Blog

02/17/2021 01:00

On warm summer days, I did during my childhood and early youth join the bicycle caravan that meandered from Hässleholm to Birch Bay by the Finja Lake – a sandy beach with a jetty and a restaurant with outdoor seating.

 

 

 I remember every detail of the road. The downhill after the exit road to P2: The Scanian Dragon Regiment and how I used glance at the villa that lay by the hill slope. It belonged to Calle Preutz who boxed for Hässleholms BK and who together with the nation's pride, Ingmar Johansson, was active during the golden age of Swedish boxing. Preutz never became Swedish champion, but during his active time he conquered three silver medals at the Swedish boxing championships.

 

 

For some reason unknown to me, his son who was my age, once started a fight with me in the school yard. Of course, I did not stand a chance against him. At that time I avoided him, but we became friends when we much later did our obligatory military refresher training together. After the slope by Preutz's villa, some waterlogged marshes took over and where, below some impressive oaks, Hässleholm's city limit was marked by a milestone with the town´s coat of arms. there was always a compact swarm of gnats.

 

 

Finally we reached Finjasjön. In those days there was a solid jetty of the old-fashioned type, i.e. not the modern variant floating on pontoons but one that rested on properly piled down logs and provided with stairs leading down to the water. As a kid, I was fascinated by that jetty, perhaps mostly because my parents had told me I had to avoid drowning – once my four-year-older sister, had ended up in an underwater hole next to the jetty and had been close to drowning. When she suddenly disappeared, my parents had been sunbathing on the beach. My father told me he had not heard her cries for help and she had been rescued by others.

 

 

I often sneaked into the shade under the jetty where the water was cool and light dimmed. The water was striped by beams falling in between the wooden slats above me from where footsteps and faint voices could be heard. In the shadows I was alone in the middle of the world.

 

 

A feeling I am reminded of as I flip through a book where I found pictures of Giorgio de Chirico's Bagni Misteriosi, the Mysterious Baths. In 1934 he made his first images of such baths as illustrations to a book of poems by Jean Cocteau, until his death in 1978 Chirico created a vast amount of versions of the same motif.

 

 

He claimed that his idea for ​​The Mysterious Baths came when he remembered his childhood in the Greek city of Volos. At a place where the river Anavros met the sea at a sandy beach, there were jetties and small changing cabins. I have seen such cabins in several places, not the least here in Italy, though then they are generally not placed in the water, but by the beach, as in Ostia outside Rome to where we often take the car.

 

 

What made me react when I saw Chirico's pictures was that in some of them he described my childhood feelings when I hid myself under the jetty of the Finja Lake – the sunlight, the shadows, and the loneliness coming from watching other bathers play around me; the sound of cries and laughter. Such shadows and lights may be often found by Chirico, as well as multi-coloured beach balls and bathers.

 

 

As in so many of Chirico's works, Bagni Misteriosi emit, with their shadows, sun and strange desolation – exclusion and memories.

 

Chirco made his Bagni reflect his life. When he in 1937, while residing in New York, heard of his ever-overshadowing mother’s death in Rome he interpreted his feelings in a picture of Bagni Misteriosi.

 

 

The same, desolate silence, time and time again. Most often, Chirico's bathing places are not be found by the sea, but by canals cutting through barren land.

 

Bleak landscapes inhabited by alienated humans. Dressed youths watch youngsters,, some of them with featureless faces, wading naked in shallow canals with brown water similar to the water generally found in forest circumscribed lakes, like those of my youth and childhood.

 

 

Occasionally a dressed-up youth passes the bathers in a rowing boat.

 

 

Customed, silent men generally just watch the bathers, though from time to time they seem to be talking to them, some have even placed themselves on a box, or a chair, by the canal rim.

 

 

Even the bathers tend to be isolated, sometimes in tower-like, separate pools, to which ladders lead up.

 

 

 

Sometimes the sea is glimpsed, and then usually between buildings. In these claustrophobic, and nevertheless open landscapes, the sea is blue, contrasting the Bagni's brown waters. Like here where an individual in a suit is rowing towards a tunnel opening up to the sea.

 

 

Already as a child I had been fascinated by Chirico’s art. In one of my father's books, which I returned to time and time again, I had been attracted by one of Chirico’s early paintings, The Mystery of the Hour and I began to draw several variations on the artwork – the arches, the solitary figures, the clock. It had something to do with the passage of time, the loneliness, the isolated figures and the stillness that had taken hold of me.

 

 

When I am confronted with Chirico's art I tend to be surprised by such memory blocks. When I saw the rowing boat moving towards a tunnel opening towards to the sea, I came to think of a tunnel I once saw in Livorno. It is a canal that stretches under the city's central square and opens into its lively harbour.

 

 

And ... this strange, desolate exclusion – like when you arrive at a new workplace filled with future acquaintances. In Chirico's Bagni there is often a dressed young man who with a suitcase in his hand opens the door to a bathing cabin, where he is to undress to reunite with other bathers, but before he does so, perhaps with anticipation, anxiety and hesitation, he thoughtfully watches the surrounding bathers.

 

 

Among my memories are several such images and situations finding equivalents in Chirico's art. Sometimes his bathing cabins are not located by strange canals, but instead remind me of the bathing complexes you may find along the Swedish coasts, for example in Varberg and Malmö. So called kallbadhus, “cold bathing houses”, which were built in the early twentieth century, a time that seems to correspond to Chirico's constructions.

 

 

While I was working as a teacher in Malmö, it happened that I went out to Ribersborg's kallbadhus to visit its sauna and take swim afterwards. This quite impressive complex had been built by the end of a long jetty stretching into Öresund, the wide strait between Sweden and Denmark.

 

The strength of Chirico's art is at its best during a direct confrontation. In 2010, I did in Rome on several occasions visit a comprehensive exhibition covering Chirico’s very extensive production. The sight of the desolate cityscapes etched itself into my brain. When I after seeing them took to the streets again I found that Rome had been transformed into the alienating world of Chirico.

 

 

In addition to being an eccentric and quite unique artist, Chirico was a skilled writer, not only of the suggestive novel Hebdomeros but also of a number of articles on art, in among which he wrote about how architecture affects, yes… constructs our reality and our way of thinking. Several times he returned to how Renaissance artists dreamed of organizing life, making it clearer, more tangible, and in their quest applied mathematical rules created through speculations about the basic structure of the Cosmos.

 

 

In his art, Chirico tried to find an inner pattern and meaning of life. Not for nothing was his admired father, who died when Chirico was seventeen years old, a recognized and skilled engineer. Chirico's depictions of a dreamlike and alienating reality endow his versions of life with a peculiar timelessness.

 

 

In the late 1910s, Chirico wrote that the art of the “cave people” was already perfect since these unknown artists, while creating masterpieces on rock walls in the depths of dark caves, were fully aware of the fact that their hunting prey was “endowed with an inner meaning”, a reality far beyond what we can see, perceive with our senses, and only grasp through our imagination – a metaphysical realm.

 

One must picture everything in the world as an enigma, not only the great questions one has always asked oneself, why was the world created, why we are born, live and die, for after all, as I have said, perhaps there is no reason in all of this. […] On earth. There are many more enigmas in the shadow of a man walking in the sun than in all past, present and future religions.

 

Through such insights, Chirico wanted to anchor his art in reality and thus make it eternally true. His empty urban landscapes and soulless puppets seem to be freed from time and change and thus became eerily prophetic.

 

 

It may seem that Fascist architecture copied Chirico's art, like the beautiful, but ghostly EUR, a futuristic Roman suburb, which began to be built in the 1930s. It has constituted a backdrop to films by masters like Fellini, and especially Antonioni in whose L’Eclisse, Eclipse, alienated individuals move around in EUR, unable to find purpose or meaning in their lives.

 

 

In EUR we find a modern architecture, which incorporate classic elements; columns, arches and sculptures, similar to some of Chirico’s drawings of Bagni Misteriosi where an antique sculpture suddenly may appear among the bath-houses.

 

 

EUR’s vast piazzas and colonnades breath alienation, cold emptiness. No wonder that visual masters like Fellini and Antonioni appreciated the desolate aesthetics of this sterile grandeur.

 

It is not only in the EUR that Rome seems to reflect Chirico’s art, also Foro Italia, Mussolini's huge sports facility with its “heroic” marble statues and austere, but at the same time whimsical, almost kitschy buildings, also appears to borrow certain aspects from Chirico’s paintings.

 

 

Even the colouring and built-in sculptures seem to have been inspired by Chirico’s art.

 

 

The cities built in the formely malaria infested swamps of Pontina, just of south of Rome, have an appearance as they had taken Chirico’s paintings as a model. One example of this is the austere and quite pleasing architecture of the coastal town of Sabaudia.

 

 

Of course, among this Fascist architecture there were also threatening shadows lurking, emitting a nasty nervousness, skilfully portrayed in the American artist Peter Blume’s The Eternal City from 1937:

 

 

Blume's works are more baroque than the almost empty and dark cityscapes of the early Chirico, although Blume’s world is also a dreamscape of sorts, distorted but nevertheless firmly rooted in a tangible reality. As with Blume, Chirico’s oeuvre also contains its threatening shadows.

 

 

Sometimes they come from the buildings, though as in his Mystery and Melancholy of a Street, they may also be cast by invisible figures, like the ever-present threat of the Italian twenties and thirties – the Fascist Squadristi; black-clad thugs loyal to the suppressive regime.

 

Throughout his life, Chirico was influenced by German art, mainly Max Klinger and Arnold Böcklin, and it may seem that he in his paintings could have been inspired by the arte noir of German expressionism. The interplay between light and sharp shadows, so noticeable in a masterpiece like Robert Wiene's The Cabinet of Dr. Caligari. as well as in Fritz Lang's and F.W. Murnau’s films. Although it was probably the other way around – Chirico began to paint his menacing, empty piazzas eight years before Wiene made his Dr. Caligari

 

Chirico told his nephew, who also became an artist, though not by far as fascinating as his father and uncle:

 

Yes, yes, the shadows. Darker and darker, but there is always a possibility of a brightening. It was the Saturnian melancholy that pushed me into darkness, making me forget about the tangibility and meaning of matter. Only death can claim that I have lived, had a history and a place where I was born. When I look back, I think of myself as one of those “born under Saturn”, who in the melancholy and misfortunes of his life, after all, owned himself, his body and soul, one who was able to create images of such a life and gain a home within it.

 

 

Because he believed, somewhat erroneously, it would benefit his art and incomes, Chirico did in 1933 join the Italian Fascist Party. However, he was far from being a convinced and loyal party member, perhaps an impossibility for such a hypersensitive, defiant, trapped, hypochondriac, and possibly latent homosexual man.

 

The populist rhetoric of Fascism, its superficial slogans, intrusive presence of the masses, the culture of bullying and constant tributes to war and violent actions, got on the nerves of the hyper-sensitive Chirico. Most of his life he suffered from chronic, nervous stomach pains and during the first fifty years of his life he spent more time in Paris than in Rome. Although Mussolini privately appreciated Chirico's art, the artist despised the superficial vulgarity of the pompous dictator and the stifling totalitarianism prevailing in Fascist Italy, despite of some degree of artistic freedom.

 

The Parisian atmosphere also irritated him. Chirico came to resent the “moral and materialistic garbage dump” that Parisian art, according to him, had become and from 1936 to 1938 he lived in New York, but there he felt even more alienated. In the United States, de Chirico was an admired artist, selling his paintings at high prizes while receiving lucrative assignments from millionaires such as Helena Rubenstein and fancy magazines like Vogue and Harper's Magazine. Nevertheless, he lamented the absence of Europe's ancient history, its art and intellectual debate.

 

In the United States, a catastrophic development began, which his American art dealer characterized as a “propensity for self-destruction, encapsulated in an aura of grandezza.” Driven by greed, and possibly under the influence of his new life companion, Isabella Pakszwer, combined with his dominating mother’s death and the geographical distance to his brother. Giorgio began to play out different art dealers against each other and to satisfy the market he began to execute slightly retouched copies of his bestselling earlier work, which he signed as if they had been made several years before. At the same time his current mode of expression had taken what he called a “baroque and classical direction” and he did in his writings pour invectives over “modern art”.

 

 

Chirico returned to Rome, but left after less than a year when the Italian racial laws were introduced, “disgusted by the decrees concerning the defence of the race.” However, his Parisian existence worsened, particularly since he was under constant attacks from his former and more radicalised Surrealist friends. When France capitulated to the Germans, Chirico moved to Italy, lured back by his brother, who at that time had become an earnest supporter of the Fascist regime. After actively seeking Mussolini’s support Chirico settled in Milan. Among other things, he painted official portraits of the dictator’s daughter Edda and her husband, Galeazzo Ciano, who had been Italy's foreign minister since 1936, until he took part in the ousting of Mussolini from power. In 1943, Galeazzo was in Rome caught by his father-in-law’s hooligans and taken to Mussolini’s German puppet regime, Saló, in northern Italy, where he was executed in January 1944.

 

Like so much else in his life, Chirico’s attitude toward fascism was marked by ambiguity. He wrote to Il Duce and asked to become director of an art academy:

 

To liberate Italian art from the yoke Paris has burdened it with and to the art of paitning return the qualities that now have been lost. An academy that will make use of every available means – didactic, moral, technical and yes … both disciplinary and compulsory ones.

 

In other words – Chirico presented himself as a presumptive Duce of Italian art. However, the actual leader smelled an opportunistic rat in the letter, written as it was by an “unpatriotic intellectual” lurking in Paris and he did not put much faith in Chirico’s proposal. Mussolini did willingly admit that he did “not have much understanding of the subtilities of painting,” in that specific area he preferred to listen to professional art historians and those with Fascist leanings assured Il Duce that Chirico was far from being a trustworthy Fascist, as a matter fact his art was decadent and “spineless”. Accordingly, Chirico did not obtain much success through his shameless complicity with the totalitarian regime. He did not get the prizes and commissions he pursued, even if media occasionally paid homage to him he gained most his income from privately commissioned portrait painting.

 

 

Mussolini was through his spies well informed about Giorgio de Chirco – that both his ex- and current wives were Jewesses, that he was a great admirer of “Jewish culture” and that he among friends exposed an unveiled contempt for Italy’s Fascist regime. Nevertheless, it was first after 1945 that Chirico openly and emphatically attacked Fascism and all that it represented, maybe under the false assumption that he had not been compromised by his former open support to the regime, though he was far too well-known to avoid such an accusation.

 

In all his isolationism Chirico was a chameleon who adopted himself to the market forces and not the least his controlling second wife, the intelligent, apparently tender but actually rock hard Isabella Pakszwer. Chirico was nevertheless able to maintain his dual nature and in his art continued to indicate sublime and often convoluted hints at irony. It is is mainly through his eloquent writings that de Chirico was able to expose his inner life – a sarcastic distance to much of what was happening to and around him, all imbued with an aesthetic view on human existence. Often he did not even try to publish all that he wrote, but quite generously gave it away to friends and acquaintances.

 

 

In an article that he in 1928 wrote for French magazine he did, in his usual contradictory and poetical manner, lament the increasing chauvinism which had begin to engulf arts and politics:

 

What about all these sublime and ridiculous declarations about returning to the soil, about popular art, dissociation from all sorts of things, honesty, truth, simplicity, nature worship, a cult of beauty and health in art, victory over oneself? […] Twaddle and utopia. Fantasies by a hysterical monk dreaming about ideal, platonic republics where the clergy, venerated by the masses, regularly and hygienically every night copulate with women beautiful as statues. Mere utopias! All that will remain is a handful of ashes […] while the centenarian elephant passes by.

 

The vast amount of depictions of fighting gladiators that Chirico painted by the end of the thirties and beginning of the forties were maybe an ironic comment to contemporary Fascist, muscle-bulging, naked athletes that totalitarian and other forms of chauvinistic art paid tribute to. Chirico’s gladiators is generally fighting inside ordinary apartments and do undeniably look quite ludicrous, far from being any muscular giants.

 

 

Chirico’s dense compositions with struggling men seem to have been inspired by the picturesque and baroque etchings of the siblings Diana (1547-1612) and Adamo Scultori (1530-1585), whose artwork Chirico returned to time and time again. The Scultori siblings’ pictures emit a claustrophobia similar to the one you are confronted with while looking at Chirico’s depictions of amassed gladiators, though the muscular scultorimen are far from being as ridiculous as Chirico’s gladiators.

 

 

Girgio’s brother Andrea did also paint several pictures depicting fighting, naked men, who might just as well constitute ironic allusions to official, Fascist art. However, contrary to his brother’s scrawny gladiators Andrea’s wrestling musclemen have exceptionally small heads, entirely lacking facial expressions, they are totally blank.

 

 

The gladiator fighting of his paintings is reflected in the novel Giorgio de Chirico wrote at the same time – Hebdomeros contains dreamlike, overloaded scenes characterized by a surreal sense of alienation. Chirco’s hero Hebdomeros is a cynical outsider, who wounded by a complicated childhood observes and makes a fool of the people and phenomena he encounters, at the same time as fantasy and Mediterranean life are praised:

 

compact groups of philosophers and warriors, like polycehpalic blocks in soft luminous colour, held mysterious secret meetings in corners of low-ceilinged rooms, just where the ornamental mouldings joining the walls to the ceiling formed a right angle. “I don´t like the look of those faces,” burst one of Hebdomeros’ youngest disciples, to whom he replied: “Alright, I understand, or at least I can guess what you are thinking; you would have preferred the well-behaved phantoms of puritanical society restricted by its laws, that avoids speeches referring to microbes and surgical instruments and turns pales when tactless people use expressions like breast-feeding, or discuss midwives and methods of childbirth, you would have preferred the company of these phantoms on an enclosed veranda ...

 

 

What I find strange about the man and artist Giorgio Chirico is that such a strangely anonymous and distant person through his cool and often technically unimpressive art touches my inner feelings. That I can identify with the worlds his paintings present and in them recognize a variety of my own thoughts, sensations, impressions and memories. Chirico has been to places where I have been, interpreting what I have seen and experienced. He had obviously read several of the books I read and was interested in the same work of art. And yet he seems to be so different, so strange.

 

 

The origins of Joseph Maria Albertus Georgius de Chirico are also enigmatic. He was born in 1888 in the Thessalian city of Volos. His father, Evaristo de Chrico, was a baron and railway engineer who by the birth of his son was overseeing the construction of the Thessaly Railway and designed Volo’s train station, which would eventually become the administrative headquarters of the railway company.

 

357

 

Giorgio Chirico and his unusually close brother Andrea used to refer to the family’s roots in Sicily and Tuscany, but they may actually be traced back to a certain Cajetan de Kirikó who by the end of the sixteenth century was a Venetian military commander in Ragusa, today´s Dubrovnik. In 1715, Cajetan's son was appointed as Venice’s representative by the Sublime Porte, the central government of the Ottoman Empire in Istanbul, where the Italian-speaking family remained. Giorgio Chirico's wealthy grandfather, also named Giorgio, became a key figure in several European powers’ contacts with the Turkish sultan. Georgio Kirikó was for a time the diplomatic representative of the Russian Tsar, the Emperor of Vienna, and the British and Sardinian kingdoms. The nobility of the family was granted from the Austro-Hungarian Empire and the dilapidated burial chapel of the Kirikós probably still remains in the Christian cemetery of Fériköy in Istanbul.

 

Giorgio's father was educated as engineer in Turin, where he became a convinced Italian nationalist and great admirer of Garibaldi, although he never settled in Italy but devoted himself to designing railways for the Ottomans before entering in service of the Greek government. He settled with his family in Volos, until they in 1899 moved to Athens, where Evaristo died in 1905. After his death his strong-willed and overprotective wife took single care of her boys, Giorgio and Andrea and to benefit Andrea’s education moved with them to Munich. The precocious boy was a musical prodigy. The boys claimed that their mother was a baroness from Genoa, but in fact she came from an Italian merchant family that for centuries had been established in Smyrna (present-day Izmir in Turkey).

 

The mother registered Andrea as a student for Max Reger, who at the time was greatly admired. He was called “the modern Bach”, a skilled pianist, conductor and composer, who although ugly and severely alcoholic became a revered teacher for a number of well-known students.

 

 

I associate Reger with fugues and preludes that the cantor Bengt Cimbrelius executed on the organ in Hässleholm’s church. At that time, I thought they were pretty boring and somewhat comprehensive, as I now find the piano pieces I have on CD. It was in Reger’s home that the young Giorgio first became acquainted with Arnold Böcklin’s art, which after that never ceased to fascinate him. Six years after the Chirico family had left Munich, Reger wrote Four Poems for Orchestra after A. Böcklin, which actually is skilfully orchestrated music and especially the first piece The Violin-Playing Hermit is quietly meditative. The famous opera composer Pietro Mascagni had in Munich listened to the only fifteen-years-old Andrea de Chirico presenting the score for his opera Carmela and immediately took the young composer under the shadow of his wings. The Chirico family first settled in Milan, and then moved to Florence.

 

 

 

The dominant Gemma overshadowed the lives of the two brothers. Until her death she alternately lived with one of them. They called her The Centaur, well aware that there are no female centaurs. The nickname was certainly in tune with her wildly powerful and stubborn nature. I do not know if her temperament could be related to Giorgio’s earliest works of art, which often depicted battles and death, not least with centaurs involved. Clearly, he was inspired by Böcklin, but the overshadowing mother certainly loomed in his imaginary world.

 

 

His brother Andrea also often portrayed their mother in his art, as here where he combined a photograph of the mother as newly-wed and placed in front of a map, probably an allusion to the small family´s meandering life. A Greek sculpture suggests Andrea’s Greek childhood and his great interest in classical art and literature. In the foreground, a crocodile-like monster glances at the mother, perhaps symbolising of Andrea’s rebellious, but still repressed, relationship with Gemma de Chirico.

 

 

The monster is apparently reminiscent of the horrifying, ancient monsters in Jules Verne's Journey to the Center of the Earth and do thus reflect images that Andrea since his early childhood had cut out, was inspired by and often used in his later, montage-like art, in which he often combined animal - and human bodies.'

 

 

Like in so much else, Giorgio shared his brother's interest in fantastic literature and illustrations they found in old, often forgotten books. In his art, and especially in his writings, Giorgio alludes to a childhood marked by strangeness and dreams, shared with his soulmate Andrea. Throughout their lives, the brothers were very close to each other and by their acquaintances they were called The Dioscuri, an allusion to the mythical twins Castor and Pollux, one of whom was mortal and the other immortal. Out of love for his brother, Pollux asked the gods to die at the same time as Castor. To an even greater degree than Giorgio, Andrea does in his art reflect a childhood filled with toys, monsters and ruins.

 

 

Time and time again, Andrea’s and Giorgio’s art surprise while I come across images that seemingly reflect my own childhood. For example, Andrea often painted brightly coloured building blocks against mysterious backdrops, taken from illustrations in books that were so abundant in my grandfather’s library. I realize that the Chirico brothers in good memory had the childlike experience of toys hiding a huge, imaginary world; fantasies that unfortunately happened to be counteracted by a much more dreary “reality”:

 

To live in the world as if in an immense museum of strangeness, full of curious many-coloured toys which change their appearance, which, like little children, we sometimes break to find out how they were made and look inside, only to disappointed realize that they are empty.

 

 

During their time together in Munich, the brothers read Schopenhauer, Weininger and especially Nietzsche, a reading that forever came to influence their art and thinking. As soon as they were together they exchanged thoughts and could until late in night engage in lively discussions. When the brothers in 1922 lived together in Rome, Giorgio painted a Roman Landscape and I assume that the two men talking on a terrace shaded by two villas, crowned with classic sculptures, may be Giorgio and Andrea involved in esoteric conversations, symbolized by the antique deity floating in the sky, while Gemma watches over them, seated by an open window.

 

 

Gemma was a constant presence in the brothers' lives, insistently committed to their art and company, especially the female one. Although the brothers occasionally tried to free themselves from Gemma’s yarn, they were deeply attached to her. In his surrealistically coloured storytelling, Giorgio described the relationship he had with his mother:

 

it’s not for nothing that he’s the son of a mermaid: one peculiarity with the sons of mermaids is that they never run the risk of falling in love with a woman, for they are always in love with their mothers.

 

 

While living with his mother and brother in Florence, Chirico went through a severe crisis and became seriously ill with his chronic, regularly recurring stomach ailments. When he recovered, he sat “on a clear autumn day” on a bench in Piazza Santa Croce aimlessly looking at its statue of Dante. Suddenly he was seized by a life-changing experience – everything around him appeared in an explained light. As if by a magic trick, life was transformed into something strange, though still exceptionally alive. Later, he did on several occasions describe the experience:

 

The autumn sun, warm and unloving, hit the statue and the church facade. Then I had a strange impression that I was looking at all these things for the first time, and the composition of my picture came to my mind eye. Now each time I look at this painting I once again see that moment. Nevertheless, to me the incident remains an enigma, it is inexplicable. This is the reason to why I to call the work which sprang from it an enigma.

 

He writes about An Autumn Afternoon Enigma, a work that became a talisman for everything Chirico came to create:

 

 

In the following months, Chirico painted several images in the same spirit. He read Homer's Odyssey and remembered a painting by Böcklin in which Odysseus on Calypso's island turns away from the beautiful nymph and thoughtfully looks out over the sea, gripped by a longing for new adventures, or perhaps he was thinking of Penelope’s warm embrace back home on Ithaca.

 

For a time, Chirico became obsessed with attempts to shape a new kind of painting:

 

… during a trip I made to Rome in October, after having read works by Friedrich Nietzsche, I became aware that there is a host of strange, unknown, solitary things which might be translated into painting. I meditated for a long time. Then I began to have my first revelations. I drew less, I even somewhat forgot to draw, but every time I did so, it was under the drive of necessity.

 

The result of these endeavours was The Enigma of the Oracle. A brown-clad figure stands in an opening and looks out over a Mediterranean landscape. The person, we do not know if it is a man or a woman, has after being presented with an oracle answer become engulfed by brooding. The sybil is probably sitting behind a curtain, above which lining the head of a Greek sculpture can seen – probably Apollo, the deity of oracle answers. The place is located high up, maybe on a mountainside. Oracles generally do not give simple answers, rather they evoke thoughts that might lead to solutions, or to despair. They are riddles.

 

 

While looking at the painting Chirico brought me back in time, more specifically to a visit to the Temple of Jupiter above the port city of Terracina. In general, antique oracles were associated with the cult of Apollo. However, in the temple of Terracina the sibyl served Jupiter and like the more famous oracle of Cumae further south, her cell was located below the temple area.

 

 

The abode of the sybil in Terracina may still be visited, you reach it through an archway under the temple plateau. If you turn your back to the sybil’s cell, where she in a state of sacred intoxication made her predictions, you can, like the dark-clad figure in the The Enigma of the Oracle, look out over a landscape stretching down to the Mediterranean.

 

 

Like so much else of his artwork, Giorgio shared experiences with his brother Andrea, who before Giorgio created had made a drawing of the enigma of an oracle. Simultaneously, while pondering on the “enigma of life”, Giorgio and his brother were becoming increasingly immersed in the writings of Nietzsche and Weininger.

 

 

Andrea coined the term “half-dead” by which he meant how art “functions in its fullest sense.” In his case this was mainly manifested in music, which he considered to be the most obvious manifestation of the what he assumed to be the “dual character” of Nietzsche’s Superman. True art was according to Andrea de Chirico born out of clairvoyance, by which he meant a mental state in which individuals enter an enigmatic, “oracle-like” sphere, located somewhere between wakefulness and sleep. A musician senses and interprets the hidden meaning, the “language” concealed in everything that surrounds us.

 

I emerge from each musical crisis as from a dreamless sleep. Because music both astonishes and stupefies.

 

Andrea combined his thoughts about the “half-death” with the Nietzschean idea of ​​time as an “eternal return” and “imperishable present”. For Andrea de Chirico, music was “sacred”, in the meaning of secluded, hidden and unknown. A reality situated between a past that has been long gone and a future that has not yet taken place. Art is found within a sphere akin to death, in a room from which doors can be opened in any direction.

 

The brothers tried to unite their insights in a jointly composed piece of music through which they intended to reflect on Nietzsche's Eternal Return. However, when their effort to interpret philosophy through music premiered in Munich in January 1911it resulted in a complete disaster. Giorgio gave up music entirely and painted a self-portrait he called: “What I love is a mystery”, while his brother went to Paris, which avant-garde circles he assumed would be more appreciative of his music and grasp his philosophical speculations.

 

 

Several years ago, by Viale Aventino, not far from where we then lived in Rome, there was a record store. Its unusually corpulent proprietor generally sat comfortably reclined on, or rather in, a large, leather sofa, leisurely smoking a cigar, while its scent mingled with the sound of music from one of rhe shelves that filled a room which walls were covered with CDs and LPs, many of them hard to find records of classical music and jazz. When the doorbell rang and I entered the room, he always greeted me with the words: “Hello again! Are you looking for something special today, or do you want me to recommend something I guess might interest you?” Since I recently had bought two CDs, one with Satie´s piano music and another one with Schönberg’s Six Songs for Soprano and Orchestra, he rose, with some difficulty, from the sofa, went to one of the CD-covered shelves. Picking out one of the discs: “Here, this might may possibly interest you. Certainly not a masterpiece, but a quite unique piece of music. Alberto Savinio ... are you familiar with that name?” I nodded and said I knew he was an artist and brother of Giorgio de Chirico. The shopkeeper, whose name I have forgotten, took the cigar out of his mouth, ashing it: “See, I was right again. This CD will interest you. Now you can also appreciate Savinio as a composer.” When I bought the CD, he said goodbye with his usual prase: Bona ascolta! Good listening.

 

 

"Appreciating" was an exaggeration. To me, Savinio’s Les Chants de la mi-mort, The Songs of My Half-Death, made a quite messy, albeit slightly charming impression – a kind of overly modernist Erik Satie. Certainly dynamic and skilfully executed music, spiced with a great deal of playful irony, yet annoying due to its extreme mixture of various styles, sudden emotional fluctuations and strange lyrics. A theatrical music that seemed to call for a stage performance accompanied by props and tableaux.

 

Contrary to expectations, Les Chants de la mi-mort’ s Parisian premiere, sometime during the spring of 1914, was a success. It was staged in one of the absolute hotspots of modernism – in the office of Apollinaire’s “literary and artistic review” Les Soirés de Paris. A reviewer wrote:

 

The audience was initially confused, but it was not long before they discovered the composer’s intentions. The simplicity of his dramatic music has now found its true proponents. Too much knowledge is harmful and unfortunately even modern music has now become its slave. The friends of classicism, on the other hand, were somewhat disappointed. To such an extent that, for a few moments, they were shocked, but soon they realized the profound originality and great inventiveness of the works that A. Savinio executed on the piano with perfect mastery.

 

 

It was the influential and energetic Guillame Apollinaire who became Andrea’s greatest supporter within the Parisian avant-garde. Appolinaire, whose full name was Wilhelm Albert Włodzimierz Apolinary Kostrowicki (1880-1918), had been born in Rome to a Belarusian noblewoman. The grandfather had been a successful Russian general, while Apollinaire's father was registered as “unknown”, since he did not want to acknowledge Apollinaire as his son. He has however been identified as an Italian nobleman.

 

The PR-minded, brilliantly witty and innovative Apollinaire had in a short time become the absolute storm centre for the artistic circles concentrated around Montparnasse. It was he who invented art concepts like Cubism, Orphism and not the Surrealism, a term which he first applied in 1917 in the prospect to Les Mamelles de Tirésias, The Breasts of Tiresas, which he had written already in 1903 but which not until the outbreak World War I was performed as an Opéra bouffe with music by Germaine Albert-Pirotest:

 

I have thought that one must return to nature itself, but without imitating it like photographers do. When man wanted to imitate walking, he created the wheel, which does not resemble a leg. By doing so, he created surrealism without knowing it.

 

 

Apollinaire came to regard the Chirico brothers as genuine Surrealists. For Apollinaire, there were no boundaries between poetry, philosophy, art and music and this was one of the reasons for his great appreciation of the multi-tasker Andrea Chirico, who under the influence of Apollinaire took the name Alberto Savinio. It was said that he did so to separate himself and his work from his increasingly famous brother, though another, more valid reason might be that Andrea Chirico throughout his life struggled with his identity. He considered himself to be a “liminal creature” and was in his art constantly preoccupied with hybrid creatures such as hermaphrodites and human figures with animalistic, or monstrous features. The unknown constantly broke into his existence and occasionally he was even terrified by his own art, especially music.

 

 

Before Andrea Chirico stuck to the name Alberto Savinio (actually the name of a contemporary Parisian publisher, Alberte Savine) he had used a number of other pseudonyms; Aniceto, Nivasio Dolcemare, Mr. Dido, Mr. Münster, Innocenzo Paleari, Animo, Carmelo, etc. etc. In a way, Andrea experimented with himself and assumed various roles, not the least total anonymity, “a man without qualities”, a faceless showroom dummy, or rather such a mannequin that seamstresses used in his time.

 

 

A figure that also became common in his brother Giorgio's paintings, but if Giorgio Chirico’s soulless figures had large heads, Savinio’s had small ones.

 

 

Even in Savinio’s “operetta” Les Chants de la mi-mort, the characters make their appearances as puppets, with denominations such as Bald Man, Yellow Man, Crazy King, Bird Man, and a peculiar individual, who perhaps is an allusion to Gemma de Chirico – A Mother of Stone, shrunken like a puppet”, there was also “a man without a voice, without eyes, without a face.” The two brothers’ fascination with puppets gradually grew, and as so often had been the case, Giorgio Chirico was inspired by Nietzsche:

 

To be really immortal a work of art must go completely beyond the limits of the human: good sense and logic will be missing from it. In this way we ill come close to the dream state, and also to the mentality of children.

I remember that often after having read Nietzsche’s immortal work "Thus Spake Zarathustra" I derived from various passages of this book an impression I had already had as a child when I read an Italian children’s book called “The Adventures of Pinocchio.” Strange similarity which reveals the profundity of the work. Here there is no naïvité: the work posses a strangeness similar to the strangeness that the sensation of a child sometimes has, but at the same time one feels that he who created it did so consciously.

 

 

By the end of 1911, Gemma and Giorgio followed Andrea to Paris and on their way there they spent a few weeks in Turin. A visit that became crucial for the sensitive Giorgio. The city where his father had studied engineering, the cradle of Italian unification and the place where Nietzsche, six months after Giorgio's birth, went insane. Already before his arrival in Turin Chirico had assumed that there was a mysterious connection between him and Turin, something he was able to confirm as soon as he in the fall of 1911 began wandering around in the town. Giorgio was seized by what he in German characterised as the city’s Stimmung, mood. How it preserved a sense of powerful exclusion that could be conveyed by Nietzsche's work. Giorgio sat for hours looking at the equestrian statue in Piazza San Carlo, the place where Nietzsche in January 1889 had collapsed and filled with compassion knelt by a fallen horse, embracing it and afterwards violently attacking those bystanders who wanted to take him from the place so he could receive medical care. After de Chirico’s short visit horses, Turin's sculptures and deserted squares regularly appeared in his paintings.

 

 

Sometime in 1912, Giorgio de Chirico returned from Paris to Turin to complete his two years of compulsory military service. He realized that his art would suffer a setback, but wanted to sacrifice himself for “his” Italy. However, the patriotic feelings of duty to his “Fatherland” quickly subsided. Admittedly, the de Chirico brothers were deeply attached to Italy and despite their fragmented international background they considered themselves to be Italian patriots. However, their longing for a homeland was apparently based on a dream of belonging. Italy was for them a source of inspiration and joy, but this did not include the fulfilment of any civic duties. After fourteen days of military life, Giorgio had had enough. By the end of World War I, he described war and militarism as “useless nonsense” and not at all the “deadly necessity” as his friends, especially those who had been indulged in Futurism, described it before they themselves had been struck down by its bloody and chaotic madness, several leading artists were killed in action and others suffered mental breakdowns. With a sigh of relief Chirico wrote:

 

Now all that is hopefully over […] Politics will teach us that hysteria and idiocy can now be condemned in general elections. I think everyone has by now become oversaturated by imbecilities, whether they have been political, literary or figurative.

 

Chirico discreetly departed from the barracks and took the train back to Paris. In his absence, he was sentenced to prison for desertion.

 

During my time in Paris, alone without my family, I found how easy it was to turn into a full-fledged flâneur, someone who engulfed by his own thoughts wanders up and down the streets; watching, pondering. This was for sure something Chirico engaged in and obsessed as he was by images he was probably, like several of his artist friends in the Montparnasse coterie, inspired by Eugène Atget's (1857-1925) photographs. A passionate flâneur who devoted his life to documenting life in and around Parisian streets and alleys. In Chirico’s paintings from the same period, impressions from Paris and Turin seem to be mixed up together while they become metaphysical townscapes.

 

 

Like the Chirico brothers, Aget was fascinated by the mannequins he saw in Paris’s shop windows.

 

 

An Atget photograph that seems to have gotten stuck in Giorgio’s mind was a picture of a sculpture of Ariadne in Versailles’s gardens. In Chirico’s paintings, this sculpture of the awakening Ariadne appears again and again.

 

 

As with Wagner, Chirico had his specific leitmotifs which constantly make their appearance, often after almost completely been dominating his art for longer or shorter periods – there are hundreds of versions of gladiators, mysterious baths, mannequins, horses by the beach, furniture in landscapes, suns attached to easels and self-portraits in different costumes.

 

The Ariadne motif can possibly be linked to Chirico’s Nietzsche fascination. After the Cretan princess, who through her ball of yarn and enchanted sword had made Theseus kill the Minotaur and escape from Knossos’s labyrinth, followed him on his ship on the way to Athens, though he abandoned her when she had asleep on the island of Naxos, home of the god Dionysus. The god awakened Ariadne, married her and eventually turned her into an immortal goddess. It would not surprise me if Chirico identified with Ariadne. His imagination and creativity had been brought to life by Nietzsche, who had hailed Dionysus as a deity of intoxication and glorification of both nature and intuition, while paying homage to an unbound existence, cross-bordering, and an impassioned art — in other words, what Chirico characterized as Metaphysics. The Greek-speaking Chirico was well acquainted with Aristotle, who had coined the term ta meta ta physika, “the work after physics,” as if he had imagined Metaphysics as a book which in an imaginary library had been catalogued just after his own work Phusike acroasis, Lectures on Nature – being a follow-up and further development of his physical examinations and accordingly superior to them. Metaphysics seeks knowledge of the inner meaning and function of Nature, just what Chirico intended to do through his art.

 

 

Giorgio settled with Gemma between Boulevard Raspail and Boulevard Montparnasse, in an apartment between Apollinaire’s editorial office and residence. The poet and public relations genius was impressed by the artistically gifted brothers, who like him counted upon an exotic, complicated, cosmopolitan and aristocratic past. He characterised Alberto Savinio as “a poet, musician, painter and playwright who through all this is reminiscent of the multifaceted geniuses of the Tuscan Renaissance.” Apollinaire also praised Savinio’s twenty-four-years-old brother Giorgio’s art as a tangible manifestation of a “metaphysical reality” and put him in touch with the equally enthusiastic art dealer Paul Guillaume.

 

Apollinaire did not perceive Giorgio Chirico's art as painting per se but as a “creation of dreams”. Through his almost endless rows of colonnades and facades, his expansive straight lines, fields of unmixed colours and almost funeral-like contrasts between darkness and light, Chirico had, according to the admiring Apollinaire, managed to express the sublime feelings of greatness, loneliness and immobility created during the stasis that create “states of memory” just before we fall asleep.

 

 

Like dreams, Chirico’s metaphysical paintings found their origin in what he had seen and experienced, albeit altered, distorted. Sometimes he lets himself be inspired by works of art. Since it is mainly the structure of his paintings, or single details, he makes use of, it is generally difficult to discern his models. For example, his Italian Piazza from 1938 might be compared to Giovanni Migliara’s depiction of St. Ambrose’s Basilica in Milan, painted in 1822. I do not know if they have any connection, though the perspective is the same and Chirico may have transformed the shadowed part into a pool and it is not impossible that he had seen Migliara’s painting during his recurrent visits to Das Neue Pinakohtek in Munich and then “modernized” it.

 

 

Giorgio Chirico seemed to have found a like-minded artist in the eight years older Apollinaire, a man who, like him, had “fallen ill from having been immersed in the hot bath of universal melancholy.” In 1914, Chirico painted a peculiar “metaphysical” portrait of Apollinaire, filled with associations evoked by the poet. In the image of his friend and mentor Chirico transformed what could have been traditional “mundane” depiction of a person into something beyond everyday existence, and to his own surprise Chirico had by trusting his “intuition” created a portrait that proved to be prophetic.

 

As his starting point, Giorgio took a collage that his brother Andrea had made and in which he had pasted a silhouette of Apollinaire. Giorgio enlarged this silhouette and draw a circle at the temple of of the poet, turning the shadow figure into a practising target; symbol of the critique the poet had to endure for being at the forefront of Parisian avant-garde.

 

That the “real” Guillame Apollinaire just became black silhouette is due to the fact that Chirico intended to produce a “philosophically aesthetic” image of the poet, whose name means “blessed by Apollo”. The result became a “metaphysical” portrait depicting “the singer's inner self and meaning.” In the foreground, Apollinaire is represented by a bust of Orpheus, Apollo’s son. Orpheus was a companion to the Argonauts, heroic adventurers of antiquity, among whom were the twins Castor and Pollux. These two brothers were under the protection of Orpheus, the divinely gifted poet who during his journey across the oceans through his song made fish lift their heads above the water surface to listen to his enchanting singing, two of whom by the gods were transformed into accompanying musicians.

 

 

The bust of Orpheus is in darkness and he wears black glasses, a hint that Apollinaire, like the ancient Homer and Tiresias, is a soothsayer. These poets were prophets and poets who, despite their blindness, was able look into the depths of their own souls. “The seer/poet who cannot discern the present, but is capable of reading the past and the future.” The black darkness surrounding Orpheus is furthermore reminiscent of his journey into the depths of Hades where his song softened the hard and dark heart of the Ruler of Netherworld, who allowed the fabulous singer to bring back with him his muse and beloved, Eurydice. If this is the case, the black glasses may indicate that Orpheus, during his journey from the Underworld, was forbidden to look at his beloved.

 

The shell behind Orpheus alludes to medieval seekers and pilgrims, who wore shells on their mantles as signs of penitence, it may also allude to Orpheus’s lyre, which after his being torn to pieces by Dionysus’s Menades carried the poet’s severed and continuously singing head to the island of Lesbos.

 

The fish is reminiscent of Orpheus’s adventures together with the Dioscuri, but also of Apollinaire's collection of poems Le Bestiaire: Cortège d'Orphée, which he wrote in 1913. It does for example contain a poem about the carp:

 

 

In your pools, in your ponds,

Carp, how you live for aeons!

Does death forget you,

Fish of melancholy?

 

But also a short but multi-faceted poem about fish and Jesus:

 

Que ton coeur soit l’appât et le ciel, la piscine !

Car, pêcheur, quel poisson d’eau douce ou bien marine

Egale-t-il, et par la forme et la saveur,

Ce beau poisson divin qu’est JESUS, Mon sauveur?

 

That your heart is the bait and heaven the pond!

Since, fisherman, what fresh or seawater catch

equals him, both in form or saveur [flavour],

that lovely divine fish which is JESUS, My Saviour?

 

Through his word pun Apollinaire alludes to the ancient Christian symbol ICTHYS, Greek for fish, which stood for Iesous Christos Theou Yios Soter, Jesus Christ, Son of God, Saviour. The poem was both by Apollinaire and his acolytes interpreted as a hint of the affirmation of life that the new art entailed, or as Apollinaire put it – “Orpheus’s empire begins.”

 

 

On a more mundane level, Apollinaire associated his name with water and fish. The most popular mineral water of the day was Appolinaris, named after a spring that in 1852 had sprung up in Georg Kreuzberg's vineyard in Bad Neunahre, Germany. The bottled water was named after the Syrian saint Apollinaris, who lived during the first century after the birth of Christ and whose tomb was believed to be in Ravenna. Appolinaris was the patron saint of water and wine and was also worshipped as a helper in venereal diseases. The connections are unclear, but may be due to the fact that Saint Apollinaris during his martyrdom had boiling water poured into his open wounds.

 

 

Chirico’s portrait turned out to be truly prophetic. With the motivation that “a poet must take risks,” Apollinaire did during World War I enlist for “voluntary front service” and was on March 17, 1916 in his left temple seriously wounded by shrapnel. He suffered from fainting spells and partial paralysis of the left side of his body, but his condition improved when doctors, to relieve the pressure, drilled a hole in the skull two months after the injury. The hole was drilled in exactly the same spot that Chirico two years earlier had marked as a target. Appolinaire survived his head injury, but died two years later in the Spanish flu.

 

 

The same year he created his portrait of Apollinaire, Giorgio de Chirico had painted the Poet’s dream, depicting the same Orphic bust as in his Apollinaire portrait and here it was also accompanied by a fish and carried black glasses, but now Chirico had painted the bust in profile. It is the first painting in which he incorporated one of the mannequins that in the following years would become increasingly common in his art.

 

 

On May 23, 1915, Italy declared war on Austria-Hungary and offered amnesty to former “deserters” if they volunteered as soldiers. In France, the mass slaughter in the trenches was in full swing and the threat from the Entente was imminent in Italy as well. The Chirico brothers decided to accept the amnesty and enlisted in the Italian army. However, they were deemed to be “incapable of withstanding the strains of war” sent to serve at Villa del Seminario in Ferrara, this was a mental institution that during the war became a gathering place for intellectuals and artists, some were inmates, while others served as staff, among the latter was Giorgio Chirico who served with a corporal’s rank.

 

The time in Ferrara proved to be quite inspiring for the Chirico brothers. The medieval city with its proud traditions and art treasures provided new impressions and so did its social life. Not least the twenty-year-old Count Lugi Tibertelli, who called himself Filippo de Pisis. An eccentric and precocious young man who had already published himself as a poet and was in contact with the Dadaists in Zürich and Futurists in Rome. de Pisis collected insects and had turned his quarters within his parents’ dilapidated castle into Wunderkammern:

 

rooms with a strong hue of midnight, filled with spirits mixed with bric a brac; broken dolls, dried flowers, insects, old books, multicoloured balls, spinning wheels and paintings stimulating mysterious and aesthetic sensations, spiritism, hypnotism, and the fluency of thoughts.

 

The Chirico brothers soon joined the intellectual coterie which met in de Pisis’s strange rooms. A few years later, de Pisis described their nocturnal conversations:

 

Seized by a kind of sacred, poetic rage, they immersed themselves in the invisible, in what could be defined as a chaos of the unconscious, where there are only fragments, dashed lines, sensitively sharp images that are nevertheless unreal. Naughtiness caught the bird of the cuckoo clock, which began to shout the mysterious name Chirico: “Cìrico, cìrico… cìrico, cìrico ...”

 

Together, Giorgio and de Pisis walked through Ferrara and the young connoisseur introduced his older friend to what he in a later book came to call “the city of a hundred wonders.” de Pisis was proud of his acquaintance with the already famous artist.

 

 

What did it matter, some poor devil might have said, if the corporal walking by his side was an educated man and I a seminarian dressed in bourgeois fashion. […] I administered material ideas to my friend, he offered me images and sensations, he was looking for a painting never seen before, I spread a new prose.

 

In Ferrara, Chirico further developed his mannequins, transforming them into fantastic creatures, composed of a variety of geometric figures of coloured plank pieces combined with rulers, quadrants and disassembled seamstress dummies.

 

Or he placed his fashion doll heads on ancient sculptures, or archaic mother goddesses, such as those he in a painting placed on a square in front of Ferrara’s Sforza Fortress and factory chimneys naming it The Disturbing Muses.

 

 

On his return to Italy, Giorgio de Chirico sought to unite his fragmented personality and find a firm foothold in life. An endeavour illustrated by his Return of the Prodigal Son in which a complex, but soulless fashion doll, embraces a father who appears to be a compact stone sculpture. Perhaps an image of the cosmopolitan Giorgio seeking an embrace from a frozen Italy, which has becoma a monument of itself.

Through Chirico’s influence de Pisis developed into an increasingly skilled artist, and in tbhe following years, when his style took on a completely different character from de Chirico’s strict and complex, contour-sharp imagery, it nevrtheless repeated several motifs that had been introduced by Chirico. For example, his still life with Sacred Fish, which Chirico had painted as a tribute to Apollinaire:

 

 

or Chirico’s constantly repeated Ariadne sculpture:

 

Chirico was fascinated and irritated by the overly entusiastic Filippo de Pisis; ottuso e sensible, ardente ed oscuro, “thick-headed and sensitive, burning and dark.” When de Pisis praised both Chirico and his art in an article in La Gazzetta Farrarese, Chirico complained in a letter to the at the time internationally known essayist and journalist Giovanni Papini, characterizing de Pisis’s article as un vrai cochonnerie, genuine rubbish. The French word cochonnerie can also mean “swinery” and it is possible that Chirico, who like his brother was unsure about his sexual orientation, wanted to free himself from hints about his relationship with the openly homosexual de Pisis who had declared: Io amo i bei giovani, gli efebi fiorenti e splendidi. Io ami la volupta e la frenesia. “I love the beautiful youngsters, the flourishing and magnificent ephebs. I love opulence and frenzy!”

 

In April 1917, Carlo Carrá was taken in for “observation” at the Villa del Seminario, which now exclusively cared for soldiers who had been mentally injured by their war experiences. In 1909, Carrá and a group of like-minded people had in Milan founded Futurism and he had like his companions praised movement, increased dynamism and even to some extent violence and tumult. One of the first triumphs of Futurism was Carrá’s painting The Anarchist Galli’s Funeral, which in 1911 both admired and criticised had been exhibited in Paris, London and Berlin.

 

Angelo Galli had in 1904 been killed during a major strike in Milan. Authorities fearing a demonstration during the funeral had refused the funeral procession entrance to the cemetery and a violent riot broke out. Carrá, who was present, described the incident in his autobiography:

 

I saw in front of me how the coffin, covered with red carnations, swayed precariously on the shoulders of the pallet bearers. I saw how the horses became nervpus while blows were dealt with sticks and lances. It seemed to me that at any moment the corpse could fall to the ground and be trampled down by the horses ...

 

Like several of his Futurist comrades, Carrá had enthusiastically joined the war volunteers, but had soon after that suffered a severe nervous breakdown and ended up among the war-wounded in Villa del Seminario, where during his four months of acquaintance with the artist circle around Giorgio de Chirico completely changed his style and under the influence of their speculations about the “inner nature of things” like them began to depict mannequins, toys, maps and measuring instruments.

 

 

By the end of the war, Alberto Savinio was called in as an interpreter on the “Macedonian front”, and after returning to Italy he established himself as a theatre director in Rome. Already after his success in Paris in 1914, Savinio had left music composing behind and now devoted himself exclusively to writing, theatre and painting. Oddly enough, Savinio had become afraid of his own musical talent. He regarded music as an overwhelming, unknown force capable of destroying its practitioners:

 

The only suitable definition for music is the Impossible to Know – the unknowability of music is its driving force, the secret of its fascination. […] The time will come when this Strange Thing will revenge itself. The time will come when this Strange Thing will shatter its bonds and rediscover its wild freedom. We light our houses each evening with electricity, but one evening my friend Lorenzo Viano switched on his bedroom lamp and fell to the ground: it was electricity’s revenge. Thousands and thousands of people “play” with music, watering it down [...] one Day music will appear like a long spindly shadow beside the young conductor, it will seize him by the throat and hurl him from the podium. It is the Strange Thing´s revenge.

 

 

Nevertheless, after a break of twenty years Alberto Savinio returned to music when he in 1925 composed a ballet that was premiered in Rome.

 

By the end of 1918, Girogio and his mother Gemma had united with Alberto Savinio in Rome and after undergoing one of his regularly recurring nervous crises, Giorgio’s art took a new turn. Influenced by Böcklin and Poussin, he began painting in what he denominated as a “classical style” and created, among other things, several suggestive scenes, which in a dreamlike, “literary” manner depicted the presence of ancient history in the Italian landscape.

This style did not not at all impress most of Chirico’s friends within the avant-garde and when he followed his brother back to Paris in 1925, he returned to painting his mannequins, which were now joined by ancient ruins instead of geometric structures. Chirico was probably influenced by his new love, the Russian ballerina Raissa Guerivich Kroll, who had left the world of theatre and ballet to train as an archaeologist and she later became engaged in the excavations of the ancient port city of Ostia, outside Rome. Savinio's son, Ruggero, has described her:

 

They met during the rehearsals of a ballet my father had written the music for ... Niobe’s Death. Raissa danced the leading part and my uncle fell in love with her. For a time she became his model and they soon married. For five years they mostly lived in Paris. […] She belonged to the small group of women who in the early 20th century had behaved with extreme freedom, both intellectually and in their way of dressing […] I remember her as a very witty lady who even in her old age had not lost nothing of her seductive charm. At lunch, a conversation ended, I do not remember how, with a mentioning of Kerensky, who before Lenin had taken power headed the Provisional Government of Russia. And I then asked Raissa, who had talked about him as if she had seen him the day before… but, is he not dead? She replied: “Not at all. He lives in New York and we often talk to each other. I had a small but intense love affair with him.” She was a remarkable  woman.

 

During his time in Paris, Chirico, in addition to his archaeologists, began painting a variety of furniture within landscapes. A result of his recurrent walks through the French capital, where he apparently moved in the same neighbourhood where I often ended up during my own time in Paris:

 

I was walking around Saint-Germain between Rue du Dragon and Rue du Vieux-Colombier.

On the side-walk in front of a used furniture shop, I saw sofas, chairs, wardrobes, tables, and a coat rack displayed right there on the street. By finding themselves so removed from the sacred place in which man has always sought repose, the place that each of us spent our earliest childhood – they suddenly appeared solemn, tragic, even mysterious.

 

That furniture preserve entire lives has often struck me and not the least my youngest daughter who gets very upset if we throw away, or even move, old furniture in our home in Bjärnum.

 

Like Magritte, who wrote that his first confrontation with Chirico's art had been a life-changing shock, Chirico often alluded to the inherent life of rooms and furniture, and he does furthermore, just like Magritte, repeatedly allow the outer landscape to penetrate enclosed apartments, and vice versa.

In the late twenties, with its economic depression and political unrest, Chirico once again suffered a profound crisis, which he tried to free himself from by writing his strange novel Hebdomeros. In connection with this, he met the Czech lady Isabella Pakszwer, who worked at a fashion house in Paris. He fell deeply in love and she “devoured him with flesh and hair.” For the rest of his life, Chirico lived in her shadow. His wife at the time, Raissa, never got over the shock she experinced when Chirico left her for Isabella. In an interview she gave in 1976, she died the following year, she aired her bitterness:

 

It was a shot to the head,” she stated with a smile, while holding her beloved, beige dog in her lap. “She seduced a genius. A life of humiliation and difficulties must have created a remarkable repertoire of sexual audacity in that beautiful Polish woman. After quarrelling with a dozen critics who had defined him, artistically speaking, as a living corpse, de Chirico found in Isa Far a perfect instrument for his revenge. My husband at the time explained to the lady in question that he had made many mistakes in his life and she stated she was ready to save him. However, he soon came to consider her as a maniac and then came the first suspicions, the disagreements. The relationship crashed in the mid-60s when Isa became madly jealous of another woman whom de Chirico had fallen in love with."

 

Raissa was not alone in disliking the brittle but beautiful Isabella, whom one of Chirco’s biographers described as a woman who was neither interested in men, nor in Chirico as a man, but as someone whose notoriety she could make lots of money from. What Isabella offered Chirico was a “facade of solid bourgeoisie” behind which he could hide his apparent nervousness and low self-esteem. Isabella managed to assume the authoritarian role of Gemma and thus pull up Chirico’s “wounded attachment to his mother with its roots.” Giorgio’s beloved brother felt that due to Isabella’s domineering influence he was losing his grip on his brother and wrote in an article about the vast amount of self-portraits in historical costumes that Girogio had started to produce on a regular basis.

 

In recent years, Giorgio de Chirico depicts himself in various disguises. What psychological change are these disguises a sign of?

 

Friends and acquaintances described how Isabella ignored, or openly abused a servile and far too submissive Chirico:

 

Last night, after dinner, I went over to meet with de Chirico; the Master sat in an armchair while flipping through a copy of Hebdomeros, a novel which he on his own had translated and published in Italian: “My book is beautiful and sometimes I read it as if it had been written by another person.” However, his wife interrupted him, "Your Hebdomeroses! I'm sick and tired of having them in the closets. I have no space. For fifteen years you have filled my closets with your Hebdomeroses, if you don’t get rid of them immediately, I will myself throw them away tomorrow!”

 

During his crisis by the end of the twenties, Chirico had in Hebdomeros influenced by Nietzsche’s Zarathustra created his own literary ego. Hebdomeros is a man who after a tragic childhood indulges himself in a boundless nostalgia for the past. His greatest dream is to sail far away, crossing distant horizons and beyond them find islands “with temples built by the foot of hospitable mountains” making the world “both close and unknown.” Hebdomeros is like Zarathustra also a teacher who wants to teach his disciples the difficult game of turning time inside and out, and among the simplest objects find how such an endeavour is possible.

 

During his time with Isabella Pakszwer, Chirico created another alter ego – Mr. Dudron. As an anxious man, afraid of emotions, illnesses, and disasters, he seeks out closed rooms where he can close the window curtains, shut out reality, and step into his inner imaginations. The amount of manuscripts for an unfinished novel about Mr. Dudron eventually became a complicated, introspective self-portrait based on memories, thoughts, anecdotes and short stories. They were written in different phases of the thirties and forties, most episodes were by Chirico given away to friends he had read them to, others simply disappeared.

 

After 1945, Isabella Far appears as a new character in the stories about Mr. Dudron, it became a pseudonym for Isabella Pakszwer, whom Chirico married in 1946 after fifteen years of shared existence. In Mr. Dudron, Isabella Far comes forth as an intelligent teacher and inspiring muse who, at Mr. Dudron’s request provides him with speeches about the decadence of modern painting. When Isabella Pakszwer wrote about art, something she did during the forties, she used the pseudonym Isabella Far.

 

Alberto Savinio's death in 1952 was a hard blow to Chirico, who since then always wore a black tie when he went outdoors, declaring that he did so in remembrance of his beloved brother. For Chirico the sixties became a tragicomic farce. Every day he painted diligently in his studio, as well as he could spend hours sitting in front of a TV with its sound turned off. At the same time, he and his wife showcased a number of newly made paintings that were copies of the most commercially valuable time of his artistry, i.e. the period up to 1920. Chirico also willingly signed various forgeries made by other artists.

 

The situation was further complicated by Chirico’ s increasingly bitter attacks on former friends and allies – especially André Breton and his surrealist companions who regarded Chirco as a traitor after he had embarked on his “classic period”. Chirico wrote increasingly frantic attacks on every form of “modern art"” As a counter-strategy, some surrealists tried to drown the market with fake “Chiricos”. Particularly successful in this endeavour was the versatile, Spanish artist Óscar Dominguez. One of his forgeries was during several years exhibited at the Musée National d’Art Moderne in Paris as genuine artwork by Giorgio de Chirico.

 

Finally, it became almost impossible to orient oneself in the tangle of true, false and falsely signed and dated works. A madness skilfully and almost playfully manipulated by Chirico himself, while his wife did nothing to dispel the mists, in fact, many accused her of the misery, while Chirico became an increasingly popular, though distant, figure in the media. When he was seen in public, he generally adopted an ironically distant tone. It could seem as if he has shouldered the clown role that his good friend from his first Parisian soujorn, Ardengo Soffici, had described:

 

The clown is a personification of freedom, a discoverer of innovations, a kind of demon who, on his own accord, creates a world which eventually becomes a substitute for the one we live in, a world made of wonders.

 

Evil tongues claimed that Chirco’s attitude was the result of “a senile instinct of self-defence.” That he covered up a slowly advancing dementia by communicating with the help of jokes and paradoxes. He lined up for an occasional interview and had RAI do a more then one hour long programme about him painting one of his multiple Suns on the Easel while he short and abruptly answered the interviewer's questions, without telling or revealing anything about himself and his feelings. Nevertheless, while watching the spectacle I did not get the impression that it was a senile old man who was interviewed, rather someone who was hiding himself behind a rather bland facade.

 

Isabella controlled him. The only relief Chirico found was to work at his easel every day, devote himself to his sculptures and then walk down around the corner to Café Greco where he could be sitting alone by himself for several hours, with an aperitif in front of him. Every day he created something, it could be Christian motifs in murky colours:

 

slightly altered variations of his earlier metaphysical works:

 

or naive, crudely drawn versions of how the sun’s radiant power is brought down to the earth by cables, where it was transformed into a dead, spider-like shadow,

 

became extinguished in the sky,

 

or provided warmth inside the body or in a fireplace.

 

Chirico was apparently inspired by alchemical speculations, perhaps most of all by the fantastic illustrations in Salomon Trismosin’s Splendor Solis from 1582.

 

He also supervised bronze castings of his increasingly numerous sculptures.

 

Giorgio Chirico was active until the last day of his life. Late in life, he became fascinated by Michelangelo’s art:

 

At his death, he left on the easel the beginning of a copy of Michelangelo's Tondo Dono.

 

None of this gives me an impression of the dementia that so many have claimed he suffered from, not the least Isabella Pakszwer, who in 1966 had her husband declared incompetent to take care of himself due to “limited sense and will” and she arranged so she became the sole trustee of de Chirico's large fortune, meaning that she controlled her husband’s art production. Admittedly, this may have been a ploy to avoid legal problems that had arisen through complaints and notifications based on forged authenticity certificates, the sale of copies as originals, and a host of other art trade scams. It is clear, however, that the wife’s action was mainly caused by the discovery and publication of no less than five hundred letters sent by Chirico to the young wife of a high-ranking politician, to whom the famous artist harboured a platonic love.

 

All this did not prevent Chirco from in the autumn of his age being sincerely praised by a multitude of artists. For example, he was honoured in two large paintings by his compatriot Renato Guttoso, in which he depicted Giorgio at his afternoon aperitif at Café Greco. Chirico sits alsone at a table watching the crowd around him.

 

In the largest painting, the aged master is talking to a younger edition of himself, dressed in an ancient Greek himation. On a plate on the table in front of them, Chirico and his double have some of the biscuits that appear on several of his Ferrarese paintings.

 

Chirico seems to be glancing at Orpheus, who is sitting at a table further into the room; marble white and with black glasses.

 

Another modern master who was captivated by Chirico’s art was Andy Warhol, like Chirico an outsider in the midst of the world, an enigmatic hermit and innovator with a voyeur’s cool gaze. The two artists met in Washington in 1974 at the home of the Italian ambassador, where these two primadonnas, sacred and extremely odd monsters of the contemporary art scene, immediately warmed to each another and posed together for a strange photograph. The protagonists’ poses – Chirico, with a glass in his hand, looks like a demon, while Warhol pretends to be terrified, may seem to be taken from an old horror movie.

 

In addition to their outsider-ship, they both had much in common, not the least an extreme mother dependence. Since 1951, Warhol lived mostly with his mother Julia, who, like Chirico’s mother earlyon had become a widow. Like Gemma, Julia was artistically gifted and often made drawings with cats and religious motifs.

 

After his death in 1978, Chirico’s later artwork which generally had been despised by connoisseurs began to be vividly appreciated by younger, leading artists such as Sandro Chia, Francesco Clemente, Eric Fischl and Julian Schnabel. When Warhol in 1982 visited the New York Modern Museum of Arts’ retrospective Chirico exhibition, he was captivated and returned several times. In addition to the art itself, the scandal-fascinated Warhol was attracted by Chirico´s numerous “fakes” of his own works of art. When Warhol, after acquiring the exhibition catalogue, found a spread sheet with Chirico’s eighteen, almost identical, versions of his masterpiece The Worrying Muses, Warhol recognized his own series of Coca Cola - and Campbell jars. In an interview, he expressed his admiration:

 

Aren’t they great? How did he repeat the same images? Did he project the same image on canvas? Maybe he did it by dividing the canvas in sections … he could not have used a silkscreen!

Before the end of the year, Warhol had produced twenty-three series paintings based on six metaphysical paintings by Chirico.

 

Back to Chirico’s Mysterious Baths. His metaphysical way of thinking was that there is a life of its own behind every object. Of course, this also applied to his paintings. The reason I started writing about Chirico’s baths was that I, together with my youngest daughter, who is an archaeologist and now writes about the role of water in ancient Egyptian religion and the crucial importance of the Nile, about how its water was poured over sacrificial tables to nourish the dead and how it was stored in ponds for ritual purification, and as a source of fertility.

 

 

As I took a closer look at pictures of Egyptian representations of water, I discovered the same zigzag pattern that water is endowed with in Chirico’s bathing water. Surely there is a connection. Chirico was an avid reader of art books, but he claimed that the pattern did not emerge through his contemplation of ancient Egyptian art, but that it came from a memory that indicates Chirico’s “childish” manner of looking at the world, i.e. contemplating everything as part of an underlying adventure, an opportunity.

 

 

When I was a child, I often played that carpets were islands and the floor was the sea between them. I sat on a rug like Robinson Crusoe on his island, or jumped between them like Deerfoot jumping from tuft to tuft in a swamp. Chirico got similar associations when during a cocktail party he came to look at the well-polished parquet floor and then saw how the ladies’ high-heeled shoes were reflected in it. As so often before, he became fascinated by “the thing in itself” and forgot his surroundings, sank into the sight of the reflective parquet and the idea of the Mysterious Baths was born.

 

 

Five years before his death, Chirico was invited to an art exhibition in Milan and was then asked to make a fountain by the entrance to the palace where the event took place. He created the fountain as a Mysterious Bath, with a changing hut on stilts, a multicoloured beach ball, a toy swan and naked bathers.

 

Next to the pool, Chirico placed a large, multicoloured fish. When Chirico was asked why the fish was on land, he replied: “It’s me. I’ve always been an outsider. A spectator.”

 

Apollinaire, Guillaume (2017) Le Bestiaire: Cortège d'Orphée. Paris: Prairial. Baldacci, Paolo (2018) ”De Chirico”, Art e Dossier, No. 354. Carrá, Carlo (2011) La mia vita. Milano: Abscondita. Chirico, Giorgio de (1964 ) Memoirs. London: Da Capo Press. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros, with Monsieur Dudron´s Adventure and Other Metaphysical Writings. Cambridge: Exact Change. Chirico, Giorgio de and Isabella Far (2002) Comedia dell´arte moderna. Milano: Abscondita. Dell'Arco, Maurizio Fagiolo (ed.) (1982) De Chirico: Essays. New York: The Museum of Modern Art. Jona, Alberto (1991) ”Savinio and the Impossible to Know,” insert in Alberto Savinio: Le Chants de la mi-mort, Album 1914. Milano: Stradivarius. Garbesi, Marina (1990) ”Isa, Musa e Manager”, La Repubblica, 21 Novembre. Gnoli, Antonio (2014) ”Ruggero Savinio: Io,’figlio di’ e ’nipote di’ ho ereditato le loro osssesioni”, La Repubblica31 Agosto. Lista, Giovanni (2009) Giorgio De Chirico suivi de L’ Art métaphysique. Paris: Éditions Hazan. Mori. Gioia (2006) De Chirico. Milano: Il Giornale. Mori, Gioia (2007) ”De Chirico Metafisco”, Art e Dossier, No. 230. Oliva, Achille Bonito (ed.) (2010) La natura secondo de Chirico. Milano: Federico Motta Editore. Salvagini, Sileno (2006) ”De Pisis”, Art e Dossier, No. 219. Vivarelli, Pia (2003) ”Savinio”, Art e Dossier, No. 185.

 

RAI, Un opera d'arte: Il sole sul cavaletto (1973)

https://www.youtube.com/watch?v=YsV_qYEq27s&ab_channel=VittorioBallato

 

 

02/01/2021 00:35

Varma sommardagar förenade jag mig under min barndom och tidiga ungdom med den långa cykelkaravan som slingrade sig från Hässleholm till Björkviken vid Finjasjön – en sandstrand med brygga och uteservering. 

 

 

Jag minns varje detalj av vägen. Nerförsbacken efter avtagsvägen till P2: Det Skånska Dragonregementet och hur jag där sneglade mot villan som låg vid dess början. Den tillhörde Calle Preutz som boxades för Hässleholms BK och som tillsammans med nationens stolthet, Ingmar Johansson, varit aktiv under svensk boxnings guldålder. Preutz blev aldrig svensk mästare, men tog under sin aktiva tid tre silver vid under svenska boxningsmästerskapen.

 

 

Av någon för mig okänd anledning prylade hans son, som var jämnårig med mig, vid ett tillfälle upp mig på skolgården. På den tiden undvek jag honom, men vi blev vänner då vi långt senare gjorde en repmånad tillsammans. Efter backen vid Preutzs villa tog några vattensjuka sankmarker vid och där Hässleholms stadsgräns under under några imponerande ekar markerats med en sten med statsvapnet, stod alltid en kompakt svärm med knott.

 

 

Slutligen nådde vi fram till Finjasjön. På den tiden fanns där en stadig brygga av gammaldags typ, alltså inte den moderna varianten på flytpontoner utan en som manshögt vilade på ordentligt nerpålade stockar och var försedd med trappor ner till vattnet. Som liten påg fascinerades jag av den där bryggan, kanske mest för att mina föräldrar berättat att jag måste akta mig för att drunkna – en gång hade min fyra år äldre syster, innan jag var född hamnat i ett undervattenshål invid bryggan och varit nära att drunkna. Mina föräldrar hade solat på stranden då hon plötsligt försvunnit. Far berättade att han inte hört hennes rop på hjälp och att hon räddats av en annan badgäst.

 

 

Jag smög mig ofta in i skuggan under bryggan, där vattnet var svalare och ljuset dämpat. Vattnet strimlades av solljus som föll ner mellan brädspjälorna, varifrån badgästers fotsteg och svaga röster hördes. I skuggan var jag ensam mitt i världen.

 

 

 

En känsla jag nu påminns om då jag bläddrar i en bok i vilken jag fastnat för bilder på Girogio De Chiricos Bagni Misteriosi, de Mystiska baden. Från 1934, då han gjorde sina första bilder av de mystiska baden som illustrationer till en diktsamling av Jean Cocteau, Mythologie, skapade Chirico ända fram till sin död 1978 en mängd versioner av samma motiv.

 

 

Han har berättat att tanken på de Mystiska baden kom då han mindes sin barndom i den grekiska staden Volos. Vid platsen där floden Anavros möter havet vid en sandstrand fanns bryggor med små omklädningskabiner. Sådana har jag sett på flera platser, inte minst här i Italien, men då ligger de i allmänhet inte i havet utan vid stranden, som i Ostia dit vi ofta tar bilen.

 

 

Vad som fick mig att reagera då jag såg Chiricos bilder var att han i en del av dem beskrev barndomskänslan då jag smög under Finjasjöns brygga – solljuset och skuggorna, ensamheten vid betraktandet av andra badandes lek och ljudet av deras rop och skratt. Sådana skuggor och ljus fanns hos Chirico, liksom badbollar och andra badande.

 

Som i så många Chiricos verk andas Bagni Misteriosi, med sina skuggor, sol och märkliga ödslighet – utanförskap och minnen.

 

 

Chirco låter sina Bagni spegla hans liv. När han i USA 1937 fick höra att hans allt överskuggande mor hade dött i Rom, tolkade han exempelvis sina känslor i en bild av Bagni Miteriosi.

 

 

Ständigt samma tystnad. Oftast ligger inte Chiricos badplatser vid havet, utan vid kanaler som skär genom (inre?) ökenområden.

 

De ödsliga landskapen befolkas av människor, men de tycks vara kontaktlösa. Påklädda ynglingar betraktar andra unga män som nakna vadar i kanaler med brunt vatten liknande det som i allmänhet finns i skogskantade insjöar.

 

 

Emellanåt passerar en påklädd yngling de badande i en roddbåt.

 

 

Oftast betraktar de påklädda, tigande männen enbart de badande, men en och annan gång tycks de samtala med dem, några har till och med placerat sig i en stol vid kanalkanten.

 

 

Även de badande kan vara isolerade, ibland i tornliknande, åtskilda bassänger, till vilka stegar leder upp.

 

 

Ibland skymtas havet, och då oftast mellan byggnader. I dessa klaustrofobiskt öppna landskap är havet är blått, i kontrast till Bagnis bruna vatten. Som här där en påklädd man ror mot en tunnel som öppnar sig mot havet.

 

 

Redan som barn hade jag fascinerats av Chiricos konst. I en av mina fars böcker återkom jag gång på gång till en bild av ett tidigt konstverk, Timmens gåta. Något senare tecknade jag ofta bilder som var variationer på konstverket – valven, de ensamma figurerna, klockan. Det var något med tidens gång, ensamheten, de frånvända figurerna och stillheten som gripit mig.

 

 

Då jag konfronterats med Chiricos konst återfinner jag allt som oftast sådana minnesblock. Då jag såg roddbåten som rörde sig mot en tunnel som öppnar sig mot havet kom jag att tänka på en tunnel jag en gång sett i Livorno. Det är en kanal som sträcker sig under hela stadens centrala torg och mynnar i dess livliga hamn.


