Blog

05/15/2022 21:46

Under min ungdoms flitiga biobesök brukade jag småle åt en annons som emellanåt visades innan filmen började. Man fick se en trana som stegar runt på en myr alltmedan speakerrösten konstaterar: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk.” Plötsligt sprängs fågeln och försvinner i ett rökmoln med kommentaren: “Men, vi gillar bio!”

 

 

Kanske var det så, att jag gillade bio mer än fågelskådande. Främsta orsaken var möjligen att jag inte ägt en ordentlig kikare och inte på allvar uppmärksammat naturen omkring mig. Dock är ett av mina största nöjen att ensam vandra genom skogen kring vårt hus i Bjärnum, lyssna till fåglarna och emellanåt fånga en skymt av dem. Trots det har min vänskap med dessa märkliga djur för det mesta präglats av böcker.

 

 

Ända sedan barndomen har jag uppskattat fågelböcker. Min morfar hade tre eleganta skinnband: Svenska fåglar efter naturen och på sten ritade I-III. Med text av professor Einar Lönnberg och 364 kolorerade planscher av bröderna von Wright. De skapades ursprungligen 1838 av en finländsk brödraskara, vart Morfars upplaga tog vägen vet jag inte. Ofta satt jag uppkrupen i en av Morfars fåtöljer med en av de stora volymerna i knäet. Det är svårt att förklara den fascination jag kände inför de förunderligt klara och sällsamt vackra fågelbilderna. Kanske hade det något att göra med försjunkandet i detaljåtergivningen av de förunderliga fenomen som fåglar utgör.

 

 

När jag bläddrar i så utsökta fågelböcker som bröderna Wrights mästerverk kommer jag att tänka på titeln till en av António Lobo Antunes romaner – Förklara fåglarna för mig. Många har försökt göra just det, men det är en omöjlighet, lika svårt som att förklara vad livet är. Något som jag tror fick Lobo Antunes att välja en sådan titel på en roman som handlar om en mans oförmåga att acceptera vad som hänt honom i hans liv; moderns död i cancer, hans främlingskap inför sin egen familj, hur han skjutit från sig sin första hustru och deras barn, hans vacklande politiska ställningstagande och svårigheter att förstå sig på sin nya hustru. Fåglarna blir därmed till allas och en vars sinnebild av sin oförklarliga tillvaro; våra underliga val och ställningstaganden. Livet som ett omöjligt projekt.

 

Redan då jag som barn satt med Morfars stora fågelbok i knäet och genom de stora fönstren kunde se ut över hans prunkande blomsterberg och dess fond av höga tallar, i vilka skator hoppade kring och skrek på ett sätt som alltid får mig att minnas Tallebo, som Morfar kallade sitt hus och trädgård, tyckte jag mig ana att det fanns ett släktskap mellan mig och fåglarna. En känsla som fortfarande kunde gripa mig då jag av min vän Örjan i sextioårspresent fick en faksimilupplaga av Olof Rudbeck den yngres Svenska fåglar som påbörjades redan 1693 och som även den är förlänad med samma detaljkärlek som bröderna von Wrights 150 år senare mästerverk.

 

 

Stor glädje har jag också haft av John Audobons (1785-1851) The Birds of America, som jag 1981 fann i biblioteket på Instituto Cultural Domínicano Americano, där jag ofta häckade och gjorde den ena upptäckten efter den andra. Det var exempelvis där som jag för första gången greps av Faulkners författarskap och slukade hans romaner.

 

 

I timmar kunde jag i Institutets bibliotek sitta försjunken i betraktandet av Audobons ytterst vackra fågelskildringar, som harmoniserar djuren med deras omgivningar; blommorna, träden, vattnet och ofta dramatiserar deras tillvaro inom deras noggrant skildrade miljöer.

 

 

Att jag fann Audobon i Dominikanska Republiken var ett intressant sammanträffande, eftersom han föddes i grannrepubliken Haiti, under den tid då den var en fransk koloni vid namn Saint-Domingue. Audobons far ägde en slavdriven sockerrörsplantage. Redan som sexåring tvingades dock Audobon tillsammans med fadern och sina syskon bege sig till Frankrike. De hänsynslöst utnyttjade och plågade plantageslavarna, med vilka fadern likt så många av sina slavägarvänner hade en mängd barn, hade revolterat och ingen vit man kunde känna sig trygg i Saint-Domingue. Arton år gammal lämnade Audobon sedan Frankrike för USA.

 

Med tanke på vår samtids fördömande av otrevliga personers konstutövande skulle jag egentligen inte kunna njuta av Audobons mästerskap, lika lite som det nu är tillåtet att oförtäckt uppskatta pedofilen Roman Polanskis filmer. Dessvärre kan jag dock inte undgå att till fullo njuta av Audobons utsökta konst (och även uppskatta Polanskis filmer), trots att han uppenbarligen var en tämligen otrevlig person.

 

Audobon var förvisso ett geni vars bidrag till ornitologi och konst är ovärderliga, men han hade en komplex karaktär och gjorde sig gång på gång skyldig till ett föraktligt beteende, som även efter den tidens måttstock var tämligen oförsvarligt. Han anklagades för lögn, akademiskt bedrägeri och plagiat, förslavade svarta människor och skrev kritiskt om emancipation. Audobon stal mänskliga kvarlevor och skickade dödskallar till en kollega, som använde dem för att i sin “forskning” bevisa att vita var överlägsna icke-vita personer.

 

I USA tillbringade Audubon mer än ett decennium som affärsman i Kentucky där han ägde en diversehandel i staden Henderson och dessutom ägnade sig åt slavhandel. Audobon var under en tid relativt framgångsrik, men 1819 fängslades han under en tid för konkurs och bedrägeri. Utsläppt färdades Audobon genom USA:s vildmarker, jagade och avbildade dess fågelfauna. Väl medveten om engelsmännens romantiska vurm för naturskildringar seglade han 1826 till England, medförande sin imponerande portfölj med fågelskildringar i naturlig storlek och hans lycka var gjord. Audubon blev en förmögen och beundrad man.

 

Det var i Santo Domingo som jag blev närmare bekant med Audobons liv. Jag stötte där på en udda karaktär vid namn John Chancellor, som även han var ansatt av en ordentlig dos av rasism. Chancellor köpte och sålde antikvariska böcker om Haiti och Dominikanska republiken och gav mig två biografier han skrivit; en om Wagner och en om Audobon. Dessvärre var båda monografierna baserade på bristfällig forskning och jag fann sedermera en hel del felaktigheter i dem. Trots det uppskattade jag att Chancellor gett mig böckerna och de blev inkörsporten till bättre och utförligare läsning kring dessa två, onekligen otrevliga och fördomsfulla genier.

 

 

Tillbaka till fåglarna. Under ett långt liv har jag blivit bekant med flera fågelskådare. I Lund hade jag exempelvis en granne som arbetade som “utvecklare” på Tetra Pak, men hans uppslukande intresse var att dagligen ge sig ut på den skånska slätten, eller i dess frodiga skogsdungar, för att där spela in fågelläten. Han hade en stor mängd band och emellanåt spelade han upp dem för mig för att visa hur fåglars sång skilde sig från område till område, nästan som mänskliga dialekter. Jag hade svårt att urskilja nyanserna, men fann det likväl fascinerande att någon i en sådan omfattning kunde ägna sig åt fågelsång.

Några år senare jag läste Edward Greys The Charm of Birds, eftersom Lord Grey visade ett ovanligt stort och levande intresse för fågelsång, har den svenska boktiteln den något mer adekvata titeln Fåglar och fågelsång. Lord Edward Grey, förste Viscount Grey av Fallodon och tredje Baronet Grey av Fallodon, var trots brist på kunskaper i utländska språk och avsmak för diplomati, brittisk utrikesminister mellan 1905 till 1916. Uppenbarligen en engagerad och skicklig förhandlare, som dessvärre blev ordentligt intrasslad i upptakten till Första världskriget. Det var Lord Grey som vid krigets utbrott fällde det klassiska yttrandet: “Lamporna slocknar över hela Europa; vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid.”

 

 

Då kriget tagit slut menade Lord Grey att hans förutsägelse stämde i den meningen att krigets följder skadat en hel europeisk generation och att såren säkert skulle öppnas igen. Vid det laget hade han dock dragit sig tillbaka till sin älsklingssysselsättning – flugfiske i den kristallklara, vattenkrassefyllda Itchen, som rann genom hans ägor i Hampshire, alltmedan han lyssnade till fågelsången i den täta grönskan vid åns stränder. Vad jag fascinerades av då jag läste Lord Greys välskrivna bok var hans förmåga att väcka mitt intresse kring fågelsång.

 

 

Han fångade de känslor som om våren griper mig i göingeskogarna – halvtimmen före soluppgången då fåglarna stämmer upp den gryningskör, som Lord Grey beskrev som ett samstämt jubel “likt morgonstjärnors ljus”. I kören urskiljde han grönsångarens toner. En späd, liten fågel vars stillsamt gröna och gula färger harmoniserar med med de nyutspruckna boklöven, vars späda skönhet får liv genom grönsångarens “rörelser och glädje”:

 

Fast bokskogens grönska är underbar och över all beskrivning fulländad, kan närvaron av en grönsångare likväl förhöja den genom sina sånger.

 

 

Grönsångaren har enligt Lord Grey två sånger på sin repertoar. Skälvande toner som klara och glädjefyllda med korta intervaller repeteras åter och åter,. De interfolieras med en klar och mycket vacker sång vars toner i sakta följd upprepas tio gånger Enligt Lord Grey bör man akta sig för att tolka in mänskliga känslor i fåglarnas instinktiva sång, men hos honom födde grönsångaren likväl starka känslor:

 

det intryck en mänsklig lyssnare får av dessa melankoliska toner är att de uttrycker en djup sorg. Tonen är patetisk, det är tårar i rösten.

 

Lord Grey skriver att i maj får fågelsången i hans grönskande marker en ny mening. För de övervintrade fåglarna betyder vårens ankomst livets återuppvaknande. Flyttfåglarnas sånger tillkännager deras ankomst och samtliga fåglar försäkrar genom sin sång att de åter gör sig hemmastadda; att de väljer revir, finner sin maka och en plats för sitt bo.

 

 

 

Gryningskören blir till en symfoni, en gobeläng av toner. Trastarna börjar det hela genom att häva upp ett par dämpade toner som väcker mesfåglarna – ”sångtoner, klocktoner, spinnande toner” och över detta stiger allt klarare dubbeltrastarnas, koltrastarnas och taltrastarnas klara toner, kanske ackompanjerade av en ugglas mer avrundade stämma. De övriga fåglarnas sång förenas till trastsångens ackompanjemang, en röstgobeläng av oräkneliga stygns tättvävda grundstruktur, “med undantag för gärdsmygens brusande fors av toner”.

 

 

Lord Grey hyste en speciell kärlek till gärdsmygens sång. Enligt honom är den inte den bästa, men den är klar, tydlig, melodisk och vacker, “snarare utarbetad än enkel och den utförs omsorgsfullt”. Intrycket förstärks av gärdsmygens säregna utseende och speciella karaktär, trots att det är en fågel av oansenlig storlek har den sturskt uppstickande stjärtfjädrar och ett våldsamt temperament. Lord Grey betraktar den under vårens parningstid och får uppfattningen att gärdsmygens sång rymmer mer av utmaning och triumf, än kärlek. Han överraskar två gärdsmygshannar som på hans gräsplan är invecklade i en så våldsam strid att de inte ens bryr sig om hans hotande närvaro. Då en av dem till sist gått segrande ur kampen och den besegrade fågeln flytt sin kos, flyger vinnaren till en närliggande buske och fyller därifrån rymden med sin triumfatoriska sång.

 

 

I fåglarnas gryningskör urskiljer Lord Grey även svarthättans stämma “så fulländad och gripande” att han anser den vara bland de allra främsta “engelska sångfåglarna”. Dess sång är ovanligt stark, välklingande och

 

eldig, den är inte lång, men repeteras ofta; den bjuder ingen stor variation, men den sjungs absolut perfekt. Den äger icke en ton som ej behagar och väcker anklang.

 

 

Trädgårdssångarens sång är också vacker, men det tycks som om den fågeln aldrig fullständigt kan klara strupen och släppa ut tonerna så rent och fritt som svarthättan, “den tycks alltid vara på väg mot den fulländning, till vilken endast svarthättan når fram”, men i ett avseende är trädgårdssångaren överlägsen sin rival – den är mer uthållig, dess skönsång varar längre.

 

 

Lord Grey ber sina läsare lyssna uppmärksamt till vårens gryningskör och då framförallt lägga märke till hur koltrastens sång ger liv och själ åt konserten. Enligt honom är det omöjligt att förklara varför koltrastens sång överträffar andra fåglars. Varför den betyder så mycket. Lord Grey föreslår dock att att det är den “förtrolighet” som sången skapar. Andra fåglars sång gläder och behagar, men koltrastens sång tycks vända sig direkt till lyssnaren. Den rör vid djupt liggande känslosträngar som förenar oss människor med den svarta fågeln. Välbehaget är dock begränsat. Det är knappa fyra månaders sång som koltrasten skänker oss. Han börjar inte sjunga ordentligt förrän i mars och innan juni kommit till sitt slut har han tystnat. I juli kan vi lyssna till taltrastens och rödhakesångarens sista vårtoner, men avskedet till dessa fåglars sång är dock inte så melankoliskt som att höra den sista koltrastens toner och veta att en lång tid skall förlöpa tills dess vi får åter får höra dem.

 

 

Under hösten återstår att lyssna till ugglornas ho-ande och skrin, som de vore förebud till något hotfullt och mystiskt. Nästan lika kusligt lockande som rördrommens vittljudande, dovt ödsliga läte. Ugglans skri består av en lång, lugn och fin ton, som pausar i fyra sekunder för att återigen följas av en utdragen ton, som till en början vibrerar, men mynnar ut i en lugnande, fyllig volym. Ugglans rop skänker liv åt skogen och det vara oroande tomt om de upphörde.

 

 

Då jag läser Lord Greys omsorgsfulla skildringar om hur naturen och dess invånares, fåglarnas beteenden skiftar med naturens gång och växlingar tänker jag på den mäktiga andhämtning jag förnimmer under skogspromenader, eller roddturer över vår göingska sjö.

 

Innerst inne upprörs jag av allt dödande, över jakt, till och med fiske, men jag tycker likväl om att samtala med fiskare och jägare och har ofta hört dem beskriva hur deras väntan på byte förenar dem med omgivningarna. Hur de sittande under sina pass insett hur mångt och mycket i allmänhet är fördoldt för våra blickar och vår hörsel. Hur människans närvaro i skog och mark väcker djurens fruktan och misstankar.

 

 

Medan vi tanklöst promenerar genom skogarna ser vi mycket lite av allt det liv som ryms inom dem. Kanske skymtar vi en och annan liten fågel, får en glimt av ett rådjur eller en hare, men de flyr bort och gömmer sig bland buskar, eller i jordhålor. För oss okända larmsignaler sänds ut vid vår ankomst och djuren försvinner snabbt ur vår åsyn. Vi är dock ständigt iakttagna av det vilda liv som befinner sig i ständig avvaktan och spänning.

 

Sitter vi däremot ner och i tystnad betraktar den natur som omger oss kommer vi snart att upptäcka att de skygga djuren glömmer bort vår närvaro och återupptar de aktiviteter som vi tidigare stört dem i. Ekorrar och kaniner dyker upp, fåglar sjunger och trastar krafsar omkring oss, snart kanske vi skymtar en älg eller en hjort.

 

 

Vad jag finner sympatiskt hos naturskildrare, och då kanske främst hos fågelskådarna, är hur de tålmodigt uppmärksammar “det lilla livet”. Ornitologernas stora tålamod, en stilla och tyst förundran inför livet omkring dem, en respekt för naturen som gör att dem oförmögna att skada de varelser som lever där. Det räcker för dem att betrakta det rika liv som omger dem. Ja – flera av dessa naturbetraktare förmår uppenbarligen förvandla sig till en del av detta liv.

 

Det är antagligen därför jag med behållning läser och bläddrar i naturkonstnärers böcker. Exempelvis Gunnar Brusewitzs Strandspeglingoch Dagbok från en sjö och i vilken han med utgångspunkt från en tecknarstuga vid sjön Sparren i Roslagen följde årstidernas växlingar och årens gång. Med utsikt åt de fyra väderstrecken skildrade han med inlevelse dagrar och skymning, fåglarnas flykt och närvaro, de fyrfota djuren som tassar eller skrider förbi. Genom Brusewitzs naturböcker förnimmer jag skogens dofter och ljud, luftens värme eller svalka.

 


Eller de än mer minimalistiska studierna hos en annan konstnär. Mer impressionistiskt och inte så detaljrikt som Brusewitz har Björn von Rosen i sin Samtal med en nötväcka skildrat en “platonsk vänskap” med en liten fågel, som jag för övrigt, efter att ha hållit ett föredrag om den i fjärde klass, alltid känt mig befryndad med.

 

 

Deras förhållande inleddes då en blåskimrande nötväcka närmade sig konstnärens fönsterbräde medan han under flera månader låg sängbunden i en besvärlig sjukdom. von Rosens hustru fick idén att öppna fönstret mot vinterlandskapet utanför, fylla tomma tändsticksaskar med kaksmulor, hampafrön och ostbitar och placera dem på fönsterbrädan så att Björn kunde roa sig med att från sin säng betrakta hur småfåglar kom på besök för att äta från skaffningen.

 

Speciellt framträdande gäst blev en ständigt återkommande nötväcka. En morgon då Björn von Rosen öppnat fönstret och hållit ut sin öppna hand med några kaksmulor i handflatan, satte sig nötväckan på hans fingrar och började nappa åt sig smulorna. Med en rysning av av välbehag upplevde konvalescenten hur “känslan av hennes små torra klor dröjer sig kvar i fingerkantens hud när jag gått tillbaka till sängen igen.” Episoden blev upptakten till en daglig rutin som bestod i att Björn steg upp från sängen, öppnade fönstret, sträckte ut handen och genast fick besök av nötväckan som åt smulorna ur hans handflata.

 

 

Då Björn blivit frisk och tillsammans med sina två taxar återupptagit sina dagliga promenader följde nötväckan honom, hoppande från gren till gren. Efterhand krävde fågeln enbart kaksmulor, om det visade sig att Björn enbart hade bröd i sin hand slängde hon föraktfullt bort dem med en knyck. Så småningom dök även nötväckans make upp. Han var intresserad av nötsmulor, men vågade till en början inte nappa åt sig några ur Björns hand, men han blev snart lika orädd som sin maka.

 

Björns vänskap med de två nötväckorna och deras barn fortgick i nio år och i sin bok beskrev han små episoder och betraktelser kring dessa småfåglars liv och leverne, och vad han antog var deras sätt att tänka.

 

 

Då jag läser böcker som de av Brusewitz och von Rosen händer det att jag avundas inbitna fågelskådare, exempelvis min vän Magnus som åt sig och sin familj låtit bygga ett hus i Falsterbo med ett övre rum fyllt med fågelböcker bredvid en altan från vilken han med sin kikare kan betrakta näsets fågelliv. Skogsmästare som han är i FAO:s tjänst har Magnus även haft rikliga tillfällen att bekanta sig med fågellivet på skilda håll i världen, alltmedan jag förblir en oförbätterlig, okunnig amatör som vid mina böcker och dator i stort sett enbart fångas in av ett litterärt fågelintresse.

 

Det var inte tanken på några småfåglar som fick mig att börja skriva det här blogginlägget, utan ett besök jag och Rose nyligen gjorde i Abu Dhabi. Tillsammans med vår väninna Lupita, som varit bosatt i landet under några år, gjorde vi ett besök i Zayed Heritage Centre, ett museum tillägnat Zayed bin Sultan Al Nahyan (1918-2004) ”Fosterlandets Fader” som i Abu Dhabi ägnas en i det närmaste religiös dyrkan. Han var den främsta drivkraften bakom bildandet av de Förenade Arabemiraten (UAE), som 1971 enade sju emirat med kust mot den Persiska Golfen. Han blev Unionens första Ra’īs, President, en position som Schejk Zayed innehade i 33 år, från UAE’s grundande fram till sin död 2004.

 

 

1966 hade Shejk Zayed avsatt sin bror Schejk Shakhbut och därigenom blivit Abu Dhabis obestridde härskare. Han hade tidigare insett vikten av att erhålla folkets fulla stöd i utbyte mot förbättringar av deras levnadsstandard – arbetstillfällen, fast inkomst, sociala skyddsnät, hälsovård och utbildning. Efter britternas tillbakadragande 1967 (de hade sedan 1800-talets början kontrollerat det urfattiga emiratet) öppnade Schejk Zayed sitt land för en massiv immigration av kvalificerade arbetare, tillsammans med en klausul i grundlagen som fastställde att en invandrare kunde ansöka om medborgarskap först efter att ha bevisat att han/hon talade flytande arabiska och hade bott i landet i minst 30 år. Schejk Zayed fastställde dock att ”gästarbetarna”, bortsett från röst- och yttranderätt, skulle ha samma rättigheter och skyldigheter emiratets medborgare.

Obligatorisk skolgång för pojkar och flickor infördes, universitet grundades, religionsfrihet etablerades, även om statlig censur av all media upprätthölls. Vägar byggdes och allmän tillgång till dricksvatten och hälsovård säkrades. Framför allt omförhandlade Schejk Zayed oljekoncessionsavtalen och säkerställde därigenom att Abu Dhabi förfogade över majoriteten av inkomsterna från all oljeproduktion, något som avslutade ett brittiskt monopol på oljeutvinning och öppnade vägen till emiratets ofantliga rikedom. För närvarande förfogar UAE över en årlig BNP på omkring 400 miljarder USD, en tredjedel kommer från oljeintäkter, av vilka Abu Dhabi förfogar över 94 procent.

 

 

Då Schejk Zayed vid mitten av sextiotalet tog makten över landet hade Abu Dhabi inga asfalterade vägar, inget sjukhus, ingen skola (förutom ett fåtal pojkar och män som gått i en koranskola var 98 procent av befolkningen analfabeter). Det var ett än värre bakvatten än tidigare eftersom odlade pärlor hade satt stopp för intäkterna från pärlfisket, som tidigare varit så gott som den enda källan till emiratets exportintäkter. Abu Dhabis huvudstad bestod av en stenbyggnad som ibland hyste representanter för den brittiska regeringen och några hyddor samlade kring Qasr Al Hosn, Huset Nahyans fort/palats.

 

Jag tänkte på detta medan jag stod vid panoramafönstren i Lupitas och Dinos lägenhet på femtioandra våningen i ett av de imponerande Ethiad-tornen och njöt av utsikten över den Persiska Golfens azurblå vatten. I ett fjärran dis skymtade Qasr al Watan, det nyligen uppförda emirpalatset och centrum för UAE:s regering, faktiskt en av de vackraste byggnader jag besökt. Det var svårt att tro att denna överdådiga, välorganiserade, extremt rena och mycket säkra nation på enbart femtio år hade rest sig ur sanden i ett fattigt beduinrike. Det var trots allt inte så underligt att nationen vördade den märklige Zayed bin Sultan Al Nahyan.

 

 

Vi var de enda besökarna i Zayedmuséet. Dess föreståndare, en ytterst vänlig, äldre man som känt emiren, bjöd oss på te och skänkte mig en praktbok om emiratens arkeologi. Muséet var fyllt med all upptänklig kuriosa och märkliga ting ur schejkens kvarlåtenskap. Vad som fascinerade mig mest var den mängd bilder och föremål som bar vittnesmål om Schejk Zayeds uppslukande intresse för falkenering.

 

 

Främsta orsaken till det intresset var att jag tidigare besökt flera av den märklige Frederick II:s (1194-1250) slott och borgar i södra Italien och därmed kommit att läsa en del om hans stora passion för falkenering. En annan orsak till mitt sporadiska falkintresse kommer sig av att då jag en tid för mer än tio år sedan arbetade på UNESCO:s avdelning för immateriellt kulturarv av en kollega fick höra att hon bland annat ägnade sig åt en ansökan om att inkludera falkenering i organisationens Representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv, något som slutligen skedde för ett år sedan. Hon hade bett mig skriva något om ansökans genusaspekter och jag hade då funnit att även kvinnor ägnat sig åt falkenering, speciellt i Bortre Orienten och Centralasien, men det hade även under Europas medeltid varit en populär sysselsättning bland aristokratiska damer.

 

 

Vi finner exempelvis falkjagande kvinnor i den så kallade Tymouth Hours en ”anglonormandisk” bönbok från 1330-talet, vars varje sida är illustrerad med en vardaglig scen, som oftast inte alls har med texten att göra.

 

 

På UNESCO läste jag en medeltida dikt av en författarinna som varit verksam på Sicilien vid slutet av 1200-talet, numera känd som Nina Sicilianskan, Nina från Messina, eller Dantes Nina. Hennes sonetter finns upptagna i ett manuskript i Vatikanbiblioteket (Kodex 3793) i vilket någon vid slutet av 1200-talet skrev ner 137 ”sånger” och 670 sonetter. Flera av dessa tillhör den så kallade ”sicilianska skolan”, poesi skriven på italienska och som föregick den något senare ”toskanska skolan”, med giganter som Petrarca och Dante.

 

 

Poetissan Ninas sonetter ingår i den del av kodex 3793 som dess kopist betecknat som skriven av ”okända” författare (den fria och klumpiga översättningen är min):

 

Tapina me che amava uno sparviero,         Ack, jag som en gång älskade en falk,
Amaval tanto ch’io me ne moria;               så mycket att jag kunde dött av kärleken.
A lo richiamo ben m’era maniero,             Då jag kallade på honom var  han mig lydig.
Ed unque troppo pascer nol dovria.          jag gödde honom, ej för mycket men tillräckligt.
Or è montato e salito sì altero;                  Nu har han flyktat och nått
Assai più altero che far non solia;             höjder jag inte känner,
Ed è assiso dentro a un verziero,               där sitter han i ett fågelhus,
E un’altra donna l’averà in balìa.             omvårdad av en annan kvinna.
Isparvier mio, ch’io t’avea nodrito;          O, min falk, som jag fostrat.
Sonaglio d’oro ti facea portare,                Jag gav dig gyllne bjällror att bära,
Perchè nell’uccellar fossi più ardito.       så att ingen fågel skulle skada dig.
Or sei salito siccome lo mare,                  Nu har du gjort uppror, likt ett stormigt hav.
Ed hai rotto li geti e sei fuggito,               Du förstörde dina band och slet dig lös,
Quando eri fermo nel tuo uccellaro.        så fort jag lärt dig jaga.

 

 

Som hos flera trubadursångare, och även samtida persiska sufidiktare som Jalal al-din Rumi, är Ninas diktning dubbeltydig i den meningen att den beskriver jordisk kärlek mot en religiös fond. Diktens ”andra kvinna” kunde lika gärna vara Jungfru Maria som tagit emot den avlidne älskaren/falken i sitt Paradis, som en högst jordisk kvinna som älskaren/falken försmått poetissan med.

 

 

Tidiga uppgifter säger att Nina var en ung kvinna vars talang gynnades av Frederick II:s mor, Costanza d’Altavilla, dotter till Siciliens normandiske härskare Ruggero II och gift med hans efterträdare, den hänsynslöse tysk-romerske kejsaren Henrik IV av Hohenstaufen.

 

Costanza d’Altavilla dog då Frederick endast var fem år, men han växte upp i den förfinade hovmiljö som skapats kring hans mor och Frederick var själv en tämligen skicklig sonettdiktare som i sin poesi hyllade sin tids höviska kärlek. Även om han skrev mycket om falkenering finns det bland Fredericks efterlämnade dikter ingen i vilken han likt andra sicilianska diktare har använt falkar och falkenering som sinnebilder för kärlek och älskog. Falkenering betraktades nämligen inom vissa medeltida aristokratiska kretsar som hovlivets mest fulländade sysselsättning. Det var för många män och kvinnor en nästan allt uppslukande passion, som färgade av sig inom erotiska skildringar.

 

 

Något som exempelvis är uppenbart i flera illustrationer till den ståtliga Codex Manesse, en Liederhandschrift (en handskrift med sånger) som 1304 sammanställdes för den förmögna Manassefamiljen i Zürich. Manuskriptet innehåller verk av 135 minnessångare, som var och en presenteras med en eller flera dikter, utsökt illustrerade med 137 handmålade miniatyrer.

 

 

Falkenerarkulturens förfining och sammankoppling med erotik är framträdande i en av Decamarones noveller. Denna novellsamling som Bocaccio 1353 publicerade i Florens är inte unik i den meningen att en samling mer eller mindre kända sagor och legender framställdes som om de berättats inom ett litet förfinat, aristokratiskt sällskap. Decamarones ryktbarhet är främst kopplad till den elegans och stilsäkra lätthet med vilka Bocaccaio skriver sina historier. Uppenbart även i inledningen till den nionde berättelsen under den femte dagen som ett spirituellt sällskap med aristokratiska herrar och damer roar sig med att berätta för varandra efter att på ett lantligt lantställe ha isolerat sig från pesten i Florens:

 

[Coppo di Borghese Domenichi] fann på sin höga ålderdom ofta nöje i att för sina grannar och andra personer berätta om förflutna händelser, vilket han förstod att göra bättre och med större reda, minnesgodhet och noggrannhet i ordvalet än någon annan.

 

 

Berättelsen som Bocaccio lägger i Borghese Domenichis mun handlar om den unge, stilige och förmögne Federigo som uppslukad av en förtärande kärlek till den ”skönaste och behagligaste” damen i Florens, den kyska, högättade fru Giovanna, som dessvärre är gift. För sin kärleks skull och för att vinna Giovannas bevågenhet slösar Federigo sin rikedom på utsökta skådespel, turneringar, mässor och överdådiga middagar. Fru Giovanna förblir dock sin make trogen och ägnar Federigo ett förstrött intresse. Följden blir att Federigo fullständigt ruinerar sig och lever fattig på ett litet lantställe där han försöker omvandla sin passion för Fru Giovanna i ett uppslukande intresse för falkenering. Den enda rikedom han behållit är en vacker, fulländat tränad jaktfalk, som beundras av hela grannskapet.

 

 

Då Fru Giovannas make dött drar hon sig tillbaka på makens efterlämnande gods som gränsar till Federigos jordplätt. Hennes son blir där betagen i grannens jaktfalk och följer honom dagligen under jakter kring hela trakten. Ynglingen insjuknar dock allvarligt. Då den förtvivlade Fru Giovanna undrar om sonen inte tror att att det kan finnas någon bot för hans sjukdom, avslöjar han efter flera dagars tvekan att en underbar gåva kanske skulle kunna få honom på bättringsvägen. Då Fru Giovanna enträget ber den älskade sonen att tala om vad det kan vara för gåva, svarar han ”Federigos jaktfalk”. Fru Giovanna, som är väl medveten om Federigos trånad efter hennes kärlek, beger sig till den försmådde älskarens stuga i avsikt att övertala honom att skänka henne falken.

 

Då Fru Giovanna anländer med sina förfinade hovdamer inbillar sig den omtumlade Federigo att ännu en överdådig måltid kanske skulle kunna vinna honom Fru Giovannas bevågenhet. Han lägger ut sina sista slantar på en utsökt middag, men till en början har han inte tillräcklig fantasi för att kunna fundera ut vad han bör presentera som den oemotståndliga huvudrätten. Det måste vara något underbart, något nästan bortom mänsklig fantasi. Han inbillar sig då att enbart en rätt som i sig innefattar hans stora kärlek och passion genom magen skulle kunna nå Fru Giovannas hjärta. Blicken faller på hans välgödda falk, Federigo vrider nacken av fågeln och låter sin inlånade mästerkock tillreda den.

 

Och, givetvis – den härliga måltiden gör Fru Giovanna mild till sinnes och hon blickar tacksamt, nästan kärleksfullt, mot den djupt gripne Federigo. Slutligen dristar hon sig att för värden berätta att hennes son är döende, men att sonen inbillat sig att han skulle tillfriskna om Federigo skänkte honom sin jaktfalk. Den förtvivlade Federigo tvingas då erkänna att de alldeles nyss har ätit upp fågeln. Fru Giovanna blir bestört då hon inser att hon misslyckats i sin förhoppning om att kunna bota sonen, som mycket riktigt dör efter ett par dagar. Men, i djupet av sitt hjärta har Fru Giovanna rörts av Federigos förtvivlade försök att vinna hennes kärlek och offret av jaktfalken har slutligen väckt hennes kärlek till honom. Hon gifter sig med Federigo som nu blir en förmögen man och då han nått sina önskningars mål också förvandlas till en driftig och sparsam make.

 

 

I århundraden, till och med årtusenden, har falkenering varit såväl en uppslukande sysselsättning som en källa till prestige inom sofistikerade hovkretsar.  I Kina finns en mängd bevarade historiska vittnesmål om dess stora popularitet inom hovkulturen, i form av litteratur, dikter, målningar och porslin.

