Under vardagar är det romerska torget Campo di Fiori fyllt med varustånd, flera av dem säljer frukt och grönsaker, men de flesta har med tiden ersatts av stånd som riktar sig mot Roms ökande turisthorder och har fördenskull försetts med allsköns krimskrams, t-shirts och lockande förpackningar till örtblandningar, pasta, ost, vin, grappa o.likn.
På kvällen har resterna av denna kommers effektivt städats undan och nu lockar turistfällorna istället med de överprisade restauranger som kransar torget. Vid midnatt har lugnet dock sänkt sig. Jag kommer ut efter den sista förställningen på Cinema Farnese, biografen vid torgets ena ände. Det duggregnar och lyktsken blänker på den våta stenläggningen. Mitt på torget ruvar Giordano Brunos praktfulla skulptur.
I centrala Rom finns folktomma gränder det ingen turist förirrat sig och där du kan känna den urgamla stadens närvaro, hur den andas som vore den ett levande väsen. Du kan också finna lugn på platser som kort dessförinnan sjudit av liv, men där lugnet sedan får härska, som där framför Giordano Bruno där han mäktigt reser sig från sin höga piedestal och med stängt allvar blickar ner mot oss.
Kunde detta verkligen vara en korrekt återgivning av den verklige Giordano Bruno, som en enligt ögonvittnen varit ganska liten till växten och med ett utseende som illa motsvarade den intensiva självmedvetenhet med vilken han allt som oftast uppträdde?
Den imponerade skulpturen motsvarar dock det intryck som den tyske pilgrimen Gaspar Schopp fick av honom. Schopp var en före detta lutheran som omvänts till katolicismen och som en form av botgöring sökt sig till Rom för 1600års jubileum. Fascinerad av Giordano Bruno hade Schopp följt honom i spåren; från hans cell till det slutförhöret i basilikan Santa Maria Sopra Minerva, tills han senare brändes levande på Campo di Fiori.
Vid den tiden var Santa Maria Sopra Minerva, belägen mitt i Rom, kopplad till ett dominikanskt kloster och därmed även centrum för Suprema Congregatio Sanctae Romanae et Universalis Inquisitionis, Den romerska och universella inkvisitionens högsta heliga kongregation. Denna insitution sköttes av den dominikanksa munkorden och var betydligt mildare i sitt tillvägagångssätt än sin mer berömda spanska gren. Den romerska Inkvisitionen grundade sina domslut på rigoröst genomförda förundersökningar och noggranna vittnesförhör.
Sedan 1542 hade den romerska Inkvisitionen främst agerat till stöd för den katolska kyrkans motreformation mot protestantismens spridning. Detta innebar inte enbart att den undersökte hur läror baserade på lutheranism och calvinism infiltrerat den katolska kyrkan, utan Inkvisitionen försökte även stävja de “irrläror” som spreds genom de allt talrikare tryckpressarna och som nådde folket genom böcker och pamfletter som inte längre skrevs enbart på kyrkopotentaternas latin, utan liksom flertalet av Giordano Brunos skrifter även på “folkspråket” itaienska.
Påven Clemens VIII (Ippolito Aldobrandini) som härskade från 1592 till 1605, kämpade inensivt för att ena de katolska kundömena i en gemensam kamp mot den allt populärare protestantismen och det hotande Osmanska väldet. Något som innebar att han inom Kyrkostaten kämpade mot spridandet av vad han ansåg vara “skadliga” idèer.
Även om Clemens gett order om att Inkvisitionen skulle vara “sparsam” med dödstraff brändes under hans påvedöme, på Inkvistionens inrådan, inom Kyrkostaten fler än trettio “kättare” (påven måste personligen ratifiera samtliga av Inkvisitionens domar).
Rättegången mot Giordano Bruno var offentlig och bland åskådarna som trängdes för att lyssna till slutdomen fanns Gaspar Schopp som beskrev hur Bruno trotsigt och rakryggad, “stolt som själve Satan” hade utropat sitt anatema mot sina sina domare:
Jag vågar påstå att ni är mer rädda för att avkunna domen mot mig än jag är för att ta emot den!
Den vältalige Bruno, som var känd för sin “ohejdade svada”, for ut i anklaglser som bland annat, helt riktigt, gick ut på att hans domares namn snart skulle falla i glömska, alltmedan hans egna ord och insatser skulle bestå. Det var antagligen detta som, efter det att att Inkvisitionen överlämnat Bruno till Roms kommunala ledare för att verkställa dödsdomen, som dessa beslutat sig för att Bruno på väg till dödsbålet skulle förses med en mordacchia, ett slags smärtsamt “munlås” av metall som hindrade honom från att tala.
Schopp kände inte något helst medlidande med Giordano Bruno utan avslutade sin detaljerade skildring av filosofens sista tid på jorden med orden:
Sålunda gick han eländigt under genom att halstras levande och han kan nu gå till de fantastiska världar han drömt upp och där berätta om hur i denna värld ogudaktiga hädare behandlas i Rom.
Då jag efter mitt biobesök stod och betraktade Giordano Bruno högt däruppe på sin piedestal kom jag att minnas hur jag i min ungdom sett Giuliano Montaldos film om Giordano Bruno. Jag tror att den var alldeles utmärkt, i varje fall då det gällde att skildra Giordanos filosofi och de olika rättegångsförfarandena mot honom. Men, jag blev likväl något besviken eftersom jag något år tidigare sett Montaldos starkare film om justitiemordet på Sacco och Vanzetti, med dess suggestiva sång av Morricone, sjungen av Joan Baez.
https://www.youtube.com/watch?v=R4xWbRBLj2I
På den tiden visste jag inte vem Giordano Bruno var, utan lockades till filmen genom Sacco och Vanzetti och genom det faktum att huvudrollen, liksom i den filmen, spelades av den utmärkte Gian Maria Volonté, som jag sett i flera spaghettivästerns.
Det var efter att ha gripits av slutscenerna då Giordano fördes till bålet som jag blev ordentligt intresserad av den märklige mannen och började läsa om honom.
Avsnittet nedan är på italienska och Giordano Brunos tysta väg mot sin död börjar efter tolv minuter:
https://www.youtube.com/watch?v=VAGOv23SBz4
Filmen skildrade utförligt vad som tilldragit sig. Clemens VIII hade bestämt att år 1600 skulle bli ett ”jubileumsår” och genom att tilldra sig hela Europas uppmärksamhet skulle det reflektera den katolska kyrkans makt och styrka. Representanter för samtliga munk- och nunneordnar kommenderades till Rom och pilgrimer utlovades syndernas förlåtelse och eventuellt minskade straff i Skärselden.
Sängplats för en och en halv miljon besökare säkrades i kyrkor, kloster och speciellt upprättade hospices. Det har beräknats att fler än två miljoner besökare lockades till Rom. Det hade förutspåtts att år 1600 skulle bli speciellt ödesbringade eftersom det bestod av de heliga talen nio och sju, flerfaldigade tusen gånger. Siffermagi var vanligt vid den tiden och tillämpades såväl bland vanligt folk som av universitetens intellektuella.
Giordano Brunos avrättning, även om den enbart var en av många begivenheter, blev därigenom välbesökt och han ackompanjerades på sin väg mot döden av långa processioner med representanter för en mängd katolska organisationer.
Den självmedvetne Giordano Bruno beträdde schavotten, på vilken risknippena staplades, med högburen hållning och då en präst sträckte fram korset till honom vände han i protest bort huvudet.
Giordano Brunos spektakulära död på bålet blev givetvis känd över hela Europa och dess minne kom att leva vidare. Men, som nämnts ovan, brändes vid samma tid en mängd andra kättare. En man från betydligt enklare förhållanden som avrättades för att ha hävdat åsikter inte helt skilda från Giordano Brunos var den norditalienske mjölnaren Domenico Scandella, kallad Menocchio, som brändes till döds ett år innan Giordano Bruno. Hans levnadsöde blev allmänt känt då historikern Carlo Ginzburg 1976 publicerade boken Osten och maskarna: En 1500-tals-mjölnares tankar om skapelsen, som byggde på Inkvisitionens samtida rättegångsprotokoll.
Det tycks som om Menocchios okonventionella bildning kan ha haft sitt ursprung i tryckerikonsten och att han lärt sig läsa genom en av de ytterst få skolor för allmänheten som inte var kopplade till några religiösa ordnar. Exempelvis hade humanisten Girolamo Amaseo, bördig från staden Udine i Fieosle, Menocchios hemdistrikt, i början av femtonhundratalet grundat en skola för
läsning och undervisning, utan undantag, av medborgares barn såväl från hantverkare som de lägre klasserna, gamla som unga, utan betalning.
Genom de böcker och pamfletter som kommit i hans väg utvecklade Menocchio en kritisk filosofi, påverkad av egna tankar och lokala traditioner. Som straff för spridandet av sina idéer tillbringade han i det närmaste två år i fängelse, efter påstådd ånger släpptes han. Efter tre år fängslades Menocchio dock åter och dömdes efter ett år av tortyr och hårda förhör till döden.
Menocchios värsta brott var säkerligen att han predikat att prästerskapet berikade sig på de fattigas bekostnad. Att de så kallade sakramenten, som Kyrkan kontrollerade, inte var annat än instrument för exploatering och förtryck i prästerskapets händer. Han förklarade
Jag tror att kyrkans lagar och budord är del av en affärsrörelse och att prästerna försörjer sig på dem. […] Ni präster och munkar, vill veta mer om Gud och ni är som djävulen, ni vill bli gudar på jorden och veta lika mycket som Gud, ni går i djävulens fotspår. [..] Jag tror att Guds ande bor i oss alla och jag tror också att vem som helst som har studerat kan bli präst. […] Gud har gett den Helige Ande till alla, till kristna, till kättare, till turkar och till judar; och han anser dem alla vara honom kära, och de blir alla frälsta på samma sätt.
Detta var oförlåtligt, anarki – en attack på hela den katolska maktstrukturen, ja på all religiös makt överhuvudtaget. Annat kunde vara förlåtligt. Att Menocchio sagt att Jesus var en människa; att han genom sin död inte alls hade “förlöst” mänskligheten; att Maria inte var jungfru; att påvens makt inte kom från Gud utan från de som trodde på honom; att Skärselden uppfunnits för att prästerskapet skulle tjäna pengar på förböner för de döda. Han fastslog:
Jag menade att vi borde vara måna om att hjälpa varandra medan vi fortfarande är i den här världen, för efteråt är det Gud som styr över själarna. Inte vi.
Att Menocchio hade märkliga idéer om att liv uppkom ur förruttnelse, därav liknelsen om osten och maskarna. Menocchio hade studerat hur ruttnande ost gav upphov till maskar. All skapelse måste ha ett upphov och världen kunde inte ha skapats ur intet såsom Bibeln beskrivit det. Inte ens Gud var evig, han hade troligtvis en gång skapats ur kaos. Allt sådant kunde hänvisas till personlig förvirring och en olärd hantverkares slukande av irrläriga skrifter. Men, att betvivla påvedömets rätt till makt, rikedom och kunskap – sådana irrläror kunde endast bestraffas med en smärtsam död i andras åsyn.
Giordano Bruno var i mångt och mycket annorlunda än Menocchio – mångkunnig och ytterst beläst, en vittberest teologie doktor, med djupa kunskaper i såväl magi, som den på den tiden så eftertraktade minneskonsten. Men även han kom från enkla förhållanden. Hans far hade varit rustmästare för den spanska armén, men vet ingenting annat om modern än hennes namn, Fraulissa Savolina. I någon av de trettioåtta skrifter han publicerade nämnde Giordano knappt sina föräldrar.
Han nämner däremot ofta sin hemstad, den lilla staden Nola med oskiskt ursprung och belägen mellan den borgkrönta kullen Cicala och Vesuvius. I en av sina dikter hyllar Giordano den blombeklädda ”Broder Cicala” och den kala ”Broder Vesuvius”, enbart för att i nästa strof beskriva hur han efter att ha bestigit den blomsterprunkande Vesuvius tyckte Cicala framstod som kal och ofruktbar. En bild typisk för den store utforskaren och tvivlaren Giordano Bruno, som ständigt skiftade perspektiv, ville lära känna allt och tolka det på sitt sätt.
Vid sjutton års ålder flyttade Giordano till det närbelägna Neapel, bosatte sig i San Domenico Maggiores kloster och inträdde där i dominikanerorden. För de flesta av oss kan det tyckas som om klosterlivet vore instängt och restriktivt, men för en ung kunskapstörstande man, kommen från en småstad som Nola, kunde det mycket väl ha varit en omtumlande och befriande upplevelse. Klostret San Domenico Maggiore var dessutom ett alldeles speciellt ställe. Det inhyste Neapels universitet, som 1224 grundats som Europas första icke-konfessionella, icke-sekteristiska och statligt finansierade universitet.
Dess grundare var den märklige kejsaren Fredrik II, kallad Stupor Mundo, Världens underverk, en polyglott som talade sex språk och vid sitt hov samlade poeter och filosofer oavsett om de var kristna, judar eller muslimer, något som även präglade universitetets lärarkår.
Dess omfattande bibliotek måste ha varit som ett himmelrike för bokslukaren Giordano. Hans betagenhet inför denna storslagenhet, detta universum av mänskligt vetande, påverkade kanske hans senare uppfattning om universums oändlighet och den stora räckvidden av den enskilda människans tankeförmåga.
Giordano var ingen demokrat. Han föraktade den okunniga pöbeln, men han ansåg samtidigt att kunskap kan förädla och förändra vem som helst. ”Vi är redan gamla” deklarerade han, ”genom böckerna har vi tillgodogjort oss sekler av kunskap”. Vid tjugofyra års ålder blev han prästvigd och trettiotvå år gammal blev han doktor i teologi vid universitetet i Toulouse.
I Neapels universitetsbibliotek fanns översättningar av muslimska och judiska filosofer, flera av dem anbefallda av Frederik II – mest betydelsefulla var Boken om själens bot, skriven av Ibn Sima, kallad Avicenna (980-1037), Ibn Rushds, kallad Averroës (1126-1198), talrika kommentarer till Aristoteles filosofi och juden Moses ben Maimon, kallad Maimonides (1135-1204) Vägledare för förbryllade. Där fanns även en mängd andra filosofiska och vetenskapliga skrifter av muslimer och judar, i såväl original som latinska översättningar.
Livet genom förblev Giordano Bruno djupt påverkad av sin ungdoms napolitanska studier och inte minst den dominikanska tradition han fått sig inpräntad. Den dominikanska orden hade inrättats av katalanen Domenic de Guzmán (1170-1221). Även om hans orden kom att bli känd för sin hängivenhet till studier menade Domenic själv att det var viktigare att tillbringa sitt liv i fattigdom och främst ägna sig åt förkovran av de som var okunniga om Guds storhet. Även om han studerade flitigt för sin prästvigning förmanade Domenis sina överordnade ” Skulle ni vilja att jag studerar dessa döda hudar [pergament] när människor omkring mig dör av hunger?”
Domenic gjorde sig känd för att ”omvända” de katharer som överlevt det Albignesiska korståget (1209-1229) som dödat
200 000 av deras trosfränder. Domenic såg det som sin ordens främsta uppgift att bekämpa det kätteri som hotade den katolska kyrkans sammanhållning och hans ordensbröder kom därför att kallas Domini canes, Guds hundar.
Även om Dominic inte instiftade Inkvisitionen kom hans orden att bli ledande inom denna organisation. Som en predikarorden underströk dominikanerna vikten av bildning för att effektivt kunna förkunna Guds ord och besvara dem som de ansåg förvrängde det. Detta ledde till att de på djupet studerade inte enbart kyrkofäder och antik filosofi, främst Aristoteles, utan även deras muslimska och judiska uttolkare.
Men, varför just Aristoteles? Varför judiska och muslimska skrifter? År 630 hade Muhammad i triumf återvänt från sin exil till födelsestaden Mekka, efter det att han dött två år senare började muslimerna mirakulöst snabba erövring av grannländerna. År 636 hade Syrien erövrats, fjorton år senare föll det mäktiga persiska väldets in muslimernas händer, Egypten erövrades 642, Kartago 697, större delen av Spanien 712, erövrandet av Sicilien och Kalabrien avslutades 732.