Och ... detta märkligt, ödsliga utanförskap – som när du anlänt till en ny arbetsplats fylld med blivande bekantskaper. I Chiricos Bagni förkommer ofta en påklädd ung man som med en väska i handen öppnar dörren till en badhytt, där han skall klä om för att strax därefter förena sig med övriga badgäster, men som innan han gör det, kanske med såväl förväntan som oro och tveksamhet, tankfullt betraktar de badande

 

 

 

Bland mina minnen finns en hel del sådana bilder och situationer som finner motsvarigheter i Chiricos konst. Emellanåt är inte hans badhytter belägna vid de underliga kanalerna med sitt bruna vatten, utan påminner istället om de kallbadhus du finner i exempelvis Varberg och Malmö och som byggdes i början av nittonhundratalet, just vid den tid som tycks motsvaras av Chiricos konstruktioner.

 

 

Medan jag arbetade som lärare i Malmö hände det att jag tog mig ut till Ribersborgs kallbadhus för att basta och bada.

 

 

Styrkan i Chiricos konst är som störst vid en direkt konfrontation. 2010 besökte jag i Rom vid flera tillfällen en omfattande utställning med nedslag i hela hans omfattande produktion. Anblicken av de öde stadslandskapen etsade sig in i hjärnan. Då jag efter att ha sett dem och kommit ut på gatan hade Rom förvandlats till Chiricos landskap.

 

 

Förutom att vara en djuplodande konstnär var Chirico en skicklig skribent, inte enbart av den suggestiva romanen Hebdomeros utan även av en mängd artiklar om konst i vilka han bland annat skrivit om hur arkitektur påverkar, ja … konstruerar vår verklighet och vårt sätt att tänka. Flera gånger återkom han till hur Renässansens konstnärer drömde om att organisera tillvaron, göra den klarare, mer påtaglig och i sin strävan tillämpandet av matematiska regler som skapats genom deras spekulationer kring Kosmos grundläggande struktur.

 

 

I sin konst eftersträvade även Chirico att finna livets inre mönster och struktur. Inte för inte var hans beundrade far, som dog då Chirico var sjutton år, en erkänt skicklig ingenjör. Chiricos skildringar av drömmars och verklighetens inre beskaffenhet förlänar hans versioner av tillvaron med en märklig tidslöshet.

 

 

Chirico skriver i slutet av 1910-talet att redan grottfolkens konst var perfekt på grund av att dessa okända konstnärer, då de på klippväggar i djupet av mörka grottor skapade sina mästerverk, var fullt medvetna om att deras jaktbyten var förlänade med en inre mening, en verklighet utöver den vi kan se – en metafysik.

 

Man måste föreställa sig allt som finns i världen som en gåta, inte enbart de stora frågorna man alltid ställer sig – varför skapades världen, varför föddes vi för att leva och dö, ty trots allt, precis som jag ofta sagt, det finns kanske ingen mening i allt detta. Snarast bör vi försöka lösa gåtan hos alla de saker och ting som i allmänhet anses vara obetydliga.

 

Genom en sådan insikt ville Chirico förankra sin konst i verkligheten och därmed också göra den evigt sann. Hans ödsliga stadslandskap och själlösa marionetter tycks frigjorda från tid och yttre förändringar och blir därigenom även sällsamt profetiska.

 

 

Det kan tyckas som om den fascistiska arkitektur som präglade Mussolinis vackra, men kyliga spökstad EUR, som började byggas på 1930-talet, kopierade Chiricos konst. Stadsdelen har skildrats i filmer av mästare som Fellini, och speciellt Antonioni där den utgör bakgrunden till alienerade människor som inte finner något mål eller en mening med sina liv.

 

 

En modern arkitektur, som inkorpoerar klassiska inslag; kolonnader, valv och skulpturer, likt i en del av Chircos teckningar av Bagni Misteriosi där en klassisk skulptur plötsligt kan dyka upp bland badhusen.

 

 

 

I EUR finns pelargångarna och valven i Chircos öde stadslandskap; de stora piazzorna, folktomheten. Givetvis uppskattade bildkonstnärer och regissörer som Fellini och Antonioni den ödsliga estetiken i denna sterila storslagenhet.

 

 

Det är inte enbart EUR som i Rom tycks spegla Chiricos konst, även Foro Italia, Mussolinis väldiga sportanläggning som med sina marmorstatyer och strama, men samtidigt nyckfulla, i det närmaste kitschiga, byggnadsverk tycks även de spegla vissa aspekter av Chiricos konst.

 

 

Till och med färgläggning och skulpturer som har innefattats i byggnaderna tycks ha inspirerats av av Chiricos konst.

 

 

Även de städer som byggdes i de av fascisterna utdikade Pontinska träskmarkerna söder om Rom tycks vara gjorda med Chirico som förlaga – exempelvis Sabaudia, med sin stramt, vackra arkitektur.

 

 

Givetvis fanns det bland denna fascistiska arkitektur också hotande skuggor och en otäck nervositet, skickligt skildrat i amerikanen Peter Blumes Den eviga staden från 1937:

 

 

Blumes verk är annorlunda, betydligt mer barocka än stadslandskapen hos den tidige Chirico, fast även de utspelar sig i en drömvärld, fast förankrad i en högst påtaglig verklighet. Som hos Blume finns det hos Chirico även gott om hotfulla skuggor.

 

Ibland kommer de från byggnaderna, men de kan också som i hans En gatas mysterium och melankoli komma från osynliga gestalter, som tjugo- och trettiotalens ständigt närvarande hot från fascisternas  squadristi; regimtrognasvartklädda ligister.

 

Under hela sitt liv var Chirico påverkad av tysk konst, främst Klinger och Böcklin, och det kan tyckas att skuggorna i hans tavlor inspirerades av den tyska expressionismens filmkonst. Samspelet mellan mellan ljus och skarpa skuggor som är så påtagligt i Wienes Dr Caligaris kabinett och Fritz Langs och Murnaus filmer. Fast antagligen var det tvärtom, Chirico började måla sina öde, skart beskuggade piazzor åtta år innan Wiene gjorde sin Dr. Caligari.

 

Chirico berättade för sin brorson, som även han blev konstnär, om än inte på långa vägar så fascinerande som sin far och farbror:

 

Ja, ja, skuggorna. Mörkare och mörkare, men det finns alltid tid för en ljusning. Det var det saturniska, melankolin som pressade mig mot mörkret och fick mig att glömma materien. Enbart döden kan hävda att jag har levt, har haft en historia och en plats där jag föddes. När jag ser tillbaka tänker jag på mig själv som en av de som ”fötts under Saturnus” som i sitt livs melankoli och olyckor trots allt ägde sig själva, sin kropp och själ, förmådde skapa bilden av en sådan tillvaro och skaffa sig en hemvist i den.

 

 

Eftersom han ansåg det kunde gynna hans konst och inkomster gick Chirico 1933 med i det fascistiska partiet. Han var dock långt ifrån en övertygad partianhängare, kanske en omöjlighet för en så överkänslig, trotsig, sluten, hypokondrisk, och möjligen latent homosexuell man.

 

Facismens populistiska retorik, de ytliga slagorden, massornas påträngande närvaro, mobbningskulturen och krigshyllningarna gick den känslige Chirico på nerverna. Han led av kroniskt, nervöst betingade magsmärtor, och tillbringade mer tid i Paris än i Rom. Även om Mussolini privat uppskattade Chiricos konst så föraktade konstnären diktatorns ytliga vulgaritet och den förkvävande totalitarism som trots en viss konstnärlig frihet rådde i Italien.

 

Även stämningen i Paris irriterade honom. Han ondgjorde sig över ”den moraliska och materialistiska soptipp” som den parisiska konsten förvandlats till och bosatte sig 1936 till 1938 i New York, men där kände han sig än mer främmande. Även om Chirico i USA var en uppburen och beundrad artist och fick inkomstbringande uppdrag från miljonärer som Helena Rubenstein och flådiga tidskrifter som Vogue och Harper’s Magazine, kände han att frånvaron av Europas anrika historia, dess antika konst och intellektuella debatt var kvävande. 

 

 

I USA inleddes också en katastrofal utveckling som hans amerikanske konsthandlare karaktäriserade som en ”en benägenhet till självförstörelse, inkapslad i en aura av grandezza.” Driven av girighet, och möjligen under inverkan av sin nya livsledsagarinna,  Isabella Pakszwer, det faktum att hans mor dött och att brodern inte befann sig i hans närhet som stöd och inspiration, började Chirico spela ut olika konsthandlare mot varandra och för att tillfredsställa marknaden skapade han lätt retuscherade kopior av tidigare verk, som han signerade som om de varit gjorda flera år tidigare, alltmedan han ändrade sin aktuella stil i en mer ”barock och klassisk riktning” och öste invektiv över ”den moderna konsten”.

 

Som så mycket annat i sitt liv präglades Chiricos inställning till fascismen av tvehågsenhet. Han skrev till Il Duce och bad att få bli föreståndare för en konstakademi:

 

För att befria italiensk konst från det ok Paris lagt på den och återge måleriet de kvalitéer som förlorats. En akademi som skall använda alla medel – didaktiska, moraliska, tekniska, såväl som disciplinära och tvångsmässiga .

 

Med andra ord – Chirico framställde sig själv som en konstens Il Duce, men den verklige Ledaren anade att en opportunistisk hund låg begraven i brevet och fann förslaget föga trovärdigt., Mussolini medgav villigt att han ”inte förstod sig på konst” och lyssnade därför till de inflytelserika konstkritiker som påstod att Chirico sannerligen inte var någon rekordelig fascist, att hans konst i själva verket var dekadent och ryggradslös. Chirico uppnådde inte så mycket genom sitt medlöperi. Han erhöll inte de priser han eftersträvade och även om han allt som oftast hyllades i pressen fick han från fascistiskt håll sina inkomster från olika privata beställningsarbeten, som de han utförde för Edda Mussolini och Galeazzo Ciano.

 

 

Mussolini var genom sina spioner informerad om att såväl Chiricos första som andra hustru var judinnor, att han beundrade ”judisk kultur” och i Paris umgicks med antifascister, där han inom skål och vägg uttryckte ett ohöljt förakt för Italiens fascistiska regim. Det var först efter 1945 som Chirico med enfas angrep fascismen, antagligen under uppfattningen att han inte kompromissat med regimen, men han var alltför välkänd för att undgå anklagelsen.

 

I all sin isolationism var Chirico en kameleont som anpassade sig till marknaden, politiken och inte minst till sin dominanta, andra hustru, den späda, intelligenta och innerst inne stenhårda Isabella Pakszwer. Han var dock en dubbelnatur som i sin konst ständigt låter ana sublima och ofta ytterst invecklade anslag av ironi. Möjligen är det främst i sina invecklade men likväl välformulerade texter som Chiricos förtäckta inre liv avslöjas – ett sarkastiskt avståndstagande till mycket som sker omkring honom parat med en estetisk syn på tillvaron. Ofta försökte han inte ens publicera vad han skrev, utan gav bort mycket av det till vänner och förtrogna.

 

 

I en artikel som han 1928 skrev för ett franskt magasin ondgjorde sig Chirico, på sitt sedvanligt motsägelsefulla och poetiska sätt, över den ökande nationalism som bredde ut sig inom samtidens konst och politik:

 

Vad med alla dessa sublima och idiotiska deklarationer om att återvända till jorden, om folkkonst, om uppriktighet, om avståndstaganden, om ärlighet, sanning, enkelhet, naturdyrkan, kulten av skönhet och hälsa i konsten, seger över sig själv […] Svammel och utopi? Fantasier av en hysterisk munk som drömmer om idealiska, platonska republiker där prästerskapet, vördat av gemene man, regelbundet och hygieniskt varje natt kan kopulera med kvinnor, vackra som statyer. Rena utopier! Av allt detta kvarstår nu inte annat än en handfull aska […] alltmedan den sekelgamla elefanten passerar.

 

Den stora mängd målningar med gladiatorer som Chirico gjorde i Paris under slutet av trettiotalet och början av fyrtiotalet var kanske en ironisk kommentar till fascismens muskelsvällande, nakna atleter. De kämpar i allmänhet i vanliga lägenheter och ser onekligen löjliga och knappast atletiska ut.

 

 

Kompositionerna tycks ofta ha inspirerats av de säregna och barocka etsningar som gjordes av Diana Scultori (1547-1612) och hennes bror Adamo. Verk som Chirco återkommer till även i senare verk. Syskonen Scultoris bilder andas en liknande klaustrofobi som den man finner hos Chiricos gladiatorer, men deras muskulösa gestalter är långt ifrån så löjliga som hans.

 

 

Girgios bror Andrea gjorde också en mängd bilder med kämpande nakna män, antagligen även de en ironisk anspelning på den fascistiska, officiella konsten. Till skillnad från broderns atleter har Andras muskelsvällande kolloser små huvuden och likt mannekänger saknar de ansiktsdrag.

 

 

Gladiatorstriderna reflekteras i den roman som Chirico skrev vid samma tid. Hebdomeros är fylld med drömlika, överlastade scener präglade av ett surrealistiskt utanförskap. Chirico gör narr av sådant han finner omkring sig, samtidigt som fantasi och medelhavskultur hyllas:

 

kompakta grupper av filosofer och krigare, likt polycephaliska block i mjukt skimrande färger, höll mystiska, hemliga möten i hörnen av ett rum med lågt tak, precis där prydnadslisterna sammanfogade väggarna så att taket kom att bilda en rätt vinkel. ”Jag gillar inte ansiktenas framtoning”, utbrast en av Hebdomeros yngsta lärjungar, på vilket han svarade: ”Okej, jag förstår, eller åtminstone kan jag gissa mig till vad du tänker; du skulle ha föredragit de väluppfostrade vålnaderna i ett lagomgärdat, puritanskt samhälle, där man undviker allt tal som hänvisar till mikrober och kirurgiska instrument och där man bleknar då taktlösa människor använder uttryck som bröstamning, eller diskuterar barnmorskor och förlossningsmetoder. Du föredrar att på en sluten veranda sällskapa med sådana spöken, alltmedan långsträckta stråk av blixtar, likt ögonlockens rörelse, ljudlöst, snabbt och regelbundet korsar himlen varslande en kommande storm.

 

 

Vad jag finner märkligt hos människan och konstnären Giorgio Chirico är att en så sällsamt anonym och fjärran person i sin kyliga och egentligen tekniskt sett föga imponerande konst berör mig så djupt. Att jag kan identifiera mig med den värld hans tavlor framställer och i dem känna igen en mängd egna känslor, tankar, förnimmelser, intryck och minnen. Chirico har varit på platser där jag varit, tolkat sådant jag sett och upplevt. Han hade uppenbarligen läst flera av de böcker jag läst och intresserat sig för samma konstverk. Och likväl tycks han mig så annorlunda, så främmande.

 

 

Joseph Maria Albertus Georgius de Chiricos ursprung är gåtfullt även det. Han föddes 1888 i den thessaliska staden Volos. Fadern Evaristo var baron och järnvägsingenjör som vid sonens födelse förestod konstruktionen av den Tessaliska Järnvägen och ritade Volos stationshus, som skulle bli administrativt högkvarter för järnvägen.

 

 

Giorgio Chirico och hans ovanligt närstående bror Andrea brukade hänvisa till släktens rötter på Sicilien och i Toskana, men dess ursprung kan spåras till en viss Cajetan de Kirikó som vid sextonhundratalets slut var venetiansk militärkommendant i Ragusa, dagens Dubrovnik. Cajetans son blev 1715 utsedd till Venedigs representant vid Höga Porten, Osmanska Rikets styrelse i Istanbul och där förblev den italiensktalande släkten. Giorgio Chiricos förmögne farfar, även han med namnet Giorgio, blev en nyckelperson vid flera europeiska makters kontakter med den turkiske sultanen. Georgio Kirikó var under en tid diplomatisk representant för den ryske tsaren, kejsaren i Wien, samt de brittiska och sardiska kungadömena. Släktens adelskap härstammade från det Österikisk-ungerska imperiet och de Kirikós förfallna gravkapell finns antagligen fortfarande kvar på den kristna kyrkogården i Fériköy i Istanbul.

 

 

Giorgios far, Evaristo, utbildade sig till ingenjör i Turin och hade i Italien blivit övertygad italiensk nationalist och beundrare av Garibaldi, fast han bosatte sig aldrig i Italien utan ägnade sig, innan han trädde i tjänst hos den grekiska regeringen, åt att konstruera järnvägar för ottomanerna. Med sin familj bosatte han sig i Volos, fram tills de 1899 flyttade till Athen, där Evaristo dog 1905. Hans stränga och överbeskyddande hustru tog då ensam hand om pojkarna Giorgio och Andrea och flyttade med dem till München för att därigenom gynna Andreas musikutbildning. Den brådmogne pojken var ett musikaliskt underbarn. Pojkarna påstod att deras mor var baronessa från Genua, men i själva verket kom hon från en italiensk köpmanssläkt som i århundraden varit etablerad i Smyrna (Izmir i dagens Turkiet).

 

Modern anmälde Andrea som elev till den på sin tid uppburne Max Reger. Han kallades för ”den moderne Bach”, var en skicklig pianist, dirigent och kompositör, om än ful och gravt alkoholiserad var han vördad lärare för en mängd välkända elever.

 

 

Jag associerar Reger till fugor och postludier som kantorn Bengt Cimbrelius exekverade på orgeln i Hässleholms kyrka. På den tiden tyckte jag de var tämligen tradiga, liksom de pianostycken jag nu har på CD. Det var i Regers bostad som den unge Giorgio först blev bekant med Arnold Böcklins konst, som han aldrig upphörde att beundra och inspireras av. Sex år efter det att familjen Chirico lämnat München skrev Reger Fyra tondikter för orkester efter A. Böcklin, som faktiskt är skickligt orkestrerad musik och speciellt det första stycket Den fiolspelande eremiten är stillsamt meditativt.

 

 

Redan efter ett år lämnade Gemma tillsammans med sina pojkar München. Den uppburne operakompositören Pietro Mascagni hade då lyssnat till den sjuttonnårige Andrea Chiricos utkast till en opera, Carmela, och tog omedelbart den unge kompositören under sina vingars skugga. Chiricofamiljen bosatte sig först i Milano och flyttade sedan till Florens.

 

Den dominerande Gemma överskuggade brödernas liv. Hon bodde ömsom hos Andrea, ömsom med Giorgio. De kallade sin mor för kentauriskan, väl medvetna om att det inte fanns några kvinnliga kentaurer. Namnet var säkerligen i samklang med hennes vilt kraftfulla och envetna natur. Vet inte om hennes temperament kan ha samband med Giorgios tidigaste konstverk, som ofta skildrade strider och död, inte minst med inblandade kentaurer. Helt klart var han inspirerad av Böcklin, men den överskuggande modern skymtade säkert i hans föreställningsvärld.

 

 

Även brodern Andrea skildrade ofta modern i sin konst, som här där han kombinerat ett fotografi av modern som nygift, tillsammans med en karta, en anspelning på deras kringflackande liv, samt en grekisk skulptur som antyder Andreas grekiska barndom och stora intresse för klassisk konst och litteratur. Längst fram på bilden sneglar ett krokodilliknande urtidsmonster mot modern, kanske en sinnebild av Andreas upproriska, men likväl undertryckta förhållande till Gemma.

 

 

Monstret påminner skräcködlorna i Jules Vernes Resan till Jordens Medelpunkt, en av de böcker som börderna Chirico slukade i sin ungdom. Under resten av sitt liv ägnade sig ofta åt att klippa ut bilder ur obskyra magasin och föråldrade böcker, som de sedan använde i sina konstverk.

 

 

Speciellt Andrea var inspirerad av sådana illustrationer och omtolkade dem i sin montageliknande konst, i vilken han ofta kombinerade djur och människokroppar.

 

 

 

Som så mycket annat delade Giorgio sin brors intresse för fantastisk litteratur och illustrationer de fann i gamla, ofta bortglömda böcker. Även i sin konst och framförallt i sina skriverier hänvisar Giorgio till en barndom präglad av främlingskap och drömmerier, som han delade med sin själsfrände Andrea. Bröderna stod under hela livet varandra mycket nära och kallades av sina bekanta för Dioskurerna, anspelande på de mytiska tvillingarna Castor och Pollux, av vilka den ene var dödlig och den andre odödlig. Av kärlek till sin bror bad Pollux gudarna att få dö samtidigt som Castor. I än högre grad än Giorgio anspelade Andrea i sin konst på barndomen och även den var fylld av monster och ruiner.

 

 

Gång på gång överraskar jag mig med att i Andreas, liksom i Giorgios konst, hamna inför bilder som skildrar min barndom. Exempelvis målade Andrea ofta bjärt färgade byggklossar mot mystiska bakgrunder hämtade från illustrationer i sådana böcker som det fanns gott om i min morfars bibliotek. Jag inser då att bröderna Chirico i gott minne hade den barnsliga upplevelsen av att leksaker döljer en väldig, fantasistimulerande värld, som dessvärre ständigt motverkas av en betydligt tristare ”verklighet”:

 

 

Att leva i världen som som om den vore ett enormt, konstigt museum, fyllt av lockande mångfärgade leksaker, som dock förändrar karaktär då vi, som små barn ibland brukar göra, plockar sönder dem för att se hur de är gjorda på insidan och då besvikna inser att de är tomma.

 

Bröderna läste under sin gemensamma tid i München Schopenhauer, Weininger och framförallt Nietzsche, något som för alltid kom att prägla deras konst och tänkande. Så fort de var tillsammans utbytte de tankar och kunde då till långt in på nätterna ägna sig åt livliga diskussioner. Då bröderna 1922 bodde i Rom målade Giorgio ett Romerskt landskap. Jag antar att de två männen som samtalar i skuggan på en terrass mellan två villor, krönta med klassiska skulpturer, kan vara Giorgio och Andrea inbegripna i ett esoteriskt samtal, symboliserad av den klassiska gudomen som svävar i skyn, alltmedan Gemma vakar över dem, sittande i ett öppet fönster.

 

Gemma var en ständig närvaro i brödernas liv, påstridigt engagerad i deras konst och umgänge, speciellt det kvinnliga. Även om börderna emellanåt försökte frigöra sig ur Gemmas garn, var de djupt fästade vid henne. Giorgio beskriver i sin surrealistiskt färgade berättarkonst sitt förhållande till modern:

 

det var inte för inte som han är son till en sjöjungfru: en märkvärdighet med sjöjungfrurs söner är att de aldrig riskerar att bli förälskade i en kvinna, eftersom de alltid är förälskade i sina mödrar.

 

 

Medan han med mor och bror bodde i Florens genomgick Chirico en svår kris och insjuknade allvarligt i sin kroniska magåkomma. Då han tillfrisknat satt han ”en klar höstlig dag” på en bänk på Piazza Santa Croce och betraktade, som så ofta förr, dess Dante-staty. Då greps han av en livsförändrande upplevelse – allt omkring honom framstod i ett förklarat ljus. Som genom ett magiskt trick förvandlades tillvaron till något främmande, men likväl besynnerligt levande. Senare beskrev han vid flera tillfällen upplevelsen:

 

Jag befinner mig i ett sjukligt tillstånd av känslighet. Höstsolen, varm och kärlekslös, lyser upp statyn och kyrkofasaden. Då grips jag av en märklig känsla som får mig att betrakta alla dessa ting som om det vore första gången jag ser dem. För mitt inre öga framstod då, fullkomligt klart, kompositionen av målningen jag arbetade på. Varje gång jag nu betraktar den återupplever jag det ögonblicket. Det har förblivit en gåta för mig, ty det är oförklarligt. Det är därför jag ville benämna mitt verk så att det framgick att det härrörde från en gåta.

 

Han skriver om En hösteftermiddags gåta, ett verk som blev en talisman för allt Chirico kom att skapa:

 

 

Under de följande månaderna skapade Chirico att målningar i samma anda. Han läste Homeros Odyssé och mindes en tavla av Böcklin i vilken Odysseus på Calypsos ö vänt sig från den vackra nymfen och tankfullt ser ut över havet, gripen av en längtan efter nya äventyr, eller kanske han tänker på Penelopes trygga famn i hemmet på Itaka.

 

 

 

Under en tid var Chirico helt upptagen av försök att skapa en ny version av den målningen:

 

Genom läsningen av Friedrich Nietzsches verk blev jag medveten om att det finns en mängd märkliga, okända, ensliga ting som jag borde skildra i min målning. Jag mediterade länge. Sedan fick jag mina första uppenbarelser. Jag tecknade mindre, glömde till och med att rita, men varje gång jag gjorde det så gjorde jag det driven av nödvändighet.

 

Resultatet blev Oraklets gåta. En brunklädd gestalt står i en öppning och blickar ut över ett medelhavslandskap. Personen, vi vet inte om det är en man eller en kvinna, som efter att ha delgetts ett orakelsvar försjunkit i grubblerier. Sibyllan befinner sig antagligen bakom förhänget ovanför vilket huvudet på en grekisk skulptur skumtas – antagligen Apollo, orakelsvarens gudom. Platsen är belägen högt upp, kanske på en bergssida. Orakel ger i allmänhet inga enkla svar, snarast väcker de tankar som kan leda till lösningar, eller förtvivlan. De är gåtor.

 

 

Åter för mig Chirico tillbaka i tiden, närmare bestämt till besök i Jupitertemplet ovanför hamnstaden Terracina. I allmänhet var Antikens orakler kopplade till Apollokulten, men i Terracinas tempel var sibyllan troligen i tjänst hos Jupiter, fast liksom i det mer kända Cumae längre söderut, var hennes cell belägen under tempelområdet.

 

 

Sibyllans rum finns kvar och du når den genom en valvgång. Om du vänder ryggen mot cellen där sibyllan i heligt rus gjorde sin förutsägelser kan du likt den mörkklädda gestalten i Oraklets gåta blicka ut över ett landskap som sträcker sig ner mot Medelhavet.

 

 

Som så mycket annat i sin konst delade Giorgio sina upplevelser med brodern Andrea, som innan Giorgio skapade sin Oraklets gåta hade gjort en teckning med ett liknande motiv. Samtidigt med sina funderingar kring livets ”orakel” hade Giorgio tillsammans med brodern alltmer fördjupat sig i Nietzsche och Weiningers skrifter.

 

 

Andrea skapade vid samma tid begreppet ”halvdöd” varmed han menade att konsten, och i hans fall främst musiken, var en manifestation av övermänniskans ”dubbelnatur”. Sann konst kom sig av en klärvoajans som innebar att vissa individer kunde stiga in i en gåtfull, ”orakelmässig” sfär, belägen mellan vakenhet och sömn. En musiker anar och tolkar det dolda språk som ligger förborgat i tingen omkring oss. Andrea förenade sina tankar om halvdöden med den nietzscheanska idén om tiden som ”evig återkomst” och ”oförgänglig nutid”. För Andrea Chirico var musik ”helig”, i betydelsen ”avskild”. En realitet belägen mellan ett förflutet som passerats och en framtid som skall äga rum. Konsten finns inom en sfär besläktad med döden, i ett rum från vilket dörrar kan öppnas i båda riktningarna.

 

Bröderna försökte förena sina insikter i ett gemensamt komponerat musikstycke i vilket de sa sig tolka Nietzsches Eviga återkomst. Dess uruppförande i München i Januari 1911 blev dock ett grundligt fiasko. Giorgio gav för alltid upp musiken, målade ett självporträtt han kallade: ”Vad jag älskar är en gåta” medan brodern begav sig till Paris, vars avantgardistiska kretsar han antog skulle uppskatta hans musik och förstå hans filosofiska spekulationer.

 

 

För flera år sedan fanns vid Viale Aventino, inte långt från vår dåvarande bostad i Rom, en skivaffär. Dess ovanligt korpulente innehavare satt i allmänhet bekvämt tillbakalutad i en stor skinnsoffa, lättjefullt rökande en cigarr, alltmedan dess doft blandades med klassisk musik som fyllde en lokal vars väggar var täckta med CD- och LPskivor. Då dörrklockan pinglat och jag stigit in lokalen hälsade han mig alltid med orden: ”Söker du något speciellt idag, eller vill du att jag skall rekommendera något jag antar kan intressera dig?” Eftersom jag nyligen köpt två CD:n, en med Saties pianomusik och en annan med Schönbergs Sex sånger för sopran och orkester, reste han sig med viss möda ur soffan, gick fram till en av de CDtäckta väggarna och letade fram en CD: ”Den här kan möjligen intressera dig. Förvisso inget mästerverk, men tämligen speciell. Alberto Savinio ... känner du till honom?” Jag nickade och sa att jag visste att han var konstnär och bror till Giorgio de Chirico. Butiksinnehavaren, vars namn jag glömt, tog cigarren ur munnen och askade den: ”Se, där jag hade rätt igen! Den här CD:n kommer att intressera dig. Nu kan du även uppskatta Savinio som kompositör.” Då jag köpt CD:n bad han farväl med sitt sedvanliga Bona ascolta! Gott lyssnande.

 

 

Uppskatta var ett överord. På mig gör Savinios Les Chants de la mi-mort, Sångerna om min halvdöd, ett rörigt, om än lätt charmigt intryck, en slags alltför modernistiskt uppbruten Erik Satie. Förvisso dynamiskt och skickligt genomförd musik, kryddad med ett stort mått av skämtsam ironi, fast likväl irriterande genom sin extrema stilblandning, plötsliga känslosvängningar och underliga sångtexter. En teatralisk musik som tycks kräva att bli illustrerad på en scen med ackompanjerande kulisser och tablåer.

 

Mot förmodan blev styckets parisiska uruppförande någon gång under våren 1914, en succé. Det ägde rum i en av modernismens brännpunkter – kontoret för Appolinaires tidskrift Les Soirés de Paris. En recensent skrev:

 

Publiken var till en början förvirrad men det dröjde inte länge innan den upptäckt kompositörens avsikter. Enkelheten i framställningen av ”hans” dramatiska musik har nu funnit sina rätta förespråkare. Alltför mycket kunnande är skadligt och tyvärr har även den moderna musiken nu blivit dess slav. Klassicismens vänner blev däremot något besvikna. Till en sådan grad att de, för några ögonblick, var chockerade, men snart insåg även de den djupa originaliteten och stora uppfinningsrikedomen hos de verk som A. Savinio med fulländat mästerskap tolkade på pianot.

 

 

Det var den inflytelserike och energiskt aktive Guillame Appoliniare som inom det parisiska avantgardet blivit Andreas störste supporter. Appolinaire, vars fullständiga namn var Wilhelm Albert Włodzimierz Apolinary Kostrowicki  (1880-1918), hade i Rom blivit född av en vitrysk adelsdam. Morfadern hade varit en framgångsrik rysk general, medan Appolinaires far angavs som ”okänd”, emedan han inte ville erkänna sonen som sin. Han har lång senare identifierats som en italiensk adelsman.

 

Den fenomenalt uppslagsrike och spirituelle Apollinaire hade på kort tid blivit det absoluta stormcentret för konstnärskretsarna kring Montparnasse. Det var han som uppfunnit konstbegreppen kubism, orfism och inte minst surrealism, en term som han 1917 först tillämpade i programförklaringen till Les Mamelles de Tirésias, Tiresias bröst, som han skrivit redan 1903 men som under Första Världskriget uppfördes som en Opéra bouffe med musik av Germaine Albert-Pirotest:

 

Jag tänker att vi vi borde återgå till naturen, men utan att imitera den såsom fotografer gör. När människan ville imitera gåendet skapade hon ett runt hjul som inte alls ser ut som ett ben, därmed skapade hon surrealismen utan att ens vara medveten om det.

 

 

Apollinaire kom att betrakta bröderna Chirico som autentiska surrealister. För Apollinaire fanns det inga gränser mellan poesi, filosofi, konst och musik och det var ett av skälen till hans stora uppskattning av mångsysslaren Andrea Chirico, som under Appolinaires inflytande tog sig namnet Alberto Savinio. Det sades att han gjorde det för att skilja sig och sina verk från sin alltmer berömde bror, men ett annat, giltigare skäl kan vara att Andrea Chirico hela sitt liv kämpade med sin identitet. Han såg sig som en gränsvarelse och var i sin konst ständig upptagen med hybridvarelser som hermafroditer och mänskliga gestalter med djuriska eller monstruösa drag. Ständigt bröt sig det okända och även skräckinjagande sig in i hans konst.

 

 

Innan Andrea Chirico fastnade för namnet Alberto Savinio (egentligen namnet på en samtidig parisisk förläggare, Alberte Savine) hade han använt sig av en mängd andra pseudonymer; Aniceto, Nivasio Dolcemare, Herr Dido, Herr Münster, Innocenzo Paleari, Animo, Carmelo, etc. etc. På sätt och vis experimenterade han med sig själv och antog olika roller, inte minst total anonymitet, ”mannen utan egenskaper”, en ansiktslös skyltdocka, eller snarast en sådan provdocka som sömmerskor använde på hans tid.

 

 

En skepnad som också kom att bli vanlig i brodern Giorgios målningar, men om Giorgio Chiricos själlösa gestalter hade stora huvuden, så hade Savinios små.

 

 

Även i Savinios ”operetta” Les Chants de la mi-mort framstår rollgestalterna som marionetter, med beteckningar som Skallig man, Gul man, Galen kung, Fågelman, och en märklig figur, kanske en anspelning på Gemma Chirico? – ”En mor av sten, hopkrympt som en marionett”, där fanns även ”en man utan röst, utan ögon, utan ansikte”. Brödernas fascination för marionetter växte successivt och som så ofta varit fallet tog Giorgio Chirico vägen över Nietzsche:

 

För att vara riktigt odödligt måste ett konstverk gå helt utöver människans gränser och därmed sakna såväl förnuft som logik. På så vis kan vi genom det närma oss drömtillståndet och därmed även ett barns syn på världen.

Efter att ha läst Nietzsches odödliga verk Sålunda talade Zarathustra kommer jag ofta att tänka på det Jag fick från olika avsnitt i denna bok intryck som jag haft då jag som barn läste en italiensk bok med namnet Pinocchio´s äventyr. En märklig likhet som avslöjar verkets djup. Här finns ingen naïvité. Ingenting av den primitiva konstnärens naiva charm; verket besitter en märkvärdighet liknande de känslor som ett barn ibland kan ha, men samtidigt känner man att den som skapat det gjorde så helt medvetet.

 

 

Vid slutet av 1911 följde Gemma och Giorgio efter Andrea till Paris och gjorde någon veckas uppehåll i Turin. Ett besök som blev avgörande för den känslige Giorgio. Staden där hans far studerat till ingenjör, vaggan för Italiens enande och platsen där Nietzsche blivit vansinnig, ett halvår efter Giorgios födelse, hade redan spökat i skallen på honom och han antog att det fanns ett mystiskt samband mellan honom och Turin, något han fick bekräftat hösten 1911. Giorgio greps av vad han kallade stadens Stimmung, stämning. Hur den bevarat den känsla av mäktigt utanförskap som Nietzsches verk förmedlat, han satt länge och betraktade ryttarstatyn på Piazza San Carlo, platsen där Nietzsche i januari 1889 hade kollapsat och på knä ömkat sig över en kullfallen häst, för att strax därefter våldsamt angripa de som ville ta honom därifrån. Efter det korta besöket dyker hästar, Turins skulpturer och öde torg ständigt upp i Giorgios konst.

 

 

Någon gång under 1912 återvände Giorgio De Chirco från Paris till Turin för att där fullgöra sina två års obligatoriska militärtjänst. Han insåg att hans konst skulle lida avbräck, men ville offra sig för ”sitt” Italien. De patriotiska pliktkänslorna avtog dock snabbt. Visserligen var bröderna de Chirico djupt fästade vid Italien och betraktade sig, trots sin splittrade internationella bakgrund, som italienska patrioter. Deras längtan efter ett hemland var dock baserad på drömmen om en tillhörighet. Italien var för dem en källa för inspiration och glädje, men innefattade inte uppfyllandet av några medborgerliga plikter. Efter fjorton dagars soldatliv hade Giorgio fått nog. Efter Första världskrigets slut beskrev han krig och militarism som ”ett värdelöst nonsens” och inte alls någon ”dödlig nödvändighet” som hans vänner, speciellt de som hängav sig åt futurismen, beskrivit det innan de drabbades av all dess galenskap. Med en suck av lättnad skrev han:

 

Nu är allt det där förhoppningsvis förbi […] Politiken kommer att lära oss att hysteri och idioti nu kan fördömas i de allmänna valen. Jag tror att alla nu har blivit övermätta på idiotier, vare sig de varit politiska, litterära eller bildliga.

 

Chirico avvek diskret från kasernen och tog tåget tillbaka till Paris. I sin frånvaro dömdes han till fängelse för desertering.

 

Under min tid i Paris, ensam utan min familj, fann jag hur lätt det är att i den väldiga staden förvandlas till en flâneur, någon som i egna tankar vandrar gata upp och ner; betraktar, funderar. Något som Chirico säkert ägnade sig åt och besatt som han var av bilder var han säkert som flera av sina konstnärsvänner i Montparnasse-kotteriet även inspirerad av Eugène Atgets (1857-1925) fotografier. En passionerad flâneur som ägnade sitt liv åt att i sina bilder dokumentera livet på Paris gator. I Chiricos målningar från den tiden tycks intryck från Paris och Turin blandas samman till ”metafysiska landskap”.

 

 

Aget var liksom bröderna Chirico fascinerad av de skyltdockor han såg i Paris butiksfönster.

 

 

En bild av Atget som Giorgio Chirico tycks ha fastnat alldeles speciellt inför är en skulptur av Ariadne i Versailles trädgårdar. Skulpturen av den uppvaknande Ariadne dyker därefter gång på gång upp i hans konst.

 

 

Som hos Wagner fanns det hos Chirico ledmotiv som efter att under en tid i det närmaste fullständigt ha dominerat han konst – det finns hundratals versioner av gladiatorer, mystiska bad, mannekänger, hästar vid stranden, möbler i landskap, solar kopplade till stafflier och självporträtt i olika kostymeringar – för att sedan mer sparsamt återkomma i olika sammanhang.

 

Ariadnemotivet kan möjligen kopplas till Chiricos nietzschedyrkan. Efter att den kretensiska prinsessan genom sitt garnnystan och förtrollade svärd hjälpt Theseus att döda Minotauren och ta sig ut ur Knossos labyrint förde han henne på sitt skepp på väg Athen, men övergav henne sovande på ön Naxos, guden Dionysos hemvist. Guden väckte den övergivna Ariadne, gifte sig med henne och gjorde henne till en odödlig gudinna. Det skulle inte förvåna mig om Chirico identifierade sig med Ariadne. Hans fantasi och skaparkraft hade väckts till liv av Nietzsche som hyllat Dionysos som  berusningens och naturförhärligandets gudom, herre över intuition, existensens helhet, gränsupplösning och passionerad konst – med andra ord sådant som Chirico benämnde Metafysik. Den grekisktalande Chirico var väl förtrogen med Aristoteles som skapat begreppet ta meta ta phisca, ”verket efter fysiken”, som om han tänkt sig Metafysiken som ett bok som i ett imaginärt bibliotek hade katalogiserats strax efter han eget stora verk Phusike akroasis, Föreläsningar om Naturen – alltså en följd av hans fysikaliska undersökningar och därmed även överlägset dem. Metafysik söker kunskap om Naturens inre mening och funktion, sådant som Chirico sökte i sin konst.

 

 

Giorgio bosatte sig med modern Gemma mellan Boulevard Raspail och Boulevard Montparnasse, i en lägenhet mellan Apollinaires tidningsredaktion och bostad. Den originelle poeten och public relations geniet imponerades av de unga konstnärerna, som liksom han räknade med ett komplicerat, internationellt och aristokratiskt förflutet. Alberto Savinio beskrevs av poeten som ”en poet, musiker, målare och pjäsförfattare som genom allt detta minner om den toskanska Renässansens mångfacetterade genier”. Han hyllade även den tjugofyraårige brodern Giorgios konst som en påtaglig manifestation av tillvarons ”metafysiska verklighet” och satte honom i kontakt med den lika entusiasmerade konsthandlaren Paul Guillaume.

 

Apollinaire uppfattade Giorgio Chiricos konst inte som måleri utan som ett ”skapande av drömmar”. Genom sina i det närmaste oändliga rader med kolonnader och fasader, sina utsträckta raka linjer, fält av oblandade färger och nästan begravningsmässiga kontraster mellan mörker och ljus, lyckades Chirico enligt Apollinaire uttrycka känslor av storhet, ensamhet och orörlighet, präglade av den ”stasis” som vissa ”minnestillstånd” åstadkommer strax innan vi somnar.

 

 

Liksom drömmar skapas Chiricos metafysiska målningar i allmänhet genom sådant han sett och upplevt, fast förändrat, förvridet. Ibland låter han sig inspireras av olika konstverk. Eftersom det främst är strukturen, eller enstaka detaljer, han använder sig av är det hos honom, till skillnad från Picassos versioner av andra konstnärers verk, svårt att identifiera hans förlagor. Jämför hans exempelvis han Italiensk piazza från 1938 med Giovanni Migliaras avbildning av Sankt Ambrosius basilika i Milano, målad 1822. Inte vet jag om de har något samband, det är dock möjligt att Chirico sett Migliaras målning i Neue Pinakohtek i München och sedan ”moderniserat” den.

 

 

Giorgio Chirico tyckte sig ha funnit en like i den åtta år äldre Apollinaire, en man som likt honom hade ”insjuknat i den universella melankolins heta bad”. Ett märkligt ”porträtt” av Apollinaire som Chirico målade 1914 är fyllt med associationer som poeten väckt hos honom. Här låter Chirico en bild av sin vän och mentor förvandlas till något bortom det vardagliga och till sin egen förvåning åstadkom Chirico genom ”intuition” ett verk som visade sig vara profetiskt.

 

Giorgio tog som utgångspunkt i ett collage som Andrea gjort och i vilket han klistrat en silhuettbild av Apollinaire. Giorgio målade av silhuetten och målade en cirkel vid Apollinaires tinning varigenom skuggestalten förvandlades till en skottavla; symbol för den kritik poeten fick utstå som förgrundsgestalt för den parisiska avantgardismen.

 

Att den ”reelle” Guillame Apollinaire blivit en skuggfigur berode på att Chirco avsåg att framställa en ”filosofiskt estetisk” bild av poeten, vars namn betyder ”välsignad av Apollo”. Det är ett ”metafysiskt” porträtt som framställer ”sångarens inre och mening”. I förgrunden representeras Apollinaire av en byst av Orfeus, Apollos son. Orfeus var följeslagare till argonauterna, Antikens heroiska äventyrare, bland vilka tvillingarna Castor och Pollux befann sig. De stod under Orfeus beskydd, den gudabenådade poeten som under färden över haven genom sin sång fick fiskar att lyfta sina huvuden ur vågorna för att lyssna, två av dem förvandlades genom gudarnas försorg till ackompanjerande musiker.

 

 

Bysten av Orfeus befinner sig i mörker och bär svarta glasögon, en antydan om att Apollinaire likt Antikens Homeros och Tiresias är en siare. Dessa poeter var även profeter, som trots sin blindhet klarsynt kunde blicka in i djupet av sina egna själar. Det svarta mörkret kring Orfeus minner även om hans färd ner i Hades för att där hämta sin musa och älskade, Eurydike. Om så är fallet kan de svarta glasögonen anspela på att Orfeus under sin färd upp ur Underjorden var förbjuden att betrakta sin älskade.

 

Snäckan bakom Orefus anspelar på medeltidens sökare och pilgrimer, som på sina mantlar bar en snäcka som särtecken, den kan även anspela på Orfeus lyra, som efter det att han slitits i stycken av Dionysos menader bar hans fortsatt sjungande huvud till ön Lesbos.

 

Fisken minner om Orfeus äventyr tillsammans med dioskurerna, men också om Apollinaires diktsamling Le Bestiaire: Cortège d'Orphée som han skrev 1913. I den finns en dikt om karpen:

 

I era fisktankar, i era dammar,

karpar, hur länge ni lever!

Det är som om döden glömt er,

Melankolins fiskar.

 

 

Men också en mångbottnad dikt om fiskarna och Jesus:

 

Que ton Coeur soit l'appat et le del la piscine!

Car, pecheur, quel poisson d'eau douce ou bien marine

Egale-t il, et par la forme et la saveur,

Ce beau poisson divin q u'est Jesus, Mon Sauveur?

 

Må ditt Hjärta vara betet och vattendammen!

Ty, fiskare, vilken fisk kan,

oavsett om den är kommen ur sött eller salt vatten,

genom form och smak [saveur] mäta sig med

den vackert gudomliga fisk som är Jesus, Min Frälsare [Sauveur]?

 

Genon sin ordlek anspelar Apollinaire på den fornkristna symbolen ICTHYS, grekiska för fisk, som stod för Iesous Christos Theou Yios Soter, Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare. Dikten tolkades av såväl Apollinaire som hans akolyter som en antydan om den livsbejakelse som den nya konsten innebar, eller som Apollinaire uttryckte det – ”Orfeus välde tar sin början”.

 

 

På ett mer banalt plan associerade Apollinaire även sitt namn till vatten och fiskar. Samtidens mest populära mineralvatten var Appolinaris som fått sitt namn efter en källa som 1852 sprungit fram i Georg Kreuzbergs vingård i det tyska Bad Neunahre. Det buteljerade vattnet hade fått sitt namn av det syriska helgonet Sankt Apollinaris, som levde under det första seklet efter Kristi födelse och vars grav antogs vara belägen i Ravenna. Appolinaris var vattnets och vinets skyddshelgon och dyrkades även som en hjälpare vid veneriska sjukdomar. Sambanden är oklara, men kan bland annat komma sig av att Sankt Apollinaris under sitt martyrskap fick kokande vatten hällt i sina öppna sår.

 

 

Till Chiricos egen förskräckelse visade sig hans porträtt vara profetiskt. Med motiveringen att ”en poet måste ta risker” anmälde sig Apollinaire under Första världskriget till ”frivillig fronttjänst”och skadades den 17:e mars 1916 av granatsplitter i vänster tinning. Han led av svimningsanfall och partiell paralys av vänster kroppssida, men tillståndet förbättrades då läkare två månader efter skadan borrade ett hål i skallen för att lätta på trycket. Hålet borrades på exakt samma ställe som Chirico två år tidigare markerat med en måltavla. Appolinaire överlevde sin skallskada, men dog två år senare i Spanska sjukan.

 

 

Samma år som han skapade sitt porträtt av Apollinaire hade Giorgio de Chirico målat Poetens dröm, som avbildade samma Orfeusbyst som i hans Apolliniareporträtt och även här var den i sällskap med en fisk och utstyrd men svarta glasögon, men nu målade Chirico bysten i profil. Det är den första målning i vilken han inkorporerade en av de mannekänger som under de följande åren skulle bli allt vanligare i hans konst.

 

 

Den 23:e maj 1915 deklarerade Italien krig mot Österrike-Ungern och erbjöd amnesti till tidigare ”desertörer”, om de anmälde sig som frivilliga. I Frankrike pågick masslakten i skyttegravarna för fullt och hotet från Ententen var överhängande även i Italien. Bröderna Chirico beslutade sig för att acceptera amnestin och anmälde sig till italienska armén. De bedömdes dock som ”oförmögna att uthärda krigets påfrestningar” och sändes att tjänstgöra vid sjukhuset Villa del Seminario i Ferrara. I själva verket var det ett mentalsjukhus som under under kriget blev till en samlingsplats för intellektuella och konstnärer, en del var intagna, medan andra tjänade som personal, bland de senare var Giorgio Chirico som enrollerats med korprals grad.

 

Tiden i Ferrara blev inspirerande för bröderna Chirico; den medeltida staden med sina stolta traditioner och konstskatter tillförde dem nya intryck och så gjorde även deras umgänge. Inte minst den tjugoårige greven Lugi Tibertelli, som kallade sig Filippo de Pisis. En originell och brådmogen yngling som redan publicerat sig som poet och hade kontakt med dadaisterna i Zürich och futuristerna i Rom. de Pisis samlade insekter och förvandlade sina rum i föräldrarnas förfallna slott till Wunderkammern med allsköns bric-a-brac, trasiga dockor, gamla böcker, mångfärgade bollar och vindsnurror, torkade blommor, fjärilar, och egenhändigt förfärdigade tavlor, som han skapat för att stimulera “flytande tankar, hypnotism och mångfärgad estetik”.

 

 

Bröderna Chirico sällade sig snart till det intellektuella kotteri som träffades i de Pisis märkliga rum. Några år senare beskrev de Pisis de nattliga samtalen:

 

Gripna av ett slags heligt, poetiskt raseri fördjupade de sig i det osynliga, i sådant som skulle kunna definieras som ett det omedvetnas kaos, där det enbart existerar fragment, streckade linjer, känsligt skarpa bilder som likväl är overkliga. Gökurets fågel ropade det hemlighetsfulla namnet Chirico: ”Cìrico, cìrico … cìrico, cìrico ...”

 

Tillsammans promenerade Giorgio och de Pisis genom Ferrara och den unge konnässören förevisade den äldre vännen vad han i en senare bok kom att kalla ”staden med hundra märkvärdigheter”. de Pisis var stolt över sin bekantskap med den redan då berömde konstnären.

 


Vad gjorde det att den skolade korpralen var vid min sida, skulle vilken stackars djävel som helst kunna säga, och tillägga att jag var en borgerligt klädd seminarist. […] Jag delgav min vän påtagliga idéer och han återgäldade med bilder, känslor och förnimmelser. Han sökte en bild som aldrig skådats och jag kastade fram en ny slags prosa.

 

I Ferrara vidareutvecklade Chirico sina marionetter och förvandlade dem till fantastiska väsen, sammansatta av en mängd geometriska figurer utskurna ur färgade plankbitar som kombinereats med linjaler, kvadranter och sönderplockade provdockor.

 

 

Eller så placerade han sina modedockshuvuden på antika skulpturer, eller arkaiska modersgudinnor, som de han i en tavla placerat på ett torg framför Ferraras Sforzafästning och fabriksskorstenar och givit namnet De oroande muserna.

 

 

Den splittrade Giorgio de Chirico sökte vid sin återkomst till Italien en förankring i tillvaron. En strävan som kan illustreras genom hans Den förlorade sonens återkomst i vilken en sammansatt, men själlös modedocka, omfamnar en far som som består av en kompakt stenskulptur. Kanske en bild av den kosmopolitiskt sammansatte Giorgio som söker en omfamning från ett förstelnat Italien, ett monument över sig själv.

 

 

Genom Chiricos påverkan utvecklades de Pisis till en allt skickligare konstnär och under senare år, då hans stil fått en helt annan karaktär än de Chiricos strikt sammansatta, konturskarpa framställningssätt, upprepade de Pisis gång på gång Chiricos motivkrets. Exempelvis hans stilleben De heliga fiskarna som Chirico målat som en hyllning till Appolinaire.

 

 

Eller Chiricos ständigt upprepade Ariadneskulptur:

 

 

Chirico fascinerades och irriterades av den översvallande Filippo de Pisis, ”tjockskallig och känslig, brinnande och mörk.” Då de Pisis hyllat såväl Chirico som hans konst i en artikel i La Gazzetta Farrarese ondgjorde sig Chirico i ett brev till den på sin tid internationellt kände essäisten och journalisten Giovanni Papini och karaktäriserade de Pisis artikel som un vrai cochonnerie, riktigt skräp. Det franska ordet cochonnerie kan även betyda ”svineri” och det är möjligt att Chirico, som liksom sin bror var osäker om sin sexuella läggning, ville frigöra sig från antydningar om hans relation till den öppet homosexuelle de Pisis som deklarerat: ”Jag älskar de vackra ungdomarna, de blomstrande, magnifika efeberna. Jag älskar yppighet och frenesi!”

 

I april 1917 blev Carlo Carrá intagen för ”obeservation” vid Villa del Seminario, som nu uteslutande vårdade soldater som av sina krigsupplevelser blivit mentalt skadade. Carrá hade 1910 med en grupp likasinnade grundat futurismen och liksom de hyllat rörelse, uppdriven dynamik och även i viss mån våld och tumult. En av futurismens första triumfer var Carrás målning Anarkisten Gallis begravning, som till beundran och kritik ställdes ut i Paris, London och Berlin. Angelo Galli hade blivit dödad under en storstrejk 1904. Myndigheterna som fruktade en demonstration vid begravningen vägrade begravningsföljet tillträde till kyrkogården och ett våldsamt tumult uppstod. Carrá, som var närvarande, beskrev det hela i sin självbiografi:

 

Jag såg framför mig hur kistan, täckt av röda nejlikor, vacklade betänkligt på pallbärarnas axlar. Jag såg hur hästarna oroades medan slag utdelades med käppar och lansar. Det tycktes mig att när som helst kunde liket falla till marken och trampas ner av hästarna ...

 

 

Likt flera av sina futuristkamrater anslöt sig Carrá entusiastiskt till krigets frivilliga soldater, men drabbades kort därefter av ett nervöst sammanbrott och hamnade då bland de krigsskadade i Villa del Seminario, där han under sina fyra månaders bekantskap med konstnärskretsen kring Giorgio Chirico fullständigt ändrade sin stil och under påverkan av deras spekulationer kring ”tingens inre natur” började liksom de avbilda mannekänger, leksaker, kartor och mätinstrument.

 

 

Alberto Savinio kallades vid krigets slutskede in som tolk vid den ”makedoniska fronten” och då han återkommit till Italien etablerade han sig som teaterregissör i Rom. Redan efter sin succé i Paris 1914 hade han lämnat musiken därhän och ägnade sig nu uteslutande åt skriveri, teater och konst. Märkligt nog var Savinio rädd för sin musikaliska talang. Han betraktade musiken som en överväldigande, okänd kraft kapabel att förgöra sina utövare:

 

Den enda möjliga definitionen av musik är det Omöjliga att veta – musikens obestämbarhet är dess drivkraft, hemligheten bakom dess fascination. […] En tid skall komma då detta Märkliga Ting hämnas. En tid skall komma då detta Märkliga Ting bryter sönder sina bojor och återupptäcker sin vilda frihet. Vi lyser varje kväll upp våra hus med elektricitet, men en kväll tände min vän Lorenzo Viano sin sovrumslampa och föll dödligt elchockad till golvet: det var elektricitetens hämnd. Tusentals och åter tusentals människor “leker” med musik, urvattnar den [...] men en dag kommer musiken att bredvid den unge dirigenten uppenbara sig som en lång, spindellik skugga, den kommer att gripa honom vid strupen och slunga honom från dirigentpallen. Det blir det Märkliga Tingets hämnd.

 

 

Efter ett uppehåll på tjugo år återvände dock Alberto Savinio till musiken då han 1925 komponerade en balett som uruppfördes i Rom. Giorgio och modern Gemma hade 1918 förenat sig med Alberto Savinio i Rom och efter att ha genomgått en av sina regelbundet återkommande nervösa kriser tog sig Giorgios konst en ny vändning. Påverkad av Böcklin och Poussin började han måla i ”klassisk stil” och åstadkom bland annat flera suggestiva scenerier som i en drömlikt, ”litterär” anda skildrade den antika historiens närvaro i det italienska landskapet.

 

En konst som inte alls imponerade hans vänner inom avantgardet och då han 1925 följde brodern till Paris återgick han till att måla sina mannekänger, som nu istället för geometriska strukturer sammanfogats av antika ruiner. Antagligen påverkades Chirico av sin nya förälskelse, den ryska ballerinan Raissa Guerivich Kroll, som lämnatteatervärlden för att utbilda sig till arkeolog och sedermera kom att bli aktiv i utgrävningarna av den antika hamnstaden Ostia utanför Rom. Savinios son, Ruggero, har beskrivit henne:

 

De träffades under föreställningen av en balett som min far skrivit musiken till ... Niobes död. Raisa dansade huvudrollen och min farbror blev kär i henne. En tid blev hon hans modell och de hade snart gift sig. Under fem år vistades de mestadels i Paris. […] Hon tillhörde den lilla grupp kvinnor som i början av 1900-talet hade agerat med extrem frihet, såväl intellektuellt som i sitt sätt att klä sig […] Jag minns henne som en mycket humoristisk dam som även då hon blivit gammal och fattig inte hade förlorat något av sin förföriska charm. Vid en lunch slutade ett samtal, jag kommer inte ihåg hur, med ett omnämnande av Kerensky, som innan Lenin tog makten förestått den provisoriska regeringen i Ryssland. Och jag frågade då Raisa, som talat om honom som om hon hade sett honom dagen innan … men, är han inte död? Hon svarade då: ”Inte alls. Han bor i New York och vi talar ofta med varandra. Jag hade en liten men intensiv kärleksaffär med honom.” Hon var en fantastisk kvinna.

 

 

 

Under sin tid i Paris började Chirico, förutom sina arkeologer måla en mängd Möbler i landskap. Ett resultat av hans ständiga promenader i den franska huvudstaden, där han i samma kvarter där jag ofta brukade hålla till då jag bodde i Paris fick se:

 

på trottoaren framför en begagnad möbelbutik soffor, stolar, garderober och bord som ställts upp på trottoaren. Att finna dem där, avlägsnade från denheliga plats där människan alltid sökt sin vila, den vistelseort som var och en av oss kallar ”hem” – väckte tankar och känslor från min tidiga barndom; allvarliga, tragiska, till och med mystiska minnen.

 

 

 

Att möbler i sig innefattar hela liv har ofta slagit mig och inte minst min yngsta dotter som ofta blir mycket upprörd om vi slänger, eller till och med flyttar om gamla möbler i vårt hem i Bjärnum.

 

Liksom Magritte, som skrivit att hans första konfrontation med Chiricos konst var en livsförändrande chock, anspelar Chirico ofta på rummens och möblernas inneboende liv, gång på gång låter han det yttre landskapet tränga sig in i lägenheter, och tvärtom.

 

 

I slutet av tjugotalet, med dess ekonomiska depression och politiska oro genomgick Chirco på nytt en djup kris som han försökte ta sig ur genom att skriva sin märkliga roman Hebdomeros. I samband med detta träffade han tjeckiskan Isabella Pakszwer, som arbetade på ett modehus i Paris. Han blev djupt förälskad och hon slukade honom med hull och hår. Under återstoden av sitt liv vistades han helt i hennes skugga. Hans dåvarande hustru Raissa kom aldrig över chocken hon fick då Chirico lämnade henne för Isabella. I en intervju hon gav vid Chiricos död 1978, hon dog året därefter, luftade hon sin bitterhet:

 

Det var ett skallskott” konstaterade hon leende, medan hon höll sin älskade, beiga hund i knäet. ”Hon förförde ett geni. Ett liv av förödmjukelser och svårigheter måste hos den vackra polska kvinnan ha skapat en anmärkningsvärd repertoar av otukt. Efter att ha grälat med ett dussintal kritiker som definierat honom, konstnärligt sett, som ett levande lik, fann de Chirico i Isa Far ett redskap instrument för sin hämnd. Min man förklarade för damen ifråga att han begått många misstag i sitt liv och hon sa sig vara redo att frälsa honom. Han började snart skildra henne som en galning och sedan kom de första misstankarna, oenigheterna. Förhållandet kraschade vid mitten av 60-talet då Isa blev galet avundsjuk på en annan kvinna som de Chirico blivit förälskad i.”

 

 

Raissa var inte ensam om att tycka illa om den sprött vackra Isabella som en av Chircos biografer beskrev som en kvinna som varken varken var intresserad av män eller av Chirico som man, utan som någon vars ryktbarhet hon kunde slå mynt av. Vad Isabella erbjöd honom var en ”fasad av solid borgerlighet” bakom vilken Chiroco kunde dölja sin nervositet och dåliga självförtroende. Isabella lyckades ta på sig den auktoritära modersrollen och därmedd rycka upp Chiricos ”såriga modersbundenhet med rötterna”. Giorgios älskade bror kände att han på bekostnad av Isabellas dominans höll på att tappa greppet om sin bror och skrev i en artikel om den mängd självporträtt i olika förklädnader som Girogio börjat producera på löpande band.

 

På senare år målar Giorgio de Chirico sig själv som förklädd. Vilken psykisk förändring är dessa förklädnader ett tecken på?

 

Vänner och bekanta beskrev hur Isabella hunsade den servilt underdånige Chirico:

 

Igår kväll, efter middagen, gick jag över för att träffa de Chirico; mästaren satt i en fåtölj och bläddrade i ett exemplar av Hebdomeros, hans roman som han själv översatt och publicerat på italienska: ”Min bok är vacker och ibland läser jag om den som som om den skrivits av en annan person.” Men, hans hustru fräste åt honom: ”Dina HebdomerosJag är trött på att ha dem i garderoberna. Jag har inget utrymme. I femton års tid har du fyllt mina garderober med dina Hebdomeros, om du inte omedelbart gör dig av med dem, slänger jag dem imorgon!”

 

Under sin kris vid tjugotalets slut gick Chirico upp i den gestalt han i Nietzsches efterföljd skapade som sitt litterära ego. Hebdomeros är en man som sedan sin sorgliga barndom hängivit sig åt en gränslös nostalgi för det förflutna. Hans största dröm var att segla bort mot avlägsna horisonter för att bortom dem finna öar ”med tempel byggda vid foten av gästvänliga berg” som förmådde göra världen såväl nära som okänd. En man som ville lära sin samtid det svåra spelet att vända tiden ut och in och bland de enklaste föremål finna hur ett sådant företag vore möjligt.

 

 

Under sin samvaro med Isabella Pakszwer skapade Chirico en annan litterär gestalt – Herr Dudron. En ängslig man, rädd för känslor, sjukdomar, och katastrofer söker han sig till slutna rum där han kunde dra för gardinerna, stänga ute verkligheten och stiga in i sin inre fantasi. Mängden av manuskript till en oavslutad roman om Herr Dudron blev till ett introspektivt självporträtt av minnen, tankar, anekdoter och små berättelser. De skrevs i olika faser av trettio- och fyrtiotalen, en del avsnitt gav Chirico bort, andra försvann.

 

Efter 1945 dyker Isabella Far upp som en ny karaktär i berättelsen, det blev till en pseudonym för Isabella Pakszwer som han efter femton år av samvaro gifte sig med 1946. I Herr Dudron blir Isabella Far en intelligent lärarinna och inspirerande musa som på Herr Dudrons begäran håller långa tal om måleriets dekadens. Då Isabella Pakszwer skrev om konst, något hon ägnade sig åt under fyrtiotiotalet, använde hon sig av pseudonymen Isabella Far.

 

 

 

Alberto Savinios död 1952 blev ett mycket hårt slag för Chirico, som sedan dess till hans åminnelse alltid bar svart slips då han vistades utomhus. Sextiotalet blir för Chirico en tragikomisk fars. Varje dag målade han flitigt i sin studio, eller tillbringade timmar sittande framför en TV med nerskruvat ljud. Samtidigt prånglade han och hustrun ut en mängd nygjorda målningar som var kopior från den marknadsmässigt värdefullaste tiden av hans konstnärskap, d.v.s. tiden fram till 1920. Han signerade även villigt diverse förfalskningar gjorda av andra konstnärer.

 

Situationen komplicerades av Chiricos allt bittrare attacker mot tidigare allierade – speciellt André Breton och hans surrealistvänner som betraktade Chirco som en förrädare efter det att han inlett sin ”klassiska period”. Han skrev allt fränare angrepp på varje form av ”modern konst”. Som en motstrategi försökte en del surrealister dränka marknaden med falska ”Chiricos”. Speciellt framgångsrik blev den versatile, spanske konstnären Óscar Dominguez. En av hans förfalskningar var under flera år utställd på Musée National d’Art Moderne i Paris som ett original av Giorgio de Chirico.

 

 

Slutligen blev det nästan omöjligt att orientera sig i härvan av sanna, falska och falskskyltade verk. En galenskap som skickligt och i det närmaste lekfullt manipulerades av Chirico, medan hans hustru inte gjorde någonting för att skingra dimmorna, i själva verket var det många som anklagade henne för eländet, alltmedan Chirico blev alltmer folkskygg. Sågs han i offentligheten antog han i allmänhet en ironiskt distansierad ton. Det kunde tyckas som om han axlat en clownroll som hans gode vän från den första paristiden, Ardengo Soffici, beskrivit:

 

Clownen är personifikation av friheten, en upptäckare av nymodigheter, en slags demon som för egen räkning skapar en värld som ett substitut för den som vi lever i, en värld gjord av underverk.

 

 

Elaka tungor hävdade att Chircos attityd var ”en senil instinkt av självförsvar”. Att han skylde över en smygande demens genom att kommunicera sig med hjälp av skämt och paradoxer. Han ställde upp för en och annan intervju och lät RAI göra en entimmesprogram av honom målande en av sina flerfaldiga Sol på staffli alltmedan han enstavigt på intervjuarens frågor, utan att berätta någonting eller avslöja något om sig själv och sina känslor. Jag fick inte uppfattningen av att det rörde sig om en gammal senil gubbe, snarare någon som dolde sig bakom en tämligen intetsägande fasad.

 

 

Isabella kontrollerade honom. Den enda befrielse Chirico fann var att varje dag arbeta vid sitt staffli, ägna sig åt sina skulpturer och därefter gå ner runt hörnet till Café Greco där han ensam kunde bli sittande flera timmar i sträck med en aperitif framför sig. Varje dag skapade han något, det kunde röra sig om kristna motiv i murriga färger:

 

 

lätt förändrade variationer av sina metafysiska verk:

 

 

eller naiva, grovt tecknade versioner av hur solens strålkraft genom sladdar förs ner till jorden, där den förvandlades till en död, spindellik skugga,

 

 

slocknade på himlen,

 

 

och  gav värme åt vårt inre, eller i hemmets öppna spis.

 

 

Uppenbarligen inspirerades Chirco av alkemistiska spekulationer, kanske framför allt av de fantastiska illustrationerna i Salomon Trismosins Splendor Solis från 1582.

 

Han övervakade även avgjutningar av sina alltmer talrika skulpturer.

 

 

Giorgio Chirico var verksam till den yttersta dagen av sitt liv. Den sista tiden var han fascinerad av Michelangelos konst.

 

 

Vid sin död efterlämnade han på stafflit början till en kopia av Michelangelos Tondo Dono.

 

 

Inget av detta ger på mig intryck av den demens som många påstod att han led av, inte minst Isabella Pakszwer, som 1966 fick maken omyndighetsförklarad på grund av ”begränsat vett och vilja” och hon blev därmed ensam förvaltare av de Chiricos stora förmögenhet, samt makens konstproduktion. Det kan visserligen ha rört sig om ett knep för att undvika de juridiska problem som uppkommit genom klagomål och anmälningar baserade på förfalskade äkthetsintyg, försäljningen av kopior som original, samt en mängd annat konsthandelsfiffel. Klart är dock att hustruns åtgärd främst förorsakades av upptäckten och offentliggörandet av inte mindre än femhundra brev som Chirico sänt till den unga hustrun till en högt uppsatt politiker, till vilken den berömde konstnären hyste en platonsk kärlek.

 

 

Allt detta hindrade inte att han på sin ålders höst uppriktigt hyllades av en mängd konstnärer. Exempelvis ägnades han på två stora målningar av sin landsman Renato Guttoso, i vilka denne avbildade Giorgio vid sin eftermiddagsaperitif på Café Greco. Chirco sitter vid ett bord och betraktar vimlet omkring sig.

 

 

På den största målningen sitter den åldrade mästaren och samtalar med en yngre upplaga av sig själv, utstyrd i en antik, grekisk himation. På ett fat på bordet framför sig har Chirico och hans dubbelgångare några av de kex som förekommer på flera av hans målningar från Ferrara.

 

 

Chirico tycks snegla mot Orfeus som sitter vid ett bord längre in i lokalen, marmorvit och med svarta glasögon.

 

 

En annan modern mästare som fängslades av Chiricos konst var Andy Warhol, liksom Chirico en outsider mitt i världen, en gåtfull ensling och innovatör med en voyeurs kyliga blick på världen. De två konstnärerna träffades i Washington 1974 hemma hos den italienske ambassadören där de två primadonnorna, konstens heliga och ytterst udda monster, fann varandra med en gång och poserade tillsammans på ett märkligt fotografi. Protagonisternas poser; Chirico som med ett glas i handen ser ut som en demon, alltmedan Warhol låtsas vara skräckslagen, kan tyckas vara hämtade ur en gammal skräckfilm.

 

 

Förutom sitt outsiderskap hade de båda mycket annat gemensamt, inte minst en extrem modersbundenhet. Sedan 1951 bodde Warhol för det mesta tillsammans med sin mor Julia, som liksom Chiricos mor tidigt blev änka. Julia var liksom Gemma konstnärligt begåvad och gjorde ofta teckningar med kattor och religiösa motiv.

 

 

Efter sin död 1978 började Chiricos tidigare av konnässörerna så föraktade senare konst att livligt uppskattas av yngre, tongivande konstnärer som Sandro Chia, Francesco Clemente, Eric Fischl och Julian Schnabel. Då Warhol 1982 besökte New Yorks Modern Museum of Arts retrospektiva Chiricoutställning blev han betagen. Förutom konsten i sig fascinerades den skandalintresserade Warhol av Chircos ”förfalskningar” av sina egna konstverk. Då Warhol efter att ha införskaffat utställningskatalogen fann ett uppslag med Chiricos arton i det närmaste identiska versioner av sitt mästerverk De oroande muserna kände Warhol igen sina egna serier med Coca Cola- och Campbellburkar. I en en intervju uttryckte han sin odelade beundran:

 

Är de där muserna inte enastående? Hur kunde han repetera samma bild? Projicerade han dem på en vägg? Kanske han delade in målarduken i sektioner? Han kan inte ha använt silkscreen.

 

Innan årets slut hade Warhol producerat tjugotre seriemålningar baserade på sex metafysiska målningar av Chirico.

 

 

Tillbaka till Chiricos Mystiska bad. Hans metafysiska tankegångar gick ut på att det bakom varje föremål finns ett liv. Givetvis gällde det även hans målningar. Anledningen till att jag började skriva om Chiricos bad var att jag tillsammans med min yngsta dotter, som är arkeolog och nu skriver om vattnets roll i antik egyptisk religion – om Nilens avgörande betydelse, om hur dess vatten hälldes över offerbord för att ge näring åt de döda och hur det i dammar förvarades för rituell rening och som källa till fruktbarhet.

 

 

Då jag tittade närmare på bilder av egyptiska framställningar av vatten upptäckte jag samma sicksackmönster som vattnet i Chiricos badvatten. Säkerligen finns ett samband. Chirico var en ivrig läsare av konstböcker, men han påstod att mönstret uppkom inte uppkommit genom betraktandet av egyptisk konst, utan att det härrörde från ett minne som visar på Chiricos ”barnsliga” sätt att betrakta världen, det vill säga att se ting som delar av ett underliggande äventyr, en möjlighet.

 

 

Då jag var barn lekte jag ofta att mattor var öar och golvet hav emellan dem. Jag satt på en matta som Robinson Crusoe på sin ö, eller hoppade mellan dem som Hjortfot på tuvorna i ett träsk. Liknande associationer fick Chirico då han på ett cocktailparty kom att betrakta det välputsade parkettgolvet och såg hur damernas högklackade skor speglade sig i det. Som så ofta förr fascinerades han av tinget i sig och glömde sin omgivning, sjönk in i åsynen av den speglande parketten och som om han sänkts ner i ett varmt bad föddes tanken på de Mystiska baden.

 

 

Fem år före sin död bjöds Chirico in till en konstutställning i Milano och man bad honom då att göra en fontän vid éntren till palatset där evenemanget ägde rum. Han skapade fontänen som ett Mystiskt bad, med en omklädningskabin, en badboll, leksakssvan och nakna badgäster.

 

 

Vid sidan om bassängen placerade han en stor, mångfärgad fisk. Då Chirico blev tillfrågad varför fisken var på land svarade han: ”Det är jag. Jag har alltid varit utanför. En betraktare.”

 

 

Apollinaire, Guillaume (2017) Le Bestiaire: Cortège d'Orphée. Paris: Prairial. Baldacci, Paolo (2018) ”De Chirico”, Art e Dossier, No. 354. Carrá, Carlo (2011) La mia vita. Milano: Abscondita. Chirico, Giorgio de (1964) Memories. London: Da Capo Press. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros, with Monsieur Dudron´s Adventure and and Other Metaphysical Writings. Cambridge: Exact Change. Chirico, Girogio de och Isabella Far (2002) Comedia dell´arte moderna. Milano: Abscondita. Dell'Arco, Maurizio Fagiolo (ed.) (1982) De Chirico: Essays. New York: The Museum of Modern Art. Jona, Alberto (1991) ”Savinio and the Impossible to Know,” inlägg i Alberto Savinio: Le Chants de la mi-mort, Album 1914. Milano: Stradivarius. Garbesi, Marina (1990) ”Isa, Musa e Manager”, La Repubblica, 21 Novembre. Gnoli, Antonio (2014) ”Ruggero Savinio: Io,’figlio di’ e ’nipote di’ ho ereditato le loro osssesioni”, La Repubblica31 Agosto. Lista, Giovanni (2009) Giorgio De Chirico suivi de L’ Art métaphysique. Paris: Éditions Hazan. Mori. Gioia (2006) De Chirico. Milano: Il Giornale. Mori. Gioia (2007) ”De Chirico Metafisco”, Art e Dossier, No. 230. Oliva, Achille Bonito (ed.) (2010) La natura secondo de Chirico. Milano: Federico Motta Editore. Salvagini, Sileno (2006) ”De Pisis”, Art e Dossier, No. 219. Vivarelli, Pia (2003) ”Savinio”, Art e Dossier, No. 185.

 

 

 

 

 

01/11/2021 20:34

In Roman religion and art, Genius Loci, Spirit of Place, could occasionally be depicted as a youth holding a cornucopia, a large, hollow buckhorn filled to the brim with fruits, flowers, coins and other richesm an abundance of what you might possibly crave for.