 

 

Kinesisk falkjakt stod i ett oskiljaktigt förhållande till politik och makt och skrivna dokument går tillbaka till 700 BCE. Speciellt under Tangepoken (618-907) blomstrade falkenerarkulturen och var ytterst uppskattad bland kejsarrikets potentater, såväl mandariner som rövarhövdingar. Även här fanns en koppling mellan erotik och falkar, som i Chang Hsiao-p’iao’s dikt från 826:

 

Den hungriga hökens rede

 

Hon föreställer sig den fjärran stäppen

där hararna nu är välgödda;

tusentals gånger vänder hon sin hårda näbb

och skakar sin befjädrade klädnad:

Släpp henne fri,

lösgör silkesknuten!

Men, om inte mannen kallar

skulle hon inte våga flyga.

 

Dikten anspelar uppenbarligen på kvinnors längtan efter frihet, som dock begränsas av deras mäns kontroll över deras liv.

 

 

Falkenerarkulturen fortsatte under århundraden att frodas vid de kinesiska hoven. Nedan några falkporträtt av den versatile jesuiten Giuseppe Castiglione (1688-1766). Han kom från en förmögen milanesisk familj och då han inträdde i jesuitorden var Catiglione redan en skicklig konstnär. Som tjugoåttaåring introducerades han för det kejserliga hovet i Beijing, där hans konst blev livligt uppskattad. Castiglione hade snart lärt sig mandarin och anpassade sin västerländska måleriteknik till den kinesiska smaken, Castigiones hybridkonst kom att bildade skola, speciellt genom sina magnifika djurframställningar.

 

 

 

Falkenering anlände från Kina till Korea omkring 200 CE och därifrån fördes traditionen vidare till Japan.

 

 

De första japanska skriftliga beläggen för falkjakt härstammar från 600-talet och snart hade det vuxit fram en unik och sofistikerad hovkultur kring falkar och hökar – Takagari. En tradition som blev speciellt kopplad till Shintoreligionen och ofta tog tog uttryck i jaktsällskapens vackra kostymeringar och estetiskt tilltalande parafernalia. En specifik, rituell falkhantering gynnades genom olika ”skolor” som Suwa-ryu och Yoshid-ryu som värnade om en solid kunskap kring allt som rörde rovfåglar, såväl tama som vilda, och förtrogenhet med falkenering blev till en statussymbol, för såväl män som kvinnor.

 

 

I Indien har falkenering belagts inom aristokratiska kretsar så tidigt som 600 BCE, men det var först under mogulernas herravälde (1526-1858) som sporten utvecklade sig till en formlig passion bland förmögna män och kvinnor.

 

 

Falkar och andra rovfåglar var inte enbart symboler för frihetslängtan och erotik, men också för skoningslöshet och krig. Falkars och hökars skriande då de flög framför anfallande arméer var lockrop till blodspillan och sökande efter ära på slagfälten. Redan på 220-talet BCE konstaterade poeten Sung Yü att hösten är en

 

tid av ödslighet och fördärv,
en hämnande ängel drar far fram

i en stämning av död.

 

Men, tusen år senare hyllade krigarpoeten Lu Yu hösten som en tid för falkjakt och åminnelse av forna kinesiska segrar över tatariska inkräktare:

 

Med kraftiga klor och näbbar lämnar snabba falkar handsken
och med förväntan smeker djärva män sina svärd.

 

 

En hel del tyder på att falkeneing finner sitt ursprung i Centralasien, bland folk som kallats hunner, mongoler eller tatarer. Bland dessa folk utövades falkjakt för mer än 3000 år sedan och rovfåglar har stor betydelse inom centralasiatisk och sibirisk shamanism.

Shamaner tros kunna kan ”ikläda sig” rovfågelshamnar och i dem färdas vitt över världen, till och med till riken som är okända för oss levande människor.

Bland mongoliska khaner uppnådde falkenering en hög nivå av förädling och kreativitet. Mongoliska falkenerare använder flera olika arter av rovfågel, även stora och svårtämjda fåglar som örnar. Under sina vidsträckta militära kampanjer använde sig mongolarméerna av tränade rovfåglar för viltanskaffning och avkoppling mellan bataljerna. Vid tiden för Marco Polos vistelse vid Kublai Kahns hov (1275-1292) fanns där 60 ämbetsmän som enbart ägnade sig åt förvaltningen av kejsarens jaktfalkar, samt 5000 fångstmän och 10 000 fullt sysselsatta falkenerare.

Som det erövrarfolk de var betraktade antagligen flera mongoler inte jaktfalkarna som sinnebilder för frihet och kärlek, utan som blodtörstiga rovdjur som stred i deras tjänst.

I Disneyfilmen Mulan från 1998 har den mordiske ledaren för den invaderande Hunarmén, Shan Yu, en skoningslös tatarfalk, Shan-Yu, som sin ende förtrogne och kanske även respekterade ”vän”.

 

 

Den uppenbara i det närmaste passionerade kärlek som inbitna falkenerare visar sina falkar tycks spegla en så stor beundran för rovfåglarnas förmåga att anpassa sig till den natur som omger dem. Dessa fågelmän tycks hysa en önskan att se och uppleva världen genom en falks ögon och instinkt. Hos en del av dem kanske det även finns en upphetsande känslan av att kunna uppgå i falkens jakt, få del av dess instinktiva styrka och hänsynslöshet, som likväl genom träning har underkastats deras mänskliga ägare.

 

Författaren Terence Hanbury White (1906 – 1964) författare till The Once and Future King, Den kung som är och skall komma, en skickligt återberättad Kung Arthur saga, föddes i Bombay och hade en olycklig barndom. Hans alkoholiserade och lynnige far var överintendent över Indiens poliskår, medan modern var emotionellt kylslagen. Paret skilde sig och den unge White skickades till en engelsk internatskola där hans emotionella elände fortsatte.

 

Som vuxen kämpade White mot sin homosexualitet och andra sexuella tendenser. Han skrev:

 

Allt jag kan göra är att bete mig som en gentleman. Det har varit mitt hemska öde att födas med en oändlig förmåga till kärlek och glädje, utan hopp om att använda dem.

 

 

En bekant konstaterade att T.H. White: ”inte fruktade Gud men var i grunden rädd för mänskligheten”. 1946 bosatte sig White på kanalön Alderney och blev med tiden allt värre alkoholiserad. Det var på Alderney han skrev boken The Goshawk, Duvhöken, som handlar om hur den unge White efter att i en gammal bok om falkenering läst raderna ”och fågeln återgick till sitt vilda tillstånd”, blev besatt av tanken att kanske även han kunde bli förvandlad till ”en fri vilde”. Han skaffade sig från Tyskland en duvhök. Fågeln var ”grym och fri”. White kom till slutsatsen att enda sättet att tämja höken vore att beröva den sömn, vilket hade till följd att även White blev sömnlös. Enligt honom hamnade man och fågel i ett gemensamt tillstånd av delirium, attraktion och frånstötande. Det kunde liknas vid ett kärleksförhållande. White lyckades aldrig tämja sin hök, men fann att det fanns ett samband mellan människa och djur som kunde vara såväl befriande, som plågsamt.

 

 

En uppslukande passion för jaktfalkar tycks vara speciellt levande i Abu Dhabi, något som inte enbart Schejk Zayeds museum bar vittnesbörd om utan även emiratets eminenta falksjukhus.

 

 

En plats där sjuka och skadade falkar får utmärkt vård i operationssalar och individuella lufkonditonerade rum med plats för fler än de 200 falkar som vårdas där, utöver de 11,000 rovfåglar som varje år besöket sjukhuset. Sjukhusets tyska chef, Margit Müller, förklarar:

 

Falkar är fascinerande, var och en har sin speciella, oberoende karaktär, sättet de uttrycker sig på är helt unikt, nästan magiskt. Inom den arabiska kulturen betraktas de inte som husdjur, utan anses snarare vara familjemedlemmar som bör fostras och vårdas som sådana. De bor tillsammans med familjen, har sin egen sittplats i vardagsrummet och många sover till och med i sina ägares sovrum.

 

 

Falksjukhuset utvärderar även jaktfalkar och hökar på bas av deras styrka och hälsa. De medicinska falkauktoriteternas utlåtanden kan vara av stor betydelse i ett land där falkar är en exklusiva statussymboler. Jaktfalkar (Falco rusticolus) är den största falkarten och dess naturliga habitat är fjäll och tundror. Speciellt eftertraktade var förr de isländska jaktfalkarna. Den stora ön gick stundtals under namnet Falkarnas ö och den vita jaktfalken skymtas uppe till höger på den isländska republikens landsvapen.

 

 

De vita jaktflygarna är också den dyraste falkvarianten. Ett praktexemplar kan vara värt mer än 150,000 USD. I november 2021 såldes den unge jaktfalken Shaheen i Libyen för 450,000 USD.

 

 

Värdefulla falkar vårdas ömt av sina förmögna ägare och flera av dem tar till och med sig sina falkar på flygresor, speciellt då det gäller att introducera dem för ett speciellt vilt. Framför allt en slags ökentrappfåglar som kallas houbara. De är strykfåglar och rör sig över torra områden i Nordafrika, arabiska halvön och är under vintermånaderna speciellt talrika i Afghanistan.

 

 

Fåglarnas förekomst i det landet höll på att leda till en katastrof för emiratens förmögna schejker, av vilka flera, speciellt Abu Dhabis Sheikh Kalifa bin Zayid och Dubais Sheik Makhtoum, som tillsammans med andra jaktfalksaficionados varje år brukar bege sig till de houbararika områden i södra Afghanistans gränstrakter till Pakistan, där även Bin Laden brukade uppehålla sig. Bin Laden hade vuxit upp i Saudi Arabiens beduintradition och var även han en jaktfalksaficionado.

 

 

I slutet av februari och början av mars flockas houbara i svåråtkomliga, torra trakter söder om Kandahār. Under jaktsäsongen flög, och kanske de fortfarande gör det, den arabiska halvöns förmögna schejker med sina falkar in i Afghanistans houbaratäta områdena och upprättade där luxuösa tältläger. I februari 1999 meddelade CIA:s Bin Laden Tracking Team att det genom satellitbilder övertygats om att den efterlyste terroristen rörde sig kring falkjägarnas tältstäder och möjligen även jagade tillsammans med schejkerna. Gary Schroen, CIA:s platschef i Riyadh och tongivande i CIA:s Near East Division förordade att hela tältstaden skulle bombas:

 

Låt oss bara spränga hela alltet i luften. Och om vi dödar bin Ladin, och fem schejker stryker med, är jag ledsen. Men, vad har de att göra med bin Ladin? Han är en terrorist. Ligger man med hunden vaknar man upp med loppor.

 

 

Det var alltså ytterst nära att UAEschejkerna blev offer för sin falkjaktspassion, men i sista stund avrådde Richard Clarke, Nationell samordnare för säkerhet, infrastrukturskydd och bekämpning av terrorism, attacken. Clarke var nära bekant med UAE:s mäktiga emirfamiljer speciellt Abu Dhabis Nahayan klan och han var väl medveten om att UAE:s hamnar, olja och gas var ytterst viktiga för USA:s krigsinsatser. Han kunde för den skull överse med det faktum att falkenering gjorde sina utövare blinda för om andra deltagare i jaktlaget var terrorister. Det var jakten och inte politiken som var huvudsaken, i varje fall under den begränsade tid som houbara flockades i Kandahārs ökentrakter.

 

De som levt med araber visste hur viktiga falkarna är för dem, speciellt de som är mäktiga män. Abdelrahman Munif, en saudier född i Jordanien och verksam inom oljeindustrin i Mellersta Östern skrev en fascinerande berättelse i fem delar om hur oljan förändrat livet på den arabiska halvön och genom lyx och överflöd korrumperat dess ledare. Det är ett omfattande verk där varje volym omfattar med än sexhundra sidor, enbart de två första delarna av Städer av salt har översatts till engelska.

 

Det är en fascinerande läsning. Berättelsen skrider fram i ett lugnt, tålmodigt tempo, läsaren får nästan en känsla av att han/hon färdas fram genom öknen på en envist strävsam kamel. Munifs historier är fyllda med en säregen symbolism. De har inga hjältar, men tusentals gestalter och namn passerar revy och skapar en tät väv av röster och legender, samtidigt som moderniteten obevekligt förändrar och omvandlar allt. Munif ogillade att urgamla traditioner förfuskats på ett sådant sätt att de använts som försvar av totalitarism, korruption och subtilt förtryck. Hans romaner är totalförbjudna i i Saudi Arabien, men tillåtna i UAE.

 

 

Ett avsnitt i den första romanen handlar om hur en emir kommer till den fiktiva hamnstaden Harran. Han ogillas av stadens arabiska befolkningen, alltmedan de oljeprospekterande amerikanerna och sluga köpmän svassar kring honom. Emiren påstod att han kommit till staden för skipa rättvisa och instifta lag och ordning, men det visade sig snart att han främst ville berika sig genom samröret med amerikanerna och han lyssnade förstrött till stadsbefolkningens önskningar och krav.

 

Dabbasi, stadens slugaste köpman, får rykte om sig att vara en djävul eftersom han visste hur han skulle manipulera Emiren:

 

eftersom han från den minut han började tala om jakt genomgick emiren en total förvandling – när han lyssnade till Dabbasis berättelser blev han som ett litet barn Efter all den kyla och antipati hans ord lagt i dagen under den första tiden av sitt besök, så mjuknade han genom Dabbasis berättelser och bad honom sitta ner vid hans sida.

 

 

Dabbasi hade sett hur flera av emirens män hållit sina falkar på handlederna och kärleksfullt smekt och samtalat med dem alltmedan emiren ointresserad suttit till doms över Harranborna. Dabassi hade då med hög stämma plötsligt konstaterat att trakterna kring Harran var välkända för sina houbaras, som dök upp under vintermånaderna. Emirens ansikte lyste upp och han blev idel öra för allt vad Dabassi hade att förtälja om falkjakt. Då Dabbasi fångat emirens intresse fick han honom att även intressera sig för lokalbefolkningen och vända amerikanerna ryggen: ”Sanning är sanning och de infödda står oss närmre än främlingarna,” konstaterade emiren innan han åter fördjupade sig i samtal kring houbaras och jaktfalkar. Då emiren efter en tid tog farväl var det från en välvilligt inställd stadsbefolkning och då han steg upp på sin kamel vände han sig till Dabbasi med orden: ”När vintern kommer, den kallaste delen av vintern, då kommer jag tillbaka och då skall vi gå på jakt på de platser du nämnde.”

 

Sir Wilfred Patrick Thesiger (1910-2003) föddes i Addis Ababa som son till den brittiske generalkonsuln. Som artonåring sändes han till England och utbildades i Eton och Oxford, där han främst studerade i historia. 1930 inbjöds han till Etiopien av faderns vän Haile Selaisse och på kejsarens uppdrag genomförde Thesiger flera forskningsfärder. Under Andra världskriget förde Thesiger befäl över etiopiska styrkor som stred mot italienarna och druser som bekämpade Vichystyret i Syrien. Efter kriget var Thesiger verksam inom bekämpningen av vandringsgräshoppor på Arabiska halvön och levde med beduinerna som han följde på deras vandringar genom det stora ökenområdet Rub al-Khali – det tomma området.

 

 

I sin bok Arabian Sands från 1959 beskriver Thesiger ett tidlöst område med människor som levde på samma sätt som de gjort i tusentals år. Han deltar i räder mot fientliga beduiner, jagas och tillfångatas av banditer, hans resesällskap hotas av blodshämnd, slavjägare lurar på ensamma vandrare. Thesiger möter gästfria schejker som vördas av sina män alltmedan de omger sig med harem, slavar, värdefulla kameler och jaktfalkar.

 

Thesiger skrev att han alltsedan sin etiopiska ungdom drivits av

lockelsen från barbarisk prakt, vildhet och färg och även erhållit en bestående respekt för tradition och en beredskap att acceptera en mängd olika sedan länge etablerade kulturer och seder. Jag växte upp till att känna en ökande förbittring mot västerländska innovationer i andra länder och en avsky för den tråkiga monotonin i vår moderna värld.

Efter att ha genomkorsat Rub al-Khali når Thesiger 1948 byn Muwaiqih i oasen Buarimi, Zayed bin Sultan Al Nahyans domän. Han såg fram emot mötet med Schejk Zayed, som var välkänd bland beduinerna, som uppskattade honom för hans öppna, informella sätt, karaktärsstyrka, list och fysiska styrka:

Zayed är en bedu. Han känner kameler och rider som en av oss, han är en god skytt och vet hur man slåss.”

Då Thesiger frågade efter schejken fick han till svar att det lämpade sig väl att tala med honom då ”han sitter”, det vill säga när han befann sig i en majlis, ett rådsmöte. Thesiger sökte upp legendomspunne schejken då han enkelt, traditionellt klädde och barfota satt direkt på sanden, omgiven av trettio män. Då hanfick syn på Thesiger nalkas reste sig Schejk Zayed och bjöd engelsmannen att slå sig ner på en matta framför sig, medan han respektfullt åter satte sig på sanden.

Zayed hade ett starkt, intelligent ansikte, med stadig blick, observanta ögon och hans sätt var stillsamt och tystlåtet, men dominerande […] han bar en dolk och ett patronbälte; hans gevär låg på sanden bredvid honom. […] Jag betraktade honom medan han med stor uppmärksamhet lyssnade till varje rättssak som lades fram inför honom. Kontrahenterna argumenterade upprört och avbröt varandra ständigt, vilket är deras vana. Zayed hade ingen önskan att förarga förbrytarna, men inte heller förlora sitt anseende för rättvisa. Det var bevis för hans skicklighet att han med sina domslut i allmänhet lyckades tillfredsställa de olika falangerna.

 

Thesiger och Schejk Zaued blev goda vänner. Han lånade engelsmannen sin vittberömda, vita kamel Ghazala och Thesiger återvände vid flera tillfällen till Muwaiqih och stannade där under längre perioder. Vid ett tillfälle följde han Schejk Zayed och hans män under en flera veckor lång jaktexpedition, när Zayed visade sin stora förtrogenhet med falkeneringens intrikata moment. Han förklarade för Thesiger att jakt med falk är den ädlaste sport som finns, eftersom jägaren genom den förenas med sin falk, ser och tänker som honom och jagar sina byten genom falken. Det är något helt annat än att sikta på ett djur och fälla det med ett gevär. Precis som doktor Müller vid Abu Dhabis falksjukhus fann Thesiger för en inbiten falkenerare framstår falken som en en familjemedlem. Falkenerare sov med sina falkar vid sängen och då Zayeds män satt och samtalade med Thesiger hade de ofta med sig sina falkar, som de smekte och viskade till.

 

 

När Thesiger träffade Schejk Zayed en sista gång 1977 var denne redan på väg att bli en världens förmögnaste män, men enligt Thesiger var Zayed lika respektfull och stillsamt tillmötesgående som trettiofem år tidigare. Även om han nu bodde i ett palats var Zayed fortfarande omgiven av sina jaktfalkar.

 

Liksom fallet var för Schejk Zayed var Frederik II av Hohenstaufens falkintresse följden av en sekellång tradition. Normandernas vikingaförfäder hade varit ivriga falkjägare, något som flera runstenar bär vittnesbörd om, exempelvis den norska Alstedstenen.

 

 

På Bökstastenen i Uppland ser vi hur en beriden jägare, följd av en man på skidor, nedlägger en älg som angrips av hans hundar och jakthökar. Stenen kröns av en bild av en jakthök med stora klor.

 

 

Något som får mig att tänka på Jämtlands märkliga landskapsvapen som bygger på ett sigill skapat 1635 på order av den danske kungen Kristian IV, men det svårtolkade motivet kan vara äldre än så. Jag undrar om det inte kan vara besläktat med bilden på Bökstastenen, som sägs vara en framställning av skid- och jaktguden Ull, som den danske krönikeskrivare Saxo Grammaticus (1150/60-1206) berättade om.

 

 

I nordiska myter och legender fanns det gott om fåglar och jaktfalkar. Den danske kungen Rolf Krake sägs ha haft en jakthök vid namn Hábrók som under en strid vid Uppsala sägs ha dödat inte mindre än trettio stycken den svenske kungen Adil den Mäktiges jaktfåglar. Liksom normanderna tycks alltså vikingarna ha fört med sig sina jaktfalkar i såväl strid, som till vardags.

 

Den norske kungen och sedermera helgonförklarade Olav Tryggvason, som för övrigt var född i Kiev och där blivit omvänd till kristendomen under Valdemar I, lär ha haft ett våldsamt humör. Han grep i vredesmod sin syster Astrids älskade jakthök och plockade fjädrarna av den efter det att systern vägrat hjälpa honom att fria till en kvinna som skulle göra så att han skulle kunna ingå en allians med en av sina många fiender.

 

Den ryska ikonen nedan framställer dock inte Sankt Olof, utan helgonet Tryphon, vars namn betyder ”mjukhet/finkänslighet”. Inom ortodox kristendom dyrkas Tryphon som beskyddare av fåglar och böner till honom ber om skydd mot angrepp av gnagare och gräshoppor. Innan han blev helgon på 200-talet tog Tryphon hand om gäss i det frygiska Kampsade, men då vikingen Valdemar I införde hans kult i Kiev förvandlades han till beskyddare för falkenerare och bär på stenfalk.

 

 

För övrigt nämns i de nordiska sagorna jakthökar oftare än jaktfalkar, som användes mer av normanderna och ryska vikingar. Det berodde på att de dyrbarare och bättre ansedda falkarna jagade på öppen mark, medan i de djupa skandinaviska skogarna var hökar betydligt skickligare jägare. Det nämns att nordborna även använde ugglor som jaktfåglar.

 

Kungen Gautrek av Västergötland hade alltid med sig sin jakthök och då hans älskade hustru dog lämnade han tronen till sin son och satt sörjande på hennes gravhög, medan höken förde med sig mat till honom.

 

Man finner ofta rovfåglar i vikingagravar, hos såväl män som kvinnor och det rör sig antagligen om deras älskade jaktfåglar, men bruket kan också ha haft en religiös betydelse. I nordisk mytologi tjänar fåglar som budbärare och en länk mellan olika världar, inte minst mellan liv och död. Berömda är döds- och visdomsguden Odins korpar, Hugin och Munin, som bar honom bud från världen och viskade i hans öron. Hugin betyder ”tanke” och Munin ”minne”.

 

 

Korparna hade också en sinister aspekt i samband med att de var likätare och därmed även kopplade till Odins roll som en fruktad dödsgud. Den isländske skalden Torbjörn Hornklof skrev i ett kväde till Harald Hårfagre:

 

Kraxande korpar

vadan kommen I, sägen,

med blodiga näbbar

vid början av dagen.

Kött låder vid klorna;

liklukt ur munnen.

I natt i nedslogen

i närhet av likskörd.

 

 

I kronan av världsträdet Yggdrasil sitter örnen Hreasvelgr, Liksväljaren, och skapar genom sina vingslag vindarna. Likt Odin har Hreasvelgr sin förtrogne budbärare och informant, höken Väderfölne, som vilar på hans huvud.

 

 

Hreasvelgr har en tvilling, örnen Are, som på helvetesgudinnan Hels uppdrag hämtar de som vid Tinget dömts till döden ner till pinohålorna i Helheim.

Fåglar vet och ser mer än människor, något som hjälten Sigurd Fafnersbane erfor då han efter att ha dödat draken Fafner och på inrådan av Fafners förrädiske bror Regin stekte Fafners hjärta över elden. Regin ville ha det som belöning för att han hjälpt Sigurd dräpa Fafner. Men, då Sigurd med pekfingret kände på hjärtats stekyta och sedan stoppade det i munnen för att smaka av så hörde han hur mesar kvittrade i en buske:

 

Där sitter Sigurd och steker Fafners hjärta. Det skulle han äta själv, så skulle han bli den klokaste av alla.

 

 

Denna strävan att bli ett med fåglarna, och speciellt med falken, denne skarpsynt skicklige jägare, är något som förespeglat flera män och kvinnor som fostrat och tränat jaktfalkar. Vikingarna förde med sig sina jaktfalkar över haven och hade givetvis med sig dem under sina färder till Irland, England och Normandie, där de sedan bosatte sig och fortsatte med sin falkenering.

 

 

Wilhelm Erövraren var en inbiten falkenerare och på Bayeauxtapeten som berättar om normandernas erövring av England finns flera falkar och hökar framställda. Normandernas ättlingar förde sedan sina falkar vidare till Sicilien och hade även med dem på sina korsfararfärder. I Korsfararstaternas Outremer stötte de de normandiska aristokraterna säkert på likasinnade muslimska potentater som även de var inbitna falkenerare och de utbytte sina intressen och erfarenheter.

 

 

Den normandisk-tyske kejsaren Frederick II av Hohenstaufen hävdar i sin digra bok De arte venandi cum avibus, Om konsten att jaga med fåglar, att falkenering är den mest förfinade sport som finns, emedan den utgör ett sätt att lära känna och bli ett med naturen, en andlig övning som dessutom är en form av meditation, konst och vetenskap. Den traditionella jakten med vapen och hundar framstod för Frederick som brutal och tölpig, falkenering byggde däremot på ett subtilt samspel mellan fågel och jägare som skapar ett förhållandet mellan människa och natur som når sin högsta dignitet genom att falkeneraren, hans hästar och hundar alla är underställda den ädla falken.

 

 

 

Fredericks rovfågelsbeundran blir nära nog en sinnebild för Kosmos, den orörda naturens kraftfulla liv. Han betraktar rovfåglar som aristokratiska varelser och förknippar dem med jordiska härskare, likt honom själv, den tysk-romerske kejsaren, jordens mäktigaste furste. En sådan tanke påminner om de forntida egypternas falkdyrkan. För dem var falkguden Horus, Osiris son, den universella ordningens upprätthållare. Hans skarpsynta ögon liknades vid den livgivande solen och den tidskontrollerande månen. Han sammanställdes med Farao, härskaren som den mänskliga ordningens garant. Horus öga blev sinnebilden för hela Egypten, för den livgivande Nilen, för ett välordnat Kosmos, för de årliga nilöversvämningarna, regn och spirande fruktbarhet. Horus verkade i symbios med Farao och identifierades med honom, samtidigt som falkguden agerade som hans gudomlige beskyddare, en garant för att han stod under Kosmos skydd. En tankegång som påminner om den kristna tanken om Jesus Kristus, som samtidigt betraktas som Gud Fader och hans son.

 

 

Frederick var i mångt och mycket lik en farao. Som en sådan levde han i harmoni med naturen. Farao styrde över naturen i form av kontroll av Nilens årliga översvämningar, som under hans överinseende reglerades genom organiserat arbete och konstruktioner av dammar och kanaler, samtidigt som han till sin egen ära och makt, liksom Kosmos garant byggde tempel och palats år sig själv. Även Frederick var ytterst observant på naturens växlingar och som en av världens första miljökonservationister avsatte han stora landområden, som skulle skyddas och lämnas orörda till förmån för djur- och växtliv. Ett initiativ som kan sättas i samband med hans uppslukande intresse för falkenering. Han ville bevara naturområden så att rovfåglarnas bytesdjur kunde frodas.

 

 

Likaså kan flera av hans magnifika byggnadsverk sättas i samband med hans falkintresse. Jag fascinerades av Frederick då jag för flera år sedan besökte hans sandstensslott Castel del Monte. På en kulle med utsikt åt alla håll över det omgivande landskapet, lysande vitt mot en klarblå himmel. En perfekt oktagon med åtta torn, även de med åtta sidor. Harmoniskt och majestätiskt dominerar slottet sina omgivningar. Som en väldig kejsarkrona kröner det en blomstrande kulle, en sinnebild för kejsarens makt och kontroll över sitt land. Castel del Monte är dock ingen borg, det saknar vallgrav och vindbrygga. I själva verket är det en överdimensionerad jaktstuga, från vars torn Frederick kunde observera rovfåglarnas flykt och släppa ut sina falkar på jakt.

 

 

Frederick II var i mångt och mycket en märklig man. I sin grundbok Biologins historia, som gavs ut mellan 1920-1924 och översattes till en mängd språk sammanfattade botanikern Erik Nordenskiöld klart och koncist Fredericks personlighet och insats, som han ansåg ha haft stor betydelse för ornitologin som vetenskap:

 

Italiensk i sin fostran, halvt orientalisk i sina vanor och sitt sätt att tänka samlade han omkring sig lärde män från såväl öst som väst. Han lät översätta Aristoteles skrifter från grekiska till latin. Fredriks skrift om falkenering är så mycket mer än en redovisning för jakt, det är en omfattande redogörelse för fåglars anatomi och vanor.

 

 

 

Den remarkable Frederick II, som redan under sin livstid kallades för Stupro mundi et innovator, Världens mirakel och nydanare, var under sin femtiosexåriga levnad i det närmaste obegripligt verksam inom en mängd områden. Hans många och varierade prestationer var långt ifrån begränsade till falkenering och lärda utläggningar kring fåglars liv och leverne. Fredericks politiska bana var späckad med tvister kring hans tyska, italienska och orientaliska anspråk och präglades av ständiga belägringar, strider, och korståg, födda ur intriger av religiös, social och geografisk karaktär. Speciellt framträdande var han ideologiska och politiska sammandrabbningar med påven. Frederick kunde liknas vid en stormburen rovfågel flygande över Europas centrum och Levantens länder.

 


 

 

Bedömd efter en modern måttstock var han dessutom en frivol njutningssökare, trolös och tolerant, med mängder av frillor som i hans palats i Lucera efter orientalisk sed hölls i avskildhet och övervakades av eunucker.

 

 

Han skrev om och studerade matematik, arkitektur, naturalia och filosofi, läste och talade latin, italienska, tyska, arabiska, franska och grekiska. Ett av hans specialintressen var medicin och han reformerade den antika medicinskolan i Salerno samt krävde att läkare skulle examineras och registreras. 1224 grundade han universitetet i Neapel, det första i Europa med fastslagna statuter och läroplaner. Musik och litteratur blomstrade vid hans hov och tillsammans med muslimska och judiska vise män utforskade han naturens mysterier, inte minst genom obduktioner av människor och djur. Han skeptiska, praktiska och undersökande karaktär formulerades i en av av hans deviser Ea que sunt, sicut sunt, det [de] som är, är som det [de] är, en kritik av teologiska hårklyverier. Han var uppslukad av naturstudier. Så fort tid gavs från alla hans politiska bestyr, krig och intriger sökte han sig ut i naturen.

 

 

I Ferdericks fågelbok De Arte Venandi Cum Avibus finns helt omotiverat en bild av en man som lagt sina kläder vid stranden av en sjö, eller damm, och naken simmar i den. Kanske en framställning av Frederick själv. Hur han kopplar av från alla bestyr och bekymmer och uppgår i sin älskade natur. Bilden får mig osökt att tänka på en bild av Noman Rockwell som visar hur en sommarvarm handelsresande stigit ur sin bil för att ta ett uppfriskande dopp i en å.

 

 

Frederick studerade intensivt djurens beteende i såväl det fria som i fångenskap. Han ägde ett stort exotiskt menageri med elefanter, lejon, geparder dromedarer, kameler, apor, en mängd rovfåglar och det mest förbluffande av allt – en giraff, en vit påfågel och en isbjörn. Under sina talrika resor förde Frederick ofta med sig, som i ett cirkusfölje, djur från sitt zoo. Givetvis för att det roade honom att sysselsätta sig med djuren, men också för att locka till sig och imponera på andra potentater. Det hände också att han drog genom städer och byar och exponerade sina makalösa djur som om det röde sig om ett sentida cirkusspektakel.

 

 

 

Giraffen gjorde överallt i Europa en stor succé och den vita påfågeln och isbjörnen imponerade på de muslimska potentater han förhandlade med i Palestina – han lyckades utan blodspillan garantera att de heliga platserna åter öppnades för de kristna och han blev själv, med muslimernas medgivande, i varje fall av deras tillfälliga makthavare, utropad till kung av Jerusalem. Giraffen fick han av kalifen i Kairo i utbyte mot sin isbjörn.

 

En stor beundran för Frederick lever kvar, speciellt i södra Italien där han hyllas som Den förste europén. Entusiasmen inför den tysk-romerske kejsaren delas dock inte av korstågens moderne krönikör, Steven Runciman, som skriver:

 

Han var en stilig man, inte lång men välbyggd, fastän tidigt benägen till fetma. Hans hår hade Hohenstaufarnas röda färg, men tunnades tidigt ut. Hans ansiktsdrag var regelbundna med en fyllig, tämligen sensuell mun och ett uttryck som tycktes vara vänligt tills man lade märke till hans kyligt gröna ögon, vars genomträngande blick dolde deras närsynthet. […] Han var väl bevandrad i filosofi, i vetenskaperna, i medicin, i naturalhistoria och grundligt informerad om andra länders seder och bruk. Hans konversation, när han valde den att vara så, var fascinerande. Men trots all sin briljans var han inte sympatisk. Han var grym, självisk och slug, opålitlig som vän och oförsonlig som fiende. Hans njutningslystnad rörande varje form av erotiska nöjen chockade till och med Outremers [Mellanösterns korsfararstater] lättsinnigt omoraliska normer. Han älskade att skapa upprördhet genom sina skandalösa kommentarer kring religion och moral. […] Han såg ingen skada i att intressera sig för andra religioner, särskilt Islam, som han hade varit i kontakt med hela sitt liv. Likväl förföljde ingen härskare mer skoningslöst kristna kättare, som katharerna och deras anhöriga.

