I have always been fascinated by movies and still remember several of my early visits to one of Hässleholm’s three cinemas: Park, Grand or Metropol.  Almost every kid of the small rural town attended the Sunday matinees when a horde of raucous children pressed onto one another down the steps to Metropol's salon where John Fäldt, the cinema usher, held his ground against them before he opened the doors to let the boisterous crowd rush in and struggle for the best seats. We had our pockets full of sweets – small caramel boxes with the Salty Cat and Tutti Frutti, as well as plastic tubes with Bronzol, throat lozenges mildly flavoured with licorice. The last mentioned ones we bought less for their taste but due to the fact that their plastic lids could be popped up and be made to fly into the necks those sitting in front of us.

We folded the movie tickets to make them squeal when we blew into them and screamed with joy when the vignettes of the Disney cartoon shorts appeared on the screen.

However, we also enthusiastically watched series with Zorro, Captain Blood and Tarzan, these were older adventure films cut up in such a manner that they could be divided into different episodes. We held our breath while Tarzan swam underwater, something he often did, and on our way home we fought like Zorro and did not forget to symbolically carve his mark on those we defeated in our imaginary sword fights.

My cinematic interest did not dwindle as I got older, and just like when I was allowed to change my green children’s library card to a yellow one, which gave me access to the grown ups’ section, I was exultant when I finally turned fifteen, could buy a moped and watch movies that hitherto had been forbidden to children. Already by then I had begun to earn extra money by working at the post office and occasionally doing other odd jobs. But even before that I had sneaked in to watch forbidden movies, before John Fäldt, who otherwise worked as a bank clerk and since he was older than the other ushers he could probably chose which movie he wanted to attend to. I assume he was as big a movie fan as I was. In any case, he was stricter than his colleagues and when we spotted that Fäldt stood guard we did not dare to take any chances. However, one evening I and Dan Göransson took the risk and entered Planet of the Apes right in front of Fäldt’s scrutinizing eyes. Afterwards he caught us, but we insisted that in spite of our short stature we were both fifteen years old. However, Fäldt knew my father, spoke to him and my father told him the truth about my age. As a consequence, I was that for more than a year banned from all the cinemas in Hässleholm, until I finally could prove that I really had turned fifteen.

When I had passed that magic threshold, I felt truly happy and liberated. It even happened that I was allowed to occasionally watch a movie for free. I had gained the friendship of the son of Kaj-Ewe Jönsson, the “Movie King” who owned all the cinemas in Hässleholm and it happened that we ran with film rolls between Grand and Park, thus making it possible for Kaj-Ewe to during the same evening present popular films in both cinemas, such as Woodstock, Catch 22, The Godfather and Cabaret.

None of the cinemas of the Movie King exists anymore. He died in 2002 and by then the heyday of cinemas was after more than 20 years just a memory, especially since Hässleholm's two military regiments had been shut down. Kaj-Ewe was born in Hässleholm and his family lived in a big apartment above Metropol.

With my good friend Claes Toft, I was for some time involved in a project that I think was called Film Annorlunda, Film Otherwise, which meant that a film association at low cost could rent films from the Swedish Film Institute and we could thus, once a week, at Metropol enjoy Japanese, Czech, Italian, French, Polish, Indian and Russian movies. When Claes and I ended up in Lund, it happened that we went to watch several films in one day and occasionally we even went over to Copenhagen to satisfy our great urge for films.

It was when I recently was lying on the sofa and zapped between different TV channels that I came to think of the great movie craving that obsessed me in my youth. It has actually not dwindled over time, but nowadays I am not visiting cinemas so often as before . However, I have amassed a considerable collection of DVDs, which I occasionally revisit, and I can also find some classics on YouTube, but much of what I remember and would like to watch cannot be found there.

The main source of my movie watching has now become streaming channels like Netflix, Amazon Prime and Disney - in that order. Much of the selection is rather uninteresting, but sometimes something might sparkle and I get stuck in series like Game of Thrones or Dexter, and a few years ago I followed with fascination all episodes of Lost and Twin Peaks, but nowadays I usually get tired of a series when it reaches Season 2.

After Japanese - and to some extent Chinese - films have occasionally managed to reach European screens, South Korean films have arrived and become widely appreciated. To such an extent that people are now talking about a Korean Wave and Netflix program selection offers a wide range of so-called Kdramas. For my part, I began to pay attention to the phenomenon through the orientally eerie A Tale of Two Sisters from 2003. 

I wrote “orientally” sine Japanese horror had earlier got a grip on me, first with classics like Onibaba and Kwaidan, made in the sixties, later followed by the truly unnerving Rings 1 and 2, Dark Water, The Grudge, and the weird Marebito about monstrous, blood-sucking creatures, deros, living in Tokyo's underground labyrinths.

These movies deal with modern big-city horror where everyday life only superficially covers an abyss of an ancient, horror-filled, parallel reality. I assume that the difference between Japanese horror films and their American counterparts might be due to the fact that many Japanese, unlike Europeans and Americans, actually believe in a spirited otherworld populated by malevolent entities, such as yurei and yokai.

It is possible that similar beliefs prevail in Korea, The Tale of Two Sisters is for example based on an old legend, which was retold in previous film versions as well. It's this uncanny nerve-wracking, inexplicable presence and deep-psychological horror which make me appreciate Japanese horrors far more than those American films that wallow in slasher effects and overly shallow attempts to scare moviegoers.

Nevertheless, there are of course dignified exceptions in Western cinema which manage to create impeccable feelings of horror, with masters such as Hitchcock, Sam Raimi (Drag Me to Hell), Polanski and Guillermo del Toro.

Korean directors have certainly learned from film history and are now creating cinematically outstanding films, often based on intricate scripts. Examples are Park Chan-wook’s sophisticated Old Boy and Sympathy for Lady Venegance, which are not far behind Tarantino when it comes to complicated, blood-stained drama, although perhaps with a smaller dose of light humour than is the case with Tarantino. Equally interesting is Bong Joon’s The Parasite, which won both Oscar statuettes and a Palme d’Or. Although I thought his earlier Memoirs of a Murder was even better, with its loosely composed, slightly confusing story about an unsolved murder.

A great surprise was The Housemaid, an elegant and sophisticated historical drama revolving around perversity, betrayal and Japan’s occupation of Korea between 1910 and 1945.

Even The Housemaid contained several elements that have come to characterize many of the Kdramas that do not shy away from portraying LBTQ issues, extreme violence and horror-laden scenes.

Behind these films it is often possible to get a glimpse of a tormented South Korean society; its split between luxury and poverty, economic success and hopelessness and not least the constant threat from is neighbouring sibling country in the north. A nation ruled by one of the world's most strange, most insane regimes, self-absorbed and fanatically suspicious of every country except China, which supplies North Korea with 85 percent of its imports and receives 85 percent of its exports. Russia can possibly also be counted among this peculiar nation’s friends. However, it is not entirely easy to understand the cooperation between these two nations, but a current fact is that North Korea has sent military equipment, as well as at 10 000 soldiers to support Russia's Ukrainian war effort, it has been reported that some of them are already participating in battles in the Kursk region.

The entirely misleadingly named and self-proclaimed Democratic People's Republic of Korea exhibits all trademarks of a mad dictatorship. Its population is kept in constant fear of arbitrary arrests, torture, murder, show trials, concentration camps, corruption and other totalitarian horrors reminiscent of Hitler’s and Stalin’s terror regimes and, as was the case with them, its Dear Leader is bestowed with an absurdly devout worship. By all accounts, the country has at least 150,000 political prisoners, locked up in huge labor and re-education camps, behind which fences and barbed wire several of their children have spent their entire lives.

Until 1945, the Korean Peninsula was for centuries a unified nation, albeit occasionally under foreign rule, with a unique and rich culture. Like its’ much more powerful neighboring countries, Korea had its own creation myth. In 2333 BC, the Ruler of Heaven sent his son Hwanung to Earth. This Son of Heaven descended to Mount Paektu from where he blessed his kingdom after begetting a son – Dangun Wanggeom, the ancestor of the Koreans, through his marriage with a goddess, who had previously been a bear.

Incredibly enough, current tributes to the small, portly third-generation dictator Kim Jong-il, allude to this myth by referring to him as “The Shining Star of Paektu”, “The Great Man Who Descended from Heaven”, and “The Dear Leader, who is the perfect embodiment of everything characterizing a great mentor”.

Between 1950 and 1953, a violent war raged between the Soviet- and China-allied communist North Korean troops and the US- and UN-backed South Korean army. The war soon turned into a stalemate and the warring factions agreed on a “temporary ceasefire”, which prevails to this very day. By then, South Korea had lost about one million people and North Korea about the same amount. China had probably lost around 600,000 soldiers, the US roughly 36,000 and other UN countries around 3,000 men. The current border between North and South follows the 38^th parallel.

South Korea's capital, the mega metropolis Seoul with its 25 million inhabitants, is only 56 kilometres from the 38^th parallel and thus within range of North Korea’s heavy artillery. Along the entire latitude, the Northern nation has placed at least 10,000 heavy artillery pieces, well protected in bunkers and caves. In addition, the North Korean army has a number of missiles, some of which are nuclear-armed. Over the course of an hour, North Korea could unhindered bombard Seoul with 500,000 projectiles and then storm the city with a 100,000-strong special force. Seoul would hardly be able to offer any effective defence to such an attack.

Pyongyang, the capital of North Korea, is significantly further away from the 28^th parallel and is also protected by mountainous areas. The contrast between the two capitals is enormous. Seoul is an international metropolis, a consumer society with a feverish nightlife, a gleaming entertainment industry and seething cultural activities.

The centre of Pyongyang is modern, but empty of business, tightly controlled and quite desolate and gloomy.

Someone who seems to have captured the absurd desolation of Pyongyang is the Canadian cartoonist Guy Delisle. His Pyongyang may be from 2003, but I guess its depiction of North Korean surrealism is still valid.

It is against a background of constant threats from the North, great social differences and injustices that several of the South Korean films and TV series take place. However, quite a few of them turn their backs on obvious problems and indulge in harmless entertainment and glitzy glamour. In spite of this the so-called Hallyu, Wave from Korea, has produced several masterful films that, through their cinematic perfection, have managed to illuminate much of the social misery behind South Korea's economic miracle. Take as an example the aforementioned Parasite, which follows how a poor family elaborately infiltrates a wealthy family, thereby exposing the social distortions created by South Korea’s capitalist class society, A movie that in a sophisticated, entertaining and skillful way succeeds in delivering a stinging social criticism, which is both narratively and cinematographically staged and thus also admirable and interesting.

My favourite within this Korean genre is Burning. Through its specific approach it reminds me of several films I was fascinated by in my youth, such as Truffaut’s Jules and Jim, a film which also deals with a ménage à trois. However, with a completely different cinematic language, both lighter and more sophisticated, with a relaxed voice over, similar to the one Scorsese used with a similar mastery in his Mafia Brothers. Jules and Jim is a very French love story, tragic – but without social inhibitions and problems.

What I assume Burning most of all resembles are Antonioni's films, especially The Adventure, The Eclipse, and Blow Up – ​​the same strange sense of alienation. A fruitless search for some kind of liberation, embodied through an imagery that remains in your mind for a long time. For some strange reason, Yoo Ah-in’s acting in Burning is for me reminiscent of Jack Nicholson in a rather forgotten but excellent film by Sean Penn – The Pledge, from 2001, and Ian Holm in Atom Egoyan’s The Sweet Hereafter, from 1997. They both seem to manifest a kind of questioning alienation. As Jong-su explains in Burning “I do not yet understand the mystery of existence”

Like Nicholson’s and Holm’s detectives, Jong-su is searching for answers. A search that turns them into observers looking form the outside in. I recently read Natascha Wimmer’s afterword to Roberto Bolaño’s magnificent novel The Savage Detectives in which she describes what I found in Penn and Egoyan’s films:

… more than anything, it seems Bolaño idolizes the detective as someone who has seen more terrible sights than anyone else and never turns away, never flinches. He is a witness, a watcher, someone who gets to the marrow, the literal bloody core. In a poem from the collection Tres, he writes: “I dreamed I was an old, sick detective, and I had been looking for lost people for a long time. Sometimes I happened to look at myself in the mirror and I recognize Roberto Bolaño”.

I believe Lee Chang-dong, who is also a writer, like Tarantino and Scorsese is a director who knows his film history inside out, a knowledge he combines with many years of being a teacher, as well as a writer of novels and short stories with complicated plots filled with symbolic, deep psychological associations, while being firmly anchored in a South Korean everyday life.

For example, Chang-dong’s Snowy Day exhibits every sign of a perfect short story – well-reproduced dialogue, a concentrated and well-formulated narrative style, a distinctive, perfectly described setting and universal, human problematics. Like Burning, Snowy Day is a story about outsiders. The main character, who is just referred as Private, is a forcibly recruited university student who, during an icecold winter night, keeps watch at an isolated military installation. For company he has a brutal corporal, who, like other soldiers and officers of the garrison, despises the intellectual private, who furthermore is awkward and clumsy.

While reading Chang-dong’s story, I was reminded of a novel I actually read during my own military service, the Norwegian author Aksel Sandemose’s novel Vi pynter oss med horn, Horns for Our Adornment. The novel takes place within the tightly closed world of a sailing ship. It deals with the relationships between the crew members of a schooner on its way from Bergen to New Foundland, combining legends, Freudian psychoanalysis and short sketches.

The ruff, berthing area, is shared by four men; a rough whopper of a man, who actually is good-natured, a skilled, able and cynical seaman who despises weakness, an elusive cook, and a de-frocked priest, tormented by a miserable past, whose sharp intellect does not help him at all as he clumsily tries to carry out the duties imposed on him on board the ship. His awkwardness results in contempt and scorn from his rough-coated colleagues.

Things are even worse for the dapper and awkward Reverend Colley, who in the early 1800s on a converted man-of-war with an assorted group of British migrants sails towards Australia. Colley is a closeted gay who is bullied, broken down by shame, and finally dies after his hidden desires are revealed. William Golding's novel Rites of Passage does like Sandemose’s novel depict how the restrictive ship environment reflects strict social divides and how  false morals lead to the hypocrisy and excess that ultimately causes Reverend Colley's pathetic downfall and death.

In Lee Chang-dong's Snowy Day, the intellectual Private tries, mainly in vain, to establish contact with the sullen, brutal corporal with whom he spends his night duty. The corporal pours his contempt on the Private, but is at the same time is reluctantly drawn into the web of the Private’s inquisitiveness. Gradually, the reader gets an idea of ​​the corporal's miserable background and how it becomes an answer to the Private's question: “How is it that you’ve only learned to resent the world?” When asked where he lives, the corporal replies:

Fuck, you’re just full of useless questions, aren’t you? Our place is on top of the mountain in Sadang-dong, in Seoul. Quite a sight. Couldn’t afford shit, but they bred a big litter in a house the size of an apple crate. Family of six, crawling all over each other. Hey, you know who I hate the most in this world? …  It’s my old man. Day in, day out, he comes home after getting shitfaced and beats us kids like it was his job. The old lady’s a real piece of work, too, calling that man a husband, playing dead like a mouse in front of a cat—not a squeak. Truly pathetic. So, the second person I hate most in the world? None other than her.”

The corporal also tells the Private that before he joined the army, he worked at a bathing house and where he incurred the wrath of a woman whose sexual invitations he rejected. What she put him through made the corporal into fervent misogynist. As a counterweight to the corporal's violent outbursts against everything and everyone and in particular women, the Private tells him how he himself fell in love with a shy and obviously awkward girl. She once visited the garrison with a Christian choir and he immedeatly fell for her. Unbeknownst to him the little, factory girl was actually standing in front of the garrison’s main gate trying to come in contact with him. She had travelled by bus and then for hours walked through the snow just to meet with him.

The corporal grunts at the Private's story: ““Dumbass. You said you were gonna tell a dating story. Why’s it so dull?” The corporal had expected a story about sex and misogyny. The resolution of Snowy Day is unexpected, violent and tragic.

In Snowy Day we find a number of themes that also appear in Burning, above all the tragedy of exclusion. Snowy Day grabs hold of the reader in a firm grip, just as Burning is doing with its viewer. Perhaps this is due to a quality that Lee Chang-dong possesses – his sense of connection and communication with whoever watches his movies, or reads his books. About his writing, Chang-dong once said:

I first started writing as a teen-ager because of my desire to communicate with someone (even someone whose face I couldn’t see) in order to overcome loneliness. That same desire is what made me a film director. You could say that writing a short story and making a movie are essentially the same for me in terms of trying to communicate. […] I always wrote for one person, for this person who thought and felt the same way as I do. It almost felt like I was writing a love letter to this very specific person who would understand what I'm writing and share the same feelings and thoughts.

In Burning we meet Jong-su, a quiet young man with a university degree in literature. His home village Paju, is in one of the many small-town regions in South Korea, which through violently accelerating urbanization have suffered overwhelming changes, impoverishing the countryside and causing small farms to disappear. Jong-su's dreary, worn-out country village is right on the border with North Korea, and megaphones from the other side the 38^th parallel are constantly heard, trumpeting out their propaganda.

Jong-su commutes between Seoul, where he earns a living by doing various odd jobs, and his father's run-down farm. His mother abandoned the family when Jong-su was a child. When, after 16 years without any contact whatsoever, he meets up with his mother Jong-su is confronted with a self-absorbed woman who, during their conversation is engaged with pecking at her mobile phone while she asks her estranged son for money. After assaulting a local authority officer, Jong-su’s father is in prison awaiting his sentence. He has left Jong-su with the neglected farm and a calf, the only animal left after a larger herd of livestock. A no-man's-land of muck and misery.

Jong-su's existence seems to be characterized by a self-imposed passivity, a kind of defence mechanism preventing him from being overwhelmed by financial misery, unfulfilled dreams of becoming an author, unresolved family conflicts, and lack of love. A hidden anxiety manifesting itself in a wretched environment – ​​the dilapidated farmhouse, the dirty, rusted pick-up truck he travels in; rooms cluttered with dishes and instant-ramen cardboard boxes, as well as fading photographs evoking jarring memories.

Jong-su is working on a novel with Faulkner as role model and inspiration. His father’s uninspired lawyer tries to get him to write Jong-su father's life story, he has apparently distinguished himself in the war against North Kora. The lawyer indicates that such a story could be used as a defence in the apparently hopeless legal case. Instead, Jong-su writes a petition to the authorities in which he praises his father and asks for clemency, this despite the fact that he dislikes his violent and abusive father, who, when the mother left them, forced Jong-su to burn everything she left behind. Jong-su is praised for how well-written his petition is, but it leads nowhere and the father is sentenced to a year and a half in prison.

Jong-su wins the love of his childhood friend Hae-mi (whom he at first doesn't recognize because she's had undergone plastic surgery), though he soon loses this budding romance to a wealthy city dweller named Ben. We don't really know anything about Hae-mi's romance with Ben, other than that she met him during a trip to Kenya. It is only through Jong-Su's gaze that we see them together.

We soon find that Hae-mi is an imaginative, fascinating young woman, reminding us what the Germans call a Luftmensch, a creature of the air. It is she who takes the initiative when Jong-su loses his manhood and falls hopelessly in love with her. Hae-mi lives in the same penury as Jong-su. She survives through odd jobs, lacks proper education and a firm anchorage in life.

When Hae-mi goes missing, Jong-su contacts her mother and sister who originate from the same rural area as he. They run a rather wrteched noodle restaurant and are not particularly concerned about Hae-mi's disappearance. They believe she is hiding because of large credit card debts and claim she is constantly making up stories. Among other things she has told Jong-su that she as a child once fell into a well and was forced to spend hours down there, in abandonment and anxiety. Her kin assure Jung-su that such a well does not exist. Something that is contradicted by Jong-su’s mother, who claims that there was indeed such a well, but when he searches for it, Jong-su cannot find it.

Hae-mi and Jong-su live as strangers in a limbo, set apart from a divided world. A world not only split between South- and North Korea, but Ben's upper class circle also exists separated from the wretched reality surrounding them. They live within a fragile bubble of artificial animation. Ben's apartment is luxurious, tasteful, but cold and impersonal and so are he, his family and disaffected friends. Chang-dong’s film suggests that South Koreans seem to lack a choice, as well as any actual sense of belonging. It seems that the aspirations and problems of “the other side” –  North Korea, as well of other social classes, do not concern them at all, or that they avoid to thinking about them They do not want to get involved. When Jong-su asks Ben what he does for a living, he answers:

I’m here and I’m there.  I’m in Paju, and I’m in Banpo. I’m in Seoul. At the same time, I’m in Africa. […] Even if I said it, you wouldn’t understand. To put it simply, I ‘play.

Hae-mi is also an enigma, but an imaginative and peculiar riddle. She seems to live enclosed in a self-created fantasy world beyond the everyday lives of others, inaccessible, or ignored, by those who surrounds her. A seeker who invests her hard-earned savings on a trip to Kenya. To Ben’s bewildered jet-set friends, she explains:

Do you know Bushmen in the Kalahari Desert, Africa It is said that Bushmen have two types of hungry people. Hungry English is hunger, Little hungry and great hungry. Little hungry people are physically hungry, the great hungry is a person who is hungry for survival. Why do we live, What is the significance of living? People who are always looking for these answers. This kind of person is really hungry, they called the great hungry.

Within a fancy restaurant Hae-mi suddenly starts dancing in front of Jung-su, Ben and his bemused friends. A scene that makes me think that Lee Chang-dong might have been inspired by a scene from Antonioni's L'Eclisse in which Monica Vitti in an upper-class Roman apartment, decorated with “exotic” art, performs an “African” dance, until the experienced, haughty and obviously irritated hostess interrupts her dance with the words: “Now it’s enough, stop pretending to be Negroes for the sake of you own fun” whereby a wounded Vitti takes off her “African” adornments.

https://www.youtube.com/watch?v=5aOUh64TETo

A similar scene takes place when Hae-mi, Jung-su and Ben smoke marijuana outside Jung-su's farmhouse. At dusk, a bare-breasted Hae-mi performs a pantomime dance. This dance becomes the climax and turning point of the film. Mesmerizing and sensual, Hae-mi dances to herself by the border between the two Koreas, while she faces the sunset, quietly moving her arms and hands in slow motion to the tune of Miles Davis’ evocative, patiently forward moving Générique (which was part of the legendary, improvised soundtrack to Louis Malle’s Elevator to the Gallows from 1958). When the music stops, the camera focus glides across the landscape. We hear the wind, Hae-mi's footsteps and the mooing of a cow. Reality reminds makes itself present. Lee Chang-dong has explained how he had conceived the episode:

The scene being set during sunset, you see light and darkness co-existing, and you see the moon in the sky and you also see the grass swaying in the wind, you see the livestock, the farm and, of course, the Korean national flag, which symbolizes politics. You see all these elements that represent aspects of our lives — even the Miles Davis tune. I thought that through this scene I could portray and combine all of these elements together in the most cinematic way possible, so that the audience can really feel the potential of cinema as a medium and the unique aesthetics of cinema. So from the beginning to the end of the scene, I didn’t want it to feel like it was directed or staged; I wanted it to feel as if we were able to capture this slice of life very coincidentally, and to capture Hae-mi’s pursuit of freedom.

It is after that scene that Hae-mi disappears and the film enters another dimension, as Jung-su searches for the missing Hae-mi and is shadowing Ben, whom he reasonably suspects of being a serial killer. The last time Jung-su sees her beloved Hae-mi is when, after the marijuana interlude (still a serious crime in Korea), she gets into Ben's Porsche and he bids her farewell by saying that what she did is something that only whores do. 

https://www.facebook.com/watch/?v=581041849373350

Jun-su’s harsh words suggest that despite his fascination and infatuation with Hae-mi he has a hard time understanding her aloof outlook on life, the liberating influence of imagination on a burdensome everyday life. Another pantomimic performance illustrates Hae-mi’s mindset. At the beginning of their acquaintance, Jung-su and Hae-mi sit opposite each other in a pojangmacha, a typical South Korean phenomenon that can mean either an open-air stall selling street food, or a caravan with the same function. Hae-mi explains that she for her own pleasure is learning to do pantomimes. She then peels an imaginary clementine and devours it with great indulgence while explaining to a puzzled Jong-su: “Whenever I feel like eating, I can always eat a clementine.” The pantomime becomes, according to her, a manner to reach an amazing abundance of resources – through it she can eat an endless number of clementines and thus escape from her economic and social hardship.

https://www.facebook.com/watch/?v=2106248149500583

Are there reminiscences here of Chaplin’s The Great Gold Rush in which the starving vagabond in a freezingly cold Alaska feasts on his shoe and does so with an apparently great appreciation? The constant dream of food by the poor and starving. The question is, can imagination under such conditions really turn into a consolation?

https://www.youtube.com/watch?v=92kcJeOcOTM&ab_channel=CharlieChaplin

Ben is Jung-su's wealthy opposite; with his friendly and indulgent smile, his winning looks, his Porsche, elegant apartment, fine wines and social connections. Unlike Jung-su, Ben has a circle of friends and we glimpse him at church and with family and relatives (though he himself is unmarried). Ben represents, as Lee Chang-dong has pointed out in an interview, a new generation of young people:

To me, Ben as a character symbolizes the quality of life that everyone seems to pursue nowadays. Everyone wants a more sophisticated, more convenient life.  […]  I wanted to point out that underneath all that there may be a horrible consequence. […] If you see a lot of young people with money these days, they are disconnected from the other realities of human life that are in fact connected to their wealth and actions in this very complex way. Maybe they make money through real estate, or fund management, and the moment they type things on their keyboard, it may lead to mass layoffs, or depriving many people of their own incomes. Meanwhile, to the people who actually make the money, they are just sitting behind a desk and tapping away on their keyboards, so everything just becomes a number, and they don’t even really carry a sense of guilt over the consequences of what they do. 

While Hae-mi is sleeping, Ben and Jung-su sit and drink wine on the porch in front of Jung-su’s dilapidated farmhouse. Jung-su tells Ben about his love for Hae-mi and his unhappy childhood. Ben is unfazed and offers no comment, other than that he didn't actually come to Paju just to visit Jung-su. The main reason for his visit was to scout for dilapidated greenhouses, and to his delight he has found that there are several in Jung-su’s neighbourhood. The stunned Jung-su wonders why Ben is interested in such things.  Ben then explains that every fortnight he burns down a greenhouse. A satisfying, but completely harmless occupation since “the Korean police don't bother themselves about such things”. He now plans to burn down a greenhouse not far from Jung-su's farm.

During the time that follows, a stunned Jung-su runs up and down the roads around his farm to find out if any of the numerous greenhouses have burned down. Even though Ben assures him that he had set fire to one of them, Jung-su cannot find any burned down greenhouse. Meanwhile, Jung-su realizes that Hae-mi has meant nothing to Ben. Maybe Ben burned down greenhouses to watch something burning outside of himself. Ben is apparently not passionate about anything.

In his run-down pick-up, Jung-su follows Ben's Porsche, which seemingly aimlessly travels back and forth across South Korea's highways and abandoned country roads, only to stop at some godforsaken place to let its driver get out and motionless stare at a bland landscape. What does Ben want? What can he do? What is he thinking? Maybe he warms his frozen soul by the burning greenhouses? Perhaps he preyed on Hae-mi in order to momentarily break through his own immaculate coldness?

Ben surrounds himself with women, maybe he is capable of using and then destroying them, one after another? Why else would he appear so unfazed by Hae-mi's disappearance? In in the toilet of Ben’s luxurious apartment, Jung-su finds in a box a lot of women's jewellery, and after Hae-mi's disappearance, there is a wristwatch that Jung-su had given to her. Meanwhile, In Hae-mi's now abandoned and mysteriously tidy apartment, which she still is paying rent for, her empty suitcase remains. In Ben's toilet cabinet where Jung-su had found Hae-mi’s watch, there was also a make-up box, which provides a high-end, professional impression.

In passing, Ben has told Jung-su that he had been convinced that Hae-mi really loves the awkward country boy and that it was the first and only time in his life that Ben had felt jealous. In one scene, if I'm not mistaken, the only one where Jung-su is not present and therefore not viewed from his point of view, we see Ben open the make-up box and with patient care apply make-up to the woman he is together with after Hae-mi's disappearance. Why does he do that? Does he want to transform her according to his desire? Is he preparing to sacrifice her? Like so much else in Lee Chang-dong's film, the scene is enigmatic. He works with distances, with exclusion. Like Antonioni's masterpieces, the film is aloof, filled with meanings that are not pronounced with any clarity, symbols that remain unexplained, images that evoke memories and associations, drilling themselves deep into the mind of an attentive viewer.

Lee Chang-dong has stated that the plot of his film is filled with gaping holes. There are missing pieces/sections, meaning that the purpose of the whole movie, the truth behind all the riddles, is not properly clarified. Lee Chang-dong wants to depict the mysterious existence we all live in, the depths that are hidden beneath a diffuse and uncertain surface. We feel like something is wrong, but cannot put our fingers on what the problem really is.

Ben can with his indulgent calm unhindered spin his lies, perhaps even commit unspeakable crimes, while Hae-mi and Jong-su by an unjust social system are forced to abandon their dreams, prevented from freely developing their artistic ambitions. They are unable to break free from their spiritual and physical poverty. They are well aware of the fact that something is wrong in this world, but it is difficult to realize what it is that is making everything crooked and twisted. It is hard to discover what is hidden beneath the surface.

The viewer follows Jong-su through the film, but we cannot entirely identify us with him. The distance between him and the cinema audience is too great, at the same time this is perhaps enabling us to objectively consider both him and the kind of society he is living within.

The end of Burning, like so often is the case in Korean cinema, is unexpected, extremely brutal and at the same time mysterious, saturated with meaning and open to different interpretations.

So, what is it then that lies beneath the Korean Wave, a booming entertainment industry that has not only led to a massive export of movies and TV series, but also music, fashion and culinary arts? It was after surviving the disastrous Asian Financial Crisis of 1997 and years of military rule, with its extensive censorship, that South Korea was transformed into one of the world's major exporters of popular culture.

The violence that is ever-present in Park Chan-wook's films and which, after lying hidden under the alienating surface of Burning suddenly explodes with full force in the film's final scenes, testify that all is not right in South Korea. It is not only the threat from the north that keeps the population captive in nervousness and stress; fierce competition and economic injustice also take their toll. A tension emerging with all clarity in Nobel laureate Han Kang’s novels, especially in her Human Acts, which revolves around the 1980 massacre in Gwangju, a tragedy with a long history and a society-changing aftermath.

After the war against North Korea, South Korea was a ravaged, poor and starving country. People struggled to make ends meet, while foreign nations, political and religious organizations, burgeoning capitalism, and a powerful army intruded on the lives of the South Korean citizens.

In 1961, a military coup led by General Park Chung-hee overthrew the Democratic Party and established a military junta under the name of the Supreme Council for National Reconstruction (SCNR). A five-year plan was established aiming at developing the country’s economy through the expansion of agriculture, coal and electric power, as well as the development of basic industries for the production of chemical fertilizers, cement, iron and steel. Roads, railways and ports were built, while employment rapidly increased, exports rose and the promotion of science and technology began to bear fruit.

Nevertheless, Park Chung-hee was a military man and military men tend to dislike opposition, especially hard-line officers who recently had fought an extremely brutal and bloody war. Chung-hee’s SCNR was a one-party regime, which constituency was limited to the military and a small ruling elite. South Korea’s economic recovery was prioritized at the expense of human rights and was furthermore based on the exploitation of an abundant supply of cheap labour.

To keep opposition in place, a feared security police, the Korean Central Intelligence Agency (KCIA), was established, combining both domestic and international intelligence activities. The KCIA suppressed all domestic opposition, applying wiretapping, arbitrary arrests and torture. The organization was working behind the scenes and was involved in political manoeuvres, covert cooperation with big capital, bribery, extortion and infiltration of every attempt at regime opposition. With more than forty thousand regular employees and one million informants, the KCIA controlled all of South Korea. Striking workers, protesters or signers of simple petitions received long prison terms, often after suffering torture.

The KCIA soon developed into a state within the state and Park Chung-hee’s dramatic death could have beeen taken from one of Korea’s bloodier thrillers. Kim Jae-gyu who had been appointed by Park Chung-hee as head of the KCIA had for long been one of his closest friends and under the leadership of this widely feared and disliked man the KCIA built up an impressive power position. Alongside the army, Jae-gyu ensured that the KCIA was provided with its own troops, tanks and helicopters.

On October 6, 1979, Jae-gyu invited Chung-hee to dinner at the KCIA headquarters near the Blue House, South Korea’s presidential residence. An argument broke out between the head of security and the country’s dictator, suddenly the hot-tempered Jae-gyu revealed a Walther PKK pistol that he had kept in the waistband of his pants and from a distance of two metres he fired two shots at Chung-hee, straight into his chest. To deliver him a shot of mercy, Jae-gyu pointed the gun at the president's head, but the pistol clicked and Jae-gyu rushed out of the room.

Intensive gunfire broke out between the President’s entourage and KCIA men. During the commotion, Jae-gyu returned, now armed with a Smith & Wesson which he fired straight into the face of Chung-hee, who died instantly. Kim Jae-gyu and his subordinates were overpowered and later sentenced to death, their motives are still disputed. However, Park Chung-hee's violent death did not mean the end of South Korea’s military dictatorships and army infighting.

In the aftermath of the assassination, Colonel Chun Doo-hwan emerged as the country's most powerful political force. He had previously formed a secret military club, Hanahoe, with like-minded friends and in the tumult that followed the dictator’s death, they staged a military coup two months after the assassination of Park Chung-hee and six months later another coup consolidated Chun’s power. He decreed a “universally implemented martial law” and established a concentration camp for “purifying education”. This was staged with the support of South Korea’s economic elite and under Chun’s totalitarian regime the economy grew at the highest rate ever, in 1986 the country's first trade surplus was achieved.

It is interesting to note how the international press almost consistently labelled North Korea's ruthless, totalitarian leaders as “dictators”, while South Korea’s similarly unelected military leaders were labelled as “presidents”.

Shortly after Chun Doo-hwan's second military coup, around 42,000 people were locked up in the Samchung re-education camp to undergo their “purification education”, consisting of hard penal labour and a merciless regime, which led to several casualties. Between August 1980 and January 1981, more than 60,000 people were arrested, including several innocent citizens. Among them not only opposition members and regime critics, but also a gerat number of “vagabonds” and completely innocent people who had been caught up in KCIA’s indiscriminately thrown nets.

Many citizens were outraged by the military presence in their towns and villages, as well as a merciless introduction of harsh censorship and arbitrary rules that determined, among other things, how long men could be allowed to grow their hair. On May 18, 1980, the day after Chun Doo-hwan's consolidating military coup, the students of the city of Gwangju’s Chonnam National University initiated a demonstration protesting against the harsh rule of the military junta. The backlash was extremely violent. Chun ordered that the demonstration must be nipped in the bud and at all costs. He ordered elite military troops with tanks and helicopters to retake the city hall, which had been occupied by the students. Over the next two days this extreme action caused a bloody massacre. Some Gwangju citizens had taken up arms and formed militias. They looted local police stations and weapon depots and were able to take control of large parts of the city before military junta soldiers retook the city and crushed the rebellion. Citizens were shot, killed, raped and beaten. Chun's regime claimed 165 people had been killed in the massacre, but today's estimates range from 600 to 2,300 victims. Chun's military dictatorship branded the incident as a “riot” instigated by “communist sympathizers and rioters” acting on behalf of the North Korean regime.

Han Kang's novels, especially her Human Acts, have been marked by this shattering episode in South Korean history. Han Kang was born in 1970, as the daughter of Han Seung-won, a famous writer who until a few months before the massacre had been a teacher at Chonnam University, but left his job to move to Seoul to devote himself exclusively to his successful writing. In 2014, Han Kan published his novel Human Acts.

The novel opens with a scene describing how a young man, Kang Dong-ho, among the dying and dead victims of the Gwangju Massacre in a large gymnasium searches for a friend who he assumes is one of the victims. Han Kang does not spare her reader from harrowing details, bringing to life the carnage’s hideous aftermath. The gymnasium stinks in the heat, cut throats expose swollen tongues, blackened toes stick out from the sheets “like thick ginger stumps”.

Han Kang uses multiple timelines and different narrations. Kang Dong-ho, who we met at the beginning of the novel, disappears into the huge crowd of protesters and becomes one of many “disappeared persons” whose fate remain unknown, thus his life cannot be recounted in a simple manner, where one event leads to another. Details of Kang Dong-ho's life are therefore spread throughout the novel, which consists of memory fragments, stories about the fates of his friends and testimonies from survivors.

The first chapter follows Kang Dong-ho at the time of the May Uprising, while introducing the people in his life. People who in the following chapters often appear as narrators, a technique that makes me think of Bolaño's The Savage Detectives, which I recently read. Another excellent and more contemporary example is the Indian author Devika Reg’s Quarterlife, which for me has gained an even greater relevance after Trump’s terrifying victory.

Unlike Bolaño, Devika Rege engages in politicized portrayals and, unlike Bolaño and Kang, she unscrupulously allows voices from the right and the left expressing their opinions freely and in their own language. She does it masterfully and, like Bolaño, she begins each testimony by stating the person's name and the place where it was given. However, this approach does not prevent the novel from becoming a sad depiction of Narendra Modi’s India, which, like Trump’s USA, now seems to be dominated by a harmful patriotic chauvinism. A Let's Make India Great Again, which under religious banners celebrates an utopian India that never existed, while Islam and Christianity are denied and belittled as “Western imports”. Where is our world going?

The Human Acts’ second chapter follows Dong-ho's friend Jeong-dae, who died in the rebellion. The main character of the third chapter is Eun-sook, who together with Dong-ho collected dead bodies after the uprising. The fourth chapter follows Kim Jin-su, who was imprisoned for his involvement in the Gwangju Rebellion and is the only survivor of the novel’s male protagonists. However, he is unable to bear his sense of guilt and takes his own life ten years after the rebellion. The narrator of the fifth chapter is Seon-ju, a woman who after being subjected to a horrific sexual torture during the Rebellion currently is active as an activist for the establishment of Gwangju’s victims as true patriots and a governmental compensation to those who survived torture and detention. The sixth chapter consists of a conversation with Dong-ho’s mother and in the novel's epilogue the author herself appears.

Today’s South Korea has largely regarded the martyrs of Gwangju as crucial for the establishment of what would become a free and democratic South Korea. Several monuments now honour their memory.

Han Kang’s novel becomes a testimony about injustices committed the past, how they live on in people's memories and continue to haunt them in the present. In this manner Human Acts recalls the harrowing testimonies left behind by Holocaust survivors, foremost among them possibly Primo Levi’s Is This a Man, but there are certainly many other excellent examples of this extremely moving, literary genre.

Ever-increasing public discontent with Chun Doo-hwan’s bloody suppression of the budding protest movement in Gwangju forced him to call for free elections in 1987 and he was succeeded by his good friend Roh Tae-woo, also a general and politician, but the first to be elected to his post.

Roh Tae-woo soon proved to be corrupt, amassing a considerable personal fortune. In 1996, Chun was sentenced to death for ordering the Gwangju Massacre, while Roh Tae-woo was sentenced to seventeen years in prison for corruption and embezzlement of state funds. However, the two villains were pardoned by the incoming, popularly elected president Kim Dae-Jung, who twenty years earlier had been sentenced to death by Chun, but then had managed to escape the country. With Kim Dae-Jung, the rule of the military in South Korea ended.

During his presidency, Dae-Jung introduced South Korea's contemporary welfare state, successfully managed the country's economic recovery, ushered in a new era of a more transparent economy, and promoted a greater role for South Korea on the world stage, including a 2002 FIFA World Cup jointly hosted by South Korea and the country’s old arch-enemy – Japan. Dae-Jung also worked to reduce tensions with North Korea, but whether this led to any lasting results remains to be seen.

That today's South Korea has been freed from its gloomy past is still doubtful and the great class differences and traumas depicted by Lee Chang-dong in his film Burning are also evident in Hwang Dong-Huyuk’s world success Squid Game. A TV series that became Netflix’s all-time most popular venture. It attracted more than 142 million member households and became the most popular TV program in 94 countries. Squid Game became so popular that, for example, a The New Yorker cartoon could allude to it without explaining its inspiration.

On the surface, Squid Game might be considered as a sequel to degrading game shows where people are forced to humiliate themselves in the hope of winning big cash prizes, or movies based on similar, but deadlier concepts, such as Hunger Games, Battle Royale and Cube. However, Squid Game is actually something completely different. It takes place in a contemporary South Korea and has by its creator Dong-Huyuk been described as a film about losers, about poor desperate people who have not been able to find a spot in today's tough, competitive society.

I wanted to write a story that was an allegory or fable about modern capitalist society, something that depicts an extreme competition, somewhat like the extreme competition of life. But I wanted it to use the kind of characters we’ve all met in real life,” Hwang said. “As a survival game it is entertainment and human drama. The games portrayed are extremely simple and easy to understand. That allows viewers to focus on the characters, rather than being distracted by trying to interpret the rules.

Dark shadows hover above both Burning and Squid Game – poverty, feelings of hopelessness, alienation and loss. In Squid Game, all of this is combined with an impossible dream that money, lots of money, will solve all problems. Is such thinking  especially evident in South Korea? Maybe – particularly given the country’s tumultuous history, how it has been overshadowed by military dictatorships, a constant threat of war with its northern neighbour and perhaps most crucial of all – a powerful and unbridled capitalism.

The Japanese colonial government tried to cooperate with local businessmen and wealthy individuals. A significant minority of Korean industry was jointly owned by Japanese and Korean companies and it was during this time that several Korean chaebols were founded. The term is related to the Japanese zaibatsu and may be said to mean “a business group”. In South Korea, a chaebol refers to a corporate group run primarily by a powerful family, which exercises monopolistic or oligopolistic control over product lines and industries. A business conglomerate that historically often has thrived in concert with totalitarian regimes, preventing new companies from entering the market and/or obtaining significant market shares. There were mainly two factors that led to the extraordinary growth of the chaebols – foreign loans and special benefits provided by various totalitarian regimes.

The chaebol families' grip on South Korea got its first boost under Syngman Rhee's regime. Rhee was the first president of the Republic of Korea, established after the end of World War II and the county’s liberation from Japanese colonial rule.

Rhee was the only Korean leader who pleased the Americans. He fought for an immediate independence from Japan and against the influence of communist-ruled nations, such as China and the Soviet Union. Rhee's goal was the unification of the country and he built a mass political organization, supported by the army, the police and not the least by the United States. After more moderate leaders, such as Song Jin Woo and Chang Duk Soo had been assassinated, Rhee became Korea's most influential leader, and in 1948, the same year that the Communists had conquered the entire China and gave their full support to their rabidly Communist Korean sister party, Rhee became the Republic of Korea's President. Faced with the communist threat, Rhee was granted dictatorial powers and thus tolerated no domestic opposition to his policies. The leader of the main opposition party, Cho Bong Am, was executed for “treason”.

Rhee's regime favoured the chaebols, which enjoyed state support and whose leaders could freely spend and invest their profits without being constrained by taxes or government budgets. The consequence was that a limited group of high-income earners rapidly accumulated ever greater wealth, not least through their corrupt relations with President Syngman Rhee

Subsequent military juntas continued to gather around them a powerful group of high earners, who had obtained much of their wealth, power and influence through corrupt relations with Syngman Rhee. When Rhee’s governing party in 1960 declared that it had received 90 percent of the votes, the electoral fraud was so glaring that it caused such nationwide and violent demonstrations that the National Assembly unanimously decided on Syngman Rhee's immediate removal. A decision supported by the United States government that guaran his safe conduct into exile in Hawaii.

Although Syngman Rhee eventually disappeared from the picture, the chaebol families grew increasingly powerful. During the following military regimes they maintained and strengthened their privileged position. There were quite a few characteristics of the chaebols that appealed to the military juntas. Like the army, they were top-down controlled and provided with a strict hierarchy. Their paternalistic structure was favoured and the military dictators liked to emphasize that a business leader should be like a father to his employees. Several social anthropologists and economists have connected this view with Confucian values ​​that had permeated Korean society for centuries.

Their economic growth appears to have made some of the chaebols overconfident. They expanded and gobbled up one market after another. It was not until the Asian financial crisis in 1997 that the system's weaknesses backfired on several of them. Of the 30 largest chaebols, eleven collapsed between July 1997 and June 1999. The worst blow hit Daewoo, controlled by the Kim Woo-choong family. For a few years, Woo Chong had been basking in the glory of his success:

Like other chaebols, Daewoo had benefited from tax breaks and cheap, government-sponsored loans based on potential export profits. Daewoo initially concentrated on a labour-intensive textile industry, which through South Korea’s large and cheap labour force provided high profit margins. Gradually, Daewoo expanded into other markets, several of them state-sponsored. The family conglomerate concentrated its efforts on mechanical engineering, semiconductors, shipbuilding, petrochemicals, construction, telecommunication, consumer electronics, household appliances, oil rigs, automobiles, helicopters, aircraft and musical instruments. Joint ventures were established worldwide. Daewoo took big risks and big loans.

The financial crises of 1997 throttled the government's cheap and almost unlimited credit provisions. While other chaebol giants tried to limit their borrowing and delay repayments, Daewoo added fourteen new companies to its already existing 275 subsidiaries and took on 40 percent more international debt.

In 1999, the disaster was a fact. Daewoo, South Korea's second-largest chaebol with stakes in more than 100 countries, went into its grave with debts of more than USD 90 billion. Shortly after the bankruptcy, its founder and leader Kim Woo-choong fled to Vietnam. He returned in June 2005 and was immediately arrested, accused of accounting fraud of USD 43 billion, illegal borrowing of USD 10 billion and having smuggled more than USD 3 billion out of the country. In May 2006, he was sentenced to ten years in prison for fraud and embezzlement.

Parts of Woo-choong’s empire were bought up by other chaebols, which have since grown significantly, but wise from the turbulence during the 1990s they are operating at significantly lower levels of debt than before. In addition, parts of Daewoo's huge conglomerate such as Daewoo’s Marine Engineering, -Electronics, -Motors, -Buses, -Shipbuilding, - Hotels, and -Securities survived.

Most of the old families have retained a firm grip on their chaebols, and within most of them a third generation of family - and business leaders have assumed leadership and unfettered power.

The three largest chaebols continue to control a variety of industries and trades. They are the Lee Bying-chul family’s Samsung, the Chung Ju-yung family’s Hyundai, and the Koo In-hwoi family’s LG.

It is against this background of greed, immense wealth and desperate losership that Squid Game takes place. It took a couple of years before I got around to watching the series. I assumed it was filled with sensationalized violence and was a plagiarized development of a movie like Hunger Games, which I didn't really like. However ... once I began watching the series, I was hooked and watched all the episodes with excitement. It was the kind of filmmaking that it is hard to tear yourself away from, based on a script full of surprises and unexpected hints, which characters were allowed to develop and deepen, while reflecting hardships developed from today’s competitive society.

Squid Game’s creator Hwang Dong-hyuk was not one of South Korea's established directors, but he had in 2011 a great success with his film The Crucible, which depicted real events in a school for the deaf and dumb, which students had been treated with great cruelty and sexual abuse. The film was watched by more than four and a half million South Koreans. His next film Miss Granny from 2014 was a comedy about how a 74-year-old woman was turned into her twenty years younger self. It was watched by more than 8.5 million.

The origin of Squid Game was coming from a tough period in Dong-hyuk's life. As a young, promising filmmaker, he had found it difficult to find financing for his film scripts. To stay afloat, he took out several loans and when they weren't sufficient for his uphold, his mother and grandmother also took out loans to support him. His situation became increasingly desperate at a time when South Korea was still in a massive debt crisis after the collapse of the chaebols. He spent much of his free time at a manhwabang, a South Korean manga library where he immersed himself in the vast array of Japanese mangas dealing with various forms of violent survival games, such as Battle Royale, The Game of Lies and Apocalyptic Game: Kaiji. He compared the plight of the characters in these mangas to his own increasingly desperate situation, which led him to even consider entering one of the TV shows’ like Big Brother and the wide array of survival games, where participants could win money and thus get out of their increasingly suffocating debt piles. Such thoughts made him in 2008 to write the complete script for Squid Game, which ten years later would become the basis for his enormously successful TV series that actually deals with indebted people’s financial struggle for survival and South Korea’s great class differences. It was not until 2019 that Dong-hyuk, now a well-established director, managed to interest Netflix in his script, as part of their drive to expand their Asian programming.

Quid Game revolves around a secret competition in which 456 players, all in dire financial straits, risk their lives to participate in a series of deadly children’s games for the chance to win a prize of approximately USD 140,000, while each participant’s death is worth 80 USD, something that means that the survivors can count on those who die to increase their chance of winning the grand slam.

After being secretly recruited by a powerful, unknown organization, the contestants end up on an island with a wide range of sophisticated installations. They are given numbers instead of names and assigned identical uniforms, sleep in a large common hall and are watched over by anonymous, masked guards, who in an almost mechanical manner follow orders from an invisible higher authority. These impersonal guards are armed with automatic weapons and mercilessly kill the losers of the games. If any of the contestants break the rules and/or show any kind of rebellious spirit, they are also killed in front of the others. Everything takes place under the premise that everyone participates in the games on a voluntary basis. If there is a general consensus for doingh so, the games will immediately be suspended.

The first deadly game is Red Light, Green Light, known by children all over the world. It consists of the game leader having her/his back turned to the contestants and when s/he suddenly turns around everyone must stand absolutely still. Anyone who moves has to leave. In Squid Game, the game leader is a giant mechanical doll that has a built-in motion sensor detecting the slightest gesture and immediately killing whoever is moving. The players had not until that moment understood how deadly serious the game was and those who survived the mass slaughter decided by a slight majority of votes to leave the island and the game, and return to their former lives.

Red Light, Green Light has previously been used in several horror films, most eerily and memorably in the Spanish movie The Orphanage from 2007, where a female principal of an orphanage uses the game to conjure ghosts of deceased children. Another film, the rather lousy 2014 Japanese slasher movie As the Gods Will takes place in a high school. As in Squid Game, trapped students are forced to undergo one deadly children’s game after another. That film also opens with Red Light, Green Light and with an even more deadly outcome. The surviving, trapped high school students are then forced to continue with ther ordeal, all games with a fatal outcome for most who the participants.

The creators of As the Gods Will sued Dong-hyuk for plagiarism. However, he managed to prove that his script was finished five years before the premiere of As the Gods Will and if there were similarities between the two films, it was not strange considering that they counted upon a wide range of Japanese mangas and computer games as inspiration, all depicting similar deadly competitions. Apart from this, As the Gods Will was a speculative concoction of Japanese high school horror (which has become an entire genre) and spectacular carnage. Furthermore, like the much better The Orphanage, it had several supernatural elements, something Squid Game completely lacks.

Squid Game's characters are finely crafted and during the course of the series we get to know several of them in quite some depth. It is remarkable that, like the people in the South Korean movies I mentioned earlier, they appear as multifaceted personalities. Most of them are neither evil, nor good. It is the circumstances that mould them, their social background. Even within the grotesquely insane environment of the Squid Game, within which several of them develop a ruthless survival drive making them apt to murder their fellow contestants, there are other participants who demonstrate solidarity and kindness towards their fellow players, even if they generally also fall victims to a greed born out of their precarious economic situation, social vulnerability and/or constant bad luck.

The main character, Seong Gi-hun, is the personification of a completely unsuccessful loser, possessed by an uncontrollable lust for gambling, plagued by constant bad luck, but nevertheless with a core of tender human love. Nevertheless, more often than not tenderness capsizes through his longing after the money he believes will solve everything. He is acted with great sensitivity by Lee Jung-jae, who with sparse means can demonstrate his compassion, only to occasionally break out into intense, affected performances which reminds me of Toshirō Mifune, Kurosawa’s star actor.

The second episode of the series makes us follow some of the protagonists as they are returning to a merciless Seoul. We are provided with sufficient background information to understand how these desperate people ended up at the margins of society. Not for nothing is the episode called Hell, because during their brief return the doomed players find that their situation has worsened even further. Or with Bob Dylan's cynical dictum: “When you think you lost everything there is always more to lose.” They all return to the island and continue to play the deadly games. These take place in an absurd parallel world where the bunk beds of the large dormitory are stacked like tiers around a deadly arena. Everything gives the impression of being a kind of preschool with play equipment, sky-coloured walls and ceilings, and surreal pastel colours, like in the painted stairwell where the contestants walk to the death-bringing games. It is reminiscent of Escher’s eternal stairs.

A colour scheme that also gives associations to the skyscrapers in North Korea’s capital, Pyongyang.

The sad reality of South Korea and it post war history is reflected in Squid Game; the militaristic, patriarchal approach that allowed a few powerful, often unreachable, potentates to remote control individual citizens and their hopes, as if they were cogs in a machine, while the affected individuals desperately struggled to get at least some crumbles from the wealth created around them.

The track suits worn by Quid Game’s players are reminiscent of those worn by the inmates of South Korea’s notorious Brother’s Home, a facility officially described as a charity, but actually functioning as a concentration camp.

Ahead of South Korea’s hosting of the 1986 Asian Games and the 1988 Seoul Olympics, the dictator Chun Doo-hwan wanted the city to provide an impression of economic success and prosperity. Already in 1975, Chun's predecessors had instituted a government regulation intended to “clean up the streets”, and known as No. 410. Chun strengthened the mandate by establishing even more “institutions” to host “beggars and vagabonds” who had been rounded up in the big cities. The effort was intensified further between 1985 and 1988, when a number of new facilities was opened for “vagrants” caught in police raids, among them several women and children. The institutions were officially tasked with giving their inmates “competency-based education” before they could be released back into society.

The Brother’s Home was the largest of these facilities and did in 1986 house approximately 35,000 inmates. The Home operated more than a dozen factories producing pens, fishing equipment, cocktail umbrellas, clothing, shoes, woodwork, metalwork and much more. The internees were not compensated for their work and child labour also occurred. The internees were punished if they did not achieve the daily production targets.

The workforce was divided into so-called platoons including up to 120 prisoners and housed in barracks with rows of bunk beds. The inmates were subjected to cruel collective punishments which were handed out by platoon leaders. Beating with baseball bats could be delivered due to such minor infractions as dropping food on the floor during dinner time.

The camp was overseen and managed by the powerful Park In-keun, an ex-military and professional boxer, who below is seen enjoying a dinner with his wife.

Park In-keun collaborated with his brother, Lim Young-soon, ordained priest witin The General Assembly of Presbyterian Church in Korea, South Korea's largest Christian denomination with 2.5 million members. Park In-keun ruled his empire with an iron fist and established a hierarchically organized guard force. Later investigations have found that at least 550 people died within the facility, the majority victims of beatings and routine executions, it is assumed that victims are significantly more and several cases of proven rapes and other forms of abuse can be added to crimes against humanity committed within the Brother’s Home  .

In the middle of the camp, a huge church hall had been built with room for 3,500 inmates. At 05:30 a church service was trumpeted over the camp's loudspeakers. All prisoners would then stand guard by their double bunks and listen to Pastor Lim Young-soon’s words of wisdom blared out from the over the barracks’ loudspeakers. A mandatory Sunday service was generally followed by a “people's trial” during which offenders against the camp’s harsh rules were brutally “chastised” in front of thousands of other prisoners.  

Rumours soon leaked out about serious abuse and deaths within the Brothers’ Home. A local prosecutor managed to sneak into the facility and photographed how men with heavy clubs guarded the workers. Shortly thereafter, this prosecutor managed to obtain a warrant for a search in Park In-keun's luxurious residence, where a safe containing five and a half million USD was found. A large part of this money probably stemmed from human trafficking.

From the mid- to the late 20^th century, some 200,000 South Korean children were adopted and brought abroad, as part of what is believed to be the largest adopted diaspora in the world. From 1953 up until the end of the 1990s, more than 10,000 adopted South Korean children ended up in Sweden. Several of these children adapted well to Swedish society, but others had a hard time and did not feel at home anywhere. I personally experienced a very tragic case when one of my students, a charming, well-liked and intelligent guy, who after being adopted as an infant from Korea, as a teenager experienced the divorce of his foster parents and was then forced to live in an institution for single children, until he finally killed himself.

I was reminded of this by Davy Chou's film Back to Seoul, which follows a young woman's struggle to come to terms with her unknown past. She has been brought up in an apparently loving French home, which we only get to know through short glimpses. However, while search for her biological parents in South Korea,  she suffers from a severe culture shock.

We follow her every few years. Her mutually anguished reunion with her father, as well as her promiscuous relationships with various men and alcoholism in Seoul’s half-world, with nightclubs and wild rave parties. We also encounter the gloomy semi-poverty that characterizes the films of Hwang Dong-hyuk and Lee Chang-dong, which I mentioned earlier.

In Back to Seoul, the alienation is extreme, exacerbated by the film’s unusually authentic, almost documentary feel. The main character, Frédérique “Freddie” Benoît, is even more of a stranger in her existence than Jomg-su in Burning, and that’s not saying little. Like in Burning there is Back to Seoul there is also a scene where “Freddie” is forgetting herself and her miserable existence in a self-absorbing dance scene. There are also memorable scenes depicting her painful encounters with her biological father, and even worse with her mother.

Central to South Korea's extensive adoption operations were "charity institutions" and "church communities" such as the Brethren Home, an institution generally considered to have been the leading adoption centre between 1976 and 1986. Park In-keun was arrested, charged with embezzlement and illegal detention, and sentenced to a long prison term. However, after two and a half years he was acquitted and realeased, never brought to justice for his human rights abuses. It was evidently his connections with friends in high government positions that allowed him to get off so lightly.

Park In-keun and his family were soon after his release able to reunite with his brother, who had made it to Australia in good time, taking with him a significant portion of the brothers’ ill-gotten wealth. As far as I know, the two cronies and their families still have a comfortable life in Australia and in 1990 they founded their own church in Sydney, this despite several pleas from their victims for their extradition to South Korea.

When I was born in 1954, the war between North and South Korea had ended a year earlier, with an armistice but without any peace agreement. Since then, I have travelled and lived all over the world, but never ended up in Korea. Even though I was born and grew up in a small, rather boring town, I was already there acquainted with parts of our great, wide world and familiar with human destinies far away from me. This was achieved through movies and books, experiencing them was already then a magnificent adventure, which continuously taught me new things. And it will probably be that way until I lose sight and hearing.

What do I know about South Korea? Not much, but I nevertheless assume that I have become acquainted with some of its inhabitants and their country. That is due to movies and books (although one of my friends has actually been a diplomat in Pyongyang and some of my pupils had been adopted from South Korea and later visited the country). During the years I worked as a teacher, I tried to convey the great joy and wonderful experiences movies and books have given me. I don't know if my message went through, but now, when I realize that I am getting old, I sincerely wish that I was able to inspire at least one or two of my pupils, but that is perhaps a presumptuous thought.

Bolaño, Roberto (2009) The Savage Detectives. London: Picador. Brezeski, Patrick (2018) “South Korea’s Lee Chang-dong on the Many Mysteries of ‘Burning’”, The Hollywood Reporter, December 10. Chang-dong, Lee (2023) “Snowy Day”, The New Yorker, March 6. Cuttle, Jade (2021). "Squid Game’s Jung Ho-yeon: 'The most powerful lesson I learnt was to have faith in humanity'", The Sunday Times, October 4. Delisle, Guy (2003) Pyongyang. Paris: Rozzoli Lizard. Golding, William (1997) Rites of Passage. London: Faber & Faber. Jolley, Mary Ann och Susan Kim (2021) “Secrets of South Korea’s house of horrors hidden in Australia”, Al  Jazeera, December 10. Kang, Han (2017) Human Acts; A Novel. New York: Random House. Overdorfer, Don (2001) The Two Koreas. New York: Basic Books. Wood, James (2024) “Collision Course: A Début Novel Captures the Start of India’s Modi Era”, The New Yorker, November 18.

Jag har alltid fascinerats av film och minns flera av mina tidiga biobesök på någon av Hässleholms tre biografer: Park, Grand och Metropol. Alltifrån barndomens matinéer då en hord barn pressade på varandra vid trappan ner till Metropols biosalong. Om jag inte minns fel var John Fäldt, biografvaktmästare även där och kämpade med att hålla styr på alla ungar som trängdes vid dörrarna och som då de slagits upp på vid gavel rusade in för att ockupera de bästa platserna. Vi hade då fickorna fyllda med godis – små karamellaskar med Salta Katten och Tutti Frutti och plaströr med Bronzol, halstabletter med mild lakritssmak, som vi inte köpte så mycket för smakens skull utan för att plastlocken gick att poppa upp så vi kunde skjuta dem i nacken på de som satt framför oss.

Vi vek biobiljetterna för att få dem att tjuta då vi blåste i dem och skrek av jubel då vinjetterna till Disneys tecknade kortfilmer dök upp på duken.

Men vi betraktade även begeistrade serier med Zorro, Kapten Blod och Tarzan, äldre äventyrsfilmer som dessa var under matinéerna ofta uppdelade i olika avsnitt. Vi höll andan då Tarzan simmade under vatten, vilket han ofta gjorde, inte för inte var Johnny Weismuller olympisk guldmedaljör i simning och på hemväg fäktades vi som Zorro och glömde inte att då symboliskt rista in hans märke på dem vi besegrat. 

Biointresset avtog inte då jag blivit äldre och precis som när jag fått byta mitt gröna lånekort för barn mot ett gult för vuxna var jag salig då jag äntligen fyllt femton år, kunde köpa moped och komma in på barnförbjudna filmer. Redan då hade jag börjat tjäna extra pengar genom att jobba på posten och sysselsätta mig med andra ströjobb. Fast redan innan dess hade jag nästlat mig in på barnförbjudna filmer, innan John Fäldt, som annars jobbade som banktjänsteman och kände min far, hade tagit mig och Dan Göransson bar gärning och i förhör efter det att vi sett Apornas planet på Grand. Vi bedyrade att vi fyllt femton, men Fält sladdrade för Far och jag blev under flera månader portförbjuden på Hässleholms biografer, tills dess jag kunde bevisa att jag verkligen fyllt femton. Men sedan var det fritt fram och det hände till och med att jag kunde få se en och annan film gratis, efter det att jag tillsammans med sonen till Kaj-Ewe Jönsson, ”Biokungen”, som ägde samtliga biografer i Hässleholm, sprungit med filmrullar mellan Grand och Park så att Kaj-Ewe på båda biograferna så gott som samtidigt kunde visa populära filmer som Woodstock, Catch 22, Gudfadern och Cabaret. Ingen av Biokungens biografer finns längre kvar, han dog 2002 och då var biografernas storhetstid sedan mer än 20 år tillbaka blott ett minne, speciellt sedan Hässleholms två regementen lagts ner.  Kaj-Ewe var född i Hässleholm och familjen bodde i en lägenhet ovanför Metropol.

Med min vän Claes Toft var jag under en tid inblandad i ett projekt som jag tror hette Film Annorlunda, vilket innebar att en filmförening för en billig slant kunde hyra in filmer från Svenska Filminstitutet, något som gjorde att vi kunde avnjuta japanska, tjeckiska, italienska, franska, polska och ryska klassiker och storfilmer. Då Claes och jag hamnat i Lund hände det att vi under en dag kunde se flera filmer och emellanåt åkte vi in till Malmö och Köpenhamn för att där stilla vårt stora filmbehov.

Det var när jag förstrött ligger i soffan och zappar mellan olika TVkanaler som jag kom att minnas min ungdoms filmbehov. Det har inte stillats med tiden, men numera tillredställs det inte så mycket genom biobesök (fast visst förekommer även det). Jag har genom åren samlat på mig en ansenlig samling DVD:s som jag emellanåt återbesöker, en och annan gammal film kan jag också få tag på genom Youtube, men mycket av det jag minns och gärna vill se finns inte där.

Främsta källan till mitt filmtittande har blivit Netflix, Amazon Prime och Disney – i den ordningen. Mycket av utbudet är tämligen ointressant, men ibland gnistrar något till och jag kan fastna i serier som Game of Thrones eller Dexter, tidigare följde jag med fascination samtliga avsnitt av Lost och Twin Peaks, fast nu tröttnar jag allt som oftast på serierna när de nått fram till Season 2.

Efter det att japanska – och i viss mån kinesiska filmer – de senare i mer begränsad omfattning, emellanåt har lyckats nå fram till europeiska filmdukar så har sydkoreanska filmer för närvarande rönt stor uppskattning, först i Orienten och senare i Väst. Det har skett i en sådan omfattning att man nu talar om Den koreanska vågen och Netflixs programutbud är i det närmaste dominerat av så kallade Kdramer. För min del började jag uppmärksamma fenomenet genom den orientaliskt kusliga En berättelse om två systrar från 2003.

Jag skrev “orientalisk” eftersom japansk skräck tidigt grep mig med klassiker som Onibaba och Kwaidan från sextiotalet, sedan följda av de verkligt otäcka Ringen 1 och 2, Mörkt vatten, The Grudge, Illviljan, och den milt sagt underliga Marebito som handlar om monstruösa, blodsugande varelser, deros, som lever i Tokyos underjordiska labyrinter.

Det handlar om modern storstadsskräck där vardagen enbart hjälpligt täcker en urgammal, skräckfylld verklighet. Jag antar att skillnaden mellan japanska skräckfilmer och deras amerikanska motsvarigheter kan bero på att flera japaner, till skillnad från européer och amerikaner, verkligen tror på en besjälad omvärld bland annat befolkad av ondskefulla andeväsen, som yurei och yokai. Det är möjligt att samma förhållande råder i Sydkorea, exempelvis så bygger Berättelsen om två systrar på en gammal legend, som även återberättats i tidigare filmversioner. Det är denna otäckt nervkrälande, oförklarliga närvaro och djup-psykologiska skräck som gör att jag uppskattar japanska ohyggligheter betydligt mer än amerikanska filmer som har en tendens att frossa i slashereffekter och alltför ytliga försök att skrämma upp biopubliken.

Fast det finns inom västerländsk filmkonst givetvis undantag som förmår skapa ordentliga skräckkänslor, exempelvis hos mästare som Hitchcock, Sam Raimi (Drag Me to Hell), Polanski och Guillermo del Toro.

Sydkoreanska regissörer har lärt sig från filmhistorien och åstadkommer nu skickligt, kinematografiskt hopkomna filmer, ofta med intrikata manus. Exempel är Park Chan-wooks sofistikerade Old Boy och Sympathy for Lady Venegance, som inte står Tarantino efter då det gäller komplicerat, blodbemängt drama, fast kanske med en mindre dos av lättsam humor än vad som är fallet med Tarantino. Lika intressant är Bong Joon-hos Parasiten, som vann såväl Oscarstatyetter i Hollywood, som en Guldpalm i Cannes. Fast jag tyckte att hans tidigare Minnen av ett mord var ännu bättre, med sin lösligt, lätt förvirrande historia kring ett ouppklarat mord.

En överraskning var Husjungfrun, en ytterst elegant och sofistikerad film som kretsade kring perversitet, svek och Japans ockupation av Korea mellan 1910 och 1945.

Även Husjungfrun har inslag av sådant som kommit att karaktärisera en hel del av de så kallade Kdramerna som inte drar sig för att framställa LBTQproblematik, extremt våld och skräckbemängda inslag.

Bakom dessa filmer skymtas även samtidens plågade sydkoreanska samhälle, dess kluvenhet mellan lyx och fattigdom, ekonomisk framgång och hopplöshet och inte minst det ständiga hotet från grannen och syskonlandet i norr. En nation styrd av en av världens underligaste, mest vansinniga regimer, innesluten i sig själv och galet misstänksam mot alla länder förutom Kina, som tillhandahåller Nordkorea med 85 procent av dess import och tar emot 85 procent av dess export. Till landets vänner kan möjligen även Ryssland räknas. Det är inte helt lätt att förstå dessa nationers intima samverkan, faktum är dock att Nordkorea sänt uppskattningsvis 10 000 soldater för militär träning i Ryssland och att en del av dem redan deltar i strider i Kurskregionen.

Den fullkomligt felaktigt självbetecknade Demokratiska Folkrepubliken Korea uppvisar samtliga kännetecken på en galen diktatur. Dess befolkning hålls i oavbruten fruktan för godtyckliga arresteringar, tortyr, mord, skådeprocesser, koncentrationsläger, korruption och andra totalitära förskräckligheter som minner om Hitlers och Stalins skräckvälden och liksom fallet var med dem ägnas dess Käre ledare en absurt devot dyrkan. Av allt att döma har landet minst 150 000 politiska fångar, inneslutna i väldiga arbets- och omskolningsläger, bakom vars stängsel och taggtrådar flera av deras barn tillbringat hela sin levnad.

Fram till 1945 var den koreanska halvön under sekler en enad nation, om än emellanåt under utländskt välde, med en unik och rik kultur. Likt sina betydligt mäktigare grannländer hade Korea en egen skapelsemyt. År 2333 f.Kr sände Himmelens Härskare sin son Hwanung till jorden. Himlens son steg ner till berget Paektu varifrån han välsignade sitt rike efter att genom sitt giftermål med en gudinna, som tidigare varit en björn, ha avlat sonen Dangun Wanggeom, koreanernas anfader.

Otroligt nog anspelar dagens hyllningar till den lille, nordkoreanske tjockisen Kim Jong-il, tredje generationens diktator, på denna myt genom att beteckna honom som ”Den strålande stjärnan från Paektuberget”, ”Den store mannen som steg ned från Himlen”, ”Den käre ledaren, som är den perfekta inkarnationen av allt det som kännetecknar en stor ledare”.

Mellan 1950 och 1953 rasade ett våldsamt krig mellan de Sovjet- och Kinaallierade kommunistiska nordkoreanska trupperna och den USA- och FN-stödda sydkoreanska armén. Kriget övergick snart i ett dödläge och de stridande styrkorna enades om ett ”tillfälligt” vapenstillestånd, som råder än i dag. Då hade Sydkorea förlorat cirka en miljon människor och Nordkorea ungefär samma antal. Kina hade troligen förlorat cirka 600 000 soldater, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man. Gränsen mellan Nord och Syd följer idag den 38:e breddgraden.

Sydkoreas huvudstad, megametropolen Seoul med 25 miljoner invånare, ligger enbart 56 kilometer från den 38:e breddgraden och är därmed inom räckhåll för Nordkoreas artilleri. Längs hela breddgraden har nordsidan placerat minst 10 000 tunga artilleripjäser, väl skyddade i bunkrar och grottor. Dessutom har den nordkoreanska armén en mängd missiler, av vilka en del är kärnvapenbestyckade. Under en timmes tid skulle Nordkorea kunna beskjuta Seoul med 500 000 projektiler och sedan storma staden med en 100 000 man stark specialstyrka. Seoul skulle knappast kunna bjuda något effektivt försvar för att kunna bemöta en sådan attack.

Pyongyang, Nordkoreas huvudstad ligger betydligt längre bort från den 28:e breddgraden och är dessutom skyddad av bergsområden. Kontrasten mellan de båda huvudstäderna är enorm. Seoul är en internationell metropol, ett konsumtionssamhälle med ett febrilt natt- och nöjesliv och en sjudande kulturell verksamhet.

Pyongyangs centrum är visserligen modernt, men affärstomt, hårt kontrollerat och tämligen öde och dystert.