 

 

It does not surprise me that the idea of a cornucopia in the hands of a Spirit of Place originated in Italy, a country that has given rise to delicious food, good wines and where every village, every part of its varied landscape, harbour secrets and surprises from every conceivable age.

 

Although COVID-19 was still raging unchecked across the country on the ninth of August last year, Rose and I could not refrain from accepting our friend Ghassan’s offer to spend a day in Perugia with him and his family. Ghassan is attached to the city because it was where he studied medicine when he more than forty years ago arrived in Italy from Beirut. Like several other Italian towns, Perugia has a well-established and respected university, which in its case was founded as early as 1308.

 

Perugia has a long and complicated history. The first settlements on the hill where it is located date from 1000 BCE and 600 years later it had become a walled city, one of the twelve lucumonie, city states, of the Etruscans.

 

 

As part of his travelogue Pictures from Italy Charles Dickens did in 1846 describe Perugia. It is a strange and uneven book in which Dickens seems to picture Italy as seen within a dream – an enchanted landscape as if projected through a Laterna Magica. The highlight is his Venetian visit, though there are several other observations that remain in memory. Dickens seems to be incessantly fascinated by violent contrasts and seem to be aunable to absorb the vast amount of impressions that shower him:

 

things that are picturesque, ugly, mean, magnificent, delightful, and offensive, break upon the view of every turn.

 

Impressions are mounting upon Dickens, filling his brain and all too often he seems to be confused by the crowds and an unfathomable diversity. Travelling through the country his depictions occasionally appear to turn into a carousel of experiences spinning round at a breakneck speed – incomparable buildings, exquisite art, fascinating processions, stately fairs, soothing landscapes, glowing sunsets, abysmal chasms down into history, small, smoky osterias with delicious food, opulent feasts in palaces of aristocrats and religious potentates, all mixed up with dirt, poverty, beggars, lousy hotel rooms, the chiming of church bells, the odour of incense and filth.

 

 

The socially conscious author is alarmed by injustices that to him seem to be even worse than in England, more hopelessly confused and incomprehensible here than in his homeland. Dickens walks and walks, looks around, thinks and thinks, but there is no order to it all – the visual opulence, the mixture of aesthetic sophistication and grotesque tastelessness, sensitivity and meanness, deep knowledge and astonishing superficiality. Abundance and abject poverty coexist side aside innovation and decay. Dickens’s depictions are coloured by incomprehensible contrasts and constant, albeit varied, repetitions, whether it be Genoa, Rome, or, as here, Naples, a city of:

 

Polcinelli and pickpockets, buffo singers and beggars, rags, puppets, flowers, brightness, dirt, and then universal degradation.

 

Of course, we are now living in other times, globalization has made everything increasingly uniform. The modern, well-developed Italy I now live in is completely different from the poor, run-down and disease-stricken country that Dickens visited, but somehow I recognize myself in the contrast between chaos and liveliness. I am familiar with the sudden calm that engulfed Dickens after walking through Rome's crowded tourist lanes only to end up within the tranquillity of deserted, narrow alleys between crumbling, old buildings, or in abandoned, unkempt parks secluded in the middle of the city's bustle. I might then be overtaken by the mystique of Rome’s “dark spots” where moonlight illuminates stately pine trees and overgrown ruins and might with the long ago deceased Dickens share a feeling of what he called a tremendous solitude” and above all an insight that the present is a result of the past, that history is part of our current existence.

 

After visiting a number of towns and villages on his way down to Naples, Dickens hurries after his descriptions of that city up to the north. It seems as if he now is eager to leave the country behind and his portrayal of, for example, Florence becomes strangely sketchy. Arriving in Perugia, he is impressed by the colourful spectacle during a market day and the light that rests over the ancient city:

 

Perugia, strongly fortified by art and nature, on a lofty eminence, rising abruptly from the plain where purple mountains mingle with the distant sky, is glowing, on its market-day, with radiant colours.

 

 

The light and liveliness that struck Dickens seems to linger. Perugia’s dreamy atmosphere is emphasized already upon arrival. After finding a parking space during complicated tours around the foot of the city height, you enter one of the mysterious caves leading up to the city centre by means of stairs, halls and high arched corridors. After wandering through these vaults you step out into dazzling sunshine, finding yourself surrounded by stately Medieval and Renaissance buildings lining marble-covered streets, on which people quietly stroll along.

 

 

One of the city's treasures is its Palazzo del Priori. Like so many other Italian cities, fighting broke out in and around Perugia – popes, emperors and surrounding princely houses conquered and lost the city. At the same time, its bourgeoisie grew in importance and influence. Craftsmen, prelates and bankers formed interest groups and during the Middle Ages representatives of Perugia’s various craft guilds became the city´s actual rulers. Conquerors came and went, but it was the guilds that, through their Magistratura dei Priori, the Parish Leaders’ Court, ruled and administered the city. Each of the city´s forty guilds and parishes elected ten representatives each, who lived in the city hall for two months, until they were replaced by a new group of decision-makers.

 

 

The Palazzo del Priori now houses the Galleria Nazionale dell’Umbria, an exquisite newly renovated art museum, filled with astonishing treasures. While waiting for Ghassan and his family, Rose and I visited the museum again (we had been there before). Like the suggestive, underground passages leading up to the city centre, the halls of Perugia´s art museum, with one exquisite masterpiece after another, lead to an incomparable point of light – Piero della Francesca's St. Antonio's Polyptych, which he between 1467 and 1468 painted for the church of a Franciscan women monastery.

 

 

St. Antonio is Padua's patron saint. However, as a devout Franciscan he had of course contacts with Assisi near Perugia; birthplace of Saint Francis and headquarters of the Franciscan Order. As a young man, Saint Francis was after a revolt against Perugia for a year kept as a prisoner of war in the city’s dungeons, an experience that eventually led to his “conversion” three years later.

 

 

Undoubtedly, St. Antonio di Padova (1195-1231) is, after the in my opinion incomprehensibly popular St. Pio da Pietrelcina (1887-1965), Italy's most beloved saint. Although he was canonized a year after his death and even by then enjoyed an intense cult dedicated to him, it was not until a few hundred years later that St. Antonio became even more popular. This happened after the spreading of a myth that the saint, while reading Matthew’s account of the birth of Jesus, became so inspired that he imagined the baby Jesus so intensely that he found the Bible he was holding in his hand had been converted into a child. It then became common for artists to depict St. Antonio with the baby Jesus in his arms and thus he became children’s special patron saint. Mothers pray to him to heal their sick children and orphaned, or abused, children seek his protection.

 

 

When Piero della Francesca painted St. Antonio next to the enthroned Madonna, he was not, as in later representations, a dreamy, young man with a child in his arms, though a robust monk holding a heavy book. St. Antonio was a learned man, a trained theologian and skilled preacher who contributed to the Franciscans’ more academic orientation.

 

 

Although St. Francis early on was inspired by Provençal troubadours and was a gifted poet, he hesitated to recommend in-depth theological studies to the members of his newly established monastic order. St. Francis feared that studies would lead to a lack of commitment when it came to selflessly serving others and living in poverty. However, when he met the thirteen years younger Antonio, St. Francis found a soulmate who shared his vision of a company of self-sacrificing, pious and poor men and women willing to dedicate their lives to helping others. Antonio was already known as a brilliant preacher and at that time a person endowed with the divine gift of eloquent speech could attract large crowds. Like today’s rock artists preachers like Antonio travelled around the country. In 1224, St. Francis entrusted the planning for the education of all brethren to Antonio – hence the heavy book in his hands, and he became instrumental for a rising reputation of the Franciscans as both learned and popular preachers.

 

 

Speaking of St. Antonio’s preaching talents, I cannot avoid mentioning a painting I once saw in Zürich. Legend has it that when Antonio came to Rimini people did not want to listen to his talk about compassion with the poor and sharing wealth, but booed him out. Disappointed, Antonio went down to the sea shore and began to spread his message across the water. While he was speaking, a crowd of fish gathered and stuck their heads out of the sea to listen. On the Swiss Arnold Böcklin's painting from 1892, a shark listens attentively to St. Antonio, only to return to its usual predatory behaviour shortly afterwards.

 

 

Piero della Francesca, like the much later Böcklin, also had his curious whims. An unexpected detail in his portrait of St. Antonio in Perugia is the depiction of how the saint’s tonsure is reflected in his polished halo.

 

 

In parentheses, Piero della Francesca was a master at reproducing such barely noticeable, extremely subtle details. A marvellous example is the small grains of dust swirling in the sunshine behind an angel in his Madonna di Senigallia.

 

 

As when you trhough Perugia's underground passages ascend from darkness to light, della Francesca's polyptych appear as a kind of journey from darkness to light, from night to dawn. Your gaze rises from the predella, which at the bottom left shows an episode from St. Antonio’s life, when he through prayer rises a child from death.

 

 

On the right side of the predella, an already deceased Saint Elizabeth of Hungary (1207-1231) does from her heavenly abode save a boy from drowning in a well.

 

 

Elizabeth, who also is presented next to St. Francis on the right side of the enthroned Madonna, was a daughter of King Andreas of Hungary and she became early on widowed after the death of a Bohemian regent. She gave away her wealth to the poor, had a home built for destitute women and a hospital, something that made he into a symbol of charity and the patron saint of nurses, bakers, brides, countesses, dying children, refugees, homeless people, lace-makers and widows. Her presence on della Francesca's altarpiece, intended for a Franciscan convent, is due to the fact that St. Elizabeth became a Franciscan nun.

 

The predella scenes scenes with St. Antonio and St. Elisabeth appear to be more clumsily executed than the rest of the altarpiece, something that have made art connoisseurs prone to assume they were made by della Francesca´s students. However, the middle scene of the predella is so peculiar that it might have been painted by the master himself, for here we find those qualities of della Francescas’s art that the pioneer of modern art history, Bernhard Berenson, observed in 1897:

 

he was perhaps the first to use the effects of light for their direct tonic or subduing qualities; and finally, judged as an Illustrator, it may be questioned whether another painter has ever presented a world more complete and convincing, has ever had an idea more majestic. Or endowed things with more heroic significance.

The scene takes place within a desolate, nocturnal landscape where St. Francis obtains his stigmata through a heavenly vision of a crucified Jesus. A monk, perhaps St. Antonio, sits at a short distance from the saint with an open book on his lap and looks up at the vision of the crucified Christ, which lights up the nocturnal space. The calm with which he views the miracle makes us unsure if he really sees the same thing as St. Francis. The whole scene is engulfed in a strange stillness, entirely undramatic.

Gazing upwards we perceive how the altarpiece gradually lightens up. At the centre we find the enthroned Madonna, serious and majestic like all of della Francesca’s Virgin mothers. However, he has created even better executed virgins and children than the ones on this polyptych, something that may indicate that he also left some of the work with this central part of altarpiece to one, or two, of his disciples.

The polyptych is crowned by a miracle – the part of the assemblage that seems to have been entirely executed by Piero della Francesca himself. During a restoration a few years ago, fingerprints were found in the colour, indicating that the master had applied the wonderfully clear colours while using both fingers and brushes.

A kneeling angel, clothed in a flowing robe with the same ethereal, bluish colour as the sky from which the radiating dove of the Holy Spirit sends his fruitful bundles of light down to Mary, who while humbly affirming her fate bows her head. A crystalline clear daylight envelops the scene, which takes place not in a simple Galilean house, but in an exquisite, airy palace, which behind the celestial messnger opens onto a garden. The angel's bird wings in white and subtly nuanced light blue tones emphasize its character as a natural being. However, Mary and the angel are perfect creatures from different worlds, separated by a colonnade leading to a blue- and white shaded marble wall. Sunshine falls in, making the columns shade the floor's light pink marble floor. The room behind Mary is pitch black. As the Virgin meekly receives and accepts the angel's message and the fruit-bearing rays of God, the compact darkness behind her is maybe a premonition of the sacrificial death of her son to be.

 

 

Majestic Madonnas characterized by a self-assured tranquility is one of Piero della Francesca's hallmarks. Originating from the small town of Borgo Sansepulcro in the Upper Tiber Valley, Piero was the son of a well-to-do merchant in hides. The family also owned crops with woad, a cabbage plant from which a deep blue dye, indigo, is extracted, darker than the blued shades of della Francesca's Annunciation scene, but indigo could possibly be the origin of hues in the angel's wing and Virgin's mantle. Giorgio Vasari (1511-1574), the great biographer of Renaissance artists, mentioned that when Piero's father died his mother was pregnant with Piero, hence the name della Francesca, From Francesca. Vasari wrote that the name was given to him because his mother “brought him up and enabled him to reach the eminence to which his destiny called him.” Actually, Piero's last name was di Benedetto. According to Vasari, the artist was throughout his life deeply attached to his mother and Borgo Sansepulcro, signing his works with Opus Petri de Burgo Sci Sepulci, Work by Petri from San Sepulcro.

 

Piero della Francesca made several frescoes and altarpieces in his home-town. Among them an early work depicting the Madonna of Compassion, who protectively holds her indigo-coloured mantle above men and women placing their trust in her. Was Piero maybe inspired by the love he had for his protective mother?

 

 

A striking feature in the Annunciation Scene of the St. The Antonio Polytych is its centrally located colonnade with a deep, perfectly executed perspective. It cannot be ruled out that Piero created such a perspective as a reflection of the divine harmony he, like many of his contemporaries, was trying to capture trough his artistry.

 

When della Francesca painted his polyptych, the central perspective was a relatively new invention and had for the first time been successfully demonstrated in 1427 through Masaccio's depiction of Trinity in the Florentine church of Santa Maria Novella. According to Vasari, it was the ingenious architect Filippo Brunelleschi (1379-1446) who was behind this revolutionary fresco:

 

Filippo took special pains to teach the young painter Masaccio, who was a close friend of his and who did his teacher credit.

 

According to the all-knowing Vasari, the universal genius Filippo Brunelleschi did between 1415 and 1420 execute a series of painting experiments in accordance with his mathematical calculations. These paintings have now been lost, though Masaccio's fresco in Santa Maria Novella is considered to be the first completely successful result, on a large scale, of Brunelleschi's theories and instructions.

 

 

If Brunelleschi can be considered as the inventor of the central perspective, it was his friend and disciple Leon Battista Alberti (1404-1472) who came to provide his master's theories with an orderly and pedagogically perfect form, mainly through his influential writings De Pictura, On Painting, from 1435 and De re aedificatoria, About architecture, from 1452. Alberti was one of those intellectual and incredibly talented monsters who were produced by the Renaissance – fiction writer, mathematician, painter, linguist, architect, poet, priest, philosopher and expert in cryptology and optics. In addition, according to his admiring biographer Vasari, Alberti could “leap over a standing man [and] amused himself by taming wild horses and climbing mountains.”

 

Leon Battista was an admirable citizen, a man of culture and friend of talented men and very open and courteous with everyone. He always lived honourably and like the gentleman he was. He spent his time finding out about the world and studying the proportions of antiquities; but above all, following his natural genius, he concentrated on writing. [...]

Now none of our modern craftsmen has known how to write about these subjects, so even though very many of them have done better work than Alberti, such has been the influence of his writings on the pens and speech of scholarly men that he is commonly believed to be superior to those who were, in fact, superior to him.

 

This genius was a close good friend of Piero della Francesca and together they discussed theories con cerning proportions and perspectives, while doing various mathematical calculations. Alberti actively campaigned for his friend's great talent and did for example recommended him to the ruthless but cultured condottiero, mercenary soldier, Sigismondo Pandolfo Malatesta and convinced a wealthy man named Luigi Bacci that Piero was the right man to decorate the apse behind the high altar in Arezzo's Cathedral. Perhaps one reason why Piero della Francesca portrayed Alberti as a trumpet blower on one of the frescoes he came to make in Arezzo.

 

 

Vasari, who was born in Arezzo and owned a house opposite the cathedral, enthusiastically described della Francesca's frescoes, which depict the story of the True Cross as it was told in Jacobus de Varagine's (1230-1298) collection of more or less imaginative Christian legends – Legenda Aurea, The Golden Legend.

 

 

In fresco after fresco, della Francesca's monumental images (in some disorder) tell how Adam dies and his sons plant a seed from the Tree of Knowledge that got stuck in his throat. How the Queen of Sheba on her way to her meeting with King Solomon crosses a bridge made of wood from the tree that had grown out of the seed in Adam's throat. On the night before the battle of Pons Milvius, a bridge over the Tiber, Emperor Constantine the Great dreams of an angel showing him the True Cross telling him “in this sign you shall win.” During the battle, Constantine holds in his hand a small cross and at this sight the whole army of his opponent, his father-in-law Augustus Maximian, retreat from the battle. Constantine's mother Helene later finds the buried True Cross, after torturing a group of Jews who knew where to find it. When the rediscovered True Cross is carried into Jerusalem, a dead man is resurrected. The Byzantine Emperor Heraclius (575-641) defeats with the help of the True Cross a pagan Persian army at Nineveh, but when he tries to carry the True Cross back into Jerusalem and celebrate his victory, he can only do so after humiliating himself and barefoot carry it between kneeling potentates. Piero della Francesca ends his picture cycle with the Annunciation (a scene not included in Varagine's story).

 

 

What now appears as quite strange is that few writers after Vasari draw any attention to the astonishing masterpieces della Francesca had created in Arezzo's Cathedral. For example, in the detailed description of Arezzo he gave in his Italian Hours from 1909, an aesthetically acute traveller like Henry James, in spite of mentioning several other paintings, does not say anything about della Francesca´s frescoes. The popular art historian Kenneth Clark found such contemptuous oversights astonishing and wrote in his appreciative monograph on Piero della Francesca that this previously so shamefully forgotten artist now finally is considered as the truly great artist he is:

 

quietly, inexorably, almost unobserved, Piero della Francesca has taken his place as one of the greatest artists of the fifteenth century, and thus one of the greatest artists who have ever lived. […] few of our bewildering revolutions in taste would have been more incomprehensible to the aesthetes of the nineteenth century.

Pioneers in modern art such as Cezanne and Seurat were inspired by Piero della Francesca and their admiration was somewhat later shared by the great poet Rainer Maria Rilke:

 

I found myself for the whole afternoon in front of Piero's frescoes ... Being alone with him was almost surreal, I was immersed in the heart of painting ... I almost felt like I was penetrating the secret of the world.

 

An admiration reflected in the art of several modern masters – such as Balthus, de Chirico, Casorati and Campigli. Balthus did for example make a number of copies of della Francesca frescoes and his own art indicate a wealth of influences from the great master.

 

 

Vasari describes how in the fifteenth century he could be standing in front of Piero della Francesca's Arezzo frescoes. He only had to walk across the street in front of his house to be able to admire them, and thus appreciate their, in their time, great modernity:

 

But above every other consideration, whether of imagination or of art, is his painting of Night, with an angel in foreshortening who is flying with his head downwards, bringing the sign of victory to Constantine, who is sleeping in a pavilion, guarded by a chamberlain and some men-at-arms who are seen dimly through the darkness of the night; and with his own light the angel illuminates the pavilion, the men-at-arms, and all the surroundings. This is done with very great thought, for Piero gives us to know in this darkness how important it is to copy things as they are and to ever take them from the true model; which he did so well that he enabled the moderns to attain, by following him, to that supreme perfection wherein art is seen in our own time.

 

 

How the presence of the past nourishes the present is ubiquitous in Italy. If I read or see something in this country, associations are constantly aroused to temps perdu, lost times. Sometime during my travels in the nineties, as so often before I bought at an airport a novel unknown to me, In the Skin of a Lion. The title was apparently an allusion to a scene in the Gilgamesh Epic. As with most of my impulsive purchases, I was attracted by the cover.

 

 

It was a strange novel. Written by the Sri Lankan-Canadian author Michael Ondaatje, it takes place in Toronto in the 1930s. At the centre is a dynamite expert, Patrick Lewis, involved in the construction of a huge bridge, a tunnel and a water treatment plant, while hanging out with millionaires, immigrants, and criminals. It is a winding story, told in an unusually dynamic language. A dense tale filled with suspense, mystery, wealth, misery and a lot of violence it depicts reality in the form of a kind of collective novel, told through a magic-realistic, personal filter. The novel undeniably provides an impression of being artfully constructed, though in a positive sense. It does not hide that it is as a desk product. With its intricate structure and a variety of coincidences and encounters across class and ethnic boundaries, the novel is nevertheless in no way a disturbing work of art. Its tempo and imaginative richness of ideas contribute to a “lyrical” atmosphere impregnating the entire story.

 

 

With equal fascination I read Ondaatje's The English Patient, which he wrote in 1992, five years after In the Skin of a Lion. The latter novel is written in the same lyrical fashion, with a similar mix of well-documented history, local knowledge and real-life individuals. A seamless mixture of the present with the past. Centuries-old history breaks into the lives of the main characters while living in a completely different age, under completely different conditions. East meets West, obviously incomprehensible coincidences take place in an environment characterized by a unique Spirit of Place.

 

 

The English Patient is not about Toronto's witches’ cauldron during the city's construction, but about Piero della Francesca's landscape – the border areas between Umbria and Tuscany and takes place during the final stages of World War II, and the North African Desert War. In the novel, characters from In the Skin of the Lion reappear; people who in that novel influenced Patrick Lewis' dramatic fate – the thief and drug addict Caravaggio and the twenty-year-old Hana. Among the prominent characters in The English Patient is also a dynamitard, the Sikh sapper Kirpal (Kip) Singh, who together with the Canadians lives in a dilapidated villa where the English patient is also cared for. He is so called because he speaks an unusually sophisticated English, though he is in fact a severely burnt Hungarian, who initially suffers from memory loss but is gradually recalling a passionate love affair, which with tragic consequences took place against the backdrop of English diaspora circles and war scenes in North African deserts.

 

Ondaatje describes how among the Allied troops there are historians and art connoisseurs who assist the military leadership in identifying features of the surroundings and carry out risk assessments for soldiers, locals, as well as for the landscape and its cultural heritage. Their average age is sixty years and

 

They spoke of towns in terms of the art in them. […] if you dug deep beneath the tank ruts, you found blood-axe and spear. Monterchi, Cortona, Urbino, Arezzo, Sansepolcro, Anghiari. At Monerchi there was the Madonna del Parto by Piero della Francesca, located in the chapel next to the town graveyard.

 

 

It is within a badly damaged villa inside this landscape that the drama between the main characters of the novel evolves:

 

The Villa San Girolamo, built to protect inhabitants from the flesh of the devil, had the look of a besieged fortress, the limbs of most of the statues blown off during the first days of shelling. There seemed little demarcation between house and landscape, between damaged building and the burned and shelled remnants of the earth.

 

The villa, which had been inhabited by Italian aristocrats and then served as the headquarters of the German war command, housed remnants of its past life; books, works of art and a still functioning gramophone.

 

 

At one point, Kip enters Arezzo's Cathedral and directs his field binoculars at Piero della Francesca's frescoes. His gaze is fixed on the Queen of Sheba's face when she is received by King Solomon. Her majestic air of beauty and serenity, as well as the quiet meeting between East and West, moved the young man. As he in rain and cold tries to follow the directions of confusing maps and orders, while wading through flooded river crossings and under the enemy's torrential storm of steel witnesses how men and equipment are being snatched away by merciless currents, the thought of the Queen of Sheba calms him. While Kip is disarming a mine, desperately pressing himself down into the mud of a river brink, his inner vision evokes the image of the serene queen:

 

The young Sikh sapper put his cheek against the mud and thought of the Queen of Sheba´s face, the texture of her skin. There was no comfort in this river except for his desire for her, which somehow kept him warm. He would pull the veil off her hair. He would put his right hand between her neck and olive blouse. He too was tired and sad, as the wise king and the guilty queen he had seen in Arezzo two weeks earlier.

 

 

A suggestive scene describes how Kip, at the request of one of the art historians accompanying the Eighth Army, during night on his motorcycle takes him to Arezzo's Cathedral. In its nocturnal abandonment, the interior of the cathedral presents an almost eerie vastness, smelling of cold stone and old wood. Kipp quickly and efficiently rigs up hoists and ropes, thus making it possible to raise the elderly professor so he at eye level may examine della Francescas frescoes. When the exhausted professor, knee-trembling after his dizzying experience, though deeply satisfied after having his life's wish fulfilled, rests in a pew, Kip does with the help of his mechanism raise himself with his own hands:

 

Looking down he saw the mediaevalist sitting on a bench, exhausted. He was now aware of the depth of this church not its height. The liquid sense of it. The hollowness and the darkness of a well. The flare sprayed out of his hand like a wand. He pulleyed himself across to her face, his Queen of Sadness, and his brown hand reached out small against the giant neck.

 

It was with some anticipation I looked forward to the prematurely deceased Anthony Minghella's 1996 acclaimed film version of The English Patient. Unfortunately, I became somewhat disappointed when I saw it. Minghella's Oscar-winning script had made major changes to the plot, but that in itself did not have to be a shortcoming. A few years later, Minghella made an interesting reinterpretation of Patricia Highsmith's already excellent novel The Talented Mr. Ripley and made a great movie.

 

 

Minghella's version of The English Patient indicates the dangers of filming a lyrical, multi-faceted and visually strong novel. This is admittedly a great temptation, though results are often unsatisfactory, especially if the spectator has read the model. Like the multiple versions of Anna Karenina I have seen throughout the years. However, that did not hinder Minghella's film from being beautiful and in several aspects quite ingenious, though I also found it to be rather boring and occasionally too flat, at least if compared to the novel.

 

A scene that stayed in memory took place in Arezzo's Cathedral; suggestive, but too short, in which the old professor had been transformed into the attractive Hana. It is she who allows herself to be hoisted up to watch the Queen of Sheba's face. Minghella turned the scene into an erotically charged interaction between Kip and Hana.

 

 

https://www.youtube.com/watch?v=8DlxO2frMPE&ab_channel=Movieclips

 

In the novel, Ondaatje contrasts the sublime serenity Piero della Francesca's art creates with World War II´s bloody, muddy chaos. By della Francesca, even war is stylized and beautiful, as in Arezzo's battle scenes.

 

 

Ever since childhood, della Francesca had been considered to be a genius and his interest in symmetry and geometry was deepened through his acquaintance with men like Leon Alberti. The statuary composition and depiction of figures in his paintings and frescoes are obviously inspired by mathematical speculations and the inspiration della Francesca obtained while studying ancient Roman sculptures in papal collections in Rome and of his North Italian patrons.


In the 1460s, Piero della Francesca wrote an extensive mathematical treatise, Trattato de Abaco, Dissertation on the Abacus, which he donated to a merchant in Sansepolcro, and for most of his life he worked on a textbook on proportion theory in which he proceeded from simple descriptions and geometric figures around surfaces and different planes, to then move on to increasingly complex descriptions of fixed, multidimensional structures, seen from a variety of points of view, to finally arrive at detailed calculations about the dimensions and relations of the human body. When Piero della Francesca became blind at the end of his life, he donated his two manuscripts – De quinque corporibus regularibus, On the Five Regular Bodies, and De prospectiva pingendi, On Perspective in Painting, to the son of his generous patron Federico da Montfeltro of Urbino of Urbino.

 

 

Piero della Francesca, who spoke fluent Latin, based his theories on Euclid's (325 BC-265 BC) Elements, thirteen books in which the Greek mathematician summarized all the by then known geometric knowledge. His Regular Bodies corresponded to what Plato in his dialogue Timaeus had described as the convex polyhedra which, according to him, constituted the basic structures of the Universe. Euclid, who was Plato's student, proved by a variety of mathematical calculations that there are only five such basic polyhedra. In alchemy, well known among Renaissance artists who mixed their own colours, Plato's bodies corresponded to the four classical elements, which in turn comprised a fifth structure – the Dodecahedron.

 

 

As in most of Plato's dialogues, Timaeus is a conversation between friends and as always is Socrates' the leading character of the group. The discussion begins with Socrates, who the day before had presented his ideas about the ideal form of government, a discourse Plato described in his most extensive dialogue, Politeia, the State, stating that he is not entirely satisfied with what he had said and he now asks his friends if they have anything to add. The one who speaks most is Timaeus, a wealthy aristocrat and philosopher from what is nowadays the city of Lokri in Calabria. He had recently withdrawn from his communal duties, left his home town and settled in Athens. As a mathematician and philosopher from southern Italy, Timaeus is certainly a member of Pythagoras' sect, though Plato does not say so up front. Timaeus tries to explain why he assumes Socrates' ideal State to be compatible with the inherent order of the Universe and does so through a series, for me far too complicated, descripotiuons of geometrical intricacies.

 

 

Timaeus claims that each basic element corresponds to a geometric geometrical shape – fire to a tetrahedron, air to an octahedron, water to an icosahedron, and earth to a cube. The combination of these forms forms our physical universe. Each of these perfect polyhedra is composed of triangular faces forming 30-60-90 and 45-45-90 triangles. Such faces of each element could be broken down into its component right-angled triangles, either isosceles or scalene, which if combined form all of physical matter of the Universe. Particular characteristics of matter, such as water's capacity to extinguish fire, was then related to shape and size of the constituent triangles. A fifth element is in the form of a dodecahedron, which sides are not triangular and which represents the whole of the Universe, possibly in the same manner as the basic elements are assumed to form a sphere.

 

 

According to Timaeus, knowledge of the interrelationships of geometric structures can help us understand how the Universe is constructed and thus also realize what absolute beauty and harmony really is.

 

Artists like Piero della Francesca assumed that the determination of theoretically perfect forms would provide artists with templates for measurable relationships, facilitating a reproduction of the inherent harmony of nature.

 

 

Someone who was inspired by Piero della Francesca's calculations was the Franciscan monk Luca Pacioli (1447-1517). Thirty years younger than Piero, he also came from Sansepolcro and devoted his entire life to mathematical studies. Pacioli taught at universities and academies in Perugia, Bologna, Milan, Rome and Venice. His masterpiece was De Divina Proportione, The Divine Proportions, written after he had been summoned to Milan in 1497 by Duke Ludovico Sforza, who also had employed Leonardo da Vinci. Pacioli lived together with Leonardo and taught him mathematics, while his grateful pupil illustrated several of the structures Pacioli described in his book, in which he searched for the basic structures of Creation, especially how they all were related to the so-called Golden Section. Pacioli’s influential writings were 1509 in Venice published in three parts. The third part turned out to be a direct Italian translation of Piero della Francesca's Latin manuscript De quinque corporibus regularibus, without citing the source, which when he discovered it made Vasari furious.

 

 

Piero and Pacioli were close acquaintances. In his Brera Altar, originally commissioned by Federico da Montefeltre (seen kneeling at the bottom right), Piero della Francesca portrayed his friend Pacioli as the Franciscan martyr St. Peter, standing behind St. Francis to the right of the Virgin, who has her uncommonly sleeping child in the lap.

 

 

As we have seen, the Renaissance's speculations about the “measure of all things” did not arise out of nothing, but were firmly based on millennial thinking and calculations. The Greek philosopher Protagoras' (481-420 BC) dictum that man is the measure of everything has often been used as a motto for the Renaissance's revival of centuries-old beliefs in humans' unique ability to reshape and interpret their reality on the basis of firm, universal rules. Protagoras’s exact formulation of his statement about man as the centre of Universe was: “Man is the measure of all things: of the things that are, that they are, of the things that are not, that they are not.” Protagoras's writings have been lost, but his now classical utterances are preserved in one of Plato's dialogues, Theaetetus, which in the 15th century was brought to Florence by Byzantine scholars. Protagoras's opinion has often been referred to by the Latin homo mensura, a term that regularly appears in the context of what has been called Humanism.

 

When I some years ago worked at UNESCO in Paris, the Organization tried to find a motto that would interest the general public in its activities. This is common within the UN system where for example FAO has the motto Fiat Panis, Let there be bread, WFP: Saving Lives, Changing Lives, UNICEF: For Every Child, WHO: Health for All, UNDP: Empowered Lives, Resilient Nations, etc., etc. UNESCO, lacked such a descriptive motto and its Secretary General, Irina Bukova, tried to launch A New Humanism for the 21st Century:

 

Being a humanist today means adapting the strength of an age-old message to the contours of the modern world. By definition, this work is an ongoing effort that knows no end. […] This work of “self-fashioning” is a collective requirement, and here lies the importance of another critical aspect of the humanist message, which emphasizes the necessarily collective dimension of all accomplished human living. Individuals become whole in society, as members of a community.

 

According to me – somewhat too idealistic, convoluted and generalizing. Bokova's attempt at a motto was never realized, probably due to the plethora of difficulties encompassing every concept that has to do with culture and humanism.

Humanism can, for example, be associated with what has been called Human Sciences, or Humanities, a concept comprising all forms of knowledge, from philology to neuroscience, which try to understand what it means to be “human”. Generally speaking, however, the term humanism tends to be used in a more narrow sense and then refer to anthropology, history, psychology, sociology, economics, and especially linguistics.

Humanism can be narrowed down even further and the concept is then usually labelled as Secular Humanism, denoting an opinion that denies all dogmatically and religiously based explanations of the Universe and the human condition. In other words, a form of atheism which means that humans can shape their existence without taking into account any god-determined fate. Of course, a world view that was absolutely out of the question within a UNESCO, which at least while I was there, proved to be hypersensitive to any questioning, or even discussion, concerning religious dogmas, even those that opposed fundamental human rights.

What did humanism and “the measurement of all thingsmean for a Renaissance artist like Piero della Francesca? A difficult question to answer, though some clues might be discerned in his art and of course through his mathematical writings with their references to Euclid and Plato.

In his fresco depicting Constantine's Victory at the Battle of Ponte Milvio, Constantine holds up a small cross, the sight of which makes Maximian and his army flee in wild panic.

 Constantine wears a strange hat that identifies him as the Byzantine emperor John VIII Palaiologos. That this really is the Emperor is confirmed by a medal made by Antonio del Pollaiolo (1431-1498) in memory of Paliologos's entry into Florence in 1438, twenty years before Piero della Francesca began painting his frescoes in Arezzo.

Pollaiolo had witnessed the Byzantines' entry and in a sketchbook been drawing their exotic costumes and the strange animals they brought with them.

Pollaiolo also drew a profile portrait of Palaiologos, which he later used to make a commemorative medal, on the back of which he depicted the emperor on horseback, as he had previously sketched him.

 

 

Polllaiolo's image of the emperor corresponds to a painting that strangely enough is kept in the remote monastery of Saint Catherine in the Sinai desert.

 

 

By the way, the image of Palailogos in his fresco depicting the battle of Ponte Milvio is not Piero della Francesca's only allusion to Pollaiolo's sketches of the Byzantines' entry into Florence and their strange headdresses. Dignities and priests in the fresco The Exaltation of the Cross, which depicts how Emperor Heraclius is bringing the True Cross into Jerusalem, are equipped with high hats similar to those found in Pollaiolo's drawings.

 

 

In his film The Gospel of Matthew from 1964, Pier Paolo Pasolini was in several scenes inspired by Piero della Francesca, not the least when it came to the high priests' costumes and hats.

 

 

Why do Palailogos and the Byzantines appear in della Francesca's renderings Christianity's victory over paganism? As in Ondaatje's novels and Renaissance artists' speculations about the measure of everything, we find in della Francesca how the present and history are mixed together, or in Faulkner's words that “the past is not dead, it is not even past.”

 

The search for the Universe's inherent order was in full swing already 500 years BCE when it was common among Greek philosophers. Much of the revolutionary thinking of the Renaissance was stimulated by translations of ancient Greek texts. During the Middle Ages, such knowledge had been conveyed mainly through Latin, and to some extent, Arabic translations and interpretations. This stream of knowledge became a river when Constantinople, where Greek erudition had been kept alive for more than a thousand years, in the early 15th century became increasingly threatened by Turks and a host of other peoples who were rebelling against Byzantine rule. In the face of this worsening crisis, Greek diplomats as well as other luminaries, came to Italy, either as refugees or to try to whip up support for their efforts to keep the Muslims at bay.

 

For two centuries, it had gone downhill for the Byzantine Empire. Its capital, Constantinople, had not recovered from the terrible looting to which it had been subjected in 1204 by Western European crusaders and their greedy sponsors. Although the Byzantines had during Palaiologo's imperial dynasty succeeded in recapturing the city and partially regained power over its former empire, Constantinople was in 1346 struck by the Black Death; half of the city's inhabitants died while Oguz Turks under their Ottoman rulers relentlessly attacked the crumbling empire´s borders.

 

 

Internal power struggles and confused faith battles in both the East and the West mingled with incessant power struggles based on unlimited greed ran havoc witin both the German-Roman - and Byzantine empires. For a hundred years, the Turks had relentlessly staged a pincer manoeuvre around Constantinople. A short respite was provided when the Mongol armies of the world conqueror Timur Lenk fell on the Turks' backs and made peace with the Byzantines. However, after Timur Lenk's death in 1405, the Ottoman Turks took back what they had lost, and more.

 

Byzantine emperors had early on understood that their only hope for salvation rested with Catholic potentates in the West. In 1369, John V Palaiologos had been secretly baptized as a Catholic by the pope in Rome. His son Manuel II maintained his orthodox faith and fought incessantly against the Turks, sometimes with very expensive Venetian and Castilian support, sometimes without. When Timur Lenk kept the Turks occupied and Manuel's brothers had began to reconquer their empire, Manuel II sailed in 1399 with four large galleys and 1,200 companions to Venice, from where his large retinue continued towards England. On their way to London, the Greeks were greeted with pomp and circumstance in the northern Italian cities and Paris. Manuel II had brought with him priests and philosophers, who discussed matters of faith and ancient philosophy at the University of Sorbonne and the then famous Theological Centre in Canterbury. However, when the Ottomans in 1403 had been defeated by the Mongol rulers, Manuel II returned to Constantinople. Timur Lenk died two years after the emperor's return and the Turks retaliated with violent force, while Manuel II found that the promises of aid from the Italians, the French and the English were only empty words.

 

 

His son, John VIII Palaiologos, found no other resort than to resume his father's attempts to get Western princes and ecclesiastical potentates to assist him in his defence against the infidels. After tough negotiations, Europe's most powerful leaders agreed to organize a comprehensive church meeting in Ferrara in 1438, to revoke the schism which in 1054 had separated Eastern Orthodoxy from Catholicism. It was part of a desperate attempt by Palailogos to convince the wealthy northern Italian princes, the German-Roman Empire and the Pope's representatives that it was high time to realise a large crusade against the threatening Muslims. The call for a gathering was heard and obeyed by theologians, philosophers and princes from East and West. As Muslims generally accepted the Christian faith, several monks and priests, already subjugated by the Osman Empire, also came to Ferrara, where they met with other prelates from Europe's most remote areas – Catholic Irish monks from the West and Orthodox Muscovites from the East. When, after a couple of months of meetings, the plague hit Ferrara, the deliberations were moved to Florence.

 

After intensive debating, the delegates agreed in July 1438 to unite the Orthodox and Catholic faiths under the supremacy of the Pope in Rome. However, after Johannes Palaiolologos had returned to Constantinople in 1440, the split was once again a fact. His desperate initiative had only provoked protests and divisions at home in Byzantium. Soon everything was lost. Only 2,000 Western mercenaries, mostly from northern Italy, assisted the Greeks in their final struggle while the mighty city and its empire were lost to the Turks in 1453, five years after Palaiologo's death. Few people, however, could have predicted that the men and writings that had accompanied Palaiologos on his journey to the West would forever change the art and thinking of Europe, and perhaps even of the entire world.

 

 

Among the Byzantine scholars in Palaiologos' entourage were John Argyropoulos and Georgius Gemistus. During the Council of Florence, John Argyropoulos lectured interested intellectuals in Greek language and literature, until after four years in Italy he accompanied Palaiologos when he returned to Constantinople. By then Argyropoulos spoke fluent Italian and had obtained a doctorate from the University of Padua. After the fall of Constantinople, he returned to Florence where he taught for fourteen years, before continuing to Rome where he died in 1487, according to rumour after eating to many watermelons.

 

Under Argyropoulos´s aegis several important Italian writers and translators became well acquainted with the Greek language and its ancient writers, and not least Koiné, the Greek dialect in which the New Testament had been written. Although Georgius Gemistus stayed in Florence for a shorter period than Argyropoulos, after five or six years he had returned to his home-town of Mystras on the Peloponnesos, his influence became greater than that of Argyropoulos.

 

Argyropoulos was an expert on Aristotle, whose writings in Latin translations already had had a great impact on European scholars. Gemistus, who changed his name to Plethon to pay homage to his master, was a devoted follower of Plato, whose writings by then were virtually unknown in the West. When Marsilio Ficino, who had learned Greek from Argyropoulos got to know Plethon, he was captured by Plato and translated all the writings of the Greek philosopher into Latin. Ficino also succeeded in persuading his friend and patron, the wealthy Cosimo de Medici, to establish a Platonic Academy.

 

 

Cosimo bought a villa called La Fontanelle, later replaced by Villa di Careggi, as a haunt for his L'Accademia neoplatonica, whose members taught and studied Greek literature, translated texts into Latin and Italian, and immersed themselves in discussions about ancient philosophy. On a fresco made by Domenico Ghirlandaio in the late 1480s, we discern some members of L'Accademia . Its founder Marsilio Ficino talks to Cristoforo Landino, an expert on Latin and Greek rhetoric, the genius Agnolo Poliziano, who before the age of nineteen had translated The Iliad into Latin, and the Greek humanist Demetrios Chalkondyles, who in 1447 had come to Italy as a refugee.'

 

 

Ten years earlier, Ghirlandaio had on a fresco in the Sistine Chapel depicted Argyropoulos as a bearded man who, in a crowd watches Jesus calling Peter and Andrew to become his apostles.

 

 

It seems that several of the Florentine artists moved in the circles around L'Accademia neoplatonica and were well aware of the great importance that the Greek injection of ancient learning had for the emergence of a radical philosophy, which stressed independent, innovative thinking above a slavish devotion theological dogmas. Perhaps the most impressive tribute to the entry of ancient Greek knowledge into Florentine cultural life are the magnificent frescoes that Benozzi Gozzoli in 1459 began to paint in the Chapel of the Medici in the Riccardi Palace, where we glimpse Georgius Gemistus Plehton in the retinue of The Three Magi.

 

 

The fresco was in fact a tribute to John VIII Palaiologos and created in memory of the Byzantine emperor´s 1438 triumphant entry into Florence. Although Constantinople was lost to Christianity and John VIII was long dead and buried when Gozzoli made his fresco, it is a tribute to Greek learning that with the Byzantine emperor made its entrance into Florence and for ever changed it´s intellectual outlook. It is probably not far-fetched to connect a depiction of the Three Magis´ arrival at Jesus' birthplace as a hint to how the Greeks donated their gifts of knowledge to what would be the Renaissance´s flourishing in Florence.

 

 

It is mainly by Gemistus Plethon that we find Humanism in full bloom. His thinking, thoroughly based on Plato's writings, constituted the last branches of a tradition that stubbornly had survived for more than a thousand years of Christian dominance. The philosophers and writers who had tried to keep ancient education alive were generally, both by themselves and their opponents, called, Hellenes. Several Hellenes had over the centuries been accused of organizing secret societies to preserve Greek, “pagan” ideologies that asserted free will and critical thinking against Christian dogma, and there is ample evidence that dogmatic Christians’ allegations basically had been true.

 

The great Byzantine author and philosopher Michael Psellos (1018-1078), who exercised great influence over several emperors, was a diligent writer of both history and philosophy, and as such he perfected the art of rewriting and describing “heretical” thoughts in such a manner that it appeared as he refuted them by carefully accounting for the delusions they exposed, when he, as a matter fact, spread and commented upon them.

 

 

Following in the footsteps of Psellos and Plato, Gemistus Plethon argued that eternal, cosmic laws governed human existence, and in his most detailed writing Nómōn syngraphḗ or Nómoi, the Book of Laws, he tried to present and explain those natural laws, whether they were benevolent or not. Plethon described a Universe that is basically perfect, eternal, and without beginning or end. The human soul is, just like the gods (if they now exist), immortal, originally good and reincarnated into a succession of moribund and resurrected bodies. When Plethon, during his stay in Italy fearlessly exposed such insights to an audience educated in the limited world of Catholicism, which rather than abiding to any cosmic laws were governed by dogmas established by an almighty church and political rulers, he either terrified or enchanted his audiences.

 

While in Florence, Plethon wrote De differentiis Platonis et Aristotelis, On the Differences Between Aristotle and Plato. He wrote the book during a time of illness “with no other purpose than to correct various misconceptions” concerning the teachings of the two philosophers, “to comfort myself and please those who are followers of Plato.” In his writings, Plethon claims that God is the creator of “every conceivable, existing and separate substance… and thus our entire universe.” Like Psellos before him, Plethon taught views that could be perceived as heretical and anti-Christian, but he did so in such a manner that he seemed to share the common view of God, which in fact, at least in conservative, Byzantine circles, forbade any speculation about His true nature, as it had been established during various councils.

 

 

Plethon described the fundamental difference between Plato and Aristotle by explaining that God for the latter was only the ultimate cause of movement and change, while Plato's God was identical with the all-encompassing existence of Universe and the natural laws that governs it all. Plethon's argumentation is quite akin of the one Spinoza provided two hundred years later, even the mathematically based “realism” that made the Dutch philosopher claim that “all matter is God”.

 

Plehon's Nómoi was after his death burned by hostile priests, although his personal summary is preserved. He gave it to the Orthodox Patriarch of Constantinople Joseph II, who on Gozzoli's fresco in the Medici Riccardi Palace leads the triumphal procession of the Three Magi. In Nómoi, Plethon described how man has been able to compensate for his limitations and intellectual shortcomings by constantly developing technical tools and appliances, while writing books which preserved insights and thoughts. Accordingly, our ability to change and understand the nature of the world is constantly evolving. An ability that constitutes the basis for Plethon's positive belief in how human existence is gradually being improved by increasingly effective and fairer laws. What Plethon advocates is not, as often has been claimed, the establishment a political ideology leading up to the creation of a totalitarian utopia, but rather a plea for a progressive decoding of the secrets of Universe. An effort that will free us humans from delusions and superstitions, which manipulative despots and fundamentalists use to exercise their destructive power over our way of thinking.

 

After returning from his Florentine sojourn, Gemistus Plethon isolated himself in his home-town of Mystras on Peleponnesos, not far from the former Sparta, where he gathered a circle of faithful disciples around himself and in his writings defended his faith in Plato and other antique philosophers from increasingly intense dogmatic attacks he was subjected to from conservative monks and prelates living in Constantinople and on Mount Athos. These defenders of obscurantism stubbornly clung to the thesis that God reveals himself and communicates his knowledge through inner experiences and mysticism. Accordingly it was useless to explore the nature and rules of Universe. The true nature of God and his creation is revealed through the Bible and how it has been interpreted by dogmas established by the Church Councils. Denying this could only lead to heresy, atheism and anarchy. To them, philosophers like Plethon, with their soft spot for Greek paganism and Persian Zorastrianism, posed a grave threat to the true Christian religion, and they were suspected, perhaps rightly, of trying to establish a syncretistic mixture of religions and philosophies — in other words, they acted as wolves in sheep's clothing.

 

 

The reading of Siniossoglu's excellent study Radical Platonism in Byzantium made me re-read Plato's dialogue Theatetus. Unfortunately, I have occasionally been influenced by perceptions that have concentrated on the totalitarian nonsense that philosophers like St. Paul, Nietzsche, Marx or Plato have hatched, making me ignore a wealth of insights that these philosophers could have provided me with if I had been more open-minded and attentive in my reading of their books. Like while listening to music it is important for me to be able to open up to philosophy and not let any preconceived notions hinder me from enjoying what is really good and challenging.

 

 

Theatetus's layout is superb, worthy of an excellent play, or a fascinating film. In the port city of Megara, the old friends Euclid and Terpsion meet in its town square. They have not seen each other for several years and Terpsion, who has just arrived from Athens, can tell Euclid that he in that town had encountered their mutual friend Theatetus, who mortally wounded after a battle at Corinth had returned to the city and furthermore was seriously infected with dysentery. In this context, Terpsion says that several years earlier, just before Socrates had been sentenced to death, he had visited a gymnasium, or gym as it now is called. In one of its porticos he had met with Socrates and a philosopher named Theodorus, a student of Protagoras and when Terpsion had sat down with them, young Theatetus appeared, sweaty after his gymnastic exercises. According to Terpsion, Theatetus was a bright but rather ugly, young man, “he actually reminds me of Socrates”. Socrates, appreciated Theatetus’s youthful enthusiasm and curiosity, enjoying listening to his observations while contrasting them with Theodorus's more thoughtful reflections.

 

A conversation unfolded, which, according to Terpsion, differed from the speeches he, as a lawyer, had been forced to listen to during court proceedings, where everyone clung to preconceived opinions. On the other hand, any conversation that included a genius like Socrates constituted an exquisite pleasure. During such lively discussions, original insights and opinions developed, constantly changing in an exciting and unexpected way.

 

 

When the elated Terpsion had returned home, he decided to write down, as accurately as possible, what he had listened to in the gymnasium´s portico. He had presented what he had written to Socrates, who read the whole thing with great interest while correcting and commenting upon everything. Terpsion had had that scripture lying around for several years, but now when Theatetus was dying and Socrates and Theodorus were dead, it might be high time to listen to what Euclid thought about it all. Together, the two friends went home to Terpsion where they listened to how his slave read aloud what Terpsion had written and that was the dialogue Plato claimed to reproduce.

 

 

Through this sophisticated background story, Plato avoids claiming that it is his own opinions that he is presenting, while Socrates is provided with an opportunity to compare the young Theatetus´s intuitive knowledge with Theodorus's more “mature” points of view, which nevertheless are coloured by Protagoras's teachings. What are they talking about? Well, whether is possible to achieve an accurate understanding of the Universe. Is it correct to assert, like Protagoras, that all knowledge is unique to each individual human being? That everything is relative, that “man is the measure of everything?” Socrates claims that human knowledge is only a small fraction of an extremely complicated reality. Foxes have one kind of knowledge, badgers another and so do humans. But – no dog and no ordinary person is a measure of anything unless he understands it.”

 

 

Each of us perceives the reality around us based on the ability of our own senses and those differ from person to person. We are furthermore affected by our environment and upbringing. What we have heard, seen and read.

 

The conversation spins on from one perception to another. Protagora's theorem that man is the measure of everything is scrutinized from all kind of angles, affirmed and denied. The discussion is incessantly amusing and stimulating. In the end, Socrates's view seems to be that there can be no denying that wise men exist (Plato was, like so many other ancient Greeks philosophers, blatantly misogynic), though it is clearly not easy to pass a definite judgement about what is true or false. However, some things and opinions are “better” than others, but whether they are “more true” remains an open question. However, Socrates considers himself to be like a doctor who, through his experience, can recommend remedies he assumes are more benevolent than harmful. Everything changes, everything flows, but one thing remains the same throughout the ages and that is that if we try to do good for others and they perceive it that way, then it is certain that good deeds benefit both them and us.

 

In me Plato´s Theatetus aroused associations to Piero della Francesca´s art. At one point in the dialogue, Socrates mentions his mother:

 

Haven´t you heard that my mother Phainarete was a good, sturdy midwife? […] barren women are not recipients of the gift of midwifery, because human nature is too weak to become skilled in matters of which it has no experience. […] isn’t it necessary, in fact, that midwives are better than others recognizing whether, or not women are pregnant […] and that’s no end to their abilities; their chants and the drugs they administer can induce labour and relieve the pains, as they see fit; and can bring on a miscarriage, if that seems best. And have you also noticed that they know all there is to know about pairing types of women and men to produce the best children.

 

 

Socrates then declares that he from his mother has inherited the best qualities of a midwife – he has become able to assess whether a person can come up with any valuable thoughts. He has enough experience to be able to do so because he has read texts and listened to wise men and thus got to know the words that stimulate a development of original thoughts. He is also able to halt a debate if it goes off track and in addition to all this, he has learned to discern who among his friends and acquaintances may be paired with others to give rise to the most rewarding conversations.

 

There is probably no connection, though Piero della Francesca is one of the few artists who has created a truly majestic depiction of a pregnant woman. As Ondaatje mentioned above, della Francesca's fresco Madonna del Parto, the Madonna of Birth, can be admired next to the cemetery outside the village of Monerchi. He created it in the chapel of the cemetery, next to the place where he had buried his beloved mother. I visited Monerchi with Rose and our friends Jaqueline and Joe when we in a torrential shower were on our way to Arezzo to admire Piero della Francesca's frescoes.

 

 

La Madonna del Parto is yet another of Piero's stately, triumphant female figures. An example of what Bernhard Berenson considered to be della Francesca's ability to create a parallel reality, which seems to be more real, more universal than the one we live in, something achieved through his almost uncanny, skilful manner of transmitting a sense of imperturbability.

 

In della Francesca's art we witness how something new is born, based on his knowledge and experience firmly rooted in a thousand-year-old tradition, but let us now for the time being leave philosophy and art aside and enter the world of crime.

 

On February 6, 1975, a desperate appeal was broadcast over all Italian radio and television channels:

 

Don´t touch the colours,” the spokesman said. “Cover the paintings with velvet fabric and wrap them in the kind of plastic material that is used to keep ice cream cold. Keep the paintings cool and dry” and he further noted that the Flagellation was particularly fragile. 

 

Just a few hours after the authorities' appeal, a young lady did, at the market in Pesaro, at her boyfriend's request purchase several metres of velvet fabrics. It was the carpenter Elio Pazzaglia who had asked her to buy the textiles. However, the girl had already listened to the authorities' appeal and knew that two of Piero della Francesca's paintings and a portrait painted by Rafael had been stolen and now had to be protected by the thieves. Concerned, the young lady turned to her mother, who called a relative, a retired carabinieri, who alerted the Italian State's Command for Protection of the Cultural Heritage.

At ten o'clock in the evening of the fifth of February 1975, the carpenter Elio Pazzaglia and three companions had through the scaffolding in front of the Prince's Palace in Urbino after breaking a window, entered one of the halls and from their frames cut out Piero della Francesca's Senigallia Madonna and Flagellation of Christ, as well as a portrait painted by Raphael, called The Mute One. The palace lacked an electronic alarm system, but at half past two in the morning the theft had been discovered by the night watchman, a national alarm was activated and after a few hours a hunt for the art thieves was in full swing.

However, it turned out to be difficult to save the paintings. The perpetrators had disappeared in Italy, Germany and Switzerland. Like much in Italy, the whole story was soon lost in a tangle of Mafiosi, abysmal leftists and shady businessmen. It took a year before the paintings turned up again, unscathed and wrapped in velvet fabric and cooling plastic.

Intermediary between perpetrators and authorities appers to have been a shady art dealer from Rimini, with business in Bologna and contacts with the terrorist group Brigate Rosse. He negotiated a ransom of one billion lira per work of art (equivalent of 1.5 million USD), an imaginary sum that the State could not possibly pay out and a planned exchange failed completely. Nevertheless, a second attempt at a deal was made. The art dealer managed to make the thieves await an exchange in a hotel room in Locarno in southern Switzerland, a well-known centre for murky deals. Balena, the art dealer, had promised contacts with a Swiss millionaire, but instead the carabinieri showed up, catching the thieves and saving the paintings. Despite his involvement in the affair, Balena apparently managed to avoid to be involved in any legal aftermath. In any case, a week after being salvaged, the paintings were returned to Urbino, where the carbinieri´s armoured car was received by a jubilant crowd.

Apart from being stolen, and even then it was in a poor condition, Flagellation of Christ is without a doubt Piero della Francesca's most puzzling painting. Several books have been written about it, presenting several imaginative and often contraindicative attempts to interpret it. Despite its warm colours, it is a cool image, divided into two levels. In the foreground, three men are engaged in a discussion, apparently completely uninterested in the whipping of Christ that takes place in the background. The frigid torture of Jesus appears as if it was part of an established rite, following fixed rules, completely lacking any signs of violence and suffering. The flagellation of Christ takes place in an open, antique marble-decorated gallery, and is watched by a figure sitting on a folding chair. It is obviously not Pontius Pilate, but possibly Palaiologos, who is depicted in profile and with the same hat he has on the Arezzo fresco, Pollaiolo's medal and the painting in the Sinai monastery.

 

 

But, what does Palaiologos have to do with a presentation of the flagellation of Jesus? Did he not try to save Christianity from the Muslim onslaught? He can thus not be a representation a Pontius Pilate. who actually was part of an effort to annihilate Christianity. Nevertheless, here is Palaiologos seemingly unmoved watching how Jesus is tormented by a gang of insensitive executioners, who for sure are no followers of Jesus' teachings. Perhaps these tormentors are representing the Oguz Turks who threatened Palaiologos´s capital and after his death finally conquered Constantinople. But why is the emperor a passive observer? Perhaps because he was helpless, without the assistance of the three figures who seemingly unaffected by Christ's suffering discuss something in the foreground?

 

 

Who these men represent has been proposed several times. It was Kenneth Clark who in 1950 came up with a theory indicating that the Flagellation of Christ, just like the Arezzo frescoes, in a historical/legendary disguise represented a piece of extremely important, contemporary history. Clark linked the paintings to the fall of Constantinople and the preparations made by Pope Pius II for a crusade against the Turks. When the Flagellation was created, sometime in the 1460s, such a crusade was at the very centre of the political plans of the Italian small states’ and the German-Roman Empire, and not the least so for the intellectual condottiere Federico da Montefeltro, Urbino's prince and customer of the painting

 

If that could be the case, Clark interpreted the discussing men in the paintings foreground as a bearded Greek philosopher involved in a conversation with an Italian prince and a third, mediating participant in the debate. The famous ethnologist Carlo Ginzburg, who writes extensively about medieval and modern heretical sects, went further than Clark and identified the people as politicians contemporary with Piero della Francesca. According to Ginzburg, the bearded man would then be Cardinal Giovanni Bessarion, who had the pope's ear and was eager for a crusade, in the process of trying to convince the man in green, Giovanni Bacci, who ordered the frescoes in Arezzo and tried to persuade his friend Federico da Montefeltro to participate in and fund an anti-Turkish crusade.

 

 

That Bessarion appears in this context may be due to the fact that he was closely acquainted with Federico da Montefeltro, who even had included Bassarion's portrait among the twenty-eight “famous men” whose portraits he had chosen to decorate his studiolo, study chamber. The sight of these illustrious men would inspire the old mercenary while he was reading the writings he considered most worthy of an in-depth study. As in della Francesca's art, these portraits mix the present with the past, as well as near and far. Here Euclid, Aristotle, Plato, Thomas Aquinas and Gregory the Great mingle with modern scholars like Bessarion and Enea Piccolomini. Moses and Solomon are found side by side with Homer and Virgil. Ancient poets mingle with Dante and Petrarca.

 

 

Bessarion was born in Trebizond, a port town on the south-east coast of the Black Sea. After studies in Constantinople, he joined Gemistus Plethon's Academy in Mystras and then accompanied his master on his journey to Italy, where Bessarion remained until his death in 1472. Bessarion's Roman villa, where he headed a Platonic Academy, like the one in Florence, remains and is actually not far from our Roman apartment.

For Bessarion, Plethon was an unrivalled master and Plato almost divine. Furthermore was Bessarion himself already during his lifetime by his followers considered to be “a reincarnation of Plato”.

If Piero della Francesca in his Flagellation of Christ actually had portrayed contemporary personalities, such as Bessarion and Bacci, the third man in the foreground's discussion group could be Thomas Palaiologos, younger brother of Constantine XI Palaiologos, the last emperor of the Byzantine Empire. When Piero della Francesca painted the Flagellation, Thomas Palaiologos was exiled in Venice. Carlo Ginzburg explained that Thomas Palaiologos is depicted barefooted since he has not yet become emperor.

Ginzburg's theory might be correct, though it appears as somewhat too speculative for my liking. I willingly admit´that the Flagellation of Christ may allude to crusader plans and that the background symbolizes Constantinople's suffering under the Turks, which Palaiologos was unable to prevent, though I am inclined to simply consider the people in the foreground to be an Italian prince and a Byzantine emperor, whose discussion is mediated by an angel symbolizing their Christian duty to reconquer Constantinople from the Muslims, and that the man in the middle is an angel, whose heavenly origin is demonstrated by the fact that he his barefoot, like most angels depicted by della Francesca, and there are quite a few. Additionally, the golden-haired figure bears no resemblance at all to Thomas Palaiologos, but with several of the angelic figures that appear in other della Francesca paintings.

 

 

That the bearded man wearing a brown cloak and a rather strange headdress could represent a Byzantine emperor is underlined by the fact that he does not look like Bessarion (his portrait can be found in the same building as the painting) but instead reminds of how Benozzo Gozzoli depicted John VIII Palaiologos on his magnificent fresco in the Medici Riccardi Palace.

 

 

This apotheosis of how Greek knowledge makes its entrance into Florence, a moment which also constituted the Medici's proudest moment since they were the generous hosts of this conference that would unite East and West and which brought Greek learning to the Renaissance, which that under Medici's aegis would be born in Florence.

 

 

Benozzo Gozzoli began his frescoes in the Riccardi Chapel twenty years after Palaiologos's entry into Florence, six years after the fall of Constantinople and nine years before 1468 when Piero della Francesca is believed to have painted the Flagellation of Christ.

 

When the Florentines witnessed the triumphant entrance of the exotically costumed Byzantines in 1438, Benozzo Gozzoli was eighteen years old and deservedly loved and appreciated by his master Fra Angelico.”

 

Although Gozzoli made his frescoes long after Palaiologos's entry into Florence, they are filled with portraits of people who were active at the time and he depicted himself next to the bearded Gemistus Plethon. It is not impossible that Gozzoli came to know Plethon, or at least associated with his disciples. Opus de Benotii d…, Work by Benootii d ..., it says on red red cap Gozzoli wears as he as a young man rides beside Plethon. 

 

 

The festive impression from the triumphal procession must have lingered with Gozzoli because it is difficult to imagine a more magnificent and elated representation of a triumphal procession, where each member of the brilliant company is identifiable. In the lead is the Orthodox patriarch of Constantinople, Joseph II, who rides a mule, followed by the handsome John VIII Palaiologos on a white stallion. 

 

 

The third Mago would probably have been the German-Roman emperor Sigismund, though he had died the year before the conference. Pope Eugene IV was also unable to attend since he had just before the event been deposed by a hostile faction within the Catholic Church, the so-called Ecclesiastical General Assembly based in Basel. How Gozzoli solved the problem with the third Magi remains unknown, though in 1469 he painted in his place the young Lorenzo Medici, who would later to be called Il Magnifico, the Magnificent.

 

 

Lorenzo Medici was not even born in 1438, but Gozzoli painted him as he appeared in 1469 during a festive tournament held when the heir to the power and wealth of the Medicis at the age of twenty was going to be married. Lorenzo became known as an active member and generous benefactor of the Florentine Platonic Academy and especially its new, young leader Giovanni Pico della Mirandola, became especially dear to him. della Mirandola appear as the embodiment of the absolute pinnacle of the Florentine Renaissance as a beacon in art and philosophy. Pico della Mirandola (1463-1494), who here on a fresco by Cosimo Roselli is seen as protectively flanked by the Platonic academicians Marsilio Ficino and Agnolo Poliziano, was already at a very young age known for his extensive learning and knowledgable reading of Jewish Kabbalah and Greek philosophy, as it had been mediated by Gemistus Plethon.

 

 

In 1488, della Mirandola published his book Oration on the Dignity of Man, which has been called a Renaissance Manifesto. della Mirandola claimed that man is different from other beings in that he is free to think whatever he wants, is self-aware and thus able to exercise power over others and his natural environment. Humans are to, within the limits set by God, satisfy their desires, regardless of what the Church's time-limited hegemony and dogmas dictate.

 

 

However, it was not only philosophers who were impressed by the ancient  Greek  philosophy, transmitted by men like Gemistus Plethon. Even an unusually brutal ruthless and unfaithful warlord and mercenary, who already during his lifetime was feared and slandered – Sigismondo Pandolfo Malatesta – read and admired the Greek philosopher. We glimpse him on Gozzolo's fresco, though he is better known from Piero della Francesca's portrait of him.

 

 

Sigismondo Pandolfo Malatesta was, as it is currently called in the US, a gun for hire. Twice he joined the powerful Este family and twice he betrayed them for customers who paid him better. He behaved in the same manner in his dealings with Pope Pius II. Malatesta was considered to be one of the most skilful commanders of his time, but even according to contemporary historian Francesco Guicciardini, he was describeds as despicable person prone to “rape, adultery and incest, an enemy to every form of peace and well-being.” Someone who wholeheartedly hated Maltesta was Pope Pius II (Enea Silvio Piccolomini), the only pope who has written his memoirs. In his Comentarii, Pius II makes an attack on Maltesta, which in its unique rage is worth quoting, especially since the man Pius II describes as a grotesque beast had read both Plato and Gemistus Plethon, written passionate love poetry and been a generous employer of both Leon Battista Alberti and Piero della Francesca:

 

Sigismondo belonged to the noble Malatesta family, although he was born out of wedlock; he was very vigorous in body and mind and gifted with great eloquence and military prowess. Whatever he was inclined to do, he seemed to be born for. However, bad inclinations always had the upper hand: he was to such a point a slave to avarice that he did not hesitate, I do not say to plunder, but to steal; in his lust he was so unrestrained that he went as far as violating his own daughters and sons. As a young man he dressed himself up as a woman and played the part of the female in the company of effeminated men. There was no marriage that sacred to him. He defiled holy virgins and had intercourse with Jewish women. Boys and girls who did not consent to his vile desires he had killed or cruelly whipped. When it came to cruelty he exceeded any barbarian. His gory hands inflicted heinous punishments on both the guilty and the innocent. He oppressed the poor, he snatched goods from the rich; and he did not spare widows and orphans either. No one could live safely under his rule. Wealth was not enough, nor a beautiful wife, nor any children of pleasant appearance, to avoid Malatesta transforming their possessor into an offender. The truth was rare on his lips; an excellent teacher when it came to simulating and dissimulating, a perfidious and perjuring man ... Such was Sigismund: intolerant to any peace, devoted to pleasures, although capable of enduring any kind of toil and greedy for war, a bad man among all the men who have lived and will live in this world, a dishonour to Italy and a shame of our century.

 

 

It was probably Pius II's aggressive anathema and the hatred of his notorious infidelity aroused in powerful men like Francesco Sforza of Milan, which forced Maltesta to seek support from the Venetians. To offer protection to his dominion, Rimini and its surrounding areas, the Venetians demanded that he, on their behalf, recaptured the Despostate of Morea, which included the Peloponnese peninsula and which until 1463 had been a province within the Byzantine Empire, actually the last area of the former empire to fall into the hands of the Turks. Morea's capital was Mystras, wher of Plethon's Academy was situated. The philosopher had died in Mystras around the fall of Constantinople in 1453.

 

On May 7, 1464, after his men had been blessed by Cardinal Bessarion in the Venetian Basilica of San Marco, Malatesta sailed to Greece with seven large galleys, soon followed by six more, with a total of 1,200 horses and 4,000 men, fewer than the 3,000. riders and 5,000 infantrymen he had been promised. In addition, the soldiers' morale was extremely bad. Delayed salaries, lack of supplies and fodder made them loot and rape the local population, which instead of considering them as liberators sought protection and support from the Turkish conquerors.

 

 

Through draconian measures – mass executions among his own men, the removal of officers and the concession of free looting of strongholds conquered from the Turks, Malatesta tried to overcome the wretched discipline and finally succeeded in conquering Mystras. However, as the city was besieged by a far superior Turkish army, combined with a miserable weather, shortages and contagious diseases raged among Malatesta's exhausted troops, they were soon forced to desperately withdraw from the Turkish encirclement and leave the country.

 

Malatesta brought with him Gemistus Plethon's ashes, which he on his return to Rimini entombed within his Tempio Malatestiano “so that the great Teacher may be among free men.”

 

 

The cathedral of Rimini, was renovated by Malatesta and in that connecton he had Leon Battista Alberti create a completely unique and revolutionary, classical façade. The religious building thus no longer had the character of a Christian church and was therefore called a “temple” instead of a “cathedral”. Of course, Malatesta's constant nemesis, Pius II, resented this and declared that the godless Malatesta had turned Rimini´s cathedral into a mausoleum and a memorial dedicated to himself. 

 

The pope actually had some justification for his opinion. The sculptor Agostino di Duccio, who like Piero della Francesca was brought from Perugia, adorned the interior of the cathedral with elegant reliefs depicting unusually lightly dressed angels and Roman deities.

 

 

Piero della Francesca made a fresco showing how Malatesta worships St. Sigismund of Burgundy, patron saint of Bohemia , though the saint actually has the features of the German-Roman emperor Sigismund of Hungary. During a visit to Rimini in 1433, this emperor had knighted Malatesta and what on della Francesca's fresco may seem like the adoration of a saint is in fact a picture of how Sigismondo Pandolfo Malatesta swears an oath of allegiance to his namesake and feudal lord.

 

 

A nice detail is della Francesca's portrayal of Malatesta's veneration of Sigismund is his depiction of the duke´s two greyhounds. The white one waits faithfully for his master, while the black vigilantly raises his head and pricks up his ears.

 

 

After Piero della Francesca had finished St. Antonio's Polyptych in 1468, which Rose and I had admired in Perugia, he entered in the service of Malatesta's  arch  enemy,  the  condottiero  Federico da Montefeltro, ruler of Urbino. Like Maltesta, da Montefeltro was a skilled and ruthless mercenary who made his services available to the anyone who paid him the best. He was suspected of coming to power by having his half-brother murdered, but despite his brutal desire for power, da Montefeltro was a more likeable person than Malatesta. It seems that the large number of writers and artists who were attracted to his court had a sincere respect and admiration for da Montefeltro, who in his youth had received a solid humanistic upbringing from his uncle Vittorino da Feltre, known for his innovative pedagogical methods. Among the twenty-eight portraits of famous men that Federico kept in his studiolo, he had included Vittorino d Feltre, and there he also had a portrait of Pius II, Malatesta's relentless enemy.

 

 

Despite his fierce reputation and disfigured appearance, he had broken his nose during a tournament in his youth and lost his right eye, da Montefeltro was much loved by his wife Battista Sforza, his seven daughters and three sons.

 

 

Piero della Francesca also appreciated him and discussed philosophy and mathematics with the educated mercenary. It was at his request that della Francesca had created the mysterious  Flagellation of Christ. When da Montefeltro died in 1482, Piero della Francesca retired to his home-town, Sansepolcro, the artist was then virtually blind and could after a couple of years no longer paint. Piero della Francesca died on October 12, 1492, the same day that Columbus landed on the Caribbean island of Guanahani, which he named San Salvador, and thus began the European conquest of America.

 

As so often before, this blog post resulted in a long-winding journey. It began with a description of a visit to Perugia and ended with the death of Piero della Francesca. The meaning of the journey is not much more than a statement that an Italian sojourn easily gives rise to feelings that time and space flow together, that the present includes the past, that everything is much more multifaceted than it seems to be at a first confrontation. A few hours in Perugia turned out to be filled with influences from widely differing places and time periods – present and Renaissance, Constantinople and Florence, and much more than that.

 

 

Berenson, Bernhard (1960) The Italian Painters of the Renaissance. Glasgow: Fontana. Cattabini, Alfredo (2018) Santi D’Italia: Vita, leggende, iconografia, patronati, culto. Milano: Mondadori. Clark, Kenneth (1969) Piero della Francesca. London: Phaidon Press. Dickens, Charles (1998) Pictures from Italy. London: Penguin Classics. Ginzburg, Carlo (2001) Indagini su Piero: Il Battesimo. Il ciclo di Arezzo. La flagellazione di Urbino. Con l'aggiunta di quattro appendici. Torino: Einaudi. Halimi, Suzy (2014) ”A new humanism? Heritage and future prospects,” International Review of Education, Volume 60, Issue 3.  James, Henry (1995) Italian Hours. London: Penguin Classics. Law, Stephen (2011) Humanism: A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Mirandola, Pico della (2016) Oration on the Dignity of Man. Cambridge: Cambridge University Press. Nardone, Domenico (2011) ”La spedizione in Morea di Sigismondo Pandolfo Malatesta (1464-1466),”  https://wwwbisanzioit.blogspot.com/2011/10/la-spedizione-in-morea-di-sigismondo.htmlOliveri, Vincenzo (2015) Albergo Muralto camera 116. Loreto: Controvento Editrice. Ondaatje, Michael (1987) In the Skin of a Lion. New York: Alfred A. Knopf. Ondaatje, Michael (2004) The English Patient. London: Bloomsbury. Pauli, Tatjana (1999) Piero della Francesca: The neglected master of the Renaissance – his life in Paintings. London/New York: Dorling Kinderley. Plato (2004) Theatetus. London: Penguin Classics. Plato (2008) Timaeus and Critias. London: Penguin Classics. Siniossoglou, Niketas (2016) Radical Platonism in Byzantium: Illumination and Utopia in Gemistos Phleton. Cambridge: Cambridge University Press. Vasari, Giorgio (1971) Lives of the Artists: A Selection. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Voragine, Jacobus de (2012) The Golden Legend: Readings on the Saints. Princeton: Princeton University Press. Zuffi, Stefano et.al. (2006) L’Umanesimo: La Grande Storia dell’Arte, 16. Milano: Mondadori. Williamson, Hugh Ross (1974) Lorenzo the Magnificent. London: Michael Joseph Ltd.

 

01/01/2021 15:21

I romersk religion var Genius Loci, Platsens ande, en gestalt som ibland framställdes som en yngling som i händerna höll en cornucopia, ett ymnighetshorn. Cornucopian var ett stort, ihåligt bockhorn fyllt till brädden med frukter, blommor, mynt och all annan rikedom och överflöd som du kan tänkas trängta efter.

