Howlin´ Wolf, i.e Chester Arthur Burnett (1910-1976), was great in several meanings of the word. Not only was he one and ninety-eight centimetres tall, weighed one hundred and twenty-five kilograms and had fifty-one in shoe number. Howlin´ Wolf was also one of the greatest blues guitarists of all time, a resident of the blues' Parnassus where he shares company with the foremost among the Delta - and Chicago blues men. As Louis Armstrong was jazz, Howlin´ Wolf was blues; a rhythmic genius who became part of a chain connecingt a vast array of other musical genres. An inspiration for giants like Bo Diddley, Chuck Berry, Bob Dylan and Iggy Pop, or unforgettable rock bands like Led Zeppelin, the Beatles and Rolling Stones. It was the great Stones fan Stefan Tell who when we were classmates introduced me to Howlin´ Wolf. Since then, I have never become tired of listening to Howlin´Wolf and the other blues masters of his generation – Robert Johnson, Muddy Waters, Elmore James and John Lee Hooker. All coming from the state of Mississippi, with hard lives behind them and roots deep down in the soil and misery of the South, which strength, pain and depth they interpreted and spread through their masterful musicality.

No wonder when I recently in a magazine came across a drawing by Howling Wolf came to wonder if the great blues artist had been an able draftsman as well, but it turned out that it was not the great Chester Burnett who artist who created the artwork but a Cheyenne Indian who went by the same . What Chester Arthur Burnett had in common with the Wolf maybe not more than the name, ythogh both had in reality another the name. The one of the Cheyenne's was Ho-na-nist-to. Another unifying factor was, of course, that they both belonged to population groups that often have been victims of the contempt from many members of the "white" majority of their country. In addition, Chester Arthur Burnett, like many other blacks from The Deep South, had some Native American ancestry – his grandfather was a Choktaw, the largest indigenous population of Mississippi.

Howling Wolf´s picture had been with ink and watercolor on a lined sheet similar to those in my childhood´s school notebooks. The colours and the sharp contour lines reminded me of the hundreds of drawings I used to sit and tinker with when I got home from school. A habit that I certainly shared with a lot of other children of my age. But Howling Wolf's drawings were based on a specific tradition and imbued with an elegant and ornamental character that made them far from being "childish". They were part of a genre I found to have been exercised by more artists than Howling Wolf. It was Native American prisoners who practiced this so-called ledger art, so-called because most of the preserved drawings had been made on pages from second-hand ledgers they had been given in the forts and penitentiaries where they had been incarcerated.

Soon I found several ledger artworks and while looking at them I remembered the great in Native American I nurtured during my childhood and early youth. I did not start speaking until several months after I had turned three and I did not learn how to read until I began school at seven years. However, after I started talking I have seldom kept quiet and as soon as I had learned to read I have at the slightest opportunity to do so devoured book after book, and continued to do so, becoming nervous if I do not have any reading material at hand.

Shortly after learning to read, I immersed myself in an all-encompassing interest in "wild animals" and "Indians." I stepped far into one "Indian adventure" after another and had soon absorbed all of Edward S. Ellis's books about Deer Foot. Those that were published by B. Wahlström's Youth Books and had green spines to indicate they were boys' reading. Girls´ books had red spines.

I owned a war bonnet and was particularly fond of a small rifle, I imagined it looked like the one Simon Kenton had owned, one of the heroes in the Deer Foot books, carrying it with him when he, in the early nineteenth century, with his friend, the Christian Shawnee Deerfoot, was sneeking around in the unpaved, primeval forests along the Kentucky and Ohio rivers. The fur trader and pathfinder Kenton and his faithful Indian friend were constantly threatened by unreliable and murderous warriors from the pagan Iroquois tribe, who, unlike the noble Deer Foot, hated white settlers, whom they gladly slaughtered as soon as they came across them.

I remember how I tried to make my steps as quiet av Deer Foot's when I passed through tmy childhood´s beech forests. I drew scenes from the Indian books and played with my Native American figurines in the mountain landscapes my father had for me by chicken nets and plaster. Since Dad was the night editor of the local paper he stayed at home during the day and when I came back from school he had time to play with me.

Of course, I also read Fenimore Cooper and Karl May and a lot of other authors who had written thrilling tales about Native American book and at the movie matinees I and my friends cheered when the redskins appeared. It was until when I received from my father received the yearbooks of Indianklubben. The Indian Club, that I began to realize who the Native Americans really had been and still are. Those books contained exciting and often outrageous depictions of a different reality than the one described in my adventure stories and Indians gradually became into “real” people.

I also read the Indianklubben´s “special editions”, such as George Catlin's fascinating Medicine Men and Warriors written in 1841, in which the artist Catlin sympathetically and with insight portrayed his travels among various Native American peoples living on the prairies, their lives and thoughts – open-minded and curious he succeeded iun describing their lifestyle in a manner that apperntly was free from paternalism and chauvinsim. When it was exhibited in Paris in 1846, none other than the great poet and art connoisseur Charles Baudelaire, became impressed by Catlin's portrait of Stu-mick-o-súcks, warlord of the Blackfeet Káínawa klan:

Mr. Catlin has in an excellent manner succeed in depicting the proud and straightforward character, as well as noble expression of this brave people. […] Through their beautiful appearance and the boldness of their body language, these savages make us realize the beauty of ancient sculptures. When it comes to colour, it has something mysterious about it that appeals to me more than I can express.

