Blog

08/04/2020 10:50

By the beginning of this century, I worked at the Swedish International Development Cooperation Agency (Sida), which at that time was located in very centre of Stockholm. From my office window I could look down over Malmskillnadsgatan, which at that time was Stockholms preferred street for kerb crawlers, and a little further away I could spot the King Towers by Kungsgatan, The Royal Street. For a country boy like me, it was a powerful feeling to sit by my desk and look out across Stockholm's legendary metropolitan heart. Malmskillnadsgatan and the King Towers reminded of the city's grandeur and misery. Its allure, pride and shame.

 

 

By the fin de siècle, Stockholm was striving to take its place among Europe´s modern metropolises, and just as the case was with them Stockholm's decision-makers wanted the Swedish capital to visibly unite tradition and modernism. Stockholm had already manifested itself as the custodian of the fatherland's popular treasures by the establishment of the impressive open-air museum Skansen, inaugurated in 1891, soon to be supplemented by the Nordic Museum, completed in 1907.

 

Progressive and stylish urbanization was to be demonstrated by Kungsgatan and in 1891 a wide high street was dug and blasted straight through the Brunkeberg Ridge. Old houses were demolished and tons of rubble cleared away, as in August Strindberg's poem The Esplande System from 1883

 

Where ancient hovels stood abreast

and shut out of light from every nook,

a crowd of youngsters, full of zest,

came bearing axes, bars and hook.

 

Soon chaff and dust

flew in the air

as cowbars thrust

through floor and stair. […]

 

An oldster passes there one day

and sees, amazed, the dreary sight.

He stops, shows sadness and dismay

while stalking through the dismal blights.

 

What do you plan to build here now?

A row of private homes? A mansion?” –

We clear for the street expansion!”

Yes, tearing down! The habit of our day!

But building up? … It´s horrifying!” –

For light and air we´re making way!

Is it not well that we are traying?”

 

 

Soon, impressive and lavish buildings rose along the 1.5-kilometer-long Kungsgatan; Myrstedt & Stern, the Concert Hall, and not the least two stately King Towers, united by Malmskillnadsgatan's bridge span, which ran across the wide parade street. The 60 metres high towers were inaugurated in 1924 and 1925, respectively, and were at the time Sweden's tallest skyscrapers. They became a symbol for the modern, sturdy and forward-looking Stockholm, intended to be a peer among Berlin, Paris and New York.

 

In one of the towers, the well-known photographer Karl Werner Gullers had his Studio Gullers. Gullers described his Stockholm in books and photographs and became the model for his friend Stieg Trenter's Harry Friberg, a hero in a number of detective stories which above all are remembered for their suggestive descriptions of Stockholm.

 

 

Gullers was the first Swedish photographer whose work was exhibited in Swedish and even international art galleries and came to be appreciated at the same level as other artists. In Guller's pictures and Trenter's detective stories Stockholm is at the centre, and not least the Kungsgatan. We perceive the clear light during spring and summer days, caused by the abundant presence of various watercourses, but just as often we are confronted with a light autumn haze, creating mild, muted colours. We watch the trams and rain-soaked asphalt on Kungsgatan, where bulky taxis pick up late strollers and well-behaved couples. Or we are taken to taverns where Guller's photographs depict their satisfied visitors and tempting dishes, while Harry Friberg in Trenter's detective stories all too often enjoys iced vodka shots and frothy beer along with a piece of herring on crispbread and all the other delicacies of the Swedish smorgasbord, while pondering a murder case, which, after all, occasionally burst open in the seemingly reassuring idyll.

 

 

I described myself as a country boy and it is true to the extent that I was born in the rural, small town of Hässleholm, but my grandparents lived in Stockholm. Since childhood and early adolescence, I had thus become quite familiar with Stockholm, which I was already then fascinated by – yes, it is no exaggeration to claim that I had learned to love the city.

 

Stockholm is one of the most beautiful cities I have lived in. I am fairly familiar with Rome, Paris, London, Berlin, Prague, New York and also somewhat knowledgable about Buenos Aires, each of these cities has its own specific charm. However, remembering the Stockholm of my childhood makes me slightly sentimental. I can still with a nostalgic smile, listen to Zarah Leander when she in 1930 sang:

 

You who sit there full of misery and despair
claiming that Stockholm has nothing to give.
You talk of Paris and Rome´s charm and air
though Stockholm is where you want to live.

Because …

 

Stockholm is Stockholm
the town without menace
Stockholm is Stockholm
a Nordic Venice.
What does it matter if the sky isn´t blue
Stockholm is Stockholm
the right town for you.”

 

That thing about Stockholm being a ”Nordic Venice” is not entirely correct. I have neither seen nor experienced a stranger and more incomparable city than Venice, but the comparison is correct to the extent that the presence of water, the sea, is very noticeable in Stockholm.

 

There are few big cities where nature is as close and tangible as there. When I for a couple of years lived in the city, I found during weekends and after work great pleasure in wandering around and it then often happened that I ended up in the middle of ”nature”. I often steered my steps towards Djurgården, but as far as I remember I only once visited Skansen, which is situatated on that island. I assume the reason to why avoided a visit was probably due to a subconscious thought telling me that I did not want to ruin my shimmering childhood memories by revisiting what I then considered being a magical place. As a child, I often went there in the company of my younger sister, my cousins and parents, or alone with my grandfather. Each visit was a moment of reverie and enjoyment.

 

I recall that it was always sunny and summer. I perceive the scent within the various old cottages that littered the area, the small shops and workshops, remembering the wonder with which I studied at the objects exposed inside these buildings, which my always equally well-informed father or grandfather could tell me all about. There were also ice cream parlour and café visits, sun-warmed rock slabs, the crunching sound of silica-covered walkways and the wide views that occasionally opened up, revealing the beautiful city where it spread out on its islands and promontories surrounded by sun glittering water.

 

 

At Skansen I would encounter a living history, imbued by my ancestors' faith, aspirations and pleasures. A national romantic spirit in the best sense of the word, strengthened by the presence of all the animals; the free roaming squirrels and captured bears, moose and wolves. This amazingly strong concentration of Swedishness did unreservedly and enchantingly grab the little boy I was in those days.

 

Nevertheless, I can now only regret the chauvinistic, limiting and for me utterly unpleasant anti-human abuse of National Romanticism which prospers and thrives within disagreeable political circles around a growing, populist political party called Sweden Democrats. A chimera unreservedly trumpeted by the party's ideologues and leaders, poisoning other political parties in their hunt for the popular vote, while alluding to the Swedish Soul, whatever that ridiculous construct might be. To me, such goofy noise sounds like a stale and unappetizing mishmash inherited from distorted ideologies that once plunged Europe into ruin.

 

 

Of course - rotting unpleasantness always lies smouldering within all grandiose nationalistic schemes. Wherever I have lived, often in vastly different countries, I have sooner or later encountered the same xenophobic stench. I cannot find anything beneficial in all this beat-your-chest and bragging about ”how great it is that I am a Swede”. A spirit that undoubtedly exhales from Carl Milles´s impressive and six meter high and mighty sculpture of painted, solid Swedish oak that meets us when while entering the foyer of the Nordic Museum. There sits the powerful and despotic Patriarch Gustav Vasa, misanthropically, overwhelmingly narcissistically and firmly placed on a solid throne, under which the cryptic motto WAREN SVENSKE, ”be Swedish”, is engraved.

 

 

Now, I am an adult and Stockholm has certainly changed. My childhood paradisical refuge – Grandpa's Tallebo, ”Home of the Pine Trees” as he called it, no longer exists, though rather – the place was bought by a medical doctor at Sida and can impossibly remain the same as in my nostalgic memories. I have no desire to see it again. Its mystery must by this time have vanished; its large garden, extensive library and mysterious attic where Uncle Gunnar's cut-out self-made figures with Carolus the Twelfth´s entire army lay packed in boxes, ready for me to play with among the strange and exciting paraphernalia that could be found in that mysterious attic.

 

Instead of taking the subway to Enskede Gård, as I so often had done as a kid and youngster, I travelled during my time at Sida after work all the way out to Alby's concrete-grey suburban area, with its shopping centre and impersonal storey buildings. On my way to the Metro, I did not usually take the stairs down to the station located under the office building of Sida, but instead took a walk down to Gamla Stan, the Old Town. On weekday evenings it was a fairly peaceful and stimulating walk, but on Fridays and Saturdays the quiet stroll became a hike through Dante's Inferno. Roaring, drunken youths swayed in the alleys, where they often urinated and vomited. In Rome and New York, where I have lived for several years, I have never seen or experienced anything like it. Not even in Bronx and Harlem was I overtaken by a sudden fear similar to the one I could encounter while encountering dead drunk, black-clad skinheads who threw bottles and roared insults at immigrants and dark-skinned people.

 

 

Admittedly, I could occasionally share a couple of drinks with friends and acquaintances somewhere in Gamla Stan, especially in a jazz club called Stampen, ”The Pawn Broker”. However, most part of my spare time I spent listening to music alone and reading novels out in Alby, or by visiting my friend Mats Olin among the books in the basement of Hedengren's Bookshop.

 

As I wrote in the beginning of the essay I could from my desk at Sida look down at Malmskillnadsgatan where the johns began to kerb crawl after five o´clock, hunting for streetwalkers, who became increasingly numerous during the advancing evening hours. I wonder if Stockholm looked the same at the time when Kungsgatan was fairly new; a mixture of rural idyll with disturbing mischief, drunkenness and chaos.

 

I read Kungsgatan, a novel written in 1935 by the former bondager Ivar Lo-Johansson, describing the by then, according to him, hectically pulsating metropolitan life of Stockholm. With its sparkling neon lights, restaurants and cinemas, fancy cars and well-dressed people, Ivar Lo's Kungsgatan became a symbol of what attracted young people from rural areas to the growing, big city.

 

 

The peasant boy Adrian and the Marta, daughter of dirt poor bondagers, experience a short, but dizzying love affair in the hicksville of Humla, where life generation after generation had largely remained unchanged. Marta's and Adrian's delicate but intense love relation is broken off by Marta's dreams of the big city. She does not want to waste her life growing up in the poverty of a dying countryside, exposed to an ever-increasing interest from dreary people with whom she is forced to share her monotonous existence. Marta experienced how her parents wandered along the same trampled paths, day after day, from cradle to grave, chained to a hopeless existence of permanent poverty. No – Marta wanted to forge her own success. On her own, she wanted to create an independent existence in which she could earn money and perhaps even contribute to her parents well-being by being enabled to liberate them from their bondage. She wanted to come back and visit her home village as a successful person, someone who had become wealthy and urbane.

 

 

Marta arrived in Stockholm, got a job at a café. However, her meagre salary was not enough to enable her to purchase any of the attractive abundance exposed in shop windows of luxury stores lining the way to her work, though she discovered that her advantageous appearance attracted the city dwellers. Dazzled by all the luxury and flair she desired Marta dressed as elegantly as she could afford.

 

Together with a friend, she planned to open a perfumery, but they are lacking the necessary capital and a realization that her appearance could become an asset turned Marta into one of Kungsgatan's ”ladies of easy virtue”. As the money began to flow in – she could even send some of it to her poor parents and her prestige with them increased – Marta became increasingly bold and careless. The disaster became a fact when Marta's mother came to see her elegant daughter. During a restaurant visit, the truth about the daughter's activities dawned upon the deeply religious, old lady. Among the openly distressed diners, she broke down and burst into tears. Shame and despair made an increasingly desperate Marta going downhill. Previously, she had managed to choose her customers with some discernment, but now she lost all control over her existence and became contaminated with a serious venereal disease and finally perished.

 

 

Slightly later than Marta, the more reserved and thoughtful Adrian has comes to Stockholm. Like her he does at first feel lost without the village's security and life begins to sway for him. Admittedly, Adrian is now more free and unbound, though at the same time he has become a loner. He gets a job at a construction site and initially suffers from his co-workers' harsh treatment of an inexperienced yokel. Gradually, he adapts to his new existence. Liberated from parental dominance and suffocating social control he seeks out bohemian artist circles. Gradually, Adrian realizes who he really is – a young man who, despite being disillusioned, defenceless and marginalized, is a man, an adult, someone who actually can stand on his own two feet. A bright and rapidly changing future lies ahead of him. He begins to write down his impressions and thoughts.

Occasionally Adrian encountered Marta, though the meetings were short and awkward. They lived in two different worlds. To cover up their rural origins both of them had changed their speech and attitudes. They had become stuck in their respective roles and did not want to acknowledge the betrayal to their background, of each other, their own sincerity. Both were impatient and ambitious, wanted to advance in society, make money, and experience adventure. Despite their awkward ambivalence, they tried to regain some of their lost love. As a result, however, Adrian became infected with Marta's dangerous venereal disease. Both were admitted to a clinic. Their convalescence became protracted and painful. Adrian was strengthened by the trial. He is a searcher who has become stronger through each experience. We anticipate the emergence of a successful writer: ”What is experienced may not be meaningless, on the contrary, it is the only capital for a man like me.” Both Adrian and Marta got lost, but Adrian eventually found meaning with his life, while the beautiful Marta became a bitter loser.

Adrian's rebellion against a permanent state of affairs, his quest for self-insight, his observations and disappointments became central to the novel, while Marta was gradually transformed into a secondary protagonist, an educative contrast to Adrian, subordinated a deepening description of his development. Nevertheless, Ivar Lo-Johansson appears to have striven toward achieving a realistic and convincing portrayal of the fate of a woman against the backdrop of a rapidly transforming rural life and an unstoppable urbanization. It was for sure a laudable attempt by a male proletarian writer to bring a female protagonist to life, although I wonder if Ivar Lo succeeded with his intention.

Lo-Johansson's principal aim appears to have been to write what he called a ”collective novel” and through his writing capture a specific time period, how an entire social class was striving for change and improvement. In several novels, for example Gårdfarihandlaren, ”The Peddler”, which dealt with Ivar Lo´s own life story, his writing became more engaged and alive than in Kungsgatan.

What particularly struck me when I read Kungsgatan was how young people arriving in big cities became captivated by the dazzling and for them wide range of various forms of entertainment. Something that must have been especially overwhelming during a time when there was no TVs around and radio broadcasts were limited, if at all available in the Swedish backwoods.

Dreams about escaping poverty and boredom inherent in the countryside and small towns is a theme appearing in novels around the world, several them written during the same time as Kungsgatan, when longing for travels far away and illusions about happiness found elsewhere were often fuelled by films.

 

 

Carson McCullers was only twenty-three when her first novel The Heart is a Lonely Hunter in 1940 became a precocious shooting star on the U.S. literary scene. This highly original tale is well deserved of its position as an American classic. It takes place in a 1930s mill town in the state of Georgia, where  the teenager Margaret ”Mick” Kelley cannot find any peace, neither within herself, nor among others. She wants to be transported to another, better world, both literally by leaving the dreary town and figuratively through music and the emotional impact it has on her.

Mick cannot experience the magical power of music in the house she shares with fourteen people; her mother, her loving, but disabled and work incapacitated, father, four siblings and seven boarders. There is no gramophone, no radio, no playing, no singing. Mick sneaks out to sit outside premises where music is played, or searching out listening opportunities wherever she might find them.

When she walked out in the rich parts of town every house had a radio. All the windows were open and she could hear the music very marvelous. After a while she knew which house turned in for the programs she wanted to hear. There was one special house that got all the good orchestras. And at night she would go to this house and sneak into the dark yard to listen.

Since Mick nurtured such a desperate desire to escape from a wretched reality of material and spiritual poverty and furthermore found it difficult to communicate what she desired, she was considered to have her head in the blue. Like several other of the odd characters McCullers presented in her novel, Mick becomes an image of how difficult it is for an individual, living within an uncomprehending environment, to get anywhere with her/his integrity and expectations intact, especially if you are poor and uneducated.

Strangely enough it is a deaf-mute and empathetic man who serves as a hero, counsellor, and reference point for a group of dreamers and outsiders depicted in the aptly titled The Heart is a Lonely Hunter. He even buys a gramophone and brings it to his boarding room in Kelley´s house, not for his own benefit, he is after all deaf, but because he knows that Mick will listen to the music.

Mick shares her room with her two sisters, who in spite of being very different from her both wish they were in another place, another sphere. All three sisters love the movies, though they satisfy them in different ways. The eldest, Hazel is lazy and a sybarite, who goes to movies just to relax and dream away an hour or two. This while Mick is transferred to the magical sphere of music, art and literature she wants to become a part of. Etta, is at the same time the most unworldly and most practical of the sisters. She is obsessed with going to Hollywood and become a movie star, spending an inordinate amount of time grooming herself.

Hazel and Etta were O.K. as far as sisters went. But Etta was like she was full of worms. All she thought about was movie stars and getting in the movies. Once she had written to Jeanette McDonald and had got a typewritten letter back saying that if she ever came out to Hollywood she could come by and swim in her swimmingpool. And ever since that swimming pool had been preying on Etta´s mind. All she thought about was going to Hollywood when she could scrape up the bus fare and getting a job as a secretary and being buddies with Jeanette Mac Donald and getting in the movies herself.

In his novel The Day of the Locust from 1939 Nathanael West wrote about those who really made it to Hollywood:

All their lives they had slaved at some kind of dull, heavy labor, behind desks and counters, in the fields and at tedious machines of all sorts, saving their pennies and dreaming of the leisure that would be theirs when they had enough. Finally that day came. They could draw a weekly income of ten or fifteen dollars. Where else should they go but California, the land of sunshine and oranges?

Such elderly people mixed with hundreds of thousands youngsters who dazzled by movie glitter flocked around the film studios hoping that someone would pay attention to their often insufficient talents and appearances. Many of them were ruthlessly exploited, while others were entirely ignored by an increasingly rich and cynical jet set of decision makers and powerful influencers.

It is in this dark underbelly of Hollywood that West´s characters move around. While the down-and-out people in Carson McCuller´s novel circle around the saintly and mute John Singer, the centre of attention for the losers in West´s novel is the beautiful, sprightly and continuously play-acting starlet Faye Greener, who has realized that she has the face and body for Hollywood, but cannot admit she lacks the necessary talent for even extra parts and generally have to be content to be a crowd filler, or escort girl.

It is an intense, easily read, humorously written but essentially tragic novel, which W.H. Auden aptly described as a parable ”about a Kingdom of hell whose ruler is not so much a Father of Lies as a Father of Wishes.” Accordingly, it is a Trump Country Nathanael West is writing about. A make-believe society that to a great degree is based on the concept of ”we and the others”, all for me and nothing to the losers.

The author´s original name was Nathan Weinstein and his parents came from Kovno, present-day Kaunas in Lithuania. As a Jew with ancestors from Eastern Europe, Nathanael West was acutely aware of the dangers brewing in Hilter´s Germany and the apocalyptic final scenes of in his novel, depicting uncontrollable and brutal mob violence, might be considered as a warning of what was about to happen in Europe. Show business based on lies and entertainment against a backdrop of social inequality and xenophobia was a Bitches´ Brew. The ”locusts” of West´s novel are the ”have-nots” of Hollywood:

Once there, they discover that sunshine isn’t enough. They get tired of oranges, even of avocado pears and passion fruit. Nothing happens. They don’t know what to do with their time. They haven’t the mental equipment for leisure, the money nor the physical equipment for pleasure. […] Their boredom becomes more and more terrible. They realize that they’ve been tricked and burn with resentment. Every day of their lives they read the newspapers and went to the movies. Both fed them on lynchings, murder, sex crimes, explosions, wrecks, love nests, fires, miracles, revolutions, wars. Their daily diet made sophisticates of them. The sun is a joke. Oranges can’t titillate their jaded palates. Nothing can ever be violent enough to make taut their slack minds and bodies. They have been cheated and betrayed. They have slaved and saved for nothing.

The tragic anti-hero of The Day of the Locust is Homer Simpson (yes, this is his name) a former accountant at a hotel in Iowa who came to California at the recommendation of his doctor to restore his health. During his lifelong struggle as bookkeeper, with only essential expenditures and a heritage from his parents, Simpson has become a relatively wealthy man. He assumes he came to California to die, though what he actually was searching for is love, unconsciously lured there by a desire for that which movies have told him about. Soft-mannered, horribly sexually repressed, and socially ill-at-ease,

whether he was happy or not it is hard to say. Probably he was neither, just as a plant is neither. He had memories to disturb him and a plant hasn't, but after the first bad night his memories were quiet. […] chastity served him like the shell of a tortoise, as both spine and armor.

The aspiring seventeen-years old starlet Faye moves in with the starstruck, elderly gentleman; exploits, teases and humiliates him. Everyone in the novel plays a role in the tinsel city where everything is backdrops and props pretending to be something they are not. The English director John Schlesinger, who had made several great movies like Billy LiarThe Marathon Man and Midnight Cowboy did in 1975 direct a Hollywood colossal of The Day of the Locust, where the great actor Donald Sutherland made a memorable interpretation of Homer Simpson. Nevertheless, in my opinion, Schlesinger made the same mistake as many other directors before and after him – he took a great novel that in itself is so visually suggestive that you believe it is easy to make a film of it, even if the opposite is true. I come to think of other novels like that, for example The Great Gatsby and Anna Karenina, which for their reader recreate the entire world they describe, with all its details and perceptions. Such novels are so well accomplished that any interpretation on a movie screen becomes a reduction, an inadequate simplification. This does not mean that Schlesinger´s The Day of the Locust is a bad movie, though if you ever come across it – read the novel before watching it.

Kungsgatan was filmed in 1943 and the reviews were rather lukewarm, although it was pointed out that it was one of the first attempts to openly and critically portray social misery and prostitution. The film attracted some international interest, probably due to its at the time rather bold way of portraying prostitution and sexually transmitted diseases, a foretaste of the international success that Swedish films would later obtain if they were capable of mixing social criticism with sexual openness.

In his charming and beautiful A Stockholm Melody, a tango inspired by his time in Buenos Aires, the in Sweden immensely popular troubadour Evert Taube provided a lyrical depiction of Stockholm's entertainment possibilities one evening by the end of the 1920s:

Stockholm in your womb I want to dream

carefree, when your evening hour strikes![...]

But, in neat flocks like bouquets

of lilacs, roses and daffodil

Stockholm's young ladies and coquettes

are glimpsed at Feiths and the Red Mill.

– A Love Night in China, on the Sphinx a whirl!

– Stolen Happiness are found at Rivoli!

– Did you at Regina see the Pale Earl?

– Have you listened to My Heart´s Melody?

Feith's Patisserie was a fashionable establishment that opened in 1904 close to Dramaten, the national theatre stage at Nybroplan. ”A large ladies' café housed in a basement floor overlooking the quay, spacious, expensive and elegantly furnished it has become a gathering place for ladies of the glamorous world.” The café became a haunt for actors and other ”celebrities” and thus a central gathering place for the city´s entertainment, especially through a trio in which the popular composer Jules Sylvain and violinist, journalist and hit writer Gösta Rybrant were prominent members.

Röda Kvarn, the Red Mill, was Stockholm's oldest cinema, established 1905. In 1915, Röda Kvarn had been refurbished in a refined Art Nouveau style and became Stockholm's foremost premiere cinema. It counted not only upon a piano, or a Wurlitzer Organ, but on an entire cinema orchestra.

The luxurious dance hall The Spinx was located on Kungsgatan and a newspaper article from 1927 described it as “a place with style. The musicians wear tuxedos and the audience is unusually well and properly dressed; several of the men are suited up in the increasingly popular city suit. i.e. dark jacket and dark striped trousers.” The ”jazzy dance restaurant” changed in the mid 1930s its name to Café Prag and did during day time assume an approach more adapted to ”family outings”.

A Love Night in China, may allude to a play at the China Theatre, which mostly presnted vaudevilles and comedies. Maybe Taube meant A Love Night by the Öresund (the straight between Sweden and Denmark) a popular play filmed in 1931. Stolen Happiness was an early Swedish movie filmed in 1912 and it could hardly have been presented at the cinema Rivoli at the time when Taube wrote his song. I have not been able to trace a song entitled My Heart's Melody and this title is probably invented by Taube, whose song indicates how immensely popular cinemas was in Stockholm at the time. By the end of 1940´s there were more than 100 cinemas in the city and the trend was very similar all over the world. It was not until the first years of the sixties that the cinemas' great attractiveness diminished in Sweden, while television viewing became more and more popular. In my family we did not have a TV until 1961. Before that time, cinemas had been available and highly popular among both the poor and the wealthy.

A novel like Kungsgatan reflected the big city's prostitution and misery, something that I still could discern only by looking down at Malmskillnadsgatan just below my office window, or when I stumbled across empty bottles and drunken young youngster in the Old Town. However, Kungsgatan also described the intellectual liveliness among journalists and socialists in Stockholm's Klara neighbourhood where most of the publishing houses and newspaper offices were located. The 1920´s was a time when mass production of books and newspapers, as well as increasingly sophisticated films became a part of the development of big cities, where modern culture became affordable even for less affluent citizens. However, the film art of the time did with some outstanding exceptions generally convey more escapism than social criticism. Most of the films constituted means to forget about everyday boredom. The glamour and adventure displayed on the screen made women and men trying to imitate female movie stars such as Joan Crawford, Greta Garbo and Clara Bow, or male role models like Cary Grant, Clark Gable and Douglas Fairbanks.

The Palladium became Sweden's first film palace, and was opened by Kungsgatan as early as 1918. Several other film palaces were soon constructed throughout Stockholm, most important and popular were those established by and around Kungsgatan.

Film Palaces were a sophisticated development of the often insignificant cinema premises established at the turn of the last century and the following two decades. At that time, films were still considered to be a relatively simple pleasure for the lower strata of society, while the metropolitan jet set continued to attend operas and lavish theatre performances within luxurious venues. Gradually, however, cinema films became more refined and began to attracted prominent theatre actors and versatile directors. The upper class and upper middle class began to demand more luxurious premises than the often cramped, poorly ventilated, and often inflammable cinemas where they were also forced to crowd with ”common and vulgar persons”.

The first exclusive movie palace mimicking a luxury theatre was the Regent Theater, which in 1913 was built in New York. It was established up in Harlem and became a great success, though the wealthy audience soon demanded that such premises should be established in the more central and fashionable theatre district around Broadway.

During the twenties, thousands of movie palaces were built throughout the United States. The general aim was to satisfy the demand not only of the ”priviliged classes” but also to make the ”ordinary citizen” feel as if s/he ”had for a while become part of a royal family.” As a result, the design signature of movie palaces became an extravagant ornamentation. Such amusement palaces were provided with bars and restaurants and constructed in accordance with an eclectic exoticism mixing a variety of styles, even making them collide with each other. The extravagant cinema venues were inspired by French Baroque, Italian Renaissance, High Gothic, Arabic -, Hindu -, Babylonian -, and Aztec exoticism, and especially after the discovery of King Tut's tomb in 1922 – ”ancient Egyptian style”. The better-off could, in general, just like in theatres and opera houses, enjoy the comfort of expensive lodges and galleries separated from the cheaper seats.

A visit to the cinema not only meant an immersion in the chimeras presented on the white screen, in these times of TV, videos and various digital curiosities, which may be enjoyed within the four walls of our home, it might be quite difficult to understand what the total experience a cinema visit could entail ninety years back in time. It was often not just the film's merits that contributed to the awe and wonderment of a cinema visitor, but the whole exotic and seductive environment built up around the experience.

In an attempt to exemplify what I mean, let me describe a fascinating and aesthetically pleasing film palace which is still more or less intact – the Skandia Theatre by Drottninggatan, The Queen Street, close to Kungsgatan. Its inauguration took place in 1923 with the presence of the crème de la crème of Stockholm's bourgeoisie. The cinema was a creation by no less than Gunnar Asplund, who became known as one of Sweden's few internationally appreciated architects. After visiting Skandia several years ago and now experiencing how a lot of book stores and cinemas here in Rome have collapsed and closed down due to COVID-19, I wonder with great concern if we might, after all, now witness the end of the enchanting era of cinema visits.

The time when the Skandia Theatre was created was completely different from the epoch we no find ourselves in. Then cinemas were the future and great care was taken to bring their interior design to perfect beauty. When I visited the Skandia Theatre cinema during my time at Sida, I was surprised to find that it was a master like Asplund who had created the venue. Gunnar Asplund and his colleague Sigurd Lewerentz had in 1915 won a competition for the design of what would then be Sweden´s largest cemetery – The Woodland Cemetery in Enskede. At the same time as he created the Skandia Theatre, Asplund was busy with his work on the cemetery, which was not completed until 1940, just before Asplund´s death. The two architects designed the entire complex, from the surrounding landscape to the smallest lamp. Their cemetery is now one of the eleven Swedish World Heritage Sites on UNESCO's list of particularly important monuments around the world.

I am fairly familiar with The Woodland Cemetery and its meditative symbiosis between nature and architecture. Since it is located in Enskede where my maternal grandparents lived they are both buried there and during my time at Sida I was present at two funeral ceremonies in the cemetary´s chapel.

Asplund has been of great importance not only for Swedish architecture, but for the emergence of the whole of modern Swedish society. As one of the most significant representatives of Swedish functionalism, which was introduced on a large scale through The Stockholm Exhibition in 1930, for which Asplund was the architect in charge, his ideas came to influence Social Democratic strategies for modernizing Swedish housing standards. A policy that also was inspired by the pivotal book acceptera! Accept! Written the year after The Stockholm Exhibition by Asplund and a couple of like-minded architects.

Let us now return to 1919 when Svensk Film's CEO Magnusson contracted Asplund to ”recreate and decorate” a couple of already completed, empty spaces, transforming them into a cinema that could ”accomodate aproximately 1,000 vistors.” Magnusson did not request an ultra-modern, functionalist work of art, but a ”light and playful edifice”. Asplund went to work by designing every detail, including the staff's uniforms, supported by friends and acquaintances among young, and by now legendary, Swedish artists, several of them labelled as Fauvists, since some of them had been pupils of Matisse in Paris.

Asplund´s client, Charles Magnusson, was the son of an architect. He had visited several movie palaces in the U.S. and now demanded something that was not ”overly ostentatious and extravagant” but ”stylish and exclusive”. The Scandia Theatre would become what the Americans called an Atmospheric Theater, i.e. a cinema that provided the sensation of finding oneself on a mild evening in a southern amphitheatre. Asplund claimed that he fully understood Magnusson's intentions and added that

it must be something festive, something of glitter and shine, somewhat lighthearted and superficial, providing a sense of being lost in the moment within the comfort of an intimate, warm and cosy salon, after entering from the winter cold, or dreary autumn wetness, reigning outside.

When he started outlining his plans, Asplund remembered

an evening during the carnival in Taormina with coloured lanterns and colourful people listening to an orchestra in the central piazza under an endless, starry sky.

 

 

During the years 1913 and 1914, just before the outbreak of World War I, the then twenty-year-old Asplund had undertaken a trip to Italy and Northern Africa to ”study the source areas of architectural culture along the Mediterranean shores.” There he had been seized by what he called ”the great architectural space,” a concept he tried to realize through his design of The Woodland Cemetery. In Italy and Tunisia, Asplund had marvelled at how the infinite sky sheltered wide landscapes and a feeling of ”light, closeness and distance” that overwhelmed the lonely wanderer within a natural habitat that everywhere exposed the ”discrete imprint of human presence”. Asplund declared that he had sensed this intimate connection between space, nature and art when he ended up standing in front of the ”masterpieces of Pompeian painting”.

 

 

Asplund intended that ”his” cinema should mirror the awe he had felt while wandering around in Italy and the delight he had found by looking at Roman frescoes. Light, colours, material and painted surfaces would fuse art and nature and thus create an architectural illusion that could induce the cinema visitor into a responsive mood that prepared her/him for an appreciation of the illusions created on the screen. The environment Asplund wanted to bring about could be characterized as

 

poetry cast in a noble form and enriched by radiantly beautiful details. Above the large salon a vaulted ceiling would rest like an artificial night sky above a soothing, quiet, harmonious, and classically inspired room, able to create feelings of warmth and intimacy.

 

 

The ceiling was painted in a colour that would remind of a darkening South Italian evening sky and under it Asplund placed round lamps indicating either celestial bodies, or the orbs of street lamps in an Italian smalltown piazza.

 

The seats were covered in i Carnelian red velvet that matched the textile friezes of the gallery barriers, which like the stage canopy were made in Pompeian red with embroideries in gold and silver. The friezes had been designed by the artist Alf Munthe, who like the rest of the other participating artists was in his early thirties, and during half a year´s time had been embroidered in so called Schatter Broiderie by fifty embroiderers from Thyra Grafström´s textile workshop.

 

 

Inspired by classical Roman art, Munthe had on the gallery barriers depicted acanthus loops interleaved with portrait medallions.

 

On the back stand of the salon, Hilding Linnqvist, who eventually ended up as professor of the Royal Academy of Art, had made a gilded relief of Venus. The movie screen was flanked by two natural seized sculptures of Adam and Eve, created by Ivar Johansson.

 

 

Cinema visitors entered the salon through a severe, classical hall in cream-coloured marble.

 

 

Under the foyer ceiling the sculptor Stig Blomberg had around the entire hall created reliefs depicting different art crafts.

 

 

By the foyer were several oval shaped ”waiting rooms” in Roman style with friezes by Einar Forseth, who two years later created the huge mosaics in the so-called Golden Hall of Stockholm´s City House, now famous for its sumptuous Nobel Prize dinners.

 

 

A staircase with handrails designed as red snakes with bronze heads conduced to a second floor where the theatre boxes and galleries could be found.

 

 

The ceiling of the staircase was decorated with frescoes depicting a poem by the Finnish author Zachris Topelius, The Milky Way, and painted by Leander Engström, who was one of the Swedish Matisse pupils who had formed an influential group called The Young Ones.

 

 

The corridors were flanked by entrances to boxes and galleries, inspired by those that can be found leading to grave chambers in Roman catacombs.

 

To sum up, the entire Skandia Theatre was designed as if it had been a gigantic and exquisite jewel-case made in the Swedish art deco style that later came to be known as Swedish Grace. It appears as if Swedish FilmSF, had not been stingy when it came to create Sweden´s most luxurious film palace.

 

This unique piece of art was three years after its opening to the public completed by Charles Magnusson´s purchase of a mighty Wurlitzer Organ, which sound was amplified by a huge funnel placed under the ceiling and crowned by a sculpture representing Lady Luna, created by Gunnar Torhamn.

 

 

The to me earlier completely unknown Gunnar Torhamn (1894-1965) was one of those Swedish artists who during the first half of the last century spent quite a lot of time in Italy and created a mixed output of fresh and sun-drenched Mediterranean and Nordic landscapes.

 

 

Quite often Torhamn furthermore succeeded in capturing the essence of both Rome and Stockholm.

 

 

He was a diligent decorator of cinemas and over time Torhamn was, like many of his contemporary artist colleagues, often hired as a church decorator, painting altarpieces and frescoes in churches all over Sweden, and even in Norway. Torhamn´s religious art is generally quite different from his earlier more impressionistic and occasionally expressionistic style. It is more compact and robust.

 

 

In 1933, Torhamn decorated the Grand cinema. Since it was not far from my workplace at Sida I went there quite often. Most of Grand´s original interior design disappeared together with most of its art deco decorations when it in 1970 was converted to Sweden´s first multi-cinema with three different salons.

 

However, Torhamn´s original doors to the main salon have remained intact. I was fascinated by those doors and it now irritates me that I did not photograph them and at the time of writing I now have to content myself by reproducing one of Torhamn´s sketches and a bad photo I found on the web.

 

 

The doors are an elegant and professionally executed work of inlay with different species of wood, depicting contemporary movie stars made to represent four different continents; Joan Crawford stands for America, Greta Garbo for Europe, Anna May Wong (even if she was born in Los Angeles) for Asia, and finally Josephine Baker (born in St Louis, Missouri) for Africa.

 

 

While mentioning Joan Crawford I cannot refrain from mentioning the strong impression Sudden Fear from 1952 once made upon me while I many years ago studied cinematography at Lund University. I was particularly impressed by the solid craftsmanship. This was Hollywood noir at its best. Carefully told, the story was filled with unexpected twists and turnsEvery scene, each detail, was essential and meaningful within a complicated puzzle of sophisticated images. The camera work was perfect and professionally connected to every single part of a dynamically told story. I have seldom seen such a seamless application of all tricks used by cinematography – an uninterrupted flow of close-ups, long shots, low angles, bird´s eyes views, tracking, deep focus, you name it, and all of it combined with a dramatic and sophisticated lighting that made a maximum use of deep shadows and sharp streaks of light. Quick cuts and short sequences were followed by patient presentations of meaningful dialogues and unexpected, well-adjusted sequences that illustrated thought paths or made use of double exposures. I could not understand why I had never heard about David Miller, who still appears to be a quite unknown movie director, even if he was extremely multifaceted and devoted himself with everything from screwball comedies to psychological thrillers, salvaging the talents and peculiarities of so different characters as the Marx brothers, John Wayne, Doris Day and Kirk Douglas.

 

 

Miller´s ability to create a good relation with his actors leads me to Jack Palance och Joan Crawford, whose empathy with the characters they visualize in Sudden Fear leaves nothing to be desired A specific spicing of the film is that these characters – Palance´s role and work as an actor and Crawford´s as a writer are allowed to direct how the film develops, both characters use their respective job as an essential ingredient of their plans and behaviour. Palance executes the role as a loving husband, while Crawford in the role as a successful writer executes a complicated intrigue to murder her scheming and demonic husband. Their performances become examples of excellent method acting. There is a not second when Joan Crawford is not allowed to expose her voluminous register of suppressed anger, hot desire, wild panic, chilly observation and patient abidance.

 

Crawford has been accused of being too emote, though that can be nothing else than evil slander of one of the last century´s greatest movie stars. She was endowed with an uncanny fingertip efficiency when it came to identify with her roles and maximize their expressions without going over the top. She explained: ”You want to bring the audience in so close you want to put them in your own lap.”

 

 

My enthusiasm concerning Joan Crawford´s professionalism made me read Mommie Dearest, written by Crawford´s adopted daughter Christina in which she describes Joan as an alcoholic mother out of Hell. Capricious, unreliable, and dangerously narcissistic Joan Crawford was apparently extremely unfitted to take care of a child. The book created quite a stir and was filmed by the beginning of the 1980s with Faye Dunaway in the role as Joan Crawford. I have not seen the film, but would like to do it since it is said to depict Crawford´s acting as almost ridiculously emote.

 

 

When I recently revisited Sudden Fear I found that it had lost nothing of its appeal. All details remained refined and this time I also paid attention to Elmer Bernstein´s flexible and dynamic music accompaniment. Once again I was struck by Miller´s ability to provide Crawford with impressive cameos in which she was given free reigns to expose a wide range of expressions. Especially in a scene when Crawford´s author is listening to a dictaphone, which by mistake had been left open and in her absence had registered a conversation between her beloved husband and his lover. While she is listening, her husband is revealed as an unscrupulous imposter who plans to murder her. During the dicatphone´s playback the camera interacts with Crawford, who almost like in a silent movie, accompanied by the soundtrack of the dictaphone expressed every utterance with a display of various emotions.

 

By successively learning that she has fallen for a parasitizing predator Crawford´s author does during a short timespan air a wealth of sentiments and passions. There is loving tenderness, unveiled happiness, followed by bewilderment, negation, and deeply felt humiliation. Doubts and disbelief become replaced by disillusion that soon turns into panic and rage. In the end she rushes into the toilet to vomit.

 

 

All this might easily turn into cross-border acting, getting out of control, becoming comic instead of tragic. However, Crawford does not fall into that trap. She succeeds with her precarious balancing act by being in total command of every, single emotional expression. Such a scene could be studied in detail by any director or actor to realize what truly professional play-acting might achieve.

 

To be able to watch and listen is probably the most important faculty for an actor. While the dictaphone in Sudden Fear mercilessly and mechanically reveals her husband´s fraudulent acting and how she has fallen for it Myra/Crawford is forced to listen, unable to intervene and can only react in accordance to the dictaphone´s ongoing revelations. The spectators can discern how Myra/Crawford violently struggles with herself to understand what has happened to her and what actually is happening during the very moment she is listening to the dictaphone. She is alone and cannot, does not have to, control her emotions. Both her mind and body react to what she is hearing. Her reactions are both psychological and physical. This is far from being comically excessive, it is professionalism based on decades of experience.