 

 

Det förvånar mig inte att tanken på och framställandet av ett cornucopia i handen på Platsens ande uppstod i Italien, ett land som gett upphov till utsökt mat, goda viner och där varje by, varje del av av dess varierade landskap hyser hemligheter, överraskningar och oanade skatter från varje upptänklig tidsålder.

 

Trots att COVID-19 under den nionde augusti i år fortfarande rasade ohämmad över hela landet kunde Rose och jag inte avstå från att nappa på vår vän Ghassans erbjudande att tillsammans med honom och hans familj tillbringa en dag i Perugia. Ghassan är fäst vid staden eftersom det var där han för mer än fyrtio år sedan sedan studerade medicin, efter att ha anlänt till Italien från Beirut. Liksom flera andra italienska städer har Perugia ett anrikt och ansett universitet, som i dess fall grundades redan 1308.

 

Staden har en lång och komplicerad historia. De första bosättningarna på höjden där den ligger härstammar från 1000 år f.Kr. och 600 år senare var den en muromgärdad stad, en av etruskernas tolv lucumonie, stadsstater.

 

 

I sin reseskildring Pictures from Italy från 1846 beskriver Charles Dickens Perugia. En del i en märklig och ojämn bok i vilken Dickens tycks betrakta Italien som i en dröm – ett förtrollat landskap sett genom en Laterna Magica, en trollykta. Höjdpunkten blev hans venetianska besök, men det finns flera andra iakttagelser som stannat i minnet. Dickens tycks oavbrutet fascineras av våldsamma kontraster och gripen av en oförmåga att ta till sig den mängd av intryck som rasar över honom:

 

saker och ting är pittoreska, fula, elaka, magnifika, förtjusande och kränkande, de bryter sig vid varje hörn in i min uppfattningsförmåga.

 

Intryck tränger sig på Dickens, fyller hans hjärna och allt som oftast tycks han förvirras av mängden och mångfalden. Eftersom han är på resande fot tycks skildringarna emellanåt förvandlas till en karusell av upplevelser som spinner förbi i våldsam fart – makalösa byggnader, utsökt konst, fascinerande processioner, ståtliga mässor, rogivande landskap, glödande solnedgångar, bråddjup ner i historien, små, rökbemängda osterier med utsökt mat, opulenta festmåltider hos aristokrater och religiösa potentater, allt uppblandat med smuts, fattigdom, tiggare, usla hotellrum, klangen av kyrkklockor, doften av rökelse och snusk.

 

 

Den socialt medvetne författaren grips av orättvisor som tycks honom värre än i England, mer hopplöst sammanblandade och obegripligare här än i hans hemland och Dickens är långt ifrån blind för det elände som råder även i England. Han går och går, ser sig omkring, funderar och tänker, men det blir ingen ordning på det hela – det visuella överdådet, blandningen av estetiskt raffinemang och grotesk smaklöshet, finkänslighet och tarvlighet, djup kunskap och förbluffande ytlighet, överflödet och fattigdomen som samexisterar sida vid sida, innovation och förfall. Dickens skildringar färgas av de svårbegripliga kontrasterna och ständiga, om än varierade, upprepningar, vare sig det rör sig om Genua, Rom, eller som här Neapel, en stad av:

 

harlekiner och ficktjuvar, operasångare och tiggare, trasor, dockor, blommor, ljus, smuts och allmänt förfall.

 

Visst, vi lever nu i andra tider och globaliseringen har gjort allt mer likriktat. Det moderna, välutvecklade Italien som jag nu vistas i är fullkomligt annorlunda det fattiga, nerslitna och sjukdomsplågade land som Dickens besökte, men på något vis känner jag igen mig i kontrasten mellan stök och livlighet och det plötsliga lugn som kan inträda då jag efter att ha promenerat genom Roms överfyllda turiststråk hamnar i lugnet på folktomma gator mellan åldriga byggnader, eller i övergivna, vildvuxna parker mitt i stadens vimmel och då grips, liksom Dickens, av mystiken hos Roms ”mörka stråk”; månskenet över de ruvande ruinerna och en känsla av ”enorm ensamhet” och framförallt av en insikt om att nutiden är ett resultat av det förgångna, historien en del av vår tillvaro.

 

Efter att på väg ner mot Neapel ha besökt en mängd städer hastar Dickens efter sin skildring av den staden norrut. Det verkar som om han nu har bråttom att lämna landet och hans beskrivningar av exempelvis Florens blir märkligt skissartade. Då han stannat till i Perugia imponeras han av det färgrika skådespelet under en marknadsdag och ljuset som vilar över den urgamla staden:

 

Perugia, på en hög höjd starkt befäst av konst och natur stiger den abrupt från en slätt omgiven av blånande berg som i fjärran tycks förena sig med himlavalvet, flammande av strålande färger lyser den på sin marknadsdag.

 

 

Ljuset och livligheten som frapperade Dickens tycks dröja sig kvar. Perugias drömska atmosfär understryks fortfarande redan vid ankomsten. Efter att under komplicerade rundturer kring stadshöjdens fot ha funnit en parkeringsplats träder du in i någon av de mystiska grottor som medelst trappor, salar och högvälvda gångar leder upp till staden. Efter att ha vandrat under dunkla valv stiger du ut i bländande solsken och finner dig omgiven av ståtliga medeltids- och renässansbyggnader längs marmorbelagda gator, på vilka folk stillsamt strosar kring.

 

 

En av stadens skattkammare är dess Palazzo del Priori. Som så många andra italienska städer uppstod stridigheter kring Perugia – påvar, kejsare och kringliggande furstehus erövrade och förlorade staden. Samtidigt växte dess borgarskap i betydelse och inflytande. Hantverkare, prelater och bankirer bildade intresseföreningar och under Medeltiden blev representanter för Perugias olika hantverksskrån stadens styresmän. Erövrare kom och gick, men det var skråna som genom sin Magistratura dei Priori, Församlingsledarnas domstol, styrde och förvaltade staden. Vart och ett av stadens fyrtiotal skrån och kyrkoförsamlingar valde tio representanter, som under två månader bodde i stadens rådhus, tills de ersattes av en ny grupp beslutsfattare.

 

 

Palazzo del Priori hyser nu Galleria Nazionale dell´Umbria, ett utsökt nyrenoverat konstmuseum fyllt med häpnadsväckande skatter. I väntan på Ghassan och hans familj besökte jag och Rose åter museet (vi hade varit där tidigare). Liksom de suggestiva, underjordiska gångarna som leder upp till stadens centrum, leder konstmuseets salar, med det ena utsökta mästerverket efter det andra, fram till en oförliknelig ljuspunkt – Piero della Francescas S:t. Antonios polyptyk som han mellan 1467 och 1468 målade för kyrkan i ett franciskanskt kvinnokloster.

 

 

S:t Antonio är Paduas skyddshelgon, men som franciskan hade han givetvis kontakter med det till Perugia närliggande Assisi; den Helige Franciskus födelsestad och franciskanernas högkvarter. Som ung man satt Franciskus efter ett krigiskt uppror mot Perugia under ett år som krigsfånge i staden, en upplevelse som ledde till hans ”omvändelse” tre år senare.

 

Utan tvekan är S:t Antonio di Padova (1195-1231), givetvis strax efter den i min mening obegripligt populäre S:t Pio da Pietrelcina (1887-1965), Italiens folkkäraste helgon. Även om han blev helgonförklarad ett år efter sin död och redan då ägnades en intensiv kult var det först några hundra år senare som S:t. Antonio blev än populärare. Det skedde efter spridningen av en myt om att helgonet vid läsningen av Matteus berättelse om Jesu födelse blivit så inspirerad att han så intensivt föreställde sig Jesusbarnet att han fann att Bibeln han höll i sin hand hade förvandlats till ett barn. Det blev därefter vanligt för konstnärer att framställa S:t. Antonio med Jesusbarnet i famnen och därmed blev han barnens speciella skyddshelgon. Mödrar ber till honom för att deras sjuka barn skall tillfriskna och föräldralösa, eller misshandlade, barn söker hans beskydd.

 

 

Då Piero della Francesca målade S:t Antonio bredvid den tronande Madonnan var han dock inte som i senare framställningar en drömsk, ung man med ett barn i sin famn, utan en robust munk med en en rejäl lunta i händerna. S:t Antonio var nämligen en lärd man, utbildad teolog och en skicklig predikant som bidrog till att franciskanerna fick en mer akademisk inriktning än tidigare.

 

 

Trots att S:t Franciskus tidigt inspirerats av provensalska trubadurer och var en begåvad poet, tvekade han inför att rekommendera några djuplodande teologiska studier för medlemmarna av sin nyinstiftade munkorden. S:t Franciskus fruktade att studier skulle leda till bristande engagemang då det gällde att osjälviskt tjäna andra och leva i fattigdom. Då han träffade den tretton åt yngre Antonio fann St. Franciskus dock en själsfrände som delade hans vision av ett sällskap med självuppoffrande, fromma och fattiga män och kvinnor som skulle ägna sina liv åt att hjälpa andra. Antonio var redan då känd som en lysande predikant och på den tiden kunde en skicklig sådan locka stora åhörarskaror. Predikanter som Antonio reste som nutidens rockartister land och rike kring. År 1224 anförtrodde S:t Franciskus planeringen för ordensbrödernas utbildning till Antonio – därav den stora boken i hans hand och franciskanernas stigande rykte som såväl lärda som folkkära predikanter.

 

 

På tal om S:t Antonios predikotalang kan jag jag inte undgå att nämna en tavla jag sett i Zürich. Legenden berättar att då Antonio kom till Rimini ville folk inte lyssna till hans tal om medlidande och fattigdom utan buade istället ut honom. Besviken gick Antonio då ner till havsstranden, vände sig ut mot havet och började där med hög röst sprida sitt budskap över vattnat. Medan han talade samlades en mängd fiskar som stack upp sina huvuden ur havet för att lyssna. På den schweiziske Arnold Böcklins tavla från 1892 lyssnar en haj uppmärksamt på S:t Antonio, enbart för att strax därefter återgå till sitt sedvanliga rovdjursbeteende.

 

 

Piero della Francesca hade liksom den långt senare Böcklin även sina små, kuriösa infall. En oväntad detalj på hans porträtt av S:t Antonio i Perugia är framställningen av hur helgonets tonsur speglas i hans blankpolerade gloria.

 

Inom parentes sagt är Piero della Francesca en mästare på att återge sådana knappt märkbara, ytterst subtila detaljer. Ett förundransvärt exempel är de små, vita dammkorn som virvlar i solskenet bakom en ängel i hans hans franställning av  La Madonna di Senigallia.

 

 

Som då du från Perugias underjordiska gångar stiger från mörker till ljus framstår della Francescas polyptyk som en färd från mörker till ljus, från natt till gryning. Blicken stiger uppåt från predellan, som längst ner till vänster visar en episod ur S:t Antonios liv, då han genom bön uppväcker ett barn från döden.


På predellans högra sida räddar en redan avliden S:ta Elisabet av Ungern (1207- 1231) från himlen en pojke från drunkningsdöden i en brunn.

Elisabet, som också framställs bredvid S.t Franciskus till höger om den tronande Madonnan, var dotter till kung  Andreas av Ungern och blev tidigt änka efter en böhmisk regent. Hon gav sin rikedom till de fattiga, lät bygga ett hem för medellösa kvinnor och ett sjukhus, något som gjort henne till symbol för välgörenhet och skyddshelgon för sjuksköterskor, bagare, brudar, grevinnor, döende barn, landsflyktiga, hemlösa, spetsknypplerskor och änkor. Hennes närvaro på della Francescas altartavla för ett franciskanskt kvinnokloster beror på att S:ta Elisabet lät sig vigas till franciskansk nunna.

 

Predellans scener med S:t Antonio och S:ta Elisabeth ter sig klumpigare utförda än resten av altartavlan, något som gjort att konstkännare antagit att de utförts av della Francescas elever. Mittscenen är dock så märklig att den kan ha skapats direkt av mästaren själv, ty här finns de egenskaper som pionjären inom modern konsthistoria, Bernhard Berenson, 1897 observerade:

 

han var kanske den förste som förmådde använda ljuseffekternas antingen framhävande eller dämpande egenskaper; och slutligen, betraktad som en Illustratör, kan det ifrågasättas om någon annan någonsin har lyckats framställa en mer komplett och övertygande värld, om någon konstnär haft en mer majestätisk världsbild och förmått förmått förse saker och ting med mer heroisk betydelse och närvaro.

 

 

Scenen utspelar sig i ett ödsligt, nattligt landskap där S:t Franciskus får sina stigmata genom en himmelsk vision av en korsfäst Jesus. En munkbroder, kanske S:t Antonio, sitter en bit ifrån honom med en uppslagen bok i knäet och blickar upp mot visionen av den korsfäste, som lyser upp den nattliga nejden. Det lugn med vilket han betraktar miraklet gör oss osäkra om han verkligen ser samma sak som S:t Franciskus. Hela scenen är märkligt stillsam och fullkomligt odramatisk.

 

Vi lyfter blicken och altartavlan ljusnar kring den tronande Madonnan, allvarlig och majestätisk som samtliga madonnor av della Francesca. Han har dock skapat både bättre jungfrur och barn än så, något som möjligen kan betyda att han överlåtit en del av arbetet till någon av sina lärjungar.

 

 

Altartavlan krönes av ett underverk – den del av polyptiken som med all säkerhet har skapats direkt av Piero della Francesca – under en restauration för några år sedan fann man till och med fingeravtryck i färgen något som visar att mästaren hade anbringat de förunderligt klara färgerna med både fingrar och penslar.

 

 

En knäböjande ängel, klädd i samma skira, blåklara färg som den himmel från vilken Den helige andes ljusomstrålade duva sänder sina livgivande ljusknippen mot Maria, som ödmjukt bejakande böjer sitt huvud. Ett kristallinskt klart dagsljus omsluter scenen som inte utspelar sig i något enkelt galliléenskt hus utan i ett utsökt, luftigt plats, som bakom ängeln öppnar sig mot en trädgård. Ängelns fågelvingar i vitt och subtilt, nyanserat ljusblå färgtoner framhäver den som en naturvarelse. Maria och ängeln är fulländade gestalter från olika världar, skilda åt genom en perfekt framställd pelargång som leder fram till en blå-vitschatterad marmorvägg. Solsken faller in och skuggar golvets ljusrosa marmorgolv. Rummet bakom Maria är däremot kolsvart. Då Jungfrun saktmodigt tagit emot och accepterat ängelns budskap och Guds fruktbärande ljusstrålar blir kanske det kompakta mörkret bakom henne en föraning om den kommande sonens offerdöd.

 

 

Majestätiska madonnor präglade av upphöjt, tryggt lugn är ett av Piero della Francescas särtecken. Härstammande från den lilla staden Borgo Sansepulcro i den övre Tiberdalen var Piero son till en välbeställd köpman i hudar och ylletyger. Familjen ägde odlingar med vejde, en kålväxt från vilken man utvann det djupblå färgämnet indigo, betydligt mörkare än färgen i della Francescas Bebådelsescen, men det kan möjligen vara upphovet till de mörkare nyanserna i ängelns vinge och Jungfruns mantel. Giorgio Vasari (1511-1574), renässanskonstnärernas store krönikör nämner att Pieros far dog då hans mor var gravid med älsklingssonen Piero, därav namnet della Francesca, Från Francesca. Vasari skriver att namnet gavs honom på grund av att modern ”uppfostrade honom och gjorde det möjligt för honom att nå de framgångar som hans öde utsett honom för”. Egentligen var Pieros familjenamn di Benedetto. Enligt Vasari var konstnären under hela sitt liv djupt fästad vid sin mor och hembygd.

 

Piero della Francesca utförde flera fresker och altartavlor i hemstaden. Bland dem ett tidigt verk där La Madonna della Misercordia, Medlidandets Madonna, skyddande håller sin indigofärgade mantel över de män och kvinnor som sätter sin tillit till henne. Inspirerades Piero genom den kärlek han hyste till sin beskyddande moder?

 

 

Ett slående inslag i S:t. Antonio polyptyken bebådelsescen är målningens centralt placerade pelargång med sitt djupa, perfekt utförda perspektiv. Det kan inte vara uteslutet att Piero skapade ett sådant perspektiv som en återspegling av den gudomliga harmoni han, liksom många av hans samtida var på jakt efter att kunna återspegla i sin konst.

 

Då della Francesca utförde sin polyptyk var centralperspektivet en relativt ny uppfinning och hade för fösta gången 1427 framgångsrikt demonstrerats genom Masaccios framställning av Treenigheten i den florentinska kyrkan Santa Maria Novella. Enligt Vasari var det den geniale arkitekten Filippo Brunelleschi (1379-1446) som låg bakom den revolutionerande fresken:

 

Filippo ansträngde sig speciellt för att undervisa den unge målaren Masaccio, som var en nära vän till honom och som genom sina arbeten gav läraren sitt erkännande.

 

Enligt den allvetande Vasari utförde universalgeniet Filippo Brunelleschi mellan 1415 och 1420 en rad måleriska experiment i enlighet med sina matematiska beräkningar. Dessa målningar har nu gått förlorade, men Masaccios fresk anses vara det första helt lyckade resultatet i stor skala av Brunelleschis teorier och direkta insatser.

 

 

Om Brunelleschi kan anses vara centralperspektivets uppfinnare så var det hans vän och lärjunge Leon Battista Alberti (1404-1472) som kom att ge mästarens teorier en ordnad och pedagogiskt fulländad utformning, främst genom sina inflytelserika skrifter De Pictura, Om målning, från 1435 och De re aedificatoria. Om byggnadskonsten, från 1452. Alberti var ett av dessa intellektuellt otroligt mångkunniga monster som Renässansen producerade – skönlitterär författare, matematiker, konstnär, linguist, arkitekt, poet, präst, filosof och expert på kryptik och optik. Dessutom kunde Alberti, enligt sin beundrande levnadstecknare Vasari ”hoppa över en stående man och roade sig med att tämja vilda hästar och klättra i berg”.

 

 

Leon Battista var en beundransvärd medborgare, en kultiverad man, vän till andra begåvade män, alltid mycket öppen och artig mot alla. Som den gentleman han var levde han ett respektfullt liv. Han tillbringade sin tid med att ta reda på allt om världen och studera antika ting; men framför allt, i enlighet med sitt naturliga geni, koncentrerade han sig på att skriva. […] Nu för tiden vet ingen av våra moderna hantverkare hur man skriver om dessa ämnen, så även om väldigt många av dem har skapat bättre konstverk än Alberti, så har inflytandet från hans skrifter varit sådant att lärda mäns pennor och tal ofta har framställt dem som överlägsna bättre verk av andra män.

 

Detta geni var också god vän med Piero della Francesca och tillsammans diskuterade de teorier kring proportioner och perspektiv, och utförde en mängd matematiska beräkningar. Alberti gjorde aktiv propaganda för sin väns stora talang och rekommenderade honom exempelvis till den hänsynslöse men kultiverade kondottiären Sigismondo Pandolfo Malatesta och övertygade en förmögen man vid namn Luigi Bacci att Piero var rätte mannen för att dekorera absiden bakom högaltaret i Arezzos katedral. Kanske en orsak till varför Piero della Francesca framställde Alberti som trumpetblåsare på en av de fresker han kom att utföra i Arezzo.

 

 

Vasari, som var född i Arezzo och ägde ett hus mittemot katedralen, beskriver i sin bok om Renässansens mästare entusiastiskt della Francescas fresker, som skildrar Det Sanna Korsets historia såsom det berättas i Jacobus de Varagines (1230-1298) samling av mer eller mindre fantasifulla kristna legender – Legenda Aurea, Den gyllene legenden.

 

 

I fresk efter fresk berättar della Francescas monumentala bilder (i viss oordning) hur Adam dör och hans söner planterar det frö av Kunskapens Träd som fastnat i hans hals. Hur Drottningen av Saba på sin väg till mötet med Kung Salomo går över bro gjord av virke från det träd som hade vuxit upp ur fröet i Adams hals. På natten innan slaget vid Pons Milvius, en bro över Tibern, drömmer sedan Kejsar Konstatin den Store om hur en ängel visar honom det Sanna Korset och säger honom att I detta tecken skall du segra. I slaget håller Konstatin i sin hand fram ett litet kors och hela hans motståndares, hans svärfar Augustus Maximianus, armé flyr vid åsynen. Konstantins mor Helena finner sedan det nedgrävda Sanna Korset, efter att ha torterat en grupp judar som visste var det stod att finna. Då det återfunna Sanna Korset sedan bärs in i Jerusalem väcks en död man till liv. Den bysantinske Kejsaren Heraclius (575-641) besegrar med det Sanna Korsets hjälp en hednisk, persisk armé vid Nineveh, men då han för att fira sin seger vill återinföra Korset i Jerusalem kan han enbart göra det efter att ha förödmjukat sig och egenhändigt och barfota bära in det mellan knäböjande potentater. Piero della Francesca avslutar sin bildcykel med Marie Bebådelse (en scen som inte finns med i Varagines berättelse).

 

 

Vad som är märkligt är att så författare efter Vasari uppmärksammade det häpnadväckande mästerverk som Piero della Francesca skapat i Arezzos katedral. I den utförliga beskrivning av Arezzo som han gav i sin Italian Hours från 1909 förbisåg fullständigt en estetiskt fullfjädrad reseskildrare som Henry James Piero della Francesca. Den populäre konsthistorikern Kenneth Clark fann ett sådant ringaktande förbiseende förbluffande och skrev i sin uppskattande monografi över Piero della Francesca att denne tidigare så skamligt bortglömda konstnär nu äntligen har:

 

tagit sin plats som en av 1400-talets största konstnärer och därmed en av de största konstnärerna som någonsin levat [...] få av våra [samtida] förvirrande smakrevolutioner kan ha tett sig mer obegripliga för 1800-talets esteter [som inte begrep sig på honom].

 

Föregångsmän inom den moderna konsten som de tidiga Cezanne och Seurat inprirerades av Piero della Francesca och deras beundran delades något senare av en stor poet som Rainer Maria Rilke:

 

Hela eftermiddagen stod jag trollbunden inför Pieros fresker […] Att ensam vara där med honom var en nästan surrealistisk känsla, jag sjönk in i målningarnas hjärta […]. Jag kände det nästan som om jag trängde genom världens hemlighet.

 

En gripenhet som avspeglat sig i moderna mästares konst – som Balthus, de Chirico, Casorati och Campigli. Balthus gjorde exempelvis en flera kopior av della Francesca fresker och hans egen konst uppvisar en mängd inflytelser från den store mästaren.

 

 

Även Vasari beskriver hur han under femtonhundratalet kunde bli stående framför Piero della Francescas Arezzofresker, han behövde ju enbart gå tvärs över gatan framför sitt hus för att kunna beundra dem och inse deras, på sin tid, stora modernitet:

 

Främst bland alla intryck som han skänker, oavsett om det gäller fantasi eller konstskicklighet, är hans framställning av natten, där en ängel i förkortning flyger med huvudet nedåt och visar segertecknet för Konstantin, som sover i sitt tält, bevakad av en kammartjänare och några soldater som skymtas i nattmörkret; och det är med eget ljus som ängeln kastar sitt sken över tältet, soldaterna och hela nejden. Detta görs med stor effertanke och skicklighet, ty i detta mörker demonstrerar Piero för oss hur viktigt det är att kunna kopiera saker som de verkligen ter sig och att ta dem som den sanna utgångspunkten för vårt skapande och han gjorde det så skickligt att han därmed gjorde det möjligt för oss moderna [konstnärer] att följa honom mot den den höga grad av perfektion som vår tids konst nu ger prov på.

 

 

Hur det förflutnas närvaro ger näring åt nuet är överallt närvarande i Italien. Läser jag eller ser något här i landet väcks ständigt associationer till sådant som varit. Någon gång under mina resor på nittiotalet köpte jag, som så ofta förr, på en flygplats en för mig okänd roman, In the Skin of a Lion, I skepnad av ett lejon, titeln var tydligen en anspelning på ett yttrande i Gilgamesheposet. Som vid de flesta av mina impulsköp attraherades jag av omslaget.

 

 

Det var en märklig roman. Skriven av den lankesisk-kandensiske författaren Michael Ondaatje utspelar den sig i trettiotalets Toronto. I centrum står en dynamitexpert, Patrick Lewis, inblandad i byggandet av en väldig bro, en tunnel och en vattenreningsanläggning, medan han umgås med miljonärer, immigranter och kriminella. Det är en vindlande historia, berättad på ett ovanligt dynamiskt språk. En tät berättelse bräddfylld med spänning, mystik, rikedom, elände och en hel del våld skildrar den verkligheten i form av en slags kollektivroman, sedd genom ett magisk-realistiskt, personligt filter. Romanen ger onekligen ett ”konstruerat” intryck, men i en positiv mening. Den sticker inte under stol med att vara en skrivbordsprodukt. Med sin invecklade uppbyggnad, en mängd sammanträffanden och möten över klass - och etniska gränser, är romanen likväl på intet vis störande. Tempot och den fabulerande idérikedomen bidrar till den ”poetiska” atmosfär som präglar hela berättelsen.

 

 

Med fascination läste jag även Ondaatjes roman Den engelske patienten, som han skrev 1992, fem år efter In the Skin of a Lion. Den senare romanen är skriven med samma lyriska tonfall, med en liknande sammanblandning av väldokumenterad historia, stor lokalkännedom och verkliga individer. En blandning av nuet med det det förflutna. Sekelgammal historia bryter sin in huvudpersonernas liv alltmedan de under fullkomligt annorlunda förutsättningar befinner sig i en annan tidsålder. Öst möter Väst, uppenbart obegripliga sammanträffanden äger rum i en miljö präglad av en unik Platsens Ande.

 

 

I Den engelske patienten rör det sig dock inte om Torontos häxkittel under stadens uppbyggnad utan om Piero della Francescas landskap – gränstrakterna mellan Umbrien och Toskana under Andra Världskrigets slutskede, samt det Nordafrikanska ökenkriget. I romanen dyker även gestalter från In the Skin of the Lion upp; personer som i den hade ett stort inflytande på Patrick Lewis dramatiska levnadsöde – tjuven och narkomanen Caravaggio och den tjugoåriga Hana. Bland de framträdande karaktärerna i Den engelske patienten finns även en dynamitard, den sikhiske sappören Kirpal (Kip) Siingh, som tillsammans med kanadensarna vistas i ett förfallet palats där även den engelske patienten vårdas. Han kallas så eftersom han talar talar en ovanligt sofistikerad engelska, men själva verket är han en svårt brännskadad ungrare som till en början lider av minnesförlust, men successivt återerinrar sig en passionerad kärlekshistoria med tragisk utgång som utspelat sig mot fonden av engelska diasporakretsar och krigsskådeplatser i nordafrikanska öknar.

 

Ondaatje beskriver hur det bland de allierade trupperna finns historiker och konstkännare som hjälper militärledningen att identifiera omgivningarna och utföra riskbedömningar för såväl manskap, lokalbefolkning, som landskap och kulturarv. Deras medelålder var sextio år och

 

de talade om städer i termer av den konst de bevarade. […] om du grävde tillräckligt djupt under stridsvagnarnas hjulspår fann du blodyxor och spjut. I kapellet bredvid stadskyrkogården utanför Monerchi fanns Madonna del Parto av Piero della Francesca.

 

 

Det är i en villa i centrum av detta landskap som dramat mellan mellan romanens huvudpersoner utspelar sig:

 

Villa San Girolamo, byggd för att skydda dess ursprungliga invånare från djävulens kött, hade aspekten av en belägrad fästning, lemmarna på de flesta statyer hade förstörts under de första dagarnas spärreld. Det tycktes finnasliten skillnad  mellan byggnad och landskap, mellan den svårt skadade villan och resterna av den brända och sönderskjutna jorden.

 

Villan, som varit bebodd av italienska aristokrater och därefter tjänat som högkvarter för den tyska krigsledningen hyste rester av sitt tidigare liv; böcker, konstverk och en fortfarande fungerande grammofon.

 

 

Vid ett tillfälle kommer sikhen Kip in i Arezzos katedral och riktar då sin fältkikare mot Piero della Francescas fresker. Blicken fäster sig vid Drottningen av Sabas ansikte, då hon tas emot av kung Salomo. Hennes majestätiska air av skönhet, lugn och oberördhet, liksom det stillsamma mötet mellan Öst och Väst, griper indiern på djupet. Då han i regn och kyla försöker följa de förvirrande kartorna, vid raserade broar vadar genom översvämmade flodövergångar och under fiendens kulregn ser hur män och redskap rycks bort av de strida strömmarna, lugnar tanken på drottningen av Saba honom. Då Kip förtvivlat trycker sig ner i lervällingen vid en strandbank, alltmedan han försöker desarmera en mina, framkallar han för sin inre syn bilden av den upphöjt sköna drottningen:

 

Den unge sikh-sappören tryckte sin kind mot gyttjan och tänkte på drottningen av Sabas ansikte, hennes mjuka hy. Det fanns ingen tröst i floden bortsett från hans trängtan efter henne, som på något sätt höll hon honom varm. Han skulle föra slöjan från hennes hår. Föra sin högra hand mellan hennes hals och mantellinningen. Även han var trött och deprimerad, likt den vise konung och skuldtyngda drottning han några veckor tidigare hade sett i Arezzo.

 

 

En suggestiv scen i romanen är när Kip på begäran av en av de konsthistoriker som medföljde Den åttonde armén under natten på sin motorcykel för honom till Arezzos katedral. I sin nattliga övergivenhet framstår katedralens inre med en nästan kuslig väldighet, den doftar av kall sten och gammalt trä. Kipp riggar snabbt och effektivt upp taljor och rep och gör det därmed möjligt att hissa upp den åldrade professorn så att han kan komma i ögonhöjd med freskerna. Då den utmattade professorn, darrig i knäna efter den svindlande upplevelsen, men djupt tillfredsställd efter att ha fått sitt livs önskan uppfylld, hissar Kip med sin mekanism egenhändigt upp sig själv:

 

När han blickade ner såg han medeltidsspecialisten sitta utmattad på en bänk. Han blev nu medveten om kyrkans djup, inte dess höjd, den flytande känslan det gav. En brunns djup och mörker. Likt en trollstav skvätte facklan gnistrande oljestänk omkring sig. Han förde sig mot mot hennes ansikte, hans Sorgedrottning och hans bruna hand sträcktes ut, liten mot den gigantiska nacken.

 

Det var med viss förväntan jag såg fram emot den alltför tidigt bortgångne Anthony Minghellas 1996 prisade filmversion av The English Patient. Jag blev dessvärre ordentligt besviken. Minghellas Oscarsbelönade script hade gjort stora förändringar i handlingen, men det behövde i och för sig inte vara ett tillkortakommande. Några år senare hade Minghella åstadkommit en intressant nytolkning av Patricia Highsmiths redan utmärkta roman The Talented Mr. Ripley och skapat en alldeles utmärkt film.

 

 

Minghellas version av The English Patient visade faran i att filmatisera en lyrisk, mångbottnad och ytterst visuell roman. Något som visserligen utgör en stor frestelse, men resultaten blir ofta otillfredsställande, speciellt om åskådaren läst förlagan. Som de flerfaldiga versioner av Anna Karenina jag sett. Det hindrade dock inte att Minghellas film var vacker och i flera avseenden tämligen genial, fast den blev likväl något tradig och lite väl självsvåldig.

 

Ett scen som stannat i minnet utspelar sig i Arezzos katedral; suggestiv, men kort, i vilken den gamle professorn förvandlats till den attraktiva Hana. Det är hon som låter sig hissas upp för att betrakta Drottningen av Sabas ansikte och scenen har förvandlas till ett erotiskt laddat samspel mellan Kip och Hana.

 

 

https://www.youtube.com/watch?v=8DlxO2frMPE&ab_channel=Movieclips

 

I romanen kontrasterar Ondaatje det upphöjda lugn Piero della Francescas konst skapar med Andra världskriget blodigt, gyttjiga kaos. Hos della Francesca blir till och med krig stiliserat och vackert, som i Arezzos bataljscener.

 

 

Ända sedan barndomen hade della Francesca ansetts var ett magtematiskt geni och hans intresse för symmetri och geometri fördjupades genom han bekantskap med män som León Alberti. Den strikt statuariska kompositionen och framställningen av gestalter i hans målningar och fresker är uppenbarligen inspirerade av hans matematiska spekulationer och den inspiration della Francesca fick genom att studera antika, romerska skulpturer i de påvliga samlingarna i Rom och hos sina norditalienska mecenater.

 

 

Under 1460-talet författade Piero della Frencesca en omfattande matematisk skrift Trattato de Abaco, Avhandling om kulramen, som han skänkte en köpman i Sansepolcro och under större delen av sitt liv arbetade han med en lärobok om proportionslära i vilken han utgick från enkla beskrivningar och geometriska figurer kring ytor och olika plan, för att sedan gå vidare till alltmer invecklade beskrivningar av fasta, flerdimensionella strukturer, sedda från en mängd synvinklar, för att slutligen nå fram till detaljerade beräkningar kring människokroppens mått och relationer. Då Piero della Francesca vid slutet av sin levnad blev blind skänkte han sina två manuskript – De quinque corporibus regularibus Om de fem regelbundna kropparna, och De prospectiva pingendi, Om perspektiv i målning – till sonen till sin generöse mecenat Federico da Montfeltro av Urbino.

 

 

Piero della Francesca, som talade flytande latin, grundade sina teorier på Euklides (325-265 f.Kr) Elementa, tretton böcker i vilka den grekiske matematikern sammanfattade all den då kända geometriska kunskapen. Hans Regelbundna kroppar motsvarades av vad Platon i sin dialog Timaeus beskrev som de konvexa polyedrar som enligt honom utgjorde Skapelsens grundstrukturer. Euklides, som var Platons elev, bevisade genom en mängd matematiska beräkningar att det enbart finns fem sådana grundpolyedrar. Inom alkemin, välkänd bland Renässansens konstnärer som blandade sina egna färger, så motsvarade Platons kroppar de fyra klassiska elementen som i sin tur innefattades av en femte struktur – Dodecahedron.

 

 

Som i de flesta av Platons dialoger är Timaeus ett samtal mellan goda vänner och som alltid är Sokrates ledande inom gruppen. Samtalet tar sin början med att Sokrates, som dagen innan lagt fram sina idéer om det idealiska styrelseskicket, som Platon redogjort för i sin mest omfattande dialog, Politeia, Staten, säger sig inte vara helt tillfredsställd med vad han sagt och han frågar nu sina vänner om de har något att tillägga. Den som för ordet blir Timaeus, en förmögen aristokrat och filosof från det som nu är staden Lokri i Kalabrien. Han hade nyligen dragit sig tilbaka från sina samhällsplikter, lämnat sin hemstad och bosatt sig i Athen. Som matematiker och filosof från södra Italien är Timaeus säkerligen medlem i Pythagoras sekt. Timaeus vill förklara varför han anser att Sokrates idealiska stat är förenlig med naturens ordning och gör så genom en lång och för mig alltför invecklad matematisk redogörelse.

 

 

Timaeus hävdar att varje grundelement motsvaras av en geometrisk form – elden av en tetraed, luften av en oktaed, vattnet av en ikosaed och jorden av en kub. Kombinationen av dessa fomer utgör vårt fysiska universum. Var och en av dessa perfekta polyeder består av triangulära ytor, 30-60-90 och 45-45-90 trianglar. Ytorna kan brytas ner i rätvinkliga trianglar, som sedan kan kombineras för att bilda all upptänklig fysisk materia. Särskilda egenskaper – exempelvis vattnets förmåga att släcka eld – kan relateras till formen och storleken hos de ingående trianglarna. Ett femte element har formen av en dodecahedron, vars sidor inte är triangulära och som representerar universums helhet, möjligen på samma sätt som grundelementen antas utgöra en sfär.

 

 

Enligt Timeus kan kunskapen om de geometriska strukturernas inbördes förhållanden hjälpa oss att förstå hur Universum är uppbyggt och därmed också inse vad absolut skönhet och harmoni verkligen är.

 

Konstnärer som Piero della Francesca antog att fastställandet av teoretiskt perfekta former skulle förse artister med mallar för mätbara relationer som skulle underlätta ett återgivande av naturens inneboende harmoni.

 

 

Någon som tidigt blev inspirerad av Piero della Francescas beräkningar var franciskanermunken Luca Pacioli (1447-1517). Trettio år yngre än Piero var även han född i Sansepolcro och ägnade hela sitt liv åt matematiska studier. Pacioli undervisade vid universitet och akademier i Perugia, Bologna, Milano, Rom och Venedig. Hans storverk blev De Divina Proportione, De himmelska proportionerna, som skrevs efter det att han 1497 hade kallats till Milano av hertigen Ludovico Sforza, som även anställt Leonardo da Vinci. Pacioli bodde hos Leonardo och undervisade honom i matematik. Leonardo illustrerade flera av de strukturer som Pacioli beskrev i sin bok, i vilken han sökte efter Skapelsens grundstrukturer, speciellt hur de förhöll sig till det s.k. Gyllene Snittet. Den mycket inflytelserika skriften gavs i tre delar 1509 ut i Venedig. Den tredje delen visade sig vara var en direkt italiensk översättning av Piero della Francescas latinska manuskript De quinque corporibus regularibus, utan angivande av källan, något som då han upptäckte det gjorde Vasari rasande.

 

 

Piero och Pacioli var nära bekanta. I sitt Brera-altare, som ursprungligen beställts av Federico da Montefeltre (knäfallande nederst till höger) avbildade Piero della Francesca sin vän Pacioli som den franciskanske martyren Petrus, som skymtar bakom S:t Franciskus, stående till höger om Jungfrun, som har sitt för ovanlighetens skull sovande barn i knäet.

 

 

Som vi sett uppkom inte Renässansens spekulationer kring ”alltings mått” ur intet, utan var väl grundade på tusenårigt tänkande och beräknande. Som motto för Renässansens ”återupplivande” av sekelgammal tradition och dess tro på människans unika förmåga att omskapa och tolka sin verklighet på grundval av universums fasta regler har man ofta använt den grekiske filosofen Protagoras (481-420 f.Kr.) dictum: ”Människan är alltings mått, för de ting som är att de är och för de ting som inte är att de inte är.” Protagoras skrifter har gått förlorade, men hans årikter och nu klassiska yttrande finns bevarade i en av Platons dialoger, Theaetetus, som av bysantinska lärde vid 1400-talets mitt fördes till Florens. Yttrandet har ofta betecknas med den latinska termen homo mensura, ett begrepp som för jämnan dyker upp i sammanhang med vad som har kallats humanism.

 

Då jag under några år arbetade hos UNESCO i Paris försökte Organisationen finna ett motto som skulle intressera allmänheten för dess verksamhet. Detta är vanligt inom FNsystemet där exempevis FAO har mottot Fiat Panis, Låt där bli bröd, WFP Saving Lives, Changing Lives, Rädda liv, förändra liv, UNICEF For Every Child, För varje barn, WHO Health for All, Hälsa för alla, UNDP Empowered Lives, Resilient Nations, Egenbemyndigade liv, uthålliga liv (jodå, jag håller med om att det är en usel översättning, men har ni ett bättre förslag?) osv., osv. UNESCO däremot saknade ett sådant beskrivande motto och dess generalsekreterare Irina Bukova försökte lansera A New Humanism for the 21st Century, En ny humanism för det 21:a seklet:

 

Att vara humanist idag innebär att anpassa styrkan i ett gammalt budskap till de förhållanden som råder inom den moderna världen. Per definition är detta arbete ständigt pågående. […] Strävan efter ”självgestaltning” är ett gemensamt krav och därmed en nödvändig aspekt av samlevnad för ett värdigt mänskligt liv. Som medlemmar i en gemenskap blir individer både genuina och förverkligade.

 

 

Högtravande och antagligen alltför idealistiskt generaliserande. Bokovas försök till ett motto förverkligades aldrig, säkerligen på grund av den uppsjö med svårigheter som behäftar varje begrepp som har med kultur och humanism att göra.

 

Humanism kan exempelvis associeras till det som har kallats de humana vetenskaperna, eller humaniora. Det vill säga alla kunskapsformer från filologi till neurovetenskap som försöker förstå vad det innebär att vara ”människa”. I allmänhet används dock begreppet humaniora i en snävare mening för att generellt hänvisa till antropologi, historia, psykologi, sociologi, ekonomi och alldeles speciellt till lingvistik.

 

Humanism används oftast i en snävare omfattning och kallas då sekulär humanism som betecknar tänkande som utesluter dogmatiskt och religiöst grundade förklaringar av universum och människans tillstånd. Alltså en form av ateism som innebär att människan själv kan forma sin tillvaro utan att ta hänsyn till något gudabestämt öde. Givetvis en association som absolut inte kunde komma ifråga inom ett UNESCO, som i varje fall medan jag var där, visat sig överkänsligt inför varje ifrågasättande eller ens diskussion kring religiösa dogmer, även sådana som motsatte sig fundamentala mänskliga rättigheter.

 

Vad innebar då humanism och all världens mått för en renässanskonstnär som Piero della Francesca? En svårbesvarad fråga, men ledtrådar finns i hans konst. Givetvis i hans matematiska skrifter och dess hänvisningar till Euklides och Platon, men även i några av hans konstverk förekommer anspelningar till varför radikalt, humanistiskt tänkande vid mitten av 1400-talet i Europa fick ett så stort genomslag.

 

 

I fresken Konstatins seger i slaget vid Ponte Milvio håller Konstantin upp ett litet kors, vars åsyn får Maximianus och hans armé att fly i vild panik. Konstatin bär en märklig hatt som identifierar honom som den bysantinske kejsaren Johannes VIII Palaiologos. 

 

 

Att det rör sig om honom får vi bekräftat genom en medalj som Antonio del Pollaiolo (1431-1498) utförde till minne av den kejsarens intåg i Florens 1438, tjugo år innan Piero della Francesca påbörjade sina fresker i Arezzo.

 

 

Pollaiolo hade bevittnat bysantinernas intåg i Florens, och i ett skissblock tecknat deras exotiska dräkter och de sällsamma djur de medförde.

 

 

Pollaiolo tecknade även ett profilporträtt av Palailogos som han senare använde för sin minnesmedalj, på var baksida han även avbildade kejsaren till häst, såsom han tidigare skissat honom.

 

 

Polllaiolos bild av kejsaren motsvaras av en målning som underligt nog finns bevarad i det avlägsna Sankta Katarinas kloster i Sinais öken.

 

 

Potrtättet av Palailogos är för övrigt inte Piero della Francescas enda allusion till Pollaiolos skisser av bysantinernas intåg i Florens och deras märkliga huvudbonader. Dignitärer och präster på fresken Korsets Upphöjelse, som visar hur kejsar Heraclius är i färd med att föra det Sanna Korset in i Jerusalem, har höga hattar liknande dem som finns bland Pollaiolos teckningar.

 

 

I sin film Matteusevangeliet från 1964 inspirerades Pier Paolo Pasolini i flera scener av Piero della Francesca, inte minst då det gällde översteprästernas klädnader.

 

 

Men vad gör då Palailogos och bysantinerna i della Francescas fresker om kristendomens seger över hedendomen, baserade på en urgammal historia? Liksom i Ondaatjes romaner och renässanskonstnärernas spekulationer om alltings mått finner vi hos della Francesca hur samtid och historia blandas samman, eller med Faulkners ord: ”Det gångna är inte dött, det är inte ens förgånget”.

 

Sökandet efter Universums inneboende ordning hade redan 500 år f.Kr. varit vanligt förekommande hos grekiska filosofer En stor del av Renässansens revolutionerande tänkande stimulerades genom översättningar av antika, grekiska texter. Under Medeltiden hade sådan kunskap främst förmedlats genom latinska, och i viss mån, arabiska översättningar och tolkningar. Denna bäck av kunskap blev en flod då Konstantinopel, där grekisk bildning hållits vid liv under mer än tusen år, i början av 1400-talet blivit allt hårdare ansatt av turkar och en mängd andra folk som gjort uppror mot bysantinernas välde. Inför denna allt värre kris sökte sig såväl grekiska diplomater som lärde till Italien, antingen på flykt eller för att söka undsättning för sin sin alltmer utsatta huvudstad.

 

Under två sekel hade det gått utför för det bysantinska väldet. Dess huvudstad, Konstantinopel, hade inte hämtat sig efter den fruktansvärda plundring som den 1204 utsatts för av västeuropeiska korsfarare och deras giriga sponsorer. Även om bysantinerna under Palaiologos kejsardynasti lyckats återerövra staden och delvis få sitt forna rike på fötter igen, drabbades Konstantinopel 1346 av Digerdöden, hälften av stadens invånare dog alltmedan oghuziska turkar under sin osmanska härskarätt obevekligt attackerade Rikets gränser.  

 

 

Intern maktkamp, förvirrade trosstrider i såväl Öst som Väst och oupphörliga maktstrider baserade på obegränsad girighet splittrade internt såväl de tysk-romerska – som de bysantinska kejsardömena. Under hundra års tid hade turkarna obönhörligt iscensatt en kniptångsmanöver kring Konstantinopel. Ett uppskov gavs dock då den mongoliske världserövraren Timur Lenk föll turkarna i ryggen och slöt fredsavtal med bysantinerna, men efter Timur Lenks död 1405 tog osmanerna tillbaka vad de förlorat, och mer därtill.

 

Bysantinernas kejsare hade tidigt förstått att deras enda hopp stod till katolska potentater i Väst. 1369 hade Johannes V Palaiologos i hemlighet låtit sig döpas som katolik av påven i Rom. Hans son Manuel II behöll visserligen sin ortodoxa tro och kämpade oavbrutet mot turkarna, ibland med mycket dyrt, venetianskt och kastiliskt bistånd, ibland förutan. Då Timur Lenk höll turkarna upptagna och Manuels bröder börjat återerövra bysantinernas forna rike avseglade han 1399 med fyra stora galärer och 1 200 följeslagare till Venedig, varifrån det stora följet fortsatte mot England. På sin väg mot London mottogs grekerna med pompa och ståt i de norditalienska städerna och Paris. Med sig hade Manuel II präster och filosofer, som diskuterade trosfrågor och antik filosofi vid universitet i Sorbonne och det då berömda teologiska centret i Canterbury. Då osmanerna i grunden besegrats av de mongoliska härskarorna såg sig Manuel II 1403 dock tvingad att återvända till Konstantinopel och då Timur Lenk dött två år efter kejsarens återkomst slog turkarna tillbaka med våldsam kraft. Manuel II fann då att italienarnas, fransmännens och engelsmännens löften om bistånd enbart varit tomma ord.

 

 

Hans son, Johannes VIII Palaiologos fann ingen annan råd än att återuppta sin fars försök att få Västs furstar och kyrkliga potentater att bistå honom. Efter sega förhandlingar enades Europas tyngsta ledare om att 1438 anordna ett omfattande kyrkomöte i Ferrara, för att där reparera den schism som 1054 separerat den östliga ortodoxin från katolicismen. Det var en del av ett förtvivlat försök från Palailogos sida att övertyga de förmögna norditalienska furstarna och påvens representanter att det nu var hög tid att samla sig till ett stort, gemensamt korståg mot de anstormande muslimerna. Uppropet om en sammankomst hörsammades av teologer, filosofer och furstar från såväl Öst som Väst. Eftersom muslimerna i allmänhet accepterade den kristna tron tog sig även en mängd munkar och präster, redan underkastade det turkiska väldet, till Ferrara, dit det även kom prelater från Europas mest avlägsna områden – katolska irländare från väst och ortodoxa moskoviter från öst. Då pesten efter ett par månaders sammankomster drabbade Ferrara flyttades överläggningarna till Florens.

 

Efter våldsamma debatter enades delegaterna i juli 1438 om att förena de ortodoxa och katolska trosriktningarna under överhögheten av påven i Rom. Redan då Johannes Palaiolologos 1440 återvänt till Konstantinopel var splittringen likväl återigen ett faktum. Hans desperata initiativ hade enbart väckt protester och splittring hemma i Bysans. Snart var allt förlorat. Enbart 2 000 västerländska krigare, främst från Norditalien, bistod grekerna i deras kamp då den väldiga staden och dess imperium 1453, fem år efter Palaiologos död, förlorades till turkarna. Få människor hade dock kunnat förutspå att de män och skrifter som följt Palaiologos på hans resa till Väst för all framtid skulle förändra Europas, och kanske även hela världens, konst och tänkande.

 

 

Bland de bysantinske lärde i Palaiologos följe befann sig bland andra John Argyropoulos och Georgius Gemistus. Under konciliet i Florens föreläste John Argyropoulos i grekiskt språk och litteratur, tills dess han efter fyra år i Italien följde med Palaiologos då denne reste tillbaka till Konstantinopel. Argyropoulos talade då flytande italienska och hade erhållit en doktorsexamen från universitetet i Padua. Efter Konstantinopels fall återvände Argyropoulos till Florens där han undervisade i fjorton år innan han fortsatte till Rom där han dog 1487, enligt ryktet efter att ha förätit sig på vattenmeloner.

 

Under Argyropoulos blev flera betydande italienska skriftställare och översättare väl förtrogna med grekiska, antika författare och inte minst Det nya testamentets originalspråk. Trots att Georgius Gemistus verkade i Florens kortare tid än Argyropoulos, efter en fem, sex år hade han återvänt till sin hemstad Mystras på Peloponnesos, så blev hans inflytande större än Argyropoulos.

 

Argyropoulos var expert på Aristoteles, vars skrifter i latinska översättningar redan haft stort inflytande på europeiskt, medeltida tänkande. Gemistus som för att hylla sin mästare ändrat sitt namn till Plethon, var däremot en hängiven anhängare till Platon, vars skrifter var så gott som okända i Väst. Då Marsilio Ficino, som lärt sig grekiska av Argyropoulos och lärt känna Plethon blev han gripen av Platon och översatte den grekiske filosofens samtliga skrifter till latin. Ficino lyckades även övertala sin vän och mecenat, den stormrike Cosimo de Medici, att i Platons efterföljd grunda en Akademi.

 

 

Cosimo inköpte villan le Fonatanelle, senare ersatt av di Careggi, som ett tillhåll för L'Accademia neoplatonica, vars medlemmar undervisades och undervisade i grekisk litteratur, översatte texter till latin och italienska och fördjupade sig i diskussioner kring antik filosofi. På en fresk som Domenico Ghirlandaio i slutet av 1480-talet utförde i i den florentinska kyrkan Santa Maria Novella ser vi några medlemmar av L'Accademia neoplatonica. Dess grundare Marsilio Ficino samtalar med Cristorforo Landino, expert på latinsk och grekisk retorik, den geniale Agnolo Poliziano, som redan innan nitton års ålder hade översatt Iliaden från grekiska till latinsk vers och den grekiske humanisten Demetrios Chalkondyles, som 1447 kommit som flykting till Italien.

 

 

Tio år tidigare hade Ghirlandaio på en fresk i Sixtinska kapellet avbildat Argyropoulos – en skäggig man som i en åskådarskara betraktar hur Jesus kallar Petrus och Andreas till att bli sina apostlar.

 

 

Det tycks som om flera av de florentinska konstnärerna rörde sig i kretsen kring L'Accademia neoplatonica och var väl införstådda med den stora betydelse som den grekiska injektionen av antik lärdom hade för framväxandet av en ny, radikal filosofi som satte självständigt, innovativt tänkande framför ett slaviskt anammande av teologiska dogmer. Den kanske mest imponerande hyllningen av den antika, grekiska kunskapens inträde i florentinskt kulturliv är de magnifika fresker som Benozzi Gozzoli 1459 började utföra i mediciéernas kapell i Riccardipalatset, där vi skymtar Georgius Gemistus Plehton i De tre vise männens följe.

 

 

Fresken är i själva verket en hyllning till Johannes VIII Palaiologos och skapad i åminnelse av bysantinske kejsarens triumfatoriska intåg i Florens 1438. Även om Konstantinopel förlorats för kristenheten och Johannes VIII sedan länge varit död och begraven då Gozzoli gjorde sin fresk är den en hyllning till den grekiska lärdom som med den bysantinske kejsaren gjorde sitt intåg i Florens. Det är antagligen inte långsökt att sammanställa de Tre vise männens ankomst till Jesu födelseplats som en antydan till hur grekerna skänkte sina kunskapsgåvor till det som skulle bli Renässansens blomstring i Florens.

 

 

Det är främst hos Gemistus Plethon som vi finner humanismen i full blom. Hans tänkande, grundligt baserat på Platons skrifter, utgör de sista grenarna på en tradition som oförtrutet överlevt tusen år av kristen dominans. De filosofer och skriftställare som försökte hålla antik bildning vid liv kallades ofta, både av sig själva och sina motståndare, för hellener. Flera hellener anklagades genom århundranden för att organisera hemliga sällskap för att bevara grekiska, ”hedniska” tankegångar som hävdade den fria viljan och kritiskt tänkande mot kristen dogmatik och det finns flera bevis för att det i själva verket fanns grund för dogmatiskt kristnas anklagelser om att hellener höll antikt kätterska tankar vid liv och i hemlighet var motståndare till kristendomen.

 

Den store författaren och filosofen Michael Psellos (1018-1078) som utövade stort inflytande över flera kejsare och var en flitig skribent av såväl historia som filosofi, fulländade exempelvis konsten att skriva om och redogöra för ”kätterska” tankar i sken av att han vederlade dem och noggrant redogjorde för de villfarelser de torgförde.

 

 

I Psellos och Platons efterföljd hävdade Gemistus Plethon att det finns kosmiska lagar som styr tillvaron och i sin mest utförliga skrift Nómōn syngraphḗ eller Nómoi, Lagarnas bok, försöker han förklara de lagar som råder över allas vår tillvaro, oavsett om det finns en gud eller ej. Plethon beskrev ett universum som i princip är perfekt och evigt, utan början eller slut. Människans själ är, precis som gudarna (om de nu existerar), odödlig, ursprungligen god och reinkarneras i på varandra följande dödliga kroppar. Då Plethon under sin italienska vistelse oförskräckt torgförde sådana åsikter inför en publik som fostrats i katolicismens begränsade värld, som snarare än några kosmiska lagar styrdes av dogmer som fastställts av en allsmäktig kyrka och politiska makthavare, antingen förskräckte eller trollband han sina åhörare.

 

Medan han vistades i Florens skrev Plethon De differentiis Platonis et Aristotelis, Om skillnaderna mellan Aristoteles och Platon. Han skrev boken under en tid av sjukdom ”utan annan avsikt än att korrigera olika missuppfattningar” rörande de båda filosofernas tankegångar, ”för att trösta mig själv och glädja dem som är anhängare till Platon.” I sin skrift hävdar Plethon att Gud är skapare av ”varje tänkbar, existerande och separat substans … och därmed hela vårt universum.” Liksom Psellos före honom hävdade Plethon uppfattningar som kunde uppfattas som kätterska och kristendomsfientliga, men han gjorde det på ett sådant sätt att det verkade som om han delade den gängse gudsuppfattningen, som i själva verket, i varje fall inom konservativa, bysantinska kretsar, förbjöd varje spekulation kring Guds sanna natur, såsom den fastställts vid olika koncilier.

 

 

Plethon beskrev den grundläggande skillnaden mellan Platon och Aristoteles som att den senares Gud enbart är den yttersta orsaken till rörelse och förändring, alltmedan Platons Gud är identisk med Universums allomfattande existens och identisk med de lagar som styr hela tillvaron. Plethons argumentation påminner om Spinozas tvåhundra år senare, även den en matematiskt grundad ”realism” som fick honom att hävda att ”all materia är Gud” .

 

Plethons storverk Nómoi brändes efter hans död av fientligt inställda präster, fast hans personliga sammanfattning finns bevarad. Han gav den till den ortodoxe patriarken av Konstantinopel, Josef II, som på Gozzolis fresk i medicéernas Riccardiplats leder de Tre vise männens triumftåg. I Nómoi beskriver Plethon hur männsikan förmått kompensera sina begränsningar och intellektuella tillkortakommanden genom att ständigt utveckla tekniska hjälpmedel och skriva böcker som bevarar hennes insikter och tänkande. Därmed utvecklas ständigt vår förmåga att förändra och förstå världens beskaffenhet. En förmåga som utgör grunden för Plethons positiva syn på hur människans tillvaro successivt förbättras genom allt effektivare och rättvisare lagar. Vad Plethon förordar i sin Nómoi är egentligen inte, vad som ofta hävdats, en politisk ideologi som kan leda till skapandet av en totalitär utopi, utan snarare ett pläderande för en fortskridande avkodning av universums hemlighete. En ansträngning som kommer att befria oss människor från alla de vanföreställningar, all den vidskepelse, som manipulerande despoter och fundamentalister använder sig av för att utöva kunna utöva sin förödande makt över vårt tänkande.

 

 

Efter att ha återvänt från sin florentinska sejour isolerade sig Gemistus Plethon i sin födelsestad Mystras på Peleponessos, inte långt från det forna Sparta, där han samlat en krets trogna kring sig och i sina skrifter försvarade sig från de alltmer intensiva dogmatiska angrepp han utsattes för av konservativa munkar och prelater bosatta i Konstinopel och på berget Athos. Dessa mörkmän försvarade hårdnackat tesen om att Gud uppenbarar sig och förmedlar sin kunskap genom inre upplevelser och mystik. Därmed lönar det sig föga att utforska världens beskaffenhet. Guds sanna natur framstår med all tydlighet av hur Bibeln skall tolkas enligt de dogmer som kyrkokoncilierna har fastställt. Att förneka dem kunde enbart leda till kätteri, ateism och anarki. För dem utgjorde filosofer som Plethon, med sina böjelser för grekisk hedendom och persisk zorastrianism en stor fara för den sanna kristna religionen och de misstänktes, kanske med rätta, för att söka åstadkomma en synkretistisk blandning av religion och filosofi – med andra ord, de var vargar i fårakläder.

 

 

Läsningen av Siniossoglus utmärkta bok Radikal platonism i Bysans fick mig att åter läsa Platons dialog Theatetus. Dessvärre har jag emellanåt låtit mig påverkas av uppfattningar som hängt upp sig på totalitära dumheter som filosofer som Paulus, Nietzsche, Marx eller Platon har kläckt ur sig. Något som fått mig att förbigå en mängd insikter som dessa män kunnat skänka mig vid en mer fördomsfri och uppmärksam läsning. Liksom musik gäller det för mig att vara öppen inför filosofin och inte låta mina förutfattade åsikter hindra mig från att avnjuta sådant som verkligen är bra..

 

Theatetus upplägg är suveränt, värdigt en utmärkt pjäs, eller en fascinerande film. I hamnstaden Megara täffas på dess torg de gamla vännerna Euklides och Terpsion. De har inte sett varandra på flera år och Terpsion, som nyss anlänt från Athen, kan berätta att han där stött på deras gemensamme vän Theatetus, som dödligt sårad efter ett slag vid Korint återvänt till staden och dessutom var allvarligt smittad av dysenteri. I detta sammanhang berättar Terpsion att han flera år tidigare, strax innan Sokrates dömdes till döden, hade besökt ett gymnasium, eller gym som det kallas nu för tiden. I en pelargångarna hade han mött Sokrates och en filosof vid namn Theodorus, elev till Protagoras. Terpsion slog sig ner hos dem. Snart dök den då unge Theatetus upp, svettig efter sina gymnastiska övningar. Enligt Terpsion var Theatetus en klipsk, men ganska ful yngling, ”han påminde faktiskt om Sokrates”. Sokrates, som uppskattade Theatetus ungdomliga entusiasm och vetgirighet, tyckte om att lyssna till hans funderingar och kontrastera dem till Teodorus mer genomtänkta funderingar.

 

 

I pelarhallen utspann sig därmed ett samtal som enligt Terpsion skilde sig från de tal han i sin egenskap av advokat brukade lyssna till under domstolsförhandlingar, där var och en enbart hävdar bestämda åsikter. Samtal som innefattade ett skarpt geni som Sokrates blev däremot alltid ett sant nöje. Under sådana livliga diskussioner utvecklades originella insikter och åsikter, samtidigt som de förändrades på ett spännande och oväntat sätt.

 

Då den upprymde Euklides återvänt hem beslöt han sig för att så noggrant som möjligt skriva ner vad han hört i gymnasiets pelarhall. Han hade sedan visat det skrivna för Sokrates, som med stort intresse läst igenom det hela – rättat och kommenterat. Terpsion hade under flera år haft den där skriften liggande, men nu då Theatetus var döende och Sokrates och Teodorus döda vore det kanske hög tid att höra vad Euklides ansåg om det hela. Tillsammans går de två vännerna hem till Terpsion där de lyssnar till hur hans slav läser upp vad Terpsion skrivit och det är den dialogen Platon säger sig återge.

 

 

Genom sin sofistikerade bakgrundshistoria undviker Platon att hävda att det är sina egna åsikter han återger. Sokrates ges en möjlighet att jämföra den unge Theatetus intuitiva kunskap med Theodorus ”mognare” uppfattningar, som dock är färgade av Protagoras läror. Vad samtalar de om? Jo, om säker kunskap är möjlig. Går det att likt Protagoras hävda att all kunskap är unik för varje enskild människa? Att allt är relativt, att ”människan är alltings mått”? Sokrates hävdar att mänsklig kunskap enbart utgör liten och högst begränsad del av en ytterst komplicerad verklighet. Rävar har en slags kunskap, grävlingar en annan och likaså människor. Men – ”ingen hund och ingen vanlig människa är mått på någonting, såvida han inte förstår vad som mäts”.

 

 

Var och av oss uppfattar verkligheten omkring oss utifrån våra egna sinnens förmåga och den skiljer sig från person till person. Vi är dessutom präglade av vår miljö och uppväxt. Vad vi hört, sett och läst..

 

Samtalet spinner vidare från än den ena, till än den andra uppfattningen. Protagoras sats om att människan är alltings mått nagelfars, än bejakas den, än förnekas den. Det är oupphörligt roande och stimulerande. Till slut tycks Sokrates uppfattning vara den att det inte går att förneka att det finns kloka män (Platon var som så många andra antika greker misogyn) och vettiga åsikter, men det är sannerligen inte lätt att bedöma vad som är sant eller falskt. Det finns dock sådant som är ”bättre´” än annat, men om det är ”sannare” förblir en öppen fråga. Sokrates anser sig vara lik en läkare som genom sin erfarenhet kan rekommendera sådant som han tror vara mer nyttigt än skadligt. Allt ändras, allt flyter, men en sak består och det är att om vi försöker göra gott för andra och de uppfattar det så, då är det en god handling som gynnar både dem och oss.

 

Även Theatetus väckte hos mig associationer till Piero dell Francesca. På ett ställe i dialogen nämner Sokrates sin mor:

 

Har ni inte hört att min mamma, Phainarete, var en duktig, robust barnmorska? […] ofruktbara kvinnor är inte mottagliga för gåvan att bli barnmorska, beroende på att den mänskliga naturen är alltför svag för att behärska sådant som den inte har någon erfarenhet av. [...] är det faktiskt inte så att barnmorskor är bättre än andra då det gäller att avgöra om en kvinna är gravid eller inte? [...] och det är därmed inte slut på deras förmåga; de känner formler och läkemedel som kan framkalla förlossning och lindra smärta, de kan även orsaka missfall, om det det är den bästa utvägen. Och har ni även märkt att de vet allt som finns att veta om att para ihop kvinnor och män för att därigenom producera den bästa avkomman?

 

 

Sokrates deklarerar sedan att han från sin mor ärvt en barnmorskas bästa egenskaper – han kan bedöma huruvida en person kan ge upphov till värdefulla tankegångar. Han har tillräcklig erfarenhet för att kunna göra det eftersom han har läst texter och lyssnat till visa män och därmed lärt känna ord som kan stimulerar framförandet av originella tankar. Han kan kan hejda en debatt om den går alltför snett, dessutom har han lärt sig vilka vänner och bekanta som kan paras ihop för att ge upphov till de mest givande samtalen.

 

Antagligen finns det inget samband, men Piero della Francesca är en av de få konstnärer som åstadkommit en sant majestätisk framställning av en gravid kvinna. Som Ondaatje nämnde ovan finns della Francescas fresk Madonna del Parto, Födelsens madonna, bredvid kyrkogården utanför Monerchi. Han skapade den i kyrkogårdens kapell,alldeles intill den plats där han gravsatt sin älskade mor. Jag besökte Monerchi tillsammans med Rose och våra vänner Jaqueline och Joe då vi i ösregn var på väg till Arezzo för att beundra Piero della Francescas fresker.

 

 

Ännu en av Pieros ståtliga, triumfatoriska kvinnogestalter. Sinnebild för det som Bernhard Berenson ansåg vara della Francescas förmåga att genom sin i det närmaste ofattbart, skickligt genomförda ”oberördhet” skapa en parallell verklighet, som tycks vara sannare och mer allmängiltig än den vi lever i. I della Francescas konst ser vi något nytt födas, grundat på hans kunskap och erfarenhet är den väl förankrad i en tusenårig tradition, men låt oss nu för tillfället lämna filosofi och konst därhän och träda in i brottets värld.

 

Den sjätte februari 1975 sändes en förtvivlad vädjan över samtliga italienska radio- och TVkanaler:

För allt i världen rör inte tavlornas ytor, akta färgerna! Täck målningarna med sammetstyg och linda in dem i samma plastmaterial som används för att hålla glass kall. Förvara dem på en torr och kylig plats. Gisslandet är speciellt ömtålig.

 

Enbart några timmar efter myndigheternas vädjan köpte en ung dam på sin pojkväns begäran flera meter sammetstyger på marknaden i Pesaro. Det var snickaren Elio Pazzaglia som bett henne köpa tygerna. Flickan hade dock hört myndigheternas vädjan om hur två av Piero della Francescas tavlor och ett porträtt målat av Rafael skulle skyddas. Oroad vände sig den unga damen till sin mor som ringde upp en släkting, en pensionerad karabinjär som varskodde den Italienska statens kommando för skydd av kulturarvet.

 

 

Klockan tio på kvällen den femte februari hade snickaren Elio Pazzaglia och tre kumpaner genom byggnadsställningar framför furstepalatset i Urbino, och efter att ha slagit sönder ett fönster, tagit sig in i en av salarna och ur sina ramar skurit ut Piero della Francescas Senigallia Madonna och hans Kristi gisslande , samt ett porträtt målat av Rafael, kallat Den stumma. Palatset saknade elektroniskt larmsystem, men klockan halv tre på morgonen upptäcktes stölden av nattvakten, ett rikslarm aktiverades och jakten på konsttjuvarna var snart i full gång.

 

 

Det visade sig dock vara svårt att rädda målningarna. Förövarna hade försvunnit i Italien, Tyskland och Schweiz. Som mycket i Italien förlorade sig hela historien snart i en härva av mafiosi, avgrundsvänster och skumma affärsmän. Det tog ett år innan tavlorna oskadda kom till rätta igen, inlindade i sammetstyg och kylplast. Mellanhand mellan förövarna och myndigheterna tycks ha varit en skum konsthandlare från Rimini, med affär i Bologna och kontakter med Brigate Rosse. Han förhandlade fram en lösensumma på en miljard lira per konstverk (motsvarande 1,5 miljoner USD), en fantasisumma som Staten omöjligt kunde utbetala och en planerad utväxling misslyckades totalt. Ett andra försök gjordes dock. Konsthandlaren hade lyckats få tjuvarna att invänta en utväxling på ett hotellrum i Locarno i södra Schweiz, ett välkänt centrum för diverse skumraskaffärer. Balena, konsthandlaren, hade utlovat kontakt med en schweizisk miljonär, men istället dök karabinjärerna upp, grep tjuvarna och räddade tavlorna. Trots sin inblandning i det hela klarade sig tydligen Balena. Under alla förhållanden fördes tavlorna en vecka senare tillbaka till Urbino där karbinjärernas pansarbil togs emot av en jublande folkmassa.

 

 

Bortsett från att den blev stulen och redan då var i dåligt skick är Kristi gisslande utan tvekan Piero della Francescas märkligaste tavla. Flera böcker har skrivits i mer ellen mindre fantasifull försök att tolka den. Trots sina varma färger är det en kylig bild, uppdelad i två plan. I förgrunden samtalar tre män, uppenbarligen fullständigt ointresserade av gisslande av Kristus som försiggår i bakgrunden, men helt utan våldsamhet och tecken på våld och lidande, som om det vore en fastställd rit följande fasta regler. Gisslandet som sker i ett öppet, antik marmorsmyckat galleri, betraktas av en gestalt som sitter på en fällstol. Det är uppenbarligen inte Pontius Pilatus, utan möjligen Palaiologos, som avbildats i profil och med samma hatt som på Arezzofresken, Pollaiolos medalj och målningen i Sinaiklostret.

 

Men, vad gör Palaiologos på en framställning av Jesu gissslande? Försökte inte han rädda Kristenheten från den muslimska anstormningen? Inte kan han representera en Pontius Pilatus som till synes oberörd betraktar hur Jesus plågas av ett gäng okänsliga bödlar, som förvisso inte är några anhängare av Jesu lära. Kanske de representerar de oghuziska turkar som ansatte  Palaiologos  huvudstad och efter hans död slutligen erövrade Konstantinopel. Men varför är kejsaren en passiv iakttagare? Kanske för att han är hjälplös, utan hjälp från de tre gestalter som till synes oberörda av Kristi lidande diskuterar något i förgrunden?

 

 

 

Vilka dessa män representanter har också tolkats åtskilliga gånger. Det var Kenneth Clark som 1950 först kom upp med teorin att Kristi gisslande, liksom freskerna i Arezzo, i en historisk/legendarisk förklädnad framställde ett stycke ytterst angelägen samtidshistoria. Clark kopplade målningen till Konstantinopels fall och de förberedelser som påven Pius II gjorde inför ett aldrig inlett korståg mot turkarna. Då målningen skapades någon gång på 1460-talet var ett sådant korståg i centrum för de italienska småstaternas politiska planer, inte minst för den intellektuelle kondottiären, legoknekten, Federico da Montefeltro, Urbinos furste och beställare av tavlan.

 

Om så varit fallet, tolkade Clark förgrundens samtalande män som en skäggig grekisk filosof inbegripen i ett samtal med en italiensk furste och en tredje, förmedlande deltagare i debatten. Den kände etnologen Carlo Ginzburg, som skrivit om medeltida och moderna kätterska sekter gick längre än Clark och identifierade personerna som politiker samtida med Piero della Francesca. Enligt Ginzburg skulle den skäggige mannen vara kardinalen Giovanni Bessarion, som hade påvens öra och ivrade för ett korståg, i färd med att försöka övertyga mannen i grönt, Giovanni Bacci som beställde freskerna i Arezzo och försökte övertyga Federico da Montefeltro att deltaga i och finansiera det antiturkiska korståget.

 

 

Att Bessarion dyker upp i det här sammanhanget kan bero på att han var nära bekant med konsverkets beställare. Federico da Montefeltro som till och med hade inkluderat Bassarions porträtt bland de tjugoåtta ”berömda män” som han valt för att pryda sin intima studerkammare. Anblicken av dessa illustra män skulle inspirera den gamle legoknekten under läsningen av de skrifter han ansåg vara mest värda ett ingående studium. Liksom i della Francescas konst blandas genom dessa porträtt nurid och dåtid, när och fjärran. Här samsas Euklides, Aristoteles, Platon, Thomas av Aquino och Gregorius den Store med moderna tänkare som Bessarion. Moses och Salomo finns sida vid sida med Homeros och Vergilius. Antika diktare samsas med Dante och Petrarca.

 

 

Bessarion var född Trebizond, en hamnstad vid Svarta Havets sydöstra kust. Efter skolgång i Konstantinopel sökte han sig till Gemistos Plethons akademi i Mystras och följde sedan sin mästare på hans färd till Italien, där Bessarion förblev till sin död 1472. Bessarions romerska villa, där han liksom i den Platonska akademin i Florens omkring sig samlade en grupp lärda män, finns kvar. Den ligger inte långt från vår romerska bostad.

 

 

För Bessarion var Plethon en gudabenådad mästare och Platon en i det närmaste en gudomlig gestalt. Redan under sin livstid betraktades Bessarion av sina anhängare som ”en reinkarnation av Platon”.

 

Om Piero della Francesca i sin Kristi gisslande framställde samtida personligheter som Bessarion och Bacci kan den tredje mannen i förgrundens samtalsgrupp motsvaras av Thomas Palaiologos, yngre bror till Konstatin XI Palaiologos, det Bysantinska imperiets siste kejsare som då Piero della Francesca målade Kristi gisslande levde i exil i Venedig. Ginzburg förklarar att Thomas Palaiologos framställs barfota emedan han ännu inte blivit kejsare.

 

Visserligen kan Ginzburgs teori stämma, men den är lite väl spekulativ för min smak. Jag går villigt med på att Kristi gisslande kan anspela på korstågsplaner och att bakgrunden symboliserar Konstantinopels lidande under turkarna, som Palailogos var oförmögen att förhindra, men jag är mer benägen att hålla med om en mer romantisk tolkning av de tre förgrundsfigurerna, som i så fall kunde tolkas som ett samtal mellan en italiensk furste och och en bysantinsk kejsare, förmedlade av en ängel som symboliserar deras plikt att som kristna furstar försvara sin kristna tro mot muslimerna. Det skulle förklara varför han är barfota. Dessutom uppvisar den guldlockiga gestalten ingen som helst likhet med Thomas Palaiologos, men däremot med flera av de änglagestalter som förekommer i andra målningar av Piero della Francesca. 