 

 

Bakom och överallt fanns falkenering, under Fredericks resor, hans samtal och krig. Vid ett tillfälle slutade en belägring i en katastrof eftersom Frederick och hans följe lämnat sitt tältläger under bristfällig bevakning efter det att de gett sig ut på falkenering. Fienden bröt belägringen och förstörde Fredericks läger. Under de lediga stunder han fann studerade Frederick fåglarna och skrev på sin De Arte Venandi Cum Avibus, läste arabiska falkkännare och diskuterade deras rön med de muslimska lärde han hade i sin tjänst, det är möjligt att han även tecknade bokens unika illustrationer eftersom han även var känd som en kunnig konstnär.

 

 

Visserligen är fågelåtergivningarna långt ifrån så detaljrika och realistiska som Rudbecks, Audobons och von Wrights mästerverk, men de har en dekorativ och unik charm.

 

 

Det är långt ifrån enbart falkar och hökar som Frederick beskriver och avbildar, utan även andra fåglar,

 

 

och de människor som vårdar och tränar falkar.

 

 

Han beskriver även hur jakten går till och hur ryttarna lämnar sina slott i gryningen. Det var främst falkenering till häst som fascinerade Frederick.

 

 

Antagligen sökte den tysk-romerske kejsaren i sitt falkintresse en befrielse från sin mångfacetterade tillvaro. Det är möjligt att han liksom flera andra fågelfantaster identifierade sig med sina jaktfalkar – drömde om att bli som en falk. Någon som definitivt tycktes vara en önskan för den solitäre, närsynte och originelle John Alec Baker (1926-1987). Det kan tyckas som om denne man var raka motsatsen till den mäktige, välkände och beundrade Frederick II av Hohenstaufen – en tämligen anonym tjänsteman på The Automobile Association’s, AA:s lokalavdelning i staden Chelmsford, huvudort i grevskapet Essex, nordost om London. AA är Englands motsvarighet till det svenska Motormännens Riksförbund och tillhandahåller fordonsförsäkring, körlektioner, haveriskydd, lån, bilrådgivning, och vägkartor. J.A, Baker saknade körkort, han hade inte ens TV i den enkla bostad som han i centrala Chelmsford delade med hustrun Doreen. Även Doreen arbetade på AA, paret var barnlöst och John Alec förblev hela sitt liv i Chelmsford. Till och med hustrun beskrev honom som ”något av en ensling”.

 

 

Men, det fanns något som förenade John Alec Baker med Frederick II av Hohenstaufen och Schejk Sayed av Abu Dhabi – falkarna. Detta trots att han aldrig ägt eller försökt tämja en rovfågel. Likt Frederick II ville Baker uppenbarligen vara ett med naturen och med stort tålamod närmade han sig de pilgrimsfalkar han fascinerades av. Enligt honom betraktade pilgrimsfalkarna alla andra varelser som hot, byte, eller som harmlösa. Speciellt svårt var det för en mänsklig varelse att framstå som ett oförargligt väsen, eftersom vi för djuren framstår som dråpare ”stinkande av död. Vi bär den med oss. Den täcker oss som frost. Vi kan inte slita oss från den.”

 

 

Det gällde att närma sig den ytterst skarpsynte pilgrimsfalken så stilla och obemärkt som möjligt:

 

För att bli igenkänd av en pilgrimsfalk måste man varje gång bära samma kläder, färdas samma väg, utföra sina handlingar i samma ordning. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsägbara. […] dölj din stirrande blick, göm händernas vita viftande.

 

Baker ville vara så nära pilgrimsfalken som möjligt. Han hyste ingen önskan att äga den, att behärska den. Det tycks som han istället önskade att falken skulle dominera honom, nästan som om det rörde sig om en obesvarad kärlek, en passion. Baker njöt och plågades av denna hopplösa kärlek, bunden som han var till en otymplig, ofärdig människokropp. En åskådare, en betraktare som försökte tänka som en falk, vara som som en falk, men som var oförmögen att lämna sin kropp, förneka sitt väsen, sin mänskliga särart. Det går inte att flyga, att se, att livnära sig som en falk. Baker tycks ha undvikit mänskligt sällskap, medveten om sin extrema närsynthet och en fumlighet som förvärrades av en obönhörligt förvärrad reumatisk artrit. Under sin barndom hade han varit sjuklig och som tonåring blev han efter ett nervöst sammanbrott, följden av en olycklig kärlekshistoria, under tre månader intagen på sjukhus.

 

Så ofta som han hade möjlighet vandrade, eller cyklade, den extremt närsynte John Alec ut till markerna öster om Chelmsford. Längs floden Chelmers frodiga stränder nådde han Essexs bördiga och mjukt böljande jordbrukslandskap som sänker sig mot ån Blackwaters mynning vid Nordsjöns låglänta kust.

 

 

Med stort tålamod och skarp iakttagelseförmåga följde John Alec fågellivet genom sin kikare. Genom att åtgärda hans olycksaliga närsynthet skänkte kikaren honom med något han liknade vid en ”höks vaksamhet”.

 

På de öppna fälten och sankmarkerna studerade John Alec ingående pilgrimsfalkens vaksamma väntan, dess flykt, vanor, jakt, badande och parning. I sin bok följer han likt Brusewitz och Lord Grey minutiöst naturens växlingar, dagarnas och speciellt gryningens skiftningar och ljus, väderleken, djurlivet, dofter och växter. Som en röd tråd genom den dynamiska och emellanåt metaforiskt överdrivna skildringen, som i stort sett följer dag på dag från oktober 1962 till april 1963, löper pilgrimsfalkens närvaro och John Alec näst intill totala identifikation med fågeln.

 

Han beskriver pilgrimsfalkens jakt. Letar rätt på resterna av dess bytesdjur, som han noggrant bokför Han beskriver ingående hur falken slitit dem i stycken och vilka delar av deras kött som den slukat. John Alec skildrar en värld där rovfåglarnas tillvaro präglas av olika former av dödande. Hans redogörelser är så gott som helt befriade från den fallenhet för ett förmänskligande av djurens beteende som ofta vidlåder romantiska naturskildringar.

 

 

I själva verket sammanställde J.A. Baker tio års trägna studier av pilgrimsfalken till en noggrann, men inte helt korrekt, destillation som utspelar sig under en höst och vinter under vilken han följer sin avsikt att ingående studera falken:

 

Varhelst han färdas under denna vinter, skall jag följa honom. Jag skall dela jägarlivets fruktan, eufori och tristess. Jag skall följa honom tills dess min rovgiriga, mänskliga skepnad inte längre genom skräck förmörkar det färgrika kalejdoskop som skimrar i djupets av hans oerhörda ögas fovea. Mitt hedniska sinne skall försjunka i vinterlandet och renas där.

 

Fovea är en fördjupning i näthinnans för ögats detaljcentrerarade seende. Hos en pilgrimsfalk är fovea betydligt mer utvecklad och effektiv än hos människan. J.A. Bakers (det är typiskt för John Alec gömde sig bakom initialerna J.A.) omnämnande av fovean är symtomatiskt för hans detaljspäckade framställningssätt. Det kan verka tröttande och alltför omständligt för någon som inte själv upplevt naturens subtila skiftningar, men på en sådan kan författarstilen ha en i det närmaste hypnotisk inverkan.

 

I sin märkliga bok berättar John Alec knappt något om sig själv, annat än sina observationer av landskap och fåglar, sin oro inför människors besinningslösa åverkan på naturen och deras skuld till till pilgrimsfalkarnas utrotande. Emellanåt skymtas något som närmast kan betecknas som en ångest, till och med ett förakt, inför människans intrång i naturen. Ofta återkommer John Alecs längtan att bli som en pilgrimsfalk:

 

Jag sluter mina ögon för att utkristallisera min vilja till att dela ett ljusgenomdränkt prisma av hökens sinne. Varm och med säker gång genom det långa gräset, som doftar av solsken, sjönk jag in under hökens skinn, bland dess blod och kött […] Likt höken hörde och hatade jag ljudet av människa, denna ansiktslösa skräck bland förstenade platser […] Jag kände samma märkliga längtan att färdas därifrån.

 

 

En sådan längtan efter att bli en fågel har ofta gestaltats i litteratur och film. Då jag under en tid undervisade på den internationella skolan i Hanoi var en av mina kolleger Camille Du Aime, en storvuxen, amerikansk dam som vuxit upp på en flodbåt på Seine i Paris:

 

Det var en tämligen eländig och läckande båt. Jag kan inte påstå att jag trivdes på den. Mina föräldrar var bohemiskt lagda och medan jag levde med dem försökte min far livnära sig som konstnär. Han hade trauman efter sitt deltagande i Andra världskriget och han försökte genom konsten fördriva sina demoner. Det var först långt om länge han fann sitt rätta element genom skrivandet. Han blev rik och berömd, men då var det för sent för min del.

 

 

Camilles far, Albert William Du Aime (1925–2008), skrev under pseudonymen William Wharton och Birdy, hans första roman, skriven då han var över femtio år, blev en omedelbar succé och liksom de följande romanerna Dad och A Midnight Clear blev Birdy en kritikerrosad film (Wharton publicerade fler än tio böcker).

 

Birdy handlar om en känslig, något neurotisk ung man som drömmer om att bli fri som en fågel. Typiskt för hans beteende är då han efter en fumlig och misslyckad kärleksakt med en vacker flicka återvänder hem till ett fågelhus han byggt i sitt rum och liggande naken där föreställer sig hur han flyger kring i sitt rum, genom huset och ut i världen.

 

Efter att ha blivit inkallad till kriget i Vietnam, såras Birdy i ansiktet och drabbas därefter av ett svårt trauma, blir intagen på ett mentalsjukhus där han genom sina fågelfantasier bygger sig en mental mur. En mur som inte enbart utestänger honom från plågsamma krigsminnen, utan även från allt umgänge med människor och ett normalt liv.

 

 

Regissören Alan Parker Parker som 1984 gjorde filmen Birdy, kallade Whartons bok en ”underbar historia” och brottades till en början med hur han skulle gestalta den:

 

Jag visste inte hur jag skulle kunna ta bokens lyriska ton och omvandla den till filmatisk poesi, eller om en publik verkligen ville se ett sådant verk.

 

Vid filmfestivalen i Cannes 1985 vann Parkers film Grand Prix Spécial du Jury.

 

 

Birdy och flera andra verk, såväl romaner och vetenskapliga redogörelser.

 

 

som filmer, rör människors samröre med falkar, hökar och andra fåglar.

 

 

I allmänhet rör sig dessa verk kring tvångstankar och gränstrakter mellan fantasi och verklighet. Barry Hines (1939-2016) roman A Kestrel for a Knave, Kes Falken, är en alltigenom realistisk roman som utspelar sig vid mitten av sextiotalet i en grådaskig gruvarbetarstad belägen i Yorkshire. Romanens märkliga titeln, En tornfalk för en knekt, härstammar från en lista i ett manuskript från mitten av 1400-talet, The Booke of Hawkyng after prince Edwarde Kyng of Englande:

 

En örn för en kejsare; en jaktfalk för en kung; en pilgrimsfalk för en prins; en tatarfalk för en riddare; en stenfalk för en dam; en duvhök för en livgardist; en sparvhök för en präst; en musket [nordlig sparvhök] för en sekulärkanik och en tornfalk för en knekt.

 

 

Romanen skildrar en egensinnig femtonåring, Billy Kasper, som snart skall gå ur högstadiet och ge sig ut i arbetslivet. Han kommer från ett fattigt, splittrat hem med en lättfärdig, vulgär mor och en brutal halvbror, som arbetar nere i gruvgångarna, super sig full då han är ledig och regelbundet pryglar upp sin lillebror. Billy har ett förflutet som straffad medlem i ett kriminellt pojkgäng, som nu förföljer honom. Skolan är plåga och minst av allt vill Billy Kasper go down the pit, börja arbeta i gruvorna. Lycklig är han enbart då han vandrar kring i naturen som omger den dystra gruvstaden.

 

 

Billy är en känslig och uppmärksam pojke, som mot alla odds lyckats bevara sin glädje och självrespekt. Under en natt klättrar han med fara för sitt liv uppför muren till en klosterruin och fångar en tornfalksunge. Med hjälp av en diger bok han snattat i en bokhandel tränar Billy fågeln till att bli en skicklig jaktfalk. Kes, som han kallar falken, blir för Billy en flykt från hans eländigt kringskurna och sjaskiga tillvaro. Genom sin tålmodiga träning av Kes och sin befriande jakt med rovfågeln, som tyr sig till honom, styrks Billys självförtroende, men han förblir dock en främling i det omgivande samhället.

 

Det är en djupt gripande och mästerligt berättad roman som med tanke på mitt förflutna som lärare grep mig alldeles speciellt. Den själsdödande undervisningen, med dess bestraffningar och totala misslyckande i att finna godheten, styrkan, kunskapsviljan och trygghetssökandet hos en fattig, misshandlad pojke, kan även plåga en lärare med kärlek till sitt kall och en betagenhet inför undervisandets glädje.

 

 

En skickligt skildrad episod är då Billy Kasper av en empatisk lärare lockas att inlevelsefullt berätta om sin falkenering. Efter förlägenhet och tvekan grips Billy av sitt ämne och trollbinder hela klassen, samt imponerar på läraren, som sedan söker upp Billy då han jagar med sin falk på fälten utanför staden. Läraren inser att hans elev är en unik människa, vars intresse öppnat världen för honom och kan bli en väg bort från tristessen och gruvstadens hopplöshet, osäkerhet och fattigdom.

 

A Kestrel for a Knave rymmer såväl humor som glädje, men den är trots detta djupt tragisk i sin skildring av hur en i grunden god och fantasifull pojke ständigt hotas att kvävs i en brutal, fattig och oförstående omgivning.

 

 

Och nu tillbaka vid inledningen: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk. Men, vi gillar bio!” För mig är det dock en sanning med modifikation – visst gillar jag att se på bio, men som mitt blogginlägg förhoppningsvis visat är jag trots min okunnighet kring ämnet även fascinerad av fågelskådande – det respektfulla iakttagandet av dessa märkliga varelser. Fåglarna som ger liv och mening åt vår tillvaro.

 

Jag läste nyligen A Kestrel for Knave och det var min beundran för den romanen som ledde mig till mina fågelfunderingar. Att jag en gång köpte romanen berodde på att jag 1970 såg Ken Loachs Kes – falken på bio i Hässleholm och upplevelsen har dröjt sig kvar i minnet. Jag har inte sett om filmen, men skall nu försöka få tag på den, speciellt nu då jag läst romanen och fått veta att Loach gjorde filmen tillsammans med författaren Barry Hines. Orsaken till samarbetet var Loachs uppfattning att ”jag har aldrig läst en roman där varje scen med sådan lätthet kan överföras till film”.

 

 

Al Fahim, Mohammed A. J. (2013) From Rags to Riches: A Story of Abu Dhabi. Abu Dhabi: Makarem. Antunes, António Lobo (1995) Förklara fåglarna för mig Stockholm: Månpocket. Audobon, John James (2001) The Birds of America. New York: Welcome Rain Publishers. Baeksted, Anders (1970) Gudar och hjältar i Norden. Stockholm: Forum. Baker, J. A. (2021) Pilgrimsfalken. Lund: Bakhåll. Bocaccio (1971) Decamarone i urval av Knut Hagberg. Stockholm: Forum. Brusewitz, Gunnar (1993) Strandspegling. Stockholm: En bok för allaBrusewitz, Gunnar (1996) Dagbok från en sjö. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Coll, Steve (2005) Ghost Wars: The Secret History of the CIA, Afghanistan and bin Laden, from the Soviet Invasion to September 10, 2001. London: Penguin. Gresti, Paolo (ed.) (1992) Sonetti anonimi del Vaticano lat. 3793. Florens: Accademia della Crusca. Grey, Lord of Fallodon (1967) Fåglar och fågelsång. Stockholm: Pan/Norstedts. Hines, Barry (2000) A Kestrel for a Knight. London: Penguin Modern Classics. Kroll, Paul W. (2018) Critical Readings on Tang China: Volume 3. Leiden: Brill. Munif, Abdelrahman (1987) Cities of Salt. New York: Vintage International. Runciman, Steven (2016) A History of the Crusades II: The Kingdom of Acre. London: Penguin Classics. Tay, C.N. (1979) ”Two Poems of Mao Tse-tung in the Light of Chinese Literary Tradition,” i The Journal of Asian Studies, Vol. 29, No. 3, Thesiger, Wilfred (1991) Arabian Sands. London: Penguin. von Rosen, Björn (1978) Samtal med en nötväcka. Stockholm: En bok för alla. Wharton, William (1980) Birdy. New York: Avon Books. White, T.H. (2007) The Goshawk. New York: NYRB Classics. Wood, Casey A. och Marjorie Fyfe (eds.) (1969) The Art of Falconry Being the De Arte Venandi Cum Avibus of Frederick II of Hohenstaufen. Redwood City CA: Stanford University Press.

 

 

 

04/23/2022 12:26

And this is still life! What an eternal damnation!

Arthur Rimbaud

 

Through a daily confrontation with Ukrainian misery and Putin’s madness, the mood oscillates between fuitile anger and helpless hopelessness. What is the fundamental fault of humanity? How can any sensible person imagine that a war of aggression could cause anything but sorrow and devastation? How is it possible that great nations can submit to the will of a single individual? And what might be said about Putin’s defense of the grotesque abuses he and his henchmen are guilty of? To demilitarize and de-Nazify Ukraine? An insult to an entire people. That Ukrainians are carrying out genocide on Russians? In a nation where Russians, Ukrainians, Roma/Sinti and Jews have been subjected to what Putin now baselessly accuses their descendants of and to which they were in fact subjected to by representatives of the regime to which he is the actual heir. That he, Putin the Great, is a knight in shining armour who in the name of the Holy Mother Russia is taking up arms against morally corrupting influences from the West. That this preposterous clown is rescuing Russians from Ukrainian evil. O Sancta Simplicitas! A warlock spinning a web of deadly illusions that now are becoming materialized in the shape of war and terror.

 

Several parallels have been drawn between the beginning of World War II and Putin’s cynical, armed attack on Ukraine. Not least the West’s shameful way of throwing Czechoslovakia into the Nazi throat for the sake of its own peace of mind. Not to mention the German army’s unprovoked Blitzkrieg against Poland, an unprovoked attack that finally triggered the entire World War II.

 

 

At four in the morning on September 1, 1939, German bombs began without any warning to fall on the Polish city of Wielún. It was an experiment – was it possible to wipe out all defences in a short time by terror-bombing a vulnerable civilian population? Seventy tons of bombs were dropped on the defenbceless city, people fled and when German ground troops arrived there were more corpses than people among the ruins. The next day, the action was repeated over 158 Polish settlements. On the tenth of September, Warsaw was subjected to seventeen bomb raids, and so it continued until the middle of the month when the metropolis, as the first major European city to be subjected to something similar, was destroyed and the defense ceased – this after 560 tons of ”conventional” bombs, and 72 tons of “firebombs” had been raining down on Warsaw, leaving 25,000 deaths. However, in the rest of the country the Poles continued to fight on, all alone. Poland never surrendered, neither to the Germans, nor to the Russians.

 

Admittedly, Britain and France had declared war on Germany, though apart from the French army invading the Saar, only to retreat after a short time, no military operations were carried out to support the Poles, whose army eventually gave in after Poland had from the east been attacked by the Soviet Union’s Red Army. For the next five years, German and Russian massacres of Polish citizens continued.

 

 

From the very beginning, the battle had from the side of the attackers been overly ruthless. Neither the German, nor the Soviet army leadership considered Poland to be a “real” country and its army was thus according to them no “real army” either. Consciously the war was waged without any regard for internationally agreed conventions. Hitler advised his soldiers: “Close your hearts to pity.” Prisoners of war, as well as civilians who resisted the onslaught, were ruthlessly slaughtered by both Germans and Russians. For Poland, five years of war and German occupation resulted in between 5.62 and 5.82 million deaths, while during the year the Soviets occupied the eastern territories, 150.00 Poles were killed and 320,000 deported.

 

To this can be added the terror that Stalin between 1937 and 1938 had inflicted on Poles living in the Soviet Union. In Ukraine alone, 55,928 Poles (and ”Polish-friendly affiliates”) were arrested, of whom 47,327 were executed, in Belarus 17,722 Poles were executed, and in Leningrad 6,597. The contemporary poster below shows how Russian peasants approvingly watch a Soviet soldier clubbing a threatening Polish general.

 

 

The slaughter of Poles was repeated during World War II when Polish officers, intellectuals and soldiers were brought as prisoners to the Soviet Union, were they later were liquidated, among several palces in the infamous Katyn Forest – 21,892 Polish POWs were by NKVD members murdered through shots in the back of their heads. Of family members of those killed, 60,677 women, children and elderly were deported to Kazakhstan.

 

 

One of the survivors (he never understood why he had been spared) the Polish artist and reserve officer Józeph Czaspki wrote a tragic and well-worded book about how, on behalf of Soviet and Polish officers, he recruited a Polish army, which reached Italy through the Middle East to join the Allied struggle against the German armed forces. During his search for Polish volunteers, Czaspki gradually discovered the painful truth about NKVD’s murder of his Polish officer comrades. In addition to Primo Levi’s The Truce, Czaspki's book is the strangest and best written account I have come across dealing with of the fate of prisoners of war in the Soviet Union. Where Czaspki is bitter and critical, the Italian Auschwitz survivor Levi is more appreciative of the Russians.

 

 

Ignoring a long and extremely bloody history of oppression of the people of Ukraine and concerned about the threats of lower living standard and nuclear war we have now taken the seats of spectators to Ukraine’s suffering, so far supporting insufficient attempts to stop a mad leader’s cynical torment and destruction of defenceless women and children.

 

 

It hurts the soul of an ageing man with a beloved granddaughter to be confronted with images of the worried little ones, who with their dolls and teddy bears hide in basements, are placed on buses and trains, becoming deprived of all their security, their parents and even losing their tender lives.

 

 

If this meaningless and all-too-tangible nightmare, its destruction of morality and infrastructure are allowed to continue unabated. For sure one catastrophe after another still awaits. Half of Ukraine’s harvest, of paramount importance to global food supplies, is at risk of being lost due to Putin’s ruthless war. Last year, Ukraine harvested a record of 106 million tonnes of grain and 25, or even 50 percent of this amount is currently feared to be lost during this year and, most commentators add, “this is an optimistic forecast.”

 

 

This is not the first time that Ukraine, “he world’s breadbasket”, is suffering from grain shortages and, despite its wealth – devastating famine.

 

Several years ago, a good friend of mine, whom everyone calls Allen, though his actual name is Hussein Rahman, told me it is actually not entirely correct to blame mass starvation on the fact that poor harvests are stifling food supplies. Allen is quite knowledgeble. He got his Ph.D. from Dijon University after researching a high yielding variety of rice. After that he worked for 15 years for the World Food Programme (WFP) and was posted in Lesotho, Angola, Comoro Islands, Ethiopia, and Yemen. During the last years he worked with the UN he was during ongoing wars active in Somalia and Iraq with The Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO) Allen was convinced that famines mainly are a political issue and there are no, or at least very few, examples of mass stravation affecting democratic societies.

 

While studying at Dijon University, Allen was inspired by Nobel laureate Amartya Sen's book Poverty and Famines,written in 1982, in which Sen analyzed what he as a nine-year-old boy had seen in Bengal in 1943 – how people who had succumbed to acute starvation lay dead in the streets. Just over three million died from the devastating famine.

 

 

 

 

Amartya Sen proves that despite crop failure, there was nevertheless an adequate food supply in Bengal in 1943, though due to panic purchase, hoarding, military food storage and, above all, an economic boom that had raised food prices, it was mainly landless workers and the urban proletariat, whose wages had not followed the development, who could not obtain enough food. Bengali food production was admittedly lower than it had been the previous year, though more abundant than it had been in years befopre that, when no famine had occurred.

 

Amartya Sen’s studies of the Bengal famine have deepened in a way that proves him right in his conclusion that famines, generally speaking, are created by humans and can thus also be prevented, or at least mitigated, by humans. Archival studies have recently proven that Winston Churchill’s war cabinet in remote London had been repeatedly warned that a famine was brewing. At an early stage, the British Government was well aware of the fact that an excessive export of rice was likely to lead to a lethal famine, but it nevertheless chose to continue exporting undiminished quantities of rice from India to other parts of the Empire.

 

 

London turned a deaf ear when the Indians demanded a promised million tonnes of wheat in return for the exported rice. The warlords stood leaning over their maps and with a cigar in his mouth Churchill observed that the reason for the famine was actually that the Indians bred like rabbits and jokingly wondered that if the rice shortage was so immense, how come that Gandhi was still alive? The war was at the centre of these men’s thoughts and concerns, and in order to prevent the Japanese, who were approaching Bengal from Burma, from obtaining necessary food supplies, huge quantities of rice were brought away from the border areas, while thousands of boats were confiscated.

 

 

At the thought of Churchill and his associates leaning over their maps predicting and planning how the War would continue and unfold, I cannot help thinking of a poem by Anna Akhmatova, the undisputed poetess of the Soviet Union, who survived the siege of Leningrad, whose two husbands were executed and whose son spent more than ten years in Stalin’s Gulag camps. In a poem Akhmatova writes about the immense suffering behind figures, abstract data, figures and statistics:

 

I would like to call you all by name,

but the list has been removed

and there’s nowhere else to look.

I've woven them a shroud

prepared from poor words,

those I overheard.

I will always remember them, everywhere.

I will not forget them,

not even among new sorrows.

 

 

The cruel and emotionally cold attention with which leaders and rulers lean over maps, without a thought about the suffering they are causing through their hasty, strangely indifferent and yet fateful decisions.

 

According to Amartya Sen, it is the inability of those in power, or even worse – their reluctance to act in the public interest by guaranteeing freedom for food producers, which cause mass starvation. Of course, Sen has been contradicted from various quarters, but I am convinced that he was right that it is people’s general reluctance to help each other that causes starvation and a lack of understanding that it is actually a fair distribution of resources that guarantees that our general welfare may protect us from war and famine.

 

 

Amartya Sen writes about the need for a ”new human psychology”, which continuously would take into account how

 

politics and psychology affect each other. People can indeed be expected to resist political barbarism if they instinctively react against atrocities. We have to be able to react spontaneously and resist inhumanity whenever it occurs. If this is to happen, the individual and social opportunities for developing and exercising moral imagination have to be expanded.

 

 

Deadly hunger is among the most degrading sufferings that may affect a human being. Paralysing hunger does not lead to rebellion. Most people plagued by an all-consuming hunger are forced into an animalistic, instinctive, all-encompassing quest for survival. During a famine, people experience months of indescribable suffering, weakened by hunger pangs that might lead to insanity, paralysis, and eventually death. Entire social systems are affected not only by food shortages, but lack of morals, ”decency”, and compassion. Crime, violence, and emotional insensitivity spread throughout the social body, being replaced by a ruthless struggle of all against all, a desperate battle for your own survival.

 

 

Inside the Gulag and the killing fields of the Stalin era, as well as in nNazi death camps and occupied territories, starvation reigned, paired with freezing cold, vulnerability and the fact that people died like insects around those still able to preserve a spark of humanity. Within that glimmer of compassion there could still be a flickering belief in your own and others’ love and compassion. When you were forced to give up everything you previously thought and hoped for, could you still care for others? Some tough indivuals beacme engaged in a struggle not to disappoint yourself and forget about others for the sake of your own survival. Some clinged to a hope that everything would come to an end, a belief that you would finally make it alive. That you, and maybe even your loved ones would mange to survive and overcome Hell with so much strength and dignity left that you could endure an effort to be able to live again. I think very few were privileged to receive such a grace. Those who could tell of a miracle were the those who had survived – they knew that a miracle was the only reason why they had not perished.

 

 

Not everyone pass through hunger and torment as if they were animals, though many, probably most of them, suffer severely from hopelessness, which in addition to physical pain force them into shame and despair. It is not without reason that cynical rulers might consider hunger to be an effective means of crushing their enemies, bringing reluctant subordinates to their knees, pacifying and paralysing them through hunger and despair. Hunger is a weapon for the powerful and a bottomless shame for the destitute.

 

 

When I worked at Swedish International Development Agency (Sida), I was by my colleagues asked to be helpful in arranging an entertainment for the Agency’s Stockholm staff. I jumped at the opportunity to perform a role I always had dreamed of impersonating – The Master of Ceremonies, MC, in Kandor’s and Ebb’s magnificent Cabaret. Together with my colleagues I created a number revue as if it were a more modern variant than the one presented at the Kit Kat Klub in Berlin and we sang and danced. Before that, I had several times watched Bob Fosse’s unforgettable film version and knew every song number by heart. My absolute favourite was and still is Money, Money! which includes the lyrics:

 

When you haven't any coal in the stove
And you freeze in the winter
And you curse to the wind at your fate
When you haven't any shoes on your feet
Your coat's thin as paper
And you look 30 pounds underweight
When you go to get a word of advice
From the fat little pastor
He will tell you to love evermore
But when hunger comes to rap
Rat-a-tat rat-a-tat at the window
(At the window!)
Who's there? (hunger) oh, hunger!
See how love flies out the door.

The musical takes place in 1931, two years before the great famine hit Ukraine. The beginning of a monumental bloodbath that once more would wash over the constantly disputed areas between the German and Russian/Soviet empires. Tormenting the inhabitants of areas which came to be called The Blood Lands. In Bolshevik Ukraine Amartya Sen’s views could impossibly be counter-argued. There, mass starvation was for sure caused and exacerbated by an undemocratic, entirely totalitarian policy.

Considering Putin´s intense propagandistic argumention that Ukraine is a Russian core country, it could be opportune to point out that for most of the time, before it was annexed by Russia during Catherine the Great in the 1780s, this disputed area had for centuries been divided and torn between Ruthenians, Poles, Muscovites, Mongols, Tatars, Turks, and even Swedes, while it was inhabited by Ruthenians, Russians, Jews, Roma/Sinti, Greeks, Germans, Italians, and Cossacks.

 

Before the Russians invaded the area with full force, it had since 1648 been largely dominated by the Zaporože Cossacks. Those denominated as “Cossacks” were groupings of warrior peasants , who at first probably mostly consisted of escaped serfs and slaves who over time became united with other people who had ended up in areas which in both Polish and Russian were called the “border areas” – Ukraine.

 

 

The Cossacks and other steppe inhabitants were most often “controlled” by the Polish Kingdom, in union with Lithuania, and several of these settlers were during certain time periods oppressed by Polish lords, who occasionally could join forces with the “free” Cossack hordes, especially during common struggles against the Ottoman Turks. The Poles were generally Catholics, while Cossacks were Orthodox. In 1648, the Hetman, Cossack leader, Bohdan Khelmelnysky, headed a revolt against the Poles. After winning the war, the Cossacks controlled the Ukrainian steppes under constant skirmishes with Polish and Russian armies.

 

 

During my book devouring youth I read with relish novels about 17th century Cossacks – Sienkiewicz’s With Fire and Sword and Gogol’s Taras Bulba, which I had found in my grandfather’s well-stocked library. Of course, while reading these thrilling novels, I did not discover their ethnic stereotypes, over-heated nationalism and gung-ho sentiments. Nor did I notice the nasty backdrop of Khelmelnysky’s uprising, i.e. the Cossack leader’s limitless hatred of the Polish szlachta, aristocracy, and the Jews, whom he considered to be the szlachta´s trusted henchmen and faithful servants.

 

 

Khelmelnysky’s bloodthirsty hordes killed an estimated 40,000 to 50,000 Jews, and when the peace treaties were concluded, all Jews were banned from living in territories controlled by the Cossack rebels.

 

However, it is doubtful whether the hatred Khelmelnysky’s Cossacks nurtured for Jews was actually, as their leaders stated, whipped up by the role of the Jews as tax collectors, it was rather due to religious fervour and the fact that the defenceless Jews turned to Polish overlords, since they actually represented protection and some security in an othjerwise often hostile and dangerous environment. I did not realize this until I read Bashevis Singer’s Satan in Goray, which dealt with the aftermath of Khelmelnysky’s massacres and how desperate and confused Jewish survivors found hope in the teachings of the “false Messiah” Sabbati Zevi. A mad world filled with a fanatically heightened anxiety and dybbuks, malevolent, evil spirits assumed to be able to possess people.

 

 

The Russian Civil War and the Polish-Soviet War of 1919-1921, portrayed by Ukrainian master tellers like Mikhail Bulgakov and Isaac Babel, were a disaster for Ukraine, resulting in 1.5 million deaths. Ukraine was also hit hard by starvation, though this time the epicentre was areas around the Volga basin. Between 1921 and 1923, five million people died, but unlike what was to come, Bolshevik leaders asked the global community for help. Lenin and Gorky wrote an open letter, appealing to “all right-thinking Europeans and Americans: 'Give us food and medicine'.” Through mainly the U.S. aid organization ARA, but also a number of European initiatives and 250,000 Russians, more than 10 million people were fed on a daily basis up until 1924.

 

 

When the hunger plague was over, people asked themselves: “Could anything be worse? Now, we expect that peace and prosperity must finally arrive.” Not at all.