 

While I was studying the doors at Grand with their depictions of movie divas from a bygone era, recalling Joan Crawford and all those cinema noir movies about crimes committed by overly tense or chilly, manipulative characters I came to remember that John Ausonius during some years had worked as projector machinist at Grand. He had been known as the Laser Man and driven by an unreasonable hate against ”immigrants” he had during five months, with a laser binocular sight equipped rifle, in several places in Stockholm and Uppsala tried to murder several of them. He succeeded in severely wounding ten persons and killing at least one. It was also at Grand that the Swedish Prime Minister Olof Palme in 1986 had watched the, in my opinion, quite bad Swedish movie The Brothers Mozart the hours before he was murdered some hundred metres further down the street. A murder that remains unresolved.

 

 

With these quite gloomy information I return to the cinemas along the fashionable Kungsgatan where I began my essay. When Ivar Lo wrote his novel with the same name Kungsgatan was Stokholm´s most cinema dense street, foremost among them was the Palladium that opened in 1918 and Royal from 1937, these two film palaces have now disappeared. However, Saga, that opened in 1937 and Rigoletto from 1939 are still there. They are now closed due to COVID-19, though they remain quite intact and sincerely hope they will be opened again.

At the Saga I had sometime by the beginning of the century a strange experience. I had remained at the office until quite late. When I left the building the rain was pouring down and I felt alone and uncomfortable. When I was passing Saga I stopped my steps and watched the posters, maybe I could warm myself by a good movie? Among other films they were presenting the Korean horror film A Tale of Two Sisters. I have a certain faiblesse for well executed horror movies and decided to buy a ticket. The film had already begun when I entered and apart from two girls sitting five seat rows in front of me, the salon was empty. But … what was this? It was not Corea I saw on the screen and I assume the actress was Naomi Watts, the place could have been somewhere on the northern U.S. west coast.

Already when Watts enters unnoticed in an ambulance to pull away the sheet from the face of a corpse and reveal a grotesquely distorted, grey face of a dead youngster, the girls in front of me started to scream. They repeated their terrified shouts time after time and I cannot deny that the film consisted of patiently built up scenes that culminated in sudden horror effects, like then the creepy ghost of drowned girl appears in the mirror of a public lavatory, apparently tranquil deer cross a street only to run amok and demolish a car with its terrified passengers inside, a small boy is left alone in a bathtub only to be dragged down under the water by a rotting, long-haired corpse. Or when Naomi Watts ends up in the bottom of a deep well while the same rotten corpse appears and at a high speed creeps along the well´s stony walls attempting to drag Watts with her to a certain death. The girls horrified screams began to affect me and even if I consider myself to be a seasoned connoisseur of horror movies I squinted when a creepy scene was evolving towards its climax.

When I somewhat confused, staggered out of the cinema I discovered that I had ended up with Ring Two by Hideo Nakata, instead of Jee-wo Kim's Two Sisters. I later found out that Ring Two had received bad reviews, being called incoherent and badly conceived, something I found not to be entirely fair since Nakata's film like Sam Raimi's more horrifying Drag Me to Hell quite skillfully utilize the technique of several other psychological horror films to inexorably and patiently build up an eerie unease until everything explodes in violent climaxes of unbridled fear.

This trick is widely used in horror films from Hong Kong, Korea and especially Japan. In the latter case, fear is often combined with natural phenomena, preferably in the form of water, and I assume that the disturbing nature of such films may be due to the fact that even in modern times there are people who believe in kami, sacred forces that manifest themselves as natural phenomena. Kami might have their evil counterparts in yokai, monsters, evil ghosts and demons which are numerous in Japanese folklore. This spiritual presence, which has also penetrated modern cities, can be the reason why ”oriental horror” is so much more obvious and disturbing than most of the American, Spanish and Italian splatter movies I have seen over the years, where horror is portrayed for the sake of effect and not as an integral part of the inner worlds of actors and directors.

When I saw Ring 2, I was unfamiliar with its predecessor in which an enchanted VHS, without a title, turns up in the homes of puzzled teenagers who when they are watching it see how a disgusting ghost slowly rises from a well to approach them. It all ends with crackle and white sparks before the TV screen turns black. The horror consists in the fact that everyone who has seen the video will eventually receive a phone call, without a voice at the other, and when they hang up, they will inexorably die.

When I left the cinema and had begun waking home in the desolate rain, my mobile phone rang. It was long past midnight and I realized that it was my oldest daughter calling me from her apartment in Brighton. She must have felt lonely and become upset by something. Her room mate had temporarily gone to Sweden and my daughter had found that she had left some VHS behind that she had not watched yet. One of them lacked a title and when my daughter started to watch it late at night it turned out to be the crackling unfocused video from Ring One with the horrifying, menacing creature emerging from the well. My daughter had seen Ring One and knew what it all meant. How had it ended up in her apartment? Certainly a joke, but still somwaht scary for my lonely and quite sensitive daughter who around two o'clock in the morning in the far away and equally gloomy and rainy Brighton called her lonely father, who with wet feet walked along a deserted Kungsgatan. Of course, she did not think that watching the VHS would cause her death, but finding it had nevertheless upset my daughter and she had felt compelled to call me to get some company in the gloom. Sorry to say it did not calm her down much when I told her that I had just come out of a cinema where I had ended up watching Ring Two when in reality I had intended to watch a quite different movie. Furthermore, had seen the movie in the sole company of horrified and screaming youngsters. Some coincidences are completely incomprehensible.

Crawford, Christina (1979) Mommie Dearest. New York: Berkley Publishing. O´Malley, Sheila (2017) ”World-Class Acting: On Joan Crawford and Sudden Fear,” https://www.rogerebert.com/features/world-class-acting-on-joan-crawford-and-sudden-fear McCullers, Carson (2009) The Heart is a Lonely Hunter. London: Penguin Classics. Paulson, Arvid (ed.) (1968) The Strindberg Reader: A Selection of Writings of August Strinberg. New York: Phaedra Inc. West, Nathanael (2018) The Day of the Locust. London: Penguin Classics. For Swedish sources you might consult the Swedish version of my essay.

 

 

 

07/30/2020 14:44

I början av seklet arbetade jag på Sida, som då låg vid Sveavägen mitt i Stockholm. Från mitt fönster kunde jag blicka ner över Malmskillnadsgatan, som på den tiden var Stockholms prostitutionsgata framför andra, lite längre bort skymtades Kungsgatans tvillingtorn. För en landsortspojke var det en mäktig känsla att sitta vid sitt skrivbord och se ut över Stockholms legendariska storstadshjärta. Malmskillnadsgatam och Kungstornen minde om stadens storhet och elände. Dess lockelse och elände. Stolthet och skam.

 

 

I början av nittonhundratalet strävade Stockholm efter en plats bland Europas moderna storstadsmetropoler och liksom fallet är med dem ville Stockholms beslutsfattare förena tradition och förnyelse, nationalism och modernism. Det storsvenska Stockholm, förvaltare av fosterlandets folkliga skatter, hade nyligen etablerats genom det imponerande friluftsmuseet Skansen som invigdes 1891, snart kompletterat med Nordiska museet som stod klart 1907.

 

Modernismen skulle manifesteras genom Kungsgatan och 1891 grävdes och sprängdes ett storstadsstråk rakt genom Brunkebergsåsen, gamla hus och ruckel revs, som i August Strindbergs dikt Esplandsystemet från 1883:

 

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss. […]

 

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

– Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
– Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!

– Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt.
– Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?

 

 

Snart reste sig längs den 1,5 kilometer långa Kungsgatan imponerande och påkostade byggnader: Myrstedt & Stern, Konserthuset, Centrumhuset och inte minst de ståtliga Kungstornen, förenade av Malmskillnadsgatans brospann, som löpte över den breda paradgatan. De 60 meter höga tornen invigdes 1924, respektive 1925, och var på sin tid Sveriges högsta skyskrapor. De blev till en symbol för det moderna, sturska och framtidsblickande Stockholm, som var tänkt att bli en like till Berlin, Paris och New York.

 

I ett av tornen hade den legendariske fotografen Karl Werner Gullers sin Studio Gullers. Gullers var en känd stockholmsskildrare och förebild för vännen Stieg Trenters romanfigur Harry Friberg, hjälte i en mängd deckare som framförallt är ihågkomna för sina suggestiva Stockholmsmiljöer.

 

 

Gullers var den förste svenske fotograf vars verk ställdes ut på konstgallerier och kom att uppskattas som artist på nivå med andra konstnärer. I Gullers bilder och Trenters deckare står Stockholm i centrum och då inte minst Kungsgatan. Vi förnimmer det klara ljuset under vår- och sommardagar, framkallat av vattnets närvaro, men lika ofta vilar det ett lätt höstdis över staden, med milda, dämpade färger, spårvagnar och regnvåt asfalt på Kungsgatan, där bulliga taxibilar hämtar upp sena flanörer och välartade par. Eller så förs vi in på krogar där Gullers fotografier skildrar restaurangbesökare och frestande maträtter, alltmedan Harry Friberg i Trenters deckare allt som oftast njuter iskalla nubbar och skummande öl tillsammans med en sillbit på knäckebröd och det svenska smörgåsbordets alla läckerheter medan han grunnar över något mordfall, som trots allt briserat i den till synes betryggande idyllen.

 

 

Jag skrev att jag var en landsortspojke och det stämde i så måtto att jag är bördig från Hässleholm, men mina morföräldrar bodde i Stockholm. Sedan barndomen och tidig ungdom hade jag därför blivit tämligen välbekant med Stockholm, som jag redan då fascinerades av – ja, det är väl egentligen inga överord att påstå att jag lärde mig älska staden.

 

Stockholm är en av de vackraste städer jag har vistats i. Jag är tämligen välbekant med Rom, Paris, London, Berlin, Prag, New York och känner även till Buenos Aires, som var och en har sin speciella tjuskraft. Dock blir jag vid tanken på min barndoms Stockholm lätt sentimental. Fortfarande kan jag med ett nostalgiskt leende lyssna till Zarah Leander då hon 1930 sjöng:

 

Du som tycker där du sitter full av spleen
att ej Sverige har någonting att ge,
du må skryta med Paris, Berlin och Wien
men innerst inne nog din tanke e'

Stockholm blir Stockholm
staden som få.
Stockholm blir Stockholm
ett Nordens Venedig.
Vad gör det om himlen jämt ej är blå,
Stockholm blir Stockholm
för evigt ändå.”

 

Det där med ”Nordens Venedig” är väl knappast helt korrekt. En märkligare och egentligen fullkomligt ojämförlig stad som Venedig har jag varken sett eller upplevt, men jämförelsen stämmer i så måtto att vattnets, havets, närvaro är ytterst påtaglig i Stockholm.

 

 

I få stora städer är naturen så nära och påtaglig som där. Då jag under ett par år bodde i staden fann jag ett nöje i att ströva kring under helgerna och efter jobbet. Då hände det också ofta att jag hamnade mitt ute i ”naturen”. Ofta styrde jag stegen mot Djurgården, men vad jag minns så besökte jag Skansen enbart en gång och då i sällskap med min yngsta dotter. Att jag undvek ett besök berodde antagligen på en tämligen undermedveten tanke som sa mig att jag inte ville förstöra mina skimrande barndomsminnen från den, som jag då tyckte, i det närmaste magiska platsen. Som barn kom jag ofta dit i sällskap med min yngre systrar och mina föräldrar, eller ensam med min Morfar. Varje besök var en högtidsstund.

 

Jag inbillar mig att det alltid var sol och sommar och tycker mig minnas doften från de olika stugorna, de små butikerna och verkstäderna och även den förundran med vilken jag betraktade föremålen därinne, som min alltid lika välinformerade far eller morfar kunde berätta om. Där fanns även glass och kafébesök, solvarma klipphällar, det knastrande ljudet från kiselbelagda gångar och den vida utsikten över staden, som det glittrande vattnet sökte sig in i.

 

 

Där fanns en i sanning levande historia, kringvärvd av fädernas tro, strävan och nöjen. En i ordets bästa bemärkelse nationalromantisk anda, påspädd med närvaron av alla djur; de fria ekorrarna och de fångna björnarna, älgarna och vargarna. En stark koncentration av svenskhet grep förbehållslöst och förtrollande den lilla pojke som jag då var.

 

Jag kan nu inte annat än beklaga de chauvinstiskt begränsande och för mig obehagliga, människofientliga missbruket av nationalromantik som i högsta välmåga lever och frodas inom de unkna politiska kretsarna kring Sverigedemokraterna och som förbehållslöst basuneras ut av partiets ideologer och ledare alltmedan den av andra politiska partier tillåts förgifta den av dem så intensivt hyllade svenska folksjälen – vad det nu kan vara? För mig framstår sådant örlande alltmer som nattståndet arvegods från de förvridna ideologier som en gång störtade Europa i fördärvet.

 

 

Visst – ruttnande otrevligheter ligger alltid och pyr inom all storvulen nationalism. Vart jag än bott i vitt skilda länder har jag förr eller senare stött på dess främlingsfientliga stank. Jag kan inte finna något bra i allt detta slå-sig-för-bröstet och tycka ”vad bra att jag är svensk”. En anda som otvivelaktigt utandas från Carl Milles imponerande och sex meter höga, mäktiga skulptur av bemålad, gedigen svensk ek som möter oss i Nordiska Museets foajé. Där sitter den mäktige och despotiske Landsfadern Gustav Vasa, misantropiskt och överväldigande narcissistiskt stadigt förankrad på en tronstol, under vilken den i mitt tycke kryptiska devisen WAREN SVENSKE finns inristad.

 

 

Nu är jag vuxen och Stockholm har förvisso förändrats. Min barndoms paradisiska tillflykt – Morfars Tallebo fanns inte längre, utan snarare – huset är inköpt av en läkare vid Sida och kan omöjligt nu te sig som det gör i mina nostalgiska minnen. Jag har ingen önskan att återse det. Dess mystik måste vid det här laget fullständigt ha förflyktigats; med sin stora trädgård, omfångsrika bibliotek och mystiska vind där Morbror Gunnars pappersfigurer med Karl den tolftes samtliga drabanter, hästar och kanoner låg nerpackade i lådor, redo för att jag skulle leka med dem bland den dunkla vindens spännande bråte.

 

Istället för att ta tunnelbanan till Enskede Gård åkte jag under min tid på Sida efter jobbet hela vägen ut till Albys betongpräglade förstadsområde, med dess köpcentrum och opersonliga byggnadskolosser. På min väg till tunnelbanan brukade jag inte ta trapporna ner till stationen under Sidahuset vid Sveavägen utan promenerade istället ner till Gamla Stan. Under vardagskvällarna var det en tämligen fridfull och stimulerande promenad, men under fredagar och lördagar förvandlades den stillsamma spatserturen i det närmaste till en vandring genom Dantes Inferno. Primalvrålande, berusade ungdomar vinglade kring i gränderna där de ofta pinkade och spydde. I Rom och New York, där jag bott under flera år, har jag aldrig sett eller upplevt något liknande. Inte ens i Brooklyn och Harlem greps jag av en oro liknande den som kunde drabba mig inför asberusade, svartklädda skinnskallar som vrålade okvädningsord efter invandrare och mörkhyade personer.

 

 

Visserligen kunde jag någon gång ta ett par glas tillsammans med några vänner och bekanta på något ställe i Gamla Stan, speciellt jazzklubben Stampen. Men, för det mesta tillbringade jag mina kvällar med ensamt musiklyssnande och romanläsande ute i Alby, eller besökte min vän Mats Olin bland böckerna i Hedengrens källare.

 

Från mitt skrivbord på Sida blickade jag som sagt emellanåt ner på Malmskillnadsgatan där torskarna började dyka upp efter fem, för att i sina bilar jaga efter vad vi i Göinge kallade köpetöser, som blev allt talrikare under kvällens lopp. Jag undrar om Stockholm tett sig likadant vid tiden för Kungsgatans uppförande; en blandning av lantlig idyll med oroväckande busliv, dryckenskap och kaos.

 

Jag läste Kungsgatan, en roman som 1935 skrevs av statarsonen Ivar Lo-Johansson och som skildrade det då tämligen nya, enligt honom hektiskt pulserande storstadsstråket. Med sina glittrande neonljus, restauranger och biografer, bilar och välklädda människor blir Kungsgatan hos Ivar Lo till en sinnebild för vad som lockade landsbygdens ungdomar till den växande storstaden.

 

 

Bondpojken Adrian och statarflickan Marta upplever en kort, men omtumlande, ungdomsförälskelse i den södermanländska bondhålan Humla, där livet generation efter generation i stort sett varit oförändrat. Martas och Adrians ömtåliga, men intensiva kärleksrelation bryts genom Martas drömmar om storstaden. Hon vill inte förspilla sitt liv fastvuxen i en döende landsbygds fattigdom, utsatt för ett ständigt lika närgånget intresse från dem hon tvingas dela sin enahanda tillvaro med. Marta betraktade hur hennes föräldrar trälade vidare längs samma upptrampade stigar, dag efter dag, från vagga till grav kedjade vid en utsiktslös torftighet. Nej, Marta ville vara sin egen lyckas smed. På egen hand ville hon skapa sig en självständig tillvaro inom vilken hon kunde tjäna pengar och kanske även bidraga till att hennes föräldrar kunde ta sig ur statarlivets träldom. Hon ville komma tillbaka och besöka hembygden som en ”lyckad” person, någon som blivit förmögen och världsvan.

 

 

Marta söker sig till Stockholm, får arbete på ett kafé, men hennes knappa lön räcker inte till för att hon skall kunna skaffa sig något av det lockande överflöd som exponeras i skyltfönstren till de lyxiga butiker som kantar hennes väg till sitt arbete, men samtidigt upptäcker hon att hennes fördelaktiga utseende attraherar storstadsborna. Bländad av all den lyx och flärd hon eftertraktar klär sig Marta så elegant hon förmår.

 

Tillsammans med en väninna planerar hon att öppna en parfymbutik, men brist på kapital och insikten om att hennes utseende kan bli en tillgång lockar Marta in bland Kungsgatans glädjeflickor. Då pengarna börjar flyta in – hon kan sända en del av dem till sina fattiga föräldrar och i deras ögon öka sin prestige – blir Marta alltmer djärv och oförsiktig. Katastrofen blir ett faktum då Martas mor besöker sin eleganta dotter. Vid ett restaurangbesök går sanningen om dotterns verksamhet upp för den djupt religiösa modern. Mitt bland matgästerna bryter modern ihop och brister i gråt. Skam och förtvivlan gör att det går utför för en allt desperatare Marta. Tidigare hade hon lyckats välja sina kunder med viss urskiljning, men nu förlorar hon all kontroll över sin tillvaro, drabbas av en svår könssjukdom och går slutligen under.

 

 

Något senare än Marta har den mer inbundne och eftertänksamme Adrian kommit till Stockholm. Liksom henne känner han till en början att utan byns välkända inbundenhet börjar tillvaron svaja. Visserligen är Adrian nu mer fri och obunden, men samtidigt har han blivit en ensam främling. Han får arbete på en byggarbetsplats och lider till en början av arbetskamraternas hårdhänta behandling av en oerfaren ”lantis”. Efterhand anpassar sig han sig dock, befriad från föräldramakt och kvävande social kontroll söker han sig till bohemiska konstnärskretsar. Efterhand funderar Adrian alltmer över vem han verkligen är – en ung man som trots att han blivit desillusionerad, skyddslös och marginaliserad, likväl inser att han är vuxen, stark och faktiskt kan stå på egna ben. En ljusnande och förändrad framtid ligger framför honom och han börjar skriva ner sina intryck och funderingar.

Adrian stöter ibland på Marta, men mötena blir korta och aviga. De lever inom skilda världar. Båda har förändrat sitt tal och beteende för att därigenom skyla över sin ”lantlighet”. De har fastnat i sina respektive roller och vill inte kännas vid de svek de begått mot sin bakgrund, mot varandra, mot sin uppriktighet. Båda är otåliga och äregiriga, vill komma upp sig, tjäna pengar, möta oanade äventyr. Trots sin tafatta ambivalens försöker de återfinna något av sin förlorade kärlek. Följden blir dock att Adrian smittas av Martas farliga könssjukdom. Båda blir inlagda på klinik, konvalescensen blir lång och plågsam. Adrian tar sig styrkt genom ekluten. Han är en sökare som blir starkare genom sin erfarenhet. Vi anar tillkomsten av en framgångsrik författare: ”Det upplevda är kanske inte meningslöst, tvärtom är det det enda kapitalet.” Både Adrian och Marta gick vilse, men Adrian fann en mening med sin tillvaro, alltmedan den vackra Marta förvandlades till en bitter förlorare.

Adrians uppror mot sakernas tillstånd, hans strävan mot självinsikt, hans iakttagelser och besvikelser blir det centrala i romanen, alltmedan Marta successivt förvandlas till en sekundär huvudperson, en motpol till Adrian, underordnad skildringen av hans utveckling. Likväl tycks Ivar Lo-Johansson ha velat skildra ett kvinnoöde mot bakgrunden av det svenska landsbygdslivets våldsamma förändring; urbaniseringens framfart, såväl dess lockelser som faror. Förvisso ett lovvärt försök av en manlig proletärförfattare att levandegöra en kvinnlig huvudperson, fast jag undrar om Ivar Lo lyckades i sitt uppsåt.

Lo-Johanssons strävan tycks ha varit att skriva en ”kollektivroman”; att genom sitt skrivande fånga in en tidsålder, en hel samhällsklass strävan efter förändring och förbättring. I flera romaner, exempelvis Gårdfarihandlaren, står hans egna livsöde i centrum och då blir hans författarskap engagerat och levande, fast han griper mig sällan så starkt som andra proletärförfattare, exempelvis Harry Martinson och Lars Fridegård.

Vad som slog mig då jag läste Kungsgatan var hur unga människor som kommer till stora städer lockas och fängslas av det bländande och för dem talrika nöjesutbudet. Något som måste ha varit speciellt överväldigande under en tid då det inte fanns TV och radiosändningarna var begränsade, om det nu överhuvudtaget var tillgängliga ute i de svenska tassemarkerna.

Kungsgatan filmatiserades 1943 och kritiken blev ganska ljum, fast det påpekades att det var ett av de första försöken att öppet och kritiskt skildra social misär och prostitution. Filmen fick också internationell uppmärksamhet, antagligen beroende på sitt för den tiden djärva sätt att skildra prostitution och könssjukdomar, en föraning om de framgångar som senare svenska filmer skulle få om de blandade social kritik med sexuell frispråkighet.

I sin charmiga och vackra Stockholmsmelodi, en tango med inslag av bellmansk landskapsskildring, ger Evert Taube en bild av stockholmskt nöjesliv en afton vid slutet av 1920-talet:

Stockholm i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår! [...]

Men, i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymta fram vid Feiths och Röda Kvarn.
- Dans på Sphinx, en kärleksnatt på China!
- Stulen Lycka går på Rivoli!
- Såg du Bleka Greven på Regina?
- Har du hört Mitt hjärtas melodi?

Feiths konditori var var ett fashionabelt etablissemang som 1904 öppnades på Strandvägen, alldeles i närheten av Dramaten vid Nybroplan. ”Ett stort damcafé inrymt i en souterrainvåning med utsikt över hamnen, rymligt, dyrbart och elegant inrett som det höves en samlingsplats för den fina världens damer.” Konditoriet blev ett tillhåll för skådespelare och andra ”kändisar” och därmed en central samlingsplats för stadens nöjesliv, speciellt genom en trio i vilken den populäre kompositören Jules Sylvain och violinsten, journalisten och schlagerförfattaren Gösta Rybrant ingick.

Röda Kvarn var Stockholms äldsta biografi, grundad redan 1905, men som 1915 fick nya eleganta lokaler i raffinerad jugendstil. Den var Stockholms främsta premiärbiograf och räknade inte endast med ett piano eller wurlitzerorgel, utan en hel biograforkester.

Danssalongen Sphinx låg på Kungsgatan och en tidningsartikel från 1927 beskriver den som ”ett ställe med stil. Musikerna bär smoking och publiken är ovanligt proper; många herrar är klädda i den populära citydressen. mörk kavaj och mörka randiga byxor.” Den ”jazziga” restaurangen bytte under 1930-talet namn till Café Prag, långt senare döptes lokalerna om till Golden Days och Golden Hits.

En Kärleksnatt på China, kan möjligen anspela på en pjäs på Chinateatern, som för det mesta uppförde revyer och lustspel. Kanske rörde det sig om En kärleksnatt vid Öresund som spelades in som film 1931. Stulen lycka filmades 1912 och kunde knappast ha gått på biografen Rivoli, som låg vid Sveavägen och öppnade 1920. Någon sång med titeln Mitt hjärtas melodi som kan ha varit populär under 20-talet har jag inte lyckats spåra upp och den är antagligen uppdiktad av Taube, vars sång visar hur omåttligt populärt biobesök var över hela världen under tjugo-, trettio-, och fyrtiotalen. Det var först under sextiotalets första år som biografernas stora attraktionskraft minskade genom det ökande TVtittandet. Innan dess hade de varit tillgängliga för såväl fattiga som rika.

En roman som Kungsgatan speglade storstadens prostitution och elände, något som jag sjuttio år senare kunde konstatera levde vidare enbart genom att från mitt kontorsfönster blicka ner på Malmskillnadsgatan, eller då jag snubblade fram mellan tomflaskor och asberusade ungdomar i Gamla Stan. Dock skildrar Kungsgatan även den intellektuella livligheten bland journalister och socialister i Stockholms Klarakvarter och hur massproduktion av böcker och tidningar, samt alltmer sofistikerade filmer, i de växande storstäderna gjorde modern kultur tillgänglig även för mindre bemedlade samhällsmedborgare. Fast tidens filmkonst förmedlade i allmänhet mer eskapism än samhällskritik och utgjorde ofta ett medel för att för en stund glömma vardagens tristess. På filmduken förevisades en glamour som fick kvinnor och män att försöka efterlikna kvinnliga filmstjärnor som Joan Crawford, Greta Garbo och Clara Bow, eller manliga som Cary Grant, Clark Gable och Douglas Fairbanks.

På Kungsgatan öppnades redan 1918 biografen Palladium, Sveriges första Filmpalats och flera sådana konstruerades snart över hela Stockholm, fast de förnämsta var koncentrerade vid och kring Kungsgatan.

Filmpalats var en högre utveckling av sekelskiftets och tiotalets ofta oansenliga biolokaler. På den tiden ansågs film fortfarande vara ett relativt enkelt marknadsnöje för de lägre samhällslagren, alltmedan storstadssocieteten fortsatte bevista operor och påkostade teaterföreställningar inom luxuösa lokaler. Efterhand blev dock biograffilmerna alltmer påkostade och attraherade framstående teateraktörer och regissörer. Överklassen och den högre medelklassen började efterfråga lyxigare och mer påkostade lokaler än de ofta kyffiga, dåligt ventilerade, överfulla och ofta brandfarliga biograflokalerna där de dessutom tvingades trängas med kreti och pleti.

Den första exklusiva biograf som efterliknade en lyxig teaterlokal var Regent Theater som 1913 uppfördes i New York. Den byggdes i Harlem och blev en stor succé, men den förmögna publiken krävde snart att den sortens lokaler borde etableras i de mer centrala och fashionabla teaterdistriktet kring Broadway.

Under tjugotalet uppfördes tusentals filmpalats över hela USA och den allmänna strävan blev att tillfredsställa efterfrågan inte enbart hos de ”mondäna klasserna” utan också att få ”den vanlige medborgaren” att känna sig som om hon/han ”för en stund var del av ett kungahus”. Som en följd av detta blev filmpalatsens designsignatur en extravagant ornamentik. Nöjespalatsen försågs med barer och restauranger och konstruerades i enlighet med en eklektisk exotism inom vilka en mängd stilar blandades och kolliderade med varandra. De extravaganta biograflokalerna kunde inspireras av fransk barock, italiensk renässans, höggotik, arabisk -, hinduisk -, babylonisk -, och aztekisk exotism, samt, speciellt efter upptäckten av Kung Tuts grav 1922 – fornegyptisk stil. De bättre bemedlade kunde i allmänhet, precis som på teatrar, få tillgång till dyrare loger och gallerier skilda från de billigare platserna.

Ett biobesök blev inte enbart till ett försjunkande i de chimärer som framställdes på den vita duken. I dessa tider av TV, videos och diverse digitala märkvärdigheter som kan avnjutas inom hemmets fyra väggar kan det möjligen vara svårt att förstå den totalupplevelse ett biografbesök kunde innebära. Det var ofta inte enbart filmens förtjänst utan hela den exotiskt förföriska miljö som byggts upp omkring dem som gjorde ett biografbesökt attraktivt.

I ett försök att exemplifiera detta låt mig närmare beskriva en legendarisk biolokal. Ett påkostat, fascinerande och ovanligt estetiskt tilltalande filmpalats finns fortfarande, mer eller mindre intakt, bevarat i Stockholm – Skandia-Teatern som ligger vid Drottninggatan, en bigata till Kungsgatan. Premiärinvigningen ägde rum 1923 med närvaro av gräddan av Stockholms högborgerliga societet. Lokalen var skapad av ingen mindre är Gunnar Asplund, som blivit en av Sveriges få internationellt kända och uppskattade arkitekter. Efter att för flera år sedan ha besökt Skandia och nu upplever hur en mängd av bokhandlar och biografer här i Rom har gått omkull och slagit igen genom COVID19 undrar jag med oro om vi kanske, trots allt, nu bevittnar slutet på biografernas förtrollande era och fortsättningsvis kommer att förnekas de unika upplevelser som ett biobesök inneburit.

Tiden då Skandia-teatern skapades var allt annorlunda. Biografer var framtiden och stor omsorg lades ner på deras inredning och det snålades verkligen då det gällde att skapa Stockholms modernaste filmpalats. Då jag under min tid på Sida besökte biografen förvånades jag över att det var en mästare som Asplund som skapat lokalen. Gunnar Asplund hade tillsammans med sin kollega Sigurd Lewerentz vunnit en tävling om utformandet av vad som skulle bli dåtiden största kyrkogård – Skogskyrkogården i Enskede. Samtidigt som han skapade Skandia-teatern var Asplund verksam med kyrkogårdsarbetet, som inte avlutades förrän 1940, strax innan Asplunds död. De två arkitekterna formgav hela komplexet, från det omkringliggande landskapet ända till minsta lampa. Deras kyrkogård är nu ett av de elva svenska världskulturarv som finns på UNESCOs lista över speciellt viktiga minnesmärken världen över.

Jag är tämligen välbekant med Skogskyrkogården och dess meditativa förening av natur och arkitektur. Eftersom den ligger i Enskede är mina morföräldrar gravsatta där och under min tid på Sida var jag i dess kapell närvarande vid två jordfästningar.

Asplund har haft en stor betydelse inte enbart för utformandet av svensk arkitektur utan för framväxten av hela det moderna, svenska samhället. Som en av de mest betydande representanterna för svensk funktionalism, som i stor skala introducerades i Sverige genom Stockholmsutställningen 1930 och för vilken han var huvudarkitekt, kom hans idéer att influera socialdemokratiska strategier för modernisering av svensk bostadsstandard. En politik som också inspirerades av skriften acceptera som Asplund året efter utställningen skrev tillsammans med ett par likasinnade arkitekter.

Men, 1919 då Asplund av Svensk Films VD Charles Magnusson kontrakterades för att ”omskapa och inreda” ett par redan färdigställda, tomma ytor till en biograf med ”plats för omkring 1000 personer” var det inte ett i huvudsak funktionalistiskt verk som efterfrågades utan en ”lätt och lekfull” lokal. Asplund gick till verket genom att sina vana trogen designa varje detalj, även personalens uniformer, med hjälp av sina vänner och bekanta bland då unga och numera legendariska svenska konstnärer.

Beställaren, Charles Magnusson, som var son till en arkitekt hade i USA besökt flera filmpalats och efterfrågade nu något som inte var ”vräkigt och överdådigt” men stilrent och exklusivt. Skandiabiografen skulle bli vad amerikanarna kallade en Atmospheric Theater, en atmosfärsisk teater, d.v.s. en biograf som gav känslan av att en mild afton befinna sig utomhus på en sydländsk amfiteater. Asplund sade sig vara helt införstådd med Magnussons tankegångar och tillade att

Det måste vara något festligt, något av glitter och glans, en smula ytligt och liksom för stunden i salongen, som dessutom måste verka ombonad och varm för publiken, som strömmar in från vinterkylan, eller höstrusket.

Då han började skissera sina planer mindes Asplund

en karnevalsafton i Taormina på Sicilien med kulörta lyktor och lustiga kulörta människor och en stor orkester på torget under stjärnhimlen däruppe.

 

 

Under åren 1913 och 1914, strax innan Första världskrigets utbrott hade den då tjugoårige Asplund företagit en resa till Italien och Nordafrika för att ”studera byggnadskulturens källområden vid Medelhavet”. Där hade han gripits av vad han kallade ”det stora arkitektoniska rummet”, ett begrepp han försökte realisera genom Skogskyrkogården. I Italien och Tunisien hade Asplund förundrats av hur det oändliga himlavalvet reste sig över vida landskap och den känsla av ”ljus, närhet och distans” som grep den ensamme vandraren i denna natur, som en gripen Asplund även sa sig ha förnummit då han hamnat framför det ”pompejanska måleriets mästerverk”.

 

 

Hans biograf skulle infatta allt detta, inom den skulle genom ljus, färger, material och bemålade ytor skapas ett samband mellan arkitektur och natur, en arkitektonisk illusion som skulle försätta biobesökaren i den rätta stämningen för att kunna uppskatta de illusioner som skapades på filmduken. Miljön skulle präglas av en slags

 

poesi gjuten i en bunden, ädel form, berikad genom strålande sköna detaljer. I den stora salongen skulle ett välvt tak vila, som en konstgjord natthimmel över ett stilla, harmoniskt klassiskt inspirerat rum och därigenom skulle en känsla av värme och intimitet skapas.

 

 

Under ett välvt tak målat i en färg som skulle påminna om en mörknad, syditaliensk aftonhimmel lät Asplund hänga upp runda lampor, som skulle påminna antingen om stjärnor, eller de runda gatlyktorna på en italiensk småstadspiazza.

 

Biograffåtöljerna kläddes i mönjerött matchade de magnifika friserna på läktarbarriärerna, som liksom fondbaldakinen var gjorda med sammet i pompejanskt rött. Frisernas mönster hade designats av konsnären Alf Munthe och hade med silver- och guldtråd under ett halvårs tid broderats med så kallad schattersöm av femtio brodöser från Thyra Grafströms textilateljé. Inspirerad av romersk konst hade Munthe på läktarfriserna framställt akantusslingor interfolierade med porträttmedaljonger.

 

 

På fondläktarens framkant hade Hilding Linnqvist skapat en förgylld relief av en vilande Venus.

 

 

Filmduken flankerades av två manshöga, förgyllda skulpturer av Adam och Eva, skapade av Ivar Johansson. Besökarna anlände till biografsalongen genom en klassicistiskt avskalad entréhall i gräddfärgad marmor.

 

Under foajétaket hade Stig Blomberg kring hela rummet utfört en mängd reliefer som i hellenistisk stil framställde olika konstarter.

 

 

Vid entréhallen fanns också väntrum i romersk stil, med friser av Einar Forseth.

 

 

En trappa, med ledstången utformad som en röd orm, ledde upp till loger och läktare.

 

 

Trapptaket var dekorerat med fresker av Leander Engström, som inspirerats av Zachris Topelius dikt Vintergatan.

 

 

Korridorena till loger och läktare flankerades av dörrar som inspirerats av de ingångar som finns till gravkammare i Roms katakomber.

 

 

Kort sagt, hela Skandia-teatern var utformad som ett jättelikt, fantasifullt smyckeskrin i den svenska art deco stil som har kommit att kallas Swedish Grace och det tycks som Svensk Film, SF, inte snålat med några kostnader då det gällt att konstruera detta märkliga filmpalats med hjälp av en mängd svenska konstnärer i början av en karriär som för de flesta av dem skulle bli tämligen framgångsrik.

 

Verket kröntes tre år efter invigningen genom Charles Magnussons inköp av en väldig Wurlitzerogel som genom en speciell mekanism kunde höjas och sänkas framför filmduken och vars ljud förstärktes av en väldig basun som placerats i taket och krönts med en skulptur föreställande Fru Luna, skapad av Gunnar Torhamn.

 

 

Den för mig tidigare fullständigt okände Gunnar Torhamn (1894-1965) var en av dessa många flitiga svenska konstnärer som under förra seklets första hälft delade sin tillvaro mellan Sverige och Italien och i bägge länder skapade friska, solbemängda landskapsskildringar.

 

 

Lika hemmastadd i Rom som i Stockholm lyckades Torhamn fånga typiska stämningar från de båda städerna.

 

 

Han arbetade också flitigt som dekoratör av biograflokaler och som flera av sina samtida övergick han efterhand till en rik produktion av kyrklig konst, såväl fresker som altartavlor spridda över hela Sverige. Torhamns kyrkokonst är skild från hans tidigare impressionistiska stil. Tämligen massiv och grovhuggen påminner hans religiösa verk mig om hans samtida Kaj Sigurd Siesjö som bosatt i Perstorp utförde en mängd kyrkomålningar i mina barndomstrakter.

 

 

Torhamn dekorerade 1933 biografen Grand på Sveavägen, som jag ofta besökte under min tid på Sida, liksom biografpalatsen på den mer närbelägna Kungsgatan. En hel del av Grands ursprungliga inredning och dekorationer har försvunnit och ersatts, men fortfarande finns dörrarna till huvudsalongen kvar – 1970 byggdes biografen om för att bli Sverige första multibiograf och förseddes då med tre salonger.

 

Jag fascinerades av de där dörrarna och det retar mig nu att jag inte fotograferade dem och nu måste hålla tillgodo med Torhamns skiss och ett tämligen uselt kort jag hittat på nätet.

 

 

Dörrarna utgörs av ett elegant intarsia-arbete genom vilket Torhamn har avbildat samtida filmstjärnor som symboler för fyra världsdelar. Joan Crawford blir till en representant för Amerika, Greta Garbo för Europa, Anna May Wong (som visserligen var född i Los Angeles) för Asien och slutligen Josephine Baker (född i St Louis, Missouri) för Afrika.

 

 

Då jag nämner Joan Crawford kan jag inte avhålla mig från att skriva om det starka intryck som Sudden Fear, Avslöjadfrån 1952, en gång gjorde på mig. Jag såg den för länge sedan då jag studerade filmvetenskap i Lund, något som gjorde att jag omgående fångades av det gedigna hantverket. Detta var Hollywood noir som bäst. Omsorgsfullt berättad var filmen fylld av twists and turns. Varje scen, varje detalj, var betydelsebärande och passade perfekt in i det komplicerade bildpusslet, Kamera-arbetet var mästerligt och skickligt kopplat till varje enskild del av den dynamiskt berättade historien. Sällan hade jag sett en sådan sömlös, initiaivrik använding av filmkonstens alla knep. Ett ohejdat flyt av close-upslong shots, grod- och fågelsperspektiv, deep focus, kameraåkningar; allt kombinerat med en dramatisk och ytterst raffinerad ljussättning, som maximalt utnyttjande skuggor och skarpa ljusstråk. Snabba klipp parades med ett tålmodigt återgivande av bärande dialoger och oväntade, väl inpassade inslag av tankesekvenser och dubbelexponeringar. Jag begrep inte varför jag inte hört talas om David Miller, som fortfarande tycks vara tämligen okänd, även om han var en ytterst mångsidig regissör som kunde ge sig på allt från enkla komedier till djuplodande psykologiska thrillers, medan han skickligt regisserade och tillvaratog egenheterna hos så skilda karaktärer som bröderna Marx, John Wayne, Doris Day och Kirk Douglas. 

 

 

Millers förmåga att skapa ett gott förhållande till sina skådespelare leder mig till Jack Palance och Joan Crawford vars inlevelse i sina roller i Sudden Fear lämnar inget i övrigt att önska. En speciell krydda i filmen är att att dess karaktärer – ”skådespelaren” och ”författaren” tillåts färga hur historien utvecklas. Palance spelar rollen av en älskvärd make, medan Crawford, som den framgånsrika författarinna hon är i filmen, iscensätter en komplicerad intrig för att mörda sin demoniske make. Deras rollprestationer blir till amerikansk method acting när den är som bäst. Det finns inte en död sekund när Joan Crawford får spela ut hela sitt omfångsrika register av undertryckt ilska, het åtrå, panik, kyligt betraktande, dubbelspel och tålmodig avvaktan. Hon har emellanåt anklagats för dramatiskt överspeleri, men det är enbart avundsjukt förtal av en av nittonhundratalets absolut skickligaste filmskådespelerskor, som med en förunderlig fingertoppskänsla kröp in i sina olika roller. Eller som hon förklarade ”du vill föra publiken så nära dig att du kan få dem att sitta i ditt knä.”