 

 

Att den skäggige mannen klädd i brun mantel och en tämligen underlig huvudbonad kan representera en bysantinsk kejsare understryks av det faktum att han inte alls ser ut som Bessarion (hans porträtt fanns ju dessutom i samma byggnad som tavlan) utan istället påminner om hur Benozzo Gozzoli avbildade Johannes VIII Palaiologos på sin magnifika fresk i medicéernas Riccardipalats.

 

 

Denna apoteos av hur grekisk kunskap gör sitt intåg i Florens, som även utgjorde medicéernas stoltaste ögonblick då de agerade som värdar för en konferens som skulle förena Öst och Väst och som förde grekisk lärdom till den Renässans som under Medicis överinseende skulle födas i Florens, under närvaro av den store Gemistus Plethon.

 

 

Benozzo Gozzoli påbörjade sina fresker i Riccardikapellet tjugo år efter Palailogos intåg i Florens, sex år efter Konstantinopels fall och nio år innan 1468 då Piero della Francesca antas ha målat sin Kristi gisslande. Då Florens 1438 begapade de exotiskt kostymerade bysantinernas triumfatoriska intåg var Benozzo Gozzoli arton år ”välförtjänt älskad och uppskattad av sin mästare Fra Angelico”.

 

Även om Gozzoli gjorde sina fresker långt efter Palaiologos intåg i Florens är de fyllda av porträtt av personer som var verksamma vid den den tiden och det  är möjligt att Gozzoli kände  Plethon och kom att umgås i kretsen av hans lärjungar. Opus de Benotii d…, Verk av Benootii d..., står det på hans röda mössa där Gozzoli framställer sig som en ung man vid Plethons sida.  

 

 

Det festliga intrycket från triumftåget måste ha stannat hos Gozzoli eftersom det är svårt att föreställa sig en mer praktfull och upprymd framställning av ett triumftåg, där varje man i det lysande sällskapet är identifierbar. I täten rider den ortodoxe patriarken av Konstantinopel Josef II på en mulåsna, följd av stilige Johannes VIII Palaiologos på en vit springare.

 

 

Den tredje vise mannen skulle antagligen ha varit den tysk-romerske kejsaren Sigismund, men han hade dött året innan konferensen, inte heller påven Eugen IV kunde närvara eftersom han precis innan hade blivit avsatt av en fientlig fraktion inom den Katolska Kyrkan, den så kallade Kyrkliga Generalförsamlingen med säte i Basel. Hur Gozzoli löste problemet med den tredje vise mannen är okänt, men 1469 målade han dit den unge Lorenzo Medici, som skulle komma att kallas Il Magnifico, den Praktfulle.

 

 

Lorenzo Medici var inte ens född 1438, men Gozzoli målade honom som han tedde sig under den festliga turnering som avhölls då arvtagaren till medicéernas makt och rikedom tjugo år gammal gifte sig 1469Lorenzo kom som gynnare av den florentinska Platonska Akademin och framförallt dess nye, unge ledare Giovanni Pico della Mirandola, att framstå som garanten för den florentinska Renässansens absoluta höjdpunkt inom konst och filosofi. Pico della Mirandola (1463-1494), som här på en fresk av Cosimo Roselli ses beskyddande flankerad av sina företrädare Marsilio Ficino och Agnolo Poliziano, var redan som mycket ung känd för sin omfattande lärdom och stora beläsenhet inom judisk Kabbalah och grekisk filosofi, främst i Platons tappning, såsom den förmedlats av Gemistus Plethon.

 

 

1488 publicerade della Mirandola sin skrift Tal om människans värdighet som har kallats  Renässansens manifest. I sin vitt spridda skrift hävdade della Mirandola att människan är olik andra varelser så till vida att hon är fri genom sitt självmedvetande, sin makt över andra och sin naturliga omgivning. Trots att hon ytterst styrs av Gud har hon likväl rätten att, inom de gränser som Gud fastställt genom sin Skapelses harmoni, tillfredsställa sina begär, oavsett vad Kyrkans tidsbegränsade hegemoni och dogmatik påbjuder.

 

 

Det var dock inte enbart grundlärda filosofer som tog intryck av grekiska lärda ,män som Gemistus Plethon. Även en ovanligt brutal hänsyns- och trolös krigsherre och legoknekt som den redan under sin livstid fruktade och förtalade Sigismondo Pandolfo Malatesta läste och beundrade Plethon. Vi skymtar honom på Gozzolos fresk, men han är mer känd från Piero della Francescas porträtt av honom.

 

 

Sigismondo Pandolfo Malatesta var som det heter i USA a gun for hire, två gånger anslöt han sig till den mäktiga Estefamiljen och två gånger svek han dem för fiender/kunder som betalade honom bättre och likadant betedde han sig med påven Pius II. Malatesta betraktades som en av samtidens skickligaste befälhavare, men även enligt samtidshistorikern Francesco Guicciardini någon som var benägen till ”våldtäkt, äktenskapsbrott och incest, en fiende för varje form av fred och vällevnad.” 

 

Någon som med själ och hjärta avskydde Maltesta var påven Pius II (Enea Silvio Piccolomini), den ende påve som skrivit sina memoarer. I sina Comentarii vräker Pius II ur sig en attack som i sitt unika ursinne är värd att citera, speciellt som den man som påven beskriver som ett groteskt vilddjur hade läst såväl Platon som Gemistus Plethon, skrivit känslomättad kärlekslyrik och varit en generös arbetsgivare åt León Battista Alberti och Piero della Francesca:

 

Sigismondo tillhörde den ädla Malatesta-familjen, även om han föddes utanför äktenskapet. Han hade en livskraftig kropp och själ, begåvad med stor vältalighet och militär förmåga. Vad han än företog sig verkade han född att slutföra. Men hos honom hade låga böjelser alltid överhanden. Han nådde ett stadium där han fullständigt förslavats av sin grymhet och tvekade inte att plundra och stjäla, Hans sexuella lystnad var så hämningslös att han våldförde sig på sina egna döttrar och söner. Som ung man klädde han sig som kvinna och spelade då under sexuellt umgänge kvinnans roll. Inget äktenskap var heligt för honom. Han skändade heliga jungfrur, och låg med judinnor. De pojkar och flickor som inte samtyckte till hans önskningar lät han döda eller piska. I sin grymhet överträffade han varje barbar. Till såväl skyldiga som oskyldiga utdelade hans blodbesudlade händer avskyvärda straff. Han förtryckte de fattiga, ryckte ägodelar från de förmögna. Han skonade varken änkor och föräldralösa. Under hans styre levde ingen säker. Rikedom skyddade inte. Om du hade en vacker hustru eller barn med trevligt utseende, förvandlade han dig till en förbrytare. Sanningen kom sällan över hans läppar. En förställningskonstens mästare då det gällde att simulera och sprida lögner, en svekfull och fördärvad människa ... Sådan var Sigismund – föraktare av fred, outtröttligt nöjeslysten, alltid stridsberedd, uslast bland män, var i världen de än må finnas, en vanära för Italien och en skam för vårt århundrade.

 

 

Det var antagligen Pius II:s våldsamma anatema över Malatesta och det hat hans trolöshet väckt hos mäktiga män som Francesco Sforza av Milano som tvingade Maltesta att söka stöd hos venetianerna. För att erbjuda skydd åt hans herradöme, Rimini med omnejd, krävde venetianerna dock att Malatesta för deras räkning återerövrade Depsotatet Morea, som omfattade Peloponnesos halvö och som varit en provins inom det Bysantinska riket fram tills det 1463, som den sista delen av det det forna imperiet, slutligen föll i turkarnas händer. Moreas huvudstad var Mystras, centrum för Plethons akademi. Filosofen hade avlidit i Mystra någon gång kring Konstantinopels fall 1453.

 

Den sjunde maj 1464 avseglade Maltesta, efter det att hans män i Basilica di San Marco hade välsignats av Kardinal Bessarion, med sju stora galärer, snart följda av ytterligare sex, med sammanlagt 1 200 hästar och 4 000 man, betydligt färre än de 3 000 ryttare och 5 000 infanterister som kondottiären hade utlovats av sina arbetsgivare. Dessutom var soldaternas moral usel. Försenad sold, brist på förråd och foder gjorde att de våldförde sig på lokalbefolkningen, som istället för att betrakta dem som befriare sökte skydd och stöd hos de turkiska erövrarna.

 

 

Genom drakoniska åtgärder – massavrättningar bland det egna manskapet, avsättande av befäl och fri plundring av fästen som erövrats från turkarna försökte Malatesta få bukt med den usla disciplinen och lyckas slutligen erövra Mystras. Men, då stadens belägrats av en långt överlägsen turkisk armé och uselt väder, brist på förnödenheter och smittsamma sjukdomar grasserade bland Malatestas uttröttade trupper tvingades de att desperat slå sig ur den turkiska inringningen och lämna landet.

 

Med sig tillbaka hade Malatesta Gemistus Plethons aska, som han vid återkomsten till Rimini begravde i  Tempio Malatestiano ”så att den store mannen kan vila bland fria män”.

 

 

Katedralen i Rimini, som Malatesta renoverat och för vilken han låtit León Battista Alberti skapa en fullkomligt unik och revoultionerande klassisk fasad, hade inte längre karaktären av en kristen kyrka och kallades därför ”tempel” istället för ”katedral”. 

 

 

Malatestas ständige nemesis, Pius II, ondgjorde sig givetvis över att Malatesta istället för att skapa en kristen kyrka hade gjort om det hela till ett mausoleum och äreminne över sig själv. Påven hade faktiskt ett visst fog för sin åsikt. Skulptören Agostino di Duccio, som liksom Piero della Francesca hämtats från Perugia, prydde interiören med eleganta reliefer som framställde ovanligt lättklädda änglar och romerska gudomligheter.

 

 

Piero della Francesca gjorde en fresk som visar hur Malatesta tillber S:t Sigismund av Burgund, Tjeckiens skyddhelgon, men helgonet bär i själva verket den tysk-romerkse kejsaren Sigismund av Ungerns drag. Denne kejsare hade vid ett besök i Rimini 1433 slagit Malatesta till riddare och vad som på della Francescas fresk kan te sig som tillbedjandet av ett helgon är i själva verket en bild av hur Sigismondo Pandolfo Malatesta svär en trohetsed till sin namne och feodalherre. 

 

 

En fin detalj är della Francescas framställning av Malatestas två vinthundar. Den vita väntar trofast på sin herre, medan den svarta vaksamt lyfter sitt huvud och spetsar öronen.

 

 

Efter det att Piero della Francesca 1468 hade avslutat S:t Antonios polyptyk, som jag och Rose beundrat i Perugia, trädde han i tjänst hos Malatestas äkefiende, kondottiären Federico da Montefeltro, härskare över Urbino. Liksom Maltesta var da Monteltro en skicklig och hänsynslös legoknekt som ställde sina tjänster till förfogande för den som betalde honom bäst. Han misstänktes ha kommit till makten genom att låta mörda sin halvbror, men trots sitt brutala maktbegär var da Montefeltro en mer sympatisk person än Malatesta. Det tycks som om den stora mängd skriftställare och konstnärer som lockades till hans hov hyste en uppriktig respekt och beundran för da Montefeltre, som i sin ungdom fått en gedigen humanistisk fostran av sin farbror Vittorino da Feltre, känd för sina innovativa pedagogiska metoder. Bland de tjugoåtta porträtt på kända män som Federico da Montefeltre hade i sin studerkammare inkluderade han Vittorino d Feltre och där hade han även ett porträtt av Pius II, Malatestas svurne fiende.

 

 

Trots sitt vanställda yttre, han hade under en turnering i sin ungdom knäckt sin näsa och förlorat sitt högra öga, var da Montefeltre högt älskad av sin hustru Battista Sforza, sina sju döttrar och tre söner.

 

 

Piero della Francesca uppskattade honom också och diskuterade filosofi och matematik med den bildade legoknekten. Det var på hans begäran som della Francesca skapat den hemlighetsfulla Kristi gisslan. Då da Montefeltre dog 1482, drog sig Piero della Francesca tillbaka till sin födelsestad Sansepolcro, konstnären var då så gott som blind och kunde efter ett par år inte längre måla. Piero della Francesca dog den 12 oktober 1492, samma dag som Columbus steg i land på den karibiska ön Guanahani, som han gav namnet San Salvador, och inledde därmed européernas erövring av Amerika.

 

Som så ofta förr resulterade det här blogginlägget i en vindlande färd. Den började med en beskrivning av ett besök i Perugia och slutade med Piero della Francescas död. Kontentan av färden blir inte så mycket mer än ett konstaterande att en italiensk tillvaro lätt föder en känsla av att tid och rum flyter samman, att nuet i sig innefattar det förgångna, att allt är betydligt mer mångfacetterat än vad det ger för handen vid en första konfrontation. Några timmar i Perugia visade sig vara stinna med inflytelser från vitt skilda tider – nutid och Renässans, Konstantinopel och Florens, och mycket mer än så.

 

 

Berenson, Bernhard (1960) The Italian Painters of the Renaissance. Glasgow: Fontana. Cattabini, Alfredo (2018) Santi D’Italia: Vita, leggende, iconografia, patronati, culto. Milano: Mondadori. Clark, Kenneth (1969) Piero della Francesca. London: Phaidon Press. Dickens, Charles (1998) Pictures from Italy. London: Penguin Classics. Ginzburg, Carlo (2001) Indagini su Piero: Il Battesimo. Il ciclo di Arezzo. La flagellazione di Urbino. Con l'aggiunta di quattro appendici. Torino: Einaudi. Halimi, Suzy (2014) ”A new humanism? Heritage and future prospects,” International Review of Education, Volume 60, Issue 3. Henrikson, Alf (1971) Byzantinsk historia. Stockholm: Bonniers. James, Henry (1995) Italian Hours. London: Penguin Classics. Law, Stephen (2011) Humanism: A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Mirandola, Pico della (2016) Oration on the Dignity of Man. Cambridge: Cambridge University Press. Nardone, Domenico (2011) ”La spedizione in Morea di Sigismondo Pandolfo Malatesta (1464-1466),”  https://wwwbisanzioit.blogspot.com/2011/10/la-spedizione-in-morea-di-sigismondo.htmlOliveri, Vincenzo (2015) Albergo Muralto camera 116. Loreto: Controvento Editrice. Ondaatje, Michael (1987) In the Skin of a Lion. New York: Alfred A. Knopf. Ondaatje, Michael (2004) The English Patient. London: Bloomsbury. Pauli, Tatjana (1999) Piero della Francesca: The neglected master of the Renaissance – his life in Paintings. London/New York: Dorling Kinderley. Plato (2004) Theatetus. London: Penguin Classics. Plato (2008) Timaeus and Critias. London: Penguin Classics. Siniossoglou, Niketas (2016) Radical Platonism in Byzantium: Illumination and Utopia in Gemistos Phleton. Cambridge: Cambridge University Press. Vasari, Giorgio (1971) Lives of the Artists: A Selection. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Voragine, Jacobus de (2012) The Golden Legend: Readings on the Saints. Princeton: Princeton University Press. Zuffi, Stefano et.al. (2006) L’Umanesimo: La Grande Storia dell’Arte, 16. Milano: Mondadori. Williamson, Hugh Ross (1974) Lorenzo the Magnificent. London: Michael Joseph Ltd.

 

 

12/15/2020 07:58

In this age of COVID-19 and an insecure future time makes its presence felt even more than usually is the case. During days of isolation it would presumably be dragging on. Nevertheless, that does not seem to be the case. Could the reason be that a dreary season, with encroaching darkness, falling leaves and heavy rain, makes days disappear with greater ease? Not for me – it is rather the boredom, the 

monotony, lack of socializing and variation which make every day appear as being equal to the one before. Time seems to be a vanishing puff of air in an endless infinity. It is now Wednesday evening, soon time to go to bed, it was just like that a short while ago – another Wednesday evening and time to go to bed. As in those “care home for the elderly” with ridiculous names like Sunset or Eden Rest.

 

 

I try my hand at a selfie, a picture of elusive time. I cannot understand how people might find pleasure in taking pictures of themselves. To me, it's just tragic to look at those pathetic self-portraits. The camera, or correctly phone, is far too honest when it reveals a gray-looking, old man. An experience similar to being forced to listen to my own voice, revealed to lack the sonority and moderation I assume hearing when I speak. However, when I am listen to a recording of my voice I become irritated by the key, the rhythm and not the least the sound of the voice itself. Do I really sound like that? Has my voice always been like that? Under all circumstances … my appearance has changed beyond recognition if compared to the one I once was.

 

I cannot help smiling at the picture of an ugly, old man and am reminded of an autobiography I once read by the Palestinian lawyer and politician Raja Shehadeh, in which he describes, among other things, how his temperamental grandmother becomes furious at the town photographer:

 

When she was in her late sixties, she took one look at a passport photograph taken of her and proceeded to scold the photographer: “What sort of picture is this? You should be ashamed of yourself taking such a picture. What nerve. But it seems you have no shame. No shame.” He looked at her wanting to say the obvious, but she would not allow him.

 

 

I try go back in time and search for a younger Jan Lundius, though in my computer I do not find any photographs of that young man. They are kept in a box up in the attic in far-away Bjärnum. In my computer there were only five random, old photos, among them an old class photograph. How did it end up there? A seven-year-old Jan is standing behind Maud. I am the only boy with long hair. The pictures on the wall indicate that the photo was taken by Eastertime in 1962. Behind us stands our teacher – Maj Ahle. I met her again four years ago in my hometown, Hässleholm. She was approaching ninety years of age and was almost the same person as she was sixty years ago. She remembered me well, but did not recall that she once gave me a slap on the cheek. However, I remembered it well as well as the incident which made her do it. That little boy on the photo. He with the stringy mop. Is it really me? Does he abide inside me? Do we still share the same body?

 

 

This will be the theme of today, the idea behind this blog post – the inner and outer body. How they age and change. How unknown they are to him who is now dragging them along. I am once again studying the selfie I just took and imagine discerning traces of the life I lived. Is the soul visible from the outside? Like in the picture of Dorian Gray.

 

I read with pleasure and fascination about the villain and poet François Villon. We know him from his poetry and contemporary trial records. He was probably born in 1431, something that may be calculated through information provided in his masterpiece The Great Testament, where he claims to be thirty years old. After 1463, he disappears completely out of sight.

 

 

The son of poor parents, Villon was raised by a relative who was a priest and eventually was able to enroll the intelligent, but rebellious, youngster at the University of Paris, where at the age of twenty Villon became a licentiate in canon law. However, already then he was lost among taverns, brothels, thieves and adventurers. Trial records state that in 1455 Villon fatally wounded a priest during a quarrel over a prostituted girl. Shortly afterwards, he and his companions stole the cash box from the Faculty of Theology. After that, the gang traveled around the Kingdom spreading fear and anxiety under the name Les Coquillards, The Shell Dwellers.

 

Villon was arrested, sentenced to death and wrote his Grand Testament in prison. He was pardoned after signing a promissory note that he within three years would have paid back the money he had stolen from the Faculty of Theology. It is doubtful if he ever paid back any of them. A year later, Villon was once again arrested this time for another, unknown crime, tortured and sentenced to be hanged. Villon then wrote his incomparable Ballade of the Hanged Men, had the sentence revoked and instead sentenced to deportation from Paris. After that he disappears for ever. The first edition of Villon's writings was published in 1489, but by then he was probably long dead.

 

 

When I now read Villon's poems again I find they mostly deal with the shortness of life, aging, death and vanity – Mais ou sont les neiges d´dantan? But where are last year's snows?

 

La mort le fait frémir, pâlir,

Le nez courber, les veines tendre,

Le col enfler, la chair mollir,

Jointes et nerfs croître et étendre.

Corps fémenin, qui tant es tendre,

Poly, souef, si précieux,

Te faudra il ces maux attendre?

Oui, ou tout vif aller ès cieux.

 

As death comes, you tremble and blanch,

your nose hooks down, your limps go limp;

your necks swells up and your flesh go slack,

your joints and nerves, inflamed bulge out.

Even a woman´s body – so tender

smooth, and soft, so fervently loved –

must suffer these ravages?

Yes – unless borne up to heaven intact.

 

 

With Villon’s poems in my head, I obeyed my family’s repeated appeals, went to my medical doctor and was thoroughly examined – inside out. Among other things, I was subjected to two ultrasound examinations. One of the throat and one of my intestines. Hooked up to an ultrasound machine I was confronted with the wonderment of looking at blurred live images of my inner self.

 

In the inner darkness of my body, my heart was beating. This miracle muscle has tirelessly beaten out its rhythmic thumping, day and night. Year out and year in. It has now kept me alive for sixty-six years. It is strange to behold its constant fight against age and death. A few years after the beginning of the “common era”, Pliny the Older described the heart:

 

It has a definite beat and a movement of its own as if it were a second living creature inside the body.

 

 

Watch, listen and marvel – the beat goes on every second, every minute you are alive:

 

https://www.youtube.com/watch?=UMTDmP81mG4&ab_channel=NucleusMedicalMedia

 

 

Grandmas sit in chairs and reminisce.
Boys keep chasing girls to get a kiss.
The cars keep going faster all the time.
Bums still cry: “Hey buddy, have you got a dime?”

And the beat goes on, the beat goes on.
Drums keep pounding a rhythm to the brain:

La de da de de, la de da de da. 

https://www.youtube.com/watch?v=bS3O5zg290k&ab_channel=QueenOfRockChannel

I listened to Dr. Bacci while he studied my test results. Looked around the room, with its framed certificates from Rome and the United States, models of internal organs, scales, examination bed while rain poured down in the gray dusk outside of the window. How many times have I found myself in such rooms?

 

With my mother at Dr. Bengtsson’s surgery in Hässleholm. Once when I had violent nosebleeds, he stuffed tampons into the nasal passages. When he pulled out one of them, the septum between the nostrils cracked. I do not remember how old I was, though the damage remains. Hardly a transformative experience, it can actually be seen on my selfie, as well as a mark left by another doctor who accidentally burned a blood vessel on my upper lip.

 

 

I came to think of all these more or less heroic General Practitioners around the world. The photographer Eugene Smith (1918-1878) likened his way of working with that of a playwright and pointed to fact that his photographs always told a story. One of Smith’s masterpieces is a photo sequence he in 1948 made on behalf of Life Magazine in which he told about Dr. Ernest Guy Ceriani’s everyday life. Dr. Ceriani served around 2,000 people in the small town of Kremmling, somewhere among the Rocky Mountains. The story intended to highlight The United States’ great need for GPs and is now considered to be a lasting ideal for effectively told photojournalism.

 

Among Smith’s photographs, I was seized by the image of an elderly man lying on an examination bed. He has the helplessly worried look that many of us obtain through a realization that our bodily shortcomings and ailments leave us unconditionally in the hands of healthcare professional's knowledge, assessments and abilities.

 

 

How our life, our entire existence, might depend on medical science and its servants.

 

 

The Spanish realist Antonio López García has in his art portrayed the defenseless vulnerability of our frail bodies. It could be a naked woman in a bathtub:

 

 

Or a patient who through cables and catheters is connected to a urinal, an ECG meter and a nutrient solution bottle:

 

 

Or who, exhausted, with a phone by the bedside side, recuperates after some extensive surgery.

 

 

Art often depicts such helplessness. Rembrandt drew his beloved Saskia within a sickbed where she soon would face death in tuberculosis, only twenty-nine years old.

 

 

Our helplessness is perhaps most obvious when we are confronted with in a child'’s illness and suffering. Who is unable to identify with another Dutch master’s, Gabriel Metsu’s portrayal of a mother with her sick child? I have also met that resigned, yet forgiving look of a sick and beloved child.

 

 

Illness and madness have seldom been portrayed as passionately and insightful as by Francisco de Goya. Sometime in 1819; deaf, plagued by old age and fears of going crazy, he isolated himself in his rural residence outside Madrid, La quinta del sordo, The House of the Deaf Man. Directly on its walls he painted depictions of the inner and outer tumult that tormented him.

 

 

In a self-portrait from the same time, we see Goya, weak and disillusioned in the arms of his doctor and friend, Eugenio García Arrieta. Under the painting, which he gave to Arrieta before he traveled to North Africa to study the effects of bubonic plague, the Spanish master wrote:

 

Goya, in gratitude to his fiend Arrieta: for the compassion and care which he saved his life during the acute and dangerous illness he suffered towards the end of of the year 1819 in his seventy-third year. He painted it in 1820.

 

 

We are constantly traveling towards Death. As in Holbein the Younger's magnificent death dance depictions. The couple, who forgetful through their love and well-being, is by of a triumphant skeleton accompanied to their death. Or an old man stumbling towards his grave, guided by his ailments and a zither-playing grim reaper, who to support him keeps one of the old fellow´s wrists in a firm grip.

 

 

Is Death scary? I don’t know. The imprint it made on the bodies I have seen has been peaceful. As in Silvestro Lega'’s painting of the deceased Giuseppe Mazzini. Life has fled from a man who fought for a united and independent Italy. A convinced, deeply religious nationalist who wanted his country to obtain “a permanent and democratic republicanism.” Mazzini became the inspiration for several postcolonial leaders around the world. However, in Lega'’s painting, Giuseppe Mazzini has ceased to exist and become a body, nothing more, though he has also become a monument.

 

 

I was alone with my father when he died and came to my mother a couple of hours after she died. When I saw their bodies, I was caught by a feeling similar to the one I encountered when I saw Lega’s painting of the dead Mazzini. In their death, my parents were beautiful. Life had left them, through their bodies still seemed to preserve what I loved in them.

 

My body does not only enclose my self, i.e. my self-consciousness, my thoughts, what I perceive as my existence. When I on the ultrasound screen saw my beating heart, I realized that my body also encloses a world largely unknown to me; internal organs, blood vessels, muscles and bones.

 

In one of his many drawings, Albrecht Dürer (1471-1528) indicated, maybe to his physician, where he had internal pains, it was probably liver problems.

 

 

Like Lionardo da Vinci (1452-1519), his twenty-years-older artist colleague, Dürer was a tireless explorer of nature and, like him, in constant search of the mysteries of life; harmonies, proportions, the nature as a seat of the soul.

 

During the Middle Ages, most philosophers, scientists and artists had seen nature through coloured lenses. It could be the Bible, but also Aristotle’s descriptions of the structure and function of the world, or Vitruvius’s speculations about human proportions and its influence on architecture, based on mathematically determined measurements.

 

 

da Vinci’s boundless curiosity, sharp observation and artistic skills soon found that much of Aristotle’s observations and theories, and especially Vitruvius’s, did not correspond to reality. He measured and drew male models, especially a man named Caravaggio, and compared his observations and calculations with what Vitruvius had come up with.

 

 

A few years later, during his two visits to Venice, Dürer had came into contact with writers, philologists and philosophers who were well versed in both Latin and Greek literature, and in the process of overthrowing age-old, hitherto unreservedly accepted opinions. Of course, among people like these Vitruvius’s writings were read and discussed, as well as Galen’s medical observations and theories, some of latter’s writing also concerned human proportions.

 

After his last Venetian visit in 1507, Dürer began to prepare a comprehensive instruction book on the basics of drawing and painting. Soon, he did however get stuck with Vitruvius and his theories about human proportions. For certain unaware of da Vinci’s previous studies, Dürer began to measure people and calculate the relationship between different body parts. However, Dürer was more systematic than da Vinci and measured a large number of men, women and children.

 

 

First, he measured distances between different parts of the body and calculated their relations and then compared them with the length of the measured individual. He then eliminated minor deviations, until he found what he assumed to be an average. Dürer then divided each drawing of an examined and carefully delineated body into six parts, comparing them with each other, as well as with the weight of the depicted person.

 

 

Dürer did not back down from difficulties arising disproportionate figures, as well as changes in bodily harmony caused by increasing age. He did not the least study himself. He looked for signs of how an ideal body could change during a person's lifetime, in accordance with mental states and an advancing age

 

 

Dürer’s goal was twofold – he wanted to find out whether absolute beauty exists and if it could be reflected through perfect bodily harmony, as well as he wanted to make it easier for an artist to distinguish whether deviations from such an ideal could reveal individual, primarily psychological, characteristics. Through his artistry Dürer tried to capture nature´s diversity, perhaps mainly in its shape of human bodies:

 

there are many forms of relative beauty conditioned by the diversity of breeding, vocation, and natural disposition. …. [and] the widest limits of human nature and all possible kinds of figures: noble or rustic, canine or fox-like, timid or cheerful. 

 

In connection with his proportional studies, Dürer made a large number of drawings and in 1523 he had carved more than a hundred woodcuts, intended to be included in the first four parts of his instruction book for artists. However, his Vier Bücher von menschlicher Proportion, Four Books on Human Proportion, was not published until 1528, six months after Dürer's death.

 

I do not know if Dürer, like da Vinci, explored the human internal organs by performing autopsies on his own. The only drawing, except when he points out the site of his liver pain, through which Düret draws attention to the human internal organs, is a proportional drawing on which he indicated the location of some internal organs by drawing them on an unopened body.

 

 

In his youth, Dürer also made a woodcut showing an autopsy, though strangely enough it depicts how a toad is sitting on top of the opened-up woman's internal organs.

 

 

da Vinci and Dürer were far from the first writers and artists to ponder about and pursue perfect human proportions. Some of the revolutionary thinking of the Renaissance had been stimulated by a a wide variety of translations of ancient Greek texts. During the Middle Ages, ancient Greek knowledge had been conveyed mainly through Latin –, and to some extent, Arabic translations and interpretations, though around the fall of Constantinople in 1453, Greek originals began to appear and be interpreted.

 

An ancient Greek thought which became important for the “humanistic” thinking of the Renaissance was indicated by the Latin phrase Homo mensura, a term attributed to the Greek philosopher Protagoras (481-420 BC): “Man is the measure of all things: of the things that are, that they are, of the things that are not, that they are not.” This quote comes from Platos´s dialogue Theatetus and in a subsequent blog entry I intend to dwell more into this fascinating subject.

 

 

The fact that such teachings became widespread was to a high degree the merit of the medical doctor and writer Aelius Galen (129-200 AD). Galen was perhaps the most prolific writer of the Antiquity. It is believed that a third of his writings have been preserved, which is more than half of all remaining ancient Greek texts. It is mainly Galen’s philosophical speculations that have disappeared, while a large number his books dealing with anatomy and pharmacology remain. Translations of Galen were quite numerous in Arabic-speaking areas, and from the millennium onward, Latin translations were spread mainly in Italy.

 

There are also several manuscripts pretendeding to have been written by Galen. Some of them may have originated from original versions, mainly those known to have circulated among physicians active in Salerno during the twelfth - and thirteenth centuries. However, most such Pseudo-Galens did not have much in common with Galen’s original writings. In such a manuscript, written by the middle of the fourteenth century, we come across this strange illustration that indicates wounds caused by various weapons. It tells something about the brutal warfare of the time and what terrible damage a soldier, now as before, could be subjected to.

 

 

It was on battlefields and in warships that surgeons of learned their trade. They were often called sawbones since their efforts were generally limited to stop bleeding, treat wound infections, as well as performing trepanations and amputations. It was not until the nineteenth century, when anesthetics and the cause of blood poisoning were discovered, that curative surgeries could be carried out to any appreciable extent and surgeon became a prestigious profession. Until then, medical science, apart from autopsies, was mainly devoted to the external parts of the body.

 

 

In one of his writings, De placitis Hippocratis et Platonis, On the Doctrines of Hippocrates and Plato, Galen mentioned the Greek sculptor Polykelitos:

 

Chrysippos holds beauty to consist not in the commensurability or "symmetria" [ie proportions] of the constituent elements [of the body], but in the commensurability of the, parts, such as that of finger to finger, and of all the fingers to the palm and wrist, and of those to the forearm, and of the forearm to the upper arm, and in fact, of everything to everything else, just as it is written in the Canon of Polyclitus. For having taught us in that work all the proportions of the body, Polyclitus supported his treatise with a work: he made a statue according to the tenets of his treatise, and called the statue, like the work, the ‘Canon’.

 

The writings of Polykleitos (active 460-420 BC) has disappeared, though parts have been quoted by several ancient authors. According to them, Polykleitos did in his Canon state that “perfection comes about little by little (para mikron) through many numbers.” Something Dürer took note of.

 

 

Several art historian have assumed that the tangible Canon Polykleitos created to illustrate his theories, was a sculpture called Doryphoros, the Spear-Bearer. Like all of Polykleitos’s sculptures, the original was cast in bronze, though several Roman marble replicas have been found. Two intact specimens are exhibited in Naples National Archaeological Museum. One of them was in 1767 excavated in Herculaneum, and a few years later an even better replica was found in Pompeii, suggesting that such marble copies were fairly common throughout the Roman Empire.

 

Gaius Plinius Secundus (23-79 AD), who wrote about everything between heaven and earth, mentioned Canon and Doryphoros:

 

a statue of a man carrying a spear, the Doryphoros – a youth, but of rugged appearance, and a statue that artists call the Canon, since they draw their outlines from it as if from some sort of standard. In fact, thanks to this one work. Polyclitus, alone of all men, is considered to have created the very art of sculpture. […] Polyclitus very own discovery was the art of making statues with their weight on one leg.

 

The most striking feature of Polykleitos’s Doryphoros was his contrapposto, an Italian word which can mean something like “the opposite”. The term is used in art history to describe how a person stands with the body weight resting against one foot, while shoulders and arms deviate from the longitudinal direction of hips and legs, thereby providing an impression of movement/dynamics.

 

 

Sometime in the 1440s, the powerful Florentine patron Cosimo de Medici commissioned the already famous artist Donato di Niccolò di Betto Bardi (1386-1466) to create a sculpture of the victorious David. The result was astonishing and completely unexpected. Donato Bardi, commonly known as Donatello, created the first naked, free-standing sculpture since antiquity ... and not only that. Wearing only a laurel-adorned hat and boots, the enigmatically smiling youth steps on Goliath's severed head. Like Doryphoros, David stands in contrapposto and was like Polykleitos’s original cast in bronze, something that was unusual at the time when Donatello created his masterpiece.

 

Donatello´s contemporaries were amazed. His David appeared to have been created out of nothing, especially as several considered Donatello to be a homo rozo e sempplicissimo in ogni altri cosa excepto ch´in scultura, a rough-hewn man, vulgar in everything but sculpture. Doryphoros was still unknown, though there were other Roman sculptures that stood in contrapposto. However, this did not hinder Donatello's concept of the nude David from appearing as an entirely unique piece of art. An added spice to its fame was that the sculpture soon became a homoerotic icon. Donatello's sexual inclinations were a well-known fact in contemporary Florence, and so were several other of his fellow artists’ infatuation with young men. Something that fifty years later became a central theme in several of the doomsday prophet Savonarola's ramblings against the immoral Florence and the penance that many artists under his rule were submitted to.

 

The connection between naked, heroic men, perfect symmetry and homo-eroticism was more or less pronounced during the Renaissance and did in nineteenth-century Europe develop into a formal cult, not the least through Neoclassicism, which from about 1750 until approximately 1820 was the most influential style in European and American art, design, and architecture. However, the cult of heroic, naked, young men survived long after that and reached a new peak during the Fascism and Nazism of the 1920s and 1930s.

 

 

Neoclassicism had at first been inspired by excavations in Pompeii and Herculaneum, where after the middle of the 18th century one spectacular find after the other was made. Particularly important for the development of the Neoclassical style was the archaeologist and art historian Johann Joachim Winckelmann (1717-1768), who in 1763 was commissioned by the pope to oversee the care of Rome's ancient monuments. In his much-appreciated writings Winckelmann praised eine edle Einfalt und stille Grösse, sowohl in der Stellung als im Ausdrucke, a noble simplicity and calm grandeur in both gesture and expression. An opinion he formed about the Greek art of the Antiquity at the sight of the Laocoön Group in The Vatican Museums. Below is a photograph of a ten-year-old Jan Lundius looking at it on his first visit to Rome, completely unaware that he would spend much of his life in that city.

 

 

Of course, a homosexual aesthete like Winckelmann was a great enthusiast of Polykleitos’s art:

 

Polykleitos was in his art a sublime poet who, through his characters, sought to overcome the beauty of nature: that is the reason why he was primarily interested in young people and thereby was able to express the softness of a Bacchus, or the flourishing youthfulness of an Apollo, the strength of a Hercules, or the maturity of an Asklepios.

 

 

By Michelangelo the cult of the naked man had assumed different dimensions, characterized by a more titanic heroism. Michelangelo was more impressed by the powerful Lysippos than the quiet, mathematically calculating and balanced Polykleitos. Michelangelo was captivated when, in 1546, a giant sculpture of a tired Hercules had been excavated in the ruined Baths of Caracalla in Rome. The Hellinistic statue turned out to be a Roman marble replica of a bronze sculpture by Lysippos, which in lyrical terms had been hailed by several ancient writers. There are at least 50 preserved sculptures and fragments of copies of Lysippo’s bronze sculpture of a weary Hercules, excavated in various places throughout the ancient Roman Empire. The passionate and expressive Michelangelo certainly appreciated Pliny the Elder's statement about Lysippos: “He used to say that he made men as he visualized them, whereas his predecessors made them as they were.”

 

 

Before Michelangelo had become impressed by Lysippo’s Hercules, he had been inspired by the powerful dynamics of the so-called Belvedere Torso, which since 1430 had been on view in the papal palace. In the Sistine Chapel’s fresco The Last Judgment, which Michelangelo completed five years before the discovery of Lysippo’s Hercules, just to the right under the compact and muscular Christ, the naked old man Saint Bartholomew exposes his skinned hide, imprinted with Michelangelo's own features. Bartholomew’s chest is a powerful rendition of the Belvedere Torso.

 

 

Muscular bodies in violent motion were a common theme in Michelangelo’s oeuvre. The swirling movement of naked warriors who in the middle of their bath in the Battle of Cascina are surprised by a hostile attack, seek their counterpart in world art, and the masterpiece is even stranger considering that the episode is not at all depicting a battle.

 

 

For Michelangelo, the male body was a reflection of how the divine manifests itself among us. According to him, the presence of the holy could be reproduced through an artistic depiction of powerful and well-proportioned human bodies. Such bodies could evidently not be allowed to be marred and desecrated by some miserable garments, created by human hands. Most figures presented in Michelangelo´s Last Judgment were naked, few exceptions were Jesus Christ and Virgin Mary.

 

 

In the Roman Basilica di Santa Maria sopra Minerva we are encountered with an athletically built and naked Jesus who standing in contrapposto triumphantly holds on to his cross. It can be understandable that Pope Pius IV had Michelangelo’s student Daniele da Volterra covering the genitals of the naked figures of the Last Judgment with various imaginatively draped pieces of clothing. Something that gave Volterra the nickname Il Braghettone, The Breeches Maker. It must have been somewhat awkward for a prelate to perform the sacrosanct Eucharist while crowds of naked flesh collapsed down the wall in front of him. However, it is more difficult to put up with the ridiculous prudishness which is the reason to why Michelangelo’s naked Christ currently is disfigured by an ugly, brownish lump of metal.

 

 

The combination of muscular, naked men and bombastic heroism has since Michelangelo had a troublesome presence in the public space. Especially if such images were created by artists who lacked in the artistic genius of masters such as Bernini, Canova, Thorvaldsen, or Rodin.

 

In Rome I came across one of the strangest museums I have ever visited. I was attracted by its name – Museo H.C. Andersen assuming it was dedicated to the great Danish storyteller, one of my favorite authors who actually spent some time in Rome. His first novel, The Improvisatore, was based on his Italian experiences and became a success in Germany and France. However, it turned out that the museum had nothing to do with Hans Christian Andersen, instead it was the Norwegian-born sculptor Hendrik Christian Andersen’s (1872-1940) large studio and sculpture collection that he at the time of his death had bequeathed to the then Fascist Italian State. The museum was not opened to the public until 1978 and is in all its grotesque horror actually worth a visit – room after room filled to the brim with white marble statues depicting tall, muscular, naked men and some women, who, among other things, juggle with babies.

 

 

Andersen was an idealistic fanatic who throughout his working life sought to realize his dream of a World Capital, which according to him would be top modern and freshly constructed according to his own elaborated plans and equipped with morally uplifting art and architecture:

 

a fountain of overflowing knowledge to be fed by the whole world of human endeavour in art, science, religion, commerce, industry, and law; and in turn to diffuse throughout the whole of humanity as though it were one grand, divine body conceived by God, the vital requirements which would renew its strength, protect its rights, and enable it to attain greater heights through a concentration of world effort.

 

Pooh! Maybe a beautiful and inspiring thought and Andersen did not lack, wealthy patrons, even Mussolini appreciated his muscle-swelling titans. What may seem strange, however, is that the refined aesthete and renown author Henry James was attracted to this passionate, thirty-year-younger zealot, endowed with a somewhat dubious sense of beauty.

 

 

The passionate letters the respected and world-famous author addressed to the handsome Norwegian, every so often since they met in 1899 until James’s death in 1916, testify that it was not Andersen’s art and ideals that had attracted Henry James. In the Irish author Colm Tóibín's novel The Master, Andersen is portrayed as an opportunistic schemer who tried to use the support of the aging and besotted James to help up his career.

 

 

The slight dizziness I assume most visitors suffer from while being confrontated with all the inflated, somewhat dubious and hollow fervor that prevails within the walls of Museo H. C. Andersen, is also conveyed by Nazi depictions of muscle-swollen, naked supermen. Marble giants that arouse more disgust than feelings of pride and patriotism. Josef Thorak’s and Arno Breker’s, i.e. Nazi Germany’s two “official sculptors”, soulless beefcakes are actually more scary than any rotting zombie carcass.

 

 

Any totalitarian and basically art-hostile State seems to have an undisguised predilection for masculine and naked bodybuilder-art. The Soviet Union was filled with a plethora of such muscle gluttony. For example, the huge monument ensemble in Volgograd called Rodina-mat' zovyot – The Motherland Beckons, which in 1967 was erected to pay tribute to Stalingrad's fallen heroes, planned and constructed by Yevgeny Vuchetich and Nikolai Nikitin. In its centre rises a no less than 85 meters high statue of Mother Russia. Certainly a mother who, in all her patriotism, appears as somewhat frightening, surrounded as she is by heavily armed and muscular soldiers.

 

 

Inspiration for Mother Russia, and for a wealth of other over-sized monuments around the world, included Vera Mukhina’s colossal Worker and Kolkhoz Woman. This striking sculpture did in 1937 adorn the Soviet pavilion, which during The Paris International Exposition of Art and Technology in Modern Life was erected opposite Nazi Germany's contribution, which that likewise was filled with muscular presentations of soldiers and workers.

 

 

Such inflated and soul-dead Mastodon Art is far from obsolete. As recently as 2010, a fifty-metres-high African Renaissance Monument was inaugurated in Senegal’s capital Dakar, with a muscle-swelling macho giant followed by his wife in the same forward advancing position as Mukhina's Worker and Kolkhoz Woman, though with the slight difference that the man in his left hand does not brandish a hammer but, in a manner of several of Hendrik Christian Andersen’s sculptures, holds a baby boy who pints out the direction forward. This grotesque “work of art” was created by the Romanian sculptor Virgil Magherusan, who apparently is incurably infected by the worst Soviet bodybuilder-art.

 

 

The above-mentioned artistic abominations might be described as a triumphs of ideal bodies, where the human frame has become an empty envelope; a construction, a machine devoid of any personality. Who exactly are Vuchetich’s Mother Russia, Mukhina’s Worker and Kolkhoz Woman and Magherusan’s Africa – everyone and nobody at all; empty, chilly shells without any hints at internal characteristics and properties.

 

I wonder if certain anatomists, pathologists and surgeons do not look at the human body in a similar manner – as some kind of machine that may be repaired at best. Cole Porter's superb and witty The Physician comes to mind:

 

Once I loved such a shattering physician,
Quite the best-looking doctor in the state,
He looked after my physical condition
And his bedside manner was great!
[...]
He said my bronchial tubes were entrancing,
My epiglottis filled him with glee,
He simply loved my larynx
And went wild about my pharynx,
But he never said he loved me.
[...]
And though, no doubt,
It was not very smart of me,
I get on a-wracking of my soul,
to figure out why he loved every part of me,
And yet not me as a whole.
[...]
He said my maxillaries were marvels,
And found my sternum stunning to see,
He did a double hurdle
When I shook my pelvic girdle,
But he never said he loved me.

He lingered on with me till morning
And when I went to pay him his fee
He said, "Don't be funny,
It is I who owe you money"

Ah! but he never said he loved me.

 

Porter’s usual rhyming equilibrism ends with an aspect of doctor and patient that in modern times has become increasingly important – the payment for medical attention. It is a well-known fact that many persons are attracted to the medical profession by the large incomes it may generate, something that the cartoonist Frank Reynolds (1876-1953) 1925 pointed out in a satirical drawing in the British satirical magazine Punch:

 

Doctor: What did you operate on Jones for?

Surgeon: A hundred pounds.

The doctor: No, I mean what had he got?

Surgeon: A hundred pounds.

 

 

There are several versions of The Physician and as usual the best are generally sung by Cole Porter himself. Julie Andrews made a strange version of the couplet in William Wyler’s film Star, which was a failure in 1968, although it may not be quite as bad as its reputation. Strangely enough, Andrews sings the song in the form of an initially knitting lady of a harem:

 

 

https://www.youtube.com/watch? v=IZH_AsTieaE&list=RDIZH_AsTieaE&start_radio=1&t=1&ab_channel=S7ilver

 

In contrast to the exterior of our bodies, the interiors have seldom been portrayed as neither heroic nor inspiring. Although they are hidden within each and everyone of us, our internal organs are generally unknown to the nonprofessionals and if exposed, they might arouse both fear and disgust. As with the onlooker in Thomas Eakins’s depiction of a public operation performed by Dr. Samuel D. Gross in 1875 at Philadelphia Medical College.

 

 

Eakins’s painting shows both people's discomfort with blood and intestines, as well as scientists’ interest in what our interior organs really look like and how they function. Contrary to popular belief, autopsies were during the Middle Ages not at all banned by the Church, but it was not until 1315 that a public “corpse opening” occurred. It took place for teaching purposes at the University of Bologna, under the direction of Mondino di Luzzi. What di Luzzi intended to do was actually proving that a human individual’s internal organs and their functions largely corresponded with Galen's discoveries, despite the fact that this ancient physician only had performed autopsies on animals.

 

An inquisitive artist like Lionardo da Vinci went further than his fellow artists, who generally only were interested in the exterior of a body and possibly its musculature. More than anyone before him, da Vinci penetrated further and further into the human body and furthermore produced detailed and impressive drawings of our internal organs.

 

 

The Flemish Andreas Vesalius (1514-1564) was the one who finally set out to explore the interior of a human being even more thoroughly. Like an explorer venturing into the white spots of an ancient map he dug deep into the human body and tried to establish the connection between the inner organs and find out how everything interacted. Like the artists who before him, through direct observations and calculations, had overthrown Vitruvius’s rules of human proportions, Vesalius deepened and denied Galen's theories about the appearance of internal organs, their relationships and functions. After becoming a professor at the University of Padua in 1537, Vesalius began to use body openings as part of his teaching and thus became the first physician to lecture while cutting up a body and demonstrating the organs.

 

 

Autopsies soon became popular attractions at the universities of Padua, Pisa and Bologna. After a few years, anatomy theaters" had been built at several universities around Europe. Below is the anatomy theater in the Gustavianum of the Swedish Uppsala University, which was built in 1663 and where public autopsies were performed for paying audiences.

 

 

In Venice, Vesalius met in 1542 with Jan Stephan van Calcar, a pupil of Titian and together they had already in 1542 produced an epoch-making and magnificent study of the human body De humani corporis fabrica libri septem, Seven Books about the Stucture of the Human Body.

 

 

It is one of Vesalius’s books that is opened up by the foot of the robber Aris Kindt’s corpse in Rembrandt's painting depicting how Dr. Nicolaes Tulp 1632 presented his annual lecture for the members of the Amsterdam Surgeons’ Guild. Kindt had been executed by hanging a few hours before the lecture began. His left arm had then carefully been cut open and prepared by a surgeon-barber, before it was time for Tulp to begin his demonstration cum lecture.

 

 

Even though science now is familiar with the tiniest details of our internal organs, muscles and bone structure, our interior continues to be unknown territory for most of us. Our interest in our internal organs is mixed with a certain, eerie feeling making most of us reluctant to be confronted with the sight of opened bodies, surgeries and even blood. Anxiety about such things might be connected with our wonder about and fear of death, the final event we all have to face and thus makes us all equal. Thus a human corpse represents each and everyone of us. As in the Medieval dances of death, a carcass makes us realize there is no difference between a lord and a slave.

 

 

Perhaps it was fear, wonder and fascination with death that used to draw people to public executions, torture and autopsies. The combination of show and science that attracted onlookers to the universities’ public dissections has currently been revived by the German anatomist Gunther von Hagens, who has invented a method to preserve biological tissues down to the smallest detail. von Hagens calls his method plastination and runs three large plastination centres – one in the town of Guden, divided between Germany and Poland, one in the Chinese city Dalian and one in Bishkek, the capital of Kyrgyzstan.

 

 

Since 1995, von Hagen’s Body Worlds exhibitions have been visited by more than fifty million people and presented in more than 140 cities around the world. They display entire animal and human bodies, plasticized in lifelike poses revealing different internal organs, structures and systems.

 

 

Wearing a hat similar to the one Dr. Tulp wore on Rembrandt's painting, and which von Hagens now always wears, he did in 2002 in London perform the first public autopsy in Great Britain in 170 years. von Hagens has later staged similar, sold-out events in other cities. I find von Hagen's activities rather distasteful, perceiving them as some kind of profanation of the human body’s traditional sanctity, done for commercial purposes in the guise of “science”.

 

 

A number of works of art have emphasized the dichotomy between a desirable female body and the profanation an autopsy is often considered to be.

 

 

Compare, for example, the anatomist’s hesitation to cut up a beautiful female body in a painting by the Czech artist Gabriel Cornelius Ritter von Max (1840-1915), with the more “cold” and clinical rednition of the Swiss artist Annie Stebler-Hopf (1861-1918).

 

 

Several artists have shown a delicate skill when it comes to depicting the beauty of the naked female body and have done so with a sensuality far removed from the soulless renderings of fascist athletes. Consider, for example, how Hades grabs Proserpina’s thigh in a sculpture by the only 23-year-old Bernini in Rome's Borghese Gallery.

 

 

To a greater degree than versions of nude men, works of art depicting naked women tend have a voyeuristic, alluring trait. They may represent men spying on desirable bathing nymphs, as in Dominichino's Diana's Hunt found in the same place as Bernini’s The Rape of Prosperina. abduction.

 

 

And similar motifs depicted by Renoir and Boucher.

 

 

Through their “soft porn” depictions of desirable women Boucher's exquisite rococo paintings became very popular and the artist was praised for his outstanding “ability to portray an attractive female rear.”

 

 

The Swedish painter Anders Zorn’s renditions of attractive dalkullor, Dalecarlian damsels, are just a sensual as Boucher’s contributions to the same genre.

 

 

Zorn was at least as skilled as Boucher in producing seductive female bottoms and his fresh depictions of Nordic nature in which nude women move about with great naturalness are more genuinely authentic than Boucher’s, after all, exaggerated artificiality.

 

In all their unadulterated and hardly psychologically profound sensuality, artists such as Titian, Zorn, Boucher and Renoir evidence great artistic skills, and so does Jean-Auguste-Dominique Ingres, who has been called “the Mozart of art”. In his portrayals of women, not the least in his astonishing Turkish Bath, which final version Ingres painted in 1862, when he was eighty-two years old, he excels in depictions of desirable female bodies.

 

 

Visual presntations of harems are certainly representative of the mixture of lust, desire, control and ownership hidden in what has been termed the male gaze, which characterizes so many artistic representations of women. It is found for example found by Titian's organ player who has been distracted (or inspired?) by the exposed allurements of a naked Venus. An effect the female body quite naturally has on most men and which is clearly evident from a lone woman's confrontation with the unveiled judging male gaze of a group of men in a street of Milan.

 

 

Likewise, the contrast between a luxuriant female body and the withering one of an aging woman is a common vanitas, a rendering of the transience of life, futility of pleasure, and certainty of death.

 

 

There is no denying that in most societies women have been considered subordinate to men, even as their property. In both art and medicine, women have often been viewed and interpreted from a “male point of view”. This applies to both women’s bodies and diseases, something that came to my mind with full force when I sometime in the eighties read Edward Shorter’s revealing A History of Women's Bodies. In his book Shorter described how religion and medicine within a patriarchal framework have discriminated against women, primarily by disregarding their physical and mental health. Male chauvinists have denied women and girls the care their specific physique and various societal roles require.

 

 

I had Shorter's book in strong memory when I several years ago visited the Andean highlands and interviewed women about their life situation. I had previously discovered that as a stranger, and even more so as a foreign man, I could best approach the reserved, shy and often very withdrawn women if I did so in the company of a local and respected midwife. What mainly upset me was the deplorable state of health of several of the women I met. I assumed it was the midwife’s presence and my total alienation that made the women reveal their physical pains and problems.

 

 

Several of them suffered from various stages of vaginal prolapse, uterine cancer and several other serious health conditions that particularly affected the female reproductive system. Diseases caused by congenital malformations or difficulties during pregnancies that they generally had suffered far to early in life and which afterwards became far too frequent. Women’s suffering could also be the result of untreated infections, poor hygiene, inadequate preventive care, hard work and sexually transmitted diseases. Ailments that affected the reproductive system were considered extremely shameful, concealed and hidden. Everything related to the female body was burdened by prejudice, chauvinism, and religious bigotry. My encounter with these women made me realize that equality is not exclusively a matter of equality between men and women, physical differences between the sexes must also be taken into account and addressed.

 

Unfortunately, my opinions often fell on deaf ears when I later came to work at UNESCO’s gender equality department. Especially my female boss did not want to hear about issues like women's special physique. Her unavailing discourse was that women’s complaints were solely due to social injustices caused by male chauvinism. Of course, this was quite true, but it could not mean a denial that women’s bodies are different from men’s. Ignorance of women’s different physical constitution has over the centuries caused unnecessary suffering and prevented their well-being. O top of that women have been forced to suffer shame for sexually transmitted diseases and cruel, completely unnecessary genital mutilation.

 

 

A female experience that men are completely excluded from is childbirth, and the incredible pains and dangers it can bring about. Since time immemorial, childbirth has almost exclusively concerned women – the expectant mother, the midwife, female friends and relatives. Men were generally prevented from participating in the process. What midwives lacked in formal, academic training, they compensated through experience and ancient traditions.

 

 

With the emergence of a professional medical profession and with it an increased interest in an income-generating business, it became during in the latter part of the 18th century increasingly common for male doctors to take an interest in births among wealthy people in the upper and middle classes. Generally, these doctors opposed traditional methods of childbirth. Before male involvement, women generally gave birth in a partially upright position, often in specific birth chairs, or they hung by their arms so midwives could take help from gravity, while other women supported both the midwife and the birth-giving mother. Since male obstetricians, on the other hand, preferred that the expectant mothers remained in bed during the birth process, they were called accouchers, from the French á coucher, go to bed.

 

 

It was claimed that surgeons were better educated in scientific medicine than midwives, who relied on popular medical traditions. In several countries, midwives were even gradually legislated against in favour of male doctors. In his book, Edward Shorter claimed that the increasingly male-dominated delivery techniques were initially to the detriment of the expectant mothers, causing unnecessary inconvenience and suffering.

 

For centuries, childbirth had not only been a female activity exclusively focused the actual birth procedure, it also involved support and help during pregnancy and aftercare. Midwives were generally, unlike men, mothers themselves and could thus consider ailments and dangers from a female perspective. Several of them were also knowledgeable about how to alleviate labour pains and were furthermore experienced in more controversial, and often secretive areas – such as how to prevent pregnancy and abort fetuses. The midwives knew quite well, through their own – and collective experiences, as well as wide range of ancient traditions, how a female body functions and how it reacts to pain.

 

 

Until now, the role of women in the healing and care of the sick and injured has generally been marginalized. This does not mean that it has not been decisive. Responsibility for the welfare of family, relatives and even strangers has actually been considered as a female duty, even as part of their nature. An approach which meant that the role of women in healthcare was taken for granted and they were thus offered neither education. nor payment. If there existed some form of general medical care, it was generally unpaid nuns who in Europe took care of the sick and they were assumed to gain their skills and knowledge through practice. Well into the twentieth century, doctors were almost exclusively men and nurses were subordinate to them in almost everything. In addition, they were paid significantly less, if they could count on any salary whatsoever for their hard work. Men in white were, and generally still are, the princes of hospitals and it is/was common for them to treat women as subordinate servants. Something that manifested, for example, through the hospitals’ big rounds when the chief physician accompanied by assistant doctors and male doctoral candidates visited bedridden patients, while nurses remained discreet in the background.

 

 

It was not until the bloody massacres and modern warfare of the 19th century that female nurses gained a greater role and schools began to be set up to train them in health care. However, their education was generally entirely hospital-based and had well into the twentieth century an emphasis on practical experience. Despite their increased education, nurses continued to be largely unpaid in many places, and in Catholic countries they were generally still nuns.

 

 

During the last century, it was again warfare that improved the position of women in healthcare. During World War I, nurses were integrated into the war effort, and during World War II, warring nations established units with specifically trained nurses. For example did the Nazis, who were otherwise much more reluctant than, for example the British and Russians to engage women in the war industry, recruit more than 40,000 female nurses for their armies.

 

Over time, the fact that male doctors became increasingly involved in obstetrics also became crucial for the avalanche-like development of the medical profession. In my opinion, this is the area where science has actually achieved an incredible success that has largely been beneficial to human well-being, contributing to increased compassion and a reduced brutality in everyday life.

 

 

Due to the immense pain and risk of fatal infections, surgical procedures were during millennia limited to superficial operations, as well as amputations and trepanation. It was through male obstetric care that the first breakthroughs in guaranteeing sterility in healthcare took place. The first steps towards the discovery of the role of bacteria and viruses in infections took place in 1846 when Ignaz Semmelweiss discovered that more women died in maternity wards staffed with male surgeons, than those cared for by female midwives. Semmelweiss was able to trace the cause to the fatalities to male medical students who did not wash their hands properly after dissecting carcasses. Although Semmelweis’s sanitary recommendations were largely ignored and he himself was driven to madness, the bacterial theory and research developed after his death. Semmelweis is now recognized as a pioneer in aseptics and the prevention of nosocomial infection, hospital illness.

 

The presence of male doctors at births made them realize the immense pain caused by disturbed nerve pathways, which led to anesthesia methods becoming increasingly developed. Advances that, together with aseptics, enabled surgical interventions in the body’s interior. It was during a birth in Edinburgh in 1847 that James Young Simpson used chloroform anesthesia and after the same method was used in 1853 when Queen Victoria gave birth to Prince Leopold, anesthesia spread around the world. When Robert Koch in 1879, beyond any doubt, succeeded in establishing that infections are spread by bacteria, and in 1881 introduced heat sterilization of all surgical instruments, his contributions, combined with various forms of anesthesia, made medical sciences ttake huge steps forward.

 

 

However, the fact remains, as I stated by the beginning of this journey through our body consciousness – time gnaws at body and soul. An artist doctor like Paul Marie Richer (1849-1933) might summarize this blog post. As a skilled anatomist, he translated his knowledge into sculptures in which he in a true 1920’s spirit praised the athletic, male body.

 

 

However, in his art, Ticher also depicted the ravages of age and disease and he then generally chose to depict them through renditions of female bodies, as here by an old woman suffering from Parkinson's disease.

 

 

Several artists have been fascinated by how age has changed the look of their faces. Over the years, Rembrandt made more than eighty self-portraits.

 

 

Even more ruthless to herself than Rembrandt ever was in his depictions of himself was the ingenious Finnish-Swedish artist Helene Schjerfbeck (1862-1946) in her more than forty self-portraits.

 

 

Rembrandt and Schjerfbeck created their magnificent art until they died and they during all that time in full use of their senses. A tragic case, which visually indicated the decay of body and soul, was William Utermohlen (1933-2007). He was born in Philadelphia, USA and came to England in 1957. Utermohlen was a relatively successful artist and was offered some official assignments to create some impressive frescoes in synagogues and hospitals.

 

 

However, Utermohlen became best known for the large paintings he began to execute in the early 1980s and which he called Conversation Pieces. They depict how people converse across a table. In 1995, Utermohlen was diagnosed with Alzheimer's disease and hid Conversation Pieces began to change character. At first, the paintings had mainly focused on conversations he had with his wife Patricia, an art historian, and in them Utermohlen paid homage to the warm, cheerful atmosphere of their shared home.

 

 

During the 1990s, the conversation groups were expanded with friends and acquaintances, but the intimate atmosphere was maintained. Gradually, however, perspectives began to shift; objects and people seemed to become separated, their volume and size change. Nevertheless, between 1991 and 1994 Utermohlen’s skills as a realistic artist seemed to be well maintained, his illness suddenly took a turn for the worse.

 

When Utermohlen painted his lasy Conversation Piece by the end of 1995, he depicted himself sitting alone with bent back at the usual table with a cup of coffee in front of him. However, the surroundings have now become sterile and empty, deserted and stylized. Above the solitary Utermohlen a large skylight opens up, outside of which there is no glimpse of the landscapes, which were visible in his other Conversations Pieces, but an empty, blue sky with the same colour as the apartment’s floor.

 

 

Utermohlen did not stop painting in 1995, though after that he only made self-portraits, until the last painting had been completed in 2000, after that he was finally lost in the dark confusion of his brain. This state of mind lasted another seven years. Utermohlen's last self-portrait is gray and dissolved; a cracked, terrifying death mask.

 

 

An eerie image making me associate with Voldemort´s face in the Harry Potter movies.

 

 

I do not want to end this blog entry of the body’s mysteries in such a gloomy key, but finish with another of Anders Zorn's tributes to the female body within a summer sunny Sweden anno dazumal.

 

 

Bordin, Giorgio and Laura Polo D´Ambrosio (2009) La Medicina. Milano: Mondadori Electa. Dürer, Albrecht (1989) Schriften und Briefe. Leipzig: Reclam. Hughes, Robert (2003) Goya. London: Vintage. Plato (2004) Theaetetus. London: Penguin Classics. Pliny the Elder (1991) Natural History: A Selection. London: Penguin Classics. Porter, Roy (2002) Blood and Guts: A short history of medicine. London: Allen Lane. Shehadeh, Raja (2002) Strangers in the House: Coming of age in occupied Palestine. London: Profile Books. Shorter, Edward (1984) A History of Women's Bodies. London: Pelican Books. Tobin, Richard (1975) ”The Canon of Polykleitos,” American Journal of Archaeology Vol. 79, No. 4. Tóibín, Calm (2005) The Master. New York: Scribner. Villon, François (2013) Poems, translated by David Georgi. Evanston IL: Northwestern University Press. Winckelmann, Johann Joachim (1981) Geschichte der Kunst des Altertums. München: Borowsky.


 

 

 

 

 

12/06/2020 18:45

Under dessa COVIDtider gör sig tiden mer påmind än vad som annars brukar vara fallet. Under dessa dagar av isolering från familj, vänner och världen i övrigt borde väl tiden släpa sig fram. Men det tycks faktiskt inte vara så. Kan det vara årstiden, med dess fallande löv och regn, som gör så att dagarna flyr undan så snabbt? Snarast är det tristessen, de enahanda dagarna, bristen på umgänge och omväxling som gör den ena dagen lik den andra och får tiden att framstå som ett kort vinddrag i oändligheten. Det är nu onsdag kväll, snart dags att gå till sängs, det var så alldeles nyss – en annan onsdag kväll och tid att gå till sängs. Som på ålderdomshemmet.

 

 

Jag försöker mig på en selfie, en bild av den undflyende tiden. Kan inte begripa att någon finner nöje i att ta kort på sig själv. För mig är det tragiskt att betrakta det där patetiska nyllet, En grå och trist gubbe. Som när jag hör min egen röst, helt i avsaknad av den sonoritet och moderation jag inbillar mig höra då jag talar. Då jag däremot på en inspelning tvingas lyssna till min röst irriteras jag av tonarten, rytmen och rösten. Låter jag verkligen så? Har min röst alltid varit sådan? Mitt utseende har under alla förhållanden förändrats.

 

Småler åt eländet och drar mig till minnes en bok jag läste av den palestinske advokaten och politikern Raja Shehadeh, i vilken han bland annat beskriver hur hans temperamentsfulla farmor blir rasande på stadens fotograf:

 

När hon vid slutet av sina sextio år konfronterades med ett passfoto, gick hon omedelbart för att skälla ut fotografen: ”Vad är det här för slags bild? Ni borde skämmas för att ha tagit ett sådant fotografi. Vilken fräckhet. Men det verkar som om inte inte har någon skam i kroppen. Ingen skam.” Hon spände blicken i honom, som uppenbarligen ville säga det självklara, men hon tillät honom inte göra det.

 

 

Jag går tillbaka i tiden och söker efter kort på en en yngre Jan Lundius, men finner i min dator inga fotografier på den ynglingen. De ligger i en låda på vinden i Bjärnum. I min dator finns enbart ett gammal klassfoto. Hur har det hamnat där? En sjuårig Jan står bakom Maud. Den ende pojken med långt hår. Jag går i första klass, bakom oss står vår fröken – Maj Ahle. Jag träffade henne i Hässleholm för fyra år sedan, hon närmade sig då de nittio och var sig lik. Hon mindes mig väl, men kom inte ihåg att hon en gång gav mig en örfil. Men jag minns den och även i vilket samband hon gav mig den. Den där lille pojken på kortet. Han med den stora kalufsen. Är det verkligen jag? Finns han kvar i mig? Delar vi fortfarande samma kropp?

 

 

Det blir dagens tema, idén till ett blogginlägg. Den inre och yttre kroppen. Hur de åldras och förändras. Hur okända de är för honom som nu släpar omkring med dem. Betraktar åter selfien jag nyss tog. Kan jag i dragen finna spår av livet jag levt, är själen synlig i det yttre?

 

Läser med nöje och fascination om skurken och poeten François Villon. Vi känner honom från hans diktning och samtida rättegångsprotokoll. Antagligen var han född 1431, något som räknas ut genom uppgifter i hans mästerverk Det stora Testamentet där han säger sig vara trettio år. Efter 1463 försvinner han helt ur sikte.

 

 

Son till fattiga föräldrar fostrades Villon av en släkting som var präst och som sedermera fick honom inskriven vid Paris Universitet, där han vid tjugo års ålder blev filosofie licentiat i kanonisk rätt. Men redan då var Villon förlorad bland krogar, bordeller, tjuvar och äventyrare. Rättegångsprotokoll berättar att han 1455 vid ett bråk över en prostituerad flicka dödligt sårat en präst. Kort därefter stal han med sina kumpaner teologiska fakultetens kassakista. Därefter drog gänget land och rike runt. Under namnet les coquillards, snäckmännen, spred de skräck och oro omkring sig.

 

Villon greps, dömdes till döden och skrev i fängelset sitt Stora Testamente. Mot förmodan benådades han efter att ha avgett en revers på att inom 3 år betala tillbaka de pengar han stulit från den teologiska fakulteten. Det är tveksamt om han någonsin betalade något av dem. Ett år senare greps han åter för något brott, torterades och dömdes att hängas. Han skrev då sin makalösa De hängdas ballad, fick domen upphävd och dömdes till förvisning från Paris. Sedan vet vi inget mer om honom. Första upplagan av Villons skrifter kom ut 1489, men då var han säkert död sedan länge.

 

 

Läser nu åter Villons dikter och finner att de till största delen handlar om livets korthet, åldrande, död och förgänglighet – Mais ou sont les neiges d´dantan? Men var är snön, som föll i fjor?

 

La mort le fait frémir, pâlir,

Le nez courber, les veines tendre,

Le col enfler, la chair mollir,

Jointes et nerfs croître et étendre.

Corps fémenin, qui tant es tendre,

Poly, souef, si précieux,

Te faudra il ces maux attendre?

Oui, ou tout vif aller ès cieux.

 

Nu krökes näsan, ådror sträckas.

Se, döden bleker alla drag,

när leder tänjas ut och knäckas,

och köttet mjuknar för hans tag.

Du kvinnokropp som är så svag,

du skinande, kostliga och viga,

vill du ej möta smärtans dag,

må levande till skyn du stiga.

 

 

Med Villons dikter i skallen gick jag efter familjens upprepade vädjanden till doktorn och blev grundligt undersökt – utan och innan. Bland annat utsattes jag för två ultraljudsundersökningar. En av hals och strupe och en av inälvorna. Kopplades till en ultraljudsmaskin och konfronterades förundrad med suddiga presentationer av mitt inre.

 

 

I mörkret av mitt inre bultade hjärtat. Denna mirakelmuskel som oförtrutet slår sina rytmiska slag, dag som natt. År ut och år in. Den har nu hållit mig vid liv i sextiosex år. Märkligt att lyssna till och se hur hjärtat oavbrutet kämpar vidare mot åldrande och död. Några år efter vår tideräknings början beskrev Plinius den äldre hjärtat:

 

Det har en speciell rytm och sina egna rörelser som om det vore en andra levande varelse inuti kroppen.

 

 

Se, lyssna och förundras – detta pågår vare sekund, varje minut du är vid liv: https://www.youtube.com/watch?=UMTDmP81mG4&ab_channel=NucleusMedicalMedia

 

Jag lyssnar till doktor Bacci medan han studerar mina testresultat. Ser mig omkring i rummet, med dess inramade utbildningcertifikat från Rom och USA, modeller på inre organ, våg, undersökningssäng och regnet som faller i grådasket utanför fönstret. Hur många gånger har jag befunnit mig i sådana rum?

 

Med min mor hos doktor Bengtsson i Hässleholm. En gång då jag haft våldsamt näsblod stoppade han upp tamponger i näsgångarna. Då han drog ut en av dem knäcktes näsborrarnas mellanvägg. Vet inte hur gammal jag var, men skadan är kvar. Knappast en omvälvande upplevelse. Den syns faktiskt på min selfie och det gör även märket efter det att en annan läkare av misstag bränt sönder ett blodkärl på min överläpp.

 

Tänker på alla dessa mer eller mindre heroiska husläkare världen över. Fotografen Eugene Smith (1918-1978) jämförde sitt arbetssätt med en pjäsförfattares och poängterade att han genom sina fotografier sökte berätta en historia. Ett av hans mästerverk är en fotosekvens som han 1948 på beställning av Life Magazine gjorde om Dr Ernest Guy Cerianis vardag. Doktor Ceriani betjänade dygnet runt 2,000 männsikor i den lilla staden Kremmling, någonstans bland de Klippiga Bergen. Historien var tänkt att poängtera USAs stora behov av husläkare och räknas nu som ett bestående ideal för effektitivt berättad fotojornalism.

 

 

Bland Smiths fotografier greps jag av bilden av en äldre man som ligger på en undersökningsbädd. Han har den hjälplöst oroade blicken som många av oss får då vi genom insikten om våra kroppsliga tillkortakommanden och plågor, blivit hjälplöst utlämnade åt en vårdpersonals kunnande, bedömningar och förmåga.

 

 

Hur vårt liv, hela vår existens vilar i händerna på läkarvetenskapen och dess tjänare.

 

 

Den spanske realisten Antonio López Garcia har i sin konst framställt våra skröpliga kroppars försvarslösa utsatthet. Det kan röra sig om en naken kvinna i ett badkar.

 

 

Men även om en patient som genom sladdar och kateter kopplats till urinbäcken, EKGmätare och näringslösningsflaskor.

 

 

Eller som utmattad, med en telefon vid sin sida, hämtar sig efter någon omfattande operation.

 

 

Konsten skildrar ofta sådan hjälplöshet. Rembrandt tecknade sin älskade Saskia i en sjukbädd där hon snart i tuberkulos skall möta döden, endast tjugonio år gammal.

 

 

Vår hjälplöshet är kanske som störst inför ett barns sjukdom. Vem kan inte identifiera sig med en annan holländsk mästares, Gabriel Metsus framställning av en mor med sitt sjuka barn? Även jag har mött den trötta, uppgivna, men likväl tillgivna blicken hos ett sjukt och älskat barn.

 

Sjukdom och galenskap har sällan skildrats så passionerat och insiktsfullt som av Francisco de Goya. Någon gång under 1819, döv, plågad av ålderdomssvaghet och oro för att bli galen isolerade han sig i sin lantliga bostad utanför Madrid, La quinta del sordo, Den döves hus. Direkt på väggarna målade han där med olja skildringar av det inre och yttre tumult som plågade honom.

 

 

På ett självporträtt från samma tid ser vi Goya, matt och uppgiven i armarna på sin läkare och vän Eugenio García Arrieta. Under målningen, som han skänkte till Arrieta innan denne reste till Nordafrika för att studera böldpestens verkningar, skrev Goya:

 

Goya, i tacksamhet till sin vän Arrieta: för den vård och medkänsla genom vilken han räddade hans liv under den akuta och livshotande sjukdom som drabbade honom vid slutet av 1819, då han var sjuttiofyra år gammal. Han målade tavlan 1820.

 

 

Vi färdas ständigt mot Döden. Som i Holbein den yngres magnifika dödsdansskildringar. Paret som glömskt i sin kärlekslycka och fridfulla välbefinnande av ett triumferande skelett förs till sin död. En gammal man som stapplar mot sin grav, vägledd av sina krämpor och en cittraspelande benrangelsman, som stödjande håller honom kring ena handleden.