 

Both Hitler and Stalin wanted to control of Ukraine’s fertile wheat fields. After World War I Germany had lost its – albeit much more modest than France and England – overseas colonies and had also been defeated in Western Europe. However, on the Eastern Front, German armies had in fact won The War, and before the Germans less than a year after the Brest-Litovsk peace agreement made with the newly founded Soviet Union, had been forced to relinquish their control over the vast tracts of land they had conquered, the Germans assumed that The East would provide them with Das Lebensraum, The Living Space, several of them longed for. Hitler and his followers continued to dream of populating Ukraine’s wheat fields with enterprising Aryans and their Slavic serfs. These abundant areas would feed the growing industry and working class in the Aryans’ western motherland.

 

 

Stalin’s dreams were no less grandiose. For him Ukraine was much more than a source of agricultural supplies. It was a place that would change all economic laws. From there, the Soviet Union would be saved from poverty and isolation – an entire continent would be re-created. Nourished by the grain of Ukraine’s black soil, a vast army of industrial workers would build an utopian, high-tech communist Empire. Ukraine’s abundant surplus of wheat and cattle would be sold abroad and pay for what was needed to initiate a huge, amazing development.

 

 

Such enormous mobilization could not be allowed to be spoiled by half-measures and democratic squabble. No Polish parliament was required here, but goal-oriented, cold-blooded planning eould ransform every Soviet citizen into a cog in a well-oiled and relentlessly controlled machinery. But, how do you get a reluctant, bull-headed and stock-conservative peasantry to move in the right direction? Old believers who were appalled by the sight of a tractor factory, imagining that it was a Devil’s Fata Morgana.

Each and every peasant family could not be allowed to enrich itself on its own and to strive further along the same old plough furrows and linger in villages where family, church and neighbours were more important than a forward-looking collective, a progressive working class, science and a benevolent, rationally organized State. Everything must be aligend along the lines of Stalin’s thinking. Humans should be radically transformed, from being oppressed peasants down-trodden and sweltering under burdens of ancient farming methods, paralysing superstition and parasitizing big farmers. Agricultural labourers ought to straighten their backs and be offered education, access to scientific achievements and take their rightful place in emerging, effective collective farms and factories, like these young women working in a Donetsk factory:



 

But time for this transformation was limited. The Soviet Union was a huge country and in many ways backward, in particular if compaired to several of its increasingly threatening neighbours. Stalin feared the new nation’s arch-enemies, foremost among them Poland, which in 1921 against all odds had halted the Red Army’s advance towards the West. Furthermore, despite Lenin’s hopes to the contrary, Western capitalism did not seem to have weakened and Western democracies would not be crushed by revolting workers, at least not within any foreseeable future. Instead, there was according to Stalin a great at risk that his Soviet Union, wounded and weakened as it was by war and famine, was at a great risk of being attacked and subdued by Western, capitalist powers endowed with a far superior technology. In the East, another opponent grew stronger and constantly more threatening – Japan. In Stalin’s mental world, Western and Eastern spies, saboteurs and infiltrators threatened to corrode his Empire from within, while capaitalism/impeialism was mobilizing enemies all along its outstretched borders.

Massive industrial production and more efficient, modern agriculture collectives in the form of kolkhozy (if they were cooperative-run) or sovkhozy(if they were state-run) must be built up immediately, while reactionaries, saboteurs and spies had to be purged, exterminated and/or rendered harmless. One Ukrainian problem was the elongated, porous border with Poland and many Ukrainians often violent opposition to the Bolsheviks.

By the outbreak of World War I, large parts of the western and south-western parts of present-day Ukraine were an integrated part of the Austro-Hungarian Empire, meaning that when the Imperial Russian Army invaded Austro-Hungarian Galicia, 250,000 Ukrainians fought for Austria-Hungary, while 3.5 million were fighting on the Russian side and a huge number of Ukrainian civilians ended up in the cross-fire between the two huge armies.

Ukraine lost 1.5 million people during the war years and Ukrainian nationalists gained increasing support for their desire to unite “their people” within the borders of an independent republic, but such hopes were dashed when it in Versailles was decided that most of Ukraine would go to the Soviet Union and become one of its republics. Returning, war-weary soldiers, however, had previously gathered in Kyiv to participate in an All-Ukrainian Congress of Soldiers’ Representatives and on May 18, 1917, an Ukrainian General Military Committee was established with the task of organizing an “independent” Ukrainian Army. As commander for this army Symon Petliura (1879-1826) was chosen. He was a well-known journalist who mainly had been active in St. Petersburg. The Ukrainian language had since 1873 been banned throughout the Russian Empire and Petliura found it easier to write and operate in the capital of the Empire than in Ukraine.

However, quarrels within the Ukrainian leadership made Petliura leave the Government of a so far embryonic Ukrainian Republic and and take command of what now was called Haidama Kish, the “Voluntary Army”. During four years of fighting, Petliura fought both the Bolsheviks and the “White” forces opposing them, and he often sided with the Polish army. The Poles had assured Petliura that they supported an independent Ukraine.

Petliura’s tragedy was his undisciplined troops. Several of his soldiers were mentally war-injured veterans and although most of them were of peasant descent, their roots had been uprooted and most of them had lost contact with their relatives, if they had not died. Few had any professional background and the war had hindered them from getting a proper education. The soldiery lived under constant threat and were constantly in motion. Inadequately restrained army squads committed horrific crimes against the civilian population, especially Jews. All the armies that took part in the bloody civil conflict in Ukraine were guilty of murdering Jews, though Petliura’s Volunteer Army was definitely the worst. It is estimated that between 35,000 and 50,000 Jews were massacred during four years of Ukrainian civil war.

 

 

The pogroms could not be curbed. Petliura issued a stern order that the persecution of Jews and pogroms should be banned and forcefully condemned. Under no circumstances could such barbarism be tolerated, especially since foreign observers, not least the aid workers who had arrived in Ukraine to alleviate the famine and often were forced to observe the cruelty inflicted on the Jerwish population did not fail to report what they had seen and experienced.

 

Order issued on August 26, 1919, by the Main Command of the Armies of the Ukrainian National Republic: It is time to realize that the world’s Jewish population—their children, their women—was enslaved and deprived of its national freedom, just like we were. It should not go anywhere away from us; it has been living with us since time immemorial, sharing our fate and misfortune with us. I decisively order that all those who will be inciting you to carry out pogroms be expelled from our army and tried as traitors of the Motherland. Let the courts try them for their actions, without sparing the criminals the severest punishments according to the law. The government of the UNR, understanding all the harm that pogroms inflict on the state, has issued a proclamation to the entire population of the land, with the appeal to oppose all measures by enemies that instigate pogroms against the Jewish population.
Chief Otaman Petliura

 

 

The effort was in vain, mass rapes and pogroms against Jews continued. When Petliura lived in exile in Paris, he was in 1926 stopped in the street by an anarchist, Sholom Schwarzbard, who had had fourteen relatives massacred in a pogrom carried out by members of the Volunteer Army.

 

– Are you Mr. Petliura? Schwarzbard wondered and when Petliura waved his walking stick in confirmation, Swarzbard took a step forward and hissed:

– Dirty dog, my people’s killer. Defend yourself, and he then fired five shots straight into Petliura's chest.

 

Several of the Cossack units, which fought on all sides of the conflict, though mainly on the side of the Whites, particularly under the generals Kornilov, Alekseyev, and Deniken, were also guilty of horrific abuses directed against Jews. Even if they practised an inner discipline they were nevertheless often part of the demoralized and murderous groups which roamed the cities and the Ukrainian countryside in the early 1920s. A shocked eyewitness, an American aid worker wrote:

Around the the towns and shtetles are bandit packs, insurgents, groups, mobs, or simply peasants with pitchforks and scythes, with various slogans, with all sorts of demands, or with out all these gauze curtains [pretence]; – all of them beat, torture, mutilate Jews. There are many dozens of chieftains. Almost all of them have nicknames borrowed from the folk tales or pulp fiction.

The Cossacks were a group in their own right. They were surrounded by a romantic nimbus and generally considered to be wild, reckless warriors. Exotic, yet well-known strangers. Unbridled, strong and uninhibited, they were nevertheless also known to be unwaveringly loyal to their Cossack comrades. Like the Red Indians of boys’ adventure books, they were considered to live in perfect harmony with their surrounding nature and rode as if they were one with their horses. It was not so strange that other groups, both criminal and nationalist, tried to imitate the Cossacks and often called themselves Cossacks and hetmans.


However, the genuine Cossacks, who lived in accordance with the traditions and specific rules of their clans and groups, would certainly not have identified with any particular “nationality”. Their identity lay elsewhere. They were “free men”, with traditions, ideas and laws of their own . Cossack identity was not based on any ethnicity, but on their community. Cossacks were not an ethnically homogeneous group of people and they did not identify with neither Russians nor Ukrainians.

Cossacks, like White officers, had similar motives for fighting the Bolsheviks. As a result of the revolution, they had lost their special privileges. The Bolshevik policy against Cossacks was quite simple – without any hesitations the new Soviet rulers declared that their aim was to dissolve the Cossack armies, while abolishing Cossack privileges and land ownership. Every attempt to maintain the traditional Cossack units was perceived as a counter-revolutionary activity and met with persecution and violence.


The Cossacks, who had made themselves known as excellent horsemen and devoted soldiers, had on their own terms made agreements with various rulers and often served directly under Russian tsars (when they did not rebel like Pugachev and Mazepa). For centuries Cossacks had retained their privileged status and generally hated the Bolsheviks’ attempts to curtail their freedoms, although one or two Cossack groups nevertheless sided with the Reds, such as some units within Semyon Bujonny’s cavalry army, which fought against the Poles and during World War II.


Enrolling in the Bolshevik forces could for some Cossacks be a matter of survival. Many suffered through their relentless refusal to submit to the Bolshevik State. Between 1918 and 1924, a large number of Cossacks were executed and even more were forcibly relocated. In the areas around Don, east of Ukraine, there lived in 1918, 4.5 million people, half of whom in villages granted specific Cossack privileges, three years later the population had more than halved.


 

In his novel And Quiet Flows the Don, Mikhail Sholokov, who was not a Cossack himself, gave a vivid and exciting fresco of the life of the Don Cossacks during the Civil War. In the novel, its hero, Grigory, changes sides again and again. Despite the straitjacket of social realism, the young Sholokov, who was only twenty-two years old when he wrote the first part of his quadrology, managed to give depth and relief to the characters his story and he also won Stalin’s enthusiastic approval. Sholokov was, in fact, one of the few persons who face to face with the life menacing and moody dictator dared to describe how a state-supported famine ravaged the Don area. In several letters he described to Stalin what was happening in the countryside during the worst crisis, between 1931 and 1932:

right now kolkhoz farmers and individual farmers are starving to death; adults and children are swelling and eating everything that humans are not supposed to eat, starting with carrion and ending with oak bark and all kinds of swamp roots. […] It is so bitter, Comrade Stalin! Your heart bleeds when you see it with your own eyes.

 

Sholokov even dared to criticise the arbitrary violence of political commissars and NKVD personnel: “We must put an end to the shameful system of torture used on prisoners.”

Stalin actually wrote personal replies to all of Sholokov’s letters. He pointed out that the young author went far beyond the boundaries of his writing by engaging in politics, something he did not understand. Nevertheless, to some extent, the dictator gave Sholokov some consent and even provided food supplies to areas in the author’s vicinity. Sholokov lived like an old-fashioned large estate owner, with servants and private estates. However, Stalin resented the empathy Sholokov felt for “our esteemed grain harvesters” most of whom, according to the dictator were schemers and saboteurs. It was something of a miracle that Sholokov escaped Stalin’s anger and persecution, The Father of Nations must have appreciated the young joker and boozer.

 

However, the dictator's stifling demands for a new, great epic about collectivization and an inability to repeat his previous performance made Sholokov sinking deeper and deeper into alcoholism and an embarrassing self-fossilization. However, he maintained an aggressive anti-Semitism and could even after Stalin’s downfall talk appreciative about the Stalin era. After such a laudatory speech, Sholokov found on one occasion that people in anger had thrown piles of And Quite Flows the Don outside of his door.

If my good friend and classmate Dan in high school had not given an unforgettable lecture on Quite Flows the Don I would for certain never have read the novel, but I did so with great interest and still remember several scenes, perhaps supported by a popular TV series that also was presented in my youth.

After the great famine of the early 1920s, the previously strictly controlled markets had reopened to individual sellers and the State’s pressure on the peasants eased, but as Stalin felt more secure in the saddle, his megalomaniac plans for mass production began to take shape and blossomed into the first five-year plan, between 1928 and 1932. When peasants proved reluctant to invest in kolkhozy agriculture and tractor depots, while agricultural production declined rapidly instead of increasing, Stalin gave the OGPU, United State Political Directorate i.e. the security police, the task of mapping property conditions in all of the Soviet Union in order to identify hamsters, speculators, profiteers and saboteurs. A witch hunt on so-called kulaks, fists, began, this was a nickname for rich, stingy farmers. In the Stalin era, kulaks became synonymous with farmers who refused to abandon their farms to join the kolkhozy. Even if kulaks were consistently portrayed as greedy parasites that sucked the life blood out of their peasant neighbours, the torrent of abuse and exaggerated propaganda thrown on these people, who mostly tried to secure the livelihoood for their families and thus had uttered some opposition to the the draconic methods of the Soviet commisars, seldom had any equivalent in reality.

In 1929, Stalin declared that the kulaks would be “liquidated as a class” and be divided into three categories: i) to be eliminated immediately; ii) be interned in labour camps and iii) 150,000 households to be deported as soon as possible. Speaking of liquidation, it was a word that had already been an integral part of the violent Bolshevik vocabulary, ever since the party took power in 1917, and for many of those persecuted by State and Party, its symbolic hammer and sickle came to signify not only the tools of workers and peasants, but a murderer’s sledgehammer and the Grim Reaper’s scythe.

Even the red-kerchiefed Mother Russia of Soviet propaganda could be turned into a Messenger of Death armed with a scythe.

When the New York stock market crashed in 1929 and was followed by a prolonged and profound depression, many left-wing sympathizers came to believe that the Soviet Union had escaped the death trap of capitalism and that the Workers’ Republic would now sail past the hopelessly corrupt and degenerate West. Stalin’s propaganda machinery was not late in depicting his Socialist Empire, not to be filled with milk and honey but with wheat and tractors, like a Paradise on earth.


Protected not only by weapons, but also by its abundant harvests feeding the people of the Soviet Union and they could thus also be considered as an effective weapon of defence against the Soviet Union’s many enemies.

At the same time, the weeds had to be uprooted. Already in the first four months of the 1930s, 113,637 people had been transported away from Ukraine under the pretext that they were kulaks. Soon, 300,000 Ukrainian kulaks had been transported from Ukraine alone, to settlements and labour camps in the European part of Russia, in Siberia and in Kazakhstan. Labour camps were located to palces like Solovki, an archipelago in the White Sea, or Belomor, the centre of the 170,000 slave labourers digging through stone and frozen soil, as well as blasting a canal between the Baltics and the White Sea. After 20 months of suffering and death (the estimated number of deaths ranges from 12,000 to 25,000, mainly caused by acute starvation), the canal proved to have been a quiet unnecessary endeavour, it was to shallow for larger vessels and was frozen during more than half of the year. In Kazakhstan, hundreds of thousands had already died, after nomads had been forced to slaughter their herds during State attempts to turn the Kazakhs into resident farmers, a suffering increased by an influx of hundreds of thousands deportees.

In Ukraine, conditions worsened. The traditional leaders of the peasant collectives had been branded as kulaks, killed or deported and most villages were in a state of dissolution. The remaining and increasingly poor farmers were through taxes and requisitions of their livestock and crops forced to join the collectives.

The 1931 harvest was miserable, not at all as abundant as the year before, which had been used to set the 1931 quotas. The weather was bad, cattle had been slaughtered, the tractors were not as efficient as expected and the state demanded grain for export and to feed a rapidly growing industrial working class. However, the authorities could not bring themselves to regret or amend their failed agricultural policies. The misery was blamed on kulaks, hamsters, saboteurs and foreign infiltrators, mainly Poles.

It was impossible to fill the quotas, but the State insisted that they must be fulfilled. Energetic OGPU men were sent out to search for hidden wheat and meat, and in their madness the authorities even sent away next year’s seeds. A frightful disaster could not be avoided. During the summer, people in Ukraine were reached by rumours that more one million had already died of starvation in Kazakhstan and soon death was everywhere in Ukraine. The madness grew in scope. In November 1932, it was decreed that those agricultural collectives that did not deliver their quota on time would be sentenced to increase it even more, as soon as possible. No respite was given, the grain had to be delivered in quantities determined by the State, if more time had been given perhaps more grain could have been produced, but now it was impossible. The borders were closed, train tickets and internal passports were denied to Ukkraine’s rural population, an action declared to be an attempt to curb a “counter-revolutionary plan” which, according to the authorities, was trying to “expose misleading pictures and reports of hunger and poverty to outsiders.”

Some brave reporters managed to photograph corpses that lay scattered in the streets of Ukrainian cities, before being picked up. Particularly painful for the few visitors and travellers who managed to enter the sealed-off Soviet republic was to be confronted by large hordes of orphans, as well as desperate mothers who asked passers-by to take care of their dying, emaciated babies. Parents often died of starvation before their children and orphans were crowding train stations, kolkhozy and factories. Several were captured as if they had been wild dogs and taken out of sight to “orphanages”, which also lacked food and where the children died.

One of the few who, under strong opposition from the Soviet authorities and the outcry of the Soviet Union’s global acolytes, managed to publish articles and photographs from a hellish journey through a famished Ukraine was the brave, Welsh and Russian-speaking journalist Gareth Jones. Two years after the publication of his startling articles, Jones was in Manchuria apparently kidnapped and murdered on behalf of the NKVD (the organization that in 1934 had succeeded the OGPU).

By early 1933, the Ukrainian countryside had became mute and silent. Anyone who is familiar with a lively farmland can easily recall its symphony of sounds and how the air carries them far and wide – roosters’ crows, dogs barking, chickens cackling, noise from pigs and ducks, people’s songs, cries and loud voices, children’s laughter and screams, birdsong from thickets and rooftops. Even the politicians who come to find hidden foodstuff and arrest “opposition elements” testified how they had ended up in a strange, extremely eerie world. Unburied corpses were strewn on paths and village streets, but worst of all was the confrontation with emaciated people still alive. On their alternately shrunken, alternately swollen, sore bodies, the skin was tightened over bone knots and ribs, so thin that it seemed to be made of paper, or as if the starving victims had become transparent. The heads of adults and children seemed to be unnaturally large, their necks elongated; legs and arms like sticks, stomachs swollen with skin tense like drum skins and everywhere abandoned or extinguished glances, an almost unbearable silent suffering. If one of these creatures, which appeared to have come from another planet, got something to eat, it often happened that they died shortly thereafter. Their altered organisms had not been able to cope with the shock of nutritional supplement.

By extreme hunger, the body cannibalizes itself. It swallows its glucose, fat, tissues, meat and proteins, even the skin is sucked out and shrinks, eyes protrude from their cavities, all power disappears from the hungry, while the immune system collapses and diseases take hold of external and internal organs.

In the midst of all these indescribable torments was the presence of a state-sponsored absurdity which meant that while the outside world was kept unaware of what was going on, food was not brought to the needy, but instead taken away from them, while starvation victims were accused of their own desperate condition, being stamped as traitors, saboteurs, hamsters, and reactionaries. They were even punished, executed, or deported and forced to try to survive in extreme cold or heat. An example of the absurdities that occurred:

Ukrainian musician Yosip Panasenko and his band of bandura players were engaged by the authorities to “bring culture to the starving.” They found village after village totally deserted. In one place they entered a house and found two girls lying dead in a bed, a dead man’s legs protruding from the oven, a mad woman crawling on her knees, scratching the floor with her nails.

The bones in the stove testified to a terrible reality that already had existed during the famine in the early 1920s, but then the shock had been great and authorities had carefully documented what happened, photographed, interviewed and recorded, while the outside world was made aware of the terrible truth – cannibalism. One of humanity's greatest taboos and a source of shame and despair.


Reports of cannibalism was not published in the 1930s. It was not until long after the Holodomor (holod - famine, mor - plague) that it was discovered that the authorities had actually registered widespread cannibalism and that in 1933, 2,505 persons had been convicted of cannibalism, the actual perpetrators were for sure many more.

The estimated figure for Ukrainian deaths during the Holodomor (1932-1933) is 3.3 million, while at the same time 67,297 died of starvation in the labour camps and 241,355 in the settlements to which kulaks and their families had been deported. Thousands also died during travels to these places in distant Siberia or Kazakhstan, several, perhaps most of them, were Ukrainians.

The deported kulaks who between 1930 and 1933 ended up in Kazakhstan came from one killing field to another. Kazakhstan had in 1928 been hit by the Zhut, a period of extreme cold that prevented cattle from finding pasture and thus forced to starve to death. The Soviet authorities saw their chance to confiscate surviving cattle from richer Kazakhs, who here were not called kulaks but bai (chiefs), and at the same time convince other Kazakhs of the benefits of joining an agricultural collective.

More than 10,000 bai were deported from their homeland, after losing their land and livestock. Between 1929 and 1932, the Soviet state seized most of Kazakhstan’s livestock and grain. One third of the grain, one million tonnes, was distributed to the urban population. However, the Kazakhs starved mainly because meat production became insufficient and then 200,000 “settlers” and former Gulag prisoners were brought to the Soviet republic to become engaged in agriculture, part of the already scarce Kazakh food production went to them. Meanwhile, tens of thousands of Kazakhs were expelled from their pastures and plots of land.

The Kazakh famine became the worst of the Soviet famines. More people died in the Ukrainian Holodomor, but Kazakhstan lost through Soviet interventions approximately half of its population – 1.5 million, of whom 1.3 million were Kazakhs, the rest had been forcibly deported from other places in the Soviet Union. 665,000 Kazakhs fled with their livestock, mainly into China, Mongolia, Afghanistan and Iran.

The Soviet leader who oversaw Kazakh tragedy was Philip Goloshchyokin (1876 - 1941), originally a dental technician from Nevel situated by the northern border to Belarus, though he soon became a professional revolutionary, going in and out of prisons. For a time he was also deported to Siberia. Goloshchyokin co-founded the Russian Communist Party (the Bolsheviks) and after its coup in 1917 he became Military Commissioner of the Urals, stationed in Yekaterinburg (Sverdlovsk) where he took the initiative and carried out the execution of the Tsar and his family.

In February 1925, Goloshchyokin was appointed First Secretary of the recently established Kazakh Autonomous Socialist Soviet Republic and served until 1933 as the republic’s autocratic ruler. It was under the supervision of Goloshchyokin that the fatal collectivization took place. Those who knew Goloshchyokin have described him as a cold cynic, distanced from his subjects:

This is a typical Leninist. This is a man who does not stop the blood. This trait is especially noticeable in his nature: the executioner, cruel, with some elements of degeneration. In party life he was arrogant, was a demagogue, a cynic. He did not count the Kazakhs as people at all. Goloshchekin did not have time to appear in Kazakhstan, as he stated that there is no Soviet power, and it is “necessary” to orchestrate a “small October” [Bolshevik coup].

 

 

Numerous complaints concerning Goloshchyokin reached Stalin, though he let him stay on while listening to his assurances that the five-year plan and collectivization were a success. Quite unexpectedly, however, Goloshchyokin was brought back to Moscow in 1933, where he served in a more secluded post as arbitrator at the USSR Council of Commissars, where he remained untouched until 1939, when the head of the NKVD, Nikolai Ivanovitj Yezhov, Stalin’s “bloody little dwarf”, was ousted. Before Yezhov was executed, he had during prolonged torture produced a large number of “confessions”, revealing among other things that he and Goloshchyokin were lovers. Homosexuality had been criminalized in 1934, and it was probably that inclination, and neither mass murder nor the promotion of mass starvation, that led to Goloshchyokin’s eventual execution.

It is quite clear that Stalin was convinced of Yezhov’s guilt of conspiring against him, a conviction fuelled by Yezhov’s successor, the equally sinister Lavrentij Berija. Whether the perverted extravagances of “the bloody dwarf”, with both women and men, were also decisive for the execution of Goloshchyokin, is however not entirely certain. Stalin was admittedly in many ways a priggish Victorian who hated exposure of open eroticism and sincere tenderness, though in an inner circle of vulgar comrades he did with relish shoulder the role of a brutal macho guy. Stalin often expressed his contempt for homosexuals, his common denomination of them was “the degenerates”. However, he was far from ignorant of, tolerated, and used for his own purposes all the “high tension” and promiscuity that prevailed among people within his inner circle. An uninterrupted nervousness mixed with an intoxicating power over life and death, which made the privileged few believe that they were exempt from generally accepted morals and human considerations, while at the same time they were engaged in a dynamic tumult where people rose, fell and disappeared. One day you could be exalted and praised, only to be tortured the next day in a blood-soaked NKVD cellar and later dragged out into a secluded court yard and receive a bullet in the back of your head.

Within this psychotic constellation of power and guilt it was not uncommon that the same actors constantly appeared in close proximity to each other. In Yezhov’s case, for example, the strangely untouched “Cossack author” Sholokov seems to have played an important role. Like several other writers, he had had been in an intimate relationship with Yezhov’s equally promiscuous wife, Yevgeniya. Yezhov had been eavesdropping on Sholokov and hadf him constantly shadowed. The angered author went straight to Stalin, complaining about the greediness and promiscuity of Yezhov and presented everything he had heard about the NKVD chief’s irregularities. Instead of defending the man he met at an almost daily basis to establish executions and plan torture, Stalin assured his good writer friend Sholokov that he was already disappointed with Yezhov and that all the crimes he was suspected of having committed would be thoroughly investigated.

Stalin’s openness to Sholokov is astonishing. The alcoholic writer had even on several occasions been observed telling Stalin that he considered it to be unworthy of a man of his stature to accept the ridiculous cult directed towards him. On such an occasion, Stalin had, with one of his famous “foxy smiles” playing under his moustache, replied: “The people need a God.”

There is no doubt that after Yezhov’s execution, Stalin completely obliterated his memory. For example, we see below, as often was the case, Yezhov by Stalin’s side, this time during a walk along the Moscow-Volga canal in 1937. Stalin obviously liked the photograph and a year after Yezhov’s disgrace and execution it was included in a tributary biography of the great leader, but then Yezhov had disappeared from the picture without a trace.

While all this was going on in the Kremlin, the Soviet people continued to suffer. War, famine, poverty, violence, plagues, pogroms and state oppression had not created any utopian society in the Soviet Union. It was possible to blame sinister foreign powers, people’s general unwillingness to work and anti-Bolsjevik sabotage, but it could not be denied that something had gone catastrophically wrong. Not least, everyone could be reminded of the misfortunes through the presence of hundreds of thousands of stray, orphaned children. The aid organizations that operated in the country in connection with the famine 1921 to 1923 estimated that through their and government efforts, five million children under fifteen years of age were on a daily basis provided with food, many of them were certainly not orphans, but those children who were completely defenceless nevertheless amounted to hundreds of thousands, with everything it meant of unimaginable suffering and in many cases emotional and physical exploitation.

Many writers and journalists pointed out the constant presence of those vulnerable children, and some artists, such as the somewhat murky, though officially appreciated Fyodor Bogorosky, became in the 1920s known for their portrayals of besprizornye.

Bogorosky was later banned from portraying the victims of such poverty and abuse and like so many other artists he went on to create charming park landscapes and heroic social realism.

It seems that in Soviet society there was a parallel world of extreme poverty, crime and lawlessness. It was denied in official propaganda, generally ignored by artists and writers and it was probably even forbidden to seriously portray misery in an empathetic way, as it had been done before the revolution, for example by Maksim Gorky in his once world-famous play The Lower Depths.

Some grotesque and strange scenes in Sergei Eisenstein’s film The Strike from 1925, does however suggest the presence of a criminal world, in the midst of big Soviet cities. A police spy seeks out a gangster boss who with his large retinue resides in a cemetery. The whole thing is played out as a kind of farce, a bizarre and actually rather disgusting pantomime, like a social realistic overplayed Commedia dell Arte. The gangster appears as a kind of vaudeville tramp, once a common trope in music halls and movie sketches. He is courted by a submissive dwarf and “his people” living in large barrels, buried and lined up in a field, or under gravestones. They are portrayed as obscenely absurd and hardly human beings, a lumpen proletariat which willingly lends itself to spoiling the workers’ attempts to obtain decent wages and working conditions. Even if Esienstein describes it all as taking place during the old, wretched tsarist era, it nevertheless has a contemporary touch to it.

 

Until the end of the 1930s, few extensive attempts were made to take care of the enormous crowds of suffering, orphaned children, other than that they were roundwed up, sent to collection sites and deported to various places within the vast Soviet Empire. It was not until 1937 that the State more systematically began to take care of children of sentenced “enemies of the state”, i.e. criminals and/or subversive “political elements”, who had been executed or deported.

Abandoned children are still present in Russia. It is estimated that there may cu7rrently be at least 50,000 besprizornye in the country.

We should not assume that Ukraine’s suffering ended after the Holodomor and the purges of the Poles. For several years it continued unabated. When the harvests could finally be salvaged again, the collectives were made more efficient and the harsh quotas in 1937 could be met, the persecution of kulaks took off again. Between 1937 and 1938, 70,868 Ukrainians were liquidated by the NKVD, only between January and August 1938, 35,563 were shot, while “only"” 830 were sentenced to labour camps. At the same time, 40,530 Ukrainians accused of “nationalism” were arrested.

In the midst of all this those who had suffered from hunger and hardship tried to pursue what they had lacked; life’s simple joys—especially food.

However, an abundance of food and delicacies had never been lacking at Stalin'’ sumptuous dinner table, which naive and easily impressed VIP visitors perceived as a result of the abundance created by the prosperity of the Workers’ Republic.

For example, when the celebrated author George Bernhard Shaw in 1931 visited the Soviet Union during the impending famine of Ukraine and Kazakhstan, he was in Moscow greeted by a military guard of honour, banners adorned with his portraits and crowds shouting “Long live Shaw!” A sumptuous banquet was organized to celebrate Shaw’s 75th birthday and afterwards he was treated with a two-hour conversation with a Stalin who Bernard Shaw found to be in a “charmingly good-humoured mood.” A greatly satisfied Shaw left Moscow after nine days. The day before his departure he gave a good-bye speech ending with the words: “Tomorrow I will leave this land of hope and return to our western countries – the countries of despair.”

When Germany’s Sixth Army and First Armoured Corps on June 22, 1941 broke through the Soviet Union’s Fifth Army and invaded Ukraine. The astonished Germans were in several places met by cheering people throwing flower bouquets at them. These Ukrainians assumed the German armies would free them from the Communist terror. They could hardly imagine what awaited them.

During its lightning offensive, called Operation Barbarossa, the German army captured about five million Soviet soldiers, most of whom were deliberately starved to death. This was done in accordance with a so-called Hunger Plan. Between 3.3 and 3.5 million captured Russian soldiers died in German detention camps, most of them from starvation.

Shortly before the invasion of the Soviet Union, Herbert Backe, State Secretary at the Ministry of Trade and Industry, did at the Chief of German Police and Minister of Interior, Heinrich Himmler’s request, in coperation with a coalition of Nazi politicians, draw up a plan to secure Germany’s future food supply. One month before the initiation of Operation Barbarossa, Backe’s plan was presented to Die Oberkommando der Wehrmachts, the Defense Staff’s, finance office, which enthusiastically approved it while emphasizing the Soviet railway network’s deficiency, insufficient road transport and fuel shortages which the German army was going to encounter in conquered areas.

The following conclusions were drawn: i) the war can only be fought if Russian supply is guaranteed for three years, and ii) this undoubtedly means that tens of millions of Russians will die of starvation, a “logical and inevitable development”. It was further stated that “tens of millions of people will become redundant” and thus had to die or being forced to emigrate to Siberia. Any attempt to save locals from starvation would prevent Germany from emerging victorious from the apocalyptic battle.

Ukraine’s perceived grain surplus was particularly prominent in this vision of a “self-sufficient” Germany. Hitler had stated that Germany needed “Ukraine, so that no one could be able to starve us again, as they did during the last war.” In order for Germany to “take advantage” of Ukraine's agricultural surplus, it was necessary that “undesirable elements”, such as Jews and the Ukrainian town population, be completely denied any food supplies, while food rations for rural Ukrainians should be limited as much as possible.

Backe estimated Russia's “surplus population” to be between 20 and 30 million, if these people were denied food supplies, these could be used for the German army and the German population. A carefully planned famine would thus be an integral part of the German military campaign and would henceforth be a solution to the European food crisis, as well as an effective method of eradicating an “undesirable” Soviet population.

Germany’s attack on and occupation of Ukraine killed at least 2.5 million soldiers and 4.5 million civilians. More than 2.2 million Ukrainian civilians were taken to Germany as slave labour, less than half of them returned, the others had fallen victim to Allied bombings and German mistreatment.

The Nazi genocide in Ukraine was directly linked to the Vernichtungskrieg, War of Extermination, outlined in connection with the aforementioned Hunger Plan and was directly linked to the German army’s conquest and subjugation of Ukraine.