 

 

Min entusiasm för Joan Crawfords professionalism fick mig att läsa Mommie Dearest, skriven av Crawfords adoptivdotter och i vilken hon skildrar henne som en alkoholiserad mor från Helvetet. Lynnig, opålitlig och farligt narcissistisk var Crawford uppenbarligen fullkomligt olämplig att ta hand om ett barn. Boken väckte stor uppståndelse och filmades i början av 80-talet med Faye Dunaway i rollen som Crawford. En film jag inte fått tag på, men gärna vill se, speciellt som den sägs framställa Crawfords artisteri som ett galet överspel av i det närmaste komiska proportioner. Jag har svårt att tro det och skulle vilja se om det kan vara sant.

 

 

När jag nyligen såg om Sudden Fear visade det sig att den inte alls hade försämrats genom tidens gång. Den var fortsatt imponerade, alla detaljer höll och denna gång uppmärksammade jag även Elmer Bernsteins följsamma och dynamiska musikackompanjemang. Speciellt imponerande var de tillfällen då Miller gav Crawford tillfälle att i olika camoes spela ut sitt breda register av olika känslointryck. I en scen får författarinnan, som Crawford gestaltar, över sin diktafon höra hur hennes älskade make i själva verket är en skrupelfri bedragare som planerar att mörda henne. Under uppspelningens gång samverkar kameran med Crawford som, nästan som i en stumfilm, ackompanjerar diktafonens återgivande av vad som yttrats med ett illustrativt känsloutspel.

 

Alltmedan Crawford som författarinnan genom ljudupptagningen får veta att hon har släppt in ett parasitiserande rovdjur i sitt liv går hon på kort tid igenom en mängd känsloyttringar. Där finns kärleksfull ömhet och glädje, följd av förvirring, förnekelse och djupt sårad självkänsla. Tvivel och förnekande dyker upp enbart för att strax därefter ersättas av känslor av förnedring och besvikelser som sedan övergår till skräck och ilska. Det hela avslutas av en sådan överväldigande panik att hon tvingas springa in i badrummet för att kräkas.

 

 

Allt är upplagt för ett gränsöverskridande som lätt kan gå över styr och förvandlas till pinsam komik. Men, Crawford går inte i den fällan. Hon behärskar till fullo varje känslomoment. En sådan scen borde av regissörer och skådespelare studeras i detalj som exempel på vad skickligt filmskådespeleri kan vara. Vikten av att se och lyssna är kanske den viktigaste ingrediensen för en skådespelares inlevelseförmåga. Medan diktafonen obarmhärtigt avslöjar den förment kärleksfulle makens bedrägeri och skådespeleri tvingas Myra/Crawford att lyssna och agera i enlighet med vad hon hör. Genom sitt aktiva lyssnande kämpar Myra/Crawford med att försöka förstå vad som händer/hänt med henne. Hon kan inte kontrollera sina emotioner trots att hon försöker behärska sig dukar hon under i gråt och förtvivlan. Hennes kropp reagerar, hon flyr in i badrummet. Detta är absolut inget överdrivet skådespeleri, ingen löjlig, föråldrad föreställningskonst, nej … det är professionalism i världsklass,

 

Då jag betraktade de där dörrarna med sina filmdivor och speciellt Joan Crawford som i sina cinema noir filmer kunde framställa såväl överspända, som kyliga, manipulerande karaktärer kunde jag inte undgå att tänka på mördaren John Ausonius som jag nyligen läst om i Gellert Tamas bok Lasermannen. Ausenius hade arbetat som biografmaskinist på Grand och det var här, timmarna innan han mördades, som Olof Palme såg den tämligen usla filmen Bröderna Mozart.

 

 

Med dessa dystra tankar återvänder jag till den fashionabla Kungsgatan som vid tiden då Ivar Lo skrev sin roman med samma namn var Stockholms mest biograftäta gata, med Palladium som öppnades 1918 och Royal från 1937, dessa två filmpalats her försvunnit. Men Saga, invigd 1937 och Rigoletto från 1939 finns kvar. De är nu stängda på grund av COVID19, men de är fortfarande tämligen välbevarade och jag hoppas de överlever.

På Saga hade jag någon gång under seklets början en märklig upplevelse. Jag hade arbetat på kontoret till ganska sent på kvällen. Det ösregnade och då jag passerade Saga kände mig tämligen olustig till mods. Kanske kunde jag skjuta på hemfärden och värma mig vid en bra film. Man gav bland annat den koreanska skräckfilmen En berättelse om två systrar. Jag har en viss faiblesse för välgjorda skräckfilmer och beslöt köpa en biljett. Filmen hade redan börjat och sånär som på två flickor fem bänkrader framför mig var salongen tom. Men … vad var detta? Filmen utspelade sig inte alls i Korea utan i vad jag antog vara en stad vid USAs västkust och jag tyckte mig känna igen Naomi Watts i huvudrollen.

Redan då Watts i en ambulans drar lakanet från ansiktet på en avliden yngling och avslöjar likets groteskt förvridna, grå ansikte började flickorna framför mig gallskrika. De gjorde det sedan gång på gång efter det att kusligt och tålmodigt uppbyggda scener kulminerade i plötsliga skräckeffekter, som då en otäck spökgestalt uppenbarar sig en spegel, stillsmma hjortar plötsligt löper amok och demolerar en bil med instängda, skräckslagna passagerare, en liten pojke lämnas ensam i ett badkar enbart för att dras ner i vattnet av ett ruttnade, långhårigt kadaver, eller då Watts hamnat i en djup brunn ur vars botten en grådaskigt rutten flicka krälar efter henne då hon desperat försöker klättra upp ur det svarta hålet. Flickornas skräckslagna skrik påverkade även mig, som trots att jag är en luttrad skräckfilmsbesökare började kisa med ögonen under det att ett nytt skräckklimax var under uppsegling.

Då jag något omtumlad vacklade ut ur biogafren upptäckte jag att jag hamnat hos Ringen Två av Hideo Nakata, istället för Jee-woon Kims Två systrar. Jag fann senare att Ring Två fått dålig kritik och kallats osammanhängande, något jag finner vara elakt förtal eftersom Nakatas film liksom Sam Raimis än otäckare Drag Me to Hell skickligt utnyttjar psykologiska skräckfilmers teknik att obönhörligt och tålmodigt bygga upp en krypande olustkänsla tills allt exploderar i en våldsam klimax av ohejdad skräck.

Detta knep utnyttjas flitigt i skräckfilmer från Hongkong, Korea och framförallt Japan. I det senare fallet kombineras skräcken ofta med naturfenomen, gärna i form av vatten och jag antar att kusligheten inom sådana filmer kan bero på att det även i modern tid finns det människor som tror på kami, heliga krafter som lever i och manifesterar sig i naturen. Kami kan ha onda motsvarigheter i yokai, monster, ondskefulla spöken och demoner vilka talrikt förekommer i japansk folklore. Denna andliga närvaro, som även trängt i moderna storstäder, kan vara orsaken till att ”orientalisk skräck” är så mycket mer påtaglig och oroande än de flesta av de amerikanska, spanska och italienska splatter movies jag sett genom åren och där skräck skildras för effektens skull och inte som en integrerad del av skådespelarnas och regissörernas inre världar.

Då jag såg Ringen 2 var jag märkligt nog obekant med dess föregångare i vilken en förhäxad VHS, utan titel, på olika vägar dyker upp hos förbryllade tonåringar som då de satt in den i apparaten får se hur en vedervärdig gengångare sakta stiger upp ur en brunn och närmar sig dem. Det hela avslutas med knaster och sprakande. Kusligheten består i att var och en som sett videon snart kommer att få ett telefonsamtal, utan röst och då de lagt på kommer de obönhörligt att dö.

Då jag lämnade biografen och började traska hem i ösregnet ringer min mobil. Det är min äldsta dotter som upprörd ringer från sin lägenhet i Brighton. Väninnan som hon delade lägenheten var tillfälligt bortrest och hade lämnat efter sig några VHS. En av dem saknade titel och då min dotter sent på kvällen satte den i VHSapparetn visade det sig att det var den knastrande videon från Ringen ett. Hon hade någon gång tidigare sett den filmen, blivit ordentligt uppskrämd och visste nu vad VHSn som hon nyss sett betydde. Hur hade den hamnat i hennes lägenhet? Säkerligen ett skämt, men likväl något skrämmande för min ensamma dotter som vid ett-tiden på natten långt borta i det likaledes dystra och regniga Brighton ringde upp sin likaledes ensamme far som blöt om fötterna traskade hemåt längs Kungsgatan. Hon kände sig tvungen att ringa mig för att få lite sällskap i dysterheten, men blev inte mycket lugnare då jag berättade för henne att jag just kommit ut från en biograf där jag utan förklaring av misstag hamnat för att se Ringen Två i sällskap med två gallskrikande tonårsflickor. En del sammanträffanden är fullkomligt obegripliga.

 

Björnstad, Arne, red. (1991) Skansen under hundra år. Höganäs: Wiken. Berglund, Kurt (1993) Stockholms alla biografer: Ett stycke Stockholmshistoria från 90-tal till 90-tal. Stockholm: Svenska Turistföreningen. Caldenby, Claes, Olof Hultin och Carl Axel Acking (1985) Asplund. Stockholm: Arkitektur Förlag. Crawford, Christina (1979) Mommie Dearest. New York: Berkley Publishing. Ivanov, Gunnela, Christian Björk och Eric Ericson (2017) Swedish Grace: Svensk Art Deco. Stockholm: Orisdi-Back. Kullander, Mats (2013) Skandia-teatern; En legendarisk biografs historia. Stockholm: SF Bio. Lo-Johansson, Ivar (1935) Kungsgatan. Stockholm: Bonniers.

O´Malley, Sheila (2017) ”World-Class Acting: On Joan Crawford and Sudden Fear,” https://www.rogerebert.com/features/world-class-acting-on-joan-crawford-and-sudden-fear Strindberg, August (1995) Samlade verk, 15: Dikter på vers och prosa: Sömngångarnätter på vakna dagar och strödda tidiga dikter. Stockholm: Norstedts. Svenskt konstnärslexikon del V (1967) Malmö: Allhems Förlag. Tamas, Gellert (2002) Lasermannen: En Berättelse om Sverige. Stockholm: Ordfront. Taube, Evert (1937) Evert Taubes bästa. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Widerberg, Bertil R., red. (1987) Stieg Trenters Stockholm. Stockholm: Bonniers.

 

07/23/2020 17:57

My childhood´s landscape was forests, meadows and lakes. The sea low farther away, though I was at least so well acquainted with it that I cannot recall the first time I saw its vast expanse. Maybe it was in the Stockholm archipelago I experienced together it together with my grandparents? I don't know if there are any genes left in me from my maternal Grandpa's father. He was a skipper from the coastal town of Varberg and sailed across the North Sea towards England, and in the Baltic Sea towards Finland and the Baltic states. In my Grandpa’s library there were several books about the sea and seamen. Every year he contributed to some fund for needy seamen and Swedish Seamen’s Churches abroad.

 

Sometime in the early seventies, I went with my youngest sister and some friends by ferry from Gothenburg to North Shields, just outside Newcastle. I assume there is an old Super 8 film hidden away somewhere showing the storm that hit us out on the open North Sea. While most of the other passengers were lying and vomiting in their cabins, I sat up in the restaurant and looked out through the panoramic window, watching how huge waves crashed against the bow, which time and again disappeared under the water masses. I was proud and amazed by the fact that I was not seasick at all.

 

 

I wonder how many times skipper Kaspersson sailed along the same route with his schooners, which according to my grandfather carried pit props, barked round timber of pine and spruce that were used as support in the mine galleries of Durham's and Northumberland's coal mines. When I together with my youngest daughter a few years ago visited a mine north of Durham, I naturally wondered if some of its props had come across the Atlantic on my ancestor's schooners. If I am not mistaken he had three of them and they were all wrecked at sea. I keep his sea chest at home in Bjärnum.

 

 

Well, even if I have not been a seaman this has not hindered me from being fascinated by water. As a drink – how wonderfully cool icy spring water spreads along my throat on a hot summer’s day. Or how I may float around on my back during a midsummer night in Bjärlången, the lake below our house in Göinge, feeling the water against my body and looking straight up, into the endless firmament. I have friends who pant heavily as they rapidly swim back and forth through lakes or out in the open sea, competing with themselves and others. A behaviour completely alien to me. I prefer to float around, or quietly swim across a water surface that reflects clouds and sky while water rings spread around me, or follow a moon-striped path across the lake, while a loon cries in the distance.

 

 

I also like to be immersed in the hot water of a deep bathtub, relaxing and closing my eyes, or reading a good book. Am I a water creature? In my youth, I did with fascination read Desmond Morris' book The Naked Ape, where I first learned that we humans may have evolved in connection with water.

 

Is water adaptation in humans the explanation to why we differ from our closest relatives; chimpanzees, gorillas and orangutans, none of whom are fond of water? Our more streamlined bodies and our, in general, relatively slender and upright posture make it easier for us to effectively move through and under water. 

 

 

Body hair, where it remains, also distinguishes us from other apes. It the back it points diagonally backwards, towards the spine and thus follows the path water currents take across the rear of a swimming creature. In addition, during their fifth to seventh months, human embryos are covered with lanugo, thin hair with a swirling pattern reminiscent of how water moves over a swimming body. It has been demonstrated that infants have spontaneous swimming skills and if they are under four months of age, they are endowed with a respiratory-inhibiting reflex setting in as soon as their faces meet water, something that allows for human babies to be born under water.

 

 

Water-dependent mammals, such as beavers, otters and several seal species have retained their fur, while others – like whales and sea lions – have lost their. We humans seem to belong to the latter group. Unlike our relatives the apes, we have a relatively thick layer of subcutaneous fat, an insulating substance comparable to the fat of whales and seals. The theory of man as an aquatic being may also find support in the fact that we have sensitive, efficient hands and fingers that can more easily than other apes grasp what we find underwater. We also dive as well as beavers and otters

 

Unlike apes and most terrestrial mammals, humans are provided with downward-pointing nostrils, which allow us to swim under the surface of lakes and sea without water flowing into our respiratory system. In women, water has difficulty getting past the hymen, due to a curvature of the vagina and large, outer labia. This is common in several aquatic mammals, but lacking in apes. Our human blood also indicates water adaptation. Like in many aquatic mammals, it has less red blood cells and more haemoglobin than is the case with terrestrial mammals.

 

 

Humans and other mammals are endothermic, which means that unlike fish and reptiles we can regulate our body temperature. We give birth to live children and women breastfeed them. We are animals; multicellular organisms that are mobile and get their energy through food. We have muscles, nervous systems and internal cavities where food is broken down. However, our brain has a hard time accepting that we actually are animals and thus an integral part of nature and highly dependent on it.

 

Man is a contradictory being. We have a mysterious and deep connection with our animal nature, but such an insight might also cause a feeling of exclusion. We may think that life is strange and often we do not really feel at home within our own existence. Our excessively abstract thinking, our ability to express ourselves in languages ​​and symbols, has contributed to the development of complex, ever-changing societies. Religion, science, technology and art have created a unique, human world, which slowly but surely are changing and even devouring nature. However, this does not prevent us from remaining animals. Our imagination have reflected this dual situation by creating various fictional creatures. The mermaid is such a dual creature, a being between water and land, a mixture of human and animal.

 

 

During one of my visits to my youngest daughter, who was studying at the University of Durham, we drank a couple of beers in the pub of the University College, which had been housed in Durham Castle since 1837. The construction of this impressive fortress began six years after Wilhelm the Conqueror had defeated the Anglo-Saxon troops at the Battle of Hastings in 1066. The castle was intended to be a permanent stronghold after the Harrying of the North, massacres and abject destruction suffered by the districts of Yorkshire, Durham, Northumberland and Lancashire. Over the course of a year, an estimated 100,000 Anglo-Scandinavians were killed, their villages were burned down while grain was removed and livestock slaughtered, so their owners would not survive the harsh winter. Three quarters of the area's indigenous population died or fled.

 

 

Durham's castle and fortress were built by forced labour under the leadership of William Walcher of Liege, bishop and lord of Durham. The oldest preserved part of the castle is the Norman chapel, completed in 1078.

 

Now my daughter and I were sitting in the castle's almost empty pub, we emptied our glasses and left the room. It was a mild summer evening. When we got out into the courtyard we saw light coming from a stairwell by an entrance we knew led to the castle’s chapel and we could not help but looking inside. We went downstairs and found that the chapel was open and dimly lit. We entered cautiously, no one was there and we were taken by the slightly thrilling feeling of adventure emerging from sneaking into an ancient, mysterious place. In the faint light we searched for the stylized pillar that I somewhere had read would be the first representation of a siren with a fishtail, i.e. a mermaid.

 

 

There she was – a primitive, rather rough-hewn mermaid who had probably been cut by an Anglian or Danish prisoner of war. She would be followed by thousands of representations of mermaids in churches and cathedrals. Perhaps it was true that she was the first representation of a mermaid with bare breasts, long hair, outstretched hands and a fishtail – which soon would become her standard representation throughout Europe.

 

 

However, she was not the first medieval image of a female sea creature – such could already be found in book manuscripts. For example in a Merovingian manuscript, Sacramentaire de Gellone from the 8th century where the Virgin Mary holds up a cross to ward off a female creature without arms but with several breasts and a fishtail. She is apparently an evil creature since the Virgin seems to want to keep her at bay with the help of the cross, just as it has in old vampire films been used to subdue the Devil's servants, or the Most Evil One himself.

 

 

Similar creatures appear in Irish manuscripts from the same period. As in a marginal painting from The Books of Kells, which a monk once had drawn in a monastery on the remote island of Mull by the west coast of Scotland.

 

 

In such books androgynous sea creatures generally appear as representatives of evil forces. They stand for chaos, the disorder that constantly threatens the laws of God and His Creation, monsters opposed to the peace reigning inside the Church's holy enclosures. Sin is nothing but an attempt to upset God's order – everything to me, nothing to anyone else. I have come to earth to satisfy my appetites, constantly striving for sex, power, food and drink, an attitude that has been humanity´s constant scourge by creating a fatal imbalance between those who have and those who have not.

 

 

For the Christian monk on his mist-covered island far up in the distant north, where he sat deeply engaged in his writings and/or ceration of lavish illustrations, he felt safe from nature’s dangerous capriciousness. Within the walls of his monastery he was also protected from the dangerous allure of women. Disciplining his body's animalistic lusts with the help of the Bible, strict routines and prayer. However, out there among the dark waves of the mighty, living sea, were plenty of incomprehensible and treacherous forces, in its depths were unknown beings, just like the tantalizing images and thoughts that lurked deep down below in the monk's subconscious mind.

 

 

When he created his sea creatures, which were both human and fish, the monk conceived images of man's true being – the unfortunate mixture of animal instincts and human reason. Maybe it was, after all, one and the same? Maybe life was a struggle to harmonize animal force with orderly reason? Take advantage of the opposite poles, positive and negative charges, Yin and Yang, thesis and antithesis.

 

There is an allure in animalistic instints – the wild and strong, devotion to the moment, violent action. Norse berserkers were maybe among the Vikings who by the end of the 9th centurty raided the monastery of the Isle of Mull. These were warriors who had sworn allegiance to Odin and at the moment of battle became endowed with the temperament and strength of ravenous beasts.

 

 

Shamans often claim to have non-human companions, spirit animals who lead them into and through the spirit realm, or who through dreams, in trance and visions, provide them with insights that people are unable to travel between different worlds are lacking. Some shamans are considered to be shapeshifters, they can turn into animals in the sense that they enter an animal's body and see the world through its eyes. The shaman's totem animal can be a strong or cunning predators, like a bear, a wolf or a fox, but just as often an animal that is able to move between different elements. For many shamans, seabirds are the ideal companions and shapes. They travel with ease in water and on land, they can fly high and far, but also dive deep into the sea and lakes. Among the Siberian Selkups who reside around the northern Ob river, sea ducks are the ideal spirit companions.

 

 

The connection between animals and humans seems to be as old as Homo Sapiens. Among the oldest representations of a ”human” creature is the so-called Lion Man, who was discovered in 1939 in the German cave of Hohlenstein-Stadel and believed to have been carved from a mammoth tusk 40,000 years ago.

 

 

Significantly later is a cave painting called The Sorcerer which was discovered in 1914 in the Cave of the Trois-Frères in French Ariège. Inflowing air has almost completely obliterated the image, though a watercolour made shortly after its discovery by a certain Henri Breuil shows a human being who in himself unites different species of animals, probably a shaman who lived 13,000 years ago.

 

 

The balance between man and animal can be delicate and is noticeable in words such like ”human”, which stands for tolerant, compassionate, kind-hearted and polite, while ”bestial” refers to such things as low-standing, raw, brutal and driven by lusts and primitive urges.

 

A thought-provoking and quite thrilling story revolving around these opposites is H.G. Wells The Island of Doctor Moreau from 1896. It addresses themes connected with pain, violence and cruelty, moral and scientific responsibility, as well as human identity, desire for power and how far we can go when it comes to upsetting natural order.

 

 

After a shipwreck, Edward Prendick ends up on a tropical island. It turns out to be inhabited by the ingenious scientist Moreau and his assistant Montgomery, as well as a motley crew of strange creatures upon whom the two doctors carry out their research. The creatures seem to be a kind of hybrids between humans and animals – dog people, hyena people, leopard people and more. To his horror, Prendrick finds that Moreau is a world-famous scientist who several years ago was found missing and probably dead after a live, skinned dog had escaped from his laboratory. It turned out that Moreau on the secluded island was creating human-like creatures by exposing animals to various forms of cruel surgery. Part of Moreau's method was to operate on his victims without anaesthesia, because the doctor considered pain to be an animal instinct that could be overcome by human thought.

 

Prendick finds that Moreau has created beings who have acquired human intelligence and can express themselves throughspeech and actions, though the tranfer from naimal to human was not entirely consummate. Moreau's creations eventually returned to their animalistic state of mind and he had therefore imposed draconic laws governing his beastly subjects by forbidding them to kill, eat meat and behave like animals. Moreau's godlike, dictatorial powers over the creatures' minds soon falls apart. Violence and anarchy spread when a cougar man tears himself loose during one of Moreau's vivisections and kills the mad scientist. To calm them down Prendick manages to convince some creatures that Moreau is still alive and is like God is watching over them from his Heaven, wishing them to follow his rules.

 

 

Finally, Prendrick manages to escape the island's ever worsening hell. However, after his return to England he finds it impossible to adapt to a ”normal human” existence. Conflicting emotions tear at him, while he lacks the trusting loyalty and selfless devotion he had enjoyed from some of Moreau's creatures, he become increasingly frightened by the numbness and cruelty he watches spreading among people around him. He perceives England as a society which citizens are relentlessly retarding to an animalistic state, though completely devoid of the respect for others that Prendrick had found among some unhappy creatures on Moreau's island. His contemporary compatriots appeared to him as a most unfortunate mixture of the worst in animals and humans. Prendrick leaves London, isolates himself in the countryside and engages in peaceful studies of chemistry and astronomy, though in constant fear of his neighbours.

 

 

A much quieter depiction of the symbiosis between animal and human is the Italian short story The Siren. A dreamy and erotically charged story by an elusive and enigmatic writer – the eleventh prince of Lampedusa and twelfth duke of Palma de Montechiaro, Giuseppe Tomasi di Lampedusa (1896-1957). He may seem to have been an atavism in his time; an obviously wealthy, independent scholar, who quietly spent most of his time reading poems and novels. He mainly studied, wrote and read about his admired Marie-Henri Beyle, known as Stendahl.

 

 

Like Marcel Proust, di Lampedusa was a Mamma’s Boy. He was the only child, a sister of his had died at the age of three. The father was a distant figure, while his mother read books to the precocious boy and taught him French. Mother and son went on several joint trips across Europe, with the most comfortable trains and accommodated in the finest hotels. In addition to his mother tongue, di Lampedusa was a fluent reader in French, English and German, though he spoke these languages with an almost incomprehensible accent. Despite his isolated and privileged upbringing, di Lampedusa was not completely out of touch with the world. During World War he was mobilized as an artillery lieutenant, but in the aftermath of the disastrous battle of Caporetto he was captured by the Austrians. However, di Lampedusa succeeded to escape from a Hungarian prison camp and returned on foot to Italy.

 

In 1932, he was in Riga married to the psychoanalyst Alexandra Wolff von Stomersee and moved with her to his beloved Sicily, though Alexandra could not stand di Lampedusa´s domineering mother and for most of her life the couple lived apart. However, there are more than four hundred letters preserved of their correspondence and in the later years of di Lampedusa's life they lived together in Palermo. In spite of increasingly scarce circumstances the couple managed to maintain a glow of aristocratic elegance and was surrounded by a small, exclusive circle of associates. di Lampedusa´s mother died in 1946 and he then began to discreetly open up to his surroundings, accepted private students and socialized in literary circles in Rome and Milan. Between 1954 and 1956, di Lampedusa wrote his masterful The Leopard and three short stories, which constitute his literary legacy, apart from some essays about Stendahl and a history of English literature written for his pupils. The Leopard was repeatedly rejected by various publishing houses and was not published until after the author's death, when it became a worldwide success and an immediate classic.

 

 

The Master and Margarita and The Leopard are among the few novels I have read several times. di Lampedusa's short stories were published out shortly after The Leopard had become internationally noticed and widely apprciated. The first of these short stories, Childhood Memories, provides the reader with a world seen through the eyes of a lonely and imaginative child ”who appreciated loneliness, who liked to be with things more than with people.” It is a stylistically exquisite depiction of the palaces where di Lampedusa spent his childhood – Palazzo Filangeri di Cutò in the small Sicilian town of Santa Margeherita di Belice and Villa Lampedusa just outside of Palermo, the latter was completely destroyed in a U.S. air strike in 1943. di Lampedusa wrote ”first of all things, she was our home. I loved her with absolute conviction. And I still love her, now that she's no more than a memory for twelve years.” The short story is imbued with the same quiet, detailed nostalgia as his historical novel The Leopard, which takes place during Garibaldi's war against the Roman central power. An atmosphere of magical realism that also characterizes the short story The Siren, an exquisitely written fantasy, told as if it described a real event.

 

The story begins in Turin in 1938. The young Paolo Corbera di Salina, a mediocre journalist at La Stampa, a womanizer and grandson of Don Fabrizio, the main character in The Leopard, visits alone after work a café in an effort to escape his irritation after a failed love story. In the café, he notices a man in elegant but worn-out clothes. At first the old man gives a rather bad impression, for example, he spits again and again into a spittoon at his feet. To his great surprise, Corbera learns that this is Rosario La Cuira, a well-known professor emeritus in classical Greek and also a senator. The curious Corbera approaches the initially grumpy and quite sarcastic La Cuira. Their Sicilian origins and love for the islan mean that the professor gradually takes a liking to the young journalist. Despite the great difference in age, education and interests, they share a certain romantic disposition and above all an intense fascination with the food, the landscape and antique roots of their beloved Sicily. During long walks in a wintry and foggy Turin that turns into spring and summer they converse with each other and soon visits their respective homes.

 

 

The evening before he is about to take the train to Genoa and then a cruise ship to a conference in Lisbon, the professor finally tells Corbera about an event that has marked him for life. When he was twenty-four years old La Cuira did during the long hot summer of 1887 prepare himself to apply for a lectureship in Greek at the University of Pavia. A friend lent him a small stone house by a beautiful, secluded beach outside the village of Augusta, between Catania and Syracuse.

 

La Cuira spent most of the hot days studying while laying on the bottom of a rowing boat he had anchored in the shadow of a rock. Early one morning, when he comfortably rested in his boat while declaiming Greek poetry he felt that it suddenly dipped on the right side, as if someone had gripped it in order to climb in. That was how he met the mermaid Ligeia, immortal daughter of the muse of history and epic tales, Calliope. She told him: ”I heard you speaking by yourself in a language like mine. I like it. I am yours. […] Don't believe the fables that are told about us: we never kill anyone, we only love.” Thus began an intense romance that lasted for three weeks. Since it was my re-reading of di Lampedusa's short story that made me write this essay, I provide a longer quote from the strange story:

 

As I´ve already said, Corbera, she was an animal – and at the same time an Immortal. It´s unfortunate that human speech cannot express all the times this syntheisis in the way she expressed it, with utter simplicity, in her own body. And it wasn´t just in carnal intercourse that she showed a joyfulness and delicacy entirely alien to the dark urgings of an animal in heat. Her way of speaking had a force and directness that I have only found again in a few great poets. Not for nothing was she Calliope´s daughter. She was entirely uncultivated, knew no wisdom and dismissed any moral restriction with scorn – neverthelss, she was part of the source from which all culture, all learning, all morality springs, and she could express this primeval superiority in words of unardoned beauty. ´I am immortal, beacuse all deaths – from that of the cod I ate earlier to that of the great Zeus himself – flow into me and are gathered together in me, no longer as single determinate lives, but freely now as part of universal life.´ Then she´d say: Ýou are young and handsome. You should come with me to the sea. That way you will never know sorrow or age. You would live where I live, under the high sea mountains, dark and still: their native silence is so profound that we who live there are not even aware of it. If I have loved you: remember when you are tired, when you feel you cannot go on anymore, all you need to do is to come to the sea and call me. I will always be there, because I am everywhere, and your longing for sleep will be satisfied.

 

 

The next day, Corbera waived goodbye to the old professor as he boarded the train at the station at Porta Nova to catch the cruise ship at the port of Genoa. The day after the professor's departure, La Stampa's editorial staff received a phone call announcing that Senator La Cuira during the night had fallen into the sea from Rex's deck, lifeboats had immediately been put in the water but the professor's body had not been found.

 

It was from the legendary luxury cruiser SS Rex that La Cuira ”fell” into the Mediterranean. The ship was the pride of Fascist Italy. It was called The Floating Riviera and had conquered the coveted Blue Riband as the fastest passenger ship across the Atlantic. Nevertheless, the memory of this magnificent ship is nowadays mainly established through a magical scene in Fellini's masterpiece Amarcord.

 

 

Ligeia had a divine origin and several significant deities have like her a dual nature. Like the Hindu God Vishnu, the human-friendly and helpful deity, they can assume a physical form that unites man and animal. For example, several of Vishnu's forms of revelation, avatars (from ava, ”down” and tŗ, ”to cross over”) take the form of such double beings – Kurma, the Turtle, Varaha, the Wild Boar and Narashima, the Lion-man. His connection with water is manifested through his appearance as Matsya, the Fish. Vishnu appeared as this creature when he warned Manu of the approaching Deluge. In is shape as Matsya, Vishnu is often portrayed as a merman, as a human being whose lower part is a fish and in this form he is invoked as protector for seafarers.

 

Other deities are permanently manifested as double beings, like West Africa's powerful creator god Olòókun, the originator of all wealth, especially in the form of children. He is the owner of the sea, which also is the origin of all springs and rivers. Under the river delta in the land of the Edo people, in present-day Nigeria, lies Olòókun's paradise, filled with the happy laughter and lively conversations of his wives and servants. All the children of earth have their origin in Olòókun´s kingdom, but in order to be born among humans, they must cross over the World Ocean.

 

 

The great gods often share their powers with their spouses, or daughters. and over time, several of them have been overshadowed by their female peers. Such is the case with Olòókun, who is worshipped as a female deity further inland, where he is not regarded as the mighty god of the often violent ocean, but more as a gentle mother goddess living among springs and rivers. In several other places, Olòókun is dwarfed by his daughter, Yemoja, who is often imagined as being married to Ogun, the powerful and temperamental blacksmith/war god.

 

After following the slave ships across the Atlantic, Yemoja did in the Caribbean obtain several names and avatars – Yemanjá, Lemajá, Janaína, Mãe de Água, Anacaona, Mami Water, Maman Dlo, Iara, Aycayia, La Sirene and not the least Filomena Lubana or Santa Marta La Dominadora.

 

Yemoja is motherly and caring, she cares for all her children, comforts them and delivers them from grief and evil. She is said to be able to cure infertility in women, and like Olòókun, she can provide security and wealth. Yemoja rarely loses her great patience and docile temperament, but her anger can take terrible expressions when it turns into hurricanes and flooding.

 

 

Yemoja generally manifests herself as a mermaid, though she is also associated with snakes and the phases of the moon. She is primarily the patroness of women, something that is expressed through the fact that she can dominate, subdue and humiliate men. She is femininity incarnate; beautiful and fertile. She produces children and fosters vegetation, provides love and healing. Yemoja is everyone's mother and as such, in Catholic countries, she often lends her features to Virgin Mary – who as the Mother of God in front of His Heavenly Throne acts as intercessor for the human sinners, pelading with him to forgive them. She is the seafarers' Our Lady of the Waves, who brings wind to the sails, save drowning sailors and calm the storms. She is the guiding star of the oceans – Stella Maris.

 

 

Under the dark northern expanses of the oceans lurked another manifestation of the mighty sea mother – Ran, wife of the sea god Ägir. He was a mainly benevolent deity who became insatiably rich by raking in wealth from sunken ships. In his palace under the sea the loaded Ägir held lavish parties which both the Æsir gods and the giants happily participated in. Ran had a gloomier state of mind than her husband and during stormy nights she swam up to the sea surface and spread her huge net over the troubled waters to catch drowning sailors, whom she brought down to her underwater kingdom where they served as her slaves. Ran had a violent temper and was disturbed by the slightest commotion on the part of people living by the sea shores. If on dark nights it became crowded and noisy in secluded fishing villages, she might send up the ghosts of her dead sailors to haunt the annoying human creeps and, if possible, drag some of them down to her gloomy underwater kingdom.

 

 

The Arctic waters house another, more multifaceted goddess – Sedna of the Inuit, mighty goddess of the sea and its inhabitants. She was the Inuit equivalent to the farmers' Mother Earth. Just as farmers depend on the crops the Earth produces, the Inuit people depend on the yields of the sea – fish, seals and whales.

 

They imagined Sedna either as an ancient woman, or a young beauty. Like other beings who divide their time between different worlds, Sedna has different shapes, but she is generally imagined as a ”seal woman”, or a kind of mermaid.

 

 

Nevertheless, Sedna is generally negatively inclined towards the human race, though she can take a liking to one or another individual and help her/him, especially by sharing the wealth and fertility of the sea she has at her disposal. Sedna's ambiguous attitude towards humans can possibly be traced to her background. She is said to have lived on earth when a water deity became dazzled by her beauty and abducted her. He led her to his underwater realm and there she was turned into a sea creature. Like a seal, Sedna can live both on land and in the sea. On dry land she becomes a young, beautiful woman and in that shape she returned to her parents' home. However, her family could not come to terms with her supernatural nature and drove her away. Something that made Sedna maintain her forlorn urge to be accepted by the human race, while she is well aware that she is, after all, a goddess with power over both sea creatures and humans.

 

 

Sedna's long, free-flowing hair is the epitome of the waves' play, ocean currents and abundant fertility. However, human sins and blinding self-interest makes Sedna´s hair tangled, infesting it with pests and make it fall off. The shaman Uitsataqangitoq, The Blind One, learned about this when his people no longer found any prey and asked him to, accompanied by his totem animals, descend on the perilous journey down to Sedna's underwater abode. There he went into close combat with her. The angry goddess wanted to throw Uitsataqangitoq into the abyss that opens behind her bed. Uitsataqangitoq took a firm grip on Sedna's waist and managed to maintain his grip despite the fact that Sedna, in the manner common to many sea deities, constantly changed shape. Finally, Uitsataqangitoq managed to whisper into the furious goddes´s ear that he only wanted to comb her hair. Then Sedna calmed down and gave Uitsataqangitoq her comb. With great effort, the shaman managed to sort out the tangled hair and remove the pests and debris human transgressions had brought there. When Sedna’s thick, wavy hair finally swelled and floated freely in the ocean – bears, foxes, woodpeckers, seals, walruses, narwhals and all kinds of birds quickly spread across the Arctic expanses.

 

All too often, Sedna loses patience with the human creeps, in particular she resents their predatory exploitation of the sea's riches and thoughtless abuse of her beloved creatures. When she lets her supernatural anger strike individuals and entire societies nothing can resist her power and anger.

 

People who live close by the sea and for their welfare are dependent on it are over time becoming well acquainted with its vastness, immense power and reckless anger. The Taínos who lived on the large Caribbean island of Hispaniola, now divided between Haiti and the Dominican Republic, disappeared from the earth some twenty years after the arrival of the Spaniards. However, all over the island the memory of them lives on. Most of all, the Taínos feared Guabancex's anger. She was a cemí, god, who also went by the name She whose anger destroys everything in its path. Guabancex's home was the sea, where she ruled over winds and ocean currents, both the benevolent ones who brought coolness and fertility, as well as those she stirred up through her reckless anger, as she rose across the expanses and wildly began to swing her arms to create a huge maelstrom. The winds lifted the seawater into the sky and then forcibly threw it towards land causing misery and devastation. The Spaniards called Guabancex El Huracán, probably under the influence of the name of her male equivalent by the Mexican coast – Hunragan, The One-legged.

 

 

The Native Indian water goddess lives on in a much more benevolent manifestation as she resides below Hispaniola’s' various waterways; its springs, streams, rivers and lakes. The peasants told me that when the Taínos had been enslaved and fiercely attacked by the Spaniards they retreated to caves and under the water, where they still live on as misterios, spirits, who watch over the fertility of their ancient lands. In the source of La Agüita rests Anacaona, an Indian queen who lives under its crystal clear, life-giving waters. The first time I visited the spring, it was shaded by a grove of tall mango trees. A jet of water rushed forward from a cairn and fell into a man-deep pond, which in its cool basin could accommodate up to five adults. It was surrounded by high, corrugated iron sheets. In order to enjoy the sacred power of the water, you have to immerse yourself naked in its coolness. On my way there, I was followed by a bunch of curious little boys. When I asked them where their enthusiasm came from, they replied that it would be exciting to ”see a white man naked for the first time.”

 

 

Anacaona is related to the vodún cult´s Santa Marta la Dominadora. As a deity surrounded by snakes she is the special patroness of women. Being a daughter of Baron Samedi, the god of the dead, she also has her dark depths. She is gifted with the Seven African Forces and can thereby dominate and humiliate men. Her dual character as benevolent and dangerous, attractive and destructive, is signaled by the presence of the snakes. On vodún altars Santa Marta is represented by a print depicting an Indian snake charmer, originally a German circus poster from the beginning of the last century. Rarely does any of her worshippers know that. They invoke Santa Marta as a female deity who masters all elements. Attractive and knowledgeable, she is women’s support and assistance in their eternal struggle against male dominance.

 

 

In Trinidad and Tobago, Santa Marta la Dominadora´s equivalent is Maman Dlo. Half attractive woman, half a huge anaconda snake she dwells by springs in the depths of the forest. There she deceives her victims, whom she attracts through her wonderful singing voice and seductive speech, only to suffocate them to death and pull them down into her nest below the water. Like so many other water creatures, Maman Dlo is endowed with a dual nature and is a shapeshifter. In the alleys of Port of Spain, she manifests herself as an attractive lady with high-heeled shoes, a tight-fitting dress and dark glasses. There she seduces unsuspecting tourists and sailors, making them accompany her into the depths of the forest to suffocate them by heir source. However, Maman Dlo can sometimes act as a sensible, older lady, willing to give good advice, gifts and skills to the women, exclusively women, who worship and respect her.

 

 

How does Maman Dlo behave to attract men? She is beautiful, exotic, completely different from any other woman her victims have ever met. She represents the allure of the unknown – unrestricted adventure. What seduces us is generally not the well-known, the dull and ordinary, but something completely new and to a high degree unknown. What could be more adventurous and alluring than meeting a beautiful woman (there are for certain also attractive male water beings who are able to seduce women) from a completely different realm of existence? A creature who unites different elements, as well as the known with the unknown.

 

Like Ligeia in di Lampedusa's story, mermaids are linked to language, song and fantasy. They are the daughters of Calliope, the eloquent muse, whose voice and singing evoke an ”ecstatic harmony”. The song of the sirens is enticing and unbelievably beautiful, far beyond the monotonous melodies of our everyday world.