 

 

Är Döden skrämmande? Jag vet inte. Det avtryck den gjort på de kroppar jag sett har varit fridfullt. Som i Silvestro Legas målning av den avlidne Giuseppe Mazzini. Livet har flytt från en man som kämpat för ett enat och självständigt Italien. En övertygad, djupt religiös nationalist som eftersträvat vad han betecknade som ”en social, demokratisk republikanism”. Mazzini blev till en inspiration för en mängd postkoloniala ledare världen över. I Legas målning är Giuseppe Mazzini en kropp, intet mer, men likväl ett monument över sig själv.

 

 

Jag var ensam med min far då han dog och kom till min mor ett par timmar efter det att hon dött. Då jag såg deras lik greps jag av en känsla liknande den jag får inför Legas målning av den döde Mazzini. I sin död var mina föräldrar vackra. Det fanns inget liv hos dem, men deras kroppar tycktes bevara vad jag älskat hos dem.

 

Min kropp omsluter inte enbart mitt jag, det vill säga mitt självmedvetande, mitt tankeliv, det jag uppfattar som min existens. Då jag på ultraljudets skärm såg mitt bultande hjärta insåg jag att kroppen även innesluter en värld som i stort sett är okänd för mig; inre organ, blodkärl, muskler och skelett.

 

I en av sina många teckningar visar Albrecht Dürer (1471-1528) var han känner inre smärtor, det rörde sig antagligen om leverbesvär.

 

 

Dürer var likt sin tjugo år äldre konstnärskollega Lionardo da Vinci (1452-1519) en oförtröttlig utforskare av naturen och likt honom även på jakt efter livets hemligheter; harmonier, proportioner, själens natur och säte.

 

Under Medeltiden hade de flesta filosofer, forskare och konstnärer sett naturen genom färgade linser. Det kunde röra sig om Bibelns, men också om Aristoteles beskrivningar av världens uppbyggnad och funktion, eller Vitruvius spekulationer om mänskliga proportioner, baserade på matematiskt fastställda mått.

 

 

da Vincis gränslösa nyfikenhet, skarpa iakttagelseförmåga och konstnärliga skicklighet fann snart att mycket hos Aristoteles, och speciellt Vitruvius, inte stämde överens med verkligheten. Han mätte och tecknade manliga modeller, speciellt en man vid namn Caravaggio och jämförde sina iakttagelser och beräkningar med vad Vitruvius kommit fram till.

 

 

Några år senare kom Dürer under sina två besök i Venedig i kontakt med skriftställare som var väl förtogna med den latinska och grekiska litteratur som var i färd med att kullkasta vedertagna åsikter. Givetvis diskuterades bland dem Vitruvius skrifter och antagligen även Galenos medicinska iakttagelser, av vilka en del också berörde mänskliga proportioner.

 

Efter sitt sista venetianska besök 1507 började Dürer förbereda en omfattande instruktionsbok om målarkonstens grunder. Snart hade han dock fastnat hos Vitruvius och dennes teorier kring människans proportioner. Säkerligen helt ovetande om da Vincis tidigare studier började Dürer mäta människor och räkna ut förhållandena mellan olika kroppsdelar. Dürer gick betydligt mer systematiskt tillväga än da Vinci och mätte en stor mängd män, kvinnor och barn.

 

 

Först mätte han avstånden mellan olika delar av kroppen och beräknade ut deras inbördes förhållanden och jämförde dem sedan med den uppmätta individens längd. Sedan eliminerade han mindre avvikelser tills dess han funnit vad som kunde vara ett medelvärde. Därefter delade Dürer upp varje undersökt och noggrant avtecknad kropp i sex delar, som han jämförde med varandra, samt vikten hos den avbildade personen.

 

 

Dürer backade inte inför de svårigheter som uppkom då han studerade såväl disproportionerliga gestalter, som de förändringar i kroppslig harmoni som en ökande ålder gav upphov till. Inte minst studerade han sig själv. Han sökte efter tecken på hur kroppsidealet kunde förändras i enlighet med en persons leverne, psykiska konstitution och stigande ålder.

 

 

Dürers mål var tvåfaldigt – dels ville han finna huruvida absolut skönhet kunde avspeglas genom perfekt kroppslig harmoni, dels ville han underlätta för en konstnär att urskilja huruvida avvikelser från ett sådant ideal kunde avslöja individuella, främst psykologiska, särdrag. Dürer eftersträvade att genom sin konst skildra naturens mångfald, kanske främst i dess form av mänskliga gestalter:

 

Det finns många olika former av föränderlig skönhet, mångfalden kan vara beroende av avel, strävan och naturlig disposition […] det gäller att avbilda den mänskliga naturens ytterligheter och alla möjliga gestalter, ädla eller rustika, hund- eller rävlika, blyga eller gladlynta.

 

Dürer gjorde i samband med sina proportionsstudier en stor mängd teckningar och 1523 hade han skurit mer än hundra träsnitt, tänkta att ingå i de fyra första delarna av hans instruktionsbok för konstnärer. Vier Bücher von menschlicher Proportion, Fyra böcker om mänsklig proportion, kom dock inte ut förrän 1528, sex månader efter Dürers död.

 

Jag vet inte om Dürer, likt da Vinci, även utforskade människans inre organ genom att på egen hand utföra obduktioner. Den enda teckning, förutom då han pekar på platsen för sin leversmärta, genom vilken Dürer uppmärksammar människans inre organ är en proportionsteckning där han antytt placeringen av några inre organ genom att rita in dem ovanpå en kropp som inte öppnats upp.

 

 

Dürer gjorde i sin ungdom även ett träsnitt som visar en obduktion och det visar märkligt nog hur en padda sitter ovanpå den uppskurna kvinnans inre organ.

 

 

Da Vinci och Dürer var långt ifrån de första skribenter och konstnärer som funderat kring och varit på jakt efter fulländade mänskliga proportioner. En del av renässansens revolutionerande tänkande hade stimulerats av en mängd översättningar av antika grekiska texter. Under Medeltiden hade antik, grekisk kunskap främst förmedlats genom latinska och i viss mån arabiska översättningar och tolkningar, men kring Konstantinopels fall 1453 dök även grekiska original upp.

 

En antik grekisk tanke som växte sig stark under Renässansens ”humanistiska” tänkande betecknades genom den latinska frasen Homo mensura, ett begrepp som tillskrevs den grekiske filosofen Protagoras (481-420 f.Kr.): ”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är.”

 

 

Att sådana läror med tiden fick stor spridning är bland annat läkaren, författaren och skribenten Aelius Galenos (129-200 e.Kr.) förtjänst. Galenos var Antikens kanske mest produktive författare. Det antas att en tredjedel av han skrifter har bevarats, vilket är mer än hälften av alla kvarvarande grekiska, antika texter. Det är främst Galenos filosofiska texter som försvunnit, medan ett stort antal som behandlar anatomi och farmakologi finns kvar. Översättningar av Galenos var tämligen talrika inom arabiskspråkiga områden och från tusentalet och framåt spreds latinska översättningar i framförallt Italien

 

Det finns även flera handskrifter som utgav sig för att vara skrivna av Galenos. En del av dem kan ha sitt ursprung i originalversioner, främst sådana som under trettonhundratalet var i omlopp bland läkare verksamma i Salerno. Fast de flesta sådana pseudo-galener hade inte mycket gemensamt med Galenos ursprungliga skrifter. I en sådan handskrift, skriven vid mitten av fjortonhundratalet, finns denna märkliga illustration som visar skador orsakade av olika vapen. Den berättar sitt tydliga språk om tidens krigföring och vilka fruktansvärda skador en soldat, nu som förr, kunde utsättas för.

 

 

Det var på slagfälten och krigsfartygen som dåtidens kirurger lärde sig sitt yrke. De kallades fältskärer och deras insatser begränsades i allmänhet till att stoppa blödningar och sårinfektioner, samt utföra trepaneringar och amputationer. Det var inte förrän under artonhundratalet, då bedövningsmedel och orsaken till blodförgiftning upptäcktes, som kurativa operationer kunde genomföras i någon nämnvärd omfattning och ”kirurg” förvandlades till ett prestigefyllt yrke. Fram till dess ägnade sig läkarvetenskapen, bortsett från obduktioner, främst åt kroppens yttre delar.

 

 

I en av sina skrifter De placitis Hippocratis et Platonis, Om Hippocrates och Platons läror, nämner Galenos den grekiske skulptören Polykleitos:

 

Krysippos [en grekisk filosof, 279-206 f.Kr.] anser inte att skönhet uppkommer genom motsvarigheter eller ”symmetri” mellan kroppens beståndsdelar utan genom nyttan av delarnas samband med varandra, såsom ett finger fungerar i samverkan med ett annat och hur fingrarna samarbetar med handflatan och handleden, och vidare hur de fungerar tillsammans med underarmen och hur underarmen förhåller sig till överarmen. I själva verket samverkar varje enskild del av en kropp med helheten, precis som det står skrivet i Polykleitos Kanon. Ty i sin skrift visade Polykleitos hur kroppens proportioner utgör delar av en harmonisk helhet, där varje detalj förhåller sig till en annan. Genom att tillämpa dessa insikter skapade han en staty och benämnde den, precis som sin skrift, Kanon [måttstock, regel].

 

Polykleitos (verksam 460-420 f.Kr.) skrift är försvunnen men delar av den har citerats av flera antika författare, enligt dem skall Polykleitos i sin Kanon ha konstaterat att ”perfektion förverkligas en bit i taget, genom kombinationen av ett stort antal beräkningar.” Något som Dürer tog fasta på.

Flera konstskribenter har antagit att den påtagliga Kanon, som Polykleitos skapat för åskådliggöra sina teorier, var hans staty Doryphoros, Spjutbäraren. Liksom samtliga av Polykleitos skulpturer göts originalet i brons, men flera romerska marmorkopior existerar. Två intakta exemplar finns i Neapels Nationalmuseum. Det ena av dem grävdes under sjuttonhundratalet fram i Herculaneum och några år senare fann man en ännu bättre version i Pompeji, något som tyder på att inom hela det romerska imperiet var sådana marmorkopior tämligen vanliga.

 

Gaius Plinius Secundus (23-79 e.Kr.), som skrev om allt mellan himmel och jord, nämner Kanon och Doryphoros:

 

en staty av en man som bär ett spjut, Doryphoros – en yngling men med ett grovt utseende och en staty som konstnärer kallar för Kanon, emedan de drar upp sina konturer utifrån den och den har därmed blivit en sorts förebild. Faktum är att tack vare detta konstverk anses Polykleitos, ensam bland alla män, ha skapat själva bildhuggarkonsten. [...] Polykelitos originella insats var att skapa statyer vars vikt vilar på ett ben.

 

Det mest slående särtecknet hos Polykleitos Doryphoros var alltså den nakne mannens contrapposto, ett italienskt ord, som kan betyda något i stil med motsatt, belägen mittemot. Termen används inom konsthistorien för att beskriva hur en person står med kroppsvikten vilande mot sin ena fot, så att axlarna och armarna vrider sig/avviker från höfternas och benens längdriktning, därigenom ger den avbildade gestalten intryck av rörelse/dynamik.

Någon gång under 1440-talet gav den mäktige florentinske mecenaten Cosimo de Medici den redan då berömde konstnären Donato di Niccolò di Betto Bardi (1386-1466) i uppdrag att skapa en skulptur av den segerrike David. Resultatet blev förbluffande och fullkomligt oväntat. Donato Bardi, som allmänt kallades Donatello, skapade den första nakna, fristående skulpturen sedan Antiken ... och inte bara det. Enbart iförd en lagerkrönt hatt och stövlar trampar den gåtfullt leende ynglingen på Goliats avhuggna huvud. Liksom Doryphoros står han i contrapposto och var som originalet gjuten i brons, även det en ovanlighet för sin tid.

 

Ett förbluffande mästerverk, som för samtiden tycktes ha skapats ur intet, speciellt som flera ansåg Donatello vara un homo rozo e sempplicissimo in ogni altri cosa excepto ch´in scultura, en grovhuggen man, vulgär i allt utom då det gäller skulptur. Doryphoros var fortfarande okänd, men det fanns andra romerska skulpturer som stod i contrapposto. Det hindrade dock inte att Donatellos koncept av den nakne David framstod som fullkomligt unikt. Som en extra krydda i dess berömmelse var att skulpturen snart blev en homoerotisk ikon. Donatellos sexuella böjelser var ett välkänt faktum i det samtida Florens och så var flera andra av hans konstnärskollegors fäbless för unga män. Något som femtio år senare blev ett centralt tema i flera av domedagsprofeten Savoranolas jeremiader över det sedeslösa Florens och den botgörelse som många konstnärer under han välde underkastade sig.

 

Kopplingen mellan nakna, heroiska män, perfekt symmetri och homoerotik var mer eller mindre uttalad under Renässansen och utvecklades till en formlig kult i artonhundratalets Europa, inte minst genom den Nyklassicism som från omkring 1750 fram till ungefär 1820 var den mest inflytelserika stilen inom europeisk och amerikansk konst och arkitektur. Kulten av heroiska, nakna, unga män fortlevde dock långt därefter och nådde en ny kulmen under 20- och 30talens fascism och nazism.  

Nyklassicismen hade till en början inspirerats av utgrävningar i Pompeji och Herculaneum där man efter 1700-talets mitt gjort det ena spektakulära fyndet efter det andra. Speciellt betydelsefull för stilens utveckling blev arkeologen och konsthistorikern Johann Joachim Winckelmann (1717-1768), som 1763 fick påvens uppdrag att övervaka vården av Roms antika minnen. I sina livligt uppskattade skrifter hyllade Winckelmann den grekiska konstens edle Einfalt und stille Größe, so wohl in der Stellung als im Audsruck, ädla  enkelhet och stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck. Ett yttrande han fällt vid anblicken av Laakoongruppen i Vatikanmuséet. Här ett fotografi på en tioårig Jan Lundius som betraktar den vid sitt första besök i Rom, fullkomligt omedveten om att han skulle tillbringa en stor del av sitt liv i den staden.

 

 

Givetvis var en en homosexuell estet som Winckelmann en stor entusiast för Polykleitos konst:

 

Polykleitos var i sin konst en sublim poet som genom sina gestalter eftersträvade att övervinna naturens skönhet: det är orsaken till varför han främst intresserade sig för ungdomar och därigenom förmådde uttrycka mjukheten hos en Bacchus, eller den blomstrande ungdomligheten hos en Apollo, styrkan hos en Herkules, eller mognaden hos en Asklepios.

 

 

Hos Michelangelo hade kulten av den nakne mannen under tiden antagit även andra dimensioner av titanisk heroism. Michelangelo var mer inspirerad av den kraftfulle Lysippos än den stillsamt, matematiskt beräknande och balanserade Polykleitos. Michelangelo blev betagen då man 1546 i ruinerna av Caracallas termer i Rom grävt fram en kolossal skulptur av den vilande Herkules, som visade sig vara en romersk marmorkopia av en bronsskulptur av Lysippos, som i lyriska ordalag hyllats av flera antika författare. Det finns minst 50 bevarade skulpturer och fragment av kopior av Lysippos bronsskulptur av den trötte Herkules, framgrävda på skilda platser i det forna romerska imperiet. Den passionerade och expressivt uttrycksfulle Michelangelo uppskattade säkerligen Plinius den äldres uttalande om Lysippos: ”Han brukade säga att han framställde män som han föreställde sig dem, medan hans föregångare gjorde dem precis som de var.”

Innan Michelangelo imponerats av Lysippos Herkules hade han inspirerats av den kraftfulla dynamiken hos den så kallade Belvedere torson som sedan 1430 fanns att beskåda i påvepalatset. I det sixtinska kapellets Yttersta Dom, som Michelangelo fullbordat fem år innan man fann Lysippos Herkules, finns strax till höger under den kompakt muskulöse Kristus, den nakne gubben Sankt Bartholomeus som i ena handen håller sitt flådda skinn, som bär Michelangelos drag. Bartholomei bringa utgör en mäktig tolkning av Belvedere torson.

 

 

Muskulösa kroppar i våldsam rörelse var ett vanligt tema hos Michelangelo och den kringvirvlande dynamiken hos krigarna som i Slaget vid Cascina överraskats av ett fientligt anfall mitt under sitt bad i en flod, söker sitt motstycke inom världskonsten, även märkligt i så måtto att episoden inte alls skildrar ett ”fältslag”.

 

 

För Michelangelo var den manliga kroppen en återspegling av hur det gudomliga manifesterar sig bland oss människor. Enligt honom kunde det heligas närvaro återges genom det konstnärliga framställandet av kraftfulla, nakna och välproportionerade manskroppar. Sådana fick sannerligen inte missprydas av några eländiga klädesplagg, skapade av människohand. Till en början var de flesta  gestalterna på hans Yttersta Dom nakna, bland de få undantagen var Jesus och Jungfru Maria.

 

 

I den romerska kyrkan Sankta Maria Sopra Minerva finner vi en atletisk byggd och naken Jesus som i kontraposition triumferande håller sitt kors. Det kan vara förståeligt att påven Pius IV lät Michelangelo-eleven Daniele da Volterra med diverse fantasifullt draperade tygstycken täcka könsorganen på den Yttersta Domens nakna gestalter. Något som gav Volterra öknamnet Il Braghettone, kalsongmålaren. Det kan nämligen ha varit något besvärande för en prelat att förrätta det sakrosankta mässoffret alltmedan mängder med naket kött rasade nerför väggen framför honom. Det är dock svårare att ha något till övers för den tillgjorda prydhet som gjort att en ovanligt ful, brunfärgad metallklump nu misspryder Michelangelos Kristusskulptur i Maria Sopra Minerva.

 

Kombinationen av muskulösa, nakna män och bombastisk heroism har ända sedan Michelangelo haft en besvärande närvaro i det offentliga rummet. Speciellt om de skapats av konstnärer som varit i avsaknad av genialiteten hos mästare som Bernini, Canova, Thorvaldsen, eller Rodin.

 

I Rom finns ett av de märkligaste museer jag någonsin besökt. Jag lockades genom dess namn – Museo H. C. Andersen och inbillade mig att det var en hyllning till en av mina favoritförfattare, som tillbringade ett par år i Rom. Det visade sig dock att det var den norskfödde skulptören Hendrik Christan Andersens (1872-1940) stora ateljé och skulptursamling som han vid sin död testamenterat till den, vid den tiden fascistiska, italienska Staten. Museet öppnades för allmänheten först 1978 och är i all sin groteska anskrämlighet verkligen värt ett besök – sal efter sal med vita marmorstatyer framställande välvuxna, muskulösa, nakna män och en del kvinnor, som bland annat jonglerar med små bebisar.

 

 

Andersen var en idealistisk fantast som under hela sitt yrkesverksamma liv eftersträvade realiserandet av sin dröm om en Världshuvudstad, som enligt honom skulle fyllas med moraliskt upplyftande konst och arkitektur:

 

En källa överflödande av kunskap som skulle gynna hela världens mänskliga strävan med sitt flöde av konst, vetenskap, religion, handel, industri och juridisk rättvisa; genomsyra mänskligheten så att den slutligen skall förverkliga sitt syfte som den stora, gudomliga kropp som av Gud skapats med en inneboende vital kraft, som nu måste förnyas genom styrka och rättvisa, så att nya, än högre mål kan uppnås genom en koncentration av all världens kraft.

 

Puh! Kanske en vacker tanke och Andersen saknade inte mecenater, även Mussolini uppskattade livligt hans muskelsvällande titaner. Vad som dock kan tyckas märkligt är att den förfinade esteten och redan då uppburne författaren Henry James attraherades av denne passionerade, trettio år yngre svärmare, förlänad med ett något dubiöst skönhetssinne.

 

 

De lidelsefulla brev som den världsberömde författaren riktade till den stilige norrmannen, sedan de träffats 1899 fram tills dess James avled 1916, vittnar dock om att det inte var hans konst och idéer som James lockades av. I den irländske författaren Colm Tóibíns roman Mästaren skildras Andersen som en opportunistisk intrigör som utnyttjar den åldrande James för att hjälpa upp sin karriär.


Den lätta svindel, som jag tror de flesta besökare drabbas av inför all den uppblåsta och misstänkt ihåliga trosglöd som råder inom Museo H C Andersen, även förmedlas av nazisternas framställningar av muskelsvällande, nakna supermän. Dessa marmorgiganter väcker snarare avsky än känslor av stolthet och patriotism. Josef Thoraks och Arno Brekers, Nazitysklands två ”officiella skulptörer”, själslösa muskelknuttar är faktiskt mer skrämmande än ett gäng ruttnande zombiekadaver.

 

 

Totalitära och i grunden konstfientliga stater tycks ha en obeslöjad fäbless för  maskulin och naken muskelbyggarkonst. Sovjetunionen fylldes av en uppsjö av sådant muskelfrosseri. Exempelvis den stora ”konstanläggningen” Moderlandet kallar som 1967, för att hylla Stalingrads fallna hjältar, färdigställdes av Yevgeny Vuchetich och Nikolai Nikitin. I dess centrum reser sig en inte mindre än 85 meter hög staty av Moder Ryssland. Förvisso en i all sin patriotism skrämmande moder, omgiven som hon är av tungt beväpnade soldater.

 

 

Inspirationen till Moder Ryssland, som för en mängd andra överdimensionerade monument kring jorden, var bland andra Vera Mukhinas Arbetare och Kolchozkvinna, som under Världsutställningen i Paris 1937 prydde Sovjetunionens paviljong, uppförd mitt emot Nazitysklands bidrag, även det fyllt med muskelsvällande framställningar av soldater och arbetare.

 

 

Tro nu inte att sådana i grunden anskrämliga och själsdöda jättemonument spelat ut sin roll. Så sent som 2010 invigdes i Senegals huvudstad Dakar det femtio meter höga Afrikanska Renässans Monumentet, med en muskelsvällande machokille följd av sin kvinna i samma framrusande position som Mukhinas skulpturgrupp, men med den skillnaden att mannen i sin vänstra hand inte bär en hammare utan, liksom i en mängd av Hendrik Andersens skulpturer, ett spädbarn som pekar ut färdriktningen. Detta groteska ”konstverk” skapades av den rumänske skulptören Virgil Magherusan, som uppenbarligen var obotligt smittad av Sovjetunionens värsta muskelknuttekonst.

 

 

Ovannämnda konstnärliga avarter kan betecknas som en idealkropparnas triumf, där människokroppen blivit till ett tomt hölje; en konstruktion, en maskin som inte alls reflekterar någon personlighet/mänsklighet. Vem är egentligen Vuchetichs Moder Ryssland, Mukhinas Arbetare och Magherusans Afrikan – alla och ingen, tomma, kyliga skal utan innehåll.

 

Undrar om inte vissa anatomer, patologer och kirurger betraktar människokroppen på ett liknande sätt – en maskin som i bästa fall kan repareras. Kommer att tänka på Cole Porters suveräna och i kvicka The Physician, som för att komma till sin rätt bör återges på sitt originalspråk:

Once I loved such a shattering physician,
Quite the best-looking doctor in the state,
He looked after my physical condition
And his bedside manner was great!
[...]
He said my bronchial tubes were entrancing,
My epiglottis filled him with glee,
He simply loved my larynx
And went wild about my pharynx,
But he never said he loved me.
[...]
And though, no doubt,
It was not very smart of me,
I get on a-wracking of my soul,
to figure out why he loved every part of me,
And yet not me as a whole.
[...]
He said my maxillaries were marvels,
And found my sternum stunning to see,
He did a double hurdle
When I shook my pelvic girdle,
But he never said he loved me.

He lingered on with me till morning
And when I went to pay him his fee
He said, "Don't be funny,
It is I who owe you money"

Ah! but he never said he loved me.

 

Porters sedvanligt rim-ekvilibristiska kuplett avslutas med en aspekt av läkare och patient som i modern tid har fått en allt större betydelse – nämligen betalningen för en läkares tjänster. Det är ett välbekant faktum att många lockats till yrket genom de stora inkomster det kan generera, något som tecknaren Frank Reynolds (1876-1953) sätter fingret på i sin satiriska teckning i skämttidningen Punch från 1925:

Läkaren: Vad opererade du Jones för?

Kirurgen: Ett hundra pounds.

Läkaren: Nej, jag menar vad hade han?

Kirurgen: Etthundra pounds.

 

 

Det finns flera versioner av The Physician och de bästa sjungs i allmänhet av Cole Porter själv. Julie Andrews gjorde en märklig version av kupletten i William Wylers film Star, som var ett fiasko 1968, fast möjligen är den inte fullt så usel som sitt rykte. Andrews sjunger underligt nog sången i skepnaden av en till en början stickande haremsdam:

https://www.youtube.com/watch?v=IZH_AsTieaE&list=RDIZH_AsTieaE&start_radio=1&t=1&ab_channel=S7ilver

I motsats till sitt yttre har våra kroppars inre sällan framställts som vare sig heroiskt eller inspirerande. Även om de finns dolda inom var och en oss, är våra inre organ i allmänhet okända för gemene man och om de exponeras väcker de ofta både rädsla och avsky. Som hos kvinnan i bakgrunden av Thomas Eakins framställning av en operation inför publik, som en välklädd Dr Samuel D. Gross utförde 1875.

Eakins tavla förevisar såväl människors olustkänslor inför blod och tarmar, som vetenskapens intresse för hur vårt inre verkligen ser ut och fungerar. Motsatt den allmänna uppfattningen var obduktioner under Medeltiden inte alls förbjudna av Kyrkan, men det var först 1315 som en offentlig ”liköppning” av en människa ägde rum. Det skedde i undervisningssyfte vid universitetet i Bologna, under ledning av Mondino di Luzzi. Vad di Luzzi var ute efter var egentligen enbart att bevisa att en människas inre organ och deras funktioner till stor del motsvarade Galenos upptäckter, trots att denne antike läkare enbart utfört sina obduktioner på djur.

En vetgirig konstnär som Lionardo da Vinci gick längre än sina konstnärskollegor, som oftast enbart intresserade sig för en kropps yttre och möjligen dess muskulatur. Mer än någon annan före honom trängde da Vinci allt längre in i människokroppen och åstadkom imponerande teckningar av våra inre organ.

Den som slutligen tog itu med att än grundligare utforska en människas inre och liksom konstnärerna som före honom genom direkta iakttagelser och beräkningar hade kullkastat Vitruvius regelverk för mänskliga proportioner, så fördjupade och förnekade flamländaren Andreas Vesalius (1514-1564) Galenos teorier om de inre organens utseende, relationer och funktioner. Efter det att han 1537 blivit professor vid universitetet i Padua började Vesalius använda liköppningar som en del av sin undervisning och blev därmed den förste som föreläste alltmedan han skar upp en kropp och förvisade organen.

Snart blev obduktioner välbesökta attraktioner vid universiteten i Padua, Pisa och Bologna. Efter några år hade ”anatomiteatrar” byggts vid flera universitet runtom i Europa. Nedan ses anatomiteatern i Gustavianum vid Uppsala Universitet, som uppfördes 1663 och där offentliga oduktioner utfördes inför betalande publik.

I Venedig träffade Vesalius 1542 Tizianeleven Jan Stephan van Calcar och tillsammans hade de redan 1542 åstadkommit en epokgörande och praktfull studie av människokroppen De humani corporis fabrica libri septem, Sju böcker om människojroppens uppbyggnad.

Det är Vesalius bok som ligger uppslagen vid fotändan av rånaren Aris Kindts lik på Rembrandts tavla som föreställer hur Dr. Nicolaes Tulp 1632 håller sin årliga föreläsning inför medlemmarna av Amsterdams kirurgskrå. Kindt hade avrättats genom hängning några timmar innan föreläsningen ägde rum. Hans vänstra arm hade därefter försiktigt skurits upp och preparerats av en fältskär, innan det var dags för Tulp att inleda sin demonstration.

 

 

Även om vetenskapen nu in i minsta detalj känner våra inre organ, muskler och benstomme fortsätter vårt inre att för de flesta av oss vara okänt territorium. Vårt intresse för våra inre organ blandas med en viss, kuslig känsla som gör att många av oss ogärna konfronteras med åsynen av öppnade kroppar, operationer och t.o.m. blod. Oron inför sådant kanske har med vår undran och skräck inför döden, den som vi alla måste möta och som därmed också gör oss lika. Därmed representerar ett mänskligt kadaver var och en av oss, det gör liksom i Medeltidens dödsdanser ingen skillnad på herreman eller slav.

 

 

Kanske var det skräck, undran och fascination inför döden som förr drog människor till offentliga avrättningar, tortyr och liköppningar. Kombinationen av show och vetenskap som utgjordes av universitetens offentliga dissektioner har i modern tid återupplivats av den tyske anatomen Gunther von Hagens, som uppfunnit en metod att in i minsta detalj konservera biologiska vävnader, främst lik och likdelar av såväl djur som människor. Von Hagens kallar sin metod plastination och driver tre stora plastinationscenter – ett i staden Guden, som delas mellan Tyskland och Polen, ett i den kinesiska staden Dalian och ett i Bisjkek, Kirgizistans huvudstad.

 

 

Sedan 1995 har von Hagens Body Worlds-utställningar besökts av mer än femtio miljoner människor och presenterats i fler än 140 städer över hela världen. De visar hela djur- och människokroppar, som plastinerats i verklighetstrogna poser som visa olika inre organ, strukturer och system.

 

 

Iförd en hatt liknande den som Dr. Tulp bar i Rembrandts målning, och som von Hagens numera alltid har på sig, utförde von Hagens 2002 i London den första offentliga obduktionen i Storbritannien på 170 år. Han har senare iscensatt liknande, utsålda evenemang i andra städer. Jag finner von Hagens verksamhet tämligen osmaklig. Det känns som om den i kommersiella syften profanerar människan och människokroppens traditionella helgd och att den gör så i sken av ”vetenskaplighet”.

En mängd konstverk har poängterat dikotomin mellan en åtråvärd kvinnokropp och den profanering som en obduktion ofta anses vara.

Jämför exempelvis läkarens tvekan inför att skära i en vacker kvinnokropp i den tjeckiske konstnären Gabriel Cornelius Ritter von Maxs (1840-1915) målning, med den mer kliniska framställningen hos den schweiziska konstnärinnan Annie Stebler-Hopf (1861-1918).

Flera konstnärer har visat en känslig skicklighet då det gällt framställa den nakna kvinnokroppens skönhet och gjort det med en sensualitet fjärran från den själslösa bombasmen hos skulpturer av fascistiska atleter. Betrakta exempelvis hur Hades greppar Proserpinas lår i den enbart 23-årige Berninis Prosperinas bortrövande i Roms Borghesegalleri.

I en än högre grad än framställningen av nakna män har konstverk som framställer nakna kvinnor ofta ett starkt voyeuristiskt, lockande drag. Det kan röra sig om män som spionerar på åtråvärda badande kvinnor, som i Dominichinos Dianas jakt som finns på samma plats som Berninis s Prosperinas bortrövande.

Och liknande motiv hos Renoir och Boucher.

Bouchers utsökta rokokomåleri blev på sin tid mycket populärt genom sitt ”mjukpornografiska” skildrande av åtråvärda kvinnor. Boucher hyllades för sin enastående ”förmåga att avbilda en lockande kvinnobak”.

Anders Zorns framställningar av attraktiva dalkullor kan dock inte betecknas som underlägsna Bouchers insatser inom samma genre. Zorn var minst lika skicklig som Boucher att framställa förföriskt kvinnohull och hans nordiskt friska naturframställningar med nakna kvinnor är mer genuint autentiska än Bouchers trots allt förkonstlade akter.

 

I all sin oförställda och knappast pyskologiskt djuplodande sinnlighet visar konstnärer som Tizian, Zorn, Boucher och Renoir ett stort mästerskap och det gör även Jean-Auguste-Dominique Ingres, som har kallats ”konstens Mozart”. I sina kvinnoframställningar, inte minst den häpnadsväckande Det turkiska badet, vars slutversion Ingres målade 1862, då han var åttiotvå år gammal, excellerar Ingres i sitt återgivande av åtråvärda kvinnokroppar.

 

 

Visuella haremsskildringar är förvisso representativa för den blanding av lust, åtrå, kontroll och ägande som finns förborgat i det som har betecknats som the male gaze, den manliga blicken, som präglar så många konstnärliga framställningar av kvinnor. Exempelvis finns den hos Tizians orgelspelare som blivit distraherad (eller inspirerad?) av den nakna Venus behag. En effekt kvinnokroppen helt naturligt har på de flesta män och som med all tydlighet framgår av en ensam kvinnas konfrontation med den bedömande male gaze hos en hop karlar på en av Milanos gator.

 

 

Likaså är kontrasten mellan en yppig kvinnokropp och en vissnande sådan hos en äldre kvinna ett vanligt vanitas, förgängelsemotiv.

 

 

Det går inte att förneka att i de flesta samhällen har kvinnor betraktas som underställda mannen, t.o.m. som hans personliga egendom. Inom såväl konst som läkarvetenskap har kvinnor ofta betraktats och tolkats utifrån ”den manliga blicken”. Det gäller såväl kvinnors kroppar, som deras sjukdomar, något som gick upp för mig med full kraft då jag någon gång på åttiotalet läste Edward Shorters omtumlande A History of Women's Bodies. I den boken beskriver Shorter hur religion och läkarvetenskap inom ett patriarkaliskt ramverk har diskriminerat mot kvinnor, främst genom att åsidosätta deras fysiska och mentala hälsa och manliga chauvinister har därmed även förnekat kvinnor och flickor den vård som deras speciella kroppskonstitution och olika samhällsroller kräver.

 

 

Jag hade Shorters bok i stark minne då jag för flera år sedan besökte de andinska högländerna och intervjuade kvinnor om deras livssituation. Jag hade tidigare upptäckt att jag som främling, och än mer som en utländsk man, bäst kunde närma mig de reserverade, skygga och ofta mycket tillbakadragna kvinnorna om jag gjorde det i sällskap med en lokal och respekterad barnmorska. Vad jag främst kom att förskräckas av var det bedrövliga hälsotillståndet hos flera av de kvinnor jag mötte. Jag antog att det var barnmorskans närvaro och mitt totala främlingskap som fick kvinnorna att för mig avslöja sina fysiska smärtor och problem.

 

 

Flera led av vaginal prolaps, framfall, livmoderscancer och flera andra allvarliga hälsotillstånd som speciellt påverkat det kvinnliga reproduktionssystemet. Sjukdomar orsakade av medfödda missbildningar eller svårigheter under graviditeter, som ofta drabbat dem  att alltför för tidigt i livet, då de genomlidit svåra graviditeter som därefter dessutom blivit alltför frekventa. Kvinnors lidande kunde även vara följden av svåra, obehandlade infektioner, dålig hygien, bristande förebyggande sjukvård, hårt arbete och smittsamma könssjukdomar. Sjukdomar som drabbade reproduktionssystemet ansågs vara ytterst skamliga och därför förtegs och doldes de. Allt som hade samband med den kvinnliga kroppen var belastat av fördomar, chauvinism och religiös trångsynthet. Mitt möte med dessa kvinnor fick mig att inse att jämställdhet inte uteslutande är en fråga om jämlikhet mellan män och kvinnor, även fysiska skillnader mellan könen måste uppmärksammas och behandlas.

 

Dessvärre föll mina åsikter ofta för döva öron då jag senare kom att arbeta på UNESCOs jämställdhetsavdelning. Speciellt min kvinnliga chef ville inte höra om sådant som kvinnors speciella fysik. Hennes diskurs gick ut på att kvinnors besvär uteslutande grundade sig på sociala orättvisor orsakade av manschauvinism. Visst var det alldeles riktigt, men det borde inte innefatta ett förnekande av att kvinnors kroppar är annorlunda än mäns. Ett ignorerande av kvinnors annorlunda kroppskonstitution har genom seklerna orsakat onödigt lidande och ett uselt välbefinnande hos kvinnor, som ovanpå det har tvingats genomlida skambeläggning för könsrelaterade sjukdomar och grymma, fullkomligt onödiga könsstympningar.

 

En kvinnlig upplevelse som män är helt uteslutna från är barnafödande och de oerhörda smärtor och faror det kan föra med sig. Förlossningar har sedan urminnes tider så gott som enbart berört kvinnor – den blivande modern, barnmorskan, kvinnliga vänner och släktingar. Män var i allmänhet uteslutna från processen. Vad barnmorskor saknade i formell, akademisk lärdom, kompenserade de genom erfarenhet och urgamla traditioner.

 

 

Med framväxten av ett professionellt läkarskrå och med det ett ökat intresse för en inkomstbringade verksamhet, blev det under den senare delen av 1700-talet allt vanligare att manliga läkare intresserade sig för förlossningar inom över- och medelklassen. De motsatte sig också i allmänhet traditionella förlossningsmetoder. Kvinnor födde i allmänhet, innan den manliga inblandningen, sina barn i delvis upprätt ställning, ofta i speciella födelsestolar, eller så hängde de i armarna så att barnmorskorna skulle kunna ta hjälp av gravitationen, alltmedan andra kvinnor stödde barnaföderskan. Eftersom manliga förlossningsläkare däremot föredrog att barnaföderskor förblev liggande under födelseprocessen kallades de accouchers, från franskans á coucher, till sängs.

 

 

Det hävdades att kirurger var bättre utbildade i vetenskaplig medicin än barnmorskor, som förlitade sig på populärmedicinska traditioner. I flera länder lagstiftades efterhand mot barnmorskor till förmån för manliga läkare, bland annat i USA och Kanada. Shorter menade i sin bok att de alltmer mansdominerade förlossningsteknikerna till en början var till förfång för barnaföderskorna och orsakade onödiga besvär och lidanden.

 

Förlossningar hade under århundraden som sagt varit en nästan uteslutande kvinnlig verksamhet. som inte enbart innefattade själva förlossningsproceduren utan även stöd och hjälp under graviditet och eftervård. Barnmorskor var i allmänhet, till skillnad från män, själva barnaföderskor och kunde därmed betrakta plågor och faror utifrån ett kvinnligt perspektiv. Flera av dem var även kunniga om hur man kunde mildra födslovåndor och dessutom förfarna inom mer kontroversiella, och ofta hemlighållna, områden – som hur havandeskap kunde förhindras och abortering av foster. Barnmorskorna visste mycket väl genom sin samlade erfarenhet och en mängd traditioner hur en en kvinnlig kropp fungerar och reagerar.

 

 

Kvinnors roll inom botande och vård av sjuka och skadade har tills nu i allmänhet marginaliserats. Det betyder inte att den oftast varit avgörande, men det har då setts som en kvinnlig plikt, som en del av deras natur, att vårda andra. Ett synsätt som gjort att kvinnors roll inom sjukvården togs för given och de erbjöds därmed varken utbildning eller betalning. Om det förkom någon form av allmän sjukvård var det inom Europa i allmänhet obetalda nunnor som tog hand om de sjuka och de antogs få sin kunskap genom praktik. Långt in i det tjugonde århundradet var läkare så gott som uteslutande män och sjuksköterskorna var dem underställda i allt. Dessutom var de betydligt sämre betalda om de nu över huvud taget kunde räkna med någon lön för sitt hårda arbete. ”Män i vitt” var, och är i allmänhet fortfarande, sjukhusens furstar och det är/var vanligt att de behandlade kvinnor som underordnat tjänstefolk. Något som exempelvis manifesterades genom sjukhusens ”storronder” då överläkaren ackompanjerad av underläkare och manliga läkarkandidater besökte de sängliggande patienterna, alltmedan sjuksköterskorna höll sig diskret i bakgrunden.

 

 

Det var först under 1800-talets blodiga masslakter och moderna krigföring som kvinnliga sjuksköterskor fick en större roll och man till och med började upprätta skolor för att utbilda dem i sjukvård. Denna utbildning var dock i allmänhet helt sjukhusbaserad och hade långt in i det tjugonde århundradet tonvikten lagd på praktisk erfarenhet. Trots sin ökade utbildning fortsatte sjuksköterskor att, till skillnad från läkare, på många platser att vara i stort sett obetalda och i katolska länder var de allmänhet fortfarande nunnor.

 

 

Under det förra seklet var det återigen krigen som förbättrade kvinnornas ställning inom sjukvården. Under Första världskriget integrerades sjuksköterskor i krigsinsatserna och under det Andra världskriget upprättade krigförande stater enheter med specialutbildade sjuksköterskor. Exempelvis så rekryterade nazisterna, som annars var betydligt ovilligare än exempelvis britter och ryssar att engagera kvinnor inom krigsindustrin, fler än 40 000 sjuksköterskor för sina arméer.

 

Att manliga läkare alltmer engagerades inom obstetrik fick med tiden också en avgörande betydelse för läkarkonstens lavinartade utveckling. Det är enligt min mening det område där vetenskapen faktiskt rönt otroliga framgångar som i stort sett enbart varit fördelaktiga för människors välbefinnande och bidragit till ökad medkänsla och minskad brutalitet i vardagslivet.

 

 

På grund av den oerhörda smärtan och risken för dödliga infektioner begränsades under årtusenden kirurgiska ingrepp till ytliga operationer, samt amputationer och trepanering. Det var genom den manliga förlossningsvården som de första genombrotten då det gällde att garantera sterilitet inom sjukvården ägde rum. De fösta stegen mot upptäckten av bakteriers och virus roll vid infektioner skedde 1846 då läkaren Ignaz Semmelweiss upptäckte att fler kvinnor dog på förlossningsavdelningar som var bemannade med manliga kirurger, än de som sköttes av kvinnliga barnmorskor. Semmelwiss kunde spåra orsaken till de manliga medicintuderande som inte tvättat händerna ordentligt efter att ha dissekerat kadaver. Trots att Semmelweiss sanitära rekommendationer i stort sett ignorerades och han själv drevs till galenskap, utvecklades efter hans död bakterieteorin om sjukdomar, Semmelweis är nu erkänd som en pionjär inom aseptik och förebyggande av nosokomial infektion, sjukhussjuka.  

 

Manliga läkares närvaro vid födslar fick dem även att inse de oerhörda smärtor som störda nervbanor orsakade, något som ledde till att bedövningsmetoder blev effektivare. Framsteg som tillsammans med aseptiken möjliggjorde kirurgiska ingrepp i kroppens inre. Det var under en förlossning i Edinburgh 1847 som James Young Simpson använde kloroform anestesi och efter det att samma metod 1853 använts vid drottning Victorias förlossning av Prins Leopold, spred sig bedövningsmetoden över världen. Gemensamt med att Robert Koch 1879 bortom allt tvivel lyckats fastställa att infektioner sprids av bakterier och 1881 infört värmesterilisering av samtliga kirurgiska instrument och detta kombinerats med olika former av narkos tog läkarvetenskapen jättelika steg framåt.

 

 

Men, faktum kvarstår, som jag konstaterade vid början av denna färd genom vårt kroppsmedvetande – tiden gnager på kropp och själ. En konstnärsläkare som Paul Marie Richer (1849-1933) kan sammanfatta mitt blogginlägg. Som skicklig anatom omsatte han sina kunskaper i skulpturer i vilka han i sann tjugotalsanda hyllade den atletiska, manliga kroppen.

 

 

Men, Richer skildrade i sin konst även ålderns och sjukdomarnas härjningar och han valde då i allmänhet att skildra dem genom återgivandet av kvinnokroppar, som här hos en gammal kvinna som lider av Parkinsons sjukdom.

 

 

Flera konstnärer har fascinerats av hur ålder förändrat deras ansikten. Rembrandt gjorde genom åren mer än åttio självporträtt.

 

 

Än skoningslösare än Rembrandt var den geniala finlandssvenska konstnärinnan Helene Schjerfbeck (1862-1946) i sina mer än fyrtio självporträtt.


Rembrandt och Schjerfbeck skapade sin storartade konst ända tills de dog och de var då hela tiden vid sina sinnens full bruk. Ett tragiskt fall, som visar på såväl kroppens som själens förfall är dock William Utermohlen (1933-2007). Han föddes i Philadelphia i USA, men kom till England 1957. Utermohlen var en relativt framgångsrik konstnär och fick en del officiella uppdrag, exempelvis utförde han fresker för synagoger och sjukhus.

 

Mest känd blev Utermohlen för de stora målningar han började måla vid 1980-talets början och som han kallade Conversation Pieces, Samtalsämnen. De framställer hur personer samspråkar över ett bord. 1995 blev Utermohlen diagnostiserad med Alzheimers sjukdom och Samtalsämnesmålningarna börjar ändra karaktär. Till en början hade målningarna främst koncentrerat sig på samtal han förde med sin hustru Patricia, som var konsthistoriker och Utermohlen hyllar den varma, gladlynta atmosfären i deras hem.

Under 1990-talet utökas samtalsgrupperna med fler vänner och bekanta, men den intima atmosfären bibehålls. Efterhand börjar dock perspektiven skifta och förskjutas; föremål och personer tycks skiljas åt, deras volym och storlek förändras, men Utermohlens skicklighet som realistisk konstnär tycks vara väl bibehållen mellan 1991 och 1994, men under 1995 förvärras hans mentala tillstånd förvärras drastiskt.

Då Utermohlen vid slutet av 1995 målar sitt sista Samtalsämne framställer han sig ensam och med böjd rygg sittande vid Samtalsämnenas sedvanliga bord, med en kopp kaffe framför sig. Men omgivningen har nu blivit tom, öde och stiliserad. Ovanför den ensamme Utermohlen öppnar sig ett stort takfönster, utanför vilket det inte skymtar de landskap man brukar se i han övriga Conversations Pieces, utan en tom, blå himmel med samma färg som lägenhetens golv.

Utermohlen slutade inte måla 1995, men därefter skapade han enbart själporträtt, fram till den sista målningen som han slutförde år 2000, innan han oåterkalleligen steg in sin hjärnas mörka förvirring. Den varade ytterligare sju år. Utermohlens sista självporträtt är grått och upplöst. Det har blivit till en sprucken, skräckinjagande dödsmask.

Ett kusligt ansikte som får mig att associera till Voldemort i Harry Potter-filmerna.

Jag vill inte sluta denna framställning av kroppens mysterier i en så dyster tonart, utan avslutar mitt sedvanligt långa och vindlande blogginlägg med ännu en av Anders Zorns hyllningar till kvinnokroppen i ett sommarsoligt Sverige anno dazumal.

Bordin, Giorgio och Laura Polo D´Ambrosio (2009) La Medicina. Milano: Mondadori Electa. Dürer, Albrecht (1989) Schriften und Briefe. Leipzig: Reclam. Hughes, Robert (2003) Goya. London: Vintage. Pliny the Elder (1991) Natural History: A Selection. London: Penguin Classics. Porter, Roy (2002) Blood and Guts: A short history of medicine. London: Allen Lane. Shehadeh, Raja (2002) Strangers in the House: Coming of age in occupied Palestine. London: Profile Books. Shorter, Edward (1984) A History of Women's Bodies. London: Pelican Books. Tobin, Richard (1975) ”The Canon of Polykleitos”, American Journal of Archaeology Vol. 79, No. 4. Tóibín, Calm (2005) Mästaren. Stockholm: Bonniers. Villon, François (1922) Stora testamentet i översättning av Ane Randel. Stockholm: Bonniers. Villon, François (2013) Poems, translated by David Georgi. Evanston IL: Northwestern University Press.Winckelmann, Johann Joachim (1981) Geschichte der Kunst des Altertums. München: Borowsky.

 

 

 

11/28/2020 18:56

I began writing my blog in the early spring of 2014, working at a school in the southern Swedish town of Växjö. For a while I had left my wife in Rome, though I frequently went back there. The reason why I had ended up in Sweden was that I could not find a steady job in Rome and it had recently been far too long between my consulting assignments. My mother was ninety-three years old, felt alone in her house and had become increasingly frail, though she had a perfectly clear mind and memory that was better than mine.

 

When we visited Sweden by the end of the summer of 2013, I thought it might be a good idea to work as a teacher for a while. Counting upon an education as high school teacher Swedish it used to be quite easy for me to get a job as such. Even though it had been several years since I worked in a school I had over the years accumulated quite a lot of teaching experience. I applied for a couple of jobs near Hässleholm, where my mother lived, and was offered a teaching position in nearby Kristianstad. However, one week before I was to start work, they called me and unexpectedly announced that they had “got hold of a younger ability that was probably better suited for the job.” I then traveled to Växjö, where I had received an earlier offer that I had declined since Kristianstad was closer. It turned out that they still wanted me as a teacher, which meant that I every morning took the train – an hour's journey that gave me time to prepare lessons and correct written tests.

 

 

It was a picturesque school, housed in Växjö's former locomotive sheds. The colleagues were nice and so were the students, which made me feel quite good, at the same time as it was reassuring to accompany my aging mother in the evenings. It was my younger sister, who well aware of my constant urge to write had suggested I ought to write a blog. Since then, I have been stuck with the habit.

 

At Smålandsgymnasiet, as in every other school I have worked in, the atmosphere differed from class to class. I have often wondered why it is like that. One of the classes was composed of prospective computer technicians. I soon discovered that a couple of them were avid readers of so-called fantasy literature and at the same time highly advanced computer gamers. They knew everything about a world I was barely aware of. I am too old for computer games and cannot imagine myself wasting time on such endeavours. Nevertheless, I wrote down the names of the games my students recommended and described with great enthusiasm. I assumed that knowing something about them must be part of general knowledge – Myst, Portal, The Secret of Monkey Island, Machinarium, Grim Fandango, The Cat Lady, Broken Sword, Bad Mojo, Amnesia.

 

 

It was somewhat difficult to understand how my students could find time to play with all that and still not be entirely lost when it came to assimilating the education I tried to provide them with. To my delight, several of them were avid novel readers and could recommend a wealth of literature I had never heard of. When asked who they thought was the best fantasy story writer, they unanimously answered – George R. R. Martin.

 

Admittedly, HBO Nordic was already broadcasting Game of Thrones, though I was unaware of that and it took me another year or two before I watched the TV series. At the library I borrowed the first part of Martin's massive book series A Song of Ice and Fire, though I found the first part of it – A Game of Thrones to be somewhat too thick and after reading a couple of chapters, I gave up. It felt as if I had read it all before; a sword called Ice, a ridiculous minstrel, a high castle with stairs carved out of the rock. There was too much dialogue for my taste, too many standard expressions, one-dimensional characters, either far too evil, or overly nice, a stupid princess, an aged weakening king, a scheming heir ...

 

 

However, after I had begun to watch the TV series I came to wonder if I had not been far too narrow-minded and presumptuous. I should probably have given K. K. Martin a better chance. The TV series was not at all predictable. Several of the characters were undeniably interesting, changing and deepening over the course of the story. It was dynamic, exciting and unexpected.

 

 

Despite my preconceived notions, I had already in Växjö read a few things about K. K. Martin, who looked like your typical New Age-cuddly man. In The Guardian I found an interview with the bestseller star, who I as an unknown author and fresh blogger unexpectedly could identify myself with. George R. R. Martin stated:

 

writers out there, they finish their books and no one cares whether their book is late or ever comes out at all. And then it comes out, two reviews are published and it sells 12 copies.

 

A fairly adequate description of my writing. Then he gave an excellent account of how I proceed when I write:

 

I think there are two types of writers, the architects and the gardeners. The architects plan everything ahead of time, like an architect building a house. They know how many rooms are going to be in the house, what kind of roof they're going to have, where the wires are going to run, what kind of plumbing there's going to be. They have the whole thing designed and blueprinted out before they even nail the first board up. The gardeners dig a hole, drop in a seed and water it. They kind of know what seed it is, they know if planted a fantasy seed or mystery seed or whatever. But as the plant comes up and they water it, they don't know how many branches it's going to have, they find out as it grows.

 

As a "writer", I belong to the gardeners' guild. I do not know how my blogs and novels will develop. Looking back, they are certainly wild-grown, unassuming gardens containing far too much thorns and weeds.

 

 

The seeds for the current blog are snow, ice and obsession and their significance for a certain kind of literature that for a long time has fascinated me, something I realized after reading Yoko Ogawa's The Memory Police. The reason for me picking up that particular novel book was constant complaints from members of my family pointing out that my memory is becoming worse and worse, though I don´t find it significantly different from what it always has been. Like many other persons, I tend to be absent-minded and forget where I placed a lot of important stuff – keys, glasses, old certificates, receipts and “important documents”, though I am quite convinced that it has always been like that for me.

 

Nevertheless, what worries me more and more is that when I look back at my ever increasing lifespan I discover that large blocks of events have disappeared and left gaping voids, or even worse – nothing at all. Big chunks of my past has gone away without leaving any trace at all. I am thus reminded of the Italian expression un buco nell´aqua, a hole in the water. Like a drop when it disappears in a body of water, this concerns not only names of friends and acquaintances, even individuals who I have known quite well are lost for ever in the mists of my murky memory. However, this does not hinder that “memory blocks” might unexpectedly come up to the surface of my consciousness.

 

 

To me, novels quite often constitute such “memory blocks”. I take out a book from one of my bookshelves and suddenly remember when I bought and read it. After reading Ogawa's Memory Police, I came to recall Brian Aldiss´s Frankenstein Unbound, namely because is deals with something that might be called “time blocks”, though in the novel they are called timeslips, a phenomenon meaning that the past, or the future, may invade our current existence.

 

I first read Aldiss´s novel sometime in the mid-seventies and as often is the case I had become attracted by its cover, perhaps in a similar fashion a sI may chose a bottle of wine because the label appeals to me. I assumed that the title alluded to a rather illegible play by Percy Bysshe Shellley, Prometheus Unbound, which had surfaced during my literature studies. I now think it could have been in connection with a lecture dealing with the Swedish author August Strindberg, who revolted against almost everything and everyone and like Shelley occasionally compared himself, both politically and personally, to the mythological titan Prometheus. This ancient archetype for rebellion had opposed the dictatorship of the almighty Olympian gods and had accordingly been punished in a bestial manner. He was chained to a cliff in the Caucasus where a vulture constantly hacked and devoured his liver, which, however, repeatedly grew back. In his autobiography The Maid's Son, Strindberg wrote:

 

It is quite physiologically correct that the ancient poet made Prometheus´s liver to be gnawed by the vulture. Prometheus was a rebel who tried to enlighten the people […] he was gravely affected by experiencing the world as a madhouse where idiots are running around declaring that sane persons constitute a life-threatening danger. Diseases can change a person's views and everyone knows how dark all thoughts become when you are harassed by fever.

 

 

In Frankensten Unbound, written in 1974, Aldiss described how the scientist Joe Bodenland sometime in 2020 with his car drives straight into a timeslip, a concept that probably is in need of some explanation. A World War had created catastrophic conditions. Warring superpowers realized that engaging in nuclear warfare on Earth would have fatal consequences for all combatants, instead specific Space Forces had been developed and armed power struggle were relocated to the space between the moon and earth, where spaceships battled each other with nuclear arms.

 

When peace finally had been re-established, incurable damage had been made not to planet Earth, which remained a habitable, though an unpredictable, place. Development had continued unabated and created a high-tech culture with a maintained biosphere. However, the distant nuclear wars had shaken up and altered the time-space continuum. This meant that some of the earth's individuals, who at a random time found themselves in certain places unexpected could be thrown into another time dimension. Such a condition could last for longer or shorter time periods, until time scales had corrected themselves and the affected individual was brought back to the time and place where s/he had been engulfed by a timeslip.

 

 

With his car Joe Bodenland is tossed through space-time and ends up in early 19th-century Switzerland. There he meets Doctor Victor Frankenstein. It turns out that his monster actually exists and so does Mary Shelley, the author who wrote the story about Frankenstein and his monster.

 

When Joe Bodenland met Mary Shelley in 1816, she was still named Mary Godwin and had neither written her famous novel Frankenstein, or, The Modern Prometheus, nor married Percy Bysshe Shelley who in 1820, two years after Frankenstein was published, had written his Prometheus Unbound. When Bodenland meets them, Percy Shelley and Mary Godwin live together with Lord Byron in a villa by Lake Geneva.

 

 

Joe Bodenland realizes that the creation of Frankenstein's monster is the beginning of a catastrophic development that will eventually will lead to manipulation of the human genome and thus have as devastating consequences as those that followed the invention of the atomic bomb. Aldiss uninhibitedly mixed literature and science and his quite mad novel actually asks important questions about the responsibility of scientists and the role of our creative imagination when it comes to making people aware of the meaning their own existence and responsibility for the course of development. Something that might be difficult to notice beneath the surface of a thrilling adventure story based on Mary Shelley's novel, as well as all sorts of science fiction stories and action movies, such as the James Bond movies.

 

 

For example, Aldiss's monster has more features in common with Mary Shelley's original creation than with William Wyler's famous screen version of it. This is does not mean that Aldiss was not inspired by Boris Karloff's monster rendition. Aldiss´s portrayal of the monster coincides with both the novel's and the film's description of a creature which does not know what to do after its awakening as a monster. Accordingly, it behaves as children often do; it thoughtlessly strikes out at things it does not understand and disapproves of, asking awkward questions and making unreasonable demands. Nevertheless, like in Shelley's novel, Aldiss´s monster is also a sensitive being, which main aspiration is to be able to share its life with a creature who thinks and feels like it. However, the monster is feared and rejected and when confronted with its mirror image it understands why others feel disgust at its mere complexion.

 

In the novel, the monster is both eloquent and erudite, within eleven months of its creation it had learned to speak both German and French. However, when it in its desperation and disappointment about its wretched nature realizes what its creator, Dr. Frankenstein, has done while driven by his recklessness and megalomania, the monster swears to crush and destroy his own creator.

 

 

The inspiration from Bond films is in Aldiss's novel especially evident through Joe Bodenland's car, which follows him to the shores of Lake Geneva and impresses both the young Mary Godwin and the scientist Victor Frankenstein. His vehicle does not use fossil fuels, is equipped with GPS, a screen monitor, mobile phone and an omniscient function not entirely different from, though certainly more sophisticated, than today's Siri. Like a Bond car, Bodenland´s streamlined, Italian manufactured limousine, Aztec, is furthermore equipped with sophisticated weaponry. Such details makes that Aldiss's novel actually worka as credible work of science fiction. Joe Bodenland's car is rather astonishing considering that in 2020 it does not actually appear as outdated, like so much other science fiction written in anno dazumal.

 

 

Madness is undeniably present in Aldiss's novel, but are snow and ice, which I mentioned above as seeds for this blog entry, also present? Certainly, both Shelley's and Aldiss's novels finish with a hunt for the monster over deserted snowy expanses. With Shelley, it takes place in unexplored polar regions, by Aldiss within a timeslip in a distant future where Joe Bodenland's surroundings seem to fall apart in a devastated world, created by his own actions in a distant past. This makes Aldiss´s time travels in his Frankenstein Unbound akin to Stephen King's strange and impressive time travel novel 11/22/63, in which a man travels back in time and manages to prevent Lee Harvey Oswald´s murder of John F. Kennedy, only to find that his heroic act in the future will have disastrous consequences, something he could not have expected in 1963.

 

 

It is doubtful whether Anna Kavan's Ice might be labeled as a science fiction novel. It takes place in a parallel reality that may possibly be located in the future, but this is uncertain. Nor does it seem to depict a bygone, distant time. The novel assumes the existence of cars, trains, planes and gramophones, though the reader may suddenly find her/himself in the midst of a bloody looting of a city, where sword-wielding and armored riders massacre the inhabitants. Or within a Nordic ruined city where a virgin is sacrificed to a dragon living at the bottom of a fjord. I bought the novel at the same time as Frankenstein Unbound and as I now read it again I find to my surprise that Aldiss had written a preface in which he described Anna Kavan as a writer who trhotugh Kafka had found a key how to portray a reality, which she perceived as being extremely threatening.

 

 

Kavan's novel appears to take place during the uncertain peace after a devastating war between superpowers. Cities are in ruins while heavily armed soldiers are checking citizens, asking for documents and controlling that curfews are being complied with. We seem to find ourselves in a country, or even a world, ruled by a totalitarian regime. By the beginning of the novel, the narrator, an obviously wealthy writer, visits an acquaintance who is an artist and married to a fragile, ethereal and extremely sensitive woman, who might previously have been engaged to the author. Her husband, the artist, treats his elusive wife badly and she disappears. The husband's indifference and demonic personality make the author suspect that he has murdered his wife. However, the author´s investigations trace her leads him to a remote coastal town in a country reminiscent of Norway. There the women is held captive by The Warden, a warlord who surrounded by a well-equipped private army lives in a luxurious palace. The town´s inhabitants are suspicious and brutal and their standard of living seem to be at a medieval, reminding me of The Game of Thrones, not the east considering that there is a huge wall outside the city and the country, perhaps even the rest of the world, is threatened by relentlessly approaching, enormous ice sheet.

 

 

In The Game of Thrones, Westeros' southern lands are protected by a huge wall that rises against northern vast expanses of snow from which ice phantoms are approaching in an intent to subjugate Westeros and wipe out its warring clans. The threat is expressed in the motto of the House of Stark, Westeros' northern wall keepers: Winter is Coming. I do not assume that K.K. Martin was inspired by Anna Kavan's Ice, though he was for sure aware of the Fimbul Winter of Norse mythology, the winter that will prevail uninterruptedly for three years before Ragnarök takes place – the final Armageddon.

 

The well-traveled Anna Kavan had certainly Nordic countries in mind when she wrote Ice, but she was probably mainly inspired by the two years she spent in New Zealand during World War II, worried about the war events in the north and a strong awareness of the proximity to Antarctic ice masses in the south. Despite descriptions of a threatening, strange landscape, it is an inner emotional state that Kavan portrays and projects onto the characters' surroundings. Perspectives are constantly shifting – from the intimate to the vast. The narrator gradually seems to merge with the brutal Warden, while the pale woman is constantly portrayed as an elusive, but tormented victim. Anna Kavan has to many of her readers become a “feminist icon” and her novel has been interpreted as a demonstration of how global political violence and a threatening environmental degradation might be linked to a frightening “erotic objectification” of women, turning them into victims of a self-destructive and emotionally cold collective.

 

 

I am not sure if Anna Kavan had read the Norwegian author Tarjei Vesaa's novel The Ice Palace which was written in 1963 and in 1966 was published in an English translation, i.e. the year before Kavan´s Ice came out. It is not impossible that she had read it since Vesaas's novel was published by Peter Owen, Kavan´s friend and publisher. Like Kavan´s Ice Vesaas's novel dealt with alienation and coldness from a female perspective. However, despite its symbolic undercurrents it appears to be a strictly realistic tale.

 

In an isolated Norwegian village, the lively, eleven-year-old Siss (Sissela) becomes good friends with the withdrawn and somewhat odd and awkward Unn. When the girls during the first day of their acquaintance play alone together, they find themselves strangely attracted to each other. The outward-looking, self-assured Siss discovers something of herself in the serious and tormented loner Unn, and vice versa.

 

 

Unn is enchanted by the open-minded, laughing Siss and manages to persuade her that they should undress. As they stand naked in front of each other, Unn wonders if Siss can see any difference between them. When Siss answers that she cannot discern anything out of the normal, Unn explains that she knows that something is wrong with her. She is afraid of not being allowed into heaven after her death. She accuses herself of being the reason for her mother´s death six months earlier and she does not know who her father is.

 

After they have gotten dressed again, Siss becomes anxious, worried and scared. She runs home in the dark and like Unn she spends a sleepless night. The following day, Unn cannot bring herself to come to school and there be confronted with her newfound friend. Instead, she seeks out the “ice palace”, huge ice formations that during harsh Nordic winters are formed by frozen water around large waterfalls. Driven by a child's urge to test and challenge itself, Unn enters the ice halls. Impressed by the mysterious and perishable beauty of the ice caves, she thinks about herself and Siss. Unn finally gets lost in the cold darkness, treads through the ice and drowns.

 

The villagers believe Siss knows more about Unn's disappearance than she reveals. The weight of guilt and sorrow make Siss to shoulder Unn´s role as an outsider and she eventually becomes a loner both at home and at school. The Ice Palace is a seemingly realistic story, though sparse and lyrical it hides abysmal depths beneath its surface, making me think of masterful Japanese haikus where nature and certain moods within a strictly limited space are enabled to create images of inner emotional states.

 

 

Novels like The Ice Palace, and also to some extent Ice, and of course Kafka's work, written as they are in a straightforward, obviously realistic manner lure their readers into a world that is both mad and sensible. Such literary works reflect what J. R. R. Tolkien once wrote about fairy tales ”the keener and clearer is the reason, the better fantasy it will make.” What Tolkien appears to mean is that fairy tales and fantasy stories, like dreams, require inner logic and clarity. A kind of realism which within its specific framework gradually becomes something completely different – dreams that reveal what our existence really is and maybe even what it means.

 

 

I was thinking about this yesterday while watching Jan Švankmajer's film Alice, which my eldest daughter had sent me from Prague. A few years go, we did together visit an exhibition with Švankmajer's eerie, but at the same time humorous “sculptures”. Theyare some kind of collages of stuffed animals and skeletal parts, reminiscent of the curiosity cabinets which during the Baroque era were popular among European princes. 

 

Not least with Rudolph II, the eccentric emperor of the German-Roman Empire who lived in the royal castle Pražský hrad in Prague, where he gathered alchemists, magicians, artists and ingenious scientists. A worsening mental illness prevented him from governing an empire that was collapsing under the pressure of religious strife and he was finally forced to abdicate, handing over the imperial crown to his brother and he eventually died as a mad loner.

 

 

Švankmajer´s Alice is actually called Nĕco z Alenky, Something about Alice, and is a free interpretation of Lewis Carroll's Alice in Wonderland, a book I have read several times, amazed at how someone managed to portray a child's dream world. Švankmajer's film is a stop motion animation, populated by a real Alice moving among and inter-acting with his grotesque creations; creepy, malignant dolls and bizarre animals within dilapidated rooms and crumbling tenement houses. A terrifying, imaginative and, like Kafka's stories, strangely humorous universe.

 

 

This is how Alice in Wonderland should be interpreted, neither as slavishly as Disney did to a large extent in his per se ingenious interpretation, nor completely made-up and ridiculously simplified as Tim Burton's disastrous version, which is one of my greatest disappointments as addicted movie goer. I had expected something completely different from someone like Burton than a pastel-coloured and extremely silly “struggle to save Wonderland”. Yuk!

 

 

Unlike Burton, Švankmajer created a masterpiece – a parallel and inventive version of Caroll's Wonderland, seen through a child's eyes, interpreted with a child's wonder, boldness and worries. A dream beyond good and evil. Distanced from adult, judgmental and moralizing pointers, Švankmajer boldly entered a child's distorted, but at the same time deeply personal and truly imaginary world.

 

An abnormality that also characterizes the world Anna Kavan depicted in her novel. Kavan´s original name was Helen Emily Woods. She was the only, lonely and largely ignored child in a dysfunctional family. When she was eleven years old, her father took his own life and when she was nineteen-years-old her mother forced her daughter to marry her own estranged lover. He made Anna with children and took her to Burma, where he worked as a railway engineer. They divorced after three years of utter discord.

 

 

When Helen Woods changed her name to Anna Kavan, it was one of many breakups within an unsteady existence. During the twenties she lived among race-car drivers at the Riviera and founded a lifelong heroin addiction, far from being alleviated during her later life within various artistic circles. Anna went in and out of various mental institutions and was unable to free herself from an addiction that eventuality became a contributing factor to her death in 1968.

 

 

In addition to her writing, Anna Kavan was a talented painter whose art often reflects her fictional worlds, with their poetic beauty and uncanny, suggestive power. Creating such worlds as well as being both a painter and a writer are talents Kavan shared with several women, for example Leonora Carrington, whose strange novel Down Below depicts a distorted reality. Carrington wrote Down Below during a deep crisis, when she, like Kavan often was, had been imprisoned within a mental ward.

 

 

Carrington's art makes me associate with the Finno-Swedish author/artist Tove Jansson, who for certain was not crazy at all, but like Kavan and Carrington managed to create a parallel world of lyricism and beauty, as well as threatening mystery and danger.

 

 

Tove Jansson's imaginary Moomin Valley is surrounded by dark woods, misty mountains and a sea inhabited by mysterious and occasionally dangerous creature, though nevertheless mellowed by the warmth and intimate security of the good-natured, generous and playfully imaginative Moomin family.

 

Tove Jansson's cerates a unique world like the landscape of Michael Ende's novel Momo, although in his case the scenery is more than in Jansson's case connected to reality, namely Italy where the German Ende spent the larger part of his life. Like the ladies mentioned above Ende was also a writing artist. In Momo, as in Kavan's Ice, the world is threatened by a soul-killing chill. In Momo it is gray men in the service of an ever-present, menacing commercialism and totalitarianism, which are stealing time to kill imagination and creativity in their life-hostile quest to align human existence from creativity and happiness and thus turn each and every one of us into an ignorant consumer.

 

 

Two of my other favorite novels have also been written by painters – Alfred Kubin's The Other Side and Giorgio de Chrico´s Hebdomeros. Kubin's novel is a dark fable about a city slowly decaying in step with a despot's physical deterioration and moral ruin. The modernity of Kubin´s nightmarish city, combined as it is with ancient, dilapidated quarters and underground tunnels, mad me think of Prague. The general disintegration under an increasingly insane ruler might have been inspired by Rudolph the Second´s crumbling empire, or its equivalent in a doomed Austrian-Hungarian Empire, the novel was written in 1908. Kubin knew Kafka and was a frequent visitor to Prague and his dark and threatening world is not entirely different from Ana Kavan's ice world, although his story takes place within a more tropical climate.

 

 

Despite its richness of images and cinematic scenes, The Other Side has a more or less stable narrative structure. de Chirico's Hebdomeros, on the other hand, is more similar to Kavan's Ice in the sense that the Italian artist's novel appears as a kind of picture collage, without any clear sequence of events. Hebdomeros has even more sharp and abrupt transitions between pictures and episodes than Kavan´s Ice, though it is also, in my opinion, more lyrical and painterly. Hebdomeros was written in 1929, but was then published in a limited edition and remained virtually unknown until 1964, when it was recognized as perhaps the foremost “surrealist” novel ever written. This despite the fact that Chirico did not consider himself to be a surrealist and did furthermore in his later years disregard his only novel, which he wrote in French, an impressive achievement considering that Chirico with another mother tongue than French nevertheless was able to express himself in such a lyrical and quaint manner.

 

 

Hebdomeros captures the moods of Chirico's paintings, occasionally illuminated by the warmth and light of the Mediterranean, though also endowed with its darker undertones. In spite of its modernity Hebdomeros provides an impression of being firmly rooted in a millennial old tradition of art and aesthetics. A landscape that with its classic allusions nevertheless integrates modern elements such as trains and factory chimneys.

 

The novels mentioned above may be grouped under the heading of Slipstream, a literary term introduced in 1989 by the American science fiction writer Bruce Sterling, in an attempt to categorize literary works that brings unrealistic elements – such as fairy tales, science fiction, dreams, fantasy and surrealism – into depictions/stories that appear to be quite realistic and usually take place in a contemporary environment.

 

Slipstream is an aerodynamic concept, used in motor – and cycling sports. If a vehicle travels at high speed, a negative pressure is created behind it, which in turn gives rise to lower air resistance. A vehicle that is just behind another vehicle traveling at high speed might then take advantage of the air suction behind it, gain more speed and eventually overtake it.

 

 

Sterling, who in his writing often uses rather peculiar associations and invented words, stated that a narrative stream, such as a realistic approach, creates a kind of slipstream that a different approach to story telling, like fantasy or science fictionmay use to discretely slide in behind, hook up to and eventually pass by, thus creating something completely different, and generally even better. Sterling described the feeling that arises when you read a slipstream story:

 

this is a kind of writing which simply makes you feel very strange; the way that living in the twentieth century makes you feel, if you are a person of a certain sensibility.

High technology has changed our society at breakneck speed – mobile phones and computers now connect people, but at the same time it appears as if more and more of us are losing touch with reality. As the physical closeness to other people has decreased, consequences of our actions have also become increasingly diffuse.

 

We can now kill our fellow human beings with a drone. If we have questions and complaints, we are referred to websites and digital voices. Technology has even entered our most intimate spheres. A possible consequence of intercourse is no longer the birth of a child. Such beings can now be bought for a price and provided through sperm banks and/or surrogate mothers. Sexual intercourse does not necessary imply an act of deep and intimate connection between two persons who truly love each other and thereby are willing to take joint responsibility for the consequences of their actions. In these modern times, sexuality has for several of us been transformed into yet another commodity; a performance, a mechanical act focusing solely on physical satisfaction. Of course you might argue that this has always been the case – prostitution has always existed within human societies.

 

Sure, but now technology has changed those circumstances as well. As technology reduces risks and consequences, people now seek out surrogates for things that previously engaged, frightened and upset us. Everything that Edmund Burke in the middle of the eighteenth century called the subtle, that is, something that is the opposite of intimacy and security, something that calms our nerves. The subtle, on the other hand, tenses the nerves, frightens and excites us, but in return makes life more unpredictable and exciting.

 

 

Slipstream literature has often proved top be able to indicate the discrepancy between the real and the imagined by indicating how commercialism disguises itself as if it represented real life, when it in reality it only mimics dreams and hopes and puts a price on its charades to make a profit.

 

The slipstream concept suggests movement and can thus be linked to modernism in the sense that it constitutes a kind of comment to a complicated reality; a current “now” that we all are surrounded by. A slipstream author and the world s/he creates arises because s/he actually is a stranger in our time and thus views our existence from her/his perspective of exclusion. Creations of such writers might take the appearance of parallel worlds; magic mirrors that both distort and reveal who we actually are. Like when Frankenstein's monster by looking at his mirror image was struck by the painful realization that he actually was a freak, an abomination.

 

 

In our modern world, we exist within a state of constant change and thus literature created by slipstream writers becomes “fluid” as well, adaptable and changeable. Like myths and dreams, it is constantly opening up itself to new interpretations.