The chief's strange name was translated with the Bison's Back Fat, but it is not as strange as it sounds since the bison's back hump was considered to be a great delicacy and the name was thus an honorary title.

Another of The Indian Club's Best Choice was the Swedish author Albert Widén's The Swedes and the Sioux Uprising, a book that deepened what I already had learned from Stig Ericsson's fairly simple adventure story The Indian Rebellion. When I much later encountered the far superior Swedish author Vilhelm Moberg's emigrant epic, written between 1951 and 1961, I carried with me impressions from Widén's depictions of the cultural crash between Swedish settlers and the desperate Sioux warriors. In Moberg's Last Letter Home, there is a poignant description of the mass execution of thirty-eight Dakota warriors:

It was a cold winter morning with a biting Northern sweeping from the praries across the prison yard. The prisoners were brought out in a group, their hands tied behind their backs. Not one of them uttered a defiant word. As soon as they were in the yard they saw before them the large gallows with the rops swaying in the wind. Then a stir went through the group: They began to sing. All at one time. They were singing their death song in unison.

An eerie penetrating sound came from the condemned prisoners´ throats; it sounded like a prolonged ij: ijiji – ijiji – ijiji. One single syllable of complaint, the eternal, sad ijijiji – ijijiji – ijiji – ijiji. The Indians were singing their death song. It came from thirty-eight human throats, it was thirty-eight beings´final utterance: ijiji – ijiji -ijiji.

The prisoners approached the great gallow – the iron ring with the thirty-eight swinging ropes – and they sang uninterruptedly as they walked, they sang the whole way. They sang as they climbed the scaffold, they sang as they stood under the ropes, they continued to sing as the ropes were placed around their necks. They sang in their lives last minute.

Like Moberg's narrative, Widén's descriptions of Native Americans were based on a solid familiarity with preserved sources about Swedish American migration – letters, diaries and scientific literature. Nevertheless, Widén's storytelling is quite different from Moberg's and his tale is far too stereotyped for my taste, something I dound out when I now after fifty-fours years reared his book and numerous articles in the yearbooks of the Indianklubben.

I get the feeling that Widén that even if he tries to nuance older Native American representations and convey a positive image of the America´s indigenous peoples his views are hopelessly lost in tenacious conventions tinged by Swedish chauvinism, The last is apparent in his often repeated statements that Swedes in general revealed a great tolerance towards Sioux and other indigenous peoples, something that certainly not always have been the case. Likewise, Widén's efforts to nuance the "common image of the Indian" easily lapsed into the cliche of the "noble savage." A tendency that is noticeable in most of the essays in the Indian Club's yearbooks, which in addition were almost entirely male-dominated. When I flip through all 18 books in the series I only find contributions from two women.

Anyhow, Widén managed to convey the feeling of desperation among starving Sioux who had experienced how the bison have disappeared from their hunting grounds, while settlers cut down the forests, cultivated the land, fished in their waters and shot their game. When merchants and politicians cheated them of the treaty money and necessities they were promised when they gave up their land and equal rights, the patience of several Sioux and Cheyenne warriors broke down. A wave of violence swept across central and southern Minnesota. An estimated 800 settlers were killed, including several Swedes and Norwegians, while more than 30,000 fled to the east in panic, among them were at least 3,000 Swedish immigrants.

The counter-reaction of the US central government became violent and ruthless. It led to several massacres on the indigenous population and imprisonment of the "rebel leaders". Following a summary trial, 303 Dakota warriors were sentenced to death. Following a call for "mercy to prevail" Minnesota's Anglican Bishop Henry Whipple succeeded in persuading President Lincoln to sanction the public hanging of “only” 38 “mass murderers” in the town of Mankato. The verdict was executed on December 26, 1862. It is and was the largest collective mass execution that has taken place in the US. Significantly, it affected an entire group of people, instead of individuals. It was "Indians" who were executed, not people like you and me.

It is not easy to find the individual behind the templates, something I assume has been experienced by most fellow human beings belonging to more or less powerless population – to be constantly forced to carry a stamp on skin and soul as “Indian”, “Negro”, “Chinese”, “Alien”, “Infidel”, in other words – a stranger. Vine Deloria (1933-2005) who was a Sioux has described such a feeling in several books:

The problem of stereotyping is not so much a racial problem as it is a problem of limited perspective. Even through minority groups have suffered in the past by ridiculous characterizations of themselves by white society, they must not fall into the same trap by simply reversing the process that has stereotyped them. Minority groups must thrust through the rhetorical blockade by creating themselves a sense of ”peoplehood.” This ultimately means the creation of a new history and not mere amendments to the historical interpretation of white America.