Muslimerna hade skapat sitt imperium med relativt liten blodspillan. De segrande araberna kom från en till att största delen nomadisk tillvaro i ett ofruktbart ökenområde och hade därigenom begränsad erfarenhet av byråkrati och administrationen av de stora landområden de lagt under sig. De fick till en början förlita sig på sina undersåtar, av vilka de flesta inte hade så mycket emot att tjäna sina nya herrar. I Syrien, vars befolkning till största delen var nestorianska kristna (de ansåg att Gud och Kristus var helt skilda storheter) hade exempelvis diskriminerats av sina bysantinska herrar och övriga folk uppskattade de stora skattelättnaderna under muslimerna och deras förkunnelse om allas likhet inför Allah. Islams lära om Bokens folk (dvs. judar, kristna och zoroaster) som för dem undantog kravet på omvändelse om de betalade en viss skatt, betraktades även det som en fördel och under det muslimska väldet växte en symbios fram mellan de olika trosriktningarna och deras vetenskapliga traditioner.
Det var i en sådan miljö som mycket av Antikens filosofi kom att bevaras och fortsatt debatteras, även inflytanden från Indien och Kina berikade tänkandet. Såväl Platons som Aristoteles skrifter fanns tillgängliga, men Aristoteles mer jordnära filosofi, som samtidigt accepterade tron på en allsmäktig gudom tilltalade i högre grad majoriteten av Islams lärda än den mer esoteriske Platon.
Det betydde dock inte att allt var frid och ro inom det muslimska väldet som snart splittrades i olika riken och inre konflikter, men Islam blev i stort sett inte den åsiktsförtyckande religion som kristendomen utvecklades till på många håll i Europa och de områden som deras arméer kom att erövra. På vissa håll som i Al-Andalus, det muslimska Spanien, och i södra Italien blev det intellektuella utbytet mellan muslimer, judar och kristna stort.
Den inom kristendomen betydelsefulle Avicenna skrev en omfattande encyklopedi som redogjorde för och kommenterade aristotelisk och nyplatonsk filosofi. Hans diskussioner kring förhållandet mellan universaliteter, dvs. tankar och tolkningar och partikulariteter, dvs. ting och deras egenskaper, fick stor betydelse för de medeltida skolastikerna.
Avicennas liv påminde om Giordanos i så mening att hans kunnande var ytterst omfattande, men byggde i stort sett på hans föregångare inom en mängd olika oråden. Liksom Giordano kom han att tillbringa sitt liv som uppburen lärare, som flykting och fängelsekund, ofta orsakat av att han attackerat de som till en början gynnat honom. Avicenna föddes i Bokhara, flyttade till Khorassan och hamnade i Teheran. Ibland undervisade han i medicin, ibland i astrologi, ibland i filosofi.
Avicennas medicinska skrifter kom att få stor betydelse för Europas första medicinska skola, som grundats i Salerno och där flera muslimska och judiska läkare var verksamma, alltmedan skrifter av Hippokrates, Galenos, Alī ibn ‘Abbās, al-Jazzar, al-Malek, al-Haw, Rhazes, Isaac Israel, Abu-Bakr, Theodor av Antiokia och Dioscorides Padanio, översättes och tillämpades.
Averroës var född i Cordoba, men fördrevs sedermera till Marrakech. Han blev den främste introduktören av Aristoteles i Europa. Hans åsikt om att kroppar inte kan uppstå efter döden blev livligt diskuterad. Enligt Averroës överlever inte den ”personliga” själen utan uppgår i en större enhet, vilken även omfattar Gud som inte har en kroppslig gestalt.
Han menade att Guds existens kan bevisas genom logik och vetenskap och att det inte krävs någon ”uppenbarelse” för att inse den. Kunskap och sanning är odödliga och identiska med gudomen. Averroës läror fördömdes och han tvingades fly till Marocko.
Juden Maimonides var även han bördig från Cordoba. Han hävdade att Gud är närvarande i hela sin skapelse, i såväl ande som materia. Guds allomfattande essens är obegriplig för oss dödliga, men den gör det möjligt för Honom (Det?) att skapa från intet. Den gudomliga kraften är ett med rörelse, men står som den yttersta, orörliga upphovskraften både inom och utom sin skapelse.
Den mest berömde eleven och läraren på Neapels universitet då Giordano anlänt dit hade varit den sävligt stillsamme titanen, i såväl omfång som lärdom – Thomas av Aquino, ofta kallad ”Oxen från södern”. Thomas av Aquino helgonförklarades 250 år innan Giordano skrevs in vid universitetet.
Inom parentes sagt är det märkligt, speciellt med tanke på den tidens usla vägar och farofyllda seglatser, hur internationella de stora universitetens lärarkårer var. I Neapel hade exempelvis Thomas av Aquino som lärare haft Martinus de Dacia, som egentligen hette Morten Mogensen och var bördig från Ribe på Jylland. Mogensen hade varit kanik vid Lunds domkyrka, dog i Paris och ligger begravd i Notre Dame.
Under sin tredje vistelse i Paris debatterade Thomas av Aquino med Boethius de Dacia, som var av dansk, eller kanske svensk härkomst. Boethius avskedades från Paris universitet och slutade sitt liv som kanik i Linköping.
Thomas av Aquino attackerade Boethius för att han till skillnad från honom gjorde stor åtskillnad mellan tro och kunskap. Enligt Boethius utgjorde de två vägar till Gud, av vilka tro var den säkraste. I sin bok De summo bono, Om det högsta goda, konstaterade Boethius att det som skiljer människan från djuren är hennes intelligens och eftersom detta är det bästa hos människan bör hon odla sitt intellekt på ett sådant sätt att hon finner att vara god mot sin nästa är det bästa sättet att tjäna och förstå Gud. Ett tankesätt som Giordano kom att dela, men som ledde till att Boethius fick lämna Paris och söka sig till Sverige.
Giordano skulle ofta komma att skriva om och argumentera mot såväl Aristoteles som Thomas av Aquino, vars trossatser och filosofi ofta var en ren avbild av Avicenna, Averroës och Maimonides åsikter, även om Thomas allt som oftast attackerade deras läror, exempelvis i sitt storverk Summa contra gentiles, Sammanfattning mot hedningarna. I den skriften ordnar Thomas allt vetande i två kategorier:
a) Trossatser som är tillgängliga för det naturliga förnuftet; nämligen Guds existens, de moraliska lagarna, samt människans odödlighet och ansvar för andra.
b) Kristna mysterier som går utöver mänskligt förstånd och kan bevisas enbart genom kristen uppenbarelse, såsom läran om det gudomliga väsendet, Kristi två naturer, Kyrkans makt och myndighet och de heliga sakramenten.
Här gick Giordano tidigt i svaromål – Gud existerar, men bortom mänskligt förnuft. Han/Det är Universums levande kraft, närvarande i alla dess delar. De moraliska lagarna är inte eviga utan skapas på olika håll, bland olika människogrupper och för olika ändamål. Dock höll Girodano med Thomas om att vi människor har ansvar för varandra och den värld i vilken vi lever. Men till skillnad från Thomas förkastade Giordano dödsstraff, tortyr och krig och ansåg inte som Thomas att monarki var en garant för lag och ordning
Enligt Giordano hade de kristna mysterierna lika stor eller lika liten sanningsenlighet som exempelvis platonsk filosofi eller hermetism, men dessa var enligt honom, trots allt, mer logiska.
En del av de kristna trossatserna var uppenbart absurda, som Marie jungfrufödande, transubstantiationsläran och Guds tre-eniga natur. Jesus är inte identisk med Gud och Anden har ingen gestalt utan är snarast liktydig med Gud i hans allomfattande, kosmiska essens. Giordano tillade att universum är oändligt, saknar centrum och innefattar en ofantlig mängd solsystem inom vilka planeterna rör sig kring sina solar och kanske även hyser någon form av liv. Dessutom har tiden varken början eller slut.
Intressant är att Thomas av Aquino behandlade samma frågor i sina stora skrifter Summa contra gentiles och Summa theologicae, Sammanfattning av gudsvetenskapen, och att de samtliga påverkats av antika filosofer, en del hade kommit till samma slutsatser som Giordano, en del hade nått andra.
Thomas av Aquinos slutsats var dock definitiv – vi kan genom logik bevisa Guds existens och även om en del mysterier ligger bortom vår fattningsförmåga hjälper oss vår personliga tro, styrkt av påvemakten och dess förvaltande av sakramenten oss att vila tryggt i vissheten om Guds närvaro i sin skapelse. Något Giordano omöjligt kunde hålla med om
Giordano har beskrivits som självsäker och arrogant, nåhon som ofta kom i konflikt med såväl mentorer som vänner. Hans kunnande och den lätthet med vilken hans tillskansade sig allsköns kunskap uppmärksammades dock tidigt. Kanske hade han här stor hjälp av de mnemoniska metoder som han tidigt utvecklade.
Mnemonik, minnesträning, var en eftersträvad kunskap och medan Giordano fortfarande var novis i Neapel kallades han till påven Pius V för att instruera honom i olika minnesmetoder.
Likt grekiska och romerska antika förbilder tycks Giordano främst ha använt sig av "platsbunden" mnemonik. Den vanligaste metoden var då att föreställa sig ett ”minnespalats” där rum, väggar, fönster, statyer, möbler etc. var och en förknippats med vissa namn, fraser, händelser eller idéer, ofta med hjälp av olika lager av symboliska bilder. För att återkalla minnen du placerat i ditt minnespalats vandrar du i fantasin genom husets rum tills du finner var du placerat ett visst ”minnesföremål”.
Giordano kompletterade en sådan platsbestämd mnemonik med egenhändigt matematiskt konstruerade ”mandalor” till vilka han inspirerats av den märklige Ramon Llull (1232-1316). En annan av medeltidens tänkare som inspirerats av arabisk matematik och filosofi.
I sin Ars compendiosa inveniendi veritatem seu ars magna et major, Den koncisa konsten att upptäcka sanningen, eller den stora och största konsten, kopplade Llull genom diagram och figurer samman grundläggande begrepp i enlighet med en slags mekanisk logik som han främst a genom läsning av arabiska filosofer som Al-Ghazali. Llull var född och bodde sin mesta tid på ön Menorca, där det på hans tid fortfarande fanns en mängd bofasta muslimer och judar.
Llull eftersträvade att genom sina mnemoniska metoder kunna tillgodogöra sig så mycket kunskap att han skulle kunna övertyga framträdande muslimer att omvända sig till kristendomen. För att få finansiellt stöd för sina idéer reste han runt bland de europeiska furstehoven. Han inköpte även en muslimsk slav som lärde honom arabiska. Vid tre tillfällen reste Llull även till Tripoli och försökte, utan större framgång, att omvända muslimer.
Llull menade att kristna missionärer omöjligt skulle kunna påverka muslimer om de inte först grundligt lärt sig deras kultur och språk. År 1311 lyckades han vid det ekumeniska mötet i Vienne få påven Clemens V att beordra instiftandet av lärosäten för hebreiska, arabiska och arameiska vid universiteten i Bologna, Paris, Oxford och Salamanca.
Giordano slukade allt som väckte hans intresse i Neapels stora klosterbibliotek inte minst dess många skrifter kring magi och ockulta metoder för att förutsäga framtiden och omvandla metaller. Visserligen förbjöd Bibeln alla former av magi, men astrologi och alkemi utövades vid de flesta av Europas furstehus och experter inom dess områden var eftersökta, liksom de ofta mycket exklusiva och påkostade böcker som avhandlade dylika ämnen. Även Thomas av Aquinos läromästare, Albertus Magnus, var en erkänd auktoritet inom området.
Giordanos stora kunskaper inom mnemonik och magi kom honom väl till pass då han under senare år flackade kring mellan olika universitet och furstehus. Men, inte all litteratur och kunskap betraktades med blida ögon och efter sin prästvigning i Neapel började Giordano oroa sig för att onda tungor baktalade honom och antydde att han hyste kätterska åsikter och kanske värst av allt kunde vara en protestant i fårakläder. Då man frågat honom varför han inte hade några helgonbilder utan enbart ett krucifix i sin cell svarade Giordano att han fann sådant krimskrams meningslöst. Vad säger en bild? Då det gäller andliga ting är det något man bär inom sig, inte något som skapats utanför en själv. Sådant luktade kätteri och farhågorna tycktes besannas då någon funnit en av Erasmus av Rotterdams skrifter på avträdet, fullklottrad med Giordanos anteckningar. Då han fick höra att ett åtal förbereddes mot honom flydde Giordano hals över huvud.
Först klädde sig Giordano i civila kläder, men då han kommit till Turin fann han det svårt att försörja sig utanför sin orden. Han sökte upp dominikanerna som övertygade honom att han inte behövde oroa sig och han klädde sig åter som dominikan och uppsökte dominikanska kloster alltmedan han skrev och publicerade sina skrifter. I Venedig publicerade Giordano, med dominikanernas medgivande, ett uppmärksammat, men nu förlorat verk – Tidens tecken, som tydligen riktade sig mot den växande protestantismen. Han fortsatte till Padua och Bergamo och hamnade slutligen vid universitetet i Lyon. Av okänd anledning gav han sig efter något år rakt in en av protestantismens högborgar – Genève.
Kanske hade Giordano i vanlig ordning blivit ovän med någon av sina universitetskollegor. Han tog under alla förhållanden kontakt med den i Italien ökände Galeazzo Caracciolo, markis av Vico. Den högadlige Galeazzo hade tidigt kommit i kontakt med italienska teologer som sedermera gått över till protestantismen och då han ofta vistades vid Karl V:s hov i Augsburg passade han på att fördjupa sig i Luthers och Calvins skrifter. Då kejsaren blivit varse Galeazzos reformerta åsikter, lämnade han sin familj och flydde till Genève, där han blev god vän med Jean Calvin, skilde sig från hustrun, gifte om sig, blev medlem i stadens tvåhundramannaråd och grundade en italiensk församling.
Galeazzo tog emot Giordano med öppna armar, skänkte honom en värja och civila kläder och Giordano skrev in sig som lärare vid Genèves universitet. Senare förklarade Giordano att
Jag hade inte för avsikt att anta deras religion. Jag önskade endast att förbli där så att jag kunde leva i frihet och säkerhet.
Calvin hade återvänt till sin födelsestad 1541och under sina första fem år som stadens ledare hade tretton personer hängts, tio halshuggits och trettiofem bränts levande. Detta var dock tämligen blygsamt jämfört med Mary Tudor som 1555 lätt bränna 280 protestanter. Då Giordano 25 år senare anlände till Genève var allt lugnt och stilla, om än något tråkigt, julen hade avskaffats och en polisstyrka såg till att en hög moral rådde bland stadens medborgare, av vilka flera flytt från förföljelse i de kringliggande katolska länderna, bland dem många italienare.
Snart hamnade dock Giordano i trångmål. Han gav ut en pamflett som angrep Antoine de La Faye, huvudlärare i filosofi och god vän med universitetets mäktige rektor, Théodore de Béze. Såväl Giordano som pamflettens tryckare kastades omedelbart i fängelse och skriften förstördes. Efter offentlig avbön förvisades Giordano. Säkert mindes han hur Michael Servetus bränts levande 1553 för att förnekat treenigheten, en dogm som inte heller Giordano trodde på.
Efter återkomsten till Frankrike skrev Giordano in sig vid universitetet i Toulouse och erhöll där på kort tid sin doktorsgrad i teologi. Han ville förbättra sitt skamfilade rykte och åter få bära dominikanernas ordensdräkt, men då han kontaktat katolska potentater för att få garantier på sin katolska tro fick han blankt avslag.
Då Giordano funnit de religiösa konflikterna vara alltför besvärande vid universitetet i Toulouse, där han fått tjänst som föreläsare i filosofi, flyttade han till Paris där hans kontakter arrangerade trettio välbesökta förlösningar i teologiska ämnen. Hans rykte som minnesmästare gjorde att han fick kontakt med kungen Henrik III.
Jag fick mig ett sådant namn att kung Henrik III en dag kallade mig för att få veta om mitt minne var naturligt eller förvärvat genom magi. Jag övertygade honom om att det inte kom från trolldom utan från organiserad kunskap; och efter detta lät jag trycka en bok om minne med titeln Idéernas skuggor, som jag tillägnade Hans Majestät. Genast gav han mig ett extraordinärt föreläsningsförordnande.