 

The sociologist Zygmunt Bauman who devoted a number of books to the stranger and alienation, occasionally related art to liquidity. According to him, liquidity is largely the same as volatility, a state of being that has become dominant within in our current existence.

 

I interpret Bauman's arguments as indicating that we are looking for insights that ultimately turn out to be nothing more than acts of constant creation, i.e. movement and change which do not lead to an ultimate goal. Basically, we are not striving for a goal at all. Our longing, our actions and desires, are being limited by desire/lust. The purpose, goal and meaning of our existence have disappeared. Our worst fear has become the possibility of actually achieving complete satisfaction – Salvation.

 

 

True art might possibly help to transform what is short-term into something permanent, something supernatural, even divine. Strangely enough, within our uniform, global existence, individualism and self-righteousness are celebrated at the expense of established, moral values, for example in the form of a general cooperation respecting human rights and trying to preserve the earth's natural resources. We do not provide ourselves with neither time nor space to realize something that might benefit us all. Instead we rush around in our highly personal, narcissistic treadmills. Slipstream literature, however, places itself on the sidelines and through its alienating and alternative viewpoints it indicate how absurd our current existence actually is.

 

 

Modern life means that high tech has reduced risks and consequences. People are now inclined to find surrogates for experiences that previously were able to engage or/and upset us. Compensations for previously strong emotions are not only limited to digital experiences, technologically sustained adrenaline stimulating real-life risk-taking are also offered – like bungee jumping, parachuting, rock climbing and the like. The main technological surrogate and an easy manner for obtaining life-affirming adrenaline rushes and endorphine kicks might still be car driving, preferably in luxury vehicles and at a high speed. A pleasure that for commercial reasons often has become associated with sex. A luxury vehicle attracts sexual partners and enhances our prestige:

 

 

 

A comfortable, beautiful car can may envelop us in soothing comfort and impart a sense of well-being and confidence, as in Bruce Springsteen's Pink Cadillac:

 

I love you for your pink Cadillac.

Crushed velvet seats.

Riding in the back,

Oozing down the street.

Waving to the girls,

Feeling out of sight.

Spending all my money

On a Saturday night.

Quite a number of American songs pay homage to the freedom of Open Higways, rides into the wilderness and freedom of the unknown. However, this does not prevent such rides from also being journeys mixed up with anxiety, and perhaps even fear. Springsteen again – Stolen car:

 

And I’m driving a stolen car
On a pitch black night.
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

 

Watch the sequence from Hitchcock's Psycho where Marion Crane (Janet Leigh), after stealing USD 40,000 from her employer, to the accompaniment of Bernard Herrman's evocative music, travels through a darkening night on her way a rendezvous with death at the Bates Motel https://www.youtube.com/watch?v=FSlo44VO-lE&ab_channel=scaringeachother

 

 

Someone sitting behind a wheel is, by the way, among American movies´ most common screen shots. In the US, the a car often appears to be an integral part of most citizens' lives. A friend of mine living in the USA once told me that he was going to invest his hard-earned money in a new, luxurious car, even if he actually could not afford one. When I asked why he made such a stupid investment, he replied: “I have to be able to look my children straight into their eyes. I do not want them to be ashamed of having a loser as a dad. A bastard who cannot even afford a proper car.”

 

Oh, Lord won't you buy me a Mercedes Benz.
My friends all drive Porsches, I must make amends.
Worked hard all my lifetime, no help from my friends.
So, oh Lord, won't you buy me a Mercedes Benz.

 

I remember how when I visited one of my sisters-in-law in Miami and found there were no sidewalks in her neighbourhood and how I during my morning strolls felt how her neighbours suspiciously watched me, brooding behind their curtains or while mowing their implacable lawns. A pedestrian! It must be a shady character, even if he is white and reasonably well-dressed.

 

No wonder if a car there may be considered part of your personality. Stephen King is undeniably a slipstream writer able to transform The American Way to something quite sinister, creating horror from all sorts of gadgets surrounding the nations´s inhabitants; mobile phones, lawn mowers, croquet clubs, food processors, ovens and of course – cars.

 

 

In King's parallel universe, cars are occasionally killing machines possessing their owners, like a Plymouth Fury in Christine, a Buick Roadmaster in From a Buick 8, or a Mercedes Benz in Mr. Mercedes, not to mention the trucks gone mad in King's self-directed flophouse movie Maximum Overdrive.

 

 

Perhaps it is this mixture of freedom, sex, cars and death that has given rise to a sub-genre of action photography – car accident pictures. With masters like Arthur Fellig (Weegee):

 

 

And the Mexican Enrique Metinides:

 

 

Andy Warhol, who with his great interest in commercialism, emotional coldness, sex and death can possibly be considered as the archetype of Zygmunt Bauman's outsider artist, devoted a number of his works to car accidents.

 

 

Warhol was also fascinated by celebrity and its importance for glamour and commercialism, something that has also coloured the cult of cars and car accidents, with victims like James Dean – “live hard and die young.”

 

 

Or Jackson Pollock, who maybe was a Slipstream Artist:

 

It seems to me that the modern painter cannot express this age, the airplane, the atom bomb, the radio, in the old forms of the Renaissance or of any other past culture. Each age finds its own technique. [...] The modern artist, it seems to me, is working and expressing an inner world – in other words ... expressing the energy, the motion, and other inner forces.

 

 

Once technology has made its entry into the human sphere; from fire and wheels, to printing presses, trains, radio, aircraft, TV, the Intranet, sophisticated weaponry and … cars, everyone's lives has changed to an extent that it is difficult to fathom. Cars were invented as an effective and comfortable means of transport, but as we have seen above they soon became so much more, including incarnations of more or less hidden desires. If we had been better intellectually equipped, more morally oriented, we might have been able to use our sophisticated technology for better purposes. Now it seems to threaten us instead, as though we were stuck in a car while traveling at high speed towards a final accident, a crash. A dangerous, but incomprehensible world:

 

But deep inside my heart
I know I can't escape.
Oh, Mama, can this really be the end
to be stuck inside of Mobile
with the Memphis blues again?

 

 

The fault does not lie in our tools, it is part our own constitution.

 

As I write this, I am reminded that Bruce Sterling is a great admirer of James Graham Ballard and mentioned him as an excellent forerunner of current slipstream writers. A few years ago, I did in accordance with my habits check out the books on a table in FAO's foyer where people leave their used books and found J.G. Ballard's novel Crash. Then I only knew the author as the author of the Kingdom of the Sun, inspiration for Spielberg's film with the same name and I also vaguely recalled that the nasty, yet skillful and fascinating David Cronenberg had made a film with the same name as the novel I held in my hand.

 

 

It turned out that my assumption was correct, but I have seldom read such an appaling, yes … disgusting novel as Ballard's Crash. Since I cannot find it anywhere among my books here at home, I fear that I have thrown it away. If this has been the case I now regret it. Even though it now has been several years since I read Crash, it has remained with me and then not as a perverted deviation, but actually as an interesting depiction of our contemporary madness and its mixture of body, psyche, sex, death drive and high technology. That I now began looking for Ballard´s book is because he has increasingly come to be hailed as an outsider artist who early on realized where our society was heading. In one of his novels, Cocaine Nights, Ballard stated:

 

The consumer society hungers for the deviant and the unexpected What else can drive the bizarre shifts in the entertainment landscape that will keep us buying? […] Only one thing is left which can rouse people … Crime and transgressive behaviour – by which I mean all activities that aren´t necessarily illegal, but provoke us and tap our need for strong emotion, quicken the nervous system and jump the synapses deadened by leisure an inaction.

 

 

The condition described in Ballard´s Crash actually has a name – symphorophilia, from the Greek symphora, accident, and diagnosticates someone as a victim of a mental disorder which means obtaining sexual arousal from arranging or witnessing a violent tragedy, such as a car accident. The term was actually coined twenty years after Ballard's book had been published. John William Money (1921-2006) identified the disorder as an extreme form of paraphilia, i.e. a morbid desire for sexual stimulation from objects, or beings, which among normal people, in general, do not arouse any perverted cravings, or trigger morally reprehensible acts.

 

Money, who was professor of pediatrics and clinical psychology at the prestigious John Hopkins University in Baltimore, did himself become a victim of the beguiling impact technology might have on fixed ideas. John Money was a renowned expert on sexual identity and gender roles, with intersexuality, or so-called transgender, as his specialty. Money´s importance for gender research has been epoch-making, among other achievements he introduced terms such as gender identitygender roles, and sexual orientation.

 

 

As a specialist in gender identity, Money occasionally recommended surgery and hormone treatment to bring about radical gender reassignment of children, as well as young men and women. Something that had catastrophic consequences for several of his patients, who when they grew up found that their floating gender identities while being young and inexperienced were just part of a psychological maturation process. This aspect of Money's activities was scrutinized in an upsetting book, As Nature Made Him, written by the investigative journalist John Colapinto and in which he revealed the medical arrogance and often misguided research of Dr. Money.

 

As a foretaste of the madness exposed in Crash and in the wake of Andy Warhol´s artistic endeavours, Ballard did in 1970 organize an exhibition with pictures of fatal car accidents, they were presented without comment and caused a moral uproar.

 

Three years later, Ballard's fascination with the morbid subject of lethal car accidents culminated with his novel Crash. When I read it, I was totally unprepared for this orgy of death, violence and sex, written by someone who appeared to be entirely uninhibited when it came to his fixation on what I perceived as an appalling perversion. An obvious psychopath who reveled in ruminations about every conceivable aspect of how human body parts and fluids after a car accident could mingle with the distorted metal, twisted radiator grilles and cascading windshield glass. Page up and page down Ballard elaborately described various sex scenes, always in connection with driving and car accidents. A scenery as confined and grotesquely distorted as in Marquise the Sade´s sterile and monotonous novels. Ballard´s book was just like de Sade´s oeuvre tedious and disgusting, utterly devoid of any form of joy and compassion.

 

 

By Ballard, eroticism becomes intimately combined with technology and mechanics, and thus profaned, commercialized and liberated from nature. After a while, the shock effect wears off, leaving behind a wonderment that someone had been able to write something like that. I do not remember if I finished the novel.

 

The story is told by a person with the same name as the author. Like Ballard, he lives in Shepperton, a suburb of London, close to one of the highways leading to the Heathrow Airport. Although Ballard deliberately obscures the similarities, the reader understands that there is a connection between the protagonist's and the author's fascination with violent car accidents. The novel's narrator is attracted, sexually as well as intellectually, to a former “TV scientist” who has become a “highway nightmare angel” and with a car equipped with police radio tries to seek out every terrible accident that is reported over it. Unreasonably excited, he shows up with his cameras and revel in blood and wreckage.

 

After being seriously injured in a car accident, Ballard becomes more familiar with the demonic accident aficionado and soon joins a company of alienated lunatics, survivors of excruciating accidents, who slavishly follow the perverted symphorophilia maniac in his pursuit of disasters. Gradually, the grotesque gang contributes to staging traffic accidents, often with fatal consequences for both themselves and their victims. The leader's ultimate wish is to die in a frontal collision with Elizabeth Taylor.

 

 

After my distaste for the novel had subsided, I began thinking about Crash and after a while considered it in another light and this was the reason to why I am now searching for it. Maybe it was after all Ballard´s intention to create a distaste for our culture´s sick veneration of awful, adrenaline rousing disasters? Maybe his perverse description of a brutal lack of empathy was a critique of the emotionless mindset that affects so many of us? A condemnation of a technologized culture and the heartlessness, the contempt for real love and compassion, it has created. How it has invaded and poisoned not only our thinking but also our bodies and our subconscious mind.

 

Possibly Crash deals with how people have been affected by a soul destroying numbness after experiencing profound depressions following upon life changing experiences. How they have been alienated from reality and fallen victim to depraved obsessions worsened after they have met people with similar experiences and perverse longings that carefully have been kept out of sight. A life where everything and everyone is exploited within a debauched environment where lack of morals and distorted lives benefit from an anti-human technology that relentlessly drive them towards the ultimate goal, which is the same for all of us – Death.

 

 

Yoko Ogawa's The Memory Police finds itself far from the frantic madness of Ballard's Crash, though Bruce Sterling would certainly have characterized her novel as a slipstream product as well. It takes place in a port city on an isolated island, which nevertheless seems to be large and self-sufficient. Few things suggest that the development of events does not take place in our current modern times – there are cars, trains, shops, offices, schools and libraries. People, habits and infrastructure provide the impression that this could be almost anywhere, though subtle shifts and details makes The Memory Police slipstream novel that evoke associations to works like Orwell's 1984 and Bradbury's Fahrenheit 451. However, according to my opinion, Ogawa´s novel and its lyrical mode is a unique work of art.

 

 

Perhaps Ogawa´s storytelling is part of a specific Japanese narrative, which I assume I have discerned in writers like Kobo Abe, and especially in a novel by Taichi Yamada – Strangers. In Yamada's novel a TV screenwriter does after a failed marriage end up in a huge, former apartment building in central Tokyo. Due to insurmountable rents most of the apartments have been abandoned by their previous tenants and converted into offices, which means that the screenwriter at night finds himself to be almost alone in an otherwise empty building. He is tormented by nightmares and memories of his past love and security, has difficulty in sleeping and wanders around in a Tokyo that at night obtains a spooky character. At a bar, he encounters his long-deceased father, or someone who is eerily akin to him. He is later on invited home to something that appears to be his the dead parents' home where he is greated by someone exactly like his mother. It seems as if there in Tokyo exists a parallel universe where the past survives. When the main character late at nights returns to his apartment he is occasionally visited by a beautiful woman who seems to be one of the few remaining tenants in a building where he otherwise only encounters the doorman.

 

 

Several Japanese horror films, myths and fairy tales suggest that Japan is populated by ghosts, spirits and demons, perhaps a reflection of an ancient belief in kami, a term that may tentatively be interpreted as “natural gods” or “spirits”. Kami can be enclosed by animal – and human shapes, as well as inhibit various objects, while haunting specific places. Like Yamada's nocturnal Tokyo, Ogawa's island is a place beyond experience.

 

Unlike the twisted lunatics in Ballard's Crash, the characters of Ogawas Memorial Police are generally kind and caring. All o tfhem are however subject to the tyranny of a mysterious Memory Police, who armed and uniformed drive around in armoured vehicles. There is also an ever-present incomprehensible, but seemingly accommodating bureaucracy, which serves a repressive and invisible regime. For reasons unknown to us, the rulers of the island nations have hermetically sealed off their reign from the outside world and strive to erase all memories from its inhabitants. At regular intervals there come decrees that, for example, all roses have to disappear, and another day it could be birds or books. It seems that both culture and nature slavishly abide to such decrees – rivers and sea shores are one say filled with rose petals that soon disappear, at other instances large flocks of birds leave the island. One morning, the island's inhabitants may wake up to find that they have lost their sense of smell, or that no bird can be found. As if they want the loss to be as total and permanent possibble and thus not plague them with any memory of it, people voluntarily destroy banned plants, books and other things that the Memory Police intend to eradicate.

 

The Memory Police are not confronted in any manner, their suppression encounters no resistance. They take away people who refuse to follow directives and/or show signs of not being able, or wanting to forget. Abducted persons do not return. It is rumored that they are taken to institutions where research is being carried out to identify and eradicate genes and brain functions that create and support memory functions. Although people are passive and silent, some of them are hiding suspected memory offenders.

 

 

Ogawa's novel is lyrical and beautiful, endowed with a quiet and strangely subdued narrator's voice. The story is told by a young author whose parents, an ornithologist and an artist, have been ´taken away by the Memory Police, which also have searched, as well as destroyed specific items in her home. Her best friend and confidant is an old sea captain who lives on a rusting and unused ferry, anchored in the harbor. Together with him, the author has in her home hidden her publisher, who turned out to have an unfailing memory. Secluded in a confined space constructed by the captain, the publisher desperately tries to get the old man and the young author to preserve and cultivate their memories. A hopeless endeavour since they, apart from protecting and caring for the publisher, are obeying the absurd laws imparted by the Memory Police. Over the course of the story, poverty and boredom spread across the island, while the entire nature also seems to give up all resistance – snow falls and winter is not followed by spring. People are beraved of objects, comfort, self-confidence and memories while they all relentlessly move towards an all-encompassing emptiness – a total annihilation.

 

 

The Memory Police is neither long, nor difficult to read. A rare gem with subtle shifts and an exquisite surface evoking memories of Japanese woodcuts, Shindo's movies and Kawabata's nature descriptions. Under the surface of its apparent simplicity, the novel hides depths of thought that require reflection and re-reading.

 

My reading of Ogawa´s novel planted the seed to this blog entry and caused thoughts and associations to sprout. I have now presented some of them, though there is more to find and be inspired by in The Memory Police and I do of course recommend you to read it.

 

 

Aldiss, Brian (1982) Frankenstein Unbound. New York: HarperCollins. Ballard, J. G. (1997) Cocaine Nights. London: Fourth Estate. Ballard, J. G. (2001) Crash. London: Picador. Bauman, Zygmunt (2006) Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity. Burke, Edmund (1998) A Philosophical Enquiry. Oxford: Oxford University Press. Carrington, Leonora (2017) Down Below. New York: NYRB Classics. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros. Cambridge: Exact Change. Colapinto, John (2006) As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised As A Girl. New York: Harper Perennial. Ende, Michael (2009) Momo. London: Puffin Books. Flood, Alison (2011) ”Getting more from RR Martin,” The Guardian, 14 April. Gray, John (2003) Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals. London: Granta Books. Kavan, Anna (1970) Ice. London: Picador. King, Stephen (2011) 11/22/63. New York: Scribner. Kubin, Alfred (2014) The Other Side. Sawtry: Daedalus. Martin, George R. R.(2009) A Game of Thrones. New York: Random House. Money, J. (1984) ”Paraphilias: Phenomenology and classification,” American Journal of Psychotherapy. No. 38 (2). Ogawa, Yoko (2020) The Memory Police. London: Vintage. Ross, Clifford (ed.) (1990) Abstract Expressionism: Creators and Critics. New York: Abrahams. Strindberg, August (2015) Son of a Servant. Amsterdam: Leopold Classic Library. Tolkien, John Ronald Reuel (2014) On Fairy-stories. New York: HarperCollins. Tyler, Malone (2017) ”A Field of Strangeness: Anna Kavan´s Ice and the Merits of World Blocking,” Los Angeles Review of Books. Vesaas, Tarjei (2018) The Ice Palace. London: Penguin Modern classics. Yamada, Taichi (2003) Strangers. London: Faber & Faber.

 

 

 

11/27/2020 01:01

Det var i början av 2014 som jag började skriva min blogg. Jag arbetade då på en skola i Växjö, medan jag bodde hos min mor i Hässleholm. Jag hade för en tid lämnat min hustru i Rom, men åkte dit för jämnan. Att jag hamnat i Växjö berodde på att jag i Rom, som så ofta förr, inte hade något jobb och det gick långa tider mellan de få konsultuppdrag jag lyckades ro i hamn. Min mor var nittiotre år, kände sig ensam i sitt hus och blev allt skröpligare. Fast hon var fullkomligt klar i huvudet, med ett minne bättre än mitt.

 

Då vi i slutet av sommaren 2013 besökte Sverige antog jag att det kanske vore en god idé att för en tid arbeta som lärare. Det brukade i Sverige gå tämligen lätt för mig att få jobb som en sådan. Även om det gått flera år sedan jag arbetade som lärare kunde jag räkna med min lärarutbildning och hade under årens lopp samlat på mig en del undervisningserfarenhet. Jag sökte ett par gymnasiejobb i närheten av Hässleholm och fick napp i det närliggande Kristianstad. En vecka innan jag skulle börja arbeta ringde de dock och meddelade att de oväntat ”fått tag på en yngre förmåga som antagligen passade bättre för jobbet”. Jag reste då till Växjö, där jag fått ett erbjudande som jag avslagit eftersom Kristianstad var närmre. I Växjö visade det sig att de fortfarande ville ha mig som lärare i mina ämnen – svenska och religion, samt några lektioner i engelska. Jag tog jobbet, något som betydde att jag varje morgon tog tåget till Växjö, en timmes färd som gav mig tid att förbereda dagens lektioner och rätta skrivningar.

 

 

Det var en pittoresk skola, inrymd i Växjös före detta lokstallar. Kollegorna var trevliga och även eleverna, något som gjorde att jag trivdes alldeles utmärkt, samtidigt som det kändes betryggande att göra min åldrande mor sällskap under kvällarna. Det var under våren som min yngre syster, som känner min skrivklåda, föreslog mig att jag skulle skriva en blogg. Sedan dess har jag suttit fast i vanan.

 

På Smålandsgymnasiet, som i varje annan skola jag arbetat, skilde sig stämningen från klass till klass. Jag har ofta undrat varför det är på det viset. En av klasserna var sammansatt av förhoppningsfulla datatekniker. Jag upptäckte snart att ett par av dem var ivriga läsare av så kallad fantasylitteratur och samtidigt högst avancerade datorspelare. De visste allt om sådant jag knappt hört talas om, men likväl fann vara en fascinerande, om än obegriplig, värld. Jag är alldeles för gammal för sådant och kan svårligen föreställa mig att slösa tid på datorspel. Jag skrev dock ner namnen på de spel som mina elever rekommenderade och ivrigt berättade om. Jag antog att det möjligen ingår i nutidens allmänbildning att ha något hum om dem – Myst, Portal, The Secret of Monkey Island, Machinarium, Grim Fandango, The Cat Lady, Broken Sword, Bad Mojo, Amnesia.

 

 

Begrep inte hur mina elever kunde finna tid att leka med allt det där och likväl inte vara helt bortkomna då det gällde att tillgodogöra sig den utbildning jag försökte delge dem. Flera av dem var till min glädje ivriga romanläsare rekommenderade en mängd litteratur jag inte hört talas om. Då jag frågade dem vem de tyckte var den bäste fantasyförfattaren svarade de enhälligt – George R. R. Martin.

 

Visserligen hade HBO Nordic börjat visa Game of Thrones, men jag kände inte alls till den och det dröjde ytterligare ett par år innan jag följde Tv-serien. På biblioteket lånade jag första delen av Martins massiva bokserie Sagan om is och eld, men tyckte att Kampen om järntronen var lite väl tjock. Då jag läst ett par kapitel gav jag upp. Jag hade läst det där förr; ett svärd som hette Is, en fånig trubadur, ett högt beläget slott med trappor huggna ur klippan ”för branta till och med för åsnor”. Det var för mycket dialog för min smak, för många schablonmässiga uttryck, endimensionella karaktärer, antingen alltför onda, eller enfaldigt goda, en korkad prinsessa, en åldrad, försvagad kung, en skum arvtagare ...

 

 

 

Men då jag några år senare började följa Tv-serien antog jag att jag varit trångsynt och fördomfull Jag borde ha gett K. K. Martin en bättre chans. Tv-serien var nämligen inte alls förutsägbar och flera av karaktärerna var intressanta, ändrade sig och fördjupades under historiens lopp. Det var dynamiskt, spännande och oväntat.

 

 

Trots mina förutfattade meningar läste jag redan i Växjö en del om K. K. Martin, som såg ut som en New Age-mysgubbe. I The Guardian fann jag en intervju med författaren, som jag som nybliven bloggare med lätthet kunde identifiera mig med. George R. R. Martin påstod nämligen:

 

en del författare skriver klart sin bok och bryr sig egentligen inte om att den tagit tid att skriva eller om den någonsin kommer att bli publicerad. Och om den kommer ut får den ett par recensioner och säljer 12 exemplar.

 

En tämligen adekvat beskrivning av mitt författarskap. Sedan gav han en utmärkt redogörelse för hur jag går tillväga då jag skriver:

 

Jag antar att det finns två typer av författare, arkitekterna och trädgårdsmästarna. Arkitekterna planerar allt i förväg, som en arkitekt går tillväga då han konstruerar ett hus. De vet hur många rum som kommer att finnas i huset, vilken typ av tak det kommer att ha, var ledningarna skall dras, vilken typ av VVS som skall installeras. Innan den första spiken satts i den första brädan har de designat och ritat det hela. Trädgårdsmästarna däremot gräver ett hål, sår ett frö och vattnar det.

 

Som ”författare” tillhör jag trädgårdsmästarnas skrå. Jag vet inte hur mina bloggar eller romaner skall utveckla sig. Ser jag tillbaka på dem utgör de förvisso vildvuxna, oansade trädgårdar med alltför mycket törne och ogräs.

 

 

Frön till bloggen du läser är snö, is och besatthet – dess betydelse för en viss sorts litteratur som fascinerat mig under lång tid, något jag insåg efter att ha läst Yoko Ogawas roman Minnespolisen. Att jag plockade upp den boken beror på att min familj nästan dagligen klagar över mitt bristande minne, trots att jag själv inte märkt att det är sämre än tidigare. Likt många människor är jag allt som oftast tankspridd och glömmer var jag lagt saker och ting – nycklar, glasögon, gamla intyg och kvitton. Dock tror jag inte att det blivit mycket värre med åren.

 

 

Vad som däremot oroar mig, och även på den fronten inbillar jag mig att jag inte skiljer mig från de flesta män i min ålder, är att då jag tänker tillbaka på mitt liv upptäcker hur att stora block med händelser har fallit bort, försvunnit och lämnat gapande tomrum efter sig, eller än värre – ingenting. Tänker på det italienska uttrycket un buco nell´aqua, ett hål i vattnet. Som en droppe när den spårlöst försvinner i en vattensamling har inte enbart namnen på vänner och bekanta, utan även själva individerna och vårt samröre med varandra fullständigt försvunnit ur mitt minne. Samtidigt kan dock märkliga ”minnesblock” oväntat dyka upp till ytan av mitt medvetande.

 

 

För mig utgör en del romaner sådana ”minnesblock”. I min bokhylla kan jag kasta blicken på en bok och plötsligt minnas då jag köpte och läste den. Efter att ha läst Ogawas Minnespolis tog jag fram Brian Aldiss, Frankenstein Unbound, Frankenstein i frihet. Den handlar nämligen om ”tidsblock”, hur förfluten tid tränger sig in i våra liv och förändrar dem, samtidigt som vi genom att manipulera det förgångna kan förändra framtiden.

 

Jag läste Aldiss roman någon gång vid mitten av sjuttiotalet. Som så ofta är fallet fascinerades jag av bokomslaget, kanske på samma sätt som jag kan köpa en flaska vin för att etiketten tilltalar mig. Jag antog att titeln anspelade på en tämligen oläslig pjäs av Percy Bysshe Shellley, Prometheus Unbound, som dykt upp under en litteraturhistorielektion. Skulle tro att det var i samband med en föreläsning om August Strindberg, revoltören mot allt och alla som uppenbarligen, likt Shelley, låtit sig inspireras, både politiskt och personligt, av den mytologiske titanen och upprorsmannen Prometheus, som satt sig upp mot den diktatur som tillämpades av Olympens gudar och därför straffats på ett bestialiskt sätt – Han kedjades vid en klippa i Kaukasus där en gam ständigt hackar i hans lever, vilken dock växer ut igen. I sin självbiografi Tjänstekvinnans son skrev Strindberg:

 

Det är ganska fysiologiskt riktigt att den antike skalden låter Prometheus gnagas i levern av gamen. Prometheus var revoltören som ville ge mänskorna upplysning […] han blev säkerligen gallsprängd av att se världen vara ett dårhus där fånarne gingo lösa och bevakade den ende kloke såsom en livsfarlig. Sjukdomar kunna färga människans åskådningar och var och en vet huru mörka alla tankar bli när man ansättes av en feber.

 

 

Frankensten Unbound, skriven 1974, berättar Aldiss hur vetenskapsmannen Joe Bodenland någon gång under 2020 med sin bil far rakt in i ett tidsgap, ett begrepp som antagligen borde förklaras mer ingående. Ett världskrig hade skapat katastrofala förhållanden. Stridande stormakter hade insett att kärnvapenkrigföring på jorden skulle få ödesdigra följder för samtliga stridande, därför hade man utvecklat Space Forces, Rymdstyrkor. Den väpnade maktkampen förlades därmed till rymden, bortom jorden och därute ägnade sig de politiska maktsfärerna åt ett hämningslöst kärnvapenkrigande.

 

Då fred åter etablerats hade obotliga skador inte gjort planeten Jorden till en obeboelig värld, men en oförutsägbar sådan. Utvecklingen hade fortgått och skapat en högteknologisk kultur med en bibehållen biosfär, men de avlägsna kärnvapenkrigen hade ruckat tids-rum balansen. Detta innebar att vissa av jordens individer som vid ett slumpmässigt tillfälle befann sig på en viss plats kunde hjälplöst slungas in i en annan tidsdimension. Ett sådant tillstånd kunde pågå en längre eller kortare tid, tills dess tidsskalan korrigerat sig själv och återställt den drabbade individen till rätt tid och plats.

 

 

 

Det var vad som drabbat Joe Bodenland. Med sin bil hade han slungats genom tids-rum rymden till det tidiga 1800-talets Schweiz. Där möter han Victor Frankenstein. Det visar sig att hans monster faktiskt existerar och det gör också Mary Shelley, författarinnan som skrivit  historien om Frankensteins monster. 

 

När Joe Bodenland 1816 träffar Mary Shelley, hette hon fortfarande Mary Godwin och hade då varken skrivit sin berömda roman Frankenstein: eller den moderne Prometeus, eller gift sig med Percy Bysshe Shelley som 1820, två år efter det att Frankenstein publicerats, skrev sin Prometheus Unbound. Då Bodenland träffar dem bor Percy Shelley och Mary Godwin tillsammans med Lord Byron i en villa vid Genèvesjön.

 

 

Joe Bodenland inser att skapandet av Frankensteins monster är inledningen till en katastrofal utveckling som kommer att leda till ett manipulerande av människans arvsmassa och få lika förödande konsekvenser som de som framställandet av den första atombomben orsakade. Aldiss roman blandar vilt litteratur- och vetenskapshistoria och i sin galna roman ställer han väsentliga frågor kring vetenskapsmännens ansvar och den skapande fantasins roll då det gäller att göra människor medvetna om sin existens och sitt ansvar för utvecklingen. Något som möjligen kan vara svårt att lägga märke till under ytan av en rafflande äventyrshistoria som bygger på såväl Mary Shelleys roman, som på allsköns science fiction berättelser och action filmer, exempelvis James Bondfilmer.

 

 

Aldiss monster har fler drag av Mary Shelleys ursprungliga skapelse än William Wylers berömda version av den. Därmed inte sagt att Aldiss även har inspirerats av Boris Karloffs monsterframställning. Aldiss gestaltning av monstret sammanfaller med såväl romanens som filmens beskrivning av en varelse som inte vet vad den skall göra efter sitt uppvaknande som en monstruös varelse och därför beter sig som ett barn kan göra; slår tanklöst mot sådant det inte begriper, samtidigt som det ställer besvärliga frågor och orimliga krav. Men liksom i Shelleys roman är monstret hos Aldiss även ett känsligt väsen vars främsta strävan är att få dela sitt liv med en varelse som tänker och känner som han. Monstret blir dock fruktat och bortstött och då han konfronteras med sin spegelbild begriper han varför andra känner avsky inför hans blotta uppenbarelse. I romanen är monstret både vältaligt och talfört, inom elva månader efter sin skapelse hade han lärt han sig tala både tyska och franska. Men då han inser vad hans skapare, Dr Frankenstein gjort, svär det förtvivlade monstret på att krossa och utplåna honom.

 

 

Inspirationen från Bondfilmer är i Aldiss roman speciellt påtaglig genom Joe Bodenlands bil, som följer honom till Genèvesjöns strand och imponerar på såväl den unga Mary Godwin som vetenskapsmannen Victor Frankenstein. Den använder inte fossila bränslen, är försedd med såväl GPS, bildskärm, mobiltelefon och en allvetande funktion inte olik, fast mer sofistikerad, än nutidens Siri. Likt en Bondbil är den även försedd med sofistikerade vapen. Sådana detaljer gör att Aldiss roman faktiskt fungerar som trovärdig science fiction. Joe Bodenlands bil är tämligen förbluffande med tanke på att den 2020 faktiskt inte framstår lika föråldrad som så mycken annan science fiction från anno dazumal.

 

 

Galenskapen är onekligen närvarande i Aldiss roman, men snön och isen som jag ovan nämnde som frön till den här bloggen – är även de närvarande? Förvisso, såväl Shelleys som Aldiss roman avslutas med en jakt på monstret över öde snövidder. Hos Shelley äger den rum i outforskade polartrakter, hos Aldiss inom ett tidsgap i en avlägsen framtid där Joe Bodenlands omgivning tycks falla sönder i en ödelagd värld skapad genom hans egna handlingar i ett avlägset förflutet

 

Därigenom påminner Aldiss Frankenstein Unbound om Stephen Kings märkliga och imponerande tidsreseroman 11/22/63 där en man reser tillbaka i tiden och lyckas hindra Lee Harvey Oswald från att mörda John F. Kennedy, enbart för att finna att hans heroiska handling i framtiden får än mer katastrofala följder än han någonsin hade kunnat förvänta sig.

 

 

Det är tveksamt om Anna Kavans Is kan kallas för en science fiction roman. Den utspelar sig i en parallell verklighet som möjligen kan vara förlagd till framtiden, men det är osäkert. Den tycks heller inte skildra en förfluten, avlägsen tid. I romanen finns bilar, tåg, flyg och grammofoner, men plötsligt kan läsaren finna sig i en blodig plundring av en stad där svärdsbeväpnade och bepansrade ryttare massakrerar invånarna. Eller en nordisk ruinstad där en jungfru offras till en drake som bor på botten av en fjord. Jag köpte romanen samtidigt som Brian Aldiss Frankenstein Unbound och då jag nu läser den finner jag till min förvåning att Aldiss har skrivit förordet i vilket han beskriver Anna Kavan som en författarinna som hos Kafka funnit en teknik hon använt sig av för att skildra en samtid hon uppfattade som ytterst hotfull.

 

 

Kavans roman tycks utspela sig under den osäkra freden efter ett förödande stormaktskrig. Städer ligger i ruiner och beväpnade soldater kontrollerar medborgarna, begär dokument och kontrollerar om utegångsförbud följs. Vi tycks befinna oss i ett land behärskat av en totalitär regim. I romanens inledning besöker berättaren, en uppenbarligen förmögen författare, en bekant som är konstnär och gift med en bräcklig, eterisk och skir kvinna som tidigare tycks ha haft ett förhållande med författaren. Hennes make, konstnären, behandlar sin undflyende och känsliga hustru illa och hon försvinner. Makens likgiltighet och demoniska personlighet får författaren att misstänka att han mördat sin hustru. Hans efterforskningar spårar henne dock till en avlägsen kuststad i ett land som kan påminna om Norge. Där hålls hon fånge av the Warden, Uppsyningsmannen, en krigsherre som omgiven en välbeväpnad privatarmé bor i ett luxuöst palats i en ruinstad, vars misstänksamma och brutala invånare ger intryck av att befinna sig på en medeltida nivå. Det hela får mig osökt att tänka på The Game of Thrones , inte minst med tanke på att det utanför staden finns en jättelik mur och landet, kanske även världen i övrigt, hotas av en inlandsis som obevekligt närmar sig.

 

 

The Game of Thrones skyddas Westeros sydliga länder av en väldig mur som reser sig mot de nordliga snövidder från vilka isvålnader närmar sig för att lägga under sig Westeros och utplåna dess stridande klaner. Hotet uttrycks i mottot för Huset Stark, Westeros nordliga murväktare: ”Winter is Coming, Vinter är på väg”. Skulle inte tro att K.K. Martin inspirerats av Anna Kavans Is, men säkerligen av den norrröna mytologins Fimbulvinter, den vinter som oavbrutet kommer att råda under tre års innan Ragnarök äger rum – Världens undergång.

 

Den vittberesta Anna Kavan hade säkerligen haft Norden i tankarna då hon skrev Is, men var antagligen främst inspirerad av de två år som hon under Andra världskriget tillbringade i Nya Zeeland, oroad av krigshändelserna i norr och känslan av närhet till Antarktis ismassor i söder. Trots skildringarna av ett hotfullt, märkligt landskap är det inte det, utan inre känslotillstånd som Kavan tycks vilja skildra och projicera på karaktärernas omgivningar Perspektiv förskjuts ständigt – från det intima, till det vidsträckta. Berättaren tycks efterhand alltmer uppgå i den brutale Wardens gestalt alltmedan den bleka kvinnan beständigt framställs som ett undflyende, men plågat offer. Anna Kavan har hos flera läsare kommit att framstå som en ”feministisk” ikon och hennes roman har tolkats som en kommentar till hur ett globalt, politiskt våld och en hotande miljöförstöring kan kopplas till en skrämmande ”erotisk objektifiering” av kvinnor och förvandlat dem till offer inom ett självförtärande, känslokallt kollektiv.

 

 

Jag tror inte att Anna Kavan läste den norske författaren Tarjei Vesaas roman Isslottet som skrevs 1963, men publicerades på engelska 1966, året innan hennes Is kom utOmöjligt är det dock inte eftersom Vesaas roman kom ut på samma förlag som hennes romaner – Peter Owen. Även Vesaas roman behandlar alienation och kyla utifrån ett kvinnligt perspektiv, men är trots sina symbolistiska undertoner strikt realistisk.

 

I en isolerad norsk by blir den livliga, elvaåriga Siss (Sissela) god vän med den undandragna och lite udda Unn. Då flickorna under den första dagen av sin bekantskap leker ensamma tillsammans finner de sig märkligt dragna till varandra. Den utåtriktade, ledargestalten Siss upptäcker något av sig själv i den allvarliga, plågade Unn, och tvärtom.

 

Unn blir som förtrollad av den öppna, skrattande Siss och lyckas övertala henne att de skall klä av sig nakna. Då de står nakna inför varandra undrar Unn om Siss kan se någon skillnad mellan dem. Då Siss svarar att hon inte kan det, förklarar Unn att hon vet att det är något som inte stämmer med henne. Att hon är rädd för att efter sin död inte få tillträde till himlen. Hon anklagar sig själv för att hennes mor dött sex månader tidigare och hon vet inte vem hennes far är.

 

 

När de klätt på sig igen känner Siss sig besvärad, orolig och rädd. Hon flyr hem i mörkret, men ligger liksom Unn sömnlös under natten. Dagen efter kan Unn inte förmå sig att komma till skolan för att där konfrontera sig med sin nyfunna vän. Istället söker hon till isslottet, väldiga isformationer som under hårda nordiska vintrar bildas av fruset vatten kring stora vattenfall. Driven av barnets drift att testa och utmana sig själv tar sig Unn in i is-salarna. Betagen av isgrottornas mystiska och förgängliga skönhet försjunker hon i tankar om sig själv och Siss. Unn förirrar sig slutligen i det kyliga mörkret, trampar genom isen och drunknar.

 

Folk i byn tror att Siss vet mer om Unns försvinnande än hon låter påskina och tyngd av skuld och sorg tar Siss på sig Unns roll som utanförstående och blir en ensling såväl i hemmet som skolan. Isslottet är en förrädiskt enkel, men sparsmakad och samtidigt lyrisk, berättelse som under sin skenbart realistiskt yta gömmer bråddjup. Den får mig att tänka på mästerliga japanska haiku där naturscenerier och stämningar inom ett strängt begränsat utrymme samverkar för att skapa bilder av inre känslolägen.

 

 

Romaner som Isslottet, och även i viss mån Is, och givetvis Kafkas verk, är skrivna på ett rakt, uppenbart realistiskt sätt som vaggar in läsaren i en värld som samtidigt är galen och förnuftig. Sådana litterära verk speglar vad J. R. R. Tolkien en gång skrev om sagor ”ju skarpare och klarare förnuftet är, desto bättre fantasier skapar det.” Vad Tolkien tycks mena är att sagor och fantastiska , liksom drömmar, kräver inre logik och klarhet. En realism som inom sina bestämda ramar blir till något helt annat – drömmar som avslöjar vad vår existens verkligen innebär.

 

Jag funderade på detta då jag igår såg Jan Švankmajers film Alice, som min äldsta dotter sänt mig från Prag. För några år sedan såg vi tillsammans en utställning med Švankmajers kusliga, men samtidigt humoristiska ”skulpturer”, en slags collage av uppstoppade djur och skelettdelar.

 

 

 De påminde om de kuriosakabinett som under Barocken var populära vid europeiska furstehov. Inte minst hos Rudolph II, den ytterst excentriske kejsaren för det tysk-romerska riket som höll till på kungaborgen Pražský hrad i Prag, där han kring sig samlade alkemister, magiker, originella konstnärer och geniala vetenskapsmän. En med åren tilltagande sinnessjukdom hindrade Rudolph från leda ett imperium som föll samman under pressen från religiösa reformationer och slutligen besegrades han av sin mentalsjukdom, tvingades abdikera och överlämna kejsarvärdigheten till sin bror och dog slutligen som en galen enstöring.

 

 

Švankmajers Alice heter egentligen Nĕco z Alenky, Något om Alice, och är en fri tolkning av Lewis Carrols Alice i Underlandet, en bok jag läst flera gånger, alltid lika förbluffad hur någon förmått skildra ett barns drömvärld. Švankmajers film är en så kallad stop motion animation, befolkad av en livslevande Alice som rör sig bland hans groteska skapelser; kusliga malätna dockor och bisarra djur inom nergångna och sönderfallande rum och hyreskaserner. Ett skräckinjagande, fantasirikt och, likt Kafkas berättelser, märkligt humoristiskt universum.

Just så skall Alice i Underlandet skildras. Inte relativt slaviskt, som i Disney gjorde i sin i och för sig geniala tolkning, eller fullkomligt påhittat eller löjligt förenklat som i Tim Burtons katastrofala version, som är en av mitt flitiga biobesökandes största besvikelser – jag hade av honom väntat mig något betydligt bättre än en pastellfärgad, fjantig version om kampen för att rädda Wonderland. Usch!

 

 

Till skillnad från Burton skapade Švankmajer ett mästerverk – en parallellvärld till Carolls Underland, även den sedd genom ett barns ögon, tolkad med ett barns förundran, frimodighet och oro. En dröm bortom gott och ont, bortom de vuxnas förnumstiga pekpinnevärld och istället präglad av ett barns snedvridna, men samtidigt djupt personliga och därmed sanna föreställningsvärld.

 

En abnormitet som även präglar den värld som Anna Kavan skildrar i sin roman. Hennes ursprungliga namn var Helen Emily Woods och hon var det enda, ensamma och i stort sett ignorerade barnet i en dysfunktionell familj. Då hon var elva år tog hennes far livet av sig och som nittonåring övertygade hennes mor henne att gifta sig med sin egen avlagda älskare. Han gjorde Anna med barn och tog med sig henne till Burma, där han arbetade som järnvägsingenjör, de skildes åt efter tre år.

 

 

Då Helen Woods tog sig namnet Anna Kavan och fullkomligt förändrade sin tillvaro var det enbart ett av flera uppbrott under ett kringflackande liv. Under tjugotalet levde hon bland racerförare på Rivieran och grundlade där ett livslångt heroinberoende, som inte lindrades under hennes senare liv inom olika konstnärskretsar. Anna åkte ut och in mellan olika mentalkliniker och förmådde inte befria sig från ett allvarligt drogberoende, som slutligen blev en bidragande orsak till hennes död 1968.

 

 

Vid sidan om sitt författarskap, var Anna Kavan en begåvad konstnär vars konst ofta speglar hennes uppdiktade världar, med dess poetiska skönhet och kusliga suggestionskraft. Att vara såväl konstnär som författarinna delar hon exempelvis med Leonora Carrington vars drömbok Down Below, Där nere, likt flera av Anna Kavans litterära verk skildrar en galen, förvriden verklighet. Carrington skrev Down Below under en djup kris, då hon som så ofta varit fallet med Kavan, satt inspärrad på ett mentalsjukhus.

 

Carringtons konst får mig att associera till Tove Jansson, som förvisso inte alls var galen, men liksom Kavan och Carrington förmådde skapa en parallellvärld av såväl lyrik och skönhet, som hotande mystik och fara. 


 

Hotfullheten som för det mesta lurar i Tove Jansson böcker mildras av värmen och den intima tryggheten inom den godmodigt generösa och lekfullt fantasirika Muminfamiljen. 

Tove Janssons pittoreska Mumindal med dess omgivande mörka berg och skogar är en unik värld precis som landskapen i Michael Endes roman Momo eller kampen om tiden, fast i hans fall är omgivningarna mer än hos Jansson kopplade till en reell verklighet – Italien där tysken Ende under större delen av sitt liv hade sitt hem. Även Ende var en skrivande konstnär. I Momo, liksom i Kavans Is, hotas världen av en själsdödande kyla. Hos Momo är det gråa män i tjänst hos kommersialism och likriktande totalitarism som stjäl tid och därmed dödar fantasi och skaparkraft.

 

 

Två av mina andra favoritromaner är även de skrivna av bilkonstnärer – Alfred Kubins Den andra sidan och Giorgio de Chiricos Hebdomeros. Kubins roman är en mörk fabel om en stad som sakta förfaller i takt med en despots fysiska försämring och moraliska fördärv. Stadens modernitet som kombineras med uråldriga, fallfärdiga kvarter och underjordiska tunnlar fick mig att tänka på Prag. Det allmänna sönderfallet under en alltmer galen härskare kan möjligen sammanställas med tillståndet som rådde under Rudolph II, men kanske även oron som rådde inom det Österikisk-Ungerska kejsardömet innan det Första världskrigets utbrott, romanen skrevs 1908. Kubin kände Kafka och var en flitig pragbesökare. Kubins mörka och hotfulla värld är inte helt olikt Ana Kavans isvärld, fast historien utspelar sig i ett mer tropiskt klimat.

 

 

Trots sin bildrikedom och filmatiska scenerier har Den andra sidan en mer eller mindre fast berättarstruktur. de Chiricos Hebdomeros liknar däremot Kavans Is i den meningen att den italienske konstnärens roman framstår som ett slags bildcollage, utan ett klart händelseförlopp. Hebdomeros har än mer tvära kast mellan scenerier, bilder och episoder än Kavans Is, men den är också i min mening mer lyrisk och målerisk. Hebdomeros skrevs 1929, men kom då ut i en liten upplaga och förblev så gott som okänd fram till 1964, då den uppmärksammades som kanske den främsta ”surrealistiska” roman som skrivits. Detta trots att Chirico inte betraktade sig som ”surrealist” och dessutom på senare år inte ville kännas vid sin roman, som han skrev på franska. Även det en märklig bedrift med tanke på att Chirico med ett annat modersmål likväl förmådde skriva en så lyrisk och bildrik franska.

 

 

Det går inte att ta miste på att Hebdomeros fångar stämningarna i Chiricos tavlor, emellanåt genomlysta av Medelhavets värme och ljus, men också förlänad med dess mörkare undertoner. Hebdomeros ger som tavlorna intryck att vara förankrade i en mångtusenårig tradition av konst och estetik. Ett landskap som med sina klassiska allusioner likväl integrerar moderna element som tåg och fabriksskorstenar.

 

De romaner jag nämnt kan antagligen samlas under rubriken Slipstream, en litterär term som 1989 introducerades av den amerikanske, science fiction författaren Bruce Sterling, i ett försök att kategorisera litterära verk som förde in icke-realistiska inslag – som sagor, science fiction, drömmar, fantasy och surrealism – i skildringar som i övrigt framstod som realistiska och dessutom utspelade sig i nutida/samtida miljöer.  

 

Slipstream är i själva verket ett aerodynamiskt begrepp, som används inom motor- och cykelsport. Om ett fordon färdas i hög hastighet skapas bakom det ett undertryck som i sin tur ger upphov till lägre luftmotstånd. Ett fordon som befinner sig precis bakom ett annat fordon i hög hastighet kan dra nytta av det där luftsuget och i en ökad hastighet köra om det framförliggande färdmedlet – i allmänhet en cykel eller en bil.

 

 

Sterling, som i sitt författarskap ofta använder sig av tämligen egendomliga associationer och nyskapade ord, tycks mena att en berättelseström, exempelvis realism, ger kraft åt en annan berättargenre, exempelvis fantasy, och glider in, slips in, i den och därmed får den andra genren en skjuts framåt och förmår därmed överglänsa den berättarkonst som den dragit nytta av. Sterling beskrev känslan som uppkommer då du läser en slipstreamberättelse:

 

den får dig helt enkelt att känna dig mycket underlig; på ett sätt som påminner dig om hur det är att leva i det tjugoförsta seklet, om du nu är en person förlänad med en speciell känslighet.

 

Slipstreambegreppet antyder rörelse och kan därmed kopplas till modernism i den meningen att den utgör en kommenterar till en komplicerad verklighet; ett ”nu” som vi alla befinner oss i. Slipstreamförfattaren och den värld hen skapar uppkommer genom att hen är en främling i sin tid och därmed betraktar vår tillvaro utifrån sitt utanförskap. Sådana författares skapelser förvandlas till en parallellvärld; en trollspegel som både förvränger och avslöjar vilka vi verkligen är. Som då Frankensteins monster genom att betrakta sin spegelbild drabbas av den plågsamma insikten att han är ett missfoster, en styggelse.

 

 

I vår moderna värld är vi kringskurna av ett tillstånd statt i ständig förändring och därmed blir också den litteratur som skapas av slipstreamförfattare ”flytande”, såväl anpassningsbar som föränderlig. Likt myter och drömmar öppnar den sig ständigt för nya tolkningar.

 

Sociologen Zygmunt Bauman som ägnat en mängd böcker åt ”främlingen” och ”främlingskapet” sammanställer ofta ”konst” med liquidity, ett flytande tillstånd. Enligt honom är liquidity i stort sett det samma som obeständighet, ett tillstånd som blivit dominerande inom vår nuvarande existens och helt naturligt har samtidskonsten anpassat sig till det.

 

Jag tolkar Baumans argument som att vi söker efter insikter som ytterst visar sig vara präglade av ständig tillblivelse. Ett tillstånd av rörelse, förändring och skapande. I grund och botten strävar vi alltså inte alls efter något mål. Vår längtan, våra handlingar och önskemål har kommit att begränsas av åtrå, lust och begär. Syftet, målet och meningen med vår existens har därmed förlorats ur sikte. Vår värsta farhåga är nu möjligheten att verkligen uppnå full tillfredsställelse – Frälsning.

 

 

Sann konst kan möjligen bidra till att förvandla något som är såväl kortvarigt som kortsiktigt till något som är evigt och beständigt. Inom vår likformade, globala tillvaro hyllas märkligt nog individualism och egenrättfärdighet på bekostnad av etablerade, moraliska värden, exempelvis i form av samverkan för att respektera mänskliga rättigheter och bevara jordens naturresurser. Vi ger oss varken tid eller utrymme att förverkliga något som skulle kunna gynna oss alla, utan rusar istället runt i våra högst personliga och narcissistiskt präglade ekorrhjul. Slipstreamlitteraturen ställer sig dock vid sidan om spektaklet och genom sitt alternativa synsätt visar den oss hur absurd vår tillvaro i själva verket är.

 

 

Högteknologin har med rasande fart förändrat vårt samhälle – mobiler och telefoner kopplar ihop människor, men samtidigt tycks det som om alltfler av oss har förlorat kontakt med verkligheten. Genom att den fysiska närheten till andra människor har minskats blir även konsekvenserna av vårt handlande allt diffusare.

 

Vi kan numera döda våra medmänniskor med en drone. Har vi frågor och klagomål hänvisas vi till webbsidor och digitaliserade röster. Tekniken har även gjort sin entré inom våra mest intima sfärer. En möjlig konsekvens av ett samlag behöver inte längre vara födseln av ett barn. Sådana kan nu för ett pris tillhandahållas genom spermabanker, eller surrogatmammor. Sexuell samvaro har förvandlats från att vara ett bevis på djup, intim samvaro mellan två människor som verkligen älskar varandra och därigenom är beredda att ta ett gemensamt ansvar för följderna av sitt förhållande. Dessvärre har i dessa moderna tider sexualitet förvandlats till ännu en vara, en föreställning, en mekanisk akt enbart inriktad på fysisk tillfredsställelse. Visst det går det att påpeka att så har det alltid varit inom vissa sfärer av mänsklig samvaro – prostitution har alltid funnits inom mänskliga samhällen.

 

Visst, men nu har tekniken förändrat även de omständigheterna. Då teknologin minskar risker och konsekvenser söker sig nu människor till surrogat för sådant som tidigare engagerade, skrämde och upprörde oss. Allt sådant som Edmund Burke vid mitten av sjuttonhundratalet benämnde det subtila, det vill säga något som är motsatt till intimitet och trygghet, sådant som lugnar våra nerver. Det subtila spänner däremot nerverna, skrämmer och hetsar oss, men gör i gengäld tillvaron mer oförutsägbar och spännande.

 

 

Ersättningar för tidigare starka emotioner är inte alltid begränsade till digitala upplevelser, utan även teknologiskt underbyggda risktaganden som bungee jumping, fallskärmshoppning, bergsklättring o.dyl. Det främsta teknologiska surrogatet för adrenalinhöjning är möjligen fortfarande bilåkning, helst i lyxiga fordon och i hög hastighet. Ett nöje som i kommersiella syften ofta kopplas samman med sex. Ett lyxigt fordon lockar till dig sexuella partners och förhöjer din prestige:

 

 

En bekväm, vacker bil kan även omsluta dig med en mildrande komfort, förläna en känsla av välbefinnande och självsäkerhet, som i Bruce Springsteens Pink Cadillac:

 

I love you for your pink Cadillac.

Crushed velvet seats.

Riding in the back.

Oozing down the street.

Waving to the girls.

Feeling out of sight.

Spending all my money

On a Saturday night.

 

Jag älskar dig för din rosa Cadillac.

Mjuka sammetssäten.

Färdas i baksätet

Sipprande nerför gatan.

Vinkande åt flickorna.

Känna mig utom synhåll.

Spendera alla mina pengar

under en lördagskväll.

 

 

En mängd amerikanska sånger besjunger friheten i att ge sig hän åt Open Higways, Öppna motorvägar, på väg mot en okänd frihet. Det hindrar dock inte att det kan röra sig om en färd blandad med oro, kanske skräck. Springsteen igen – Stolen car:

 

And I’m driving a stolen car
On a pitch black night
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

 

Och jag kör en stulen bil

genom en becksvart natt

och jag säger mig själv: Du kommer att klara det.

Men, jag kör om natten och färdas i fruktan

över att jag skall försvinna i detta mörker.

 

Betrakta sekvensen från Hitchcocks Psycho med Marion Crane (Janet Leigh), som efter att ha stulit 40 000 dollar från sin arbetsgivare, till tonerna av Bernard Herrmans suggestiva musik, i sin bil genom en mörknande natt färdas mot sin död på Bates Motel. https://www.youtube.com/watch?v=FSlo44VO-lE&ab_channel=scaringeachother

 

 

Att någon sitter bakom ratten på en bil är för övrigt en av amerikansk films vanligaste screen shots. I USA tycks det som om bilen för många har blivit en integrerad av deras personlighet. En vän bosatt i USA sa mig en gång att han skulle satsa sina surt förvärvade slantar på en ny, lyxig bil, detta trots att han egentligen inte alls hade råd med det. Då jag undrade varför han gjorde en så korkad investering, en bil förlorar i värde redan då man kör den hem från bilhandlaren, svarade han: ”Jag måste kunna se mina barn i ögonen. Jag vill inte att de skall skämmas över att ha en loser till far. En usling som inte ens har råd med den ordentlig bil.”

 

Minns hur jag då jag besökte en av mina svägerskor i Miami fann att det i hennes villakvarter inte fanns några trottoarer och hur jag under mina promenader kände hur hennes grannar misstänksamt följde mig med blickarna, där de ruvade bakom sina gardiner eller klippte sina redan välansade gräsmattor. En fotgängare! Det måste röra sig om en skum individ, även om han är vit och relativt anständigt klädd.

 

Stephen King är en författare som väl motsvarar slipstreambegreppet Jag känner få författare som från en alldaglig realism kring The American Way kan skapa skräck utifrån alla de gadgets som omger landets invånare; mobiltelefoner, datamaskiner, gräsklippare, krocketklubbor, matberedningsmaskiner, ugnar och givetvis – bilar. På ett ögonblick kan hans karaktärer tvingas uppleva hur deras trygga tillvaro förvandlas till ett obegripligt och oförutsägbart helvete där de tvingas stå öga mot öga med demoniska krafter i något som kan tyckas vara ett parallellt universum.

 

 

Hos King är bilar emellanåt dödsmaskiner som besätter sina ägare, som en Plymouth Fury Christine, en Buick Roadmaster From a Buick 8, eller en Mercedes Benz Mr. Mercedes, för att inte tala om de galna lastbilarna i Kings egenhändigt regisserade kalkonfilm Maximum Overdrive.

 

 

Kanske är det sammanblandningen av frihet, sex, bilar och död som i USA givit upphov till en subgenre av actionfotografering – bilolycksbilder. Med mästare som Artur Fellig (Weegee):

 

 

Och mexikanen Enrique Metinides:

 

 

Även Andy Warhol, som med sitt stora intresse för kommersialism, känslokyla, sex och död möjligen kan betraktas urtypen för Zygmunt Baumans ”utanför stående” konstnär, ägnade en mängd konstverk åt bilolyckor.

 

 

Warhol var också fascinerad av kändisskap och dess roll för glamour och kommersialism, något som även det har färgat av sig på kulten kring bilar och bilolyckor, med offer som James Dean – ”lev hårt och dö ung”.

 

 

Eller Jackson Pollock, kanske även han kan betraktas som en Slipstreamer:

 

För mig tycks det som om den moderna målaren inte kan uttrycka den här tidsåldern, flygplanet, atombomben, radion, i renässansens formspråk, eller med uttryck lånade från någon annan, tidigare kultur. Varje ålder hittar sin egen teknik. [...] Enligt min uppfattning arbetar den moderne konstnären med, och speglar en inre värld – med andra ord ... han uttrycker energi, rörelse och andra inre krafter.

 

 

När teknologin väl gjort sitt inträde i den mänskliga sfären; från eld och hjul till tryckpressar, tåg, radio, flyg, TV, Intranät, sofistikerade vapen och … bilar, förändras allas vår tillvaro i en omfattning som är svår att omfatta och redogöra för. Bilar uppfanns som ett fortskaffningsmedel, men som vi sett ovan har de blivit så mycket mer, bland annat en inkarnation för våra mer eller mindre dolda begär. Om vi varit bättre intellektuellt utvecklade, mer moraliskt inriktade, kanske vi hade kunnat utnyttja vår sofistikerade teknologi för bättre ändamål. Nu tycks den istället hota oss, som om vi i hög hastighet färdades i en bil mot en slutgiltig olycka, en krasch. Felet finns inte hos våra redskap, det vilar inom oss.

 

Då jag skriver detta kommer jag att tänka på att Bruce Sterling är en stor beundrare av James Graham Ballard och har nämnt honom som en utmärkt föregångare för samtida Slipstream författare. För några år sedan rotade jag min vana trogen bland böckerna på ett bord i FAOs foyer där folk brukar placera begagnade böcker och fann där J.G. Ballards roman Crash. Jag kände enbart författaren som skaparen av Solens rike som låg till grund för Spielbergs film med samma namn och erinrade mig vagt att den otäcke, men likväl skicklige och fascinerande David Cronenberg hade gjort en film med samma namn som romanen jag höll i min hand.

 

 

Det visade sig att mitt antagande varit riktigt, men jag har sällan läst en så otäck, ja … äcklig roman som Ballards Crash. Eftersom jag nu inte kan finna den någonstans bland mina böcker befarar jag att jag har slängt den och börjar anse att om så varit fallet var det antagligen ganska dumt gjort. Även om det gått flera år sedan jag läste Crash har den stannat i minnet och då inte som en perverterad avart utan faktiskt som en intressant skildring av vår samtids vansinne och dess sammanblandning av kropp, psyke, sex, dödsdrift och högteknologi. Att jag började leta efter hans bok beror på att Ballard alltmer kommit att hyllas som en outsider som tidigt insett och kunnat formulera vart vårt samhälle är på väg. I en av sina romaner, Cocaine Nights, konstaterade han:

 

Konsumtionssamhället hungrar efter sådant som är avvikande och oväntat. Vad skulle det annars vara som driver de alltmer bisarra infallen inom en underhållningsindustri som får oss att inhandla och konsumera alltmer? […] Det finns inte mycket kvar som förmår att väcka och egga människor … möjligen brott, ytterligheter och aggressivitet – med vilket jag inte menar något som är direkt illegalt, utan sådant som gynnar vår jakt efter upplevelser som förmår stimulera vårt nervsystem, få pulsen att slå hårdare, få synapser som dövats av inaktivitet att elektrifieras.

 

 

Det sjukdomstillstånd som Ballards Crash handlar om har ett namn – symphorofilia, från grekiskan symphora, olycka, och innebär att den drabbade blir sexuellt upphetsad genom att arrangera eller bevittna en våldsam tragedi, exempelvis en bilolycka. Termen skapades faktiskt tjugo år efter det att Ballards bok kommit ut. John William Money (1921-2006) identifierade åkomman som en extrem form av parahphilia, det vill säga ett sjukligt begär efter sexuell stimulans från föremål eller varelser som hos normala personer i allmänhet inte väcker perverterade begär och leder till moraliskt förkastliga handlingar.

 

Inom parentes sagt var Money, som var professor i pediatrik och medicinsk psykologi vid det ansedda John Hopkins University i Baltimore, även han ett offer för teknologins inverkan på fixa idéer. John Money var världsberömd expert på sexuell identitet och könsroller, med intersexualism, eller s.k. transgender, som sin specialitetHans betydelse för genusforskning har blivit epokgörande, bland annat genom att introducera termer som gender identity, genusidentitet, genus role, genusroll och sexual orientation, sexuell orientering.

 

 

Som specialist på ”könsidentitet” rekommenderade Money emellanåt kirurgiska ingrepp och hormonbehandlingar för att åstadkomma genomgripande könsbyten, på såväl barn, som unga män och kvinnor. Något som för flera av hans patienter fick katastrofala följder då de vuxit upp och funnit att deras svävande könsidentitet enbart varit en del av en psykologisk mognadsprocess. Denna del av Moneys verksamhet resulterade i en upprörande bok av journalisten John Colapinto som sätter fingret på medicinsk arrogans och missriktad vetenskap – As Nature Made Him.

 

Som en försmak till vansinnet i Crash och i efterföljd av Andy Warhol organiserade Ballard 1970 en utställning med bilder på bilolyckor med dödlig utgång. De visades utan kommentarer och väckte en våldsam uppståndelse.

 

Ballards fascination inför ämnet kulminerade tre år senare med romanen Crash. Då jag läste den var jag oförberedd på denna orgie av död, våld och sex, skriven av någon som tycktes vara fullkomligt utlämnande då det gällde sin fixering vid vad jag uppfattade som en ohämmad perversion. En uppenbar psykopat som frossade i ett sjukligt idisslande kring varje upptänkligt sätt som mänskliga kroppsdelar och vätskor kan sammanblandas med de förvridna metalldelarna efter en bilolycka. Sida upp och sida med noggrant beskrivna sexscener, ständigt i samband med bilkörning och bilolyckor. Ett sceneri lika instängt och groteskt förvridet som de Sades i längden sterila och enformiga romaner, fullkomligt i avsaknad som de är av glädje och medkänsla.

 

 

Hos Ballard blir erotiken förtingligad, profanerad, kommersialiserad och banaliserad, frigjord från naturen förenas den med teknologi och mekanik. Chockeffekten mattas, kvar blir enbart förundran över att någon har förmått skriva något sådant. Minns inte om jag läste ut romanen.

 

Historien berättas av en person med samma namn som författaren. Han bor liksom Ballard gjorde i Shepperton en förstad till London, i närheten till en av motorvägarna ut mot Heathrows flygplats. Även om Ballard medvetet grumlar likheterna förstår läsaren att det finns ett samband mellan huvudpersonens och författarens fascination inför våldsamma bilolyckor. Romanens berättare attraheras, sexuellt såväl som intellektuellt, av en tidigare ”TV-vetenskapsman” som förvandlats till en ”motorvägarnas mardrömsängel” och med en bil försedd med polisradio försöker uppsöka varje fruktansvärd olycka som rapporteras över den. Orimligt upphetsad dyker han upp med sina kameror och frossar i blod och vrakdelar.

 

Ballard blir efter det att han skadats svårt i en trafikolycka närmare bekant med den demoniske olyckshabituén och snart har han sällat sig till ett sällskap av alienerade galningar, överlevare från andra olyckor, som slaviskt följer den perverterade symphorofiliagalningen under hans jakt efter katastrofer. Efterhand bidrar det groteska gänget med att iscensätta trafikolyckor ofta med dödlig utgång både för dem själva och deras offer. Ledarens yttersta önskan är att själv dö i en frontalkrock med Elizabeth Taylor.

 

 

Efter det att de chockerande osmakligheterna sjunkit undan har jag börjat fundera kring Crash och det är därför jag nu förgäves sökt efter den. Kanske var det så att Ballard trots allt var kritiskt inställd till det som han så ingående beskrev? Vad han försökte uttrycka genom sin perversa brutalitet var kanske inget annat än en kritik av de känslolösa omgivningar och tänkande som en överteknologiserad kultur har skapat. Hur den har invaderat och förgiftat inte enbart vårt tänkande utan även våra kroppar och vårt undermedvetna driftsliv.

 

Möjligen handlar Crash om hur människor skadats av djupgående depressioner som följt på svårartade, djupt traumatiska upplevelser. Hur de har alieneras från verkligheten och fallit offer för en depraverad besatthet som förvärrats efter det att de har mött någon som haft liknande upplevelser och smittats av samma dolda drifter, En såväl intellektuellt som sexuell symbios gör så att de tillsammans förlorar all kontroll och hänger kropp och själ åt det mest förbjudna. En tillvaro där allt och alla utnyttjas inom en fullkomligt perverterad omgivning, där deras förvridna driftsliv gynnas av en människofientlig teknologi som obevekligt orsakat en drift vars slutmål är detsamma för oss alla – Döden.

 

 

Yoko Ogawas Minnespolisen är fjärran från det frenetiska vansinnet i Ballards Crash, men Bruce Sterling säkerligen ha karaktäriserat även hennes roman som en slipstreamprodukt. Den utspelar sig i en hamnstad på en isolerad ö, som dock tycks var stor och självförsörjande. Få ting antyder att den inte skulle utspela sig i nutid – där finns bilar, tåg, affärer, institutioner, skolor och bibliotek. Människor, vanor och infrastruktur ger intryck av att spegla panska förhållanden, men det finns subtila förskjutningar som gör Minnespolisen till en slipstreamroman som väcker associationer till andra verk som Orwells 1984 och Bradburys Fahrenheit 451, fast enligt min mening är Ogams roman med sin stillsamt lyiska berättarton fullkomligt unik.

 

 

 

Kanske är Ogawa del av en speciell japansk berättarådra som jag tror mig ha funnit hos författare som Kobo Abe och alldeles speciellt i en roman av Taichi Yamada, Främlingar. I Yamadas roman hamnar en TV-manusförfattare efter ett misslyckat äktenskap i en väldig byggnad i Tokyos centrum. Större delen av lägenheterna har på grund av oöverstigliga hyror övergetts av sina tidigare hyresgäster och gjorts om till kontorslokaler, något som gör att manusförfattaren om nätterna är så gott som ensam i den för övrigt tomma byggnaden. Han plågas av mardrömmar och minnen av sin svunna kärlek och trygghet, har svårt att sova och strövar omkring i ett Tokyo som om natten får en spöklig karaktär. På en bar träffar han sin sedan länge avlidne far och blir hembjuden till sitt forna föräldrahem där han bjuds på middag av sin döda mor. Det tykcs som om det i det toppmoderna existerar en parallellvärld där det förgångna fortlever. Då huvudpersonen om nätterna återvänder till sin lägenhet får han ibland besök av en vacker kvinna som tycks var en av de får kvarvarande hyresgästerna i en byggnad där mannen enbart brukar sammanträffa med portvakten.

 

 

Flera japanska skräckfilmer, myter och sagor antyder att Japan är befolkat av spöken, andar och demoner, kanske en reflektion av en urgammal tro på kamis, ett begrepp som möjligen kan tolkas som ”naturgudar” eller ”andar”. Kamis kan inneslutas av såväl djur och männsikor, som olika föremål och hemsöka speciella platser. Liksom Yamadas nattliga Tokyo är Ogawas ö en plats bortom den vardag vi är vana vid.

 

Till skillnad från de begärsbesatta galningarna i Ballards Crash är människorna i Ogawas Minnespolisen i allmänhet goda och omtänksamma. Samtliga är dock underkastade tyranniet från en mystisk Minnespolis, som beväpnad och uniformsklädd far omkring med bepansrade fordon. Dt finns också en ständigt närvarande och obegriplig, men till synes tillmötesgående, byråkrati som tjänar en repressionen. Var och vilka statens styresmän är får vi aldrig veta. Avde för oss okända orsaker har de de styrande har fullkomligt isolerat sitt örike från omvärlden och strävar efter att från dess invånare utplåna samtliga minnen. Med jämna mellanrum kommer exempelvis dekret om att alla rosor skall försvinna, en annan dag kan det röra sig om fåglar eller böcker. Det tycks som om såväl kultur som natur slaviskt åtföljer dekreten – floder och havsstränder fylls av rosenblad, stora fågelflockar lämnar ön . En morgon kan öns befolkning vakna upp och finna att de förlorat sitt doftsinne, eller att all fågelsång tystnat. Som om de vill att förlusten skall bli total förstör de frivilligt förbjudna växter, böcker och andra ting som Minnespolisen har för avsikt att utplåna.

 

Minnespolisen härjar fritt och möter inget motstånd. De för bort människor som vägrar följa direktiv och/eller visar tecken på att inte kunna, eller vilja glömma. De bortförda återkommer inte. Det ryktas att de förts till anstalter där man forskar för att finna och utplåna de gener och hjärnfunktioner som skapar och stödjer minnesfunktioner. Även om människor är passiva och tiger, finns det en del av dem gömmer misstänka minnesförbrytare.

 

 

Ogawas roman är lyrisk och vacker, med begåvad med en stillsam och sällsamt sordinerad berättarröst. Berättaren är en ung författarinna vars föräldrar, en ornitolog och en konstnärinna, har förts bort av minnespolisen, som även rannsakat hennes hem. Hennes bästa vän och förtrogne är en gammal sjökapten som bor på en rostande och oanvänd färja förankrad i hamnen. Tillsammans med honom har hon i sitt hem gömt sin förläggare som visat sig ha ett osvikligt minne. Dold i ett lönnrum försöker han förtvivlat få sjökaptenen och författaren att bevara och odla sina minnen. Ett hopplöst företag eftersom de bortsett från att hålla förläggaren dold laglydigt följer Minnespolisens absurda direktiv. Under historiens lopp sprider sig armod och tristess över ön alltmedan naturen också tycks ge upp, snö faller och vintern blir aldrig vår, människor förlorar föremål, bekvämlighet, självförtroende, minnen medan allt obeveklighet rör sig mot en allomfattande tomhet, total utplåning.

 

 

Minnespolisen är varken en lång eller svårläst roman. En sällsynt pärla med subtila skiftningar och en utsökt yta som väcker minnen av japanska träsnitt, Shindos filmer och Kawabatas naturskildringar. Under sin skenbara enkelhet döljer romanen tankedjup som kräver eftertanke och omläsning.

 

Läsningen av Ogawa var det frö som i mitt medvetande fick en mängd tankar och associationer att spira. En del har jag nu redogjort för, men det finns åtskilligt mer att finna och inspireras av i Minnespolisen och jag kan intet annat än rekommendera er att läsa den.

 

 

 

Aldiss, Brian (1982) Frankenstein Unbound. New York: HarperCollins. Ballard, J. G. (1997) Cocaine Nights. London: Fourth Estate. Ballard, J. G. (2001) Crash. London: Picador. Bauman, Zygmunt (2006) Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity. Burke, Edmund (1998) A Philosophical Enquiry. Oxford: Oxford University Press. Carrington, Leonora (2017) Down Below. New York: NYRB Classics. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros. Cambridge: Exact Change. Colapinto, John (2006) As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised As A Girl. New York: Harper Perennial. Ende, Michael (2007) Momo eller kampen om tiden: En sagoroman. Stockholm: Berghs. Flood, Alison (2011) ”Getting more from RR Martin,” The Guardian, 14 April. Gray, John (2003) Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals. London: Granta Books. Kavan, Anna (1970) Ice. London: Picador. King, Stephen (2011) 11/22/63. New York: Scribner. Kubin, Alfred (2014) The Other Side. Sawtry: Daedalus. Martin, George R. R. (2011) Kampen om järntronen. Stockholm: Månpocket. Money, J. (1984) ”Paraphilias: Phenomenology and classification,” American Journal of Psychotherapy. No. 38 (2). Ogawa, Yoko (2020) The Memory Police. London: Vintage. Ross, Clifford (ed.) (1990) Abstract Expressionism: Creators and Critics. New York: Abrahams. Strindberg, August (1996) Tjänstekvinnans son III-IV, Samlade verk 21. Stockholm: Norstedts. Tolkien, John Ronald Reuel (2014) On Fairy-stories. New York: HarperCollins. Tyler, Malone (2017) ”A Field of Strangeness: Anna Kavan´s Ice and the Merits of World Blocking,” Los Angeles Review of Books. Vesaas, Tarjei (2020) Isslottet. Stockholm: Norstedts. Yamada, Taichi (2003) Strangers. London: Faber & Faber.