The second volume in the book series The Best of the Indian Club was Thomas B. Marquis's  Wooden Leg: A Worrier Who Fought Custer. I was also prepared for that reading after reading an adventure book about Indians. In that case, it had been Harry Kullman's Buffalo Bill, which was actually more effectively and excitingly told than the Deer Foot books. For being written in the fifties it was also surprisingly nuanced in its description of Native Americans, maybe due to the fact that as writer for “young readers” Kullman did not hide his “socialist” convictions.

Kullman made me read Marquis' book, which was based on interviews with several elderly Cheyennes who had participated in the battle of Little Bighorn in 1876, when all 235 soldiers from one of the Seventh Cavalry's three battalions, as well as their leader, Lieutenant Colonel George Armstrong Custer, were killed to the last man. The Hunkpapa-Lakota Sioux leader Gall, who Kullman in his novel wrongly claimed had been chased and eventually killed by Buffalo Bill, also took part in that battle. In fact, Gall escaped the revenge of the US Army by fleeing to Canada, where he actually was contacted by Buffalo Bill Cody who offered him amployment in his Wild West Show. Unlike Sitting Bull, Gall declined the offer, stating that “I am not an animal and can thus refuse to be exposed to a paying audience.” Gall later returned to the United States where became both a settled farmer and a judge, before dying in 1895.

It was when Thomas Marquis was working as a doctor in various reservations for indigenous people of Montana that he came in contact with Cheyennes who had taken part in the so-called Great Sioux War, which included the Battle of Little Bighorn. Several of Marquis' informants were excellent narrators and his account of their experiences, as well as his own research into the customs and practices of the Cheyenne, became exciting reading for young Indian fan.

In early 1922, the Marquis ended up in the Indian Agency of the Lame Deer Reservation, where he opened a medical practice. Most of his patients were poor and in an appalling state of health, abandoned and without illusions. In addition, Dr. Marquis appeared during an unusually extensive tuberculosis epidemic, which during his time in the reserve during several years reaped an elevated number of casualties.

At first the Cheyenne were distrustful of the white doctor. However, when Marquis showed them understanding and respect and also demonstrated his interest in their customs and history, he won the trust of several of them. Those who could speak English put Marquis in touch with old warriors who could tell him about what interested him most of all – their war against the US army. Soon Marquis was able to speak the Cheyenne language, wrote down the stories of the ancients, and began publishing books about their lives and history. Below is a photo taken by Marquis presenting how the veterans Little Sun, Wolf Chief, Big Beaver and Richard Wooden Leg are studying a map of the area around the Little Big Horn. All had been present during the fight. In their hands they have fans made from eagle wings.

While I read about Marquis during these worrisome COVID-19 times, I find that it was its deadly predecessor, The Spanish Flu, which between March 1918 and June 1920 harvested between 50 and 100 million deaths worldwide, which brought Thomas B. Marquis to Montana. As a young doctor, he had volunteered to participate in what eventually became World War I, but instead of being sent to France Marquis had to care of recruits who dying like flies in a camp near the city of Lytle in Georgia.

In Haskell County, a municipality with 1,720 inhabitants, Dr. Loring Miner had in February 1918 found that a number of his patients had contracted an aggressive influenza which for several of them developed into a form of fatal pneumonia. Loring suspected that the disease was spreading from sick pigs and in a detailed report communicated his concerns to the authorities. Loring suspected that he had discovered the source of what might develop into an extremely contagious and deadly epidemic. His warnings were ignored.

At Funston, fifty miles from Haskell, was a huge military camp with more than 56,000 recruits waiting to be shipped to the French battlefields. Several Haskell residents visited sons and relatives in the camp and soon soldiers began to die of pneumonia. On March 18, the infection reached the Forrest and Greenleaf Camps in Georgia, where the army sent Thomas Marquis.

When Thomas Marquis in August 1918 finally arrived in Europe, he was sent as an "expert on the Spanish Flu" to the large hotels on the French Riviera, which now served as hospitals for terminally ill soldiers. When Marquis in June 1919 returned to the US, he too was seriously ill with the deadly flu. When he had recovered Marquis wanted to get as far away as possible from soldiers and mass deaths and thus ended up in remote Montana.

Among the Cheyenne, the Marquis found the prairie culture that has become the archetype of people's perception of the North American Indian, despite the wide variety of different cultures, customs, and languages ​​embraced by the Native Americans. It was a nomadic buffalo-hunting and horse dependent culture that had developed during the sixteenth and seventeenth centuries and came to shape the lives of population groups like the Sioux, Blackfoot, Apache, Arapaho and Cheyenne peoples.

If people in general imagine an “Indian”, they see a mounted figure with a magnificent war bonnet, an adventurously romantic appearance, which has become the symbol of a noble, unbound and eloquent character living in close contact and harmony with nature. Nevertheless, that image also has its obverse in howling lunatics whose reckless murderous and scalping bestiality afflicted hapless settlers, who if they were fortunate enough could be rescued by Blue Coats in the service of US Army´s audacious and heroic cavalry.