Någon som tycks ha fångat Pyongyangs absurda ödslighet är den franske serietecknaren Guy Delisle. Hans Pyongyang är visserligen från 2003, men jag antar att dess skildring av Nordkoreansk surrealism fortfarande är giltig.

Det är mot denna bakgrund av ständigt hot och stora sociala skillnader och orättvisor som flera av de sydkoreanska filmerna och TVserierna utspelar sig. Dock vänder en hel del av dem uppenbara problem ryggen och hänger sig åt harmlös underhållning och glittrande glamour. Den så kallade Hallyu, Vågen från Sydkorea, har dock producerat flera mästerliga filmer som medelst kinematografisk perfektion lyckats belysa mycket av den sociala misären bakom Sydkoreas ekonomiska mirakel. Ta exempelvis den ovannämnda Parasiten som följer hur en fattig familj på ett utstuderat sätt infiltrerar en förmögen familj och därigenom blottlägger sociala avgrunder i det kapitalistiska klassamhälle som Sydkorea har utvecklat sig till. En film som på ett sofistikerat, underhållande och skickligt sätt lyckas med konststycket att leverera en svidande social kritik, som är såväl berättartekniskt som kinematografiskt iscensatt och därmed också beundransvärd och intresseväckande.

Min favorit inom denna sydkoreanska genre är Bränd. Den påminner genom sitt speciella handlag om flera filmer jag fascinerats av i min ungdom, som Truffauts Jules och Jim, en film som även den handlar om ett ménage à trois, men med ett helt annat filmspråk, såväl lättsammare som mer sofistikerat, med en avspänd voice over/berättarröst, liknande den som Scorsese med samma mästerskap använde i sin Maffiabröder. Jules och Jim är en fransk kärlekshistoria, tragisk – men i avsaknad av sociala hämningar och problem.

Vad jag tycker att Bränd mest av allt liknar är Antonionis filmer, speciellt Äventyret, L'eclisse, Feber (egentligen Förmörkelse) och Blow Up, Förstoringen – samma märkliga känsla av alienation och vilsenhet. Ett fruktlöst sökande efter någon slags befrielse, gestaltat genom ett bilder som under lång tid fastnar i medvetandet. Av någon märklig anledning får Yoo Ah-ins rollgestaltning i Bränd mig att minnas Jack Nicholson i en tämligen förgäten men utmärkt film av Sean Penn – The Pledge, Löftet, från 2001 och Ian Holm i Atom Egoyans The Sweet Herafter, Ljuva morgondag, från 1997. De tycks manifestera ett slags ifrågasättande utanförskap. Som Jong-su förklarar i Bränd ”Jag förstår ännu inte tillvarons mysterium”.

Precis som Nicholsons och Holms detektiver söker Jong-su svar. Ett sökande som gör dem till utanförstående betraktare. Jag läste nyligen Natascha Wimmers efterord till Roberto Bolaños magnifika roman De vilda detektiverna i vilket hon beskriver vad jag funnit i Penns och Egoyans filmer:

Bolaño idoliserar detektiven som någon som upplevt mer fruktansvärda syner än någon annan, någon som aldrig vänder sig bort, aldrig överraskas. Han är ett vittne, en iakttagare, någon som söker sig till benmärgen, den bokstavliga blodiga kärnan. I en dikt ur samlingen Tres skriver han: ”Jag drömde att jag var en gammal, sjuklig detektiv som länge letat efter försvunna människor. Ibland råkade jag betrakta mig själv i spegeln och jag kände då igen Roberto Bolaño.”

Jag tror att Lee Chang-dong, som även är författare, likt Tarantino och Scorsese är en regissör som kan sin filmhistoria utan och innan, en kunskap som förenats med en mångårig verksamhet som författare av romaner och noveller med komplicerade intriger fyllda med symboliska/djuppsykologiska associationer, men likväl fast förankrade i en sydkoreansk vardag.

Exempelvis uppvisar Chang-dongs Vinterdag varje tecken på en perfekt novell – väl avlyssnad dialog, koncentrerad och välformulerad berättarstil, en särpräglad, perfekt beskriven miljö och en allmänmänsklig problematik. Likt Bränd handlar Vinterdag om outsiders. Huvudpersonen, som enbart kallads Den Menige är en tvångsrekryterad universitetsstudent som under en iskall vinternatt håller vakt vid en ensligt belägen militärförläggning. Till sällskap har han en brutal korpral, som likt andra av förläggningens soldater och officerare föraktar den intellektuelle, men tafatt klumpige Menige.

Medan jag läste novellen påmindes jag om en roman som jag faktiskt läste under min egen militärtjänstgöring – Aksel Sandemoses Vi pryder oss med horn. Romanen utspelar sig inom en segelskutas hårt slutna värld, där en liten grupp män under hårt arbete tvingas tillbringa dag och natt tätt tillsammans.

I ruffen samsas fyra man, en grov och råbarkad bjässe, en skicklig matros som föraktar svaghet, en undanglidande och svåråtkomlig kock, samt en före detta präst, plågad av ett eländigt förflutet, och vars intellektualitet inte alls hjälper honom då han klumpigt försöker fullgöra alla de plikter som åläggs honom ombord. Hans ohjälpliga tafatthet resulterar i kollegornas ohöljda förakt och hån.

Än värre går det för den pryde och tafatte pastorn Colley, som dessutom är outtalad homosexuell, då han i början av 1800-talet på en gisten skorv färdas mot Australien. William Goldings roman Sjöfarares riter skildrar hur den begränsande skeppsmiljön speglar   hur stränga sociala skiljelinjer och förljugen moral leder till ett sådant hyckleri och översitteri som slutligen orsakar Pastor Colleys patetiska undergång.

I Lee Chang-dongs Vinterdag försöker den intellektuelle Menige i stort sett förgäves etablera kontakt med den buttert, brutale korpral som han tillsammans med tillbringar sin nattliga vakttjänstgöring. Korpralen öser sitt förakt över den Menige, men dras samtidigt motvilligt in i nätet av dennes frågvishet. Efterhand får läsaren en uppfattning om korpralens eländigt påvra bakgrund och hur den blir till ett svar på den Meniges fråga: ”Hur kommer det sig att du enbart lärde dig att förakta världen?” På frågan om var han bor svarar korpralen:

Fan också, du är fylld med värdelösa frågor. Är du inte? Vårt ställe ligger uppe på berget i Sadang-dong, i Seoul. Ett skitställe. Vi hade inte råd med annat än skit, men i den där låren fortplantade de sig som kaniner. Den var inte större än en äppellåda. En familj med sex ungar som krälade över varandra. Fan, vet du vad jag hatade mest av allt i världen? Min gubbe! Dag ut och dag in kom han hem, skitsur och pryglade upp oss ungar som om det varit en del av hans jobb. Käringen hans var också en syn för gudar. Hon kallade den där typen för sin man och framför honom spelade hon död, som en mus framför katten – inte ett pip. Det var fan ta mig patetiskt. Så, vem är den andra person som jag hatar mest av allt här i världen? Ingen annan än hon.

Korpralen berättar också att innan han sökte sig till armén hade arbetat på ett badhus och då väckt vreden hos en kvinna vars sexuella inviter han avvisat. Vad hon utsatt honom för hade fått korpralen att förakta alla kvinnor. Den Menige berättar som motvikt till korpralens hätska utfall mot allt och alla hur han själv förälskat sig i en blyg och uppenbarligen tafatt flicka, som tillsammans med en kör besökt förläggningen. Den Meniges känslor hade besvarats och utan hans vetskap har den lilla fabriksarbeterskan färdats med buss och genom snön under timmar vandrat för att söka upp honom. Hon väntar nu vid huvudporten för att få komma in och träffa honom.

Korpralen fnyser åt den Meniges historia: ”Djävla idiot! Du sa du skulle berätta om hur du träffade en brud och så kommer du upp med det där. Fan så tråkigt.” Korpralen hade väntat sig en historia med sex och kvinnoförakt. Upplösningen på novellen blir oväntad, våldsam och tragisk. I Vinterdag finner vi en mängd teman och uppslag som även förekommer i Bränd, framförallt utanförskapets tragik. Vinternatt griper, liksom Bränd gör med sin betraktare, läsaren i ett stadigt grepp. Kanske beror det på en egenskap som Lee Chang-dong besitter – hans känsla av kontakt och gemenskap med den som ser hans filmer, eller läser hans böcker. Om sitt skrivande har Chang-dong sagt:

Jag skriver alltid för en person, för någon som tänker och känner på samma sätt som jag. Det känns nästan som om jag skriver ett kärleksbrev till denna mycket speciella person, någon som förstår vad jag skriver och delar mina känslor och tankar. 

I Bränd möter vi Jong-su, en tystlåten ung man med en universitetsexamen i litteratur. Hans hemstad, Paju, ligger i en av de många småstadsregioner som i Sydkorea genom en våldsamt accelererande urbanisering har drabbats av överväldigande förändringar, som utarmat landsbygden och fått småbruk att försvinna. Jong-sus trista, nerslitna landsortsby ligger alldeles vid gränsen till Nordkorea och megafoner från andra sidan den 38:e breddgraden basunerar ständigt ut sin propaganda.

Jong-su pendlar mellan Seoul, där han försörjer sig med olika ströjobb, och faderns nergångna bondgård. Hans mamma övergav familjen när Jong-su var barn. Då han efter kontaktlösa 16 år söker upp henne finner han en självupptagen kvinna som under samtalet ägnar sig åt att picka på sin mobil och ber sonen om pengar. Efter att ha misshandlat en lokal myndighetstjänsteman sitter fadern i fängelse i avvaktan på sin dom. Han har lämnat Jong-su med det försummade lantbruket och en kalv, det enda som finns kvar efter en större kreatursbesättning. Ett ingen-mans-land av lort och elände.

Jong-sus tillvaro tycks präglas av en självpåtagen passivitet, en slags försvarsmekanism som hindrar honom från att överväldigas av ekonomisk misär, ofullgångna författardrömmar, olösta familjekonflikter och kärleksbrist. En dold ångest som manifesterar sig i den eländiga miljön – den förfallna bondgården, den smutsiga, sönderrostade pick-uppen han färdas i; rummen översvämmade av disk och instant-ramen kartonger och solkiga fotografier som väcker uppskakande minnen.

Jong-su skriver på en roman med Faulkner som förebild och inspiration. Faderns advokat försöker förmå honom att skriva faderns livshistoria, den skulle kunna användas som en försvarsinlaga i dennes hopplösa rättsfall. Istället skriver Jong-su en inlaga till myndigheterna i vilken han hyllar sin far och ber om benådning, detta trots att han i själva verket tycker illa om den våldsamme och kränkande fadern, som då modern lämnat dem tvingat Jong-su att bränna upp allt hon lämnat efter sig. Jong-su får beröm för hur välskriven hans inlaga är, men den leder ingenvart och fadern döms till ett och halv års fängelse.

Jong-su vinner kärlek hos sin barndomsbekant Hae-mi (som han först inte känner igen eftersom hon genomgått plastik-kirurgi) men han förlorar snart denna spirande romans till en förmögen stadsbo vid namn Ben. Vi vet egentligen ingenting om Hae-mis romans med Ben, annat än att hon mött honom under en resa till Kenya. Vi ser dem tillsammans endast genom Jong-Sus blick.

Vi finner dock att Hae-mi är en fantasifull, fascinerande ung kvinna, något av vad tyskarna kallar en Luftmensch, en luftvarelse. Det är hon som tar initiativet då Jong-su mister sin mandom och blir hopplöst förälskad i henne. Hae-mi lever i samma obestånd och misär som Jong-su. Hon överlever genom ströjobb, saknar ordentlig utbildning och en fast förankring i tillvaron. 

Då Hae-mi försvunnit söker Jong-su upp hennes mor och syster som kommer från samma landsbygdsområde som han. De driver en tämligen eländig nudelrestaurang och är inte speciellt oroade av Hae-mis försvinnande. De menar att hon håller sig dold på grund av stora kreditkortsskulder och hävdar att hon ständigt hittar på historier. Bland annat en om att hon en gång som barn ramlat ner i en brunn och där befunnit sig under flera timmar i ensamhet och ångest. De bedyrar att det inte alls fanns någon brunn på den plats som Hae-mi påstått sig ha trillat ner i en sådan. Något som motsägs av Jong-sus mor, som säger att visst fanns det en brunn där, men då han söker efter den kan Jong-su inte finna den.

Hae-mi och Jong-su lever som främlingar i ett limbo, i en splittrad värld. Precis som Syd- och Nordkorea. Precis som Bens ”överklasskrets” som existerar i en osäker bubbla av artificiell, känslokall verklighet. Bens lägenhet är luxuös, smakfull, men kall och opersonlig och det tycks även han själv och hans familj och oengagerade vänner vara. Chang-dongs film antyder att Sydkoreaner tycks sakna valmöjligheter, någon fast hemhörighet. Det tycks som om ”den andra sidan” – Nordkorea, eller andra samhällsklassers strävan och problem inte angår dem, de vill inte tänka på dem, inte engagera sig. Då Jong-su frågar Ben vad han sysslar med svarar han:

Jag är här och jag är där. Jag är i Paju och jag är i Banpo. Jag är i Seoul. Samtidigt är jag i Afrika. Även om jag förklarade det, skulle du inte förstå. För att uttrycka det enkelt – jag spelar.

Även Hae-mi är en gåta, men en fantasifull och säregen sådan. Hon tycks leva innesluten i en självskapad fantasivärld bortom andras vardag, oåtkomlig, eller ignorerad, av de som lever inom den. En sökare som satsar sina mödosamt hopskrapade besparingar på en resa till Kenya. För Bens oförstående jet-set vänner förklarar hon:

Känner ni till bushmännen i Kalahariöknen i Afrika Det sägs att Bushmen innefattar två typer av hungriga människor … lite hungrig och stor hungrig. Små hungriga människor är fysiskt hungriga, de stora hungriga är personer som hungrar efter överlevnad. Varför lever vi? Vad innebär det att leva? Det finns människor som ständigt söker efter svar på dessa gåtor. En sådan person är alltid hungrig, hon har en stor hunger.

I en lyxig restaurang inför Jung-su, Ben och hans besvärade vänner börjar Hae-mi dansa. En scen som får mig att tro att Lee Chang-dong kan ha inspirerats av en scen från Antonionis L’Eclisse i vilken Monica Vitti i en romersk överklasslägenhet, dekorerad med ”exotisk” konst utför en ”afrikansk” dans. Den belevade, uppenbart irriterade, värdinnan avbryter dock dansen med orden: ”Nu får det vara slut med att leka negrer”, varvid en sårad Vitti tar av sig sina ”afrikanska” utsmyckningar.

https://www.youtube.com/watch?v=5aOUh64TETo

En liknade scen utspelar sig då Hae-mi, Jung-su och Ben röker marijuana utanför Jung-sus bondgård. I skymningen utför en barbröstad Hae-mi därefter en pantomimisk dans. Denna dans blir till klimax och vändpunkt i filmen. Hypnotiserande och sensuellt dansar Hae-mi för sig själv alltmedan hon framför solnedgången, på gränsen mellan de två Korea, stillsamt rör armar och händer i egensinniga rörelser till tonerna av Miles Davis suggestiva, tålmodigt framåtglidande Générique (som var en del av det legendariska ljudspåret till Louis Malles Hiss till galgen från 1958). Då musiken tystnat glider kameran över landskapet, vi hör vinden, Hae-mis fotsteg och en kos råmande. Verkligheten gör sig påmind. Lee Chang-dong har förklarat hur han tänkt sig scenen;

Den äger rum under solnedgången. Du ser hur ljus och mörker samexisterar. Du ser månen på himlen och hur gräset vajar i vinden, ser boskapen, gården och, naturligtvis, den koreanska flaggan, som symboliserar politik. Du ser alla dessa element som representerar aspekter av våra liv – till och med Miles Davis-låten. Jag tänkte att jag skulle kunna skildra och kombinera alla dessa element på ett så filmiskt sätt som möjligt, så att publiken verkligen kan känna biografens potential som medium och filmens unika estetik. Så från början till slutet av scenen ville jag inte att det skulle kännas som om den var regisserad eller iscensatt. Jag ville att det skulle kännas som om vi kunde fånga denna del av livet under en kort tid och därmed även skildra Hae-mis strävan efter frihet

Det är efter den scenen som Hae-mi försvinner och filmen går in en annan dimension då Jung-su söker efter den försvunna Hae-mi och skuggar Ben, som han med visst fog misstänker vara en serial killer. Sista gången Jung-su ser sin älskade Hae-mi är då hon efter marijuana-intermezzot (fortfarande ett allvarligt brott i Korea) kliver in i Bens Porsche och han tar avsked från henne genom att säga att vad hon gjorde är sådant som enbart horor gör. 

https://www.facebook.com/watch/?v=581041849373350

Repliken antyder att trots sin fascination och förälskelse har Jung-su svårt att begripa sig på Hae-mis världsfrånvända livssyn, fantasins frigörande inverkan på en tyngande vardag. En annan pantomimisk framställning illustrerar Hae-mis tankesätt. I början av sin bekantskap sitter Jung-su och Hae-mi mitt emot varandra i en pojangmacha, en typisk sydkoreansk företeelse som kan beteckna antingen att utomhusstånd som säljer street food, eller en husvagn med samma funktion. Hae-mi berättar att hon för sitt eget nöjes skull lär sig pantomim. Hon skalar en imaginär klementin och förklarar för en förbryllad Jong-su: ”När jag känner för att äta kan jag alltid äta en klementin.” Pantomimen blir en väg till ett fantastiskt överflöd av resurser – genom den kan man äta oändliga klementiner och därigenom fly från ekonomiskt och socialt trångmål.

https://www.facebook.com/watch/?v=2106248149500583

Finns här reminiscenser från Chaplins Den stora guldruschen i vilken den svältande vagabonden i ett iskallt Alaska med till synes stor uppskattning kalasar på sin sko? Den fattiges och uthungrades ständiga dröm om mat. Frågan är om fantasi under sådana förhållanden verkligen kan bli till en hugsvalelse? 

https://www.youtube.com/watch?v=92kcJeOcOTM&ab_channel=CharlieChaplin

Ben, blir till Jung-sus förmögna motsats: med sitt vänligt överseende leende, sitt vinnande utseende, sin Porsche, eleganta lägenhet, fina viner och sociala sammanhang. Till skillnad från Jung-su har Ben en vänskapskrets och vi skymtar honom i kyrkan och tillsammans med familj och släktingar (han är dock ogift). Ben representerar, som Lee Chang-dong påpekat i en intervju, en ny generation av unga människor:

Många förmögna, unga människor som du nuförtiden konfronteras med tycks vara bortkopplade från ett mänskligt livs andra verkligheter, förhållanden som på ett komplext vis är sammankopplade med deras rikedom och handlingar. Kanske tjänar de pengar genom fastigheter eller fondförvaltning, i samma ögonblick som de skriver något på sitt tangentbord kan det leda till massuppsägningar och/eller beröva människor deras inkomst och kanske även deras livsuppehälle. De som faktiskt tjänar pengar sitter nu bakom ett skrivbord och knackar på sina tangentbord, för dem blir allt siffor. De har ingen känsla för andra eller känner någon skuld över konsekvenserna av sitt handlande.

Medan Hae-mi sover sitter Ben och Jung-su och dricker vin på verandan framför Jung-sus förfallna bondgård. Jung-su berättar om sin kärlek till Hae-mi och om sin olyckliga barndom. Ben är oberörd och ger ingen kommentar, annat än att han faktiskt inte kom till Paju enbart för att besöka Jung-su. Den främsta anledningen till besöket var att söka efter förfallna växthus och han har till sin glädje funnit att det finns flera sådan i Jung-sus grannskap. Den förbluffade Jung-su undrar varför Ben intresserar sig för sådant och denne förklarar då att han var fjortonde dag bränner ner ett växthus. En tillfredställande, men helt ofarlig sysselsättning emedan “den koreanska polisen inte bryr sig om sådant”. Han planerar nu att bränna ner ett växthus inte så långt från Jung-sus gård.

Under den tid som följer löper den förbluffade Jung-su upp och ner längs vägarna vid sin gård för att se om något av de talrika växthusen har brunnit ner och även om Ben försäkrar att han antänt ett av dem kan Jung-su inte finna något nerbränt växthus. Samtidigt inser Jung-su att Hae-mi inte har betytt något för Ben.

Kanske brände Ben ner växthus för att se något brinna utanför sig själv. Ben brinner tydligen inte för någonting. Jung-su följer i sin skrotfärdiga pick-up Bens Porsche, som till synes mållöst färdas fram och tillbaka över Sydkoreas highways eller övergivna landsvägar, enbart för att stanna på någon gudsförgäten plats så att dess förare kan gå ut och orörlig betrakta ett intetsägande landskap. Vad vill Ben? Vad kan han? Vad tänker han?  Kanske värmer han sin frusna själ vid de brinnande växthusen? Kanske har han förgripit sig på Hue-mi för att därigenom för ett ögonblick kunna bryta sig genom sin egen oberörda kyla?

Ben omger sig med kvinnor, kanske är han kapabel att bruka och sedan förstöra någon av dem? Varför skulle han annars visa sig så oberörd inför Hae-mis försvinnande? I Bens våning finner Jung-su på toaletten i en låda en mängd kvinnosmycken och efter Hae-mis försvinnande ligger där ett armbandsur som Jung-su gett henne. I Hae-mis nu övergivna och märkligt välstädade lägenhet står hennes tomma resväska kvar. I Bens toalettskåp där Jung-su fann smyckena fanns även en sminkväska, som ger ett avancerat, professionellt intryck.

I förbigående har Ben sagt till Jung-su att han varit övertygad om att Hae-mi älskat honom och att det varit den första och enda gången i sitt liv som Ben känt svartsjuka. I en scen, om jag inte missminner mig den enda där Jung-su inte är närvarande och alltså inte betraktas utifrån hans utgångspunkt, ser vi hur Ben öppnat sminkväskan och med tålmodig omsorgsfullhet sminkar den kvinna han är tillsammans med efter Hae-mis försvinnade. Varför gör han så? Vill han förvandla henne i enlighet med sina önskningar, sitt begär? Förbereder han sig för att offra henne? Som så mycket annat i Lee Chang-dongs film är scenen gåtfull. Han arbetar med distans, med utanförskap. Filmen är likt Antonionis mästerverk distanserad, fylld med innebörder som inte uttalas med någon klarhet, symboler som förblir oförklarade, bilder som väcker minnen och associationer, borrar sig in i den uppmärksamme betraktaren.

Lee Chang-dong har förklarat att hans film är fylld med gapande hål i händelseutvecklingen. Det saknas bitar/avsnitt, något som gör att syftet med det hela, sanningen bakom gåtorna, inte blir ordentligt klarlagda. Lee Chang-dong söker skildra den mystiska tillvaro vi alla lever i, de djup som döljer sig under den diffusa och osäkra ytan. Vi känner att något är fel, men kan inte sätta fingret på vad problemet verkligen är.

Ben kan med ett överseende lugn obehindrat spinna sina lögner, kanske även begå obeskrivliga brott, alltmedan Hae-mi och Jong-su har av ett orättvist samhällssystem tvingats överge sina drömmar, hindrats från att fritt få utveckla sina konstnärliga ambitioner. De förmår inte bryta sig loss från sin andliga och lekamliga fattigdom. De är väl medvetna om att något är fel här i världen, men det är svårt att inse vad det är som gjort att allt är skevt, att upptäcka vad som döljer sig under ytan.

Betraktaren följer Jong-su genom filmen, men det är svårt att identifiera sig med honom. Distansen mellan honom och biopubliken är alltför stor, samtidigt möjliggör den kanske ett kyligt betraktande av såväl honom, som det samhälle han lever i

Slutet på Bränd blir som så ofta inom sydkoreansk film oväntat, ytterst brutalt och samtidigt mystiskt, betydelsemättat och öppet för olika tolkningar.

Vad ligger då bakom den Koreanska vågen, en blomstrande underhållningsindustri som inte enbart har lett till en massiv export, inte enbart av filmer och TVserier, men även musik, mode och kulinarisk konst? Det var efter att ha överlevt 1997 års djupgående asiatiska finansiella kris och ett mångårigt militärstyre med omfattande censur som Sydkorea förvandlades till en av världens större exportörer av populärkultur.

Våldet som är ständigt närvarande i Park Chan-wooks filmer och som efter att ha legat dolt under den alienerande ytan i Bränd plötsligt exploderar i filmens slutscener vittnar om att allt inte står rätt till i Sydkorea. Det är inte enbart hotet från norr som håller befolkningen fången i nervositet och stress; hård konkurrens och ekonomisk orättvisa gör även sitt till. En spänning som med all tydlighet framträder i nobelpristagarinnan Han Kangs romaner, speciellt i hennes roman Levande och döda, som kretsar kring 1980års massaker i Gwangju, en tragedi med en lång förhistoria och ett samhällsförändrande efterspel.

Efter kriget mot Nordkorea var Sydkorea ett härjat, fattigt och hungrande land. Människor kämpade för att klara livhanken alltmedan främmande nationer, politiska och religiösa organisationer, spirande kapitalism och en mäktig armé lade sig i medborgarnas liv.

1961 störtade en militärkupp ledd av generalen Park Chung-hee det Demokratiska partiet och inrättade en militärjunta under namnet Högsta rådet för nationell återuppbyggnad (SCNR). En femårsplan etablerades med syfte att utveckla landets ekonomi genom expansion av jordbruk, kol och elkraft; utveckling av basindustrier för framställandet av kemisk gödsel, cement, järn och stål. Vägar, järnvägar och hamnar byggdes alltmedan sysselsättningen snabbt ökade, snart steg exporten och främjandet av vetenskap och teknik började ge resultat.

Men, Park Chung-hee var militär och militärer gillar inte opposition, speciellt inte hårdföra officerare som nyligen genomkämpat ett ytterst blodigt krig. Chung-hees SCNR var en enpartiregim vars valkrets begränsades till militären och en liten styrande elit. Sydkoreas ekonomiska återupprättande prioriterades på bekostnad av mänskliga rättigheter och baserades på utnyttjandet av ett rikligt utbud av billig arbetskraft. För att hålla oppositionen på plats instiftades en fruktad säkerhetspolis Koreas centrala underrättelsetjänst (KCIA), som kombinerade såväl inhemska som internationella underrättelseaktiviteter. KCIA förtryckte all inhemsk opposition och ägnade sig åt avlyssningsverksamhet, godtyckliga arresteringar och tortyr. Organisationen arbetade bakom kulisserna och var involverad i politiska manövrar, dolt samarbete med storkapitalet, mutverksamhet, utpressning och infiltration av varje försök till regeringsopposition. Med mer än fyrtiotusen ordinarie anställda och en miljon rapportörer kontrollerade KCIA hela Sydkorea. Strejkande arbetare, demonstranter eller undertecknare av enkla petitioner fick långa fängelsestraff, ofta efter att ha genomlidit tortyr.  

KCIA utvecklade sig snart till en stat i staten och Park Chung-hees dramatiska död skulle kunna vara hämtad ur en av Sydkoreas blodigare thrillers. Kim Jae-gyu som av Park Chung-hee tillsatts som chef för KCIA hade länge varit en av hans närmaste vänner och under denne allmänt fruktade och ogillade mans ledning hade KCIA byggt upp en imponerande maktposition. Parallellt med armén hade Jae-gyu sett till att KCIA försetts med egna trupper, stridsvagnar och helikoptrar.

Den sjätte oktober 1979 bjöd Jae-gyu in Chung-hee till middag på KCIAs högkvarter i närheten av Det blå huset, Sydkoreas presidentresidens. Ett gräl utbröt mellan säkerhetschefen och landets president, plötsligt slet den hetlevrade Jae-gyu upp en Walther PKK pistol som han förvarat i byxlinningen och avfyrade från två meters håll två skott mot Chung-hee, som träffades i bröstet. För att ge honom ett nådaskott riktade Jae-gyu pistolen mot presidentens huvud, men pistolen klickade och han rusade ut från rummet.

Skottlossning utbröt mellan Presidentens entourage och KCIAmän. Under tumultet återvände Jae-gyu, nu beväpnad med en Smith & Wesson som han avfyrade rakt i ansiktet på Chung-hee, som dog omedelbart. Kim Jae-gyu och hans underordnade övermannades och dömdes sedermera till döden, deras motiv är fortfarande omstridda. Park Chung-hees våldsamma död innebar inte slutet på Sydkoreas militärdiktaturer och arméns inbördes strider.

I efterdyningarna efter mordet uppträdde översten Chun Doo-hwan som landets mäktigaste politiska kraft. Han hade tidigare tillsammans med likasinnade vänner bildat en hemlig militär klubb, Hanahoe, och i tumultet efter Presidentens död iscensatte de en militärkupp två månader efter mordet och ett halvår senare ytterligare en kupp som konsoliderade Chuns makt. Han dekreterade en ”allmängiltig krigslag” och upprättade ett koncentrationsläger för ”renande utbildning”. Detta skedde med stöd av Sydkoreas ekonomiska elit och under Chuns regim växte ekonomin med den högsta takten någonsin, 1986 uppnåddes landets första handelsöverskott.

Det är intressant hur internationell press så gott som genomgående betecknade Nordkoreas hänsynslösa, totalitära ledare som ”diktatorer” alltmedan Sydkoreas likaledes icke folkvalda militära ledare betecknades som ”presidenter”.

Strax efter Chun Doo-hwans andra militärkupp spärrades omkring 42 000 människor in i Samchungs omskolningsläger för att där genomgå sin ”renande utbildning”, bestående av hårt straffarbete och en skoningslös regim, som ledde till en mängd dödsoffer. Mellan augusti 1980 och januari 1981 arresterades fler än 60 000 människor, inklusive många oskyldiga medborgare. Bland dem inte enbart oppositionsmedlemmar och regimkritiker utan även en mängd ”lösdrivare” och fullständigt oskyldiga människor som oförskyllt hamnat i KCIAs nät. 

Många medborgare upprördes av den militära närvaron i deras städer och byar, samt en skoningslös introduktion av hård censur och godtyckliga regler som bland annat fastställde hur långt hår män kunde tillåtas ha. Den 18:e maj 1980, dagen efter Chun Doo-hwans konsoliderande militärkupp, inledde studenterna vid staden Gwangjus Chonnams Nationella Universitet en demonstration mot militärregimen. Motreaktionen blev våldsam. Chun beordrade att demonstrationen till varje pris måste kvävas i sin linda och beordrade att militära elittrupper med stridsvagnar och helikopter skulle återta stadshuset, som ockuperats av studenterna. Detta ledde under de kommande två dagarna till en blodig massaker. Några Gwangju-medborgare hade tagit till vapen och bildat miliser. De plundrade lokala polisstationer och vapenförråd och kunde ta kontroll över stora delar av staden innan militärjuntans soldater återintog staden och slog ned upproret. Medborgare besköts, dödades, våldtogs och misshandlades. Chuns regim hävdade att 165 människor dödats i massakern, men dagens uppskattningar ligger mellan 600 till 2 300 offer. Chuns militärdiktatur stämplade händelsen som ett ”upplopp” anstiftat av ”kommunistiska sympatisörer och upprorsmakare” som agerat på uppdrag av den nordkoreanska regimen.

Han Kangs romaner, speciellt hennes Levande och döda har präglats av denna omskakande episod i Sydkoreas historia. Han Kang föddes 1970 som dotter till Han Seung-won, en känd författare som tills några månader före massakern hade varit lärare vid Chonnam Universitetet, men lämnat sitt arbete för att flytta till Seoul för att där uteslutande ägna sig åt sitt framgångsrika författarskap. År 2014 publicerade Han Kan sin roman Levande och döda.

Romanen inleds med en scen som beskriver hur en ung man, Kang Dong-ho, bland de döende och döda offren från Gwangjumassakern i en stor gymnastiksal söker efter en vän som han antar är ett av offren. Han Kang besparar inte sin läsare upprörande detaljer för att levandegöra blodbadets otäcka efterspel. Gymnastiksalen stinker i värmen, avskurna halsar blottar uppsvällda tungspenar, från lakan sticker svartnade tår fram ”likt tjocka ingefärsstumpar”.

Han Kang använder sig av flera tidsplan och olika berättarröster. Kang Dong-ho som vi mött i romanens inledning försvinner in i den väldiga skaran av demonstranter och blir en av många ”försvunna” vars öden förblivit okända, därmed kan hans liv inte återberättas på ett enkelt sätt, där en händelse leder till en annan.  Detaljer kring Kang Dong-hos levnad sprids därför ut genom hela romanen, som består av minnesfragment, berättelser om hans vänners livsöden och vittnesmål från överlevande.

Det första kapitlet följer Kang Dong-ho vid tiden för majupproret, samtidigt som människorna i hans liv introduceras. Människor som i följande kapitel ofta framträder som berättare, en författarteknik som får mig att tänka på Bolaños De vilda detektiverna som jag nyligen läst. Ett annat utmärkt och mer samtidigt exempel är den indiska författarinnan Devika Reges Quarterlife, som för mig vunnit en än större aktualitet efter Trumps fruktansvärda seger. Till skillnad från Bolaño engagerar sig Devika Rege i en starkt politisk skildring och olikt Bolaño låter hon helt skrupelfritt röster från höger och vänster fritt och på sitt eget språk uttrycka sina åsikter. Hon gör det mästerligt och likt Bolaño inleder hon varje vittnesmål med att ange personens namn och den plats där det avlagts. Detta grepp hindrar dock inte att romanen blir till en sorglig skildring av Narendra Modis Indien, som likt Trumps USA nu tycks behärskas av en skadlig patriotisk chauvinism. Ett Låt oss göra Indien stort igen, som under religiösa banér hyllar ett utopiskt Indien som aldrig existerat, samtidigt som Islam och Kristendom förnekas och förringas som ”västerländsk import”. Vart är vår värld på väg?

Levande och dödas andra kapitel följer Dong-hos vän Jeong-dae, som dog i upproret. Huvudpersonen i det tredje kapitlet är Eun-sook, som tillsammans med Dong-ho efter upproret samlat in de döda kropparna. Det fjärde kapitlet följer Kim Jin-su, som fängslades för sin inblandning i Gwangju-upproret och är den enda överlevande av romanens manliga huvudpersoner. Han är dock oförmögen att bära sin skuld och tar sitt liv tio år efter upproret. Berättaren i det femte kapitlet är Seon-ju, en kvinna som under upproret utsattes för fruktansvärd sexuell tortyr och nu är verksam som aktivist för upprättandet av Gwangjus offer som sanna patrioter och ersättning för de som överlevt tortyr och internering. Det sjätte kapitlet består av ett samtal med Dong-hos mor och i romanens epilog framträder författaren själv.

Nutidens Sydkorea har i stort sett betraktat Gwangjus martyrer som avgörande för vad som skulle bli upprättandet av ett fritt och demokratiskt Sydkorea. Flera monument hedrar nu deras minne.

Han Kangs roman blir till ett vittnesbörd om gångna tiders oförrätter, hur de lever kvar i människors minnen, hur de i samtiden fortsätter att göra sig påminda och emellanåt kan plåga de som överlevt eller andra som minns vad som skett. På så vis påminner Levande och döda om de upprörande vittnesbörd som holocaustöverlevare lämnat efter sig, främst bland dem möjligen Primo Levis Är detta en människa, men det finns förvisso en mängd andra ypperliga exempel på denna ytterst gripande litterära genre.

Det ständigt ökande allmänna missnöjet med Chun Doo-hwans blodiga kuvande av den spirande proteströrelsen i Gwangju tvingade honom att 1987 utlysa fria val och han efterträddes av sin gode vän Roh Tae-woo, även han en general och politiker, men den förste som blivit vald till sin post. Han visade sig snart vara korrupt och tillskansade sig en ansenlig personlig förmögenhet.

1996, dömdes Chun till döden för att ha beordrat Gwangjumassakern, samtidigt som Roh Tae-woo dömdes till sjutton års fängelse för korruption och förskingring av statliga medel. De två skurkarna benådades dock av den tillträdande, folkligt valde presidenten Kim Dae-Jung, som tjugo år tidigare dömts till döden av Chun, men då lyckats fly landet.

Med Kim Dae-Jung avslutades militärernas välde i Sydkorea. Under sitt presidentskap introducerade han Sydkoreas samtida välfärdsstat, skötte framgångsrikt landets ekonomiska återhämtning, införde en ny era av konkurrenskraftig, transparentare ekonomi och främjandet av en större roll för Sydkorea på världsscenen, inklusive ett fotbolls-VM 2002, gemensamt arrangerat av Sydkorea och den gamle ärkefienden Japan. Han verkade även för att minska spänningen med Nordkorea, men huruvida detta lett till några bestående resultat återstår att se.

Att dagens Sydkorea befriats från sitt dystra förflutna är ännu tveksamt och de stora klasskillnader och trauman som skildrats av Lee Chang-dong i hans film Bränd är även uppenbara i Hwang Dong-Huyuks världssuccé Squid Game. En TV serie som blev Netflixs genom tiderna mest populära satsning. Den lockade mer än 142 miljoner medlemshushåll och blev i 94 länder det populäraste TVprogrammet. Squid Game var så populär att exempelvis en New Yorker skämtteckning kunde anspela på den utan att förklara sin inspiration.

Till det yttre kan Squid Game möjligen betraktas som en uppföljare till förnedrande shower där människor tvingas göra bort sig i förhoppningen om stora penningpriser, eller filmer som bygger på liknande, fast mer dödliga koncept, som Hunger Games, Battle Royale och Cube. Men Squid Game är egentligen något helt annat. Den utspelar sig i ett samtida Sydkorea och har av sin skapare Dong-Huyuk beskrivits som en film om losers, om fattiga desperata människor som inte klarat sig i dagens hårda, konkurrensbetingade samhälle. 

Jag ville skapa en berättelse som var en allegori eller snarare en fabel om det moderna kapitalistiska samhället, präglat som det är av en extrem konkurrens, något som blivit synonymt med det liv som så många av oss tvingats leva. Jag ville skildra karaktärer som vi alla har mött i det verkliga livet.

Mörka skuggor vilar över såväl Bränd som Squid Game – fattigdom, känslor av hopplöshet, alienation och loserskap. I Squid Game sammanställs allt detta med drömmen om att pengar, mycket pengar, skall lösa alla problem. Är detta speciellt uppenbart i Sydkorea? Kanske – speciellt med tanke på landets tumultartade historia, hur den har överskuggats av militärdiktaturer, ett ständigt hot om krig med sin nordliga granne och kanske mest avgörande av allt – en mäktig och ohejdad kapitalism.

Redan den japanska kolonialregeringen försökte samarbeta med lokala affärsmän och förmögna individer. En betydande minoritet av den koreanska industrin ägdes gemensamt av japanska och koreanska företag och det var under denna tid som grunden lades till flera koreanska chaeboler. Termen chaebol är besläktad med det japanska begreppet zaibatsu och kan sägas betyda ”en affärsgruppering”. I Sydkorea innebär en chaebol en företagsgrupp som huvudsakligen drivs av en mäktig familj, som utövar monopolistisk eller oligopolistisk kontroll över produktlinjer och industrier. Det vill säga att de, historiskt sett ofta i samverkan med totalitära regimer, hindrar nya företag från att komma in på marknaden och/eller tillskansa sig betydande marknadsandelar. Det var främst två faktorer som ledde till chaebolernas våldsamma tillväxt – utländska lån och speciella förmåner som olika, totalitära regimer tillhandahöll.

Chaebolfamiljermas grepp om Sydkorea fick en ordentlig skjuts framåt under Syngman Rhees regim. Rhee var den första presidenten i Republiken Korea, som grundats efter Andra världskrigets slut och efter befrielsen från Japan.

Rhee var den ende koreanske ledare som föll amerikanarna i smaken. Han kämpade för en omedelbar självständighet från Japan och mot inflytandet från kommunistiskt styrda nationer som Kina och Sovjetunionen. Rhees mål var landets enande och han byggde upp en politisk massorganisation som stöddes av armén, polisen och inte minst USA. Efter det att mer moderata ledare, som Song Jin Woo och Chang Duk Soo, mördats var Rhee Sydkoreas mest inflytelserika ledare och 1948, samma år som kommunisterna segrade i Kina och gav sitt fulla stöd till sitt koreanska, rabiat kommunistiska systerparti, blev Rhee Republiken Koreas president. Inför det kommunistiska hotet tillerkändes Rhee diktatoriska befogenheter och tolererade därmed inget inhemskt motstånd mot sin politik. Ledaren för oppositionens största parti, Cho Bong Am, avrättades för ”landsförräderi”.

Rhees regim gynnade chaebolerna som åtnjöt statligt stöd och vars ledare fritt kunde spendera sina inkomster utan att begränsas av skatter eller någon statlig budget, denna var i själva verket baserad på regeringens åtagande att gynna chaebolerna och friktionsfritt hålla igång deras verksamhet. Följden blev att en begränsad grupp höginkomsttagare snabbt samlade allt större rikedomar, inte minst genom sina korrupta relationer med presidenten Syngman Rhee

De efterföljande militärjuntorna fortsatte också att kring sig samla en mäktig grupp företagsledare, som uppnått sin rikedom och makt genom korrupta relationer med Syngman Rhee. Då Rhees regering 1960 deklarerade att den fått 90 procent av rösterna var valfusket så iögonfallande att det ledde till så landsomfattande och våldsamma demonstrationer att Nationalförsamlingen enhälligt beslutade om hans omedelbara avsättning. Ett beslut som stöddes av USA:s regering som såg till att Syngman Rhee avpolletterades till exil i Hawaii.

Även om Syngman Rhee med tiden försvann ur bilden så växte sig chaebolfamiljerma allt starkare under de följande militärregimerna, under vilka de behöll och förstärkte sin priviligierade ställning. Det fanns en hel del kännetecken hos chebolerna som tilltalade militärjuntorna. De var liksom armén toppstyrda och försedda med en strikt hierarki. Deras paternalistiska struktur gynnades och militärdiktatorerna underströk gärna att en företagsledare skulle vara som en far för sina anställda. Flera socialantropologer och ekonomer har sammanställt denna uppfattning med de konfucianska värderingar som under århundraden genomsyrat det koreanska samhället.

Tillväxten tycks ha gjort en del av chaebolerna alldeles för övermodiga. De expanderade och slukade den ena marknaden efter den andra. Det var inte förrän den asiatiska finanskrisen 1997 som systemets svagheter slog tillbaka mot flera av dem. Av de 30 största chaebolerna kollapsade elva mellan juli 1997 och juni 1999. Den värsta smällen drabbade Daewoo, som ägdes av Kim Woo-choongs familj. Under några år hade Woo Chong solat sig i glansen av sina framgångar:

Likt övriga chaeboler hade Daewoo gynnats av skattelättnader och billiga, statligt sponsrade lån, baserade på potentiella exportvinster. Daewoo koncentrerade sig till en början på en arbetsintensiv textilindustri, som gav höga vinstmarginaler genom Sydkoreas stora och billiga arbetsstyrka. Efterhand expanderade Daewoo in i andra marknader, flera av dem statssponsrade. Familjekonglomeratet koncentrerade sina ansträngningar på verkstadsmekanik, semiconducters, elektroteknik, skeppsbyggnad, petrokemi, konstruktion, telekommunikation, hemelektronik, hushållsredskap, oljeriggar, bilar, helikoptrar, flygplan och musikinstrument. Samriskföretag etablerades världen över. Daewoo tog stora risker och stora lån.

1997års finansiella kriser strypte regeringens billiga och i det närmaste obegränsade kreditgivning. Medan andra chaeboljättar försökte begränsa sitt låntagande och senarelägga avbetalningar, lade Daewoo fjorton nya företag till sina redan befintliga 275 dotterbolag och tog på sig 40 procent mer internationell skuld.

1999 var katastrofen ett faktum. Daewoo, Sydkoreas näst största chaebol med andelar i mer än 100 länder, gick i graven med skulder på mer än 90 miljarder USD. Strax efter konkursen flydde dess grundare och ledare Kim Woo-choong till Vietnam. Han återvände i juni 2005 och arresterades omedelbart, anklagad för bokföringsbedrägerier på 43 miljarder USD, olaglig upplåning av tio miljarder USD och för att ha smugglat mer än tre miljarder USD ur landet. I maj 2006 dömdes han till tio års fängelse för bedrägeri och förskingring.

Delar av hans imperium köptes upp av andra chaeboler, som sedan dess har vuxit avsevärt, men visa av skadan har de rört sig på betydligt lägre skuldnivåer än tidigare. Dessutom överlevde delar av Daewoos väldiga konglomerat som Daewoo-Electonics, -Motors, -Buses, -Shipbuilding and Marine Engineering, -Hotels, och -Securities.  

De flesta av de gamla familjerna har behållit ett stadigt grepp över sina chaeboler och i de flesta av dem har en tredje generation familje- och företagsledare tagit över ledarskap och oinskränkt makt.

De tre största chaebolerna som, likt Daewoo gjort, nu kontrollerar en mängd olika industrier och branscher är familjen Lee Bying-chuls Samsung, familjen Chung Ju-yungs Hyundai och familjen Koo In-hwois LG.   

Det är mot denna bakgrund av enorm rikedom och desperat loserskap som Squid Game utspelar sig. Det tog ett par år innan jag förmådde mig att se serien. Jag antog att den var fylld med sensationslystet våld och att den var en plagierande vidareutveckling av en film som Hunger Games, som inte riktigt fallit mig i smaken. Men … då jag väl börjat titta på serien hade jag fastnat på kroken och såg med spänning och fascination på kort tid samtliga avsnitt. Det rörde sig om den sortens filmskapande som det är svårt att slita sig från, med ett manus fyllt med överraskningar och oväntade antydningar, vars gestalter tilläts utveckla sig och fördjupas alltmedan de speglade dagens konkurrensbesmittade samhälle.

Dess skapare Hwang Dong-hyuk hörde inte till Sydkoreas etablerade regissörer, men hade 2011 rönt stor framgång med sin film Smältdegeln, som skildrade verkliga händelser från en skola för dövstumma vars elever behandlats med stor grymhet och sexuella övergrepp. Filmen sågs av fler än fyra och en halv miljoner sydkoreaner. Hans nästa film Fröken Farmor från 2014 var en komedi som handlade om hur en 74årig kvinna återfår sitt tjugo år yngre jag. Den sågs av fler än 8,5 miljoner.

Ursprunget till Squid Game hade utvecklat sig under ett annat skede av Dong-hyuks liv. Som ung, lovande filmskapare hade han haft svårt att få finna finansiering för sina filmmanus. För att hålla sig flytande tog han flera lån och då de inte räckte tog även hans mor och mormor lån för att stödja honom. Hans situation blev alltmer desperat under en tid då Sydkorea fortfarande befann sig i en omfattande skuldkris efter chaebolernas sammanbrott och han tillbringade mycket av sin fritid på ett manhwabang, ett sydkoreanskt manga-bibliotek där han fördjupade sig i det stora utbudet av japanska mangas som handlade om olika former av våldsbemängda överlevnadsspel, som Battle Royale, Lögnspelet och Apocalypsspelet: Kaiji. Han jämförde karaktärernas situation i dessa mangas med sin egen alltmer förtvivlade situation, som gjort att han till och med hade övervägt en idé om att deltaga i någon av TVshowernas många Storebrors- och överlevnadslekar för att därigenom kunna vinna pengar och ta sig ur sin alltmer kvävande skuldhärva. Det hela ledde till att han 2008 skrivit klart hela det manus som senare skulle bli grunden till Squid Game, en serie om skuldsatta människors ekonomiska kamp för överlevnad och Sydkoreas stora klasskillnader. Det var inte förrän 2019 som, Dong-hyuk, nu som väletablerad regissör, lyckades intressera Netflix för sitt manus, som en del av deras drive för att expandera sitt asiatiska programutbud.

Quid Game kretsar kring en hemlig tävling där 456 spelare, som alla befinner sig i djupa ekonomiska svårigheter, riskerar sina liv för att delta i en serie dödliga barnlekar för chansen att vinna ett pris på ungefär 140 000 USD, alltmedan varje deltagares död är värd 80 USD, något betyder att de överlevande kan räkna med att de som dör ökar deras chans att vinna.

Efter att på märkliga vägar ha blivit rekryterade av en mäktig, okänd organisation har de tävlande hamnat på en ö med en mängd sofistikerade installationer. De förses med nummer istället för namn och tilldelas identiska uniformer, sover i en stor gemensam sal och övervakas av anonyma, maskerade vakter, som på ett i det närmaste mekaniskt vis följer order från en osynlig högre instans. Dessa opersonliga vakter är beväpnade med automatvapen och dödar tveklöst spelens förlorare. Om någon av de tävlande bryter mot reglerna och/eller visar någon form av upprorsanda skjuts även de ner. Allt sker under skenet att alla deltager i spelen på frivillig basis. Om allmän konsensus råder avbryts spelen omgående.

Det första dödliga leken är Ett, två, tre rött ljus! känd av barn över hela världen består den av att lekledaren har ryggen vänd mot de tävlande och då hon/han plötsligt vänder sig om skall alla bli blickstilla, den som rör sig åker ut. I Squid Game är lekledaren en jättelik mekanisk docka som har en inbyggd rörelsesensor som registrerar minsta gest och omgående dödar den som rört sig. Spelarna hade inte begripit hur dödligt allvarlig leken var och de som överlevt masslakten vid den mekaniska dockan beslutar med en rösts övervikt att lämna ön och spelet och återvända till sina forna liv.

Ett, två, tre rött ljus! har tidigare använts i flera skräckfilmer, kusligast och mest minnesvärt i den spanska filmen Barnhemmet från 2007 där en barnhemsföreståndare genom leken manar fram en grupp vålnader av avlidna barn. En annan film, den tämligen usla japanska slasherrysaren Gudarnas vilja från 2014 utspelar sig i ett gymnasium där instängda elever, liksom i Squid Game, tvingas genomgår den ena barnleken efter den andra. Även den filmen inleds med Ett, två, tre rött ljus! även här med dödlig utgång. De instängda gymnasieeleverna tvingas sedan genomgå den ena barnleken efter den andra, samtliga med dödlig utgång för de flesta som genomgår dem.

Skaparna till Gudarnas vilja stämde sedermera Squid Games skapare, Dong-hyuk, för plagiat. Men denne lyckades bevisa att hans manus legat färdigt fem år innan Gudarnas viljas premiär och om det fanns likheter mellan de båda filmerna är det inte märkligt med tanke på att de som förlagor hade en mängd olika japanska mangas med samma dödliga tävlingsupplägg. Förutom detta var Gudarnas vilja ett spekulativt hopkok av japansk gymnasieskräck (som har blivit till en hel genre) och spektakulära blodbad, dessutom hade den, liksom den betydligt bättre Barnhemmet övernaturliga inslag, något som helt saknas i Squid Game.

Squid Games karaktärer är fint utmejslade och under seriens gång lär vi känna flera av dem. Anmärkningsvärt är att de liksom personerna i de sydkoreanska filmer jag tidigare nämnt framstår som mångfacetterade personligheter. De flesta av dem är varken onda eller goda. Det är omständigheterna som styr dem, deras sociala bakgrund. Även inom den groteskt, vansinniga miljö som råder i Squid Game, inom vilken flera av dem utvecklar en hänsynslös överlevnadsdrift som inte skyr mord på sina medtävlare, finns det andra deltagare som visar solidaritet och godhet gentemot sin nästa, även om de i allmänhet faller offer för en girighet som uppkommit ur deras prekära ekonomiska situation, sociala utsatthet och/eller ständiga otur.

Huvudpersonen Seong Gi-hun är personifikation av en fullkomligt misslyckad loser, besatt av en obetvinglig spelarlust, behäftad med ständig otur, men med en kärna av ömsint människokärlek som dock allt som oftast dock kapsejsar genom hans längtan efter de pengar som han tror skall lösa allt. Han spelas ytterst känsligt av Lee Jung-jae, som med små medel kan visa sin medkänsla, enbart för att emellanåt bryta ut i ett intensivt, affekterat spel som får mig att tänka på Toshirō Mifune, Kurosawas stjärnskådespelare.

Seriens andra episod låter oss följa en del av protagonisterna då de efter sina omtumlande upplevelser på den fängelseliknande ön återvänder till ett skoningslöst Seoul. Vi förses med tillräcklig bakgrundsinformation för att förstå hur dessa desperata människor hamnat i samhällets marginaler. Inte för inte kallas avsnittet för Helvetet emedan de ödesbetingade spelarna under sitt kortvariga återbesök finner att deras situation förvärrats ytterligare. Eller med Bob Dylans cyniska dictum: When you think you lost everything there is always more to lose, Då du tror att du förlorat allt finns det alltid mer att förlora. De återvänder samtliga till ön och fortsätter där att spela med i de dödsbringande lekarna.  

Detta sker i en absurd parallell värld där den stora sovsalens våningssängar staplats som läktare kring ett dödligt spelfält. Allt ger intryck av att vara en slags förskola med lekverktyg, himmelsfärgade väggar och tak, och overkligt pastellartade färger som i trappgången där de tävlande ger sig av till de dödsbringande spelen. Den minner om Eschers evighetstrappor.

En färgsättning som även ger associationer till skyskraporna i Nordkoreas huvudstad Pyongyang.

Verklighetens och Koreas sorgliga historia förmärks i Squid Game; det militaristiska, patriarkaliska synsättet som gjort att ett fåtal mäktiga ofta onåbara potentater har fjärrstyrt enskilda medborgare och deras förhoppningar, som om de vore kuggar i ett maskineri, alltmedan de drabbade individerna förtvivlat kämpat för att få en del den välfärd som skapats omkring dem.

De overaller som bärs av ”spelarna” i Quid Game påminner om de som bars av internerna i Sydkoreas notoriska Brödrahem, en inrättning som officiellt betecknades som en välgörenhetsinrättning, men som i själva verket fungerade som ett koncentrationsläger.

Inför Sydkoreas värdskap för de Asiatiska spelen 1986 och Olympiaden i Seoul 1988 ville den vacklande diktatorn Chun Doo-hwan att staden skulle ge intryck av ekonomisk framgång och välmåga och i början av åttiotalet ökade därför över hela landet arresteringar av ”lösdrivare”. 

Redan 1975 hade Chuns föregångare instiftat en regeringsförordning för att ”rena gatorna”, känd som No.410 och Chun stärkte den nu genom att upprätta än fler ”institutioner” för att fånga upp de stora städernas ”lösdrivare”. En ansträngning som skärptes ytterligare mellan 1985 och 1988, då en mängd nya anläggningar öppnades för ”kringdrivande individer” som fångats upp genom statliga razzior, bland dem flera kvinnor och barn.  Institutionerna hade som officiell uppgift att ge sina interner ”kompetensbaserad utbildning” innan de släpptes tillbaka ut i samhället.

Brödrahemmet var den största av dessa anläggningar och hyste 1986 i det närmaste 35 000 interner. ”Hemmet” drev mer än ett dussin fabriker som tillverkade pennor, fiskeutrustning, cocktailparaplyer, kläder, skor, träslöjd, metallarbeten och mycket annat. Internerna fick ingen ersättning för sitt arbete och även barnarbete förkom. De internerade straffades om de inte uppnådde de uppsatta, dagliga produktionsmålen.

Arbetsstyrkan var uppdelad i så kallade "plutoner" som hyste upptill 120 fångar som inhysts i kaserner med rader av våningssängar. De intagna utsattes för grymma kollektiva bestraffningar som delades ut av ”plutonledare”. Det kunde röra sig om så ringa förseelser som att ha tappat mat på golvet vid utbespisningen och det förekom att interner blev misshandlade med basebollträn.

Verksamheten övervakades och sköttes av den maktfullkomlige Park In-keun, en före detta militär och professionell boxare, som nertill ses avnjuta en middag tillsammans med sin hustru.  

Park In-keun samverkade med sin bror, Lim Young-soon, prästvigd hos The General Assembly of Presbyterian Church in Korea, Sydkoreas största kristna samfund med 2,5 miljoner medlemmar. Park In-keun styrde sitt välde med järnhand och etablerade en hierarkiskt organiserad vaktstyrka, senare undersökningar har funnit att minst 550 personer under ouppklarade omständigheter hade dött i anläggningen, flertalet var säkerligen offer för misshandel och regelrätta avrättninga. Det antas att offren är betydligt fler och till dem kan läggas flera fall av bevisade våldtäkter och andra former av övergrepp.

I lägrets mitt uppfördes en väldig kyrkolokal med plats för 3 500. Klockan 05:30 basunerades en gudstjänst ut över lägrets högtalare. Samtliga fångar skulle då, iförda sina blå overaller, stå i givakt vid sina dubbelsängar och över barackernas högtalare lyssna till Pastor Lim Young-soons visdomsord. Söndagens obligatoriska gudstjänst följdes i allmänhet av en ”folkrättegång” under vilken missdådare brutalt ”tuktades” inför tusentals andra fångar.

Rykten sipprade snart ut om att det i Brödrahemmet förekom misshandel och dödsfall. En lokal åklagare lyckades ta sig in i anläggningen och fotografera hur män med bastanta slagträn bevakade arbetarna. Strax därefter lyckades åklagaren utverka ett tillstånd för husrannsakan. I Park In-keuns luxuösa bostad fann man i ett kassaskåp med fem och en halv miljoner USD. En stor del av dessa pengar härrörde antagligen från en omfattande människosmuggling. Från mitten till slutet av 1900-talet adopterades omkring 200 000 sydkoreanska barn och fördes utomlands, som en del av vad som tros vara den största adopterade diasporan i världen. Sedan 1953 till slutet av 1990-talet hamnade flera än 10 000 adopterade sydkoreanska barn i Sverige. 

Flera av dessa barn anpassade sig väl till det svenska samhället, men andra råkade illa ut och kände sig inte hemma någonstans. Själv upplevde jag ett mycket tragiskt fall då en av mina elever, en charmig, allmänt omtyckt och intelligent kille, som efter att som spädbarn ha adopterats från Kora som tonåring uppleva hur hans fosterföräldrar skildes och därefter tvingades leva på en institution för ensamstående barn, enbart för att slutligen ta livet av sig.

Jag påmindes om detta genom Davy Chous film Tillbaka till Seoul som följer en ung kvinnas kamp att förlika sig med sitt okända förflutna. Hon har uppfostrats i ett uppenbarligen kärleksfullt franskt hem, som vi dock enbart glimtvis lär känna, men hon drabbas i Sydkorea, vid sökandet efter sina biologiska föräldrar, av en svår kulturchock.

Vi följer henne med flera års mellanrum. Hennes ömsesidigt ångestfyllda återseende med sin far, promiskuösa förhållanden till olika män och alkoholism i Seouls halvvärld, med nattklubbar och våldsamma ravepartyn. Vi möter även den glåmiga halvfattigdom som präglar Hwang Dong-hyuks och Lee Chang-dongs filmer, som jag nämnt ovan.

I Tillbaka till Seoul är alienationen extrem, förvärrad av filmens ovanligt autentiska, i det närmaste dokumentära anslag.  Huvudpersonen, Frédérique ”Freddie” Benoît, är än mer en främling i sin tillvaro än Jomg-su i Bränd, och det vill inte säga lite. Även i Tillbaka till Seoul finns en scen där ”Freddie” glömmer sig själv och sin eländiga tillvaro i en självbefriande dansscen, det finns även minnesvärda scener som skildrar hennes såriga möten med sin biologiska far och än värre med sin mor.

Centrala för denna adpoptionsverksamhet var ”välgörenhetsinrättningar” och ”kyrkosamfund” som Brödrahemmet en institution som allmänt anses ha varit den ledande adoptionscentralen mellan 1976 och 1986. Park In-keun arresterades, åklagad för förskingring och olagligt frihetsberövande, och dömdes till ett längre fängelsestraff, men efter två och ett halvt år frikändes han och ställdes aldrig till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter. Det var uppenbarligen hans försänkningar hos vänner i myndighetsställning som gjorde att han kom så lindrigt undan. Park In-keun och hans familj kunde kort efter hans frigivande förena sig med hans bror, som i god tid tagit sig till Australien, medförande en betydande del av brödernas olagligt tillskansade förmögenhet. Mig veterligen lever de båda kumpanerna och deras familjer ett välbeställt liv i Australien och grundade där 1990 sin egen kyrka i Sydney, detta trots flera vädjande från deras offer om deras utlämnande till Sydkorea.

Då jag föddes 1954 hade kriget mellan Nord- och Sydkorea sedan ett år tillbaka avslutats med ett krigsstillestånd, ingen fred – ett spänt läge som fortfarande råder. Sedan dess har jag färdats och bott världen över, men aldrig hamnat i Korea. Även om jag föddes och växte upp i en liten, tämligen trist landsortshåla så nåddes jag redan där av hela världsalltet, bekantade mig med och greps av människoöden från hela världen. Detta skedde genom film och böcker och det var redan då ett magnifikt äventyr som ständigt lärde mig nya ting. Och så förblir det säkerligen tills jag mist syn och hörsel.

Vad vet jag om Sydkorea? Inte mycket, men jag tror mig likväl ha lärt mig känna en del av dess invånare och deras land. Det är filmernas och böckernas förtjänst (fast en av mina vänner har faktiskt varit diplomat i Pyongyang och några av mina elever hade adopterats från Sydkorea och senare besökt landet). Under de år jag verkade som lärare försökte jag förmedla den stora upplevelse som filmer och böcker gett mig. Vet inte om jag lyckades med det, men nu på min ålders höst hoppas att jag kanske nådde fram till en och annan av dem.

Bolaño, Roberto (2009) The Savage Detectives. London: Picador. Brezeski, Patrick (2018) “South Korea’s Lee Chang-dong on the Many Mysteries of ‘Burning’”, The Hollywood Reporter, December 10. Chang-dong, Lee (2023) “Snowy Day”, The New Yorker, March 6. Cuttle, Jade (2021). "Squid Game’s Jung Ho-yeon: 'The most powerful lesson I learnt was to have faith in humanity'", The Sunday Times, October 4. Delisle, Guy (2003) Pyongyang. Paris: Rozzoli Lizard. Golding, William (1997) Rites of Passage. London: Faber & Faber. Jolley, Mary Ann och Susan Kim (2021) “Secrets of South Korea’s house of horrors hidden in Australia”, Al  Jazeera, December 10. Kang, Han (2017) Human Acts; A Novel. New York: Random House. Overdorfer, Don (2001) The Two Koreas. New York: Basic Books. Sandemose, Aksel (1973) Vi pryder oss med horn. Stockholm: Forum. Wood, James (2024) “Collision Course: A Début Novel Captures the Start of India’s Modi Era”, The New Yorker, November 18.

Time flows on uninterruptedly, small and big interference affect its merciless flow – births, deaths, transfers, completed and new tasks. Now, for example, I am not sitting on the second floor of the cozy studio where I used to write my blogs, but in a windowless basement room. However, I enjoy  my time down here as well, surrounded as I am by my books, CDs, DVDs and art cards. I am now finally back to one of my favorite pastimes – blog writing.

It has been a long hiatus. Not that I have suffered from writer's block, that never happens to me. Impressions and whims are constantly pouring in. It has rather been the case that for more than six months I got stuck in writing a biography about a Swedish poett – Ola Hansson. It all began with me writing a blog about this more or less obscure poet from my home district – Scania and almost imperceptibly I slipped into his life and that of his contemporaries. OI read and wrote, read and wrote and had soon reached more than five hundred written pages. I don't know what to do with them. I cannot think of any publisher willing to risk losses by accepting an extensive and fairly unconcentrated, personal examination of a poet who probably does not arise much interest, not even among the reading public.

During a time in our second home in the forests of Swedish Göinge, I rummaged through old papers and books that for some forgotten reason had ended up in the attic. I then found that the mice had feasted on the seventh part of Min Skattkammare, My Treasury, a collection of tales for children and youngsters. It was in a terrible condition, completely destroyed by the voracious mice. I became somewhat saddened, particularly since the book contained an illustrated version of Victor Hugo's description of Gilliatt's fight with a huge octopus. A thrilling tale that since I read it in my childhood, has followed me throughout life.

As I sat there grieving over the ruined book, a leaf fell out of it. It was a drawing I as child had torn out of a notebook ago and placed as a marker next to Victor Hugo's description of the ferocious fight with the awsome octopus, in reality it is certainly a harmless creature. Judging by the style of execution I probably draw the picture it when I was around ten years old. I had probably been lying in bed with a high fever during one of my recurrent colds and had then again read the fascinating octopus story. At that time, I drew every day after I got home from school. Most of the time, it was imaginative, fairly large and extensively coloured scenes inspired by those things that fascinated me – battles, exotic places, biblical or ancient stories, fairy tales and gothic horror.

In this particular, hastily mad drawing I was looked up at a flag fluttering against a sunny sky. Maybe I was thinking of some school graduation or similar event when Sweden's flag was hoisted, accompanied by patriotic chants, like this one dedicated to the Swedish flag:

Flame proudly against dark skies

like a glimpse of summers' sun.

Over fields, forests, mountains and villages,

over violet waters.

You, who sing,

prepare yourself :

be a reviver of our ancient glory.

The sun is shining! The sun is shining!

No angers' thunder can strike down the brave

Such kitsch has now thankfully disappeared from the Swedish school curriculum, but that doesn't hinder me from remembering the twaddle. The flag in my picture, however, was not emblazoned with a yellow cross against the blue, but boasted a question mark, waving high above me – perhaps as a hint of an uncertain future, possibly full of achievements and excitement like the ones stirred up in the miserable, patriotic chants. I don't think so, even at that time I was not possessed by any exaggerated form of patriotism.

In the drawing there is also what I assume to be another personification of me - at the time I had a curly head of hair which I have lost a long time ago. A to me now fairly unknown Jan is in the other half of the picture under a rain cloud leaning over and looking down towards what seems to be a chasm – bad school results, too much laziness, lack of interest in math and other boring things? Things that would not lead to a brighter future, but end in disaster. I don't know and do not remember that I worried about the future – perhaps it is rather an illustration of my fascination with gloomy things. Far from patriotic optimism and being a happy-go-lucky geek I was attracted by horror stories, dreams of rather terrible, but nevertheless alluring adventures , far from everyday life and school competition, something I was never particularly interested in. I lack competitive instinct and thus have an extremely limited interest in sports and gambling.

Well, when I look at that childish drawing, I think of Saul Steinberg, an artist who described himself as a "writer who draws". With me it was the opposite. When I stopped painting and drawing at the age of sixteen, I started writing instead. If I had continued to draw, I would have wished that I had done so in the spirit of Saul Steinberg. He was gifted with an inquisitive and bemused eye. Perhaps, in all its amateurish wretchedness, that childish drawing with its arrow and question mark there was approaching something that blossomed in Steinberg’s art.

Unlike me, Steinberg, was a master of simplification. I am far too verbal, unfocused and baroque. It was not without reason that one of my bosses, despite the fact that she the worst I've ever had,, told me that: “Jan you need to learn to edit yourself.” Something I bnever have learned to do, neither when I speak nor when I write. Without much thought words flow out of me. Steinberg has made an excellent illustration of my particular dilemma. A man filled by a skein of baroque thoughts are uninhibited putting them down on a piece of paper:

As the sketching writer he actually is, Steinberg succeeds without  any difficulty whatsoever in summarizing a spoken situation in a wonderfully apt rendering:

Steinberg often turns words into images and through such imagary he often succeeds in expressing complicated thoughts in a simple way. Like here in a cover for The New Yorker, where he is relating the individual with the mass:

His puns are abundant, amusing and thought-provoking, as when he calls attention to xenophobia:

Rough text, or ditto animals and people, express in Steinberg various forms of danger, or downright evil, as in this image of Hitler as a wolf. Both the nose and the back bear the features of the dictator.

Steinberg illustrates how explosive enthusiasm burns itself up like a firework and sinks into a quagmire of hopeless delay:

Or how a positive attitude collapses against a brickwall of negativity:

Tor me, Steinberg's ability to summarize, compress and thus also simplify appears to be his main characteristic as a great artist. Consider, for example, this masterful rendition of a man waiting for a train:

In many ways Steinberg was a subtle minimalist and he could go very far in his simplifications, like these men and a boy looking at the moon:

Or a man in the subway:

A couple who, on a terrace at night, unite in a kiss:

A man in an armchair, enjoying a drink and a cigarette:

Steinberg was adept at creating small scenes, as taken from a film, or perhaps a personal memory:

In this he recalls his 18-year-younger successor and colleague as a New Yorker illustrator, the Frenchman Jean-Jacques Sempé, who was obviously inspired by Steinberg.

The New Yorker is a wide spread and popular magazine with international distribution and it would not surprise me Swedish cartoonists were inspired by Steinberg, possibly can traces of him can be found in Gurr (Rolf Harald Gustafsson) and Poul Ströyer.

I suspect that Steinberg’s art also have had an impact on Pop Art. Presumably influencing Peter Max’s “psychedelic art”, which was very popular in his time.

Or the creator of the Beatles film Yellow Submarine, Heinz Edelmann.

There was definitely a mutual influence between Steinberg and his good friend the German-American Richard Lindner, who is often counted among the so-called the Pop artists. In a painting by Lindner, Steinberg and his wife Hedda Sterne are glimpsed at the far left:

Steinberg also left an enduring impression on Pop Art’s greatest icon – Andy Warhol. In his youth Warhol draw several drawings inspired by Steinberg,

not the least in the work Warhol did for advertising firms, like his series of women shoes.

From the early1970s until his death in 1999 Steinberg had his studio in the Dekker building by Union Square. Five stairs below had Andy Warhol had established legendary, and in certain quarters even infamous, Factory, though Steinberg was not at all disturbed by the often weird goings-on in Warhol’s place. On the contrary, it happened that the artists visited one another and they called one another Saul and Andy. Steinberg particularly liked Andy’s rendering of cows.

It was in October 1941 that Steinberg, from his exile in the Dominican Republic, submitted a drawing to The New Yorker and immediately had it accepted. Since then, he has over the years contributed with huge number of front-page illustrations to The New Yorker as well as many humorous drawings. Marked as they were by his sharp and often idiosyncratic humour, they fitted quite well with The New Yorker's coolly sophisticated outlook.

His oft-reproduced "perspective" from New York, out across the United States, to the Pacific Ocean and the world beyond became an icon.

The New Yorker covers generally has a connection to life in the big metropolis, for example Steinberg's screeching police car.

Extremely typical of New York and one of the sounds I recall when I think of our time in the huge city, which I learned to like a lot. Steinberg also depicts other typical New York phenomena, such as the large number of yellow cabs. Few residents of downtown New York have their own cars; parking spaces are rare and parking fines are high. It surprised me how effective the traffic cops were, especially considering that during our time in New York, crime prevention was poorly practiced. Not that I ever encountered any unpleasant intermezzo. I found most New Yorkers to be friendly and polite.

The screeching police car reminds me of another side of New York, which I never got to experience during the more than two years we lived and worked there, but which I was reminded of by a neighbour who was a proud member of the NRA, the National Rifle Association, and demonstrated his armory equipped with several guns and pistols. When I asked why he was so heavily armed, he replied that he had to protect his family. Against what? Who? I wondered, to which he replied that: "There are a lot of weirdos running around in New York". I am reminded of this as I look at another scene with a police car in which Steinberg depicts a whole menagerie of monstrous creatures which seem to populate the streets of New York.