Henrik III var en monark helt i Giordanos smak – bildad, tolerant och ytterst motvillig att föra krig. Detta till skillnad från sin fanatiskt blodtörstiga moder, Katarina av Medici, som trött och irriterad på de protestantiska hugenotternas ränksmiderier sagt sin son Karl IX: ”Så döda dem då allihop. Döda dem alla!” Följden blev den blodiga San Bartolomei-massakern då mellan 5,000 till 30,000 hugenotter, män, kvinnor och barn, miste livet.
I Paris inledde Giordano en ytterst produktiv litterär period. Bland annat skrev han tre omfångsrika verk om minneskonsten, var av ett, Kirkes sång, som förutom att vara en filosofisk avhandling om mnemonik, i en fantasifull dialogform introducerade en mängd moraliska teman som Giordano ofta skulle återkomma i sina senare verk, speciellt Spaccio de la bestia trionfante, Utdrivande av den triumferande besten, som blev den främsta orsaken till att han senare dömdes till att bli levande bränd till döds.
I Kirkes sång kastar trollkvinnan Kirke en besvärjelse över människor som förvandlar dem till djur. I en dialog med sin tjänarinna Meri berättar hon sedan att hon gjort detta för att visa hur människor inom sig hyser en bestialisk natur som bristfälligt skyls av intellektuell fernissa. Kirke understryker vikten av att hålla minnet vid liv för att därigenom erinra mänskligheten om dess kapacitet att tillgodogöra sig kunskap och här inflikar Giordano en mängd metoder för att förbättra minnet.
Samtidigt betonar han att om människan inte odlar sitt intellekt bryter hennes bestialiska natur fram och även om den då ikläder sig moraliska och religiösa munderingar blir resultatet våld och intolerans. Förvandlingen av människor till bestialiska djur är inte en tillfällighet utan resultatet dumhet och tanklöshet som kommer sig av att vi förnekat den gudomliga symbios som råder mellan universum och den enskilda människan. Något som blir uppenbart genom kunskap om sakernas rätta natur.
Rykten började spridas kring Giordanos samröre med Henrik III, som genom sin toleranta inställning misstänkliggjordes av såväl katoliker som protestanter. Förtalet beskrev hur Henrik III ägnade sig åt homosexuella orgier och magiskt-sataniska riter. Visserligen agerade Henrik III i likhet med sin mor, Katarina av Medici – som var känd för att vara besatt av astrologi och profetior – inom en hovkultur som var starkt influerad av mystiska och magiska tolkningar av världen. Det tycks likväl som om ryktena kring Henrik III:s homosexualitet och engagemang i magiska riter var ogrundade och även om Giordano Bruno var väl förtrogen med magiska metoder visade han i sina skrifter i allmänhet enbart förakt för dem.
Inom parentes sagt var de magiker, alkemister och astrologer som var verksamma vid de euroepiska hoven sällan de tarvliga charlataner som de ofta framställs som. De flesta av dem var djupt allvarliga utövare av sina magiska konster och den mängd påkostade böcker som producerades för de europeiska furstehoven vittnar om deras författares djupa förtrogenhet med en mängd skrifter på latin, hebreiska, grekiska, arameiska och arabiska, och till och med inflytandet från indisk filosofi. Dessa böcker är även fyllda med ingående och krävande instruktioner hur utövare av magi bör gå tillväga.
Samtidigt saknades det heller inte ironiskt satiriska skrifter om alla de charlataner som drogs till godtrogna furstar, som Rabelais som i sin Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar gör sig lustig över Mäster Trippa som väl förfaren i samtidens talrika magiska konster tjänar furstehusen genom sina förutsägelser och tricks alltmedan han är helt omedveten om sin lösaktiga hustrus eskapader. Med stor sakkunskap redogör Rabelais för Mäster Trippas aktiviteter, alltmedan han lät sin huvudperson Panurge ösa sitt förakt över honom.
Antagligen var Giordano Bruno inte främmande för att slå blå dunster i ögonen på godtrogna mecenater, men samtidigt var han liksom Rabelais öppen i sitt förakt för magiskt charlanteri, exempelvis i sin pjäs Ljusstöparen som han publicerade i Paris.
I sitt original är pjäsen tämligen obegriplig emedan Giordano använde sig av ett språk som drev med jargongen hos obildade personer, och även överdrivet tillgjort intellektuella. Genom sin pjäs ville Giordano framställa samtidens förljugenhet. Hur människor döljer sig och förför varandra genom sin övertro på pengar och magi.
Komedin utspelar sig i Neapel där Bonifacio anförtror sin vän Bartolomeo att han är kär i Vittoria. Bonifacio är snål och vill förföra Vittoria utan alltför stora kostnader. Bartolomeo är alkemist och tillsammans med sin vän, trollkarlen Scaramuré, försöker han göra Bonifacio åtråvärd. En annan bekant till den uppenbart förslagne Bartolomeo är skrivaren Manufurio, som hjälper Bonifacio med att författa kärleksbrev till Vittoria. Han gör det på ett sådant sätt att Bartolomeos cyniske tjänare Sanguino karaktäriserar breven som skrivna av en djävul som utrycker sig
likt en grammuffo [snårskog?] eller catacumbaro [gravplats?] och förgiftar himmel och jord med sin delegante [?] och latrinesco [skitlatin].
Under sina bemödanden blir Bonifacio och Bartolomeo ständigt bedragna, rånade och misshandlade. Detta trots att den girige Bonifacio tror att pengar skall frälsa honom från varje missöde:
Pengar är allt. Den som saknar pengar saknar inte bara stenar, örter och ord, utan också luft, jord, vatten, eld och livet självt.
Den klokare Vittoria fnyser åt Bonifacio och bedyrar att i motsats till tiden har pengar ingen makt.
Tiden tar bort allt och ger allt; allt förändras, ingenting förintas. Den som väntar på tiden, slösar bort tid. Tiden finns alltid där, tillgänglig för att göra vad vi vill med den. Tiden är obeveklig, den fortsätter att förändra allt utan att ge något, men samtidigt återställer tiden balansen och den som vet hur man utnyttjar den lyckas i livet.
Enligt Vittoria känner inte Bonifacio sig själv och därför går det honom ständigt illa. Hans övertro på rikedomens makt gör att han inte begripit att det är omdöme, flit och uthållighet som belönas. Den som tror att pengar är allt blir däremot lätt byte för bedragare, tjuvar och prostituerade.
På slutet förklär sig Bonifacio till den stilige konstnären Gioan Bernardo, Vittorias vän, och tror att han genom denna förklädnad skall kunna förföra henne med de magiska tricks som Bartolomeo försett honom med. Men, istället konfronterats tönten Bonifacio med sin hustru Carubina, som Vittoria förklätt sig till.
På våren 1583 reste Bruno till England och med ett rekommendationsbrev från Henrik III togs han emot som gäst hos den franske ambassadören, Michel de Castelnau. Tillsammans med Giordano var även Giovanni Florio gäst på den franska ambassaden.
Florio var välkänd i England och introducerade Girodano för sina intellektuella bekanta. Florio hade översatt Montaigne och Boccaccio till engelska och publicerat en omfattande italiensk-engelsk ordbok. Det var säkerligen Florio som presenterade Giordano för den stilige och inflytelserike poeten och soldaten Philip Sidney, som var nära vän med drottning Elizabeth. Sidney var medlem av den hermetiska kretsen kring John Dee, Elizabeths hovastrolog och rådgivare, även om det inte finns några belägg för att Giordano personligen träffade Dee.
Giordano ansågs vara en av Europas främsta kännare av hermitismen. Det rörde sig om en filosofisk tradition som härleddes till en legendarisk, egyptisk gestalt – Hermes Tismegistus, som någon gång under Ptolemaisk tid skapats genom att kombinera gudarna Hermes och Thoth. Det religiös-filosofiska systemet omfattade ett brett spektrum av esoterisk kunskap, med aspekter av alkemi och astrologi. De skrifter som tillskrivits Hermes Trismegistus kallas i allmänhet Hermetica och skrevs under en period som sträckte sig från 200 f.Kr. till 1200 e.Kr.
Hermetismen kom på modet i Europa efter det att renässansfilosofer som Giovanni Pico della Mirandola och Marsilio Ficino kommit över grekiska texter som förts över från Konstantinopel och andra grekiska områden som erövrats av turkarna. Giordano betraktade hermetismen som en källa till forntida visdom som kunde harmoniseras med kristna läror och klassisk filosofi. Den hermetiska betoningen på mänsklighetens gudomliga natur och potentialen för andlig upplysning överensstämde väl med Renässansens och Giordanos ideal om mänsklig värdighet och strävan efter kunskap.
Giordano föreläste i Oxford om esoteriska ämnen, men kom snart i konflikt med George Abbot, sedermera ärkebiskop av Canterbury. Abbot hånade Giordano för att han stödde
Copernicus åsikt att jorden snurrade runt och himlen stod stilla; medan det i själva verket var hans eget huvud som snarare snurrade runt och hans hjärna inte stod stilla.
Då Abbot dessutom anklagade Giordano för att såväl ha plagierat som felaktigt framställt Ficinos hermetiska verk och efter att ha nekats fast anställning vid Oxfords universitet lämnade en rasande Giordano England och återvände till Frankrike.
Han hade dock dessförinnan i London skrivit och publicerat sina sex mest uppmärksammade ”moraliska dialoger” – La cena de le ceneri, Askonsdagsmåltiden, De la causa, amministrazione et uno, Om orsak, förvaltning och enhet, De l'interno, Universo et ordini, Om det inre, universum och ordning, Spaccio de la bestia trionfante Utdrivande av den triumferande besten, Cabala del cavallo peagaseo, Kabbalah om Pegasushästen, samt De gli eroici furori, Om de heroiska furierna. Märk väl att samtliga verk var skrivna och publicerade på italienska. En del av dem trycktes i hemlighet, titelsidorna påstod då att böckerna tryckts i Venedig eller Paris, flera av smugglades in i Italien. Några av verken väckte anstöt redan i England, speciellt Askonsdagsmåltiden.
Det verket är uppdelat i fem dialoger med fyra huvudpersoner, bland vilka Teofilo kan betraktas som författarens talesperson. Adelsmannen Sir Fulke Greville bjuder till middag på askonsdagen in Teofilo, Giordano själv, Giovanni Florio, en riddare och två lutherska akademiker från Oxford. Det tycks som om middagen verkligen ägt rum och inför den venetianska inkvisitionen konstaterade Giordano att det varit hemma hos den franske ambassadören.
Innan dialogen tar sin början ursäktar sig Giordano genom att bedyra att det inte varit hans avsikt att förolämpa vare sig den akademiska kåren eller den engelska nationen. Hans måltavla har uteslutande varit de åsikter som framfördes av de två akademiska middagsgästerna.
I Askonsdagsmåltiden för Giordano oss långt bortom Copernicus heliocentrism. Utan att vara astronom säger han sig intuitivt ana att de stjärnor vi ser på himlen skenbart är stillastående. Därute finns ett oändligt antal solar som ständigt rör sig i enlighet med lagar vi ännu inte lärt oss förstå.
Dessa flammande kroppar förkunnar Guds härlighet och majestät. Då vi betraktar dem inspireras vi att söka deras orsak. De är de sanna och levande spåren av en oändlig kraft. Vi inser att vi inte kan söka denna kraft långt bortom oss själva, den finns i själva verket helt nära, ja - inom oss och där är den större än oss själva. Lika lite som de varelser som kan tänkas existera i andra världar finner den yttersta orsaken bortom sig själva, även de har den inom sig. Månen är inte mer himmelsk för oss, än vi är för månen.
Det gudomliga finns alltså inom oss, inom var och en av oss, inklusive hos invånarna i andra världar och precis som vi observerar månen på himlen, så kommer jorden att synas som ett främmande föremål om den betraktas från månen.
Då han skrev Askonsdagsmåltiden var Giordano väl medveten om att han därigenom kom i Konflikt med kyrkans institutioner, att han förnekade de Heliga Skrifterna. Hans syfte var likvàl att försöka förena ”sann filosofi” med kristen tro, eller åtminstone förklara att de inte stod i konflikt med varandra. Religiösa skrifte behandlade enligt honom moraliska frågor och använde sig då av förklarande metaforer som kopplats till den verklighet som dess författare levde i. Detta var anledningen till varför judar, kristna och muslimer drog olika slutsatser från sina heliga skrifter, men bortom metaforerna fanns en reell verklighet som är gemensam för alla.
Giordano erkände villigt att hans tankar om ett oändligt universum inte alls var unika. De hade antytts tidigare i bland annat flera hermetiska skrifter. Den beläste Giordano påpekade även att den tysk-katolske kardinalen Nicolaus Cusanus i en skrift De Docta Ingnoranitia, Om lärd okunnighet, redan 1440 hade antytt möjligheten av ett oändligt universum och utomjordiskt liv. Giordano kallade honom för ”den gudomlige Cusanus”.
1913:års upplaga av Katolsk Encyclopedia konstaterade:
Kardinalens astronomiska åsikter fanns spridda bland hans filosofiska avhandlingar. De uppvisade ett fullständigt oberoende av traditionella läror, baserade som de var på siffersymbolik, bokstavskombinationer och abstrakta spekulationer. Enligt honom var jorden en stjärna likt andra stjärnor och inte universums centrum. Den befann sig inte i vila och dess poler var rörliga. Himlakropparna var inte strikt sfäriska och deras banor var heller inte cirkulära. Skillnaden mellan teori och reellt utseende förklarades genom inverkan av rörelse. Om Copernicus varit medveten om dessa påståenden skulle han förmodligen ha uppmuntrats att publicera ett eget monumentalt verk.
Tillbaka i Paris fortsatte Giordano sin vana trogen att skaffa sig fiender. Han uppträdde åter som dominikan och uttryckte officiellt sin beundran för Thomas av Aquino, men kunde dock inte avhålla sig från att publicera en anti-aristotelisk pamflett på latin, kallad Centum et viginti articuli de natura et mundo adversus peripateticos Etthundratjugo teser om naturen och världen riktad mot peripatekerna. Perípato var namnet på den atenska trädgård där Aristoteles hållit sina föreläsningar.
Då Giordano presenterat sin pamflett vid Collège de Cambrai urartade föreläsningen till ett våldsamt upplopp. Aristoteles var fortfarande populär bland parisiska studenter, alltmedan Giordano hade kommit att reta sig på Aristoteles brist på ”andlighet”, något han funnit vara starkare hos Platon. Detta får mig att tänka på Rafaels geniala fresk Den atenska skolan där Platon pekar mot himlen, medan Aristoteles visar mot den omkringliggande världen.
Under ledning av en ung advokat, Roul Callier, som skrikit att Giordano var en ”Brutus” avslutades hans föreläsning med allmänt tumult. Den pågående franska politiska och religiösa krisen och bristen på stöd från den hårt ansatte Henrik III fick Giordano att lämna Frankrike för Tyskland.
I Tyskland verkade han under två år som anställd vid Wittenbergs universitet, där han främst föreläste om Aristoteles filosofi. Giordano fann dock snart den lutherska intoleransen var kvävande och sökte sig till Rudolf II:s hov i Prag. Han antog att denne originelle kejsare med sin fallenhet för såväl ockultism, som modern vetenskap, skulle ta emot honom med öppna armar, men även där visade sig Giordano vara alltför kontroversiell för att få anställning vid det berömda Universitas Carolina.
Han tillägnade Rudolf II en skrift med det latinska namnet Articuli centum et sexaginta adversus huius tempestatis mathematicos atque philosophos, Etthundrasextio teser riktade mot denna tids matematiker och filosofer. I sin tillägnan skrev Giordano till kejsaren att han ansåg att för att lösa världens problem var tolerans inom såväl religion som vetenskap nödvändig:
Den religion jag utövar utesluter osämja och uppviglar inte till kontroverser. Filosofin borde befrias från förutbestämda auktoriteter och traditioner, som upphöjts till normativa föreskrifter. Jag har sökt skydd från de stormiga vågorna vid filosofins fria altare och önskar enbart gemenskap hos dem som vill öppna våra ögon. Jag tycker inte om att dölja den sanning jag ser, och jag är inte heller rädd för att öppet hävda mina åsikter.