The horse and the buffalo had radically changed the way of life of the Cheyenne. Like several other Prairie Indians, they had previously lived in forest areas south of the vast lakes of Michigan and Erie, where they had subsisted on crops of corn, zucchini, beans and rice, as well as fishing, hunting and gathering what they found in the forest. During the seventeenth century they had begun to move westward, probably forced to do so due to strife and displacement caused by the expansion of the well-organized Iroquois.

Struggles between Native American groups were apparently endemic and marked by raids into neighboring territories, kidnappings, ritual torture, and envy that could be manifested through violent cruelty. However, this did not prevent traditional “enemies” from spending time in peaceful coexistence. As in several other places in America, the Cheyenne lived in the neighborhood of other groups with languages that were incomprehensible to them, with different beliefs and traditions, something that nevertheless did not hinder marriages, as well as the exchange of ideas, experiences and goods.

Like many other groups of Native Americans, the Cheyenne believed it had been a prophet who once had made them change their way of life. Tomȯsévėséhe, Upright Horn, had been bestowed a vision telling him that the Cheyenne, like the people of the prairies, must unite and find strength though the Sun. By the end of spring they the entire Cheyenne nation had to gather to seek wisdom and insights through the purification and power bestowed upin them by the almighty Sun. After undergoing such an experience, Tomȯsévėséhe had became a medicine man, realizing that the Cheyenne had to leave the huts of plait and clay in which they were living and instead make conical teepes made out of buffalo hides, which they could bring with them while following the bison's migrations. From now on, Cheyenne would eat buffalo meat instead of fish and vegetables. They would become feared warriors, strengthened by insights and experiences gained during the Sundance.

As they began to wander across the prairies, few Cheyenne had seen a white man, but they had heard about their arrival in the East and how it had brought about great changes and killed the unfortunate people affected by the devastating presence of the Whites. It was not only through their numbers and the deadly weapons that the Whites had brought with them across the Eastern Sea, that killed and displaced the rightful owners of the land, but it was mainly the evil medicine they were spreading that caused unimaginable misery. Smallpox, influenza, whooping cough, typhus and a host of other previously unknown diseases were killing huge numbers of victims among indigenous peoples. At an incomprehensible speed entire villages were wiped out.

As the Cheyenne and other ethnic groups in increasing numbers moved across the prairies, they encountered huge herds of bison. An estimated 60 million buffaloes roamed in herds that could include hundreds of thousands of individual animal. If the herds stampeded they made the ground vibrate. The roaring of the beasts and th galloping hooves of the panicked animals were by the people of plains called the Thunder of the Prairie. The extensive western savannas were also grazed by herds of feral horses coming from areas that further south had been conquered by Spanish warriors. Without natural enemies and plenty of food, the horses would had rapidly multiplied. They were called Mustangs, from the Spanish word mesteño, lost, and it was not long before the Indians managed to tame them, and in a surprisingly short time most of the prairie people had become astonishingly skilled riders, who effectively chased the numerous buffaloes from the horse backs. Soon the prairie people had adapted their entire culture and outlook on life to to this entirely new existence.

The Lakota Sioux John Tȟáȟča Hušté, Lame Fire Deer, (1903-1976) explained:

The buffalo gave us everything we needed. Without it we were nothing. Our tipis were made of his skin. His hide was our bed, our blanket, our winter coat. It was our drum, throbbing through the night, alive, holy. Out of his skin we made our water bags. His flesh strengthened us, became flesh of our flesh. Not the smallest part of it was wasted. His stomach, a red-hot stone dropped into it, became our soup kettle. His horns were our spoons, the bones our knives, our women's awls and needles. Out of his sinews we made our bowstrings and thread. His ribs were fashioned into sleds for our children, his hoofs became rattles. His mighty skull, with the pipe leaning against it, was our sacred altar. When you killed off the buffalo you also killed the Indian—the real, natural, "wild" Indian.

There was within Native American religiosity a prominent element of mysticism, meaning that in dreams, in solitude, and through traditional forms of self-torture, believers tried to enter the spirit worlds they assumed they were surrounded by. An experienced shaman could step in and out between different worlds. A Pawne song:

Sacred visions:

Now they pass across the threshold,

softly they slide

into the innermost.

Softly they glide – Holy Visions!

Entering the innermost.

It was a search for the meaning of life and our place in existence:

Let us see, is this real.

Let us see, is this real,

this life I am living?

You, gods, who dwell everywhere,

let us see if this is real,

This life I am living?

In the Spirit Worlds, the visionary met helpers and demons and he could himself be transformed into such creatures. As in this 1880 ledger drawing by the Lakota warrior and shaman Čhetáŋ Sápa', The Black Hawk. It depicts Heyókȟa, a trickster and thunder god who equipped with buffalo horns rides a horse-like creature, also with buffalo horns and eagle claws. The creature's tail is in the shape of a rainbow leads to the Spirit Worlds. The dots on demon horse and rider represent hail. Heyókȟa was the spirit of opposites and thus represented both cold and heat. Next to the picture, Čhetáŋ Sápa' has written: "The dream of, or the vision of myself when I had been transformed into a destroyer riding a buffalo eagle."