 

In his The Consolation of Philosophy written in 423 in one of Theoderic's dungeons, the innocently condemned Boethius awaited to be tortured and bludgeoned to death. His reflections begin by telling how he tries to keep his mind attached to beautiful thoughts, in an effort to dispel the anxiety created by stifling premonitions about his upcoming fate. Around the author's solitary bed, goddesses of music and poetry gather - the consoling Muses. Then the serious Philosophy enters and chases away these beautiful incarnations of soothing entertainment.

 

Who,” she demanded, her piercing eyes alight with fire, ”has allowed these hysterical sluts to approach this sick man's bedside? They have no medicines to ease his pains, only sweetened poisons to make them worse. These are the very creatures who slay the rich and fruitful harvest of reason with the barren thorns of Passion. […] Sirens is a better name för you and your deadly enticements: be gone!”

 

 

It is these enticing, singing sirens/mermaids who ever since one of them adorned a capital in Durham's Chapel during the rest of the Middle Ages can be found in Europe’s castles and cathedrals. There they served as a reminder of the threat that the Devil’s deceptive tunes pose to a pious Christian. As Goya wrote below one of his etchings: ”The sleep of reason creates monsters.”

 

When Dante exhausted falls asleep while hiking up the mountain of Purgatory, he dreams of how his imagination transforms reality into a treacherous chimera. He experiences how the transforming power of art and fantasy turns a dull and even ugly reality into the enticing presence of a sweet singing female being – a siren:

 

… before the dawn

along a path soon to be bathed in light,

there came into my dream a woman, stuttering,

cross-eyed, stumbling along on her maimed feet,

with ugly yellow skin and hands deformed.

I stared at her. and as the sun revives

a body numbed by the night´s cold, just so

my eyes upon her worked to free her tongue

and straighten out all her deformities,

gradually suffusing her wan face

with just the colour Love would have desired.

And once her tongue was losened by my gaze,

she started singing, and the way she sang

captured my mind – it could not free itself.

I am,” she sang, ”the sweet Siren, I am,

whose song beguiles the sailors in mid-sea,

enticing them, inviting them to joy!

My singing made Ulysses turn away

from his desired course; who dwells with me

seldom departs, I satisfy so well.”

 

 

Early on, the mermaid/siren became associated with various forms of seduction, temptation. Her voice, song and stories had no equivalent. Her sensualism and beauty defied all description and she did everything to cultivate her allure. She is often depicted with a comb and a mirror, with bared breasts and long hair. In addition - she is an alien creature with characteristics we humans lack. Already the Etruscans endowed her with both wings and fishtails, making her an integrated part of earth, air and water.

 

 

Fish Tails? They, too, are parts of her seductive arts. The mermaid is an erotic creature, ready to couple with a mortal man and give birth to his children. Her two fish tails emphasize this quality – even she is a fish from the waist down this does not hinder her from copulating with a man.

 

 

The two-tailed siren appears throughout history at the same time as the fish-tailed mermaid, who already appeared among the Egyptian Copts and thereby made her entrance into Christian symbolism.

 

 

During the Middle Ages, we soon find the two-tailed temptress almost everywhere. Already a few decades after the portrayal of her one-tailed sister in Durham's chapel, the two-tailed temptress appears in an almost equally rough-hewn shape in the Cividale del Friuli in northern Italy.

 

 

Soon this imagery had spread and over time it became increasingly refined. The two-tailed siren had just a few years after her appearance in Friuli reached the cathedral of Otranto, situated on the southern heel of the Italian peninsula, where we find her on its sumptuous mosaic floor.

 

 

From Italy, the two-tailed mermaid enters churches throughout Europe, constantly portrayed as a dangerous, seductive and monstrous creature, and as such she enters the art of the Renaissance and Baroque.

 

 

In modern times, mermaids continue to be erotically charged, but they have gradually lost much of their threatening nature. They can now be portrayed as innocently ethereal and playful girls, like the slender sea creatures in Axel Ebbe's charming sculpture group On the Diamond Cliff , which fascinated me in my childhood's small town of Hässleholm, before stupid and aesthetically numb men of the Municipality destroyed the City Park by slicing it up through a noisy, stinking transport infrastructure. Thus, they got rid of the music pavillion and made the amiable sculpture almost inaccessible, forever destroying the peace and quiet of the small town’s green lung. O Sancta Simplicitas!

 

 

Significantly more robust and erotically charged creatures than Hässleholm´s slim sea creatures are the robust, naked matrons of Teutonic symbolists like von Stuck, Klinger and Böcklin. The latter's Playing in the Waves depicts how voluptuous sea ladies tumble around among the waves while a frustrated centaur tread the water in a hopeless pursuit of the alluring mermaids and a plump lady equipped with fishtail and with a slightly worried look is carried away by a lasciviously smiling, bearded old triton.

 

 

Slightly more eerie is the same artist's Calm Sea where a lush, red-haired mermaid rests on a rock slab surrounded by sea terns, while a snake-tailed triton with a terrified look slowly and impotently sinks into the depths of the sea.

 

 

Böcklin's mermaids have only one fish tail, but the two-tailed variant lives on, for example as the global café chain Starbucks’s logo. This successful company was in 1971 established in Seattle. Since the city is located on the edge of the mighty Pacific Ocean, the founders of Starbucks searched for a name and a logo with a sea connection, which at the same time would sound sophisticated and mysterious. They choose the name Starbucks, first mate on Captain Ahab's legendary whaling ship in Melville's classic novel Moby Dick. Melville got the name from the uninhabited island of Starbuck, located in the middle of the Pacific Ocean. Without salt water, surrounded by treacherous coral reefs, it rises only five meters above sea level and soon became known as one of the world's most dangerous and treacherous places, where several ships have been wrecked and their surviving crew members have perished without fresh water and any hope of rescue.

 

 

A name had been found, now they had to find a symbol that was at the same time attractive, seductive and exciting – the two-tailed mermaid! We are in the United States, homeland of religious confusion, and of course, fundamentalist Christian warning lights soon went off. What was Starbucks covert intentions? Did they not serve the Devil by choosing a godless temptress as a symbol of their coffee?

 

 

In the United States, the country where anything goes, the Christian Right's websites, Facebook entries, and Twitter accounts began to be filled up with laments about Starbucks's pagan crusade. It all reached its peak in 2015 when Starbucks adorned its red coffee mugs, not with a Santa Claus or a Baby Jesus, but with its mermaid logo. Sacrilege! Heresy! A shameless preparation for the arrival of the Antichrist!

 

A video, Starbucks' War on Christmas, was posted online by the fundamentalist lunatic Joshua Feurstein and soon received 14 million views. The interest was captured by Donald J. Trump's most trusted source of information Breitbart News Network, which published an article under the headline Starbucks Red Cups are Emblematic of the Christian Culture Cleansing of the West. The not yet President Trump, who was in full swing with the successful campaign that brought him to the White House, hooked on to the popular theme:

 

Maybe we should boycott Starbucks? I don't know. Seriously, I don't care. If I become president, we're all going to be saying Merry Christmas again, that I can tell you.”

 

 

Mermaids can show up where we least expect to them. At the time of writing, I remember a winding road that many years ago led me to mermaids. My Caribbean studies had introduced me to David Nicholls. I do not remember how it came about that I met him and for a couple of years before Nicholls's death in the mid-1990s I was in sporadic contact with him. Nicholls had written an excellent book on the history of Haiti: From Dessalines to Duvalier: Race, Colour and National Independence in Haiti.

 

 

He was pastor of the Parish of St Mary’s Littlemore just south of Oxford and chaplain at the venerable Exeter College, founded in 1314 and having housed renowned students like William Morris, J.R.R. Tolkien and Richard Burton. In the early 90s he invited me to give a lecture at the university and I came to live in Littlemore's rectory for a week. Nicholls's wife, who was a  paediatrician, was away and we spent the evenings visiting various pubs in the village’s surroundings.

 

I do not remember much of what we talked about, but it was a nice week. However, I cannot forget Nicholls’s, in my opinion, sophisticated, academic accent. Another thing that has stayed in my mind is the old-fashioned vicarage, Nicholls's large and very talkative macaw parrot, who was called The Archdeacon and lived under the stairs in the hall, and how when I in the morning pulled up the blinds of my room in amazement looked out at a cemetery in front of a typical English rural church. With some pride, Nicolls pointed out that John Newman had been pastor of that church and then lived in the house where I was now staying. Newman? Nicholls was amazed by my ignorance and since then I have been forced to read some by and about Saint John Newman. Nicholls who wrote a lot about Newman, was not particularly found of his predecessor. In his sharp and highly academical manner of expressing himself Nicholls told me he disliked Newman´s ”vacuous, self-indulgent, and unadmitted authoritarianism.”

 

 

Before converting to the Roman Catholic faith in 1845, John Henry Newman (1801-1890) had been the spiritual leader of the High Church Oxford Movement. Newman had emphasized the strength of the Church's historical tradition and development. How important it was that the true faith and the original dogma, liturgy, sacraments and mysteries were administered and preserved by a sincerely committed clergy. Newman had been appalled by the flattery, political motivation, and general sloppiness of the Anglican clergy, wishing that all priests could return to the solemn liturgy and mystery of the faith, especially as manifested in the Eucharist. In September 2010, John Newman was by Pope Benedict XVI canonized as a Catholic saint.

 

 

I read Newman's acclaimed Apologia Pro Vita Sua, a kind of description of his spiritual development, well written, but far too detailed and boring for my taste. The book can hardly be called a biography because it mainly deals with Newman's readings and polemics, often in the form of long quotations from letters and sermons. This despite the fact that Newman was a true romantic and a good stylist. He has been described as

 

a creature of emotion and of memory, a dreamer whose secret spirit dwelt apart in delectable mountains, an artist whose subtle senses caught, like a shower in the sunshine, the impalpable rainbow of the immaterial world. 

 

This ironic characteristic comes from the witty cynic Lytton Strachey's portrayal of Newman and his thinking in his excellent and vicious book Eminent Victorians.

 

 

When Strachey described Newman's Oxford environment as engulfed by a thick, confined odour of priestly godliness, an atmosphere of ancient, incense-scented tradition, warmed by ecclesiastical authority, he reminded me of how I studied theology in Lund. There, several of my fellow students were pale, pimpled priests' sons who lived at the Laurentii Foundation, where they enjoyed coffee and pastries, as well as the company of like-minded, self-adoring opponents to women priests. Between themselves, and to ”unbelievers” like me, they posed as the last champions of the only, true Religion.

 

Henry Newman was in books and newspaper articles fiercely attacked by Charles Kingsley, who claimed that the pious man had been a Catholic wolf in Protestant sheep's clothing, a liar who had lured true Christians away from the straight path of salvation. Although the atheist Strachey considered Newman to be a unworldly dreamer, he did in his book defend him against Pastor Kingsley's attacks. Strachey explained that a robust and single-minded priest like Charles Kingsley was not more likely to understand a sophisticated intellectual like John Henry Newman, ”than a subaltern in a line regiment can understand a Brahmin of Benares”. According to Strachey, Kingsley was a stout Protestant, whose hatred of popery was ”simply ethical – an honest, instinctive horror of the practices of priestcraft and the habits of superstition.”

 

 

It was obvious that a man like Kingsley was unable to appreciate, or even comprehend, the delicate intricacies and profound literacy that Newman displayed, and thus perceived Newman's intellectual hair-splitting as an unmistakable proof of him being infected by the Vatican's deceitful double standards. Nevertheless, it was hard to imagine a more honest man than John Henry Newman. Betrayal and lies were deeply hateful to him and the reason to why he tried so hard to clarify and refine all arguments for his faith that his ”subtle brain” was able to bring forth.

 

However, the ”truth” Newman presented in his Apologia Pro Vita Sua and other writings was a truth with modification. The possibilities of truth and falsehood depend upon other things besides sincerity. A man like Newman may be scrupulously and impeccably honest and yet not completely reliable. He may like a lunatic, a lover, or an imaginative poet by enclosed by a parallel reality. Nevertheless, Charles Kingsley does not get away so easily either. Strachey’s venomous pen was hurting him as well. Kingsley’s ”robust” Protestantism was not at all as clear-cut and simple as it might seem to be. Beneath Kingsley's sound, patriotic English surface swam well-hidden fish.

 

 

Charles Kingsley was a staunch advocate of social reform, a good friend of Charles Darwin, and like Dickens he attacked in his writings, not the least several novels, the English class society and its contempt for the weaker members of that community. However, that did not stop Kingsley from being a patriotic supporter of the English Empire, a misogynist and racist, with a very special contempt for Irish Catholics. Kingsley was an enthusiastic adherent to Muscular Christianity. According to him a ”real man” should reproduce, create a family and enjoy the fruits that God's nature provides us with. Celibacy, sexual chastity, was an abomination to Kingsley, a nasty perversion. He wrote that within Catholicism, with its celibate clergy and monasticism :

 

there is an element of foppery—even in dress and manner; a fastidious, maundering, die-away effeminacy, which is mistaken for purity and refinement.

 

 

Kingsley seemed to find this, in his opinion, nasty perversion in Newman and his peers, who liked to live within and socialize in a monastery-like community. No, that was not Jesus's message, according to Kingsley and his followers in Muscular Christianity. Being a Christian meant that you had to strive to be strong and in great, physical shape. A Christian knight was a neat, magnanimous macho guy, completely devoid of any trace of ”femininity”. Woman and man were opposites and the woman's task in this world was to act as a mistress, housewife and mother. If a man gave in to the Catholic allure, he ran the risk of ending up in such perverting circles where Newman moved, remnants of a musty, medieval monastic environment where:

 

they resorted more and more to these arts which are the weapons of crafty, ambitious and unprincipled women. They were apt to be cunning, false intriguing. They were personally cowardly, as their own chronicles declare; querulous, passionate, prone to unmanly tears; prone, as their writings abundantly testify, to scold, to use the most virulent language against all who differed from them, they were, at times, fearfully cruel, as evil women will be cruel with that worst cruelty which springs from cowardice.

 

But, but, as with many homophobic and misogynist preachers, Kingsley apparently feared and denied his own desires. He associated with men rather than women and was often forced to explain this to his wife, and even in his sermons. Kingsley wrote to his wife when she wondered about her husband's intimacy with the chemist Charles Blachford Mansfeld:

 

Remember that the man is the stronger vessel, There is something awful, spiritual, in men´s love for each other. Had you been a man we would be like David and Jonathan.

 

 

True to his habit, Charles Kingsley referred to the Bible stories of the love between King David and Jonathan, which Kingsley interpreted as being deeply Platonic and in accordance with his view of what Muscular Christianity really meant:

 

 I grieve for you, Jonathan my brother;  you were very dear to me. Your love for me was wonderful, more wonderful than that of women (2 Sam.1:26). Jonathan became one in spirit with David, and he loved him as himself (1 Sam. 18:1).

 

As a muscular Christian, Kingsley could not possibly reveal himself as being openly gay, but was forced to hide behind harsh attacks on those he considered to be so. Something that did not stop him from praising the male body in sermons and writings. In a letter to a friend, Kingsley revealed that he had walked 50 miles (ca. 80 km) to see the nephew of a local butcher play cricket. As he watched the well-built youth in action, Kingsley daydreamed about how the young man would look naked on The Judgement Day.

 

 

Charles Kingsley had two brothers who, like him, were successful writers, one of whom, Henry, was openly gay, the other was almost constantly on the move and father to the impressive Mary Kingsley, more about her later. But, now it is high time to return to the theme of this essay – namely water and mermaids.

 

During my book-swallowing youth and childhood, Hässleholm's library was with its creaking wooden floors and seductive scent from its books´ red and blue binders a Paradise. Admittedly, I did during several years long for a yellow library card that would open my way to the Adult Library, but for many years I had to settle for the green card that gave me access to the Children's Department, where I devoured all the books from the publisher Nature and Culture’s Treasury Library, with abridged versions of children's and youth books. Among them I found Charles Kingsley's The Water Babies, which I read with great interest.

 

 

Was it the same Charles Kingsley who had got into controversy with John Henry Newman? For sure – and like Kingsley’s attacks on this saintly man, The Water Babies gave a split impression. It is occasionally a charming description of English rural nature. With its fresh descriptions of the bustling life in clear streams and rivers, Kingsley's fairytale reminds me of Izaac Walton's The Complete Angler from 1653, in which he unforgettably described an English idyll with larch singing, lush nature, rippling streams, quiet rivers and glittering lakes. In parentheses – The Complete Angler was Tomasi di Lampedusa's favourite book, and he wrote that men like Hitler and Mussolini were certainly incapable of appreciating such a fine little book about the essentials of life.

 

 

However, Kingsley sometimes falls into a jarring jargon where he becomes too didactic, naively moralizing and strained inventive. Unfortunately, these shortcomings are mixed with a blatant racism that in an unpleasant manner alludes to the inferiority of Africans and the Irish. From time to time, however, the tale is dramatic, charming and nicely told, the entire compote eventually turns out to be a memorable, original and rather convivial reading experience.

 

The story tells about little Tom, a victim of one of the cruellest and most ruthless exploitations of children that has ever occurred. He is a chimney sweep, something that meant that small children, generally brought from orphanages, were used to crawl into cramped flues to chop off soot deposits, with all it entailed of unimaginable claustrophobia and a premature death through lung disease and tumors caused by their gruesome occupation.

 

 

Little Tom's liberation comes when he is chased out of a large estate and wanders off into the English countryside until he falls into a river and becomes a water baby, a decimetre-sized little naked creature with gills.

 

Behind the transformation is a group of water nymphs led by a beautiful lady, who when she is on land acts like a beautiful and poor Irishwoman, but who underwater becomes a water nymph who together with her sisters watches over little Tom, who through various adventures demonstrates what a miracle nature really is.

 

Tom's adventures take place wthin a Darwinian universe with constant threats and dangers, but also filled with a simple lust for life, a feeling of bliss from being part of nature’s great marvel, opposed to the corrupting, circumscribed existense of most humans. Kingsley pokes fun at the unreasonable amount of time devoted to entirely meaningless hair-splitting and the ridiculous sausage stuffing with unnecessary knowledge wihtin a paralyzing school system, which does not teach anything about nature and the good things in life.

 

But, as I said, pitfalls are numerous – from time to time, Kingsley's didactic Sunday school takes over. The charm of his tail is enhanced by Linley Sambourne's ingenious illustrations. After John Tenniel, Sambourne took over the responsibility as main illustrator at Punch, Britain´s leading satirical magazine. Sambourne´s debt of gratitude to the skilled Tenniel, Alice in Wonderland's illustrator, is apperant in this fantastic rendering of the caretaker of an underwater prison where Tom's despotic and unpleasant former boss, in fact owner, Mr. Grimes is imprisoned.

 

 

One of Charles Kingsley's brothers, George, spent many years travelling around the globe and his special interest was religion about which he wrote several books. His greatest admirer was his daughter Mary. When George Kingsley grew older and retired as a private scholar in Cambridge, Mary acted as his secretary and all-in-all. During the last years of their life, Mary’s parents were seriously ill and she devoted all her time caring for them. When both of them died almost simultaneously the thirty years old Mary used her inheritance to realize her dreams and undertook several research expeditions to West Africa.

 

Mary Kingsley generally travelled on her own, only occasionally in the company of native guides. She was wearing a small capote, long dresses and high-necked blouses; fearless and adventurous, she moved in areas rarely visited by any white people, drastically describing her experiences and findings in her entertaining Travels in West Africa. Mary got lost, fell into traps and rivers, where she banged aggressive hippos and crocodiles with her umbrella. Often she had to pick leeches and other vermin from her body, though she seemed to be in an unfailingly good mood. Only forty years old, she died after contracting typhus while caring for imprisoned Boers in South Africa.

 

 

Mary Kingsley's main scientific task was to describe species and map the fish stocks in the Ogowe River in Gabon. Possibly could her great interest in science, Darwinism, water and fish be traced back to her uncle Charles Kingsley. Below a species of a fish named after her – Ctenopoma Kingsleyae.

 

 

Several of her contemporaries were amazed by Mary Kingsley´s bravery and lack of prejudices. In his play Captain Brassbound´s Conversion from 1900, George Bernard Shaw based one his characters, the missionary Lady Cicley Waynflete, on Mary Kingsley. In a letter to the actress who was going to interpret her during the play’s performance in the U.S., Shaw told her to be inspired by Miss Kingsley, comparing her to the murderous macho men who were running amok in Africa:

 

contrast the brave woman, with her commonsense and good will, with the wild-beast man, with his elephant rifle, and his atmosphere of dread and murder, breaking his way by mad, selfish assasination out of the difficulties created by his own cowardice.

 

In his play, Shaw makes the filibuster Captain Brassbone borrow features from Congo´s conqurerer Henry Morton Stanley, servant of the murderous Belgian king Leopold II, while Lady Cisley behaves like Mary Kingsley and among other things observes:

 

– Why do people get killed by savages? Because instead of being polite to them, and saying Howdy-edo? Like me, people aim pistols at them. I´ve been among savages – cannibals and all sorts. Everybody said they´d kill me. But when I met them, I said Howdyedo? And they were quite nice.

 

Maybe it was a family trait, but it seems that both Charles and Mary Kingsley sought to escape from the cramped, restrictive Victorian atmosphere, to something completely different. Charles to the water in his fantasies about the carefree water babies and Mary to African rivers and jungles.

 

 

It is an old idea that what is above water has its equivalent below the water surface and there are several myths and tales about how humans move away from their mundane, earthly existence to end up in fantastic, parallel underwater worlds. Sea gods have their palaces under the sea, where entire sunken cities can be found, populated by wonderful creatures. Russians believed that Tsar Moskoi ruled over a city under Lake Leman. The Celts believed there was a Land Under the Waves, Tir-fa-toun and fishermen from Brittany thought they occasionally could hear bells ringing in the sunken city of Is. Such cities also existed in the oceans off the coasts of India, China and Japan.

 

 

Just as cities had their counterparts underwater, people could find doppelgänger and relatives beneath the water in seas and lakes. Equal, but still alien. It could happen that they met with a sea creature who could even be willing to live upon land, marry them, starting a family, and having children, but such relationships seldom lasted long and often ended tragically.

 

Mary and Charles Kingsley's interest in freshwater fish leads me to the idea that mermaids' presence is far from limited to the sea. We have already met Maman Dlo who lives close to, or under, Caribbean springs and rivers and almost every European watercourse has since Greek, Roman and barbarian times its ruler and nymphs.

 

In Nordic countries, there was the violin-playing Näcken, who lured people into lakes and swamps. His female counterpart was the Undine or Sjöfru, who usually appeared naked, beautiful and singing, though just as often she could manifest herself as Bäckahästen, a beautiful white mare who in the twilight or during moonlit nights emerged from a lake. Any peasant or farmhand who saw her could not avoid the temptation to mount her, only to make her gallop into a stream and drown her rider.

 

There were plenty of such evil water creatures. Most feared was Draugen, who was neither beautiful nor a singer, but the rotten ghost of a suicide who drowned his victims so they could share his misery and thus alleviate his pain and remorse for being denied access to both heaven and hell.

 

 

Most of the mermaids and mermen that haunted Nordic waterways were young people who had drowned, or most commonly – committed suicide. The Finnish national epic Kalevala contains the song about Aino, Joukahainen's beautiful sister. In youthful arrogance, Joukahainen had challenged the ”old, wise” magician Väinämöinen in a song contest. Väinamöinen sang with his magic runes Joukahainen down into a bog and to save himself from certain death, Joukahainen had to promise his beautiful sister’s ”hands and feet” to Väinamöinen, something the cunning old man had calculated in advance. However, Aino refused to marry the horny old man and drowned herself to avoid the cruel destiny of becoming his wife. Ever since, she teased and eluded, in the shape of a beautiful mermaid, the old Väinämöinen as soon as he went fishing.

 

 

Aino can be likened to a rusalka, who among the Slavonic people was a drowned maid who on various occasions could assume different forms, though in general she appeared as a beautiful, young woman who trhough her irresistible singing lured men into the water depths. The rusalkas were assumed to have their abode under rivers and swamps. They mostly stayed there during winter and autumn and appeared during moonlit nights. During spring and summer they could change shape, became less threatening and hid among leafy treetops.

 

 

Most seductive water creatures are associated with enticing, otherworldly singing and this has of course inspired several composers. For example has Antonin Dvořák written an opera about a rusalka in which he used his entire classically steeped and melodic repertoire. Dvořák made his music reflect every conceivable emotional expression, while mixing folk music with an impressionistic timbre.

 

The story is not very original and on the whole seems to reflect H.C. Andersen's masterful tale about The Little Mermaid and uniting it with de la Motte Fouqués Undine. Dvořák's opera finale is heartbreaking. After regretting having abandoned his faithful rusalka for an earthly woman, the prince wanders around by the lake shore, considering killing himself. The rusalka wants to save his life, but the prince does not want to live, worn out by a life between different worlds. The sea creature floats like a fen-fire above the waters, despairing through the knowledge that she will not be able to give her beloved prince any human warmth. A kiss would kill him and he knows it as well. Nevertheless, the prince desperately asks for a kiss, the rusalka gives one and together they sink into the watery depths.

 

 

The swirling, bubbling, flowing water lends itself easily to musical interpretations and if combined with the erotic allure and playfulness of mermaids, their marvellous songs and undulating movements, impressive spectacles may be staged. Like the one opening Wagner's mighty Ring Epic, where, wavy, rising and falling music and song accompany the Rhine Maidens´ playful harassment of the clumsy, disgusting and greedy dwarf Alberich, who lustfully chases the elusive water nymphs before being overwhelmed by the glitter of the Rhine gold and steals it from the snotty and suddenly inconsolable mermaids.

 

 

I have never seen Wagner's Ring Cycle and cannot understand how that water dance can be depicted on the stage, without becoming clumsy and ridiculous. In Paris, however, I saw Debussy's Pelléas and Mélisande. Like many of his contemporaries, Debussy struggled with Wagner's influence. To modern innovators the great German had shown the way to something completely new. A conservative revolutionary who combined several art forms into something exciting and groundbreaking. Wagner's often heavy and extensive operas had changed and united traditional recitations and arias, transforming the character of the opera as a kind of number revue into something resembling a large, emerging river with streams of leitmotifs. Scenography, libretto, audience and actors, light and movements were united on stage through music into a new art form. Personally, however, I have a hard time getting used to and becoming warmed by Wagner's music. I find Mahler and Bruckner more appealing, although I willingly admit that there are gripping bright spots by Wagner as well.

 

 

Nevertheless, his personally constructed mythology is too compact and overpowering for my taste, though I realize its force of attraction and have time and again made valiant attempts to enter into his operatic worlds. I have have quite often listened to his operas, read the librettos and even visited Bayreuth, the Mecca of Wagnerians and there seen the underground vaults that reverently preserve and exhibits Wagner's opera manuscripts, as if they were sacred relics. When I in the dimmed light stood in front of the open manuscript books, I remembered how a few years earlier I in Istanbul had queued for several hours to see pieces of the Prophet’s beard. However, in spite of all this I have not yet become a believer – Wagner has remained too strenuous and complicated for my taste.

 

It was different with Pelléas and Mélisande with Robert Wilson's set decorations. There, music and scenography were combined into an effortlessly, emerging unit. Wilson has declared that in every staging light is the most significant element and he had Debussy's opera engulfed by a blue, dreamlike shimmer, completely in harmony with the opera's rather contour-less, dreamy character, where everything is vague and fluid as if mirroring an alien, underwater world where emotions are left in the open, but nevertheless remain unarticulated. Dark urges, violence and jealousy simmer beneath the surface, subdued by light, movement and music.

 

As with Wagner, Debussy creates a kind of ”eternal melody” permeated by emotion-carrying leitmotifs, though far from as pronounced as with Wagner. With subtle means Wilson suggested the listener/spectator into the opera´s meditative dream world. For example, he presented Pelléas and Mélisande's leitmotifs about water, springs, wells and moonlight through a large circle of light which in all the blue became a source, a well, a window, a moon, and her wedding ring, which she to her husband claims to have lost in a cave, though it had actually fallen into deep well during a loving encounter she had had with his brother.

 

 

Mélisande is an enigmatic, elusive water creature who King Golaud during a hunt encounters crying by a deep pond in which she claims to have lost her crown. He wants to dive after it, but she holds him back. Goluad is captivated by the beautiful, mysterious girl, takes her to his castle and marries her. The king's half-brother Pelléas is also captivated by Mélisande and his feelings are answered, but in a very subtle way through hidden encounters in cellar vaults, caves and moonlit forests. The brothers' father, Arkel, is also fascinated by the young Mélisande, who seems to unite an innocent child of nature with a demonic femme fatale. She becomes pregnant with King Goluad but is relentlessly drawn to Pelléas who is murdered by his jealous brother. Mélisande dies shortly after giving birth to a baby girl.

 

 

The opera and Maurice Maeterlinck's play on which it is based, are inspired by French myths about Melusine. The story of Melusine has by the House of Lusignan been assumed as the origin of their lineage. From the tree of Lusignan emerged several branches that gave rise to powerful families, among them the Plantagenet family who held the English throne for three centuries. The first Prince of Lusignan, Raimodin (whose actual name was Hugh), met sometime during the 9th century at a forest spring a beautiful woman who first remained silent for several months, but when she finally spoke told him her name was Melusine. She did not want to tell the prince about her origins, but since he was hopelessly in love Raimodin could live with that uncertainty and his love was reciprocated by Melusine, who eventually turned out to be an enterprising and lovable housewife, giving the prince no less than ten children. The only thing Melusine demanded from her husband was that he promised not to watch her while she every Saturday took her weekly bath. For several years Raimondo kept that promise, until one day he could not refrain from spying on his bathing wife and to his horror found that the lower part of her body was shaped like a huge snake. He rushed into the bathroom and the frightened and furious Melusine spread a pair of huge wings, rose up from her bath and flew out of the window, leaving her husband forever. Although her protective spirit has since then rested over the House of Lusignan.

 

 

From the 12th century onwards, the story of Melusine had a great impact on Europe's literary circles, there are countless stories and legends based on it and adopted in various ways by writers, artists and philosophers. Stories of the swan prince Lohengrin, as well as those about The Lady of the Lake within the the Arthurian legend cycles are reflections of the Melusine story. Martin Luther wrote about her and appears to have believed that Melusine still existed as a demon, a succubus who came to men, usually monks, during nights, seduced and had intercourse with them.

 

 

My favourite among such stories is Goethe's The New Melusine, which tells about a young man who during a journey becomes accompanied by an unusually beautiful lady with whom he begins a relationship. Completely captivated, he agrees to her condition not to ask her where she is when she is not with him and in her absence take care of her suitcase One night when the young man is travelling alone in a stagecoach, he sees light coming out of a gap in the suitcase and when he looks down into it, he perceives a miniature version of his beloved travel companion moving around in a room inside the suitcase. The young man reveals his discovery to his mistress and Melusine then transforms him into a creature like herself and he becomes part of her parallel world. However, he soon gets tired of the adventure, regains his former stature and sells the suitcase.

 

 

Another in my opinion unusually charming version of the Melusine story was written by the eccentric lady Vernon Lee, who for most of her life lived in a villa outside of Florence. My appreciation of her story Prince Alberik and the Snake Lady may partly be due to the fact that I read it just before Rose and I a few years ago came to spend a week in a fin de siècle villa outside Florence where I in our room found some exquisitely illustrated diaries written by a lady who had lived there in the early twentieth century. Vernon Lee, whose real name was Violet Paget (1856-1935), was known for her elegant essays on art and music. She was closely acquainted with several of the Englishmen and Americans who often stayed in Florence by the beginning of the last century, such as Henry James, E.M. Forster and John Singer Sargent, the last mentioned artist made an excellent portrait of her.

 

 

Vernon Lee was fascinated by the connections between art and bodily manifestations and believed that if you are deeply touched by a work of art – a sculpture, painting, or a piece of music – unconscious bodily reactions are created through the conjunction with memories and associations, giving rise to altered posture and breathing. Vernon Lee was a well-known suffragette, deeply committed to foster the rights of women, as well as she was a bold lesbian. She dressed like a man and lived together with a woman painter under conditions that by her contemporaries were described as a "happy marriage".

 

Her charmingly told story about a serpent woman evolves around a small principality somewhere in northern Italy during the eighteenth century. The hypersensitive, orphaned heir to the princedom is forced to live in the shadow of his silly, egocentric uncle, who under layers of makeup and lavish clothes lets himself be hailed as ”eternally young” while wasting the boy's inheritance on all sorts of fancies in the form of tasteless art and expensive theatrical shows with the pompous prince himself as the main actor. The dreamy boy gets lost in fantasies triggered by a medieval tapestry covering an entire wall in his room. It depicts how one of his ancestors by a fountain embraces a beautiful woman. Not until the boy is fifteen years old, a coffin is removed and he detects that the lower part of the woman's body is a snake. The bizarre uncle destroys the tapestry and replaces it with a vulgar work of art.

 

 

The inconsolable, young prince is exiled to a dilapidated castle, though he does not consider it as a punishment, but an occasion to further indulge in his daydreaming. By a fountain in the castle’s overgrown garden he finds a beautiful, green shimmering snake that becomes his company in solitude. Soon a strange lady appears who turns out to be his benefactor, not only by telling him about the ways of the world, as well as its legends and myths, she also bestows wealth upon him and becomes his secret mistress. Of course, she is Melusine and the story has an unhappy ending.

 

 

As always when I follow a storytelling thread, associations emerge where I least expect them and my interest in seductive water creatures has led me to various descriptions of such legendary personages, unfortunately it would take up far too much space to describe them all here. However, I might warmly recommend Friedrich de la Motte Fouqué´s in his time very popular short novel Undine, which despite being written in 1811 has not lost any of its charm. It is the story of a sparklingly happy and charming water spirit, her hunt for a human soul and great love for the treacherous knight Huldebrand. It is the perfect fairytale; multi-layered and mysterious. It deals with Paracelsus’s mysterious elemental spirits and is spiced with gothic horror and betrayed love, all surrounded by a shimmering fairytale atmosphere.

 

 

Another exciting acquaintance has been François Bourgeon's exquisite comic album Les Compagnons du crépuscule, The Companions of the Dusk, which third part, The Siren's Song, revolves around the Melusine legend. Bourgeon's detailed and skilfully recreated depictions of France during the Hundred Years' War is impressive and fascinating, thoughI found the story somewhat too dense and constructed for my taste.

 

 

Finally, the masterpiece in the mermaid genre; about the impossibility of uniting humanity’s two natures as children of the water and children of the land, the longing for another existence, and ”the lust of the flesh and the incurable loneliness of the soul” – Hans Christian Andersen's fairytale The Little Mermaid from 1837.

 

In a palace under the sea lives a little mermaid, the youngest of six sisters who all share a household with their father and grandmother. It is a beautiful place and a cohesive family, where everyone loves each other. In order not to long for the world of the human and learn to realize that their world is the better one, the mermaids are allowed to rise to the surface after they have turned fifteen.

 

The little mermaid has the most beautiful voice of them all and that does not mean a little when it comes to a mermaid. She constantly longs for the surface, not least after hearing her older sisters talk about the oddities found up there. When it is finally her turn to swim up to the human world, she peeks into the windows of a ship and thus gets a glimpse the most beautiful man she has ever laid her eyes upon. When the ship is wrecked during a violent storm, the mermaid saves the handsome prince and brings him ashore by a monastery, only to return to her abode under the sea, but ... she cannot possibly forget her dream prince.

 

 

All her longing is to become a human being; to have legs and feet, and an immortal soul – mermaids live for several hundred years, but when they die they just become foam on the waves. The only way to become a human is to seek out the terrible Sea Witch and give her what she desires. The witch that the mermaid is looking for is a completely different creature than the magnificent Ursula in the Disney film. By the way, The Little Mermaid is one of Disney Studios' best films and that's not to saying little.

 

 

The scene with the Sea Witch is masterfully told by H.C. Andersen, albeit much scarier than by Disney:

 

the Sea Witch's domain, and here for a long way the only path ran over hot bubbling mire which the Witch called her peat moss. Behind it lay her house, in the middle of a hideous wood. All the trees and bushes of it were polypi, half animal and half plant, which looked like hundred-headed snakes growing out of the ground. All their branches were long slimy arms with fingers like pliant worms, and joint after joint they kept in motion from the root till the outermost tip. Everything in the sea that they could grasp they twined themselves about, and never let it go again. […] Men who had been lost at sea and had sunk deep down there, looked out, white skeletons, from among the arms of the polypi. Rudders of ships and chests they held fast; skeletons of land beasts, and even a little mermaid, which they had caught and killed. That, to her, was almost the most frightful thing of all.

In a house built of the white bones of men drowned at sea sat the Sea Witch

making a toad feed out of her mouth, as we make a little canary bird eat sugar.The hideous fat water-snakes she called her little chicks, and let them coil about over her great spongy bosom.

The agreement that the mermaid enters with the witch is that she will obtain beautiful legs to walk upon and if she gets the prince to marry her, the little mermaid will receive an immortal soul. However, the mermaid will never be able to return to her family at the bottom of the sea and if the prince marries another woman, her heart will break and she will become foam on the waves. The price the Sea Witch demands for her services is to cut out the tongue from the mermaid's throat so that she will never be able to sing or speak again.

The mermaid obtains her beautiful legs, but for every step she takes it feels as if she is walking upon broken glass. However, she endures the terrible pain and despite her dumbness, she does through her beauty and obvious kindness manage to win the prince's love. However, since the prince caught a glimpse of an unearthly beautiful creature while he was rescued from drowning he cannot forget that marvellous being. Maybe she was a beautiful nun from the convent where he was taken care of after his ordeal?

When the prince finally arrives at the monastery and there meets a woman who seems to be the mermaid's double, when it comes to beauty and a gentle disposition, the prince imagines that this nun was the one who once had saved him. The mute mermaid can not possibly convince him of the truth and accepts her tragic fate. The prince decides to marry the beautiful nun and the mermaid awaits her death. Her sisters then rise from the sea and tell her that the Sea Witch has told them that their beloved sister can return to them and even obtain an immortal soul if she kills the prince. They hand their sister a knife they have received from the witch. However, the mermaid throws the weapon back into the sea and then dives into its depths, prepared to die because as a human she cannot breathe underwater. However, she is picked up by angels who bring her to Paradise.

In his story, Andersen has managed to incorporate a variety of motifs from other fairytales, like the underwater kingdom, the mermaid's beautiful song, the passion between mortal men and sea creatures, the search for a soul, the man's betrayal and the virgin's death.

It was his own life Andersen wrote about. His longing after inaccessible women, like the Swedish opera singer Jenny Lind. The awareness that he was an odd character who did not really belong anywhere. Andersen could with his voice – his stories – enchant people around him but without his story telling he was awkward, like the mute mermaid on her paining legs. Like the mermaid, Andersen was uncomfortable among people. He was a hypochondriac, complained too much and enjoyed himself best within his own fantasy worlds. Like an alienated sea creature, Andersen was a split being and like so many of us, he had a hard time reconciling a mundane existence with unattainable dream worlds. Maybe we have our origins in the sea, but we can never return to it, it can only be done in fantasies and dreams.

Alighieri, Dante (1985) The Divine Comedy, Vol. II: Purgatory, transated by Mark Musa. London: Penguin Classics. Andersen, H.C. (2005) Fairy Tales. London: Penguin Classics. Bacchilega, Cristina och Marie Alohalani Brown (eds.) (2019) The Penguin Book of Mermaids. London: Penguin Classics. Boethius (1999) The Consolation of Philosophy. London: Penguin Classics. Bourgeon, François (2010) Les Compagnons du crépuscule – Intégrale. Paris: 12 Bis. de Donder, Vic (1992) Le chant de la sirène. Paris: Gallimard. di Lampedusa. Giuseppe Tomasi (2015) Childhood Memories and Other Stories. London: Alma Classics. Gräslund, Bo (2005) Early Humans and Their World. New York: Routledge. Haining, Peter (ed.) (1973) Gothic Tales of Terror, Vol. 2: Classic Horror Stories from Europe and the United States. Harmondsworth: Penguin Books. Harding, James E. (2016) The Love of David and Jonathan: Ideology, Text, Reception. London: Routledge. Hark, Ina Rae (1981) ”Lady Cicely, I Presume: Converting the heathens, Savian style,” in Berst, Charles A. (ed.) Shaw and Religion, Vol. 1. Pensylvania State University, PA: Penn State University Press. Kingsley, Mary (2015) Travels in West Africa. London: Penguin Classics. Kingsley, Charles (1995) The Water Babies. London: Penguin Books. Morris, Desmond (2001) The Naked Ape: A Zoologist´s Study of the Human Animal. London: Vintage. Newman, John Henry (1993) Apologia Pro Vita Sua. London: J M Dent. Pané, Fray Ramón (1980) Relación acerca de las antigüedades de los indios. México: Siglo XXI. Rappoport, Angelo S. (1928) Superstitions of Sailors. London: Stanley Paul & Co. Tully, Carol (ed.) (2000) Goethe, Tieck, Fouqué and Brentano: Romantic Fairy Tales. London: Penguin Classics. Strachey, Lytton (1990) Eminent Victorians. London: Penguin Classics. Wells, H. G. (2005) The Island of Doctor Moreau. London: Penguin Classics.