För att visa sin uppskattning skänkte Rudof II honom 300 thaler, motsvarande fyra årslöner för en skicklig hantverkare, men det var allt. Giordano for till universitet i Helmstedt där han erbjudits en position vid Academia Julia. Efter det att akademins grundare dött bannlystes Giordano av föreståndaren för stadens lutherska kyrka, men trots bannlysningen fick han stanna kvar i Helmstedt och skrev där flera verk om magi.
Enligt Giordano var “magiker” det samma som kunskapsförvaltare inom andra kulturer, i en förfluten tid. Dessa hade enligt honom trott på närvaron av en enda gudomlig Enhet, som han betecknade som en “kosmisk ande”, “en världssjäl” och även som “ett inre sinne”. Magin sökte efter den universella princip som gav liv, rörelse och växlingar åt hela Universum. Magikern strävade efter att genom “mellanliggande stadier” kommunicera med denna närvaro, en aktivitet som Giordano beskrev som ett uppstigande från det partikulära till en allomfattande Gudom. En väg från det mångfacetterade till det Enda. En sådan verksamhet var inte främmande för den mängd magiska instruktionsböcker som var i omlopp vid tidens furstliga hov, där deras metoder tillämpades av fast anställda astrologer och alkemister.
Magi var enligt Giordano inget annat än studiet av den "flerdimensionella" väv som existerar inom universum. En väv som består av tro, tecken och symboler och som kan uppfattas med hjälp av våra sinnen. Våra begrepp och vår uppmärksamhet måste dock finslipas med hjälp av all den fantasi och kunskap vi finner i litteraturen och genom öppna samtal med andra människor.
Är År 1591 lämnade Giordano Helmstedt och bosatte sig för en tid i ett kloster i Frankfurt där han skriev de så kallade Frankfurt-dikterna, kulmen på hans filosofiska forskning.
Kanske var Giordanos minnesmetoder ett försök att behärska de små tingens kaos och ställa dem i harmoni till Universums eviga oändlighet. Allt i enlighet med Hermetismens grundtanke om att det lilla reflekterar det stora, och tvärtom.
I dikten Minimum fastslog Giordano att all materia var stadd i ständig förändring och gav därmed liv åt ett oändligt universum. Atomen, materiens minsta del var genom sin rörelse besjälad av samma ande vars lagar styrde universum. Därmed sammanföll minimum och maximum – atom-Gud; ändligt-oändligt.
Den fysiska verkligheten kunde inte separeras från den metafysiska. I universum hängde allt samman och styrdes av samma lagar. Allt i enlighet med den hermetiska satsen “ som ovan, så nedan”.
Medan han befann sig i Frankfurt fick Giordano en inbjudan från den venetianske patriciern Giovanni Francesco Mocenigo, som med intresse läst dikten Minimum och önskade bli undervisad i minneskonsten.
Den venetianska inkvisitionen var inte så strikt som sin romerska motsvarighet och Republiken Venedig ansågs vara den mest liberala staten på den italienska halvön. Giordano gjorde det fatala misstaget att återvända till Italien och anlände 1592 till Venedig.
Han bosatte sig i Giovanni Mocenigos hem. I två månader tjänstgjorde Giordano som handledare åt den vetgirige Mocenigo, som frikostigt betalade honom för hans tjänster och uppehälle. Oförsiktig som alltid lät den talföre Gordano sina åsikter flöda fritt. Den 21:e maj informerade han Mocenigo att han under en kort tid tänkte återvända till Frankfurt för där låta trycka några av sina verk. Mocenigo trodde att Bruno sökte efter en förevändning att avbryta sina föreläsningar, innan den stipulerade tiden gått ut och lät sina tjänare gripa honom.
Vid närmare eftertanke började Mocenigo nu undra om han inte kunde råka illa ut genom den ryktesspridning som skapats kring hans samröre med Giordano och beslöt sig därför att lämna in ett skriftligt klagomål till Inkvisitionen i vilket han anklagade Bruno för hädelse, förakt för religionen, misstro mot den gudomliga treenigheten och transsubstantiationen, tro på världens evighet och existensen av oändliga världar, utövandet av magiska konster, tro på metempsykos, det vill säga själavandring, förnekande av Marias jungfrulighet och existensen av gudomliga straff.
Det är möjligt att Giordano inte ansåg sig vara antikatolsk, utan snarare betraktade sig som en reformator kapabel att påverka påvedömet. Kanske var han besatt av en känsla av självförverkligande, eller trodde sig fullfölja någon form av ”uppdrag”. Under alla förhållanden lät han sig villigt föras bort av Inkvisitionens soldater och ställde frimodigt upp för sitt eget försvar. Den venetianska Inkvistionens noggrant förda protokoll finns bevarade.
Skicklig och erfaren föreläsare som han var, försvarade sig Giordano med stor skicklighet. Då han efterhand insett att hans liv stod på spel blev Giordanos agerande alltmer dramatiskt – han viftade med armarna, föll på knä och likt en erfaren skådespelare modulerade han rösten.
Efter att till en början ha hänvisat till sina utgivna skrifter började Giordano efterhand förneka allt han kunde, förblev ofta tyst och ljög till och med om vissa känsliga punkter i sin lära, övertygad om att inkvisitorerna omöjligt kunde vara medvetna om allt han hade gjort och skrivit.
Giordano motiverade skillnaderna mellan sina uttryckta åsikter och katolsk dogm genom att hävda att en filosof, som resonerar enligt ”naturlig upplysning”, kunde dra slutsatser som stred mot trosfrågor, utan att därmed betraktas som kättare. I vilket fall som helst, efter att ha bett om förlåtelse för sina begångna misstag och brister, förklarade Giordano sig villig att återkalla allt det han skrivit som Inkvisitionen funnit stå i konflikt med Kyrkans lära.
Venetianerna var benägna att låta Giordano gå fri, men påven Clemens VIII betraktade sig som en förkämpe mot det protestantiska kätteriet och var ovillig att låta en internationellt känd fritänkare som Giordano Bruno komma så lätt undan. I februari 1593 beordrade den romerska Inkvisitionen att Giordano skulle utlämnas till den romerska Inkvisitionen och efter ett par dagars tvekan beviljades hans begäran av den venetianska senaten.
Processen drog ut på tiden. På påvlig begäran läste åklagarna noggrant Giordanos skrifter och han torterades uppenbarligen under våren 1597. Trots detta blev Giordanos försvar och hävdande av sina kätterska åsikter alltmer uttalade och vältaliga. De romerska rättegångsförhandlingarna har försvunnit, eller förstörts, och finns endast bevarade i sammanfattningar. En sak är dock säker och det är att de följdes med största uppmärksamhet av påven. Vid upprepade tillfällen begärde Giordano att i enrum med Clemens VIII få redogöra för sina ståndpunkter. Alltmer tycks det som om Giordano kommit att betrakta sig själv som en rättänkande, antik romare i kamp mot en orättfärdig myndighet.
Inkvisitionen förhörde sig noggrant om Giordanos syn på sexualitet och han hävdade oförväget att den var given av Gud och därför kunde avnjutas av varje jordisk varelse. Han kunde därmed inte betrakta sexuellt umgänge som syndfullt.
Han redogjorde även utförligt för sina åsikter om universums uppkomst, dess oändlighet och omöjligheten att karaktärisera Gud som en gestalt, än mindre som en varelse i tre-enig form.
Med tiden kom huvudanklagelserna att koncentrera sig kring vad Giordano skrivit i sin Spaccio de la bestia trionfante, Utdrivande av den triumferande besten.
Som så mycket annat Giordano skrev är den en dialog i form av en moralfilosofisk, allegorisk text. De tre samtalspartnerna, Sofia (Visdomen), Saulinus (en fiktiv karaktär) och Merkurius (gudarnas budbärare), diskuterar genomförandet av en reform som beordrats av Jupiter. Det gällde att förnya Himmelriket och sätta stopp för dess långvariga förfall. Gamla laster måste rensas ut och ersättas med nya dygder. Allegorin är komplicerad; laster och dygder beskrivs med hänvisning till astrologi och zodiakens tecken, dess växlingar blir till sinnebilder mänskliga fel och brister.
Allt i universum befinner sig i ständig förändring och det ligger i sakernas natur att gå från en extrem position till en annan. Sanningar är nedsänkta i tiden, de sjunker och stiger. Giordano tog genom sina språkrör upp hermetismens idéer och förklarade att de forntida egyptierna ansett att
naturen inte var annat än Guds närvaro i tingen. Gud är allt i allting, men i naturen manifesterar sig det gudomliga i olika former, av vilka några tycks ha gemensamma drag och betraktas därför som gudar. Det gudomliga kommunicerar sig med människan på otaliga sätt och har otaliga namn. Visdomen krävs för att kunna urskilja vad som existerar bortom naturens mångfacetterade aspekter, bortom tidens flöde, bortom namnens föränderlighet, för att urskilja den gudomliga enhet som ligger till grund för allting.
Lagen har liksom övriga dygder två aspekter, en gudomlig och en jordisk, men deras mål är gemensamt. Den gudomliga lagen är identisk med religion i meningen ”binda samman”, från latinets re-ligare. Det är riter och ceremonier som håller samman våra samhällen och präglar människans tänkande.
Det var åsikter som dessa som togs mest på allvar av Inkvisitionen. Det tycktes som om Giordano ifrågasatt den katolska religionen, ja till och med den kristna religionen och försökt ersätta den med en ny hedendom – utan Kyrka, påve, sakrament och Bibel. Anklagelserna sammanfattades i korta satser, bland vilka huvudanklagelsen om instiftandet av en ny religion inte förekom. Den anklagade hade
• Angripit påvedömet och dess prästerskap;
• förnekat dogmen om Treenigheten, Kristi gudomlighet och inkarnationen;
• hävdat åsikter som stred mot den katolska tron angående Marias, Jesu moders, jungfrudom;
• hävdat åsikter som stred mot den katolska tron på mässoffrets transsubstantiation.
• I strid mot Bibelns ord och gudomlig uppenbarelse hade den anklagade hävdat existensen av en mångfald av världar och deras eviga beständighet och därmed förnekat såväl Skapelsen som Den yttersta domen dessutom hade han
• hävdat existensen av själavandring och därmed förnekat himmel, skärseld och helvete; och
• sysselsatt sig med magi och spådomskonst.
Påven fastslog domstolens uppfattning om att brottens allvar krävde dödstraff.
Efter det att elden falnat och folkmassan skingrats samlade bödeln, hans dräng och rackarna ihop askan efter Giordano Bruno och slängde den i Tibern.
Men där stod jag nu ensam på torget, som efter regnet glänste i månskenet, och betraktade hur kättaren efter fyrahundratjugosex år strängt blickade ner mot mig. Inte kunde Clemens VIII och hans hantlangare ha vetat att det var Giordanos idéer om universums och tidens oändlighet som skulle segra och bli en del av var mans tänkande? Det var Giordano Bruno som kommit att representera förnuft, tro och empati, inte påven och hans bödelsdrängar.
Jag finner Frimurarnas stormästare Ettore Ferraris staty av Giordano Bruno vara bland de mest imponerande av alla de som jag konfronterats med i Rom. Frimurare? Ferrari var faktiskt ledare för frimurarnas Grande Oriente d’Italia och det var ingen slump att det var just han som skapade skulpturen och på dess bas skrev
A BRUNO - IL SECOLO DA LUI DIVINATO - QUI DOVE IL ROGO ARSE
Till Bruno – seklet som han förutsåg – här där bålet brann.
Som en anklagelseakt är Giordano vänd mot Vatikanen.
Den 20:e april 1884 hade påven Leo XIII (Gioacchino Pecci) utfärdat en encyklika kallad Humanum genus, Mänskligheten. Den utfärdades under industrialiseringens och marxismens uppgång och i efterdyningarna av Italiens militära erövring av Rom och Kyrkostatens kollaps den 20:e september 1870.
Påven kände sig maktlös gentemot den nya tidens anlopp, med dess gudlöshet och moraliska förfall. Encyklikan var huvudsakligen ett fördömande av frimureriet. Det konstaterades att slutet av 1800-talet var en farlig era för den romersk-katolska kyrkan. Dess fortlevnad stod på spel och detta berodde främst på de idéer som påven av någon anledning främst satte på Frimureriets räkning – naturalism, folklig suveränitet och separationen av kyrka och stat.
.jpg)
I Humanum genus anklagades frimurarna för att ha befrämjat religiös likgiltighet, främst genom att förordat en offentlig utbildning som förnekat kyrkans fostrande roll och därmed satt ungdomars moral i händerna på lekmän. Påvedömet hade sedan 1738 förbjudit katoliker att bli frimurare.
Frimurarna slog tillbaka mot Humanum genus och beslutade att resa en staty över Giordano Bruno, på den plats han av Påvedömet blivit levande bränd. En profet för tolerans, den nya tidens landvinningar, vetenskapliga sanningar och demokrati hade i Roms centrum offrats av bakåtstävande, vidskepliga mörkmän.
Monumentet finansierades med privata donationer, huvudsakligen genom en insamling inledd av Roms av studentföreningar. Roms kommunfullmäktige godkände den 10 december 1888, med 36 röster mot 13, att platsen för monumentet skulle vara Campo di Fiori.
Representanter för den katolska kyrkan protesterade våldsamt mot vad de ansåg vara ett flagrant brott mot den katolska tron. Men förgäves, pengar för statyns uppförande strömmade in från alla håll, inte minst från kända kulturpersonligheter som Victor Hugo, Michail Bakunin, Henrik Ibsen, Herbert Spencer, Ernst Renan, Algernon Swinburne, Giosuè Carducci och Cesare Lombroso.
Inför en stor folkmassa avtäcktes statyn den 9 juni 1889. Eftersom tusentals individer och studenter med anknytning till antiklerikala rörelser hade samlats i Rom stängde Vatikanen sitt museum och bad enträget lokala kyrkor och församlingar att låsa sina portar för att undvika konfrontationer med eller incidenter från vad man ansåg vara en ateistisk pöbel, som dock visade sig vara lugn och fredlig.
Efter det att statyn invigts fastade Leo XIII en hel dag, vilken han tillbringade på knä inför Vatikanens staty av Skt. Petrus alltmedan han enträget bad att kampen mot den katolska tron måtte upphöra. Strax före statyns installationen hade påven hotat att överge Rom och söka sin tillflykt till Österrike. Francesco Crispi, som senare blev premiärminister, deklarerade att: ”Om Hans Helighet nu skulle lämna Italien vore det lika bra om han aldrig återvände.”
Vatikanen hade svårt att smälta den smälek den tyckte sig ha lidit genom uppförandet av Giordano Brunos staty. Då Lateranpakten, som reglerade förhållandet mellan Stat och Kyrka, undertecknats av Benito Mussolini och Pius XI, begärde Vatikanen att statyn skulle tas bort och ersättas med ett ”försoningskapell för Jesu heliga hjärta”. Mussolini vägrade, väl medveten om att fascismens ideolog, filosofen Giovanni Gentile, var en stor beundrare av Giordano Bruno.
Stridigheterna kring Giordano Bruno har nu bedarrat och där står han fortfarande, mäktigt ruvande över Campo di Fioris marknadsstånd och turisterhopar, eller i ensamt majestät under Roms mystiska nätter, då staden tycks leva ett eget liv bortom mänskligt förstånd och närvaro.
Bruno, Giordano (1997) Le ombre delle idee. Il canto di Circe. Il sigillo dei sigilli. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2017) Spaccio de la bestia trionfante. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2022) Candelaio. Roma: Di Renzo Editore. Bucciantini, Massimo (2015) Campo dei Fiori: storia di un monumento maledetto. Torino: Giulio Einaudi Editore. Ginzburg, Carlo (1980) The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth-Century Miller. London: Routledge. Heer, Friedrich (1974) The Medieval World: Europe from 1100-1350. London: Cardinal. Lawrence-MaELDEN FLAMMAR FORTFARANDE: Giordano Bruno som profet och kättare.
Under vardagar är det romerska torget Campo di Fiori fyllt med varustånd, flera av dem säljer frukt och grönsaker, men de flesta har med tiden ersatts av stånd som riktar sig mot Roms ökande turisthorder och har fördenskull försetts med allsköns krimskrams, t-shirts och lockande förpackningar till örtblandningar, pasta, ost, vin, grappa o.likn.