Like other mystery cults, the religion of the prairie people was multifaceted and difficult to understand, especially for someone who has not experienced any visions. Their conceptions of “God” had a pantheistic streak, at the same time as they had something questioning about them, apparent in the following explanation of his faith the Osage Indian Playful Calf gave Francis La Flesche. La Flesche (1857-1932), whose grandfather was French, hence the name, became America's first Native American university graduate in Ethnography.

My son ... the ancients, No-ho-zhi-ga, gave us in their songs wi-ge-i, ceremonies, symbols and all that surrounding mysteries had taught them. About this they had gained knowledge through the power that exists in wa-thi-ghto, the ability to seek with the soul. They taught us about the mysteries of light,, which during the day flow down over the earth and feed all that lives; about the mysteries of the night, which open to us visions of the celestial bodies of the upper world, how they travel, each on his own path, without touching each other. They searched, for a long time, for the source of all life and finally came up with the idea that everything flows from an invisible force, which they named Wa-kon-tah.

Wa-kon-tah, which in Osage was the name of the almighty creative power, can possibly be roughly equated with the Cheyenne notions of Ma´heo´o. Osage, like the Cheyenne were Prairie Indians and, like them they were devoted to the Sundance. The Sun is not synonymous with Ma´heo´o, but has created the earth on its behalf.

A legend from Siksika, Blackfeet, tells about the origin of the first Sundance. A young man named Payoo, Scarface, was deeply in love with a beautiful aakíí wa, woman, though her father explained to him that his daughter had told him that she did not belong to her father but to Ki´sómma, The Sun. To be able to marry, Payoo had to undergo a trial to determine if he was really worthy of marrying the aakíí wa. After great hardship, Payoo arrived at Ki´sómma 's abode. Ki´sómma paid tribute to Payoo's coveted bride who had proved to be endowed with such great wisdom that she, contrary to most earthlings, had realised that she belonged to and was sustained by Ki´sómma, ruler of Heaven and Earth. Ki´sómma now declared that through his suffering and sacrifices done in the name of love Payoo had finally proved himself worthy of his confidence and allowed him to marry the aakíí wa.

Ki´sómma took Payoo by the hand and brought him to the edge of the sky and from there she showed him the entire world while he told everything that was important to understand. Among other things, Ki´sómma explained:

Which of all the animals is most Nat-ó-ye (having sun power, sacred)? The buffalo is. Of all animals, I like him best. He is for the people. He is your food and your shelter. [...]Which is the best, the heart or the brain? The brain is. The heart often lies, the brain never.

Ki´sómma then demanded that Payoo together with the woman he now gave him, would build the first Sundance arena. It would be like Heaven and Earth. Ki´sómma also explained why people must dance in his honor:

I am the only chief. Everything is mine. I made the earth, the mountains, prairies, rivers, and forests. I made the people, an all the animals. This is why I say I alone am the chief. I can never die. True, the winter makes me old and weak, but every summer I grow young again, and you can support m in this. […] Half of it shall be painted red. That is me. The other half you will paint black. That is the night.

Most of the Cheyenne's various clan and tribal leaders were visionary mystics who, through the charisma they acquired through dreams and visions, were revered as Medicine Men. The word medicine has caused confusion among the uninitiated. It is an overall translation of a variety of words for a concept that seems to be shared by the members of different tribal communities, with widely differing languages. Perhaps the concept of medicine might to some extent be explained by stating that it is the presence of a spiritual force manifested in a person, in a place or through an event, in an object, or as a natural phenomenon. The word has become a unifying concept of spirituality, power, energy and virtually all that is inexplicable, but nevertheless provide insights to the mystery of life. A medicine, yes… even a medicine man, encloses and retains such power. 

Medicine may come as a gift from other spheres, but must generally be looked for and earned. A way to gain insight into whether you are worthy of receiving a medicine, or not, may be done through participation in the Sundance. In general, such a ceremony takes the form of a common ritual, but it may also happen that an individual seeks certainty about his calling by publicly undergoing a painful Sun Dance ritual. The aforementioned George Catlin described how he watched a trial called Look-into-the-Sun.

A man wearing only a loincloth had in the flesh between each nipple and clavicle inserted finger-thick, pointed pieces of wood to which bison hide ropes were attached and connected to the tip of a long, strong, but flexible, pole firmly anchored in the ground. The man then leaned back to thigten the ropes were and the long pole bent towards him. In a tight grip he was in one hand holding his medicine bag and in the other, sacred arrows. He began, with his gaze fixed at the sun, to move around the tensely bent pole. Very slowly he followed, from dawn to dusk, with one step at a time, to the monotonously rhythmic beats of a drum, the sun's journey across the firmament.

His friends stood around him, singing hymns praising his strength, virtues and endurance, while enemies and skeptics laughed and mocked him. If he succeeded in passing the test without fainting or falling over, it meant that he had good medicine and deserved the trust of his tribal brethren. If, on the other hand, he did not succeed in enduring his torments, he was given not afforded another chance and was subsequently regarded as a “weak man who believed more of himself than he actually could substantiate.”