More than four million Ukrainian civilians were killed during the German occupation, including more than one million Jewish victims. Defenceless men, women and children were ruthlessly slaughtered by German Einsatzgruppen, police battalions, Wehrmacht troops, Romanian army units and local Nazi collaborators. Einsatzgruppe C (Otto Rasch) was assigned to northern and central Ukraine and Einsatzgruppe D (Otto Ohlendorf) carried out its mass executions in Moldova, southern Ukraine, Crimea and northern Caucasus.

The most extensive massacre took place in the Babij Yar ravine just outside of Kyjiv. The site was chosen for several mass executions and a total of 100,000 people are estimated to have been slaughtered there. On September 28, 1941, Kyjiv’s German military command announced that all of the city’s Jews had to be evacuated. They should show up at the train station, bringing warm clothes, personal documents, money and valuables. Between the 29th and the 30th of September, 33,771 men, women and children showed up and were transported to the extensive ravine eight kilometres outside the city. Upon arrival they were forced to undress, before being mowed down with machine guns, only two women escaped and survived the horrific massacre.

The main person responsible for this mass slaughter of innocent civilians was SS Brigade Commander Emil Otto Rasch, commander of Einsatzgruppe C. Dr. Rasch had received his doctorate through a dissertation in jurisprudence and political economy. A dutiful man who believed that a commanding officer had to be present at executions of Jewish men, women and children. Rausch was arrested shortly after the war, but was not questioned, convicted or executed since he was diagnosed with advanced Parkinson’s disease, combined with dementia. He died in his cell in 1948.

The leader of Einsatzgruppe D, Otto Ohlendorf, who was arrested together with Heinrich Himmler in Flensburg, was able to give a number of testimonies. Ohlendorf was completely incorrigible, during the Nuremberg trial he claimied that he had acted as a dutiful and correct German officer:

It was not a racist programme for the annihilation of Jews in the Soviet Area but a general liquidation order primarily aimed at securing the newly won territory, a liquidation that would affect not only the Jews, but other population groups as well. […] the tasks of the firing squads were no worse than those of the “press-button killers” who dropped the atom bomb on Japan. […] the aim was that the individual leaders and men should be able to carry out the executions in a military manner acting on orders and should not have to make a decision of their own; it was, to all intents and purposes, an order which they were to carry out. On the other hand, it was known to me that through the emotional excitement of the executions ill-treatment could not be avoided, since the victims discovered too soon that they were to be executed and could not therefore endure prolonged nervous strain. [However] all ill-treatment, whether pysical or mental, was to be prevented through measures ordered by me.

While given his testimony, Ohlendorf did not show no remorse whatsoever:

Because to me it is inconceivable that a subordinate leader should not carry out orders given by the leaders of the State.

Leon Goldensohn, the psychiatrist who interrogated Ohlendorf with the task of “presenting a psychological profile” of the war criminal, stated that Ohlendorf:

looks like a burnt out ghost and his conscience, if you can call it that, is shiny clean and completely meaningless. The lack of affect is obvious, but not remarkable in the clinical sense.

Ohlendorf was sentenced to death for crimes against humanity and hanged in 1951. The Russian poet Yevgeny Yevtushenko did in 1961 write a poem about Babij Jar, some lines from it:

The wild grasses rustle over Babi Yar.

The trees look ominous,

like judges.

Here all things scream silently,

and, baring my head,

slowly I feel myself

turning grey.

O my Russian people!

I know

you

are international to the core.

But those with unclean hands

have often made a jingle of your purest name.

Putin! Of course, you cannot hear a voice as insignificant as mine. But… I'm asking you anyway. Did you forget this? Have you forgotten the blood that was flushed over Ukraine? All the suffering, all the death and how much of this misery was caused by your percursors? I read your compatriot Yevgeny Yevtushenko, as well as Gogol, Turgenev, Chekhov, Tolstoy, Dostoevsky, Akhmatova, Pasternak, Mandelstam, Bulgakov, Grossman and say onto you: “Shame on you!” You are declaring that you are saving Russians, that’s a lie, you’re dragging their name, their inheritance, their pride in the dirt – your unclean hands have made a jingle of their pure name.

Applebaum, Anne (2017) Red Famine: Stalin’s War on Ukraine. London: Penguin Books. Astashkevich, Irina (2018) Gendered Violence: Jewish Women in the the Pogroms of 1917 to 1921 (Jews of Russia & Eastern Europe and Their Legacy). Boston MA: Academic Studies Press. Boeck, Brian J. (2018) Stalin’s Scribe: Literature, Ambition, and Survival; the Life of Mikhail Sholokov. Winnipeg: Pegasus Books. Cameron, Sarah (2018) The Hungry Steppe: Famine, Violence, and the Making of Soviet Kazakhstan. Ithaca NY: Cornell University Press. Czapski, Józef (2018) Inhuman Land: Searching for the Truth in Soviet Russia 1941-1942. New York: NYRB Classics. Hilberg, Raul (1985) The Destruction of the European Jews. New York: Holmes & Meier. Mecacci, Luciano (2019) Besprizornye: Bambini randagi nella Russia sovietica (1917-1935). Milano: Adelphi. Rayfield, Donald (2004) Stalin and His Hangmen. London: Penguin Books. Sebag Montefiore, Simon (2014) Stalin: The Court of the Red Tsar. London Weidenfeld & Nicolson. Sen, Amartya (1982). Poverty and Famines: An Essay on Entitlement and Deprivation. Oxford: Oxford University Press. Sen, Amartya (2000) Development as Freedom. New York: Alfred A. Knopf. Sen, Amartya (2006) The Argumentative Indian: Writings on Indian Culture, History and Identity. London: Penguin Books. Snyder, Timothy (2011) Blood Lands: Europe Between Hitler and Stalin. London: Vintage. Yevtushenko, Yevgeny (1991) The Collected Poems 1952–1990. Edited by Albert C. Todd with the author and James Ragan. New York: Henry Holt and Company.

 

 

 

04/12/2022 00:37

Och detta är fortfarande liv! – Vilken evig fördömelse!

Arthur Rimbaud

 

Genom daglig konfrontation med eländet i Ukraina och Putins vansinne pendlar humöret mellan meningslös ilska och hjälplös hopplöshet. Vad är det för ett fundamentalt fel med mänskligheten? Hur kan någon vettig människa inbilla sig att ett angreppskrig skulle kunna orsaka annat än besinningslös förödelse? Hur är det möjligt att väldiga nationer kan underkasta sig en en enda individs vilja? Och vad kan man säga om Putins försvar för dessa groteska övergrepp? Att demilitarisera och avnazifiera Ukraina? Det framstår som en skymf av ett helt folk. Att ukrainare är i färd med att genomföra folkmord på ryssar? I en nation där såväl ryssar, ukrainare, romer och judar utsatts för det som han nu grundlöst anklagar deras ättlingar för och som de i själva verket utsattes för av representanter för den regim han är arvtagare till. Att han, Putin den Store, är en riddare i skinande rustning som i namn av den Heliga Moder Ryssland bekämpar moraliskt korrumperande inflytande från Väst och nu är i färd att frälsa Ukrainas ryssar från ondskan. O Sancta Simplicitas! En häxmästare i färd med att spinna ett nät av dödliga illusioner som nu materialiseras i form av krig och terror.

 

 

Det har dragits flera paralleller mellan början på Andra världskriget och Putins cyniska anfall på Ukraina. Inte minst Västs skamliga sätt att att för sin sinnesros skull slänga Tjeckoslovakien i gapet på nazisterna. För att inte tala om den tyska arméns oprovocerade blixtkrig mot Polen, ett oprovocerat anfall som slutligen utlöste hela Andra världskriget.

 

 

Klockan fyra på morgonen den förste september 1939 började tyska bomber utan förvarning falla över den polska staden Wielún. Det var ett experiment – var det möjligt att på kort tid slå ut allt försvar genom att terrorbomba en försvarslös civilbefolkning? Sjuttio ton bomber vräktes på kort tid över staden, folk flydde och då tyska marktrupper anlände fanns det fler döda än levande bland de totalförstörda byggnaderna. Nästa dag upprepades aktionen över 158 polska bosättningar. Den tionde september utsattes Warszawa för sjutton bombräder och så fortsatte det till mitten av månaden då staden, som den första europeiska storstad som utsatts för något liknande, blivit förstörd och försvaret upphört – efter det att 560 ton ”konventionella” bomber, och 72 ton ”eldbomber” vräkts över Warszawa och resulterat i 25 000 dödsoffer. Polackerna fortsatte dock ensamma kampen i resten av landet. Polen kapitulerade aldrig, varken för tyskarna eller ryssarna.

 

Visserligen hade Storbritannien och Frankrike förklarat tyskarna krig, men förutom att franska armén trängt in i Saar, för att sedan snabbt dra sig tillbaka, gjordes inga militära operationer för att stödja polackerna, vars armé till slut, efter det att Polen österifrån anfallits av Röda armén, tvingades lägga ner vapnen. Under de följande fem åren fortsatte sedan den tyska och ryska masslakten på polska medborgare.

 

 

Redan från början hade striden från anfallarnas sida varit fullkomligt hänsynslös. Varken den tyska eller den sovjetiska arméledningen ansåg Polen vara ett ”riktigt” land och dess armé var därmed inte heller en ”riktig armé”. Högst medvetet fördes kriget från angreppsmakternas sida helt, utan någon som helst hänsyn till internationellt fastslagna konventioner. Hitler hade beordrat sina soldater: ”Stäng era hjärtan för medlidande”. Krigsfångar och civilbefolkning som gjorde motstånd slaktades skoningslöst av såväl tyskar som ryssar. För Polens del resulterade fem års krig och tyskockupation i mellan 5.62 och 5.82 miljoner döda, medan under det år som Sovjet ockuperade de östra områdena dödades 150,00 polacker och 320,000 deporterades.

 

Till detta kan läggas den terror som Stalin mellan 1937 och 1938 satte in mot de polacker som levde i Sovjetunionen. Enbart i Ukraina arresterades 55,928 polacker (och ”polskvänliga” medarbetare), varav 47,327 avrättades, i Belarus avrättades 17,722 polacker och i Leningrad 6,597. På den samtida affischen nedan syns hur ryska bönder med gillande ser hur en sovjetisk soldat slår ner en hotande polsk general.

 

 

Slakten på polacker upprepades under Andra välrdskriget då polska officerare, intellektuella och soldater förts som fångar till Sovjetunionen för att sedermera likvideras där, bland annat i den illa beryktade Katynskogen – 21,892 mördades, de flesta genom nackskott från NKVDmedlemmar. Av de avlivades familjemedlemmar deporterades 60,677 kvinnor, barn och åldringar till Kazakstan.

 

 

En av de överlevande (han begrep aldrig varför han skonats) konstnären och reservofficeren Józeph Czaspki skrev en tragisk och välformulerad bok om hur han å sovjetiska och polska officerares vägnar rekryterade en polsk armé, som sedan genom Mellan Östern tog sig till Italien för att på de allierades sida bekämpa den tyska krigsmakten. Under sitt sökande efter polska frivilliga uppdagade Czaspki efterhand den smärtsamma sanningen om NKVDs mord på hans polska officerskamrater. Czaspkis bok är förutom Primo Levis Fristen den märkligaste och mest välskrivna skildring jag läst om krigsfångars skiftande öden i Sovjetunionen. Där Czaspki är bitter och kritisk är Auschwitzöverlevaren Levi mer uppskattande av ryssarna.

 

Glömska av en en lång och ytterst blodig historia av förtryck av Ukrainas befolkning och gripna av oro för sänkt levnadsstandard, atomkrig och än fruktansvärdare farhågor tvingas vi nu att som åskådare till Ukrainas lidande stödja lama försök att återigen föröka hejda en galen makthavares försök att cyniskt plåga och tillintetgöra försvarslösa kvinnor och barn.

 

 

Det skär i själen på en allt äldre man med ett älskat barnbarn att konfronteras med bilder av dessa oroade småttingar som med sina dockor och nallebjörnar gömmer sig i källare, sätts i bussar och på tåg och berövas all sin trygghet, sina föräldrar och sina unga liv.

 

 

 

Fortsätter denna meningslösa och alltför påtagliga mardröm och dess förintelse av moral och infrastruktur, väntar säkerligen den ena katastrofen efter den andra. Hälften av Ukrainas skörd, som är av yttersta betydelse för den globala livsmedelsförsörjningen, riskeras att gå förlorad på grund av Putins krig. Förra året skördade Ukraina rekordstora 106 miljoner ton spannmål och 25, eller till och med 50 procent av detta befaras förloras nu i år och, tillägger de flesta bedömare, ”det är en optimistisk prognos”.

 

 

Det är inte första gången Ukraina, Världens brödkorg, blir lidande genom spannmålsbrist och trots sin rikedom drabbats av förödande svält.

 

För flera år sedan sa en god vän till mig, som alla kallar Allen, även om han egentligen heter Hussein Rahman, att det faktiskt inte är helt korrekt att anta att masssvält orsakas av dåliga skördar. Allen är ovanligt kunnig inom det området. Han fick sin Ph.D. från Universitet I Dijon efter att ha forskat kring en högavkastande risvariant. Efter det arbetade han i 15 år för Världslivsmedelsprogrammet (WFP) och var då stationerad i Lesotho, Angola, Komorerna, Etiopien och Yemen. Under de senaste åren han arbetade för FN var han under brinnande krig för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) verksam i Somalia och Irak. Allen var övertygad om att hungersnöd huvudsakligen är en politisk fråga och att det inte finns några, eller åtminstone mycket få, exempel på att hungersnöd drabbar demokratiska samhällen.

 

 

 

Allen hade läst och skrivit om detta medan han studerade i Dijon och eftersom han kommer från Bangladesh hade han inspirerats av nobelpristagaren Amartya Sens bok Poverty and Famines, Fattigdom och svältkatastrofer, från 1982, i vilken Sen analyserade vad han som nioåring 1943 hade bevittnat i Bengalen – hur människor som dukat under för svält låg döda på gatorna. Drygt tre miljoner dog.

 

 

Amartya Sen går i bevis för att det trots missväxt fanns det 1943 i Bengalen tillräcklig matförsörjning, men på grund av panikköp, hamstring, militärens livsmedelslagring och främst en ekonomisk högkonjunktur som höjt matpriserna, hade främst jordlösa arbetare och städernas proletariat, vars löner inte följt med i utvecklingen, ingen möjlighet att få tag på tillräckligt med mat. Detta trots att den bengaliska livsmedelsproduktionen visserligen var lägre än föregående år, men högre än under de tidigare år då ingen svält hade förekommit.

 

Amartya Sens studier av den bengaliska svälten har fördjupats på ett sätt som knappast ger honom fel i sin iakttagelse att svält i allmänhet är skapad av människor och att den därmed också kan förhindras, eller åtminstone mildras. Senare års arkivstudier har visat att Winstons Churchills krigskabinett i det fjärran London vid upprepade tillfällen blivit varnade om att en svältkatastrof var under uppsegling. Den engelska regeringen var tidigt väl medveten om att den den alltför omfattande risexporten troligen skulle leda till hungersnöd, men man valde likväl att från Indien fortsätta exportera oföminskade mängder med ris till andra platser i Imperiet.

 


 

London slog dessutom dövörat till då indierna efterfrågade en utlovad miljon ton av vete i gengäld för det exporterade riset. Krigsledarna stod lutade över sina kartor och med cigarren i munnen konstaterade Churchill att indierna under alla förhållanden fortplantade sig som kaniner och undrade skämtsamt att om risbristen nu var så stor, hur kom det sig då att Gandhi fortfarande var i livet? Kriget stod i centrum för dessa mäns funderingar och för att undvika att japanerna, som anföll från Burma, eventuellt skulle kunna få tag på några förnödenheter konfiskerades väldiga risförråd och tusentals båtar från Bengalens kustområden.

 

 

Vid tanken på hur Churchill och hans medarbetare stod lutade över sina kartor för att kunna förutsäga och planera hur kriget skulle fortgå och avlöpa, kan jag inte låta bli att tänka på en dikt av Anna Achmatova, Sovjetunionens obestridda poetissa som genomlevde Leningrads belägring, vars två män avrättades och vars son tillbringade mer än tio år i Stalins läger. Hur Achmatova undrar över lidandet bakom alla dessa mängder av abstrakta uppgifter, siffror och statistik.

 

Jag skulle vilja namnge alla.

Ja, listan togs bort,

och den finns ingenstans att finna.

Till dem vävde jag en svepning

utav de fattiga ord jag hört.

Jag minns dem alltid och överallt.

Jag glömmer dem inte,

inte ens bland nya sorger.

 

 

Den grymma, känslokalla, uppmärksamhet med vilken ledare lutar sig över kartor, utan en tanke på det lidande de orsakar genom sina förhastade, sällsamt likgiltiga och likväl ödesdigra beslut.

 

Enligt Amartya Sen är det makthavares oförmåga, eller än värre – ovilja, att agera för det allmänna bästa och garantera matproducenternas frihet, som orsakar massvält. Givetvis har Sen blivit motsagd från olika håll, men jag är övertygad om att han haft rätt i att att det är människors allmänna ovilja att hjälpa varandra som orsakar svälten och en bristande insikt om att en rättvis resursfördelning är en garant för att vår välfärd skall kunna skydda oss från krig och svält.

 

En dödlig hunger är bland det mest förnedrande som kan drabba en mänsklig varelse. Förlamande svält leder inte till uppror. De flesta som drabbas av en allt uppslukande hunger tvingas in i en animalisk, instinktiv, allomfattande strävan att överleva. Under en svältkatastrof genomlider människor månader av obeskrivligt lidande, försvagade av hungeplågor som kan leda till galenskap, förlamning, död och oftast även gör det. Hela samhällssystem drabbas inte enbart av födobrist, utan även avsaknad av moral, ”anständighet” och medkänsla. Brott, våld och känslokyla sprider sig genom hela samhällskroppen och ersätts med en allas kamp mot alla, en desperat strid för den egna överlevnaden.

 

 

Inne i stalintidens GULAG och killing fields, i de tyska dödslägren, härskade svälten, parad med köld, utsatthet och det faktum att folk dog likt insekter omkring de lidandets offer som fortfarande bevarade en gnista mänsklighet. Fanns det i den gnistan fortfarande en tro på sin egen och andras mänsklighet? Då du tvingats göra avkall på det allt du tidigare trott och hoppats på? En kamp för att inte för sin egen överlevnads skull svika sig själv och andra. Klamra sig fast vid en förhoppning om att allt skall få ett slut, en final som innebar att du klarat dig. Att du, och kanske till och med dina nära kära, lyckats ta er igenom Helvetet med så mycket styrka och värdighet att ni möjligen skulle kunna orka med ansträngningen att åter förmå leva. Jag tror att de var mycket få förunnat att får en sådan nåd till livs. De som kunde berätta om ett mirakel, var de som överlevde – de visste att det var det enda skälet till att de liksom så många andra inte hade gått under.

 

 

Inte alla blir genom svält och plågor som djur, men många, kanske flesta, drabbas hårt av hopplöshet och hunger, som förutom fysiska smärtor har tvingats in i skam och förtvivlan. Inte utan att hänsynslösa makthavare emellanåt betraktat hunger som ett effektivt medel för att kuva sina fiender, få motspänstiga underlydande på knä, pacificera och förlama dem genom hunger och förtvivlan. Svält är ett vapen för de mäktiga och en bottenlös skam för de hjälplösa.

 

 

Då jag arbetade på Sida föll det på min lott att vara behjälplig vid arrangemanget av en föreställning för verkets personal. Jag tog tillfället i akt och iklädde mig en roll som jag alltid drömt om att få spela – Konferencieren, MC, i Kandor och Ebbs magnifika Cabaret. Tillsammans med mina kollegor skapade jag en nummerrevy som om den vore en mer modern variant än den som gavs på Kit Kat Klub i Berlin och vi sjöng och dansade. Innan dess hade jag ett otal gånger förundrats av Bob Fosses oförglömliga film och kunde varje sångnummer utantill. Min absoluta favorit var och är Money, Money! Med bland annat texten:

 

When you haven't any coal in the stove                 När du inte har någon kol i din spis
And you freeze in the winter                                   och fryser om vintern
And you curse to the wind at your fate                   och förbannar vinden för ditt öde,
When you haven't any shoes on your feet               när du inte har skor på fötterna,
Your coat's thin as paper                                        och rocken är tunn som papper
And you look 30 pounds underweight                     när du ser ut att ha förlorat 30 kilos vikt,
When you go to get a word of advice                      när du går för att nägra råd
From the fat little pastor                                         från den fete, lille pastorn
He will tell you to love evermore                            och han ber dig att älska mer.
But when hunger comes to rap                                Men, då hungern kommer och knackar
Rat-a-tat rat-a-tat at the window                             Rat-a-tat, rat-a-tat, på fönstret,
(At the window!)                                                       (på fönstret!),
Who's there? (hunger) oh, hunger!                          Vem där? Svält! Oh, svält!
See how love flies out the door.                                 Se, hur kärleken flyger sin kos.

Musikalen utspelar sig 1931, två år innan den tidens stora svältkatastrof drabbade Ukraina. Inledningen till ett nytt monumentalt blodbad som skulle genomdränka de ständigt omstridda områdena mellan de tyska och ryska väldena. Länder som kom att kallas för ”blodsländerna”. I bolsjevikernas Ukraina kan man inte påstå annat än att Amartya Sens beskrivning av mass-svält som orsakad och förvärrad av en odemokratiskt totalitär politik är i allra högsta grad korrekt.

 

Med tanke på Putins intensiva propaganda kring Ukraina som ett ryskt kärnland kan det kanske vara lönt att påpeka att det den största delen av området, innan det under Katarina den Stora under 1780-talet hade annekterats av Ryssland, under århundraden hade splittrats och slitits mellan ruthener, polacker, mongoler, tatarer, turkar, moskoviter och till och med svenskar, alltmedan området också beboddes av ryssar, judar, romer, greker, tyskar och italienare.

 

Innan ryssarna ryckt in i området med full styrka, hade det sedan 1648 i stort sett dominerats av zaporogkosackerna. Kosacker var en frisinnad samling bönder och krigare, som till en början antagligen främst varit förrymda livegna och slavar som med tiden förenats med andra människor som hamnat i de trakter som på både polska och ryska kallades ”gränsbygderna”, Ukraina.

 

 

Oftast ”kontrollerades” kosackerna och andra stäppinvånare av det polska kungadömet, i union med Litauen, och flera av den bördiga jordens invånare förtryckets under vissa tider av polska herremän, som också kunde förena sina stridskrafter med de ”fria” kosackhorderna, speciellt i en gemensam kamp mot turkarna. Polackerna var i allmänhet katoliker, medan kosackerna var ortodoxa. År 1648 hade hetmanen, kosackledaren, Bohdan Khelmelnysky lett ett uppror mot polackerna och efter att ha segrat kontrollerade kosackerna under ständiga skärmlystningar, och i emellanåt regelrätta slag, de ukrainska stäpperna.

 

 

Under min slukarålder läste jag med fascination romaner om 1600-talets kosacker – Sienkiewicz Med eld och svärd och Gogols Taras Bulba, som jag funnit i min morfars bibliotek. Vid läsningen av dessa romaner upptäckte jag givetvis inte de etniska stereotyperna, den högspända nationalismen och ”gå-på-aktigheten”. Inte heller fick jag klart för mig den otäcka fonden till Khelmelnyskys uppror. Kosackledarens hat till de polska szlachta, adelsmännen, och judarna, som han ansåg vara deras handgångna män och trogna tjänare. Khelmelnyskys horder dödade uppskattningsvis 40 000 till 50 000 judar och då fredsfördragen slöts förbjöds alla judar att bo på det territorium som kontrollerades av kosackrebellerna. 

 

 

Det är dock tveksamt om kosackernas hat främst piskades fram av judarnas roll som skatteindrivare, det kom sig snarast av religiös glöd och det faktum att de försvarslösa judarna tydde sig till sina polska överherrar, eftersom de för dem representerade skydd och en viss trygghet. Detta insåg jag inte förrän jag läst Bashevis Singers Satan i Goray, som handlade om efterverkningarna av Khelmelnyskys härjningar och hur förtvivlade och förvirrade judiska överlevare sökte ett desperat hopp i den ”falske Messias” Sabbati Zevis läror. En galen värld fylld av en fanatiskt stegrad oro och dybbuks, illvilliga, onda andar som kunde besätta människor.

 

 

Det ryska inbördeskriget och det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921, som bland annat har skildrats av ukrainska mästerberättare som Michail Bulgakov och Isaac Babel, var en katastrof för Ukraina och resulterade i 1.5 miljoner döda. Följden av krig och umbäranden blev en förödande hungersnöd. Ukraina drabbades hårt, men denna gång var brännpunkten för den värsta nöden i områden kring Volga. Mellan 1921 och 1923 dog fem miljoner människor, men till skillnad mot vad som komma skulle, bad bolsjevikernas ledare världens folk om hjälp. Lenin och Gorkij skrev ett öppet brev och vädjade till ”alla rättänkande européer och amerikaner: ´Skänk oss mat och medicin´”. Genom främst den amerikanska hjälporganisationen ARA, men också en mängd europeiska initiativ och 250 000 ryssar utfodrades fram till och med 1923 dagligen över 10 miljoner människor.

 

 

Då farsoten var över frågade sig folk: ”Kunde det bli värre? Nu måste väl ändå den förväntade freden och välståndet infinna sig.” Knappast.

 

Såväl Hitler som Stalin eftersträvade kontroll över Ukrainas vetefält. Efter Första världskriget hade Tyskland förlorat sina – för all del betydligt blygsammare än Frankrikes och Englands – kolonier och de hade även besegrats i Väst. Men, på östfronten hade faktiskt de tyska arméerna segrat och innan de efter mindre än ett år efter freden i Brest-Litovsk hade tvingats avsäga sig kontrollen av de väldiga landområden de vunnit, fortsatte erörvringslystna stortyskar att rikta lystna blickar mot Die Lebensraum, livsutrymmet, i Öst. Hitler och hans anhang drömde om hur Ukrainas vetestinna fält skulle befolkas med driftiga arier och deras slaviska trälar. De skulle föda den växande industrin och arbetarklassen i det västerländska fosterlandet.

 

 

Stalins drömmar var inte mindre storslagna. Ukraina var mer än en källa till förnödenheter. Det var en plats som skulle förändra alla ekonomiska lagar. Härifrån skulle Sovjetunionen frälsas från fattigdom och isolering – en hel kontinent skulle skapas om. Närd genom säden från Ukrainas svarta jord skulle en väldig här av industriarbetare bygga upp ett utopiskt, högteknologiskt kommunistvälde. Ukrainas rikliga skördeöverproduktion skulle säljas till utlandet och bekosta sådant som behövdes för att sätta igång den väldiga utvecklingen.

En sådan enorm mobilisering kunde inte schabblas bort genom halvmesyrer och demokratiskt käbbel. Här krävdes ingen polsk riksdag, utan målinriktad, kallblodig planering där varje medborgare förvandlades till en kugge i ett välsmort, välkontrollerat maskineri. Men, hur skulle man få motsträviga, tjurskalliga och stockkonservativa bondläppar att röra sig i rätt riktning? Gammaltroende som förfasade sig vid åsynen av en traktorfabrik och inbillade sig att det var ett Djävulens bländverk.

Varje bondfamilj kunde inte tillåtas berika sig på egen hand och och knega vidare längs samma gamla plogfåror där familj, kyrka och by var viktigare än den framåtblickande arbetarklassen, vetenskapen och en välvillig, rationellt organiserad Stat. Allt måste likriktas. Männsikor skulle radikalt omvandlas, från att vara nertyckta bondstackare dignanade under bördan av uråldriga jordbruksmetoder, förlamande vidskeplighet och parasiterande storbönder, skulle de sträcka på ryggarna och erbjudas utbildning, tillgång till vetenskapliga landvinningar och beredas plats i framväxande kolchozer och fabriker, som de här unga kvinnorna i en fabrik i Donetsk.

Men det var bråttom. Sovjetunionen var ett enormt land och i mångt och mycket efterblivet i jämförelse med flera av sina alltmer hotfulla grannländer. Stalin fruktade landets ärkefiender – Polen som 1921 mot förmodan hade hejdat den Röda Arméns framfart mot väst, och trots Lenins förhoppningar om motsatsen tyckes inte Västkapitalismen ha försvagas och de västliga demokratierna skulle inte än på länge krossas av revolterande arbetare. Istället fann det risk för att de med sin överlägsna teknologi skulle anfalla och betvinga sig ett Sovjetunionen som sargats av krig och svält. I öst växte sig en annan motståndare allt starkare och hotfullare – Japan. Västs och Östs spioner, sabotörer och infiltratör hotade i Stalins sinnevärld hans rike att frätas sönder inifrån, samtidigt som fiender mobiliserades runtomkring.

Massiv industriproduktion och ett effektiviserat, industrialiserat jordbruk i form av kollektiv, kolchozer, måste omedelbart byggas upp, samtidigt som reaktionärer, sabotörer och spioner måste rensas ut och oskadliggöras. Ett problem i Ukraina var dock den långsträckta, porösa gränsen mot Polen och delstatens ofta våldsamma motstånd mot bolsjevikerna.

Då Första världskriget bröt var stora delar av det nuvarande Ukrainas västra och sydvästra delar en del av det Österikisk-Ungerska Imperiet, något som betydde att då den kejserliga ryska armén trängde in i det österiskisk-ungersla Galizien slogs 250,000 ukrainare för Österike-Ungern, medan 3,5 miljoner slogs på den ryska sidan, alltmedan ukrainsk civilbefolkning hamnade i skottlinjen mellan de båda väldiga arméerna.

Ukraina förlorade 1,5 miljoner människor under krigsåren och ukrainska nationalister fick ett allt större stöd för deras önskan att förena ”sitt folk” inom ett självständigt rikes gränser, men dessa förhoppningar grusades då det i Versailles beslöts att den största delen av Ukraina skulle tillfalla Sovjetunionen och bli en av dess delrepubliker. Återvändande, krigströtta soldater hade dock dessförinnan i Kyiv samlats för en All-Ukrainsk Kongress för Soldatrepresentanter och den artonde maj 1917 grundat en Ukrainsk Allmän Militärkommitté. Befälhavare för den nyinstiftade armén blev Symon Petliuria (1879-1826), en journalist som främst varit verksam i Skt Petersburg. Det ukrainska språket hade sedan 1873 varit totalförbjudet inom hela det ryska imperiet och Petiliura fann det lättare att verka i Imperiets huvudstad än i Ukraina.

Bråk inom ledningen för vad som ansågs vara vara upphovet till den Ukrainiska Republiken ledde dock till Petliura lämnade dess regering och tog befäl över Haidama Kish, en ”frivillig armé”. Under fyra års strider bekämpade Petliura såväl de bolsjevikiska som de ”vita” trupperna, de två huvud antagonisterna i det blodiga ryska inbördeskriget och han hamnade ofta på den polska arméns sida. Polackerna hade försäkrat Petliura att de stödde ett självständigt Ukraina.

 

Petliuras tragedi var hans odisciplinerade trupper. Flera var krigsskadade veteraner och även om de flesta var av bondestam hade deras rötter ryckts upp och de flesta av dem hade förlorat kontakten med sina anhöriga, om de nu inte dött. Få hade någon arbets- eller hantverksbakgrund och kriget hade hindrat deras utbildning. Soldathoparna var under oavbrutet hot och ständigt i rörelse. Hjälpligt tyglade arméenheter begick ohyggliga övergrepp mot civilbefolkningen, speciellt judar råkade illa ut. Samtliga arméer som deltog i den blodiga inbördeskonflikten i Ukraina gjorde sig skyldiga till mord på judar, men Petliuras Frivilligarmé var definitivt värst. Det har beräknats att mellan 35 000 och 50 000 judar massakrerades under fyra år av ukrainskt inbördeskrig.

 

 

Judeprogromerna kunde inte stävjas. Petliura utfärdade en sträng order om att att  judeförföljelser och pogromer absolut intre fick förkomma och inte på någta villkors vis kunde tolereras, speciellt som utländska obeservatörer, inte minst de som kommit för att mildra svälten, inte kunde undgå att bli vittnen till barabriet och rapportera om vad de sett till sina uppdragsgivare.

 

Det är dags att inse att världens judiska befolkning – deras barn, deras kvinnor – har varit förslavade och berövade sin nationella frihet, precis som vi varit. De skall inte skiljas från oss; sedan urminnes tider har de levt tillsammans med oss och delat våra öden och vår olycka. Jag beordrar med emfas att alla de som hetsar er till att genomföra pogromer skall utvisas från vår armé och ställas inför rätta som fosterlandsförrädare. Låt domstolarna döma dem för deras handlingar, utan att bespara dessa brottslingar lagens strängaste straff. Ukrainas Nationella Regering inser all den skada som pogromer tillfogar Staten och har utfärdat en proklamation till hela landets befolkningen med en vädjan om att opponera sig mot dem.

 

Ansträngningen var förgäves, massvåldtäkter och pogromer riktade mot judar fortsatte. Då Petliura levde i exil i Paris blev han 1926 hindrad på gatan av en anarkist, Sholom Schwarzbard, som fått fjorton släktingar massakrerade i en pogrom utförd av Frivilligarmén. ”Är ni Herr Petliura?” undrade Schwarzbard. På Petliura viftade bekräftande med sin promenadkäpp tog Swarzbard ett steg framåt och väste: ”Smutsiga hund, mitt folks mördare. Försvara er själv” och avlossade sedan fem skott rakt in Petliuras bröst.