And it gets worse in a number of drawings from the mid-seventies when Steinberg's New York City seems to have been occupied by an army of armed, nightmarish creatures.

Steinberg's generally esteemed distinctiveness meant that he was allowed make New Yorker covers that could not be directly connected to either the United States or New York, but depictions of thoughts and human characteristics

A theme that strikes me when I look in my books with Steinberg's art and connect his artwork with my own age is how often he depicts a motif that is commonly called the Age Staircase, i.e. our path from the cradle to tomb. The motif used to be found in Swedish cottages and apartments, usually in the form of a so-called oil print.

It appeared all over Europe and the US in different variants and during different times.

In at least one New Yorker cover, Steinberg refers to the age stair. Here he used the theory of evolution and allowed man to gradually decline until he become a shell.

In various books by and about Steinberg, I have found at least twenty variations on the theme, such as this one, which makes me think of my own life in the Dominican Republic, where it happens that I often end up on the beach.

On another occasion, Steinberg reflects women's fashion through the ages by a feminized age stair.

On another occasion, the man in a strange, and to me partly incomprehensible, drawing is abstracted and transformed into a ball that eventually bounces down towards death.

A creepier variant is a staircase that shows the man's way down through the ages and how he thus is gradually obliterated.

Briefcase-carrying men climb a ladder of age to finally plummeing straight ahead to their deaths.

Or marching inexorably towards annihilation:

A boredom of monotony making me recall a statement by Stephen King: “There's an idea that hell is other people. My idea is that it might be repetition.”

One drawing by Steinberg seems to echo M.C. Escher's Eternal Stairs.

It is not always that Steinberg depicts life and aging as a staircase. The following image of a man whose memory who ha has been can easily be connected to someone of my own age. You exist on on a groundwork where you find the child, the youngster, the gainfully employed man, a family father. However, all these different roles fade away within your increasingly misty memory. You continue to exist, but the past slips away.

How weak characters seem to disappear and be erased is a another common theme by Steinberg. Like Kandor and Ebb's song in their musical Chicago – Mr. Cellophane.

Cellophane, 

Mister Cellophane should be my name.

Mister Cellophane:

"Because you can look right through me, walk right by me

and never know I'm there.”

A human being is made of more than air,

with all that bulk, you're bound to see him there,

unless that human bein' next to you

is unimpressive, undistinguished you know who.

Steinberg excels in his ability to portray personalities. Steinberg considers humanity in its various forms and variants, the impression they are making. 

As when he draws a party, something he often did:

A similar interest in drawing generalized human characters can be found in the large number of different couples he drew. Through such drawings he emphasized differences between man and women.

Steinberg was also able to find and satirize things that unite many of us, such as self-assertion and egoism, and depict how such leanings take different expressions, as in this parade of narcissists:

Saul Steinberg was born in 1914 in the Romanian town of Râmnicu Sărat, not far from the current border with Moldova and in 1932 he enrolled at the University of Bucharest to study architecture. However, after just one year he applied to the Polytechnic University of Milan from where he graduated as an architect in 1940, before that Steinberg had established himself as a cartoonist in the popular joke magazine Bertoldo.

There are a number of drawings that hint at Steinberg's great interest in architecture. It can for example be countless varieties of houses and bridges.

Sometimes memories of the Milan of his youth appear:

In several of Steinberg’s architecture-influenced drawings, I find an echo of Italian architecture as it took shape during the fascist regime (1923-1945), which, apart from some kitschy varieties, often appear to me as aesthetically pleasing.

Perhaps Steinberg also was fascinated by this style, though at the same time he hinted at its fascist connection.

Occasionally, Steinberg abandoned his strict, often minimalist interpretations of architecture and indulged in Victorian extravaganza:

 He liked to contrast overloaded confusion with aesthetic minimalism and often pointed out that one of his great artistic role models was Piet Mondrian.

While living in Milan, Steinberg drew extensively, both for Bertoldo and for various advertising companies, activities taht adversely affected his studies. However, he was able to concentrate more on them when, in September 1938, Mussolini's regime prevented Jews from taking part in a variety of activities, including journalism and Steinberg's contract with Bertoldo was ended. Below is the last drawing he in Italy published under his own name. 

The text reads: "With this perfect telescope I can see Europe, my city, and through the window I can see myself looking at the world through the telescope, while I am talking to you. However, I can't hear what I say." The humor is admittedly quite weird and I don't know if I understand the fun in it.

Steinberg liked Italy and planned settling there, but the heavy clouds of worry that began to cover Europe made themselves apparent there as well. Steinberg loathed and was frightened by the Fascist regime, and he had every reason to do just that. As a Romanian he was occasionally confronted with the nasty nationalism of Fascism, which already in the twenties became more and more tinted with an extremely unpleasant anti-Semitism.

However, despite the professional ban he could still place some drawings with Bertoldo, but then under an assumed name. Likewise, he continued to work with Italian advertising firms, which published his advertisements in the names of other cartoonists, generally in a style that could not be traced back to Steinberg, the payment was then being passed on to him.

He also made some frescoes for bars and restaurants, to me that emit a certain flavor of Mirós often whimsical art.

Some years later, Steinberg and Miró were painting murals in the same place – Cincinatti’s Terrace Plaza Hotel, where they in 1947 decorated different walls of the hotel’s Skyline Restaurant.

Terrace Plaza Hotel does not exist anymore, but the murals of Steinberg and Miró were salvaged and brought to Cincinatti’s Art Museum. While working at the hotel the artists became good friends and Steinberg recommended Miró to start working for The New Yorker. The Spanish artist did not take up the proposal. However, ten years after his death The New Yorker asked Javier Mariscal to celebrate his compatriot on a cover, he called it Juan Miró in the City and it seems to be a combination of Miró and Steinberg.

It is nowadays not so widely acknowledged that Romania, even before it became a reality in Germany, suffered from an extremely murderous variant of anti-Semitism. Even before the German Nazis began to systematically marginalize, attack and finally try to exterminate the Jews, the Romanian regime had on its own initiative initiated a murderous racist policy, all under the guise of extreme nationalism.

Chest-beating, self-asserting nationalism/patriotism is highly repugnant to me and this, parenthetically speaking, has made me loathe a political party like the Sweden Democrats, which finds its roots in Swedish Nazism, which during World War I was a minimal, abomination. However, nurtured by Swedish xenophobia a party like the Sweden Democrats has, with the use of other names and denominations, slowly but surely gained respectability and is now part of a governing coalition. People assure me that in spite of its despicable roots the party is now quite OK, but I still consider it to be an abomination and  its ideology based on the myth of Swedish superior distinctiveness makes me sick. The party’s obvious  jingoism is for example expressed in this “charming” depiction of two kids in a Swedish summer landscape, with the written declaration “Give us Sweden back”. Yuk!

Anti-Semitism was deeply rooted in wide circles of the Romanian population, especially after the establishment of the Kingdom of Romania in 1859. After the 1878 Congress of Berlin had specifically targeted Romania and demanded that its government had to guarantee equal civil rights for Jews and Roma it refused to do so. Just before he came to power in 1941, Ion Antonescu stated that

If we do not take advantage of the prevailing international and national situation and use it to purify the Romanian people, we will miss the unique opportunity that history now offers us ... I can bring Bessarabia [now Moldavia] firmly back to us and also Transylvania , but if we do not clean up among the population of Romania, we will have neither, because it is not any borders that make a people strong, but the homogeneity and the purity of the race. This will be my main goal.

As soon as he came to power, Antonescu started his ethnic cleansing which basically consisted of exterminating Jews and Roma with a ruthlessness that even Hitler was amazed by. On August 19, 1941, Germany's Führer stated:

When it comes to the Jewish question, it can now be stated with certainty that a man like Antonescu pursues a far more radical policy in this area than we have done so far.

Antonescu and his murderous henchmen saw to it that not only Jewish men were exterminated, but women and children as well. So far the German Nazi terror had murdered only Jewish men, though Himmler and Heydrich would soon remedy this by systematically ensuring that every Jew their underlings could lay their hands on was exterminated, regardless of sex, age and social standing .

When Romania was created, through the merger of the two principalities of Moldavia and Wallachia, neither Jews nor Roma became citizens of this newly formed state (which was still subject to the Ottoman Empire). During the Russo-Turkish War (1877-78), an unusually bloody story when the Russian Empire, under the pretext of protecting its Slavic brothers from Muslim oppression, tried to expand in the southwest. The European powers, fearing an increasingly powerful Russia, sided with the Turks, at same time as they tried to establish a line of “buffert states” through the foundations of Romania, Bulgaria, and Serbia.

When peace was concluded through the Congress of Berlin in 1878, the Ottoman Empire agreed that Romania, Bulgaria and Serbia would become independent, on the condition that the Russian troops withdrew and peace was guaranteed by the powerful West European states. A prerequisite was that all citizens of these newly established countries would receive equal, statutory rights, regardless of ethnicity or religion. The Romanian parliament reluctantly removed the so-called constitutional article that prevented Jews and Roma from becoming citizens, but it forced these peoples to formally apply for citizenship, which required the approval of the Parliament in each individual case. Between 1866 and 1904, only 2,000 people of the Jewish faith were granted citizenship, of which 900 were veterans of the Russo-Turkish War.

Gradually restrictions against Jews eased and after 1924 they were guaranteed full citizenship. However, this ended in 1936 when a "revision" stripped 26 percent of the Jewish population of its citizenship and all Jews were taxed separately from other Romanians.

In 1940, Field Marshal Ion Antonescu forced the tolerant King Karol II to abdicate. Antonescu appointed himself as an autocratic Conducăto and entered into an alliance with Hitler's Germany. From 1940 to 1944 between 380,000 and 900,000 Romanian Jews were murdered, mainly in the districts of Bessarabia, Bukovina and Transnistria. Steinberg's drawing shows the Emperor of Japan watching as Hitler, with Finland in tow, forces Mussolini, Hungary's Miklós Horthy and Romani’s Ion Antonescu to take part in what Steinberg already believed to be a suicide attack on the Soviet Union.

The main organizers of the Romanian mass murders of Jews and Roma were members of the Iron Guard of Romania, a nationalist, Fascist, anti-communist and anti-Semitic political movement that grew in strength during the twenties. Although its leader Corneliu Codreanu had been executed in 1938 on the orders of the anti-Nazi king Karol II, the murderous movement had grown steadily stronger.

Romania willingly participated on Germany's side in the Operation Barbarossa against the Soviet Union and as its army rapidly advanced against Soviet forces, while Jews and Roma were murdered and deported en masse. "Deportation" was a euphemism, part of a process which involved the mass murder of Jews before survivors were packed into so-called death trains, generally speaking more seldom transportation by rail, but long gruelling marches on foot towards the east. It is estimated that from July to September 1941, the Romanian army, in collaboration with the Iron Guards and Ukrainian militia, as well as  German Einsatzgruppen, murdered between 45,000 and 60,000 Jewish civilians in Bukovina and Bessarabia alone.

Death camps were established in Trasnistra. In collaboration with the SS Einsatzkommandos and pro-German Ukrainian militia, the mass murders continued in Transnistria and southern Ukraine, sometimes through outright massacres, sometimes through starvation. It was common for large numbers of Jews to be deported from the central parts of Romania and housed without warm clothing and food in strictly guarded pig pens and barns.

Romania is one of the countries that, together with its accomplices in France, has to bear the shame of largely single-handedly, though with support from Nazi Germany, carrying out mass murder of its own Jewish population. The picture below shows how a train makes a stop on its way from Iasi, where a huge massacre had taken place, to unload the bodies of those who survived, but died on their way to a Transnistria death camp.

The trilogy Night, Dawn and Day, written by Eli Wiesel, who was born in the town of Stighel, now located right on the border with Hungary, is a poignant testimony to the terrible abuses against the Romanian Jews.

So is Aharons Appelfeld’s memories of a terrible childhood. He was born in a village near the city of Chernivtsi, which is now in southwestern Ukraine, but which at that time was called Czernowitz and located in Romanian Bukovina. Appelfeld's memoir Story of a life is, among other things, about a brutal childhood during which the ten-year-old Aharon gets to experience how his mother is murdered, and then together with his father is interned in several different camps, or forced to wander to unknown destinations.

During such a death walk, Aharon loses his father. How this happened is strange history – the boy stopped to look in wonder at an apple tree. The caravan of starving frozen Jews moved on and the boy was forgotten, left behind. Perhaps his father was forced to trudge on, or at some point he too was murdered. Aharon does not know when and how. For a month or so, the boy wandered about in the woods, feeding on berries and mushrooms until he was taken care of by an apparently insane woman. When her wretched cabin collapsed in a violent storm, she chased away Aharon, who then, often at the risk of his own life, managed to make ends meet by toiling away at various farmsteads, all the while being forced to witness how other Jews were persecuted and murdered, all around him. .The story is told from a child's often confused and uncomprehending perspective and the forms of human evil it evokes become an almost unbearable reading, for example how live children are continuously thrown into the cages of rabid dogs, while amused guards watch them being torn to pieces and devoured.

Here follows Appelfeld's description of how he was captivated by the sight of the apple tree.

I don’t remember entering the forest, but I do remember the moment when I stood before a tree laden with red apples. I was so astonished that I took a few steps bac. More than my conscious mind does, my body seems to remember those steps backward. If ever I make a wrong moment, or unexpectable stumble backward, I see the tree with the red apples. It had been two days since any food had passed my lips, and here was a tree full of apples. I could have out my hand and picked them, but I just stood in wonderment, and the longer I stood there, the deeper the silence that took root in me.

Finally, I sat down and ate a small apple that was on the ground and was partially rotten. After I had eaten it, I must have fallen asleep. When I awoke, the sky had already turned dusky. I didn’t know what to do, so I got up on my knees. This position, too, on my knees, I feel to this very day. Any time I’m kneeling, I remember the sunset that was glowing through the trees and I feel happy.

Perhaps the story might seem too be fantastic and fanciful. Hoever, a Jewish friend of mine, who survived the Holocaust among Polish farmers, who took care of him at the risk of his life, once stated: “Every Jew who survived that terrible time in the East has an incredible story to tell. That's why they survived. All the others, millions of them, died” Like Appelfeld, Norman Manea, together with his parents, was taken to a concentration camp in Transnistria and like Appelfeld’s, Manea's life was marked by his horrible camp experiences. In his autobiographical novel The Hooligan's Return, Manea describes how after his "return to life" he experienced what he calls the "Wonder of the World":

It was a time of extraordinary and sudden joy, rediscovering what I call the banality of life, the very basic things: food, clothes, school, especially.

For me, as a child, it was magic. It was a time of intense joy. And it was during that time that I was given my first book of fairytales. Nobody had told me fairytales before. Never. I received this book and I entered into another universe. It was a book by a great Romanian storyteller, semi-folkloric but with wonderful language — language that was not the language of the streets. I was mesmerized and in love. This period after the war and this first encounter with this book remained for me a mythical moment. From that time forward, I became an avid reader and read whatever I could get my hands on. 

One of the greatest poets of our time, Paul Celan, was born in Czernowitz. Along with 50,000 other Jews, he was in August 1941 on Antonescu's orders packed into a ghetto created in the marshlands outside the city. Two-thirds of them were then, between October and the beginning of the following year, deported to Transnistria, where most of them died.

After a period of studies in France, the nineteen-year-old Paul had returned to the parental home in Czernowitz and was almost immediately placed in a “labour camp”. During his absence, his parents were taken to the Bogdanovka concentration camp, established on the upper reaches of the River Bug in Transnistria. During 1941, 54,000 Jews and Roma were brought there. Paul's mother was murdered and his father died of typhus.

Paul Celan remained in the labor camp until Soviet forces occupied Czernowitz on March 30, 1944. In 1948 he emigrated to Paris, where he took his own life in 1970, drowning himself in the Seine. Celan's Todesfuge, which he wrote in German shortly after the war, is the most famous poem ever written about the Holocaust:

Black milk at daybreak we drink it at evening
we drink it at midday and morning we drink it at night
we drink and we drink
we shovel a grave in the air there you won't lie too cramped
A man lives in the house he plays with his vipers he writes
he writes when it grows dark to Deutschland your golden hair Marguerite

he writes it and steps out of doors and the stars are all sparkling
he whistles his hounds to come close
he whistles his Jews into rows has them shovel a grave in the ground
he orders us strike up and play for the dance

Black milk of daybreak we drink you at night

we drink you at morning and midday we drink you at evening
we drink and we drink
A man lives in the house he plays with his vipers he writes
he writes when it grows dark to Deutschland your golden hair Margeurite
your ashen hair Shulamith we shovel a grave in the air there you won't lie too cramped
He shouts jab this earth deeper you lot there you others sing up and play
he grabs for the rod in his belt he swings it his eyes are blue
jab your spades deeper you lot there you others play on for the dancing

Black milk of daybreak we drink you at night
we drink you at midday and morning we drink you at evening
we drink and we drink
a man lives in the house your goldenes Haar Margeurite
your aschenes Haar Shulamith he plays with his vipers
He shouts play death more sweetly Death is a master from Deutschland
he shouts scrape your strings darker you'll rise then in smoke to the sky
you'll have a grave then in the clouds there you won't lie too cramped

Black milk of daybreak we drink you at night
we drink you at midday Death is a master aus Deutschland
we drink you at evening and morning we drink and we drink
this Death is ein Meister aus Deutschland his eye it is blue
he shoots you with shot made of lead shoots you level and true
a man lives in the house your goldenes Haar Margarete
he looses his hounds on us grants us a grave in the air
he plays with his vipers and daydreams
der Tod is ein Meister aus Deutschland
dein goldenes Haar Margarete
dein aschenes Haar Shulamith

The rhythm, repetitions, and musicality of the poem are striking, remining me of the fact  in the middle of all the pitchdark barbarism in the concentration camps, there was music as well – in the form of orchestras and gramophones. When Jews were marched into the crematoriums of Auschwitz it was generally done to the accompaniment of the camp orchestra.  Below is a picture of Musikkapelle Mauthausen.

The prose of Primo Levi may be considered as a counterpart to Celan's poetry. Masterful descriptions of what, according to the philosopher Theodor Adorno, could be described, or expressed. The evil and human decay in Anus Mundi, the World's Arsehole, was so terrible that it calls all art into question:

To write poetry after Auschwitz is barbaric. And this corrodes even the knowledge of why it has become impossible to write poetry today.

Anyway, there were both music and poetry within this unimaginable hell. Primo Levi wrote about Auschwitz::

The beating of the big drums and the cymbals reach us continuously and monotonously, but on this weft the musical phrases weave a pattern only intermittently, according to the caprices of the wind. We all look at each other from our beds, because we all feel that this music is infernal. The tunes are few, a dozen, the same ones every day, morning and evening: marches and popular songs dear to every German. They lie engraved on our minds and will be the last thing in Lager that we shall forget; they are the voice of the Lager, the perceptible expression of its geometrical madness, of the resolution of others to annihilate us first as men in order to kill us more slowly afterwards. When this music plays, we know that our comrades, out in the fog, are marching like automatons; their souls are dead and the music drives them, like the wind drives dead leaves, and takes the place of their wills 

Auschwitz survivors have remembered that the most popular melody, played by the Lager Orchestra and heard through the SS staff’s gramophones was  the Polish tango Ostatnia Niedziela, The Last Sunday, written by Jerzy Petersburski. A version sung by Mieczysław Fogg became, despite the general hostility to Poland, a big hit in Germany. Considering that it was played so often in Auschwitz, and in particular when people were forced to their death in the gas chambers, the chorus of the song takes on an unusually eerie meaning:

This is the last Sunday,
today we shall part with each other,
today we shall go away from each other,
for the rest of our life.
This is the last Sunday,
so don't stint it to me,
look tenderly at me,
for it's the last time.

Celan's musically sounding repetitions allude to Jewish beauty – to Shulamite King Solomon's favoured woman whose beauty is celebrated in the Bible's Song of Songs:

Turn back, turn back, O maid of Shulem! Turn back, turn back, that we may gaze upon you. “Why will you gaze at the Shulammite in the Mahanaim dance?” How lovely are your feet in sandals, O daughter of nobles! Your rounded thighs are like jewels, the work of a master’s hand. Your navel is like a round goblet. Let mixed wine not be lacking! Your belly like a heap of wheat hedged about with lilies. Your breasts are like two fawns, twins of a gazelle. Your neck is like a tower of ivory. Your eyes like pools in Heshbon, by the gate of Bath-rabbim. Your nose like the Lebanon tower that faces toward Damascus. The hair upon you is like crimson wool, the locks of your head are like purple, a king is held captive in the tresses. How fair you are, how beautiful! O Love, with all its rapture! Your stately form is like the palm. Your breasts are like clusters of grapes. I say: “Let me climb the palm, let me take hold of its branches; Let your breasts be like clusters of grapes your breath like the fragrance of apples, and your mouth like choicest wine. Let it flow to my beloved as new wine gliding over the lips of sleepers.”

However, by Celan, Shulamith's golden hair is ash-grey, like the horrifying piles of gray hair of dead Jews that can be seen on display in Auschwitz. It was sold to be used as a sealing material for submarines, for mattrasses, wigs and various fabrics.

 The desired Beauty with golden hair is by Celan is not the Jewish Shulamite but the German maiden Margeurite who is coveted and finally destroyed by Faust in Goethe's epic, through which she has become the prototype of a wholesome, Germanic beauty. A romantic archetype. When Faust sees and addresses the lovely Margeurite for the first time, she snarls at him, but that doesn't cool his lust at all, quite the opposite. He turns to the personification of the Devil – Mephistopheles:

By Heavens, the child is lovely! I’ve never seen anything more so. She’s virtuous, yet innocently pert, and quick-tongued though. Her rosy lips, her clear cheeks, I’ll not forget them in many a week! The way she cast down her eyes, deep in my heart, imprinted, lies: How curt in her speech she was, well that was quite charming, of course! Listen, you must get that girl for me!

Unseen is Faust shortly afterwards sneaking in to her chamber and watches Margeurite braiding and tying up her hair. His gaze falls on her bed:

What grips me with its bliss! Here I could stand, slowly lingering. Here, Nature, in its gentlest dreaming, formed an earthly angel. Here the child lay! Warm life filled her delicate breast, and here, in pure and holy form, a heavenly image was expressed! And I! What leads me here? Why do I feel so deeply stirred? What do I seek? Why such a heavy heart? Poor Faust! I no longer know who you are. Is there a magic fragrance round me? I urged myself on, to the deepest delight, And feel myself melt in Love’s dreaming flight!

Celan’s commandant, a Master from Germany with blue eyes, plays with vipers and writes to his beloved Margeurite, who lives far away in a romantic Germany, the land of Goethe. His house is situated by the death camp. Like Höss' house in Auschwitz, memorably depicted in Jonathan Glazer's film The Zone of Interest.

Amon Göth, commandant of the Kraków-Płaszów camp, lived in a villa within the camp. In Schindler's List, Ralph Fiennes unforgettably depicted how Göth from his balcony shoots down his Jewish slaves, just for his own high pleasure. At the trial that led to Göth’s death by hanging, it emerged that he personally had shot at least five hundred people to death.

Celan’s commandant calls for his dogs, incites them, and orders his Jews to dig and play. They shall prepare themselves a grave in the sky. They will be destroyed, burned up, the smoke from their burnt flesh will rise to heaven.

Celan's wife, Gisèle Lestrange, illustrated most of her husband's poems and was able to capture their unique rhythm and often abstract imagery.

However, the artist who is most associated with Celan's Todesfuge is Anselm Kiefer, who on several occasions interpreted the poem on large canvases where, in addition to oil, he used materials such as asphalt, earth, lead, crushed glass, ash, dried flowers and other plant parts.

Celan, Appelfeld, Wiesel and Manea struggled throughout their lives with their memories of the death camps. Their entire worldview was shaped by them, became absurd and distorted. Another Romanian survivor, Dan Pagis, had also been taken to the hell of Transnistria in his early youth. In his poetry, he ironically depicts the incomprehensible, absurdity of forgetting what happened there - Something that can never be understood and, let alone remedied, as in his absurd poem Draft of a Reparations Agreement:

All right, gentlemen who cry blue murder as always,
Nagging miracle makers,
quiet!
Everything will be returned to its place,
paragraph after paragraph.
The scream back into the throat.
The gold teeth back to the gums.
The terror.
The smoke back to the tin chimney and further on and inside
back to the hollow of the bones,
and already you will be covered with skin and sinews and you
will live,
look, you will have your lives back,
sit in the living room, read the evening paper.
Here you are. Nothing is too late.
As to the yellow star: immediately 
it will be torn from your chest
and will emigrate
to the sky.

Saul Steinberg could avoid these infernos. However, Mussolini gradual approach to Nazi Germany became more and more and soon Italian Jews would also be sent to their death. Until 1943, however, Italian Jews lived without the threat of extermination. However, this changed when Italy capitulated in 1943 and German troops occupied large areas while allowing Mussolini to proclaim his SALO Republic in northern Italy, causing the murder of over 7,000 Jews coming from those areas.

As a Jew and a Romanian citizen, Steinberg could already in 1941 be extradited to Romania, something that would most certainly mean death for him. However, he had friends and relatives in the United States and hoped they could help to leave Europe. In April 1941 he was arrested as an "illegal/unwanted immigrant" and sent to Milan's San Vittore prison, four days later he was by train transported to Villa Tonelli in the small seaside resort of Tortoreto by the Adriatic Sea, north of Pescara. One of the many internment sites that the Fascists had established for "undesirable persons". Here, Steinberg drew his bed and his fellow prisoners, waiting to know if he would be sent to Romania, or allowed to emigrate to the United States.

Finally, a confirmation came from the American Embassy, ​​certifying that Saul Steinberg was allowed to pass through the United States with his expired Romanian passport and enter into exile in the Dominican Republic, one of the few countries that without any restrictions accepted Jewish refugees. The country's racist dictator Rafael Trujillo believed that European refugees could be used to limit what he considered to be harmful influence from the Republic’s neighbouring "Gallic-African" nation – Haiti, as well as “European blood” probably could invigorate and improve Dominican genetics.

On June 16, Steinberg was able to fly to Lisbon and from there travel to New York with the cruise ship SS Excalibur. Arriving in New York, he had to stay as a "transit passenger" for a week at Ellis Island before he could take a boat that took him across San Juan in Puerto Rico to the capital of the Dominican Republic, Ciudad Trujillo, named after the dictator, where he arrived on the thirteenth of July. Behind him he left a Europe helplessly plunged into the hell of war.  Sometimes the monstrosity of war and persecution appeared by Steinberg’s renderings of marching soldiers, ravenous black wolves and fleeing people. 

During his time in the Dominican Republic, Steinberg constantly tried to get permission to settle in the United States. His relative fame and success in Italy had enabled him to acquire an agent in New York, the Argentinian Cesar Civita, who managed to place his drawings in important magazines such as PM, Mademoiselle and above all in the prestigious The New Yorker. Below is Steinberg's first drawing for The New Yorker. 

The art teacher had asked his students to paint a centaur, a creature that is both human and horse, the student explains to the disgruntled teacher that this is exactly what she has done, although her centaur has human legs instead of a human head and torso. A quietly absurd humor that appealed to The New Yorker's publisher, and already that same year, Steinberg had more drawings published in the magazine. Even in the Dominican Republic, Steinberg had an almost immediate success. His cartoons were published in the country's largest, daily newspaper, La Nación, and he received several advertising assignments.

Nevertheless, Steinberg could not adapt himself to life in the tropics. He suffered in the heat, did not speak any Spanish and was scared and annoyed by the many the bugs that surrounded him in his apartment. He complained about his situation in letters he sent to his American cousins, Henrietta and Harold Danson, while Cesar Civita wrote to the authorities, certifying that Saul Steinberg could become an asset to American society. The Rumanian artist already counted upon a large network of contacts in the US and had more than enough income and assignments to support himself, without being a burden to anyone.

I find it quite fascinating that Steinberg spent some time in the Dominican Republic, a country I think I've gotten to know quite well and where we still have an apartment. When I am confronted with a picture by Steinberg, an abended house, I find that it looks almost exactly like such a house close to our Dominican home and which I pass every day I take my morning walk down there.

The efforts of Steinberg's American friends and acquaintances soon bore fruit. On June 28, 1942, he flew to Miami and the next day took a bus to New York, where he was received by his cousins. Steinberg had soon adapted himself to life in the United States without any difficulty whatsoever. Several of his works were soon exhibited at The Metropolitan Museum of Art and in November he was recommended by Harold Ross, The New Yorker's editor-in-chief, to the State Office of War Information and during the war Steinberg was sent on missions to China, India, North Africa and Italy. His humorous drawings of American soldiers' encounters with different cultures were widely published in The New Yorker and several other American magazines.

Steinberg left the army in 1946 with the rank of lieutenant. He could can now be considered as completely Americanised and his art and activities had undeniably acquired a typical American flavour. Steinberg's parents and sister had unexpectedly made it through war’s hardships and severe persecutions. He helped them out of the country and made them settle in Nice. He had visited them in Romania in 1944. It was the last and only time he was in the country after he had moved from there in 1933.

Although Romania has been tarnished by its willing participation in the hell of the Second World War, its reputation after its end has not been particularly good either – first came the controversial dictatorship of Nicolae Ceaușescu, followed by decades of financial and governmental crises during which the international interest in Romania was generally limited to skilled gymnasts, vampires, orphans, beggars, child prostitution and stray dogs. But Romania was and is much more than that, among other things, the country's intellectual strength has time and again fertilized and changed Western European culture. For example, the sculptor Constatin Brancusi revolutionized modern perceptions of art, the absurdist Eugène Ionesco changed its theatrical tradition and Mircia Eliade the History of Religions.

Before Fascism took their nation in its iron grip, the Romanians enjoyed an upsurge of a kind rarely seen, while foreign capital was willingly and abundantly invested in an ever-expanding industry. In 1857, oil had begun to flow from a land that was already unusually rich in a variety of minerals. Europe's first oil refinery was established in Ploiestri and a rapidly growing European car industry had made the continent thirsty for Romanian petrol. Even the great depression. which that hit the world at the end of the twenties, didn't affect the country particularly hard. The danger came mainly from the growing fanaticism and blood thirst of patriotically inebriated Fascists, a contributing reason to why so many artists and writers who had emerged during Romania's so-called intellectual golden age after World War I choose to leave the country and ended up in Paris, or the United States.

To get a somewhat superficial idea of ​​the creative powers that exploded in Romania during these times and how it was reflected in a number of artists who came to achieve fame elsewhere, I can as an example mention Marcel Iancu, an all-round artist who in Zurich together with Hugo Ball, Emmy Hennings, Hans Arp and Tristan Tzara in 1916 founded the Cabaret Voltaire. These artists Dada concept and there new revolutionary, cultural perceptions eventually turned the traditional art world upside down, something it  has never fully recovered from. Below is one of Janco's painted versions of the cabaret and one of his many masks that combined Dada, European folklore, African sculpture, with caricatures and portrait art, as in the mask representing Tistan Tzara.

Like so many of his contemporary social revolutionaries, changers and shakers, Janco had many strings to his lyre, he was for example also a skilled architect.

Tristan Tzara, born as Samuel Rosenstock, was, like other influential art critics and artist friends, the Italian/Polish Frenchman Guillaume Appolinaire and Italian Filippo Tommaso Marinetti, one of the founders of modern lyricism, where boundaries between image, sound and visual art were blurred into something that got people to look at the chaotic contemporary with new eyes. An art where advertising, kitsch and traditional art were stirred into a modernist witch's brew, as in Tzara's poem Assessment.

Tzara was influenced by a popular absurdist tradition created among Jewish Hashidim, Roma, and Romanian peasants, which had made Romanian artists easily and willingly ready to embrace artistic achievements and new trends in Germany and France in particular. There we find the illustrator André François (born Farkas) who worked in France and certainly influenced Steinberg's art.

The realist Avigdor Arikha was a very good friend of Samuel Beckett and made several portraits of the great absurdist, even of one of his spoons. Actually it was a silver spoon received by Beckett Samuel at his birth and whuich he later offered to Arikha's elder daughter, Alba.

Arthur Segal had been involved with the Dada group in Zurich and his art early approached abstraction.

Nevertheless, Segal was very versatile and uninhibited moved from genre to genre.

Another Romanian artist, who like Arikha, Segal and Brauner was Jewish, was Max Herman Maxy. Like Segal, he began as a cubist.

But he too often changed style and genre.

Maxy had in Romania been a childhood friend of Hedda Sterne and she followed him to Paris and later moved to New York, where she was accepted as one of the so-called abstract expressionists, who were then an unusually masculine bunch of painters, macho and hard-drinking. In Paris, Sterne had been close to the surrealists.

In New York, her art became gradually more abstract. 

She finally produced several, large canvases which in my opinion are her best and remind me of Mark Rothko's later artwork.

In 1944, Hedda Sterne married Saul Steinberg. Together they had a large network among the artists and authors in New York, several of them Jews who like them had fled the persecutions in Europe. A Jewish Romanian artist who meant a lot to them, but who during the war years managed to survive in France and afterwards remained there, was Victor Brauner whom Hedda Sterne had got to know during her years in Paris. He was foremost a Surrealist, one-eyed after another Surrealist, the hot-tempered Spaniard Óscar Dominguez, during an argument fatally had injured Brauner's left eye with a shard of a broken bottle. This happened when Victor Brauner had tried to protect his compatriot, the previously mentioned André François. It is a somewhat strange coincidence that five years earlier Victor Brauner had portrayed himself with a damaged eye (though in this case it had been the right eye).

In 1957, Dominguez killed himself by cutting open his arteries. Two years before Brauner did his self-portrait with a ruined eye, Domiguez had portrayed himself with a bleeding wrist, and two years later he did one of his most famous paintings of a lady playing the piano with her severed hands, something reminding  me of one of the Romanian Nina Cassian's many surrealist poems:

My hands creep forward on the hot sand

to unknown destinations;

perhaps to the shoreline,

perhaps to the arms from which they were severed

and which lie on the beach

like two decapitated eels.

Victor Brauner's distinctive surrealism influenced both Hedda Sterne and Saul Steinberg.

Below is a New Yorker cover by Steinberg which apparently mirrors Brauner's art.

Rightfully, the reader might be asking me why I in an essay about such a successfully Americanized artist as Saul Steinberg  devote so much space to the art and literature of Romania. One reason is that, despite all his Americanism, his success and his many friends, Steinberg nevertheless remained something of an outsider in his time. An oddball who, for his own sake and that of his art, stayed on the sidelines and looked at the world from the outside in.

Despite his great admiration for the United States and gratitude for the successes he had been granted there, Steinberg, in his inimitable way, could not avoid making fun of the American dream of success and the nation's self-gratification, as in his The New Yorker cover The Pursuit of Happiness. An illustration filled with sophisticated irony, where Santa Claus and Sigmund Freud are put on pedestals. Opposites are united in friendly handshakes – vice with virtue, work with leisure, art with industry, science with commerce. Uncle Sam shakes hands with Uncle Tom, while the lion of unemployment is killed by an arrow that also has pierced “semantics” in the shape of a fish (whatever that can mean?) and the peacock of inflation lies killed by statistics.

In the middle of the step pyramid, a snake inscribed with the words The pursuit  bites the tail of a crocodile with the text of happiness, while the crocodile has put his teeth in the snake's tail.

I don't quite understand what that might mean, perhaps that the pursuit of happiness is a perpetually unfinished project and a never-ending struggle. The whole thing is crowned with a capitalist with broken shackles and a top hat. Below him we see the text prosperity.

A comic masterpiece in the same genre as Charlie Chaplin's opening scene in City Lights where his Tramp wakes up in the arms of a personification of Prosperity after the city mayor has unveiled a sculpture depicting Peace and Prosperity.

https://www.youtube.com/watch?v=cFbftYfXsnc

Another reason for mentioning Romania the fact that I in Steinberg assume to have found a Romanian trait I think is apparent in the little I know about Romanian literature – namely a distinctive absurdism, which despite being firmly grounded in a complicated reality, more often than not slips into a dreamlike magical realism. Like Steinberg's reality-based art, which, like that of several other Romanian writers and artists, often transforms language and text into visual form.

We found this visual art of words in Tristan Tzara and a somewhat later example is the situationist and lettrist Isidore Issou, born Goldberg.

The special attitude of several Romanians to the language, especially among writers who spent most of their lives in exile, has been by Susan Sontag been highlighted in an essay about Eugène Ionesco. Although she dislikes Ionesco's dramas, Sontag notes his significance when it comes to what she calls the "banality of language". That language is in fact neither a tool for communication, nor an expression of the speaker's personality. Rather, it is a prefabricated thing, created by the speaker's surroundings. Moreover, s/he is generally completely ignorant of this fact and imagines that their language, their means of expression, is highly personal. Consequently, in his plays Ionesco treats and uses language as if it was a tangible entity, just like in Steinberg's pictorial world. At the same time, Ioenesco, like any true absurdist, views reality, and then also language, as if he were a stranger – looking "at the inside from the outside ".

However, according to Sontag Ionesco's discoveries concerning the nature of language and the use of them in his dramatic work is far from being unique and what's worse – compared to modern masters like Bertolt Brecht, Jean Genet and Samuel Beckett, Ionesco is little more than a dilettante, even at his best. His work lacks their weight and compassion. He demonstrates contempt for humanity, which, according to Sontag, is not a crime in itself, but disdain of ideas and human thought is simply embarrassing, especially if expressed by a man of limited talent. Sontag adds that she has nothing at all against works that seem to be nonsense, that seem to lack structure and thought, but precisely thereby reveal the "banality of banality".

 Several years ago I did with interest and fascination read the well-written epics by Panait Istrati and Zaharia Stancu, actually a clear and solid realism, far from any absurdism.

These were socially conscious authors who wrote with a strong sense of humanity. Stancu was an outspoken critic of Antonescu's dictatorship and his war of extermination against Jews and Roma,. His openly expressed disgust which the Fascist regime led to Stancu’s imprisonment during World War II. However, under Ceaușescu, he was hailed as a national treasure, elected president of the Writers' Union and became member of the Romanian Academy.

Another author favoured by the dictatorial Ceaușescu couple was Dumitru Popescu, who as secretary of the Communist Party's Central Committee was responsible for state censorship.

Nicolae Ceaușescu was strongly critical of Stalinism and strove to show Romania's freedom vis-à-vis Leonid Brezhnev's Soviet regime, thus pursuing a policy involving a rapprochement with the West and loosening of Communism's grip on freedom of expression. However, this did not mean that state censorship was abolished. For example, possession of a typewriter required a state permit. Open regime resistance was punished; torture and executions occurred. At times, more than two million Romanians were housed in the country's prisons. The dreaded security police, the Securitate, eavesdropped, persecuted and controlled the citizens. At the same time, the Ceaușescu couple lived within a luxurious bubble.

At first, Nicolae Ceaușescu enjoyed some popularity, especially through his ability to assert the country's independence, but gradually the regime's persecution of dissidents and minorities became increasingly worse and the number of informers constantly increased.

The poet, philosopher and writer Dumitru Popescu described in his extensive memoirs how he often had to seek out Mr. and Mrs. Ceaușescu approval for publishing politically questionable works. With this in mind, it is somewhat strange that several years ago I came across a strange novel by Popescu, The Royal Hunt, which between the lines and within the framework of magical realism directed sharp criticism at Romania's dictatorial rulers and their willing minions. Perhaps the novel escaped his own censorship by taking place during the time when Romania suffered under the yoke of Stalinism, but that does not prevent its covert criticism of the Ceaușescu regime, which Popescu so publicly and willingly cherished.

As a matter of fact, the culturally influential Popescu, who behind his back was called "the God Dumitru", had been one of the creators of Ceaușescu's political line. In his memoirs, Popescu writes:

I don't want to shy away from any guilt and can thus readily admit that I initially admired Ceaușescu's qualities. Yes, I loved him. There were times when, through his shortcomings, he harmed the country. Nevertheless, both when he was good and when he was bad, he remained a brave, determined and ambitious patriot. In its own way, Romania dominated his entire consciousness. For this turbulent and sometimes frightening man, Romania remained his only love in the world.

As an example of the absurdist mood and narrative techniques present in several of the literary works produced under Ceaușescu, parts of the confusing, but still fascinating content of The Royal Hunt might be summarized. It is novel where everything gets mixed up. Humans and dogs, dissidents and decision-makers, killers and police are amalgamated in a macabre vision. In the end, the entire nation become dominated by a "rabies infection" reminiscent of the one found in zombie films where entire populations are transformed into bloodthirsty monsters. It seems as if the novel heralds the emergence of a human species that will flourish within a "new society". Perhaps a Bolshevik Utopia, which in reality is nothing but a dystopian Hell.

It begins with the murder of Patriciu, politician and chairman of the country's leading football club, "football is the religion of the century". Narrator is detective/prosecutor Tică Dunărințu, tasked with finding the killer, but he soon finds that the murder is connected to the murder of his own father. In the football stand where Patriciu used to appear he was generally accomapanied by the corrupt politician Moise, who Dunărințu suspects was his father's killer.

When Dunărințu with his car during a rainy dark night is traveling  through a deserted forest, it breaks down and he is provided with a lift from a passing car, carrying with it two mysterious passengers. Suddenly, the narrator changes identity and becomes a young man. One of the two women traveling in the back of the car. wonders if the boy is not afraid. He replies that he doesn't understand why he should be afraid. The woman then claims that he has all reason to be terrified since he is traveling with a woman who is about to murder a man who is already dead. The lady called the Schoolgirl, explains that she intend to kill Horia Dunărințu, the father of the detective/prosecutor whom the reader already has met. Horia had been her teacher. The woman will kill him in the woods of Pătârlagele and bury him there under the snow.

The new, young narrator then explains to the alleged murderer that he is well acquainted with her presumptive victim, but that he also happens to know that Horia is long dead and so is his murderer, Moise. Why murder the already dead? The narrator did not know Moise, but he has visited the grave of the famous politician, which is frequently called on by people who hated him and accordingly piss on his grave. He had since then heard that some nocturnal grave callers  had witnessed how Moises' rotting corpse rose from it grave and how the visitors attacked the grisly apparition with sticks and stones, before they fled the scene.

It is then told how the Dead have their own paths and roads below our paths and roads and that they drink water from our wells. The worst of the Undead are not allowed to stay under ground and  are sent back above earth, where they might poison the living, become transformed into smoke and thus penetrate the souls of the living making them act and speak according to their will, these monstrous ghosts may also turn into dogs, wolves, birds or even nettles.

The car arrives in a city that could be Bucharest. One of the ladies invites the narrator to her home for a cup of tea. In the meantime, the driver seeks out a mechanic, because his car has begun to malfunction, though on his way to the workshop the driver remembers that he has left his cigarette case with the lady who invite the narrator to tea. When the chauffeur arrives at the apartment, he finds his two former, female passengers murdered. The narrator is arrested. However, it is soon discovered that the ladies have been dead for two weeks, although the narrator states that he traveled with them the night before.

It is also revealed that not only the father of the previously mentioned prosecutor/detective Tică Dunărinţiu has been murdered – his mother has been raped by nine men who tried to force confessions out of her. Popescu's story gives the impression of utter chaos, which nevertheless seems to follow a pattern set by a sinister manager – the State, a criminal organization, God? Absurdism took/takes many forms in Romania. Sometimes it is clothed in ironically philosophical speculation, as in Matei Calinescu's Life and Opinions of Zacharias Lichter from 1969. The title, of course, alludes to the most peculiar nonsense novel of the eighteenth century, the more than normally puzzling The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman, which I never managed to read to the end, it was far too strange and confusing far for my taste.

Calinescu's novel became an unusually popular book in Romania. I wasn't particularly impressed, it gave me the impression that, like Tristram Shandy, it was a concoction of different philosophies and speculations, presented in a somewhat crass "humorous" way. But, but, as an example of Romanian Dadaism, a brief summary may be in order.

The main character is an elderly Jew who wanders around Bucharest where he acts as an eccentric philosopher and beggar. Lichter spends his time in the city's parks and bars and preaches a doctrine that he says was revealed to him after he was struck by lightning. It blinded him while hitting him like a heavy stone, together with its deafening roar it burned his mouth and his insides felt as if they were on fire. Lichter suffered strange hallucinations – men with eagle heads, frogs and rats, some of which hissed at him with forked tongues. As silence once again settled around him Lichter realized that he now within himself incarnated three human stages; i) Circus – his clownish fall to the ground, followed by his ridiculous stomping around in broad daylight in the middle of a crowd of people within one of Bucharest’s parks; ii) Madness – the strange hallucinations, and finally iii) Perplexity– his awareness of and preaching about the arrival of God's Holy Flame.

The stage of Circus defined Lichter's performance as a clown acting with humorous nonsense, mixed with tears and tragedy, a stage that relentlessly led to loneliness, silence and an inability to communicate. However, then Madness reveals feeling as a liberation, which heals and unites Lichter's fragmented consciousness, thus a sense of unity is created within Lester’s mind, freeing it from any linguistic oppression, opening it towards what might be considered as a chaos of myths and fantasy, but in reality is an expansion of consciousness. The final stage in Lichter's development, and what should be an ideal for every human being, is Perplexity, a state characterized by darkness and silence in which one realizes that God actually exists, far beyond language, beyond being and non-being.

Lichter is immoral, he considers theft to be a protest against the tyranny of ownership and celebrates the difficult but generally misunderstood noble art of begging. He describes a Realm of Stupidity, which according to him is as a state of egocentric ownership, as opposed to freedom of being. Lichter considers the perpetually drunk and half-asleep Leopold Nacht as the only true philosopher he knows and the sole human being who fully agrees with Lister’s philosophy of life – namely that only one truth, indivisible and silent. Everything that is said is thereby a lie and existence itself a mistake, a sin.

In this, and in much else, Calinescu has much in common with the misanthropic Émile Michel Cioran, who considers the entire human existence to be a deplorable chimera, if not an outright abomination:

If I used to ask myself, over a coffin: “What good did it do the occupant to be born?”, I now put the same question about anyone alive.

This Romanian philosopher and writer whom Susan Sontag, unlike Ionesco, lifted to the skies, lived, like so many other Romanian writers, most of his life in exile in Paris. He wrote in French and it cannot be denied that in his aphorisms he reveals himself as a great stylist. Like several of Nietzsche's books, those written by Cioran also consist the agglomeration of a large number of aphorisms. Cioran argued that this suited him best because he opposed any kind of systematization, considering that free thought must include what could be perceived as contradictions and it was therefore that compilation of a number of mostly succinct, but occasionally even apparently contradictory  aphorisms could best convey his attitude to life, as a random, pitiful existence.

Aristotle, Aquinas, Hegel – three enslavers of the mind. The worst form of despotism is the system, in philosophy and in everything.

Cioran harboured an acute aversion to Hegel (and I agree with him there) resenting the philosopher's preaching that man would feel free if he were surrounded by a world created by himself. Cioran believed that this was exactly what Hegel accomplished and that he thereby contributed with inspiration to various social systems that enslaved and despised humankind.

Similar to Nietzsche, and just like him being the son of a priest, Cioran was well versed in the Bible, but with a disdain for organised Christianity, more inclined to approve of rebellious mystics and sympathetic to profound thinkers of Buddhism and Hinduism and their denial that human existence is good and beneficial. Cioran celebrated the stillness, the emptiness, the all-encompassing calm of nothingness. The idea of ​​progress, of success, did according to him “insult the intellect” and he considered that “the West” was nothing mor than "a sweet-smelling rottenness, a perfumed corpse".

I have never been particularly fascinated by collections of aphorisms; however ingenious they might be. Even masters like Nietzsche and Oscar Wilde, who had a knack for scattering aphoristic pearls around themselves, did so together with quite a lot of nonsense. I find the compact nature of aphorisms tiresome, especially if I'm bombarded with them on page after page. I lose interest and resent the superior attitude of the authors, this repeated assertions of truths, many of which appear either self-evident or repulsive.

I suspect that Cioran admired Nietzsche's freedom of thought, his overturning of a happy idleness and conformism Like Nietzsche, Cioran worshiped music, celebrating its clarity and order. For Cioran, Bach's music was connected to the concept of God, something incredible, far beyond all that is trivial and human. In other words, true music is connected to, perhaps even identical with, God. Cioran stated that the "unusual", the so-called "genial" is not at all a criterion for perfection. Paganini's music was more surprising, more unpredictable than Bach's, but that did not make his more true, deeper or better than what was accomplished by this incomparable master.

The similarities to Nietzsche did not hinder Cioran from pouring complaints and resentments over him. He wrote that Nietzsche was naive. Obsessed with his own enthusiasm and exuberant language. A false iconoclast who viewed humanity from a distance, an almost pubescent outsider who through his ignorance of eroticism, filth and misery came up with the ridiculous idea that humanity could be improved by insight and independent thinking, when all knowledge is in fact an impossibility and even if it weren't, human knowledge cannot solve anything. If Nietzsche really understood the misery of human nature, he would have realized what a ridiculous thought, what a grotesque figment of his imagination his Superrman was. The only thing that mitigated Nietzsche's follies was his madness, which made him die happy, disconnected from the misery of human existence.

Cioran resembles Calinescu's Zacharias Lichter in the sense that he acknowledged his losershp and stated that it is better to live in the gutter than to be put on a pedestal. One wonders what Cioran, who was constantly tormented by insomnia, was doing in his gutter other than wallowing in pessimism and admiration of his own insights and vast reading. I hardly think that he, like Wilde, thought that even if we are all in the gutter, some of us are still looking at the stars.

No, Cioran is not my kind of philosopher, although he can occassionally come up with one or two admirably formulated thoughts. My suspiciousness of Cioran may also be based on the fact that I cannot avoid reading him with prejudiced coloured glasses.

At the age of seventeen, Cioran began studying philosophy at the University of Bucharest where he established a lifelong friendship with Eugène Ionesco and Mircea Eliade, who, the latter was at the time an extreme nationalist and attracted the murderously patriotic Iron Guardand like Cioran he joined their ranks. After Cioran received a scholarship for studies at the Humboldt University in 1933, he also joined the Nazi Party while studying in Berlin. After the World War II, Cioran distanced himself from all his previous political sympathies. He regretted his connections with various ideologies and organizations and stated that fanaticism is the death of all conversation and free thinking. He declared "Give us dilettantes and sophists, who at least espouse all reason."

According to Cioran, Hitler had been a sinister and at the same time pathetic person. Against all odds, this madman managed to achieve everything he aspired to, but at the same time he destroyed everything around him. This made him a monster in a class of his own. The man was a bastard, but even his pathos, his conviction and idealism were monstrous. A loser who constantly talked about victory. Who believed his words and thereby walled himself up within his twisted optimism. Even as everything was collapsing around him, Hitler expressed an insane hope that his will and conviction would prevail, and this furthermore trapped him in  madness,  until the bitter end Hitler invented and carried out abomination after another. This is precisely why we can say that he, more than any other mortal, succeeded in realizing the dream of himself as Superman. He was an idiot though. To seek power, to obtain it and play the role of an incomparable leader, can only be accomplished with a large dose of stupidity, of boundless idiocy. With a cynical smirk, Cioran noted that all great historical events have been set in motion by madmen, by mediocre madmen.

Well, maybe Cioran was right, but my doubts about him as a person and philosopher remain. Just as is the case with the leaders and founders of the Sweden Democrats, I believe that the old Nazi stripes are not going away. Cioran's philosophy breathes, in my opinion, a stale contempt for humanity. Just as Nietzsche's talk of blond beasts and rejuvenating war permeates his philosophy, there is much in Cioran that makes me turn against him:

”Only what proceeds from emotion or from cynism is real. All the rest is ‘talent”.”

”The strength of this Statesman is to be visionary and cynical. A dreamer without scruples.”

”With sufficient perspective , nothing is good or bad. The historian who ventures to judge the past is writing journalism in another century.”

”To be objective is to treat others as you treat an object, a corpse – to behave with them like an undertaker.”

While reading Cioran’s avalanche of aphorisms I am reminded of the fact that Saul Steinberg also has been called an aphorist. It was the cartoonist Art Spiegelman who defined him as such. Spiegelman, creator of the now classic graphic novel Maus, about his parents’ ordeal under the Holocaust, knew Saul Steinberg quite well. He was introduced to him by his wife Françoise Mouly, who worked as art editor at The New Yorker. Like Steinberg, Spiegelman made quite a lot of witty covers for The New Yorker, generally tinted with dark humour.

Since Maus to a high degree is a meta-novel, mixing Art Spieglman’s life with that of his parents, Françoise Mouly appears there as well. In the drawing below Art discusses with his wife about the best way to draw her – like a frog like other Frenchmen, or like a Jew, since she on Art’s father’s constant pleading converted to Judaism. All characters in Spiegelman’s graphic novels are depicted as animals – Jews are mice, Germans cats, Poles pigs, French frogs, British fish, Roma gypsy moths and Swedes are reindeer.

Art Spiegelman made a very apt observation regarding Steinberg's art:

Steinberg wasn’t a graphic novelist; he was a graphic aphorist. What made him singular was that he was able to take complex ideas and distill them down to one picture. It had an enormous impact on other artists of his generation and since. 

Cioran's friend Mircia Eliade, never publicly distanced herself from the fascist beliefs of her youth and furthermore expressed his admiration for the, in my opinion obnoxiously Fascist Italian rabble-rouser Julius Evola. Despite this, I cannot deny that Eliade's writings ahve meant a lot to me and aroused my admiration. My religious history studies have been inspired by his books on shamanism, yoga and Indian philosophy and not least his comprehensive knowledge of similarities between religious beliefs during all times and within almost every corner of the world. Perhaps they have not been 100 percent correct, but still – they are inspiring. In particular, I have been taken by his doctrine of hierophany, i.e. how the divine manifests itself in a delimited place, within an individual, or within a rite. Like several other Romanian thinkers/philosophers, Eliade was also a fiction writer and as such, like Popesco who despite his regrettable complicity with the dictatorship in his novels produced a veiled, imaginatively fantastic critique of the regime he lived under, Eliade was able to in his fictitious works to create a magic mirror of totalitarian regimes.

Eliade makes me think of my oldest daughter's friend Anca from Romania, who once asked Janna which novel about a dictatorship she found most interesting. When Janna answered Orwell's 1984, Anca had laughed and stated that something like that could not have been written under a dictatorship. When Janna wondered what she meant by that, Anka replied that 1984 was neither funny nor fanciful. When Janna asked Anka what she considered to be a good novel about a dictatorship, she replied that it was undoubtedly Bulgakov's novel The Master and Margarita, which is true, funny and fantastic and therefore could not be published under Stalin.

From 1928 to 1931, Eliade studied at the University of Calcutta, visited ashrams, learned Sanskrit and married an Indian woman. A time that left deep traces in his continued life. In a book of fiction, Two Strange Stories, which he wrote about India, a sage explains:

No event in our world is real, my friend. Everything that occurs in this universe is illusory... And in a world of appearances, in which no thing and no event has any permanence, any reality of its own—whoever is master of certain forces can do anything he wishes to do.

In one of the stories, Nights in Serampore, three European scientists travel deep into the jungles of Bengal and are there thrown into an alternate reality where they witness the brutal murder of a young Indian woman, not knowing if it really happened or not. In the second story, Doctor Honingberger's secret, a Romanian doctor disappears without a trace after searching for the legendary Shambalah through yoga techniques. These are well-written, thought-provoking short stories, but they are surpassed by The Old Man and the Bureaucrats.

In this novel the reader meets the retired headmaster Zaharia Farama who, like Zacaharia Lichter, spends his time wandering aimlessly around Bucharest and on various occasions visits bars and parks to tell endless stories about former students. The secret police, who listen to everything, everywhere, find that some of these people have become influential and when some of the stories turn out to contain troubling information, which can be proven, the police become increasingly interested in Zaharia and his stories. Finally, he is subjected to demanding interrogations. Zaharia proves to be unusually cooperative and revels in the attention. He tells with great enthusiasm his remarkable stories, which gradually become increasingly fantastic and impregnated with obscure Romanian folklore. The secret police imagines that the old man is a cunning adversary to the Regime, consciously hiding real conditions under a web of fantastic tales. However, the interrogator, a woman named Anca Vogel, understands the old teacher and realizes that there is a hidden meaning behind every story, each one of them to another story. Like Chinese boxes they open to one world after the other and at the end of the process an inner, all-encompassing truth is sensed.

Anca tells her colleagues that they should learn from the old man's stories and so should bureaucrats, politicians, writers and artists, if they did that everything would be better. Of course, Anca ends up in trouble when the police suspects that she has been caught in the sly traitor Zaharias' net and become part of the resistance movement as well. Eliade explained that the purpose of his little novel was to demonstrate a

a confrontation between two mythologies: the mythology of folklore, of the people, which is still alive, still welling up in the old man, and the mythology of the modern world, of technocracy. These two mythologies meet head on. The police try to discover the hidden meaning of all these stories. But they are also blinkered, they can only look for political secrets. They are incapable of imagining that there can be meaning outside the political field.

Among Zaharia’s stories is a description of how a gang of children and youngster meet in a basement of the apartment buildings where they live and down there find mysterious signs and stories. One of them discovers a way into an underground world where myths and legends become real. Inside this magic realm lives Oana, a giant girl who fell in love with a bull, who actually is another woman in disguise. A story leadsingme to the contemporary writer Mircea Cărtărescu's novel Nostalgia in which a group of wild children in an apartment building basement spellbound listen to a boy who tells them fantastic stories, while he seems to possess supernatural powers and unsuspected insights. When he finally proves, like every young man, to be able to fall in love with a girl, he falls out of favor with his formerly bewitched adepts. Here we find the entire enchanted world of childhood with its mysterious games, unbridled imagination, violence and friendship.

Even if it consists of apparently independent stories, Nostalgia is nevertheless a novel. It is held together by narrative threads leading into one story after another. Ever present behind all this is the Narrator, who can be identified with Mircea Cărtărescu. However, his is a discreet, fleeting presence, far from, for example, how the self-absorbed Knausgård figures in his celebrated autobiographical writings. Cărtărescu's stories pulse with a nostalgic shimmer. All of them are coloured by memories from his childhood and youth. Nostalgia takes place in a highly tangible and erotic light, characterized by the child's fear and wonder at things that it does not really understand, for example – erotic allure. The children's games and fantasies turn gradually, and almost imperceptibly, into violent longing, erotic obsession and a desperate desire for love, both ib its physical and psychological aspects. However, even this sphere is infiltrated by childhood fantasy and the reader soon does not know what is reality, or what is dreams.

A multi-coloured web of memories, music, reading fruits and dreams is created through Cărtărescu's lyrically nuanced and rich language, which with an easy and free flow gradually envelops the reader in a web of stories, characterized by a rich, often completely unexpected fantasy. It's like when Scheherazade in One Thousand and One Nights, with the delightful allure of her fairytales, enchants the bloodthirsty, but sad and unhappy pascha.

In Nostalgia, perspectives shift, as do narrators and gender roles. In the story Twins, a man, is through transvestism and cruel manipulations of a capricious girlfriend ending up in a mental hospital, where he is interned in its women's ward. He has apparently turned into a woman and since the ending reveals that the entire story is written by him/her, the reader becomes aware that the sometimes distorted, but nevertheless clearly presented sequences emanating from a parallel reality were born out of a mentally ill brain – or, where they really that? All contexts are unclear. As in the other stories of Nostalgia, events take place in a dream world where everything happens against the backdrop of a highly tangible Bucharest and a carefully described everyday life.

It is not without reason that Cărtărescu makes me think of another of my favourite author of mine, namely Stephen King. He too, in all his unevenness, is a storyteller of God's grace, who, like Cărtărescu, often approaches the domains of Gothic horror literature, but is nevertheless firmly anchored in his contemporary USA, just as Cărtărescu moves in and out of his Romanian everyday life. By King, children's world and performances are also at the centre. I recently read his Fairy Tale, where a boy leaves a carefully described contemporary American small town, only to end up, through underground tunnels, in a dark fairyland, with mysterious creatures and strange cities. A world which, however, in a strange manner is connected his own, highly personal reality.

As a coda to his Nostalgia, Cărtărescu has placed his story The Architect, It begins quite mundanely with a young architect on the rise professionally acquiring a Romanian-made Dacia. In the morning before he leaves for work, he have the habit of sitting in his car and for a few minutes inhale its scent of fresh modernity. He dreams of a car-driven future together with his young, attractive wife. He still lacks a driver's license, but will soon start his driving lessons. While the architect sits there in his beloved vehicle, he fiddles and dials with various wheels and buttons. Suddenly the car horn starts to blare. It is impossible to shut off the rampant misery. Morning-weary neighbours begin to grumble at him. In a panic, the despairing architect flees to a car repair shop and before long a mechanic manages to silence the heartbreakingly blaring car horn.

The shock made the architect interested in the "music boxes" that in some countries became popular during the sixties. Instead of a usual signal, they triggered a piece of melody. I don't know if there were such devices in Sweden at the time, but during Italian vacations with my parents I often heard them contributing to the chaos of Rome and Naples. The architect becomes increasingly fascinated by these “musical devicea” and begins to spend his salary on acquiring them. It becomes an obsession. He starts tinkering with the music boxes on his own, figuring out how he might compose his own melodies. Finally, he gets a relative to install a keyboard and a sophisticated speaker system in the car, it does make the Dacia roadworthy, but the architect can now sit and tinker in his stationary car, oblivious to his wife, work and career. This is where the story, in true Romanian absurd fashion, moves into a completely different realm. Like a story by Borges, the architect's initially innocent distraction turns into something completely unexpected – a cosmic drama of vast, unlimited dimensions.

In accordance with the thoughts of philosophers and cultural critics, such as Nietzsche and Cioran, Cărtărescu depicts music as something otherworldly, beyond human comprehension. Cioran seemed to perceive Bach's music as the indicative of a superhuman power, just like Nietzsche. The latter is perhaps the best example of a philosopher/writer engulfed in the mystery of music. With a smile, I cannot help imagining Nietzsche grooving to ABBA's tunes. After all, he was a philosopher who constantly praised dance and music, believing that laughter and joy were the right attitude towards life and oneself.

So I say thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it? I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance, what are we?
So I say thank you for the music, for giving it to me.

The presence of music deepened Nietzsche's life and became a unifying element of his entire poetic and philosophical madness. After his mental collapse, Nietzsche was in the hospital in Basel asked how he was doing. Nietzsche replied: “I feel well, but it is only in music that I can express my condition.”

Before he finally stepped into silence, Nietzsche spoke almost exclusively about music and until his death in 1900, it could happen that he unexpectedly got up and went to the piano, where improvised strange melodic loops. Apparently all Nitezsche could remember was music.

With Cărtărescu's architect, the music he creates grows to incredible dimensions – it transforms himself into a non-stop playing, creating monster, transforming his car, which becomes a part of him, changing the entire neighbourhood, the country and ultimately the Universe. Music is revealed in all its magnificence, like the final stanzas of Dante's Comedy, where God's love takes on that role:

Omai sarà più corta mia favella,

pur a quel ch’io ricordo, che d’un fante

che bagni ancor la lingua a la mammella.

What little I recall is to be told, from this point on, in words more weak than those of one whose infant tongue still bathes at the breast.

A l’alta fantasia qui mancò possa;

ma già volgeva il mio disio e ‘l velle,

sì come rota ch’igualmente è mossa,

l’amor che move il sole e l’altre stelle.

Here force failed my high fantasy. but my desire and will were moved already – llike a wheel revolving uniformly – the Love that moves the sun and the other stars.

Like Dante's Divina Commedia, Cărtărescu's Nostalgia is a dream about the author's life, thoughts and beliefs, and like Dante, Cărtărescu's attires his memories in lavish imagination and a dynamic, accessible language. However, if in his final words Dante makes divine Love shine brightest as the engine of the Universe, while Cărtărescu lets Music do so in an explosion of scientific and painterly words and terms.

Cărtărescu's Architect makes me think of the fate of the Russian composer Aleksandr Nikolaevich Scrjabin. Apparently independent of influential contemporary composers, Scrjabin developed a dissonant musical language that, without being atonal, transcended ordinary tonality, fully in keeping with his personal metaphysics. Scriabin was inspired by the concept of Gesamtkunstwerk, an inclusive art work. To achieve this, Scrjabin made use of his synesthetic ability which made him associate colours to harmonizing tones in his personally applied system. To support this endeavour he constructed a scale in the form of a colour-coded circles, inspired by his theosophical beliefs.

 Another theosophist who tried to do something similar was the Czech Frantisk Kupka, though he tried to translate music into paintings.

Sometime before his death, Scrjabin was busy planning a never-before-seen, or unheard of, multimedia work, to be performed at a specific location within the Himalayan mountain range. This mammoth work would trigger “Armageddon, a grand religious synthesis of all the arts that would herald the birth of a new world.". Scrjabin left only a few sketches for this work - Mysterium.

Scrjabin gave his last concert on April 2, 1915 in Saint Petersburg. He received rave reviews and wrote

I completely forgot I was playing in a hall with people around me. This happens very rarely to me on the platform. I had to watch himself very carefully, look at himself as if from afar, to keep himself in control.

When he had returned to his apartment in Moscow, Scrjabin observed a small pimple on his right upper lip, it had been annoying him for a couple of months. On the 4th of April he suffered a violent fever attack. The pimple had turned into a pustule, then it became a carbuncle, a finally a furuncle. These were the symptoms of a painful local infection, caused by the often fatal bacteria Staphylococcus aureus. The wound around the growing furuncle looked like “purple fire”. When the boil was cut open it was already too late, it had poisoned Scriabin’s blood. On April 14, 1915, Scrjabin died of sepsis. He was only 43 years old and at the height of his career. In Europe, the Worrld War I raged for full – the Armageddon.

Cărtărescu's literary work is undoubtedly firmly rooted in the absurdist Romanian tradition, into which I was led through Steinberg’s art, but Cărtărescu's world, like Steinberg's, is firmly rooted in the present and is thus an example of how true art, however fantastic it may seem, speaks directly to us. And like Steinberg, who did not for a moment seem to doubt the validity of his art, its ability to touch us, Cărtărescu's novels are proof of his belief in the power of literature, in the power of language and the continuing ability of literature to fascinate us. The life-giving power of stories. A true guardian of Scheherazade's legacy.

Adorno, Theodor W. (1967) Prisms: Cultural Criticism and Society. London: Neville Spearman. Appelfeld, Aharon (2005) The Story of a Life. London: Hamish Hamilton. Bowers, Faubion (1996) Scriabin, a Biography. New York: Dover Publications. Calinescu, Matei (2018) The Life and Opinions of Zacharias Lichter. New York: New York Review of Books Classics. Cărtărescu, Mircia (2005) Nostalgia. New York: New Directions. Cioran, E.M. (2020) The Trouble of Being Born. London: Penguin Modern Classics. Eliade, Mircea (1980) The Old Man and the Bureaucrats. Notre Dame, IN: University of Notre Dame Press.Eliade, Mircia (2001) Two Strange Tales. Boulder, Colorado: Shambhala. Goethe, Johann Wolfgang (2021) Faust. Der Tragödie Erster Teil; Textausgaben mit Kommentar und Materialen. Ditzingen: Reclam. Ionaid, Radu (2022) The Holocaust in Romania: The Destruction of Jews and Roma Under the Antonescu Regime, 1940-1944. Lanham, Maryland: Rowman & Littlefield. King, Stephen (2022) Fairy Tale. London: Hodder & Stoughton. Levi, Primo (1998) Is This a Man? The Truce. Boston: Abacus. Mandelbaum, Allen (1995) Dante Alighieri: Inferno; Purgatorio; Paradiso. New York: Everyman's Library. Manea, Norman (2013) The Hooligan's Return: A Memoir. New Haven, CT: Yale University Press. Mouly, Françoise and Art Spiegelman (2018) “Saul Steinberg: On the Hyphen Between High and Low.” The New Yorker, July 20. Popescu, Dumitru (1988) The Royal Hunt. ‎London: Quartet Books. Sontag, Susan (2009) Against Interpretation and Other Essays. London: Penguin Modern Classics. Steinberg, Saul (1954) The Passport. New York: Harpers and Brothers. Steinberg, Saul (2018) The Labyrinth. New York: New York Review Books. Weissbrot, Daniel (1993) The Poetry of Survival: Post-war Poets of Central and Eastern Europe. London: Penguin Books.

Tiden forsar oavbrutet vidare, stora och små och stora förändringar påverkare dess skoningslösa flöde – födslar, dödsfall, förflyttningar, avslutade och nya uppgifter. Nu sitter jag exempelvis inte på andra våningen i den ombonade lokal där jag brukade skriva mina bloggar, utan i en fönsterlös källarlokal. Men, jag trivs även här, omgiven som jag är av mina böcker, CDs, DVDs och konstkort.

Jag är nu äntligen tillbaka till en av mina favoritsysselsättningar – bloggskrivande. Det har varit ett långt uppehåll. Inte så att jag drabbats av writer’s block, det händer mig aldrig. Intryck och infall duggar ständigt tätt. Det har snarare varit så att jag under mer än en halvårstid fastnat i en biografi över Ola Hansson. Jag började skriva en blogg om denne av mig under en livstid uppskattade skånepoet, men nästan omärkligt gled jag in i hans liv och samtid. Läste och skrev, läste och skrev och var snart uppe i mer än femhundra sidor. Vad jag skall göra med dem vet jag inte. Tror inte någon förläggare skulle vara intresserad av att ge ut en omfattande och tämligen okoncentrerad, personlig betraktelse över en poet som antagligen inte väcker något större intresse, inte en ens hos en läsande allmänhet.

Under en tid i värt hem i Göinge, vi delar vår tid mellan Italien, Sverige och Dominikanska Republiken, rotade jag en dag bland gamla papper och böcker som av någon förgäten anledning hamnat på vinden. Jag fann då att mössen kalasat på sjunde delen av Min Skattkammare. Det var illa. Boken var helt förstörd och jag blev något bedrövad, speciellt som boken innehöll Victor Hugos skildring av Gilliatts kamp med den väldiga bläckfisken, en skildring som sedan jag läst den i min barndom följt mig genom livet.

Medan jag satt där och sörjde över den förstörda boken föll ett blad ur den. Det var en teckning som jag någon gång under en för länge sedan förfluten tid rivit ur en anteckningsbok och lagt som markering just vid Victor Hugos skildring av kampen mot den fruktansvärda bläckfisken, i verkligheten är den förvisso en harmlös varelse. Av stilen att döma måste jag ha gjort den då jag var i tioårsåldern. Antagligen hade jag med hög feber legat till sängs under en av mina återkommande förkylningar och hade då återigen läst den för mig så fascinerande bläcksfiskskildringen. På den tiden ritade jag dagligen efter det att jag kommit hem från skolan. Oftast rörde det sig om fantasifulla, tämligen stora och omfattande färglagda scenerier kring sådant som fascinerade mig – bataljer, exotiska platser, bibliska eller antika historier, sagor och spökerier. Mera sällan kastade jag ner funderingar, likt den jag funnit i min Skattkammarbok (eller kanske den tillhört en av mina systrar, jag minns inte).

På bilden blickade jag upp mot en fana som fladdrade mot en solig himmel. Kanske jag tänkt på någon skolavslutning eller något liknande evenemang då Sveriges flagga hissats, ledsagad av patriotiska tongångar:

Flamma stolt mot dunkla skyar

lik en glimt av sommarns sol

över Sveriges skogar, berg och byar,

över vattnen av viol,

du, som sjunger, när du bredes

som vår gamla lyckas tolk:

"Solen lyser!