Like the People of Israel, who had their tablets and holy ark, the Cheyenne had a sacred object as well. A medicine containing the power of their creator god – the Maahotse, a bundle with the holy arrows. It enclosed four arrows; two for war luck, two for successful buffalo hunting. They had been bestowed by Ma´heo´o, perhaps sometime in the early eighteenth century, to the medicine man Motsé'eóeve. Ma´heo´o was the source of cosmic energy, Ex´Ahest´Otse, symbolized by the four arrows, which also corresponded to Ex´Ahest´Otse's four spirit stewards. These mighty spirits ruled over the four directions (North, South, East and West), the moon, the animals, the birds, and the fish. The Sun, who gave life to everything was Ex´Ahest´Otse's main manifestation in this world – there are seven other Spheres besides the earth. Through fasting, prayer, sacrifice, and participation in the sacred ceremonies, you can partake in the power of Ex´Ahest´Otse.

Ex´Ahest´Otses' force is not constant, like nature it changes and is at its weakest in winter time, accordingly it must be strengthened with the help of the Sun at the time of year when it is at its most powerful. Then Maahotse also must be imbued with renewed strength and this is provided by the members of the Cheyennes four most important warrior leagues, generally in connection with the Sundance.

The one believed to have been chosen by Ma´heo´o to teach the Cheyenne about all this was Motsé'eóeve, whose name derived from motsé'eonȯtse, sweet grass, a plant used in most religious rites of the Prairie Indians and which also was rubbed onto their skin, as some kind of deodorant. Several who met them have told about the distinct scent of Prairie Indians.

As bestower of the sacred arrows, Motsé'eóeve becam able to predict the taming of horses, as well as the arrival of the white men and their cows. He organized the four warrior leagues of the Cheyenne, established their laws, and instituted the governing and legislative assembly of the four véhooós, leaders of each one of the ten manahos, the clans, who during the celebration of the jointly celebrated Sundance appointed four Elders to be chiefs of the whole Cheyenne nation.

The Sundance was prepared during months, its foundation and ideology were consistent but its character differed in the details depending on the Elder who arranged it, but once he had determined each detail nothing could be changed. The Sundance gathered all members of the tribe, but the time and reason could vary. However, the Sun Dance was generally an annual ceremony that took place:

When the buffaloes are at their fattest.

When the buds of the sage appear

and the hawthorn's berries ripen.

When the moon rises and the sun sets.

The ceremonies lasted for four days. It was a time to gather and regain lost strength, but also to demonstrate courage and personal sacrifice. Intentions that were reflected in one of the prayers that the keeper of the Maahotse led the people in at the beginning of the Sundance:

Great Force of the Sun! I pray for my people that they may be happy in the summer and that they may live through the cold of winter. Many are sick and in need. Have pity on them, let them survive. Grant that they may live long and in abundance! May we perform these ceremonies properly, as you taught our ancestors in days gone by. If we make a mistake, have mercy on us. […] Bless our children, friends and visitors with a happy life. May our paths be straight and even. Let us all live and grow old. We are all your children and ask for this with good hearts.

After the prayers, the men went to the teepe where the Maahotse rested and gave it their reverence. Women were not allowed to enter, but remained outside singing the sacred hymns. The men who have chosen to “see the sun” were then for some time back residing within the Noceom, The Solitary Teepe, where they were instructed by a Medicine Man. During the four days of dancing, partying and ceremonies included the Sundance ritual, the initiands, who were to submit themselves to the Trial, fasted and during the fourth day when it took place, they had to remain silent during the entire, painful procedure.

The area had been cleansed of evil forces. To drive them away, riders had galloped back and forth. The tallest and strongest poplar tree, it had to be at least twenty meters high, had been chosen with great care; pruned, erected and painted with the colours of the four directions; black, red, yellow and white. This high centre pole was decorated with coloured ribbons, scalps taken from enemies, skulls and bison hides. At the top, branches and herbs were used to create a nest for the Thunderbird, who guards and protects the upper world, while on the ground the symbol of the Horned Snake, guardian of the underworld, was painted.

Before the surrounding tent of buffalo hides was erected around the dance floor, a doll was hung from the center pole, probably symbolizing strife and evil forces. Warriors rode forward to give the puppet hard blows with their coupe sticks, after that they shot arrows at it, or shelled it with rifle fire.

Then followed a mock battle between the different warrior leagues and after a symbolic peace was broken, the canvas was finally risen, though by the Thunderbird´s nest a wide opening was left so the Sun's rays could reach the entire dance floor.  Hest´Osanest´Oste , The Arena of New Life, was completed and prepared for the fourth day when the initiands were going to Watch-The-Sun.

There is plenty of conflicting information about what tales place during the last day of a Sundance and those who have participated in such a ritual are generally reluctant to tell an outsider about what happened. It is the Prairie Indians most sacred ceremony and many of them fear that outsiders may defile its solemn status, destroy its mystery. According to their belief, it would be fatal if a Sundance was not carried out in accordance with´its smallest, previously determined detail. The slightest mistake, or violation of tradition, would upset the balance that Ma´heo´o maintains.