Även flera av kosackförbanden, som slogs på samtliga sidor i konflikten, men främst på De Vitas sida, gjorde sig även de skyldiga till otäcka övergrepp på judar. De utgjorde endast en del av de demoraliserade, rotlösa och mordiska grupper som i början av tjugotalet drev omkring i städerna och på den ukrainska landsbygden. Ett chockat ögonvittne, en amerikansk hjälparbetare skrev:

Runt omkring i städerna och i shtetlerna rör sig rövarband, rebeller, folkhopar eller helt enkelt bönder beväpnade med höggafflar och liar, skrikande olika slagord med alla slags krav, eller utan alla dessa gasvävsgardiner [förevändningar] – alla pryglar, torterar, lemlästar judar. Det finns flera dussin anförare. Så gott som var och en av dem har smeknamn lånade från folksagor eller skräplitteratur.

Kosackerna var en grupp för sig. De omgavs av en skräckblandad romantisk nimbus och betraktades som vilda, oförvägna krigare. Exotiska, men likväl välkända främlingar. Otyglade, starka och hämningslösa var de dock kända för att vara obrottsligt lojala mot sina kosackkamrater. Likt pojkböckernas indianer ansågs de leva i fullkomligt harmoni med sin omgivande natur och red som om de vore ett med sina hästar. Det var inte så underligt att andra grupperingar, såväl kriminella som nationellt sinnade, försökte efterlikna dem och att även de kallade sig för kosacker och hetmaner.

Men, de genuina kosackerna, som levde i enlighet med sina gruppers traditioner och regler skulle absolut inte ha identifierat sig med en speciell ”nationalitet”. Deras identitet låg någon annanstans. De var ”fria män”, med sina alldeles speciella traditioner och fasta, inbördes regelverk. Kosackidentitet var inte baserad på deras etnicitet, utan på deras gemenskap. Kosackerna var inte en etniskt homogen grupp människor och de identifierade sig varken med sig ryssar eller ukrainare.

Kosacker, liksom Vita officerare, hade liknande motiv för att slåss mot bolsjevikerna. Som ett resultat av revolutionen hade de förlorat sina speciella privilegier. Den bolsjevikiska politiken mot kosacker var mycket enkel – utan omsep deklarerades det att målet var att upplösa kosackarméerna och avskaffa kosackprivilegier och markägande. Varje försök att upprätthålla de traditionella kosackenhetarna uppfattades som kontrarevolutionär verksamhet och möttes med våld.

Kosackerna som gjort sig kända som utmärkta ryttare och hängivna soldater hade på egna villkor gjort avtal med skilda makthavare och ofta tjänat direkt under de ryska tsarerna (när de inte som Pugachev och Mazepa gjorde uppror). Genom århundraden hade de behållit sin status och avskydde i allmänhet bolsjevikernas försök att minska deras friheter, fast en och annan kosackgrupp gick trots det över till De Rödas sida, exempelvis enheter i Semjon Bujonnys ryttararmé, som kämpade mot polackerna och under Andra världskriget.

Att enrollera sig i bolsjevikstyrkorna kunde för en del kosacker vara en överlevnadsfråga. Många blev lidande genom sin obändiga vägran att underordna sig Staten. Mellan 1918 och 1924 avrättades en stor mängd kosacker och än fler tvångsförflyttades. I områden kring Don, öster om Ukraina, bodde år 1918, 4.5 miljoner människor, av vilka hälften åtnjöt kosackprivilegier, tre år senare hade befolkningen mer än halverats.

I sin roman Stilla flyter Don gav Mikhail Sholokov, som själv inte var kosack, en levande och spännande fresk av donkosackernas liv under inbördeskriget. I romanen byter dess hjälte, Grigory, sida gång på gång. Trots socialrealismens tvångströja lyckades den unge Sholokov, han var endast tjugotvå år, ge djup och relief åt sina gestalter och sin berättelse och vann även Stalins entusiasm och stöd. Sholokov var i själva verket en av de få som med livet i behåll för den livsfarlige och lynnige diktatorn vågat beskriva hur den statsunderstödda svälten härjade i Donområdet. I flera brev som han skrev till Stalin under den värsta krisen mellan 1931 och 1932 beskrev Sholokov i detalj vad som skedde på landsbygden:

Just nu svälter kolchozbönder och enskilda jordbrukare ihjäl; vuxna och barn svullnar upp av svält och äter allt som människor inte bör äta, med början i kadaver och med slut bland ekbark och träskrötter. […] Det är så bittert, kamrat Stalin! Ditt hjärta blöder när du ser allt detta med dina egna ögon.

Sholokov till och med dristade sig att anmärka på kommissariernas och NKVD:s godtyckliga våld och opåkallade grymhet: ”Vi måste sätta stopp för det skamliga tortyrsystem som som nu tillämpas på fångar.”

Mot förmodan svarade Stalin Sholokovs samtliga brev. Han påpekade att Sholokov gick långt utanför gränserna för sitt författarskap och ägnade sig åt politik, något som han inte begrep sig på. Men, i viss mån gav diktatorn Sholokov viss rätt och ombesörjde matleveranser till de områden som fanns i författarens närskap, alltmedan han beklagade den empati Sholokov visade för ”våra uppskattade spannmålsskördare” som enligt honom till största delen var fifflare och sabotörer. Det var något av ett mirakel att Sholokov klarade sig undan Stalins förföljelser, han måste ha uppskattat den unge skämtaren och suputen.

Diktatorns kvävande krav på ett nytt, stort epos om kollektiviseringen och en oförmåga att upprepa sin tidigare författarprestation fick dock Sholokov att sjunka allt djupare ner i alkoholism och självfossilering. Han bevarade dock en aggressiv antisemitism och kunde även efter Stalins fall uttala sig positivt om stalintiden. Efter ett sådant anförande fann Sholokov vid ett tillfälle att folk i ilska slängt högar med Stilla flyter Don utanför hans dörr.

Om inte min gode vän och klasskamrat Dan på gymnasiet hade hållit ett oförglömligt föredrag om Stilla flyter Don hade jag säkerligen aldrig läst romanen, men jag gjorde det med stort intresse och minns fortfarande flera scener, kanske hjälpt av en populär Tv-serie som även den gavs i min ungdom.

Efter den stora svälten vid tjugotalets början hade de tidigare strikt kontrollerade marknaderna åter öppnats för enskilda försäljare och Statens tryck över bönderna lättat, men då Stalin kände sig säkrare i sadeln började hans yviga planer för massproduktion ta form och blommade ut i den första femårsplanen som genomfördes mellan 1928 och 1932. Då bönderna visade sig vara ovilliga att satsa på kolzhozjordbruk och traktordepåer, alltmedan jordbruksproduktionen snabbt minskade istället för att öka gav Stalin OGPU, den Allunioella Politiska Förvaltningen, d.v.s. säkerhetspolisen, i uppdrag att kartlägga egendomsförhållanden hos samtliga sovjetiska bönder för att därigenom kunna identifiera hamstrare, spekulatörer, profitörer och sabotörer. En klappjakt på så kallade kulaker, knytnävar, inleddes, detta var ett smädeord för rika, snåla bönder. På Stalins tid blev kulaker liktydigt med sådana jordbrukare som vägrade att överge sina jordbruk för att ansluta sig till kolzhozer, fast de framställdes genomgående som bukstinna parasiter som sög kraft och must ur sina bondegrannar. Den störtsjö av nidbilder som vräktes över dessa kulaker hade sällan någon motsvarighet i verkligheten.

1929 deklarerade Stalin att kulakerna skulle ”likvideras som en klass”. Tal om likvidation hade det ordet redan vid bolsjevikernas maktövertagande 1917 varit en integrerad del av deras våldsamma vokabulär och för många av de som förföljdes av Stat och Parti framstod deras hammare och skära inte enbart som symboler för arbetares och bönders arbetsredskap, utan för Dödens skära och stenkrossarens slägga.

Till och med propagandans rödhuckleförsedda Moder Ryssland kunde av oppositionen förvandlas till Dödens budbärare.

När börskraschen 1929 följdes av en lång- och djupgående depression lockades många vänstersympatisörer att tro att Sovjetunionen klarat sig ur kapitalismens dödsfälla och att Arbetarnas Republik nu skulle segla förbi det hopplöst korrupta och degenererade Väst. Stalins propagandamaskineri var inte sent med att framställa detta himmelrike, inte fyllt av mjölk och honung utan av vete och traktorer, som ett Paradisets hemvist på jorden.

Skyddat inte enbart av vapen, utan även av sina rikliga skördar som gödde Sovjets folk och därmed även kunde betraktas som en form av försvarsvapen.

Samtidigt ansades och rensades ogräset. Redan under de första fyra månaderna av 1930 hade 113,637 människor transporterats bort från Ukraina under förevändningen att de var kulaker. Snart hade 300,000 ukrainska kulaker forslats från Ukraina till bosättningsområden och läger i den europeiska delen av Ryssland, i Sibirien och i Kazakstan. Läger kunde vara de som låg i Solovki, en arkipelag i Vita Havet, eller Belomor, centrum för de 170,000 slavarbetare som genom sten och frusen jord grävde och sprängde fram en kanal mellan Baltikum och Vita Havet. Efter 20 månader av lidande och död (uppskattningen av antalet dödsfall rör sig mellan 12,000 och 25,000, främst orsakade genom akut svält) visade sig kanalen vara tämligen onödig, den var för grund för större fartyg och frös igen under hälften av året. I Kazakstan hade människor redan börjat dö i hundratusental, efter det att nomader tvingats slakta sina boskapshjordar i statliga försök att göra kazakerna till bofasta jordbrukare.

I Ukraina förvärrades förhållandena. De traditionella ledarna för bondekollektiven hade stämplats som kulaker, dödats eller deporterats och byarna var i upplösningstillstånd. De kvarvarande och allt fattigare bönderna tvingades genom skatteavgifter och rekvisitioner av redskap, boskap och skördar att ansluta sig till kollektiven. 

1931 års skörd blev miserabel, inte alls så riklig som den året tidigare och som använts för att fastställa 1931 års kvoter. Vädret var uselt, boskap hade slaktats då bönderna tvingats in i kollektiven, traktorerna var inte så effektiva som förväntat och Staten krävde spannmål för export och för att föda den växande industriarbetarklassen – Ukrainas gula guld. Men, myndigheterna kunde inte förmå sig att varken beklaga eller lägga om sin felslagna jordbrukspolitik. Eländet skylldes på kulaker, hamstrare, sabotörer och utländska infiltratörer, främst polacker.

Det var omöjligt att fylla kvoterna, men Staten propsade på att de måste fyllas. Energiska OGPU män skickades ut för att leta rätt på undangömt vete och kött och i sin galenskap lät myndigheterna till och med sända iväg nästa års utsäde. Katastrofen kunde inte undvikas. Under sommaren nåddes folk i Ukraina av meddelanden om att en miljon redan dött av svält i Kazakstan och snart fanns döden överallt i Ukraina. Vansinnet växte i omfattning. I november 1932 dekreterades att de jordbrukskollektiv som inte i tid levererat sin kvot skulle ådömas att så fort som möjligt pressa fram flera gånger så mycket. Ingen respit gavs, säden måste fram i de mängder som Staten fastställt, om mer tid hade getts kanske mer säd kunde ha producerats, men nu var det omöjligt. Gränserna stängdes, tågbiljetter och interna pass förvägrades landsortsbefolkningen, detta var otroligt nog ett försök att stävja en ”kontrarevolutionär plan” som enligt myndigheterna gick upp att ”exponera missvisande svält och fattigdom för utomstående”.

En och annan lyckades fotografera de lik som låg sprida på gatorna i Ukrainas städer, innan de plockats upp. Speciellt plågsamt för de få besökare och resenärer som lyckats ta sig in i landet var att konfronteras med stora horder av föräldralösa barn och förtvivlade mödrar som bad förbipasserande att ta hand om deras döende, utmärglade spädbarn. Ofta dog föräldrar av svält innan deras barn dukade under och föräldralösa stackare trängdes på järnvägsstationer, vid kolzhozer och fabriker. Flera fångades in som om de vore vilda hundar och förpassades utom synhåll till ”barnhem, som även de saknade mat och där barnen dog.

En av de få, som under stort motstånd från sovjetiska myndigheter och under ramaskrin från Sovjetunionens internationella akolyter, lyckades publicera artiklar och fotografier från en helvetisk färd genom svältens Ukraina var den modige, walesiske och rysktalande journalisten Gareth Jones. Två år efter publiceringen av hans uppseendeväckande artiklar kidnappades och mördades Jones uppenbarligen på uppdrag av NKVD (den organisation som 1934 hade efterträtt OGPU).

I början av 1933 hade den ukrainska landsbygden tystnat. Var och en som känner en livlig jordbruksbygd kan med lätthet erinra sig dess symfoni av ljud och hur luften bär dem vida omkring – tuppars galande, hundskall, höns kacklande, grisar och ankor, människors rop och tal, barns skratt och skrik, fågelsång i snår och från hustak. Till och med de politruker som kommit för att snoka rätt på undangömda födoämnen och arrestera ”oppositionella element” har vittnat om hur de hamnat i en främmande, oerhört kuslig värld. Obegravda lik låg på stigar och bygator, men värst av allt var att konfronteras med de människor som fortfarande levde. På deras ömsom hopskrumpna, ömsom uppsvullna, såriga kroppar stramade huden över benknotor och revben, så tunn att den tycktes vara av papper, eller som om svältoffren hade blivit genomskinliga. Huvuden på vuxna och barn tycktes onaturligt stora, halsarna förlängda; ben och armar var som stickor, magar uppsvällda med huden spänd som trumskinn och överallt uppgivna eller slocknade blickar, ett tigande lidande. Om någon av dessa varelser, som tycktes ha kommit från en annan planet, fick något att äta hände det ofta att de dog kort därpå. Deras förändrade organism hade inte förmått klara chocken av näringstillskottet.

Vid extrem svält kannibaliserar kroppen sig själv. Den slukar sin glukos, sitt fett, sina vävnader, kött och proteiner, till och med skinnet sugs ut och skrumpnar ihop, ögonen tränger fram ur sina hålor, all kraft försvinner ur den hungrande, alltmedan immunsystemet kollapsar och sjukdomar ansätter yttre och inre organ.

Mitt i alla dessa obeskrivliga plågor fanns närvaron av en statsstödd absurditet som innebar att medan omvärlden hölls ovetande om vad som försiggick forslades oavbrutet födoämnen inte in till de nödlidande utan bort från dem, alltmedan svältoffren anklagades för sitt eget förtvivlade tillstånd – landsförrädare, sabotörer, hamstrare, reaktionärer. De till och med straffades, avrättades, eller fördes bort till läger för att försvagade och utsvultna försöka överleva i extrem köld eller hetta. Ett exempel på de absurditeter som förekom:

Den ukrainske musikern Yosip Panasenko och hans trupp med banduraspelare engagerades av myndigheterna för att ”föra kultur till de svältdrabbade”. De finner by efter by totalt övergiven. På en plats stiger de in i ett hus – två flickor ligger döda i en säng, ur ugnen sticker två mansben ut, en galen kvinna ligger på knä och skrapar golvet med sina naglar.

Benen i spisen vittnade om fruktansvärd realitet som funnits redan under svälten i början av 20-talet, men då hade chocken varit stor och myndigheterna hade noggrant dokumenterat vad som skedde, fotograferat, intervjuat och bokfört alltmedan omvärlden gjordes uppmärksam på den fruktansvärda sanningen – kannibalism. Ett av mänsklighetens största tabun och en källa till skam och förtvivlan.

Sådant offentliggjordes inte på 30-talet. Det var först långt efter holodomor (holod – svält, mor – pest) som det uppdagades att myndigheterna faktiskt hade registrerat den utbredda kannibalismen och att under 1933 hade 2,505 uthungrade personer dömts för kannibalism, förövarna var säkert många fler.

Den antagna siffran för ukrainska dödsfall under holodomor (1932-1933) är 3.3 miljoner, alltmedan det samtidigt dog 67,297 av svält i arbetsgren och 241,355 i de bosättningsområden kulakerna och deras familjer hade deporterats till. Tusentals dog även på väg till dessa platser i det avlägsna Sibirien eller Kazakstan, många av dem, kanske de flesta, var ukrainare.

De deporterade kulaker som mellan 1930 och 1933 hamnat i Kazakstan kom från ett killing field till ett annat. Kazakstan hade 1928 drabbats av Zhut, en period av extrem kyla som gjorde att boskapen inte kunde finna bete och svalt ihjäl. Sovjetmyndigheterna såg sin chans att konfiskera överlevande boskap från rikare kazaker, som här inte kallades för kulaker utan bai (hövdingar), och samtidigt övertyga andra kazaker om fördelarna med att ansluta sig till ett jordbrukskollektiv.

 

Mer än 10,000 bai deporterades bort från sitt hemland, efter att ha förlorat sin mark och boskap. Mellan 1929 och 1932 beslagtog sovjetiska Staten den större delen av Kazakstans boskap och spannmål. En tredjedel av spannmålet, en miljon ton, distribuerades till stadsbefolkningen. Kazakerna svalt dock främst för att köttproduktionen var otillräcklig och då 200,000 ”bosättare” och f.d. GULAGfångar fördes till landet för att öppna jordbruk gick en del av den redan knapphändiga kazakiska matproduktion till dem. Alltmedan tiotusentals kazaker fördrevs från betesmarker och jordplättar.

Den kazakiska svälten blev den procentuellt värsta sovjetiska hungersnöden. Fler människor dog i den ukrainska holodomoren, men Kazakstan förlorade genom sovjetstatens interventioner mer än hälften av sin befolkning – 1.5 miljoner, och av dem var 1,3 miljoner kazaker, resten hade tvångsdeporterats från andra platser i Sovjetunionen. 665,000 kazaker flydde tillsammans med sin boskap hungersnöden, främst in i Kina, Mongoliet, Afghanistan och Iran.

Den sovjetiske ledare som översåg tragedin var Filipp Goloshchyokin (1876 – 1941), ursprungligen tandtekniker från Nevel vid Belarus norra gräns blev han dock snart yrkesrevolutionär och åkte in och ut ur fängelser. En tid var han även deporterad till Sibirien. Goloshchyokin var med och grundade det Ryska kommunistiska partiet (Bolsjevikerna) och efter deras statskupp 1917 blev han Militärkommissarie över Ural, stationerad till Yeakterinburg (Sverdlovsk) där han tog initiativet till och utförde avrättningen av tsarfamiljen.

I februari1925 utsågs Goloshchyokin till Förste Sekreterare i den nybildade Kazakiska Autonoma Socialistiska Sovjetrepubliken och verkade fram till 1933 som republikens så gott som enväldige härskare. Det var under Goloshchyokins överinseende som den fatala kollektiviseringen ägde rum. De som kände har beskrivit honom som en kylig cyniker, distanserad från sina undersåtar:

 

Det här är en typisk Leninist. En man som inte dämpar något blodflöde, en egenskap som är särskilt tydlig genom hans natur; bödeln, grym och med vissa inslag av degeneration. I sällskapslivet är han arrogant, demagogisk, cynisk. Han ansåg inte kazakerna vara fullt mänskliga. Goloshchyokin dök inte alls upp ute i Kazakstan och konstaterade att där fanns egentligen ingen sovjetmakt, skulle man etablera en sådan vore det ”nödvändigt” att iscensätta en ”liten oktober” [bolsjevik-kupp].

 

 

Klagomålen duggade tätt över Goloshchyokin, men Stalin lät honom hållas och lyssnade till hans försäkran om att femårsplanen och kollektiviseringen var en succé. Helt oväntat hämtades dock Goloshchyokin 1933 tillbaka till Moskva, där han verkade på en mer undanskymd post som skiljedomare vid USSR:s Råd för folkkommissarier där förblev Goloshchyokin oantastad fram till 1939 då chefen för NKVD, Yezhov, Stalins blodige lille dvärg, avsattes. Innan Yezhov avrättades hade han under långvarig tortyr producerat en omfattande mängd ”bekännelser” som bland annat avslöjade att han och Goloshchyokin varit älskare. Homosexualitet hade kriminaliserats 1937 och det var antagligen den böjelsen, och varken massmord eller gynnandet av mass-svält, som ledde till att Goloshchyokin slutligen blev avrättad.

Det framgår tydligt att Stalin varit övertygad om att Yezhov konspirerat mot honom, en misstanke som eldats under ordentligt av Yezhovs efterträdare, den lika sinistre Lavrentij Berija. Om den blodige dvärgens perverterade utsvävningar, med såväl kvinnor som män, även de varit avgörande för hans fall är dock inte helt givet. Stalin var visserligen i mångt och mycket en pryd viktorian som avskydde exponerandet av öppen erotik och uppriktiga ömhetsbetyglser, fast i en inre krets av vulgära kamrater axlade rollen som en rå machokille. Han uttalade ofta sitt förakt för homosexuella, hans gängse beteckning varde degenerade”. Dock var han långtifrån okunnig om, tolererade och använde för egna ändamål all den”högspänning” som rådde bland ”stormännen” inom hans krets. En oavbruten nervositet var sammanblndad med en berusande makt över liv och död, som fick detta privilegierade fåtal att tro sig vara undantagna från allmänt vedertagen moral och mänskliga hänsyn, samtidigt som de var inbegripna i ett dynamiskt tumult där människor steg och föll. Ena dagen kunde du vara upphöjd och hyllad, enbart för att nästa dag torteras i en blodbestänkt NKVDkällare för att efter månader av outhärdliga ”förhör” släpas ut på en bakgård och dödas med ett nackskott.

Denna psykotiska maktkonstellation var inte oöverskådlig och aktörerna dök ständigt upp i varandras närshet. Exempelvis så tycks även vid Yezhovs fall den märkligt oantastade ”kosackförfattaren” Sholokov ha spelat en roll. Likt flera andra författare hade han haft ett intimt förhållande med Yezhovs lika promiskuösa hustru Jevgenija och Yezhov lät upenbarligen avlyssna och skugga Sholokov som irriterad gick rakt till Stalin, beklagade sig och lade fram allt han visste om Yezhovs oegentligheter. Istället för att försvara den man som han träffade så gott som dagligen för att fastställa avrättningar och planera tortyr, försäkrade Stalin sin gode författarvän Sholokov att han redan var besviken på Yezhov och att alla de brott NKVDchefen misstänktes för skulle undersökas.

All denna öppenhet gentemot Sholokov är förbluffande, Den alkoholiserade författaren hade till och med vid flera tillfällen iakttagits då han till Stalin sagt att han ansåg det ovärdigt att en man som han kunde acceptera all den persondyrkan som visades honom. Vid ett sådant tillfälle hade Stalin, med ett av sina välkända ”rävleenden” spalande under mustaschen, svarat: ”Folket behöver en Gud”.

Det råder inget tvivel om att Stalin efter Yezhovs avrättning helt utplånade hans minne. Exempelvis ser vi nedan, som så ofta var fallet, Yezhov vid Stalins sida, denna gång under promenad längs Moskva-Volga kanlen år 1937. Stalin gillade uppenbarligen fotografiet och året efter Yezhovs avrättning inkluderades det i en hyllningsbiografi över den store ledaren, men då hade Yezhov spårlöst försvunnit ur bilden.

Medan allt detta pågick i Kreml fortsatte det sovjetiska folket att lida. Krig, svält, fattigdom, våld, farsoter, pogromer och statligt förtryck hade i Sovjetunionen inte skapat ett utopiskt samhälle. Det gick att skylla på sinistra främmande makter, på folks allmänna arbetsovilja och sabotage, men det kunde inte förnekas att något hade gått katastrofalt snett. Inte minst kunde var och en påminnas om det genom närvaron av hundratusentals kringdrivande, föräldralösa barn. De hjälporganisationer som verkade i landet i samband med svältkatastrofen 1921 till 1923 beräknade att genom deras och statliga insatser ombesörjdes fem miljoner barn under femton år med mat, många av dem var förvisso inte föräldralösa, men de som var helt skyddslösa uppgick till hundratusentals, med allt vad det innebar av ofattbart lidande och i många fall känslokallt utnyttjande.

Många författare och journalister påtalade den ständiga närvaron av dessa utsatta barn och en del konstnärer, som den något murrige, men välkände Fyodor Bogorosky blev under tjugotalet kända för sina framställningar av besprizornye.

Bogorosky förbjöds sedermera att skildra offren för sådant armod och övergick därför, att som så många andra konstnärer skapa charmiga parklandskap och heroisk socialrealism.

Det tycks som om det i sovjetsamhället existerade en parallell värld av extrem fattigdom, kriminalitet och laglöshet. Den förnekades i propagandan och ignorerades i allmänhet av konstnärer och författare, antagligen förbjudna att på allvar skildra eländet på ett inlevande sätt, som exempelvis Maksim Gorkij innan revolutionen gjort i den på sin tid världsberömda pjäsen På Bottnen.

Några groteska och underliga scener i Sergei Eisensteins film Strejken från 1925 antyder dock närvaron av en för många främmande kriminell värld, mitt inne i de stora städerna. En polisspion uppsöker en gangsterchef som med sitt stora gäng håller till på en kyrkogård. Det hela spelas upp som en slags fars, en bisarr och egentligen motbjudande pantomim, likt en socialrealistisk, överspelad Commedia dell Arte. Gangsterhövdingen framstår som en Kolingentyp, uppvaktad av en hunsad dvärg och ”sitt folk” som lever i stora tunnor, nergrävda och uppradade på ett fält, eller under gravvårdar. De framställs som befängt absurda och knappt mänskliga varelser, ett trasproletariat som villigt lånar sig till att för Statens och Kapitalets räkning spoliera arbetarnas försök att få drägliga löner och arbetsförhållanden. Det antyds visserligen att detta sker under den gamla, usla tsartiden, men har trots det en samtidssmak.

Fram till slutet av trettiotalet gjordes få omfattande försök att ta hand om de enorma mängderna med lidande, föräldralösa barn, annat än att de samlades in, skickades till uppsamlingsplatser och deporterades till olika platser i det väldiga landet. Det var först 1937 som Staten mer systematiskt tog hand om barn till ”statsfiender”, d.v.s. kriminella eller omstörtande ”politiska element” som avrättats eller deporterats.

Övergivna barn förekommer fortfarande i Ryssland i relativt stor mängd. Det beräknas att för närvarande kan det finnas minst 50 000 omhändertagna besprizornye i landet.

Vi skall inte tro att Ukrainas lidande tog slut efter Holodomor och utrensningarna av polackerna. Det fortsattes oavbrutet under en följd av år. När skördarna äntligen kunde bärgas igen, kollektiven effektiviseras och de hårda kvoterna år 1937 åter kunde uppfyllas tog förföljelserna av kulakerna ny fart. Mellan 1937 och 1938 likviderades 70,868 ukrainare av NKVD, enbart mellan januari och augusti 1938 sköts 35,563 medan ”enbart” 830 dömdes till arbetsläger. Samtidigt arresterades 40,530 ukrainare anklagade för ”nationalism”.

Mitt i allt detta sökte sig de som lidit av svält och umbäranden sig till det de saknat; livets enkla glädjeämnen – framförallt mat som förmått mätta och glädja dig och de dina.

Ett överflöd av mat och delikatesser hade dock aldrig saknats vid Stalins överdådiga middagsbord, som naiva och lättimponerade VIPbesökare uppfattade som ett resultat av det överflöd som skapats genom Arbetarrepublikens välstånd.

Exempelvis, då den uppburne författaren George Bernhard Shaw under den begynnande svältkatastrofen i Ukraina och Kazakstan 1931 besökte Sovjetunionen hälsades han i Moskva av en militär hedersvakt, banderoller prydda med hans porträtt och folkmassor som ropade ”Leve Shaw!” En överdådig bankett avhölls för att fira Shaws 75-årsdag och efteråt undfägnades han med ett två timmars långt samtal med en Stalin som var på ett ”charmerande gott humör”. Mätt och belåten lämnade Shaw Moskva efter nio dagar och tog dagen innan sin avfärd farväl med orden: ”Imorgon lämnar jag detta hoppets land och återvänder till våra västländer – förtvivlans länder.”

Då Tysklands Sjätte Armé och Första Pansargrupp den 22.e juni 1941 bröt igenom Sovjetunionens Femte armé och invaderade Ukraina möttes deras förvånade trupper på flera ställen av jublande människor som kastade blomsterbuketter till dem. De förmodade att tyskarna skulle befria dem från kommunisternas terrorvälde. De kunde knappast ana vad som väntade dem.

Under sin blixtoffensiv, kallad Operation Barbarossa, tillfångatog den tyska armén cirka fem miljoner sovjetiska soldater som den sedan medvetet förkte svälta ihjäl. Detta skedde i enlighet med den så kallade Hungerplanen. Mellan 3,3 och 3,5 miljoner tillfångatagna ryska soldater dog i tyska interneringsläger, de flesta av svält.

Kort tid innan invasionen av Sovjetunionen hade Herbert Backe, statssekreterare vid Riksnäringsministeriet, på Himmlers begäran tillsammans med en koalition av nazistiska politiker utarbetat en plan för att säkra Tysklands livsmedelsförsörjning. En månad innan Operation Barbarossa inleddes presenterades planen för Die Oberkommando der Wehrmachts, Försvarstabens, ekonomikontor som entusiatiskt godkände den genom att understryka att det sovjetiska järnvägsnätets bristande kapacitet, otillräckliga vägtransporter och bränslebrist gjorde att den tyska armén skulle vara tvingad att livnära sig på vad som producerades i erövrade områden.

Följande slutsatser drogs: i) kriget kan enbart utkämpas om rysk försörjning garanteras under tre år; ii) detta innebär utan tvivel att tiotals miljoner ryssar kommer att dö av svält, en ”logisk och oundviklig utveckling”. Man konstaterade vidare att ”flera tiotals miljoner människor kommer att bli överflödiga” och därmed tvingas dö eller emigrera till Sibirien. Varje försök att rädda den inhemska befolkningen från svältdöden skulle komma att förhindra Tyskland från att hålla ut i sina krigsansträngningar och gå segrande ur den apokalyptiska striden.

Ukrainas upplevda spannmålsöverskott var särskilt framträdande i visionen av ett ”självförsörjande Tyskland. Hitler hade konstaterat att Tyskland behövde ”Ukraina, för att ingen skall kunna svälta oss igen, som de gjorde i förra kriget”. För att Tyskland skulle kunna ”ta tillvara” Ukrainas jordbruksöverskott krävdes att ”oönskade element”, som judar och den ukrainska storstadsbefolkningen, helt förnekades förnödenheter, medan livsmedelsransoner för ukrainare i byar och mindre städer skulle begränsas i möjliga största mån.

Backe uppskattade Rysslands ”överskotsbefolkning” till mellan 20 och 30 miljoner, om dessa människor förnekades livsmedelsförsörjning kunde denna användas för den tyska armén och den tyska befolkningen. Noggrant planerad svält skulle alltså vara en integrerad del av det tyska fälttåget, en lösning på den europeiska livsmedelskrisen, samt en effektiv metod för att utrota den "oönskade" sovjetiska befolkningen.

Tysklands angrepp och ockupation av Ukraina orsakade minst 2.5 miljoner soldaters och 4.5 miljoner civilas liv. Fler än 2,2 miljoner civila ukrainare fördes till Tyskland som slavarbetskraft, mindre än hälften återkom, de andra hade fallit offer för allierade bombanfall och misshandel.

Nazisterna artutrotningar i Ukraina var direkt kopplade till det Vernichtungskrieg, Utrotningskrig, som hade skisserats upp i samband med den tidigare nämnda Hungerplanen och de var intimt förknippade med den tyska arméns försök att erövra och underkuva Ukraina.

Bland Ukrainas fler än fyra miljoner döda civilpersoner under den tyska ockupationen ingår mer än en miljon judiska offer. Försvarslösa män, kvinnor och barn mördades känslokallt av tyska Einsatzgruppen-enheter, orderpolisbataljoner, Wehrmacht-trupper, rumänska arméenheter och lokala nazistiska kollaboratörer. Einsatzgruppe C (Otto Rasch) tilldelades norra och centrala Ukraina och Einsatzgruppe D (Otto Ohlendorf) utförde sina massavrättningar i Moldavien, södra Ukraina, Krim och norra Kaukasus.

Den mest omfattande massakern ägde rum i ravinen Babij Yar utanför Kyjiv. Platsen valdes för flera massavrättningar och totalt beräknas 100 000 människor ha slaktas där. Den 28 september 1941 meddelade Kyjivs tyska militärkommando att stadens samtliga judar skulle evakueras. De skulle infinna sig vid järnvägsstationen, medförande varma kläder, persondokument, pengar och värdesaker. Mellan den 29:e och 30:e september infann sig 33,771 män, kvinnor och barn, de transporterades till den stora ravinen åtta kilometer utanför staden och där tvingades de klä av sig innan de mejades ner med maskingevär, enbart två personer överlevde.