 

Det var i början av 2014 som jag började skriva min blogg. Jag arbetade då på en skola i Växjö, medan jag bodde hos min mor i Hässleholm. Jag hade för en tid lämnat min hustru i Rom, men åkte dit för jämnan. Att jag hamnat i Växjö berodde på att jag i Rom, som så ofta förr, inte hade något jobb och det gick långa tider mellan de få konsultuppdrag jag lyckades ro i hamn. Min mor var nittiotre år, kände sig ensam i sitt hus och blev allt skröpligare. Fast hon var fullkomligt klar i huvudet, med ett minne bättre än mitt.

 

Då vi i slutet av sommaren 2013 besökte Sverige antog jag att det kanske vore en god idé att för en tid arbeta som lärare. Det brukade i Sverige gå tämligen lätt för mig att få jobb som en sådan. Även om det gått flera år sedan jag arbetade som lärare kunde jag räkna med min lärarutbildning och hade under årens lopp samlat på mig en del undervisningserfarenhet. Jag sökte ett par gymnasiejobb i närheten av Hässleholm och fick napp i det närliggande Kristianstad. En vecka innan jag skulle börja arbeta ringde de dock och meddelade att de oväntat ”fått tag på en yngre förmåga som antagligen passade bättre för jobbet”. Jag reste då till Växjö, där jag fått ett erbjudande som jag avslagit eftersom Kristianstad var närmre. I Växjö visade det sig att de fortfarande ville ha mig som lärare i mina ämnen – svenska och religion, samt några lektioner i engelska. Jag tog jobbet, något som betydde att jag varje morgon tog tåget till Växjö, en timmes färd som gav mig tid att förbereda dagens lektioner och rätta skrivningar.

 

Det var en pittoresk skola, inrymd i Växjös före detta lokstallar. Kollegorna var trevliga och även eleverna, något som gjorde att jag trivdes alldeles utmärkt, samtidigt som det kändes betryggande att göra min åldrande mor sällskap under kvällarna. Det var under våren som min yngre syster, som känner min skrivklåda, föreslog mig att jag skulle skriva en blogg. Sedan dess har jag suttit fast i vanan.

 

 

På Smålandsgymnasiet, som i varje annan skola jag arbetat, skilde sig stämningen från klass till klass. Jag har ofta undrat varför det är på det viset. En av klasserna var sammansatt av förhoppningsfulla datatekniker. Jag upptäckte snart att ett par av dem var ivriga läsare av så kallad fantasylitteratur och samtidigt högst avancerade datorspelare. De visste allt om sådant jag knappt hört talas om, men likväl fann vara en fascinerande, om än obegriplig, värld. Jag är alldeles för gammal för sådant och kan svårligen föreställa mig att slösa tid på datorspel. Jag skrev dock ner namnen på de spel som mina elever rekommenderade och ivrigt berättade om. Jag antog att det möjligen ingår i nutidens allmänbildning att ha något hum om dem – Myst, Portal, The Secret of Monkey Island, Machinarium, Grim Fandango, The Cat Lady, Broken Sword, Bad Mojo, Amnesia.

 

Begrep inte hur mina elever kunde finna tid att leka med allt det där och likväl inte vara helt bortkomna då det gällde att tillgodogöra sig den utbildning jag försökte delge dem. Flera av dem var till min glädje ivriga romanläsare rekommenderade en mängd litteratur jag inte hört talas om. Då jag frågade dem vem de tyckte var den bäste fantasyförfattaren svarade de enhälligt – George R. R. Martin.

 

Visserligen hade HBO Nordic börjat visa Game of Thrones, men jag kände inte alls till den och det dröjde ytterligare ett par år innan jag följde Tv-serien. På biblioteket lånade jag första delen av Martins massiva bokserie Sagan om is och eld, men tyckte att Kampen om järntronen var lite väl tjock. Då jag läst ett par kapitel gav jag upp. Jag hade läst det där förr; ett svärd som hette Is, en fånig trubadur, ett högt beläget slott med trappor huggna ur klippan ”för branta till och med för åsnor”. Det var för mycket dialog för min smak, för många schablonmässiga uttryck, endimensionella karaktärer, antingen alltför onda, eller enfaldigt goda, en korkad prinsessa, en åldrad, försvagad kung, en skum arvtagare ...

 

Men då jag några år senare började följa Tv-serien antog jag att jag varit trångsynt och fördomfull Jag borde ha gett K. K. Martin en bättre chans. Tv-serien var nämligen inte alls förutsägbar och flera av karaktärerna var intressanta, ändrade sig och fördjupades under historiens lopp. Det var dynamiskt, spännande och oväntat.

 

Trots mina förutfattade meningar läste jag redan i Växjö en del om K. K. Martin, som såg ut som en New Age-mysgubbe. I The Guardian fann jag en intervju med författaren, som jag som nybliven bloggare med lätthet kunde identifiera mig med. George R. R. Martin påstod nämligen:

 

en del författare skriver klart sin bok och bryr sig egentligen inte om att den tagit tid att skriva eller om den någonsin kommer att bli publicerad. Och om den kommer ut får den ett par recensioner och säljer 12 exemplar.

 

En tämligen adekvat beskrivning av mitt författarskap. Sedan gav han en utmärkt redogörelse för hur jag går tillväga då jag skriver:

 

Jag antar att det finns två typer av författare, arkitekterna och trädgårdsmästarna. Arkitekterna planerar allt i förväg, som en arkitekt går tillväga då han konstruerar ett hus. De vet hur många rum som kommer att finnas i huset, vilken typ av tak det kommer att ha, var ledningarna skall dras, vilken typ av VVS som skall installeras. Innan den första spiken satts i den första brädan har de designat och ritat det hela. Trädgårdsmästarna däremot gräver ett hål, sår ett frö och vattnar det.

 

Som ”författare” tillhör jag trädgårdsmästarnas skrå. Jag vet inte hur mina bloggar eller romaner skall utveckla sig. Ser jag tillbaka på dem utgör de förvisso vildvuxna, oansade trädgårdar med alltför mycket törne och ogräs.

 

Frön till bloggen du läser är snö, is och besatthet – dess betydelse för en viss sorts litteratur som fascinerat mig under lång tid, något jag insåg efter att ha läst Yoko Ogamas roman Minnespolisen. Att jag plockade upp den boken beror på att min familj nästan dagligen klagar över mitt bristande minne, trots att jag själv inte märkt att det är sämre än tidigare. Likt många människor är jag allt som oftast tankspridd och glömmer var jag lagt saker och ting – nycklar, glasögon, gamla intyg och kvitton. Dock tror jag inte att det inte blivit mycket värre med åren.

 

Vad som däremot oroar mig, och även på den fronten inbillar jag mig att jag inte skiljer mig från de flesta män i min ålder, är att då jag tänker tillbaka på mitt liv upptäcker hur att stora block med händelser har fallit bort, försvunnit och lämnat gapande tomrum efter sig, eller än värre – ingenting. Tänker på det italienska uttrycket un buco nell´aqua, ett hål i vattnet. Som en droppe när den spårlöst försvinner i en vattensamling har inte enbart namnen på vänner och bekanta, utan även själva individerna och vårt samröre med varandra fullständigt försvunnit ur mitt minne. Samtidigt kan dock märkliga ”minnesblock” oväntat dyka upp till ytan av mitt medvetande.

 

För mig utgör endel romaner sådana ”minnesblock”. I min bokhylla kan jag kasta blicken på en bok och plötsligt minnas då jag köpte och läste den. Efter att ha läst Ogamas Minnespolis tog jag fram Brian Aldiss, Frankenstein Unbound, Frankenstein i frihet. Den handlar nämligen om ”tidsblock” , hur förfluten tid tränger sig in i våra liv och förändrar dem, samtidigt som vi genom att manipulera det förgångna kan förändra framtiden.

 

Jag läste Aldiss roman någon gång vid mitten av sjuttiotalet. Som så ofta är fallet fascinerades jag av bokomslaget, kanske på samma sätt som jag kan köpa en flaska vin för att etiketten tilltalar mig. Jag antog att titeln anspelade på en tämligen oläslig pjäs av Percy Bysshe Shellley, Prometheus Unbound, som dykt upp under en litteraturhistorielektion. Skulle tro att det var i samband med en föreläsning om August Strindberg, revoltören mot allt och alla som uppenbarligen, likt Shelley, låtit sig inspireras, både politiskt och personligt, av den mytologiske titanen och upprorsmannen Prometheus, som satt sig upp mot den diktatur som tillämpades av Olympens gudar och därför straffats på ett bestialiskt sätt – Han kedjades vid en klippa i Kaukasus där en gam ständigt hackar i hans lever, vilken dock växer ut igen. I sin självbiografi Tjänstekvinnans son skrev Strindberg:

 

 Det är ganska fysiologiskt riktigt att den antike skalden låter Prometheus gnagas i levern av gamen. Prometheus var revoltören som ville ge mänskorna  upplysning […] han blev säkerligen gallsprängd av att se världen vara  ett  dårhus där fånarne gingo  lösa och bevakade den ende kloke såsom en livsfarlig. Sjukdomar kunna färga människans åskådningar och var och en vet huru mörka alla  ankar bli när man ansättes av en feber.

 

Frankensten Unbound, skriven 1974, berättar Aldiss hur vetenskapsmannen Joe Bodenland någon gång under 2020 med sin bil far rakt in i ett tidsgap, ett begrepp som antagligen borde förklaras mer ingående. Ett världskrig hade skapat katastrofala förhållanden. Stridande stormakter hade insett att kärnvapenkrigföring på jorden skulle få ödesdigra följder för samtliga stridande, därför hade man utvecklat Space Forces, Rymdstyrkor. Den väpnade maktkampen förlades därmed till rymden, bortom jorden och därute ägnade sig de politiska maktsfärerna åt ett hämningslöst kärnvapenkrigande.

 

Då fred åter etablerats hade obotliga skador inte gjort planeten Jorden till en obeboelig värld, men en oförutsägbar sådan. Utvecklingen hade fortgått och skapat en högteknologisk kultur med en bibehållen biosfär, men de avlägsna kärnvapenkrigen hade ruckat tids-rum balansen. Detta innebar att vissa av jordens individer som vid ett slumpmässigt tillfälle befann sig på en viss plats kunde hjälplöst slungas in i en annan tidsdimension. Ett sådant tillstånd kunde pågå en längre eller kortare tid, tills dess tidsskalan korrigerat sig själv och återställt den drabbade individen till rätt tid och plats.

 

 

Det var vad som drabbat Joe Bodenland. Med sin bil hade han slungats genom tids-rum rymden till det tidiga 1800-talets Schweiz. Där möter han Victor Frankenstein. Det visar sig att hans monster faktiskt existerar och det gör också Mary Shelley, författarinnan som hittat på historien om Frankensteins monster. Inom ett tidsgap existerar nämligen inte enbart en ”påtaglig” verklighet, som den tedde sig vid den tid det rör sig om, men tids-rum balansen har även påverkats av tankarna som fanns hos de människor som levde då.

 

När Joe Bodenland 1816 träffar Mary Shelley, hette hon fortfarande Mary Godwin och hade då varken skrivit sin berömda roman Frankenstein: eller den moderne Prometeus, eller gift sig med Percy Bysshe Shelley som 1820, två år efter det att Frankenstein publicerats, skrev sin Prometheus Unbound. Då Bodenland träffar dem bor Percy Shelley och Mary Godwin tillsammans med Lord Byron i en villa vid Genèvesjön

 

Joe Bodenland inser att skapandet av Frankensteins monster är inledningen till en katastrofal utveckling som kommer att leda till ett manipulerande av människans arvsmassa och få lika förödande konsekvenser som de som framställandet av den första atombomben orsakade. Aldiss roman blandar vilt litteratur- och vetenskapshistoria och i sin galna roman ställer han väsentliga frågor kring vetenskapsmännens ansvar och den skapande fantasins roll då det gäller att göra människor medvetna om sin existens och sitt ansvar för utvecklingen. Något som möjligen kan vara svårt att lägga märke till under ytan av en rafflande äventyrshistoria som bygger på såväl Mary Shelleys roman, som på allsköns science fiction berättelser och action filmer, exempelvis James Bondfilmer.

 

Aldiss monster har fler drag av Mary Shelleys ursprungliga skapelse än William Wylers berömda version av den. Därmed inte sagt att Aldiss även har inspirerats av Boris Karloffs monsterframställning. Aldiss gestaltning av monstret sammanfaller med såväl romanens som filmens beskrivning av en varelse som inte vet vad den skall göra efter sitt uppvaknande som en monstruös varelse och därför beter sig som ett barn kan göra; slår tanklöst mot sådant det inte begriper, samtidigt som det ställer besvärliga frågor och orimliga krav. Men liksom i Shelleys roman är monstret hos Aldiss även ett känsligt väsen vars främsta strävan är att få dela sitt liv med en varelse som tänker och känner som han. Monstret blir dock fruktat och bortstött och då han konfronteras med sin spegelbild begriper han varför andra känner avsky inför hans blotta uppenbarelse. I romanen är monstret både vältaligt och talfört, inom elva månader efter sin skapelse hade han lärt han sig tala både tyska och franska. Men då han inser vad hans skapare, Dr Frankenstein gjort, svär det förtvivlade monstret på att krossa och utplåna honom.

 

Inspirationen från Bondfilmer är i Aldiss roman speciellt påtaglig genom Joe Bodenlands bil, som följer honom till Genèvesjöns strand och imponerar på såväl den unga Mary Godwin som vetenskapsmannen Victor Frankenstein. Den använder inte fossila bränslen, är försedd med såväl GPS, bildskärm, mobiltelefon och en allvetande funktion inte olik, fast mer sofistikerad, än nutidens Siri. Likt en Bondbil är den även försedd med sofistikerade vapen. Sådana detaljer gör att Aldiss roman faktiskt fungerar som trovärdig science fiction. Joe Bodenlands bil är tämligen förbluffande med tanke på att den 2020 faktiskt inte framstår lika föråldrad som så mycken annan science fiction från anno dazumal.

 

Galenskapen är onekligen närvarande i Aldiss roman, men snön och isen som jag ovan nämnde som frön till den här bloggen – är även de närvarande? Förvisso, såväl Shelleys som Aldiss roman avslutas med en jakt på monstret över öde snövidder. Hos Shelley äger den rum i outforskade polartrakter, hos Aldiss inom ett tidsgap i en avlägsen framtid där Joe Bodenlands omgivning tycks falla sönder i en ödelagd värld skapad genom hans egna handlingar i ett avlägset förflutet

 

Därigenom påminner Aldiss Frankenstein Unbound om Stephen Kings märkliga och imponerande tidsreseroman 11/22/63 där en man reser tillbaka i tiden och lyckas hindra Lee Harvey Oswald från att mörda John F. Kennedy, enbart för att finna att hans heroiska handling i framtiden får än mer katastrofala följder än han någonsin hade kunnat förvänta sig.

 

Det är tveksamt om Anna Kavans Is kan kallas för en science fiction roman. Den utspelar sig i en parallell verklighet som möjligen kan vara förlagd till framtiden, men det är osäkert. Den tycks heller inte skildra en förfluten, avlägsen tid. I romanen finns bilar, tåg, flyg och grammofoner, men plötsligt kan läsaren finna sig i en blodig plundring av en stad där svärdsbeväpnade och bepansrade ryttare massakrerar invånarna. Eller en nordisk ruinstad där en jungfru offras till en drake som bor på botten av en fjord. Jag köpte romanen samtidigt som Brian Aldiss Frankenstein Unbound och då jag nu läser den finner jag till min förvåning att Aldiss har skrivit förordet i vilket han beskriver Anna Kavan som en författarinna som hos Kafka funnit en teknik hon använt sig av för att skildra en samtid hon uppfattade som ytterst hotfull.

 

Kavans roman tycks utspela sig under den osäkra freden efter ett förödande stormaktskrig. Städer ligger i ruiner och beväpnade soldater kontrollerar medborgarna, begär dokument och kontrollerar om utegångsförbud följs. Vi tycks befinna oss i ett land behärskat av en totalitär regim. I romanens inledning besöker berättaren, en uppenbarligen förmögen författare, en bekant som är konstnär och gift med en bräcklig, eterisk och skir kvinna som tidigare tycks ha haft ett förhållande med författaren. Hennes make, konstnären, behandlar sin undflyende och känsliga hustru illa och hon försvinner. Makens likgiltighet och demoniska personlighet får författaren att misstänka att han mördat sin hustru. Hans efterforskningar spårar henne dock till en avlägsen kuststad i ett land som kan påminna om Norge. Där hålls hon fånge av the Warden, Uppsyningsmannen, en krigsherre som omgiven en välbeväpnad privatarmé bor i ett luxuöst palats i en ruinstad, vars misstänksamma och brutala invånare ger intryck av att befinna sig på en medeltida nivå. Det hela får mig osökt att tänka på The Game of Thrones , inte minst med tanke på att det utanför staden finns en jättelik mur och landet, kanske även världen i övrigt, hotas av en inlandsis som obevekligt närmar sig.

 

The Game of Thrones skyddas Westeros sydliga länder av en väldig mur som reser sig mot de nordliga snövidder från vilka isvålnader närmar sig för att lägga under sig Westeros och utplåna dess stridande klaner. Hotet uttrycks i mottot för Huset Stark, Westeros nordliga murväktare: ”Winter is Coming, Vinter är på väg”. Skulle inte tro att K.K. Martin inspirerats av Anna Kavans Is, men säkerligen av den norrröna mytologins Fimbulvinter, den vinter som oavbrutet kommer att råda under tre års innan Ragnarök äger rum – Världens undergång.

 

Den vittberesta Anna Kavan hade säkerligen haft Norden i tankarna då hon skrev Is, men var antagligen främst inspirerad av de två år som hon under Andra världskriget tillbringade i Nya Zeeland, oroad av krigshändelserna i norr och känslan av närhet till Antarktis ismassor i söder. Trots skildringarna av ett hotfullt, märkligt landskap är det inte det, utan inre känslotillstånd som Kavan tycks vilja skildra och projicera på karaktärernas omgivningar Perspektiv förskjuts ständigt – från det intima, till det vidsträckta. Berättaren tycks efterhand alltmer uppgå i den brutale Wardens gestalt alltmedan den bleka kvinnan beständigt framställs som ett undflyende, men plågat offer. Anna Kavan har hos flera läsare kommit att framstå som en ”feministisk” ikon och hennes roman har tolkats som en kommentar till hur ett globalt, politiskt våld och en hotande miljöförstöring kan kopplas till en skrämmande ”erotisk objektifiering” av kvinnor och förvandlat dem till offer inom ett självförtärande, känslokallt kollektiv.

 

Jag tror inte att Anna Kavan läste den norske författaren Tarjei Vesaas roman Isslottet som skrevs 1963, men publicerades på engelska 1966, året innan hennes Is kom utOmöjligt är det dock inte eftersom Vesaas roman kom ut på samma förlag som hennes romaner – Peter Owen. Även Vesaas roman behandlar alienation och kyla utifrån ett kvinnligt perspektiv, men är trots sina symbolistiska undertoner strikt realistisk.

 

I en isolerad norsk by blir den livliga, elvaåriga Siss (Sissela) god vän med den undandragna och lite udda Unn. Då flickorna under den första dagen av sin bekantskap leker ensamma tillsammans finner de sig märkligt dragna till varandra. Den utåtriktade, ledargestalten Siss upptäcker något av sig själv i den allvarliga, plågade Unn, och tvärtom.

 

Unn blir som förtrollad av den öppna, skrattande Siss och lyckas övertala henne att de skall klä av sig nakna. Då de står nakna inför varandra undrar Unn om Siss kan se någon skillnad mellan dem. Då Siss svarar att hon inte kan det, förklarar Unn att hon vet att det är något som inte stämmer med henne. Att hon är rädd för att efter sin död inte få tillträde till himlen. Hon anklagar sig själv för att hennes mor dött sex månader tidigare och hon vet inte vem hennes far är.

 

 

När de klätt på sig igen känner Siss sig besvärad, orolig och rädd. Hon flyr hem i mörkret, men ligger liksom Unn sömnlös under natten. Dagen efter kan Unn inte förmå sig att komma till skolan för att där konfrontera sig med sin nyfunna vän. Istället söker hon till isslottet, väldiga isformationer som under hårda nordiska vintrar bildas av fruset vatten kring stora vattenfall. Driven av barnets drift att testa och utmana sig själv tar sig Unn in i is-salarna. Betagen av isgrottornas mystiska och förgängliga skönhet försjunker hon i tankar om sig själv och Siss. Unn förirrar sig slutligen i det kyliga mörkret, trampar genom isen och drunknar.

 

Folk i byn tror att Siss vet mer om Unns försvinnande än hon låter påskina och tyngd av skuld och sorg tar Siss på sig Unns roll som utanförstående och blir en ensling såväl i hemmet som skolan. Isslottet är en förrädiskt enkel, men sparsmakad och samtidigt lyrisk, berättelse som under sin skenbart realistiskt yta gömmer bråddjup. Den får mig att tänka på mästerliga japanska haiku där naturscenerier och stämningar inom ett strängt begränsat utrymme samverkar för att skapa bilder av inre känslolägen.

 

Romaner som Isslottet, och även i viss mån Is, och givetvis Kafkas verk, är skrivna på ett rakt, uppenbart realistiskt sätt som vaggar in läsaren i en värld som samtidigt är galen och förnuftig. Sådana litterära verk speglar vad J. R. R. Tolkien en gång skrev om sagor ”ju skarpare och klarare förnuftet är, desto bättre fantasier skapar det.” Vad Tolkien tycks mena är att sagor och fantastiska , liksom drömmar, kräver inre logik och klarhet. En realism som inom sina bestämda ramar blir till något helt annat – drömmar som avslöjar vad vår existens verkligen innebär.

 

Jag funderade på detta då jag igår såg Jan Švankmajers film Alice, som min äldsta dotter sänt

mig från Prag. För några år sedan såg vi tillsammans en utställning med Švankmajers kusliga, men samtidigt humoristiska ”skulpturer”, en slags collage av uppstoppade djur och skelettdelar. De påminde om de kuriosakabinett som under Barocken var populära vid europeiska furstehov. Inte minst hos Rudolph II, den ytterst excentriske kejsaren för det tysk-romerska riket som höll till på kungaborgen Pražský hrad i Prag, där han kring sig samlade alkemister, magiker, originella konstnärer och geniala vetenskapsmän. En med åren tilltagande sinnessjukdom hindrade Rudolph från leda ett imperium som föll samman under pressen från religiösa reformationer och slutligen besegrades han av sin mentalsjukdom, tvingades abdikera och överlämna kejsarvärdigheten till sin bror och dog slutligen som en galen enstöring.

 

Švankmajers Alice heter egentligen Nĕco z Alenky, Något om Alice, och är en fri tolkning av Lewis Carrols Alice i Underlandet, en bok jag läst flera gånger, alltid lika förbluffad hur någon förmått skildra ett barns drömvärld. Švankmajers film är en så kallad stop motion animation, befolkad av en livslevande Alice som rör sig bland hans groteska skapelser; kusliga malätna dockor och bisarra djur inom nergångna och sönderfallande rum och hyreskaserner. Ett skräckinjagande, fantasirikt och, likt Kafkas berättelser, märkligt humoristiskt universum.

 

Just så skall Alice i Underlandet skildras. Inte relativt slaviskt, som i Disney gjorde i sin i och för sig geniala tolkning, eller fullkomligt påhittat eller löjligt förenklat som i Tim Burtons katastrofala version, som är en av mitt flitiga biobesökandes största besvikelser – jag hade av honom väntat mig något betydligt bättre än en pastellfärgad, fjantig version om kampen för att rädda Wonderland. Usch!

 

Till skillnad från Burton skapade Švankmajer ett mästerverk – en parallellvärld till Carolls Underland, även den sedd genom ett barns ögon, tolkad med ett barns förundran, frimodighet och oro. En dröm bortom gott och ont, bortom de vuxnas förnumstiga pekpinnevärld och istället präglad av ett barns snedvridna, men samtidigt djupt personliga och därmed sanna föreställningsvärld.

 

En abnormitet som även präglar den värld som Anna Kavan skildrar i sin roman. Hennes ursprungliga namn var Helen Emily Woods och hon var det enda, ensamma och i stort sett ignorerade barnet i en dysfunktionell familj. Då hon var elva år tog hennes far livet av sig och som nittonåring övertygade hennes mor henne att gifta sig med sin egen avlagda älskare. Han gjorde Anna med barn och tog med sig henne till Burma, där han arbetade som järnvägsingenjör, de skildes åt efter tre år.

 

Då Helen Woods tog sig namnet Anna Kavan och fullkomligt förändrade sin tillvaro var det enbart ett av flera uppbrott under ett kringflackande liv. Under tjugotalet levde hon bland racerförare på Rivieran och grundlade där ett livslångt heroinberoende, som inte lindrades under hennes senare liv inom olika konstnärskretsar. Anna åkte ut och in mellan olika mentalkliniker och förmådde inte befria sig från ett allvarligt drogberoende, som slutligen blev en bidragande orsak till hennes död 1968.

 

Vid sidan om sitt författarskap, var Anna Kavan en begåvad konstnär vars konst ofta speglar hennes uppdiktade världar, med dess poetiska skönhet och kusliga suggestionskraft. Att vara såväl konstnär som författarinna delar hon exempelvis med Leonora Carrington vars drömbok Down Below, Där nere, likt flera Anna Kavans litterära verk skildrar en galen, förvriden verklighet. Carrington skrev Down Below under en djup kris, då hon som så ofta varit fallet med Kavan, satt inspärrad på ett mentalsjukhus.

 

Carringtons konst får mig att associera till Tove Jansson, som förvisso inte alls var galen, men liksom Kavan och Carrington förmådde skapa en parallellvärld av såväl lyrik och skönhet, som hotande mystik och fara. Hotfullheten som för det mesta lurar i Tove Jansson böcker mildras av värmen och den intima tryggheten inom den godmodigt generösa och lekfullt fantasirika Muminfamiljen.

 

Tove Janssons pittoreska Mumindal med dess omgivande mörka berg och skogar är en unik värld precis som landskapen i Michael Endes roman Momo eller kampen om tiden, fast i hans fall är omgivningarna mer än hos Jansson kopplade till en reell verklighet – Italien där tysken Ende under större delen av sitt liv hade sitt hem. Även Ende var en skrivande konstnär. I Momo, liksom i Kavans Is, hotas världen av en själsdödande kyla. Hos Momo är det gråa män i tjänst hos kommersialism och likriktande totalitarism som stjäl tid och därmed dödar fantasi och skaparkraft.

 

Två av mina andra favoritromaner är även de skrivna av bilkonstnärer – Alfred Kubins Den andra sidan och Giorgio de Chiricos Hebdomeros. Kubins roman är en mörk fabel om en stad som sakta förfaller i takt med en despots fysiska försämring och moraliska fördärv. Stadens modernitet som kombineras med uråldriga, fallfärdiga kvarter och underjordiska tunnlar fick mig att tänka på Prag. Det allmänna sönderfallet under en alltmer galen härskare kan möjligen sammanställas med tillståndet som rådde under Rudolph II, men kanske även oron som rådde inom det Österikisk-Ungerska kejsardömet innan det Första världskrigets utbrott, romanen skrevs 1908. Kubin kände Kafka och var en flitig pragbesökare. Kubins mörka och hotfulla värld är inte helt olikt Ana Kavans isvärld, fast historien utspelar sig i ett mer tropiskt klimat.

 

Trots sin bildrikedom och filmatiska scenerier har Den andra sidan en mer eller mindre fast berättarstruktur. de Chiricos Hebdomeros liknar däremot Kavans Is i den meningen att den italienske konstnärens roman framstår som ett slags bildcollage, utan ett klart händelseförlopp. Hebdomeros har än mer tvära kast mellan scenerier, bilder och episoder än Kavans Is, men den är också i min mening mer lyrisk och målerisk. Hebdomeros skrevs 1929, men kom då ut i en liten upplaga och förblev så gott som okänd fram till 1964, då den uppmärksammades som kanske den främsta ”surrealistiska” roman som skrivits. Detta trots att Chirico inte betraktade sig som ”surrealist” och dessutom på senare år inte ville kännas vid sin roman, som han skrev på franska. Även det en märklig bedrift med tanke på att Chirico med ett annat modersmål likväl förmådde skriva en så lyrisk och bildrik franska.

 

Det går inte att ta miste på att Hebdomeros fångar stämningarna i Chiricos tavlor, emellanåt genomlysta av Medelhavets värme och ljus, men också förlänad med dess mörkare undertoner. Hebdomeros ger som tavlorna intryck att vara förankrade i en mångtusenårig tradition av konst och estetik. Ett landskap som med sina klassiska allusioner likväl integrerar moderna element som tåg och fabriksskorstenar.

 

De romaner jag nämnt kan antagligen samlas under rubriken Slipstream, en litterär term som 1989 introducerades av den amerikanske, science fiction författaren Bruce Sterling, i ett försök att kategorisera litterära verk som förde in icke-realistiska inslag – som sagor, science fiction, drömmar, fantasy och surrealism – i skildringar som i övrigt framstod som realistiska och dessutom utspelade sig i nutida/samtida miljöer.  

 

Slipstream är i själva verket ett aerodynamiskt begrepp, som används inom motor- och cykelsport. Om ett fordon färdas i hög hastighet skapas bakom det ett undertryck som i sin tur ger upphov till lägre luftmotstånd. Ett fordon som befinner sig precis bakom ett annat fordon i hög hastighet kan dra nytta av det där luftsuget och i en ökad hastighet köra om det framförliggande färdmedlet – i allmänhet en cykel eller en bil.

 

Sterling, som i sitt författarskap ofta använder sig av tämligen egendomliga associationer och nyskapade ord, tycks mena att en berättelseström, exempelvis realism, ger kraft åt en annan berättargenre, exempelvis fantasy, och glider in, slips in, i den och därmed får den andra genren en skjuts framåt och förmår därmed överglänsa den berättarkonst som den dragit nytta av. Sterling beskrev känslan som uppkommer då du läser en slipstreamberättelse:

 

den får dig helt enkelt att känna dig mycket underlig; på ett sätt som påminner dig om hur det är att leva i det tjugoförsta seklet, om du nu är en person förlänad med en speciell känslighet.

 

Slipstreambegreppet antyder rörelse och kan därmed kopplas till modernism i den meningen att den utgör en kommenterar till en komplicerad verklighet; ett ”nu” som vi alla befinner oss i. Slipstreamförfattaren och den värld hen skapar uppkommer genom att hen är en främling i sin tid och därmed betraktar vår tillvaro utifrån sitt utanförskap. Sådana författares skapelser förvandlas till en parallellvärld; en trollspegel som både förvränger och avslöjar vilka vi verkligen är. Som då Frankensteins monster genom att betrakta sin spegelbild drabbas av den plågsamma insikten att han är ett missfoster, en styggelse.

 

I vår moderna värld är vi kringskurna av ett tillstånd statt i ständig förändring och därmed blir också den litteratur som skapas av slipstreamförfattare ”flytande”, såväl anpassningsbar som föränderlig. Likt myter och drömmar öppnar den sig ständigt för nya tolkningar.

 

Sociologen Zygmunt Bauman som ägnat en mängd böcker åt ”främlingen” och ”främlingskapet” sammanställer ofta ”konst” med liquidity, ett flytande tillstånd. Enligt honom är liquidity i stort sett det samma som obeständighet, ett tillstånd som blivit dominerande inom vår nuvarande existens och helt naturligt har samtidskonsten anpassat sig till det.

 

Jag tolkar Baumans argument som att vi söker efter insikter som ytterst visar sig vara präglade av ständig tillblivelse. Ett tillstånd av rörelse, förändring och skapande. I grund och botten strävar vi alltså inte alls efter något mål. Vår längtan, våra handlingar och önskemål har kommit att begränsas av åtrå, lust och begär. Syftet, målet och meningen med vår existens har därmed förlorats ur sikte. Vår värsta farhåga är nu möjligheten att verkligen uppnå full tillfredsställelse – Frälsning

 

Sann konst kan möjligen bidra till att förvandla något som är såväl kortvarigt som kortsiktigt till något som är evigt och beständigt. Inom vår likformade, globala tillvaro hyllas märkligt nog individualism och egenrättfärdighet på bekostnad av etablerade, moraliska värden, exempelvis i form av samverkan för att respektera mänskliga rättigheter och bevara jordens naturresurser. Vi ger oss varken tid eller utrymme att förverkliga något som skulle kunna gynna oss alla, utan rusar istället runt i våra högst personliga och narcissistiskt präglade ekorrhjul. Slipstreamlitteraturen ställer sig dock vid sidan om spektaklet och genom sitt alternativa synsätt visar den oss hur absurd vår tillvaro i själva verket är.

 

Högteknologin har med rasande fart förändrat vårt samhälle – mobiler och telefoner kopplar ihop människor, men samtidigt tycks det som om alltfler av oss har förlorat kontakt med verkligheten. Genom att den fysiska närheten till andra människor har minskats blir även konsekvenserna av vårt handlande allt diffusare.

 

Vi kan numera döda våra medmänniskor med en drone. Har vi frågor och klagomål hänvisas vi till webbsidor och digitaliserade röster. Tekniken har även gjort sin entré inom våra mest intima sfärer. En möjlig konsekvens av ett samlag behöver inte längre vara födseln av ett barn. Sådana kan nu för ett pris tillhandahållas genom spermabanker, eller surrogatmammor. Sexuell samvaro har förvandlats från att vara ett bevis på djup, intim samvaro mellan två människor som verkligen älskar varandra och därigenom är beredda att ta ett gemensamt ansvar för följderna av sitt förhållande. Dessvärre har i dessa moderna tider sexualitet förvandlats till ännu en vara, en föreställning, en mekanisk akt enbart inriktad på fysisk tillfredsställelse. Visst det går det att påpeka att så har det alltid varit inom vissa sfärer av mänsklig samvaro – prostitution har alltid funnits inom mänskliga samhällen.

 

Visst, men nu har tekniken förändrat även de omständigheterna. Då teknologin minskar risker och konsekvenser söker sig nu människor till surrogat för sådant som tidigare engagerade, skrämde och upprörde oss. Allt sådant som Edmund Burke vid mitten av sjuttonhundratalet benämnde det subtila, det vill säga något som är motsatt till intimitet och trygghet, sådant som lugnar våra nerver. Det subtila spänner däremot nerverna, skrämmer och hetsar oss, men gör i gengäld tillvaron mer oförutsägbar och spännande.

 

Ersättningar för tidigare starka emotioner är inte alltid begränsade till digitala upplevelser, utan även teknologiskt underbyggda risktaganden som bungee jumping, fallskärmshoppning, bergsklättring o.dyl. Det främsta teknologiska surrogatet för adrenalinhöjning är möjligen fortfarande bilåkning, helst i lyxiga fordon och i hög hastighet. Ett nöje som i kommersiella syften ofta kopplas samman med sex. Ett lyxigt fordon lockar till dig sexuella partners och förhöjer din prestige:

 

En bekväm, vacker bil kan även omsluta dig dig med en mildrande komfort, förläna en känsla av välbefinnande och självsäkerhet, som i Bruce Springsteens Pink Cadillac:

 

I love you for your pink Cadillac.

Crushed velvet seats.

Riding in the back.

Oozing down the street.

Waving to the girls.

Feeling out of sight.

Spending all my money

On a Saturday night.

 

Jag älskar dig för din rosa Cadillac.

Mjuka sammetssäten.

Färdas i baksätet

Sipprande nerför gatan.

Vinkande åt flickorna.

Känna mig utom synhåll.

Spendera alla mina pengar

under en lördagskväll.

 

En mängd amerikanska sånger besjunger friheten i att ge sig hän åt Open Higways, Öppna motorvägar, på väg mot en okänd frihet. Det hindrar dock inte att det kan röra sig om en färd blandad med oro, kanske skräck. Springsteen igen – Stolen car:

 

And I’m driving a stolen car
On a pitch black night
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

 

Och jag kör en stulen bil

genom en becksvart natt

och jag säger mig själv: Du kommer att klara det.

Men, jag kör om natten och färdas i fruktan

över att jag skall försvinna i detta mörker.

 

Betrakta sekvensen från Hitchcocks Psycho med Marion Crane (Janet Leigh), som efter att ha stulit 40 000 dollar från sin arbetsgivare, till tonerna av Bernard Herrmans suggestiva musik, i sin bil genom en mörknande natt färdas mot sin död på Bates Motel. https://www.youtube.com/watch?v=FSlo44VO-lE&ab_channel=scaringeachother

 

Att någon sitter bakom ratten på en bil är för övrigt en av amerikansk films vanligaste screen shots. I USA tycks det som om bilen för många har blivit en integrerad av deras personlighet. En vän bosatt i USA sa mig en gång att han skulle satsa sina surt förvärvade slantar på en ny, lyxig bil, detta trots att han egentligen inte alls hade råd med det. Då jag undrade varför han gjorde en så korkad investering svarade han, en bil förlorar i värde redan då man kör den hem från bilhandlaren. Han svarade: ”Jag måste kunna se mina barn i ögonen. Jag vill inte att de skall skämmas över att ha en loser till far. En usling som inte ens har råd med den ordentlig bil.”

 

Minns hur jag då jag besökte en av mina svägerskor i Miami fann att det i hennes villakvarter inte fanns några trottoarer och hur jag under mina promenader kände hur hennes grannar misstänksamt följde mig med blickarna, där de ruvade bakom sina gardiner eller klippte sina redan välansade gräsmattor. En fotgängare! Det måste röra sig om en skum individ, även om han är vit och relativt anständigt klädd.

 

Stephen King är en författare som väl motsvarar slipstreambegreppet Jag känner få författare som från en alldaglig realism kring The American Way kan skapa skräck utifrån alla de gadgets som omger landets invånare; mobiltelefoner, datamaskiner, gräsklippare, krocketklubbor, matberedningsmaskiner, ugnar och givetvis – bilar. På ett ögonblick kan hans karaktärer tvingas uppleva hur deras trygga tillvaro förvandlas till ett obegripligt och oförutsägbart helvete där de tvingas stå öga mot öga med demoniska krafter i något som kan tyckas vara ett parallellt universum.

 

Hos King är bilar emellanåt dödsmaskiner som besätter sina ägare, som en Plymouth Fury Christine, en Buick Roadmaster From a Buick 8, eller en Mercedes Benz Mr. Mercedes, för att inte tala om de galna lastbilarna i Kings egenhändigt regisserade kalkonfilm Maximum Overdrive.

 

Kanske är det sammanblandningen av frihet, sex, bilar och död som i USA givit upphov till en subgenre av actionfotografering – bilolycksbilder. Med mästare som Artur Fellig (Wegee):

 

Och mexikanen Enrique Metinides:

 

Även Andy Warhol, som med sitt stora intresse för kommersialism, känslokyla, sex och död möjligen kan betraktas urtypen för Zygmunt Baumans ”utanför stående” konstnär, ägnade en mängd konstverk åt bilolyckor.

 

Warhol var också fascinerad av kändisskap och dess roll för glamour och kommersialism, något som även det har färgat av sig på kulten kring bilar och bilolyckor, med offer som James Dean – ”lev hårt och dö ung”.

 

Eller Jackson Pollock, kanske även han kan betraktas som en Slipstreamer:

 

För mig tycks det som om den moderna målaren inte kan uttrycka den här tidsåldern, flygplanet, atombomben, radion, i renässansens formspråk, eller med uttryck lånade från någon annan, tidigare kultur. Varje ålder hittar sin egen teknik. [...] Enligt min uppfattning arbetar den moderne konstnären med, och speglar en inre värld – med andra ord ... han uttrycker energi, rörelse och andra inre krafter.

 

När teknologin väl gjort sitt inträde i den mänskliga sfären; från eld och hjul till tryckpressar, tåg, radio, flyg, TV, Intranät, sofistikerade vapen och … bilar, förändras allas vår tillvaro i en omfattning som är svår att omfatta och redogöra för. Bilar uppfanns som ett fortskaffningsmedel, men som vi sett ovan har de blivit så mycket mer, bland annat en inkarnation för våra mer eller mindre dolda begär. Om vi varit bättre intellektuellt utvecklade, mer moraliskt inriktade, kanske vi hade kunnat utnyttja vår sofistikerade teknologi för bättre ändamål. Nu tycks den istället hota oss, som om vi i hög hastighet färdades i en bil mot en slutgiltig olycka, en krasch. Felet finns inte hos våra redskap, det vilar inom oss.

 

Då jag skriver detta kommer jag att tänka på att Bruce Sterling är en stor beundrare av James Graham Ballard och har nämnt honom som en utmärkt föregångare för samtida Slipstream författare. För några år sedan rotade jag min vana trogen bland böckerna på ett bord i FAOs foyer där folk brukar placera begagnade böcker och fann där J.G. Ballards roman Crash. Jag kände enbart författaren som skaparen av Solens rike som låg till grund för Spielbergs film med samma namn och erinrade mig vagt att den otäcke, men likväl skicklige och fascinerande David Cronenberg hade gjort en film med samma namn som romanen jag höll i min hand.

 

Det visade sig att mitt antagande varit riktigt, men jag har sällan läst en så otäck, ja … äcklig roman som Ballards Crash. Eftersom jag nu inte kan finna den någonstans bland mina böcker befarar jag att jag har slängt den och börjar anse att om så varit fallet var det antagligen ganska dumt gjort. Även om det gått flera år sedan jag läste Crash har den stannat i minnet och då inte som en perverterad avart utan faktiskt som en intressant skildring av vår samtids vansinne och dess sammanblandning av kropp, psyke, sex, dödsdrift och högteknologi. Att jag började leta efter hans bok beror på att Ballard alltmer kommit att hyllas som en outsider som tidigt insett och kunnat formulera vart vårt samhälle är på väg. I en av sina romaner, Cocaine Nights, konstaterade han:

 

Konsumtionssamhället hungrar efter sådant som är avvikande och oväntat. Vad skulle det annars vara som driver de alltmer bisarra infallen inom en underhållningsindustri som får oss att inhandla och konsumera alltmer? […] Det finns inte mycket kvar som förmår att väcka och egga människor … möjligen brott, ytterligheter och aggressivitet – med vilket jag inte menar något som är direkt illegalt, utan sådant som gynnar vår jakt efter upplevelser som förmår stimulera vårt nervsystem, få pulsen att slå hårdare, få synapser som dövats av inaktivitet att elektrifieras.

 

Det sjukdomstillstånd som Ballards Crash handlar om har ett namn – symphorofilia, från grekiskan symphora, olycka, och innebär att den drabbade blir sexuellt upphetsad genom att arrangera eller bevittna en våldsam tragedi, exempelvis en bilolycka. Termen skapades faktiskt tjugo år efter det att Ballards bok kommit ut. John William Money (1921-2006) identifierade åkomman som en extrem form av parahphilia, det vill säga ett sjukligt begär efter sexuell stimulans från föremål eller varelser som hos normala personer i allmänhet inte väcker perverterade begär och leder till moraliskt förkastliga handlingar.

 

Inom parentes sagt var Money, som var professor i pediatrik och medicinsk psykologi vid det ansedda John Hopkins University i Baltimore, även han ett offer för teknologins inverkan på fixa idéer. John Money var världsberömd expert på sexuell identitet och könsroller, med intersexualism, eller s.k. transgender, som sin specialitetHans betydelse för genusforskning har blivit epokgörande, bland annat genom att introducera termer som gender identity, genusidentitet, genus role, genusroll och sexual orientation, sexuell orientering.

 

Som specialist på ”könsidentitet” rekommenderade Money emellanåt kirurgiska ingrepp och hormonbehandlingar för att åstadkomma genomgripande könsbyten, på såväl barn, som unga män och kvinnor. Något som för flera av hans patienter fick katastrofala följder då de vuxit upp och funnit att deras svävande könsidentitet enbart varit en del av en psykologisk mognadsprocess. Denna del av Moneys verksamhet resulterade i en upprörande bok av journalisten John Colapinto som sätter fingret på medicinsk arrogans och missriktad vetenskap – As Nature Made Him.

 

Som en försmak till vansinnet i Crash och i efterföljd av Andy Warhol organiserade Ballard 1970 en utställning med bilder på bilolyckor med dödlig utgång. De visades utan kommentarer och väckte en våldsam uppståndelse.

 

Ballards fascination inför ämnet kulminerade tre år senare med romanen Crash. Då jag läste den var jag oförberedd på denna orgie av död, våld och sex, skriven av någon som tycktes vara fullkomligt utlämnande då det gällde sin fixering vid vad jag uppfattade som en ohämmad perversion. En uppenbar psykopat som frossade i ett sjukligt idisslande kring varje upptänkligt sätt som mänskliga kroppsdelar och vätskor kan sammanblandas med de förvridna metalldelarna efter en bilolycka. Sida upp och sida med noggrant beskrivna sexscener, ständigt i samband med bilkörning och bilolyckor. Ett sceneri lika instängt och groteskt förvridet som de Sades i längden sterila och enformiga romaner, fullkomligt i avsaknad som de är av glädje och medkänsla.

 

Hos Ballard blir erotiken förtingligad, profanerad, kommersialiserad och banaliserad, frigjord från naturen förenas den med teknologi och mekanik. Chockeffekten mattas, kvar blir enbart förundran över att någon har förmått skriva något sådant. Minns inte om jag läste ut romanen.

 

Historien berättas av en person med samma namn som författaren. Han bor liksom Ballard gjorde i Shepperton en förstad till London, i närheten till en av motorvägarna ut mot Heathrows flygplats. Även om Ballard medvetet grumlar likheterna förstår läsaren att det finns ett samband mellan huvudpersonens och författarens fascination inför våldsamma bilolyckor. Romanens berättare attraheras, sexuellt såväl som intellektuellt, av en tidigare ”TV-vetenskapsman” som förvandlats till en ”motorvägarnas mardrömsängel” och med en bil försedd med polisradio försöker uppsöka varje fruktansvärd olycka som rapporteras över den. Orimligt upphetsad dyker han upp med sina kameror och frossar i blod och vrakdelar.

 

Ballard blir efter det att han skadats svårt i en trafikolycka närmare bekant med den demoniske olyckshabituén och snart har han sällat sig till ett sällskap av alienerade galningar, överlevare från andra olyckor, som slaviskt följer den perverterade symphorofiliagalningen under hans jakt efter katastrofer. Efterhand bidrar det groteska gänget med att iscensätta trafikolyckor ofta med dödlig utgång både för dem själva och deras offer. Ledarens yttersta önskan är att själv dö i en frontalkrock med Elizabeth Taylor.

 

Efter det att de chockerande osmakligheterna sjunkit undan har jag börjat fundera kring Crash och det är därför jag nu förgäves sökt efter den. Kanske var det så att Ballard trots allt var kritiskt inställd till det som han så ingående beskrev? Vad han försökte uttrycka genom sin perversa brutalitet var kanske inget annat än en kritik av de känslolösa omgivningar och tänkande som en överteknologiserad kultur har skapat. Hur den har invaderat och förgiftat inte enbart vårt tänkande utan även våra kroppar och vårt undermedvetna driftsliv.

 

Möjligen handlar Crash om hur människor skadats av djupgående depressioner som följt på svårartade, djupt traumatiska upplevelser. Hur de har alieneras från verkligheten och fallit offer för en depraverad besatthet som förvärrats efter det att de har mött någon som haft liknande upplevelser och smittats av samma dolda drifter, En såväl intellektuellt som sexuell symbios gör så att de tillsammans förlorar all kontroll och hänger kropp och själ åt det mest förbjudna. En tillvaro där allt och alla utnyttjas inom en fullkomligt perverterad omgivning, där deras förvridna driftsliv gynnas av en människofientlig teknologi som obevekligt orsakat en drift vars slutmål är detsamma för oss alla – Döden.

 

Yoko Ogamas Minnespolisen är fjärran från det frenetiska vansinnet i Ballards Crash, men Bruce Sterling säkerligen ha karaktäriserat även hennes roman som en slipstreamprodukt. Den utspelar sig i en hamnstad på en isolerad ö, som dock tycks var stor och självförsörjande. Få ting antyder att den inte skulle utspela sig i nutid – där finns bilar, tåg, affärer, institutioner, skolor och bibliotek. Människor, vanor och infrastruktur ger intryck av att spegla panska förhållanden, men det finns subtila förskjutningar som gör Minnespolisen till en slipstreamroman som väcker associationer till andra verk som Orwells 1984 och Bradburys Fahrenheit 451, fast enligt min mening är Ogams roman med sin stillsamt lyiska berättarton fullkomligt unik.

 

Kanske är Ogama del av en speciell japansk berättarådra som jag tror mig ha funnit hos författare som Kobo Abe och alldeles speciellt i en roman av Taichi Yamada, Främlingar. I Yamadas roman hamnar en TV-manusförfattare efter ett misslyckat äktenskap i en väldig byggnad i Tokyos centrum. Större delen av lägenheterna har på grund av oöverstigliga hyror övergetts av sina tidigare hyresgäster och gjorts om till kontorslokaler, något som gör att manusförfattaren om nätterna är så gott som ensam i den för övrigt tomma byggnaden. Han plågas av mardrömmar och minnen av sin svunna kärlek och trygghet, har svårt att sova och strövar omkring i ett Tokyo som om natten får en spöklig karaktär. På en bar träffar han sin sedan länge avlidne far och blir hembjuden till sitt forna föräldrahem där han bjuds på middag av sin döda mor. Det tykcs som om det i det toppmoderna existerar en parallellvärld där det förgångna fortlever. Då huvudpersonen om nätterna återvänder till sin lägenhet får han ibland besök av en vacker kvinna som tycks var en av de får kvarvarande hyresgästerna i en byggnad där mannen enbart brukar sammanträffa med portvakten.

 

Flera japanska skräckfilmer, myter och sagor antyder att Japan är befolkat av spöken, andar och demoner, kanske en reflektion av en urgammal tro på kamis, ett begrepp som möjligen kan tolkas som ”naturgudar” eller ”andar”. Kamis kan inneslutas av såväl djur och männsikor, som olika föremål och hemsöka speciella platser. Liksom Yamadas nattliga Tokyo är Ogawas ö en plats bortom den vardag vi är vana vid.

 

Till skillnad från de begärsbesatta galningarna i Ballards Crash är människorna i Ogawas Minnespolisen i allmänhet goda och omtänksamma. Samtliga är dock underkastade tyranniet från en mystisk Minnespolis, som beväpnad och uniformsklädd far omkring med bepansrade fordon. Dt finns också en ständigt närvarande och obegriplig, men till synes tillmötesgående, byråkrati som tjänar en repressionen. Var och vilka statens styresmän är får vi aldrig veta. Avde för oss okända orsaker har de de styrande har fullkomligt isolerat sitt örike från omvärlden och strävar efter att från dess invånare utplåna samtliga minnen. Med jämna mellanrum kommer exempelvis dekret om att alla rosor skall försvinna, en annan dag kan det röra sig om fåglar eller böcker. Det tycks som om såväl kultur som natur slaviskt åtföljer dekreten – floder och havsstränder fylls av rosenblad, stora fågelflockar lämnar ön . En morgon kan öns befolkning vakna upp och finna att de förlorat sitt doftsinne, eller att all fågelsång tystnat. Som om de vill att förlusten skall bli total förstör de frivilligt förbjudna växter, böcker och andra ting som Minnespolisen har för avsikt att utplåna.

 

Minnespolisen härjar fritt och möter inget motstånd. De för bort människor som vägrar följa direktiv och/eller visar tecken på att inte kunna, eller vilja glömma. De bortförda återkommer inte. Det ryktas att de förts till anstalter där man forskar för att finna och utplåna de gener och hjärnfunktioner som skapar och stödjer minnesfunktioner. Även om människor är passiva och tiger, finns det en del av dem gömmer misstänka minnesförbrytare.

 

Ogamas roman är lyrisk och vacker, med begåvad med en stillsam och sällsamt sordinerad berättarröst. Berättaren är en ung författarinna vars föräldrar, en ornitolog och en konstnärinna, har förts bort av minnespolisen, som även rannsakat hennes hem. Hennes bästa vän och förtrogne är en gammal sjökapten som bor på en rostande och oanvänd färja förankrad i hamnen. Tillsammans med honom har hon i sitt hem gömt sin förläggare som visat sig ha ett osvikligt minne. Dold i ett lönnrum försöker han förtvivlat få sjökaptenen och författaren att bevara och odla sina minnen. Ett hopplöst företag eftersom de bortsett från att hålla förläggaren dold laglydigt följer Minnespolisens absurda direktiv. Under historiens lopp sprider sig armod och tristess över ön alltmedan naturen också tycks ge upp, snö faller och vintern blir aldrig vår, människor förlorar föremål, bekvämlighet, självförtroende, minnen medan allt obeveklighet rör sig mot en allomfattande tomhet, total utplåning.

 

Minnespolisen är varken en lång eller svårläst roman. En sällsynt pärla med subtila skiftningar och en utsökt yta som väcker minnen av japanska träsnitt, Shindos filmer och Kawabatas naturskildringar. Under sin skenbara enkelhet döljer romanen tankedjup som kräver eftertanke och omläsning.

 

Läsningen av Ogama var det frö som i mitt medvetande fick en mängd tankar och associationer att spira. En del har jag nu redogjort för, men det finns åtskilligt mer att finna och inspireras av i Minnespolisen och jag kan intet annat än rekommendera er att läsa den.

 

Aldiss, Brian (1982) Frankenstein Unbound. New York: HarperCollins. Ballard, J. G. (2001) Crash. London: Picador. Bauman, Zygmunt (2006) Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity. Burke, Edmund (1998) A Philosophical Enquiry. Oxford: Oxford University Press. Carrington, Leonora (2017) Down Below. New York: NYRB Classics. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros. Cambridge: Exact Change. Colapinto, John (2006) As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised As A Girl. New York: Harper Perennial. Ende, Michael (2007) Momo eller kampen om tiden: En sagoroman. Stockholm: Berghs. Flood, Alison (2011) ”Getting more from RR Martin,” The Guardian, 14 April. Gray, John (2003) Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals. London: Granta Books. Kavan, Anna (1970) Ice. London: Picador. King, Stephen (2011) 11/22/63. New York: Scribner. Kubin, Alfred (2014) The Other Side. Sawtry: Daedalus. Martin, George R. R. (2011) Kampen om järntronen. Stockholm: Månpocket. Money, J. (1984) ”Paraphilias: Phenomenology and classification,” American Journal of Psychotherapy. No. 38 (2). Ogawa, Yoko (2020) The Memory Police. London: Vintage. Ross, Clifford (ed.) (1990) Abstract Expressionism: Creators and Critics. New York: Abrahams. Strindberg, August (1996) Tjänstekvinnans son III-IV, Samlade verk 21. Stockholm: Norstedts. Tolkien, John Ronald Reuel (2014) On Fairy-stories. New York: HarperCollins. Tyler, Malone (2017) ”A Field of Strangeness: Anna Kavan´s Ice and the Merits of World Blocking,” Los Angeles Review of Books. Vesaas, Tarjei (2020) Isslottet. Stockholm: Norstedts. Yamada, Taichi (2003) Strangers. London: Faber & Faber.

 

11/21/2020 20:24

During these COVID months, when tragedies are exacerbated by the pandemic's overshadowing thundercloud, I open the door to my Inner Room. A place that strangely enough has been described in one of the few poems written by Sir Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes´s creator:

 

It is mine – the little chamber,

mine alone.

I had it from my forbears

years agone.

Yet within its walls

I see a most motley company

and they one and all claim me

as their own.

 

 

Conan Doyle tells us that it is the place where each of us keeps our most personal memories and thoughts.

 

Now, when loneliness and isolation are spreading all around us, it happens that the door to that room is opened quite often – while young and old are trapped and live alone in apartments and nursing homes, while computers and TVs spread hopelessness and despair.

 

 

Others have chosen to live together, but not as now for twenty-four hours, day and night, whereby there is a great risk they begin to gnaw on each other's nerves and souls.

 

 

Death and disease, which previously had been awaiting their turn outside the Inner Room, are now making their entrance. During isolation the body's presence becomes increasingly noticeable and thus its ailments and diseases. Mobile phones and computers inform us about how loved ones are consumed by troubles and maladies. How emptiness engulfs the world around us. A new era of cold, ice and desolation is apparently turning up at our doorstep.

 

 

The Inner Room may take on the appearance of being like one of those Southern, darkened church interiors where black-clad widows kneel in front of murky altarpieces and silently lament past times; mourning dead friends and family members.

 

 

In the inner room dwells the Black Dog of Melancholy. Nietzsche writes in The Joyous Science:

 

My dogI have given a name to my pain and call it “dog”: it is just as faithful, just as obtrusive and shameless, just as entertaining, just as clever as any other dog – and I can scold it and vent my bad moods on it, as others do with their dogs, servants, and wives.

 

 

Creatures like the Pain Dog also reside in computers and televisions. Several of them are not at all harmless – they seem to have joined forces with COVID-19 and grown into an increasing threat to humanity. One such creature is named Donald J. Trump, others bear names such as Jair Bolsanero, Vladimir Putin, Recep Erdogan, Muhammed bin Salman, Rodrigo Dutete, Benjamin Netanyahu, Viktor Orbán, Kim Jong-Un, or Matteo Salvini. I do not know where they all come from. Outer Space might be a good explanation, but unfortunately there are seeds for such creations within each and every one of us. I guess what such persons all have in common is a boundless love for the sweetness of power. I find them scary, but there are those who believe they are awesome.

 

 

I apologize for my insistence on quoting Nietzsche. Several regard him as a forerunner of Fascism, a god-denying despiser of humans, who praised "blonde beasts", violence and ruthlessness. I have not actually read him as such, but as a philosopher who in his own words was "human, all too human". Reading Nietzsche can be like diving into an abyss of contradictory madness, where good and evil coexist. After such deep dives, it may happen that I reach the surface again with one or another pearl of wisdom. Nietzsche is a master of opposites. Listen, for example, to what he writes about the Will to Power, which murderers like Hitler and Mussolini thought they had found a defender in him:

 

I have found strength where one does not look for it: in simple, mild, and pleasant people, without the least desire to rule—and, conversely, the desire to rule has often appeared to me a sign of inward weakness: they fear their own slave soul and shroud it in a royal cloak (in the end, they still become the slaves of their followers, their fame, etc.).

 

 

To me, power drunk people constitute a disturbing presence in the dark corners of the Inner Room. They are frighteningly through their superficiality, soullessness, cynicism and selfishness. Where they loom in the dusk, they appear as menacing mannequins.

 

Eins, Zwei, Drei, Vier
We are standing here.
exposing ourselves

We are showroom dummies.

We are showroom dummies.

 

We're being watched
and we feel our pulse.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We look around
and change our pose.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We start to move

and we break the glass.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We step out
and take a walk through town.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We go into a club
and there we start to dance.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

https://www.youtube.com/watch?v=ZJ9Stc9ONyY&ab_channel=scatmanjohn3001

 

I assume these powerful human mannequins, just like Nietzsche have their companion dogs. However, with them such a dog cannot be called Pain, but rather Ego. Within powerful narcissists, such beasts are not locked up within any Inner Rooms, but ravage freely within their owners´ bodies, brains and hearts. When such ego-dogs are released, they do like COVID-19 invade the narcissist's entire organism and then spread throughout society, until soullessness becomes endemic. A pandemic that Pope Francis I has described as Global Indifference. Unfortunately, it is not a new disease. In one of Goya's etchings from the series Disastres de la Guerra, a couple of men watch some starving poor people while asking themselves: "Maybe they are of a different lineage?"

 

 

In the Inner Room, however, there is also comfort and strength to be found. There is, for example, music, and as Nietzsche pointed out: "Without music, life would be a mistake". I have now slightly opened the door to my Inner Room and music is streaming out. It comes from an operetta with lyrics by Oscar Hammerstein and music by Sigmund Romberg. It expresses love between two life partners:

 

Marianne:

You went away, I let you.

We broke the ties that bind.

I wanted to forget you

and leave the past behind.

Still the magic of the night I met you

seems to stay for ever in my mind.

 

The sky was blue,

and high above

the moon was new,

and so was love.

 

This eager heart of mine was singing:

Lover, where can you be?”

You came at last,

love had its day:

That day is past,

you´ve gone away:

 

This aching heart of mine is singing:

Lover, come back to me!”

Rememb´ring ev´ry little thing you

used to say and do.

I´m so lonely!

Ev´ry road I´ve walked along I´ve walked

along with you.

No wonder I am lonely!

 

The sky is blue.

The night is cold,

The moon is new,

but love is old.

 

And while I´m waiting here

this heart of mine is singing:

Lover come back to me!”

 

The sky was blue

and high above

the moon was new,

and so was love.

 

This eager heart of mine was singing:

Lover, where can you be?”

 

Robert:

You came at last,

love had its day:

That day is past,

you´ve gone away:

 

This aching heart of mine is singing:

Lover, come back to me!”

Ev´ry road I´ve walked along I´ve walked

along with you.

No wonder I am lonely!

 

Marianne:

Rememb´ring ev´ry little thing you

used to say and do.

I´m so lonely!

And while I´m waiting here

this heart of mine is singing:

Lover come back to me!”

 

https://www.youtube.com/watch?v=G5o3pxVzonw&ab_channel=the5thelemen

 

Conan Doyle, Arthur (2013) Songs of Action. Amsterdam: Fredonia Books. Kaufmann, Werner (1975) Nietzsche: Philosopher, Psychologist, Antichrist. Princeton NJ: Princeton University Press. Nietzsche, Friedrich (2018The Joyous Science. London: Penguin Classics. Nietzsche, Friedrich (1990The Twilight of the Idols and the Anti-Christ: or How to Philosophize with a Hammer. London: Penguin Classics.

 

11/21/2020 15:30

Under dessa COVIDmånader då varje tragedi förvärras av pandemins allt överskuggande åskmoln, öppnar jag dörren till vad den finlandssvenske och tidigt bortgångne poeten Christer Lind kallat innanrummet. Platsen där var och en av oss förvarar våra högst personliga minnen och tankar.

 

 

Nu då ensamhet och isolering breder ut sig händer det att dörren ditin gläntas allt oftare – alltmedan unga och gamla sitter instängda i lägenheter och äldreboenden, under det att datorer och TV-apparater sprider hopplöshet och förtvivlan.

 

 

Andra har valt att leva tillsammans, men inte som nu tjugofyra timmar om dygnet, varigenom risk är stor att de gnager på varandras själar.

 

 

Död och sjukdomar, som tidigare väntat utanför innanrummet, gör nu sin entré. Under isolering blir kroppens närvaro allt påtagligare och därmed även krämpor och sjukdomar. Mobiler och datorer berättar om hur nära och kära förtärs av sådant och hur tomheten växer. En ny tid av köld, is och ödslighet står tydligen för dörren.

 

 

Innanrummet kan ge intryck av att vara som ett av dessa sydländska. mörklagda kyrkorum där svartklädda änkor bedjande knäböjer inför mörknade altartavlor och i tysthet beklagar flydda tider; döda vänner och familjemedlemmar.

 

 

innanrummet bor melankolins svarta hund. Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen:

 

Min hund. - Jag har gett min smärta ett namn och kallar den "hunden" - den är lika trogen, lika påträngande och skamlös, lika underhållande, lika klok som varje annan hund – och jag kan ryta åt den och låta mitt dåliga humör gå ut över den: precis som andra gör med sina hundar, tjänare och kvinnor.

 

Varelser som smärtohunden vistas även i datorer och TV-apparater. Flera av dem är inte alls harmlösa – de tycks ha förenat sig med COVID-19 och vuxit till ett allt större hot mot mänskligheten. En sådan varelse heter Donald J. Trump, andra bär namn som Jair Bolsanero, Vladimir Putin, Recep Erdogan, Muhammed bin Salman, Rodrigo Dutete, Benjamin Netanyahu,Viktor Orbán, Jimmie Åkesson, Kim Jong-Un, eller Matteo Salvini. Inte vet jag var de kommer ifrån. Yttre rymden vore möjligen en bra förklaring, men dessvärre finns frön till sådana skapelser inom var och en av oss. Jag antar att gemensamt för dem alla är den gränslösa kärlek de hyser till maktens sötma. Jag finner dem skrämmande, men det finns de som tycker de är underbara.

 

Ni får ursäkta att jag envisas med att citera Nietzsche. Många betraktar honom som en föregångare till fascismen, en gudsförnekande människoföraktare, som hyllade ”blonda bestar”, våld och hänsynslöshet. Jag har faktiskt inte läst honom som en sådan, utan som en filosof som med sina egna ord var ”mänsklig, alltför mänsklig”. Att läsa Nietzsche kan vara som att dyka ner i människosjälens motstridiga vansinne, där gott och ont samsas. Efter sådana djupdykningar kan det hända att jag kommer upp till ytan med en eller annan tankepärla. Nietzsche är en motsatsernas mästare. Lyssna exempelvis till hur han skriver om den vilja till makt som mördare som Hitler och Mussolini trodde sig ha funnit hos honom:

 

Jag har funnit styrka där jag inte sökt den: hos enkla, milda och trevliga människor, utan minsta önskan att härska – och omvänt. Önskan att behärska andra har för mig ofta avslöjat sig som tecken på inre svaghet: de som ansatts av ett sådant önskemål fruktar sin egen slavnatur och höljer den i en kunglig mantel (i slutändan blir de sina anhängares slavar, beroende av den berömmelse de skänkt dem, etc.).

 

 

För mig utgör maktmänniskor en oroande närvaro i innanrummets mörka vrår. De skrämmer genom sin ytlighet, själslöshet, cynism och egoism. Där de ruvar i dunkelt framstår de som mannekänger eller skyltdockor.

 

Eins, Zwei, Drei, Vier
We are standing here.
exposing ourselves

We are showroom dummies.

We are showroom dummies.

 

We're being watched
and we feel our pulse.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We look around
and change our pose.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We start to move

and we break the glass.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We step out
and take a walk through town.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We go into a club
and there we start to dance.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

https://www.youtube.com/watch?v=ZJ9Stc9ONyY&ab_channel=scatmanjohn3001

 

 

Eins, Zwei, Drei, Vier

Vi står här

och exponerar oss själva.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Man tittar på oss,

vi känner vår puls.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Vi ser oss omkring

och ändrar hållning.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Vi rör oss

och krossar glaset.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Vi stiger ut

och går genom stan.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Vi kommer till en klubb

där vi börjar dansa.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

 

Jag antar att dessa modedockor, dessa maktmänniskor, liksom Nietzsche har sina beledsagande hundar. Men, hos dem kan de inte kallas för Smärta, utan  snarare  Ego. Dessa bestar är hos dem inte inlåsta i några innanrum utan härjar fritt i makt-narcissisternas kroppar, hjärnor och hjärtan. Då sådana egohundar släppts fria invaderar de som COVID-19 narcissistens organism och sprider sig därefter genom hela samhällskroppen,  tills dess själlösheten blivit endemisk. En pandemi som av  påven  Francis I har benämnts Den globala likgiltigheten. Den är dessvärre inte ny, i en av Goyas etsningar från serien Disastres de la Guerra betraktar ett par män några svältande stackare medan de frågar sig: ”Kanske de är av en annan härstamning?”

 

I innanrummet finns dock även tröst och styrka. Där finns exempelvis musik och som Nietzsche påpekat: ”Utan musik skulle livet vara ett misstag”. Jag har nu gläntat dörren till innanrummet och ut strömmar musik från en operett med text av Oscar Hammerstein och musik av Sigmund Romberg. Den besjunger kärleken mellan två livsledsagare:

 

Marianne:

You went away, I let you.

We broke the ties that bind.

I wanted to forget you

and leave the past behind.

Still the magic of the night I met you

seems to stay for ever in my mind.

 

The sky was blue,

and high above

the moon was new,

and so was love.

 

This eager heart of mine was singing:

Lover, where can you be?”

You came at last,

love had its day:

That day is past,

you´ve gone away:

 

This aching heart of mine is singing:

Lover, come back to me!”

Rememb´ring ev´ry little thing you

used to say and do.

I´m so lonely!

Ev´ry road I´ve walked along I´ve walked

along with you.

No wonder I am lonely!

 

The sky is blue.

The night is cold,

The moon is new,

but love is old.

 

And while I´m waiting here

this heart of mine is singing:

Lover come back to me!”

 

The sky was blue

and high above

the moon was new,

and so was love.

 

This eager heart of mine was singing:

Lover, where can you be?”

 

Robert:

You came at last,

love had its day:

That day is past,

you´ve gone away:

 

This aching heart of mine is singing:

Lover, come back to me!”

Ev´ry road I´ve walked along I´ve walked

along with you.

No wonder I am lonely!

 

Marianne:

Rememb´ring ev´ry little thing you

used to say and do.

I´m so lonely!

And while I´m waiting here

this heart of mine is singing:

Lover come back to me!”

 

https://www.youtube.com/watch?v=G5o3pxVzonw&ab_channel=the5thelemen

 

Marianne:

Du lämnade mig, jag medgav det.

Vi släppte allt som band oss.

Jag ville glömma dig,

lämna allt bakom mig.

Men, nattens förtrollning då vi möttes

dröjer sig kvar hos mig.

 

Himlen var blå

och högt däruppe

var månen ny

och så var kärleken.

 

Mitt ivriga hjärta sjöng:

Älskade, var är du?”

Och du kom till slut,

kärleken fick sin dag:

men den förgick,

du är försvunnen:

 

Mitt sårade hjärta sjunger:

Älskade kom tillbaka!”

Jag minns allt du

sa och gjorde.

Jag är så ensam!

Varje väg vi tog

gick vi tillsammans.

Inte konstigt jag är ensam!

 

Himlen är blå,

natten kall

Månen är ny,

men kärleken död.

 

Och medan jag väntar här

sjunger mitt hjärta:

Älskade, kom tillbaka!”

 

Himlen var blå

och högt däruppe

var månen ny

och så var kärleken.

Mitt ivriga hjärta sjöng:

Älskade, var är du?”

 

Robert:

Och du kom till slut,

kärleken fick sin dag:

men den förgick,

du är försvunnen:

 

Mitt sårade hjärta sjunger:

Älskade kom tillbaka!”

Varje väg vi tog

gick vi tillsammans.

Inte konstigt jag är ensam!

 

Marianne:

Jag minns allt du

sa och gjorde.

Jag är så ensam!

Och medan jag väntar här

sjunger mitt hjärta:

Älskade, kom tillbaka!”

 

Kaufmann, Werner (1975) Nietzsche: Philosopher, Psychologist, Antichrist. Princeton NJ: Princeton University Press. Nietzsche, Friedrich (2008) Den glada vetenskapen: Samlade skrifter, band. 5. Ågerup: Symposion. Nietzsche, Friedrich (2013) Avgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren: Samlade skrifter, band 8. Ågerup: Symposion.

 

<< 2 | 3 | 4 | 5 | 6 >>

BLOG LIST

Everything runs on electricity. Electricity, there's something strange about that. Electricity flows everywhere, as you know, back and forth across the threads. Thus sang Theodor Lorentz Larsson, aka ham comedian Lasse from Skåne, in the twenties and there is certainly something strange about...
Allt går ju mä' elektricitet Elektriskt dä' ä' nå't konstigt med det. Elektriskt dä' strömmar ju som ni vet härs å' tvärs igenom tråden. Så sjöng Theodor Lorentz Larsson, alias Skånska Lasse, på tjugotalet och visst är det något konstigt med elektricitet. Klokare blir jag inte hur mycket jag...
When my friend Örjan asked me if I knew of any artists who had written about art and then specifically dealt with their own artistry, I couldn't find any names that he didn't already know. However, when I a few weeks ago rummaged through the books in an antiquarian bookshop I found a book with...
När min vän Örjan frågade mig om jag kände till någon konstnär som skrivit om konst och då speciellt behandlat ett eget  konstnärskap kunde jag inte finna några namn som han inte redan kände till. Men, då jag för några veckor sedan rotade bland böckerna i ett antkvariat fann jag en bok med...
DONATELLO: The world of a genius 09/01/2022 15:37     Italy is an inexhaustible source of all kinds of unexpected experiences – culinary, as well as cultural. I open the door to something that has fleetingly interested me and impressions, memories, dreams and a host of...
Italien är en outsinlig källa för allsköns oväntade upplevelser – kulinariska, såväl som kulturella. Jag gläntar på dörren till något som flyktigt intresserat mig och plötsligt forsar intryck, minnen, drömmar och en mängd andra fenomen över mig. Som då jag för en månad sedan...
During my youth’s frequent cinema visits I used to smile at a commercial occasionally presented before the film began – a crane striding in a bog while the speaker voice stated: “Some people like to watch birds pecking in swamps.” Suddenly the bird explodes and disappears into a cloud of smoke with...
Under min ungdoms flitiga biobesök brukade jag småle åt en annons som emellanåt visades innan filmen började. Man fick se en trana som stegar runt på en myr alltmedan speakerrösten konstaterar: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk.” Plötsligt sprängs fågeln och försvinner i...
And this is still life! What an eternal damnation! Arthur Rimbaud   Through a daily confrontation with Ukrainian misery and Putin’s madness, the mood oscillates between fuitile anger and helpless hopelessness. What is the fundamental fault of humanity? How can any sensible person imagine that...
Och detta är fortfarande liv! – Vilken evig fördömelse! Arthur Rimbaud   Genom daglig konfrontation med eländet i Ukraina och Putins vansinne pendlar humöret mellan meningslös ilska och hjälplös hopplöshet. Vad är det för ett fundamentalt fel med mänskligheten? Hur kan någon vettig människa...
Items: 1 - 10 of 326
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>