What happens cannot be described or written down by someone who has not watched the sun himself and even those who have done so are either unable to describe their experience, or reluctant to do so. However, some great medicine men, like Sitting Bull, have eloquently communicated some of the visions they received during a Sundance. Furthermore, US authorities did everything in their power to wipe out the Sundance and thus also tried to destroy the Cheyenne as a community, a people. The Sundance was in 1883 by completely banned and it was not until 1978, through the American Indian Religious Freedom Act, that it was no longer a criminal offense to organize or participate in a Sundance.

We thus generally lack descriptions of what happens during a Sundance, though there are some exceptions. The aforementioned George Catlin, who after painting a portrait of an Elder in charge of a Sundance, made him declare that Catlin through his masterful rendering of him had proved that he was in possession of powerful medicine and thus gave the artist permission to witness a Sundance. Catlin wrote meticulously down what he had seen and furthermore published his description, which unfortunately became a contributing factor for banning the Sundance forty years later.

Nevertheless, the tradition did not disappear. Sundances continued to be practiced more or less in secret. For example, during the 1960s and 1970s several Sundances were attended by the Jesuit priest Paul Steinmetz, who in 1980 defended his doctoral dissertation concerning the Oglala-Lakota Sioux religion and Medicin Men´s cooperation with the Catholic Church. Steinmetz mentioned in his dissertation, presented at Stockholm University, that it had happened that “white men” asked to Watch-The-Sun during Sundances but their requests had been rejected with the argument: “You have destroyed your own religion and we do not want you to do the same with ours as well.”

Catlin and Steinmetz described at an intervals of more than a hundred years how those who are to be initiated into the innermost mystery of the Sundance are prepared for their trial. They are painted all over the body with yellow or white clay, provided with a crown of herbs and/or eagle feathers, given a bouquet of sage in one hand and in the other they carry their personal Medicine Pouch. They are then introduced into the Hest´Osanest´Oste among the men who previously have participated in the Sundance.

After their long fast the young men are noticeably distraught. They are accompanied by red-painted Medicine Men, whose soles and palms are red as well, while the wounds that indicate that their bearers previously have endured the Sundance are covered with white clay. The Medicine Men have sharp-edged knives in their hands and generally wear masks so the initiates will not be able to see who is inflicting the wounds upon them. With their knives, the Medicine Men cut parallel wounds in the skin and flesh of the breasts and backs of the initiands, widening them carefully to insert pointed sticks. The pain must be almost unbearable.

Catlin wrote that he was surprised that the incised men did not bleed more profusely – perhaps their fasting had driven the blood deep into their bodies? A young man who discovered that Catlin was recording everything he saw asked the Medicine Men to be placed on a mat in front of the white man. The initiand gently touched the artist's shoulder and signed that Catlin ought to look deep into his eyes while the Medicine Men made their cuts. Catlin obeyed and discovered that the smiling man did not show the slightest sign of pain during the extremely agonizing procedure.

While the cuts were being made, straps were lowered down from crossbars, or from the top of the centre pole, and then attached to the pointed sticks inserted in the initiands´ flesh. Then the Sun-watchers were hoisted up until their feet hovered freely a few meters above the ground. The skin of their chests tightened and became painfully stretched. Heavy buffalo skulls were attached on straps hanging from the backs or thighs, their weight hindered the hanging men from wriggling and twisting in pain.

As the initiands were hoisted up, the men who sat, or stood, around them sang soothing songs. The hanging men demonstrated no signs of pain, though tears flowed down their cheeks as they stiffly looked up at the sun disk that shone down in Hest´Osanest´Oste from the wide opening by Thunderbird´s nest. They hung seemingly lifeless and gradually fainted, one by one. It was at that moment visions came to them.

As I read this, I came to think of how the Viking god Odin sought wisdom by hanging from a tree, “sacrificing himself to himself”

I know that I hung, on wind-rocked tree,

nine whole nights,

with a spear wounded. And to Odin offered,

myself to myself.

Bread no one gave me,

nor a horn to drink from.

Downward I peered,

to runes applied myself,

wailing I learned them,

then I fell down.

[…]

Then I began to prosper,

and know many things,

to grow and well thrive:

Word by word I sought out words,

fact by fact I sought out facts.

After a while the Sundancers' heads hung downwards. When someone ended up in this state, the congregation shouted: “Death! Death!" and after a short while the lifeless man was lowered. The hanging lasted between fifteen and twenty minutes and during that time high-ranking dignitaries watched intently the dangling men very, to determine who had shown the greatest courage and composure. Who had endured the pain the longest, without complaining or fainting. Such observations indicated who could conceivably lead a war raid, or eventually occupy high positions within the Cheyenne administration.