Huvudansvarig för massakern var SS-Brigadeführer Emil Otto Rasch, befälhavare för Einsatzgruppe C. Dr. Rasch hade promoverat på en avhandling i rättsvetenskap och politisk ekonomi. En plikttrogen man som ansåg att en kommenderande officer bör vara personligen närvarande vid avrättningen av judiska män, kvinnor och barn. Rausch greps strax efter kriget, men varken förhördes, dömdes eller avrättades eftersom det fastslogs att han led av grav Parkinson sjukdom, kombinerad med demens. Han dog i sin cell 1948.

Ledaren för Einsatzgruppe D, Otto Ohlendorf, som greps tillsammans med Heinrich Himmler i Flensburg och kunde dock avge en mängd vittnesmål. Han var fullkomligt obotfärdig och hävdade att han agerat som en plikttrogen och korrekt tysk officer:

Min Einsatzgrupp hade till uppdrag att skydda de tyska truppernas bakre led och sidoflanker och vi gjorde det genom att döda judarna, romerna, kommunistiska funktionärer, aktiva kommunister, icke samarbetsvilliga slaver och alla sådana personer som skulle kunna äventyra säkerheten. […] Det var inte ett rasistiskt program ämnat att utplåna alla judar, snarast en allmän likvidationsorder som primärt syftade till att säkra erövrade territorier […] vårt uppdrag var i princip inte värre än det som utfördes av de ”tryckknappsmördare” som fällde atombomben över Japan. […] Judarna stod upprätt i led, och sköts på gängse militärt manér. Jag såg till att inga skändligheter eller våldsamheter förekom.

Den psykiatriker som förhörde Ohlendorf med uppgift att ”skapa en psykologisk profil” av honom konstaterade:

[Han] ser ut som ett utbränt spöke och hans samvete, om man nu kan kalla det så, är skinande rent och fullständigt innehållslöst. Bristen på affekt är uppenbar, men inte anmärkningsvärd i klinisk mening.

Ohlendorf dömdes till döden för brott mot mänskligheten och hängdes 1951. Den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko skrev 1961 en dikt om Babij Jar, några strofer från den:

Vilt gräs rasslar över Babi Yar.
Träden ser olycksbådande ut,
som vore de domare.
Här vrålar allt i tystnad,
och då jagblottar mitt huvud,
känner jag mig
gråna.


O mitt ryska folk!
Jag att vet
du
du in i kärnan är internationellt.
Men de med orena händer
har ofta gjort en löjlig bjällra av ditt rena namn.

Putin! Naturligtvis kan du inte höra en så obetydlig röst som min. Men ... jag frågar dig likväl. Har du glömt allt detta? Har du glömt blodet som spolades över Ukraina? Allt lidande, all död och hur mycket av detta elände som orsakats av dina förgångare? Jag läser din landsman Yevgeny Yevtushenko, såväl som Gogol, Turgenev, Chekhov, Tolstoy, Dostoevski, Akhmatova, Pasternak, Mandelstam, Bulgakov, Grossman och säger: “Skam över dig!” Du påstår att du med ditt vidriga krig räddar ryssar, det är en lögn, du drar deras namn, deras arv, deras stolthet i smutsen – dina orena händer har gjort ett hån av deras rena namn.

Applebaum, Anne (2017) Red Famine: Stalin’s War on Ukraine. London: Penguin. Astashkevich, Irina (2018) Gendered Violence: Jewish Women in the the Pogroms of 1917 to 1921 (Jews of Russia & Eastern Europe and Their Legacy). Boston MA: Academic Studies Press. Boeck, Brian J. (2018) Stalin’s Scribe: Literature, Ambition, and Survival; the Life of Mikhail Sholokov. Winnipeg: Pegasus Books. Cameron, Sarah (2018) The Hungry Steppe: Famine, Violence, and the Making of Soviet Kazakhstan. Ithaca NY: Cornell University Press. Czapski, Józef (2018) Inhuman Land: Searching for the Truth in Soviet Russia 1941-1942. New York: NYRB Classics. Hilberg, Raul (1985) The Destruction of the European Jews. New York: Holmes & Meier. Mecacci, Luciano (2019) Besprizornye: Bambini randagi nella Russia sovietica (1917-1935). Milano: Adelphi. Rayfield, Donald (2004) Stalin and His Hangmen. London: Penguin.Sebag Montefiore, Simon (2005) Stalin: Den röde tsaren och hans hov. Stockholm: Pan/Norstedts. Sen, Amartya (1982). Poverty and Famines: An Essay on Entitlement and Deprivation. Oxford: Oxford Univcersity Press. Snyder, Timothy (2011) Blood Lands: Europe Between Hitler and Stalin. London: Vintage.

 

 

04/02/2022 16:22

The attention paid to COVID and the disgusting war in Ukraine might become stifling. Of course, you must be vigilant and show solidarity, certainly quite valuable human qualities – in contrast to selfishness and propensity for violence, which also, unfortunately,  are an intricate part of human behaviour. Nevertheless, so are imagination and aesthetics, something that makes me occasionally take refuge in music and art. For a couple of days now, I have stepped into the aesthetic richness that left its mark on northern Italian art for a couple of decades at the end of the twelfth century and the beginning of the thirteenth century.

 

It happens that I occasionally wonder why I find so much pleasure in looking at art. Recently I found a possible answer in a book by the German philosopher Wolfram Eilenberger, Time of the Magicians, in which he writes about an equally strangely innovative period as the Italian late Middle Ages, namely the 1920s when European science, art, literature, music and philosophy underwent a period of amazing transformation.

 



 

As was the case with the Italian Gothic, the seeds had been planted during an earlier generation, though the blossoming occurred due to both a questioning and a fulfillment of previous discoveries and ambitions.

 

By Eilenberger I found interesting analyzes of the thinking of Heidegger, Cassirer, Wittgenstein and Benjamin. Some of Walter Benjamin’s theories could possibly be explanations for my great appreciation of art.

Benjamin believed that the contemplation of art and thus also art criticism were based on co-creation, a form of ”completion” of suggestions created by the artist. Like the artist, the viewer is affected by the instability and changes that prevail within her/his psyche, as well as the time period and surrounding environment in which both the creator and the obeserver find themselves. Art criticism is thus also criticism, or appreciation, of yourself. An artist and a spectator are on the same level , in the meaning that both are characterized by their experience of the outside world. A work of art’s "meaning/message" is not carved in stone, it finds itself in a state of constant change and thus becomes a symbol/image of our own existence, the inner and outer worlds that have been creating us and are continuing to do so.

 

'

 

Benjamin’s observations about art are to a large extent based on his philosophical predecessor Karl Wilhelm Friedrich von Schlegel (1772-1829) who argued that for a critic it is not enough to immerse aesthetically in a work of art, such an activity becomes ”complete” first when s/he is able to discern its different layers of technique, interpretations and presentation, only then can s/he scent its ”inner secret”.

 

Schlegel, however, was far from being a dry prig or stickler who recommended intellectual dissections of works of art. He was more of an arch-romantic who believed that:

 

Through artists mankind becomes an individual, in that they unite the past and the future in the present. They are the higher organ of the soul, where the life spirits of an  entire external mankind meet and in which inner mankind first acts. […] Only a man who is at one with the world can be at one with himself.

 

Benjamin was also something of a romantic and considered that too much speculation and intellectual ”dismemberment” of a work of art ”destroys its external aspect - its beauty”.


Back to late medieval art. There is a remarkable calm hovering above these works of art, an exquisite melancholy, a compassionate closeness. Certainly there is also a presence of death and despair, maybe a premonition of the ravages of the plague that would soon kill an estimated 25 million of Europe's inhabitants, i.e. between 45 and 50 percent of its entire population.

 

 

Bloody wars were fought, though those were generally limited clashes between hired mercenaries and just a foretaste of what was yet to come – future religious wars when cities and fields were ravaged and no one was spared, neither professional soldiers, nor civilians.

 


The stallions of the apocalypse stood snorting in their stalls, while their riders – the Conqueror, the War, the Hunger and the Death – prepared themselves for their task of filling the world with misery at the command of a cruel lord who was going to pour the murderous content of his cauldrons of wrath on his own creation.

 

 

The Bible’s worst, over-interpreted and perhaps most influential book, favourite reading for vengeful and fanatic fruitcakes all over the world, was during these times remembered and generously quoted in art and scriptures – St. John’s Book of Revelation with its undeniably imaginative, but incredibly bloodthirsty vision of the Last Judgment, the punishment of sinners and the initiation of their eternal torment. An admittedly poetic, but nonetheless extremely nasty and vengeful book, a complete contradiction to Jesus’ message of love that I often have wished had never been written at all.

However, among Italy’s Gothic artists, the judgmental Jesus appears to be almost doubtful about his role as judge and destroyer. Maybe he even feels sorry for the victims of his divine wrath.

 


As he sits in judgment in Giotto’s Last Judgment, Christ seems to be thoughtful, yet calm and collected, far from as being so upset and condemning as Michelangelo’s judgmental Christ, created 240 years later.

 


However, the consequences of Christ’s judgement are the same. In a blasting firestorm sinners are hurled down into their never-ending torment in the depths of Gehenna.

 

 

They are dragged away by hard-working demons,

 


hangs like bunches of grapes from the cliffs of Hell.

 

 

 

A fat, grotesque Satan grabs them one by one and devours them as if they were appetizing tit-bits.

 

 

But even here, several of the damned seem to be strangely collected. Misers and victims of lust seem to patiently accept their destinies while they calmly and irresistibly allow themselves to be led down into the pits of Hell.

 

 

A distraught sinner tries to hide behind the trunk of the Cross, though it is doubtful whether he will escape his condemnation.

 


Here we find some of the desperate humor that often shows up in Gothic art. As in Taddeo Bartolo’s Inferno depictions in San Gimignano, with their fat sinners and heinous demons.

 

 

It is a world that Mikhail Bakhtin describes in his history of Rabelais and medieval laughter. A lush, popular culture that mocked the establishment and political correctness through a drastic wit that paid homage to the anarchic, liberated, and most forbidden, bringing forth the ”grotesque body” dominated by the satisfaction of primary needs such as sex, defecation, urination, eating and drinking. Through gluttony and unleashed urine-and-poop humor, life's victory over control and oppression is celebrated. The ”lower bodily stratum” is united with satire and grotesqueness and is thus transformed into a celebration of human existence, of becoming something indivisible, universal and beneficial. From these subversive conceptions art and poetry are created - the medieval Carmina Burana or Rabelais writings where high and low are mixed with grunting, heckling, unbridled, life-affirming and at the same time intellectual creativity.

 

 

A life attitude embodied in the Swedish poet Gunnar Ekelöf’s depiction of hell:

 

How Hell is com4table!

There Lusterans and Crapolics sit

and pray in latrine and grease

Gape in in excelsis Deo?

Pax in terrore!

Pooh, mine in the bush,

bonae voluptatis.

                                                                                                                                                                (translation by Per Bäckström)

 

 

In Italian art even demons may seem to show human emotions, other than cool enjoyment in the bullying and tormenting of the mortals. In Giotto’s depiction of Saint Francis expelling the devils from Arezzo, we discern one of them who seems to be saddened by being forced to leave his abode.

 

 

In Florence’s Santa Maria Novella we do in Andrea Buonaiuti’s fresco see how Jesus Christ descends into Hell to free Adam and Eve. The devils look on in amazement, unable to stop Christ´s unexpected action. With wit and knowledge of different reactions to unanticipated deeds, Buonaiuti depicted the demons’ wonder and amazement at this intrusion into their domain.

 

 

Everywhere in late medieval Italian art we encounter a stoic calm, a quiet affirmation of sad fates as saints are confronted with human wickedness and their impending martyrdom. A naked Saint Lucia calmly awaits being boiled in a cauldron with burning oil, which under the professional instructions of a judge is methodically prepared by obviously insensitive, but quite ordinary henchmen.

 

With the same pious acceptance, St. Lawrence is laying on a rack stoically awaiting to be grilled, while his executioners like a team of cooks are busying themselves with preparations for the barbecues as if they were part of a perfectly normal, daily routine.

 

 

Executions appear as if they were  solemn, sacred rituals with serious participants. Like here where Saint James is to be beheaded. A father carefully removes his curious son from what is to become a bloody spectacle.

 

 

 

With total calm, Jesus rejects an anmalistic, terrifying Tempter’s suggestions: Vade retro, Satana! Get behind, Satan!

 

And when the devil had ended all the temptation, he departed from him for a season.

 

 

On a fresco by Spinello Aretino, a cool monk is confronted with a horrible looking devil. Completely unafraid, he looks the monster straight in the eyes.

 

 

The child Jesus also seems to possess a sangfroid peace, far aloof and much more mature than what is common among any other children of his age.

 

 

He is a nice kid. On several frescoes and paintings, he tenderly and comfortingly strokes his mother’s cheek.

 

 

When an aged Virgin Mary has been forced to watch the suffering of her beloved son, she gently receives him while Joseph of Amaltea gently lifts the dead Savior down from the cross.

 

 

The virgin mother then places her son’s emaciated and cruelly tortured, lifeless body into a sarcophagus.

 

 

It would be a while before a sorrowful Mary and a tortured Jesus in a Pietá were transformed and portrayed as a couple of beautiful young people.

 

The painting above of the dead Jesus and his elderly mother comes from an altarpiece in a now ruined church in Bologna. When its unknown master, called Jacopino di Francesco, portrayed a martyred, emaciated Jesus, he worked within an already well-established tradition in which Jesus was portrayed as an ordinary human being, as one of us; a lonely, suffering individual.

 


The intensity in di Francesco’s depiction of the dead Jesus and the signs of the torture he had been forced to endure may be compared to the visions of his contemporary Den heliga Birgitta, Saint Brigid of Sweden:

 

Finally, they extended his body on the cross beyond all measure; and placing one of his shins on top of the other, they fastened to the cross his feet, thus joined, with two nails. And they violently extended those glorious limbs so far on the cross that nearly all of his veins and sinews were bursting. Then the crown of thorns, which they had removed from his head when he was being crucified, they now put back, fitting it onto his most holy head. It pricked his awesome head with such force that then and there his eyes were filled with flowing blood and his ears were obstructed. And his face and beard were covered as if they had been dipped in that rose-red blood. And at once those crucifiers and soldiers quickly removed all the planks that abutted the cross, and then the cross remained alone and lofty, and my Lord was crucified upon it.

The entranced Birgitta Birgersdotter (1303-1373) became through her ”inner sight” a hapless witness of how Jesus’

fine and lovely eyes appeared half dead; his mouth was open and bloody; his face was pale and sunken, all livid and stained with blood; and his whole body was as if black and blue and pale and very weak from the constant downward flow of blood. Indeed, his skin and the virginal flesh of his most holy body were so delicate and tender that, after the infliction of a slight blow, a black and blue mark appeared on the surface. At times, however, he tried to make stretching motions on the cross because of the exceeding bitterness of the intense and most acute pain that he felt. For at times the pain from his pierced limbs and veins ascended to his heart and battered him cruelly with an intense martyrdom; and thus his death was prolonged and delayed amidst grave torment and great bitterness.

Visions of times gone by, or a parallel fantastic reality, were common at the time and the mastery of the greatest Christian visionary of them all has since then never been surpassed – the incomparable Dante Alighieri (1265-1321).

In his Divine Comedy, Dante excels in a great artist’s rich and extremely skillful performance. His mighty work is a living tableau which in a stylistically impeccable way and in great detail presents the abominable fate awaiting each sinner within an immensely vast, underground realm. In Dante’s Inferno and Purgatorio, an unimpeded divine justice impose harsh and eternal punishment on every condemned soul, entirely in accordance with the nature of crimes committed during her/his mortal existence. Dante’s Inferno, Purgatory and Paradise have been harmonized and calibrated to the smallest detail, they are all part of a highly efficient bureaucratic organization. Every soul, sinful as well as righteous, has within this divine, detail-controlled Cosmos be allotted its proper and carefully prepared place.

Dante was an innovator, and to a certain extent also a creator of the Italian language and his work is illuminated by an almost perfect control of all the artistic-literary means of production available to him. The wealth of imagination and the virtuoso language treatment leave nothing to be desired and he was well aware of his own mastery – just like his contemporary friend and equal in the realm of painting, Giotto di Bondone (1267-1337).

 

 

In 1810, a previously over-painted fresco by Giotto was revealed within Magdalena’s chapel in Florence’s Palazzo di Podestà. The Podestá was in medieval Italian cities the executive body of municipalities and was in charge of carrying out death sentences. In Magdalena's chapel, criminals awaited their execution  could watch walls covered with frescoes, depicting what awaits us after death - Hell, Purgatory, or Paradise. Among the crowds of Paradise a man could be distinguished who nowadays has been assumed to be a portrait of Dante Alighieri, made by his good friend Giotto.

 

 

However, this ”portrait” does not really correspond to the description that Boccaccio (1313-1375) gave of the great author in his Trattatello in laude di Dante from 1347.

 

Our poet was of middle height and after he had reached mature years he walked with somewhat of a stoop; his gait was grave and sedate; and he was ever clothed in most seemly garments, his dress being suited to the ripeness of his years. His face was long, his nose aquiline, his eyes rather large than small, his jaws heavy, with his underlip projecting beyond the upper. His complexion was dark and his hair and beard thick, black and crisp; and his countenance always sad and thoughtful.

 

 

Dante mentions Giotto in Purgatorio’s eleventh song. Accompanied by Virgil, Dante has now come to a ledge where crowds of naked men and women carry heavy boulders which are ”pushing down their arrogant necks”, a punishment for having thought themselves to be better than their fellow human beings. During their mortal lives these victims of great pride had been whipped onward by a constant desire to become famous and admired. Dante seems to recognize a man who stumbles under his heavy boulder burden. Dante leans forward and talks to him and finds out that the poor souls is the by now forgotten book illustrator Oderisio Agubbio, whom Dante got to know in Bologna. Oderisio regrets sacrificing his life’s happiness to the intoxication of pride, only to after his death to discover that other even better artists have overshadowed his once so great fame:

 

Oh, what vainglorying in human powers!

How short a time the green lasts on the height

unless some cruder, darker age succeeds.

Once, as a painter, Cimabue thought

he took the prize. Now Giotto is on all lips

and Cimabue’s fame is quite eclipsed.

[…]

The roar of earthly fame is just a breath

of wind, blowing from here and then from there,

that changes name in changing origin.

 

 

Both Dante and Saint Brigid were harassed by the demon of pride. In Brigid’s visions Christ called her his very ”special darling and confidant”, while the Virgin Mary exchanged confidences with her. Brigid’s commonly used epithet for herself was ”Bride of Christ”. However, despite this almost limitless pride no one can deny that Dante and Brigid were endowed with exclusive strengths and genius. Dante could actually be quite harsh on himself, pointing out his excessive pride as a threat to the salvation of his soul, while Saint Brigid through her visions of Christ could condemn that she had not previously distanced herself from ”carnal lust” stating that

 

for the sake of your fornication you would be worthy of having all your limbs loosened from their joints, that your flesh should be consumed by rot, that your skin would blister from boils, that your eyes would be torn out, that your mouth would be twisted out of its joints, that your hands and feet would be cut off and all limbs of yours be mutilated, without any interruption.

 

 

The bodily focus and drastically detailed descriptions of torments are typical of Brigid, who thtough her visions often was allowed to witness how her enemies and opponents are tormented. While her confessors in Latin wrote down what their admired protege had seen and heard, she herself wrote in Swedish down her revelations with an elegant and easy-to-read handwriting, usually in accordance with a recurrent pattern - an accurate, ”overheated” description of the ”revelation” followed by a cumbersome interpretation. An example is when she portrays a close acquaintance of hers who turned out to have been a false friend. In a vision his ”true self” is revealed in a horrifying manner:

 

This man appears to the people to be a well-dressed, strong and attractive man, who is brave in his Lord’s battle, but when his helmet is removed from his head, he is ugly and disgusting to look at and it is useless for work. His brain is seen to be bare. His ears are on his forehead and his eyes are in his neck. His nose is dissevered and his cheeks are altogether sunken like those of a dead man. On the right side his chin and half of his lips have all fallen off, so that nothing is left on the right side except his throat which is seen to be all uncovered. His chest is full of swarming worms and his arms are like two snakes. The most poisonous scorpion lives in his heart. His back is like burnt coal. His intestines are stinking and rotting like pus-filled, unclean flesh. His feet are dead and useless to walk with.

 

 

Then follows an in her usual manner rather far-fetched interpretation of every detail of the individual parts of the vision. According to Bridget worldly phenomena generally have several meanings. In this way she reminds of anothrt Swedish  mystic and visionary Emanuel Swedenborg (1688-1772), who saw correspondences everywhere, i.e. that for him everyday concepts and events hid reflections of a higher, spiritual meaning. Bridget also reminds of Swedenborg through her manner to step in and out of her revelations, though they might also come to her with such a force that those around her took them to be similar to epileptic seizures

 

 

Like Swedenborg, Bridget was also an extremely productive writer and a practical person, well versed in politics and able to eloquently express herself in both Latin and Swedish. As with Swedenborg, Bridget’s visions oscillate between obnoxious depictions of Hell (often complete with disgusting odours), as well as clear-minded speculations and moral sermons. Like Swedenborg, Bridget was often met with ridicule and contempt, though at the same time she could be sincerely admired. When she impressed Queen Eleonora of Aragon in Cyprus, the monarch’s Dominican confessor muttered: “The bitch is crazy!” Perhaps Bridget had some awareness of her own arrogance and knew that others might regard her piety as narrow-minded and even hypocritical. In a revelation, a defeated Devil leaves a heavenly courtroom where Bridget successfully had acquitted her reprehensible son Karl from eternal damnation, on his way out Satan shouts and rages at Bridget while calling her “that damned sow!”

 

 

And so it has continued throughout the centuries. Admittedly Bridget was canonized early on and is now one of the Catholic Church’s six official patron saints. However, Luther called her die tolle Birgit, the crazy Bridget. The great Swedish author August Strindberg hated her, perhaps because this seriously misogynistic writer harbored a certain concern, or even fear of powerful and outspoken women. He described the saint as “domineering, ambitious and unsympathetic.”, an “rambunctious cow” and “nasty bitch". 

 

Like Dante's masterpiece, Brigid’s Revelations received great and almost immediate attention, and their descriptions of a spiritual reality had a great impact on the artists. Saint Brigid may therefore earn her rightful place in an exposition of Italian fourteenth-century art. Between 1349 and 1373 she lived in Rome, with the exception of a couple of longer pilgrimages, including one to Palestine.

 

 Her Revelations became an inspiration to several northern Italian masters, not the least Filippo Lippi and Michelangelo. However, her influence waned over time while Dante’s survived. For example, so are William Blake’s unconventional depictions of Dante’s Inferno unparalleled

 

and Dante has continued to inspire modern artists, such as Georg Grosz, Renato Guttoso and Robert Rauschenberg, just to name a few of the most famous ones. 

 

 

Dante is certainly the greatest poet, visionary and intellectual of the two, but this comparison cannot detract from the remarkable strength, determination and great influence that Birgitta Birgerson actually possessed. Her visions are certainly different from Dante’s elaborate masterpieces. They were written down shortly after she had left her trance-like conditions and were then edited by herself and her confessors. Her intense revelations are marked by a momentary inspiration. They are whipped up by her distinctive personality and are quite often characterized by a high-pitched obsession, drastic imagery, and a rhythmic dynamic that makes them fascinating reading.

 

Birgitta Birgersdotter is a driven artist. Her pictorial visions show a peculiar mixture of nature, sincerity, profound biblical knowledge, rich imagination and classical rhetoric, and not least does everyday life occasionally emerge. To the Virgin Mary, Bridget states that “through you the great God became a little laddie” and Jesus flatters Bridget by claiming that her soul “is to me as sweet and pleasant as a cheese.” Even more bizarre parables are when Bridget portrays God as a vodka distiller, or magpie. 

 

 

After her visionary attacks, Bridget was often quite exhausted and no wonder that her general condition often was affected by vigils, fasting, mortification of the flesh and constant pilgrimages to near and far. However, she seems to have had an iron physique and was not at all ravaged by the plague that reaped so many around her. She made her journey to Rome in the midst of the Black Death and during her arduous trek through Europe she encountered everywhere rotting corpses and people infected by boils and famine. Death reigned unconstrained and his dance macabre dragged with it people from all walks of life – kings, beggars, priests and peasants entered the dance.

 

 

When she arrived in Rome, Bridget’s visions intensified and it is now that her phantasmagorias of Hell blossomed to their fullest. Violence bordering on blasphemy could make Bridget doubt whether her revelations really originated from God. Nevertheless, her divine friends succeeded in convincing her that they were all of heavenly provenance and they kept Satan away from her. God, Jesus and the Archangel Gabriel could assure her that the revelations she wrote down all had a celestial source. Like here on a fresco that Johannes Rosenrod in 1437 painted in the small Swedish parish church of Tensta where he lets an angel hit a cudgel on the head of the Devil when he is in the process of trying to provide the writing Bridget with false revelations.

 


As with other visionary mystics, such as William Blake and the Swedish mystic, visionary and church founder Emanuel Swedenborg, Brigid’s revelations were profoundly personal. Like Dante, she allows her perceptions, prejudices and condemnations of contemporary personalities intrude on her visionary view of the world and populate her nasty hell with a multitude of opponents whom she with ill-concealed gloat made suffer horrible torments. Her Hell is far from being as well-organized as Dante’s Inferno. Her devils roar like madmen while they with claws and fire forks tear at and sting hearts, stomachs and feet of sinners. They squeeze their victims, wound them and crush their joints between their pointed, predatory teeth. Bridget observes how a demon brutalizes a couple who had ”entered marriage against church ordinance” so fiercely that ”everything in the end looked like a single, bloody ball of yarn.”

 


One of the most horrendous depictions of hellish suffering is when Bridget at the request of a rich and noble lady described how her dead daughter and deceased mother suffered ”on the other side”:

 

the mother appeared to be crawling out of a black well of utter darkness. Her heart was torn out, her lips cut off and trembling, her teeth shone white and long and all of them rattled. Her nose was eaten and the eyes had been excavated from their sockets and were by two tendons hanging down her cheeks … The chest was seen cut open, filled with long worms … And a long, large snake moved from the bottom up, through the stomach, curling its head and tail like a bow, constantly meandering around the intestines like a wheel.

 

Allusions to Brigid's visions can generally be traced through comparisons with her written revelations. For example, Filippo Lippi's, and several other artists, depictions of the birth of Jesus have obviously been inspired by Brigid’s Revelations:

then the Virgin knelt with great reverence, putting herself at prayer; and she kept her back toward the manger and her face lifted to heaven toward the east. And so, with raised hands and with her eyes intent on heaven, she was as if suspended in an ecstasy of contemplation, inebriated with divine sweetness. And while she was thus in prayer, I saw the One lying in her womb then move; and then and there, in a moment and the twinkling of an eye, she gave birth to a Son, from whom there went out such great and ineffable light and splendor that the sun could not be compared to it. Nor did that candle that the old man had put in place give light at all because that divine splendor totally annihilated the material splendor of the candle. And so sudden and momentary was that manner of giving birth that I was unable to notice or discern how or in what member she was giving birth. But yet, at once, I saw that glorious infant lying on the earth, naked and glowing in the greatest of neatness. His flesh was most clean of all filth and uncleanness. I saw also the afterbirth, lying wrapped very neatly beside him.

In Lübeck, in 1492, Bartholomeus Ghotan printed a luxurious edition of The Revelations of Saint Bridgit (Bridget had been canonized already in 1391). This edition is richly illustrated with excellent woodcuts, among the illustrations we find a picture of the nasty vision with the poor mother who with her hollowed-out eye sockets, while the daughter is tormented in Purgatorio, crawls out of a black well, which is in fact the Devil’s oral cavity.

 

 

An abhorrent scene that when I read the revelation made me remember a ghastly episode in Hideo Nakata's film Ringu in which a female demon climbs the wall of a deep well until she emerges to haunt us.

Despite occasional images of devilry, martyrdom and death, it is generally heavenly bliss and beauty that is embodied in northern Italian, Gothic paintings.

Peace and quiet, paired with an exuberant narrative joy and empathetic depictions of people's emotions, meet us in Giotto’s art. I think it was in 1965 when I and my father visited Capella degli Scrovegni in Padua. I was unprepared for the dizzying feeling that met me there. Far stronger than the one I experienced when I later visited the Sistine Chapel. At that time, I hardly knew who Giotto was – the blue-tuned walls with their narrative boxes, almost like strips in a comic book, of which  each presnted a visualization of a dramatically depicted biblical scene; sharp, expressive, beautiful, vivid and often completely unexpected.

I was deeply moved by all the sorrow and despair surrounding the dead Jesus.

But what has followed me through life, ever since I first saw it, is Judas’ kiss. How Jesus with total calm watches how Judas wraps a saffron-yellow cloak around his friend and master and with pouting lips approaches his face to his to give him the fateful kiss. Without hatred, contempt or surprise, Jesus looks at the man whom future generations came to regard as the incarnation of a traitor. Was he really that? Did not Judas act on the advice of God and Jesus? The surrounding men are not the same grotesque creatures that Jesus’ captors are usually portrayed as. They are ordinary people taken in by the seriousness of the moment:

 

Now he that betrayed him gave them a sign saying, Whomsoever I shall kiss that same is he: hold him fast. And forthwith he came to Jesus and said, Hail master; and kissed him. And Jesus said unto him, Friend, wherefore art you come? Then came they, and laid hands on Jesus, and took him.

 

 

On another visit, much later, it was another kiss in the same chapel that impressed me. Joakim's meeting with his wife Anna at the gate of Jerusalem, when he knows she will give him a long-awaited child – Virgin Mary. Two mature people’s tender kiss. The warmth between a married couple who has known each other for a long time, who understand and love each other. Like so many of his contemporary artist colleagues Giotto was a great connoisseur of people’s better sides; quiet conversations, calm and mutual respect.

 

 

The experience of Capella degli Scrovegni made a deep impression on my young, almost childish mind and I have the two times when I returned there felt almost the same shudder as the one I felt when I first saw Giotto’s frescoes. Almost … since the first time I visited the chapel I was there all alone with my father and it was all new to me. The other times there was a lot of people around and by then I know all the pictures beforehand, having seen them in several books. However, looking at pictures in books is not at all the same thing as standing in front of actual works of art.

 


A feeling similar to the one that affected me in Padua fifty-five years ago, took hold of me when I ten years later with my friends during an Inter-rail trip in Siena had ended up in front of Duccio di Buoninsegnas Maestà. It is almost painful to be confronted with such mastery and utterly futile to try to explain what happens at such a confrontation. Each approach to an explanation turns into embarrassing chatter. It is as if the sight is united with bodily functions. Perhaps it is this that is called the Stendahl Syndrome – ”a psychosomatic disease that can cause rapid heartbeat, dizziness and hallucinations when an individual is exposed to art.”

 


In his travel book Rome, Naples et Florence, Marie-Henri Beyle wrote (he used the pseudonym ”Stendahl”):

 

I was already in a kind of ecstasy at the thought of being in Florence, and the vicinity of the great men whose tombs I had just seen. Absorbed in the contemplation of the sublime beauty, I saw it up close, I touched it, so to speak. I had arrived at that point of emotion where the celestial sensations given by the fine arts and passionate feelings meet. When I left Santa Croce, I had a heartbeat, the so-called nerves in Berlin; life was exhausted in me, I was walking with the fear of falling.

 

 

The English author Julian Barnes seems to have written the book Nothing to be Frightened of as a conjuration against his great fear of death. With a mixture of humor and deep seriousness, Barnes presents a number of anecdotes and descriptions written by a number of writers, artists and musicians who have either been tormented by their fear of death, or shrugged their shoulders at such “delusions”.

 

 

Barnes does not believe in an afterlife. He is not at all religious, though that does not hinder him from being tormented by the fact that if he were, he might not harbor his crippling fear of death. However, he finds confidence and calm in music. He is captivated by the grandeur, the boundless genius of religious masterpieces such as Bach’s and Händel’s Masses, or Mozart's Requiem.

 


Personally, I imagine that I can hear God speak in Bach’s music, especially in his H Minor Mass and in the incomparable choir Wir setzen uns mit Tränen nieder from the St Matthew Passion. Play it at full volume, in the solitude of a darkened room, or even better ... listen to how it is sung and played under the soaring vaults of a Gothic cathedral. How the music rises and rises, sweeps forward in heavy swells, caresses, calms, fills the space and your interior, calms you, lifts, comforts. This is the indescribable music of the spheres. Here is God. Apparently, Bach was of the same opinion, in his preserved manuscripts we find by a written-down piece of music his comment: ”A splendid demonstration [Beweis] that music has been mandated by God’s spirit.”

It is when Barnes writes about the presumed presence of God in certain music that he comes across Stendahl, "the happy atheist" who found solace in art. Aesthetics was almost a religion for Stendahl.

The decisive event in Stendahl’s life was the above-quoted experience in Santa Croce’s Cappela Niccolini, which houses some incomparable frescoes by Giotto, such as a tender depiction of the monks’ grief at the death of St. Francis.