Ingen vredes åska slog vårt tappra folk!"

Sådana pekoral är nu försvunna från den svenska läroplanen, men det hindrar inte att jag underligt nog fortfarande minns en del av dem. Flaggan på min bild var dock inte prydd med ett gult kors mot blåa skyar, utan ståtade med ett frågetecken, vajande högt över mig – kanske som en antydan om en oviss framtid, möjligen bragdfylld och spännande som de fosterländska sångerna? Tror inte det, inte ens på den tiden var jag anfrätt av någon överdriven form av patriotism.På teckningen finns även vad jag antar vara en annan personifikation av mig - på den tiden hade jag ett krulligt hårsvall som jag nu för länge sedan har förlorat. Denne för mig nu tämligen okände Jan befinner sig på bildens andra halva under ett regnmoln och blickar ner mot vad som tycks vara en avgrund – dåliga skolresultat, för mycket lathet och bristande intresse för matte och andra tråkigheter? Sådant som inte skulle leda mot en ljusnande framtid, utan snarare mot någon form av katastrof. Vet inte. Tycker mig inte minnas att jag oroade mig för framtiden, inte ens på den tiden – kanske rörde det sig snarast om en illustration av min fascination för lugubra ting, fjärran från patriotisk optimism lockades jag av skräckhistorier, drömmar om tämligen hemska, men likväl lockande äventyr, fjärran från vardagens leda och skolkonkurrens, något jag aldrig varit speciellt intresserad av. Jag saknar tävlingsinstinkt och har därmed även ett ytterst begränsat intresse för sport och hasardspel.

Nåväl, då jag nu betraktar den där barnsliga teckningen kommer jag att tänka på Saul Steinberg, en konstnär som betecknat sig som en ”författare som tecknar”. Med mig blev det tvärtom. Då jag i sextonårsåldern helt slutade med att måla och teckna började jag istället skriva. Hade jag fortsatt teckna skulle jag önskat att jag gjort det i Saul Steinbergs anda. Han var begåvad med en förundrad och samtidigt skarpsynt blick på allt som omgav honom. Kanske fanns det, i all sin amatörmässiga uselhet, i den där barnsliga teckningen med dess pil och frågetecken en ansats till något som ofta förkommer hos Steinberg.

Steinberg var, till skillnad från mig, en mästare i att förenkla. Jag är alltför verbal, ofokuserad och barock. Det är inte utan att en av mina chefer, trots sina sanningsord var den värsta jag haft, sa mig att: ”Jan du måste lära dig att redigera dig själv.” Något jag inte gör, varken då jag talar eller skriver. Utan större eftertanke forsar orden ur mig. Steinberg har gjort en utmärkt illustration av min speciella art av personlighet. En man som uppfylld av ett nystan av barocka tankar obehindrat för ned dem på ett papper:

Som den författare genom teckningar som han är lyckas Steinberg utan svårigheter sammanfatta en talad situation i träffande bild:

Steinberg gör ofta ord till bild och i sådana bilder lyckas han ofta på ett enkelt sätt uttrycka ofta komplicerade tankegångar. Som här i ett omslag till The New Yorker, där han ställer individen mot massan:

Hans ordlekar är rikligt förekommande, roande och tankeväckande, som när han uppmärksammar främlingsfobier:

Raggig text, eller dito djur och människor uttrycker hos Steinberg olika former av fara, eller rentutav ondska, som i denna bild av Hitler som varg. Både nosen och baken bär diktatorns drag.

Steinberg illustrerar hur en explosivartad entusiasm bränner upp sig själv som ett fyrverkeri och sjunker ner i ett träsk av hopplös försening:

Eller hur ett en positiv inställning kollapsar mot en mur av negativitet:

För mig framstår Steinbergs förmåga att sammanfatta, komprimera och därmed även förenkla som hans främsta kännetecken som stor konstnär. Betrakta exempelvis denna mästerliga teckning av en man som väntar på ett tåg:

I mångt och mycket var Steinberg en underfundig minimalist och han kan kunde gå mycket långt i sina förenklingar, som dessa män och en pojke som betraktar månen:

En man i tunnelbanan:

Ett par som på en nattlig terrass förenas i en kyss:

En man i en fåtölj, avnjutande en drink och en cigarrett:

Steinberg var skicklig i att framställa små scener, som hämtade ur en film, eller kanske ett personligt minne:

Häri påminner han om sin 18 år yngre efterföljare och kollega som New Yorker illustratör, fransmannen Jean-Jacques Sempé, som uppenbarligen var inspirerad av Steinberg.

The New Yorker är en populär tidskrift med internationell spridning och det skulle inte förvåna mig att även svenska tecknare inspirerades av en storhet som Steinberg, möjligen kan man finna spår av honom hos Gurr och Ströyer.

Jag förmodar att Steinbergs konst även kan ha gjort nedslag i popkonsten. Tänker exempelvis på den på sin tid så populäre Peter Max.

Eller skaparen till Beatlesfilmen Yellow Submarine, Heinz Edelmann.

Definitivt rörde det sig om en ömsesidig påverkan mellan Steinberg och hans gode vän tyskamerikanen Richard Lindner, som ofta räknas in bland de s.k. popkonstnärerna. På en målning av Lindner skymtas Steinberg och hans hustru Hedda Sterne (längst till vänster):

Steinberg lämnade också ett bestående intryck på Pop Arts största ikon – Andy Warhol, som i sin ungdom ritade flera teckningar som tycks ha inspirerats av Steinberg,

och inte minst i de arbeten Warhol gjorde för reklamföretag, som hans serie med damskor.

Från början av 1970-talet fram till sin död 1999 hade Steinberg en ateljé i Dekker-byggnaden vid Union Square. Fem trappor ner fanns Warhols legendariska, och inom vissa kretsar ökända Factory. Steinberg stördes inte alls av de ofta märkliga händelserna i Warhols ställe. Tvärtom hände det att artisterna besökte sina respektive studios, de kallade varandra för Saul och Andy. Steinberg gillade särskilt Andys återgivningar av kor.

Det var i oktober 1941 som Steinberg från sin exil i Dominikanska Republiken sände in en teckning till The New Yorker och omgående fick den antagen. Sedan dess bidrog han genom åren med upp emot hundra framsidesillustrationer till The New Yorker och en stor mängd teckningar. Präglade som de var av hans skarpa och ofta säregna humor, passade de som hand i handske för The New Yorkers coolt sofistikerade outlook.

Berömd blev hans ofta återgivna ”perspektiv” från New York, ut över hela USA, bort mot Stilla Havet och världen bortom det.

The New Yorkers omslag har i allmänhet en koppling till livet i den stora metropolen, exempelvis Steinbergs tjutande polisbil.

Ytterst typisk för New York och ett av de ljud jag drar mig till minnes då jag tänker på min tid i den väldiga staden, som jag för övrigt lärde mig att tycka om. Steinberg skildrar också andra typiska New York företeelser, som den stora mängden gula taxibilar. Få invånare i New Yorks centrum håller sig med egen bil; parkeringsplatser är sällsynta och parkeringsböterna höga. Det förvånade mig hur effektiva trafikpoliserna var, speciellt med tanke på att det under vår tid i New York var dåligt bevänt med brottsförebyggande åtgärder. Inte så att jag någonsin råkade ut för något otrevligt intermezzo. Jag fann att New York-borna i allmänhet var både vänliga och artiga.

Den tjutande polisbilen erinrar dock om en annan sida av New York, som jag dock aldrig fick uppleva under de mer än två år vi bodde och arbetade där, men som jag påmindes om av en granne som var stolt medlem av NRA, National Rifle Association, och förvisade mig sitt vapenskåp med gevär och pistoler. Då jag undrade varför han var så överdrivet beväpnad svarade han att han måste skydda sin familj. Mot vad? Vem? undrade jag, varvid han svarade att : ”There are a lot of weirdos running around in New York”, det finns en mängd knäppgökar som springer omkring i New York. Jag minns detta då jag betraktar en annan bild med en polisbil i vilken Steinberg skildrar ett helt menangerie av monstruösa varelser som tycks befolka New Yorks gator.

Och värre blir det i en mängd teckningar från mitten av sjuttiotalet då Steinbergs New York tycks ha ockuperats av beväpnade spöklika varelser.

Steinbergs uppskattade särprägel gjorde att han också tilläts att på The New Yorkers omslag skildra scener, tankar och egenskaper som inte direkt kunde kopplas till varken USA eller New York.Ett tema som slår mig nu då jag betraktar Steinbergs konst och kopplar den till min egen ålder är hur ofta han skildrar ett motiv som brukar kallas för Ålderstrappan, dvs vår väg från vaggan till graven. Motivet fanns förr i svenska stugor ofta som oljetryck.

Och förekom i olika varianter, och under olika tider, lite varstans i världen.

I minst ett New Yorker cover hänvisar Steinberg till ålderstrappan. Här använde han sig av evolutionsläran och lät människan successivt retardera till att bli en snäcka.

Jag har i olika böcker av och om Steinberg funnit minst tjugo variationer på temat, som den här som får mig att tänka på min egen tillvaro i Dominikanska Republiken, där det händer att jag allt som oftast hamnar på stranden, även om min tillvaro där allt som oftast även kan komma att präglas av plikter och annan stress.'

Vid ett annat tillfälle låter han kvinnomodet genom tiderna speglas i en feminiserad ålderstrappa.

Vid ett annat tillfälle blir mannen i en märklig, och för mig delvis obegriplig, teckning abstraherad och förvandlas till en boll som studsar ner mot döden.

En kusligare variant är en trappa som visar mannens väg ner genom åldrarna och hur han stillasittande successivt utplånas.

Portföljbärande män klättrar uppför ålderstrappan för att slutligen störta ner i döden.

Eller vandrar obönhörligt mot sin förintelse.

En enformighetens tristess som får mig att dra till minnes ett yttrande av Stephen King:

Det finns en idé om att Helvetet är andra människor. Min idé är att det kan röra sig om ett ständigt upprepande.

I en teckning tycks Steinberg upprepa M.C. Eschers evighetstrappor.

Det är inte alltid som Steinberg skildrar liv och åldrande som en trappa. Bilden av mannen som steg för steg utplånas framgår exempelvis i en illustration som kanske kan kopplas till någon i min egen ålder. Man existerar på basen av en gången tid där jag finner barnet, ynglingen, den förvärvsarbetande mannen, familjefadern, men alla dessa roller förbleknar i minnet, blir till andra män och här sitter jag i ett ovisst nu. Jag existerar, men det förflutna glider bort.

Hur svaga karaktärer tycks försvinna och suddas bort är ett vanligt förkommande tema hos Steinberg. Som Kandor och Ebbs mästerliga sång i deras musical Chicago – Mr. Cellophane.

Cellophane,

Mister Cellophane

shoulda be my name.

Mister Cellophane:

”Cause you can look right through me,

walk right by me

and never know I’m there.

A human being is made of more than air,

with all that bulk, you’re bound to see him there,

unless that human bein’ next to you

is unimpressive, undistinguished

you know who …

Helt i enlighet med sitt konstaterande att han är en tecknande författare excellerar Steinberg i sin förmåga att gestalta personligheter genom att tecknar dem.

Steinberg tycks vilja se mänskligheten i dess olika former och varianter, som när han tecknar ett party, något han ofta gjorde:

En liknande faiblesse för att teckna generaliserade karaktärer var den stora mängd av olika par som han tecknade, genom vilka han lade an på skillnaderna mellan de män och kvinnor han framställde.

Steinberg kunde även finna och satirisera över sådant som förenar många av oss, som självhävdelse och egoism och visa hur även sådant tar sig olika uttryck som i denna parad med narcissister:

Saul Steinberg föddes 1914 den rumänska staden Râmnicu Sărat inte så långt från den nuvarande gränsen till Moldavien och skrev 1932 in sig vid Bukarests universitet för att studera arkitektur. Redan efter ett år sökte han sig dock till det Polytekniska universitetet i Milano där han 1940 utexaminerades som arkitekt, innan dess hade Steinberg etablerat sig som karikatyrtecknare i den populära skämttidningen Bertoldo.  

Det finns en mängd teckningar som antyder Steinbergs stora arkitekturintresse. Det kan röra sig om ett otal varianter av hus och broar.

Ibland dyker minnen från hans ungdoms Milano upp:

I flera av hans arkitekturinfluerade teckningar finner jag en återklang av italiensk arkitektur så som den gestaltade sig under fascistregimen (1923-1945), som bortsett från en del kitschiga avarter för mig ofta framstår som estetisk tilltalande.

Kanske fascinerades även Steinberg av denna stil, men han antydde samtidigt dess fascistiska anknytning.

Emellanåt lämnade Steinberg sina strikta, ofta minimalistiska arkitekturtolkningar och hängav sig åt viktoriansk extravaganza.

Han tyckte om att kontrastera överbelastad smakförvirring med estetisk minimalism och påpekade ofta att en av hans stora konstnärliga förebilder var Piet Mondrian.

I Milano tecknade Steinberg flitigt, såväl för Bertoldo som för olika reklamfirmor och verksamheten påverkade menligt hans studier. Han kunde dock koncentrera sig mer på dem då Mussolinis regim i september 1938 hindrade judar från att ta del i en mängd verksamheter, bland annat journalistik och Steinbergs kontrakt med Bertoldo upphörde. Nedan är den sista teckningen som han under eget namn publicerade där:

Texten lyder: ”Med det här perfekta teleskopet kan jag se Europa, min stad och genom fönstret kan jag se mig själv medan jag betraktar världen genom teleskopet alltmedan jag talar med dig, men jag kan inte höra vad jag säger.” Humorn är onekligen ganska underlig och jag vet inte om jag begriper det roliga i den.

Steinberg trivdes i Italien och tänkte bosätta sig där, men de tunga orosmoln som lägrat sig över Europa hade gjort sig påminda även där. Steinberg avskydde och skrämdes av den fascistiska regimen och detta med all rätt eftersom han som jude i Rumänien fått känna av fascismens otäcka nationalism, som där redan under tjugotalet fått en ytterst otrevlig antisemitisk anstrykning.

Trots yrkesförbudet som portförbjudit honom på Bertoldo kunde han emellanåt får en och annan teckning antagen där, men då under antaget namn. Likaså arbetade han vidare med italienska reklamfirmor som publicerade hans annonser i namn av andra tecknare, och ofta i en stil som inte kunde associeras med honom, betalningen vidarebefordrades till honom.

Steinberg målade även i några barer färgglatt livliga fresker. De har faktiskt lite tycke av Mirós konst:

Några år senare målade Steinberg och Miró väggmålningar på samma plats – Cincinattis Terrace Plaza Hotel, där de 1947 dekorerade olika väggar i hotellets Skyline Restaurant.

Terrace Plaza Hotel finns inte längre, men väggmålningarna som Steinberg och Miró gjort räddades och fördes till Cincinattis konstmuseum. Under arbetet på hotellet blev artisterna goda vänner och Steinberg rekommenderade Miró att börja arbeta för The New Yorker. Den spanske konstnären tnappade dock inte på förslaget. Men tio år efter hans död bad The New Yorker Javier Mariscal att fira sin landsmans minne på ett omslag, han kallade det Juan Miró in the City och det tycks framstå som en kombination av Miró och Steinberg.

Det är numera inte så allmänt känt att Rumänien, redan innan det blivit en verklighet i Tyskland, led under en ytterst mordisk variant av antisemitism. Den rumänska regimen hade redan innan de tyska nazisterna systematiskt börjat marginalisera, attackera och slutligen försökt utplåna judarna och på eget initiativ inlett en mordisk rasistisk politik, allt i nationalismens tecken. En slå-sig-för-bröstet, självhävdande nationalism/patriotism är mig högst motbjudande och detta har inom parentes sagt fått mig att avsky och distansera mig från ett politiskt parti som Sverigedemokraterna, med sina rötter inom svensk nazism och ett ständigt återkommande predikande om svensk särart. Något som svensk patriot får mig att äcklas.

Antisemitismen var djupt rotad inom vida kretsar av den rumänska befolkningen, speciellt efter upprättandet av det rumänska kungadömet 1859 och efter det 1878-års Berlinkongress speciellt hade riktat sig till Rumänien och krävt att dess regering skulle garantera lika medborgerliga rättigheter för judar och romer, något som den vägrat göra. Strax innan han kom till makten 1941 konstaterade Ion Antonescu att

om vi inte drar nytta av den rådande internationella och nationella situationen och använder oss av den för att rena det rumänska folket, kommer vi att missa den unika situation som historien nu erbjuder oss … Jag kan föra Bessarabien [nuvarande Moldavien] till oss och även Transsylvanien, men om vi inte rensar upp bland Rumäniens befolkning kommer vi inte att ha någotdera, eftersom det inte är några gränser som gör ett folk starkt, utan homogeniteten och rasens renhet. Detta kommer att vara mitt främsta mål.

Så fort han kommit till makten igångsatte Antonescu sin etniska rensning som i stort sett gick ut på att utplåna judar och romer med en hänsynslöshet som till och med gjorde Hitler förundrad. Den 19:e augusti 1941 konstaterade Tysklands Führer:

Då det gäller judiska frågan kan man nu med säkerhet konstatera att en man som Antonescu för en långt mer radikal politik på detta område än vad vi hittills har gjort.

Antonescu och hans mordiska hantlangare såg till att inte enbart judiska män utrotades, utan även kvinnor och barn. Än så länge hade den nazistiska terrorn gått in för att mörda enbart judiska män, men det skulle Himmler och Heydrich snart råda bot på genom att systematiskt se till att varje jude som deras underhuggare kunde få tag på utplånades, oavsett kön, ålder och social ställning.

När Rumänien skapats, genom sammanslagningen av de två furstendömena Moldova och Valakiet, blev varken judar eller romer medborgare i den nybildade staten (som fortfarande lydde under det Osmanska väldet). Under det Rysk-turkiska kriget (1877-78), en ovanligt blodig historia då det ryska imperiet under pretexten att skydda sina slaviska bröder från muslimskt förtryck försökte expandera i sydväst. De europeiska stormakterna som fruktade ett allt starkare Ryssland hade ställt upp på turkarnas sida.

Då fred slöts under Berlinkongressen 1878 gick det Osmanska riket med på att Rumänien, Bulgarien och Serbien skulle bli självständiga, under förutsättningen att de ryska trupperna drog sig tillbaka och freden garanterades av övriga europeiska stormakter.  En förutsättning var att alla medborgare i dessa nyetablerade länder skulle få lika, lagstadgade rättigheter, oavsett etnicitet eller religion. Det rumänska parlamentet tog motvilligt bort den så kallade konstitutionsartikeln som hindrade judar och romer från att bli medborgare, med det hindrade inte att dessa folk formellt måste begära att bli medborgare, något som krävde parlamentets godkännande i alla enskilda fall. 1Mellan 1866 och 1904 tillerkändes enbart 2000 personer med judisk tro medborgarskap och av dess var 900 veteraner från det rysk-turkiska kriget.

Efterhand lättade restriktionerna mot judar och efter 1924 garanterades de fullt medborgarskap. Detta upphörde dock 1936 då en “revision” fråntog 26 procent av den judiska befolkningen dess medborgarskap och samtliga judar beskattades separat från andra rumäner.

1940 tvingade fältmarskalk Ion Antonescu kungen Karol II att abdikera. Antonescu utnämnde sig själv till enväldig conducăto och ingick allians med Hitlers Tyskland. from 1940 to 1944. Under Antonescus diktatur mördades mellan 380 000 och 900 000 rumänska judar främst i distrikten Bessarabia, Bukovina and Transnistria. Steinbergs teckning visar hur Japans kejsare betraktar hur Hitler, i släptåg av Finland, tvingar Mussolini, Ungerns Miklós Horthy och Ion Antonescu att delta i vad Steinberg redan då ansåg vara ett självmordsangrepp på Sovjetunionen.

De främsta organisatörerna av de rumänska massmorden på judar och romer var medlemmar av Rumäniens Järngarde, en nationalistisk, fascistisk, antikommunistisk och antisemitisk politisk rörelse som vuxit sig stark under tjugotalet. Trots att dess ledare Corneliu Codreanu 1938 hade avrättats på order av den nazifientlige kungen Karol II blev den mordiska rörelsen allt starkare. 

Rumänien deltog på Tysklands sida i den stora Operation Barbarossa mot Sovjetunionen och i takt med att dess armé avancerade mot de sovjetiska styrkorna mördades och deporterades judar en masse. ”Deportation” var en eufemism, eftersom en del av processen involverade massmord av judar innan de deporterades i vad som kallades ”dödens tåg”, i allmänhet långa utmattande marscher till fots österut. Det uppskattas att från juli till september 1941 mördade den rumänska armén, i samarbete med järngardes och ukrainsk milis, samt tyska Einsatzgruppen mellan 45 000 och 60 000 judiska civila enbart i Bukovina och Bessarabien.

Dödsläger upprättades i Trasnistra. I samarbete med SS Einsatzkommandos och tyskvänlig ukrainsk milis fortsatte massmorden i Transnistra och södra Ukraina, ibland som regelrätta massakrer, ibland genom svält. Det var vanligt att mängder med judar som deporterats från Rumäniens centrala delar inhystes utan varma kläder och mat i strängt bevakade svinstior och lador.

Rumänien är ett av de länder som tillsammans med medlöpare i Frankrike får bära skammen av att i stort sett på egen hand, fast givetvis med benäget stöd av Nazityskland, genomföra massmord på sin egen judebefolkning. Bilden visar hur ett tåg gör ett uppehåll på väg från Iasi, där en stor massaker genomförts, för att lasta av kropparna av de som överlevt, men dött på väg till ett dödsläger Transnistra.

Gripande vittnesbörd om de fruktansvärda övergreppen mot de rumänska judar är trilogin Natten, Gryningen och Dagen skriven av Eli Wiesel, som föddes i staden Stighel, numera belägen alldeles vid gränsen till Ungern.

Gripande vittnesbörd om de fruktansvärda övergreppen mot de rumänska judar är trilogin Natten, Gryningen och Dagen skriven av Eli Wiesel, som föddes i staden Stighel, numera belägen alldeles vid gränsen till Ungern.

Eller Aharons Appelfelds minnen från en fruktansvärd barndom. Han föddes i en by nära staden Chernivtsi, som numera ligger i sydvästra Ukraina, men som på den tiden hette Czernowitz då var belägen i det rumänska Bukovina.  Appelfelds minnesbok Berättelsen om ett liv handlar bland annat om brutal barndom under vilken tioårige Aharon får uppleva hur hans mor mördas, för att sedan tillsammans med sin far interneras i flera olika läger, eller tvingas vandra till okända destinationer.

Under en sådan dödsvandring förlorar Aharon sin far, hur det gick till är ren märklig historia – pojken stannade för att förundrad betrakta ett äppelträd. Karavanen med utsvultna frusna judar drar vidare och pojken glömdes kvar. Fadern blev kanske tvingad att stappla vidare, någon gång mördades även han. Aharon vet inte när och hur. Under någon månads tid vandrade pojken kring i skogarna och livnärde sig på bär och svamp tills han togs om hand av en uppenbarligen sinnessjuk kvinna. Då hennes eländiga stuga fallit samman i en våldsam storm, jagade hon bort Aharon, som sedan, ofta med fara för sitt liv, hjälpligt lyckades klara livhanken genom att slita ont hos olika bönder, alltmedan han tvingads bevittna hur andra judar förföljdes och mördades runtomkring honom.

Berättelsen ses ur ett barn ofta förvirrade och oförstående perspektiv och de former av mänsklig ondska den manar fram är i det närmaste olidlig läsning, exempelvis hur levande barn kontinuerligt kastas in i burarna hos galna hundar, medan roade vakter betraktar hur de slits i stycken och slukas.

Här följer Appelfelds beskrivning av hur han fängslades av åsynen av äppelträdet.

Jag minns inte när jag gick in i skogen, men jag minns ögonblicket då jag stod inför ett träd fyllt med röda äpplen. I min stora förvåning tog jag några steg bakåt. Mer än vad mitt medvetna sinne gör, tycks min kropp komma ihåg dessa steg bakåt. Om jag någon gång gör ett felsteg, eller helt oväntat snubblar bakåt, ser jag trädet med de röda äpplena. Det hade gått två dagar utan att någon mat passerat mina läppar, och här stod ett träd fyllt med äpplen. Jag kunde räcka fram handen och plocka dem, men jag stod frusen i förundran och ju längre jag stod där, desto djupare blev tystnaden rotad i mig.

Till sist satte jag mig ner och åt ett litet äpple som hamnat på marken, det var delvis ruttet. Efter att jag ätit upp det måste jag ha somnat. När jag vaknade hade himlen mörknat. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag gick upp på knä. Även i denna position, på knäna, kan jag känna än i dag. Varje gång jag står på knä, minns jag solnedgången som glödde genom trädstammarna och jag känner mig lycklig.

Kanske kan framställningen tyckas vara alltför fantastisk och fantasifull. Men en judisk vän till mig, som överlevt Holocausten hos polska bönder, som med fara för sitt liv tog hand om honom, konstaterade en gång:

Varje jude som i Öst överlevt den där fruktansvärda tiden har en otrolig historia att berätta. Det är därför de överlevde. Alla de andra, miljoner av dem, dog.

Likt Appelfeld fördes Norman Manea, jämte sina föräldrar, till ett koncentrationsläger i Transnistra och likt Appelfeld blev Maneas liv präglat av lägerupplevelserna. I sin självbiografiska roman The Hooligans Return beskriver Manea hur han efter sin ”återkomst till livet” upplevde vad han kallar för ”Världens under”:

Det var en tid av extraordinär och plötslig glädje, att återupptäcka vad jag kallar livets banalitet, de allra grundläggande sakerna: mat, kläder och speciellt skolan.

En av vår tids största poeter, Paul Celan, föddes i Czernowitz. Tillsammans med 50 000 andra judar packades han i augusti 1941 på Antonescus order in i ett ghetto som skapats i sumpmarkerna utanför staden. Två tredjedelar av dem deporterades sedan mellan oktober och början av följande år till Transnistra, där de flesta av dem dog.  

Efter en tids studier i Frankrike hade den nittonårige Paul kommit tillbaka till föräldrahemmet Czernowitz och blev nästan omgående placerad i ett ”arbetsläger”. Under han frånvaro fördes hans föräldrar till koncentrationslägret Bogdanovka, som upprättats vid floden Bugs övre lopp i Transnistra. Under 1941 fördes 54 000 judar och romer dit. Pauls mor mördades och hans far dog i tyfus.

Paul Celan blev kvar i arbetslägret tills de sovjetiska styrkorna den 30:e mars 1944 ockuperade Czernowitz. 1948 emigrerade han till Paris, där han tog sitt liv 1970, genom att dränka sig Seine. Celans Todesfuge, Dödsfuga, som han skrev på tyska strax efter kriget är den mest kända dikt som skrivits om Holocausten:

Svarta gryningsmjölk, vi dricker den om kvällen, vi dricker den om middagen och morgonen, Vi dricker den om natten. Vi dricker och dricker.

Vi gräver en grav i skyn, där ligger man inte trångt. En man bor i huset, han leker med sina huggormar, han skriver i skymningen till Deutschland, ditt gyllene hår Margarete.

Han skriver och går ut genom dörren och alla stjärnorna glimmar. Han visslar hit sina hundar. Han visslar fram sina judar, ställer dem i rad och får dem att gräva en grav i jorden. Han befaller oss att spela upp till dansen.

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten, vi dricker dig om morgonen och middagen. Vi dricker dig om kvällen. Vi dricker och dricker.

En man bor i huset, han leker med sin huggormar, han skriver, han skriver när det mörknar till Deutschland, ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit. Vi gräver en grav i skyn, där ligger man inte trångt.

Han ropar gräv djupare i mullen, ni där, ni andra spel upp och sjung. Han griper efter järnröret i bältet, han svingar det, hans ögon är blå. Stick spadarna djupare, ni där, ni andra, spela vidare till dansen!

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten. Vi dricker dig om middagen och morgonen. Vi dricker dig om kvällen. Vi dricker och dricker.

En man bor i huset, ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit. Han leker med sina huggormar.

Han skriker spela döden angenämare. Döden, är en mästare från Deutschland. Han ropar, stryk mörkare på fiolerna, tills ni stiger i rök till skyn, då får ni en grav i molnen, där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk, vi dricker dig om natten. Vi dricker dig om middagen. Döden är en mästare från Deutschland. Vi dricker om kvällen och morgonen. Vi dricker och dricker.

Döden är en Meister aus Deutschland. Hans öga är blått. Han träffar dig med kulan av bly. Han träffar exakt med sitt skott

En man bor i huset, ditt gyllene hår Margarete. Han hetsar sina hundar mot oss. Han ger oss en grav i luften. Han leker med sina huggormar och dag drömmer. Der Tod ist ein Meister aus Deutschland. Ditt gyllene hår Margarete. Ditt askgråa hår Sulamit.

Slående är rytmen, upprepningarna, musikaliteten i dikten. Något som får mig att tänka på att mitt i allt det nattsvarta barbariet i koncentrationslägren fanns ofta musik, i form av orkestrar och grammofoner. Nedan en bild av Musikkapelle Mauthausen.

Primo Levi kan inom sin prosa betraktas som en motsvarighet till Celans poesi. Mästerliga skildringar av det som enligt filosofen Theodor Adorno inte går att skildra. Ondskan och det mänskliga förfallet i anus mundi, världens rövhål, var så fruktansvärt att det ställer all konst i fråga:

 Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt. Det fräter till och med sönder frågan om det över huvud taget är möjligt att idag skriva poesi.

Det fanns dock poesi och musik även i dessa helveten. Primo Levi skriver om Auschwitz:

Taktfasta slag från trummor och cymbaler når oss kontinuerligt och monotont, men vindens nyckfullhet gör att denna väv av musikaliska fraser blir ofullständig. Melodierna är få, kanske enbart ett dussin och de är desamma från morgon till kväll: marscher och slagdängor som varje tysk gillar. De ristas in i våra sinnen och blir därmed det sista vi kommer att minnas från lägren – de är lägrens röst. Det påtagliga uttrycket för deras geometriska galenskap, ett tecken på deras önskan att utplåna oss som människor, sakta och säkert, beständigt.

Överlevande från Auschwitz har berättat att den mest populära slagdängan som oftast spelades av lägerorkestern då fångar fördes till gaskamrarna var tangon Ostatnia Niedziela, Den sista söndagen, skriven av Jerzy Petersburski. En insjungning med Mieczysław Fogg, blev trots den allmänna polskfientligheten i Tyskland en stor succé även där. Med tanke på att den så ofta spelades i Auschwitz får sångens refräng en ovanligt kuslig innebörd:

Det är den sista söndagen.

Idag skiljs vi åt.

Idag lämnar vi varandra,

för alltid.

Det är sista söndagen

Så snåla inte på den, ge den till mig.

Se på mig med glädje idag,

för sista gången.

Du kommer att få tillräckligt av dessa söndagar,

vad som händer mig, vem vet?

Celans musikaliska upprepningar anspelar på den judiska skönheten. På Sulamit, Kung Salomos åtrådda kvinna i Bibelns Höga visa, Sångernas sång:

Vänd dig, vänd dig, flicka från Shulem, vänd dig, vänd dig, så att vi ser dig! Varför vill ni se på flickan från Shulem, där hon dansar mellan leden? Dina sandalklädda fötter är så vackra, du furstedotter! Dina höfters rundning är som ett smycke, smitt av konstnärshänder. Ditt sköte är en kupad skål – må vinet aldrig saknas! Din buk är en hög av vete, omgärdad av liljor. Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid. Din hals är ett elfenbenstorn, dina ögon som Heshbons dammar vid porten mot Bat-Rabbim. Din näsa är som Libanontornet, som vetter mot Damaskus. Ditt huvud höjer sig som Karmel, hårsvallet skimrar som purpur, en kung är fångad i lockarna. Vad du är skön och ljuvlig, min älskade, min vällust. Din växt liknar palmens, dina bröst är som klasar. Jag tänker: Jag vill upp i den palmen, gripa tag i dess krona. Dina bröst skall vara som druvklasar, din andedräkt som doften av äpplen, din mun som det finaste vin, som flödar över i min och fuktar läppar och tänder.

Men hos Celan är Sulamits gyllene hår askgrått, som de skräckinjagande högarna med dödade judars grånade hår som finns till beskådande i Auschwitz Det såldes för att användes som tätningsmaterial för ubåtar, för tillverkning av madrasser, peruker och olika tyger.

Den som hos Celan har gyllene hår är inte den judiska Sulamit utan den tyska jungfrun Margarete som åtrås och slutligen förgörs av Faust i Goethes epos, där hon blivit till urtypen för en genomsund, germansk skönhet. En romantikens sinnebild. Då Faust sett och tilltalat henne för första gången vänder han sig till Djävulens personifikation – Mephistofeles:

Vid Himlen! Hur vackert är inte detta barn! Jag har aldrig sett dess like. Så moralisk, så dygdig. Och dock … hon har något vass, dessutom. Dessa röda läppar, de ljusa kinderna, de skall aldrig förgätas. Hennes sänkta blick skar sig in i mitt hjärtas djup. Hur hon talade, så kort, skarpt, det var dock en märklig fröjd. Lyssna, du måste skaffa mig den där flickan!

Osedd betraktar Faust kort därefter hur Margarete flätar och binder upp sitt hår. Fausts blick faller på Margaretes säng.

Vilken rysning av glädje drabbas jag inte av! Här skulle jag kunna vara timme efter timme. Här, i naturens skira drömmerier vilade du, en okonstlad ängel. Här sov barnet, fyllt av sin värme. Här skapade Anden en gudalik gestalt.

Kommendanten, Döden, en mästare från Tyskland med blå ögon, leker med ormar och skriver till sin älskade Margarete, som lever längt borta i ett romantiskt Tyskland, Goethes land. Hans hus ligger vid fånglägret. Som Höss hus vid Auschwitz, minnesvärt skildrat i Jonathan Glazers film The Zone of Interest.

Amon Göth, kommendant över lägret Kraków-Płaszów, bodde i en villa inom lägret. Ralph Fiennes framställer i Schindlers List oförglömligt hur Göth från sin balkong, för sitt eget höga nöjes skull, skjuter ner sina judiska slavar. Vid den rättegång som ledde till hans dödsdom framgick det att Göth personligen skjutit minst femhundra personer till döds.

Celans kommendant kallar på sina hundar, hetsar dem och befaller sina judar att gräva och spela. De skall bereda sig själv en grav i himlen. De skall förintas, eldas upp, röken från deras brända kött skall stiga mot himlen.

Celans hustru, Gisèle Lestrange, illustrerade de flesta av makens dikter. Hon fångar deras unika rytm och ofta abstrakta bildspråk.

Den artist som annars förknippats mest med speciellt Celans Todesfuge är Anselm Kiefer, som vid flera tillfällen tolkat dikten på stora dukar där han förutom olja använt material som asfalt, jord, bly, krossat glass, aska, torkade blommar och andra växtdelar.

Celan, Appelfeld, Wiesel och Manea kämpade livet igenom med sina minnen från dödslägren. Hela deras världsbild präglades av dem, blev absurd och förvriden. En annan rumänsk överlevare, Dan Pagis, hade i sin tidiga ungdom förts till Transnistras helvete. I sin lyrik skildrar han ironiskt det obegripliga, absurda i att glömma vad som skedde där- Något som aldrig kan begrippas och, än mindre gottgöras, som i hans absurda dikt Utkast till ett avtal om återvändande:

Okej, mina Herrar, ni som ständigt gapar om ojust mord,

tjatande tiggare om mirakler.

Tyst med er!

Allt skall återställas till sin rätta plats,

paragraf för paragraf.

Skriket skall föras tillbaka in i strupen.

Guldtänderna återvända till sina gap.

Terrorn.

Röken återvända in i skorstenarna och vidare, tillbaka in i

benens hålrum

som sedan skall täckas med skinn och senor och ni skall

leva.

Se! Ni skall få tillbaka era liv.

Sitta i era vardagsrum, läsa kvällsnyheterna.

Där är ni. Ingenting är för sent.

Och var gäller den gula stjärnan,

den skall slitas från era bröst,

omedelbart

och utvandra

in i himmelen.

Saul Steinberg klarade sig från dessa helveten. Men, Mussolini närmade sig obönhörligt nazisternas förödande judepolitik och snart skulle även italienska judar sändas in i döden. Fram till 1943 levde dock italienska judar utan hot om förintelse. Detta ändrades dock då Italien kapitulerade 1943 och tyska trupper ockuperade stora områden samtidigt som de lät Mussolini utropa sin SALO republik i norra Italien, något som ledde till att över 7 000 judar från dessa områden dödades.

Som jude och rumänsk medborgare kunde Steinberg 1941 kunna lämnas ut till Rumänien, något som med stor säkerhet skulle betyda döden för honom. Han hade dock vänner och släktingar i USA och hoppades på hjälp från dem. I April 1941 arresterades han som “illegal/oönskad invandrare” och sändes till Milanos San Vittore fängelse, fyra dagar senare skickades han med tåg Villa Tonelli i den lilla badorten Tortoreto vid Adriatiska kusten, norr om Pescara. Ett av de många interneringsplatser som fascisterna etablerade för “oönskade personer”. Här tecknade Steinberg sin säng och sina medfångar, alltmedan han väntade på om han skulle sändas till Rumänien, eller få komma till USA.

Slutligen kom en bekräftelse från den amerikanska ambassaden som intygade att Saul Steinberg fått tillåtelse att med sitt utgångna rumänska pass passera genom USA till exil i Dominikanska Republiken, ett av de få länder som utan restriktioner tog emot judiska flyktingar. Landets rasistiske diktator Rafael Trujillo ansåg att europeiska flyktingar kunde användas för begränsa vad som betraktades som ett skadligt inflytandet från det ”gallisk-afrikanska” grannlandet Haiti och förbättra den ”dominikanska” rasen.

Den 16:e juni kunde Steinberg flyga till Lissabon och därifrån med SS Excalibur resa till New York. Framkommen till New York var han tvungen att som ”transitpassagerare” bo en vecka på Ellis Island innan han kunde ta en båt som över San Juan i Puerto Rico förde honom till Dominikanska Republikens huvudstad, Ciudad Trujillo, uppkallad efter diktatorn, dit han anlände den trettonde juli. Bakom sig lämnade han ett Europa som ohjälpligt störtat ner i krigets helvete och ibland dyker krigets monstruitet upp hos honom, inte minst i hans skildringar av marscherande soldater, rovgiriga svarta ulvar och flyende människor.

Under sin tid i den Dominikanska Republiken försökte Steinberg ständigt få tillåtelse att bosätta sig i USA. Hans relativa berömmelse och stora flit i Italien hade gjort det möjligt för honom att skaffa en agent i New York, Cesar Civita, som lyckades placera hans teckningar i betydande tidskrifter som PM, Mademoiselle och framförallt i den prestigefyllda The New Yorker. Nedan är Steinbergs första teckning för The New Yorker.

Konstläraren har bett sina elever att måla en kentaur, en varelse som är både människa och häst, eleven förklarar för den missnöjde läraren att det är precis vad hon gjort, fast hennes kentaur har människoben istället för en människas huvud och överkropp. En stillsamt absurd humor som tilltalade The New Yorkers utgivare och redan samma år fick Steinberg fler teckningar publicerade i tidskriften. Även i Dominikanska Republiken hade Steinberg omedelbara framgångar. Hans skämtteckningar publicerades i landets största dagstidning, La Nación och han fick flera reklamuppdrag.

Han trivdes dock inte i den tropiska värmen, talade inte spanska och led av alla kryp som omgav honom i hans lägenhet. Han ondgjorde sig i brev till sina amerikanska kusiner, Henrietta och Harold Danson, medan Cesar Civita skrev till myndigheterna och intygade att Saul Steinberg kunde bli en tillgång för det amerikanska samhället. Han räknade redan med ett stort kontaktnät, mer än tillräckligt med inkomst och uppdrag för att kunna försörja sig utan att ligga någon till last.

Jag finner det ganska fascinerande att Steinberg tillbringade en tid i Dominikanska Republiken, ett land som jag tror mig ha lärt känna utan och innan och där vi fortfarande har en våning. Då jag konfronteras med en bild av Steinberg tycker jag mig betrakta ett övergivet hus som ligger i närheten av vår bostad och som jag varje dag passerar då jag gör mina morgonpromenader därnere.

Ansträngningarna från Steinbergs amerikanska vänner och bekanta bar frukt. Den 28:e juni 1942 flög han till Miami och tog nästa dag en buss till New York, där han togs emot av sina kusiner. Steinberg hade snart utan svårigheter anpassat sig till livet i USA. Flera av hans arbeten ställdes ut på The Metropolitan Museum of Art och i November rekommenderades han av Harold Ross, The New Yorkers chefredaktör, till Statens Kontor för Krigsinformation och sändes under kriget bland annat till Kina, Indien, Nordafrika och Italien. Steinbergs humoristiska teckningar av amerikanska soldaters möten med olika kulturer publiceras rikligt i The New Yorker och andra amerikanska tidskrifter.

Han lämnarde1946 armén med löjtnants grad. Steinberg kan nu fullständigt betraktas som amerikan och hans konst och verksamhet får onekligen en amekansk karaktär. Steinbergs föräldrar och syster klarade sig oväntat genom krig, umbäranden och svåra förföljelser. Han hjälpte dem ut ur landet och fick dem att etablera sig i Nizza. Han hade besökt dem i Rumänien 1944. Det var sista och enda gången han var i landet efter det att han 1933 hade flyttat därifrån.  

Även om Rumänien solkats genom sin medverkan i Andra världskrigets helvete så har dess rykte efter dess slut heller inte varit så speciellt gott – först kom Nicolae Ceaușescus omstridda  diktatur följd av decennier med finans-och regeringskriser under vilka omvärldens rumänska intresse i allmänhet begränsade sig till skickliga gymnaster, vampyrer, föräldralösa barn, tiggare, barnprostitution och förvildade hundar. Men Rumänien var och är mycket mer än så, bland annat har landets intellektuella styrka gång på gång befruktat och förändrat västeuropeisk kultur. Exempelvis så revolutionerade skulptören Constatin Brancusi den modena konstuppfattningen, absurdisten Eugène Ionesco förändrade dess teatertradition och Mircia Eliade religionshistorien.

Innan fascismen fick deras nationen i sitt järngrepp åtnjöt rumänerna ett uppsving av sällan skådat slag och utländskt kapital investerades villigt och rikligt i den ständigt expanderade industri. 1857 hade olja börjat flöda ur en mark som redan tidigare var ovanligt rik på en mängd olika mineraler. Europas första oljeraffinaderi etablerades i Ploiestri och en snabbt växande europeisk bilindustri gjorde att kontinenten törstade efter rumänsk bensin. Inte ens den stora depressionen som drabbade världen vid tjugotalets slut slog landet speciellt hårt, faran kom från de den växande fanatismen hos nationellt berusade fascister, en bidragande orsak till varför så många artister och författare som vuxit fram under Rumäniens så kallade intellektuella guldålder efter Första världskrigets slut och fram till trettiotalets mitt lämnade landet och hamnade i Paris eller USA.  

För en flyktig uppfattning om den skaparkraft som exploderade i Rumänien under dessa hur och hur den reflekterades hos en mängd konstnärer som kom att nå sin berömmelse på annat håll kan jag exempelvis nämna Marcel Iancu, en allkonstnär som tillsammans med Hugo Ball, Emmy Hennings, Hans Arp och Tristan Tzara 1916 grundade Cabaret Voltaire i Zürich och genom sitt Dadakoncept och dess nya revolutionerande kulturuppfattning vände upp och ner på den traditionella konstvärlden som sedan dess aldrig fullt ut har kunnat återhämta sig. Nedan en av Jancos versioner av kabarén och en av han många masker som förenade Dada, europeisk folklore, afrikansk skulptur, med karikatyr och porträttkonst, som i masken som föreställer Tistan Tzara.

Likt så många av sina samtida samhällsomstörtare och förändrare hade Janco många strängar på sin lyra, han var exempelvis även en skicklig arkitekt.

Tristan Tzara, född som Samuel Rosenstock, var liksom de de andra inflytelserika konstkritikerna och konstnärsvännerna italienske/polske fransmannen Guillaume Appolinaire och italienaren Filippo Tommaso Marinetti, en av grundarna till den moderna lyrismen där gränser mellan bild, ljud- och bildkonst suddades till något som fick folk att betrakta den kaotiska samtiden med nya ögon, en konst där reklam, kitsch och traditionell konst rördes om i en modernistisk häxbrygd, som i Tzaras dikt Assessment, Värdering: 

Tzara var präglad av en folklig absurdistik tradition som skapats bland judiska chassider, romer och rumänska bönder och som gjorde att rumänska artister lätt och villigt anammade de konstnärliga landvinningarna i framförallt Tyskland och Frankrike. Där finner vi illustratören André François (född Farkas) som verkade i Frankrike och säkerligen influerade Steinbergs konst.

Realisten Avigdor Arikha som var mycket god vän med Samuel Beckett och gjorde flera porträtt av den store absurdisten, till och med ett av hans sked.

Den originelle kubisten Arthur Segal, vars konst tidigt närmade sig abstraktion.

Men han var mycket versatil och gick från genre till genre.

En annan rumänsk konstnär, som liksom Arikha, Segal och Brauner var jude, var Max Herman Maxy. Han började liksom Segal som kubist i Paris.

Även Segal ändrade ofta stil och genre

Maxy var ungdomsvän med Hedda Sterne i Rumänien och hon följde honom till Paris och flyttade sedermera till New York där hon accepterades som en av de så kallade abstrakta expressionisterna, som annarfs var ett ovanligt grabbigt gäng. I Paris hade Sterne varit i det närmaste surrealist.

 I New York blev hennes konst alltmer abstrakt.

Tills hon åstadkom flera, stora dukar som i mitt tycke är hennes bästa arbeten och påminner mig om Mark Rothkos senare konst.

1944 gifte sig Hedda Sterne med Saul Steinberg. Tillsammans hade de ett stort nätverk bland konstnärer och författare i New York, flera av dem judar som flytt från förföljelserna i Europa. En judisk rumänsk konstnär som betytt mycket för dem, men som lyckats överleva i Frankrike under kriget och förblivit där var Victor Brauner som Hedda Sterne lärt känna under sina år i Paris. Han var en av de främsta surrealisterna, enögd efter det att en annan surrealist, den hetlevrade spanjoren Óscar Dominguez, under ett gräl skadat Brauners vänstra öga med skärvan från en sönderslagen flaska. Detta skedde då Victor Brauner försökte skydda sin landsman, den tidigare nämnde André François, från en ursinnig attack av den rasande spanjoren. Märkligt är att Victor Brauner fem år tidigare porträtterat sig med ett förstört öga (fast där rörde det sig om det högra ögat).

1957 tog Dominguez livet av sig genom att skära upp sina pulsådror. Två år innan Brauner gjort sitt självporträtt med förstört öga hade Domiguez porträtterat sig själv med en blödande handled och två år senare gjorde han en av sina mest berömda målningar med en dam som spelar piano med sina avhuggna händer, något som påminner mig om en av rumänskan Nina Cassians många surrealistiska dikter:

Mina händer kravlar på den heta sanden,

mot okända mål;

kanske till strandlinjen,

kanske till armarna som de skiljts från

och som nu ligger där på stranden

som två halshuggna ålar.

Victor Brauners särpräglade surrealism påverkade såväl Hedda Sternes, som Saul Steinbergs konst.

Nedan ett New Yorker cover av Steinberg som tycks spegla Brauners verk.

Med all rätt kan läsaren fråga sig varför jag i en essä om en så framgångsrikt amerikaniserad konstnär som Saul Steinberg ägnat så mycket plats åt Rumäniens konst och litteratur. Ett skäl är att Steinberg trots all sin amerikanism, sin framgång och sina många vänner likväl förblev något av en främling i sin tid. En särling som för sin egen och sin konsts skull stod vid sidan om och betraktade världen utifrån och in.

Trots sin stora beundran för USA och tacksamhet inför den framgång han rönt kunde Steinberg på sitt oförlikneliga sätt inte undgå att driva med den amerikanska framgångsdrömmen och nationens självgodhet, som i sitt The New Yorker cover The Pursuit of Happines. En illustration fylld med sofistikerad ironi, där jultomten och Sigmund Freud är satta på piedestal. Motsatser förenas i vänliga handslag – lastbarhet med dygd, arbete med fritid, konst med industri, vetenskap med handel. Uncle Sam skakar hand med Uncle Tom, alltmedan arbetslöshetens lejon dödats genom en pil som även genomborrat en fisk med texten "semantik"  (vad det nu kan betyda?) och inflationens påfågel ligger dödad av statistik.

I mitten av trappstegspyramiden biter en orm med texten ”jakten på" svansen på en krokodil med texten ”lycka”, samtidigt som krokodilen biter ormen i svansen. Begriper inte riktigt vad det kan betyda, kanske att jakten på lyckan är ett ständigt oavslutat projekt och en oavbruten kamp. 

Det hela kröns med en kapitalist med sönderslagna bojor och hög hatt. Under honom ser vi texten ”välstånd”.

Ett komiskt mästerverk inom samma genre som Charlie Chaplins öppningsscen i City Lights där hans Tramp vaknar upp i famnen på en personifikation av Prosperity efter det att staden borgmästare avtäckt statyn Peace and Prosperity.

https://www.youtube.com/watch?v=cFbftYfXsnc

Främsta skälet till mitt rumänska intresse är nog att jag hos Steinberg funnit ett rumänskt drag som jag tror mig känt igen i det lilla jag vet om rumänsk litteratur och kanske även folkets kynne – nämligen absurdism. En absurdism som trots att den är ordentligt grundad i en komplicerad verklighet allt som oftast glider in i en drömartad magisk realism. Som Steinbergs verklighetsbaserade konst, som även den likt flera rumänska författare och artister ofta omvandlar språk och text till visuell form.

Vi fann denna visuella ordkonst hos Tristan Tzara och ett något senare exempel är situationisten och lettristen Isidore Issou, född Goldberg.

Flera rumäners speciella hållning till språket, speciellt de författare som levt i exil har i en essä om Eugène Ionesco analyserats av Susan Sontag. Även om hon ogillar Ionescos dramatik konstaterar Sontag  hans betydele genom upptäckten av ”språkets banalitet”. Att språket i själva verket varken är ett redskap för kommunikation, eller ett uttryck för talarens personlighet. Det är snarast ett prefabricerat ting, skapat av talarens omgivning. Han/hon är dessutom i allmänhet fullständigt ovetande om detta faktum och inbillar sig att deras språk, deras uttrycksmedel, är högst personliga. Följaktligen behandlar och använder Ionesco i sina pjäser språket som om det rörde sig om påtagliga ting, precis som i Steinbergs bildvärld. Samtidigt betraktar Ioenesco, som varje sann absurdist, verkligheten, och då även språket, som vore han en främling – tillvaron betraktas ”utifrån”.

Enligt Sontag är dock Ionescos upptäckt knappast unik och vad värre är – jämfört med mästare som Bertolt Brecht, Jean Genet och Samuel Beckett är Ionesco föga mer än en dilettant, även när han är som bäst. Hans verk saknar deras tyngd, blodfullhet och medkänsla. Han visar förakt för mänskligheten, något som enligt Sontag inte är ett brott i sig, men ringaktning av idéer och mänskligt tänkande är enbart pinsamt,speciellt om det uttrycks av en man med begränsad talang. Sontag tillägger att hon inte alls har något emot verk som tycks vara nonsens, som tycks sakna struktur och tanke, men just därigenom avslöjar ”banalitetens banalitet”.

För flera år sedan läste jag med stor fascination välskrivna epos av Panait Istrati och Zaharia Stancu, en klar och gedigen realism, fjärran från någon absurdism.

Det rörde sig om socialt medvetna författare som skrev med en stark känsla av medmänsklighet. Stancu var en frispråkig kritiker av Antonescus diktatur och utrotningskrig mot judar och romer, något som ledde ledde till att han satt fängslad under Andra världskriget. Under Ceaușescu hyllades han dock som en nationalklenod, valdes till Författarförbundets president och blev medlem i den Rumänska akademin.

En annan författare och poet som gynnades av det diktatoriska paret Ceaușescu var Dumitru Popescu, som i egenskap av sekreterare i kommunistpartiets centralkommitté även ansvarade för den statliga censuren.

Nicolae Ceaușescu förhöll sig starkt kritisk till Stalinismen och ansträngde sig för att visa Rumäniens frihet gentemot speciellt Leonid Brezjnevs sovjetiska regim och förde därmed en politik som innebar ett närmande till Väst och en viss lättnad av kommunismens grepp om yttrandefriheten.  Detta innebar dock inte att den statliga censuren avskaffades. Exempelvis krävdes innehav av en skrivmaskin ett statligt tillstånd. Öppet regimmotstånd bestraffades; tortyr och avrättningar förekom. Under vissa tider satt mer än två miljoner rumäner inhysta i landets fängelser. Den fruktade säkerhetspolisen, Securitate, avlyssnade, förföljde och kontrollerade medborgarna. Samtidigt hade paret Ceaușescu en luxuös tillvaro.

Till en början åtnjöt Nicolae Ceaușescu en viss popularitet, speciellt genom sin förmåga att hävda landets självständighet, men efter hand blev regimens förföljelse av dissidenter och minoriteter allt värre och angivarnas antal ökades ständigt.

Poeten, filosofen och författaren Dumitru Popescu beskriver i sina omfattande memoarer hur han allt som oftast var tvungen att söka upp herr och fru Ceaușescu för att få deras medgivande för att ge ut politiskt tveksamma alster. Med tanke på detta är det något märkligt att jag för flera år sedan kom att läsa en milt sagt underlig roman av Popescu, Den kungliga jakten, som mellan raderna och inom ramen för en långt driven magisk realism riktade skarp kritik mot Rumäniens diktatoriska makthavare och deras villiga hantlangare. Kanske undgick romanen hans egen censur genom att sägas äga rum under den tid då Rumänien led under stalinismens ok, men det hindrar inte att dess regimkritik under den magiska realismens täckmantel även omfattade den av Popescu så offentligt och villigt omhuldade Ceaușescuregimen.

I själva verket hade den kulturellt inflytelserike Popescu, som bakom sin rygg av dissidenterna kallades för ”Guden Dumitru”, varit en av skaparna av Ceaușescus politiska linje. I sina memoarer skriver Popescu:

Jag vill inte dra mig undan och kan villigt erkänna att jag till en början beundrade Ceaușescus egenskaper. Ja, jag älskade honom. Det fanns tillfällen då han genom sina brister skadade landet. Men, både när han var bra och när han var dålig förblev han en modig, beslutsam och ambitiös patriot. På sitt sätt behärskade Rumänien hela hans medvetande. Rumänien var för denne turbulente och emellanåt skrämmande man hans enda kärlek i världen.

Som exempel på den absurdistiska stämning och berättarteknik som fanns i flera av de alster som producerades under Ceaușescu kan en del av Den kungliga jaktens förvirrande, men likväl fascinerande innehåll redovisas. En roman där allt blandas samman. Människor och hundar, dissidenter och beslutfattare, mördare och polis förenas i en makaber vision. Till slut behärskas i romanen hela landet av en ”rabiessmitta” som påminner om den som förkommer i zombiefilmer där hela populationer omvandlas till blodtörstande monster. Det tycks som om romanen förebådar uppkomsten av en människoart som skall frodas inom ett ”nytt samhälle”. Kanske ett bolsjevistiskt Utopia, som i själva verket inte är något annat än ett dystopiskt helvete.

Det hela börjar med att Patriciu mörda. Han var politruk och ordförande i landets förnämsta fotbollsklubb, ”fotboll är århundradets religion”. Historiens berättare, detektiven/åklagaren Tică Dunărințu, får till uppgift att finna mördaren, men finner snart att mordet är kopplat till mordet på hans egen far. På den fotbollstribun där Patriciu brukade vistas fanns även politruken Moise, som Dunărințu misstänker är hans fars mördare.

Då Dunărințu med sin bil under en regnig mörk natt färdas genom en öde skog, brakar den samman och han får lift med en förbipasserande bil, med ytterst märkliga passagerare. Plötsligt byter berättaren identitet och blir till en yngling. I bilens baksäte färdas två kvinnor. En av dem undrar om pojken inte är rädd. Han svarar att han inte förstår varför han skulle vara rädd. Kvinnan påstår då att han har all orsak att vara det eftersom han färdas med en kvinna som är på väg att mörda en man som redan är död. Damen som kallas Skolflickan, förklarar att hon skall mörda Horia Dunărințu, fadern till detektiven/åklagaren som läsaren redan mött, Horia hade varit hennes lärare. Kvinnan skall mörda honom i Pătârlageles skogar och där begrava honom under snön.

Den nye, unge berättaren, förklarar då för den presumtiva mörderskan att Horia sedan länge är död och så är även hans mördare, Moise. Varför mörda de redan döda? Berättaren kände inte Moise, men han har besökt den kände politrukens grav, som även besöktes av människor som hatat honom och därför pissade på hans grav. Han hade sedan dess hört att några nattliga besökare sett hur Moises ruttnande kadaver stigit upp ur sin grav och hur kyrkogårdsbesökarna då attackerat honom med käppar och stenar, innan de flydde från platsen.

Det berättas sedan hur de Döda har sina vägar under våra vägar och att de dricker vatten ur våra brunnar. Enbart de värsta av dem får inte ens vistas där utan sänds tillbaka ovan jord, eller är så galna att de förgiftar de levande eller reinkarneras för att tränga in i de levandes själar och få dem att agera och tala i enlighet med deras vilja, eller så förvandlas de till hundar, vargar, fåglar eller nässlor.

Bilen anländer till en stad som kan vara Bukarest. En av damerna bjuder hem berättaren till sig för en kopp te. Under tiden söker chauffören upp en mekaniker, eftersom hans bil börjat krångla, men på väg till verkstaden kommer han ihåg att han glömt sitt cigarrettetui hos damen som bjuder berättaren på te. Då chauffören kommer till lägenheten finner han sina två före detta kvinnliga passagerare mördade. Berättaren grips. Man upptäcker att damerna varit döda i två veckor, fast berättaren bedyrar att han färdats med dem kvällen innan. Det uppdagas att inte enbart fadern till den tidigare nämnde åklagaren/detektiven Tică Dunărinţiu har mördats – hans mor har våldtagits av nio män som försökt pressa bekännelser ut henne.

Popescus berättelse ger intryck av att vara ett fullkomligt kaos, som trots detta tycks följa ett mönster fastställt av en sinister planläggare –  Staten, en kriminell organisation, Gud?

Absurdismen tog/tar sig många uttryck i Rumänien. Ibland kläds den i ironiskt filosofiska spekulationer, som i Matei Calinescus Zacharias Lichters liv och åsikter från 1969. Titeln anspelar givetvis på sjuttonhundratalets mest egendomliga nonsensroman, den mer än lovligt förbryllande The Life and Opinions of Tristram Shandy, Gentleman, som jag aldrig lyckats ta mig igenom.

Calinescus roman blev i Rumänien en ovanligt populär bok. Själv blev jag inte speciellt imponerad, på mig gav den intryck av att liksom Tristram Shandy vara ett hopkok av olika filosofier och spekulationer, presenterade på ett något krystat ”humoristiskt” vis. Men, men, som exempel på rumänsk dadaism kan ett kort sammandrag vara på sin plats.  

Huvudperson är en åldrig jude som vandrar runt i Bukarest där han uppträder som excentrisk filosof och tiggare. Lichter tillbringar sin tid i stadens parker och barer där han predikar en lära som enligt honom uppenbarades då han mitt på ljusa dagen drabbades av en blixt från ovan. Den bländade honom och träffade honom som en sten, medan den med ett bedövande rytande brände hans mun och inre. Lichter drabbades av märkliga hallucinationer – män med örnhuvuden, grodor och råttor, av vilka en del väste åt honom med kluvna tungor. När tystnaden åter sänkt sig kring honom insåg Lichter att han i sig nu inkarnerade tre mänskliga stadier; i) Cirkus – hans clownaktiga fall och löjliga stapplande mitt bland människorna i en park; ii) Galenskap – de märkliga hallucinationerna, och iii) Bryderi – hans medvetenhet om och predikande kring ankomsten av Guds heliga flamma.

Cirkus definierar Lichters återvändande som en clown som uppträder med humoristiskt nonsens, blandat med tårar och tragedi, ett stadium som obevekligt leder till ensamhet, tystnad och oförmåga att kommunicera.  Men, då uppenbarar sig Galenskapen som en befrielse genom att läka och förena Lichters splittrade medvetande.  Därmed skapas en helhet, befriad från språkligt förtryck och en öppning mot myternas förmodade, men i själva verket befriande kaos. Det sista stadiet i Lichters utveckling, och det som borde vara ett ideal för varje människa, är Bryderiet, ett tillstånd präglat av mörker och tystnad i vilket man känner och förstår att Gud finns bortom språk, bortom vara och icke-vara.

Lichter är omoralisk, han anser att stöld är en protest mot ägandets tyranni och hyllar tiggeriets svåra, men missförstådda konst.  Han beskriver Dumhetens rike som ett tillstånd av egocentrerat ägande, i motsats till varandets frihet. Enligt Lichter är den ständigt berusade, moltigande och halvsovande Leopold Nacht den enda sanna filosof han känner och den som är helt överens med hans egen livsfilosofi – att det finns enbart en enda sanning, odelbar och tigande. Allt som sägs är därigenom en lögn och själva existensen ett misstag, en synd.

Häri, och i mycket annat har Calinescu mycket gemensamt med den kompakt misantropiske Émile Michel Cioran:

Då jag befinner mig i närheten av en likkista brukar jag fråga mig: ”Vad var det för nytta för dess innehavare att ha blivit född?” Numera ställer jag samma fråga om var och en som lever.

Den rumänske filosofen/författaren E.M. Cioran, som Sontag, till skillnad från Ionesco, har lyft till skyarna, levde, som så många andra rumänska författare största delen av sitt liv i exil i Paris. Han skrev på franska och det kan inte förnekas att han i sina aforismer visar sig som en stor stilist. Liksom Nietzsches består flera av hans böcker av en stor mängd aforismer och Cioran hävdade att detta passade honom bäst eftersom han motsatte sig varje system, att fritt tänkande måste innefatta vad som kunde uppfattas som motsägelser och det var därför som sammanställande av en mängd oftast kortfattade aforismer/konstaterande bäst kunde förmedla hans livsinställning.

Aristoteles, Aquinas, Hegel – medvetandes tre förslavare. Det värsta förtrycket är systemet, inom filosofi och allt annat.

Cioran hade ett speciellt ont öga till Hegel (och där håller jag med honom) och retade sig på filosofens predikande om att människan skulle känna sig fri om hon omgärdades av en värld skapad av henne själv. Cioran menade att det var precis vad Hegel åstadkom och att han därigenom bidrog med inspiration till olika samhällssystem som förslavat och föraktat människan.

Likt Nietzsche, och likt honom som son till en präst, var Cioran betydligt mer välvilligt inställd till Buddhismen och Hinduismens djupsinniga tänkare och deras förnekandet att den mänskliga existensen är av godo. Cioran hyllade stillaståendet, tomheten, intets allomfattande lugn. Tanken på framåtskridande, på framgång, förolämpade enligt honom intellektet. Västvärlden är ”en väldoftande ruttenhet, ett parfymerat kadaver”.

Till saken hör att jag aldrig varit speciellt fascinerad av aforismsamlingar, hur geniala de än kan vara, det gäller till och med mästare som Nietzsche och Oscar Wilde, som hade en förmåga att sprida aforistiska pärlor omkring sig, jämte en hel del dumheter. Jag finner aforismernas kompakta natur tröttande, speciellt om jag bombarderats med dem sida efter sida. Jag tappar intresset och retar mig på författarnas överlägsna attityd, detta förnumstiga konstaterande av sanningar, varav många framstår som antingen självklara eller frånstötande.

Misstänker att Cioran beundrade Nietzsches tankefrihet, hans omkullstörtande av ett lyckligt slentriantänkande. Likt Nietzsche dyrkade Cioran musik. Inom musiken kunde han hylla klarhet och ordning. För Cioran var Bachs musik kopplad till gudsbegreppet, något oerhört, något som befann sig långt bortom allt sådant som är futtigt och mänskligt. Med andra ord är sann musik kopplad till, kanske till och med identisk med Gud. Cioran konstaterade att det ”ovanliga”, det så kallade ”geniala” inte alls är ett kriterium för fullkomlighet. Paganinis musik var mer överraskande, mer oförutsägbar än Bachs, men det gjorde honom inte sannare eller bättre än denne oförliknelige mästare.

Likheterna med Nietzsche hindrade inte Cioran från att ösa agg även över honom. Han skrev att Nietzsche var naiv. Besatt av sin egen entusiasm och sitt översvallande språk. En falsk bildstormare som med ett pubertalt utanförstående på avstånd betraktade mänskligheten och genom sin okunnighet om erotik, smuts och elände kom upp med en så löjlig tanke som att mänskligheten skulle kunna förbättras genom insikt och självständigt tänkande, när all kunskap i själva verket är en omöjlighet och även om den inte vore det skulle den inte kunna lösa någonting. Om Nietzsche verkligen förstått den mänskliga naturens eländighet skulle han ha insett vilken löjlig tanke, vilket groteskt inbillningsfoster hans Övermänniska var. Det enda som förmildrade Nietzsches dumheter var hans galenskap som fick honom att dö lycklig, frånkopplad den mänskliga existensens elände.

Cioran liknar även Calinescus Zacharias Lichter i den meningen att han bejakade sitt loserskap och konstaterade att det är bättre att leva i rännstenen än att sättas på piedestal. Undrar vad Cioran, som ständigt plågades av sömnlöshet, ägnade sig åt i sin rännsten annat än att vältra sig i pessimism och beundran av egen insiktsfullhet och stora beläsenhet. Jag tror knappast att han som Wilde tyckte att vi alla befinner oss i rännstenen, men att några av oss likväl betraktar stjärnorna.

Nej, Cioran är inte min typ av filosof, även om han allt som oftast kan komma upp med en eller annan beundransvärt formulerad tanke. Min misstänksamhet mot Cioran kanske även grundar sig på att jag inte kan undgå att läsa honom med fördomsfullt färgade glasögon.

Vid sjutton år ålder började Cioran studera filosofi vid universitetet i Bukarest och grundlade där en livslång vänskap med Eugène Ionesco och Mircea Eliade, likt den senare fascinerades han även av och anslöt sig till det mordiskt patriotiska Järngardet. Efter det att Cioran 1933 erhållit ett stipendium för studier vid Humboldtuniversitet anslöt han sig i Berlin till Nazistpartiet. Efter Andra världskriget tog Cioran avstånd från alla sina tidigare politiska sympatier. Han ångrade sina kopplingar till olika ideologier och organisationer och konstaterade att fanatism är döden för all konversation och allt fritt tänkande. Han deklarerade ”Ge oss tvivlare, sofister och dilettanter, som åtminstone är befriade från allt så kallat förnuft”. 

Enligt honom hade Hitler varit en sinister och samtidigt patetisk person. Mot all förmodan lyckades denna galning åstadkomma allt han eftersträvade, men samtidigt förstörde han allt omkring sig. Därigenom var han ett monster helt i en klass för sig. Mannen var ett missfoster, men även hans patos, hans övertygelse och idealism var monstruösa. En förlorare som ständigt talade om seger. Som trodde på sina ord och därigenom murade in sig själv i snedvriden optimism. Även då allt rasade kring honom uttryckte han ett vansinnigt hopp om att hans vilja och övertygelse skulle segra och instängd i denna galenskap uppfann och genomförde Hitler den ena vedervärdigheten efter den andra. Det är just därför vi kan säga att han mer än någon annan dödlig lyckades förverkliga drömmen om sig själv som Övermänniska. Han var dock en idiot. Att söka makt, att erhålla den och spela rollen av en oförliknelig ledare, kan enbart genomföras med en stor dos av dumhet, av gränslös idioti. Med ett cyniskt småleende konstaterade Cioran att alla stora historiska händelser har satts i rörelse av galningar, av mediokra galningar.

Mja, kanske Cioran hade rätt, men mina tvivel om honom som person och filosof består. Precis som fallet är med Sverigedemokraternas ledare och grundare tror jag att de gamla nazistiska ränderna inte går ur. Ciorans filosofi andas, enligt mig, ett unket människoförakt. Precis som Nietzsches tal om blonda bestar och vederkvickande krig solkar hans filosofi så finns det mycket hos Cioran som får mig att vända mig emot honom:

”Enbart sådant som kommer från känslor och cynism är verkligt. Allt annat är enbart talang.”

”En Statsmans styrka består i att vara visionär och cynisk. En drömmare utan skrupler.”

”Ett tillräckligt omfattande perspektiv säger oss att ingenting är varken gott eller ont. Den historiker som ägnar sig åt att sätta sig till doms över det förgångna tillämpar journalistik inom ett annat århundrade.”

”Att vara objektiv är detsamma som att behandla andra som om de vore ting, kroppar – att förhålla sig till dem som om du vore en begravningsentreprenör.”

När jag läser Ciorans lavinartade flod av aforismer påminns jag om att Saul Steinberg också har kallats för en aforistiker. Det var serietecknaren Art Spiegelman som definierade honom som en sådan. Spiegelman, skapare av den nu klassiska grafiska romanen Maus, om sina föräldrars prövningar under förintelsen, kände Saul Steinberg tämligen väl. Han introducerades för honom av sin fru Françoise Mouly, som arbetade som konstredaktör på The New Yorker. Precis som Steinberg gjorde Spiegelman en hel del kvicka covers för The New Yorker, i allmänhet präglade av en mörk humor.

Eftersom Maus i hög grad är en meta-roman som blandar samman Art Spieglmans liv med hans föräldrars, dyker Françoise Mouly upp även där. På teckningen nedan diskuterar Art med sin fru om det bästa sättet att rita henne – som en groda som andra fransmän, eller som en jude, eftersom hon efter Arts fars ständiga vädjanden konverterade till judendomen. Samtliga  karaktärer i Spiegelmans grafiska roman avbildas som djur – judar är möss, tyskar kattor, polacker grisar, fransmän grodor, britter fiskar, romer fjärilar och svenskar är  renar.

Ciorans vän Mircia Eliade tog aldrig offentligt avstånd från sin ungdoms fascistiska övertygelser och uttryckte sin beundran för den i min mening otrevligt fascistiske, italienske klåparen Julius Evola. Trots detta kan jag inte förneka att Eliades skrifter betytt mycket för mig och väckt min beundran. Mina religionshistoriska studier har inspirerats av hans böcker kring shamanism, yoga och indisk filosofi och inte minst hans allomfattande kunskap om likheter mellan religiösa övertygelser under alla tider och hörn av världen. Kanske har de inte varit hundraprocentigt adekvata, men likväl – de är inspirerande. Speciellt har jag gripits av hans lära om hierofanin, det vill säga hur det gudomliga uppenbarar sig på en speciell, avgränsad plats, inom en individ, eller inom en rit.