På kvällen har resterna av denna kommers effektivt städats undan och nu lockar turistfällorna istället med de överprisade restauranger som kransar torget. Vid midnatt har lugnet dock sänkt sig. Jag kommer ut efter den sista förställningen på Cinema Farnese, biografen vid torgets ena ände. Det duggregnar och lyktsken blänker på den våta stenläggningen. Mitt på torget ruvar Giordano Brunos praktfulla skulptur.
I centrala Rom finns folktomma gränder det ingen turist förirrat sig och där du kan känna den urgamla stadens närvaro, hur den andas som vore den ett levande väsen. Du kan också finna lugn på platser som kort dessförinnan sjudit av liv, men där lugnet sedan får härska, som där framför Giordano Bruno där han mäktigt reser sig från sin höga piedestal och med stängt allvar blickar ner mot oss.
Kunde detta verkligen vara en korrekt återgivning av den verklige Giordano Bruno, som en enligt ögonvittnen varit ganska liten till växten och med ett utseende som illa motsvarade den intensiva självmedvetenhet med vilken han allt som oftast uppträdde?
Den imponerade skulpturen motsvarar dock det intryck som den tyske pilgrimen Gaspar Schopp fick av honom. Schopp var en före detta lutheran som omvänts till katolicismen och som en form av botgöring sökt sig till Rom för 1600års jubileum. Fascinerad av Giordano Bruno hade Schopp följt honom i spåren; från hans cell till det slutförhöret i basilikan Santa Maria Sopra Minerva, tills han senare brändes levande på Campo dii Fiori.
Vid den tiden var Santa Maria Sopra Minerva, belägen mitt i Rom, kopplad till ett dominikanskt kloster och därmed även centrum för Suprema Congregatio Sanctae Romanae et Universalis Inquisitionis, Den romerska och universella inkvisitionens högsta heliga kongregation. Denna insitution sköttes av den dominikanksa munkorden och var betydligt mildare i sitt tillvägagångssätt än sin mer berömda spanska gren. Den romerska Inkvisitionen grundade sina domslut på rigoröst genomförda förundersökningar och noggranna vittnesförhör.
Sedan 1542 hade den romerska Inkvisitionen främst agerat till stöd för den katolska kyrkans motreformation mot protestantismens spridning. Detta innebar inte enbart att den undersökte hur läror baserade på lutheranism och calvinism infiltrerat den katolska kyrkan, utan Inkvisitionen försökte även stävja de “irrläror” som spreds genom de allt talrikare tryckpressarna och som nådde folket genom böcker och pamfletter som inte längre skrevs enbart på kyrkopotentaternas latin, utan liksom flertalet av Giordano Brunos skrifter även på “folkpråket” itaienska.
Påven Clemens VIII (Ippolito Aldobrandini) som härskade från 1592 till 1605, kämpade inensivt för att ena de katolska kundömena i en gemensam kamp mot den allt populärare protestantismen och det hotande Osmanska väldet. Något som innebar att han inom Kyrkostaten kämpade mot spridandet av vad han ansåg vara “skadliga” idèer.
Även om Clemens gett order om att Inkvisitionen skulle vara “sparsam” med dödstraff brändes under hans påvedöme, på Inkvistionens inrådan, inom Kyrkostaten fler än trettio “kättare” (påven måste personligen ratifiera samtliga av Inkvisitionens domar).
Rättegången mot Giordano Bruno var offentlig och bland åskådarna som trängdes för att lyssna till slutdomen fanns Gaspar Schopp som beskrev hur Bruno trotsigt och rakryggad, “stolt som själve Satan” hade utropat sitt anatema mot sina sina domare:
Jag vågar påstå att ni är mer rädda för att avkunna domen mot mig än jag är för att ta emot den!
Den vätalige Bruno, som var känd för sin “ohejdade svada”, for ut i anklaglser som bland annat, helt riktigt, gick ut på att hans domares namn snart skulle falla i glömska, alltmedan hans egna ord och insatser skulle bestå. Det var antagligen detta som, efter det att att Inkvisitionen överlämnat Bruno till Roms kommunala ledare för att verkställa dödsdomen, som dessa beslutat sig för att Bruno på väg till dödsbålet skulle förses med en mordacchia, ett slags smärtsamt “munlås” av metall som hindrade honom från att tala.
Schopp kände inte något helst medlidande med Giordano Bruno utan avslutade sin detaljerade skildring av filosofens sista tid på jorden med orden:
Sålunda gick han eländigt under genom att halstras levande och han kan nu gå till de fantastiska världar han drömt upp och där berätta om hur i denna värld ogudaktiga hädare behandlas i Rom.
Då jag efter mitt biobesök stod och betraktade Giordano Bruno högt däruppe på sin piedestal kom jag att minnas hur jag i min ungdom sett Giuliano Montaldos film om Giordano Bruno. Jag tror att den var alldeles utmärkt, i varje fall då det gällde att skildra Giordanos filosofi och de olika rättegångsförfarandena mot honom. Men, jag blev likväl något besviken eftersom jag något år tidigare sett Montaldos starkare film om justitiemordet på Sacco och Vanzetti, med dess suggestiva sång av Morricone, sjungen av Joan Baez.
https://www.youtube.com/watch?v=R4xWbRBLj2I
På den tiden visste jag inte vem Giordano Bruno var, utan lockades till filmen genom Sacco och Vanzetti och genom det faktum att huvudrollen, liksom i den filmen, spelades av den utmärkte Gian Maria Volonté, som jag sett i flera spaghettivästerns.
Det var efter att ha gripits av slutscenerna då Giordano fördes till bålet som jag blev ordentligt intresserad av den märklige mannen och började läsa om honom.
Avsnittet nedan är på italienska och Giordano Brunos tysta väg mot sin död börjar efter tolv minuter:
https://www.youtube.com/watch?v=VAGOv23SBz4
Filmen skildrade utförligt vad som tilldragit sig. Clemens VIII hade bestämt att år 1600 skulle bli ett ”jubileumsår” och genom att tilldra sig hela Europas uppmärksamhet skulle det reflektera den katolska kyrkans makt och styrka. Representanter för samtliga munk- och nunneordnar kommenderades till Rom och pilgrimer utlovades syndernas förlåtelse och eventuellt minskade straff i Skärselden.
Sängplats för en och en halv miljon besökare säkrades i kyrkor, kloster och speciellt upprättade hospices. Det har beräknats att fler än två miljoner besökare lockades till Rom. Det hade förutspåtts att år 1600 skulle bli speciellt ödesbringade eftersom det bestod av de heliga talen nio och sju, flerfaldigade tusen gånger. Siffermagi var vanligt vid den tiden och tillämpades såväl bland vanligt folk som av universitetens intellektuella.
Giordano Brunos avrättning, även om den enbart var en av många begivenheter, blev därigenom välbesökt och han ackompanjerades på sin väg mot döden av långa processioner med representanter för en mängd katolska organisationer.
Den självmedvetne Giordano Bruno beträdde schavotten, på vilken risknippena staplades, med högburen hållning och då en präst sträckte fram korset till honom vände han i protest bort huvudet.
Giordano Brunos spektakulära död på bålet blev givetvis känd över hela Europa och dess minne kom att leva vidare. Men, som nämnts ovan, brändes vid samma tid en mängd andra kättare. En man från betydligt enklare förhållanden som avrättades för att ha hävdat åsikter inte helt skilda från Giordano Brunos var den norditalienske mjölnaren Domenico Scandella, kallad Menocchio, som brändes till döds ett år innan Giordano Bruno. Hans levnadsöde blev allmänt känt då historikern Carlo Ginzburg 1976 publicerade boken Osten och maskarna: En 1500-tals-mjölnares tankar om skapelsen, som byggde på Inkvisitionens samtida rättegångsprotokoll.
Det tycks som om Menocchios okonventionella bildning kan ha haft sitt ursprung i tryckerikonsten och att han lärt sig läsa genom en av de ytterst få skolor för allmänheten som inte var kopplade till några religiösa ordnar. Exempelvis hade humanisten Girolamo Amaseo, bördig från staden Udine i Fieosle, Menocchios hemdistrikt, i början av femtonhundratalet grundat en skola för
läsning och undervisning, utan undantag, av medborgares barn såväl från hantverkare som de lägre klasserna, gamla som unga, utan betalning.
Genom de böcker och pamfletter som kommit i hans väg utvecklade Menocchio en kritisk filosofi, påverkad av egna tankar och lokala traditioner. Som straff för spridandet av sina idéer tillbringade han i det närmaste två år i fängelse, efter påstådd ånger släpptes han. Efter tre år fängslades Menocchio dock åter och dömdes efter ett år av tortyr och hårda förhör till döden.
Menocchios värsta brott var säkerligen att han predikat att prästerskapet berikade sig på de fattigas bekostnad. Att de så kallade sakramenten, som Kyrkan kontrollerade, inte var annat än instrument för exploatering och förtryck i prästerskapets händer. Han förklarade
Jag tror att kyrkans lagar och budord är del av en affärsrörelse och att prästerna försörjer sig på dem. […] Ni präster och munkar, vill veta mer om Gud och ni är som djävulen, ni vill bli gudar på jorden och veta lika mycket som Gud, ni går i djävulens fotspår. [..] Jag tror att Guds ande bor i oss alla och jag tror också att vem som helst som har studerat kan bli präst. […] Gud har gett den Helige Ande till alla, till kristna, till kättare, till turkar och till judar; och han anser dem alla vara honom kära, och de blir alla frälsta på samma sätt.
Detta var oförlåtligt, anarki – en attack på hela den katolska maktstrukturen, ja på all religiös makt överhuvudtaget. Annat kunde vara förlåtligt. Att Menocchio sagt att Jesus var en människa; att han genom sin död inte alls hade “förlöst” mänskligheten; att Maria inte var jungfru; att påvens makt inte kom från Gud utan från de som trodde på honom; att Skärselden uppfunnits för att prästerskapet skulle tjäna pengar på förböner för de döda. Han fastslog:
Jag menade att vi borde vara måna om att hjälpa varandra medan vi fortfarande är i den här världen, för efteråt är det Gud som styr över själarna. Inte vi.
Att Menocchio hade märkliga idéer om att liv uppkom ur förruttnelse, därav liknelsen om osten och maskarna. Menocchio hade studerat hur ruttnande ost gav upphov till maskar. All skapelse måste ha ett upphov och världen kunde inte ha skapats ur intet såsom Bibeln beskrivit det. Inte ens Gud var evig, han hade troligtvis en gång skapats ur kaos. Allt sådant kunde hänvisas till personlig förvirring och en olärd hantverkares slukande av irrläriga skrifter. Men, att betvivla påvedömets rätt till makt, rikedom och kunskap – sådana irrläror kunde endast bestraffas med en smärtsam död i andras åsyn.
Giordano Bruno var i mångt och mycket annorlunda än Menocchio – mångkunnig och ytterst beläst, en vittberest teologie doktor, med djupa kunskaper i såväl magi, som den på den tiden så eftertraktade minneskonsten. Men även han kom från enkla förhållanden. Hans far hade varit rustmästare för den spanska armén, men vet ingenting annat om modern än hennes namn Fraulissa Savolina. I någon av de trettioåtta skrifter han publicerade nämnde Giordano knappt sina föräldrar.
Han nämner däremot ofta sin hemstad, den lilla staden Nola med oskiskt ursprung och belägen mellan den borgkrönta kullen Cicala och Vesuvius. I en av sina dikter hyllar Giordano den blombeklädda ”Broder Cicala” och den kala ”Broder Vesuvius”, enbart för att i nästa strof beskriva hur han efter att ha bestigit den blomsterprunkande Vesuvius tyckte Cicala framstod som kal och ofruktbar. En bild typisk för den store utforskaren och tvivlaren Giordano Bruno, som ständigt skiftade perspektiv, ville lära känna allt och tolka det på sitt sätt.
Vid sjutton års ålder flyttade Giordano till det närbelägna Neapel, bosatte sig i San Domenico Maggiores kloster och inträdde där i dominikanerorden. För de flesta av oss kan det tyckas som om klosterlivet vore instängt och restriktivt, men för en ung kunskapstörstande man, kommen från en småstad som Nola, kunde det mycket väl ha varit en omtumlande och befriande upplevelse. Klostret San Domenico Maggiore var dessutom ett alldeles speciellt ställe. Det inhyste Neapels universitet, som 1224 grundats som Europas första icke-konfessionella, icke-sekteristiska och statligt finansierade universitet.
Dess grundare var den märklige kejsaren Fredrik II, kallad Stupor Mundo, Världens underverk, en polyglott som talade sex språk och vid sitt hov samlade poeter och filosofer oavsett om de var kristna, judar eller muslimer, något som även präglade universitetets lärarkår.
Dess omfattande bibliotek måste ha varit som ett himmelrike för bokslukaren Giordano. Hans betagenhet inför denna storslagenhet, detta universum av mänskligt vetande, påverkade kanske hans senare uppfattning om universums oändlighet och den stora räckvidden av den enskilda människans tankeförmåga.
Giordano var ingen demokrat. Han föraktade den okunniga pöbeln, men han ansåg samtidigt att kunskap kan förädla och förändra vem som helst. ”Vi är redan gamla” deklarerade han, ”genom böckerna har vi tillgodogjort oss sekler av kunskap”. Vid tjugofyra års ålder blev han prästvigd och trettiotvå år gammal blev han doktor i teologi vid universitetet i Toulouse.
I Neapels universitetsbibliotek fanns översättningar av muslimska och judiska filosofer, flera av dem anbefallda av Frederik II – mest betydelsefulla var Boken om själens bot, skriven av Ibn Sima, kallad Avicenna (980-1037), Ibn Rushds, kallad Averroës (1126-1198), talrika kommentarer till Aristoteles filosofi och juden Moses ben Maimon, kallad Maimonides (1135-1204) Vägledare för förbryllade. Där fanns även en mängd andra filosofiska och vetenskapliga skrifter av muslimer och judar, i såväl original som latinska översättningar.
Livet genom förblev Giordano Bruno djupt påverkad av sin ungdoms napolitanska studier och inte minst den dominikanska tradition han fått sig inpräntad. Den dominikanska orden hade inrättats av katalanen Domenic de Guzmán (1170-1221). Även om hans orden kom att bli känd för sin hängivenhet till studier menade Domenic själv att det var viktigare att tillbringa sitt liv i fattigdom och främst ägna sig åt förkovran av de som var okunniga om Guds storhet. Även om han studerade flitigt för sin prästvigning förmanade Domenis sina överordnade ” Skulle ni vilja att jag studerar dessa döda hudar [pergament] när människor omkring mig dör av hunger?”
Domenic gjorde sig känd för att ”omvända” de katharer som överlevt det Albignesiska korståget (1209-1229) som dödat
200 000 av deras trosfränder. Domenic såg det som sin ordens främsta uppgift att bekämpa det kätteri som hotade den katolska kyrkans sammanhållning och hans ordensbröder kom därför att kallas Domini canes, Guds hundar.
Även om Dominic inte instiftade Inkvisitionen kom hans orden att bli ledande inom denna organisation. Som en predikarorden underströk dominikanerna vikten av bildning för att effektivt kunna förkunna Guds ord och besvara dem som de ansåg förvrängde det. Detta ledde till att de på djupet studerade inte enbart kyrkofäder och antik filosofi, främst Aristoteles, utan även deras muslimska och judiska uttolkare.
Men, varför just Aristoteles? Varför judiska och muslimska skrifter? År 630 hade Muhammad i triumf återvänt från sin exil till födelsestaden Mekka, efter det att han dött två år senare började muslimerna mirakulöst snabba erövring av grannländerna. År 636 hade Syrien erövrats, fjorton år senare föll det mäktiga persiska väldets in muslimernas händer, Egypten erövrades 642, Kartago 697, större delen av Spanien 712, erövrandet av Sicilien och Kalabrien avslutades 732.
Muslimerna hade skapat sitt imperium med relativt liten blodspillan. De segrande araberna kom från en till att största delen nomadisk tillvaro i ett ofruktbart ökenområde och hade därigenom begränsad erfarenhet av byråkrati och administrationen av de stora landområden de lagt under sig. De fick till en början förlita sig på sina undersåtar, av vilka de flesta inte hade så mycket emot att tjäna sina nya herrar. I Syrien, vars befolkning till största delen var nestorianska kristna (de ansåg att Gud och Kristus var helt skilda storheter) hade exempelvis diskriminerats av sina bysantinska herrar och övriga folk uppskattade de stora skattelättnaderna under muslimerna och deras förkunnelse om allas likhet inför Allah. Islams lära om Bokens folk (dvs. judar, kristna och zoroaster) som för dem undantog kravet på omvändelse om de betalade en viss skatt, betraktades även det som en fördel och under det muslimska väldet växte en symbios fram mellan de olika trosriktningarna och deras vetenskapliga traditioner.