 

 

 

07/09/2020 15:48

Min barndoms landskap bestod av skogar, ängar och insjöar. Havet låg längre bort, men jag kände även det, i varje fall så väl att jag inte minns första gången jag såg det. Kanske var det Stockholms skärgård tillsammans med mina morföräldrar? Jag vet inte om det finns några gener kvar hos mig från min Morfars fars sida. Han var skeppare i Varberg och seglade över Nordsjön mot England och i Östersjön mot Finland och Baltikum. Således skulle jag kunna säga och känna som Gabriel Jönsson:

 

En åra går en åra slår

emot en relings kant

långt borta i det blod jag ärvt

och sjömans shanties klinga djärvt

bakom min bröstkorgs spant.

 

Någon gång i början av sjuttiotalet for jag tillsammans med min yngsta syster och några vänner med färjan från Göteborg till North Shields strax utanför Newcastle. Jag tror att det någonstans finns en gammal Super 8 film som visar stormen som drabbade oss ute på Nordsjön. Medan de flesta andra passagerare låg och spydde nere i sina hytter satt jag uppe i restaurangen och såg genom panoramafönstret hur väldiga vågor kraschade mot fören och gång på gång fick den att försvinna under vattenmassorna. Jag var stolt och förbluffad över att inte alls vara sjösjuk.

 

 

Undrar hur många gånger skeppare Kaspersson seglade längs samma rutt med sina segelskutor, som enligt min morfar förde med sig pit-props, barkat rundvirke av fur och gran som användes som stöttor i Durhams och Northumberlands kolgruvor. Då jag för några år sedan tillsammans med min yngsta dotter besökte en gruva norr om Durham tänkte jag givetvis att kanske hade några av dess props kommit över Atlanten på min förfaders skepp.

 

 

Nåväl, det får vara hur det vill med den saken, men faktum är att jag alltid känt fascination inför vatten. Som dryck – den härliga svalka iskallt källvatten sprider längs strupen en het sommardag. Eller som bad – att en midsommarnatt flyta på rygg i Bjärlången nedanför vårt hus i Göinge, känna vattnet mot kroppen och blicka in i himlavalvet. Jag har vänner som flåsande forsar fram och tillbaka genom insjöar eller ute i havet, tävlande med sig själv och andra, något som är mig helt främmande. Jag föredrar att flyta kring, eller stillsamt simma över en vattenyta som speglar moln och himmel och betrakta hur vattenringar sprider sig omkring mig, eller följa en månstrimmas väg över sjön, alltmedan en lom ropar i fjärran.

Jag älskar också att ligga nersänkt i varmvattnet i ett badkar, njutande och blundande, eller med en god bok. Är jag en vattenvarelse? I min ungdom läste jag fascinerad Desmond Morris bok Den nakna apan där jag första gången lärde mig att vi människor kanske har utvecklats i samband med vatten.

 

Är vattenanpassningen hos människan, denna hårlösa apa, förklaringen till flera varför vi skiljer oss från våra närmaste släktingar, som chimpanser, gorillor och orangutanger, som inte alls är förtjusta i vatten? Våra mer strömlinjeformade kroppar och vår, i allmänhet, relativt slanka och upprätta hållning gör det lättare för oss att effektivt röra oss genom och under vatten.

 

Kroppsbehåringen, i de fall där den finns kvar, skiljer oss också från andra apor. På ryggen pekar den således diagonalt. bakåt, in mot ryggraden och följer därmed den väg vattenströmmar tar över simmande varelsers ryggar. Dessutom är mänskliga embryon under sin femte till sjunde månad täckta av lanugo, en form av tunt hår med ett virvlande mönster som påminner om hur vatten rör sig över en kropp i rörelse. Det har visat sig att spädbarn har spontana simkunskaper och är de under fyra månader har de även en andningshämmande reflex som sätter in så fort deras ansikten möter vatten, något som gör att mänskliga barn kan födas under vatten.

 

 

Vattenberoende däggdjur, som bävrar, uttrar och flera sälarter har behållit sin päls, medan andra – som valar och sjölejon har blivit av med sin. Vi männsiskor tycks tillhöra den senare gruppen. Till skillnad från våra släktingar aporna har vi ett relativt tjockt lager subkutant fett, en isolerande substans jämförbar med valars och sälars späck. Teorin om människan som vattenvarelse kan också finna stöd i det faktum att vi har känsliga, effektiva händer och fingrar som lättare än andra apors kan gripa sådant vi finner under vattnet. Vi dyker också lika bra som bävrar och uttrar

 

Till skillnad från apor och de flesta landlevande däggdjur är människor försedda med nedåtriktade näsborrar, något som gör att vi kan simma under vatten utan att det strömmar in i våra andningsorgan. Hos kvinnor har vatten svårt att tränga förbi hymen, slidkransen, på grund av en kurvatur i vaginan och stora, yttre blygdläppar. Detta är vanligt hos många vattenlevande däggdjur, men saknas hos aporna. Även vårt mänskliga blod tyder på vattenanpassning. Likt många vattenlevande däggdjur har det mindre röda blodkroppar och mer hemoglobin än vad fallet är hos landlevande däggdjur.

 

 

Människor och andra däggdjur är endoterma, vilket innebär att vi till skillnad från fiskar och reptiler med inre medel kan reglera vår kroppstemperatur. Vi föder levande ungar och ger dem di. Vi är alltså djur; flercelliga organismer som är rörliga och som får sin energi genom föda. Vi har muskler, nervsystem och inre hålrum där födan bryts ner. Men, vår hjärna har svårt att acceptera att vi faktiskt är djur och därmed en integrerad del av naturen och i allra högsta grad beroende av den.

 

Människan är ett motsägelsefullt väsen. Vi har ett mystiskt och djupt samband med vår djuriska natur, men en sådan insikt kan också leda till en känsla av utanförskap. Vi kan tycka att tillvaron är märkvärdig och ofta känner vi oss inte riktigt hemma här. Vårt våldsamt utvecklade abstrakta tänkande, vår förmåga att uttrycka oss i språk och symboler har gjort att vi gemensamt utvecklat komplicerade, ständigt skiftande samhällssystem, religion, vetenskap, teknik och konst, på vars grundval vi har skapat en fullkomligt unik, mänsklig värld, som sakta men säkert tycks sluka naturen. Det hindrar dock inte att vi fortsätter vara djur och genom vår konst och religion skildrar vi denna dubbelnatur. Vi har genom vår fantasi skapat varelser som speglar vår situation. En sådan varelse är sjöjungfrun, en varelse mellan vatten och land, mellan människa och djur.

 

 

Vid ett av mina besök hos min yngsta dotter som studerade vid universitet i Durham drack vi ett par glas öl i baren hos University College, som sedan 1837 är etablerat i Durhams slott. Slottet började byggas sex år efter det att Wilhelm Erövraren 1066 hade besegrat de anglo-saxiska trupperna i slaget vid Hastings. Slottet uppfördes efter det att Wilhelm beordrat den så kallade Plundringen av norr (d.v.s. de nuvarande distrikten Yorkshire, Durham, Northumberland och Lancashire). Under ett års tid dödades uppskattningsvis 100 000 angler och skandinaver (mestadels danskättlingar), byar brändes ner medan sädeslager fördes bort och boskap slaktades så att deras ägare inte skulle överleva vintern. Tre fjärdedelar av områdets ursprungliga befolkning dog eller flydde.

 

 

Durhams slott och fästning uppfördes av tvångsarbetare under ledning av William Walcher från Liege, biskop och herre över Durham. Den äldsta bevarade delen av slottet är det normandiska kapellet som blev klart 1078.

 

Nu satt jag och min dotter i slottets nästan folktomma pub, vi tömde glasen och lämnade lokalen. Det var en mild sommarkväll. Då vi kommit ut på borggården såg vi att det lyste i trapphallen vid en entré som vi visste förde ner till slottskapellet och vi kunde inte låta bli att titta in. Vi gick nerför trappan och fann att kapellet var öppet och svagt upplyst. Försiktigt gick vi in, det var ingen där och vi greps sa den lätta äventyrskänslan av att som objudna och obehöriga gäster smyga sig in i en urgammal, mystisk plats. I det svaga ljuset sökte vi efter pelarkapitälet som jag någonstans hade läst skulle vara den första framställningen av en siren med fisksvans, alltså en sjöjungfru.

 

 

Där var hon – en primitiv, tämligen grovhuggen sjöjungfru som antagligen huggits av en anglisk- eller dansk krigsfånge. Hon skulle följas av tusentals framställningar av sjöjungfrur i kyrkor och katedraler. Kanske stämde det att hon var den första framställningen av en sjöjungfru med nakna bröst, långt hår, uppsträckta händer och fisksvans – något som snart skulle bli hennes standardframställning över hela Europa.

 

 

Dock var hon inte den första medeltida bilden av en kvinnlig havsvarelse – sådana fanns redan i åtskilllga bokmanuskript. Exempelvis har man hittat sjöjungfrun i merovingiska manuskript, som här i Sacramentaire de Gellone från sjuhundratalet där Jungfru Maria håller upp ett kors mot en kvinnlig varelse utan armar men med flera bröst och fiskstjärt,. Det rör sig tydligen om en ondskefull varelse eftersom jungfrun tycks vilja hålla henne på avstånd med hjälp av korset, precis som man använder det i gamla vampyrfilmer för att hålla Djävulens anhang i schack.

 

 

Liknande varelser dyker även upp i irländska manuskript från samma tid. Som i marginalmålningar i The Books of Kells som munkar skrev och målade i ett kloster på den avlägsna ön Mull vid Skottlands västkust.

 

 

I dessa böcker och bilder framstår i allmänhet de androgyna havsvarelserna som representanter för onda krafter. De står för det kaos, den oordning, som hotar Guds och hans Skapelses lagar och motsätter sig det lugn, den frid, vi finner i Kyrkans hägn. Synd är inget annat än ett försök att rubba Guds ordning – allt till mig, ingenting till någon annan. Jag har kommit till jorden för att tillfredsställa mitt driftsliv och strävar ständigt efter sex, makt, mat och dryck. Därmed skapas mänsklighetens ständiga gissel – obalansen mellan de som har och de som inte har.

 

 

För den kristne munken på sin dimhöljda ö lång uppe i norr där han satt och plitade sina skrifter och skapade överdådiga illustrationer till dem, där var naturen farlig och oberäknelig. Ett hot mot den trygghet han fann inom klostrets murar, skyddad mot kvinnors lockelse. Tämligen säker från kroppens djuriska lustar kunde han med bibel, disciplin och bön hålla stånd mot naturens skadliga drifter. Men, därute i det mäktiga, levande havet fanns det gott om obegripliga krafter och i dess djup levde okända varelser, liksom det långt ner i munkens undermedvetna djuriska drifter levde kvar och obehindrade kunde dyka upp i drömmar och fantasier.

 

 

Då han framställde havsvarelser som var både människa och fisk skapade munken sinnebilder för människans verkliga vara – hennes olycksaliga blandning av djurisk instinkt och mänskligt förnuft. Kanske var det trots allt en och samma sak? Kanske det gällde att harmonisera den djuriska kraften med ett ordnande förnuft? Dra nytta av motpolerna – den negativa och positiva laddningen, Yin och Yang, tes och antites.

 

Det finns en lockelse i det djuriska – det vilda och starka, stundens hängivelse. Vikingarnas bärsärkar var stridskämpar som svurit trohet till Oden och i stridsögonblicket förlänades de med ett vilddjurs temperament och kraft.

 

 

Shamaner hävdar ofta att de har själsledsagare, djur som för dem in i andevälden, eller som genom drömmar, i trance och visioner ger dem insikter som de människor saknar som inte kan färdas mellan olika världar. En del shamaner anses kunna skifta hamn, det vill säga att de förvandlas till djur i meningen att de träder in i ett djurs kropp och ser världen genom dess ögon. Shamanens totemdjur kan vara ett starkt eller listigt rovdjur, som en björn, varg eller räv, men lika ofta ett djur som rör sig mellan olika element. Sjöfåglar är hos många shamaner den ideala själsledsagaren. De färdas med lätthet i vatten och på land, de kan flyga högt och långt, men också dyka ner i havs- och sjödjupen. Hos de sibiriska selkuperna som vistas kring den nordliga Obfloden är exempelvis ejdrar de främsta själsledsagarna.

Kopplingen mellan djur och människa tycks vara lika gammal som Homo Sapiens. Bland de äldsta framställningarna av en ”mänsklig” varelse är den så kallade Lejonmannen, som 1939 upptäcktes i den tyska grottan Hohlenstein-Stadel och anses ha täljts ur en mammutbete för 40 000 år sedan.

Betydligt senare är en grottmålning kallad Trollkarlen som 1914 upptäcktes i vad som kallas De tre brödernas grotta i franska Ariège. Inströmmande luft har så gott som fullkomligt utplånat bilden, men en akvarell som kort efter upptäckten gjordes av en viss Henri Breuil visar en mänsklig varelse som i sig förenar en olika djurarter, antagligen en shaman som levde för 13 000 år sedan.

Balansen mellan människa och djur kan vara hårfin och märks i ord som ”mänsklig” som står för vänlig, tolerant, barmhärtig, godhjärtad och hygglig, medan ”djurisk” betecknar sådant som är lågt stående, rått, brutalt och styrt av lustar och drifter.

En tankeväckande och spännande historia som kretsar kring dessa motsatser är H.G. Wells Doktor Moreaus ö från 1896. Den tar upp ständigt aktuella teman kring smärta, våld och grymhet, moraliskt och vetenskapligt ansvar, mänsklig identitet, maktbegär och hur långt vi kan gå då det gäller att rubba naturens ordning.

Efter ett skeppsbrott hamnar Edward Prendick hamnar på en tropisk ö. Den visar sig vara bebodd av den geniale vetenskapsmannen Moreau och hans assistent Montgomery och en mängd underliga varelser som männen forskar på. Varelserna tycks var en slags hybrider mellan människor och djur – hundmänniskor, hyenemänniskor, leopardmänniskor m.fl. Till sin förskräckelse finner Prendrick att Moreau är en världsberömd vetenskapsman som sedan flera år tillbaka ansetts vara död och begraven efter att det att en flådd hund flytt från hans laboratorium. Det visade sig att Moreau skapat människoliknande varelser genom att utsätta djur för olika former av kirurgiska ingrepp. En del av Moreaus metod var är att operera på sina offer utan bedövning, detta eftersom läkaren ansåg smärta vara en djurisk instinkt som kunde övervinnas genom mänsklig tankekraft.

Prendick finner att Moreau skapat varelser som fått mänsklig intelligens och kan uttrycka sig genom sådant tal och sådana handlingar som anses vara mänskliga, men processen är inte perfekt. Moreaus skapelser återgår med tiden till ett mer djuriskt tillstånd och han styr därför sin ö med stenhårda lagar som förbjuder dem att döda, äta kött och bete sig som djur. Moreaus gudalika, diktatoriska makt över varelsernas sinnen faller snart sönder och samman. Våld och anarki sprider sig då en pumamänniska sliter sig lös under en av Moreaus vivisektioner och dödar honom. Prendick lyckas övertyga några av varelserna att Moreau fortfarande lever och likt Gud vakar över dem från himlen.

Slutligen lyckas Pendrick undkomma öns allt värre helvete, men vid återkomsten till England kan han omöjligt anpassa sig till en ”mänsklig” tillvaro. Motstridiga känslor river i honom, samtidigt som han saknar all den tillitsfulla lojalitet och oegennyttiga hängivenhet han fann hos en del av Moreaus varelser, så skräms han av känslolösheten och grymheten han tycker sig se sprida sig omkring honom. Han upplever England som ett samhälle som obevekligt retarderar till ett djuriskt tillstånd, men helt i avsaknad av den respekt för andra som Prendrick även funnit bland en del av de olyckliga varelserna på Moreaus ö. Det ”kultiverade” samhälle som vuxit franm omkring honom uppfattades av Prendrick som en högst olycklig blandning av det värsta hos djur och människa. Prendrick lämnar London, isolerar sig på landsbygden och ägnar sig där åt fridsamma studier av kemi och astronomi, fast i ständig skräck för sin omgivning.

 

 

En betydligt stillsammare skildring av symbiosen mellan djuriskt och mänskligt är kortromanen Sirenen. En drömsk och erotiskt laddad berättelse av en gåtfull författare – den elfte fursten av Lampedusa och tolfte hertigen av Palma de Montechiaro, Giuseppe Tomasi di Lampedusa (1896 – 1957). Han kan tyckas ha varit en atavism i sin tid; en uppenbart förmögen kammarlärd man som tystlåten tillbringade större delen av sin tid med att läsa dikter och romaner. Främst studerade han, skrev och föreläste om sin beundrade Marie-Henri Beyle, känd som Stendahl.

 

 

Likt Marcel Proust var di Lampedusa extremt modersbunden. Han var enda barnet, en syster hade dött tre års ålder. Fadern var en avlägsen figur, medan modern läste böcker för den brådmogne pojken och lärde honom franska. Mor och son for på flera gemensamma resor över hela Europa, med de bekvämaste tågen och boende på de finaste hotellen. di Lampedusa behärskade förutom sitt modersmål perfekt franska, engelska och tyska. Trots sin isolerade och privilegierade uppväxt var di Lampedusa inte fullkomligt världsfrånvänd. Under Första världskriget mobilserades han som artillerilöjtnant, men tillfångatogs i efterdyningarna av det  katastrofala slaget vid Caporetto. di Lampdeusa lyckaders dock fly från ett ungerskt fångläger och tog sig sedan till fots tillbaka till Italien.

 

Han gifte sig 1932 i Riga med psykoanalytikern Alexandra Wollff von Stomersee och flyttade med henne till sitt älskade Sicilien, men hon kunde inte klara den dominerande svärmodern och under den största delen av sina liv levde makarna åtskilda. Det finns dock fler än fyrahundra brev bevarade av deras brevväxling och under de senare åren av di Lampedusas liv levde de tillsammans i Palermo. Under allt knappare omständigheter höll de uppe skenet av aristokratisk elegans och omgavs av en liten, exklusiv umgängeskrets. di Lampedusas mor dog 1946 och han började då diskret öppna upp för sin omgivning, tog emot privatelever och umgicks i litterära kretsar i Rom och Milano. Mellan 1954 och 1956 skrev di Lampedusa sin mästerliga Leoparden och tre noveller, som i stort sett utgör hans litterära kvarlåtenskap. Leoparden refuserades vid upprepade tillfällen och publicerades först efter författarens död, då den blev en världssuccé och omedelbar klassiker.

 

 

Mästaren och Margarita och Leoparden är de få romaner jag har läst flera gånger. di Lampedusas noveller kom ut kort efter att Leoparden uppmärksammats. Den första – Minnen från barndomen ger en bild av ett ensamt och fantasifullt barn ”som uppskattade ensamheten, som tyckte mer om att vara med ting än människor”. Den är en stilistisk utsökt skildring av palatsen där di Lampedusa tillbringade sin barndom – Palazzo Filangeri di Cutò i den lilla sicilianska staden Santa Margeherita di Belice och Villa Lampedusa utanför Palermo, det senare totalförstördes vid ett amerikanskt luftangrepp 1943. di Lampedusa skrev ”först av allt var hon vårt hem. Jag älskade henne med en absolut övertygelse. Och jag älskar henne fortfarande, nu när hon i tolv år inte är mer än ett minne.” Novellen är genomsyrad av samma stillsamma, detaljerat skildrade nostalgi som den historiska romanen Leoparden, som utspelar sig under Garibaldis krig mot den romerska centralmakten. En stämning av magisk realism som även präglar novellen Sirenen, en fantasi som skildras som om det rörde sig om en verklig tilldragelse.

 

Historien tar sin början i Turin 1938. Den unge Paolo Corbera di Salina, medioker journalist på La Stampa, kvinnotjusare och sonson till Don Fabrizio, huvudpersonen i Leoparden, söker sig varje dag efter arbetet till ett café för att där dränka sorgen efter en misslyckad kärlekshistoria. I cafét blir han varse en ständigt läsande herreman i eleganta men nerslitna kläder. Den ivrigt läsande och antecknande mannen ger ett tämligen sluskigt intryck, exempelvis så spottar han gång på gång i en spottkopp vid sina fötter. Till sin stora förvåning får Corbera veta att det rör sig om Rosario La Cuira, en välkänd professor emeritus i klassisk grekiska och tillika senator. Den nyfikne Corbera närmar sig den till en början vresige och buttre La Cuira. Gemensam släkt och deras sicilianska ursprung gör dock att professorn efterhand fattar tycke till den unge journalisten. Trots den stora skillnaden i bildning och intressen delar de en viss romantisk läggning och börjar under långa promenader i ett vintrigt och dimmigt Turin samtala med varandra. 

 

 

Då han står i begrepp att ta tåget till Genua för att sedan över havet åka till en konferens i Lissabon, berättar slutligen professorn om en händelse som märkt honom för livet. Då han som tjugofyraåring under den långa, varma sommaren 1887 förberedde sig för att söka ett lektorat i grekiska vid universitet i Pavia lånade honom en vän ett litet stenhus vid havsstranden utanför byn Augusta mellan Catania och Syrakusa.

La Cuira tillbringade de flesta av de varma dagarna med att studera forngrekiska medan han låg på botten av en roddbåt som han förankrat i skuggan av en klippa. Tidigt en morgon, när han bekvämt vilade i sin båt medan han deklamerade grekisk poesi, kände han hur farkosten plötsligt sänktes på höger sida som om någon ur vattnet försökte klättra in i den. Det var så han träffade sjöjungfrun Ligeia, odödlig dotter till Kalliope, historien och det episka berättandets musa. Hon förklarade: ”Jag hörde dig tala med dig själv på ett språk som är mitt. Jag uppskattade det. Jag är din. […] Tro inte på fablerna som berättas om oss: vi dödar aldrig någon, vi kan enbart älska.” Så inleddes en intensiv romans som varade i tre veckor. Eftersom det var omläsningen av di Lampedusas novell som fick mig att skriva denna uppsats ger jag här ett längre citat ur den märkliga berättelsen:

 

 

Jag har redan sagt dig, Corbera, hon var ett djur – och samtidigt en Odödlig. Det är sorgligt att mänskligt tal sällan förmår förklara en sådan symbios såsom hon kunde uttrycka den, med utsökt enkelhet, medelst sin kropp. Och det var inte enbart under kroppslig samvaro som hon visade en lekfullhet och finkänslighet som var fullkomligt fjärran hettan hos ett brunstigt djur. Hennes sätt att tala var förlänat med en styrka och påtaglighet som jag därefter enbart har återfunnit hos ett fåtal, stora poeter. Inte för inte var hon Kalliopes dotter. Hon var fullkomligt okultiverad, kände ingen visdom och avvisade med förakt alla moraliska begränsningar – likväl var hon kommen från den källa där all kultur, allt vetande, all moral finner sitt ursprung och hon kunde uttrycka denna ursprungliga överlägsenhet genom ord av osmyckad skönhet.Genom all dödlighet har jag blivit odödlig – från den torskens död, som jag nyss slukade, till den död som drabbat den väldige Zeus – allt flyter in i mig och samlas där, inte längre som en separerat, personlig existens, utan fritt och obundet, som en del av universum.” Sedan sa hon: ”Du är ung och stilig. Du borde följa mig ut i havet. På så vis kommer du varken att känna sorg eller åldrande. Du kommer att leva där jag lever, under de höga havsbergen, mörka och orörliga; deras ursprungliga tystnad är så djup att vi som lever där inte märker av den. Om jag har älskat dig: kom då när du är trött, när du känner att du inte längre förmår fortsätta,  ner till havsstranden och ropa på mig. Jag kommer alltid att vara där, ty jag finns överallt, och din längtan efter sömn kom mer att bli uppfylld.

 

Följande dag vinkade Corbera av den gamle professorn då han steg på tåget i stationen vid Porta Nova för att i sista minuten hinna borda kryssningsfartyget i Genuas hamn. Dagen efter professorns avfärd fick La Stampas redaktion ett telefonsamtal som meddelade att Senator La Cuira under natten fallit i havet från Rexs däck, livbåtar hade omedelbart satts i vattnet men professorns kropp hade inte återfunnits.

Det var alltså från den legendariska lyxkryssaren SS Rex som La Cuira ”fallit” ner i Medelhavet. Fartyget var det fascistiska Italiens stolthet, det kallades Den flytande Rivieran och hade erövrat det eftertraktade Blue Riband som det snabbaste passagerarfartyget över Atlanten, men minnet av det magnifika skeppet är främst etablerat genom en magisk scen i Fellinis mästerverk Amarcord.

 

 

Ligeia hade ett gudomligt ursprung och flera betydande gudomligheter har liksom henne en dubbelnatur. De kan likt den hinduiske Vishnu, den människovänlige och hjälpsamme gudomen, anta en fysik form som förenar människa och djur. Så tar exempelvis flera av Vishnus avatarer (nedstigningar) formen av sådana dubbla varelser – Kurma, sköldpaddan, Varaha, vildsvinet och Narashima, lejonmannen. Hans samröre med vatten manifesterar sig genom hans framträdande som Matsya, fisken. En gestalt Vishnu uppträdde som då han varnade Manu för den annalkande Syndafloden. Som Matsya framställs Vishnu ofta likt en sjöjungfru, som en människa vars undre del är en fisk och han åkallas i denna gestalt som skydd för sjöfarare.

 

 

Andra gudomlighter manifesterar sig beständigt i form av en dubbelvarelse, exempelvis Västafrikas mäktige skapelsegud Olòókun, ursprunget och upphovet till all rikedom, speciellt i form av barn och arvingar. Han är Havets ägare ursprunget till alla källor, floder och även den väldiga oceanen. Under floddeltat i edofolkets land i nuvarande Nigeria ligger Olòókuns paradis, fyllt med glada skratt och livliga samtal. All jordens barn har sitt ursprung hos Olòókun, men för att födas bland människorna måste de färdas över Världsoceanen.

 

 

De stora gudarna delar ofta sin makt med sina gemåler, eller döttrar. och med tiden har flera av dem överskuggats av sina kvinnliga gelikar. Så är fallet med Olòókun, som dyrkas som en kvinnlig gudom längre in i landet där han inte betraktas som den våldsamma oceanens gud, utan mer som en mild modergudinna som lever bland källor och floder. På flera andra håll överskuggas Olòókun av sin dotter, Yemoja, som ofta tänks vara gift med Ogun, den mäktige och temperamentsfulle smides/krigsguden.

 

Efter att följt slavskeppen över Atlanten fick Yemoja i Karibien många olika namn och gestalter – Yemanjá, Lemajá, Janaína, Mãe de Água, Anacaona, Mami Water, Maman Dlo, Iara, Aycayia, La Sirene och inte minst Filomena Lubana eller Santa Marta Dominadora.

 

Yemoja är moderlig och omhändertagande, hon bryr sig om alla sina barn, tröstar dem och befriar dem från sorg. Hon sägs kunna bota infertilitet hos kvinnor, och liksom Olòókun kan hon skänka trygghet och rikedom. Det är sällan Yemoja förlorar sitt stora tålamod och förargas, men hennes vrede kan ta sig fruktansvärda uttryck i havsstormar och översvämningar.

 

 

Yemoja manifesterar sig i allmänhet som en sjöjungfru, men hon förknippas även med ormar och med månens växlingar. Hon är främst kvinnornas beskyddarinna, något som kan ta sig uttryck i att hon kan såväl dominera som förnedra män. Hon är femininiteten inkarnerad, vacker och fruktbar, hon alstrar barn och växtlighet, skänker kärlek och läkedom. Yemoja är allas vår moder och som sådan lånar hon i katolska länder ofta sina drag till Jungfru Maria – som Guds moder och människornas förbedjare. Sjöfararnas Vår Fru över vågorna, som ger vind i seglen, räddar drunknande sjömän och stillar stormarna. Havens ledstjärna, Stella Maris.

 

 

Under de mörka nordliga havsvidderna lurade dock en annan mäktig manifestation av den väldiga havsmodern – Ran, hustru till havsguden Ägir. Han var en i stort sett välvillig gudom som blivit omättligt rik genom att håva in skatterna från sjunkna skepp. I sitt haspalats höll den stenrike Ägir överdådiga fester, vilka såväl asagudar som jättar glatt deltog i. Ran hade ett dystrare sinnelag än maken och under stormiga nätter simmade hon upp till ytan och spred sitt väldiga nät över de upprörda vattnen för att fånga in drunknande sjöman, som hon sedan förde ner till sitt undervattensrike där de tjänade som hennes slavar. Ran hade ett våldsamt temperament och stördes av minsta uppståndelse från landbornas sida. Om det under mörka nätter stimmades och stojades i ensligt belägna fiskebyar kunde det hända att hon sände sina döda sjömäns vålnader för att hemsöka de irriterande människokrypen och om möjligt även släpa med sig några av dem ner till Rans svårmodiga undervattensrike.

 

 

De arktiska farvattnen hyser en annan än mer mångfacetterad gudinna – inuiternas Sedna, havets och havsdjurens gudinna. Hon var deras motsvarighet till böndernas Moder Jord. Liksom jordbrukare är beroende av de skördar jorden ger så är inuitfolket beroende av havets avkastning – fisk, sälar och valar.

 

De tänkte sig Sedna antingen som en uråldrig kvinna, eller en ung skönhet, som rådde över alla havslevande varelser, sådana som liksom Inuit är beroende av havets håvor. Likt andra varelser som delar sin tid mellan olika världar har Sedna olika skepnader, men hon framställs i allmänhet som en ”sälkvinna”, eller en slags sjöjungfru.

 

 

Trots att hon i allmänhet är avogt inställd till människosläktet kan Sedna fatta tycke till en och annan individ och hjälpa henne/honom, speciellt genom att dela med sig av all den havets rikedom och fruktbarhet hon förfogar över. Sednas tvetydiga inställning till människosläktet kan möjligen spåras till hennes bakgrund. Hon sägs ha levt på jorden då en vattenande bländad av hennes skönhet rövade bort henne. Han förde henne till sitt vattenrike och där hon förvandlades till en havsvarelse. Likt en säl kan Sedna dock leva såväl till lands, som till havs. På torra land blir hon till en ung, vacker kvinna och i den skepnaden återvände hon till sitt föräldrahem. Hennes familj kunde dock inte förlika sig med hennes övernaturliga väsen och fördrev henne. Något som gjort att Sedna bibehållit sin strävan att bli accepterad av människosläktet, samtidigt som hon är väl medveten om att hon trots allt är en gudinna med makt över såväl havsvarelser som människor.

 

 

Sednas långa, fritt svallande hår är sinnebilden för vågornas spel, havsströmmar och växtkraft. Men, människors synder och förblindande egennytta får det att tova ihop sig, fyllas med skadedjur och falla av. Det erfor schamanen Uitsataqangitoq, ”Den Blinde”, som då hans folk inte längre fann något villebråd med sina totemdjur gav sig ut på den farliga färden ner mot Sednas hem. Där gick han i närkamp med henne. Den vredgade gudinnan ville slunga Uitsataqangitoq ner i avgrunden som öppnar sig bakom hennes sovplats. Uitsataqangitoq tog ett stadigt grepp om Sednas midja och lyckades bibehålla greppet trots att Sedna på havsgudomligheters vis ständigt skiftade skepnad. Till slut kunde Uitsataqangitoq viska i den rasande gudinnans öra att han endast ville kamma hennes hår. Då lugnade sig Sedna och gav Uitsataqangitoq sin kam. Med stor möda lyckades shamanen reda ut det hoptovade hårspannet och avlägsna alla de skadedjur och skräp som människors förseelser fört dit. Då håret äntligen svallade fritt lösgjordes björn, räv, klappmyts, storkobb, knubbsäl, gönlandssaäl, valross, narval och alla slags fåglar som snabbt åter spred sig över Arktis vidder.

 

Allt som oftast tappar Sedna tålamodet med människokrypen, speciellt retar hon sig på deras rovdrift på havets rikedomar och tanklösa övergrepp mot dess varelser. Då låter hon sin övernaturliga vrede drabba såväl individer som hela samhällen och ingenting kan stå emot hennes kraft och ilska.

 

 

Folk som lever nära och för sin välfärd är beroende av havet blir väl förtrogna med dess väldighet, oerhörda kraft och besinningslösa vrede. Taínos som levde på den stora ön Hispaniola, som nu delas mellan Haiti och Dominikanska Republiken, försvann från jorden ett tjugotal år efter spanjorernas ankomst. Minnet av dem lever dock kvar över hela ön. Mest av allt fruktade taínos Guabancexs vrede. Hon var en cemi, gud, som också gick under namnet Hon vars vrede förstör allt i sin väg. Guabancexs hemvist var havet där hon häskade över vindar och havsströmmar, såväl de välvilliga som  förde med sig svalka och fruktbarhet, som de hon skapade genom genom sin besinningslösa ilska då hon rest sig över havsvidderna och vildsint börjat svänga med armarna så att en väldig malström skapades. Vindarna lyfte havsvattnet upp i skyn för att sedan våldsamt slunga det in mot land och där åstadkomma våldsam förödelse. Spanjorerna kallade Guabancex för El Huracán, antagligen under påverkan av namnet på hennes manlige like vid den mexikanska kusten – Hunragan, Den enbetne.

 

 

Vattengudinnan lever i sin karibiska skepnad vidare i en betydligt välvilligare manifestation, hemmahörande i öarnas olika vattendrag; dess källor, bäckar, åar och sjöar. Bönderna berättar att då taínos förslavats och bekrigats av spanjorerna drog de sig tillbaka till grottor och under vattensamlingar där de fortfarande lever kvar som misterios, andar som vakar över sitt forna lands fruktbarhet. I källan La Agüita vistas Anacaona, en indiandrottning som bor under dess kristallklara, livgivande vatten. Den första gång jag såg källan var den skuggad av en dunge med höga mangoträd. En vattenstråle forsade från ett stenröse ner i en mansdjup damm, som i sitt svala vatten rymde upp till fem fullvuxna människor. Den var omgiven av ett högt skrank av korrugerad plåt. För att kunna åtnjuta vattnets heliga kraft måste du naken sänka dig ner i dess svalka. På min väg dit följdes jag av ett gäng nyfikna småpojkar. Då jag frågade dem vad deras entusiasm kom sig av svarade de att det skulle bli spännande att för ”första gången få se en vit naken”.

 

 

Anacaona är besläktad med vodúnkultens Santa Marta la Dominadora. En gudomlighet som omslingrad av ormar är kvinnors speciella beskyddarinna. Som dotter till Baron Samedi, de dödas gud, har hon även sina mörka sidor. Hon är begåvad med de Sju afrikanska krafterna och kan därigenom såväl dominera som förnedra män. Hennes dubbla karaktär som välvillig och farlig, attraktiv och destruktiv, signaleras genom ormarnas närvaro. På vodúnaltare representeras Santa Marta av ett oljetryck föreställande en indisk ormtjuserska, ursprungligen en tysk cirkusaffisch från början av förra seklet. Det vet sällan någon av hennes tillbedjare. De åkallar Santa Marta som en kvinnogudom som behärskar alla element. Lockande och kunnig är hon kvinnors bistånd i deras kamp mot männens dominans.

 

 

På Trinidad och Tobago motsvaras Sant Marta la Dominadora av Maman Dlo. Hälften attraktiv kvinna, hälften väldig anacondaorm håller hon till vid källor i skogens djup. Där lurpassar hon på sina offer som hon lockar till sig med välljudande sång och förföriskt tal för att sedan kväva dem till döds och dra ner dem i sitt näste under vattnet. Likt så många andra vattenvarelser är Maman Dlo en dubbelnatur och förvandlingskonstnär. Hon kan i Port of Spains gränder uppenbara sig som en attraktiv dam med högklackade skor, åtstramande klänning och mörka glasögon. Där förför hon ovetande turister och sjömän, får dem att följa med henne in i skogens djup för att vid sin källa kväva dem till döds. Dock kan Maman Dlo emellanåt även uppträda som en förnuftig, äldre dam, beredd att skänka goda råd, gåvor och färdigheter till de kvinnor, uteslutande kvinnor, som dyrkar och respekterar henne.

 

 

Hur bär sig Maman Dlo åt för att locka män i fördärvet? Hon var vacker, exotisk – oväntad – fullkomligt annorlunda varje annan kvinna de tidigare mött. Hon representerar lockelsen hos det okända – äventyret. Vad som förför oss är i allmänhet inte det gamla vanliga, utan något fullkomligt nytt. Vad kan vara mer äventyrligt än mötet med en underskön kvinna (det finns förvisso även attraktiva manliga vattengestalter) från en komplett annorlunda verklighet, någon som du likväl känner dig besläktad med? En varelse som förenar olika element, samt det kända med det okända.

 

Liksom Ligheia i di Lampedusas berättelse kopplas sjöjungfrur till språk, sång och fantiserande. De är döttrar till Kalliope, den Skön-röstade, vältalighetens och berättarkonstens musa, vars röst framkallar ”extatisk harmoni”. Sirenernas sång är lockande och ofattbart vacker, långt bortom vardagsvärldens enahanda melodier.

 

I Filosofins tröst skriven år 423 i en av Theoderiks fängelsehålor, där den oskyldige Boethius väntade på att torteras och därefter klubbas till döds. Hans betraktelser inleds med hur Boethius genom att tänka på vackra ting försöker skingra oron inför sitt kommande öde. Kring författarens ensliga bädd samlas  musikens och skaldekonstens gudinnor – muserna. In träder då den allvarliga Filosofin och jagar bort underhållningens inkarnationer.

 

Vem,” frågade hon, med sina genomträngande ögon, upptända av vredgad eld, ”har tillåtit dessa hysteriska slampor att närma sig hans sjukbädd? De skänker inga botemedel som förmår lindra hans smärtor, enbart sötade gifter som förvärrar dem. Det är den sortens varelser som med begärets nakna törnen föröder Förnuftets rika skördar. [...] Sirener är ett bättre namn för er och era dödliga lockelser! Försvinn!

 

 

Det är dessa lockande, skönsjungande sirener/sjöjungfrur som alltsedan en av dem prydde ett kapitäl i Durhams kapell under resten av Medeltiden fann en plats Europas katedraler. Där tjänade de som en påminnelse om det hot Djävulens locktoner utövar på en from kristen. Som Goya skrev under en av sina etsningar: ”Förnuftets sömn alstrar monster.

Då Dante utmattad faller i sömn på sin vandring uppför Skärseldens berg drömmer han om hur fantasin omvandlar verkligheten till en förrädisk chimär. Han kopplar fantasins förvandlingskonster till en kvinnlig varelses locktoner – en sirensång:

… före gryningstimman

på vägar som ej längre förblir mörka ,

kom till mig en skelögd kvinna

som stammade på målet och var skenbent

och utan händer, och med glåmig hudfärg.

Jag såg på henne; och som solen livar

de frusna lemmar natten har gjort stela,

så löste mina blickar hennes tunga

och rätade på kort stund hennes hållning

och gav åt dessa bleka drag de färger

som fordras för att uppväcka vår kärlek.

När hon återfått sin talförmåga

begynte hon att sjunga så, att knappast

jag skulle kunnat slita mig från sången.

Hon sjöng: ”Jag är den ljuvliga sirenen

som vilseleder sjömännen på havet;

en sådan tjuskraft utgår från min stämma.

Min sång gjorde Odysseus glömsk av vägen

han följt så ivrigt; den som mig lär känna

vill stanna kvar, ty vart begär jag stillar.”