Likt flera andra rumänska tänkare/filosofer var Eliade även skönlitterär författare och som sådan, likt Popesco som trots sitt beklagansvärda medlöperi i sina romaner åstadkom en förtäckt, fantasifullt fantastisk kritik av den regim han levde under, så kunde Eliade i sina skönlitterära alster skapa en trollspegel av totalitära regimer.

Eliade får mig att tänka på min äldsta dotters väninna Anca från Rumänien, som en gång frågade Janna vilken roman om en diktatur som hon funnit mest intressant. Då Janna svarat 1984 av Orwell hade Anca skrattat och konstaterat att något sådant skulle inte ha kunnat skrivas under en diktatur. Då Janna undrade vad hon menade med det, svarade Anka att 1984 varken var rolig eller fantastisk. Då Janna frågat Anka vad hon ansåg vara en bra roman om en diktatur svarade hon att det tveklöst var Bulgakovs roman Mästaren och Margarita som är sann, rolig och fantastisk och därigenom inte kunde publiceras under Stalin.

Vid flera tillfällen i sitt liv gjorde Eliade imponerande nedslag i den magiska realismen och vid sidan om sitt imponerande och mycket omfattande religionhistoriska publikationer skrev han flera romaner, de flesta med ett mystiskt och absurdiskt tonfall. 1928 till 1931 studerade Eliade vid universitet i Calcutta, bevistade ashrams, lärde sig sanskrit och gifte sig med en indiska. En tid som satte djupa spår i hans fortsatta liv. I en skönlitterär bok, Två märkliga berättelser, som han skrev om Indien förklarar en vishetslärare:

Ingenting i denna värld är verkligt, min vän. Allt som sker är en illusion. Och i denna värld av hallucinationer, där ingenting är beständigt kan varje människa som tror sig vara i besittning av kunskap och kraft åstadkomma vad helst hon vill, vare sig det är gott eller ont.

I en av berättelserna, Nätter i Serampore, färdas tre europeiska vetenskapsmän i det inre av Bengalens urskogar och slungas där in i en alternativ verklighet där de bevittnar det brutala mordet på en ung indiska, ovetande om det verkligen har skett, eller inte.

I den andra berättelsen, Doktor Honingbergers hemlighet, försvinner en rumänsk läkare spårlöst efter att genom yogatekniker sökt efter det legendariska Shambalah. Det rör sig om välskrivna, tankeväckande noveller, men de överträffas av Den gamle mannen och officeren, en kort roman som översatts till svenska, fast den rumänska titeln kan närmast översättas som Den gamle mannen och byråkraterna.l

Här möter läsaren den pensionerade rektorn Zaharia Farama som likt Zacaharia Lichter ägnar sig åt att utan mål vandra runt i Bukarest och vid olika tillfällen i barer och parker berätta oändliga historier om före detta elever. Den hemliga polisen, som lyssnar till allt, överallt, finner att en del av dessa personer blivit inflytelserika och då en del av historierna visar sig innehålla besvärande uppgifter, som kan bevisas, blir polisen alltmer uppmärksam på Zaharia och hans berättelser. Till slut utsätts han för krävande förhör. Zaharia visar sig vara ovanligt samarbetsvillig och gläder och sig över uppmärksamheten. Han berättar med stor entusiasm sina märkvärdiga historier, som efterhand blir alltmer fantastiska och impregnerade med obskyr rumänsk folklore. 

Den hemliga polisen inbillar sig att den gamle mannen är en slug motståndman som under en väv av fantastiska sagor döljer verkliga förhållanden. Förhörsledaren, en kvinna vid namn Anca Vogel, förstår sig dock på den gamle läraren och inser att det finns en dold mening bakom varje historia och att den sin tur leder till en annan historia, likt kinesiska askar öppnar de sig till den ena världen efter den andra och vid slutet av processen anas en inre, allomfattande sanning. Anca säger till sina kollegor att de borde lära sig från den gamle mannens berättelser och det borde även byråkrater, politiker, författare och konstnärer, om de gjorde det skulle allt bli bättre. Givetvis råkar Anca illa ut då poliserna misstänker att hon fångats in i den sluge förrädaren Zaharias nät och blivit en del av motståndrörelsen även hon.  Eliade förklarade att syftet med hans lilla roman var att visa på en

sammanstötning mellan två mytologier: Folksägnens mytologi och människornas. Sägnerna lever fortfarande och väller upp inom den gamle mannen. Mot honom står den moderna världens mytologi, teknokratin. Dessa två mytologier kolliderar med varandra. Poliserna försöker upptäcka berättelsernas dolda mening. Med sina skygglappar kan de dock enbart finna politiska hemligheter. De är oförmögna att föreställa sig att det kan finnas någon mening utanför det politiska fältet.

Bland Zaharias berättelser finns en skildring av hur barn och ungdomar håller till i en källare till de hyreshus i vilka de bor och där nere finner de mystiska tecken och historier. En av dem upptäcker vägen in till en underjordisk värld där myter och legender blir verkliga. Därinne lever Oana en jättelik flicka som förälskat sig i en tjur, som är en annan kvinna i förklädnad.

En berättelse som leder mig till den samtida författaren Mircea Cărtărescus roman Nostalgia i vilken ett gäng vilda ungar i en hyreshuskällare förtrollade lyssnar till en pojke som berättar fantastiska historier, samtidigt som han tycks besitta övernaturliga krafter och oanade insikter. Då han slutligen visar sig, likt varje ung man, även kunna förälska sig i en flicka faller han i onåd hos sina tidigare så förhäxade adepter. Här finns hela barndomens förtrollade värld med dess mystiska lekar, otyglade fantasi, våld och kamratskap.

Trots att den består av fristående berättelser är Nostalgia en roman. Den hålls samman av berättartrådar som leder in i den ena berättelsen efter den andra. Ständigt närvarande bakom allt detta finns Berättaren, som kan identifieras med Mircea Cărtărescu. Men, en diskret, flyktig närvaro, fjärran från exempelvis hur den självupptagne Knausgård figurerar i sina så hyllade självbiografiska skrifter. Cărtărescus berättelser pulserar i ett nostalgiskt skimmer. Samtliga färgas av minnen från hans barndom och ungdom. Det sker i en högst påtaglig och erotisk belysning, karaktäriserad av barnets skräck och undran inför sådant som det inte riktigt förstår, exempelvis erotisk lockelse. Barnens lekar och fantasier övergår efterhand, och nästan omärkligt, i våldsam trånad, erotisk besatthet och förtvivlad längtan efter kärlek, såväl fysisk som psykisk. Men, även detta stadium infiltreras av barndomens fantasteri och läsaren vet snart inte vad som vad som är verklighet, eller vad som är drömmar.

En mångfärgad väv av minnen, musik, läsefrukter och drömmar skapas genom Cărtărescus lyriskt nyanserade och rika språk, som med ett lätt och ledigt flyt efterhand höljer läsaren i ett nät av berättelser, präglade av ett rikt, ofta fullkomligt oväntat fantasteri. Det är som då Scheherazade i Tusen och en natt med sina berättelsers förtjusande sagoriken förtrollade den blodtörstige, men bedrövade och olycklige paschan.

I Nostalgia skiftar perspektiven, liksom berättare och könsroller. I berättelsen Tvillingar tycks en man över transvestism och genom en nyckfull flickväns manipulationer till slut bli intagen på ett mentalsjukhus, där han interneras på dess kvinnoavdelning. Han har tydligen förvandlats till en kvinna och eftersom det molt slutet slut framgår att berättelsen är skriven av honom/henne blir läsaren klar över att de emellanåt förvridna, men likväl klart framställda sekvenserna från en parallell verklighet fötts ur en mentalsjuk hjärna – eller? Alla sammanhang är oklara. Liksom i de andra berättelserna i Nostalgia utspelar sig händelserna i en drömvärld där allt sker mot en fond av ett högst påtagligt Bukarest och en noggrant beskriven vardag.

Det är inte utan att Cărtărescu får mig att tänka på en annan av mina favoritförfattare, nämligen Stephen King. Även han är, i all sin ojämnhet, en berättare av Guds nåde, som likt Cărtărescu ofta närmar sig den gotiska skräcklitteraturens domäner, men likväl är fast förankrad i sin samtids USA, liksom Cărtărescu rör sig ut och in i sin rumänska vardag. Hos King finns även allmänhet barnens värld och föreställningar i centrum. Jag läste nyligen hans Fairy Tale, där en pojke lämnar en noggrant beskriven samtid i en amerikansk småstad, för att därifrån genom underjordiska tunnlar hamna i ett mörkt sagoland, med mystiska varelser och märkliga städer. En värld som dock på ett märkligt sätt är kopplad till hans egen, högst personliga verklighet.

Som coda till sin Nostalgia har Cărtărescu placerat sin berättelse Arkitekten, Den börjar helt stillsamt och vardagligt med att en ung arkitekt på professionellt uppåtgående införskaffar sig en rumänsktillverkad Dacia. På morgonen innan han ger sig av till arbetet får han till vana att sitta i sin bil och under felra minuters tid insupa dess doft av fräsch modernitet. Han drömmer om en bilburen framtid tillsammans med sin unga, attraktiva hustru. Han saknar fortfarande körkort, men skall snart inleda sina körlektioner. Medan han sitter där i sitt kära fordon pillar och rattar han på olika knappar. Plötsligt börjar bilhornet tjuta. Det är honom omöjligt att få tyst på det skränande eländet och morgontrötta grannar börjar gorma på honom. I panik flyr den förtvivlade  arkitekten till bilverkstad och långt om länge lyckas en mekaniker få tyst på den hjärtskärande skrällande  biltutan.

I enlighet med tankar som funnits hos filosofer och kulturkritiker, som Nietzsche och Cioran, skildrar Cărtărescu musiken som något överjordiskt, bortom mänsklig fattningsförmåga. Cioran tycktes uppfatta Bachs musik som en indikation på en övermänsklig kraft, precis som Nietzsche. Den senare är kanske det bästa exemplet på en filosof/författare som uppslukats av musikens mysterium. Med ett småleende kan jag inte låta bli att förställa mig Nietzsche gnolande på ABBAs melodier. Han var ju trots allt en filosof som ständigt hyllade dans och musik och som ansåg att skratt och glädje var den rätta inställningen till livet och sig själv  

So I say thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it? I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance, what are we?
So I say thank you for the music, for giving it to me

Tonkonsten fördjupade Nietzches liv och blev till ett förenande inslag i hela hans poetiska och filosofiska galenskap. Efter sin mentala kollaps fick Nietzsche på sjukhuset i Basel frågan om hur han mådde. Nietzsche svarade då: ”Jag mår bra, men det är enbart i musik jag kan uttrycka mitt tillstånd”. Innan han slutligen klev in i tystanden talade Nietzsche så gott som enbart om musik och fram till sin död år 1900 kunde det hända att han oväntat kunde ta sig till pianot och där improvisera underliga melodislingor. Allt Nitezsche kunde minnas var tydligen musik.

Hos Cărtărescus arkitekt växer musiken han skapar till oerhörda dimensioner – den förvandlar honom själv till ett oavbrutet spelande, skapande monster, förvandlar bilen, kvarteret, landet och slutligen hela Universum. Musiken avslöjas i all sin magnificens, som slutstroferna i Dantes Komedi, där Guds kärlek får ta på sig den rollen:

A l’alta fantasia qui mancò possa;

ma già volgeva il mio disio e ‘l velle,

sì come rota ch’igualmente è mossa,

l’amor che move il sole e l’altre stelle.

En knepig text, här i Ingvar Björkesons beundransvärda översättning: Här svek den hòga fantasins krafter, men likt ett hjul som framdrives jämnt och säkert följde nu all min längtan och min vilja den Kärlek som rör sol och andra stjärnor.

Liksom Dantes Divina Commedia är Cărtărescus Nostalgia även den en dröm om författarens liv, tankar och övertygelser och lik Dante klär han dem allt som oftast i en överdådig fantasi och ett dynamiskt, följbart språk. Men om Dante i sina slutord låter kärleken lysa starkast som Universums motor, låter Cărtărescu musiken göra det i en explosion av vetenskapliga och måleriska ord och termer.

Cărtărescus Arkitekt får mig att tänka på den ryske kompositören Aleksandr Nikolaevič Skrjabins levnadsöde. Uppenbarligen oberoende av inflytelserika samtida kompositörer utvecklade Skrjabin ett dissonant musikaliskt språk som utan att vara atonalt överskred den vanliga tonaliteten, helt i överenstämmelse med hans personliga metafysik. Skrjabin var inspirerad av konceptet Gesamtkunstwerk, allkonstverket som i sig skulle innefatta alla kända konstformer. För att åstadkomma detta använde sig Scrjabin av sin synestetiska förmåga som fick honom att associera färger harmoniserande toner i hans personligt tillämpade. Till hjälp för detta hade han en skala, färgkodad cirkel av femtedelar, inspirerad av teosofiska övertygelse.

En annan teosof som försökte sig på något liknande var tjecken Frantisk Kupka, men han försökte omsätta musik i målningar.

Under en tid innan sin död var Scrjabin i full färd med att planera ett aldrig för skådat, eller avlyssnat, multimediaverk, som skulle framföras på en speciell plats i Himalayas bergmassiv. Detta mastodontverk skulle utlösa ”Armageddon, en storslagen religiös syntes av alla konster som skulle förebåda födelsen av en ny värld.”. Skrjabin efterlämnade enbart några skisser för detta verk – Mysterium.

Skrjabin gav sin sista konsert den 2:e april 1915 i Sankt Petersburg. Han fick strålande recensioner och skrev

Jag glömde helt bort att jag dirgerade i en konserthall med folk omkring mig. Det här händer mig väldigt sällan då jag står på podiet. Men, nu var jag tvungen att betrakta mig själv mycket noggrant, se på allt som från långt avstånd, endast så kunde jag behålla min självkontroll.  

Då han återvänt till sin lägenhet i Moskva betraktade Skrjabin en liten finne på högra överläppen, den hade under ett par månader irriterat honom. Den 4:e april drabbades han av ett våldsamt feberanfall. Finnen blev en pustel, sedan en karbunkel slutligen en furunkel. Symptomen på en smärtsam lokal infektion, orsakad av den ofta dödliga bakterien Staphylococcus aureus. Såret kring den växande furunkeln såg ut som ”lila eld”. Då furunklen snittas upp var det redan försent, den hade förgiftat Skrjabins blod. Den 14:e april 1915 dog Skrjabin av sepsis. Han var endast 43 år och på höjden av sin karriär. I Europa rasade Första världskriget – Armageddon.

Cărtărescus  litterära verk är utan tvekan en del av den absurdistiskt rumänska tradition som jag genom Steinberg leddes in i, men hans värld är liksom Steinbergs konst fast förankrad i samtiden och är därmed ett exempel på hur sann konst, hur fantastisk den än kan tyckas vara, talar direkt till oss. Och liksom Steinberg, som inte för ett ögonblick tycktes tveka om konstens giltighet, dess förmåga att beröra oss, så är Cărtărescus romaner ett bevis på hans tro på litteraturens, på språkets kraft och litteraturens fortlevande förmåga att fascinera oss. Berättelsernas livgivande kraft. En sann förvaltare av Scheherazades arv.

Adorno, Theodor W. (1967) Prisms: Cultural Criticism and Society. London: Neville Spearman. Appelfeld, Aharon (2005) The Story of a Life. London: Hamish Hamilton. Björkeson, Ingvar (1988) Dante Alighieri: Den gudomliga komedin. Stockholm. Natur och Kultur. Bowers, Faubion (1996) Scriabin, a Biography. New York: Dover Publications. Calinescu, Matei (2018) The Life and Opinions of Zacharias Lichter. New York: New York Review of Books Classics. Cărtărescu, Mircia (2005) Nostalgia. New York: New Directions. Cioran, E.M. (2020) The Trouble of Being Born. London: Penguin Modern Classics. Eliade, Mircia (1978) Den gamle mannen och officeren. Stockholm: Coeckelberghs förlag. Eliade, Mircia (2001) Two Strange Tales. Boulder, Colorado: Shambhala. Goethe, Johann Wolfgang (2021) Faust. Der Tragödie Erster Teil; Textausgaben mit Kommentar und Materialen. Ditzingen: Reclam. Ionaid, Radu (2022) The Holocaust in Romania: The Destruction of Jews and Roma Under the Antonescu Regime, 1940-1944. Lanham, Maryland: Rowman & Littlefield. King, Stephen (2022) Fairy Tale. London: Hodder & Stoughton. Levi, Primo (1998) Is This a Man? The Truce. Boston: Abacus. Manea, Norman (2013) The Hooligan's Return: A Memoir. New Haven, CT: Yale University Press. Mouly, Françoise and Art Spiegelman (2018) “Saul Steinberg: On the Hyphen Between High and Low.” The New Yorker, July 20. Popescu, Dumitru (1988) The Royal Hunt. ‎London: Quartet Books. Sontag, Susan (2009) Against Interpretation and Other Essays. London: Penguin Modern Classics. Steinberg, Saul (1954) The Passport. New York: Harpers and Brothers. Steinberg, Saul (2018) The Labyrinth. New York: New York Review Books. Weissbrot, Daniel (1993) The Poetry of Survival: Post-war Poets of Central and Eastern Europe. London: Penguin Books.

Everything runs on electricity.
Electricity, there's something
strange about that.
Electricity flows everywhere,
as you know,
back and forth across the threads.

Thus sang Theodor Lorentz Larsson, aka ham comedian Lasse from Skåne, in the twenties and there is certainly something strange about electricity. I don't get any wiser no matter how much I read about it. All living organisms are constantly taking in and releasing energy and electricity manifests itself in a variety of forms; such as lightning, static electricity, electromagnetic fields and electromagnetic induction. Our thinking – our brain – is mostly powered by electricity.

A couple of my friends have recently suffered from various, rather dramatic changes in their brains and I have increasingly come to think about electricity, personality ,the  soul and consciousness. It's probably my own age that's haunting me - the older I get, signs of aging will appear and steadily become  worse.

It is only in recent years that I have come to think about body and health. I could previously identify myself with the chain-smoking, hypochondriac Zeno Cosini’s description of his father in Italo Svevo’s novel Confessions of Zeno:

My pursuit of health had lead me to study the human body. He, on the other hand, had succeeded in banishing from his memory all thought of this terrible machine. As far as he was concerned the heart did not beat, and he had no need to remind himself of valves and veins and metabolism to explain why he was alive. … For him the earth was  motionless and solid, poised between its poles.

I have now been shoved into magneto encephalography (MEG) machines that measured and photographed my brain’s electrical currents, as well as I on a screen have watched my resilient heart beating, something it has done for almost seventy years – at least sixty beats a minute, night and day. Incomprehensible. What makes it go on like that? Where is the power behind all this? What is life? Is it all electricity based? The entire Universe?

_

Everyday miracles, like the constant activity of the gelatinous, folded lump of fat and proteins that is hidden behind the shell of the skull. One and a half kilograms packed with 86 billion neurons, which through electrical impulses and chemical signals control and coordinate thoughts, feelings, behaviour, body movements and sensory impressions. From this organ emanate nerve fibres scattered throughout the body, from where they receive and transmit signals to the grey fat mass, which processes and interprets them, during wakefulness as well as sleep.

With new insight I read Walt Whitman's I Sing the Body Electric in his Leaves of Grass from 1855. In that long poem Whitman describes the human body as a miracle. How it gives each of us our distinctive character, while it at the same time connect us with other individuals, as well as the entire humanity, yes - with the Universe. To have a body means, according to Whitman, that you are an integral part of a beautiful, well-ordered, fantastic and joyful Cosmos.

Like several of Whitman's poems I Sing the Body Electric is partly a list, which powerfully, lyrically and enthusiastically presents a catalogue of human body activities; our thoughts and how they are connected to our bodies. Whitman describes a variety of external and internal body parts in a way that reminds me of James Weldon Johnson's gospel song Dem Bones:

Toe bone connected to the foot bone
Foot bone connected to the heel bone
Heel bone connected to the ankle bone
Ankle bone connected to the leg bone
Leg bone connected to the knee bone
Knee bone connected to the thigh bone
Thigh bone connected to the hip bone
Hip bone connected to the back bone
Back bone connected to the shoulder bone
Shoulder bone connected to the neck bone
Neck bone connected to the head bone
Hear the word of the Lord!
Dem bones, dem bones gonna walk around.
Dem bones, dem bones gonna walk around.
Dem bones, dem bones gonna walk around.

In Johnson’s song, it becomes clear that it is the power of God that gives life to our bodies. The poet and politician James Weldon Johnson wrote more than 200 songs for various Broadway musicals. For Dem Bones he found inspiration in a vision by Ezekiel:

The hand of the Lord was upon me, and carried me out in the spirit of the Lord, and set me down in the midst of the valley which was full of bones and caused me to pass by them round about: and, behold, there were very many in the open valley; and, lo, they were very dry.  And he said unto me, Son of man, can these bones live? And I answered, O Lord God, thou knowest. Again he said unto me, Prophesy upon these bones, and say unto them, O ye dry bones, hear the word of the Lord. Thus saith the Lord God unto these bones; Behold, I will cause breath to enter into you, and ye shall live:  And I will lay sinews upon you, and will bring up flesh upon you, and cover you with skin, and put breath in you, and ye shall live; and ye shall know that I am the Lord.

The Bible proclaims God’s Great Power, how it permeates the Universe in the form of The Holy Spirit. Several years ago I wrote about how peasants in the Dominican countryside worshiped a divine force which came forth in springs, caves, crops and not least in people. I called the book I wrote The Great Power of God in the San Juan Valley.

According to Christian doctrine, God’s Spirit is present in all true believers. It gives knowledge of God, unites His creation with Him. The Holy Spirit provides a foretaste of and a guarantee for the establishment of The Kingdom of God on earth. The Spirit is eternal, like God and Christ, it is omnipotent, omniscient and omnipresent. It creates and sustains the World, gives it life.

That a life-sustaining force pervades the entire Cosmos is far from being a notion unique to Christianity. Such a thought seems to exist within most religions. In 1917, the German historian of religions  Rudolf Otto published his influential book The Idea of the Holy: An Inquiry into the Non-Rational in the Idea of the Divine and its Relation to the Rational, in which he argued that every human being deep within has a sense of the presence of a supernatural force, or “reality”. Otto described this presence as numinous, a word derived from the Latin Numen, a spirit, or force, the antique Romans assumed to be present in nature. A force that is “holy” in the sense of being separate/different and thus it is also a Mysterium tremendum, a grand and terrifying mystery, while at the same time it is a Mysterium fascinans, something that fascinates and attracts.

The British ethnologist Robert Ranulph Marett (1866-1943) gave the belief in an all-ruling power the Polynesian name mana, a term denoting a kind of spiritual energy that is not solely present in individuals. Entire peoples, governments, places, and even inanimate objects can possess mana. Mana generally protects what/whoever it encompasses, but it can also prove to be far too strong and thus harmful. According to Marett, the concept of power was the origin of all religion.

Notions of power is also present in science. The Three Laws of Thermodynamics indicate the presence of a force in the Universe:

• Energy is transported by heat and can neither be created nor destroyed.
• Disorder, entropy, constantly increases in the Universe and causes all natural processes to move in one direction
•Absolute Zero is the temperature at which the vibrations of atoms and molecules completely stop. However, the Uncertainty Principle of quantum mechanics forbids such a situation. 

The Second Law implies that everything ages and dies. The Greek prefix en- means “within” and the word troproten “change”. The word entropy can thus correspond to “change within (a closed system)”. In science, entropy can be said to be a disorder which is created by the fact  that energy/heat sources, such as the sun, are over time losing more heat than they regain. This appears  to be the case throughout the Universe. Everything ages and dies, just like we and our brain cells. Nevertheless, doesn't the first law of thermodynamics state that energy can neither be created, nor destroyed, so how come that everything ages and dies?

The Uncertainty Principle means that a particle can actually function as a wave function and not only be a point-like object and therefore it cannot have both a well-defined position and a momentum. Do I understand that? Not at all. An acquaintance from my hometown, a former schoolmate who now is a mathematician and nuclear physicist, told me when I asked him to explain something about quantum physics: “I'm sorry, Jan, but if you’re bad at math can't it's almost impossible.” I have always been lousy when it comes to mathematics and it is a small consolation that the possibly the greatest nuclear physicist of them all, the Dane Niels Bohr (1885-1962) wrote:

Those who are not shocked when they first come across quantum theory cannot possibly have understood it [...] We must be clear that when it comes to atoms, language  be used only as in poetry. The poet, too, is not nearly so concerned with describing facts as with creating images and establishing mental connections.

But that is actually not at all a consolation. Bohr was a master mathematician and his mind was unfortunately considerably greater than mine.

When I in the following speculate about life, energy and the brain, I do so well aware of my own ineptitude and it comes to mind how in 1996 the physics professor Alan Sokal in a scientific magazine published an article he called Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermaneutics of Quantum Gravity. The article applied an extreme relativism, but was in fact pure rubbish, a crazy concoction of postmodern platitudes. Despite this, Sokal’s essay was perceived as a serious account of the connection between physics and philosophy. Shortly afterwards, Sokal revealed that it had all been a “joke” aimed at “the pretentious and amateurish abuse of recent physics by leading French theorists, such as Derrida, Lyotard, Baudrillard and Kristeva.” Some of these French philosophers actually fascinate me, especially Derrida and Baudrillard. I am thus convinced that if Sokal had, which is highly unlikely, seen what I am writing, he would certainly have perceived me as yet another postmodern dilettante, more confused than the French professors he enumerated.

Back to poetry. Whitman’s I Sing the Body Electric is much more than an enumeration of body parts, activities, opinions, memories, and poignant images. According to him, everything he mentions constitute the basic material for dreams and poetry. The poem deals not only with the body, it concerns a symbiosis between body and soul how they together receive the all-encompassing power of the Universe. For Whitman, the body is sacred, it is not only a companion and servant of the soul, but also its accomplice. Accordingly,  our body is united with the Universe, an abode of the all-encompassing soul, enabling not only human spirituality, but also a sense of belonging and poetry. Body and soul are sacred.

I sing the body electric, .
The armies of those I love engirth me and I engirth them, .
They will not let me off till I go with them, respond to them, .
 And discorrupt them, and charge them full with the charge of the soul. .
[…].
and if the body were not soul, what is the soul?

The Whitman admirer Allen Ginsberg reflects in his Footnote to Howl along similar lines of thought:

Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
The world is holy! The soul is holy! The skin is holy! The nose is holy! The tongue and cock and hand and asshole holy!
Everything is holy! everybody's holy! everywhere is holy! everyday is in eternity! Everyman's an angel!
The bum's as holy as the seraphim! the madman is holy as you my soul is holy!
The typewriter is holy the poem is holy the voice is holy the listeners are holy the ecstasy is holy.

A distinctive feature of Whitman’s poetry is his association of it with a democratic feeling, as well an often almost tangible expression of power and change, linked together within a pantheistic universality. Everything is animated. Rarely has Whitman’s enthusiastic pantheism been reflected as beautiful as in the poetry of Finland-Swedish Edith Södergran (1892-1923):

What do I fear? I am a part of infinity.
I am a part of the great power of the universe,
a single world within a million of worlds,
a star of the first magnitude which is extinguished at last.
A triumph to live, a triumph to breathe, a triumph to exist!

A triumph to feel time run icy cold through your veins
and hear the silent river of night
and stand on the mountains under the sun.
I walk on sunshine, I stand on sunshine,
I know of nothing but sunshine.

It was only by the end of the 19^th century that electricity was transformed from being a scientific curiosity, or mystical godly force, to become one a prerequisite for our modern existence. When Whitman paid homage to the “electrified body” advanced electrical technology was still in its infancy and it was only later that “electrical” geniuses like Bell, Bláthy, Edison, Kelvin, Siemens, Tesla, and several others like them appeared on the scene.

What Whitman got right was the connection between body, thoughts and electricity. He found himself in the midst of the age of galvanism, i.e. electric current produced by chemical processes, not the least within the human body.

During the 17^th century, some philosophers had begun to consider the body as nothing more than matter subjected to mechanical rules. The concept of soul became the same as the human mind/consciousness/reason. The brain became the seat of the soul and the nerves mediators between soul and body.

It was only a few philosophers/natural scientists who assumed that soul and body could in fact be one and the same, i.e. constitute parts of a single common substance. Pre-Christian Greeks imagined such a substance as an extremely subtle and refined fluid – pneuma. In principle, both soul and matter were thereby tangible. A school of thought that was pushed to its limits  by the French physician Julian Offray de La Mettrie (1709-1751) who, in his L'Homme Machine, argued that moral judgment, free will, yes – any thought and thus also what the Christians calls “soul” were  nothing but bodily functions based on how a human body is composed. La Mettrie denied any divine presence in human existence. However, a crucial question remained – What kind of force could sustain and gave life and movement to the entire Universe?

According to La Mettrie, bodily functions were activated by what the philosopher and mathematician Gottfried Wilhelm von Leibnitz (1646-1716) had called Vis viva, Living force. A concept based on what in physics cam to be called  the Energy Principle, i.e. that energy can neither be created nor destroyed, only transformed. This is how, for example, potential energy is transformed into kinetic energy (from the Greek word for movement and work). Potential energy rests in a bow. When the bowstring is released, i.e. set in motion/work, energy is transformed  from being dormant (potential) energy into motion/kinetic energy. It is such interactions between rest and movement, cause and effect, which according to La Mettrie and Leibnitz keep the body going.

In 1752, Benjamin Franklin had during a thunderstorm brought his finger close to a key connected to a kite by means of a metal line. He saw and felt a spark and thereby understood that the “positive” tension of the key had been activated by the “negative”  tension in his hand, thus Franklin was able to introduce into science the concepts of positive and negative charge.

Luigi Alosio Galvani (1737-1798) was from 1776 professor at the University of Bologna, where he taught anatomy, which made him well acquainted with autopsies, a specialty for which the Universities of Bologna and Padua were famous. In 1780, Galvani, apparently inspired by Franklin, attached by means of hooks several frog legs to a metal rod, which was connected to a lightning rod. Galvani then discovered what he called animal electricity. When a flash of lightning struck, the frogs’ legs twitched in spasmodic movements. Galvani soon found that the phenomenon could be repeated even when he pressed his fingers on the brass hooks he had attached to the spinal cords of dead frogs. Apparently, the human body also harboured electrical voltages.

Galvani's contemporary Alessandro Volta (1745-1827) was  professor of “experimental physics” at the University of Padua. When he checked Galvani's experiments, he found that the twitches in the frog legs were not produced solely by lightning strikes, or Galvani touching the hooks. In fact, the phenomenon arose through the metal cables that Galvani had used to connect nerves and muscles. Volta therefore hypothesized that electricity was propagated through the dead frog’s body via electrochemical cells and that such energy generation could also take place outside of an animal body.

Volta constructed what came to be known as a Voltaic Pile, the first electrochemical battery. Alternately, he stacked copper and zinc sheets on top of each other, separated by pieces of cloth soaked in brine. When the upper and lower metal layers were joined by means of a metal wire, electric current flowed through wire and Voltaic Pile.

It was not only Galvani's discoveries that inspired Volta, but also the inventions of the Swedish physicist Johan Carl Wilcke (1732-1796). Wilcke was born in Wismar, a town that at the time was part of the Swedish empire. At the age of five, he had followed his father to Stockholm, when he became a pastor at the German Church. Wilcke later became a doctor after presenting his thesis De electricitatibus contrariis, The Opposites of Electricity, at the University of Rostock. In Sweden, Wilcke received a professorship at the University of  Uppsala and was elected to the Royal Swedish Academy of Sciences, after submitting two theses - Findings Concerning the Production of Electric Charge with Other Objects than Glass and Porcelain and History of Naturalists’ Opinions Related to the Causes of Thunder. In 1762, Wilcke invented a friction machine which he called electrofor.

The electrofor  consisted of a “dielectric” plate made of pitch or wax and a metal plate with an insulating handle. By being rubbed against fur the dielectric plate became statically charged. Note the dead cat in the picture. A metal plate was then placed on the dielectric plate, thereby it became grounded with a positive charge. The positively charged metal plate was then removed from the dielectric plate. The positive charge of the metal plate remained and could be used for various electrical experiments. The voltage in the metal plate could become quite high.

An Italian fresco depicts Volta demonstrating his Voltaic Pile to Napoleon, it also depicts him using an electrofor.

Eight years after Wilcke, Emanuel Swedenborg (1688-1772), on the famous botanist Carl Linnaeus’ recommendation, elected to the Royal Academy of Sciences. Swedenborg was then an internationally recognized author, natural philosopher, mining engineer, inventor and scientist. Four years later, in 1744, a spiritual phase began in Swedenborg’s life when, through dreams and visions of a spiritual world, he was enabled to speak with angels, spirits and the deceased. Swedenborg considered himself appointed by God to spread a heavenly doctrine. He claimed that God had opened his eyes and mind so he could visit Heaven and Hell. During the next 28 years of his life, Swedenborg wrote in Latin and published eighteen unusually extensive theological works.

The main reason for Swedenborg being elected to the Academy and appreciated by esteemed scientists like Linnaeus and Wilcke was his treatise Oeconomica regni animalis in which he described and analysed the structural and functional organization of the cerebral cortex, the structure of the nervous system and cerebrospinal flow and secretions emanating from the pituitary gland .

Upon entering the Royal Academy of Sciences, Swedenborg presented his work De cerebri motu et cortice et de animo humano: anatomice, physice et philosphice perlustrata which he in 1740 had published in Amsterdam. In this book The Brain and the Movements of the Cerebral Cortex and the Human Mind: Anatomically, Physically and Philosophically Examined, Swedenborg described how various processes of the brain were caused by breathing.

Swedenborg had spent 18 months in Paris and there become acquainted with the world-famous French scientist and anatomist Jaques-Bénigne Winslow (1669-1760), who performed public dissections in his Amphithéâtre Winslow. A pompous anatomy hall which still can be visited by the Rue de la Bûcherie.

The original name of famous anatomist was actually Jacob Benignus Winsløw. The strange surname came from the fact that he was Danish and that his father had been born in the Scanian village of Vinslöv, not far from my place of birth,  Hässleholm. Swedenborg owned Winslow's extensive Exposition anatomique de la structure du corps humain and it was primarily through such anatomical writings that Swedenborg based his insightful observations and speculations. He was early on aware of the fact that brain activity was dependent on chemical processes and something that could be compared to electrical impulses.

After his time in Paris, Swedenborg spent more than a year in Venice and it was probably there that he became familiar with the theories of Marcello Malpighi. It was the microscope that had opened up a new world for Malpighi (1628-1694). Like so many before him, he had searched for an explanation to the enigma of life. What makes us live? Among other things, it must be the lungs that keep us alive. It's not just humans who breathe, animals do it as well. Insects also need to breathe, but do they have lungs? Malpighi used the microscope to find out. He found that insects do not use lungs as their respiratory organs but small holes in their skin which he named tracheae.

From insects, Malpighi moved higher up on the evolutionary ladder and microscopically examined the airways of dissected human lungs. He found how the airways branched out in the form of thin membranous and spherical cavities that he likened to the bees’ wax cakes. He gave them the name alveole, small cavities. Continuous inhalation and exhalation fills and empties the alveoli with air. Malphigi wrote in his De pulmonibus observationes anatomicae that the alveoli functioned as “imperfect sponges” and brought air into the blood, which then distributed the “Spirit’s” life-giving power throughout the entire body. Like several other anatomists, Malphigi was a skilled draughtsman who carefully copied what he had seen under his microscope.

In search of other microscopic structures that could explain the secrets of life and the passage of air through the body, Malpighi continued his search in other body parts of the body, not least the brain. In 1665 he published three works in which he described his findings - De Lingua, dealing with the tongue and the origin of taste, De Externus Tactus about the sensory sensations produced by touch, something that finally led him into the brain and nervous system, which he described in De Cerebro, About the Brain. Especially the latter work was devoured by Swedenborg, who just like Malpighi was searching for the seat of the soul in the body.

Swedenborg sensed that the personal, spiritual life was dependent on the brain. Consistent with his mechanical mind-set, he believed that the soul works in harmony with the space that surrounds us and that life is brought about by a perpetual movement of extremely fine particles in the surrounding air. Influenced by Leibnitz, he introduced the possibility that through careful study, a collection of all the observations he and other researchers had made, he would finally find the seat of the soul inside the human body. A rigorously applied experimental science and mathematical probabilities would determine the exact position of the soul, its importance for maintenance of life, and the contact it has with a cosmic creator god.

When he microscopically examined tongue tissue, Malpighi had found small “taste buds”, which he called papillae. He discovered that they were connected to nerves leading into the brain. Malpighi had previously found that the body’s nerves were connected to various secretion-producing glands. While studying the brain, he mapped its grey and white tissues and concluded that the brain was also a secretion-producing gland that by means of nerve fibres through the spinal cord spread its signal fluids and thus gave and received information from all parts of the body.

Swedenborg was inspired by Malpighi's opinion that the small oval bodies he had found, surrounded by capillaries, were a kind of glandular structures with the task of separating and mixing different chemical, signal fluids. Swedenborg called them spherulae or cerebellula. He believed that all the nerve fibres of the brain were connected to different cerebellula, which were mainly concentrated in the pituitary gland and the grey cerebral cortex. According to him, impulses between organs and muscles were conveyed by tremulations, vibrations in the body fluids, a life-providing spiritus animalis, which was constantly pumped through the body. It was the myriads of cerebellum of the cerebral cortex that coordinated and linked all these tremulations into attention, memory, thinking and language, while the pituitary gland sent out and received information carrying nerve fluids.

_

According to Swedenborg, every form of life was linked to constantly vibrating tremulations that filled the entire Universe. The inner impulses/movements of brain and body were triggered by the breathing, which kept the entire Cosmos alive. When a person died, tremulations were still in nerve fibres and cerebellula. Angels compressed and collected all this stored life energy and brought it to another, spiritual existence.

Swedenborg's cosmological perspective was all-encompassing. According to him, the Universe originated from various centres, or points of energy, from which suns and planets arose. Different spheres of animal, plant and mineral originated from similar elemental energy particles. Everything in the material world had its counterpart in a spiritual realm, everything served a purpose and followed certain cosmic rules. Contacts between spiritual and bodily realms occurred within  the cerebral cortex. The lungs drew the spirit pulse of the Universe into blood vessels, which, in conjunction with the cerebellula, carried it to the cerebral cortex and pituitary gland, which converted this spiritual influx into body fluids, activated through the tremulations . This spiritual influx from a divine sphere enabled an individual to live and follow God's commandments. The human soul, which is the main component of the body, was actually made of the same substance as the cosmic life force.

When he in 1743 travelled to Holland and England to gather additional material for his attempt to explain the soul from an anatomical point of view, Swedenborg was already on the verge of leaving the scientific path. During a transitional phase he experienced sharp and vivid dreams, some with a strong erotic undertone. Dreams that he wrote down in Swedish in a private diary. In Amsterdam, he had a revelation of inner light: “My head was cleaned and cleared of what was supposed to obstruct its thoughts.” He felt “how my desire for women abruptly came to an end. It has always been my main passion.”

In April 1745, Swedenborg sat alone in a secluded room at an inn in London. His vision darkened while the room changed character. A man sitting in a corner said to him: “Don't eat too much”. Shaken, Swedenborg hurried home to his lodgings, During the night the same person appeared in his dreams. The man revealed to him that he was God himself and that he now appointed Swedenborg to reveal the true meaning of the Bible. Swedenborg’s entire being became subjected to a thorough change. He noticed how all his previous enthusiasm for  scientific endeavours vanished and from then on he sometimes stayed in the Spirit World, sometimes here on earth.

Swedenborg’s brain research had no major impact on contemporary scientists, who soon became excited by Galvani’s and Volta’s  discoveries. However, a motley crew of conjurers, alchemists and spiritualists, however, adopted Swedenborg's theories, in particular his spiritual teachings about the correspondences between all living things and a spiritual realm.

The Swedish poet Johan Henrik Kjellgren was nineteen when Swedenborg died and it is doubtful whether he read any of his writings, but Kjellgren resented all those “dimwits” who took Swedenborg’s teachings seriously. According to Kjellgren, Swedenborg had once been a wise and completely sane person, but he had gone nuts and it was not possible to take his former genius as a pretext for Swedenborg's later eccentricities. In his poem Man does not possess genius just because he’s mad, Kjellgren lumps Swedenborg together with all kinds of charlatans.

Even if Newton  one day was beaten down by spiritual fever,
Swedenborg is plain and simple — a douchbag.
Alas, you Swedenborgians! Alas, Rosencreutzians!
Alas, you dream interpreters! You treasure hunters!
Number Punctuators, Magnetizers,
Physionomists, Alchemists, Cabalists and Harmonists!
Your conclusion is twisted — a wise man can become mad;
A genius in one field, can be lost in another.

It was a time that by the Finland-Swedish author Zachris Topelius (1818-1898) was described as:

Just as the new light broke in, darkness appeared for another moment, more sinister than ever. It was a time when people bowed to Cagliostro more than to God. Never has alchemy had more ardent followers as when its better daughter Chemistry was carried to her baptism by Scheele and Bergman; and never had so many been chasing after an elixir of life than when Voltaire and Holbach taught that the soul is nothing else but matter, doomed to perish with the body.

A time that Ingmar Bergman depicted in his film The Face and Per Olov Enquist in his novel The Magnetist’s Fifth Winter. The latter spins a story around a certain Friedrich Meisner, a charlatan just like Albert Emanuel Vogler in Bergman's film. One cannot avoid connecting Enquist’s  Dr. Meisner with Franz Anton Mesmer (1734-1815), who despite his obvious quackery, cannot be denied a prominent place in the history of medicine and psychology.

Mesmer, was a German physician who assumed that there was a natural energy transferable between all forms of living things, something he called Magnetisme animal. An energy which, according to Mesmer, could become a cure for a variety of disease-like conditions. The treatment consisted of Mesmer sitting in front of a patient while touching his/her knees with his legs, pressing the patient's thumbs and staring into his client’s eyes. He then moved his hands to the patient's shoulders and with utmost ease and care moved his hands all over the body, until his fingers reached a place just below the perineum. He was then kept his hands there for more than an hour. Like Swedenborg, Mesmer assumed that there was a life force hidden in humans and animals and that through his method he would be able to bring this force’s beneficent abilities to life. Mesmer was well paid for his activities and invented several alternative methods of “power transfer”.

To investigate Mesmer’s claims  and practices,  Louis XIV appointed in 1784 a scientific commission. It included such scientific greats as the chemist Lavoisier, the astronomer Bailly, the botanist de Jussieau, the physician Guillotin and Benjamin Franklin. The Commission's conclusion was that participants’ expectations and imagination, combined with the ambience produced feelings of being “cured” and/or enlivened:

having demonstrated by decisive experiments, that the imagination without the magnetism produces convulsions, and that the magnetism, without the imagination produces nothing; [the Commissioners] concluded with an unanimous voice respecting the existence and the utility of the magnetism, that the existence of the fluid is absolutely destitute of proof, that the fluid having no existence can consequently have no use, that the violent symptoms observed in the public process are to be ascribed to the compression, to the imagination called into action, and to that propensity to mechanical imitation, which leads us in spite of ourselves to the repetition of what strikes our senses.

Mesmer's credibility suffered a major blow, but he was nevertheless able to continue his activities until his death.

The connection between electricity, spiritual life, faith and science did not cease to fascinate a large part of Europe's intelligentsia. When the precocious Percy Bysshe Shelley (1792-1822) published his poem Queen Mab in 1813 it was printed in 250 copies, of which Shelley personally distributed 70 copies to close friends and like-minded acquaintances, the rest were stored at a bookseller. The long poem is characterized by scientific language and theorizing within a fairy tale frame in which the fairy queen Mab descends in a dream to the sleeping Ianthe and takes her soul to her enchanted palace by the outermost limit of the Universe.

Mab interprets, analyses and explains Ianthe's dreams, as she transforms several of them into visions of the past, present and future. The present is characterized by oppression, injustice and misery caused by religion, commerce and monarchies.

All seems unlink'd contingency and chance,
No atom of this turbulence fulfils
A vague and unnecessitated task,
Or acts but as it must and ought to act.
Even the minutest molecule of light,
That in an April sunbeam's fleeting glow
Fulfils its destin'd, though invisible work,
The universal Spirit guides.

Shelley believed that the soul was not at all an individual entity, a free-acting will, but a universal, all-embracing force, a constant movement constituted by a vast, unbroken chain of cause and effect. To that extent, he makes me think of Buddhism’s anattā, the doctrine of the non-self/soul.

Buddhist philosophy declares that there is no unchanging, permanent “I”. We are all nothing but a shifting composition of sense impressions and emotions. That which generally is called soul –Ātman is an reality the ultimate, indescribable force that permeates and includes the entire Universe. Ātman operates in the Universe through movement — karma, a Sanskrit term meaning “action” or “doing”. In Buddhist scriptural tradition, karma refers to actions driven by intention, cetanā, and will inevitably have future consequences.

Because the anattā doctrine denies the existence of an I, i.e. a personal soul, Ātman thus becomes the driving force of the entire Cosmos. The word ātma finds its origin in the Indo-European *ēt-men, breath. Thus, according to Buddhist philosophy, all life is produced by atman, which manifests itself  through movement caused by karma. Within modern Buddhism, it is therefore not uncommon for karma to be compared with Newton's three laws of motion:

• A body will either stay in its original, or when it moves maintain a constant speed – if no external force affects it.
• Acceleration is needed to make a body move. It is as large in size and direction as the force it is made of and it is calculated as speed per unit of time.
• If a body A exerts force on a body B, then B exerts an equal but opposite force on A. This third law is often called the law of action and reaction. 

Leonardo da Vinci was an ever-curious, searching universal genius who saw movement everywhere. Like Buddhists he proclaimed that “movement is the cause of all life.” His fascination with movement is clearly demonstrated  in his many descriptive studies of movement in nature: water, birds, canon ball tracks, people, etc.

In his Last Supper, Leonardo presents a great variety of human emotions, where each character reflects emotions through bodily expressions. He wrote:

A skilled artist must be able to paint two things: people and people's thoughts.

Leonardo assumed that emotions and natural forces are governed by similar laws to those that govern psychological and physical movements and thus, unlike most contemporary thinkers, he did not draw a sharp dividing line between the material and the spiritual.

Shelley devoured a wealth of writings on the origin and maintenance  of life. In his poetry, as in Queen Mab, he tried to reflect his thoughts, well aware that they could give him a lot of trouble. The bookseller to whom Shelley entrusted his undistributed copies of Queen Mab began, without Shelley's knowledge and consent, to sell them a year before the poet in 1822 drowned in  the Italian Gulf of La Spezia. When another edition was printed, the disaster became a fact. The Society for the Suppression of Vice pounced on Queen Mab, condemning it in harsh terms. This association which, with royal consent, promoted “public moral" and thereby censored obscene and heretical writings, as well as it  occasionally  brought their authors to justice. The moral Society  saw to it that the bookseller was sentenced to four months’ imprisonment. Shelley had left England four years before the incident, to escape from its “civil and religious oppression”,  but also due to his tangled private affairs, both financial and amorous. His wife Harriet had killed herself while he was living openly with his mistress Mary, whose sister Fanny at the same time also committed suicide.

Because he had attacked the Church and denied the existence of a personal, omnipresent deity, Shelley was accused of subversive atheism. He believed that science had proven that there is no God who created man in his own image. Instead he divulged his belief in an impersonal cosmic energy that governs and pervades everything. An insight he based on his studies of, among other things, galvanism, which at the time had become fashionable throughout Europe. Galvani was searching for the strange and apparently universal energies which, according to him, constituted the Soul of the universe. During the 1780s, Galvani had with an assistant crisscrossed the European continent, demonstrating how electric shocks made carcasses of various domestic animals to twitch and move, just as if they were alive. Phenomena that Galvani even demonstrated by connecting the corpses of executed murderers to electricity-generating devices and acids.

A combination of mysticism with physics made many believe that galvanic electricity proved the presence of God’s Holy Spirit within His creation. An Italian physicist, Giovanni Aldini (1762-1834), followed in the footsteps of his uncle Luigi Galvani. He seemed to be intent on reviving dead people by means of electricity. For such a purpose he used Volta’s electricity piles. Aldini performed his experiments on bodies of executed criminals. One problem, however, was that in Italy, Germany and France, people sentenced to death were generally beheaded. Aldini wanted access to fresh, completely intact corpses and accordingly he  travelled to England, where criminals were hanged.

The Newgate Calender, which with a “moralizing intention” reported on heinous crimes and spectacular executions, did in 1803 describe how shortly after the execution of George Foster (accused of drowning his wife and one of his daughters) Aldini performed a public experiment on the body. Aldini connected two metal rods to a large voltaic pile containing 100 zinc and 100 copper discs. When he touched the cadaver’s mouth and one ear with metal rods attached to the battery, the jaws of the deceased criminal began to tremble, adjacent muscles became terribly contorted, and one eye opened. In the subsequent part of  the process the corpse's right hand was raised and clenched, while legs and thighs were set in motion. By moving one of the rods to the corpse’s rectum, the movements were accentuated to such an extent that the corpse appeared to be reanimated and the deceased man seemed to breathe again.

The Newgate Calender’s account is reminds of Mary Shelley's description of how Frankenstein gave life to his monster:

It was on a dreary night of November that I beheld the accomplishment of my toils. With an anxiety that almost amounted to agony, I collected the instruments of life around me, that I might infuse a spark of being into the lifeless thing that lay at my feet. It was already one in the morning; the rain pattered dismally against the panes, and my candle was nearly burnt out, when, by the glimmer of the half-extinguished light, I saw the dull yellow eye of the creature open; it breathed hard, and a convulsive motion agitated its limbs.

The similarities are by all accounts no coincidence. Mary's husband certainly harboured a kind of idealism based on electrochemistry. During his time at Eton College, Shelley came under the influence of the paternal freethinker Dr. James Lind, who early on had noticed the outspoken, very  intelligent, but sadly bullied and original Percy Bysshe Shelley, who in his despair occasionally was seized with violent rage and thus came to be known as Mad Shelley.

Dr. Lind assumed that galvanic/animal magnetism/electricity proved that all the forces/energies of nature were united in a “cosmic soul”. Dr. Lind was well acquainted with the theories and activities of Galvani and Aldini. Shelley attended and became fascinated by Dr. Lind's experiments with “animal magnetism”, how he by using various power sources made dead frogs jump, or the muscles of various reptiles contract and move in an almost uncanny way. Dr. Lind, who was an enthusiastic Freemason,  encouraged Shelley's occult interests and inspired by his mentor Shelley interweaved of bold metaphysical speculations with new scientific findings and subversive political views.

Shelley developed his radical way of thinking in a direction he perceived as “poetry of life”, which according to him meant that thought, language and imagination developed through interaction with the combined forces of nature and man, expressed through social relations based on free love, compassion and power. By “power” Shelley meant a dominant force based on social, intellectual and scientific freedom. According to him, scientists were more or less unconsciously searching for the answer to one single question – How can intellect and civilization be reconciled with pleasure and amusement? Is it possible for us humans, without a belief in an inhibiting God, to indulge ourselves in the limitless freedom of life? Unite with the Great Power of Universe? Thoughts similar to the cosmic expansion/joy that later found its expression in Edith Södergran’s Triumph to Exist.

In 1820, Shelley published his reading drama Prometheus Unbound. It was not written for the stage, but to stimulate the reader's imagination. His aim was for the drama to interact with the reader's own imagination. Shelley’s role models were Satan in Milton’s (1608 -1674) Paradise Lost and Prometheus in Aeschylus’ (525-456 BC) trilogy Prometheia.

By Milton, Satan, like Prometheus, fights against God’s Creation, i.e. the entire Universe. However, Satan loses his heroic aspect through his insane vengefulness against an all-powerful and punishing God. Satan ends up as an enemy of all mankind, which was created in the image of God. Satan and Prometheus share a hate for all-powerful gods, who rely on terror and censorship to maintain their dominion over us all.

In Shelley’s Prometheus Unbound, Jupiter represents the unyielding Fate, a force opposed to individual free will, which the revolutionary Prometheus, who does everything to support human independence from a tyrannical God. Shelley's Prometheus urges us humans to nurture compassion with all living creatures. His Prometheus shapes himself into an image of  highest perfection, a moral and intellectual giant. Driven by pure and honest purposes, he tries, with the help of science and love, to lead humanity towards a future Utopia, based on just laws promoting free will, while prohibiting all harmful egoism. Thoughts Shelley exchanged and shared with his similarly liberated, young wife.

Mary Shelley was born in London in 1797 and was then named Mary Wollstonecraft Godwin. She was the first child of the political philosopher, writer and journalist William Godwin and the second child of the feminist philosopher Mary Wollstonecraft. The mother died ten days after Mary's birth. Godwin was left alone with the responsibility of raising Mary and her older half-sister Fanny. Mary loved her father, but hated the woman he married four years after his first wife’s demise.

Mary and Percy Shelley, who was a good friend of her father, fell in love and met secretly by Mary Wollstonecraft’s grave. Mary was seventeen and the already notorious Percy twenty-two. In April 1814, the couple travelled secretly to France, Germany and Switzerland. They took Mary's stepsister Claire with them, but Percy’s pregnant wife was left alone in England. There was for the time being  peace in Europe, while an imprisoned Napoleon sat on Elba and brooded on revenge and another war. The runaways’ money soon ran out and after six months the pregnant Mary and an impoverished Percy were forced to return to England. There, Mary's father and Percy’s relatives did not want to hear from them.

During her stay abroad, eighteen-year-old Mary had begun to write a novel that over time would turn into a strange and very persistent legend. At a very young age, Mary had already experienced great and subversive love, motherhood, death and misery, all combined with a rebellious young woman’s feelings of alienation and bewilderment. Through all this, she managed to create her multi-layered novel about Dr. Frankenstein’s nameless monster.

Mary and Percy had for a time lived with the self-proclaimed demonic Lord George Gordon Byron, lover of Mary’s sister Claire. Even before their departure, or rather flight, from England, Shelley had suffered from strange delusions. Shelley was a great admirer of Byron's poetry and had sent him Queen Mab and several other of his poems. Byron, who lived in Villa Diodati by the shores of Lake Geneva, had become impressed and enthusiastically welcomed the young couple. They were evening after evening, night after night, engaged in discussions about literature, science and “various philosophical doctrines”.

One night, while Byron was reciting his and Coleridge’s poems, Shelley suffered a severe panic attack with terrifying hallucinations. The previous night, Mary had had a nightmare that became the seed for her novel about the mad scientist Dr. Frankenstein. Throughout the summer the weather had been cold and rainy. On the night when Mary suffered from her terrible nightmare and Shelley wandered around their room, they had earlier together with Byron and his friend and doctor, John William Polidori, been sitting together in front of a fireplace, while reading aloud from a German anthology of horror stories. That same night, Polidori had been inspired to write a draft of what would become a novel about the first vampire of the modern genre - Lord Ruthven, a demonic aristocrat who lays waste to all and everything around himself.

When they well after midnight returned to their nearby villa, Shelley was agitated and Mary had difficulties in falling asleep. Between sleep and wakefulness she was seized by such a dizzying and detailed experience that she did not know whether it was a dream or a hallucination:

I saw the hideous phantasm of a man stretched out, and then, on the working of some powerful engine, show signs of life, and stir with an uneasy, half vital motion. Frightful must it be; for supremely frightful would be the effect of any human endeavour to mock the stupendous mechanism of the Creator of the world.

The dream exposed Mary’s feelings of loss, guilt, and the consequences of defying God, something her husband, with her consent had done through thought, speech, and action. There was also the loss of her mother, the complicated relationship with the father, the loss of her first child and worries about the child she carried in her womb. Later, Mary described her Swiss summer as the time when she “first stepped out of my childhood” and in the depths of her soul she felt alienated from the world around her. During their nocturnal discussions, Lord Byron and Shelley had frightened her by their lofty and almost fanatically romantic ideas. Mary wondered if such fanaticism, in conjunction with an increasingly advanced science and abused power, might not pose a threat to all human existence.

In Mary Shelley's novel Frankenstein, or the modern Promethues, we find reflections of  her husband’s perceptions and wild speculations. Like Victor Frankenstein, Percy Shelley harboured an overriding desire to understand the conditions of the world, something which, in addition to science, it made him interested in the occult and alchemy. However, he soon came to realize that such superstitions were based on hopelessly out-dated theories. Like Shelly, the fictional Victor Frankenstein immersed himself in chemistry, physics and anatomy, but unlike Shelley, Frankenstein put his theories in practice and succeeded in creating a thinking and feeling individual – a kind of  humanoid.

Mary deliberately makes the nature of the creative process ambiguous. Is it animal magnetism generated by electrically conducting electrolyte, a solution of bases, acids and salts, a voltaic pile, or possibly energy conveyed by lightning discharges that give life to the hideous creature? Frankenstein spends two years by painstakingly constructing the creature's body – from raw materials taken from the “dissection room and the slaughterhouse”, he carefully  creates one anatomical feature after another..

Due to difficulties in replicating small parts of the human body, the result is not as Frankenstein had intended – a human Apollo. Instead, he creates a grotesque freak, with veins and muscles insufficiently covered by skin, a hugely disproportionate creature, nearly 2.5 meters tall. When the hideous creature opens its dull, watery eyes, Frankenstein flees in horror at what he has fashioned.

Mary Shelley’s multifaceted novel has become the epitome of scientific endeavours with dire results. Frankenstein's monster turned into an image/symbol of such things as atomic bombs and genetically engineered monsters. Such inventions might even killed their inventors. Like the Soviet scientist Andrei Zheleznyakov who, when he participated in the development of the nasty and now regularly used nerve agent Novichok 3,  was himself poisoned while exclaiming “It got me!”. No antidote was available and six years after the incident Zheleznyakov died of a stroke, having previously suffered from cirrhosis, toxic hepatitis, nerve damage and epilepsy.

Mary’s suffering monster was sorely tormented by his loneliness and alienation. A victim of the loathing he aroused in humans. A condition that worsened after he patiently and single-handedly acquired a large storage of learning. In Mary's novel, as in Whale's classic film, Frankenstein's monster becomes a deeply tragic figure.

The science behind Mary's creation is apparently galvanism. A man-made creature is provided with fluids and channels that becomes activated  through the supply of electric charges. It is doubtful whether the process includes the huge electricity shock that in James Whale’s 1931 film in a powerful scene is generated by magnificent lightning strikes.

Rather it is in Mary’s novel chemical-electrical processes that awaken the Monster, more in line with Bernard Albert Wrightson’s illustrations, which have inspired horror authors like Stephen King and Neil Gaiman and which Guillermo del Toro has decided will be the visual basis for his upcoming film about Frankenstein.

If you want to become more familiar with the creation process behind the creation of the Monster, Peter Ackroyd's The Casebook of Viktor Frankenstein is recommended. The postmodern Ackroyd uses a pastiche of the romantic narrative style, making a very real Victor Frankenstein move among a host of known and unknown acquaintances of Percy Bysshe Shelley, who plays an important role in an impeccably depicted, contemporary London.

As illustrations for Ackroyd, one might use the Frankenstein journals created by Gris Grimly, which are clearly inspired by Leonardo da Vinci's anatomical sketches,

or Timothy Basil Ering’s realistically torn and stained copies of a similar journal:

In his novel, Ackroyd highlights an important aspect  of Mary Shelley’s masterpiece - the terrible loneliness of the outcast. How such a crucial detail as a person's appearance is enough to make him/her a feared pariah. This seems to us to be an important character trait, implanted in our reptilian brain. We are incurable herd animals. We need community. In Ackroyd's novel, the Monster expresses his anguish before his creator – Victor Frankenstein:

“Who can I speak to? There is no one. I am alone in the world. Do you know this affliction? I think not. You have not experienced the feeling of being utterly cast away, of being adrift on the margin of life, unseen and unheard. If I cry out, there is no one to care for me. If I am in agony of spirit, there is no one to console me.”

In his short story The Monster, the American author Stephen Crane (1871-1900) tells about how the appearance of a man, in his case a good-hearted hero, transforms him, as well as the man who tries help him, into victims of an entire society’s fears and hatred.

The story takes place in a fictional city near New York. A black coachman named Henry Johnson is employed by the town’s respected medical doctor, Trescott. After saving Dr. Trescott's son from a fire, Johnson is horribly disfigured. When the townspeople label Johnson as a monster, Dr. Trescott shelters and cares for him, resulting in Trescott and his entire family being ostracized from society. The short story points to the social divides, ethnic tensions and delusions that still prevail within American society.

Shelley’s Frankenstein indicates this strange aspect of human thinking. We seem to judge people based on their appearance. A judgment significantly more based on visual perception than on inner qualities. If we are confronted with a terrifying face it apparently does not matter if our fellow human beings’ brain is generating  compassion, love and good will. Such misconceptions and narrow-mindedness have occasionally been allowed to contaminate brain research and we find it among eugenicists, race researchers and scientists such as Cesare Lambroso who based his “criminology” on the facial features of men and women, Ernst Kretschmer who assessed the psyche of humans based on their body constitution, or Richard Hernstein whose theories were based on a dubious interpretation of “intelligence tests” and thus came to link intelligence with racism.

I have wondered about the scientific basis of Frankenstein’s creation. Given galvanism, as well as the brain's apparent dependence on fluids and electrical energy, Mary Shelley’s creation appears to be entirely possible, at least given the limited knowledge of her contemporaries. But, how could a human, previously dead brain, function in the same way as the monster’s? Namely, that from having been like an inarticulate child, he gradually gains knowledge through reading and experiences. Either the transplanted brain should have been completely useless, or it would have preserved previous functions, thoughts and experiences.

James Wahley’s film version, which is not based on Shelley's novel but on Peggy Webling’s 1927 play, which was indeed inspired by Mary Shelley’s work though with a number of essential changes, which are repeated in the film. For example, Webling solved the question of the origin of the monster’s brain by letting Frankenstein's assistant Henry (sic) while he is stealing the brain of a genius, happens to drop its glass container and the brain is spoiled. Instead Henry steals an “abnormal” brain and brings it to his employer.

In his Mel Brooks film Young Frankenstein  from  1974 there is a witty dialogue between Frankenstein and his assistant, whose name here is Igor:

Dr Frankenstein: “The brain you brought me? Was it Hans Delbrūck’s brain?”
Igor: (pause, then) ”No”
– Ah! Very good. Would you mind telling me whose brain I DID put in?
– Then you will not be angry?
– I will NOT be angry.
– Abby, someone.
– (pause, then) Abby, someone. Abby, who?
– Abby ... Normal?
– (pause, then) Abby Normal?
– I’m almost  sure that was the name.
– (chuckles, then) Are you saying that I put an abnormal brain into a seven and a half foot long, fifty-four inch wide GORILLA?
(grabs Igor and starts throttling him)
– Is that what you’re telling me?

In fact, the mind of the monster is in Mary Shelley's novel completely in line with modern brain research. Like a computer’s hard drive, a brain’s memory is wiped out if it is not supplied with a constant flow of blood and oxygen during a transplant process. So it could in principle be true that the monster did not remember who he had been and that he accordingly behaved like a child, with a brain that was still in development. The monster’s uncoordinated movements, portrayed in countless films, and the deficient motoric control are also consistent with the conditions that prevails after an extensive brain damage.

Although it is unclear how Mary Shelley envisioned the monster's creation process, it is clear in both film and novel that in order to bring the creature  to life, it had to be supplied with electricity. In the film, Frankenstein explains that he had ”beyond the ultraviolet spectrum” come across an energy-carrying radiation. This “energy-saturated force” was actually the secret behind the origin of life on earth – “a magnificent ray that first brought life into the world.”

When, after a sufficient supply of energy has been generated by violent lightning strikes, Frankenstein sees how the monster’s hand first trembles and then slowly lifts from bier, he whispers again and again: “It's alive”, until his whispers turn into a triumphant howl of joy: “It's alive! It's alive!” Soon after, Frankenstein loudly and triumphantly proclaims: “Now I know what it feels like to be God!”, a statement that created major problems for James Whale when Christian pressure groups demanded that the film company cut it out, or simply banned the blasphemous film altogether.

This was before the so-called Production Code was introduced. After 1934, a rule was applied in Hollywood that films had to be “certified” in order to be distributed and according to that code Frankenstein’s speech would certainly have been cut, but it remained and the film became a great success all over the world. In Sweden, however, it was shortened to 51 minutes after the Statens Biografbyrå, the Governmental Cinema Agency, had completely banned screening of the original,  which was 71 minutes long. Frankenstein comparing himself to God had disappeared, among other upsetting scenes.

Electromagnetism was certainly the most revolutionary discovery of the first half of the 19^th century. Galvani and Volta had initiated an intensive search for the sources of electricity. The Dane Hans Christain Ørsted discovered in 1820 that a compass needle moved when he closed a current circuit and thus electromagnetism became a fact.

Thirteen years later, Michael Faraday (1791-1867) succeeded in establishing the laws of electrolysis and introduced the concept of ions for such micro-units that transport electricity. It was the Swede Svante Arrhenius (18t59-1927) who in 1890 understood that Faraday’s ions were atoms, or groups of atoms, with a positive or a negative charge. William Thomson, aka Lord Kelvin (1824-1907), formulated the first and second laws of thermodynamics.

Such discoveries in chemical science contributed to the fact that questions surrounding the origin of life could now be liberated from religious speculation and analysed through so-called inorganic sciences. The increasingly rapid development in chemistry and physics had been made possible by application of mathematical formulas, such as the functions of complex variables (Gauss, Cauchy, Abel and Jacobi), the theory of equations and group theory (Cauchy and Galois), as well as the efforts of Lobachevsky and Bolyai, who overturned accepted concepts derived from Euclid’s geometry. Through the mathematicians’ abstract calculations  a completely new way of thinking was opened up and several physicists realised that there was a connection between thought activity and energy and that certain parts of the brain controlled different senses and body movements.

However, the functioning of the brain remained largely a mystery and the only guidance available was largely how head injuries affected certain body functions, as well as the senses and thoughts. War invalids and accident victims who had survived severe head traumas, patients in mental institutions and what could be found through dissections and microscopic examinations of brain tissues, constituted the main clues to how the human brain functioned. Examinations of trauma survivors’ damaged brains came to be called Lesion Studies.

In 1848, Phineas Gage worked as a foreman on a railroad construction site in Vermont, USA. He was known to be a reliable and solid man. A hole filled with gunpowder exploded prematurely and sent an iron spike right through Phineas’ head, destroying his left frontal lobe. Phineas was in a coma for a week, but after waking up he quickly recovered, but by then he had turned into an impulsive, vulgar and generally unpleasant person. Gage lived for another fifteen years, but then as a tragic figure who made a living by allowing himself to be exhibited, with the fatal skewer in hand, at that time very popular Freak Shows.

Gage’s injury caused an ever-increasing interest in how different parts of the brain were essential to certain character traits and how they were connected to other functions, something that led to a revival of the central ideas of 18^th -century phrenology.

The term phrenology comes from Greek words for “mind/soul” and “the doctrine of”. It is the German doctor Franz Joseph Gall (1758-1828) who has come to be regarded as founder of phrenology. Gall was an experienced anatomist who argued that the human psyche resides in the brain and does not take the form of a kind of fleeting, non-material soul. Through this finding, he came to the conclusion that different parts of the brain have different functions and that a certain brain centre can vary in size and development in different individuals. His big mistake was the assumption that the brain presses on the inside of the skull and thus affects its shape. According to Gall, a person's personal characteristics could thus be measured by examining the shape of his/her skull.

Inspired by Gall, the Frenchman Jean Pierre Flourens (1794-1867) began in 1815 to cut into the brains of living rabbits and pigeons and carefully investigate whether his interventions affected the animals’ movement patterns, sensitivity and behaviour. He did this to disprove Gall’s opinion that the shape of the skull could reveal which parts of the brain that influenced a certain behaviour. Fluorens was convinced that in order to find behavioural changes, one had to make direct interventions in the brain of living beings. He found, for example, that the removal of the cerebellum affected the animals' sense of balance.

In 1861, the Frenchman Paul Broca (1824-1880) examined a patient in whom a head injury had caused such a severe language disorder that he could only say “tan”. When the man died shortly afterwards, Broca dissected his brain he found that an area in the back part of the left frontal lobe had been badly damaged. This specific location turned out to be a language centre, something Broca managed to prove through surgical interventions on macaque monkeys, which, if they survived, no longer could express themselves through the formation of sounds.

Since then, monkeys have often been victims of nauseating experiments. For example, the American Roger Wolcott Serry (1913-1994) managed to prove that the two different halves of the brain have different functions, partly by studying patients who, in order to alleviate their epilepsy, had had their cerebral cortex (the connection between brain halves) cut open and partly by observing monkeys that deliberately underwent various surgical procedures in the brain.

Experimentation with macaque monkeys is still on-going and makes me think of a scene in Roy Andersson's film A Pigeon Sat on a Branch Reflecting on Existence. In a cold, clinically clean laboratory a live macaque, with a removed braincase, is painfully mounted upon a stand and with electronic equipment connected to its exposed brain, this while a laboratory assistant in the background looks out the window, speaking into her mobile phone while repeating  the same phrase over and over again: “So nice to hear that you are doing so well.”

Broca’s experiments was completed by contributions  from the German Carl Wernicke (1848-1905). Her worked in a mental hospital where he investigated various forms of aphasia. Aphasia is a disorder affecting speech abilities and language comprehension. Expressive aphasia affects a patient’s speech, making it impossible to find the right words. Impressive aphasia makes it difficult to understand what others are saying. Transfer aphasia involves a loss of motoric control of speech-creating organs.

Broca discovered the the brain’s centre for controlling the mechanics of speech, while Wernicke through autopsies and animal experiments discovered another area of speech and language control. Damage to Wernicke’s area led to fluent but disordered speech, impaired speech comprehension, and messed up silent reading. The area where a damage had occurred determined what form of aphasia the patient developed.

The Italian anatomist Cesare Ezechia Marco Lombroso (1835-1909) was inspired by Gall's theories and conducted comprehensive studies of various skull injuries, which as in survivors like Phineas Gage had caused dramatic personality changes. Lombroso performed and documented a large amount of dissections of deceased criminals and concluded that they were “born criminals” and that that a predisposition for immoral and/or offensive behaviour could be “anatomically defined” through careful documentation of certain characteristics; such as a sloping forehead, unusually large ears, asymmetrical facial features, or pronatism, i.e. that a part of the face, for example the lower jaw, sticks out more than normal, elongated arms, strange skull shapes and a variety of other physical features. During his lifetime, Lombroso was generally hailed as a revolutionary scientist and his vast literary output influenced a host of novelists, such as Zola, Conrad, Ibsen, Strindberg, Tolstoy and Bram Stoker.

Like the fictional Frankenstein and the very real Zheleznyakov, as well as Oppenheimer with the atomic bomb, Lombroso's “research” had terrible consequences. He was a full-fledged misogynist and racist who based his prejudices on dubious “research results” and his huge collection of bones and other human remains. Lombroso's theories, which in fact were quite unsubstantiated, formed the basis for much of the “racial research” that came to form the basis for the Nazi skull measurements and the extermination of Jews, Gypsies, homosexuals, mentally disturbed people who had been hospitalized  in asylums, and a host of other people who all had been labelled as "beings with ein Lebensunwertes Leben, a worthless life.”