Det var i en sådan miljö som mycket av Antikens filosofi kom att bevaras och fortsatt debatteras, även inflytanden från Indien och Kina berikade tänkandet. Såväl Platons som Aristoteles skrifter fanns tillgängliga, men Aristoteles mer jordnära filosofi, som samtidigt accepterade tron på en allsmäktig gudom tilltalade i högre grad majoriteten av Islams lärda än den mer esoteriske Platon.
Det betydde dock inte att allt var frid och ro inom det muslimska väldet som snart splittrades i olika riken och inre konflikter, men Islam blev i stort sett inte den åsiktsförtyckande religion som kristendomen utvecklades till på många håll i Europa och de områden som deras arméer kom att erövra. På vissa håll som i Al-Andalus, det muslimska Spanien, och i södra Italien blev det intellektuella utbytet mellan muslimer, judar och kristna stort.
Den inom kristendomen betydelsefulle Avicenna skrev en omfattande encyklopedi som redogjorde för och kommenterade aristotelisk och nyplatonsk filosofi. Hans diskussioner kring förhållandet mellan universaliteter, dvs. tankar och tolkningar och partikulariteter, dvs. ting och deras egenskaper, fick stor betydelse för de medeltida skolastikerna.
Avicennas liv påminde om Giordanos i så mening att hans kunnande var ytterst omfattande, men byggde i stort sett på hans föregångare inom en mängd olika oråden. Liksom Giordano kom han att tillbringa sitt liv som uppburen lärare, som flykting och fängelsekund, ofta orsakat av att han attackerat de som till en början gynnat honom. Avicenna föddes i Bokhara, flyttade till Khorassan och hamnade i Teheran. Ibland undervisade han i medicin, ibland i astrologi, ibland i filosofi.
Avicennas medicinska skrifter kom att få stor betydelse för Europas första medicinska skola, som grundats i Salerno och där flera muslimska och judiska läkare var verksamma, alltmedan skrifter av Hippokrates, Galenos, Alī ibn ‘Abbās, al-Jazzar, al-Malek, al-Haw, Rhazes, Isaac Israel, Abu-Bakr, Theodor av Antiokia och Dioscorides Padanio, översättes och tillämpades.
Averroës var född i Cordoba, men fördrevs sedermera till Marrakech. Han blev den främste introduktören av Aristoteles i Europa. Hans åsikt om att kroppar inte kan uppstå efter döden blev livligt diskuterad. Enligt Averroës överlever inte den ”personliga” själen utan uppgår i en större enhet, vilken även omfattar Gud som inte har en kroppslig gestalt.
Han menade att Guds existens kan bevisas genom logik och vetenskap och att det inte krävs någon ”uppenbarelse” för att inse den. Kunskap och sanning är odödliga och identiska med gudomen. Averroës läror fördömdes och han tvingades fly till Marocko.
Juden Maimonides var även han bördig från Cordoba. Han hävdade att Gud är närvarande i hela sin skapelse, i såväl ande som materia. Guds allomfattande essens är obegriplig för oss dödliga, men den gör det möjligt för Honom (Det?) att skapa från intet. Den gudomliga kraften är ett med rörelse, men står som den yttersta, orörliga upphovskraften både inom och utom sin skapelse.
Den mest berömde eleven och läraren på Neapels universitet då Giordano anlänt dit hade varit den sävligt stillsamme titanen, i såväl omfång som lärdom – Thomas av Aquino, ofta kallad ”Oxen från södern”. Thomas av Aquino helgonförklarades 250 år innan Giordano skrevs in vid universitetet.
Inom parentes sagt är det märkligt, speciellt med tanke på den tidens usla vägar och farofyllda seglatser, hur internationella de stora universitetens lärarkårer var. I Neapel hade exempelvis Thomas av Aquino som lärare haft Martinus de Dacia, som egentligen hette Morten Mogensen och var bördig från Ribe på Jylland. Mogensen hade varit kanik vid Lunds domkyrka, dog i Paris och ligger begravd i Notre Dame.
Under sin tredje vistelse i Paris debatterade Thomas av Aquino med Boethius de Dacia, som var av dansk, eller kanske svensk härkomst. Boethius avskedades från Paris universitet och slutade sitt liv som kanik i Linköping.
Thomas av Aquino attackerade Boethius för att han till skillnad från honom gjorde stor åtskillnad mellan tro och kunskap. Enligt Boethius utgjorde de två vägar till Gud, av vilka tro var den säkraste. I sin bok De summo bono, Om det högsta goda, konstaterade Boethius att det som skiljer människan från djuren är hennes intelligens och eftersom detta är det bästa hos människan bör hon odla sitt intellekt på ett sådant sätt att hon finner att vara god mot sin nästa är det bästa sättet att tjäna och förstå Gud. Ett tankesätt som Giordano kom att dela, men som ledde till att Boethius fick lämna Paris och söka sig till Sverige.
Giordano skulle ofta komma att skriva om och argumentera mot såväl Aristoteles som Thomas av Aquino, vars trossatser och filosofi ofta var en ren avbild av Avicenna, Averroës och Maimonides åsikter, även om Thomas allt som oftast attackerade deras läror, exempelvis i sitt storverk Summa contra gentiles, Sammanfattning mot hedningarna. I den skriften ordnar Thomas allt vetande i två kategorier:
a) Trossatser som är tillgängliga för det naturliga förnuftet; nämligen Guds existens, de moraliska lagarna, samt människans odödlighet och ansvar för andra.
b) Kristna mysterier som går utöver mänskligt förstånd och kan bevisas enbart genom kristen uppenbarelse, såsom läran om det gudomliga väsendet, Kristi två naturer, Kyrkans makt och myndighet och de heliga sakramenten.
Här gick Giordano tidigt i svaromål – Gud existerar, men bortom mänskligt förnuft. Han/Det är Universums levande kraft, närvarande i alla dess delar. De moraliska lagarna är inte eviga utan skapas på olika håll, bland olika människogrupper och för olika ändamål. Dock höll Girodano med Thomas om att vi människor har ansvar för varandra och den värld i vilken vi lever. Men till skillnad från Thomas förkastade Giordano dödsstraff, tortyr och krig och ansåg inte som Thomas att monarki var en garant för lag och ordning
Enligt Giordano hade de kristna mysterierna lika stor eller lika liten sanningsenlighet som exempelvis platonsk filosofi eller hermetism, men dessa var enligt honom, trots allt, mer logiska.
En del av de kristna trossatserna var uppenbart absurda, som Marie jungfrufödande, transubstantiationsläran och Guds tre-eniga natur. Jesus är inte identisk med Gud och Anden har ingen gestalt utan är snarast liktydig med Gud i hans allomfattande, kosmiska essens. Giordano tillade att universum är oändligt, saknar centrum och innefattar en ofantlig mängd solsystem inom vilka planeterna rör sig kring sina solar och kanske även hyser någon form av liv. Dessutom har tiden varken början eller slut.
Intressant är att Thomas av Aquino behandlade samma frågor i sina stora skrifter Summa contra gentiles och Summa theologicae, Sammanfattning av gudsvetenskapen, och att de samtliga påverkats av antika filosofer, en del hade kommit till samma slutsatser som Giordano, en del hade nått andra.
Thomas av Aquinos slutsats var dock definitiv – vi kan genom logik bevisa Guds existens och även om en del mysterier ligger bortom vår fattningsförmåga hjälper oss vår personliga tro, styrkt av påvemakten och dess förvaltande av sakramenten oss att vila tryggt i vissheten om Guds närvaro i sin skapelse. Något Giordano omöjligt kunde hålla med om
Giordano har beskrivits som självsäker och arrogant, nåhon som ofta kom i konflikt med såväl mentorer som vänner. Hans kunnande och den lätthet med vilken hans tillskansade sig allsköns kunskap uppmärksammades dock tidigt. Kanske hade han här stor hjälp av de mnemoniska metoder som han tidigt utvecklade.
Mnemonik, minnesträning, var en eftersträvad kunskap och medan Giordano fortfarande var novis i Neapel kallades han till påven Pius V för att instruera honom i olika minnesmetoder.
Likt grekiska och romerska antika förbilder tycks Giordano främst ha använt sig av "platsbunden" mnemonik. Den vanligaste metoden var då att föreställa sig ett ”minnespalats” där rum, väggar, fönster, statyer, möbler etc. var och en förknippats med vissa namn, fraser, händelser eller idéer, ofta med hjälp av olika lager av symboliska bilder. För att återkalla minnen du placerat i ditt minnespalats vandrar du i fantasin genom husets rum tills du finner var du placerat ett visst ”minnesföremål”.
Giordano kompletterade en sådan platsbestämd mnemonik med egenhändigt matematiskt konstruerade ”mandalor” till vilka han inspirerats av den märklige Ramon Llull (1232-1316). En annan av medeltidens tänkare som inspirerats av arabisk matematik och filosofi.
I sin Ars compendiosa inveniendi veritatem seu ars magna et major, Den koncisa konsten att upptäcka sanningen, eller den stora och största konsten, kopplade Llull genom diagram och figurer samman grundläggande begrepp i enlighet med en slags mekanisk logik som han främst a genom läsning av arabiska filosofer som Al-Ghazali. Llull var född och bodde sin mesta tid på ön Menorca, där det på hans tid fortfarande fanns en mängd bofasta muslimer och judar.
Llull eftersträvade att genom sina mnemoniska metoder kunna tillgodogöra sig så mycket kunskap att han skulle kunna övertyga framträdande muslimer att omvända sig till kristendomen. För att få finansiellt stöd för sina idéer reste han runt bland de europeiska furstehoven. Han inköpte även en muslimsk slav som lärde honom arabiska. Vid tre tillfällen reste Llull även till Tripoli och försökte, utan större framgång, att omvända muslimer.
Llull menade att kristna missionärer omöjligt skulle kunna påverka muslimer om de inte först grundligt lärt sig deras kultur och språk. År 1311 lyckades han vid det ekumeniska mötet i Vienne få påven Clemens V att beordra instiftandet av lärosäten för hebreiska, arabiska och arameiska vid universiteten i Bologna, Paris, Oxford och Salamanca.
Giordano slukade allt som väckte hans intresse i Neapels stora klosterbibliotek inte minst dess många skrifter kring magi och ockulta metoder för att förutsäga framtiden och omvandla metaller. Visserligen förbjöd Bibeln alla former av magi, men astrologi och alkemi utövades vid de flesta av Europas furstehus och experter inom dess områden var eftersökta, liksom de ofta mycket exklusiva och påkostade böcker som avhandlade dylika ämnen. Även Thomas av Aquinos läromästare, Albertus Magnus, var en erkänd auktoritet inom området.
Giordanos stora kunskaper inom mnemonik och magi kom honom väl till pass då han under senare år flackade kring mellan olika universitet och furstehus. Men, inte all litteratur och kunskap betraktades med blida ögon och efter sin prästvigning i Neapel började Giordano oroa sig för att onda tungor baktalade honom och antydde att han hyste kätterska åsikter och kanske värst av allt kunde vara en protestant i fårakläder. Då man frågat honom varför han inte hade några helgonbilder utan enbart ett krucifix i sin cell svarade Giordano att han fann sådant krimskrams meningslöst. Vad säger en bild? Då det gäller andliga ting är det något man bär inom sig, inte något som skapats utanför en själv. Sådant luktade kätteri och farhågorna tycktes besannas då någon funnit en av Erasmus av Rotterdams skrifter på avträdet, fullklottrad med Giordanos anteckningar. Då han fick höra att ett åtal förbereddes mot honom flydde Giordano hals över huvud.
Först klädde sig Giordano i civila kläder, men då han kommit till Turin fann han det svårt att försörja sig utanför sin orden. Han sökte upp dominikanerna som övertygade honom att han inte behövde oroa sig och han klädde sig åter som dominikan och uppsökte dominikanska kloster alltmedan han skrev och publicerade sina skrifter. I Venedig publicerade Giordano, med dominikanernas medgivande, ett uppmärksammat, men nu förlorat verk – Tidens tecken, som tydligen riktade sig mot den växande protestantismen. Han fortsatte till Padua och Bergamo och hamnade slutligen vid universitetet i Lyon. Av okänd anledning gav han sig efter något år rakt in en av protestantismens högborgar – Genève.
Kanske hade Giordano i vanlig ordning blivit ovän med någon av sina universitetskollegor. Han tog under alla förhållanden kontakt med den i Italien ökände Galeazzo Caracciolo, markis av Vico. Den högadlige Galeazzo hade tidigt kommit i kontakt med italienska teologer som sedermera gått över till protestantismen och då han ofta vistades vid Karl V:s hov i Augsburg passade han på att fördjupa sig i Luthers och Calvins skrifter. Då kejsaren blivit varse Galeazzos reformerta åsikter, lämnade han sin familj och flydde till Genève, där han blev god vän med Jean Calvin, skilde sig från hustrun, gifte om sig, blev medlem i stadens tvåhundramannaråd och grundade en italiensk församling.
Galeazzo tog emot Giordano med öppna armar, skänkte honom en värja och civila kläder och Giordano skrev in sig som lärare vid Genèves universitet. Senare förklarade Girodano att
Jag hade inte för avsikt att anta deras religion. Jag önskade endast att förbli där så att jag kunde leva i frihet och säkerhet.
Calvin hade återvänt till sin födelsestad 1541och under sina första fem år som stadens ledare hade tretton personer hängts, tio halshuggits och trettiofem bränts levande. Detta var dock tämligen blygsamt jämfört med Mary Tudor som 1555 lätt bränna 280 protestanter. Då Giordano 25 år senare anlände till Genève var allt lugnt och stilla, om än något tråkigt, julen hade avskaffats och en polisstyrka såg till att en hög moral rådde bland stadens medborgare, av vilka flera flytt från förföljelse i de kringliggande katolska länderna, bland dem många italienare.
Snart hamnade dock Giordano i trångmål. Han gav ut en pamflett som angrep Antoine de La Faye, huvudlärare i filosofi och god vän med universitetets mäktige rektor, Théodore de Béze. Såväl Giordano som pamflettens tryckare kastades omedelbart i fängelse och skriften förstördes. Efter offentlig avbön förvisades Giordano. Säkert mindes han hur Michael Servetus bränts levande 1553 för att förnekat treenigheten, en dogm som inte heller Giordano trodde på.
Efter återkomsten till Frankrike skrev Giordano in sig vid universitetet i Toulouse och erhöll där på kort tid sin doktorsgrad i teologi. Han ville förbättra sitt skamfilade rykte och åter få bära dominikanernas ordensdräkt, men då han kontaktat katolska potentater för att få garantier på sin katolska tro fick han blankt avslag.
Då Giordano funnit de religiösa konflikterna vara alltför besvärande vid universitetet i Toulouse, där han fått tjänst som föreläsare i filosofi, flyttade han till Paris där hans kontakter arrangerade trettio välbesökta förlösningar i teologiska ämnen. Hans rykte som minnesmästare gjorde att han fick kontakt med kungen Henrik III.
Jag fick mig ett sådant namn att kung Henrik III en dag kallade mig för att få veta om mitt minne var naturligt eller förvärvat genom magi. Jag övertygade honom om att det inte kom från trolldom utan från organiserad kunskap; och efter detta lät jag trycka en bok om minne med titeln Idéernas skuggor, som jag tillägnade Hans Majestät. Genast gav han mig ett extraordinärt föreläsningsförordnande.
Henrik III var en monark helt i Giordanos smak – bildad, tolerant och ytterst motvillig att föra krig. Detta till skillnad från sin fanatiskt blodtörstiga moder, Katarina av Medici, som trött och irriterad på de protestantiska hugenotternas ränksmiderier sagt sin son Karl IX; ”Så döda dem då allihop. Döda dem alla!” Följden blev den blodiga San Bartolomei-massakern då mellan 5,000 till 30,000 hugenotter, män, kvinnor och barn, miste livet.