 

 

Tidigt kopplas sjöjungfrun/sirenen ihop med olika former av förförelser, frestelser. Hennes röst, sång och berättelser saknar motsvarighet. Hennes sensualism och skönhet trotsar all beskrivning och hon gör allt för att odla den, tidigt beskrivs hon med kam och spegel, med blottade bröst och långt hår. Dessutom – hon är en främmande varelse med egenskaper vi saknar. Redan etruskerna framställde henne med både vingar och fiskstjärtar.

 

 

Fiskstjärtar? Även de är en del av hennes förförelsekonster. Hon är en erotisk varelse, beredd att älska med en dödlig man och få avkomma tillsammans med honom. Hennes två fiskstjärtar understryker denna egenskap – även om hon delvis är en fisk hindrar det henne inte från att älska med en man och föda honom levande barn.

 

 

Den tvesjärtade sirenen förekommer genom historien samtidigt med den fisksvansade sjöjungfrun, som uppträdde redan bland de egyptiska kopterna och därigenom gjorde entré i det kristna symbolspråket.

 

 

Under Medeltiden finner vi snart så gott som överallt den tvestjärtade fresterskan. Redan några tiotal år efter framställningen av hennes fisksvansade syster i Durhams kapell dyker den tvestjärtade fresterskan upp i en nästan lika grovhuggen skepnad i Cividale del Friuli i norra Italien.

 

 

Snart har framställningen spritt sig och blir med tiden alltmer raffinerad. Den sprider sig snabbt ner över halvön, till det sydliga Otranto där vi finner henne på det överdådiga mosaikgolvet i dess katedral.

 

 

Från Italien fortplantar sig den tvestjärtade sjöjungfrun till kyrkor över hela Europa, ständigt framställd som en farlig, förförisk monstervarelse och som sådan inträder hon i Renässansens och Barockens konst.

 

 

In i modern tid fortsätter sjöjungfrur att vara erotiskt laddade, men de mister efterhand mycket av sin hotfulla natur. De kan framställas som oskyldigt eteriska och lekfulla flickor, som de smäckra havsvarelserna i Axel Ebbes charmiga skulpturgrupp På Diamantehällen som fascinerade mig i min barndoms Hässleholm, innan fullkomligt tanklösa och estetiskt vettlösa kommunalmän genom att dra en trafikled rakt igenom den totalförstörde Stadsparken med dess musikpaviljong och vackra fontän, därmed gjorde de min hemstad än mer tråkigare än den redan var. O Sancta Simplicitas!

 

 

Betydligt mer robusta könsvarelser än havsflickorna i Hässleholm är de robusta, nakna matronorna hos mustiga symbolister som von Stuck, Klinger och Böcklin. Den senares Vågspel visar hur frodiga havsdamer tumlar runt bland vågorna alltmedan en pilsk kentaur trampar vatten i sin utsikslösa jakt efter dem, medan en mullig dam med fiskstjärt och en något oroad blick förs bort av en lascivt leende, skäggig gammal triton.

 

 

Något kusligare är samme konstnärs Stilla hav där en frodig, rödhårig sjöjungfru vilar på en klipphäll omgiven av havstärnor alltmedan en ormstjärtad triton med skräckslagen uppsyn sakta och impotent sjunker ner mot havsdjupen.

 

 

 

Böcklins sjöjungfrur har enbart en fisksjärt, men den tvestjärtade varianten lever vidare, exempelvis som den globala kafékedjan Starbucks logo. Detta framgångsrika företag grundades 1971 i Seattle. Eftersom staden låg vid kanten av det väldiga Stilla Havet sökte grundarna efter ett namn och ett logo med havsanknytning och samtidigt sofistikerat. Man enades om namnet Starbuck, förste styrman på Kapten Ahabs legendariska valfångarskepp i Melvilles roman Moby Dick. Melville fick namnet från den obebodda ön Starbuck i Stilla havets mitt. Utan saltvatten, omgiven av förrädiska korallrev, reser den sig enbart fem meter över havsytan och blev snart känd som en av världens farligaste och mest förrädiska platser, där flera skepp förlist och dess besättningar gått under utan hopp om räddning.

 

 

Man hade funnit ett namn, nu gällde det att finna en symbol som samtidigt var lockande, förförisk och spännande – den tvestjärtade sjöjungfrun! Vi är i USA, hemland för religiösa virrhjärnor, och givetvis dök snart fundamentalkristna varningsrop upp. Vad var Starbucks egentligen ute efter? Gick de kanske Djävulens ärenden då de valde en gudlös fresterska som symbol för sitt kaffe?

 

 

I USA, landet där allt är möjligt började den Kristna Högerns websites, Facebook entries och Twitter accounts fyllas med verop över Starbucks hedniska korståg. Det hela nådde sin kulmen 2015 då Starbucks prydde sin röda kaffemuggar, inte med en jultomte eller ett jesusbarn, utan med sitt sjöjungfrulogo. Helgerån! Kätteri! En förberedelse inför Antikrists ankomst!

 

En video, Starbucks krig mot Julen som av fundamentalistgalningen Joshua Feurstein placerats på nätet fick på kort tid 14 miljoner views. Intresset fångades upp av Donald J. Trumps favoritnyhetsförmedlare Breitbart News som publicerade en artikel under rubriken Starbucks röda koppar är symboler för undanröjandet av kristen kultur från Västvärlden. Trump som var i full verksamhet med den framgångsrika kampanj som förde honom till Vita Huset hakade upp på det populära temat;

 

Vi borde kanske bojkotta Starbucks? Jag vet inte. Uppriktigt sagt så bryr jag mig inte. Men, om jag blir president får vi alla att säga God Jul till varandra igen, så mycket kan jag lova.

 

 

Sjöjungfrur kan dyka upp där vi minst förväntar oss att möta dem. I skrivande stund minns jag en vindlande väg som för många år sedan förde mig fram till sjöjungfrur. Mina karibiska studier hade gjort mig bekant med David Nicholls. Minns inte hur det kom sig att jag träffade honom och under ett par år innan Nicholls död vid mitten av 1990-talet var i sporadisk kontakt med honom. Det var antagligen genom min gode vän Mats Lundahl, som är expert på Haiti. Nicholls hade skrivit en utmärkt bok om Haitis historia From Dessalines to Duvalier: Race, Colour and National Independence in Haiti.

 

 

Nicholls var kyrkoherde i St. Marys and St. Nicholas församling strax söder om Oxford och kaplan vid det vördnadsvärda Exeter College, grundat 1314 och som hyst elever som William Morris, J.R.R. Tolkien och Richard Burton. I början av 90-talet bjöd han in mig för att hålla ett föredrag vid universitet och jag kom att under en veckas tid att bo i Littlemores prästgård. Nicholls fru, som var barnläkare, var bortrest och vi ägnade kvällarna åt att besöka olika pubar i byns omgivningar.

 

Minns inte mycket av vad vi talade om, men det var en trevlig vecka. Kan dock inte glömma Nicholls speciella, i mitt tycke mycket akademiska accent. Annat som stannat i minnet är det gammaldags prästbostället, Nicholls stora, mycket talföra arapapegoja, som kallades for Ärkebiskopen och höll till under trappan i tamburen, samt hur jag varje morgon drog upp rullgardinen och alltid lika förundrad såg ut över kyrkogården framför en typisk, engelsk landsortskyrka. Med viss stolthet påpekade Nicolls att John Newman varit pastor i den kyrkan och bott i det hus som jag nu befann mig i. Newman? Nicholls blev förbluffad över min okunnighet och sedan dess har jag tvingat mig läsa en del av och om honom. Inom parentes sagt var Nicholls långt ifrån någon beundrare av sin berömde föregångare som han på sitt skarpa, akademiska sätt karaktäriserade som en "tämligen ytlig, själförhärligande person som inte ville erkänna sin blinda aukrotitetstro".

 

 

John Henry Newman (1801-1890) hade innan han 1845 konverterade till Romersk-katolska kyrkan varit den högkyrkliga Oxfordrörelsens andlige ledare. Newman hads starkt betonat styrkan i den kyrkans historiska tradition och utveckling. Hur viktigt det var att den sanna tron och ursprungliga dogmen, liturgin, sakramenten och mysterierna förvaltades och bevarades av ett uppriktigt engagerat prästerskap. Newman förskräcktes av förflackandet, den politiska motivationen och slentrianen hos den anglikanska kyrkans präster och önskade att samtliga kunde återvände till den högtidliga liturgin och trons mysterium, speciellt som den manifesteras i nattvarden. I september 2010 helgonförklarades John Newman av Benedictus XVI.

 

 

Jag läste Newmans hyllade Apologia Pro Vita Sua, ”Ursäkt för sitt liv”, en slags beskrivning av hans andliga utveckling, välskriven, men ack så detaljerad och tråkig. Boken kan knappast kallas en biografi eftersom den främst behandlar Newmans läsefrukter och polemik, ofta i form av långa citat ur brev och predikningar. Detta trots att Newman var en sann romantiker och god stilist. Han har beskrivits som 

en varelse skapad av känslor och minnen, en drömmare vars förborgade ande vistades bland fagra berg långt bortom vardagen. En man vars subtila sinnen speglade, likt en mild regnskur i solsken, den immateriella världens ogripbara regnbåge.

 

Denna ironiska karaktäristik kommer från den kvicke cynikern Lytton Stracheys skildring av Newman och hans ideologi i den utmärkta och elaka Eminent Victorians, ”Framstående viktorianer”.

 

 

Då Strachey beskriver Newmans oxfordmiljö som kringvärvd av den tjockt instängda odören av prästerlig gudsnådelighet, en atmosfär av urgammal, rökelsedoftande tradition, uppvärmd av kyrklig auktoritet, då får han mig att minnas hur jag studerade teologi i Lund och flera av mina medstudenter var bleka, finniga prästsöner som höll till på Laurentiistiftelsen, där de avnjöt kaffe och bakelser, samt samvaron med likasinnade, självförgudade och världsfrånvända kvinnoprästmotståndare som framställde sig som de sista förkämparna för den enda sanna religionen.

 

Newman angreps våldsamt av Charles Kingsley som i tidningsinsändare och olika skrifter påstod att den fromme gudsmannen innan sin konvertering till katolicismen  hade varit en katolsk varg i protestantiska fårakläder och tillika en lögnare. Trots att ateisten Strachey ansåg Newman vara en världsfrånvänd drömmare gick han i sin bok ut i försvar för honom. Strachey förklarade att en robust och enkelspårig prästman som Charles Kingsley hade lika goda förutsättningar att förstå en sofistikerad intellektuell som John Henry Newman, som en ”fänrik vid ett infanteriregemente kunde begripa sig på en brahmin från Benares”. Enligt Strachey greps en rekorderlig, patriotisk pastor som Kingsley vid minsta antydan om papism av samma ”ärliga, instinktiva skräck som han hyste inför prästerligt hymlande och vidskepliga spektakel”.

 

Det var uppenbart att Kingsley var oförmögen att uppskatta, eller ens begripa, de delikata spetsfundigheter och den djupa beläsenhet som Newman ådagalade och det var orsaken till varför Kingsley uppfattade Newmans djupsinnigheter som ett osvikligt tecken på Vatikanens lögnaktiga dubbelmoral. I själva verket var det svårt att tänka sig en ärligare man än Newman. Svek och lögn var honom djupt förhatliga och det var därför han efter bästa förmåga försökte klarlägga och finslipa alla de argument för sin tro som hans ”subtila hjärna” kunde komma upp med.

Men den ”sanning” Newman deklarerade i sin Apologia Pro Vita Sua, var en sanning med modifikation. Newmans realitet var mer i enlighet med den som en galning, en älskare eller en poet lever inom. Hans ”sanning” bestod av visioner, mirakler och kyrkliga dogmer. Men, Charles Kingsley kommer inte heller så lindrigt undan. Hans ”robusta” protestantism var inte alls så klar och enkelspårig som den kunde tyckas vara. Under Kingsleys genomsunda, patriotiskt engelska yta simmade nogsamt dolda fiskar.

 

 

Charles Kingsley var en uttalad tillskyndare av sociala reformer, god vän med Charles Darwin och likt Dickens angrep han i sina skrifter, inte minst flera romaner, det engelska klassamhället och dess förakt för de svagare i samhället. Men, det hindrade inte att Kingsley också var en patriotisk tillskyndare av det Engelska imperiet, misogynist och rasist, med ett alldeles speciellt förakt för irländska katoliker. Kingsley var en entusiastisk anhängare av Muscular Christianity, ”Muskulös kristendom”. En redig karl skall fortplanta sig, skapa familj och njuta de frukter som Guds natur skänker oss. Celibat, sexuell kyskhet, var för Kingsley en styggelse, en otäck perversion. Han skrev att inom katolicismen, med dess celibatära prästerskap och munkväsen

frodas en atmosfär av tillgjord sprättighet – uttryckt genom klädsel och manér; en kräsen, slipprig, ljummen femininitet, som misstas för att vara renhet och förfining.

 

 

Kingsley tyckte sig finna denna i hans mening otäcka perversion hos Newman och hans likar, som gärna levde inom och umgicks i en klosterliknande gemenskap. Nej, detta var verkligen inte Jesu budskap, enligt Kingsley och hans gelikar inom muskulös kristendom. Att var en kristen man innebar att man eftersträva de att vara stark och i fysiskt topptrim. En kristen riddersman var en proper, storsint macho utan spår av femininitet. Kvinna och man var motpoler och kvinnans uppgift här i världen var att agera som älskarinna, husmor och moder. Gav mannen efter för de katolska avarterna av den sanna religionen löpte han risken att hamna inom sådana perverterande kretsar där Newman rörde sig, kvarlevor av en unken, medeltida klostermiljö där:

 

de använde sig alltmer av dessa konster som är vapen för förslagna, ambitiösa och omoraliska kvinnor. Sådana med en benägenhet att vara listigt och falskt intrigerande. Behäftade med individuell feghet, något som deras egna krönikor bekräftar; var de kverulanta och passionerade, benägna att brista ut i omanlig gråt; benägna att, något deras skrifter ger rikliga vittnesbörd om, okväda, använda ett ett ovanligt giftigt språk mot var och en som hyste en åsikt annan än deras egen. De kunde vara fruktansvärt grymma, likt ondskefulla kvinnor vars grymhet är av den värsta sorten – den som skapas av feghet.

 

Men, men, som hos många homofober och misogyna förkunnare fanns det hos Kingsley uppenbarligen en fruktan för och ett förnekande av egna drifter. Han umgicks hellre med män än kvinnor och tvingades ofta förklara detta för sin hustru, och även i sina predikningar. Till sin hustru skrev Kingsley då hon undrade över makens intimitet med kemisten Charles Blachford Mansfeld:

 

Kom ihåg att mannen är det starkare kärlet. Det finns något överväldigande, något djupt andligt i mäns kärlek till varandra. Hade du varit en man hade vi varit som David och Jonathan.

 

 

Sin vana trogen syftade Charles Kingsley på Bibelns berättelser om kärleken mellan Kung David och Jonathan, som Kingsley tolkade som varande djupt platonsk och i enlighet med hans uppfattning om vad muskulös kristendom innebar:

 

Jag sörjer dig, Jonatan, min broder. Du var mycket ljuvlig för mig, din kärlek till mig var underbar, mer än kvinnors kärlek (2 Sam.1:26). Jonatans själ fäste sig vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv (1 Sam. 18:1).

 

Som muskulös kristen kunde Kingsley omöjligt avslöja sig som öppet homosexuell utan tvingades dölja sig bakom hårda attacker mot dem han ansåg vara det. Något som dock inte hindrade honom från att i predikningar och skriverier hylla den manliga kroppen. I ett brev till en vän avslöjade Kingsley att han vandrat fem mil för att få se brorsonen till en lokal slaktare spela kricket. Då han betraktade den välbyggde ynglingen i aktion hade Kingsley dagdrömt om hur den unge mannen skulle te sig naken på den Yttersta Dagen.

 

 

Charles Kingsley hade två bröder som liksom han var framgångsrika författare, den ene av dem, Henry, var öppet homosexuell, den andre var så gott som ständigt på resande fot och far till den imponerande Mary Kingsley, mer om henne längre fram. Men, nu är det hög tid att efter denna alltför långa avvikelse återvända till essäns tema – nämligen vatten och sjöjungfrur.

 

Under min bokslukande barndom var Hässleholms bibliotek, med dess knarrande trägolv och förföriska doften av Biblioteksinbindningstjänstens röda och blå pärmar, ett paradis. Visserligen trånade jag länge efter att få ett gult lånekort som skulle öppna vägen in till Vuxenbiblioteket, men många år fick jag nöja mig med det gröna kortet som gav mig tillträde till Barnavdelningen, där slukade jag dock bland annat samtliga böcker från Natur och Kulturs Skattkammarbibliotek, med förkortade versioner av en mängd barn- och ungdomsböcker. Bland dem fanns Charles Kingsleys Havsbarnen, som jag läste med stort intresse.

 

 

Var det samme Charles Kingsley som gett sig in i polemik med John Henry Newman? Förvisso – och liksom hans attacker på denne gudsman ger Havsbarnen ett kluvet intryck. Den är stundtals en ytterst charmig beskrivning av engelsk landsbygdsnatur. Med sina skildringar av det myllrande livet i klara bäckar och åar får Kingsleys sagobok mig att tänka på Izaac Waltons Den fulländade fiskaren från 1653, i vilken han på ett oförglömligt sätt beskriver en engelsk idyll med lärksång, prunkande natur, porlande bäckar, stilla floder och blanka småsjöar. Inom parentes sagt var Den fulländade fiskaren Tomasi di Lampedusas favoritbok och han skrev att män som Hitler och Mussolini säkert var oförmögna att uppskatta en så fin liten bok om livets väsentligheter.

 

 

Dock förfaller Kingsley emellanåt i en trälig jargong där han blir alltför didaktisk, naivt moraliserande och ansträngt uppfinningsrik, dessvärre är dessa tillkortakommanden uppblandade med en blatant rasism som på ett obehagligt sätt anspelar på irländares och afrikaners undermålighet. Emellanåt är historien dock drivet och trevligt berättad och hela kompotten blir faktiskt en minnesvärd, ytterst originell och tämligen gemytlig upplevelse.

 

Berättelsen handlar om den lille Tom, ett offer för ett av det grymmaste och mest hänsynlösa utnyttjandet av barn som någonsin förekommit. Han är skorstensfejare, något som innebar att små barn, i allmänhet barnhusbarn, användes  för att ta sig in i trånga rökgångar och där hacka loss sotavlagringar, med allt vad det innebar av fruktansvärd klaustrofobi och en förtidig död genom lungsjukdomar och tumörer skapade genom en sådan ohygglig, obetald verksamhet.

 

 

Den lille Toms befrielse kommer då han jagas ut ur ett stort gods och förirrar sig på den engelska landsbygden tills han faller i en å och förvandlas till ett vattenbarn, en decimeterstor liten naken varelse med gälar.

 

Bakom förvandlingen finns en grupp vattennymfer ledda av en vacker dam, som då hon är på land agerar som en vacker och fattig irländska, men som under vatten är en nymf som tillsammans med sina systrar vakar över den lille Tom, som genom en mängd äventyr visar vilket mirakel naturen utgör.

 

 

Toms äventyr utspelar sig inom en darwinistisk tillvaro med såväl hot. som glädje över att finnas till och ingå i naturens väldiga mirakel. Naturen och dess ordning, en slags sund kamp för tillvaron, framhålls som en motsats till människornas korrumperande värld där det dessutom ägnas en orimlig tid åt fullkomligt meningslösa hårklyverier och en löjlig korvstoppning med onödiga kunskaper inom ett förlamande skolsystem som inte lär barnen uppskatta natur och enkelhet.

Men, som sagt, fallgroparna är många, och emellanåt tar Kingsleys didaktiska söndagsskola överhanden. Berättelsens charm förstärks av Linley Sambournes geniala illustrationer. Sambourne tog efter John Tenniel över ansvaret som skämtidningen Punchs huvudillustratör och släktskapet med den fantasirike och skicklige Tenniel, Alice i Underlandets illustratör, förmärks hos Sambourne, som i denna  illustration som visar vaktmästaren vid ett fängelse under havet där Toms despotiskt otrevlige före detta chef, i själva verket ägare, sotarmästaren Mr. Grimes sitter inspärrad.  

 

 

En av Charles Kingsleys bröder, George, ägnade sig år omfattande resor kring jorden och hans speciella intresse var religion, som han skrev flera böcker om. Hans dotter Mary var hans största beundrare. Då George Kingsley blev äldre och drog sig tillbaka som privatlärd i Cambridge agerade Mary som hans sekreterare och allt-i-allo. De sista åren av sina liv var Marys båda föräldrar svårt sjuka och hon ägnade all sin tid åt att vårda dem. Med korta mellanrum dog de båda när Mary var trettio år och med det arv de lämnade efter sig förverkligade hon sina drömmar och företog flera forskningsresor till Västafrika.

 

Mary Kingsley färdades oftast på egen hand, en och annan gång dock i sällskap med infödda vägvisare. Hon var iklädd kapott, långa klänningar och höghalsade blusar; orädd och äventyrlig rörde hon sig i områden som sällan besökts av vita människor och som hon sedan drastiskt har skildrat i sin underhållande bok Travels in West Africa. Mary gick vilse, föll i fångstgropar och floder där hon dängde till flodhästar och krokodiler med sitt paraply, ofta fick hon plocka blodiglar och annan ohyra från kroppen, men hon tycks ha haft ett osvikligt gott humör. Endast fyrtio år gammal dog hon efter att ha fått tyfus då hon arbetade med att ta hand om tillfångatagna boer i Sydafrika.

 

 

Mary Kingsleys främsta vetenskapliga insats var att att artbestämma och kartlägga fiskbeståndet i floden Ogowe i Gabon. Möjligen kan hennes stora intresse för naturvetenskap, darwinism, vattenområden och fiskar spåras tillbaka till hennes farbror Charles Kingsley. Nedan en fiskart uppkallad efter henne – Ctenopoma Kingsleyae.

 

 

Flera av hennes samtida förvånades över Mary Kingsleys mod och brist på fördomar. I sin pjäs Kapten Brassbounds omvändelse från 1900 baserade George Bernard Shaw en av sina karaktärer, missionärskan Lady Cicley Waynflete, på Mary Kingsley. I ett brev till skådespelerskan som skulle tolka Lady Cicley under pjäsens framförande i USA, rekommenderade Shaw henne att läsa om och låta sig inspireras av Mary Kingsley. Shaw jämförde Kignsley med de mordiska macho-män som löpte amok i Afrika:

 

kontrastera denna modiga kvinna, med sitt förnuft och goda vilja, till vilddjursmannen, med sin elefantbössa och en air av av rädsla och mordiskhet,  aom med galen, egocentrerad mordlystnad bryter sig ut ur de svårigheter som hans egen feghet skapat.

 

I sitt stycke låter Shaw kaparkaptenen Brassboune låna karaktär från Kongos amerikanske erövrare, Henry Morton Stanley, tjänare till den mordiske och gränslöst girige belgiska kungen Leopold II, alltmedan Lady Cicley uppför sig som Mary Kingsley och bland annat observerar:

 

- Varför dödas människor av vildar? Istället för att som jag vara artiga och fråga dem ”Hur står det till?”riktar folk pistoler rakt i ansiktet på dem. Jag har besökt vildar – kannibaler, alla slags människor. Alla sa mig att jag skulle bli dödad. Men när jag träffade dem, sa jag ”Hur står det till?” och de visade sig vara ovanligt trevliga.

 

Kanske det var ett släktdrag men det tycks som om både Charles och Mary Kingsley sökte sig bort från den trånga, begränsande viktorianska atmosfären, till något fullkomligt annorlunda. Charles till vattnet i sina fantasier om fria vattenbarn och Mary till de afrikanska floderna.

 

 

 

Det är en gammal tanke att vad som finns ovan vatten har sin motsvarighet under vattenytan och det finns flera myter och sagor om hur människor flytt sin enahanda jordiska tillvaro för att vistas i en parallell undervattensverklighet. Havsgudar har sina palats under havet och där finns även sjunka städer. Ryssar trodde att Tsar Moskoi härskade över en stad under sjön Leman. Kelterna trodde att det fanns ett ”land under vågorna”, Tir-fa-toun och fiskare från Bretagne trodde sig höra klockorna slå i den sjunkna staden Is. Sådana städer fanns också i haven utanför Indien, Kina och Japan.

 

 

På samma sätt som städer kunde ha sina motsvarigheter under vattnet kunde människor också ha dubbelgångare och släktingar under hav och sjöar. Lika, men likväl främmande. Ibland kunde de mötas. En sjövarelse kunde till och med leva tillsammans med en landvarelse, gifta sig med henne/honom, skaffa familj och vice versa, men sådana förhållanden varade sällan länge och fick oftast ett tragiskt slut.

 

Mary och Charles Kingsleys intresse för sötvattensfiskar leder mig till tanken på att sjöjungfrurs närvaro långt ifrån är begränsad till havet. Vi har redan mött Maman Dlo som håller till vid karibiska källor och åar och så gott som varje europeiskt vattendrag har sedan greker, romare och urgemaner haft sina rådare och nymfer.

 

I de nordiska länderna fanns den fiolspelande näcken som lockade folk ner i sjöar och träsk. Hans kvinnliga motsvarighet var sjörået, som uppenbarade sig naken, vacker och skönsjungande, men lika ofta kunde hon manifestera sig som Bäckahästen, ett underskönt vitt sto som i skymningen eller under månljusa nätter kunde locka vilken bonde eller dräng som helst att kasta sig upp på hennes rygg, enbart för att därmed få henne att galoppera ut i ett vattendrag och dränka sin ryttare.

 

 

Det fanns gott om sådana, ondskefulla vattenväsen. Mest fruktad var Draugen, som varken var vacker eller skönsjungande, utan den ruttnade gasten av en drunknad självspilling som drog ner sina offer till en säker drunkningsdöd för att därmed lindra sin smärta och ånger över att genom sitt självmord ha förnekats tillträde till såväl himmel som helvete.

 

 

De flesta sjörår och sjöjungfrur som hemsökte Nordens vattendrag var ynglingar som drunknat. I Finlands nationalepos Kalevala finns sången om Aino, Joukahainens vackra syster. I ungdomligt övermod hade Joukahainen utmanat den ”gamle, vise” trollkarlen Väinämöinen i en sångtävlan. Väinamöinen sjöng med sina trollrunor ner Joukahainen i ett träsk och för att rädda sig från en säker död lovade förloraren sin vackra systers ”händer och fötter” till Väinamöinen, något den listige gubben hade räknat ut på förhand. Men, Aino vägrade gifta sig med den pilske åldringen och dränkte sig istället. Sedan dess hade hon som sjöjungfru retat och gäckat den gamle Väinämöinen så fort han gav sig ut på fiskafänge.

 

 

Aino kan liknas vid en rusalka, som bland slaverna var en drunknad ung flicka som vid olika tillfällen kunde anta skilda skepnader, men allmänhet visade hon sig som en vacker kvinna som försökte locka män i fördärvet med sina sånger. Rusalkor troddes leva i floder och träsk. De höll mestadels till där under vinter och höst och visade sig då under månljusa nätter. På vår och sommar kunde de skifta gestalt, bli mindre hotfulla och dölja sig bland lövrika trädkronor.

 

 

De flesta förföriska vattenväsen kopplas till lockande skönsång och det har givetvis inspirerat en mängd tonsättare. Så har exempelvis Antonin Dvořák skrivit en opera om en rusalka i vilken han utnyttjat hela sin klassiskt skolade och melodiska repertoar. Dvořák låter sin musik spegla varje upptänkligt känslouttryck alltmedan han blandar folkmusik med impressionistisk klangfärg.

 

Historien är föga märklig och tycks i det stora hela spegla H.C. Andersens mästerliga saga om den lilla sjöjungfrun, förenad med de la Motte Fouqués Undine. Dvořáks operafinal är hjärtslitande och rusalkan har förvandlats från att ha varit ett otäckt, mordiskt väsen till en kärleksfull kvinna. Efter att ha ångrat sig för att ha övergivit sin trohjärtade rusalka för en jordisk kvinna virrar prinsen kring vid sjöstranden. Rusalkan vill rädda hans liv, men prinsen vill inte leva sliten mellan olika världar. Sjövarelsen svävar som ett irrljus över vattnet, förtvivlad genom vetskapen att hon int,e förmår skänka sin älskade prins någon mänsklig värme. En kyss skulle döda honom och han vet det. Likväl ber prinsen förtvivlat om en kyss, rusalkan ger honom den och de sjunker tillsammans ner i vattendjupet.

 

 

Vattnets virvlande, porlande, bärande och strömmande kraft lånar sig lätt till musikaliska tolkningar och om de förenas med erotisk lockelse, lek och spel är sjöjungfrurs sång och rörelser som gjorda för imponerande spektakel, som rhendöttrarnas lekfulla vattendans i inledningen till Wagners väldiga Ringepos. Böljande, stigande och sjunkande musik och sång ackompanjerar deras lekfulla trakasserande av den klumpige, motbjudande och girige dvärgen Alberich som lystet jagar de gäckande vattennymferna innan han överväldigas av rhenguldets glans och stjäl det från de snopna och plötsligt otröstliga sjöjungfrurna.

 

 

Jag har aldrig sett Wagners Ringen och kan inte begripa hur den där vattendansen kan gestaltas på scen, utan att bli klumpig och löjeväckande. I Paris såg jag dock Debussys Pelléas och Mélisande. Likt flera av sina samtida kämpade Debussy med Wagners inflytande. Stortysken hade för moderna nyskapare visat vägen mot något fullständigt nytt. En konservativ revolutionär som förenat flera konstarter till något spännande och banbrytande. Wagners ofta tunga och omfattande operor hade förändrat och förenat traditionella recitativ och arior, gjort om operans karaktär som en slags nummerrevy till något som kunde liknas vid en stor, framvällande flod med strömmar av ledmotiv. Scenografi, libretto, publik och aktörer, ljus och rörelse förenades på scenen genom musiken till en ny konstform. Personligen har jag dock svårt att ta ta mig till och värmas av Wagners musik. Jag finner Mahler och Bruckner betydligt mer tilltalande, även om jag villigt erkänner att det finns gripande ljuspunkter även hos Wagner. Hans konstruerade mytologi är alltför bastant och övermäktig för min smak, men jag inser attraktionen och har gång på gång gjort tappra försök att träda in i hans värld. 

 

 

Jag har inte sett några Wagneroperor, men ofta lyssnat till dem. Jag har läst hans libretton och även besökt Bayreuth, Wagnerianernas Mekka och där sett de underjordiska valven som pietets- och vördnadsfullt förvarar och exponerar Wagners operalibretton som om de vore heliga reliker. Då jag trädde inför de öppna manuskriptböckerna mindes jag hur jag något år tidigare i Istanbul köat flera timmar för att för se bitar av Profetens skägg. Men, jag har ännu inte blivit troende – Wagner har förblivit alltför påfrestande och komplicerad för min smak.

 

 

Annat var det med Pelléas och Mélisande i Robert Wilsons uppsättning. Där förenades musik och scenografi till en stillsamt framflytande enhet. Wilson har deklarerat att i varje scensättning är ljus det mest betydande och han lät Debussys opera framställas i ett blått, drömlikt skimmer, helt i harmoni med operans tämligen konturlöst drömska karaktär, där allt är vagt och flytande som om det vore en framställning av en totalt främmande undervattensvärld där känslor ligger öppna, men likväl oartikulerade. Mörka drifter, våld och svartsjuka lever under ytan men dämpas av ljus, rörelse och musik.

 

Som hos Wagner skapar Debussy en slags ”evig melodi” genomströmmad av känslobärande ledmotiv, fast långt ifrån så uttalade som hos Wagner. Med mycket små medel suggererade Wilson lyssnaren/åskådaren in i operans meditativa drömvärld. Exempelvis framställde han Pelléas och Mélisandes ledmotiv kring vatten, källor, brunnar och månljus genom en stor ljuscirkel som i allt det blå fick bli en källa, en brunn, ett fönster, en måne, eller den vigselring som Mélisande inför sin make påstod sig ha tappat i en en grotta, då hon i själva verket hade förlorat den i en brunn under ett mötte med makens bror. .

 

 

Mélisande är en gåtfull, ogripbar vattenvarelse som kungen Golaud under en jakt stöter på gråtande vid en djup sjö i vilken hon säger sig ha förlorat sin krona. Han vill dyka ner efter den, men hon håller honom tillbaka. Goluad blir betagen i den undersköna, mystiska flickan, tar henne med sig till sitt slott och gifter sig med henne. Kungens halvbror Pelléas blir också betagen av Mélisande och hans känslor besvaras, men på ett mycket subtilt sätt genom förstulna möten i källarvalv, grottor och månbelysta skogar. Halvbrödernas far, Arkel, blir också fascinerad av den unga Mélisande, som i sig tycks förena ett oskyldigt naturbarn med en demonisk femme fatale. Hon blir gravid med kungen Goluad men dras obevekligt till Pelléas som mördas av sin svartsjuke bror. Mélisande dör kort efter det att hon fött en flicka.

 

 

Operan, och Maurice Maeterlincks pjäs som den bygger på, är baserad på de franska myterna kring Melusine. Sagan om Melusine har av Huset av Lusignan, förfäder till den mäktiga familjen Plantagenet som gav upphov till flera engelska kungar, antagits som ursprunget till deras släkt. Den förste Lusignanfursten, Raimodin, mötte vid en skogskälla en underskön kvinna som först teg under flera månader, men då hon till slut talade sa sig heta Melusine. Hon ville inte berätta om sitt urspung, men den hopplöst förälskade Raimodin kunde leva med den ovissheten och hans kärlek besvarades av Melusine som visade sig vara en driftig och älsklig husmor som skänkte fursten inte mindre än tio barn. Det enda Melusine krävde av sin make var att han inte fick se henne då hon varje lördag tog sitt bad. Under flera år höll Raimondo det löftet, tills han en dag inte kunde avhålla sig från att spionera på sin badande fru och till sin förskräckelse fann att nederdelen av hennes kropp hade formen av en väldig orm. Han rusade in i badstugan och den förskräckta och rasande Melusine bredde ut ett par väldiga vingar och lämnade för evigt maken. Fast hennes beskyddande ande har sedan dess vilat över Huset Lusignan.

 

 

Sagan om Melusine fick från 1100-talet och framåt ett stort genomslag inom Europas litterarära kretsar och det finns ett otal berättelser och legender som bygger på den och som på olika sätt anammats av författare, konsnärer och filosofer. Berättelserna om svanprinsen Lohengrin och Arturlegendernas Lady of the Lake är speglingar av Melusinehistorierna. Martin Luther skrev om henne och tycks ha trott att Melusine fortfarande existerade som en demon, en succubus som kom till män, oftast munkar, i sömnen, förförde och hade samlag med dem. 

Min favorit bland alla dessa historier är Goethes Den nya Melusine som handlar om hur en yngling under en resa får sällskap med ovanligt vacker dam som han inleder ett förhållande med. Fullkomligt betagen går han med på hennes villkor att inte fråga henne var hon befinner sig då hon inte är med honom och att i hennes frånvaro ta hand om hennes resväska. En natt då ynglingen färdas i en diligens ser han ljus komma ut ur en glipa i väskan och då han blickar ner i den ser han en miniatyrversion av sin åtrådda reskamrat röra sig i ett rum inuti väskan. Ynglingen avslöjar sin upptäckt och Melusine förvandlar honom så att han kan ta del av hennes parallelvärld. Han tröttnar dock på äventyret, återtar sin forna gestalt och säljer väskan.

En annan i mitt tycke ovanligt charmig version av Melusinesagan skrevs av den märkliga damen Vernon Lee som under den större delen av sitt liv bodde i en villa utanför Florens. Min uppskattning av hennes saga Prins Alberik och ormdamen kanske delvis beror på att jag läste den strax innan jag och Rose för några år sedan kom att tillbringa en vecka i en sekelskiftesvilla utanför Florens där jag i vårt rum fann några illustrerade dagböcker av en dam som bott där i början av nittonhundratalet. Vernon Lee, som egentligen hette Violet Paget (1856-1935) var på sin tid känd för sina utsökta essäer om konst och musik. Hon var nära bekant med många av de engelsmän och amerikaner som i början av förra seklet ofta vistades i Florens, som Henry James, E.M. Forster och John Singer Sargent, som gjorde ett utmärkt porträtt av henne.

Vernon Lee var fascinerad av kopplingarna mellan konst och kroppsliga manifestationer och menade att om du blir djupt gripen av ett konstverk – en skulptur, tavla eller ett musikstycke – så skapas genom minnen och associationer omedvetna kroppsliga reaktioner som ger upphov till förändrad hållning och andning. Vernon Lee var en välkänd suffragett, djupt engagerad kvinnosakskvinna och djärvt lesbiskt. Hon klädde sig som en man och levde tillsammans med en konstnärinna under förhållanden som av hennes omgivning beskrevs som ett ”lyckligt äktenskap”.

Den elegant berättade historien om ormkvinnan handlar om ett litet furstehus i norra Italien under sjuttonhundratalet. Den överkänslige, föräldralöse arvtagaren till furstendömet tvingas leva i skuggan av sin fånigt egocentriske farbror, som under smink och överdådiga kläder låter sig hyllas som ”evigt ung” och slösar bort förmögenheten från pojkens föräldrar på allsköns dillanteri i form av smaklös konst och dyra teateruppsättningar med fursten själv som huvudaktör. Den drömske pojken förlorar sig i drömmerier kring en medeltida gobeläng som täcker en vägg i hans rum. Den visar hur en av hans förfäder omfamnar en vacker kvinna vid en fontän. Först då pojken är i femtonårsåldern och en kista flyttas finner han att nederdelen av kvinnans kropp är en orm. Den löjlige farbrodern förstör gobelängen och ersätter den med ett vulgärt konstverk.

Den otröstlige, unge fursten förpassas till ett förfallet slott vid vars fontän han finner en vacker, grönskimrande orm som blir hans sällskap i ensamheten. Snart dyker en märklig dam upp som blir hans välgörarinna, uppfostrar honom, berättar om världen; dess legender och myter, tills hon sedermera blir hans hemliga älskarinna. Enbart ynglingen har sett henne och vet vem hon är. Givetvis är hon Melusine och historien slutar olyckligt.

Då jag följer en berättartråd dyker associationer upp där jag minst anar dem och mitt intresse för förföriska vattenvarelser har fört mig till en mängd intressanta berättelser som det skulle ta allt för mycket plats att gå in på här. Jag kan dock å det varmaste rekommendera Friedrich de la Motte Fouqués på sin tid mycket populära kortroman Undine, som trots att den skrevs 1811 har den inte förlorat något av sin daggfriska charm. Det är berättelsen om den sprittande glada och charmiga vattenanden Undines jakt efter en mänsklig själ och hennes stora kärlek till den svekfulle riddaren Huldebrand. Den perfekta sagan; mångbottnad och mystisk, med elementarandar och kryddor av gotisk skräck och sviken kärlek, allt kringvärvt av en skimrande sagostämning.

En annan spännande bekantskap har varit François Bourgeons utsökt tecknade seriebok Skymningens färdkamrater, vars tredje del, Sirenens sång, kretsar kring Melusinelegenden. Bourgeons ytterst detaljrika och skickligt återskapade skildring av Frankrike under hundra-årskriget är genom sin konstskicklighet både imponerande och fascinerande, fast jag fann historien lite väl slingrande och konstruerad för min smak.

Slutligen, mästerverket inom genren sjöjungfrur, omöjligheten att förena människans två naturer, som barn av vatten och barn av land, längtan till en annan tillvaro, samt ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” – Hans Christian Andersens Den lille havfrue från 1837.

I ett palats under havet bor en liten sjöjungfru (Andersen nämner henn inte vid namn), yngst av sex systrar som alla delar hushåll med sin far och farmor. Det är en vacker plats och en väl sammanhållen familj, där alla håller av varandra. För att inte längta dit och lära sig inse att deras värld är bättre tillåts sjöjungfrurna att ta sig upp till ytan efter det att de fyllt femton år. Den lilla sjöjungfrun har den vackraste rösten av dem alla och det vill inte säga lite då det gäller en sjöjungfru. Hon längtar ständigt upp till ytan, inte minst efter att ha hört sina äldre systrar berätta om de märkvärdigheter som finns däruppe. Då det äntligen är hennes tur att simma upp till ytan kikar hon in i ett skepp där hon får se den vackraste man hon någonsin sett. Då skeppet går under i en storm räddar sjöjungfrun den vackre prinsen och för honom i land vid ett kloster, enbart för att återvända till sitt hem i havet, men ... hon kan omöjligt glömma sin drömprins.