Unscrupulous scientific charlatans such as Alfred Ploetz, Eugen Fischer, Olmar von Verschuer, Hans Günther, Ernst Rüdin, Robert Ritter, Rudolf Hippius and Josef Mengele contributed through their "research" to the terrible mass murders. In this context might it be recalled that eugenics with a very obvious racist emphasis was a popular research field  in many countries with essential contributions from the Englishman Sir Francis Galton and Americans like Theodore Lothrop Stoddard, Charles Davenport, Henri Goddard and Samuel Morton, the French Paul Broca, and not the least Swedes like Magnus Retzius and Herman Lundborg.

A more commendable contribution to brain research was the fact that for eight years Lombroso had Camillo Golgi (1843-1921) as his assistant. After leaving Lombroso, Golgi concentrated on the microscopic study of nerve cells. An invaluable method in the continued exploration of the nervous system was his invented technique of staining nerve tissue with silver nitrate. Thereby he discovered a form of nerve cell which was named Golgi Cell. He was also able to identify the soma/neuron, i.e. the nerve cell body. Through his microscopic investigations, Golgi also found axons and dendrites. Like several other researchers who devoted themselves to microscopic studies, Golgi was a skilled draftsman. As in this drawing showing pituitary neurons:

Broca's and Wernicke's discoveries had made it obvious that different parts of the brain work together to create sensations, behaviour, and thoughts, while Golgi's discoveries proved that it was electrochemical connections which enabled cooperation between different parts of the brain and thus the functioning of the entire organ, something that opened the way for investigations of how energy travels through the brain.

Energy is created in the centre of a neuron. Just outside its nucleus we find the mitochondria, small DNA-carrying structures that contribute to energy production, while the cell nucleus is the neuron's control centre. Electrical nerve impulses travel between neurons at a maximum speed of 400 km/h. Electrical impulses pass from neuron to neuron through nerve fibres, axons, often encased in myelin, an insulating fatty substance.

To continue its journey from a sending axon to a receiving dendrite, the nerve impulses must pass a synapse, where the electrical impulse is stimulated to release neurotransmitters, chemical messengers that transmit the electrical current to dendrites that branches out from the cell body of a receiving neuron. In this manner, electrical signals travel from neuron to neuron until they reach their destination.

The researcher who clarified this process was the Spaniard Santiago Ramón y Cajal (1852-1934). Ramón y Cajal had a poetic way of expressing himself. For example, he called neurons “the enigmatic butterflies of the soul whose flapping wings will one day reveal their secrets to us.”

In his memoirs, Ramón y Cajal recounted how, during his somewhat mischievous youth, he witnessed a ghastly accident that, according to him, became a watershed for him, setting him on a path that resulted in significant scientific achievements and a Nobel Prize, namely the discovery of the functions of neurons, their crucial role in the transmission of life-giving electricity throughout the body.

A priest, startled by a violent storm, had rushed up the bell tower of the village church and, in a futile attempt to appease God’s wrath, he had begun tolling the bell. However, lightning struck the tower and the young Ramón y Cajal witnessed how

under the bell, enveloped in dense smoke, with his head hanging lifelessly over the wall, lay the poor priest, who thought he could avert the impending danger by a careless ringing of the church bell. Several men climbed up to help him and found him with his clothes on fire and with a terrible wound on his neck, from which he died a few days later. The lightning had gone straight through him and maimed him in a terrible way.

Ramón y Cajal's aesthetic/poetic streak appears in his drawings and writings. He was for most of his life an agnostic who lamented that he was not a devout Catholic, but as he grew older he began to perceive God’s presence in His creation, though he maintained  his experimental/empirical sense .

Aesthetics was something Ramón y Cajal shared with another eminent neurophysiologist – the Englishman Charles Scott Sherrington (1857-1952) who fine-tuned Ramón y Cajal’s discoveries about the brain’s energy transfer and coined the term synapse. In his book Man On His Nature, Sherrington writes about the miracle of everyday life, how the brain’s energy is connected to the vastness of the universe:

The brain is waking and with it the mind is returning. It is as if the Milky Way entered upon some cosmic dance . Swiftly the head mass becomes an enchanted loom where millions of flashing shuttles weave a dissolving pattern, always a meaningful pattern though never an abiding one; a shifting harmony of subpatterns. Now as the waking body rouses, subpatterns of this great harmony of activity stretch down into the unlit tracks of the stalk-piece of the scheme. Strings of flashing and travelling sparks engage the lengths of it. This means that the body is up and rises to meet its waking day.

Sherrington writes about the researcher’s joy and excitement while confronting  the mysteries of the Universe and the body. He fears that this childish wonder before the beauty and mystery of existence will eventually disappear:

We dismiss wonder commonly with childhood. Much later, when life’s pace has slackened, wonder may return. The mind then may find so much inviting wonder the whole world becomes wonderful. Then one thing is scarcely more wonderful than is another. But, greatest wonder, our wonder soon lapses. A rainbow every morning who would pause to look at? The wonderful which comes often or is plentifully about us is soon taken for granted. That is practical enough. It allows us to get on with life. But it may stultify if it cannot on occasion be thrown off. To recapture now and then childhood’s wonder, is to secure a driving force for occasional grown-up thoughts.

Ramón y Cajal's search for the mechanical structures and energy behind our thinking seems to have a similar physical basis for  assumptions and research as the German Hermann von Helmholtz. (1821-1894), a brilliant scientist and inventor with a surprising breadth of research. A versatile medical doctor, physicist, inventor and philosopher who tried to find explanations for how our minds work and how energy can be stored and forwarded.

To explore the function of the eye and the emergence of the sense of colour, he invented the ophthalmoscope, which made it possible to look into the interior of the eye, diagnose eye diseases and prevent blindness, and the keratometer, which measured the refractive power of the cornea.

To study the psychology of acoustics and our perception of sound, he constructed a sound synthesizer: ten electromagnetically charged tuning forks, each paired with a brass resonator tuned to the same frequency. This he did to demonstrate and analyse the effect of harmonics in complex sounds. One of his goals was to better understand the nature of speech and the production of vocal sounds, produced by resonant harmonics and mechanically created by muscles of the vocal tract. von Helmholtz also constructed several simpler and  elegant resonators, which he used to identify different frequencies.

In physics, von Heimholtz is known for his theories concerning energy conservation, electrodynamics, chemical thermodynamics and the mechanical basis of thermodynamics. As a philosopher, he wrote about the relationship between perception and natural laws, about science as aesthetics and civilizing force. His writings deal with  the indestructibility of energy/force, about the unity of forces and force transformation. They range from the age of the Earth to the origin and fate of the solar system.

According to von Helmholtz, the brain is a kind of "probability machine", which, through data carried by energy, use complex feedback mechanisms to control, adjust and minimize various inaccuracies, misconceptions and incomplete information conveyed through our senses.

von Helmholtz described himself as an “experimental philosopher”. He believed that our perception of objects and phenomena that surround us is the product of how our sense organs perceive them and how our consciousness processes that information. Our conceptions do not depict things as they actually exist outside of us, they are merely signs or symbols of them. However, we are able to form an idea of the true nature and existence of things by examining the laws and physical functions that govern our thoughts and sensations.

Below is a drawing by Ramón y Cajal showing neurons in the grey matter of the cerebral cortex (though in a living brain it is most likely dark pink. It is when the cerebral cortex is stored in a laboratory that it turns grey).

The cerebral cortex brings us back to Swedenborg’s speculations  about the seat of the soul, mainly his opinion that all nerve fibres of the brain were connected to the cerebral cortex’s myriads of cerebellula, the small glands that Swedenborg assumed were concentrated in the pituitary gland and the grey cerebral cortex. Gland structures which task it was to separate and mix different chemical signal fluids.

In fact, the grey matter of the cerebral cortex consists of neuron cells which root-like excrescences,  axons and dendrins, form the white brain matter that handles communication between the body's nerve cells. Swedenborg was not entirely lost when he assumed that the cerebral cortex was the seat of the soul. The 3–5 mm thick, folded cerebral cortex is more developed in humans than in any other mammal. Elephants have larger brains than humans, birds have larger brains relative to their body weight ratio, and whales have more folds in their cerebral cortex, but the human cerebral cortex has the most neurons and more functions than any animal brain. Swedenborg was absolutely right when he assumed that the cerebral cortex is involved in several of the brain's complex functions; such as memory, attention, thinking and language.

Like Hermann von Helmholtz, the American neurology professor David Linden appears to assume that the human brain is a “probability machine” that weaves together sophisticated, nut nevertheless  flawed, information from sensory impressions into coherent interpretations and “stories”. This cognitive function is mainly located to the left, frontal cerebral cortex and it is this part of the human brain that creates our self-consciousness , which distinguishes us from other animals. It is this part of the brain that forms the basis for dreams, as well as the creation and sharing  of all kinds of uniquely human thoughts and behaviour, not least in the religious sphere.

Religion is a form of personal belief that is influenced by sociocultural factors, our common human evolutionary heritage as reflected in the structure and function of our brains, which predisposes us to religious thinking in much the same way that it predisposes us to other cultural universals, such as long-standing pair bonding, language and music.

In his book The Accidental Mind, Professor Linden described the human brain as a

A chaotic patchwork. Admittedly impressive through its various functions, but with an odd, inefficient and bizarre design. A strange concoction accumulated over millions of years through ad hoc solutions,

Linden compares the human brain to an ice cream cone, in which scoops of different flavours have been stacked on top of each other. Evolution has added brain functions, which like scoops of ice cream have ended up on top of lower strata that largely have remained unchanged.

A human's brainstem, cerebellum and midbrain are not that different from a frog’s. However, evolution added the hypothalamus, thalamus and the limbic system, brain parts that are also found in a rat. What makes humans unique is their well-developed cortex, the cerebral cortex, the size of which means that it has shrunk and becoming increasingly folded to fit in under the shell of the skull.

The human frontal cortex is particularly sophisticated. This part, which is crucial to human uniqueness, constitutes the associative centre of the brain; it fills in information gaps and creates context and logic, even when there is none of it. In this frontal cortex we find the origin of fantasy, creativity, storytelling and gossiping, all of them exclusive human traits.

Thoughts and behaviour arise within different brain centres and it is a multitude of nerve connections and electrochemical currents that travel through them that convey and create sensory impressions, while it is primarily the task of the cerebral cortex to monitor and interpret this swarm of information.

Most functions and processes can be found in both sides of the brain. However, there are certain functions that are mainly localized to one of the two brain hemispheres. The left hemisphere contains language functions, such as speech and writing, several of them connected to the previously mentioned Broca and Wernicke areas. Information from the cerebral hemispheres are connected and coordinated via the Corpus Callosum.

In popular literature, the exclusive functions of each of the cerebral hemispheres are often exaggerated. Studies of people who have had the connection between them severed, for example by a surgical separating of the halves (generally to mitigate or cure epilepsy), have indicated that the left hemisphere of the brain coordinates abstract thinking; such as the meaning and context of words, as well as sequential mathematical calculation. The right cerebral cortex is more concentrated on spatial concepts and relationships. It contributes to detection of the emotional tone of words, relates to music and interprets subtle facial expressions.

In 1996, American neuroscientist Jill Bolte Taylor suffered a massive brain haemorrhage that filled her left brain hemisphere with blood,  knocking out a variety of functions. She lost the ability to walk, speak, write and read, suffered from large memory gaps and problems with the coordination of her body movements. After a surgical procedure and eight years of intensive training, Bolte Taylor managed to reconstruct what she had lost through her impaired brain functions.

In her book My Stroke of Insight, she described in great detail the entire process of tribulation and recovery, from the morning she woke up, confused and disabled by a violent brain haemorrhage, caused by a ruptured blood vessel. Free-flowing blood poses a deadly danger to the brain’s neurons, and the emergency becomes even more fatal when the blood coagulates and creates massive clots.

The strange thing was that Bolte Taylor, despite her inability to speak intelligibly and countless other difficulties, she experienced what in other times could have been considered mystical ecstasy: "in the absence of sight, sound, touch, smell, taste and fear, I felt how my spirit left its attachment to my body and I was freed from the pain.”

Instead of panicking at her helpless state, Bolte Taylor felt calm and peaceful, as if she had "united with the universe." She writes that "I believe that the experience of Nirvana rests in the consciousness of our right hemisphere", by Nirvana Bolte Taylor meant "the absence of experiences".

She explained that before her stroke, her disciplinary and logical left hemisphere created in her a sense of permanent nervousness, yes – she had often been both mean and unkind to herself and others. During her impotent submission to the right hemisphere, she empathized with all beings. Without understanding the meaning of words, she noticed the emotions that shaped them and the facial expressions accompanying them. Without structure, discipline and censorship, her thoughts moved freely and unfettered, effortless but also without comprehensibility. When she was restored and with the help of the left hemisphere gradually had become able to organize her thoughts, rediscover her place in the world and shape her experiences into a “story”. Bolte Taylor eventually realized the value of the right hemisphere’s contribution to the human psyche. Her book shaped itself into a hymn to the right hemisphere of the brain:

My right mind character is adventurous, celebrative of abundance and socially adept. It is sensitive to nonverbal communication, emphatic and accurately decodes emotion. My right mind is open to the eternal flux whereby I exist with the universe. […] It is my intuition and higher consciousness. My right mind is ever present and gets lost in time. [...] Not bogged down by my past or fearful of what the future may or may not bring.[…] My right mind understand that I am the life force power of the fifty trillion molecular geniuses creating my form!

Here we find, although not as impressive as it is with them, a reflection of Whitman’s celebration of the unity of body and soul and Södergran’s triumph of existence. Like Swedenborg, who was also an educated and skilled explorer of the mysteries of the brain, Bolte Taylor, through her painful and upsetting brain haemorrhage, appeared to have opened her mind to a mystical vision of the vastness and innermost essence of existence. Nevertheless, I could not help nurturing a suspicion that Bolte Taylor’s praise of her right brain hemisphere was moving in direction towards a quite banal New Age philosophy.

My fears about where Bolte Tylor was heading appeared to be confirmed by her next book, Whole Brain Living. In it she presents, in Jungian succession, four “characters”  based on different locations in the brain. If Jung moved among myths, Bolte Taylor moves within ”science”, meaning her own personal perception of it.

 Bolte Taylor’s version of Cosmic Consciousness and our place within it appears to be, at least for me, blatantly naïve and oversimplified. Her four characters seem to reflect a personality analysis flavoured with a horoscope’s description of the zodiac’s predisposition to human traits. According to Bolte Taylor, the Persona (or hero) has its seat in the front left part of the brain. The Shadow lurks in the back left part. Anima/Animus is found in the back right part of the brain and God, or the manifestation of the Self, is found in the brain’s frontal right part.

Especially Bolte Taylor's definition of her “fourth character” appears to be exceedingly shallow and almost embarrassingly horoscope-esoteric:

 Our character 4 is the omniscient intelligence in which we find our origin and it is through it that we incarnate the consciousness of the universe.

Bolte Taylor advocates a seemingly “dogmatic” pantheistically tinged, religious worldview while urging his reader “to use whatever language is convenient for your belief system.”  Bolte Taylor also recommends what she refers to as a her “brain cure”. A tool that brings together the four characters of the brain in a conversation that enables us to use their respective strengths in order to be able to choose which character should be embodied in a particular situation.

Bolte Taylor’s mix of science and religion made me think of one of Chesterton’s Father Brown Stories in which the religious detective identifies the culprit as a fake priest. Then the revealed thief asks the real priest how was able to do it, Father Brown states that his ideas exposed him as a fake:

“What?”” the dumbfounded thief asks.
“You attacked reason,” Father Brown replies. “It’s bad theology.”

It is a human trait to seek simple solutions to complicated issues. Not least the complicated questions of – Who am I? Where do I come from? Where am I going? How will my life turn out? Life is in fact, with Thomas Bernhard’s ingenious phrase, “simply complicated”. To avoid difficulties, one can therefore take refuge in a horoscope’s personality characteristics and predictions, or why not Thomas Eriksson’s best-selling book Surrounded by Idiots. It was published in 2014 and it has since then been used in recruitment processes and life skills courses. In Sweden alone it was purchased by more than half a million. An interesting title, but unfortunately a bad book.

Thomas Eriksson divides people in accordance with four categories – “dominant, inspiring, stable and analytical.” Each category is designated by a colour; red, yellow, green and blue.

The approach is well known, this so-called “DISC-method” has for several decades been successfully used by various consulting firms. It finds its origin in the book Emotions of Normal People, which was written in 1928 by the psychologist William Moulton Marston (1893-1947).

Marston was a multi-tasker who, in addition to books on self-help and psychiatry, together with Leonard Keeler participated in the development of the polygraph, somewhat incorrectly called a lie detector. A device that measures and records physiological indicators such as blood pressure, pulse, respiration and skin conductivity, while a person is asked and answers a series of questions. Marston's contribution was the measurement of the systolic blood pressure. Systolic pressure indicates the force vessel walls are subjected to as the heart contracts and pushes a volume of blood into the body. Marston had observed his wife Elizabeth and ascertained that “when she became angry or excited, her blood pressure seemed to rise alarmingly.”

The belief underlying the use of a polygraph is that misleading/false answers produce specific physiological responses. However, most psychologists agree that there is little evidence that polygraph tests might conclusively detect lies. However, lie detectors in the form of so-called e-meters have a decisive function within the Scientology religion, which was founded by the charlatan and science fiction writer L. Ron Hubbard.

Polygraphs are still used fairly widely in the United States, but in a majority of European jurisdictions consider them to be unreliable and there they are rarely used by law enforcement. In addition to DISC therapy and polygraphs, Marston is known to have been “poly-amorous”.  He lived in an open relationship with two women and had two children with each of them. A third woman occasionally joined Marston’s Rainbow Family. This has among advocates of so-called “rainbow marriages” made Marston something of a cult figure and in a film from 2017, Professor Marston and the Wonder Woman, Marston and his two wives are the heroes. The film also celebrates how Marston created the comic book character Wonder Woman.

Let us now leave the pseudo-sciences and confront the remarkable phenomena that the use of magneto-encephalography (MEG) apparatus has given rise to. A new world is opening; incomprehensible, wondrous and maybe even terrifying.

Neurons use oxygen that is transported through the bloodstream by haemoglobin molecules. Haemoglobin contains iron. The magnets in an MEG device track iron in the brain and magnetic impulses can thereby signal when different parts of the brain have become active. This happens by sending additional oxygen-carrying blood into them, thereby creating visible contrasts between active and inactive states.

In 2009, brain researchers in Liège discovered that a patient, who, after a brain injury, was in a vegetative state, unable to communicate with the environment, actually had several active thought functions. After being brought into an MEG machine, the patient was asked if he could imagine himself walking around in a house. The question made a certain area of the brain light up. When he was asked to imagine that he was playing tennis, a completely different part of the brain was activated. The researchers then asked him to use the thought “play tennis” as a signal for “yes” and asked him if his name was “Alexander” – the “tennis area” was lit up. They then asked him to imagine “wandering around in a house” would signify a “no”. He was then asked if he had any sisters, the “house area” was lit up, and so on until a conversation could be built around yes and no answers. Sometimes a question did not get a clear answer, for example when the researchers asked Alexander if he wanted to die. Through this method, the Belgian researcher team came to estimate that twenty per cent of patients assumed to be in a “vegetative” state, actually were conscious.

Artificial Intelligence (AI) and brain scanning are rapidly changing researchers’ ability to read neural data. Through mathematical thinking based on algorithms, i.e. those finite sets of data are by means of unambiguous instructions run through computer programs; several researchers now believe that they are approaching the origins of human thoughts and mind. The amount of possible thoughts that people can think is large - but it is not infinite, and with the help of scanners and AI, researchers are now searching among brain neurons to identify specific patterns and “activation codes”. What so far has been found are so-called voxels – “activation areas” that are approximately one cubic millimetre in size. The breakthrough came when researchers figured out how to use MEG and computers to track tens of thousands of voxels at a time and then manage to activate them as if they were keys on a piano and as thoughts were chords. With the help of computer technology, a visual and semantic space can be created, probably a path towards the understanding of how our brains reflect the world.

Researchers’ are attempting to capture the constant flow of voxel patterns and then process it through colour and sound interpretations similar to those the brain applies to sensory impressions and thoughts. By analysing brain scans, a computer system can edit reconstructions of film clips that a subject has seen and afterwards stored among their brain windings. A research group has used similar techniques to visually reconstruct/mirror the dreams of sleeping subjects.

It sounds farfetched, or completely impossible, but we might consider how in 1953 Watson and Crick finally found the Double Helix they had been looking for during several years and thus proved that genes actually had a physical form. Already by the end of the 20th century, The Human Genome Project was able to present the complete DNA sequence of Homo Sapiens. Today, they can even edit it.

Bold thinking, fantastic plans and yet in a cosmic perspective I is like little Calvin playing in his sandbox.

To me it appears as if the Universe and thus also human brains are animated by a cosmic force. Maybe several. What do I know?

The Greek energeia meant “activity”, from energos, “active”, where en stands for “in” and ergon for “work”, so energy can actually be translated as “in work”. For many scientists, the search for a cosmic energy has turned to be an enormous and exhausting task. Frankenstein dreamed of finding the origin of life and thereby becoming like a creative god – but he created a monster. Lombroso believed that by measuring an enormous amount of skulls and in detail observes a person’s appearance, he could determine who had criminal tendencies, or even who was simply a genius. The result of his “research” became one of the reasons for the Nazis' insane mass extermination of “useless” and/or “harmful” people. The driving force behind all this? Is it the electricity that flows through our brains? How did Hitler’s brain function? Which brain centres would his Jew-hatred light up if he had been put into an MEG scanner? How does Putin’s brain function?

A milestone in neuroscience was Oskar Voigt's careful study of Lenin's brain, which in 1924, and at the request of the Soviet government, was carried out at the Kaiser Wilhelm Institute in Berlin. Vogt’s detailed and well-documented research has been praised for highlighting the role of neuroscience in understanding human behaviour and the complex interplay between biology and environment. However, over time it has turned out that Voigt’s conclusions in reality was almost without any scientific proof. Professor Vogt’s assumption that Lenin was a “brain athlete and an associative giant” is quite doubtful. It was a dead brain Voigt dissected and microscopically examined and it was thus impossible for Vogt to establish which different brain centres that had been activated by electrochemical processes triggered by Lenin’s thoughts.

Statements about Lenin's “intelligence” should furthermore take into account his aptitude for generalization and a willingness to use violence and terror, paired with an obvious, cold lack of empathy. Something that often came up when different people described their meetings with him. For example, Bertrand Russell who in 1920 had a more than hour-long, private conversation with the Soviet leader:

He laughs a lot; at first his laugh seemed merely friendly and cheerful, but by and by I came to find it rather harsh and grim. He is dictatorial, calm, fearless, completely lacking in self-awareness, a theory embodied. He perceives the materialistic conception of history as his lifeblood. In his desire to have his theories understood, he resembles a professor, and so also in his fury towards those who misunderstand or disagree with him, as well as his propensity to explain. I got the impression that he despises a great many people, that he is an intellectual aristocrat.

Lenin's orders and letters often indicate a brutal ruthlessness, for example when he in 1921 in a letter to one group of his 200 000 chekists, henchmen enforcing his branch of Communism, wrote:

It is necessary – secretly and urgently to prepare the terror.  […] make sure that the hangings takes place in full view of the people, [hang] no fewer than one hundred known landlords, rich men, and bloodsuckers. ... Do it in such a fashion that for hundreds of kilometres around, the people might see, tremble, know, and shout: “They are strangling, and will strangle to death, the bloodsucking kulaks.

We have among as contemporary Frankensteins who do not hesitate to perform the most fantastic experiments on living people. Sergio Canavero (born 1964) worked for 22 years as a neurosurgeon in Turin until his contract was terminated in February 2015, due to increased opposition to his research. After his dismissal, Canavero was named honorary professor at Harbin Medical University, where he now collaborates with Xiaoping Ren. In January 2016, Canavero and his team published a press release announcing a “successful head transplant” on a monkey, which survived the procedure and was kept alive for 20 hours. The press release mentioned that Canavero and his Chinese colleagues are now experimenting on human cadavers and that they are confident that within a few years they will be able to perform successful human head transplants.

Are we humans transgressing the limits set by the cosmic energy/balance? There is no doubt that each and every one of us is connected with everything. When cosmic radiation was discovered a hundred years ago, a new field of research was opened, particle physics, and with it, studies of the origin of matter and its innermost structure. Modern physics thus got its start and brain research became part of it. Everything in the universe shares the same microscopic building blocks – molecules, atoms, quarks and bosons and the same force/s set everything in motion.

The discovery of so-called cosmic radiation began at 6:00 a.m. on August 7, 1912. Then a 1,700 cubic meter balloon, filled with hydrogen gas, took off from Aussig, a town between Prague and Dresden. In the gondola were the 29-year-old Austrian Victor Hess as well as two colleagues and several instruments with which they intended to measure the production of electric charge, the ionization, in the higher air spaces.

The balloon reached an altitude of 5,000 meters and on the way there Hess measured how the ionization of the air varied with altitude. To his great surprise, he found that it was almost three times higher than on the ground. It was the opposite of what he and other researchers had expected. Since the beginning of the 20th century, the penetrating radiation had been a mystery. It was assumed that the air was charged by the radioactive radiation of the earth's crust, and therefore the ionization should decrease with height above the ground. That was not at all the case.

To the surprise of many, it turned out that the vast vacuum of space between planets, suns and galaxies was far from empty. The earth is continuously bombarded by various forms of energy/cosmic radiation and contrary to what was believed before Hess's discovery, cosmic radiation consists for the most part of positively charged particles. Today we know that nearly nine out of ten of incoming cosmic particles are protons.

Cosmic rays are high-energy particles that move through space at close to the speed of light. They originate from the sun and also come from our own galaxy, as well as from more distant galaxies. Galactic, cosmic rays arise from supernova remnants. They are the result of the powerful explosions taking place during the final stages of massive stars’ final demise, or collapse into black holes. The energy released by such explosions accelerates in the form of charged particles. Supernovae are like huge, natural particle accelerators.

Using quantum field theory, the so-called standard model of particle physics describes the smallest particles and how their interaction creates the four elementary forces that govern the Universe. Gravity which controls the orbits of the planets around the sun and binds stars together into galaxies. Electromagnetism connects the electrons to the atoms and is the force that, through chemical connections, gathers molecules into DNA chains. The Weak Interaction produces radioactive decay, while the Strong Interaction forces protons and neutrons to form atomic nuclei.

In school I learned that an atom resembles a planetary system. Its nucleus is like a sun in the middle and negatively charged electrons revolve around the positively charged atomic nucleus.

It is a model that Niels Bohr introduced in 1913. However, according to him, it was more complicated than that. Unlike how planets move, the electrons are thought to be able to jump between orbits. If they jump from an outer orbit to an inner one, a flash of electromagnetic radiation is emitted from the atom. If the atom is struck by such lightning, it may occur that an electron is lifted from an inner to an outer orbit.

Because of its clarity, Bohr’s atomic model continues to be the one that many physicists and chemists have in mind when they do their mathematical calculations. But it is supplemented and complicated by quantum mechanics, where one imagines that the positively charged atomic nucleus is surrounded by a cloud of negative charge. The cloud can change its shape by sending out or receiving electromagnetic radiation.

Electrons constitute a kind of force field. The protons and neutrons of the atomic nucleus, as well as the circling electrons, have been proven to consist of even smaller parts and they are now assumed to together form a group of particles called hadrons. A hadron contains elementary particles that aggregate into something called quarks and leptons. 

There are two forms of hadrons – baryons which are constituted by three quarks and mesons, which are made up of one quark and one antiquark. According to the Standard Model, it is force-carrying elementary particles within the quarks that mediate the four fundamental forces of nature. These particles have been identified as photons, gluons, bosons and so far hypothetical gravitons. It is their interaction that creates energy, mass and electrochemical charge.

Physicists hope that there will be a “theory of everything” that includes the four elementary forces and thus will be the solution to the Standard Model's many unanswered questions. Perhaps the newly identified Higgs Boson could be a decisive step in that direction.

Several particle designations are named after their discoverers, their function, or are simply made up. For example, Murray Gell-Mann searched for a name for the particle bonds he discovered. In his book The Quark and the Jaguar: Adventure in the Simple and the Complex, Gell-Mann describes how in 1964 he repeatedly heard the word kwork within himself. He had read it somewhere and finally found it in a poem in James Joyce’s quite incomprehensible Finnegan’s Wake:

Three quarks for Muster Mark!
Sure hasn't got much of bark
And sure any he has it’s all beside the mark.

Apparently, this piece of incomprehensibility refers to the drunken chatter in a pub where someone orders three pints of beer for someone called Mark. A quarter is two pints of beer. Gell-Mann was very pleased with his word discovery because “the recipe for making a neutron or proton from quarks is, roughly speaking, 'take three quarks'.”

Bosons are named after the Indian mathematician and physicist Satyendra Nayh Bose (1894-1974). He was a universal genius, spoke Bengali, English, French and German, and read Sanskrit fluently. The latter made Bose read Hindu religious scriptures with great interest. Like many mathematicians and physicists, Bose was musically gifted and known as an accomplished esrai musician, the esrai is a Punjabi stringed instrument likened to a violin.

Among other things, Bose worked with extremely complicated mathematical analyses of the connection between supposed elementary particles and came to the conclusion that what came to be called bosons are separate from the infinite number of particles that can simultaneously have the same state, which means that at the lowest energy level they can be clumped together, This seemed to support a notion of a kind of cosmic symmetry based on “fields” that pervade the entire Universe. These particles can at different points in time and space assume different values, depending on the average number of particles that can be observed within the field. Particles can be created and destroyed by adding or removing energy from the field. Every known particle, from electrons to photons, is associated with a space-time saturated vibrating field.

I'm neither a physicist, nor a mathematician and can certainly have misapprehended everything. Nevertheless, I suppose that Bose’s discoveries and theories suggested that conditions for“electroweak¨” symmetry could be changed by the presence of a different “field”. The building blocks of such a field could be the particles which existence Bose suspected.

We can assume that a particle named fermion (after the Italian physicist Enrico Fermi) is the prerequisite for the origin of the constituents of our existence. Yes, the entire Universe – electrons, quarks, protons, neutrons, etc., this while the bosons are forces that make them vibrate together. According to the Standard Model, the weak force and the electromagnetic force are combined into a single force, called the Electroweak Force. At high energies the Weak Force and the Electromagnetic Force are different aspects of the same force, but at lower energies they separate into different force fields. This happens through a so-called Spontaneous Symmetry Break caused by a specific boson. A connection assumed by Satyendra Bose.

In an article Bose published in 1924, he presented a summary of his research findings. He sent it to Einstein, who was impressed and found Bose's theories completely consistent with his own hunches. He translated the article into German and saw to it that it was published in the respected Zeitschrift für Physik.

Several years later, independently of each other, Peter Higgs and François Englert/Robert Brout presented in 1964 a theory that assumed that the W-, Z+- and Z bosons, which make up the Electroweak Force, obtain their masses through a Spontaneous Symmetry Break caused by what is now called the Higgs Mechanism, in which a boson – the Higgs Boson – plays a crucial role.

At high temperatures, four bosons jointly mediate the Electroweak Force. However, at low temperatures, three bosons combine themselves with each other, while the fourth, which is now called the Higgs Boson, is left entirely alone. It was the particle that Higgs, Englert and Brout were looking for.

The three researchers had arrived at their conclusion through mathematical analysis. Now it was a matter of proving that the Higgs Boson really existed, as was the case with the Double Helix. It took fifty years before their hypothesis could be proven. In order to do that, it was necessary to use the world's most advanced machine – the giant particle accelerator Large Hadron Collider at CERN outside Geneva. It is a 27 kilometre long circular construction. With the help of 1,200 magnets cooled to -271 degrees Celsius, protons are accelerated to 99.99998 per cent of the speed of light. When the protons collide, the situation just after the Big Bang is to some extent recreated. However, finding the Higgs Boson is extremely rare. Out of a billion proton collisions, possibly 10 Higgs Bosons can be observed. Not only that – the Higgs Boson decays almost immediately. At a seminar at Cern on July 4^th, 2012, it was announced that the sought-after boson had been found.

Within the mist of my compact ignorance it seems to me that nuclear scientists are actually approaching something that could be a proof of the presence of a single, all-unifying, cosmic force that permeates the entire universe including us humans. A force that obviously cannot disappear as long as Cosmos exists. And in the midst of this cosmic vastness are you and I, with our big problems, our limitations, our mood swings, evil and goodness, our intractable traumas and crazy ideas. Our puny existence, our small egos and limited consciousness, which after all are made up of the same atoms and forces as the incomprehensibly vast Universe we are all a part of, with its swirling planets, suns and galaxies, all of which are so unimaginably far away from us and our everyday existence.

When I read about these breath-taking perspectives where electrically charged particles contribute to the creation of the human brain and the constant flow of information that gives rise to our thoughts and our special personality, it is easy to forget the battle between sociology and medical materialism, i.e. environment and heritage. In my opinion, these concepts are not at all in opposition to each other. I assume that a large part of the evolutionary ice cream that David Linden writes about contains a large dose of ever-changing experiences, of what we learned from parents, friends, enemies, acquaintances and social media. What we call nature is a prerequisite for what we call culture.

In his book The Selfish Gene, the British evolutionary biologist Richard Dawkins (1941-) introduced the concept of meme. A meme is generally described as

an element of a culture or system of behaviour passed from one individual to another by imitation, or other non-genetic means.a

As examples of memes, Dawkins gave melodies, slogans, beliefs, fashion, special production techniques, art, etc. According to him, the body and brain act as carriers of both genes and memes. It is genes and memes that make up the biologically and culturally based units that control every part of the human body and thus also the brain. Genes are transmitted through DNA, while memes are spread through transmission from individual to individual; through our senses, our sight and our speech, social media and all other forms of communication that we humans use. According to Dawkins, we humans are herd animals and thus we pay attention to and adapt to cultural and social codes. It is our brains that are attracted to and imitate various forms of information, which then are relayed to our body and consciousness in the form of electrochemical impulses.

Already existing knowledge and skills, behaviour and ideas, are taken over from other individuals and used with the same obviousness as when I in a supermarket put goods in my shopping cart. It is our more or less conscious choices that govern us and it is therefore important to realize that what we call our knowledge and intelligence has emerged from certain specific contexts – family, school, work, interests. In order to realize who we are and how we react, we should probably understand and accept how much of what we believe to be our personality, our consciousness, has been created through collective actions and public information.

Can forces like the transforming Higgs Boson, as many amateurs have done, be likened to God’s presence in His Universe? What do I know? I can possibly refer to what the bishop Jacob, played by Max von Sydow, declares in Enskilda samtal, Private Conversations, a TV series in two parts directed by Liv Ullman and based on a script by Ingmar Bergman that was presented by Swedish Television in 1996

Anna: Do you, Uncle Jacob, believe in God, a father in Heaven, a, ... a loving God? A God with hands and heart and watchful eyes.
Jacob: Don't say the word God. Say the Holy, in every man there is the Holy, the holiness of man, all else is attribute ... manifestations, measures. You can never figure out or capture the holiness of man. At the same time, there is something to cling to, something very concrete unto death, what happens afterwards, it is hidden, it is only the poets and musicians and saints who have handed us mirrors where we can discern the unimaginable. They have seen and known and understood, not completely but in pieces. For me, it is comforting to think about the sanctity of man.

Visionaries like Swedenborg and the strangely brilliant William Blake, mystic, artist, and writer, have each in his manner tackled man’s relationship to his own existence and the immensity of the Universe. In my opinion, Blake did it best in a few short lines:

To see a World in a grain of sand,
And a Heaven in a wild flower,
Hold Infinity in the palm of your hand,
And Eternity in an hour.

Ackroyd, Peter (2008) The Casebook of Victor Frankenstein. London: Chatto & Windus. Barbone, Julia (ed) (2019) Leonardo da Vinci: A mind in motion. London: British Library. Bolte Taylor, Jill (2009) My Stroke of Insight: A Brain Scientist's Personal Journey. London: Hodder & Stoughton. Chesterton, C.K. (2012) The Complete Father Brown Stories. London: Penguin Classics. Crane, Stephen (2005) The Red Badge of Courage and Other Stories. London: Penguin Classics. Darnton, Robert (1968) Mesmerism and the End of Enkightenment in France. Cambridge MA: Harvard University Press. Dawkins, Richard (1978) The Selfish Gene. Boulder, Colorado: Paladin. Ehrlich, Benjamin (2022) The Brain in Search of Itself: Santiago Ramón y Cajal and the Story of the Neuron. New York: Farrrar, Straus and Giroux. Enquist, Per Olov (1989) The Magnetist’s Fifth Winter. London: Quartet Books. Eriksson, Thomas (2019) Surrounded by Idiots: The Four Types of Human Behavior and How to Effectively Communicate with Each in Business (and in Life). New York: St Martins Essentials. Ering, Thomas Basil (1997) Diary of Victor Frankenstein. London: Dorling Kindersley. Ginsberg, Allen (1999) Meditation Rock (CD). Lund:  Bakhåll. Gordh, Torsten E., William G.P. Mair och Patrick Sourander (2007) “Swedenborg, Linnaeus and Brain Research – and the Roles of Gustaf Retzius and Alfred Stroh in the Rediscovery of Swedenborg’s Manuscripts,” in Upsala Journal of Medical Sciences, No. 112.  Gould, Stephen Jay (1996) The Mismeasure of Man. New York: W.W. Norton.Grayling, Anthony Clifford (2022) The Frontiers of Knowledge: What We Know about Science, History and the Mind. London: Penguin Books. Gregory, Paul R. (2007) Lenin’s Brain and Other Tales from the Secret Soviet Archives. Stanford, CA: Hoover Institution Press. Helmholtz, Hermann von (1995) Science and Culture: Popular and Philosophical Essays. Chicago: University of Chicago Press.  Kipperman, Mark (1998) “Coleridge, Shelley, Davy and Science’s Millennium”, in Criticism, Vol. 40, No. 3. Lamm, Martin (2000) Emanuel Swedenborg: The Development of his Thought. Dillwyn, VA: Swedenborg Foundation Press. Linden, David J. (2007) The Accidental Mind: How Brain Evolution has given us Love, Memory, Dreams, and God. Cambridge MA: Harvard University Press.  Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Proctor, Robert N. (1988) Racial Hygiene: Medicine under the Nazis. Cambridge MA: Harvard University Press. Ramón y Cajal, Santiago (2019) Recuerdos de mi vida. Alexandria: Library of Alexandria. Shelley, Mary (2006) Frankenstein, Or the Modern Prometheus. London: Penguin Classics. Shelley, Percy (2017) Selected Poems and Prose. London: Penguin Classics. Sherrington, Charles Scott (1955) Man On His Nature. Harmondsworth, Middlesex: Pelican Books. Sokal, Alan and Jean Bricmont (1999) Fashionable Nonsense: Postmodern Philosophers' Abuse of Science. London: Picador. Sutter, Paul M. (2018) Your Place in the Universe: Understanding Our Big, Messy Existence. Amherst NY: Prometheus. Södergran, Edith (2004) Complete Poems. Newcastle upon Tyne: Bloodax Books. Somers, James (2021) “Head Space: Researchers are pursuing an age-old question: What is a thought?, in The New Yorker, December 6. Svevo, Italo (1958) Confessions of Zeno. New York: Vintage. Topelius, Zacharias (2008) The Surgeon’s Stories: Times of Alchemy. Charleston, SC: BiblioLife. Vidal, Fernando (2016) ‘Frankenstein’s Brain: “The Final Touch”’, in SubStance, Vol. 45, No. 2. Whitman, Walt (1961) Leaves of Grass: The First (1855) Edition. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Winston, Robert and Wilson, Don E. (2005) L’Uomo. Milano: Mondadori.

Allt går ju mä' elektricitet
Elektriskt dä' ä' nå't
konstigt med det.
Elektriskt dä' strömmar ju
som ni vet
härs å' tvärs igenom tråden.

Så sjöng Theodor Lorentz Larsson, alias Skånska Lasse, på tjugotalet och visst är det något konstigt med elektricitet. Klokare blir jag inte hur mycket jag än läser om det. Alla levande organismer tar ständigt in och frigör energi och elektriciteten manifesterar sig i en mängd olika former som blixtar, statisk elektricitet, elkromagnetiska fält och elektromagnetisk induktion. Vårt tänkande – vår hjärna drivs till största delen av elektricitet.

Efersom ett par vänner under den senaste tiden har drabbats av olika förändringar i hjärnan har jag alltmer kommit att fundera över elektricitet, personlighet, själ och medvetande. Det är väl min egen ålder som spökar – ju äldre jag blir kommer ålderskrämpor att dyka upp, kanske demrens.

Det är först under senare år jag börjat tänka på kropp och hälsa. Förutom att det roat mig att springa och promenera kunde jag tidigare identifiera mig med den kedjerökande hypokondrikern Zeno Cosinis beskrivning av sin far i Italo Svevos roman Zenos bekànnelser:

Min strävan efter hälsa hade fått mig att studera människokroppen. Han däremot hade lyckats förvisa alla tankar på den där fruktansvärda maskinen ur minnet. För honom slog inte hjärtat. Han behövde inte påminna sig själv om klaffar och vener och ämnesomsättning för att förklara varför han levde. [...] För honom var jorden orörligt och betryggande placerad mellan sina poler.

Jag har skjutits in i magnetoencefalografi(MEG)apparater som uppmätt och avfotograferat min hjärnas elektriska strömmar och på en skärm sett mitt tåliga hjärta slå, något det gjort i snart sjuttio år – minst sextio slag i minuten, natt som dag. Obegripligt. Vad är det som får det att slå? Var finns kraften bakom allt detta? Vad är liv? Elektricitetsbaserat?

Vardagens mirakler, exempelvis den ständigt pågående verksamheten hos den geléartade, veckade  klump av fett och proteiner som dols av kraniets skal. Ett och ett halvt kilo späckat med 86 miljarder neuroner, som genom elektriska impulser och kemiska signaler  styr och samordnar tankar, känslor, beteenden, rörelser och sinnesintryck. Från detta organ utgår nervtrådar spridda över hela kroppen, varifrån de tar emot och förmedlar signaler till den grå fettklumpen,  som bearbetar och tolkar dem, under vaka såväl som sömn.

Med ny insikt läser jag Walt Whitmans  I Sing the Body Electric i hans Leaves of Grass från 1855. I den långa dikten beskriver Whitman människans kropp som ett mirakel. Hur den ger var och en av oss vår särprägel, samtidigt som den kopplar oss samman med såväl andra individer, som hela mänskligheten, ja – med Universum. Att äga en kropp betyder enligt Whitman att du är en integrerad del av ett vackert, välordnat, fantastiskt och glädjefyllt Kosmos.

Som flera av Whitmans dikter utgörs I Sing the Body Electric delvis av en lista, som mäktigt, lyriskt och entusiatiskt presenterar en katalog över mänskliga, kroppsliga aktiviteter; våra tankar och hur de kopplats till våra kroppar. Whitman beskriver en mängd yttre och inre kroppsdelar på ett sätt som får mig att tänka på James Weldon Johnsons gospelsång Dem Bones:

Toe bone connected to the foot bone
Foot bone connected to the heel bone
Heel bone connected to the ankle bone
Ankle bone connected to the leg bone
Leg bone connected to the knee bone
Knee bone connected to the thigh bone
Thigh bone connected to the hip bone
Hip bone connected to the back bone
Back bone connected to the shoulder bone
Shoulder bone connected to the neck bone
Neck bone connected to the head bone
Hear the word of the Lord!

Dem bones, dem bones gonna walk around.
Dem bones, dem bones gonna walk around.
Dem bones, dem bones gonna walk around.

I Johnsons sång framgår med all tydlighet att det är Guds kraft som ger liv åt våra kroppar. Poeten och politikern James Weldon Johnson skrev till olika Broadway musikaler fler än 200 sånger. Inspiration till Dem bones fann han i en vision av Hesekiel:

Herrens hand kom över mig, och genom Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: ”Du människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, Herre, du vet det.” Då sade han till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrens ord:  Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv. Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren.”

Bibeln förkunnar Guds Stora Kraft, ofta hur den  i form av Den Helige Ande genomsyrar Universum. För flera år sedan skrev jag om hur bönder på den dominkanska landsbygden dyrkade en gudomlig kraft som manifesterar sig i källor, grottor, grödorna och inte minst i människor. Jag kallade boken jag skrev Guds stora makt i San Juan Dalen.

Enligt kristen lära bor Guds ande i alla troende. Den ger kunskap om Gud och förenar hans skapelee med honom. Den Helige Ande ger en försmak om och en  garanti för upprättandet av Guds Rike på jorden. Anden är evig, liksom Gud och Kristus är den allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande. Den skapar och upprätthäller världen, ger den liv.

Att det existerar en livuppehållande kraft som står över människan och genomsyrar hela skapelsen är långt ifrån en föreställning som är unik för kristendomen. En sådan tanke tycks finnas inom de flesta religioner. 1917 gav den tyske religionshistorikern Rudolf Otto ut sin inflytelserika bok Det Heliga i vilken han hävdade att varje människa i djupet av sitt intre hyser en känsla av närvaron av en överodnad kraft, eller ”verklighet”.  Han beskrev denna närvaro som numinös, ett ord härlett från latinets Numen, en ande, eller kraft, som är närvarande i naturen. En kraft som är ”helig” i meningen avskild/annorlunda och därmed är den också ett Mysterium tremendum, ett  storslaget och skräckinjagande mysterium, samtidigt som den är ett Mysterium fascinans, något som fascinerar och attraherar.

Den brittiske etnologen Robert Ranulph Marett (1866-1943) gav tron på en allenarådande kraft det polynesiska namnet mana, ett begrepp som betecknar en slags andlig energi som inte enbart är befintlig i individer . Hela folkgrupper, regeringar, platser och livlösa föremål kan också ha mana. Mana skyddar i allmänhet det /den som den omfattar, men den kan också visa sig vara alltför stark och därmed skadlig. Enligt Marett var kraftbegreppet ursprunget till all religion.

Krafttanken är också närvarande inom vetenskapen. Termodynamikens tre huvudsatser deklarerar kraftens  närvaro i Universum.:

• Energi transporteras av värme och kan varken skapas eller förstöras.
• Oordning,  entropi, ökar ständigt i Universum och fär alla naturliga processer röra sig i en riktning.
• Den Absoluta Nollpunkten är den temperatur då atomers och molekyler vibrationer helt avstannar. Kvantmekanikens osäkerhetsrelation förbjuder dock en sådan situation.

Den andra tesen innebär att allt åldras och dör. Det grekiska prefixet en- betyder ”inom” och ordet  troproten ”förändring”, ordet entropi kan alltså motsvaras av ”förändring inom (ett slutet system)”. Inom vetenskapen kan entropi sägas vara en oordning som skapas genom att energi/värmekällor som solen över tiden förlorar mer värme än den får tillbaka. Så tycks fallet vara i hela Universium,. Allt åldras och dör, precis som vi och våra hjärnceller. Men, säger inte terrmodynamikens första huvudsats att energi kan varken skapas eller förstöras, hur kan då allt åldras och dö?

Osäkerhetsprincipen innebär att en partikel egentligen är en vågfunktion och inte ett punktliknande objekt och kan därför inte ha både en väldefinierad position och en rörelsemängd Begriper jag det där? Inte alls. En flyktig bekant från min hemstad, en före detta skolkamrat som är matematiker och atomfysiker, sa då jag bad honom förklara något  kring kvantfysiken: ”Jag är ledsen, Jan, men om du inte kan räkna är det så gott som omöjligt.” Jag har alltid varit usel när det gäller matematik och det är en klen tröst att den kanske störste atomfysikern av dem alla, dansken Niels Bohr (1885-1962) skrev:

De som inte blir chockade när de först stöter på kvantteorin kan omöjligt ha förstått den. [...] Det àr ett faktum att när det kommer till atomer så är poesi egentligen det enda användbara språket. En poet är inte så mån om att beskriva fakta, som att skapa bilder och aktivera mentala kopplingar.

Men det är en klen tröst. Bohr var en mästermatematiker och hans förstånd var dessvärre avsevärt större än mitt.

Då jag i det följande spekulerar kring liv, energi och hjärna gör jag det väl medveten om mitt eget dillanteri och minns därigenom hur fysikprofessorn Alan Sokal 1996 i ett vetenskapligt magasin publicerade en artikel han kallade för Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermaneutics  of Quantum Gravity,  Att överskrida gränserna: Mot en transformativ hermeneutik av kvantgravitation. Artikeln förepråkade en extrem relativism, men var i själva verket rena rappakaljan, ett galet hopkok av en mängd postmoderna flosker. Trots detta uppfattades Sokals essä som en seriös redovisning av kopplingen mellan fysik och filosofi. Kort därefter avslöjade Sokal att det hela varit ett ”skämt” riktat mot ”det pretentiösa och amatörmässiga missbruket av den senaste tidens fysik av ledande franska teoretiker, som Derrida, Lyotard, Baudrillard och Kristeva.” Några av dessa franska filosofer fascinerar mig faktiskt, speciellt Derrida och Baudrillard. Jag är övertygad att om Sokal mot förmodan sett vad jag skrivit så skulle han säkerligen ha uppfattat mig som ännu en postmodern dillettant, mer förvirrad än de franska professorer han räknade upp. 

Tillbaka till dikt och poesi. Whitmans  I Sing the Body Electric är långt mer än en uppräkning av kroppsdelar, aktiviteter, åsikter, minnen och anslående bilder. Enligt honom utgör allt han nämner grundmaterialet för drömmar och poesi. Dikten handlar inte enbart om kroppen, utan om dess symbios med själen och hur den tar emot Universums allomfattande kraft.För Whitman är kroppen helig, den är inte enbart själens följeslagare, utan även dess medhjärpare/medbrottsling. Därigenom är vår kropp förenad med Universum, själens boning, den möjliggör inte enbart andlighet, utan även närvaro och poesi. Kropp och själ är heliga.

Jag besjunger den elektriska kroppen.
Mina älskades arméer omsluter mig och jag omsluter dem.
De befrias inte förrän jag följer dem, besvarar dem.
och frigör dem, laddar dem med själens energi.
[…]
och om kroppen inte vore själ, vad är då själen?

Whitmanbeundraren Allen Ginsberg reflekterar i sin Footnote to Howl  liknande tankegångar:

Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy
The world is holy! The soul is holy! The skin is holy! The nose is holy! The tongue and cock and hand and asshole holy!
Everything is holy! everybody’s holy! everywhere is holy! everyday is in eternity! Everyman’s an angel!
The bum’s as holy as the seraphim! the madman is holy as you my soul are holy!
The typewriter is holy the poem is holy the voice is holy the hearers are holy the ecstasy is holy.

Ett särdrag hos Whitman är hans förening av en demokratisk känsla, med ett ofta ytterst påtagligt uttryck för kraft och förändring, sammanlänkat med en panteistisk universialitet. Allt är besjälat. Sällan har Whitmans entusiastiska panteism speglats så vackert som hos Edith Södergran:

Vad fruktar jag? Jag är en del av oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf är att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av inget annat än  sol.

Det var först i slutet av 1800-talet som elektricitet förvandlades från att vara en vetenskaplig märkvärdighet, eller mystisk gudskraft,  till att bli en av förutsättningarna för vår moderna tillvaro. Då Whitman skildrade den “elektrifierade kroppen” befann sig avancerad elteknik fortfarande i sina lindor och det var först senare som ”elektriska” genier som Bell, Bláthy, Edison, Kelvin, Siemens, Tesla, m.fl. dök upp.

Vad Whitman uppfattat rätt var kopplingen mellan kropp, tanke och elektricitet. Han befann sig i galvanismens tidålder, dvs. elektrisk ström producerad genom kemiska processer, inte minst inom den mänskliga kroppen.

Under 1600-talet bòrjade vissa filosofer  betrakta kroppen som materia underkastad mekaniska regler. Själsbegreppet blev samma sak som människans sinne/medvetande/förnuft. Hjärnan blev själens säte och nerverna förmedlare mellan själ och kropp.

Det var enbart ett fåtal filosofer/naturforskare som antog att själ och kropp i själva verket kunde vara samma sak, dvs. utgöra delar av en enda gemensam substans. Förkristna greker föreställde sig ett sådant ämne som en ytterst subtil och raffinerad vätska – pneuma. I princip var därigenom såväl själ som materia påtagliga femom. En tankegång som drevs till sin spets av den franske läkaren Julian Offray de La Mettrie (1709-1751) som i sin L’Homme Machine, Maskinen människan, hävdade att moraliskt omdöme, fri vilja, ja – all tankeverksamhet och därmed även vad de kristna kallar ”själ” inte var annat än kroppsliga funktioner baserade på hur en mänsklig lekamen är sammansatt. La Mettrie förnekade en gudomlig närvaro i tillvaron. Den avgörande frågan var dock  vad var den  kraft som vidmakthöll och gav liv och rörelse åt hela universum?

De kroppsliga funktionerna blev enligt La Mettrie aktiverade genom det som filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm von Leibnitz (1646-1716) betecknat som Vis viva, Levande kraft. Ett begrepp baserat på det som inom fysiken kallades för energiprincipen, dvs. att energi varken kan skapas eller förstöras, enbart omvandlas. Så förvandlas exempelvis potentiell energi till kinetisk energi (från grekiskans ord för rörelse och arbete). Poteniell energi vilar i en pilbåge. Då bågen spänns, det vill säga sätts i rörelse/arbete, skapas energi som då strängen släpps omvandlas den från slumrande (potentiell) energi till rörelse/kinetisk energi. Det är sådana samspel mellan vila och rörelse, orsak och verkan, som enligt La Mettrie ochb Leibnitz håller kroppen igång.

1752 hade Benjamin Franklin närmat sitt finger till en nyckel som han under ett åskväder medelst en metallina hade kopplat samman med en drake. Han såg och kände en gnista och förstod därigenom att nyckelns ”positiva” spänning hade aktiverats genom den ”negativa” spänningen i hans hand, därigenom kunde Franlkin inom vetenskapen införa begreppen positiv och negativ laddning. 

Luigi Alosio Galvani (1737-1798) var sedan 1776 professor vid Bolognas universitet där han undervisade i anatomi, något som gjorde honom väl förtrogen med obduktioner, en specialitet som Bolognas och Paduas universitet var kända för. År 1780 fäste Galvani, uppenbarligen inspirerad av Franklin, medelst krokar flera grodlår vid en metallstång, som kopplats till en åskledare. Galvani upptäckte då vad han kallade för animalisk elektricitet. När blixten blixten slog ner  ryckte grodlåren till i spasmiska rörelser, men Galvani fann snart att fenomenet kunde  upprepas även då han med fingrarna tryckte på de mässingskrokar som han fäst vid döda grodors ryggmärg. Uppenbarligen hyste även den mänskliga kroppen elektriska spänningar.

Galvanis samtide Alessandro Volta (1745-1827) var professor i ”experimentell fysik” vid Paduas Universitet. Då han kontrollerade Galvanis experiment fann han att ryckningarna i grodornas ben inte enbart alstrats genom blixtnedslag, eller Galvanis beröring av krokarna. I själva verket uppstod fenomenet genom de metallkablar som Galvani använt för att ansluta nerver och muskler. Volta antog därför att elektricitet fortplantades genom den döda grodans kropp genom elektrokemiska celler och att en sådan energialstring kunde äga rum även utanför en djurkropp.

Volta konstruerade en så kallad Voltastapel, det första elektrokemiska batteriet. Omväxlande staplade han koppar- och zinkskivor ovanpå varandra, åtskilda genom tygstycken indränkta i saltlake. Då de övre och undre metallagren förenades medelst en metalltråd flödade elektrisk ström genom hela tråden och voltastapeln.

Det var inte enbart Galvanis upptäckter som inspirerat Volta, utan även den svenske fysikern Johan Carl Wilckes (1732-1796) uppfinningar. Wilcke var född i Wismar, som på den tiden var en del av det svenska väldet. Fem år gammal hade han följt sin far till Stockholm där denne blivit pastor vid den Tyska Kyrkan. Wilcke blev sedermera doktor efter att vid universitetet i Rostock ha presenterat sin avhandling De electricitatibus contrariis, Den motsatta elektriciteten. I Sverige erhöll han en  professur i Uppsala och invaldes i den Svenska Kungliga Vetenskapakademin, efter att ha lämnat in två avhandlingar –  Rön om elektriska laddningens åstadkommande med flera kroppar än glas och porcellän samt Historia af de naturkunnigas mening om orsakerna till åskedundret. År  1762 uppfann Wilcke en friktionsmaskin som han kallade elektrofor.

Elektroforen består av en ”dielektrisk” platta av beck eller vax och en metallplatta med ett isolerande handtag.Den dielektriska plattan laddas statiskt genom att den gnids mot päls. Observera den döda katten på bilden. En metallplatta placeras sedan på den dielektriska plattan och blir därigenom jordad med en positiv laddning. Den positivt laddade metallplattan avlägsnas sedan från den dielektriska plattan. Metallplattans positiva laddning försvinner inte direkt och kan därför användas för olika elektriska experiment. Spänningen i metallplattan kan bli mycket hög.

En fresk framställer hur Volta demonsterar sin voltastapel för Napoleon, den visar också hur han använder sig av en elktrofor.

Åtta år efter Wilcke blev Emanuel Swedenborg (1688-1772), genom Linnés rekommendation, invald i den Kungliga Vetenskapsakademin. Han var då en internationellt erkänd författare, naturfilosof, gruvingenjör, uppfinnare och vetenskapsman. Fyra år senare, 1744, inleddes i Swedenborgs liv en andlig fas då han genom drömmar om och visioner av en andlig värld kunde tala med änglar, andar och avlidna. Swedenborg ansåg sig vara utsedd av Gud att sprida en himmelsk lära. Han hävdade att Gud öppnat hans ögon och möjliggjort hans besök  i Himmel och Helvete. Under de kommande 28 åren av sitt liv skrev Swedenborg på latin och publicerade arton, digra teologiska verk.

Den främsta orsaken till att Swedenborg valdes in i Akademin och uppskattades av män som Linné och Wilcke var hans avhanling Oeconomica regni animalis i vilken han beskrev och analyserade den strukturella och funktionella organisationen av hjärnbarken, nervsystemets uppbyggnad och det cerebrospinala flöde och sekret som utgick från hypofysen.

Vid sitt inträde i Vetenskapsakademin presenterade Swedenborg sitt verk De cerebri motu et cortice et de animo humano: anatomice, physice et philosphice perlustrata som han 1740 hade publicerat i Amsterdam. I denna sin Hjärnan och hjänbarkens rörelser samt det mänskliga sinnet: anatomiskt, fysiskt och filosofiskt undersökta beskriver Swedenborg hur hjärnans olika processer orsakas av andningen.

Swedenborg hade under 18 månader vistats i Paris och då blivit bekant med den världsberömde franska vetenskapsademiledamoten och anatomisten Jaques-Bénigne Winslow (1669-1760) som utförde offentliga dissektioner i sin Amphithéâtre Winslow. En pampig anatomisal som fortfaramde kan besäkas vid  Rue de la Bûcherie.

Den berömde anatomisten hette egentligen Jacob Benignus Winsløw. Det märkliga efternamnet kom sig av att han var dansk och att hans far fötts i den skånska byn Vinslöv, inte långt från Hässleholm. Swedenborg ägde Winslows omfångsrika Exposition anatomique de la structure du corps humain och det var främst genom sådana anatomiska skrifter som Swedenborg grundade sina insiktsfulla iakttagelser och spekulationer. Han var tidigt medveten om att hjärnverksamheten var beroende av kemiska processer och något som kunde liknas vid elektriska impulser.

Efter sin tid i Paris tillbringade Swedenborg mer än ett år i Venedig och det var antagligen där som han blev närmre bekant med Marcello Malpighis teorier. Det var mikroskopet som öppnade en ny värld för Malpighi (1628-1694). Som så många före honom sökte han efter en förklaring till livets gåta. Vad är det som gör att vi lever? Bland annat måste det vara lungorna som håller oss vid liv. Det är inte enbart människor som andas, även djur gör det. Insekter måste också andas för att leva, men har de lungor? Malpighi to mikroskopet till hjälp. Han fann att insekter inte använder lungor som sina andningsorgan utan små hål i sin hud som han gav namnet tracheae.

Från insekter gick Malpighi vidare och undersökte mikroskopiskt luftvägarna i dissekerade människolungor. Han fann hur luftvägarna förgrenade sig i form av tunna membranförsedda och sfäriska ihåligheter som han liknade vid binas vaxkakor. Han gav dem namnet alveole, små hålrum. Den kontinuerliga in- och utandningen fyller och tömmer aleveolerna med luft. Malphigi skrev i sin De pulmonibus observationes anatomicae att alveolerna fungerade som ”imperfekta svampar” och förde luften in i blodet, som sedan distribuerade blodets livgivande kraften genom hela kroppen. Som flera andra anatomer var Malphigi en skicklig tecknare som noggrant kopierade vad han såg i sitt mikroskop.

På jakt efter andra mikroskopiska strukturer som skulle kunna förklara livets hemligheter och luftens väg genom kroppen fortsatte Malpighi sitt sökande även i andra delar av kroppen, inte minst hjärnan.1665 publicerade han tre verk i vilka han beskrev sina fynd – De Lingua, om tungan och smakens ursprung, De Externus Tactus om de sinnesförnimmelser som uppkommit genom beröring, något som slutligen  förde  honom in i hjärnan och nervsystemet, som han skildrade i De Cerebro. Speciellt det senste verket slukades av Swedenborg, som även han var på jakt efter sjärlens säte i kroppen.  

Swedenborg anade att det personliga, andliga livet var beroende av hjärnan. I överensstämmelse med sitt mekaniska tänkesätt ansåg han att själen fungerar i harmoni med den  rymd som omger oss och att liv åstadkoms genom den konstanta rörelsen hos extremt fina partiklar i den omgivande luften. Influerad av Liebnitz introducerade han möjligheten av att genom noggrant studium, ett insamlande av alla de iakttagelser som han och andra forskare hade gjort,slutligen skulle finna sjärlens säte i människokroppen. En strikt tillämpad experimentell vetenskap och matematiska sannolikhetsberäkningar skulle fastställa själens exakta position i kroppen, dess betydelse för livets upprätthållande och kontakten med en kosmisk skapargud.

Då han mikroskopiskt undersökte tungvävnad hade Malphigi funnit små ”smaklökar”, som han kallade papiller. Han upptäckte att de var kopplade till nerver som förde in i hjärnan. Malpighi hade tidigare funnit att kroppens nerver var kopplade till olika sekretproducerande körtlar. Medan han studerade hjärnan kartlade han dess grå och vita vävnader och kom fram till att även hjärnan var en sekretproducerande körtel som medelst nervtrådar genom ryggmärgen spred sina signalvätskor och på så sätt gav och erhöll information från kroppens alla delar

Swedenborg inspirerades av Malpighis åsikt att de små ovala kroppar han funnit, omgivna av  kapillärerl, var en slags körtelstruktutrer med uppgift att separera och blanda olika, kemiska signalvätskor. Swedenborg kallade dem för spherulae eller cerebellula. Han ansåg att hjärnans samtliga nervtrådar var kopplade till olika cerebellula, vilka främst var koncentrerade till hypofysen och den grå hjärnbarken. Enligt honom befordades impulser mellan organ och muskler genom tremulationer, vibrationer  i kroppsväskorna, en livgivande spiritus animalis, som ständigt pumpades genom kroppen. Det var hjärnbarkens myriader av cerebellula som samordnade och kopplade samman alla dessa tremulationer till uppmärksamhet, minne, tänkande och språk, alltmedan hypofysen sände ut och tog emot betydelsebärande nervvätskor.

Enligt Swedenborg var varje form av liv kopplad kring till beständiga termulationer som fyllde hela Universum. Hjärnans och kroppens inre impulser/rörelser skapades av den andning som höll hela Kosmos vid liv. Då en människa dog fanns livets termulationer fortfarande kvar i hennes nervtrådar och cerebellula. Änglar pressade samman och samlade ihop all denna livsenergi och förde därefter själen till en annan, andlig existens.

Swedenborgs kosmologiska perspektiv var allomfattande. Enligt honom härrörde Universum  från olika centra, eller energipunkter, ur vilka solar och planeter uppstod. Olika sfärer av djur-, växter - och mineraler härrörde från liknande elementära energipartiklar.  Allt i den materiella världen hade sin motsvarighet  i en andlig sfär, allt tjänade ett syfte och följde ett bestämt kosmiskt regelverk.  Kontakten mellan den andliga och den kroppsliga sfären skedde i hjärnbarken. Lungorna drog in universums andepuls i blodkärlen som i samverkan med cerebellula förde den till hjärnbarken och hypofysen, som omvandlade det andliga inflödet till kroppsvätskor som aktiverades genom tremulsiomer.  Detta andliga inflöde från det gudomliga gjorde det möjligt för en individ att leva och följa Guds befallningar. Den mänskliga själen, som är huvudkomponenten i kroppen, var av samma substans som den kosmiska livskraften.

Då han 1743 reste till Holland och England för att samla ytterligare material för sina försök att förklara själen från en anatomisk synvinkel, var Swedenborg redan på väg att lämna den vetenskapliga banan. Under en övergångsfas upplevde han starka, konsturskarpa drömmar, några med en stark erotisk underton. Drömmar som han skrev ned på svenska i en privat dagbok.. I Amsterdam fick han en uppenbarelse av ett inre ljus: ”Mitt huvud städades och rensades från det som skolat hindra dess tankar,” och han kände "hurusom hågen för fruntimmer så hastigt ändades, som varit min huvudpassion."

I april 1745 satt Swedenborg ensam i ett avskilt rum på ett värdshus i London. Det svartnade för ögonen och rummet ändrade karaktär. En man sittande i ett  hörn sa: ”Ät inte för mycket”. Uppskakad skyndade Swedenborg hem till sitt logi och under natten dök samma person upp i hans drömmar. Mannen avslöjade att han var Gud och att han utsett Swedenborg för avslöja Bibelns sanna innebörd. Hela Swedenborgs  väsen utsattes för en genomgripande förändring. Han märkte hur all hans tidigare självbelåtenhet över sina insatser försvann och sedan dess vistades han ömsom i Andevärlden, ömsom här på jorden.

Swedenborgs hjärnforskning fick inget större genomslag bland samtidens vetenskapsmän, som snart begeistrades av Galvanis och Voltas upptäckter. Allsköns svärmare, alkemister och spiritister anammade dock Swedenborgs teorier och främst hans andelära om korrespondenserna mellan allt levande.

Skalden Johan Henrik Kjellgren var nitton år då Swedenborg dog. Det är tveksamt om hans läst hans skrifter, men Kjellgren retade sig på de ”dumbommar” som tog Swedenborgs  läror på allvar. Enligt Kjellgren hade Swedenborg en gång varit en klok och sansad person  men han hade blivit bindgalen och det gick inte att ta hans tidigare snillrikhet som intäkt för Swedenbors senare snurrigheter. I sin dikt Man äger ej snille för det att man är galen klumpar han ihop Swedenborg med allsköns charlataner.

Fast Newton själv en dag i andefeber låg,
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt — en fåne.

... I, narrar utan vett i vetenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummerpunkterare, Magnetiserare,
Fysionom-, Alkem-, Kabbal- och Harmonister!
Er slutsats är förvänd. — En klok kan galen bli;
den snille är i ett, kan vurma i ett annat:

Det var en tid som av Zachris Topelius beskrevs som:

Just när det nya ljuset bröt in, trädde mörkret ett ögonblick svartare fram än någonsin.  Det var den tiden, när människorna knäböjde för Cagliostro mer än för Gud. Aldrig har alkemin haft ivrigare anhängare, än just när dess bättre dotter kemin blev buren till dopet av Scheele och Bergman; och aldrig ha människorna mera jäktat efter ett livsexlir, än när Voltaire och Holbach lärde att själen är en materie, som måste förgås med kroppen.

En tid som Ingmar Bergman skildrat i sin film Ansiktet och Per Olov Enquist i sin roman Magnetisörens femte vinter. Den senare spinner en historia kring en viss Friedrich Meisner, en charlatan precis som Albert Emanuel Vogler i Bergmans film. Man kan inte undgå att koppla samman Enquists Dr. Meisner med Franz Anton Mesmer (1734-1815), som trots sitt uppenbara charlataneri inte kan frånkännas en framträdande plats i medicinens och psykologiens historia.

Mesmer, var en tysk läkare som antog att det fanns en naturlig energiöverföring mellan alla former av levande varelser, något han kallade Magnetisme animal. En energi som enligt enligt Mesmer kunde bli botemedel för en mängd sjukdomsliknande tillstånd. Behandlingen gick ut på att Mesmer satte sig framför en patient och med sina ben vidrörde hans/hennes knän, tryckte på patientens tummar och stirrade stint in i ögonen. Han flyttade sedan sina händer  till patientens axlar och förde med yttersta lätthet och försktighet sina händer över kroppen, tills hans fingrar nådde en plats strax under mellangärdet. Han kunde sedan under mer än en timmes tid  hålla sina händer där. Liksom Swedenborg  antog Mesmer att det fanns en livskraft förborgad  hos människor och djur och att han genom sin metod lyckats väcka denna krafts välgörande förmåga till liv. Mesmer tog ordentligt betalt för sin verksamhet och uppfann flera alternativa metoder för ”kraftöverföring”.

Ludvig XIV tillsatte 1784 en vetenskaplig kommission, inom vilken vetenskapliga storheter som kemisten Lavoisier, astronomen Bailly, botanisten de Jussieau, läkaren Guillotin och Benjamin Franklin ingick. Kommissionens slutsats var att

om alla dessa manipulationer, procedurer och ceremonier försiggår utan patientens medgivande eller tro ger de inte alls någon effekt. Det är alltså fantasin och inte den animala magnetismen i sig som åstadkommer olika fenomen.

Mesmers trovärdighet led stort avbräck, men han kunde likväl fortsatta sin verksamhet fram till sin död.

Kopplingen mellan elektricitet, själsliv, tro och vetenskap upphörde inte att fascinera en stor del av av Europas intelligentsia. Då den brådmogne Percy Bysshe Shelley (1792-1822) 1813 publicerade sitt diktverk Queen Mab trycktes det i 250  exemplar, av vilka Shelley personligen distribuerade 70 exemplar till nära vänner och likatänkande bekanta, resten magasinerades hos en bokhandlare. Den långa dikten präglas av ett vetenskapligt språk och teoretiserande inom en sagoram i vilken älvadrottningen Mab i en dröm stiger ned till den sovande Ianthe och för hennes själ till sitt förtrollade palats vid Universums yttersta gräns.

Mab tolkar, analyserar och förklarar Ianthes drömmar, alltmedan hon omformar flera av dem till visioner av de förflutna, nuet och framtiden. Nuet präglas av förtryck, orrätvisa och elände orsakade av religion, kommers och monarkier

Allt verkar förutan slump,
ingen atom i all denna turbulens har
en vag och onödig uppgift,
eller handlar som den inte borde göra.
Även den minsta ljusmolekyl
i en aprilsolstråles flyktiga sken
fullgör sitt avsedda, om än osynliga arbete,
det som den universella Anden vägleder.