I Paris inledde Giordano en ytterst produktiv litterär period. Bland annat skrev han tre omfångsrika verk om minneskonsten, var av ett, Kirkes sång, som förutom att vara en filosofisk avhandling om mnemonik, i en fantasifull dialogform introducerade en mängd moraliska teman som Giordano ofta skulle återkomma i sina senare verk, speciellt Spaccio de la bestia trionfante, Utdrivande av den triumferande besten, som blev den främsta orsaken till att han senare dömdes till att bli levande bränd till döds.
I Kirkes sång kastar trollkvinnan Kirke en besvärjelse över människor som förvandlar dem till djur. I en dialog med sin tjänarinna Meri berättar hon sedan att hon gjort detta för att visa hur människor inom sig hyser en bestialisk natur som bristfälligt skyls av intellektuell fernissa. Kirke understryker vikten av att hålla minnet vid liv för att därigenom erinra mänskligheten om dess kapacitet att tillgodogöra sig kunskap och här inflikar Giordano en mängd metoder för att förbättra minnet.
Samtidigt betonar han att om människan inte odlar sitt intellekt bryter hennes bestialiska natur fram och även om den då ikläder sig moraliska och religiösa munderingar blir resultatet våld och intolerans. Förvandlingen av människor till bestialiska djur är inte en tillfällighet utan resultatet dumhet och tanklöshet som kommer sig av att vi förnekat den gudomliga symbios som råder mellan universum och den enskilda människan. Något som blir uppenbart genom kunskap om sakernas rätta natur.
Rykten började spridas kring Giordanos samröre med Henrik III, som genom sin toleranta inställning misstänkliggjordes av såväl katoliker som protestanter. Förtalet beskrev hur Henrik III ägnade sig åt homosexuella orgier och magiskt-sataniska riter. Visserligen agerade Henrik III i likhet med sin mor, Katarina av Medici – som var känd för att vara besatt av astrologi och profetior – inom en hovkultur som var starkt influerad av mystiska och magiska tolkningar av världen. Det tycks likväl som om ryktena kring Henrik III:s homosexualitet och engagemang i magiska riter var ogrundade och även om Giordano Bruno var väl förtrogen med magiska metoder visade han i sina skrifter i allmänhet enbart förakt för dem.
Inom parentes sagt var de magiker, alkemister och astrologer som var verksamma vid de euroepiska hoven sällan de tarvliga charlataner som de ofta framställs som. De flesta av dem var djupt allvarliga utövare av sina magiska konster och den mängd påkostade böcker som producerades för de europeiska furstehoven vittnar om deras författares djupa förtrogenhet med en mängd skrifter på latin, hebreiska, grekiska, arameiska och arabiska, och till och med inflytandet från indisk filosofi. Dessa böcker är även fyllda med ingående och krävande instruktioner hur utövare av magi bör gå tillväga.
Samtidigt saknades det heller inte ironiskt satiriska skrifter om alla de charlataner som drogs till godtrogna furstar, som Rabelais som i sin Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar gör sig lustig över Mäster Trippa som väl förfaren i samtidens talrika magiska konster tjänar furstehusen genom sina förutsägelser och tricks alltmedan han är helt omedveten om sin lösaktiga hustrus eskapader. Med stor sakkunskap redogör Rabelais för Mäster Trippas aktiviteter, alltmedan han lät sin huvudperson Panurge ösa sitt förakt över honom.
Antagligen var Giordano Bruno inte främmande för att slå blå dunster i ögonen på godtrogna mecenater, men samtidigt var han liksom Rabelais öppen i sitt förakt för magiskt charlanteri, exempelvis i sin pjäs Ljusstöparen som han publicerade i Paris.
I sitt original är pjäsen tämligen obegriplig emedan Giordano använde sig av ett språk som drev med jargongen hos obildade personer, och även överdrivet tillgjort intellektuella. Genom sin pjäs ville Giordano framställa samtidens förljugenhet. Hur människor döljer sig och förför varandra genom sin övertro på pengar och magi.
Komedin utspelar sig i Neapel där Bonifacio anförtror sin vän Bartolomeo att han är kär i Vittoria. Bonifacio är snål och vill förföra Vittoria utan alltför stora kostnader. Bartolomeo är alkemist och tillsammans med sin vän, trollkarlen Scaramuré, försöker han göra Bonifacio åtråvärd. En annan bekant till den uppenbart förslagne Bartolomeo är skrivaren Manufurio, som hjälper Bonifacio med att författa kärleksbrev till Vittoria. Han gör det på ett sådant sätt att Bartolomeos cyniske tjänare Sanguino karaktäriserar breven som skrivna av en djävul som utrycker sig
likt en grammuffo [snårskog?] eller catacumbaro [gravplats?] och förgiftar himmel och jord med sin delegante [?] och latrinesco [skitlatin].
Under sina bemödanden blir Bonifacio och Bartolomeo ständigt bedragna, rånade och misshandlade. Detta trots att den girige Bonifacio tror att pengar skall frälsa honom från varje missöde:
Pengar är allt. Den som saknar pengar saknar inte bara stenar, örter och ord, utan också luft, jord, vatten, eld och livet självt.
Den klokare Vittoria fnyser åt Bonifacio och bedyrar att i motsats till tiden har pengar ingen makt.
Tiden tar bort allt och ger allt; allt förändras, ingenting förintas. Den som väntar på tiden, slösar bort tid. Tiden finns alltid där, tillgänglig för att göra vad vi vill med den. Tiden är obeveklig, den fortsätter att förändra allt utan att ge något, men samtidigt återställer tiden balansen och den som vet hur man utnyttjar den lyckas i livet.
Enligt Vittoria känner inte Bonifacio sig själv och därför går det honom ständigt illa. Hans övertro på rikedomens makt gör att han inte begripit att det är omdöme, flit och uthållighet som belönas. Den som tror att pengar är allt blir däremot lätt byte för bedragare, tjuvar och prostituerade.
På slutet förklär sig Bonifacio till den stilige konstnären Gioan Bernardo, Vittorias vän, och tror att han genom denna förklädnad skall kunna förföra henne med de magiska tricks som Bartolomeo försett honom med. Men, istället konfronterats tönten Bonifacio med sin hustru Carubina, som Vittoria förklätt sig till.
På våren 1583 reste Bruno till England och med ett rekommendationsbrev från Henrik III togs han emot som gäst hos den franske ambassadören, Michel de Castelnau. Tillsammans med Giordano var även Giovanni Florio gäst på den franska ambassaden.
Florio var välkänd i England och introducerade Girodano för sina intellektuella bekanta. Florio hade översatt Montaigne och Boccaccio till engelska och publicerat en omfattande italiensk-engelsk ordbok. Det var säkerligen Florio som presenterade Giordano för den stilige och inflytelserike poeten och soldaten Philip Sidney, som var nära vän med drottning Elizabeth. Sidney var medlem av den hermetiska kretsen kring John Dee, Elizabeths hovastrolog och rådgivare, även om det inte finns några belägg för att Giordano personligen träffade Dee.
Girodano ansågs vara en av Europas främsta kännare av hermitismen. Det rörde sig om en filosofisk tradition som härleddes till en legendarisk, egyptisk gestalt – Hermes Tismegistus, som någon gång under Ptolemaisk tid skapats genom att kombinera gudarna Hermes och Thoth. Det religiös-filosofiska systemet omfattade ett brett spektrum av esoterisk kunskap, med aspekter av alkemi och astrologi. De skrifter som tillskrivits Hermes Trismegistus kallas i allmänhet Hermetica och skrevs under en period som sträckte sig från 200 f.Kr. till 1200 e.Kr.
Hermetismen kom på modet i Europa efter det att renässansfilosofer som Giovanni Pico della Mirandola och Marsilio Ficino kommit över grekiska texter som förts över från Konstantinopel och andra grekiska områden som erövrats av turkarna. Giordano betraktade hermetismen som en källa till forntida visdom som kunde harmoniseras med kristna läror och klassisk filosofi. Den hermetiska betoningen på mänsklighetens gudomliga natur och potentialen för andlig upplysning överensstämde väl med Renässansens och Giordanos ideal om mänsklig värdighet och strävan efter kunskap.
Giordano föreläste i Oxford om esoteriska ämnen, men kom snart i konflikt med George Abbot, sedermera ärkebiskop av Canterbury. Abbot hånade Bruno för att han stödde
Copernicus åsikt att jorden snurrade runt och himlen stod stilla; medan det i själva verket var hans eget huvud som snarare snurrade runt och hans hjärna inte stod stilla.
Då Abbot dessutom anklagade Giordano för att såväl ha plagierat som felaktigt framställt Ficinos hermetiska verk och efter att ha nekats fast anställning vid Oxfords universitet lämnade en rasande Giordano England och återvände till Frankrike.
Han hade dock dessförinnan i London skrivit och publicerat sina sex mest uppmärksammade ”moraliska dialoger” – La cena de le ceneri, Askonsdagsmåltiden, De la causa, amministrazione et uno, Om orsak, förvaltning och enhet, De l'interno, Universo et ordini, Om det inre, universum och ordning, Spaccio de la bestia trionfante Utdrivande av den triumferande besten, Cabala del cavallo peagaseo, Kabbalah om Pegasushästen, samt De gli eroici furori, Om de heroiska furierna. Märk väl att samtliga verk var skrivna och publicerade på italienska. En del av dem trycktes i hemlighet, titelsidorna påstod då att böckerna tryckts i Venedig eller Paris, flera av smugglades in i Italien. Några av verken väckte anstöt redan i England, speciellt Askonsdagsmåltiden.
Det verket är uppdelat i fem dialoger med fyra huvudpersoner, bland vilka Teofilo kan betraktas som författarens talesperson. Adelsmannen Sir Fulke Greville bjuder till middag på askonsdagen in Teofilo, Giordano själv, Giovanni Florio, en riddare och två lutherska akademiker från Oxford. Det tycks som om middagen verkligen ägt rum och inför den venetianska inkvisitionen konstaterade Giordano att det varit hemma hos den franske ambassadören.
Innan dialogen tar sin början ursäktar sig Giordano genom att bedyra att det inte varit hans avsikt att förolämpa vare sig den akademiska kåren eller den engelska nationen. Hans måltavla har uteslutande varit de åsikter som framfördes av de två akademiska middagsgästerna.
I Askonsdagsmåltiden för Giordano oss långt bortom Copernicus heliocentrism. Utan att vara astronom säger han sig intuitivt ana att de stjärnor vi ser på himlen skenbart är stillastående. Därute finns ett oändligt antal solar som ständigt rör sig i enlighet med lagar vi ännu inte lärt oss förstå.
Dessa flammande kroppar förkunnar Guds härlighet och majestät. Då vi betraktar dem inspireras vi att söka deras orsak. De är de sanna och levande spåren av en oändlig kraft. Vi inser att vi inte kan söka denna kraft långt bortom oss själva, den finns i själva verket helt nära, ja - inom oss och där är den större än oss själva. Lika lite som de varelser som kan tänkas existera i andra världar finner den yttersta orsaken bortom sig själva, även de har den inom sig. Månen är inte mer himmelsk för oss, än vi är för månen.
Det gudomliga finns alltså inom oss, inom var och en av oss, inklusive hos invånarna i andra världar och precis som vi observerar månen på himlen, så kommer jorden att synas som ett främmande föremål om den betraktas från månen.
Då han skrev Askonsdagsmåltiden var Bruno väl medveten om att han därigenom kom i konflikt med kyrkans institutioner, att han förnekade de Heliga Skrifterna. Hans syfte var likvöl att försöka förena ”sann filosofi” med kristen tro, eller åtminstone förklara att de inte stod i konflikt med varandra. De religiösa skrifterna behandlade enligt honom moraliska frågor och använde sig då av förklarande metaforer som kopplats till den verklighet som dess författare levde i. Detta var anledningen till varför judar, kristna och muslimer drog olika slutsatser från sina heliga skrifter, men bortom metaforerna fanns en reell verklighet som är gemensam för alla.
Giordano erkände villigt att hans tankar om ett oändligt universum inte alls var unika. De hade antytts tidigare i bland annat flera hermetiska skrifter. Den beläste Giordano påpekade även att den tysk-katolske kardinalen Nicolaus Cusanus i en skrift De Docta Ingnoranitia, Om lärd okunnighet, redan 1440 hade antytt möjligheten av ett oändligt universum och utomjordiskt liv. Giordano kallade honom för ”den gudomlige Cusanus”.
1913:års upplaga av Katolsk Encyclopedia konstaterade:
Kardinalens astronomiska åsikter fanns spridda bland hans filosofiska avhandlingar. De uppvisade ett fullständigt oberoende av traditionella läror, baserade som de var på siffersymbolik, bokstavskombinationer och abstrakta spekulationer. Enligt honom var jorden en stjärna likt andra stjärnor och inte universums centrum. Den befann sig inte i vila och dess poler var rörliga. Himlakropparna var inte strikt sfäriska och deras banor var heller inte cirkulära. Skillnaden mellan teori och reellt utseende förklarades genom inverkan av rörelse. Om Copernicus varit medveten om dessa påståenden skulle han förmodligen ha uppmuntrats att publicera ett eget monumentalt verk.
Tillbaka i Paris fortsatte Giordano sin vana trogen att skaffa sig fiender. Han uppträdde åter som dominikan och uttryckte officiellt sin beundran för Thomas av Aquino, men kunde dock inte avhålla sig från att publicera en anti-aristotelisk pamflett på latin, kallad Centum et viginti articuli de natura et mundo adversus peripateticos Etthundratjugo teser om naturen och världen riktad mot peripatekerna. Perípato var namnet på den atenska trädgård där Aristoteles hållit sina föreläsningar.
Då Giordano presenterat sin pamflett vid Collège de Cambrai urartade föreläsningen till ett våldsamt upplopp. Aristoteles var fortfarande populär bland parisiska studenter, alltmedan Giordano hade kommit att reta sig på Aristoteles brist på ”andlighet”, något han funnit vara starkare hos Platon. Detta får mig att tänka på Rafaels geniala fresk Den atenska skolan där Platon pekar mot himlen, medan Aristoteles visar mot den omkringliggande världen.
Under ledning av en ung advokat, Roul Callier, som skrikit att Giordano var en ”Brutus” avslutades hans föreläsning med allmänt tumult. Den pågående franska politiska och religiösa krisen och bristen på stöd från den hårt ansatte Henrik III fick Giordano att lämna Frankrike för Tyskland.
I Tyskland verkade han under två år som anställd vid Wittenbergs universitet, där han främst föreläste om Aristoteles filosofi. Giordano fann dock snart den lutherska intoleransen var kvävande och sökte sig till Rudolf II:s hov i Prag. Han antog att denne originelle kejsare med sin fallenhet för såväl ockultism, som modern vetenskap, skulle ta emot honom med öppna armar, men även där visade sig Giordano vara alltför kontroversiell för att få anställning vid det berömda Universitas Carolina.
Han tillägnade Rudolf II en skrift med det latinska namnet Articuli centum et sexaginta adversus huius tempestatis mathematicos atque philosophos, Etthundrasextio teser riktade mot denna tids matematiker och filosofer. I sin tillägnan skrev Giordano till kejsaren att han ansåg att för att lösa världens problem var tolerans inom såväl religion som vetenskap nödvändig:
Den religion jag utövar utesluter osämja och uppviglar inte till kontroverser. Filosofin borde befrias från förutbestämda auktoriteter och traditioner, som upphöjts till normativa föreskrifter. Jag har sökt skydd från de stormiga vågorna vid filosofins fria altare och önskar enbart gemenskap hos dem som vill öppna våra ögon. Jag tycker inte om att dölja den sanning jag ser, och jag är inte heller rädd för att öppet hävda mina åsikter.
För att visa sin uppskattning skänkte Rudof II honom 300 thaler, motsvarande fyra årslöner för en skicklig hantverkare, men det var allt. Giordano for till universitet i Helmstedt där han erbjudits en position vid Academia Julia. Efter det att akademins grundare dött bannlystes Giordano av föreståndaren för stadens lutherska kyrka, men trots bannlysningen fick han stanna kvar i Helmstedt och skrev där flera verk om magi.