All hennes längtan står att till varje pris bli en människa, att få ben och fötter, samt en odödlig själ – sjöfungfrur lever i flera hundra år, men då de dör blir de enbart skum på vågorna. Enda sättet att bli människa är att söka upp den fruktansvärda sjöhäxan och ge henne vad hon begär. Den häxa som sjöjungfrun söker upp är en helt annan varelse än disneyfilmens magnifika Ursula. The Little Mermaid är för övrigt en av Disneystudios bästa filmer och det vill inte säga lite.

Scenen med sjöhäxan är även hos H.C. Andersen mästerligt skildrad, om än betydligt kusligare än hos Disney:

Alla träd och buskar bestodo av polyper, till hälften djur, till hälften växter, de sågo ut som hundrahövdade ormar, som växte ur marken; alla grenarna voro långa slemmiga armar, och fingrar likt smidiga ormar, och led för led rörde de på sig, från roten till den yttersta spetsen. Allt vad de kunde få tag på i havet, snodde de sig omkring och släppte det aldrig mer […] Människor, som hade omkommit på havet och sjunkit hit ned i djupet, tittade fram ur polypernas armar som vita benrangel. Skeppsroder och kistor höllo de fast, skelett av landdjur och en liten sjöjungfru som de hade fångat och strypt, det var för henne nästan det hemskaste av allt.

I ett hus uppfört av drunknade människors benknotor tronade havshäxan, hon:

lät en padda äta ur munnen på henne, liksom människor låta en liten kanariefågel äta socker. De fula, feta vattenormarna kallade hon sina små kycklingar, och de fingo kräla på hennes stora, svampiga bröst.

Det avtal som sjöjungfrun ingår med havshäxan är att hon av henne skall få vackra ben att röra sig på och om hon får prinsen att gifta sig med henne kommer den lilla sjöjunfrun också att får en odödlig själ. Men, sjöjungfrun kommer aldrig att kunna återvända till sin familj på havets botten och om prinsen gifter sig med en annan kvinna kommer sjöjungfruns hjärta att brista och hon blir skum på vågorna. Priset sjöhäxan begär för sina tjänster är att skära tungan ur sjöjungfruns svalg så att hon aldrig mer skall kunna sjunga eller tala.

Sjöjungfrun får sina vackra ben, men för varje steg hon tar sticker det som nålar och skär som knivar i fötterna. Hon står dock ut med den fruktansvärda smärtan och trots sin stumhet lyckas hon genom sin skönhet och uppenbara godhet vinna prinsens kärlek. Men, då han efter den gången då hon räddat honom till livet ha fått en glimt av henne inbillar sig prinsen att han räddats av någon annan. Kanske en vacker nunna från klostret där han sedan blev omhändertagen? Det är henne han trånar efter, även om han är ohjälpligt fäst vid sjöjungfrun.

Då prinsen slutligen kommit till klostret och där mött en kvinna som till utseendet tycks vara sjöjungfruns dubbelgångare inbillar sig prinsen att det var hon som en gång räddadat honom till livet. Den stumma sjöjungfrun kan omöjligt övertyga honom om sanningen och finner sig i sitt öde. Prinsen beslutar sig för att gifta sig med den vackra nunnan och sjöjungfrun inväntar sin död. Hennes systrar stiger då upp ur havet och talar om för henne att sjöhäxan sagt dem att deras älskade syster kan återvända till dem och även få en odödlig själ om hon dödar prinsen. De räcker systern en kniv som de fått av häxan. Men, sjöjungfrun kastar tillbaka vapnet i havet och dyker sedan ner i dess djup, beredd på att dö eftersom hon som människa inte kan andas under vatten. Hon hämtas dock upp av änglar som för henne till Paradiset.

Andersen har i sin berättelse lyckats inkorporera en mängd motiv från andra sagor – riket under vattnet, sjöjungfruns vackra sång, passionen mellan den dödlig man och en havsvarelse, sökandet efter en själ, mannens svek och jungfruns död.

Det var sitt eget liv Andersen, som så ofta förr, skrev om. Sin trånad efter oåtkomliga kvinnor, som den svenska sångerskan Jenny Lind. Medvetenheten om att han var en apart figur som egentligen inte hörde hemma någonstans. Andersen kunde förtrolla omgivningen med sin röst – sina berättelser, men utan dem var han hjälplös. Liksom sjöjungfrun smärtade det honom att röra sig bland människorna, han var hypokondriker, beklagade sig för jämnan och trivdes bäst i sina egna drömvärldar. Likt ett sjöväsen var Andersen en kluven varelse och som så många av oss hade han svårt att förena det jordiska med sina onåbara drömvärldar. Kanske finner vi vårt ursprung i havet, men vi kan aldrig återvända dit, enbart i våra fantasier och drömmar.

Alighieri, Dante (1983) Den gudomliga komedin: Översatt och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur. Andersen, H.C. (1927) Sagor (nytt urval). Stockholm: Åhlén och Åkerlunds Förlag. Bacchilega, Cristina och Marie Alohalani Brown (eds.) (2019) The Penguin Book of Mermaids. London: Penguin Classics. Boethius (1999) The Consolation of Philosophy. London: Penguin Classics. Bourgeon, François (2010) Les Compagnons du crépuscule – Intégrale. Paris: 12 Bis. de Donder, Vic (1992) Le chant de la sirène. Paris: Gallimard. di Lampedusa. Giuseppe Tomasi (2015) Childhood Memories and Other Stories. London: Alma Classics. Ehnmark, Erland och Jan-Öjvind Swahn (1995) Världens bästa myter och sagor i urval. Stockholm: Natur och Kultur. Gräslund, Bo (2005) Early Humans and Their World. New York: Routledge. Haining, Peter (ed.) (1973) Gothic Tales of Terror, Vol. 2: Classic Horror Stories from Europe and the United States. Harmondsworth: Penguin Books. Harding, James E. (2016) The Love of David and Jonathan: Ideology, Text, Reception. London: Routledge. Höjer, Signe (1973) Mary Kingsley forskningsresande i Västafrika. Stockholm: LTs Förlag. Jönsson, Gabriel (1982) Arv och eget: Ett urval från sju diktböcker. Malmö: Bernces. Kingsley, Charles (1995) The Water Babies. London: Penguin Books. Morris, Desmond (2001) The Naked Ape: A Zoologist´s Study of the Human Animal. London: Vintage. Newman, John Henry (1993) Apologia Pro Vita Sua. London: J M Dent. Pané, Fray Ramón (2004) Relación acerca de las antigüedades de los indios. México: Siglo XXI. Rappoport, Angelo S. (1928) Superstitions of Sailors. London: Stanley Paul & Co. Tully, Carol (ed.) (2000) Goethe, Tieck, Fouqué and Brentano: Romantic Fairy Tales. London: Penguin Classics. Strachey, Lytton (1990) Eminent Victorians. London: Penguin Classics. Wells, H. G. (2005) The Island of Doctor Moreau. London: Penguin Classics.

 

 

 

06/18/2020 08:30

The Swedish artist Sven Ljungberg was, among other things, headmaster for the Academy of Fine Arts, created quite a number of monumental frescoes and mosaics, designed Nobel Prize diplomas, was a friend of several famous authors and illustrated their books. Even he shared much of his time between Stockholm and San Benedetto del Tronto, a small Italian town where he died in 2010, Ljungberg remained loyal to his birthplace – the small boring town of Ljungby, nor so far from where I spent my childhood. All through his life Ljungberg depicted his Ljungby in numerous paintings and woodcuts and he also wrote about it in a variety of autobiographical books, filled with anecdotes and reflections. 

Recently I read one of those – Iakttagelser, Observations, written in 1994. Since I also find my roots in a somewhat boring small town and occasionally live in a house outside it, as well as I spend a lot of my time in Italy, I have in Ljungberg's books found some parallels to my own life. While reading Iakttagelser I came across an anecdote that I reproduce in its entirety. It is typical of Ljungberg's storytelling and made me remember a similar key loss of mine:

The Lost Car Key

 

Turns off the car engine and hurries into the house to make a call. A few minutes later I return to the car. But what happened to the key? It is not in the car and not in the house. I search the few meters between the house and the car, though without finding any key. I carefully raked the lawn – nothing. The key remained lost. How come? Are the little devils tormenting me again, those who run away with odd socks and other items that never are found again? Finally, I began to wonder if the magpie had stolen it. She has her nest high up on the fifth floor of the bird-cherry tree, the top nest. The four below it are abandoned.

It is quite high up so my ladder could not reach it, though I had to get there. I climbed past the lower nests and finally managed to reach my goal, and look … there in the nest was my car key.

 

 

As far back as I can remember I have had problems with keys. Both my parents were working and as a kid I was what was then called a key child, meaning that I, like most of my friends, did not attend kindergarten and instead had a house key dangling in a string from around my neck, while I was playing in the yard. It wasn't as dramatic as it may sound, my mother did during my childhood most of the time work half-time and my father worked at nights, so he was for the most part of the day at home. I don't remember how old I was when I became allowed to roam about freely, though what I remember from my childhood I ran in and out of home until I started school at the age of seven.

 

 

Since then, I have misplaced, forgotten and lost a countless number of keys, which often has caused great concern and a lot of embarrassment. It is not only concrete keys to houses, flats, mailboxes, cars, bicycles, and cabinets that I have misplaced and lost, but also ”mental” keys such as all these irritating passwords for bank and credit cards, computors, a variety of appliances and the numbers and passwords to the entire plethora of apps and sites that increasingly occupy our existence.

 

 

It gets worse with each passing year and on top of that my memory is obviously weakening. Every time I leave a house, or flat, I check if I have the car- or bicycle key, the house key, the office key and I do not know what else I have to bring with me – mobile phone, wallet or laptop. Almost always I am forgetting one or two of those essential items and have to return to search in the key cabinet, on different tables, in sofas and beds. Where did I put that important key? Where did I forget it? In the storage room, in the office, in the car? Has it fallen out of a hole in a pocket? Maybe it has been stolen? Is it left in a lock somewhere? Locksmiths have broken up locks for me, the car has been towed, my bike stolen, all because I have dropped or left a key in some unknown place. Currently, I have misplaced the key to the basement storage and to a cabinet in our house in Bjärnum, which even the locksmith was unable to unlock

 

 

Keys are everywhere, concrete as well as mental – there are key persons, key issues, key positions and keynote speakers. Fortresses and cities are keys to countries and territories; Gibraltar is the key to the Mediterranean, Älvsborg´s fortress to Sweden and the town of Rodrigo to Spain. Keys are found on pianos, computors and typewriters. In music we have major and minor keys and someone like me who likes to sing, generally do it out of key. A key is used close and open. It is one of the few English words whith an unkown origin.

 

Gods know everything, They can withhold their knowledge from humankind, but also give away parts of it – they are key keepers. The Indian Ganesha, god of wisdom with an elephant head, is worshipped for his capacity to remove obstacles and help students and scientists to solve their tasks and problems. Of course, Ganesha often holds a key in one of his many hands. The key to wisdom and success.

 

 

The Roman, double-faced god Janus; god of entrance and exit, of youth and old age, beginning and end, and accordingly also ruler of birth and death, was also depicted with a key in one hand.

 

The Vodun deity Legba, an old, crippled character, generally leaning on a crutch or cane, is guarding the threshold of Guinea, the abode of lwas, gods and spirits, and always summoned by the beginning of a vodun session, when the lwas are invited and asked to mount their chwals, horses. i.e. possessing people so the lwas may convey their messages and manifest themselves among their believers.

 

 

Since I most of the time live in Rome, where the Vatican and Pope are a constant presence, I am of course constantly reminded of the power of keys. Not least because the Pope's coat of arms appears everywhere in the city and then generally includes the Keys of Saint Peter.

 

According to the Bible, Jesus once asked his apostles:

 

 But what about you? Who do you say I am?” Simon Peter answered, “You are the Messiah, the Son of the living God.” Jesus replied,“Blesed are you, Simon son of Jonah, for this was not revealed to you by flesh and blood, but by my Father in heaven. And I tell you that you are Peter, and on this rock I will build my church, and the gates of Hades will not overcome it. I will give you the keys of the kingdom of heaven; whatever you bind on earth will be bound in heaven, and whatever you loose on earth will be loosed in heaven.” Then he ordered his disciples not to tell anyone that he was the Messiah.

 

 

On these sentences (Matthew 16:15-20) the Vatican finds its cornerstone, they are the prerequisite for the Pope's power, the reason to why he holds the keys of Saint Peter in his firm grip and to why they are included in the Vatican's coat of arms. The Pope has received Saint Peter’s keys through the apostolic succession. Each time one of Jesus disciples died, he was replaced by a new apostle, a chain of consecrations that has continued from Jesus's time up until the present day. However, if this really can be the case is probably a matter of faith.

 

 

 

The apostles who succeeded Simon Peter became keepers of his keys, not in any tangible form, but symbolically. That Peter had received these celestial from Jesus meant that he had been chosen as Heaven’s gatekeeper. From there on Simon Peter’s and his descendants´ task has been to protect Jesus's doctrine and decide who should be worthy of belonging to the true faith - the Roman Catholic Church, Eccelsia Catholica Romana, one of the world's largest and oldest organizations, which has played a crucial role in the development of the Western world ... and still has a major influence. According to the apostolic succession, the Pope, the ”Father” residing in Rome, is the true heir of Saint Peter and keeper of the keys to Heaven and Earth. A fact indicating that Matthew 16:15-20 ought to be scrutinized in accordance with a proper and comprehensive exegesis.

I became fascinated by exegetics when I several years ago studied theology. The word originates from the Greek exetikos, ”to draw out”, ”explain”, and it involves a methodical use of knowledge of linguistics, ideologies, customs and behaviour, etc. from a specific historical/cultural context, as well as other writings, to try to figure out the original meaning/intention of a written text. Through such a process, an exegete tries to identify interpretive keys that may be used to open up as many aspects as possible of a written passage. Modern philosophers and linguists/literary scholars, for example Jacques Derrida, used the related concept of deconstruction. Derrida's project consisted in demonstrating that all thought systems are fraught with cracks and contradictions. Something I find unusually important when it comes to dealing with all those claims and allegations which constantly is making noise all around us. All this rubbish that on a daily basis is poured over us, especially through the internet.

Fundamentalists spread misconceptions and lies based on what they have read or heard somewhere. Misinformation originating from statistics and complicated surveys that have not been properly understood, but still rendered to be quite enough for creating definite notions about this or that and uncontrollably spread among friends and acquaintances, and most damaging of all – on the internet. It is quite easy to agree with the Italian author and philosopher Umberto Eco when he claims that:

Social media gives legions of idiots the right to speak when they once only spoke at a bar after a glass of wine, without harming the community … but now they have the dame right to speak as a Nobel Pize winner. It´s the invasion of the idiots.Social media gives legions of idiots the right to speak when they once only spoke at a bar after a glass of wine, without harming the community … but now they have the same right to speak as a Nobel Pize winner. It´s the invasion of the idiots.

 

 

Maybe I am one of those idiots, though I generally hesitate about divulging wild speculations and misconceptions. There is already more than enough of such stuff on the web. We are fed with simplified accounts of experiments and research results originally published by serious medical journals, prestigious giants like The Lancet, The British Medical Journal or The New England Journal of Medicine, which worldwide are read by scientists and medical doctors. There are at least 300 other serious and internationally distributed, medical journals considered to be fundamental when it comes to disseminating new knowledge in the medical field.

Discoveries and inventions are reported in articles that have been carefully peer reviewed by expert committees and published in scientific/technical journals such as Wired Magazine, Computor World or MIT Technology Review devoted to specialized knowledge and key investigations, i.e. research that opens up, provides the keys to new insights and understanding. Research that aims at formulating new problems, develop solutions and find a practical application for the obtained results.

The problem is that research is presented in written form, which is read and interpreted by a lot of people, who do not always understand what has been stated in the often complicated research articles, or who have agenda of their own – a political, ideological or religious belief that makes them pick those raisins out of the cake which fit their own purposes and then publish their stories without presenting the whole picture, or they might due to their ideological and unfocused spectacles be spreading outright lies.

This is especially true within the religious camp, where opinions and convictions are not based on science, but on faith and where written texts often have an overwhelming importance. This is especially true of so-called scriptural religions, which consider one (or maybe two) sacred, canonical scripture to have the supreme authority over their belifes. Accordingly, fanatical adherents may motivate all their opinions, convictions and actions by referring to such a ”holy writ”.

There are several scriptural religions, like Christianity which bases its religion on the Bible, Islam on the Qur´an, Judaism on the Torah and Tanakh, Sikhism on Guru Granth Sahib, Mormons on the Book of Mormon, Taosim on Daozang, Hinduism on the Vedas, Bahgadavita and the Upanishads, Buddhism on Tripitaka and the Mahayana Sutras and a plethora of other religions and sects which have found the word of God and absolute truth in a variety of scriptures, which they strongly believe in and which laws and regulations, preferably those which they themselves picked out, everyone else has to follow .

A firm believer´s Holy Scripture contains all the keys such a fundamentalist needs for living a ”righteous” life. It contains the ultimate truth about everything. Since all fundamentalists base their beliefs on scriptures, the foundations of their faith and meaning of life may be found there. To get a profound understanding of how these texts came about, who wrote them and how their author(s) may have thought, exegesis may prove to be an important key for unlooking the origin to even the most apparently incomprehensive conviction. A method that may prove to be important especially in these times when scatter-brained fanatics and madcaps are spreading their harmful opinions all across the web to support their often insane and extremely dangerous views based on badly digested reading fruits gathered from sacred writings, rumours, or misunderstood scientific reports.

Some of my interest in exegetics probably originated from the fact that it I began to study History of Religions just after I had finished my military service as radio telegraphist. As a soldier I had with the help of a telegraph key and the Morse code sent encrypted messages to far-away recipients. To interpret the encrypted messages and the various orders I received over my radio receiver I used a cipher key, which only unauthorized personell had access to.

Let me return to Matthew 16:15-20. Each single sentence of the Bible has been scrutinized by a multitude of exegetes and for each section there are several interpretations. What follows is a rush job just to illustrate the pleasure I find in burying myself in Bible quotes, actually I tend to delve into anything I find interesting or memorable.

Like a radio telegraphist an exegete has to determine who is the sender and who is the receiver. Who was Matthew? Nobody knows. It was certainly not the one of Jesus's disciples who went by that name, sometimes also called Levi, and who when he was called by Jesus to become one of his disciples worked as tax collector in Capernaum, the small town where Jesus lived after leaving his family home. It is more likely that the author, which was very common at the time when the gospel was written, was a devout Christian who used Saint Matthew's name to give his story greater credibility and power. This is just as common today as it was in those days. It is enough to take a look online to see what Einstein, Gandhi, Kafka or Garcia Marquéz have said and written, although they have actually not said or written all of those wonderful quotes, poems and musings which are imposed upon them.


A careful analysis of the language in the Gospel of Matthew establishes that it was written in quite good Greek. Furthermore, several of its accounted traditions and linguistic expressions can be traced to a Greek-speaking Jewish environment. The author seems to have been active in an ambience characterized by perceptions of Jews who had become convinced of the correctness of Jesus's doctrine and considered it as their task to first convince other Jews about its correctness and that they ought to accept Jesus as the Messiah and join their congregation, only after that would the Gentiles be converted.

Various textual passages and later mentions of the Gospel of Matthew indicate that it was written at the earliest in the late 60s CE, probably within a Judaeo-Christian congregation with its centre in the Hellenistic town of Antioch, or possibly in another Syrian city. The Gospel of Matthew thus appears to have been written for and within a Greek-speaking congregation of Christian Jews. Something that might explain some contents of Matthew 16:15-20.

Simon Barjona (Jonah's son) answers the question Jesus has asked by stating that he considers him to be the Messiah, a Greek rendering of a Hebrew word meaning anointed with oil. In ancient Israel, a monarch was consecrated to his office by anointing his head with sacred oil – olive oil scented with sweet cinnamon, myrrh (a kind of resin), kaneh bosom (extracted from the aromatic leaves of Acorus calamus, a water plant) and cassia (the aromatic bark of a tree, Cinnamomum).

Among other passages in the Tanakh (the Old Testament), the Gospel of Matthew refers the Messianic idea to a dream vision of the prophet Daniel:

In my vision at night I looked, and there before me was one like a son of man, coming with the clouds of heaven.´He approached the Ancient of Days and was led into his presence. He was given authority, glory and sovereign power; all nations and peoples of every language worshiped him. His dominion is an everlasting dominion that will not pass away, and his kingdom is one that will never be destroyed. (Daniel 7:13-14).

It is a vision like this and/or similar Bible passages which Jesus may refer to when he states that Peter did not get his idea of Him as being the Messiah from a person in ”flesh and blood” but from Jesus's father in Heaven, which might have meant that Simon Peter had read God's words about the Messiah in the Tanakh, or had a vision.

By carefully studying the many passages in the gospels and in Paul's letters where Jesus appeared to bring forth the Messianic idea, one may discern the influence of various Jewish views about this figure. Perceptions that are not perfectly harmonized with each other and therefore makes it quite unclear what Jesus really meant when he described himself as the Messiah.

How the Jews at the time assumed the awaited Messiah would be like is a somewhat thorny issue. The fascinating German-Israeli philosopher and historian Gershom Scholem devoted several in-depth studies to Jewish messianism, pointing to a constant tension between what he called a restorative messianism and an utopian messianism. With the former Scholem indicated a belief that the expected Messiah would be a leader reforming and renewing Judaism by restoring, preserving, and further developing the Law, i.e. the Jewish religion. According to such thinking, the Messiah would be a representative of Halakha, a word that may be translated as "to behave", or more literally "how to walk". Another branch of Jewish messianism was far more radical and grew stronger during times of persecution and social unrest. Within this utopian messianism it was expected that the Messiah would be more of a spiritual being that would overthrow and perhaps even condemn and judge the old, evil world and create a new world order characterized by peace and prosperity.

The Bible's portrayal of Jesus as the Messiah includes the notion that he will be a religious leader in King David's succession, something Matthew emphasized by presenting Jesus's pedigree by the beginning of his gospel, thus proving that Jesus directly descended from King David.

Saint Matthew also emphasize a view first asserted by the prophet Isaiah, namely, that it would emerge a leader whom Isaiah called Ebed Yahweh, the Lord's Servant, who through vicarious suffering would re-establish the disturbed relations between God and his Chosen People (Genesis 17:7). Isaiah's idea of whom the Messiah would be differed from the common nationalistic Messiah expectations. Isaiah’s Ebed Yahweh would not carry out his God-given mission with force and weapons, but instead through innocent, self-denying suffering and thus make the People of Israel understand that each one of them had to humble him/herself by submitting to God’s omnipotence. Only then could a reconciliation take place between Yahweh and his people.

By Matthew, we also find a notion that was common during Jesus's lifetime and which he often referred to by calling himself Son of Man. This Messiah personage was, in spite of the denomination, more of a heavenly entity than a real man. The prevailing idea was that the Son of Man remained hidden with God, awaiting to fulfil his mission, which would be to judge, and even condemn, the unjust while saving and rewarding the righteous. A thought expressed by the prophet Daniel. However, it appears as if Jesus generally emphasized forgiveness and non-violence, instead of fighting and condemning his enemies. However, this does not prevent Matthew from occasionally stating that Jesus, as the Messiah, actually would distinguish between believers and unbelievers, and that the latter would be severely punished.

After Peter declared he believed that Jesus really was the Messiah, Jesus stated that Peter would be the rock on which he was going to build his church. Jesus uses the Greek word Petros, which probably is a Greek rendering of Kepha, which in Aramaic, the language Jesus spoke, means ”stone” or ”rock”. As a description of what Jesus is to build on this rock, the English translation uses the word ”church”, originating from the Greek kyriakon ”that which belongs to the Lord”, implicitly ”the house of the Lord”. However, the Greek original writes ekklēsia, congregation, and the word does thus not refer to a building but rather to Jesus's future followers – those who would believe in him and his message. Since Jesus speaks of ”my” congregation, it cannot be the Greek ekklēsia, which by the Greek-speaking Jews at the time was used as a designation for Beni Ysra'el, the Children of Israel, i.e. the Jewish people. Assuming that Matthew was active in a Judaeo-Christian environment in Antioch, a Christian ekklēsia had at that time already been established.

When Jesus then speaks of the gates of the kingdom of Hades he appears to mean the power and strength of that Kingdom, instead of some concrete gates. However, his use of the word ”gates” may indicate that Jesus conceived the Kingdom of Hades as a concrete place. Towered gates were the focal points of a city's fortifications. Notice that Jesus is talking about the Kingdom of Hades and about Hell. By Matthew, the Kingdom of Hades may be likened Sheól a place below the earth where Jews assumed the spirits of the deceased would gather and endure a rather sad, shadowy existence. If Matthew had been referring to Hell, he would probably have used the Greek word Àbyssos, the Abyss, a place corresponding to the Hebrew Gehénna, a place where sinners were punished after their death. There are some passages in the New Testament which suggest that sinners confined to the Àbyssos are doomed to stay there forever. The Kingdom of Hades, on the other hand, is a temporary place of residence. The souls that have ended up there will finally be liberated – saved.

That Peter was given the keys to the Kingdom of Heaven meant that he was appointed to be Christ’s house steward, i.e. someone with the authority to decide whether someone would belong to his household, or if someone should be denied access. Keys are symbols of access to both a house and a city. Already in Jesus's time, when a representative of a besieged city handed over the ”keys of the town” it meant that it had given up all resistance. As in Velázquez's famous painting where the Dutch, under Justinus of Nassau, hand over the keys to the strong border fortress Breda to the commander of the Spanish army, Ambrogio Spinola.

That Jesus gives Peter the keys to the Kingdom of Heaven, would according to Jewish belief mean that he gave his disciple both legislative and remissive powers. Something that is expressed through the words "whatever you bind on earth will be bound in heaven, and whatever you loose on earth will be loosed in heaven." In the New Testament, the Kingdom of Heaven seems to be equivalent to the concept of the Kingdom of God and according to Jesus it would thus not be a concrete place, a State, or a nation, such as the liberated Israel which most Jews of his times expected that the Messiah would establish. Jesus´s Kingdom of God was rather a spiritual realm that already existed ”in the midst of” us, but it was nevertheless not ”of this world”. Theologians have often argued that the expression ”in the midst of you” would mean ”within you” or something similar. Disagreement arises from the fact that the preposition in the basic text can have several meanings and nuances. It is unclear how this Kingdom was supposed to be established, or whether it already existed. Jesus points out that it is a spiritual realm where one gains access through faith and where the ”greatest” become servants of others. 

At one point in the Gospel of Luke, he claims:

The coming of the kingdom of God is not something that can be observed, nor will people say, ‘Here it is,’ or ‘There it is,’ because the kingdom of God is in your midst (Luke 17:20-21).

We once had an Ethiopian neighbour, a kind and deeply religious lady. She gave us an Abyssinian, hand-held processional cross. It is quite beautiful and now lies beside me here on the desk. The lady told me that no two such crosses are the same.

As I now look at that cross, I realize that it is shaped both as a cross and a key and it makes me think that it was perhaps something like that Jesus meant when he stated that the Kingdom of God is within us. Through his message and sacrificial death, which was preceded by agony, abandonment, and suffering, Jesus did probably, through his own pain and death, try to make us realize that it is a personal paragon that opens us to a doctrine, a faith. The word that becomes flesh and allows us to ”inscribe the Law in our hearts.” The cross, symbolizing the death of Jesus, thus becomes a key that opens up our interior to His message. As one Jesuit once told me in El Progreso, a wretched town in Honduras: ”This death that makes us live.”

Jesus prohibiting his disciples to tell anyone about him being the Messiah also reminds me of my time as a telegraphist and the coded messages I received and interpreted. Perhaps Jesus's message that he really was the Son of God actually was encrypted at the time he uttered it. His intention was maybe to hide this information from unauthorized persons until the right time came to reveal it, additionally he could have been worried that it for the time being run the risk of not being correctly received, interpreted and transmitted and thus could be used against him.

In a way he was right to be cautious, the Christian message has been corrupted and mishandled time and time again. Jesus’s words and behaviour have occasionally been interpreted and used in the worst possible manner – often in support of idiots and oppressors who, on the basis of hopelessly distorted views and malicious script interpretations, have silenced their fellow human beings, torturing and killing them in the name of the Father, the Son and the Holy Spirit.

Keys turn up one last time in one of the Bible's most despicable books – the Book of Revelation, which also seems to be the one that is most vividly appreciated by fundamentalists and especially those who generally ignore the forgiving spirit of Jesus and instead revel in how their enemies will be tormented and hopefully meet an even worse fate than death.

In the Book of Revelation, it is an angel, not Simon Peter, who shows up with a key and in the usual incomprehensible manner of this strange book locks up the Devil in his Hell. The specified periods of time he has to remain locked up have inspired a number of sectarians, not the least Jehovah's Witnesses, to repeatedly prophesy of an imminent Apocalypse, which nevertheless did not take place at the expected dates:

And I saw an angel coming down out of heaven, having the key to the Abyss and holding in his hand a great chain. He seized the dragon, that ancient serpent, who is the devil, or Satan, and bound him for a thousand years. He threw him into the Abyss, and locked and sealed it over him, to keep him from deceiving the nationsanymore until the thousand years were ended. After that, he must be set free for a short time. (Rev 20: 1-3)

Let us leave this apocalyptic madness and return to the Keys of Saint Peter. Since the Pope's power rests on the belief that Jesus gave Peter and his successors power over his congregation, manifested through the symbolic keys, they have a prominent place in the Vatican's coat of arms. The latest version of the coat of arms, from 1927, presents a golden key crossing a silver one. The keys are bound together by a with a red braid symbolizing the blood that Jesus shed for us and connects all true Christians through the mystery of the Eucharist. Furthermore, the braid symbolizes the blood martyrs have spilled to keep the faith alive. The golden key opens the gates of the Kingdom of Heaven, while the silver key locks them for the sinners. However, the keys may also symbolize the Pope's mandate to unlock and reveal the Christian dogma and keep out heretics who do not accept and follow it, i.e. the Pope's power, granted to him as God's representative on earth, to forgive and condemn. It is also said that while the golden key is the key of the Kingdom of Heaven, the silver one is the key to the world. The keys may also symbolize Urbi et Orbe (Latin ”for the city”, i.e. Rome, and the world), a description of the pope's divine assignment as bishop of Rome and head of the Universal Church.

The keys are big, looking heavy and solid, thereby indicating the heavy burden and responsibility that rests on the Pope´s shoulders as God's steward and keeper of His keys. In the book of the prophet Isaiah it is said that God placed the keys of the House of David on Eliakim's shoulders, an indication of the fact that in ancient Israel keys to town gates, temples and palaces, were often cumbersome and carried in a rope slung over one shoulder. Michelangelo painted a picture of Eliakim just under the ceiling of the Sistine Chapel, where he sits looking grumpy. He was the house manager and finance minister under Hezekiah, Israel's thirteenth king.

 

 

Keys turn up everywhere in the Bible and it was common for Jewish mothers to be given a key to clutch tightly during their labour pains, thereby facilitating the child's arrival into the world

 

 

Similarly can a West African woman while giving birth grasp her so-called akua´ba doll. The effigy got its name from a certain Akua who was mocked for not having any children. She made a wooden doll she hoped would make her fertile. Akua carried the doll on her back as African mothers do with their infants, see and behold – she finally gave birth to a beautiful daughter. Since that day women wishing for a child may carry such akua'bas on their backs and when they come home in the evening they may place their akua'bas on an altar and offer them drinks and fruits.

 

It has often been pointed out that akua´bas seem to be reminiscent of the ancient Egyptian sign of life, Ankh, which was often worn as an amulet and also placed in tombs and coffins. Several Egyptologists claim that the hieroglyphic Ankh is similar to an ancient Egyptian sandal. However, how a sandal could become a sign for life is beyond my understanding. I find it much more likely that the Ankh character, it is also a hieroglyph, as a few have argued represents a stylized uterus with an egg, definitely a more credible fertility symbol than a sandal. The Ankh sign is also commonly called a Nile Key and is then associated with the most powerful source of life of them all in Ancient Egypt – the Nile, which with its life-giving water fertilize the fields and guarantee the welfare of Egypt.

 

 

It is often speculated wildly and incorrectly around signs and symbols. For example, it is common to hear that the so-called Venus Mirror, commonly used as a sign of femininity, also is a stylized uterus, or an image of a key. Could be, but it is more likely that the character is based on the Greek letter phi, which as capital letter is written as Φ and as minuscule φ. Phi is the initial letter to Phosphoros, the Morning Star, i.e. the planet Venus. The ancient Greeks did not consider the planet Venus to be a female entity, it was rather male and had two forms of appearance – as Phosphoros and Hesperos, the Evening Star. Later on, alchemists came to link Venus with copper and it was then that φ became . It was the classicist, philologist and philosopher Joseph Justus Scaliger (1540-1609) who definitely put the sign in connection with femininity and called it the Venus Mirror and it was the Swedish botanist Carl von Linné who in 1751 began using ♀ to indicate the female gender of different species.

 

 

Keys have in many religions been been connected with women's fertility, not the least in Ancient Egypt, where locks and keys appear to have been invented. Egyptian locks were generally made of wood and the keys of metal. The key's entry into the lock, which thus opened up to what was hiding in a chamber, made already the ancient Egyptians and Mesopotamians associate locks and keys with intercourse.

 

 

Keys have in many religions been connected with women's fertility, not the least in Ancient Egypt, where locks and keys appear to have been invented. Egyptian locks were generally made of wood and their keys of metal. The key's entry into the lock, which then opens up to what is hiding in the chambers, made already the ancient Egyptians and Mesopotamians associate locks and keys with intercourse.

 

Key allegories were linked to a kind of sacred intercourse, which in the History of Religions has come to be denoted by the Greek term hieros gamos, sacred marriage. The most well-known hieros gamos ceremonies took place in Ancient Mesopotamia and originated from a rite which meant that Sumerian kings copulated with Inanna's high priestess. Inanna was one of several extremely powerful Middle Eastern goddesses and considered to be the divinity of love, beauty, sex, war, justice, and political power.

 

Ghostbusters, a success movie from 1984, makes fun of this ritual, as well as it jokes with allusions about the sexual connection between key and lock and beliefs that certain rituals may open a gateway to other unknown dimensions.

 

The attractive, female musician Dana Barret and the awkward accountant Louis Tully are neighbours in an apartmant that actually is a supernatural temple masquerading as a New York skyscraper. The temple is intended to be the mighty and extremely malevolent Sumerian god Gozer's gateway to earth, but to be born into this world, Gozer must make use of the sexual association between two demon-possessed humans. To that end, the accountant Tully becomes possessed by Vinz Clotho, Gozer's key master and the musician Dana by Zuul, Gozer's gatekeeper. It will be the The Ghostbusters´ task to prevent Clothos and Zuul's ruinous association.

 

 

Women have often been assumed to hide the wealth of life within their bodies, but to provide humanity with life, strength and satisfaction women ha to be ”unlocked” and it has been argued that like treasure chests they require keys to open up, a male tool is required for a woman to be able to produce life and give away the riches she carries within her.

 

 

By the Baman people in Mali, the locks for storehouses are designed as women.

 

 

Keys have often been considered to be indicative of female control and power, of their life-creating abilities and up-keep of life inside and around their homes. 

 

 

When a Viking chieftain embarked on a forays or business trips he ceremoniously handed over the keys to home and storage house to his wife. Viking women often wore jewellery in the form of keys, presumably to demonstrate their female authority, several such adornments have been found in women’s tombs, while deceased men generally were provided with more warlike jewellery, like miniature Thor hammers.

 

 

Female, Christian saints, like Saint Petronella, Saint Geniève, Paris's patroness, and Saint Martha, Maria Magdalen's domestically inclined sister, are generally depicted with a key.

 

 

Even noble ladies have, throughout the ages, been portrayed with keys, which indicate their dignity as mistresses of homes and properties.

 

 

Children are often fascinated by keys. Finding a key means it fits into a keyhole somewhere, maybe to the lock in a door leading to a mysterious abode, or maybe it opens up a box filled with treasures or thrilling secrets. When I was a kid it was quite common for little girls to keep diaries which they closed with locks and keys to their innermost thoughts and sensitive secrets. Of course, I was curious about what could be hidden in my sisters' diaries, but they had carefully hidden away their keys. Many stories tell about how someone finds a key that leads to another world, or to a solution to a problem. After falling into the rabbit hole, Alice ends up in a corridor with a multitude of doors, all locked.

 

Suddenly she came upon a little three-legged table, all made of solid glass; there was nothing on it except a tiny golden key, and Alice’s first idea was that this might belong to one of the doors of the hall; but, alas! either the locks were too large, or the key was too small, but at any rate it would not open any of them. However, on the second time round, she came upon a low curtain she had not noticed before, and behind it was a little door about fifteen inches high: she tried the little golden key in the lock, and to her great delight it fitted!

 

 

Women and girls' handling of keys have quite frequently been interpreted negatively, as when Pandora with a key opened the shrine in which all the world's misery was contained. Hesiod wrote that after Prometheus had stolen the fire from the gods and given it to the human, the Gods wanted to be avenged by spreading misery to the ungrateful human creeps. Accordingly, they gave a large, sealed kylix, drinking vessel, to Prometheus's brother Epimetheus. Prometheus had in the meantime been chained in a mountain in the Caucasus, where his constantly reborn liver was hacked by an eagle, or a vulture. As is often the case of ancient, misogyny myths, it was a woman who brought misery into the world. Epimetheus's inquisitive wife, Pandora, broke the seal from the kylix and thus allowed sickness, death and other unspecified misery enter into the world.

 

 

In later times, however, Pandora has generally been provided with a key, while Epimetheus´s kylix has been transformed into a box. The reason for this is Erasmus Adagia from 1508 in which he collected a large number of Greek and Latin proverbs, commenting them through stories and anecdotes. The Latin proverb Malo accepto stultus sapit, having had something bad happen, the fool grows wise, Erasmus exemplified with a story about how Epimetheus, whose name means Aftermath, was given a key by the gods to open the unfortunate box. In the general consciousness of the people, Epimetheus was soon replaced by Pandora, but the box and its key remained the same.

 

 

Locked chests and keys are often signs of stinginess and greed (avaritia) a deadly sin, or as Jesus explained:

 

Do not store up for yourselves treasures on earth, where moths and vermin destroy, and where thieves break in and steal. But store up for yourselves treasures in heaven, where moths and vermin do not destroy, and where thieves do not break in and steal. For where your treasure is, there your heart will be also. (Matthew 6:19-23)

 

In Hieronymos Bosch's visions of Hell we are confronted with misers tormented by their keys of greed.

 

 

However, keys might also be a sign of love. Something that Evert Taube, a troubadou who is extremely popular in his homeland, certainly had in mind when he entitled a volume compiling sixty of his songs Hjärtats nyckel heter sång, Song is the Name of the Key to the Heart.

 

 

In that context, I come to think of Juan Luis Guerra's swinging and brilliant La Llave de mi corazon, in which a poor man from Ciudad Nueva, a legendary quarter in Santo Domingo, calls up a radio station where a certain Doctor Luis provides ”marital advice”. He dials the number 305 594 1185 and when the doctor answers wonders the in lovesick, but slightly awkward youngster, in his dominicanyork, the mixed language between English and Spanish that Dominicans who have been working in the U.S. often speaks:

 

Hey Doc, le llama por una amiga que conci en un web site,

le pido que me dé solución

pues tiene la llave de mi corazón.

 

Yeah, yeah, yeah, yeah.

Yo soy de Ciuad Nueva, y ella es

de San Pedro Macoris, you know,

tierra de peloteros, where Sammy Sosa lives.

 

Le gusta beber jugos de papaya con anís

y narrar telenovelas, but love is blind as you can see.

 

Le pido que me dé solución

pues tiene la llave de mi corazón.

 

Hey Doc, I'm calling you for a friend I met on a website,

I ask you to give me some advice

because she has the key to my heart.

 

Yeah, yeah, yeah, yeah.

I am from Ciuad Nueva, and she is

from San Pedro Macoris, you know,

the land of baseball, where Sammy Sosa lives.

 

She likes to drink papaya juices with anise

and narrate the soap operas, but love is blind as you can see.

 

I ask you to give me a solution

because she has the key to my heart.