Shelley ansåg att sjärlen inte alls var en individuell enhet, en fritt verkande vilja, utan en universell, allomfattande kraft, en ständig rörelse som utgjordes av en enorm, obruten kedja av orsak och verkan. I så måtto får han mig att tänka på buddhismens anattā, läran om icke-jaget/själen.

Buddhistisk filsofi deklarerar att det inte existerar något oföränderligt, permanent ”jag”. Vi är alla ingenting annat än en skiftande  sammansättning av sinnesintryck och känslor. Det som kallas själ – Ātman  är en ultimat, obeskrivlig kraft som genomsyrar och innefattar hela Universum. Ātman verkar i Universum genom rörelse – karma, en sanskrit-term med betydelsen  ”handling” eller ”görande"” I den buddhistiska skriftraditionen syftar karma på handlingar som drivs av en avsikt, cetanā, och kommer ofrånkomligen att få framtida konsekvenser.

Genom att anattāläran förnekar existensen av ett ” jag”, dvs. en personlig själ, blir ātman därmed hela Kosmos drivkraft. Ordet ātma finner sitt ursprung i det indo- eruopeiska  *ēt-men , andning. Enligt buddhsitisk filosofi alstras således allt liv genom att ātman manifesteras genom karmas rörelse. Inom modern buddhism  är det därför  inte ovanligt att karma sammanställs med Newtons tre rörelselagar:

• En kropp kommer antingen att stanna på sin utgångsposition, eller då den rör sig  hålla en konsrant hastighet om ingen utifrån kommande kraft påverkar den.
• Accelaration behövs för att få en kropp att röra sig. Den är lika stor i såval storlek som riktning som den kraft den utgörs av och den beräknas som  hastighet per tidsenhet.
• Om en kropp A utövar en kraft på kropp B, så utövar kropp B en lika stor, men motriktad kraft på A. Denna tredje lag brukar kallas lagen om handling och reaktion.

Leonardo da Vinci var ett ständigt nyfiket, sökande universalgeni som såg rörelse överallt. Likt buddhistenra proklamerade han att ”rörelse är orsak till allt liv. Hans fascination för rörelse uttrycks klart och tydligt i den mängd teckande studier av rörelse i naturen: vatten, fåglar, kulbanor, människor, m.m.

I sin Nattvarden presenterar Leonardo en stor mängd mänskliga känslor, där varje karaktär genom kroppsliga uttryck speglar sina sinnesrörelser. Han skrev:

En skikcklig konstnär skall kunna måla två saker: människor och människors tankar.

Leonardo antog att känslor och naturkrafter styrs av liknande lagar som de som råder för psykologiska och fysiska rörelser och han gjorde därmed, till skillnad från de flesta samtida tänkare, ingen skarp skiljelinje mellan det materiella och det andliga.

Shelley slukade en mängd skrifter om livets uppkomst och understöd. I sin diktning, som i Queen Mab, försökte han spegla sina tankar väl medveten om att de skulle kunna ge honom en hel del besvär. Bokhandlaren som Shelley anförtrott sina odistruberade exemplar av Queen Mab till,  började utan Shelleys vetskap och medgivande, sälja dem ett år innan poeten 1822 drunknade i italienska Golfo della Spezia.  Då även en ny upplaga trycktes blev katastrofen ett faktum. The Society for the Suppression of Vice, Sällskapet för undertryckandet av lastbarhet, kastade sig över Queen Mab och fördömde den i hårda ordalag.  Föreningen som under kungligt medgivande främjade “offentlig moral” och därmed censurerade obscena skrifter och ibland ställde deras författare inför rätta, såg till att bokhandlaren dömdes till fyra månders fängelse. Shelley hade då sedan fyra år tillbaka lämnat England, för att undkomma dess ”civila och religiösa förtryck”, men också på grund av sina trassliga affärer, såväl ekonomiska som amorösa. Hans hustru Harriet hade tagit livet av sig medan han öppet levde med sin älskarinna Mary, vars syster Fanny även hon tog livet av sig vid samma tid.

Eftersom han angripit Kyrkan och förnekat existensen av en personlig, allstädes närvarande gudom anklagades Shelley för samhällsomstörtande ateism. Shelley menade att vetenskapen bevisat att det inte finns någon  Gud som skapat människan till sin avbild. Han predikade istället tron på en opersonlig kosmisk energi som styr och genomsyrar allt. En insikt han grundade på sina studier av bland annat galvanismen, som vid den tiden var på modet i hela Europa. Galvani sökte efter de märkliga och uppenbarligen universella energier som enligt honom utgjorde universums ”själ”. Under 1780-talet hade Galvani och hans assisstent rest kors och tvärs över den europeiska kontinenten och demonstrerat hur elektriska stötar fick slaktkropparna efter olika husdjur att rycka och röra sig, som om de vore levande. Fenomen som Galvani till och med förevisade genom att ansluta avrättade  mördares kadaver till elektricitetsalstrande apparater och syror.

Kombinationen av mystik och fysik fick många att tro att galvanisk elektricitet bevisade Guds Helige Andes närvaro i sin skapelse. En italiensk fysiker, Giovanni Aldini (1762-1834), följde i spåren av sin farbror Luigi Galvani och tycktes vara helt inriktad på att medelst elektricitet återuppliva människor och i ett sådant syfte använde han Voltas batterier. Aldini utförde sina experiment på kropparna efter avrättade förbrytare. Ett problem var dock att i Italien, Tyskland och Frankrike halshögg man i allmänhet dödsdömda människor. Aldini önskade få tillgång till färska, helt intakta kadaver och sökte sig därför till England, där man hängde förbrytare.

The Newgate Calender, som  i ”moraliserande syfre"  redogjorde för avskyvärda brott och spektakulära avrättningar, beskrev 1803 hur Aldini strax efter George Fosters (anklagad för att ha dränkt sin hustru och ett av sina bran) avrättning utförde ett offentligt experiment på kroppen. Aldini kopplade två metallstavar till en stor voltastapel innehållande 100 zink - och 100 kopparskivor. Då han med de till batteriet  angjorda metallstavarna vidrörde kadavrets mun och ena öra började den avlidne brottslingens käkar darra, de angränsande musklerna förvrängdes fruktansvärt och ena ögat öppnades. I den efterföljande delen av processen höjdes och knöts likets högra hand, alltmedan benen och låren sattes i rörelse. Genom att flytta en av stavarna till likets ändtarm, accentuerades rörelserna till den grad att kadavret såg ut att återupplivas och den avlidne mannen tycktes åter andas.

Skildringen påminner om Mary Shelleys beskrivning av hur Frankenstein gav liv åt sitt monster:

Klockan var redan ett på natten, regnet smattrade melankoliskt mot rutorna och mitt ljus hade nästan brunnit ner, när jag i den halvt slocknade lågan såg varelsens gula öga öppnas; den andades tungt, och en häftig kamp for genom dess lemmar.

Likhterna  är av allt att döma ingen slump. Marys make hyste förvisso en slags idealism som kan sägas vara baserad på elektrokemi. Under sin tid vid Eton College hamnade Shelley under inflytandet av den faderlige fritänkaren Dr. James Lind, som tidigt uppmärksammade den frispråkige, ytterst vetgirige och intelligente, men sorgligt mobbade och originelle Percy Bysshe Shelley, som  genom att han i sin förtvivlan emellanåt fick våldsamma vredesutbrott kom att kallas för Mad Shelley.

Dr. Lind antog att galvanisk/animalisk magnetism/elektricitet bevisade att samtliga naturens krafter/energier var förenade i en enhet, en ”själ”. Dr Lind var väl förtrogen med Galvanis och Aldinis teorier och aktiviteter. Shelley deltog i och fascinerades av Dr. Linds experiment med “animalisk magnetism”, hur läkaren med hjälp av olika kraftkällor fick döda grodor att hoppa, eller musklerna hos olika reptiler att dra ihop sig och ibland röra sig på ett nästan kusligt vis. Samtidigt uppmuntrade Dr. Lind, som var en entusiastisk frimurare, Shelleys ockulta intressen och sammanlänkandet av djärva metafysiska spekulationer med nya ventenskapliga rön och samhällsomstörtande åsikter.

Shelley utvecklade sina radikala tankegångar i riktning mot vad han uppfattade som ”livets poesi”, något som innebar att tanke, språk och fantasi utvecklades i samspel med naturens krafter och hos människan tog sig uttryck i sociala relationer baserade på fri kärlek, medkänsla och makt. Med ”makt” avsåg Shelley en dominerande kraft baserad på social, intellektuell och vetenskaplig frihet. Enligt honom sökte vetenskapsmän mer eller mindre omedvetet efter svaret på en enda fråga – hur kan intellekt och civilisation förenas med njutning och nöjen? Kan vi som människor, utan tro på en hämmande gud, hänge oss åt livets gränslösa frihet? Förenas med Universums stora kraft? Tankegångar liknade den kosmiska expansion/glädje som senare fann sitt uttryck  i Edith Södergrans Triumf att finnas till.

1820 publicerade Shelley sitt läsdrama Prometheus Unbound,  Den befriade Prometeus. Shelley skrev inte för scenen, utan för en läsares fantasi. Hans syfte var att dramat skulle samverka med läsarens egen föreställningsvärld. Shelleys förebilder var Satan i Miltons (1608 -1674) Det förlorade Paradiset och Prometheus i Aischylos (525-456 f.kr) trilogi Prometheia.

Hos Milton  kämpar Satan, liksom Prometheus, mot Guds Skapelse, det vill säga hela Universum. Satan förlorar dock sin heroiska aspekt genom  sin  galna hämndgirighet gentemot en allsmäktig och straffande Gud och därmed även hans skapelse. Satan blir därigenom fiende till hela mänskligheten. Satan och Prometheus hatar allsmäktiga gudamakter, som för att behålla sina herravälden förlitar sig på skräck och censur.

I Shelleys Prometheus Unbound representerar Jupiter det orubbliga Ödet, en kraft som motsätter sig  individens fria vilja, som revolutionären Prometheus gör allt för att stödja . Shelleys Prometheus yrkar på att vi människor skall hysa medkänsla med alla levande varelser. Hans Prometheus formar sig till en moralisk och intellektuell naturs högsta perfektion. Driven av rena och ärliga syften  försöker han med vetenskapens och kärlekens hjàlp föra mänskligheten mot en framtida Utopi, baserad på rättvisa lagar som befrämjar den fria viljan, alltmedan de förbjuder all skadlig egoism. Tankar Shelley utbytte  och delade med sin likaledes frigjorda, unga hustru.

Mary Shelley föddes i London 1797 och hette då Mary Wollstonecraft Godwin. Hon var den politiske filosofen, författaren och journalisten William Godwins första och den feministiska filosofen Mary Wollstonecrafts andra barn. Modern dog  tio dagar efter Marys födelse. Godwin lämnades ensam med ansvaret  att uppfostra Mary och hennes äldre halvsyster Fanny. Mary älskade sin far, men hatade kvinnan han gifte sig med fyra år efter sin första hustrus död. 

Mary och Percy Shelley, som var god vän med hennes far, blev förälskade och träffades i hemlighet vid Mary Wollstonecrafts grav. Mary var sjutton år och den väl- och ökände  Percey tjugotvå. I april 1814 begav sig paret i hemlighet till Frankrike, Tyskland Och Schweiz. De tog med sig Marys styvsyster Claire, men Percys gravida hustru lämnades ensam kvar i England. Det var för tillfället fred i Europa, alltmedan Napoleon satt fången på Elba och planerade ett nytt krig. Rymlingarnas pengar tog snart slut och efter ett halvår tvingades den gravida Mary och den utfattige Percy återvända till England. Där ville Marys far och Percys släktingar inte veta av dem.

Under utlandsvistelsen började den blott artonåriga Mary skriva en roman som med tiden förvandlades till en märklig och envetet beständig legend. Mary hade redan vid unga år upplevt den stora kärleken, moderskap, död och elände, allt i förening med en ung upprorisk kvinnas känslor av utanförskap och rådvillhet. Genom allt detta förmådde hon skapa sin mångbottnade roman om Frankensteins namnlösa monster

Mary och Percy hade under en tid bott hos den självdeklarerat demoniske Lord George Gordon Byron, älskare till Marys syster Claire. Redan innan avresan, eller snarare flykten, från England  hade Shelley drabbats av underliga vanföreställningar. Shelley var stor  beundrare av Byrons poesi och hade skickat honom Drottning Mab och flera andra dikter. Byron, som bodde i Villa Diodati vid Genèvesjöns strand, tog entusiastiskt emot det unga paret. De var kväll efter kväll, natt efter natt, engagerade i diskussioner kring litteratur, vetenskap och ”olika filosofiska doktriner”.

En natt, medan Byron reciterade sina och Coleridges dikter drabbades Shelley av en allvarlig panikattack med förskräckande  hallucinationer. Föregående natt hade Mary haft en mardröm som blev upphovet till romanen om Frankenstein. Under hela sommaren hade vädret varit kylslaget och regnigt. Natten då Mary drabbats av sin fruktansvärda mardröm och Shelley vimsat runt i deras rum hade de tidigare  tillsammans med Byron och dennes vän och läkare John William Polidori, suttit kring en brasa och högläst ur en tysk antologi med skräckhistorier. Polidori hade samma kväll inspirerasts att skriva ett utkast till vad som skulle bli en roman om den första vampyren i modern tappning – Lord Ruthven, en demonisk aristokrat som ödelägger hela  sin omgivning.

Då de långt efter midnatt återvänt till sin närbelägna villa var Shelley våldsamt upprörd och Mary hade svårt att somna. Mellan sömn och vaka ansattes hon av en så omtumlande och detaljerad upplevelse att hon inte visste om det rörde sig om en dröm, eller en hallucination:

Jag såg den bleke utforskaren av ogudaktiga konster bredvid en skapelse han tråcklat samman. Jag såg hur den skräckinjagande formen av en utsträckt man som under inverkan av en slags mäktig maskin började visa livstecken och genomfors av en tvekande, halvt animerad rörelse. Skrämmande måste det ha varit, ty ytterst fruktansvärt måste resultatet av varje mänsklig strävan att håna världens Skapare vara.

I drömmen exponerades Marys känslor av förlust, skuld och konsekvensen av att trotsa Gud, något hennes make, med hennes godtycke,  hade gjort genom tanke, tal och handling. Där fanns även förlusten av hennes mor, det komplicerade förhållandet till fadern, förlusten av sitt första barn och oron för det barn hon nu bar på. Senare beskrev Mary sommaren i Schweiz som den tid då hon ”först klev ut ur min barndom” och i djupet av sin själ  kände främlingsskapet i den värld som omgav henne. Under de nattliga diskusionerna hade Lord Byron och Shelley skrämt henne genom sina högt ställda och i det närmaste fanatiskt romantiska ideal. Mary frågade sig om inte en sådan fanatism, i förening med en alltmer avancerad vetenskap och missbrukad makt skulle kunna utgöra ett hot mot hela den mänskliga existensen.

I Mary Shelleys roman Frankenstein, eller den moderne Promethues finner vi speglingar av hennes makes uppfattningar. Likt Victor Frankenstein hyste Percey Shelley ett våldsamt begär efter  att kunna förstå världens förutsättningar, något som förutom accepterad vetenskap gjorde honom intresserad av ockultism och alkemi. Dock kom han snart att inse att det rörde sig om hopplöst föråldrade teorier. Likt Shelly fördjupade sig även Victor  Frankenstein i kemi, fysik och anatomi, men till skillnad från Shelley föverkligade Frankenstein sina teorier och lyckades skapa en tänkande och kännande individ, - en humanoid.

Mary gör  medvetet  skapleseprocessens karaktär tvetydig. Rör det sig om animal magnetism alstrad genom elektriskt ledande elektrolyt, en lösning av baser, syror och salter, en voltastapel, eller möjligen energi förmedlad genom åskurladdningar? Frankenstein ägnar två år åt att mödosamt konstruera varelsens kropp – från råvaror som hämtats från ”dissektionsrummet och slakteriet” utvecklas en anatomisk egenskap i taget.

På grund av svårigheten att replikera människokroppens små delar blir resultatet, inte som Frankenstein avsett – en mänsklig Apollo. Istället åstadkommer han ett groteskt fuskverk, med vener och muskler otillräckligt täckta av hud, en väldig oproportionelig varelse, i det närmaste 2,5 meter lång. Då den avskyvärda Varelsen öppnar sina matta, vattniga ögon, flyr Frankenstein i skräck över vad han åstadkommit.

Mary Shelleys mångbottnade  roman har blivit sinnebilden för vetenskapsliga strävanden som fullföljts och fått fruktansvärda resultat. Frankensteins monster har blivit sinnebilden för sådant som atombomber och genmanipulerade monster. I  värsta fall har sådana uppfinningar rentutav dödat sina skapare. Som den sovjetiske forskaren Andrei Zheleznyakov som när han 1987 deltog i  utvecklandet av det otäcka nervgiftet Novitjok 3 förgiftades och utropade ”Det fick mig!” Sex år senare dog han av ett slaganfall, efter att tidigare ha drabbats av cirros, giftig hepatit, nervskador och epilepsi.

Marys lidande monster plågades svårt av sin ensamhet och sitt utanförskap. Ett offer för  den avsky han väckte hos männsikor. Ett tillstånd som förvärrades efter det att han tålmodigt och på egen hand skaffat sig ett stort förråd av lärdom. I Marys roman, liksom i Whales klassiska film, blir Frankensteins monster en djupt tragisk gestalt.

Vetenskapen bakom Marys skapelse är uppenbarligen galvanism. En männsikoskapad varelse förses med vätskor och kanaler som genom tillförslen av elektricitet blir levande. Det är tveksamt om processen innefattar den väldiga statiska elelktricitetschock som i James Whales film från 1931 i en mäktig scen alstras genom magnifika blixtnedslag.

Snarast rör det sig i Marys romkan nog om kemisk-elektriska processer, mer i enlighet med Bernard Albert Wrightsons illustrationer, som inspirerat skräckförfattare som Stephen King och Neil Gaiman och som Guillermo del Toro beslutat skall utgöra underlaget för hans kommande film om Frankenstein.

Vill man göra sig mer förtrogen med skapelseprocessen bakom Monstrets livgivande  rekommenderas Peter Ackroyds The Casebook of Viktor Frankenstein. Den postmoderne Ackroyd använder sig  av en  pastisch på romantikens berättarstil och låter en högst verklig Victor Frankenstein röra sig bland en mängd kända och okända bekanta till Percy Bysshe Shelley, som spelar i en viktig roll i ett oklanderligt skildrat, samtida London.

Som illustrationer till Ackroyd kan man använda sig av de Frankensteinjournaler som skapats av Gris Grimly, som helt uppenbart är inspirerad av Leonardo da Vincis anatomiska skisser,

eller Timothy Basil Ering realistiskt sönderrivna och fläckade exemplar av en liknande journal:

I sin roman belyser Ackroyd ett viktigt tema hos Mary Shelley – den utstöttes fruktansvärda ensamhet. Hur en så avgörande detalj som en människas utseende är tillräckligt för att göra honom/henne till en fruktad pariah. Detta tycks hos oss vara ett viktigt karaktärsdrag, inplanterat i vår reptilhjärna. Vi är obotliga flockdjur. Vi behöver gemenskap. I Ackroyds roman uttrycker Monstret  sin ångest inför sin skapare – Victor Frankenstein:

“Vem kan jag tala med? Det finns ingen. Jag är ensam i världen. Känner du ett sådant lidande? Jag tror inte det. Du har inte upplevt känslan av att vara helt förkastad, av att vara osynlig och ohörd, förvisad till livets gränstrakter. Om jag gråter finns ingen som bryr sig. Om jag lider av ångest, finns  ingen som tröstar mig.”

I sin novell Monstret, berättar amerkanen Stephen Crane (1871-1900) om hur en människa, i hans fall en godhjärtad hjältes utseende förvandlar såväl honom som den man som hjälper honom till att bli offer för ett helt samhälles rädsla och hat.

Berättelsen utspelar sig i en fiktiv stad i New Yorks närhet. En svart kusk vid namn Henry Johnson är anställd av stadens repekterade läkare, Dr. Trescott. Efter att ha räddat Trescotts son från en brand blir Johnson fruktansvärt vanställd. Då stadens invånare stämplar Johnson som ett monster ger Trescott honom skydd och tar hand om honom, vilket resulterar i att Trescott och hela hans familj utesluts från samhället. Novellen pekar på de  sociala klyftor, etniska spänningar och vanförställningar som fortfarande råder inom det amerikanska samhället.

Monstret visar på en märklig aspekt av  mänskligt tänkande. Vi tycks bedöma människor utifrån detras utseende. Ett omdöme  betydligt mer baserat på visuell uppfattning  än på  inre egenskaper, vad våra medmänniskors hjärnor förmår skapa då det gäller goda egenskaper – exempelvis alstrandet av medlidande, kärlek och god vilja. Sådant tänkande har även trasslat till hjärnforskningen, något vi finner hos eugeniker, rasforskare och vetenskapsmän som Cesare  Lambroso som baserade sin ”kriminologi” pår männskors ansiktsdrag, Ernst Kretschmer som bedömde männskors psyke utfrån deras kroppskonstitution, eller Richard Hernstein  vars  teorier grundade sig på en tvivelaktig tolkning av ”intelligenstester” och därmed  kopplade ihop intelligens med rasism.

Jag har undrat över den vetenskapliga grunden till Frankensteins skapelse. Med tanke på galvanism, samt hjärnans uppenbara beroende av vätskor och elektrisk energi, så framstår Mary Shelleys skapelse som helt möjlig, i varje fall med tanke på hennes samtids begränsade kunskaper. Men, hur kunde en mänsklig, tidigare död hjärna, fungera på samma sätt som monstrets? Nämligen att han från att ha varit som ett oartikulerat barn, successivt vinner kunskap genom läsning och erfarenheter. Antingen borde den intransplanterade hjärnan ha varit helt obrukbar, eller så hade den bevarat tidigare funktioner, tankar och erfarenheter.

James Wahleys filmversion, som inte grundar sig på Shelleys roman utan på Peggy Weblings pjäs från 1927, som visserligen inpirerats av Mary Shelleys verk men med en mängd ändringar, som upprepas i filmen. Exempelvis så löste Webling frågan om ursprunget till monstrets hjärna genom att låta Henry (sic) Frankensteins assistent då han stjäler ett genis hjärna råka tappa den och tar istället till sin arbetsgivare med sig en ”abnorm” hjärna.

I sin film Det våras för Frankenstein från 1974 har Mel Broks satt in en dialog mellan Frankenstein och hans assistent, som här heter Igor:

Dr Frankenstein: “Den där hjärnan som du gav mig. Var det Hans Delbrucks hjärna?”
Igor: ”Nej”
– Aha! Mycket bra. Skulle du då kunna tala om för mig vems hjärna jag satte in?
– Du kommer inte att bli arg?
– Jag kommer INTE att bli arg.
– Det var någon vars namn började på A.
– Någon vars namn börjar med ett A? Vadå A?
– A någonting, men i efternamn hette han Normal.
– A. Normal?
– Jag är nästan säker på efternamnet.
–Så du menar att jag satte in en anormal hjärna i en två och en halv meter lång och en och en halv meter bred GORILLA? Är det vad du säger!!!

I själva verket är monstrets tankeförmåga i Mary Shelleys roman helt i linje med modern hjärnforskning. Likt en dators hårddisk utplånas en hjärnas minne om den under en transplantationsprocess inte tillförs ett konstant blod- och syreflöde. Det kan alltså i princip stämma att monstret inte kom ihåg vem han varit och att han därmed betedde sig som ett barn, med en hjärna som fortfarande var stadd i utveckling. Monstrets okoordinerade rörelser, framställda i otaliga filmer, och den bristfälliga motoriska kontrollern stämmer också överens med de förhållanden som råder efter en omfattande hjärnskada.

Även om det är oklart hur Mary Shelley tänkte sig monstrets skapelseprocess så framgår det klart i såväl film som roman att för att kunna väckas till liv måste den döda varelsen tillföras elektricitet. I filmen förklarar Frankenstein att  han "bortom det ultravioletta spektrat" har funnit en energibärande bestrålning, och att denna energimättade kraft är hemligheten bakom livets uppkomst – ”en storslagen stråle som först förde liv in i världen”.

Då han efter tillförslen av energi alstrad genom våldsamma blixtnedlslag Frankenstein får se hur monstrets hand först skälver och sedan sakta lyfter sig, viskar han gång på gång: ”Den är levande”, tills viskningarna övergår till ett triumferande glädjetjut: It’s alive! It’s alive! Strax därefter förkunnar Frankernstein högljutt: ”Nu vet jag hur det känns att vara Gud!”, ett yttrande som skapade stora problem för James Whale när kristna påtryckningsgrupper krävde att filmbolaget skulle klippa bort det, eller helt enkelt totalföbjuda den hädiska filmen.

Detta var innan den så kallade Produktionskoden infördes. Efter 1934 tillämpades i Hollywood  en regel att filmer måste bli ”certifierade” för att få distribueras och i enlighet den koden skulle Frankensteins yttrande säkert ha klippts bort, nu fick det dock vara kvar och filmen blev en stor succé över hela världen. I Sverige blev den dock nedkortad till 51 minuter efter det att Statens Biografbyrå  totalförbjudit visning, originalet var 71 minuter långt.

Ekektro-magnetism var säkerligen den mest revolutionerande upptäckten under 1800-talets första hälft. Galvani och Volta inledde ett intensivt sökande efter elketrictetens källor. Dansken Hans Christain Ørsted upptäckte 1820 att en kompass nål rörde sig då han slöt en strömkrets och därmed var elektromagnetismen ett faktum.

Tretton år senare lyckades  Michael Faraday uppställa lagarna för elektrolys och införde  begreppet joner för sådana mikroenheter som transporterar elektricitet. Det var svensken Svante Arrhenius som 1890 förstod att Faradays joner var atomer eller atomgrupper med positiv, eller negativ laddning. William Thomson, aka Lord Kelvin (1824-1907), formulerade de första och andra termodynamiska lagarna.

Sådana upptäckter inom den kemiska vetenskapen bidrog till att frågor kring livets uppkomst nu kunde befrias från religiösa spekulationer och analyseras utfrån så kallade inorganiska vetenskaper. Den allt snabbare utvecklingen inom kemi och fysik hade möjliggjorts genom tillämpandet av matematiska formler, som funktionerna hos komplexa variabler (Gauss, Cauchy, Abel och Jacobi), ekvationsläran och gruppteorin (Cauchy och Galois), samt insatser från Lobachevsky och Bolyai, som kullkastade vedertagna begrepp som kunde  härledas till Euklides geometri. Genom matematikernas abstrakta beräkningar öppnades ett helt nytt tankesätt och flera fysiker insåg att det fanns ett samband mellan tankeverksamhet och energi, samt att vissa delar av hjärnan styrde olika sinnen och kroppsrörelser.

Hjärnverksamheten förblev dock i stort sett en gåta och de enda vägledningarna som stod till buds var i stort sett hur skallskador påverkade vissa funktioner hos såväl hos kropp, som sinnen och tankar. Man unndersökte  krigsinvalider och olycksoffer som överlevt svåra skalltrauman, patienter på mentalsjukhus och vad man kunde finna genom dissektioner och mikroskopiskt undersökande av hjärnvävnader. Undersökningar av överlevandes skadade hjärnor kom att benämnas Lesion studies, organskadeundersökningar.

1848 arbetade Phineas Gage som förman på ett järnvägsbygge i Vermont, USA. Han var känd som en pålitlig och rejäl karl. Ett hål fyllt med krut exploderade i förtid och fick ett  järnspett att fara rätt igenom Phineas huvud och förstörde hans vänstra pannlob.  Phineas  befann sig under en vecka i coma, men efter att ha vaknat upp återhämtade han sig snabbt, men hade då förvandlats till en impulsiv, vulgär och allmänt otrevlig person. Gage levde i ytterligare femton år, men då som en tragisk gestalt som försörjde sig genom att med sitt spett i handen  låta sig visas upp på den tidens populära Freak Shows, förevisningar av ”missfoster”.

Gages skada ledde till ett alltmer ökande intresse för hur olika delar av hjärnan var väsentliga för vissa karaktärsdrag och hur de kopplades samman med andra funktioner, något som ledde till att 1700-talsfrenologins centrala idéer åter blev aktuella.

Termen frenologi kommer från grekiskans ord för ”sinne/själsförmögenhet” och  ”läran om”. Det är den tyske läkaren Franz Joseph Gall (1758-1828) som kommit att anses som frenologins grundare.  Gall var en erfaren anatomist  som hävdade att människans psyke sitter i hjärnan och inte  har formen av  en  slags, flyktig, icke-materiell själ.  Genom detta konstaterande kom han fram till att olika delar av hjärnan har olika funktioner och att ett visst hjärncentrum kan vara olika stort och välutvecklat hos skilda individer.  Hans stora misstag var dock åsikten att hjärnan pressar på kraniet och därmed  påverkar skallformen.  Därigenom kunde man enligt Gall mäta en människas personliga egenskaper genom att undersöka formen på dennes skalle.

Inspirerad av Gall började fransmannen Jean Pierre Flourens (1794 – 1867) 1815 skära i levande kaniners och duvors hjärnor och noggrant undersöka om hans ingrepp påverkade djurens rörelsemönster, känslighet och uppträdande. Han gjorde detta för att motbevisa Galls åsikt att man genom kraniets form skulle kunna avgöra vilka delar av hjärnan som påverkade vissa beteenden. Fluorens var övertygad om att för att finna beteendeförändringar måste man göra direkta ingrepp i hjärnan på levande varelser. Han fann exempelvis att avlägsnandet av Cerebellum, Lillhjärnan, påverkade djurens balanssinne.

Fransmannen Paul Broca (1824-1880) undersökte 1861 en patient hos vilken en huvudskada orsakat en så svår språkstörning att han enbart kunde säga  ”tan”. Då mannen kort därefter avled fann Broca  under obduktionen att ett område i den bakre delen av vänstra pannloben var skadat. Platsen visade sig vara ett språkcentrum, något som Broca lyckades bevias genom kirurgiska ingrepp på macaqueapor, som då de överlevde inte längre kunde uttrycka sig genom formandet av ljud. 

Apor har sedan dess ofta blivit offer för tämligen otäcka experiment. Exempelvis lyckades amerikanen Roger Wolcott Serry (1913-1994) bevisa att hjärnans två olika halvor har olika funktioner, dels genom att studera patienter som för att mildra sin epilepsi hade fått sin hjärnbalk (förbindelsen mellan halvorna) uppskuren och dels genom iakttagelser av apor som avsiktligt genomled olika hjärningrepp.

Experimenterande med macaqueapor pågår fortfarande och får mig att tänka på en scen i Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade över tillvaron. I ett kyligt, kliniskt rent laboratorium sitter en levande macaque med avskuren hjärnskå,l plågsamt uppmonterad på en ställning med elektronisk utrustning kopplad till sin blottade hjärna, alltmeden en laboratorieassistent i bakgrunden blickar ut genom fönstret,  talar i sin mobiltelefon och upprepar frasen:”Vad roligt att höra att ni har det bra.”

Brocas experiment kompletterades av tysken Carl Wernicke (1848-1905) som arbetade på ett mentalsjukhus och där undersökte olika former av afasi. Afasi är en störning av talförmåga och språkförståelse. Expressiv afasi påverkar det egna talet och gör det omöjligt att finna de rätta orden. Impressiv afasi gör det svårt att förstå vad andra säger. Överföringsafasi innebär en förlust av den motoriska kontrollen över talet.

Broca hade upptäckt hjärnans centrum för kontroll av talmekaniken. Wernike upptäckte genom obduktioner och djurexperiment ett annat område för kontroll av tal och språk. Skador på detta område ledde till ett flytande men oordnat tal, försämrad talförståelse och försämrad tyst läsning. Var skadan uppstått  avgjorde vilken form av afasi en patient utvecklade.

Den italienske anatomisten Cesare Ezechia Marco Lombroso  (1835-1909) inspirerades även han av Galls teorier och av skallskador som hos överlevande, likt Phineas Gage, hade lett till dramatiska personlighetsförändringar. Lombroso utförde och dokumenterade en stor mängd dissektioner på avlidna förbrytare och kom fram till att de var ”födda som kriminella” och därmed kunde bli ”anatomiskt definierade”  genom noggrann dokumentation av vissa särtecken; som sluttande panna, ovanligt stora öron, assymetriska ansiktsdrag, eller pronatism, dvs. att en ansiktdel, exempelvis underkäken, sticker ut mer än normalt, förlängda armar, märklig skallform och en mängd andra fysiska särdrag. Lombroso blev under sin livstid i allmänhet hyllad som en revolutionerande vetenskapsman och hans stora litterära produktion påverkade en mängd romanförfattare, som Zoila, Conrad, Ibsen, Strindberg, Tolstoy och Bram Stoker. 

Likt den fiktive Frankenstein och de högst verkliga Zheleznyakov, med sitt nervgift och Oppenheimer med atombomben, fick Lombrosos ”forskning” fruktansvärda följder. Han var en fullfjädrad misogynist och rasist som baserade sina fördomar på tveksamma ”forskningsresultat” och sin enorma samling av ben och andra människorester. Lombrosos i själva verket ogrundade teorier utgjorde basen för mycket av den ”rasforskning” kom att utgöra basen för nazisternas skallmätningar och utrotandet av  judar, zigenare, homosexuella och en mängd andra människor som stämplats som ”varelser med Lebensunwertes Leben, livsvärdelöst liv“.

Skrupellösa forskarcharlataner som Alfred Ploetz, Eugen Fischer, Olmar von Verschuer, Hans Günther, Ernst Rüdin, Robert Ritter, Rudolf Hippius och Josef Mengele bidrog genom sin ”forskning” till de fruktansvärda massmorden. I sammanhanget kan även nämnas bidrag från svenska rasbiologer som Magnus Gustaf Retzius och Herman Lundborg.   

Ett mer berömvärt bidrag till hjärnforskningen var det faktum att Lombroso under åtta  år hade Camillo Golgi  (1843-1921) som sin assisstent. Efter att ha lämnat Lombroso koncenterade sig Golgi på det mikroskopiska studiet av nerveceller. En ovärderlig metod i den fortsatta utforskningen av nervsystemet var hans uppfunna teknik att färga nervvävnad med silvernitrat. Därigenom upptäckte han en form av nervcell som fick namnet golgicell. Han kunde också identifiera soma/neuronen, dvs. nervcellskroppen. Genom sina mikroskopiska undersökningar fann Golgi även axoner och dendriter.Likt flera andra forskare som ägnade sig åt mikroskopiska studier var Golgi en skicklig tecknare. Som i denna teckning som visar hypofysens nervceller:

Brocas och Wernickes upptäckter klargjorde att  olika delar av hjärnan samarbetar för att skapa sinnesförnimmelser, beteenden, och tankar, alltmedan Golgis upptäckter bevisade att det var elektrokemiska kontakter som möjliggjorde samarbetet mellan hjärnans olika delar och därmed hela hjärnans verksamhet, något som öppnade vägen för undersökningar av hur energi färdas genom hjärnan. 

Det är i neuronens centrum som energin skapas. Strax utanför dess kärna finns mitokondrierna, små DNAbärande strukturer som bidrar till energiproduktionen, alltmedan cellkärnan utgör neuronens kontrollcenter. Elektriska nervimpulser färdas längs neuronerna med en maximal hastighet av 400 km/tim. Från neuron till  neuron passerar impulserna genom nervtrådar, axoner, ofta inkapslade i myelin, ett isolerande fettämne. 

För att kunna fortsätta sin färd från en avsändande axon till en mottagande dendrit måste de elektrifierade nervimpulserna passera en synaps, som stimulerar den elektriska impulsen att frigöra signalsubstanser, kemiska budbärare som överför den elektriska stömmen till dendriten som förgrenar sig från en mottagande neurons cellkropp. På så sätt färdas elektriska signaler från neuron till neuron tills de nått sitt mål.

Den som klargjorde denna process var spanjoren Santiago Ramón y Cajal (1852-1934). Ramón y Cajal hade ett poetiskt uttryckssätt. Exempelvis kallade han neuronerna för ”själens gåtfulla fjärilar vars vingslag en dag kommer att avslöja sina hemligheter för oss”.

I sina memoarer berättar Ramón y Cajal hur han under sin något okynniga ungdom bevittnade en otäck olycka som enligt honom blev en vattendelare i hans tillvaro och fick honom att slå in på en väg som sedermera resulterade i betydande vetenskapliga landvinningar och ett nobelpris, nämligen upptäckten av neuronernas funktioner, deras avgörande roll för överförandet av livgivande elektricitet genom kroppen.

En präst hade uppskrämd genom en våldsam storm rusat upp i bykyrkans klocktorn och i ett fåfängt försök att lugna Guds vrede börjat ringa i klockan. Men, blixten slog ner i tornet och den unge Ramón y Cajal blev vittne till hur

under klockan, insvept i tät rök, med huvudet livlöst hängande över muren, låg den stackars prästen, som trott att han kunnat avvärja den hotande faran genom ett oförsiktigt ringandet i kyrkklockan. Flera män klättrade upp för att hjälpa honom och fann honom med kläderna i brand och med ett fruktansvärt sår på halsen, genom vilket han avled några dagar senare. Blixten hade gått rakt igenom honom och stympat honom på ett fruktansvärt vis.

Ramón y Cajals estetisk/poetiska känsla framträder i hans teckningar och skrifter. Han var under större delen av sig liv en agnostiker som beklagade att han inte var en troende katolik, men då han blev äldre började han se Guds hand i skapelsen, även om han höll fast vid sin experimentella klarsyn.

Estetiken var något som Ramón y Cajal delade med en annan eminent neurofysiolog –engelsmannen Charles Scott Sherrington (1857-1952) som finkalibrerade Ramón y Cajals upptäckter kring hjärnans energiöverföring och myntade begreppet synaps. I sin bok Man On His Nature skriver Sherrington om vardagens mirakel, hur hjärnans energi är kopplad till universums väldighet:

Hjärnan vaknar och med den medvetandet. Det är som om Vintergatan träder in i en kosmisk dans. Utan dröjsmål förvandlas hjärnan till en förtrollad vävstol där miljontals glimmande skyttlar väver ett ständigt skiftande mönster, ett meningsfullt men flyktigt  verk, en omväxlande harmoni av samverkande delmotiv. Nu när den uppaknade kroppen stiger upp och sträcker på sig rusar beståndsdelarna i förbluffande samstämmighet in i de obelysta vindlingarna av nervsystemets centrala stjälk [ryggraden]. Strängar av blinkande och blixtrande gnistor far  genom hela dess  längd. Kroppen har vaknat och rest sig för att möta en framskridande dag.

Sherrington skriver om forskarens glädje och betagenhet inför Universums och kroppens mysterier. Han fruktar att denna barnsliga förundran inför tillvarons skönhet och mysterium med tiden skall förgås:

Vi avfärdar ofta förundran inför vår existens som något barnsligt. Långt senare, när livets tempo har mattats av, kan dock betagenheten inför livet återvända. Sinnet kan då återfinna så många häpnadsväckande underverk att hela universum åter blir hänförande. Då blir varje ting förunderligt.  Men, märkligast av allt är att vår nyfikna förundran svinner bort så snabbt och flyktigt. Om regnbågen fanns på plats varje morgon, vem skulle då stanna upp och beundra den? Det tilldragande och märkliga är så vardagligt att vi tar det för givet. Det är nog bra som det är. Det gör att vi kan fortsätta med våra liv. Men om vi inte emellanåt kastar av oss rutinerna kan livet hämmas och förstenas. Försök då återskapa barnets förundran inför tillvaron, sålunda säkras drivkraften för en och annan vuxen tanke.

Ramón y Cajals sökande efter de mekaniska strukturerna och energin bakom vårt tänkande tycks ha en liknande fysikalisk grund som tysken Hermann von Helmholtz (1821-1894) tänkande och undersökningar. Han var en genial vetenskapsman och uppfinnare med en förvånansvärd bredd i sin forskning. En mångsyslande läkare, fysiker, uppfinnare och filosof  som sökte förklaringar till hur våra sinnen fungerar och hur energi kan lagras och vidarfebefordras.

För att utforska ögats funktion och färgsinnets uppkomst uppfann han oftalmoskopet  som gjorde det möjligt att blicka in i ögats inre, diagnostisera ögonsjukdomar och förhindra blindhet, samt keratometern som mätte hornhinnans brytningförmåga. 

För att studera akustikens psykologi och vår ljuduppfattning konstruerade han en ljudsynthesizer: tio elektromagnetiskt laddade stämgafflar, var och en parad med en mässingsresonator avstämd till samma frekvens. Detta för att  demonstrera och analysera effekten av övertoner i komplexa ljud. Ett av hans mål var att bättre förstå talets natur och produktionen av vokalljud, som produceras av resonanta övertoner och mekaniskt skapas av musklerna i röstkanalen. Han konstruerade även flera enklare, eleganta  resonatorer som han använde för att identifiera olika frekvenser.

Inom fysiken är von Heimholtz  känd för sina teorier kring  energibevarande, elektrodynamik, kemisk termodynamik och termodynamikens mekaniska grund. Som filosof  skrev han om förhållandet mellan perceptions- och naturlagar, om vetenskap som estetik och en  civiliserande kraft.  Hans skrifter handlar om energins/kraftens oförstörbarhet, om krafternas enhet och om kraftförvandling. De sträcker sig från jordens ålder till solsystemets ursprung och öde.

Enligt von Helmholtz var hjärnan en slags ”sannolikhetsmaskin”, som genom data buren av energi använde  komplexa återkopplingsmekanismer för att kontrollera, justera och minimera olika felaktigheter, missuppfattningar och ofullständig information som förmedlats genom våra sinnesintryck. 

von Helmholtz betecknade sig själv som en ”experimentell filosof” . Han menade att vår föreställning om de ting och fenomen som omger oss är en produkt av hur våra sinnesorgan uppfattar dem och hur vårt medvetande bearbetar informationen.  Våra föreställningar avbildar inte tingen som de verkligen existerar utanför oss, de är enbart tecken eller symboler för dem. Vi kan dock bilda oss en uppfattning om tingens sanna natur och existens genom att undersöka de lagar och fysiska funktioner som styr våra tankar och sinnesförnimmelser.

Nedan en teckning av Ramón y Cajal som visar neuroner i hjärnbarkens grå substans (fast  i en levande hjärna är den snarast mörkt rosa, det är då hjärnbarken lagrats i ett laboratorium som den blir grå).

Hjärnbarken för oss tillbaka till Swedenborgs funderingar kring själens säte, främst hans åsikt att hjärnans samtliga nervtrådar var kopplade till hjärnbarkens myiader av cerebellula, de små körtlar som Swedenborg antog var koncenterarde till hypofysen och den grå hjärnbarken. Körtelstruktutrer  vars uppgift var att separera och blanda olika, kemiska signalvätskor.

I själva verket består hjärnbarkens grå substans av neuronceller vars utskott, axonerna och dendrinerna, utgör den vita hjärnsubstans som sköter kommunikationen mellan kroppens nervceller. Swedenborg var inte helt vilsen då han antog att hjärnbarken var själens säte. Den 3–5 mm tjocka, veckade hjärnbarken är mer utvecklad hos människan än hos något annat däggdjur. Elefanter har större hjärnor än människor, fåglar större hjärna i förhållande till sin  kroppsviktförhållande och valar har fler vindlingar i sin hjärnbark, men människans hjärnbark har flest neuroner och fler funktioner. Swedenborg hade alldeles rätt då han antog att hjärnbarken är involverad i flera av hjärnans komplexa funktioner; som minne, uppmärksamhet, tänkande och språk. 

Likt Hermann von Helmholtz tycks den amerikaske neurologiprofessorn David Linden anse att den mänskliga hjärnan är en sannolikhetsmaskin som flätar samman sofistikerad, men likväl bristfällig, information från sinnesintryck till sammanhängande tolkningar och "berättelser". Denna kognitiva funktion har främst sitt säte i den vänstra, frontala hjärnbarken och det är den som hos oss skapar ett medvetande som skiljer oss från andra djur.  Det är denna del av hjärnan som utgör grunden för såväl drömmar som skapandet och spridningen av allsköns, unikt mänskliga tankar och beteenden, inte minst inom den religiösa sfären.

Religion är en form av personliga föreställningar som påverkas av sociokulturella faktorer, vårt gemensamma mänskliga evolutionära arv som det återspeglas i strukturen och funktionen hos våra hjärnor och som predisponerar oss för  religiöst tänkande på ungefär samma sätt som det predisponerar oss för andra kulturella universaler, som långvarig parbindning, språk och musik.

I sin bok The Accidental Mind beskriver Professor Linden den mänskliga hjärnan som:

Ett kaotiskt lappverk. Visserligen imponerande genom sina olika funktioner,  men med en udda, ineffektiv och bisarr design.  Ett märkligt hopkok som under miljontals år ackumulerats genom ad hoc-lösningar,

Linden jämför den mänskliga hjärnan med en  glassstrut, i vilken glasskulor med olika smaker har lavats ovanpå varandrar. Evolutionen har gjort så att när högre funktioner har lagts till hjärnan så har de likt en skopa glass hamnat ovanpå lägre delar, som i stort sett har lämnats oförändrade.

En människas hjärnstam, lillhjärna och mellanhjärna skiljer sig inte så mycket från en grodas. Emellertid lade evolutionen till hypotalamus, thalamus och det limbiska systemet, hjärndelar som också återfinns hos exempelvis en råtta. Det som gör människan unik – den bästa glasssmaken – är hennes välutvecklade cortex,  hjärnbarken, vars storlek gör att den har skrynklats till ordentligt för kunna rymmas under  kraniets skal.

Människans frontala cortex är särskilt sofistikerad och skiljer sig ordentligt från andra däggdjurs hjärnor. Denna del, som är avgörande för människans särart, utgör hjärnans associativa centrum, den fyller i informationsluckor och skapar genom fabulerande och fantasi sammanhang och logik, även när det inte finns något sådant.

Tankar och beteenden  uppkommer inom olika hjärncentra och det är en mängd nervkonnektioner och den elektrokemiska ström som färdas genom dem som förmedlar och skapar sinnesintryck, alltmedan det främst är hjärnbarkens uppgift att övervaka och tolka denna mängd av information.

De flesta funktioner och processer finns representerade på båda sidor av hjärnan, dock finns det vissa funktioner som främst är lokaliserade till den ena av de två hjärnhalvorna. Vänster hjärnhalva innehåller exempelvis  språkfunktioner som tal och skrift, flera av dem kopplade till de tidigare nämnda Brocas och Wernickes områden. Hjärnhemisfärerna samordnas via Hjärnbarken – Corpus Callosum.

Inom populär litteratur överdrivs ofta hjärnhalvornas funktioner. Studier av människor som fått kontakten mellan dem avbruten, expempelvis genom att halvorna skiljts åt medelst kirurgiska ingrepp (i allmänhet för att lindra epilepsi), har generellt sett visat att den vänstra hjärnhemisfären samordnar abstrakt tänkande; som ordens mening och sammanhang, samt sekventiell matematisk beräkning. Den högra hjärnbarken är mer koncentrerad till rumsliga begrepp och förhållanden, den bidrar  till upptäckandet av ordens emotionella tonfall, relaterar till musik och avläser subtila ansiktsuttryck.

1996 drabbades den amerikanska hjärnforskaren Jill Bolte Taylor av en massiv hjärnblödning som blodfyllde och slog ut en mängd funktioner i hennes vänstra hjärnhemisfär. Hon förlorade förmågan att gå, tala, skriva och läsa, drabbades av stora minnesluckor och problem med att koordinera sina kroppsrörelser. Efter ett kirurgiskt ingrepp och åtta års intensiv träning lyckades Bolte Taylor rekonstruera vad hon förlorat genom sin nedsatta hjärnfunktion.

I sin bok My Stroke of Insight skildrar Bolte Taylor detaljerat och insiktsfullt hela förloppet, från den morgon hon vaknade upp, förvirrad och invalidiserad genom en våldsam hjärnblödning, orsakad av en brusten blodåder. Fritt framrusande blod utgör en dödlig fara för hjärnans neuroner och situationen förvärras då blodet koagular och skapar massiva proppar.

Det märkliga var att Bolte Taylor  trots sin oförmåga att tala begripligt och ett otal andra svårigheter så upplevde hon vad man under andra tisperioder möjligen skulle ha uppfattat som mystisk extas: ”i avsaknad av syn, ljud, känsel, lukt, smak och rädsla, kände jag hur min ande lämnade fästet vid min kropp och jag befriades från smärtan.”

Istället för att drabbas av panik över sitt hjälplösa tillstånd kände sig Bolte Taylor lugn, fridfull, som om hon ”förenats med universum”. Hon skriver att ”jag tror att erfarenheten av Nirvana vilar i medvetandet hos vår högra hjärnhalva”, med Nirvana menade Bolte Taylor ”frånvaron av upplevelser”.

Hon förklarar att hennes disciplinära och logiska vänstra hjärnhemisfär före hennes stroke hos henne skapade en känsla av permanent nervositet, ja – hon hade ofta varit elak och ogin mot sig själv och andra. Under sin vanmäktiga underkastelse till den högra hjärnhalvan kände hon däremot empati med alla varlser. Utan att förstå ordens innebörd varseblev hon de känslor som formade dem och de ansiktsuttryck de ledsagades av. Utan struktur, disciplin och censur rörde sig hennes tankar fritt och obundet, utan ansträngning, utan begriplighet. Då hon blivit återställd och med den vänstra hjärnhalvas hjälp kunnat organisera sina tankar, återfinna sin plats i världen och forma sina upplevelser till en ”berättelse”, insåg Bolte Taylor värdet av den högra hjärnhalvans bidrag till människans psyke. Hennes bok formade sig till en lovsång av den högra hjärnhemisfären.

Mitt högra förstånd är äventyrligt, uppskattar överflöd och är socialt kompetent. Det uppmärksammar icke-verbal kommunikation, känner empati och tolkar skickligt mina känslor. Mitt högra sinne är öppet för det eviga flöde som gör mig till en del av universum. […] Den högra hjärnhalvan är säte för min intuition och högre medvetande. Mitt högra sinnelag är alltid närvarande och går aldrig vilse i tiden. [...] Det gör så att jag inte sitter fast i det förflutna eller fruktar vad framtiden kan, eller inte kan, bära i sitt sköte.[...] Mitt högra förstånd får mig att inse att jag är summan av livskraften hos de femtio biljoner molekylära mirakler som skapar min gestalt!

Här finner vi, om än inte lika imponerande som hos dem, en spegling av Whitmans hyllning av kroppens och själens enhet och Södergrans triumf att finnas till. Likt Swedenborg, som även han var en bildad och skicklig utforskare av hjärnans mysterier, tycks Bolte Taylor genom sin smärtsamma och fullkomligt omvälvande hjärnblödning ha öppnat sitt sinne för en mystisk vision av tillvarons väldighjet och innersta väsen.

Dock kan jag inte undgå att i Bolte Taylors lovsånger till den högra hjärnhalvan förnimma en dragning mot banal New Age filosofi. Mina farhågor om vart Bolte Tylor var på väg besannades av hennes följande bok Whole Brain  Living. I den presenterar hon i jungiansk efterföljd fyra ”karaktärer” med säte på olika platsers i hjärnan. Om Jung rörde sig bland myter rör sig Bolte Taylor inom ”vetenskapen”, det vill säga hennes personliga uppfattning av den.

Bolte Taylors version av Kosmiskt Medvetande och vår plats inom det, är enligt min uppfattning hopplöst naiv och hennes fyra karaktärer tycks spegla en personanalys med smak av horsoskopens  beskrivning av zodiakens predisposition av mänskliga egenskaper. Enligt Bolte Taylor har  Personan (eller hjälten) sitt säte i hjärnans främre vänstra del. Skuggan finns i den bakre vänstra delen.  Anima/Animus finner vi i hjärnans bakre högra del och Guden, eller jagets manifestation, finns i den främre  högra delen. Speciellt Bolte Taylors definition av ”den fjärde karaktären”  framstår som alltför grund och i det närmaste pinsamt horoskopesoterisk:

 Vår karaktär 4 är den allvetande intelligensen i vilken vi finner vårt ursprung och det är genom den vi inkarnerar universums medvetande.

Bolte Taylor förespråkar en “odogmatisk” panteistiskt färgad,  religiös världsuppfattning och uppmanar sin läsare ”att använda det språk som är bekvämt för ditt trossystem”. Bolte Taylor  rekommenderar även vad hon betecknar som en hjärnkur. Ett  verktyg som sammanför hjärnans fyra karaktärer i en konversation som möjliggör vårt nyttjande av deras respektive styrkor för att därigenom kunna välja vilken karaktär som bör förkroppsligas i en speciell situation.

Det är ett mänskligt drag att söka enkla lösningar på komplicerade frågor. Inte minst – vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Hur kommer mitt liv att te sig? Men livet är i själva verket med Thomas Bernhards geniala fras ”helt enkelt komplicerat”. För att undvika svårigheter kan man därför ta sin tillflykt till horoskopens personkaraktäristik och förutsägelser, eller varför  inte Thomas Erikssons succébok Omgiven av idioter. Den kom 2014 och har sedan dess använts i rekryteringsprocesser och levnadskonstkurser. Den har införskaffats av mer än en halv miljon svenskar. En intressant titel, men dessvärre en dålig bok.

Thomas Eriksson indelar människor i enlighet med  fyra kategorier – ”dominant, inspirerande, stabil och analytisk”. Varje kategori beteckas genom en färg; röd, gul, grön och blå.

Tillvägångssättet är välkänt och denna så kallade DISCmetod har framgångsrikt använts av olika konsultfirmor och företag. Den finner sitt ursprung i boken Emotions of Normal People som 1928 publicerades av psykologen William Moulton Marston (1893-1947).

Marston var en mångsysslare som förutom böcker om självhjälp och psykatri tillsammans med Leonard Keeler  deltog i utarbetandet  av polygrafen, något felaktigt även kallad för lögndetektor. En apparat som mäter och registrerar fysiologiska indikatorer som blodtryck, puls, andning och hudledningsförmåga, alltmedan en person tillfrågas och svarar på en rad frågor. Marstons bidrag var mätandet av det systoliska blodtrycket. Systoliskt tryck visar hur hård belastning kärlväggarna utsätts för är hjärtat kramar ihop sig och skjutsar ut en volym blod i kroppen. Marston hade observerat sin hustru Elizabeth som ”"är hon blev arg eller upphetsad så tycktes hennes blodtryck stiga oroväckande."

Den tro som ligger till grund för användningen av en polygraf är att vilseledande/lögnaktiga  svar åstadkommer specifika fysiologiska reaktioner. De flesta psykologer är dock överens om att det finns få bevis för att polygraftester på ett avgörande sätt kan upptäcka lögner. Lögndetektorer har dock i form av så kallade e-mätare en mycket viktig funktion inom scientologireligionen som grundades av vetenskapscharlatanen och science fictionförfattaren  L. Ron Hubbard.

Polygrafer används fortfarande tämligen flitigt I USA, men i en majoritet av europeiska jurisdiktioner anses de vara opålitliga och används sällan av  brottsbekämpande myndigheter. Förutom DISCterapi och polygrafer är Marston  känd för att ha varit ”polyamrös”. Han levde i ett öppet förhållande med två kvinnor och hade två barn med var och en av dem. Emellanåt levde medlemmarna i Marstons regnbågsfamilj även tillsammans med en tredje kvinna. Detta har gjort Marston till något av en kultfigur bland förespråkare fr så kallade regnbågsäktenskap och i en film från  2017 är Marston och hans två hustrur hjältarna i en film kallad Pofessor Marston and the Wonder Woman, som även handlar om hur Marston skapade seriefiguren Wonder Woman.

Låt oss nu lämna pseudovetenskaperna och konfronteras med de märkvärdigheter som användandet av magnetoencefalografi(MEG)apparter gett upphov till. En ny värld håller på att öppnas; svårbegriplig och möjligen skrämmande.

Neuroner använder syre som genom blodomloppet transporteras av hemoglobinmolekyler. Hemoglobin innehåller järn. Magneterna i en MEGapparat spårar järn i hjärnan och magnetiska impulser kan därigenom signalera när olika delar av hjärnan blivit aktiva. Det sker genom att  ytterligare syrebärande blod skickas in i dem och därgenom  skapas synliga kontraster mellan aktiva och inaktiva tillstånd.

Forskare i Liège upptäckte 2009 att en patient som efter en hjärnskada befann sig i ett vegetativt tillstånd, utan förmåga att kommunicera sig med omgivningen, i själva verket hade flera aktiva tankefunktioner vid liv.  Efter att ha förts in i en  MEGapparat blev patienten tillfrågad om han kunde  föreställa sig att han gick runt i ett hus. Frågan fick ett visst område i hjärnan att lysa upp. Då man bad honom att föreställa sig att han spelade tennis, aktiverades en helt annan del av hjärnan. Forskarna bad honom då att använda  orden”spela tennis” som en signal för ”ja” och frågade honom om han hette "Alexander” – tennisområdet lystes upp. De bad honom sedan föreställa sig att ”vandra kring i ett hus” betecknade ”nej”. Man frågade honom sedan  om han hade några systrar, ”husområdet” lystes upp, och så vidare tills en konversation kunde byggas upp kring ja- och nej-svar. Ibland fick en fråga inte ett tydligt svar, till exempel när forskarna frågade Alexander om han ville dö.  Genom denna metod uppskattade de belgiska forskarna att tjugo procent av de patienter som antagits vara "vegetativa" faktiskt var vid medvetande.

Artificiell intelligens (AI) och hjänskanning förändrar snabbt forskares förmåga att läser neurala data. Genom matematiskt tänkande baserat på mängdlära och algorytmer, dvs.  ändliga uppsättningar som medelst otvetydiga instruktioner körs genom datorprogram, tror sig flera forskare ha kommit mänskligt tänkande på spåren. Mängden av de möjliga tankar som människor kan tänka är stort – men det är inte oändligt och med hjälp av skanners och AI söker man nu bland hjärnans neuroner efter  mönster och ”aktiveringskoder” . Vad man då funnit är så kallade voxels  –  ”aktiveringsområden” som är ungefär en kubikmillimeter stora. Genombrottet kom när forskare kom på hur man med hjälp av MEG och datorer kunde spåra tiotusentals voxlar åt gången och därefter lyckas aktivera dem som om de vore tangenter på ett piano och tankarna ackord. Med hjälp av datateknik  kan en visuell och semantiskt rymd skapas, en väg mot förståelsen av hur våra hjärnor speglar världen.

Forskarna försöker fånga ett konstant flöde av voxelmönster och sedan bearbeta dem med färg-  och ljudtolkningar liknande dem som hjärnan tillämpar på sinnesintryck och tankar.  Genom att analysera hjärnscans kan ett datorsystem redigera rekonstruktioner av filmklipp som en försöksperson har sett och lagrat bland sina hjärnvindlingar. En forskargrupp har använt liknande tekniker för att visuellt rekonstruera/spegla sovande försökspersoners drömmar.

Det låter fantastiskt, eller fullkomligt omöjligt, men vi kan då  betänka hur Watson och Crick 1953 slutligen fann den dubbelhelix de sökt under flera år och därmed bevisade att gener faktiskt hade en fysisk gestalt.  Redan i slutet av 1900-talet kunde The Human Genome Project  presentera homo sapiens fullständiga DNA-sekvens. Idag kan de till och med redigera den.

Djärvt tänkande, fantastiska planer och likväl i ett kosmiskt perspektiv är det  som om när  Calvin leker i sin sandlåda.

För mig framstår det som om Universum och därmed även människan och hennes hjärna animeras av en kosmisk kraft. Kanske flera. Vad vet jag?

Det grekiska energeia betydde aktivitet, från energos, ”aktiv”, där en står för ”i” och ergon för ”arbete”, alltså kan ordet översättas som  ”i arbete”.  För flera forskare var sökandet efter en kosmisk energi ett stort och ansträngande arbete. Frankenstein drömde om att finna livets ursprung och därmed bli lik en  skapande gud – men han skapade ett monster. Lombroso trodde att han genom att mäta skallar och betrakta en människas yttre skulle kunna  faställa vem som hade kriminella anlag, eller rentutav var ettt geni.  Resultateten  av hans ”forskning” blev  en av orsakerna till nazisternas vansinniga massutrotning av ”värdelösa”, eller ”skadliga” mäniskor. Drivkraften bakom allt detta? Är det elektriciteten som genomströmmar våra hjärnor? Hur fungerade Hitlers hjärna? Vilka hjärncentra skulle hans judehat lysa upp om han fördes in i en MEGskanner? Hur fungerar Putins hjärna?

En milstople inom neurovetenskapern var Oskar Voigts noggranna studium av Lenins hjärna som på begäran av den sovjetiska regeringen 1924 utfördes på Kaiser Wilhem Institutet i Berlin. Vogts ytterst detaljerade och väldokomunterade undersökning har hyllats för att den lyfte fram nerurovetenskapens roll i förståelsen av mänskligt beteende och det komplexa samspelet mellan bilogi och miljö. I själva verket var resultatet dock helt utan vetenskaplig grund. Professor Vogt slutsats att Lenin var en ”en hjärnatlet och en associativ gigant” är ytterst tveksamt. Det  var en död hjärna han dissekerat och mikroskopiskt undersökt och därigenom hade det varit omöjligt för Vogt att finna vilka olika centra som  aktiverats genom elektrokemiska processer och vilka hjärndelar som bidrog till Lenins tänkande.

Uttalanden om Lenins ”intelligens” borde dessutom ha i åtanke hans fallenhet för att generalisera och en beredvillighet använda våld och terror, parad med en uppenbar, kylig brist på empati. Något som  ofta framkommit då olika personer beskrivit sina möten med honom. Exempelvis Bertrand Russell som 1920  hade ett mer än timslångt, enskilt samtal med den sovjetiske ledaren:

Han skrattar mycket; till en början tycktes hans skratt enbart vara vänligt och glatt, men så småningom kom jag att finna det tämligen hårt och bistert. Han är diktatorisk, lugn, orädd, helt i avsaknad av självinsikt, en förkroppsligad teori. Den materialistiska historieuppfattningen, uppfattar han som sitt livsblod-. Genom sin önskan att få sina teorier förstådda påminner han om en professor och så även genom  sitt raseri gentemot sådana som missförstår eller är oense med honom, liksom sin  benägenhet att förklara.  Jag fick  intrycket att han föraktar väldigt många människor, att han är en intellektuell aristokrat.

Lenins order och  brev  uppvisar ofta en rå hänsynslöshet, exempelvis:

Det är nödvändigt att i hemlighet och i all hast förbereda terrorn. [...] Se till att de hängs offentligt, minst hundra stora jordägare, rika män, blodsugare. ... Gör det på ett sådant sätt att folket inom hundratals kilometers omkrets kan se, darra, veta, och ropa: "de kväver dem, de kommer att till döds strypa de blodsugande kulakerna.”

Det finns samtida Frankensteinar som inte tvekar att utföra de mest fantastiska experiment på levande människor. Sergio Canavero (född 1964) arbetade i 22 år som neurokirurg i Turin tills hans kontrakt sades upp i februari 2015, detta på grund av ett ökat motstånd mot hans forskning. Efter sin uppsägning blev Canavero utnämnd till hedersprofessor vid Harbins Medicinska Universitet där han nu samarbetar med Xiaoping Ren. I januari 2016 publicerade Canavero och hans team ett pressmeddelande vilket offentliggjorde en ”framgångsrik huvudtransplantation” på en apa, som  överlevde proceduren och hölls vid liv i 20 timmar. Pressmeddelandet nämnde att Canavero och hans kinesiska kollegor nu experimenterade på mänskliga kadaver och att de var övertygade om att de inom några år skall vara i stånd att utföra framgånsrika huvudtransplantatioiner på människor.

Överskrider vi människor de gränser som fastställts av den kosmiska energin/jämvikten? Det råder ingen tvekan om att vi är ett med alltet. När den kosmiska strålningen upptäcktes för hundra år sedan öppnades ett nytt forskningsfält, partikelfysiken och med den studier av materiens ursprung och dess innersta uppbyggnad. Den moderna fysiken fick därmed sin början och hjärnforskningen var en del av den. Allting i universum delar samma mikroskopiska byggstenar – molekyler, atomer, kvarker och busoner och samma kraft/er sätter allt i rörelse.

Upptäckten av så kallad kosmisk strålning tog sin början klockan 6.00 på morgonen den 7 augusti 1912. Då lyfte en 1 700 kubikmeter stor ballong, fylld med vätgas, från Aussig, en stad mellan Prag och Dresden. I gondolen befann sig den 29-årige österrikaren Victor Hess – och flera instrument med vilka han avsåg att mäta produktionen av elektrisk laddning, jonisationen, i de högre luftrummen.

Ballongen nådde 5 000 meters höjd och på väg dit mätte Hess hur luftens jonisation varierade med höjden. Till sin stora förvåning fann han att denna var nästan tre gånger högre än på marken. Det var tvärt­emot vad han och andra forskare hade förväntat sig. Den genomträngande strålningen hade sedan början på 1900-talet varit ett mysterium. Man förmodade att luften laddades av jordskorpans radioaktiva strålning, och därför borde jonisationen avta med höjden över marken. Så var inte alls fallet.

Till fleras förvåning visade det sig att rymdens väldiga vakuum mellan planeter, solar och galaxer långt ifrån var  tomt. Jorden bombarderas oavbrutet av olika former av energi/kosmisk strålning och i motsats till vad man ansett innan Hess upptäckt  består den  kosmiska strålningen till största delen av positivt laddade partiklar. Idag vet vi att nästan nio av tio infallande kosmiska partiklar är protoner

Kosmiska strålar är partiklar med hög energi  som nära  ljusets hastighet rör sig genom rymden.  De härstammar från solen och kommer dessutom  såväl från  vår egen galax, som från mer avlägsna  galaxer. Galaktisk, kosmisk strålning uppkommer ur rester av supernovor. De är resutatet av de  kraftfulla explosioner som äger rum under de sista stadierna av massiva stjärnors slutgiltiga undergång , eller kollaps till svarta hål. Energin som frigörs  genom sådana  explosioner accelererar i form av  laddade partiklar. Supernovorna är  som enorma, naturliga partikelacceleratorer.

Partikelfysikens  så kallade standardmodell beskriver med hjälp av kvantfältteori de minsta partiklarna och hur deras interaktion skapar de fyra elementära krafter som styr Universum. Gravitationen styr planeternas banor kring solen och binder samman stjärnor till galaxer. Elektromagnetismen kopplar elektronerna till atomerna och är den kraft som genom kemiska kopplingar samlar molekyler till DNAkedjor. Svag växelverkan åstadkommer  radioaktivt sönderfall, medan stark växelverkan tvingar protoner och  neutroner att forma atomkärnor.

I skolan lärde jag mig att en atom påminner om ett planetsystem. Dess kärna finns som en sol i mitten och de negativt laddade elektronerna kretsar omkring den postivt laddade atomkärnan.

Det är den modell som Niels Bohr introducerade 1913. Den var dock enligt honom mer komplicerad än så. Till skillnad från hur planeter rör sig tänker man sig att elektronerna kan hoppa mellan banorna. Hoppar de från en yttre bana till en inre så änds en blixt av elektromagnetisk strålning ut från atomen. Träffas atomen av en sådan blixt, kan det hända att en elektron lyfts upp från en inre till en yttre bana.

Genom sin åskådlighet fortsätter Bohrs atommodell att vara den som många fysiker och kemister har i huvudet då de gör sina beräkningar. Men den kompletteras och kompliceras genom kvantmekaniken där man förställer sig att den positivt laddade atomkärnan är omgiven av ett moln av negativ laddning. Molnet kan förändra sin form genom att skicka ut eller ta emot elektromagnetisk strålning.

Elektroner utgör ett slags kraftfält. Atomkärnans protoner och neutroner, samt de kringvirvlande elektronerna har bevisats bestå av ännu mindre delar och de utgör nu tillsammans en grupp partiklar som kallas hadroner. En hadron innehåller elementärpartiklar som samlar sig i något som kallas kvarkar och leptoner.

Det finns två former av hadroner – baryoner som är uppbyggda av av tre kvarkar och mesoner som består av en kvark och en antikvark. I enlighet med standardmodellen är det de kraftbärande elementärpartiklarna inom kvarkarna som fömedlar de fyra fundamentala naturkrafterna. Dessa partiklar har identifierats som fotoner, gluoner, bosoner och de än så länge hypotetiska gravitonerna. Det är deras växelverkan som skapar energi, massa och elektrokemisk laddning. 

Fysiker hoppas att det skall finnas en ”teori om allt” som omfattar de fyra elementärkrafterna och därmed blir lösningen på standardmodellens många obesvarade frågor. Kanske kan den nyligen identiferade higgsbosonen vara ett avgörande steg i den riktningen.

Flera partikelbeteckningar har namn efter sina upptäckare, sin funktion, eller är helt enkelt uppdiktade. Exempelvis så sökte Murray Gell-Mann efter ett namn på de partikelbindningar han upptäckt. I sin bok The Quark anf the Jaguar: Adventure in the Simple and the Complex, Kvarken och jaguaren: Äventyr inom det enkla och komplexa, beskriver Gell-Mann hur han 1964 inom sig gång på gång hörde ordet kwork. Han hade läst det någonstans och fann till slut att det fanns i en dikt i James Joyce tämligen obegripliga Finnegan’s Wake:

Three quarks for Muster Mark!
Sure hasn’t got much of bark
And sure any he has it’s all beside the mark.

Uppenbarligen avser obegripligheterna fyllesnacket på en pub där någon beställer tre kvartar öl till någon som heter Mark. En kvart är two pints of beer. Gell-Mann blev mycket nöjd med sin ordupptäckt eftersom ”receptet för att göra en neutron eller proton av kvarkar är, grovt sett, ’ta tre kvarkar’."

Bosoner är uppkallade efter den indiske matematikern och fysikern Satyendra Nayh Bose (1894-1974).  Han vare ett universalgeni , talade bengali, engelska, franska och tyska, samt läste obehindrat sanskrit. Det senare gjorde att Bose med stort intresse läste hinduiska, religiösa skrifter. Som flera matematiker och fysiker var Bose musikalisk och känd som en skicklig esraimusiker, esrai är ett punjabi stränginstrument som liknats vid en violin.

Bland annat arbetade Bose med ytterst komplicerade matematiska analyser av sambandet mellan förmodade elementärpartiklar och kom fram till att det som kom att kallas busoner skljer sig från det oändliga antal partiklar som samtidigt kan ha samma tiilstånd, något som betyder att de på den lägsta energinivån kan klumpa ihop sig, Detta tycktes stödja en uppfattning om en slags kosmisk symmetri baserad på ”fält” som genomsyrar hela universum. Dessa kan vid olika punkter i tid och rum anta olika värden, beroende på det genomsnittlga antalet partiklar som kan observeras inom fältet. Partiklar kan skapas och förstöras  genom att energi tillförs eller avlägsnas från fältet. Varje känd partikel, från elektroner till fotoner, är associerad till ett rum-tidsmättat vibrerande fält.

Jag är varken fysiker eller matematiker och kan säkerligen ha fåt allt om bakfoten. Men, jag antar att Boses upptäckter och teorier antydde att förutsättningarna för den "elektrosvaga” symmetrin kunde förändras genom existensen av ett annorlunda ”fält”. Byggblocken i detta fält är de partiklar vars existens Bose anade.