Enligt Girodano var “magiker” det samma som kunskapsförvaltare inom andra kulturer, i en förfluten tid. Dessa hade enligt honom trott på närvaron av en enda gudomlig Enhet, som han betcknade som en “kosmisk ande”, “en världssjäl” och även “ett inre sinne”. Magin sökte efter den universella princip som gav liv, rörelse och växlingar åt hela Universum. Magikern strävade efter att genom “mellanliggande stadier” kommunicera med denna närvaro, en aktivitet som Giordano beskrev som ett uppstigande från det partikulära till en allomfattande Gudom. En väg från det mångfacetterade till det Enda. En sådan verksamhet var inte främmande för den mängd magiska instruktionsböcker som var i omlopp vid tidens furstliga hov, där deras metoder tillämpades av fast anställda astrologer och alkemister.
Magi var enligt Giordano inget annat än studiet av den "flerdimensionella" väv som existerar inom universum. En väv som består av tro, tecken och symboler och som kan uppfattas med hjälp av våra sinnen. Våra begrepp och vår uppmärksamhet måste dock finslipas med hjälp av all den fantasi och kunskap vi finner i litteraturen och genom öppna samtal med andra människor.
Är År 1591 lämnade Giordano Helmstedt och bosatte sig för en tid i ett kloster i Frankfurt där han skriev de så kallade Frankfurt-dikterna, kulmen på hans filosofiska forskning.
Kanske var Giordanos minnesmetoder ett försök att behärska de små tingens kaos och ställa dem i harmoni till Universums eviga oändlighet. Allt i enlighet med Hermetismens grundtanke om att det lilla reflekterar det stora, och tvärtom.
I dikten Minimum fastslog Giordano att all materia var stadd i ständig förändring och gav därmed liv åt ett oändligt universum. Atomen, materiens minsta del var genom sin rörelse besjälad av samma ande vars lagar styrde universum. Därmed sammanföll minimum och maximum – atom-Gud; ändligt-oändligt.
Den fysiska verkligheten kunde inte separeras från den metafysiska. I universum hängde allt samman och styrdes av samma lagar. Allt i enlighet med den hermetiska satsen “ som ovan, så nedan”.
Medan han befann sig i Frankfurt fick Giordano en inbjudan från den venetianske patriciern Giovanni Francesco Mocenigo, som med intresse läst dikten Minimum och önskade bli undervisad i minneskonsten.
Den venetianska inkvisitionen var inte så strikt som sin romerska motsvarighet och Republiken Venedig ansågs vara den mest liberala staten på den italienska halvön. Giordano gjorde det fatala misstaget att återvända till Italien och anlände 1592 till Venedig.
Han bosatte sig i Giovanni Mocenigos hem. I två månader tjänstgjorde Giordano som handledare åt den vetgirige Mocenigo, som frikostigt betalade honom för hans tjänster och uppehälle. Oförsiktig som alltid lät den talföre Gordano sina åsikter flöda fritt. Den 21:e maj informerade han Mocenigo att han under en kort tid tänkte återvända till Frankfurt för där låta trycka några av sina verk. Mocenigo trodde att Bruno sökte efter en förevändning att avbryta sina föreläsningar, innan den stipulerade tiden gått ut och lät sina tjänare gripa honom.
Vid närmare eftertanke började Mocenigo nu undra om han inte kunde råka illa ut genom den ryktesspridning som skapats kring hans samröre med Giordanao och beslöt sig därför att lämna in ett skriftligt klagomål till Inkvisitionen i vilket han anklagade Bruno för hädelse, förakt för religionen, misstro mot den gudomliga treenigheten och transsubstantiationen, tro på världens evighet och existensen av oändliga världar, utövande av magiska konster, tro på metempsykos, det vill säga själavandring, förnekande av Marias jungfrulighet och existensen av gudomliga straff.
Det är möjligt att Giordano inte ansåg sig vara antikatolsk, utan snarare betraktade sig som en reformator kapabel att påverka påvedömet. Kanske var han besatt av en känsla av självförverkligande, eller trodde sig fullfölja någon form av ”uppdrag”. Under alla förhållanden lät han sig villigt föras bort av Inkvisitionens soldater och ställde frimodigt upp för sitt eget försvar. Den venetianska Inkvistionens noggrant förda protokoll finns bevarade.
Skicklig och erfaren föreläsare som han var, försvarade sig Giordano med stor skicklighet. Då han efterhand insett att hans liv stod på spel blev Giordanos agerande alltmer dramatiskt – han viftade med armarna, föll på knä och likt en erfaren skådespelare modulerade han rösten.
Efter att till en början ha hänvisat till sina utgivna skrifter började Giordano efterhand förneka allt han kunde, förblev ofta tyst och ljög till och med om vissa känsliga punkter i sin lära, övertygad om att inkvisitorerna omöjligt kunde vara medvetna om allt han hade gjort och skrivit.
Giordano motiverade skillnaderna mellan sina uttryckta åsikter och katolsk dogm genom att hävda att en filosof, som resonerar enligt ”naturlig upplysning”, kunde dra slutsatser som stred mot trosfrågor, utan att därmed betraktas som kättare. I vilket fall som helst, efter att ha bett om förlåtelse för sina begångna misstag och brister, förklarade Giordano sig villig att återkalla allt det han skrivit som Inkvisitionen funnit stå i konflikt med Kyrkans lära.
Venetianerna var benägna att låta Giordano gå fri, men påven Clemens VIII betraktade sig som en förkämpe mot det protestantiska kätteriet och var ovillig att låta en internationellt känd fritänkare som Giordano Bruno komma så lätt undan. I februari 1593 beordrade den romerska Inkvisitionen att Giordano skulle utlämnas till den romerska Inkvisitionen och efter ett par dagars tvekan beviljades hans begäran av den venetianska senaten.
Processen drog ut på tiden. På påvlig begäran läste åklagarna noggrant Giordanos skrifter och han torterades uppenbarligen under våren 1597. Trots detta blev Giordanos försvar och hävdande av sina kätterska åsikter alltmer uttalade och vältaliga. De romerska rättegångsförhandlingarna har försvunnit, eller förstörts, och finns endast bevarade i sammanfattningar. En sak är dock säker och det är att de följdes med största uppmärksamhet av påven. Vid upprepade tillfällen begärde Giordano att i enrum med Clemens VIII få redogöra för sina ståndpunkter. Alltmer tycks det som om Giordano kommit att betrakta sig själv som en rättänkande, antik romare i kamp mot en orättfärdig myndighet.
Inkvisitionen förhörde sig noggrant om Giordanos syn på sexualitet och han hävdade oförväget att den var given av Gud och därför kunde avnjutas av varje jordisk varelse. Han kunde därmed inte betrakta sexuellt umgänge som syndfullt.
Han redogjorde även utförligt för sina åsikter om universums uppkomst, dess oändlighet och omöjligheten att karaktärisera Gud som en gestalt, än mindre som en varelse i tre-enig form.
Med tiden kom huvudanklagelserna att koncentrera sig kring vad Giordano skrivit i sin Spaccio de la bestia trionfante, Utdrivande av den triumferande besten.
Som så mycket annat Giordano skrev är den en dialog i form av en moralfilosofisk, allegorisk text. De tre samtalspartnerna, Sofia (Visdomen), Saulinus (en fiktiv karaktär) och Merkurius (gudarnas budbärare), diskuterar genomförandet av en reform som beordrats av Jupiter. Det gällde att förnya Himmelriket och sätta stopp för dess långvariga förfall. Gamla laster måste rensas ut och ersättas med nya dygder. Allegorin är komplicerad; laster och dygder beskrivs med hänvisning till astrologi och zodiakens tecken, dess växlingar blir till sinnebilder mänskliga fel och brister.
Allt i universum befinner sig i ständig förändring och det ligger i sakernas natur att gå från en extrem position till en annan. Sanningar är nedsänkta i tiden, de sjunker och stiger. Giordano tog genom sina språkrör upp hermetismens idéer och förklarade att de forntida egyptierna ansett att
naturen inte var annat än Guds närvaro i tingen. Gud är allt i allting, men i naturen manifesterar sig det gudomliga i olika former, av vilka några tycks ha gemensamma drag och betraktas därför som gudar. Det gudomliga kommunicerar sig med människan på otaliga sätt och har otaliga namn. Visdomen krävs för att kunna urskilja vad som existerar bortom naturens mångfacetterade aspekter, bortom tidens flöde, bortom namnens föränderlighet, för att urskilja den gudomliga enhet som ligger till grund för allting.
Lagen har liksom övriga dygder två aspekter, en gudomlig och en jordisk, men deras mål är gemensamt. Den gudomliga lagen är identisk med religion i meningen ”binda samman”, från latinets re-ligare. Det är riter och ceremonier som håller samman våra samhällen och präglar människans tänkande.
Det var åsikter som dessa som togs mest på allvar av Inkvisitionen. Det tycktes som om Giordano ifrågasatt den katolska religionen, ja till och med den kristna religionen och försökt ersätta den med en ny hedendom – utan Kyrka, påve, sakrament och Bibel. Anklagelserna sammanfattades i korta satser, bland vilka huvudanklagelsen om instiftandet av en ny religion inte förekom. Den anklagade hade
• Angripit påvedömet och dess prästerskap;
• förnekat dogmen om Treenigheten, Kristi gudomlighet och inkarnationen;
• hävdat åsikter som stred mot den katolska tron angående Marias, Jesu moders, jungfrudom;
• hävdat åsikter som stred mot den katolska tron på mässoffrets transsubstantiation.
• I strid mot Bibelns ord och gudomlig uppenbarelse hade den anklagade hävdat existensen av en mångfald av världar och deras eviga beständighet och därmed förnekat såväl Skapelsen som Den yttersta domen dessutom hade han
• hävdat existensen av själavandring och därmed förnekat himmel, skärseld och helvete; och
• sysselsatt sig med magi och spådomskonst.
Påven fastslog domstolens uppfattning om att brottens allvar krävde dödstraff.
Efter det att elden falnat och folkmassan skingrats samlade bödeln, hans dräng och rackarna ihop askan efter Giordano Bruno och slängde den i Tibern.
Men där stod jag nu ensam på torget, som efter regnet glänste i månskenet, och betraktade hur kättaren efter fyrahundratjugosex år strängt blickade ner mot mig. Inte kunde Clemens VIII och hans hantlangare ha vetat att det var Giordanos idéer om universums och tidens oändlighet som skulle segra och bli en del av var mans tänkande? Det var Giordano Bruno som kommit att representera förnuft, tro och empati, inte påven och hans bödelsdrängar.
Jag finner Frimurarnas stormästare Ettore Ferraris staty av Giordano Bruno vara bland de mest imponerande av alla de som jag konfronterats med i Rom. Frimurare? Ferrari var faktiskt ledare för frimurarnas Grande Oriente d’Italia och det var ingen slump att det var just han som skapade skulpturen och på dess bas skrev
A BRUNO - IL SECOLO DA LUI DIVINATO - QUI DOVE IL ROGO ARSE
Till Bruno – seklet som han förutsåg – här där bålet brann.
Som en anklagelseakt är Giordano vänd mot Vatikanen.
Den 20:e april 1884 hade påven Leo XIII (Gioacchino Pecci) utfärdat en encyklika kallad Humanum genus, Mänskligheten. Den utfärdades under industrialiseringens och marxismens uppgång och i efterdyningarna av Italiens militära erövring av Rom och Kyrkostatens kollaps den 20:e september 1870.
Påven kände sig maktlös gentemot den nya tidens anlopp, med dess gudlöshet och moraliska förfall. Encyklikan var huvudsakligen ett fördömande av frimureriet. Det konstaterades att slutet av 1800-talet var en farlig era för den romersk-katolska kyrkan. Dess fortlevnad stod på spel och detta berodde främst på de idéer som påven av någon anledning främst satte på Frimureriets räkning – naturalism, folklig suveränitet och separationen av kyrka och stat.
I Humanum genus anklagades frimurarna för att ha befrämjat religiös likgiltighet, främst genom att förordat en offentlig utbildning som förnekat kyrkans fostrande roll och därmed satt ungdomars moral i händerna på lekmän. Påvedömet hade sedan 1738 förbjudit katoliker att bli frimurare.
Frimurarna slog tillbaka mot Humanum genus och beslutade att resa en staty över Giordano Bruno, på den plats han av Påvedömet blivit levande bränd. En profet för tolerans, den nya tidens landvinningar, vetenskapliga sanningar och demokrati hade i Roms centrum offrats av bakåtstävande, vidskepliga mörkmän.
Monumentet finansierades med privata donationer, huvudsakligen genom en insamling inledd av Roms av studentföreningar. Roms kommunfullmäktige godkände den 10 december 1888, med 36 röster mot 13, att platsen för monumentet skulle vara Campo di Fiori.
Representanter för den katolska kyrkan protesterade våldsamt mot vad de ansåg vara ett flagrant brott mot den katolska tron. Men förgäves, pengar för statyns uppförande strömmade in från alla håll, inte minst från kända kulturpersonligheter som Victor Hugo, Michail Bakunin, Henrik Ibsen, Herbert Spencer, Ernst Renan, Algernon Swinburne, Giosuè Carducci och Cesare Lombroso.
Inför en stor folkmassa avtäcktes statyn den 9 juni 1889. Eftersom tusentals individer och studenter med anknytning till antiklerikala rörelser hade samlats i Rom stängde Vatikanen sitt museum och bad enträget lokala kyrkor och församlingar att låsa sina portar för att undvika konfrontationer med eller incidenter från vad man ansåg vara en ateistisk pöbel, som dock visade sig vara lugn och fredlig.
Efter det att statyn invigts fastade Leo XIII en hel dag, vilken han tillbringade på knä inför Vatikanens staty av Skt. Petrus alltmedan han enträget bad att kampen mot den katolska tron måtte upphöra. Strax före statyns installationen hade påven hotat att överge Rom och söka sin tillflykt till Österrike. Francesco Crispi, som senare blev premiärminister, deklarerade att: ”Om Hans Helighet nu skulle lämna Italien vore det lika bra om han aldrig återvände.”
Vatikanen hade svårt att smälta den smälek den tyckte sig ha lidit genom uppförandet av Giordano Brunos staty. Då Lateranpakten, som reglerade förhållandet mellan Stat och Kyrka, undertecknats av Benito Mussolini och Pius XI, begärde Vatikanen att statyn skulle tas bort och ersättas med ett ”försoningskapell för Jesu heliga hjärta”. Mussolini vägrade, väl medveten om att fascismens ideolog, filosofen Giovanni Gentile, var en stor beundrare av Giordano Bruno.
Stridigheterna kring Giordano Bruno har nu bedarrat och där står han fortfarande, mäktigt ruvande över Campo di Fioris marknadsstånd och turisterhopar, eller i ensamt majestät under Roms mystiska nätter, då staden tycks leva ett eget liv bortom mänskligt förstånd och närvaro.
Bruno, Giordano (1997) Le ombre delle idee. Il canto di Circe. Il sigillo dei sigilli. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2017) Spaccio de la bestia trionfante. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2022) Candelaio. Roma: Di Renzo Editore. Bucciantini, Massimo (2015) Campo dei Fiori: storia di un monumento maledetto. Torino: Giulio Einaudi Editore. Ginzburg, Carlo (1980) The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth-Century Miller. London: Routledge. Heer, Friedrich (1974) The Medieval World: Europe from 1100-1350. London: Cardinal. Lawrence-Mathers, Anne (2025) The Magic Books: A History of Enchantment in 20 Medieval Manuscripts. New Haven, CT: Yale University Press. Manuel, Frank E, and Fritsie P. Manuel (1979) UtopianThought in the Western World. Cambridge, MA: The Belknap Press. Rabelais (1974) Gargantua & Pantagruel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics Russell, Bertrand (1974) History of Western Philosophy. London: Unwin University Books. Yates, Frances A. (1981) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, Chicago: Chicago University Press. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: Chicago University Press.thers, Anne (2025) The Magic Books: A History of Enchantment in 20 Medieval Manuscripts. New Haven, CT: Yale University Press. Manuel, Frank E, and Fritsie P. Manuel (1979) Utopian Thought in the Western World. Cambridge, MA: The Belknap Press. Rabelais (1974) Gargantua & Pantagruel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics Russell, Bertrand (1974) History of Western Philosophy. London: Unwin University Books. Yates, Frances A. (1981) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, Chicago: Chicago University Press. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: Chicago University Press.
.jpg)