 

Enjoy the music video on https://www.youtube.com/watch?v=gxWexyncaTs

 

 

I am quite familiar with the song´s setting since we have lived in Santo Domingo for several years and still have a second home in Juan Dolio, not far from San Pedro de Macoris, home to the great Dominican baseball heroes. Baseball is the national sport of the Dominican Republic, just as is in the U.S., several of the players in the U.S. major leagues, like Sammy Sosa, have been or are Dominicans.

 

As I stated above, locks and keys have connotations to love and eroticism. It has become a kind of fashion, yes … almost an obsession with couples in love to attach locks to railings and fences after the 2004 French film Pont des Arts.

 

 

In many parts of the world , fences and bridge railings have collapsed soem the weight of attached locks. In June 2015, the Paris municipality banned the attachment of locks at the Pont des Arts and removed those who were there at that timee – more then 700,000 locks with the amassed weight of twenty fullgrown elephants.

 

 

In romances from the Middle Ages and onwards, the gift of a key from a lady to a prospective lover has been regarded as an unfailing invitation to lovemaking.

 

 

In European court culture it was considered extremely great honourful to be considered worthy of taking care of the key to a prince's or princess's private chambers. Not as a love token but as an official sign that the person who earned such an honour had the full confidence of his prince. An example of this is the English title Groom of the Stole. It was awarded to the second highest official in an English royal household, jsut below that of Chamberlain. Under Queen Anne's reign, the title could also be given to a woman, though Queen Victoria later changed the female position to Mistress of the Robes. The male office was abolished in 1901 by King Edward VII.

 

The origin of the title is somewhat peculiar. In the later Middle Ages, The Groom of the Stool was a male caretaker who within the household of an English monarch had the task of assisting the King during his visits to the toilet. Among the tasks of the Groom was to clean the royal end, as well as providing bowl, water and towels. The Groom of the Stool would also monitor the King's diet, keep a record of his bowel movements and the texture of the royal stools. Furthermore, he acted as intermediary between the king and the court physician. Below is a toilet seat from Hampton Court, the 1650s.

 

 

To give a key to someone, often in the form of a pendant on a necklace or bracelet, is generally considered as a token of love and may of course also have erotic allusions, as in Gustave Doré's illustration of Perrault's tale Bluebeard where the perverted villain gives a key to his young bride. It turns out to be leading to a chamber where he stores the corpses his former and slaughtered wives.

 

 

Instead of being an invitation to sin, as the story of Bluebeard suggests, locks and keys may on the contrary be connected with rampant jealousy and a sense of ownership of women, as the legendary chastity belts said to have been used by crusaders when they set out to liberate Jerusalem and wanted to feel assured that their remaining wives did not commit adultery. However, it has turned out to be an unfounded myth and no such chastity belts have been found.

 

 

Now, let me leave myths about locks and keys aside and return to my personal key losses, especially the one I came to think about when I read Sven Ljungberg's little anecdote. It was one of those winters before climate change hit the part of Sweden where I grew up and there was still plenty of snow around our home in Bjärnum. We had celebrated Christmas there and was preparing us to take the car to Kastrup’s airport to catch a flight to ... I do not remember if it was to Rome or Santo Domingo. Christmas' celebrations had been joyful and very pleasing, the girls had had a lot of fun in the snow and among other things we had made a magnificent snowman.

 

Everything was packed and we were ready to leave in good time to reach Denmark and the airport. Then ... PANIC! I could not find the car key! At first, I searched everywhere, without telling and worrying about the family. I searched in the beds, easy chairs and sofas, in the toilet, in the outhouses, in the guest house, the carport, down by the lake, in the rowing boat. My worries got worse and as the clock ticked on I had to inform the others that I could not find the car key. They did not have the time to scold me, but immediately took part in my feverish search. By that time, I had realized that the night before I had been going back and forth between the house and the carport, busying myself with packing in the luggage, checking if the motor started after being cold below zero for several days and night. Furthermore, I had helped the girls to make the huge snowman.

 

 

I rushed into the house and checked my working pants. Well ... quite right there were a holes in one of the pockets, the key must have fallen out into the snow. Most likely, it happened somewhere between the house and the carport, though that is a fairly large area, at least during keyhunting and it had snowed abundantly during the night. Now the whole family was digging around in the snow and I started calling the car rental company in Malmö. There might be a spare key there, no ... the office was closed for the Christmas holidays. The rental car had to be handed over at Kastrup Airport outside Copenhagen, but they would only receive the car and could not help me with the key issue. However, the rental car office in Oslo was open for business and I called them wondering if they might have a phone number to some towing or key service in the Hässleholms-Kristianstad area. No, they had not have that. Desperately I called a several numbers to close-by companies and workshops that might be helpful. Everything was closed. All I could do was try to order a taxi and leave the rental car where it stood while I in Rome or Santo Domingo had to try to figure out some future solution. However, due to the holiday season all taxis were busy serving other clients

 

Now my wife had come up with the idea of pouring boiling water to melt the snow and it would more easier to serach for the key, though there were not enough boiling water and a lot of snow. The hours passed, the minutes and the seconds. I glanced at the snowman. Yesterday, we must have rolled in the key into the big snow balls we had used to build him. He was big and handsome and my youngest daughter was saddened when I raised the snow shovel to cut him to pieces. At that very moment, my wife cried out aloud – she had found the key!

 

Now we have to hurry. We made it just in time for check-in.

 

 

Bargna, Ivan (2006) L´Arte Africana. Florens: E-ducation. Brewer, Ebenezer Cobham (1970) Brewer´s Dictionary of Phrase and Fable, revised by Ivor H. Evans. London: Cassell. Carroll, Lewis (1994) Alice´s Adventures in Wonderland. London: Penguin/Puffin Books. Nicoletti, Gianluca (2015) ”Umberto Eco: Con i social parola a legioni di imbescelli”. La Stampa, junio 11. Panofsky, Dora and Erwin (1956) Pandora´s Box - The Changing Aspects of a Mythical Symbol. New York: Pantheon Books. Ronnberg, Ami och Kathleen Martin (eds.) The Book of Symbols: Reflections On Archetypical Images. Köln: Taschen.Scholem, Gershom (1971) The Messianic Idea in Judaism and Other Essays on Jewish Spirituality. New York: Schocken Books.

 

06/09/2020 19:06

Konstnären Sven Ljungberg var bland annat rektor på Konsthögskolan, gjorde en mängd monumentalmålningar, formgav nobelprisdiplom, var vän med flera kända författare och illustrerade deras böcker, bland andra Ivar Lo-Johansson och Pär Lagerkvist. Trots att han under flera år delade sin tid mellan Stockholm och San Benedetto del Tronto, en liten stad i Italien, där han dog 2010, var Ljungberg under större delen av sitt liv trogen sin småländska födelsestad – Ljungby, som han skildrat i tavlor och träsnitt, samt i en mängd självbiografiska böcker fyllda med anekdoter och funderingar.

Nyligen läste jag en sådan, Iakttagelser från 1994. Själv kommen från en tämligen tråkig småstad, emellanåt bosatt i ett hus utanför den och även i Italien, så har jag i Ljungbergs böcker funnit en del paralleller till mitt eget liv. I Iakttagelser fastnade jag för en anekdot som jag återger i sin helhet. Den är typisk för Ljungbergs berättarstil och fick mig att minnas en liknande nyckelförlust:

 

Den försvunna bilnyckeln

 

Stannar bilen och går in och ringer. Någon minut senare går jag tillbaka till bilen. Men vart tog nyckeln vägen? Inte i bilen och inte i huset, de få metrarna mellan hus och bil söker jag igenom utan att finna nyckeln. Jag räfsar vägen mellan utan resultat, i gräset finns den inte. Har nu smådjävlarna varit framme igen? Till slut undrar jag om skatan snappat åt sig den. Han har ju sitt bo högt upp på femte våningen i häggen, det översta boet. De fyra under är övergivna.

Det är mycket högt dit upp så mina stegar räcker inte ända upp. Jag försöker ändå ta mig förbi raden av bon och lyckas till slut komma ända upp, och se där, där ligger min bilnyckel.

 

 

Så långt bak i tiden jag kan minnas har jag haft problem med nycklar. Båda mina föräldrar arbetade och som liten var jag vad som då kallades ”ett nyckelbarn”. Liksom alla mina kompisar var jag inte på något dagis utan hade emellanåt en husnyckel hängande i ett snöre kring halsen medan jag var ute och lekte på gården. Det var inte så dramatiskt som det låter, men mor arbetade halvtid och min far arbetade på natten, så han var hemma för det mesta. Det var väl först efter det att jag blivit fem år eller något sådant som jag fick springa fritt omkring. Minns inte så noga, men vad jag kommer ihåg från min barndom var att jag sprang ut och in innan jag började skolan vid sju års ålder.

 

 

Nåväl sedan dess har jag förlagt, glömt och förlorat ett otal nycklar, något som ofta orsakat stor oro och en hel del pinsamheter. Det är inte enbart konkreta nycklar till hus, lägenheter, postfack, bilar, cyklar, skåp, skrin och allt möjligt annat som jag har slarvat bort, utan även ”mentala” nycklar som alla dessa hopplösa lösenord till bankkort, datorer, en mängd apparater och all den uppsjö av appar och sajts som upptar alltmer av vår tillvaro.

 

 

Ack ja, det blir enbart värre med varje år som går och ovanpå det försvagas uppenbarligen mitt minne. Då jag lämnar hus eller lägenhet känner jag efter om jag har med mig bil- eller cykelnyckeln, husnyckeln, kontorsnyckeln och jag vet inte vad. Så gott som alltid är det någon av dem jag har glömt någonstans, jag vet inte var och givetvis glömmer jag även en sådan relativ nymodighet som mobiltelefonen, nyckeln till alla kontakter som jag måste hålla mig á jour med. Jag söker i nyckelskåpet, på olika bord, i soffor och sängar. Var har jag lagt den där viktiga nyckeln? Var har jag glömt den? I förrådet, på kontoret, i bilen? Har den ramlat ur något hål i byxfickan? Kanske har den blivit stulen? Sitter den kvar i något lås någonstans? Låssmeder har brutit upp lås för mig, bilen har blivit bärgad, cykeln stulen, eftersom jag slarvat bort någon nyckel någonstans. Just nu har jag slarvat bort nyckeln till källarförrådet och till ett skåp i vårt hus i Bjärnum, som inte ens låssmeden kunde få upp.

 

 

Nycklar finns överallt, konkreta liksom mentala – det finns nyckelpersoner och nyckelfrågor. Fästningar och städer är ”nycklar” till länder och territorier; Gibraltar är nyckeln till Medelhavets lås. En nyckel används både för att stänga och öppna. Det svenska ordets ursprung kan spåras till det forngermanska lūkan, stänga, sluta, bevarat i nusvenskans lucka och lock.

 

Gudar vet allt, De kan undanhålla sin kunskap för männsikorna, men också skänka bort delar av den – därför har de nycklar. Den indiske Ganesha, visdomsguden med elefanthuvud som dyrkas för att han undanröjer hinder och hjälper studenter och vetenskapsmän att lösa sina uppgifter och frågor. Givetvis håller Gansha ofta en nyckel i en av sina många händer. Nyckeln till visdom och framgång.

 

 

Den romerske, dubbelansiktade guden Janus; ingångens och utgångens gud, ungdomens och ålderdomens gud, början och slutets gud och därmed även härskare över födelse och död, framställdes även han med en nyckel i handen.

 

 

Voodooguden Legba, en gammal ledbruten gestalt, ofta med krycka eller käpp, som vaktar tröskeln till loas, gudarnas värld och åkallas vid inledningen av varje voodooseans så att gudarna kan stiga ner bland oss och besätta sina hästar, medier som uppträder som dem och förmedlar deras budskap. Givetvis har Legba andra världars nycklar i sin hand.

 

 

Eftersom jag oftast vistas i Rom, där Vatikanen och påven har en ständig närvaro, blir jag allt som oftast påmind om nycklarnas makt. Inte minst därigenom att påvarnas vapensköldar dyker upp överallt i staden och de framställer i allmänhet Sankt Petri nycklar.

 

Enligt Bibeln frågade Jesus sina lärjungar:

 

Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

På dessa bibelrader, Matteus 16:15-20, har Vatikanen sin grundsten, de är förutsättningen för påvens makt, orsaken till att han har Petri nycklar i sin hand och till att de ingår i Vatikanens vapensköld. Påven har fått Petri nycklar genom den apostoliska successionen. Varje gång en av Jesu lärjungar, apostlar, dog ersattes han av en ny apostel, en kedja av invigningar som fortsatt från Jesu tid till idag, det sägs i varje fall så. Om så verkligen kan vara fallet är antagligen en fråga om tro.

De apostlar som följde Simon Petrus blev förvaltare av hans nycklar, inte verkliga sådana utan de symboliska han fått av Jesus och som innebar att han blev himlens portvakt. Simon Petrus fick uppdraget att beskydda Jesu lära och bestämma vem som skall få tillhöra den sanna tron – den Romerska-katolska kyrkan, Eccelsia Catholica Romana, en av världens största och äldsta organisationer som haft en avgörande roll i Västvärldens utveckling … och fortfarande har ett stort inflytande. Enligt den apostoliska successionen är påven, ”fadern”, i Rom Petri sanna arvtagare och förvaltare av hans nycklar. Ett faktum som gör att Matteus 16: 15-20 bör utsättas för en ordentlig exiges.

Då jag för många år sedan studerade teologi fascinerades jag av exegetik, d.v.s vetenskapen om att lista ut vad som verkligen står i en text. Ordet kommer från grekiskans exetikos, förklarande, och innebar att du metodiskt, mening för mening, med hjälp av kunskap om språk, ideologier, seder och bruk, samt andra skrifter, försöker lista ut vad som kan ha varit den ursprungliga meningen i en text. Genom ett sådant förfarande samlar en exeget vad hen kallar tolkningsnycklar som hen sedan använder för öppna upp förståelsen och betydelsen av en speciell text. 

Moderna filosofer och linguister/litteraturforskare som Jaques Derrida använde det besläktade begreppet dekonstruktion. Derridas projekt bestod i att visa att samtliga tankesystem är bemängda med sprickor och motsägelser. Något jag finner vara ovanligt viktigt då det gäller att bemöta allt sådant som nu brusar och bullrar omkring oss. All denna rappakalja som dagligen öses över oss, speciellt genom nätet.

Fundamentalister sprider missuppfattningar och direkta lögner baserade på vad de läst i någon skrift. Det kan kan röra sig om statistik och siffror från komplicerade undersökningar som de inte begripit, men likväl skaffat sig en bestämd uppfattning om och sedan vilt börjat sprida bland vänner och bekanta, och mest skadligt av allt – över nätet. Det är lätt att hålla med Umberto Eco då han konstaterade att:

Sociala medier ger mängder av stollar möjlighet att uttrycka åsikter som de förr i tiden yppade över ett glas vin i en bar, utan att därigenom skada samhället. Deras dumheter tystades i allmänhet omedelbart ner, men nu har de samma rätt att tala som Nobelpristagare. Det är en invasion av idioter.

Kanske är även jag en av de där idioterna, men jag aktar mig i allmänhet för att sprida alltför galna missuppfattningar Det finns redan mer än tillräckligt med sådant på nätet. Det kan kan röra sig om förenklade redogörelser för experiment och undersökningar och deras eventuella resultat som ursprungligen publicerats i någon seriös medicinsk tidskrift, prestigefyllda giganter som The Lancet, The British Medical Journal eller The New England Journal of Medicine, som läses av vetenskapsmän och läkare över hela världen. Det finns minst 300 andra ytterst seriösa, internationellt distribuerade, medicinska tidskrifter som anses vara grundläggande då det gäller att sprida ny kunskap inom det medicinska området.

Liknande publikationer förekommer inom det vetenskapliga/tekniska området, där upptäckter och uppfinningar inom andra så kallade naturvetenskapliga ämnen redovisas i artiklar som noggrant granskats av ”expertkommittéer”. Tidskrifter som Wired Magazine, Computor World eller MIT Technology Review och även inom det området finns en stor mängd liknande publikationer som ägnar sig åt specialkunskaper och nyckelundersökningar, eller key investigations, som det kallas på engelska. Det vill säga sådan forskning som öppnar, ger nycklarna till, nya insikter, ny förståelse.Forskning syftar till att formulera nya problem, utveckla lösningar och finna en praktisk tillämpning för de resultat man kommit fram till.

Problemet är att forskningsrön redovisas i skriftlig form, som läses och tolkas av andra, exempelvis journalister och lekmän, som inte alltid förstått vad som stått i de ofta komplicerade forskningsartiklarna, eller som har en egen agenda – en politisk, ideologisk eller religiös övertygelse som gör att de plockar de russin ur kakan som passar deras syften för att sedan publicera sina anrättningar utan att ge beskriva en komplicerad verklighet, eller så har de genom sina ideologiska glasögon missuppfattat det hela och kanske dessutom frestats att redogöra för vad de läst på ett medvetet lögnaktigt sätt.

Sådant stämmer speciellt väl in på det religiösa området, som inte baserar sig på vetenskap utan på tro och övertygelse och inom denna nebulösa värld har texter i allmänhet en överväldigande stor betydelse. Detta gäller speciellt de så kallade skriftreligionerna, som betraktar en helig skrift (möjligen kan de även tro på ett ytterst begränsat antal andra skrifter) som sin tros högsta auktoritet. Därmed motiverar fanatiska anhängare till en speciell trosinriktning, varje åsikt, varje övertygelse och handling genom att referera till den heliga skrift de tror fullt och fast på eftersom de anser den vara Guds (eller gudarnas) egna ord och därför inte kan vara fel.

Det finns en mängd skriftreligioner, exempelvis kristendomen som baserar sin religion på Bibeln, Islam på Koranen, Judendomen på Torah och Tanakh, sikhismen på Guru Granth Sahib, mormonerna på Mormons bok, daosimen på Daodeijing, hinduismen på Rigveda, Bahgadavita och Upanishaderna, buddhismen på Tripitaka och Lotussutran och en uppsjö andra religioner och sekter som funnit Guds ord och den absoluta sanningen i en mängd olika skrifter, som de tror benhårt på och vars föreskrifter, helst sådana som de själva vaskat fram, de anser att alla andra människor måste följa.

Hans/hennes Heliga Skrift innehåller samtliga nycklar till fundamentalistens liv och därmed utgör just denna skrift den fasta grunden för alla hans/hennes uppfattningar. Den yttersta sanningen om allting. Eftersom samtliga fundamentalister baserar sin tro på skrifter så kan även du, om du nu verkligen vill finna innebörden i deras tro, söka dig till dessa texter. Om du vill få en fördjupad förståelse av hur dessa texter uppkommit, vem som skrivit dem och hur denna författare möjligen kan ha tänkt då kan exegetik bli den nyckel du behöver för att få ordning på tankarna. Något som kan vara nog så viktigt i dessa tider då en mängd virrhjärnor och galenpannor sprider skadliga åsikter över nätet och stödjer sina ofta vansinniga och ytterst farliga åsikter på osmultna läsefrukter från diverse heliga skrifter eller missuppfattade vetenskapliga redogörelser.

En del av mitt intresse för exegetik kommer sig antagligen av att jag strax efter min militärtjänstgöring som radiotelegrafist började studera religionshistoria. Jag hade som soldat med hjälp av en telegrafnyckel genom morsealfabetet sänt krypterade meddelanden till avlägsna mottagare. För att tyda de krypterade svaren och olika order som jag fick genom min radiomottagare använde jag en chiffernyckel som inga obehöriga hade tillgång till.

Låt mig nu återgå till Matteus 16: 15-20. Varje rad i Bibeln har skärskådats av en mängd exegeter och för varje textställe finns det flera tolkningar. Vad som följer är ett hastverk, ett ytligt urval tolkningsförsök som speglar det nöje jag finner i att gräva ner mig i bibelcitat, och faktiskt en del annat av det jag råkar läsa eller höra. Ett sökande efter nycklar till en ökad förståelse.

Varje exeget bör, liksom en radiotelegrafist, fastställa vem som är sändare och vem som är mottagare. Vem var Matteus? Ingen vet. Det var säkerligen inte den av Jesu lärjungar som gick under det namnet, och även kallades Levi, och som då han kallades av Jesus till att bli hans lärjunge var skattmas i Kafarnaum. Snarast var det, något som var mycket vanligt vid den tid då Matteus evangelium skrevs, en from kristen, författare som använde sig av Matteus namn för att därigenom ge än större kraft åt sin berättelse. Detta är precis lika vanligt idag som då, det räcker med att ta en titt på nätet för att se vad Einstein, Gandhi, Kafka eller Garcia Marquéz har sagt och skrivit, fast de i själva verket inte alls har gjort det.

En noggrann analys av Matteusevangeliets språk ger vid handen att det är skrivet på god grekiska och att även flera av de traditioner man lyckats spåra i evangeliet tycks finna sitt ursprung i en grekisktalande judisk miljö. Författaren tycks ha varit verksam inom en miljö präglad av uppfattningar hos judar som övertygats om riktigheten i Jesu lära och som såg det som sin uppgift att först övertyga judarna, som kallas Löftets folk, om att de bör acceptera Jesus som Messias och ansluta sig till hans trossamfund, först därefter skulle ”hedningarna” omvändas.

Olika textpassager och senare omnämnande av evangeliet tycks tyda på att det skrevs tidigast i slutet av 60-talet e.Kr., antagligen inom en judekristen församling i det hellenistiska Antiokia, eller möjligen i en annan syrisk stad. Matteusevangeliet tycks alltså ha skrivits för en judisk, grekisktalande församling av kristna. Något som kan förklara en del av innehållet i Matteus 16:15-20.

Simon Barjona (Jonas son) svarar Jesus att han anser honom vara Messias, en grekisk omformning av ett hebreiskt ord som betyder smord. I det forntida Israel invigdes en regent till sitt ämbete genom att hans huvud smordes med helig olja - olivolja kryddad med söt kanel, myrra (ett slags harts), kaneh bosom (extraherad från de aromatiska bladen av Acorus calamus, en vattenväxt) och kassia (den aromatiska barken från Cinnamomum cassia, ett slags lagerträd). 

Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under (Daniel 7:13-14).

Det är ett sådant, eller liknande bibelställe, som Jesus kan syfta på då han konstaterar att Petrus inte fått sin uppfattning från en person, någon av ”kött och blod” utan från Jesus fader i himlen, något som kan betyda att Simon Petrus läst Guds ord om Messias i Tanakh eller haft en vision.

Genom att noggrant studera den mängd ställen i evangelierna och Paulus brev där Jesus tycks föra fram Messiastanken kan man förmärka inflytanden från olika judiska uppfattningar kring denna gestalt. Uppfattningar som inte är fullkomligt harmoniserade med varandra och som därför gör det tämligen oklart vad Jesus egentligen menade då han sa sig vara Messias.

Hur judarna tänkte sig Messias är en knivig fråga. Den fascinerande tysk-israeliske filosofen och historikern Gershom Scholem har ägnat åtskilliga studier åt judisk messianism och pekat på en ständig spänning mellan vad han kallade en restorative, ”stärkande/återupprättande” messianism och en utopisk messianism. Med den förra avsåg Scholem en tro på att den väntade Messias skulle bli en ledare som reformerade och förnyade judendom genom att återupprätta, bevara och vidareutveckla ”lagen”, d.v.s. den judiska religionen. Enligt ett sådant tänkande skulle Messias vara en representant för Halakha, ett ord som kan översättas med ”att uppföra sig”, eller mer ordagrant ”hur man skall gå”. En annan gren av judisk messianism var betydligt mer radikal och växte sig starkare under tider av förföljelse och social oro. Inom denna utopiska messianism förväntade man sig att Messias skulle vara mer av en ”andlig” varelse som skulle kullkasta och kanske även döma den gamla, onda världen och skapa en ny världsordning präglad av fred och välstånd.

I Bibelns framställning av Jesus som Messias finns uppfattningen om att han skall vara en religiös ledare i Kung Davids efterföljd, något Matteus understryker genom att i början av sitt evangelium redovisa för Jesu stamtavla för att därigenom bevisa att han direkt härstammar från Kung David.

Hos Matteus förekommer samtidigt en uppfattning som först hävdades av profeten Jesaja, nämligen att det skall framträda en ledare som Jesaja kallade för Ebed Jahve, Herrens tjänare, som genom sitt ställföreträdande lidande skall upprätta de störda förbindelserna mellan Gud och hans egendomsfolk, d.v.s. Israels folk. Jesajas messiasuppfattning skiljer sig från de nationella messiasförväntningarna genom att Ebed Jahve inte skall utföra sitt gudagivna uppdrag med våld och vapenmakt, utan genom sitt oskyldiga, självförnekande lidande få Israels folk att förstå att var och en av dem måste förödmjuka sig och utan protester underkasta sig Guds allmakt. Först därigenom kan en försoning mellan Jahve och hans folk äga rum.

Slutligen finner vi hos Matteus en uppfattning som var vanlig under Jesu samtid och som han ofta refererade till genom att kalla sig Människosonen. Denne Messias var beteckningen till trots mer av en himmelsk gestalt än en riktig människa. Den rådande tanken var att Människosonen vistades fördold hos Gud i väntan på att få utföra sitt uppdrag, nämligen att förgöra de orättfärdiga och frälsa de rättfärdiga. En tanke som fanns hos Daniel. Dock tycks det allt som oftast som om Jesus underströk förlåtelse och icke-våld, istället för strid och fördömande av sina fiender. Men, det hindrar inte att det i det hos Matteus finns spår av uppfattningen att Jesus skulle skilja mellan de troende och de otrogna och att de senare skulle straffas.

Då Petrus förklarat att han anser att Jesus är Messias konstaterar denne att Petrus skall bli den klippa på vilken han skall bygga sin församling. Jesus använder det grekiska ordet Petros, som antagligen är en omskrivning av Kefas, som på arameiska, det språk Jesus talade, betyder ”sten” eller ”klippa”. Som beskrivning av det som Jesus skall bygga på denna klippa använder den svenska översättningen ordet kyrka, som kommer från grekiskans kyriakon ”det som hör Herren till”, underförstått ”Herrens hus”. I det grekiska originalet står det dock ekklēsia, folkförsamling, och ordet syftar då inte på en byggnad utan snarare på Jesu följeslagare – de som tror på honom och hans budskap. Eftersom Jesus talar om sin församling kan det inte röra sig om den ekklēsia det grekiska ord som judarna använde som beteckning på Beni Ysra´el, Israels barn, d.v.s. det judiska folket. Om vi antar att Matteus var verksam i en judekristen miljö i Antiokia, hade en kristen ekklēsia redan etablerats där. 

Då Jesus sedan talar om Dödsrikets portar tycks han mena det rikets makt och styrka istället för några konkreta portar. Likväl kan hans användande av ordet ”portar” tyda på att Jesus tänkte sig Dödsriket som en konkret plats. Tornförsedda portar var stödjepunkter i en stads befästningsverk. Märk väl att Jesus talar om Dödsriket och inte Helvetet. Hos Matteus skrivs Dödsriket som Hades och kan därmed sammanställas med judarnas Sheól en plats under jorden där de dödas andar samlas och för en trist skuggtillvaro. Om Matteus hade syftat på Helvetet hade han antagligen använt det grekiska ordet Àbyssos, Avgrunden, en plats som motsvarade det hebreiska Gehénna, en straffort för syndare. Det finns ställen i det Nya Testamentet där det antyds att syndarna i Àbyssos är dömda att vistas där för evigt. Dödsriket är däremot en tillfällig vistelseort. De själar som hamnat där kommer slutligen att befrias – frälsas.

Att Petrus av Jesus får nycklarna till Himmelriket innebär att han är utsedd att bli hans husförvaltare, alltså någon som har befogenhet att bestämma vem som ska tillhöra och vem som inte ska få bli del av det hushåll som hans herre har beordrat honom att sköta. Nycklar har sedan lång tid tillbaka varit tecken på såväl tillträde till ett hus, som till en stad. Redan på Jesu tid kunde en belägrad stad genom att en representant överräckte ”stadens nycklar” till en besegrare visa att den givit upp sitt motstånd. Som på Velázquez  berömda målning där holländarna under Justinus av Nassau överlämnar nycklarna till den starka gränsfästningen Breda till den spanska belägringshärens anförare Ambrogio Spinola.

Att Jesus ger Petrus nycklarna till Himmelriket skulle enligt judisk föreställning betyda att han ger sin lärjunge såväl lagstiftande, som befriande maktbefogenheter. Något som uttrycks genom orden ”Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” I Nya Testamentet tycks uttrycket Himmelriket vara identiskt med begreppet Guds Rike och skulle i så fall enligt Jesus inte vara en konkret plats, en stat eller nation, såsom det befriade Israel som de flesta judar förväntade sig att Messias skulle upprätta, snarast rör det sig en andlig dimension som skall finnas ”mitt ibland” oss och som inte är ”av denna världen”. Det har bland teologer ofta hävdats att ”mitt ibland er” skulle betyda ”inom er”, eller något liknande. Oenigheten beror på att prepositionen i grundtexten kan ha flera betydelsenyanser. Det är oklart hur detta rike var tänkt att vara beskaffat. Jesus påpekar att det rör sig om ett andligt rike där man får sin tillhörighet genom tro och pånyttfödelse och där den ”störste” blir de andras tjänare. 

På ett ställe i Lukasevangeliet hävdar Jesus:

Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Lukas 17: 20-21)

Vi hade en gång en etiopisk granne, en vänlig, innerlig och djupt religiös dam. Hon skänkte oss ett abessinskt, handhållet processionskors. Det är mycket vackert och ligger nu bredvid mig här på skrivbordet. Damen berättade att det inte finns två sådana kors som är likadana.

Då jag nu betraktar korset inser jag att det har formen av både kors och nyckel och jag kommer då att tänka att det var kanske något sådant som Jesus menade med att ”Guds Rike är inom oss”. Att han genom sin lära och sin offerdöd, då han som en av oss övergavs, led och dödades för sin tros skull, ville att hans död skulle få oss att inse att det är ett personligt exempel som får oss att öppna oss inför en lära, en tro. Ordet som blir kött och gör så att vi kan ”få lagen inskriven i våra hjärtan”. Korset, Jesu död, blir då till en nyckel som öppnar upp vårt inre för hans budskap. Som en jesuit en gång sa till mig i El Progreso, en eländig håla i Honduras: ”Denna död som får oss att leva.”

Jesu förbud att lärjungarna inte får tala om för någon att han var Messias kommer även det mig att minnas min tid som telegrafist och de kodade meddelanden jag då fick ta emot och tolka. Kanske var Jesu budskap om att han verkligen var Guds son vid det tillfälle han yttrade det – krypterat. Hans avsikt kan därmed ha varit att antingen ville han dölja informationen för obehöriga eller så ville han säkerställa att vid den tidpunkt då informationen skulle offentliggöras att den var korrekt tolkad och överförd.

Det sista har visat sig vara svårt att göra eftersom allsköns virrhjärnor har tolkat Jesu ord på alla möjliga sätt och ofta på det värsta möjliga – till stöd för idioter och förtryckare som på bas av hopplöst snedvridna åsikter och illvilliga skrifttolkningar har tystat sina medmänniskor, torterat och dödat dem.

Nycklar dyker upp en sista gång i en av Bibelns i särklass otrevligaste böcker – Uppenbarelseboken, som dessutom tycks vara den som är mest livligt uppskattad av fundamentalistiska virrhjärnor. Sådana som i allmänhet struntar i Jesu förlåtande sinnelag och istället frossar i hur deras fiender skall plågas och förhoppningsvis gå ett än värre öde till mötes än döden.

I Uppenbarelseboken är det en ängel, och inte Simon Petrus, som dyker upp med en nyckel och på ett för för den skriftens sedvanligt obegripliga sätt låser in Djävulen i hans Helvete. De angivna tidsperioderna har inspirerat en mängd sekterister, inte minst Jehovas vittnen, att gång på gång profetera om en snar världsundergång, som dock inte har inträffat vid något  av dem angivna datumen:

Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, ormen från urtiden som är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år och kastade ner honom i avgrunden och låste och förseglade ingången för att han inte skulle förföra folken förrän de tusen åren hade gått. Sedan skall han släppas lös för en kort tid. (Upp 20: 1-3)

Låt oss lämna de apokalyptiska galenskaperna därhän och återgå till Petri nycklar. Eftersom påvens makt vilar på tron att Jesus gav Petrus och hans efterföljare makten över hans församling, och därmed nycklarna till hela världens frälsning, så har givetvis dessa nycklar en framträdande plats i Vatikanens vapen. Den senaste versionen av vapenskölden, från 1927, visar hur en guldnyckel och en silvernyckel korsar varandra. Nycklarna är sammanbundna med en röd träns som symboliserar det blod som Jesus utgjutit för oss och som finns förborgat i nattvardens mysterium, tränsen symboliserar även det blod som spillts av martyrerna för att vidmakthålla den rätta läran. Den gyllene nyckeln öppnar Himlens portar för de frälsta och silvernyckeln låser den för syndarna. Men nycklarna kan även symbolisera påvens makt att upprätthålla de kristna dogmerna och utestänga de kättare som inte följer dem – påvens makt att som Guds representant på jorden förlåta och fördöma. Det sägs även att den gyllene nyckeln är himmelrikets nyckel och silvernyckeln världens nyckel. Nycklarna kan också symbolisera Urbi ett Orbe (latin för staden (Rom) och världen), en beskrivning av påvens ställning som Roms biskop och Kyrkans överhuvud.

Nycklarna är stora och bastanta och visar därigenom på det tunga ansvar som vilar på påven som Guds nyckelförvaltare. En besvärlig börda – i Jesajas bok sägs det att Gud skall lägga Davids Hus nycklar på Eliakims axlar, en allusion till att under forntiden bars de ofta stora och tunga nycklarna i rep över ena axeln. Eliakim, som sitter och ser sur ut i taket på Sixtinska kapellet, var husföreståndare och finansminister under Hiskia, Israels trettonde kung.

 

 

Nycklar dyker upp lite varstans i Bibeln och det var vanligt att judiska mödrar gavs en nyckel att hålla i ett hårt grepp under förlossningssmärtorna, för att därigenom underlätta barnets ankomst till världen.

 

 

På samma sätt kan västafrikanska föderskor under sina födslovåndor hårt krama så kallade akua´ba dockor. Förmålet har fått sitt namn av en viss Akua som hånades för att hon inte fick några barn. Hon tillverkade då en trädocka som skulle skänka henne fruktbarhet. Akua bar dockan på ryggen så som afrikanska mödrar bär sina barn och se – till slut födde hon en vacker dotter. Sedan dess bär kvinnor som önskar sig ett barn under dagen sådan akua´ba dockor på ryggen och då de kommit hem händer det att de ställer upp dem på sina guda-altare och offrar dryck och frukter till dem.

 

 

Det har ofta påpekats att akua´ba påminner om de forntida egypternas livstecken, Ankh, som ofta bars som amuletter. Flera egyptologer hävdar att hieroglyfen Ankh liknar en egyptisk sandal, varför en sådan skulle vara tecken på ”liv” begriper jag inte. Jag finner det betydligt troligare att tecknet, som ett fåtal har hävdat, snarare föreställer en stiliserad livmoder med ett ägg. definitivt en mer trovärdig fruktbarhetssymbol. Ankhtecknet kallas även för nilnyckel och sätts då i samband med den kraftfullaste livskällan av dem alla i det forntida Egypten – Nilen med dess livgivande vatten, som befruktade fälten och garanterade Egyptens välfärd.

 

 

Det spekuleras ofta vilt och felaktigt kring tecken och symboler. Det är exempelvis vanligt att höra att den så kallade venus-spegeln som används som tecken för femininitet även den är en stiliserad livmoder, eller en bild av en nyckel. Kan så vara, men troligare är att tecknet med största sannolikhet utgår från den grekiska bokstaven phi, som stor bokstav skrivs den som Φ och som liten φ. Det är begynnelsebokstaven till Phosphoros, Morgonstjärnan, d.v.s. planeten Venus. De forntida  grekerna betraktades inte planeten Venus som en kvinnlig entitet, för dem var den snarare manlig och hade två uppenbarelseformer – Phosphoros och Hesperos, Aftonstjärnan. Senare tiders alkemister kom att koppla samman Venus med koppar och det var då som φ blev ♀. Det var först den franske klassicisten, filologen och mångsysslaren Joseph Justus Scaliger (1540-1609) som satte tecknet i definitivt samband med femininitet och då kallade det för Venus spegel. Det var Carl von Linné som 1751 började använda för att ange kvinnligt kön hos olika arter. 

 

Nycklar har i många religioner satts i samband med kvinnors fruktbarhet, inte minst i det forntida Egypten, där lås och nycklar även tycks ha uppfunnits. Egyptiska lås var i allmänhet gjorda av trä och nycklarna av metall. Nyckelns inträdande i låset, som öppnar upp för vad som döljer sig därinne gjorde att redan de forntida egyptierna och mesopotamierna associerade lås och nycklar med samlag.

 

 

Nyckelallergorin kopplades till de sakrala samlag som inom religionshistorien har kommit att betecknas med den grekiska termen hieros gamos, heliga äktenskap. De mesta välkända hieros gamos ceremonierna ägde rum i det forntida Mesopotamien och fann sitt ursprung i en rit som innebar att sumeriska statskungar älskade med Innanas överesteprästinna. Innana var kärlekens, fruktbarhetens och krigets gudinna.

 

Succeéfilmen Ghostbusters från 1984 driver våldsamt med denna ritual och gör då även anspelningar till den sexuella kopplingen mellan nyckel och lås, vars förening öppnar nya dimensioner.

 

Den attraktiva, kvinnliga musikern Dana Barret och den avige revisorn Louis Tully är grannar i ett hus som i själva verket är ett övernaturligt tempel, maskerat som ett hyreshus i New York. Templet är ämnat att bli den mäktige och ondskefulle sumeriske guden Gozers ingångsport till jorden, men för att kunna födas till världen måste Gozer använda sig av den sexuella föreningen mellan två demonbesatta människor. För det ändamålet blir revisorn Tully besatt av Vinz Clotho, Gozers nyckelmästare och musikern Dana av Zuul, Gozers portvakt. Det blir spökjägarnas, The Ghostbusters, uppgift att förhindra Clothos och Zuuls fördärvbringande förening.

 

 

Kvinnor har ofta ansetts att inom sig förvalta livets rikedom, men för att skänka mänskligheten det liv och den tillfredsställelse de bär på måste deras inre låsas upp och det har hävdats att liksom skattkistor kräver sina nycklar för att öppnas krävs ett manligt redskap för att en kvinna skall kunna frambringa det liv och de rikedomar hon bär inom sig. 

 

 

Hos Bamanfolket i Mali utformas låsen till visthusbodar som kvinnor.

 

 

Nycklar har ofta varit tecken på kvinnlig kontroll och makt, på deras livsskapande förmåga och livsbefrämjande uppgifter, på kvinnors ansvar för hus och hem, för husfolk och de djur som fanns i och kring deras hem. 

 

 

Då en vikingahövding gav sig ut i härnad eller på handelsresor överlämnade han ceremoniellt husets nycklar till sin hustru. Vikingakvinnor bar ofta smycken i form av nycklar, antagligen för att demonstrera sin kvinnliga auktoritet, många sådana har återfunnits i gravar, i vilka män ofta försågs med mer krigiska smycken i form av torshammare.

 

 

Kvinnliga helgon som Sankta Petronella, Sankta Geniève, Paris besyddarinna och Sankta Martha, Maria Magdalenas husliga syster, återges i allmänhet med en eller flera nycklar.

 

 

Även förnäma damer har genom tiderna låtit sig porträtteras med nycklar, som tecken på sin värdighet som härskarinnor över hem och egendomar.

 

 

Barn visar ofta en stor fascination för nycklar. Att finna en nyckel betyder att den passar i ett nyckelhål i en dörr som leder någonstans, eller till en låda med skatter eller hemligheter. Då jag var liten var det vanligt att små flickor hade dagböcker med lås och nycklar i vilka de skrev ner sina innersta tankar och känsliga hemligheter, givetvis var jag nyfiken på vad som dolde sig i mina systrars dagböcker, men de hade noga gömt deras nycklar.  Många berättelser sagor handlar om hur någon finner en nyckel som leder till en annan värld, eller till en lösning på ett problem. Efter att ha fallit ner i kaninhålet hamnar Alice i sagan om hennes vandring genom Underlandet i en korridor med en mängd dörrar, som alla är låsta.