 


The constantly curious and inquisitive Barnes scrutinised Stendahl/Beyle’s diaries for another description of the dizzying experience, but found no mentioning of Giotto, instead Beyle writes about Bronzino and Volterra and it seems as if the “life-changing” episode in Cappela Niccolini was something he elaborated several years later. “But,” Barnes wrote, it does not mean that the young Marie-Henri Beyle in the Florentine chapel had not been overtaken by strong emotions and that he was ”an exaggerator, a fabulator, a false memory artist”. Barnes speculated that it may not have been the mere looking at the exquisite frescoes that caused the dizzy spells. Tired after a difficult journey, deeply moved by finally being able to face masterpieces that he had previously had only seen in the form of black and white reproductions, and not least by sitting on a pew for a long time with his face lifted towards the ceiling frescoes could make anyone stiff in the neck and dizzy in the skull. No, Stendahl/Beyle’s testimony could not convince Julian Barnes that art might convey connections with an elusive, divine reality.

Barnes later wrote that the young Beyle’s experiences had later probably been taken care of and gilded by his literary persona –Stendahl: “If Beyle went through something, it was changed by Stendahl, because in the world of fantasy it is enough with some extra drops water to fill the bucket.”

 

 

That a morbidly increased sense of beauty can be life-changing and downright dangerous was masterfully portrayed by Yukio Mishima in his The Temple of the Golden Pavilion. The novel is based on a true story about a young Buddhist monk, Hayashi Yōken, who in 1950 burned down the famous Rokuon-ji Temple in Kyoto. Hayashi suffered from stuttering, inferiority complexes and an increasingly overwhelming anxiety about mind-boggling beauty, something that eventually turned into an urge to befoul or even destroy it. Mishima was well acquainted with the actual story, he did for example on several occasions talk to the imprisoned Hayashi, and his novel is largely based on what was known about Hayashi’s tormented personality and how his crime was staged.

 


Hayashi, who in the novel goes by the name Mizogushi, was tormented by the sublimity of beauty, which in his twisted mind distanced him from a life in which he had to suffer contempt, loneliness and imperfection.

 


In Italian Late Gothic art, extraterrestrial angels look from their heavenly abode sympathetically down on a suffering humanity.

 


Or gather around the celestial thrones of God and the Virgin.

 


Together with Saint Peter, they receive the happy and blessed people who have earned their right to the joys of Paradise.

 


Angels hover over the earth while God, carried by angels, separates land from sea.

 


However, one of them flew down to earth to announce to the Virgin Mary that she would give birth to the Son of God.

 


When Simone Martini's portrayed the fateful occasion, Gabriel’s mantle still seems to wave in the wind after his rapid journey through space.

 


We see people subjected to the divine power and how they intensely pray for grace and help.

 


Angels calmly fight the forces of evil.

 


Heavenly hosts are mobilized with calm determination.

 


Empathy with human suffering, balance and dynamics is not limited to the art of painting, but also present in contemporary sculptures.

 


An open, tolerant curiosity prevails.

 

 

The artists do not underestimate the depiction of our earthly existence. They pay attention to people’s interaction, their mutual relationships and willingness to seek and understand.


Cardinal Nicholas of Rouen is intensively studying a text.

 


while St. Nicholas’ attentively listens to what an angel whispers in his ear.

 


We sense the same interest as we witness how Pope Innocent III leans forward to listen to Saint Francis.

 


Another frame in the suite of frescoes in Assisi depicts how Innocentius dreams of how Francis supports the Papacy’s sinking Church.

 


The reactions of some Orientals as they witnessed the martyrdom of Franciscan monks:

 


A pair of monks’ are wondering about one of Francis' miracles:

 


Wonder and doubt while witnessing St. Martin’s resurrection of a dead boy:

 


A couple of riders watch Jesus’ crucifixion.

 


Pope Sylvester is consulted and asked to intervene to help Romans to get rid of a nasty dragon, which he then seeks out and calmly, gags to prevent it from polluting the atmosphere with its deadly breath. The whole thing has the character of a kind of church rite.

 


The artists are not content with depicting a group of individuals, they also make an effort to portray each person’s distinctive character.

 


This often happens in a dramatic way, for example when Giotto shows the reactions when the dead Lazarus is taken out of his tomb to be brought to life by Jesus.

 


In a series of pictures, Jesus’ reactions change in accordance with the events and are reflected in his facial expressions. As when he is brought before the judges of Sanhedrin and reveals the anxiety of a blameless prisoner.

 


The gestures are also telling. To men have witnessed the exdcution of a saint:

 

 

  Virgin Mary draws her child's attention to St.  Francis’ presence.

 

 

Or she holds her hands to her chest as she reverently and attentively receives the heavenly message of her impending pregnancy.

 


A maid makes a dish-washing man aware that a dinner party is asking for his services.

 


A shepherd is awakened from his slumber by the appearance of an angel. His friend, however, continues to sleep.

 


A married couple takes a joint bath before going to bed, while the wife tenderly places one hand on her husband’s shoulder. A little laterhe removes the bed-sheets next to his naked, sleeping wife.

 


Saint Peter's concerns for the future are reflected in his face as he follows Jesus during his triumphant entry into Jerusalem.

 


A few moments later we see Peter in the courtyard of the temple warming his bare feet by a fire. With an irritated gesture and a dismissive expression, he denies the accusation that he is one of Jesus’ companions.

 

 

Another example of the drama artists manage to fit into into the limited space of their frames, while preserving gestures and vivid movements is Vitale da Bologna’s presentation of how Saint George fights the dragon. His horse rises and turns its head as the saint hinders its stride by tightening its reins, as he presses his lance between the dragon’s yaws.

 


Consider the dramatic development of events and the joy of storytelling within a single image from Ambrogio Lorenzetti’s series of depictions of Saint Nicholas’ miracles.

 


A dinner party is disturbed by the arrival of a stranger. A serving lady gets noticeably annoyed by this break in the dinner and apparently asks a boy to look for whoever showed up.

 


The boy finds that it is a pilgrim asking for alms.

 


The falsely pious man, however, turns out to be a devil in disguise, his bird-claw-like feet reveal him, and under the stairs up to the dining hall he strangles the poor boy.

 


The mother mourns by her child's deathbed. But then something happens, which is first noticed by the monk who also finds himself in the room. The boy is brought to life!

 


The reason is that Saint Nicholas in his heavenly abode from his mouth and one hand has sent down life-giving rays that resurrect the boy.

 


Other miracles show how one of the ropes on which a cradle is strung to the roof to the great despair of the wet nurse breaks and throws the baby out on to the veranda, where it lies lifeless while blood is streaming out of  its crushed skull. But one lady witnessing the catastrophe prays to Saint Nicholas, who from his heaven raises the child to life.

 


Equally dramatic is when a board comes loose from a balcony after a child standing on a stool has leaned against it. He falls helplessly to the ground. But even here San Nikolaus intervenes, he flies down and prevents the boy’s fall. At the same time, he makes with one hand sure that the broken board does not hit the falling child. The unharmed boy is taken care of, saved from a certain death.

 

 

This combination of everyday events and miracles is depicted time and time again. We get to see how Maria in her room is visited by Archangel Gabriel, who comes flying in through a window, while her maid unknowingly is sitting spinning just outside the door.

 


During the wedding in Canaan, a portly cupbearer takes a well-seized sip of the wine while the Virgin with a discreet gesture seems to ask him to save something for her as well.

 

 

A stern looking housewife hands to a maid something covered with a patterned linen cloth.

 

 

 

A similar cloth cover some items carried into a room where Mary's mohter is giving birth.

 

 

 

Untouched by the miracles taking place around him, a man sits undisturbed by his fishing rod.

 

 

 

Another  man lies down on the ground to drink from a spring that St. Francis just has produced from a rock.

 

 

 

Bricklayers and handymen are busy working on a wooden scaffolding.

 

 

 


Below them, a man with a donkey has stopped in front of a shoemaker’s shop looking at boots that are hung behind the man who hands him a shoe. In the house next door, a group of attentive students are taught to a teacher placed on a lectern above them. 

 

 

Another sign of the curiosity and thirst for knowledge that is often portrayed with great empathy by Italian thirteenth-century artists, for example on the reliefs at Professor Pietro Cerniti’s sarcophagus in Bologna.

 

 

A common subject is bustling ports and distant ships.

 


We see how pious passengers travel safely across the oceans, while sailors are active around them.

 


Even in these boats we find people involved in lively discussions.

 


A city with people building, improving, buying and selling.

 

 

In the cities there is also entertainment; dance and music:

 


It is a time when cities are emerging in northern Italy, becoming the center of cult and business acumen. The artists seem to be particularly fascinated by these new urban landscapes.

 


Fresco after fresco depicts cities and castles.

 


Their abstract character has fascinated modern artists such as Escher and Kanoldt.

 


My childish mind associates them with the Duckburg that was portrayed in my childhood beloved Donald Duck Comics.

 


I remember how some of these comic as an appendix had clip charts, which I cut out and joined together into small models of Duckburg. I had one close to my bed.

 


Not only cities, but also nature is often present in the artists’ pictures. Perhaps for the first time in European art, landscape paintings are beginning to play an increasing role and like images of saints and angels these landscapes are also presented in such a way that they seem to carry a mysterious message, characterized by calm and harmony. They are often empty of people.

 


However, we also find people surrounded by and influenced by the forces of nature. In Ambrogio Lorenzetti’s depiction of “a bad government and its consequences,” we find a man who walks through a snowstorm.

 


Hermits can often be depicted as if they part of the surrounding nature. Like Saint Benedict who according to legend, spent much of his life naked in a cave under Subiaco’s cloister, fed by a raven who brought him from the refectory above him.

 


Pictures might also be about people who look at natural phenomena through which they can sense the presence of God as the men who in a fresco by Andrea Orcagna marvel at a solar eclipse.

 


In Pietro Lorenzetti’s depiction of Jesus’ capture, the moon rises behind a hill in the olive grove of Gethsemane.

 


A man collects leafy branches to cover the path leading Jesus into Jerusalem.

 


In one hand, the baby Jesus hugs a European Goldfinch. A quite common accessory due to a legend that became common at the time – when Jesus was staggering under his cross to Golgotha a finch flew down to pluck off spines from the crown of thorns that had been pressed onto his head. Some of Jesus’ blood dripped onto the finch’s head and do ever since adorn the bird as sign of its empathy, though thorns and thistles are part of its natural diet.

 

 

Strong impressions we obtained early in life are probably the ones that stay the longest with us. I remember well some primary school lessons with Maj Ahle. At that time, there was a lot of Lutheranism in the Swedish school. Morning gatherings with organ music and hymn singing, we got to learn several hymns by heart. I had nothing against that. I was fascinated by fairy tales and everything mysterious. Something that makes me remember the story about Robin Redbreast from Selma Lagerlöf’s Christ Legends, which Mrs. Ahle once read to us. 

 

 

Selma had recently, dazed by her Italian experiences, returned to her beloved Swedish mansion Mårbacka and that was where she wrote charming legends inspired by the rich fairy tale flora of Catholic, Itaialn folklore. With a light hand, she humorously and insightfully retold these legends, which she well knew were a magical manner of expressing truths in a way that no science could do.

 


The story about Robin Redbreast begins with God creating the animals and it is clear that Selma does not tell her story about a goldfinch because:

 

It happened one day, when our Lord sat in his paradise painting little birds, that the colours in his paint pots gave out. The goldfinch would have been without colour if our Lord had not wiped all his paint brushes on its feathers.

 

 

Towards evening it occurred to Him to create a small gray bird, but then there were no colours left. He named the bird  Redbreast, and of course the little creation asked:

 

– Why should I be called Redbreast, when I am all gray from the bill to the very end of my tail? Why am I called Redbreast, when I do not possess one single red feather?

 

He received the answer that he would be worthy of his name after he had deserved it. The bird then did everything in its power to get its red breast;. He built his nest among thorn bushes with the hope that his breast would be torned so it turned red, or that the red colour of roses would leave an impint on his chest. He fell in love so violently that he hoped that the glow of love and tenderness would colour him red. He sang high, beautiful, tones in the hope that the marvellous sound of his song would burst his chest and redden it by blood. The little bird had also hoped that his chest would have turned red thorugh his courage and fighting spirit. However, everything was in vain, he remained the same gray little bird.

 

 

To his great dismay, the little bird one day saw a tormented man dragging on a cross on his way to his execution, and he became terrified of the evil of men:

 

– How cruel human beings are! It isn’t enough that they nail these poor creatures to a cross, but they must place a crown of piercing thorns upon the head of one of them. I see that the thorns have wounded his forehead so that the blood flows, and this man is so beautiful and looks about him with such mild glances that everyone ought to love him. I feel as if an arrow were piercing my heart when I see him suffer!

 

 

The bird’s emotions oscillated between anger and pity. He would liked to have been an mighty eagle able to drag out the nails from the tormented man’s hands and feet and with his strong claws and pointed beak chase away his tormentors. But, in his helpless weakness, the tiny bird found no other solution than to circle around the dying man’s head while wondering what he could do to alleviate his suffering. He gathered courage and with his beak he pulled out a thorn that had penetrated the crucified man’s forehead, gratefully he lifted his scarred fasce toward the bird and said:

 

- For the sake of your mercy, you have now won what your family has been striving for since the creation of the world.

The bird sat
 down on a cross arm and looked down at its on which a drop of blood had fallen, it has dried and the breast feathers now glowed a rust red colour and so they have constinued to do for with all his descendants.

 

 

The beautifully told tale is reminiscent of the collcetions of naïve descriptions of the life of St. Francis, Fioretti di San Francesco, The Little Flowers of St. Francis, written by the end of the fourteenth century and where we find ann earlier told story of how San Francisco preaches to the birds.

 

 

A story that has inspired a lot of artists, not the least Selma Lagerlöf’s Swedish contemporary, John Bauer.

 

 

God’s Little Pauper did in his Laudes creaturarum pay tribute to Gods wonderful creations:

 

 

Be praised, my Lord, through all your creatures,
especially through my lord Brother Sun,
who brings the day; and you give light through him.
And he is beautiful and radiant in all his splendour!
Of you, Most High, he bears the likeness.

Praised be You, my Lord, through Sister Moon and the stars,
in heaven you formed them clear and precious and beautiful.

Praised be You, my Lord, through Brother Wind,
and through the air, cloudy and serene,
and every kind of weather through which
You give sustenance to Your creatures.

In spite of their veneration of nature and interest in human emotion the masters of North Italian Gothic were not any not full-fledged realists. Their art often has an elegant level of abstraction, that may seem unusually modern. Consider for example the buildings behind Pope Sylvester as he descends into the cave of the stinking dragon located below the Roman Forum,

 

 

or the hand of Jesus on a Crucifixion by Cimabue,

 

 

the powerfully stylized, tomented face of Jesus on a crucifix by Coppo da Marcovaldo,

 

 

 

and two elegant horse heads on a fresco by Pietro Lorenzetti.

 

 

 

However, an ability to abstractation did not prevent an artist like Jacopo Avanzi from creating an astonishingly realistic image of a fallen horse.

 

 

 

On a fresco in Cappella degli Scrovegni we find the sleeping Joakim. An angel will soon wake him up and tell him that he will have a daughter who eventually is going to give birth to a god. Here we find the mastery of Italian Gothic; its stillness and presence of nature, paired with a stoic calm that speaks directly to the soul and mind. An art that, in Schlegel's words, unites the past with both the present and the future, beyond and far greater than our earthly existence. An art in which we sense the marvelous greatness of the Universe.

Joakim is sleeping. He is old. Hope is betraying him. But when he wakes up, he is given a promise of a new happiness, of a changed world. Is it the new art of his time, the one that he himself will initiate and perfect by combining the past with the present and the future that Giotto depicts through the sleeping Joakim?

 

 

As I look at Giotto’s nocturnal image of a sleeping old man among waking animals, I think of myself. What does my limited future carry in its womb. A happiness like the one that Joakim experienced in the autumn of his age?

 

 

I am now sitting in a basement, looking at pictures and writing this essay. Outside, above me, the sky is high and clear. Spring is on it's way. The cherry trees are blooming and the blackbird is singing.

 

I remember poems by Gunnar Ekelöf, a mystic who also was a great admirer of Trecento's artists, at the same time as he was irritated by most of the High Renaissance artists, whose works he found to be overly “theatrical and distorted”. After a visit to Florence, he stated that “half of the Renaissance in the Uffizi I do not give a damn about.” However, Ekelöf marveled at the northern Italian Gothic, in which he found a kinship with the mysterious piety reflected by Russian icon painters. In his lyrical suite Opus Incertum, he writes about about the Madonnas of Russian icons and the Italian thirteenth century:

 

Goddess of unknown origin
old as time
as the origin of man.
You change your view:
Turning away from the child
in fear and foreboding,
you look at the worshiper
seeks his compassion,
again you look at your child,
your heart is moved,
your face softened by pain
Meter Tehou! Eléousa!

 

 

The last words allude to “The Virgin of Compassion” an icon variant in which the Virgin tenderly rests her cheek on the Child Jesus, a gesture Elelöf also found among Italian artists.

Ekelöf often wrote his poems in the night and then expresses a longing to be united with nature, to become one with Cosmos, the vast greatness of Infinity. Something he could feel in the art what I have been trying to describe. Maybe it is there in Giotto’s depiction of Joakim's sleep.

 

It's a starry night.
The air is clean and cold.
In all things the moon seeks
its lost legacy.

A window, a flowering branch
and that’s enough:
No flower without soil.
No earth without space.
No space without flowers.

 

 

Alighieri, Dante (1983) The Divine Comedy: Inferno, Purgatorio, Paradiso, translated by Robin Kirkpatrick. London: Penguin Classics. Alighieri, Dante (2002) La Divina Commedia, a cura di Umberto Bosco e Giovanni Reggio. Rome: Gruppo Editoriale L´Espresso. Bakhtin, Mikhail (1984) Rabelais and His World. Bloomington: Indiana University Press. Barnes, Julian (2009) Nothing to be Frigthened of. London: Vintage Books. Birgersdotter, Birgitta (2012) The Prophecies and Revelations of Saint Bridget of Sweden. Altenmünster: Jazzybee Verlag. Boccaccio (2002) Vite di Dante. Milano: Mondadori. Eilenberger, Wolfram (2020) Time of the Magicians: The Great Decade of Philosophy, 1919-1929. London: Penguin. Lagerlöf, Selma (2013) Christ Legends. Edinburgh: Floris Books. Bonniers. Marissen; Michael (2018) ”Johann Sebastian Bach Was More Religious Than You Might Think,”The New York Times, April 1. Mishima, Yukio (2001) The Temple of the Golden Pavillion. London: Penguin Modern Classics. Schlegel, Wilhelm (1968) Selected Ideas (1799-1800): Dialogue on Poetry and Literary Aphorisms. Philadelphia PA: Pennsylvania University Press. Stendahl (2013) Rome, Naples et Florence. Paris: Gallimard.

 

 

 

03/10/2022 20:23

Uppmärksamheten kring COVID och det vidriga kriget i Ukraina kan bli kvävande. Givetvis måste man vara vaksam och solidarisk, förvisso värdefulla mänskliga egenskaper – till skillnad från egoism och våldsbenägenhet som även de, dessvärre, hör mänskligheten till. Men så gör även fantasi och estetik, något som gör att jag emellanåt tar min tillflykt till musik och konst. Nu har jag under ett par dagar stigit in i den estetiska rikedom som under några decennier vid tolvhundratalets slut och under trettonhundratalet satte sin prägel på norditaliensk konst.

 

Jag frågar mig emellanåt varför jag njuter av att betrakta konst. Ett möjligt svar fann jag nyligen i en bok av den tyske filosofen Wolfram Eilenberger, Time of the Magicians, i vilken han skildrar en lika märkligt innovativ period som den italienska senmedeltiden, nämligen 1920-talet då europeisk vetenskap, konst, litteratur, musik och filosofi genomgick en blomstringstid av sällan skådat slag.

 

 

Liksom fallet var med den italienska gotiken hade fröna satts under en tidigare generation, men blomningen kom sig av såväl ett ifrågasättande som ett fullföljande av tidigare upptäckter och ambitioner.

 

Hos Eilenberger fann jag intressanta analyser av Heideggers, Cassirers, Wittgensteins och Benjamins tänkande. En del av Walter Benjamins teorier kunde möjligen utgöra förklaringar till min konstfascination.

 

Benjamin menade att konstbetraktande och därmed även konstkritik bör grunda sig på kontemplation och ”fullbordande”. Konstbetraktaren/kritiker var enligt honom ”medskapare” vid fullbordandet av ett konstverk. Likt konstnären påverkas betraktaren av den instabilitet och de förändringar som råder inom deras psyke, samt den tidsperiod och omgivande miljö de befinner sig inom. Konstkritik är därmed även kritik, eller uppskattning, av dig själv. En artist och en betraktare befinner sig på samma plan – de präglas av sin erfarenhet av omvärlden. Ett konstverks ”mening/budskap” är inte hugget i sten, det förändras ständigt och är därmed en sinnebild för din egen tillvaro, den inre och yttre värld som skapat dig.

 

 

Benjamins konstkritik grundar sig till stor del på hans filosofiske föregångare Karl Wilhelm Friedrich von Schlegel (1772-1829) som menade att för en kritiker räcker det inte med att estetiskt försjunka i ett konstverk, ett sådant beteende blir enbart ”komplett” då en kritiker förmår urskilja konstverkets olika lager av teknik, tolkningar och framställning, först då kan han/hon ana dess ”inre hemlighet”.

 

Schlegel var dock långt ifrån någon torr systematiker som anbefallde en intellektuell dissekering av ett konstverk. Han var också en ärkeromantiker som menade att:

 

Det är genom konstnärer som mänskligheten förvandlas till en individ därigenom att de genom sin konst förenar det förflutna med såväl nuet som framtiden. Konsten utgör ett högre organ, ett komplement till själen där livsandarna hos hela den yttre mänskligheten förenas och inom vilken människans inre agerar och framträder. […] Endast en man som är ett med världen kan förenas med sig själv.

 

Även Benjamin var något av en romantiker och ansåg att alltför mycket spekulation och intellektuell dissektion av ett konstverk ”förstör dess yttre aspekt – dess skönhet”.

 

 

 

Tillbaka till den senmedeltida konsten. Det vilar ett märkligt lugn över dessa konstverk, ett utsökt vemod, en medmänsklig närhet. Förvisso finns även närvaron av död och förtvivlan, kanske en föraning om pestens härjningar som snart skulle döda 25 miljoner av Europas invånare.

 

Blodiga krig utkämpades, men de var dock i allmänhet begränsade sammandrabbningar mellan hyrda legoknektar och enbart en föraning vad som komma skulle. Framtida religionskrig då städer och fält skövlades och ingen skonade, varken yrkessoldater eller civilbefolkning.

 

 

 

Apokalypsens hingstar stod frustande i sina spiltor, alltmedan deras ryttare – Segraren, Kriget, Svälten och Döden – gjorde sig redo inför uppgiften att på befallning av en grym herre, som göt vredens skålar över sin egen skapelse, fylla världen med elände.

 

 

 

Bibelns värsta, övertolkade och kanske mest inflytelserika bok, alla hämndgiriga knäppgökars favoritläsnimg, gjorde sig påmind även under denna tid – Johannes Uppenbarelse med sin onekligen fantasifulla, men blodbesudlade vision om den Yttersta Domen, syndarnas straff och eviga plågor. En visserligen poetisk, men inte desto mindre en otäckt hämndgirig bok, en fullkomlig motsägelse till Jesu kärleksbudskap som jag ofta önskat aldrig hade blivit skriven.

 

Bland Italiens gotiska konstnärer framstår den Yttersta dagens dömande Jesus som i det närmaste tveksam. Kanske ömmar han för sin vredes offer?

 

.

 

Då han sitter till doms i Giottos Yttersta Dom tycks han vara fundersam, men likväl lugn och samlad, långt ifrån så upprörd och fördömande som Michelangelos Kristus som skapades 240 år senare.

 

 

Följderna av Kristi dom är dock desamma. I en eldstorm slungas syndarna ner mot eviga plågor i Gehennas djup.

 

 

De släpas iväg av hårt arbetande demoner,

 

 

hänger som druvklasar från Helvetets klippor.

 

 

En fet, grotesk Satan griper dem en efter en och slukar dem som om de vore aptitliga munsbitar.

 

 

Men även här verkar flera av de fördömda vara märkligt samlade. Girigbukar och vällustens offer tycks tålmodigt finna sig i sina öden alltmedan de lugnt och motståndslöst låter sig föras ner i Helvetet.

 

 

En stackare försöker gömma sig bakom Korsets stam, det är dock tveksamt om han kommer att klara sig undan sin fördömelse.

 

 

Här finner vi något av den förtvivlade humor som ofta visar sig i den gotiska konsten. Som i Taddeo Bartolos infernoskildringar i San Gimignano, med sina feta syndare och skadeglada demoner.

 

Det är en värld som Mikhail Bakhtin skildrar i Rabelais och skrattets historia. En frodig, folklig kultur som hånar etablissemang och politisk korrekthet genom en drastisk humor som hyllar det anarkistiska, det frigjorda, och mest förbjudna, genom att föra fram ”den groteska kroppen” som domineras av tillfredställandet av primära behov som sex, avföring, urinerande, ätande och drickande. Genom frosseri och lössläppt kiss-och-bajs-humor hyllas livets seger över kontroll och förtryck. Det kroppsliga förenas med satir och groteskerier och förvandlas därmed till en hyllning av tillvaron som något odelbart, universellt och välgörande. Ur allt detta skapas konst och poesi, den medeltida Carmina Burana eller Rabelais skrifter  där högt och lågt blandas med frustande, ohejdat, livsbejakande och samtidigt intelektuellt litterärt skapande.

 

 

En livsinställning som gestaltats i Gunnar Ekelöfs helvetesskildring:

 

 

Vad helvetet är 3vligt!

Där sitter lorteraner och kissoliker

och bönar på latrin och kräkiska:

Glor jag in excelsis Deo?

Pax in terrore!

Hå, min i busken bonae voluptatis!

 

 

 

Djävlar och demoner kan tyckas visa andra känslor än enbart kylig mobbningsglädje. Då Sankt Franciskus fördriver djävlarna från Arezzo, ser vi hur en av dem tycks vara bedrövad över att tvingas lämna sin vistelseort.

 

 

 

I Florens Santa Maria Novella ser vi i Andrea Buonaiutis fresk hur Jesus Kristus efter sin offerdöd stiger ner i Helvetet för att befria Adam och Eva. Djävlarna betraktar förvånade Jesu tilltag, oförmögna att hindra hans framfart. Med humor och kunskap om olika reaktioner inför obehindrade handlingar framställer Buonaiuti demonernas undran och förvåning inför detta intrång  i deras domäner.

 

 

Överallt i senmedeltidens italienska konst möter vi ett stoiskt lugn, ett stilla bejakande av sorgliga öden då helgon konfronteras med ondskan och sina förestående martyrskap. En naken Sankta Lucia väntar lugnt på att bli kokad i den gryta med brännande olja, som under en domares professionella överseende metodiskt prepareras av uppenbart okänsliga, men helt vanliga hantlangare

 

 

Med samma fromma acceptans väntar Sankt Lars på ett halster alltmedan hans bödlar inför grillandet av det stoiska helgonet lugnt och systematiskt sköter sina sysslor, som om de vore del av en helt normal, daglig rutin.

 

 

Avrättningar framstår som högstämda ritualer med allvarliga deltagare. Som här därSankt Göran skall halshugga. En far för försiktgt bort sin nyfikne son från vad som skall bli ett blodigt skådepel.

 

 

Med samlat lugn avvisar Jesus den djuriskt anskrämlige Frestarens förslag: ”Vid hädan, Satan”.

 

När djävulen hade prövat honom på alla sätt, lämnade han honom för en tid.

 

 

På fresk av Spinello Aretino konfronteras en oberörd munk med en en hisklig djävul. Fullkomligt orädd blickar han monstret rakt in i ögonen.

 

 

Även Jesusbarnet tycks besitta ett samlat lugn, långt mer moget än hos andra barn i hans ålder.

 

 

Det är ett snällt barn. På flera fresker och målningar smeker han ömt och tröstande sin moders kind.

 

 

När Jungfru Maria åldrats och tvingats se sin son lida och dö på korset tar hon försiktigt emot honom medan Josef av Amaltea varsamt lyfter ner den döde Frälsaren från korset.

 

 

Jungfrumodern lägger sedan ner sin sons urtmärglade och grymt torterade, livlösa kropp i en sarkofag.

Det skulle dröja innan en åldrad Maria och en torterad Jesus i en pietá framställdes som vackra ungdomar.

 

 

Målningen ovan av den döde Jesus och hans mor kommer från altartavlan i en numera förstörd kyrka i Bologna. Då dess okände mästare, som kallas Jacopino di Francesco, framställde en marterad, utmärglad Jesus arbetade han inom en redan väl etablerad tradition inom vilken Jesus framställts som en vanlig människa – en av oss; en ensam, lidande individ.

 

 

Intensiteten hos di Francescos skildring av den döde Jesus och tecknen på den tortyr han utsatts för kan jämföras med den samtida Heliga Birgittas visioner:

 

Och så mycket sträckte de hans ärofulla lemmar på korset att nästan alla hans ådror och senor brast. Sedan detta var gjort satte de återigen törnekronan på hans allra heligaste huvud – den hade de tagit bort från hans huvud under själva korsfästelsen. Den stack så hårt i hans vördnadsvärda huvud att hans ögon fylldes av rinnande blod, hans öron täpptes till och hans ansikte och skägg blev liksom täckta och indränkta av det rosenfärgade blodet. Och genast och snabbt tog korsfästarna bort de plankor som varit lagda vid korset, och korset stod då där ensamt och högt …

Den hänryckta Birgitta Birgersdotter (1303-1373) fick genom sin inre syn bevittna hur

sonens älskvärda och vackra ögon såg ut att vara halvdöda och hans mun var öppen och bloddrypande; hans ansikte var blekt och insjunket, blått, och helt och hållet täckt av blod. Också hans kropp var blåfärgad, likblek och alldeles slapp på grund av det oupphörliga blodflödet. Huden och det jungfruliga köttet på hans allraheligaste kropp var så uttunnade att blåa märken uppträdde av det minsta slag på kroppen. Ibland försökte han att sträcka ut sig på korset till följd av den stora smärta han kände på grund av den plåga han tillfogades. Ibland steg kvalen från hans genomstungna lemmar och ådror upp till hjärtat och plågade honom svårligen genom en intensiv smärta, och så förlängdes hans död av ett ohyggligt svårt lidande. […] hans läppar var bleka och tungan blödande, den insjunkna magen låg tätt intill ryggraden, som om den inte hade några inälvor.

Högst levande visioner av en gången tid, eller en parallell fantastisk verklighet, låg i tiden och mästerskapet hos den störste, kristne visionären av dem alla har sedan dess aldrig kunnat överträffats – den oförliknelige Dante Alighieri (1265-1321).

I sin Gudomliga Komedi uppvisar Dante en stor konstnärs bildrika och ytterst skickliga framställningskonst. Det väldiga verket är en levande tablå som detaljrikt och på ett stilistiskt oklanderligt vis uppvisar de avskyvärda öden som inom ett ofantligt vidsträckt, underjordiskt rike väntar syndare. I Dantes Inferno och Purgatorio råder en orubblig gudomlig rättvisa som tilldelat hårda, eviga straff till varje fördömd själ, helt i enlighet med arten av de brott de begått under sina jordeliv. Hos Dante har Helvete, Skärseld och Paradis in i minsta detalj harmoniserats med en högeffektiv byråkratisk organisationen. Varje själ, syndig såväl som rättfärdig, har inom detta gudomliga, detaljstyrda Kosmos sin rätta och omsorgsfullt förberedda plats.

Dante var en förnyare, och i viss mån även skapare, av det italienska språket och hans verk är genomlyst av en i det närmaste perfekt kontroll av alla de konstnärligt litterära framställningsmedel som stod honom till buds. Fantasirikedomen och den virtuosa språkbehandlingen lämnar inget i övrigt att önska och han var väl medveten om sitt eget mästerskap – liksom sin samtida vän och like, Giotto di Bondone (1267-1337), som inom målarkonsten på alla plan spelade en lika revolutionerande roll som Dante.

År 1810 fann man i Magdalenas kapell i Florens Palazzo di Podestà en tidigare övermålad fresk av Giotto. Podestán var i medeltida italienska städer kommunernas högsta verkställande organ och förrättade dödsdomar. I Magdalenas kapell inväntade brottslingar sin avrättning och kunde betrakta väggarna som var täckta med fresker, framställande vad som väntar oss efter döden – Helvete, Skärseld, eller Paradis. Bland Paradisets skaror urskiljdes en man som sedan dess allmänt har antagits vara ett porträtt Dante Alighieri, utfört av hans gode vän Giotto.

 

 

Porträttet” motsvarar dock inte riktigt den beskrivning som Boccaccio (1313-1375) gav av den store författaren i En liten skrift till Dantes lov från 1347.

 

Vår poet var av medelmåttig växt, när han nått mogen åldern, gick han något böjd. Han var allvarlig och ödmjuk, klädde sig enkelt, speciellt i en dräkt som han vid mogen ålder bar så gott som alltid. Hans ansikte var långsmalt, näsan akvarin, och hans ögon ovanligt stora och något utstående, kraftiga käkar och underläppen putade ut. Han var mörkhyad och hade ett tjockt, lockig skägg. Hans ansikte var alltid vemodigt och fundersamt.