Vi kan anta att en partikel som fått namnet fermion (efter den italienske fysikern Enrico Fermi) är förutsättningen för uppkomsten av vår existens beståndelar. Ja, hela Universum – elektroner, kvarkar, protoner, neutronor, etc., detta medan busonerna utgör krafter som får dem att samveka. I standardmodellen förenas den svaga och den elektromagnetiska kraften till en enda kraft, kallad den elektrosvaga kraften. Vid höga energier är den svaga och den elektromagnetiska kraften olika aspekter av samma kraft, men vid lägre energier delar de upp sig i olika kraftfält. Detta sker genom ett så kallat spontant symmetribrott orsakat av en speciell buson. Ett samband som anades av Satyendra Bose.

I en artikel som  Bose publicerade 1924 presenterade han ett sammandrag av sina forskningsresultat. Han sände den till Einstein, som imponerades och fann Boses teorier helt i överensstämmelse med hans egna aniingar. Han översatte artikeln till tyska och såg till att den publicerades I den respekterade Zeitschrift für Physik.

Flera år senare presenterade, oberoende av varandra, Peter Higgs och François Englert/Robert Brout 1964 en  teori som gick ut på att W-, Z+- och Z bosonerna, som utgör den elektrosvaga kraften, får sina massor genom ett spontant symmettribrott som orsakats av det som nu kallas Higgsmekanism, i vilken en boson –  Higgsbosonen – spelar en avgörande roll.

Vid höga temperaturer förmedlar fyra bosoner  gemensamt den elektrosvaga kraftent. Me,n vid låga temperaturer förenar sig tre bosoner, medan den fjärde, som nu benämns s Higgsbosonen  lämnas helt. ensam. Det var den  partikeln som Higgs, Englert och Brout var på jakt efter.

De tre forskarna hade kommit fram till sin slutsats genom matematisk analys. Nu gällde det att, liksom fallet varit med dubbelhelixen, att bevisa att higgsbosonen verkligen existerade. Det tog femtio år innan deras hypotes kunde bevisas. För att kunna göra det var det var nödvändigt att använda världens mest avancerade maskin – den jättelika partikelacceleratorn Large Hadron Collider i Cern utanför Geneve. Det är en 27 kilometer lång cirkelrund konstruktion. Med hjälp av 1.200 magneter nedkylda till -271 grader celsius accelereras protoner till 99,99998 procent av ljushastigheten. När protonerna kolliderar återskapas i viss mån situationen precis efter Big Bang. Att finna higgsbosonen är dock synnerligen sällsynt. Av en miljard protonkollisioner kan möjligen 10 higgsbosoner iakttas. Inte nog med det – higgsbosonen sönderfaller nästan omedelbart. Vid ett seminarium vid Cern den 4 juli 2012  tillkännagavs att man funnit eftersökta bosonen.

För mig framstår det som om forskarna är på spåren efter uppkomsten av en kosmisk kraft som genomsyrar  hela universum och därmed också oss människor. En kraft som uppenbarligen inte kan försvinna sä länge som Kosmos existerar. Och mitt i denna kosmiska väldighet finns du och jag, med våra stora problem, våra begränsningar, våra miljösvängningar, ondska och godhet, våra olösliga trauman och knasiga idéer. Vår futtiga existens, våra små egon och begränsade medvetande, som trots allt är uppbyggda av samma atomer och krafter som det obegripligt omfattande Universum vi alla är del av, med  dess kringvirvlande planeter, solar och galaxer, som samtliga befinner sig så ofattbart långt borta från oss och vår vardagliga existens.

Då jag läser om dessa hisnande perspektiv där elektriskt laddade partiklar bidrar till skapandet av den mänskliga hjärnan och det ständiga informationsflöde som ger upphov till våra tankar och vår speciella personlighet, är det lätt att glömma striden mellan sociologi och medicinsk materialism,dvs. miljö och arv. I min mening står dessa begrepp inte alls i något motsatsförhållande till varandra. Jag antar att en stor del av det evolutionära glasslager som David Linden skriver om innehåller en stor dos av ständigt förändrande erfarenheter, av sådant vi lärt oss från föräldrar, vänner, fiender, bekanta och sociala medier, Det vi kallar för natur är en förutsättning för det vi kallar kultur.

 I sin bok Den själviska genen införde den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins (1941-) begreppet mem. Dawkins definierade  memen som

en ur kulturarvet utbruten enhet, liknande en specifik gen och lydande under samma naturliga urval,  baserat på de fördelar som specifika fysiska och psykiska  egenskaper ger för en arts överlevnad och som sprids inom en viss kulturmiljö.

Som exempel på memer gav Dawkins melodier, slagord, trosföreställningar, klädmoden, speciella produktionstekniker, konst, m.m. Enligt honom fungerar kropp och hjärna som transportörer av gener och memer. Det är gener och memer som utgör de biologiskt och kulturellt baserade enheter som styr varje del av kroppen och därmed även hjärnan. Gener överförs genom DNA, medan memer sprids genom överföring från individ till individ; genom våra sinnen, vår syn och vårt tal, sociala medier och all annan form av kommunikation som vi människor använder oss av. Enligt Dawkins är vi flockdjur och därmed är vi uppmärksamma på och anpassar oss till kulturella och sociala koder. Det är våra hjärnor som attraheras av och imiterar olika former av information, som sedan vidarebefordras till vår kropp och medvetande i form av elektrokemiska impulser.

Redan existerande kunskaper och färdigheter, beteenden och idéer, övertas från andra individer och brukas med samma självklarhet som då jag i en supermaket plockar in varor i min kundvagn. Det är våra mer eller mindre medvetna val som styr oss och det är därför viktigt att inse att det vi kallar vår kunskap och intelligens har vuxit fram ur vissa bestämda sammanhang – familj, skola, arbete, intressen. För att inse vilka vi är och hur vi reagerar bör vi antagligen förstå och acceptera hur mycket av det som vi tror vara vår personlighet, vårtr medvetande, har skapats genom kollektiva handlingar och allmän information.

Kan krafter som den förvandlande higgsbusonen, som många amatörer gjort, liknas vid Guds närvaro i Universum? Vad vet jag? Möjligen kan jag referera till vad biskopen Jacob, spelad av Max von Sydow, deklarerar i Enskilda samtal, en TVserie i två delar i regi av Liv Ullman och med manus av Ingmar Bergman som 1996 visades av Sverige Television:

Anna: Tror farbror Jakob på Gud, en fader i himmelen, en, ... en kärlekens gud? En gud med händer och hjärta och vakande ögon.
Jacob: Säg inte ordet Gud. Säg det heliga, i varje människa finns det heliga, människans helighet, allt annat är attribut … manifestationer, tilltag. Du kan aldrig räkna ut eller fånga människans helighet. Samtidigt så är det någonting att hålla sig till, någonting alldeles konkret in i döden, det som därefter sker, det är fördolt, det är bara diktarna och musikerna och helgonen som har räckt oss speglar där vi kan skönja det ofattbara. Dom har sett och vetat och förstått, inte helt men i skärvor. För mig så är det trösterikt att tänka på människans helighet.

Visionärer som Swedenborg och den märkligt geniale William Blake, mystiker, konstnär, och författare, har var och en på sitt sätt tacklat människans relation till sin egen existens och Universums väldighet. I min mening gjorde Blake det bäst i några korta rader:

To see a World in a grain of sand,
And a Heaven in a wild flower,
Hold Infinity in the palm of your hand,
And Eternity in an hour.

Att se en Värld i ett sandkorn,
Och en Himmel i en vild blomma,
Låta Oändligheten vila i din handflata,
Och Evigheten i en timme.

Ackroyd, Peter (2008) The Casebook of Victor Frankenstein. London: Chatto & Windus. Bolte Taylor, Jill (2009) My Stroke of Insight: A Brain Scientist's Personal Journey. London: Hodder & Stoughton. Crane, Stephen (2005) The Red Badge of Courage and Other Stories. London: Penguin Classics. Dawkins, Richard (1978) The Selfish Gene. Boulder, Colorado: Paladin. Ehrlich, Benjamin (2022) The Brain in Search of Itself: Santiago Ramón y Cajal and the Story of the Neuron. New York: Farrrar, Straus and Giroux. Eriksson, Thomas (2014) Omgiven av idioter: Hur man förstår dem som det inte går att förstå. Örebro: Libris. Ering, Thomas Basil (1997) Diary of Victor Frankenstein. London: Dorling Kindersley. Ginsberg, Allen (1999) Meditation Rock (CD). Lund:  Bakhåll. Glas, Peter (2022) Månen har inget eget ljus: En bok om Leonardo da Vinci. Lund: Bakhåll. Gordh, Torsten E., William G.P. Mair och Patrick Sourander (2007) “Swedenborg, Linnaeus and Brain Research – and the Roles of Gustaf Retzius and Alfred Stroh in the Rediscovery of Swedenborg’s Manuscripts,” i Upsala Journal of Medical Sciences, No. 112.  Gould, Stephen Jay (1996) The Mismeasure of Man.  New York: W.W. Norton.Grayling, Anthony Clifford (2022) The Frontiers of Knowledge: What We Know about Science, History and the Mind. London: Penguin Books. Gregory, Paul R. (2007) Lenin’s Brain and Other Tales from the Secret Soviet Archives. Stanford, CA: Hoover Institution Press. Helmholtz, Hermann von (1995) Science and Culture: Popular and Philosophical Essays. Chicago: Unversity of Chicago Press.  Kipperman, Mark (1998) “Coleridge, Shelley, Davy and Science’s Millenium”, in Criticism, Vol. 40, No. 3. Kjellgren, Johan Henrik (1995) Skrifter. Stockholm: Atlantis. Lamm, Martin (1987) Swedenborg: En studie över hans utveckling till mystiker och andeskådare. Johanneshov: Hammarström & Åberg.  Linden, David J. (2007) The Accidental Mind: How Brain Evolution has given us Love, Memory, Dreams, and God. Cambridge MA: Harvard University Press.  Proctor, Robert N. (1988) Racial Hygiene: Medicine under the Nazis. Cambridge MA: Harvard University Press. Ramón y Cajal, Santiago (2019) Recuerdos de mi vida. Alexandria: Library of Alexandria. Shelley, Mary (2008) Frankenstein. Lund: Bakhåll. Shelley, Percy (2017) Selected Poems and Prose. London: Penguin Classics. Sherrington, Charles Scott (1955) Man On His Nature. Harmondsworth, Middlesex: Pelican Books. Sokal, Alan och Jean Bricmont (1999) Fashionable Nonsense: Postmodern Philosophers' Abuse of Science. London: Picador. Sutter, Paul M. (2018) Your Place in the Universe: Understanding Our Big, Messy Existence. Amherst NY: Prometheus. Södergran, Edith (2003) Landet som icke är. Lund: Bakhåll. Somers, James (2021) “Head Space: Researchers are pursuing an age-old question: What is a thought?, i The New Yorker, December 6. Topelius, Zacharias (1908) Färltskärns Berättelser, Femte delen: Fritänkaren, Aftonstormar, Morgonljusning. Stockholm: Bonniers. Vidal, Fernando (2016) ‘Frankenstein’s Brain: “The Final Touch”’, i SubStance, Vol. 45, No. 2. Whitman, Walt (1961) Leaves of Grass: The First (1855) Edition. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Winston, Robert och Wilson, Don E. (2005) L’Uomo. Milano: Mondadori.

When my friend Örjan asked me if I knew of any artists who had written about art and then specifically dealt with their own artistry, I couldn't find any names that he didn't already know. However, when I a few weeks ago rummaged through the books in an antiquarian bookshop I found a book with texts by Federico Zuccari (1539 –1609).

Zuccari and his older brother Taddeo were in their time well-known artists. In Rome, their paintings can be found in many palaces and churches. In my opinion, Federico is the more versatile of the two, while Taddeo comes off as rather awkward.

Federico shifts between different styles, often elegant, although rather inconspicuous, at least compared to great masters like Titian and Raphael. Despite this, by Titian’s death in 1576 Federico Zuccari was by several art connoisseurs regarded as Italy's foremost artist.

Federico worked for Italy’s leading princely houses, for the Pope in Rome, Philip II in Spain and Queen Elisabeth I in England. Wealthy and influential, he built a palace in Rome next to the Church of SantissimaTrinità dei Monti located by the crest of the Spanish Steps. Due to its bizarre frescoes, windows and portals, Zuccari's residence was called Casa dei Mostri, the House of the Monsters.

Federico Zuccari was a controversial and easily hurt man, who constantly managed to make himself uncomfortable. However, impetuousness, diligence and zeal for work made him sought after by a variety of employers. Furthermore, he was a tireless self-promoter and diligent writer. A drawing by Federico shows him and his brother working on a fresco at a Roman wall, while an admiring Michelangelo holds his horse to have an appreciative look at their work.

Michelangelo was Federico’s great role model and he was eventually by Pope Gregorio given the honorary commission to complete Michelangelo’s work in the Pauline Chapel, where cardinals gathered to elect a new pope and where, twenty years earlier Michelangelo had in 1549 completed his last paintings - The Conversion of Saul and St . Peter's Crucifixion.

Another task Federico carried out in the shadow of a great genius was the frescoes under the famous dome which  Brunel1eschi in 1436 had struck over the cathedral of Santa Maria del Fiore in Florence. After its completion its interior had been left whitewashed in anticipation of its 3,600 square meters becomimng adorned with a fresco. It was first in 1571 that this assignment was awarded to Giorgio Vasari, though he died after two years. Vasari had by then covered a third of the surface with his paintings. A year later, Francesco Medici decided that the thirty-five-year-old Federico Zuccari would complete the work, something which he achieved  in less than five years.

The result was not at all appreciated by the Florentines. They were shocked by the glaring obscenities of the infernal scenes where rammish sinners by grotesque devils were sodomized with burning torches.

It was also considered something of a gross sacrilege when Zuccari, with a startling headdress and a palette in one hand prominently , portrayed himself and members of his family among the celestial hosts.

Lampoons were written and many argued that the demonic scenes should be painted over. Zuccari feigned unconcern and through his arrogance and wicked sense of humour he attracted  even more scorn upon himself A contributing reason for the Florentines’ dislike of Federico Zuccaro may also have been that het often expressed his disdain for what he called the “Florentine manner”. He came from the small, provincial town of Sant'Angelo in Vado in Marche. The Florentines in particular, but also the Romans, were also annoyed by Zuccari's sleight of hand and the scattered presence of his diverse works. It became a saying that when someone dismissed a mediocre work, which master they did not know, they did so with the words: “Surely made by a Zuccari”

Federico liked to excel with his literary culture and knowledgeable references to classical writers. When Cardinal Alessandro Farnese in 1569 fired him from the construction site of his palace in Caprarola, Zuccari spread a number of engravings alluding to the ancient story about The Calumny of Apelles (which earlier had been famously depicted by Botticelli). The depiction of this incident  alludes to an artist being judged  by an ignorant prince with donkey ears, an allusion to Midas who preferred the art of Marsyas to that of Apollo.  In  Zuccari’s etching Midas has the appearance of and Alessandro, who acts on the advice of personifications representing Calumny , Ignorance, Suspicion, Fraud and Conspiracy. The motif was originally described by Luciano of Samosata (120-180 AD) and was one of Federico's great favourites and he made several versions of it.

During his time in Rome, following the completion of the Florentine frescoes, Federico was commissioned by Paolo Ghiselli, papal scalco, i.e. a high-level chef in charge of the papal kitchen. Ghiselli was eager to announce his elevated social position by paying for a fresco intended to adorn a chapel in Santa Maria del Baraccano, situated in his and the Pope’s hometown, Bologna. The subject was San Gregorio's Procession to Prevent the Plague in Rome. The Pope, Ugo Boncompagni, had chosen Gregorio as his papal name.

Zuccari devoted great effort to the realization of this prestigious work of art, evident from the many drawings that have been preserved. However, his proposal was not liked, probably because it was fiercely criticized by Bolognese painters who wanted to protect their city’s art market from “alien” encroachment.

Zuccari was not paid for his work. An unsigned note declared that his proposal was “fuzzy” and “undignified”. The artist became enraged and on the annual feast of Saint Luke, patron saint of Rome’s artists, he unveiled a large canvas in Chiesa dei Santi Luca e Martina in Rome’s Forum.  Zuccari called his work Porta Virtutis, Gate of Virtue.

To his fellow artists and a general public, Zuccari explained the painting's allegorical allusions. However, the intention was obvious to everyone, not least because the ambitious chef, Paolo Ghiselli, was shown in the foreground of the painting, naked and accurately portrayed, wearing the unflattering donkey ears of King Midas and surrounded by malicious, cunning animals, such as aq wild boar and a fox, as well as ominous and repulsive figures, such as Envy, represented as a terrifying and ugly witch, who with sagging breast and entwined by poisonous snakes is lying on the ground while she clings to Ghiselli's leg, in the company of other deformed characters, such as Malice and Defamation. In the centre, Zuccari's work is defended by an imposing Minerva, who advances towards the viewer while blocking the entrance to the Garden of Virtue.

Ghiselli, deeply offended by the insult, succeeded in having the painting confiscated. Scandalized, the chef then turned to his employer Gregory XIII and Zuccari was sentenced to lifelong banishment from Rome. He moved first to Florence and then to Venice. However, at the insistence of prominent Roman artists, Zuccari was pardoned five years later and was then able to return to Rome in triumph.

In 1591, The Roman Senate gave him the hereditary title of Roman Patrician, proclaiming that  it would be inherited by his descendants. In 1595 Zuccari was appointed leader for life of the Academy he had founded in Rome and shortly before his death in 1609 Zuccari was ennobled.

Vulnerable and ambitious, Zuccari was a master of self-promotion. By publicly exhibiting his works and ensuring that any criticism directed at him could be inflated and remade as artistic spectacles, he ensured that his name was on the lips of art connoisseurs and patrons. He knew that through an intellectual appearance as an art historian and classicist he could contribute to raising the social position and general status of artists. It was to that end that he founded Rome’s Academy of Art, so young artists could not only be taught advanced artistic skills but also be endowed with an excellent literary and philosophical education. In time, Zuccari became famous not only for his artistic skills but also as an influential writer and sophisticated philosopher of art,  in the wake of Aristotle and Plato.

His books were constantly reprinted – Lettere ai Principi e Signori Dilettanti di Disegno, Pittura, Scultura e Architettura, scritte dal cavalier Federico Zuccaro, all'Accademia Insensata con un lamento per la Pittura, opera di lui stesso and Idea de Pittori, Scultori e Architetti, i.e  "Letter to Princes and Art Lovers Concerning Drawing, Painting, Sculpture and Architecture, Written by Cavalier Federico Zuccaro, to an Insensitive Academy, with a Complaint on the State of Painting, a Work of His Own" and "An Idea of Painters, Sculptors and Architects."

It was extracts from these books I found in the antiquarian bookshop. As a point of departure  Zuccari applied theories that flourished through  Neo-platonic findings  among contemporary humanists and introduced what he called his concetto formula. According to Zuccari, il concetto was an inner “drawing” created in the mind of an artist. A “mirror image”, which in both dreams and consciousness reflects the objects that our vision carries into our interior, where they are embellished and “deepened” by our imagination. .

God does not reflect anything - he creates. Nature is and remains exactly as God created it. It is real, tangible, but what man creates are “artificial” mirror images, rendered with more or less great “artistic skills”. Art is thus “a copy of nature”, though not das Ding an sich, the thing in itself. All art is an interpretation.

There are several manners in which nature might be interpreted/depicted.  One is the exact representation, what Zuccari calls “a reproduction of an external image”, i.e. God's creation/nature. As an imitation of an already existing reality, such an “interpretation” becomes nothing more than an “imitation”, the art of a monkey, which only presents what God has already created. Man is not God and therefore his art should be no more than “human” art, it cannot pretend to be at the same level as God’s creativity..

Zuccari distinguishes three stages of human concetti – an  image of reality that a skilled artist has been able to create within himself and present to his audience. An art that  radiates a detailed, perfectly produced/designed mirror image of the reality it he depicts - people, landscapes, animals and nature. This skill is nonetheless inferior to what Zuccari terms as an “artistic image” through which the soul has transformed a painters impressions into "a rare, artistic image" that reshapes and deepens our view of God’s Nature.

However,  the greatest, most truly human art is La bella pittura – something that is more than just “a craft”. It is through La bella pittura that an artist’s true greatness becomes evident, when he, like Michelangelo, is able to creates an art that is far more than an ”imitator, or flatterer of nature", when art becomes something completely new, something never seen before. Enriched, transformed by astonishing inventions, fantasies and ghiribizzi, rarities.

Of course, Zuccari counted himself as one of those divinely blessed artists, something he proved through his Florentine frescoes and numerous illustrations for Dante’'s Commedia.

A true artist is able to look into the depths of his own soul, the place where God’s true spirit reside. His Creative Power. Inside his own mind, a sincerely searching artist is dazzled by the divine spark we all carry within us. The source of life. If such an artist manages to capture even a fraction of the creative ligh,t and reflect it in his art, he thereby becomes more praiseworthy than his less talented colleagues. Such an artist creates tastico, the highest stage of art—the external, innovative, eloquent, rare image that perfects all that an unbridled imagination can envisage. In such Bella Pittura, the three concetti of the soul are united – craftsmanship, originality and the God-given creative spark. This, according to Zuccari, is the at the core of true humanism, the one which makes us humans unique –  the fact that we are created in the  image of God.

A forma spirituale which, through colour and line, unites the universal with the personal/the particular and thus expresses the divine spark with human nature. Angels cannot accomplish this, they are part of God’s Nature. They lack sensitivity, a nature of their own and thus also concetti.

By being able to create artistic images within oneself, man differs from God. God is perfect. In His existence, through His substance, He includes everything. All that is in God – is God. Man, on the other hand, carries within himself a multitude of unrealised possibilities; images, comparisons, creative elements. A kind of confusing chaos that constantly strives towards perfection, but never achieves it. A curse, but also a joy. The happiness of being. A contentment  that actually is the greatest delight  within human creation. God’s gift to us humans.

In art, natural forms are transformed into matter, revealing human indeterminacy and the confusion that different sensory experiences give rise to. We can never achieve, never experience the clear order of nature/God, but we might discern something of the idea behind it all, how the immensity of God’s  might be conveyed through an art able to make our lives, our waiting for perfection, bearable.

Enough of theory – now let me leave all that behind and get down to the essentials … the viewing of art. That I became by Zuccari’s speculations was probably because he hinted at something that had always captivated when it comes to art - its distinctiveness, the sense of alienation it provides. How its special position alongside everyday life opens gates to a parallel reality. A subtle presence where terror and safety exist side by side in a flamboyant, strangely joyful world that both is present and non-existent, talking to something that lives in my interior, to my concetto.

For as long as I can remember, there has existed images within me, things I have seen in books and on walls. They have grown within me and become part of my dreams and fantasies. Often they are both terrifying and exciting. There are, of course, Disney's queens of hell.

However, the image that most clearly reflects my childish entry into the world of art was a reproduction of John Bauer’s Out into the Wide World, which hung in my mother's girl's room in her childhood home. The little boy who, on his impressive runner, looks out over the enchanted world of fairy tales carried with him everything I loved about art.

My grandparents were fond of the Finnish-Swedish Zachris Topelius's (1818-1898 poems and stories and it was in their large house in Stockhom’s lush suburb Enskede that I became familiar with Topelius’s saga Sampo Lappelill, a delightfully eerie story about how a small Sami boy during the longest night of the midwinter witnesses how the mighty Mountain King Rastekai gathers all the animals of the North to announce his intention to extinguish the sun. Rastekai wants to kill Sampo Lappelill, supported by  his fierce trolls and  predators he tries to annihilate the troublesome witness and a wild chase over snow-glittering mountains begins. However,  on the back of the golden-horned reindeer Hiisi, Sampo manages to escape the terrifying Rastekais. Time and again I returned to the fascinating illustrations of this thrilling story.

They reminded me of the eerie ghost hunt in Goethe’s Erlkönig that Grandfather told me about and showed pictures illustrating the gruesome poem:

My father, my father, he seizes me fast,
For sorely, the Erl-King has hurt me at last.

The father now gallops, with terror half wild,
He grasps in his arms the poor shuddering child;
He reaches his courtyard with toil and with dread,
The child in his arms finds he motionless, dead.
 

He also told me about Faust and the mysterious tale of Undine, the Water Spirit.

Shakespeare's stories

and Arabian Nights:

If the Arabian Nights shimmered with all the lures of the Orient, Finland became through Topelius, but mainly through the Moomin trolls and the Kalevala, home to all kinds of exciting natural mysteries.

The fairy-tale forests extended east into Alexander Afanasye’'s fairy tales, evocatively illustrated by Ivan Bilibin (1876-1942)

and south to the black, German forests of the Brothers Grimm, in the depths of which the man-eating witch from Hansel and Gretel had her abode.

Doré and Perrrault brought me to the forests and medieval castles of France

and its Parisian salons, peopled by Grandville’'s insect people.

In Enskede, there were also the drawings in Åhlén and Åkerlund’s story collections Bland tomtar och troll, Among Gnomes and Trolls. They came out at Christmas time and I read them with great fascination. First of all, the earlier editions with illustrations by John Bauer (1882-1918), which I found in Grandfather’s bookshelves.

But I was also charmed by Einar Norelius’s (1900-1985) pictures in later editions. In particular, I was drawn to a strange image of his depicting mysterious forest demons performing a nocturnal ring dance around a lugubrious tower in the depth of the Nordic forests.

I also read the later stories and was then captivated by Hans Arnold's (1925-2010)  illustrations,

which then appeared in several of the horror stories that I have read since then,

often attracted by more or less suggestive illustrations.

Science fiction:

Fantasy:

and of course exotic horror stories, as in the collection of stories below, otherwise unknown to me, in which I was particularly fascinated by a story about how a captain on a slave ship was bitten in the throat by a female slave. The wound became infected, rotted, grew and eventually turned into teeth, lips and tongue, which through demonic whispering drove the captain into insanity.

That  my great interest in fairy tales, eventually attracted me  to depictions of horror was probably a completely natural development. Fairy tales are generally filled with subtle horror and I didn't mind that at all. I was fascinated by dreadfulness.

Thrilled and chocked when Knight Bluebeard’'s wife finds the room with her murdered predecessors. I couldn’t explain why when my school teacher angrily wondered why I had made a drawing of hanged women whose blood dripped onto the basement floor..

It was not until Bruno Bettelheim’s The Uses of Enchantment: The Meaning and Importance of Fairy Tales aooeared in 1975 that I found a rasonable explanation to my fascination with horror. Bettelheim explained that it was wrong to gloss over and correct the horror ingredients of folktales. They actually help children to confront difficult existential problems, such as separation anxiety, Oedipal conflicts and sibling rivalry. The extreme violence and nasty feelings in many fairy tales serve to deflect anxieties that often harass children, breeding their fantasy and imaginations,

Bettelheim turned out to be a fabulist as well. Someone who created a fairy tale of his own life - it turned out that it was not true that he acted as an "educator and therapist for severely disturbed children", neither had he been a friend and disciple of Freud.   In fact, Bettelheim was not even a psychologist. He had only taken three introductory courses in psychology. As he wrote himself:

We must live by fictions – not just to find meaning in lifer but to make it bearable.

Nevertheless, I found Bettelheim’s book to be interesting, even if he had  plagiarized much if it from a certain Julius Heuscher.

After Bettelheim it was not entirely wrong to appreciate horror stories and, like several of my generational comrades, I was both attracted and frightened by Disney's masterpiece. The nasty queens in Snow White and Sleeping Beauty were present in my dreams.

and so were evocative images from, for example, Disney’s  Pinocchio. When I in the middle of the night woke up alone in a deserted house, memories remained from when Pinocchio woke up in Mangiafuoco's circus wagon and found the marionettes swaying back and forth like Bluebeard’s hanged and bloodied ladies.

Incidentally, I have read Carlo Collodi’s Le aventure di Pinocchio. Storia di un burattino, several times. A picaresque novel that never ceases to fascinate, not least through its eerie atmosphere. Like when the confused abd lonely Pinocchio in a dark forest finds himself in front of the Blue Fairy’s house:

At the noise, a window opened and a lovely maiden looked out. She had azure hair and a face white as wax. Her eyes were closed and her hands crossed on her breast. With a voice so weak that it hardly could be heard, she whispered:

"No one lives in this house. Everyone is dead."

"Won't you, at least, open the door for me?" cried Pinocchio in a beseeching voice.

"I also am dead."

"Dead? What are you doing at the window, then?"

"I am waiting for the coffin to take me away."

Someone who captured the disturbing moods of Pinocchio; the poverty, the cold and oddities, is the Italian illustrator Roberto Innocenti (1940-)

Pinoccichio has over the years attracted a large number of artistsm, among several  film directors (there are at least thirty Pinocchio films). In addition to Innocenti, I should perhaps mention another Italian master illustrator - Lorenzo Mattotti, who, in addition to Pinocchio, has illustrated a number of classics.

His interpretation of Dr. Jekyll and Mr. Hyde is characterized by a kind of maddening dynamic.

This is far from the creepy, menacing darkness of Corrado Roi’s (1958-) depictions of the Apocalypse and the terrors of  modern Italian horror magazines.

Italian art history presents many examples of what Zuccari named La Bella Pittura, in the sense of a sublime horror sprung from an artist´s concetti. Zucarelli's contemporary, the Sienese Domenico Beccafumi (1486-1551), did for example frighten  me when, in his painting The Fall of the Rebellious Angels, which I was confronted with  in Siena’s Pinacotheca. In it I discovered the cellars of Hell and in one of the corridors a demonic flame appeared to move rapidly towards the viewer. I don't really know why I felt a cold chill down my spine, but assume I had seen something similar in a nightmare.

Another nightmarish sensation seized me when I in Girolamo Savoldo's (1480-1548) The Temptation of St. Anthony  discovered a naked, corpulent man carrying a terrifying monster on his back.

The eccentric Neapolitan Salvator Rosa (1615-1673) tried to survive as an independent artist, freed from the demands of patrons, the Church and other controlling purchasers, ti that end he occasionally exhibited his works of  art along the streets of Rome and Naples, at the same time as he made himself known as author of several socially critical writings. Perhaps to appeal to a sensationalist public, Rosa excelled in horror depictions with witches and monsters appearing within in a dark and threatening universe.

Rosa's gloomy landscapes might be considered as a world seen through a temperament and may the landscapes of the Dutch Jacob van Ruisdal (1629-1682).

Rosa’s and van Rusidaì's pictorial worlds are images of God's nature, depicted as in the fresh air, quite different from Piranesi’s (1720-1758) dungeons. They are, far from cramped and suffocating, rather intricate and endless, like labyrinths encountered in dreams, without openings and exits they seemed to include the edntire world, places of torture and despair.

Like Rosa’s paintings, Piranesi’s carceri were part of an evil world without mercy and to that extent they were also images of their own cruel times  with their wars, famine and governmental abuse, like Alessandro Magnasco’s (1667-1749) sepia brown worlds of cemeteries, monasteries , torture chambers and slaughter.

The worlds of Grimmelhausen (1621-1676) and Jaques Callot, (1592-1635) were also grotesque dream worlds  mixed with icy depictions from a merciless era of religious wars and unjustified violence.

A world that was also Goya’s world, filled as it was with witches and demons. 

A mute but still roaring, oppressive nightmarish world where Reason sleeps, leaving the field open to demon the mind mixing with an all-too-tangible reality, without grace, salvation, or pity.

A hell far worse than what a visionary Dante could dream up and express, but cruelly present to a front-line soldier or holocaust victim. 

A place where the entire world is a prison, a torturing chamber, that, like Piarnesi’s dungeons, but a nauseating reality, which, unlike them is cramped and deadly.

A world harsh, merciless and demonized  like those of Magnasco, Callot and Goya are depicted by artists such as the Polish Zdzislaw Beksinski (1929-2005),

or the Slovenian Marko Jakše (1959-)

Such works of art seem to arise from Zuccari's cocetti and constitute a part of what he calls La Bella Pittura, There we find in Ferrara San Giorgio fighting the dragon in Cosme Tura's (1403-1485) marvelously sharp, unforced, 

winding movement.

The Danish Christoffer Eckersberg's (1783 -1853) moonlit night in Copenhagen where a man runs along Långebro to rescue someone we cannot see.

Rerthel's Death inspects its victims at a barricade from 1848.

A gloomy, misanthropic and misunderstood Alberto Martini (1876-1954) digs in Milan among his peers from literary history and depicts their anguish through the lens of his own agony.

All the while Leon Splilliart (1881-1946) sleeplessly wanders along Ostend's empty streets, quays, piers and beaches.

At night it is desolate and empty in Belgium's cities and parks, where we find Degouve Nunqes (1867-1935)

Xavier Mellery (1845-1921)

Ferdinand Knopff (1858-1921)

Carel Willink (1900-1983)

Paul Delvaux (1897-1994)

and René Magritte (1898-1967):

When the day dawns, Johannes Moesmans (1909-1988) The Rumour  cycles in naked with a violin on the luggage rack

And the struggle for existence can begin again, as when James Ensor's (1860-1949) skeletons fight over a smoked herring.

Anxiety and loneliness also thrive in the East, for example with Alfred Kubin (1877-1959)

and František Kupka (1871 -1957) in Prague.

Artists who seem to walk along the Germans’ trodden paths

One of  Swiss Johann Henri Füssli's (1741-1825) four versions of his expressive Nightmare now hangs in Goethe’s house in Frankfurt, though  it never belonged to the great author. Had he had it one been in his bedroom, perhaps it would have given rise to nightmares like those that Max Klinger (1857-1920) so skilfully depicted in his absurd series of etchings Paraphrase über den Fund eines Handschuhs.

or Franz von Stuck's (1863-1928 visions of hell and war.

A senseless devastation Germany  was repeated time and time again, during so called religious wars, which the  East German Werner Tübke's (1929-2004 has depicted through a an immense panorama in Bad Frankenhausen , sometimes referred to as the Sistine Chapel of the North. 

or the merciless misery of the post-war period depicted by Otto Dix (1891-1969)

Then the war came back with a vengeance. Worse than ever, with such desperate ferocity that art was no longer sufficient to depict it, although much like Ferlix Nussbaum's art in the Shadow of Death reeks of horror and anguish. He was murdered in 1944 in Auschwitz.

Nussbaum was a helpless victim of Nazism’s brutal mass slaughter. Even before he was wiped out, his art had hinted at what was to come. It is curious that even an artist who eventually joined the Nazi Party practiced a dark, lugubrious art, filled with premonitions of coming disasters.

The Austrian Franz Sedlacek (1891-1945) was connected to an art direction called the New Objectivity. A sharp, detailed art, which through its detached coldness, portrayed a cynically harsh view of humanity. As writtens in Christopher Isherwood’s introduction to his Farewell to Berlin: “ I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking.”

On June 30, 1938, Sedlacek joined the NSDAP and the following year he volunteered in the Second World War. He distinguished himself as a bold front fighter in Norway, as well as in Stalimgrad. Sedlacek escaped unscathed from the Russian hell and re/appeared during the final Polish battles, although he disappeared without a trace during the last months of the war.

In its menacing, compact darkness, Sedlacek’s gloomy art is undeniably fascinating

There is with Sedlacwek a threatening, constant waiting for something – a foreboding of war and misfortune, a gloomy preparation that I also found in some paintinbgs of the Swede  Ola Billgren (1940-2001) 

and the German  Richard Oelze (1900-1980).

The shadows of the war hover compactly above  much European art. For example among  members of the so-called Vienna School of Fantastic Realism with artists such as  Anton Lehmden (1929-2018) 

Rudolf Hausner (1914-1995)

and Arik Brauer (1929-2021)

The decay of Germany's bombed-out cities seems to have been predicted in Monsu Desiderio's (François de Nomé 1593-1620 and Didier Barra 1590-1656) enigmatic cityscapes

  and Félicien Rops’s, (1833-1898) syphilis-infected prostitutes.

The concetti of Zuccari’s  inner space contains a lot of madness as well. 

Several artists have entered there never to return again. Thinking of the Swedish artist Carl Fredrik Hill's (1849-1911) torments.

How he, who was once one of the foremost landscape painters of his time and country, when he was diagnosed with  a severer mental illness and began to paint and draw "in his defence" and seemed to want to protect his landscapes in the interior of La Bella Pittura. Her made least four drawings a day  and more than 3 000 of them are preserved.

At the same time, the Norwegian landscape painter Lars Herterveg’s (1830-1902) mind darkened and his landscape depictions became increasingly strange.

There are still artists around the world whose perception of reality has been broken and changed after they have stepped into the inner room of their imaginationand often ended locked up within mental hospitals. This happened, for example, to the Norwegian painter Bendik Riss (1911-1988)

and the Dane Luis Marussen (Ovartaci) (1894-1985).

Now let's leave the inner rooms of these broken geniuses and enjoy an example of Raul Dufy's (1877-1953) art. A few days ago I passed a gallery that presented Dufy as Il pittore della gioia. The artist of joy.

I found this to be a true statement. When I got to see Dufy's paintings, I became enlivened and remembered a poster that I had for several years had pinned on the wall in one of my boyhood rooms. It was an advertisement for SNCF, The Société nationale des chemins de fer français,  France's national state-owned railway company. It is a dream image of Normandy. How often had I not looked at this summer picture,e with its old house, overgrown garden with inviting garden furniture and a grazing cow. A cyclist passes on a quiet road and along the river steamboats can be glimpsed. Summer peace, warmth and greenery. How many times had I not dreamed myself into that painting?

Bettelheim, Bruno (1975) The Uses of Enchantment: The Meaning and Importance of Fairy Tales.  New York: Vintage Books. Cleri, Bonita (1997) Federico Zuccari: le idee, gli scritti: atti del Convegno di Sant' Angelo in Vado. Milan: Electa.

När min vän Örjan frågade mig om jag kände till någon konstnär som skrivit om konst och då speciellt behandlat ett eget  konstnärskap kunde jag inte finna några namn som han inte redan kände till. Men, då jag för några veckor sedan rotade bland böckerna i ett antkvariat fann jag en bok med texter av Federico Zuccari (1539 –1609).

Zuccari och hans äldre bror Taddeo var på sin tid välkända konstnärer. I Rom finns deras målningar i en mängd palats och kyrkor. I mitt tycke är Federico den mest versatile av de två, alltmedan Taddeo framstår som tämligen tafatt.

Federico skiftar mellan olika stilar, ofta elegant, fast dock tämligen intetsägande, i varje fall jämfört med de stora mästarna Tizian och Rafael. Detta till trots betraktades han vid Tizians frånfälle 1576 av flera italienska mecenater som Italiens främste konstnär.

Federico arbetade för Italiens förnämsta furstehus, för påven i Rom, Filip II  i Spanien och drottning Elisabeth I i England. Förmögen och inflytelserik uppförde han i Rom ett palats bredvid kyrkan Santissima Trinità dei Monti belägen vid Spanska trappans krön. Genom sina bisarra fresker, fönster och portaler kallades Zuccaris bostad för Casa dei Mostri, Monsternas hus.

Federico Zuccari var en kontroversiell och lättsårad man, som ständigt lyckaders göra sig obekväm. Framfusighet, flit och arbetsiver gjorde honom dock eftertraktad  av en mängd olika arbetsgivare. En outöttlig självpromotör och flitig skribent. En teckning av Federico visar hur han och brodern arbetar med att pryda en romersk yttervägg med fresker och hur en beundrad Michelangelo håller in sin häst för att uppskattande betrakta deras arbete.

Michelangelo var Federicos stora förebild och han fick av påven Gregorio hedersuppdraget att fullfölja Michelangelos arbeten i Paulinska kapellet, det kyrkorum där kardinalerna samlades för att välja en ny påve och där Michelangelo, tjugo år tidigare, 1549  hade fullbordat sina sista målningar – Saulus omvändelse och  St. Peters korsfästelse. 

Ett annat uppdrag som Federico utförde i skuggan av ett stort geni var freskerna under den vittberömda kupol Brunel1eschi slagit över katedralen Santa Maria del Fiore i Florens. Den hade fullbordats 1436, men insidan hade lämnats vitkalkad i väntan på att dess 3 600 kvadratmeter skulle prydas med en fresk. Först 1571 gick uppdraget till Giorgio Vasari, men denne dog efter två år. Han hade då med sina målningar täckt  en tredjedel av ytan. Ett år senare beslöt Francesco Medici att den trettiofemårige Federico Zuccari skulle fullborda verket, något han gjorde på mindre än fem år.

Resultatet uppskattades inte alls av florentinarna. De chockerades av helvetescenernas iögonfallande obsceniteter där lastbara syndare med brinnande facklor sodomerades av groteska djävlar.

Det ansågs även vara ett grovt helgerån då Zuccari, med en uppseendeväckande huvudbonad och en palett i ena handen, på en framträdande plats bland himlaskarorna framställde sig själv och medlemmar av sin familj.

Smädeskrifter skrevs och många hävdade att djävulsscenerna borde målas över. Zuccari låtsades oberörd och drog på sig än mer smälek genom sin arrogans och elaka humor. En bidragande orsak till florentinarnas ovilja mot Fedrico Zuccaro kan ha varit att den stöddige konstnärens ofta uttryckte sitt förakt för det ”florentinska maneret”. Själv kom han från den lilla staden Sant'Angelo in Vado i Marche. Speciellt florentinarna, men även romarna, irriterades av Zuccaris flyhänthet och den spridda närvaron av hans mångfaldiga verk. Det blev ett talesätt att då någon avfärdade ett mediokert verk vars mästare de inte kände till så gjorde man det  med orden: ”Säkert gjort av en Zuccari”.

Federico excellerade gärna med sin litterära kultur och kunniga referenser till klassiska skribenter. Då kardinal Alessandro Farnese 1569 sparkat honom från byggarbetsplatsen i Caprarola spred Zuccari ett antal gravyrer som anspelade på en antik förebild - Förtalet av Apelles i vilken en konstnär anklagas av en domare, med åsneöron och Farneses utseende, som agerar på inrådan av gestalter som representerar Förtal, Okunnighet, Misstänksamhet, Bedrägeri och Konspiration. Motivet som hämtats från en beskrivning av Lukianos av Samosata (120-180 e.Kr.) var ett av Federicos favoriter och han gjorde flera versioner av det.

Under sin tid i Rom, efter fullbordandet av de florentinska freskerna, fick Federico ett uppdrag av Paolo Ghiselli, påvlig scalco, en kock på hög nivå, ansvarig för påvens kök och därmed ivrig att understryka sin nya sociala ställning genom att bekosta en fresk som skulle pryda  kapellet  Santa Maria del Baraccano i hans och påvens hemstad, Bologna. Ämnet var San Gregorios Procession för att Hindra Pesten i Rom. Påven, Ugo Boncompagni , hade valt Greogrio som sitt påvenamn.

Zuccari ägnade stor ansträngning åt altartavlans förverkligande, vilket framgår av de många teckningar som finns bevarade. Hans förslag gillades dock inte, förmodligen för att det kritiserades häftigt av de bolognesiska målarna som ville skydda stadens konstmarknad från "utländska" intrång.

Zuccari fick inte betalt för sitt arbete. En osignerad skrivekse förklarade att verket var ”luddigt” och ”ovärdigt”. Konstnären blev rasande  och vid årshögtiden för den Helige Lukas, skyddshelgon för stadens konstnärer,  avtäckte han i Evangelistens kyrka i Rom en stor duk.  Zuccari  kallade sitt verk Porta Virtutis, Dygdens port.

För sina konstnärskollegor och en intresserad allmänhet förklarade Zuccari tavlans allegoriska anspelningar. Avsikten var dock uppenbar för var och en, inte minst för att den äregirige kocken, Paolo Ghiselli som  i målningens förgrund visades, naken och exakt porträtterad, försedd med  Kung Midas föga smickrande åsnöron och omgiven av ondsinta, listiga djur, som vildsvin och räv, samt olycksbådande och motbjudande figurer, som Avunden, framställd som en anskrämlig häxa  som med hängbröst och omslingrad av giftormar liggande på marken klamrar sig fast vid Ghisellis ben, i sällskap med andra deformerade karaktärer, som Illvilja och Ärekränkning. I mitten, försvaras Zuccaris verk av en imposant Minerva som avancerar mot betraktaren och spärrar ingången till Dygdens trädgård.

Ghiselli, djupt kränkt av förolämpningen, lyckades få tavlan konfiskerad.  Skandaliserad vände sig kocken sedan till sin arbetsgivare Gregorius XIII och Zuccari dömdes till livstids förvisning från Rom. Han flyttade först till Florens och sedan till Venedig. Fem år senare benådades dock Zuccari, på enträgen begäran från framträdande romerska konstnärer och kunde därefter i tirmuf återvända till Rom.

Den romerska senaten gav honom 1591 herederstiteln Romersk Patricier och beslöt att den skulle ärvas av hans ätltingar. 1595 utsågs han till livstids ledare för den av honom instiftade konstakademin i Rom och strax före sin död 1609  adlades Zuccari.

Den lättsårade och ärelystne Zuccari var en självpromotionens mästare. Genom att offentligen ställa ut sina verk och se till att all krtitik som riktades mot honom kunde blåsas upp och omskapas till konstnärliga spektakel försäkrade han sig om att hans namn var på konstkännares och mecenters läppar. Han visste också att genom en intellektuell framtoning som konsthistoriker och klassicist kunde han bidra till att höja konstnärernas sociala status. Han grundade Roms konstakademi i avsikt att förse unga konstnärer inte enbart med fördjupad konstskicklighet utan även litterär och filosofisk bildning. Med tiden blev Zuccari berömd inte enbart först sitt konstnärliga kunnande utan även som en inflytelserik författare och sofisitkerad konstfilosof i Aristoteles och Platons efterföljd.

Ständigt omtryckta blev böckerna Lettere ai Principi e Signori Dilettanti di Disegno, Pittura, Scultura e Architettura, scritte dal cavalier Federico Zuccaro, all'Accademia Insensata con un lamento per la Pittura, opera di lui stesso och Idea de Pittori, Scultori e Architetti. “Brev till fustar och konstälskare rörande teckning, målning, skulptur och arkitektur, skrivna av Cavalier Federico Zuccaro, till en okänslig Akademi, med en klagan över måleriets tillstånd, ett verk av honom själv” och ”En idé om målare, skulptörer och arkitekter”.

Det var utdrag från dessa böcker jag funnit i antkvariatet och jag läste med intresse Zuccaris fundringar kring konst och fantasi. Zuccari utgick från de teorier som i nyplatonsk anda frodades bland samtidens humanister. Han introcucerade vad han kallade sin concetto formel. Enligt Zuccari var il concetto en inre ”teckning” som skapats av konstnären. En ”spegel” som i såväl dröm som medvetande reflekterar de föremål som seendet, buret av ”föreställningar”, bär med sig in i vårt inre.

Gud speglar ingenting – han skapar. Naturen är sådan som Gud skapat den. Den är verklig, påtaglig, men vad männsikan skapar är ”artificiella” spegelbilder, framställda  med mer eller mindre stor ”konstskicklighet”. Konsten är således ”en kopia av naturen”, inte das Ding an sich, saken i sig. All konst är en tolkning.

Det finns flera former av naturtolkning. En är den exakta avbildningen, vad Zuccari kallar för  ”en avbildning av den yttre bilden” dvs. Guds skaplese. Som en imitation av en redan existerande verkligheten blir en sådan ”tolkning” ingenting annat än en ”efterapning”, en apas konst, som  enbart förevisar vad Gud redan skapat. Människan är inte Gud och därför bör hennes konst inte vara förmer än en ”människas konst”, hur skickligt hon än lyckas imitera Guds skapelse.

Zuccari urskiljer tre steg av concetti – den bild av verkligheten som en skicklig konstnär skapat i sitt inre och som utstrålar en detaljrik, fullkomligt framställd/utformad spegelbild av det han avbildar – människor, landskap, djur och natur. Denna skilcklighet är likväl undermålig vad Zuccari benämner den ”konstnärliga bilden” genom vilken själen har transformerat de naturliga intrycken till ”en sällsam, konstnärlig bild” som omskapar och fördjupar vår syn på Guds Natur.

Men den största, sannast mänskliga konsten är La bella pittura – ursprunget till något som är förmer än enbart ”ett hantverk”. Det är genom en sådan konst som en konstnärs storhet blir uppenbar, då han likt Michelangelo skapar en konst som är långt mer än en ”efterhärmare eller smickrare av naturen”, då konsten blir till något helt nytt, något aldrig skådat. Berikad, förvandlad genom förbluffande inventioner, fantasier och ghiribizzi, sällsamheter.

Givetvis räknade sig Zuccari som en av dessa gudabenådade konstnärer, något han bevisat genom sina florentinska fresker och talrika illustrationer till Dantes Commedia.

En sann konstnär förmår blicka in i djupet av sin själ, den plats där Guds sanna ande vilar. Hans Skaparkraft. I sitt inre bländas en uppriktigt sökande artist  av den gudgnista vi alla bär inom oss. Livets källa. Om en sådan konstnär förmår att skildra en bråkdel av det skapande ljuset och spegla det i sin konst blir han därigenom mer berömvärd är sina mer talanglösa kollegor. En sådan artist skapar tastico, konstens högsta stadium – den yttre,  innovativa, talande, sällsamma bild som fulländar allt vad en ohämmad fantasi kan föreställa sig. I en sådan Bella Pittura förenas själens tre concetti – hantverkskicklighet, oiriginalitet och den gudagivna skapargnistan. Detta är enligt Zuccari den sanna humanismern, mänskligheten, den som gör oss människor unika – till Guds avbild.

En forma spirituale som genom färg och linje förenar det universella med det personliga/det särskilda. Det gudomliga med det mänskliga. Änglar  kan inte åstadkomma detta, de är ju en del av Guds Natur. De saknar sinnesintryck och därmed även concetti.

Genom att i sitt inre förmå skapa sig konstnärliga bilder skiljer sig människan från Gud. Gud är perfekt. I sin existens, genom sin substans, innefattar Han allt. Allt som finns i Gud – är Gud. Människan, däremot, bär i inom sig en mängd icke fullkomnade möjligheter; bilder, jämförelser, skapande element.Ett slags ofullkomligt, förvirrande kaos som ständigt strävar mot perfektion, men aldrig uppnår den. En förbannelse, men också en glädje. Lyckan i att finnas till. En lycka som är som störst i det mänskilga skapandet. Guds gåva till oss.

Inom konsten omformas naturliga former till materia, slumpmässiga och urskiljbara, men avslöjar därmed även  den mänskliga obestämdheten och den förvirring som olika sinnesupplevelser ger upphov till. Vi kan aldrig uppnå, aldrig uppleva naturens/Guds klara ordning, men aningen om att den finns, hur den kan förmedlas genom konsten, gör också våra liv, vår väntan på fullkomligheten, uthärdlig.   

Ja, ja, låt mig nu lämna allt det där därhän och övergå till väsentligheterna – konstbetraktrandet. Att jag fascinerades av Zuccaris teorier berodde antagligen på att han antydde något som alltid gripit mig genom konsten – dess särprägel, utanförskap. Hur dess särställning vid sidan om vardagligheten öppnar portarna till en parallell verklighet. En subtil närvaro där skräck och trygghet existerar sida vid sida i en prunkande, sällsamt glädjefylld värld som både finns och inte finns, som lever i mitt inre, i min concetto.

Så länge jag kan minnas har det inom mig funnits bilder jag sett i böcker och på väggar. De har vuxit inom mig och blivit en del av mina drömmar och fantasier. Ofta var de såväl skrämmande som spännande. Där fanns givetvis Disneys helvetesdrottningar.

Fast den bild som klarast speglar mitt barnsliga inträdande i konsten värld var en reproduktion av John Bauers Ut i vida världen, som hängde i min mors flickrum i hennes barndomshem. Den lille pojken som på sin imponerande springare  blickar ut över sagans förtrollade värld bar med sig allt det jag älskade i konsten.

Mina morföräldrar var förtjusta i Zachris Topelius dikter och berättelser och det var i deras stora hus i Enskede som jag blev bekant med Topelius saga Sampo Lappelill, en härligt kuslig berättelse om hur en liten samepojke under midvinterns längsta natt blir vittne till hur den mäktige Fjällkonungen Rastekais samlar alla Nordens djur för att förkunna sin avsikt att släcka solen. Då han blivit varse Sampo Lappelill försöker Rastekais och hans undelrlydande rovdjur oskadliggöra det besvärande vittnet och en vild jakt över snöglittrande fjäll tar sin början, men på den guldbehornade renen Hiisis rygg lyckas Sampo undkomma den förskräckande Rastekais. Gång på gång återväde jag till sagans fascinerande illustrationer.

De påminde mig om den kusliga spökjakten i Goethes Erlkönig som Morfar berättade för mig och visade bilderna till.

Min far, min far, han hårt i mig tar,
älvkungen gjort mig så illa, far!

Sin häst han rysande sporrar i hast
och håller det kvidande barnet fast.
Sin gård omsider når han med nöd.
Då låg i hans armar gossen död.

Han berättade även om Faust och den mystiska sagan om Vattendanden Undine.

Shakespears berättelser

och Tusen och en natt:

Om Tusen och en natt skimrade av all Orientens lockelser blev Finland genom Topelius, men främst genom Mumintrollen och Kalevala hemort för allsköns spännande naturmystik.

Sagoskogarna sträckte sig österut in i Alexander Afanasyevs sagor, suggestivt illusterade av Ivan Bilibin (1876-1942).

och söderut till Bröderna Grimms svarta, tyska skogar i vars djup den människoätande häxan från Hans och Greta hade sin hemvist.

Doré och Perrrualt tog vid i Frankrikes skogar och medeltida borgar

och dess parisiska salonger befolkades av Grandvilles insektsmänniskor.

I Enskede fanns också teckningarna i Åhlén och Åkerlunds sagosamlingar Bland Tomtar och Troll. De kom ut vid jultiden och jag läste dem med stor fascination. Först och främst de tidigare upplagorna med illustrationer av John Bauer, som fanns i Morfars bokhyllor.

Men jag tjusades även av Einar Norelius  bilder i senare upplagor. Speciellt fäste jag mig vid en märklig bild med mystiska skogsdemoner som utförde en nattlig ringdans kring ett lugubert torn i Ödemarken.

Jag läste även de senare berättelserna och greps då av Hans Arnolds illustrationer,

_

som sedan dök upp i flera av de skräckhistorier som jag allt sedan dess har läst,

.---------

ofta ditlockad av mer eller mindre suggestiva illustrationer.

Science fiction:

Fantasy:

och givetvis exotiska skräckhisorier, som i nedanstående för mig i övrigt okända samling berättelser i vilken jag speciellt fäste mig vig vid hur en kapten på ett slavfartyg av en kvinnlig slav blev biten i halsen. Såret infekterades, varade, ruttnade, växte och förvandlades till tänder, läppar och tunga som genom demoniska viskningar drev kaptenen till vansinne.

Att jag genom mitt sagointresse attrraherades av skräckskildringar var antagligen en helt naturlig utveckling. Sagor är i allmänhet fyllda av subtil skräck och det var inte alls mig emot. Jag fascinerades av skräcken.

Chocken då Riddar Blåskäggs hustru finner rummet med hennes mördade föregångare fann jag enbart fascinerande och jag kunde inte förklara varför så var fallet när min skollärarinna upprört undrade varför jag gjort en teckning med hängda kvnnor vars blod droppade mot källargolvet.

Det skulle dröja tills Bruno Betteleheims Sagans förtrollade värld kom 1978 som jag fick en tämligen rimlig förklaring till min skräckfascination. I den boken förklarade han att det var fel att skyla över och tillrättalägga folksagornas skräckingrediener. De hjälper nämligen barn att konfrontera sig med svåra existeniella problem, som separationsångest, oedipala konflikter och syskonrivalitet. Det extrema våldet och de otäcka känslorna i många sagor tjänar till att avleda sådant som mycket väl kan hända i barnens föreställningsvärld,

Bettelheim visade sig vara en fabulist även han. Någon som skapat en saga av sitt liv – det visade sig nämligen att det inte alls stämde att han verkat som ” pedagog och terapeut för svårt störda barn.” I själva verket var Bettelheim inte ens psykolog. Han hade enbart tagit tre introduktionskurser i psykologi. Men vad gjorde det? Det innebar inte alls att jag ogillade hans bok eller ansåg att han haft fel.

Det var alltså inte fel att uppskatta skräckskildringar och likt flera av mina generationskamrater lockades jag och skrämdes jag av Disneys mästerverk. De otäcka drottningarna i Snövit och Törnrosa var närvarande i mina drömmar.

och så var suggestiva bilder från exempelvis Pinocchio. Då jag ensam i ett öde hus vaknat upp mitt i natten fanns minnen kvar från då Pinocchio vaknat upp i Mangiafuocos cirkusvagn och finner marionetterna vaja fram och tillbaka, som Blåskäggs hängda spöken.

För övrigt har jag flera gånger läst om Pinocchio, denna italienska pikareskroman som aldrig upphör att fascinera, inte minst genom sin kusliga stämning. Som då den förvirrade, ensamme Pinocchio i en sagoskog finner sig framför den Blå Féens hus och hon öppnar ett fönster, blickar ner mot den arme Pinocchio och förklarar:

”I det här huset bor ingen. Alla är döda.” ”Men, du kan öppna dörren för mig.” bad Pinocchio gråtande.”Jag är också död””Död? Men vad gör du då där i fönstret?” ”Jag väntar på kistan som man ska bära bort mig i.” När hon sagt detta försvann hon och fönstret stängdes ljudlöst.

Någon som fångat de oroande stämningarna i Pinocchio, fattigdomen, kylan och märkvärdigheterna, är den italienske illustratöre Roberto Innocenti (1940-) 

Pinoccichio har genom åren lockat en stor mängd konstnärer och inte minst filmregissörer (det finns minst trettio Pinocchiofilmer). Föruom Innocenti bör jag kanske nämna en annan italiensk mästerillustratör – Lorenzo Mattotti (1954-), som förutom Pinocchio har illusterat en mängd klassiker.

Hans tolkning av Dr Jekyll och Mr Hyde präglas av en ursinning dynamik.

Fjärran från det stilla, hotande mörkret i Corrado Rois (1958-) skildringar av Apokalypsen och skräcken i moderna italienska skräckmagasin.

Italiensk konsthistoria uppvisar en mängd exempel på vad Zuccari benämner La Bella Pittura, i meningen en skräckblandad subtilitet som tycks sprungen ur konstnärernas inre. Zucarellis samtida den sienesiske Domenico Beccafumi (1486-1551) chockade mig exempelvis då jag i hans tavla De upproriska änglarnas fall, som jag såg I Sienas Pinakotek, upptäckte Helvetets källarlokaler. I en av gångarna tycks en demonisk eldslåga snabbt röra sig mot betraktaren. Vet inte riktigt varför jag kände en kall kåre längs ryggraden, tror att jag i en mardröm hade sett något liknande.

En annan mardrömslik sensation grep mig då jag i Girolamo Savoldos (1480-1548) St. Antonii hemsökelse fick syn på en naken, korpulent man som pä sin rygg bar ett anskrämligt monster.

Den originelle napolitanaren Salvator Rosa (1615-1673) försökte dra sig fram som självständig konstnär, frigjord från mecenaters krav, och ställde därför emellanåt ut sin konst längs Roms gator, samtidigt som han gjorde sig känd som författare till en mängd samhällskritiska skrifter. Kanske för att tilltala en sensationslysten public excellerade Rosa i  skräckkskildringar med häxor och monster i en mörk, hotad värld.

Rosas dystra landskap kan betraktas som världen sedd genom ett temperament och så även holländaren Jacob van Ruisdals (1629-1682) landskap.

Rosa och van  Rusidals bildvärldar befinner sig mitt i  Guds natur, i den friska luften, annat var det med Piranesis (1720-1758)  fängelsehålor. De är knappast trånga och kvävande, snarare invecklade och oändliga, likt drömmars labyrinter, utan öppningar och utvägar tycks de innefatta hela världen, platser för tortyr och förtvivlan.

Likt Rosas tavlor var Piranesis carceri del av en ond värld utan nåd och i så måtto var de även en bild av sin samtids krig, väld, svält och övergrepp, likt Alessandros Magnasco (1667-1749) sepiabruna världar med deras kyrkogårdar, kloster, tortyrkammare och stridsscener.

Grimmelhaussens och Jaques Callots världar där groteska drömvärldar blandas med iskalla skildringar från en skoningslös tid av religionskrig och omotiverat våld.

En varld som även var Goyas värld, fylld med häxor demoner. 

En stumt vrålande, tryckande mardrömsvärld där Förnuftet sover och lämnar fältet fritt för demoni och en alltför påtaglig verklighet, utan nåd, frälsning och medlidande.

Ett helvete långt värre än var en visionär som Dante kunde uttrycka, men högst levande för en frontsoldat eller holcaustoffer.

Ett fängelse som likt Piarnesis källarhål saknar utvägar men som till skillnad från dem är trångt och kvalmigt.

En värld hård och skoningslös som Magnascos, Callots och Goyas, liksom den hemsökt av demoner och missfoster, oändlig utan nåd och slut skildras av konstnärer som polacken Zdzislaw Beksinski (1929-2005),

eller slovenen Marko Jakše (1959-)

Samtliga integrerade delar av Zuccaris Bella Pittura, hans inre concetti. Där finner vi i  Ferrara San Giorgio kàmpa mot draken i Cosme Turas förunderligt skarpa, otvunget slingrande ròrelse.

Eckersbergs månklara natt i Köpenhamn där en man springer längs Långebro för att undsätta någon vi inte kan se.

Alfred Rerthels Död inspekterar sina offer vid en barrikad från 1848.

En dyster, misantropisk och oförstådd  Alberto Martini (1876-1954) gräver i Milano ner sig bland sina gerlikar ur litteraturhistorien och skildrar genom sin egen våndas lins deras ångest.

Alltmedan Leon Splilliart (1881-1946) sömnlös vandrar längs Ostendes folktomma, kajer, pirar och stränder.

Om nätterna är det ödsligt och tomt i Belgiens städer och parker, där vi finner Degouve Nunqes,

Xavier Mellery 

Ferdinand Knopff,

Carel Willink,

Paul Delvaux,

och Magritte:

När dagen grytt cyklar Johannes Moesmans (1909-1988) Rykte naken in med en fiol på pakethållaren

Och kampen för tillvaron kan åter ta sin början, som då skelett hos Ensor slåss om en böckling. 

Ångest och ensamhet frodas även i Öst, exempelvis hos Kubin

och Kupka i Prag.

Artister som tycks vandra längs tyskarnas upptrampade stigar.

Schweizaren Johann Henri Füsslis (1741-1825) fyra versionerf av sin expressiva Mardröm hänger visserligen i Gothes hus i Frankfurt, men den tillhörde aldrig den store diktaren. Hade han haft den I sitt sovrum kanske den hade gett upphov till mardrömmar lika de som Max Klinger (1857-1920) så skickligt skildrat I sin absurda etsningsserie Paraphrase über den Fund eines Handschuhs,

eller Franz von Stucks (1863-1928)  helvetes-och krigsvisioner.

En meningslös förödelse av Tyskland har upprepats gång på gång, bland annat under de så kallade religionskrigen, som östtysken Werner Tübke (1929-2004) har tolkat genom ett ofantligt panorama i Bad Frankenhausen, ibland kallat Nordens Sixtinska kapell.

eller efterkrigstidens skoningslösa elände hos Dix.

Sedan kom kriget tillbaka. Värre än någonsin, med en sådan förtvivlad grymhet att konsten inte längre räckte till för att skildra den, även om mycket som i Ferlix Nussbaums konst i Dödens skugga stinker av skräck och ångest. Han mördades 1944 í Auschwitz.

Nussbaum var ett hjälplöst offer för nazismens brutala masslakt. Redan innan han utplånades hade hans konst antytt vad som skulle hända. Märkligt är att även en konstnär som sedermera  anslöt sig till Nazistpartiet utövade en mörk, luguber konst, fylld av föraningar om en kommande katastrof.

Österikaren Franz Sedlacek (1891-1945) var ansluten till en konstriktning som kallades den Nya Sakligheten. En skarp, detaljrik skildringskonst som genom sin kyla skildrade mellankristidens cyniskt hårda människosyn och skarpa iaktagelseförmåga. Som det står i Cristopher Isherwoods inledning till hans Farväl till Berlin: “Jag är en kamera med öppen slutare, helt passiv, mekaniskt registrerande”.

Den 30 juni 1938 anslöt sig Sedlacek till NSDAP och året efter drog ha ut som frivillig i Andra Världskriget. Han utmärkte sig som djärv frontkämpe i såväl Norge, som i Stalimgrad. Sedlacek klarade sig oskadd ur det ryska helvetet och dök upp under de polska slutstriderna, fast han försvann spårlöst under krigets sista månader.

I sitt hotfullt kompakta mörker.är Sedlaceks dystra konst onekligen fascinerande

Det finns hos honom en hotad väntan. På krig och ofärd, en dyster förberedelse som jag även funnit hos Ola Billgren (1940-2001) och Richard Oelze (1900-1980).

Krigens skuggor vilar kompakt over Europas konst. Exempevis hos medlemmarna ï Wiens så kallade Skola för fantasiskk konst, med konstnärer som Anton Lehmden (1929-2018) 

Rudolf Hausner (1914-1995)

och Arik Brauer (1929-2021)

Förfallet I Tysklands sönderbombader städer tycks ha förutspåtts i Monsu Desiderios (François de Nomé 1593-1620 och  Didier Barra 1590-1656) gåtfulla stadslandskap

eller Félicien Rops (1833-1898) syfilismittade prostituerade.

Zuccaris slutna rum gömmer mycket vansinne

 och flera konstnärer har trätt in där för att aldrig återvända. Tänker på Carl Fredrik Hills (1849-1911) plågor.

Hur han, som en gång varit en av sin tids främsta landskapsmålare, då han trätt in sin sinnesjukdom började han måla och teckna “till sitt försvar” och tycktes vilja skydda sina landskap i La Bella Pitturas inre rum.  

Vid samma tid förmörkades den norske landskapsmålaren Lars Hertervegs (1830-1902) sinne och hans landskapskildringar blev allt märkligare.

Fortfarande finns det runt om i världen konstnärer vars verklighetsuppfattning brustit och då de stigit in i sin fantasis inre rum har de samtidigt spärrats in på mentalsjukhus. Det hände exempelvis  normannen Bendik Riss (1911-1988)

och dansken Luis Marussen (Ovartaci) (1894-1985).

Låt oss nu lämna dessa brustna geniers inre rum och avnjuta ett exempel på Raul Dufys (1877-1953) konst. För någon dag sedan passerrade jag en utställningslokal som presenterade Dufy som Il pittore della gioia. Glädjens konstnär.

Faktum är att jag fann det vara ett helt riktigt påstående. Då jag ficks se Dufys mälningar blev jag glad och mindes en affisch som jag under flera år haft på väggen i ett mitt pojkrum. Det var en reklam för SNCF, de franska järnvägarna och en drömbild av Normandie. Hur ofta hade jag inte betraktat denna sommarbild med sitt gamla hus, igenvuxna trädgård med inbjudande  trädgårdsmöbler och en betande ko. En cyklist passerar och längs floden skymtas ångbätar. Sommarfrid, värme och grönska. Hur mänga gånger hade jag inte drömt mig in i den tavlan?

Bettelheim, Bruno (1978) Sagans förtrollade värld: folksagornas innebörd och betydelse.. Stockholm: AWE/Geber. Cleri, Bonita (1997) Federico Zuccari: le idee, gli scritti: atti del Convegno di Sant’ Angelo in Vado. Milano: Electa.

Italy is an inexhaustible source of all kinds of unexpected experiences – culinary, as well as cultural. I open the door to something that has fleetingly interested me and impressions, memories, dreams and a host of other phenomena rush over me. Like when a month ago, together with my American friend Joe, I visited Florence and was confronted with Donatello’s art. An exhibition about his life, works and influence was presented in the palaces of Strozzi and Bargello.

I had previously visited Florence many times and in churches and museums been confronted with Donatello’s work, read about the Master and heard my art professor tell about him, but I had never seriously realized the extent of Donatello’s genius. The great and revolutionizing influence he had had on his followers. I once again realised the astonishing moment in human history during which he and his good friend Brunelleschi constituted the eye of the hurricane. Donatello with his sculptures and reliefs, Brunelleschi with his theories about the central perspective and the dome he created above Santa Maria del Fiore.

The two friends had visited Rome together, where Donatello had been overwhelmed by the presence of cultural treasures left behind by past times; the imaginative richness, balance and perfect harmony of the Greek and Roman statues and sarcophagus reliefs, this while Brunelleschi (1377-1446) in detail studied ancient arch techniques and immersed himself in the writings of Vitruvius (80-15 BC).

Brunelleschi was the more theoretically/mathematically versed of the two geniuses, while Donatello was a consummate artist/craftsman, with an intuitive sense of the expressions his art would take to satisfy his clients’ expectations, and more than that – astonish them. Donatello’s contemporaries often pointed to his lack of education, claiming that he was barely literate. I doubt if this is really true, assuming it was a myth intended to suggest that his genius was God-given, just as Muslims often state that Muhammad could neither read nor write, thereby implying that his teachings were forthwith dictated by God.

Donatello, actual name was Donato di Niccolò di Betto Bardi. Donatello is a diminutive, an epithet given him due to his small stature. He was born in Florence 1386, as the son of Betto Bardi, whose occupation was listed as “wool carder”, although he also occupied himself as goldsmith. Wool carder could mean that Bardi was a proletarian, though it could also mean that he was owner of a wool carder manufactory, something that seems to be indicated by the fact that he was a Guild Master. The guild he belonged to would then have been the powerful Arte della Lana, a craft association that included wool manufacturers and wealthy merchants involved in Florence’s flourishing wool industry.

During Donatello's lifetime, the wool business employed no less than 30,000 workers, a third of the population of Florence, who annually produced 100,000 metres of textiles and clothing.

The buyers and exporters of wool and cloth was over time able to amass large fortunes, which they used to lend at interest to various European rulers. Most of these bankers were organized within a guild called Arte di Calimala. The strange name Calimala, Calm Her, came from the name of the street where Arte di Calimala’s headquarter was located. Through their wealth, members of this guild were able to influence and manipulate the rulers of Florence. Most influential among the members of this particular guild was the Medici family.

A picture in an Italian comic book illustrates the state of affairs in Donatello’s Florence. Donald Duck is toiling away shearing sheep and collecting wool while his Uncle Scrooge is counting the money he has received through wool sales and banking.

Like several other northern Italian trading cities, Florence was during Donatello’s lifetime governed by an assembly called the Signoria. Its nine members were chosen from the city’s leading guilds. Six of them came from guilds called Priori, i.e. the six ancient and most powerful guilds, among them the Arte della Lana and Arte di Calimala. Two additional members were elected from the fourteen ”minor” guilds. The ninth member of the Signoria was named Gonfaloniere di Giustizia and served as its chairman. He was elected every two months, not by lot but by members of the outgoing Signoria.
 

One of the several peculiarities of this form of government was how the members of the Signoria were elected and the short time