Showing strength, reckless courage, and enduring pain were desirable qualities for any Cheyenne warrior. Anyone who aspired to be part of one of the prestigious Nótȧxévėstotȯtse, warrior leagues – The Deer, The Shield, The Fox, or The Bowstring – must have endured the Sundance Trial. Within these associations, they could furthermore increase their prestige by “counting coups”, from the French word for blow/coup. A coup that had been witnessed by other warriors meant that the achiever of such a feat could attach a feather to his war bonnet, where each feather indicated various kinds of coups – for example if the wearer of the bonnet had killed an enemy, been wounded in battle, taken a scalp, or carried out the boldest coup of them all – approached an armed enemy and struck him with a coup stick and after that returned unharmed to his comrades-in-arms. 

Below is a coup stick, a ledger drawing depicting a Cheyenne warrior giving a coup to a rifle-armed Crow warrior and a photograph of a war-ready Nótȧxévėstotȯts warrior with his long coup stick.

Members of the Bowstring Fraternity often used a bow, instead of a coup stick. Below is one of Bowstrings's warriors, perhaps the highly admired Woo-ka-nay, by the whites called The Roman Nose, performing an unusually bold coup by throwing bows at two mounted Blue Coats, i.e. U.S. Army cavalry soldiers. We also see how Howling Wolf has jumped off his horse and rushed forward to give a coup to a bow-armed Pawne warrior.

When they went into battle against their opponents, Cheyenne warriors carried with them the sacred arrow bundle Maahotse and until 1830 it had given them strength and victory. That year Wakingan Ska, White Thunder, rode into battle against the Pawnes. By Wakingan Ska's side, his wife rode with the Maahotse tied to her back. During their ride to the battlefield, they were surprised by four Pawne warriors and Wakingan Ska fell from his horse. However, he managed to rush up to his wife tear at Maahotse from her back and threw over it over to the war shaman Bull, who immediately tied it to his spear. The Pawne warriors understood that the Cheyenne had not had any time to utter the Words of Power necessary for activating Maahostse's force before a battle. A mortally wounded Pawne now saw his chance to gain access to The Happy Hunting Grounds through a heroic coup. He rushed forward toward Bull who thrust his spear into him, but before the Pawne warrior died he had managed to tear Maahotse off Bull's spear and throw it to his fellow fighters. In this manner, the Cheyenne lost Ma´heo´o's protection and their misfortunes piled up. 

At a meeting in 1835, the Cheyenne managed to buy back one arrow from the Maahotse bundle, it cost them a hundred horses and in 1843 they did for the for the same price buy the entire bundle from Lakota warriors who as a war trophy had conquered it from the Pawnes, but two arrows were missing.

It seems that luck was with them before the Cheyenne lost their Maahostse. Admittedly, they continued their merciless fighting with neighbouring trivs, especially the Pawne, Crow, Kiowa, and Comanche peoples. However, they made alliances with the Sioux, the southern Apaches, and especially the Arapaho, who became their brothers-in-Arms. Below, Howling Wolf describes how the leaders of the two peoples enter into their ever-lasting agreement.

The battles with Crow and Kiowa were also successful. Here you can see how Woo-ka-nay and his warriors return with scalp spears after a battle with Kiowas.

But ... after the Maahotse was lost, signs of misfortune became more and more common. No less than 48 bowstring warriors were killed in 1836 during an ambush arranged by Kiowa warriors. The revenge was gruesome when the Cheyenne and Arapaho warriors attacked a Kiowa camp in 1838, though the battle became so bloody that all parties were terrified and made peace in 1840. A raid to steal cattle in Mexico, which in 1853 was carried out together with the former enemies of Kiowa, Cheyenne and Apache warriors ended in disaster when a large number of them were killed by units from the Mexican army – the feared Lancers.

However, a far worse catastrophe was approaching. The American Civil War, fought between 1861 and 1865, led to the liberation of four million slaves and the eventual unification of the United States into a successful nation, but it also spelled disaster for the Indians. A ruthless, racist onslaught by the United States Government almost caused their final annihilation.

Due to the need for fast troop transport during the war, the railway network in the Northern States developed at an unprecedented speed and with great efficiency. To link the western regions more closely to the war effort and facilitate access to natural resources further west, the The Government of the United States (the Union) began in 1862 to build a transcontinental railway line that would link the east coast to the west coast and along its path lead to the construction of cities that would develop surrounding areas.

An initiative linked to the so-called Homestead Act, which in May 1862 stipulated that every American citizen who had reached “mature age”, and/or was a “breadwinner,” and for five years undertook to cultivate, or otherwise productively utilize, an area of ​​no more than 160 acres (65 hectares), would then become its rightful owner. This initiative gradually led to an increase in immigration from Europe's poor agricultural areas. After the Civil War, agricultural production increased at great speed favouring a rapid development of food-, weapons - and textile industries.

Long before the war, US governments had seen the Indians as a major obstacle to such a development. A thought made clear by Donald J. Trump's great idol Andrew Jackson in his inaugural address delivered in 1830:

Humanity has often wept over the fate of the aborignees of this country and Philantopy has long been busily employed in devising means to avert it, but its progress has never for a minute been arrested, and one by one have many powerful tribes disappeared from earth. To follow to the tomb the last of his race and to tread the graves of extinct nations exite melancholy reflections. But true philantropy reconciles the mind to these vicissitudes as it does to the extinction of one generation to make room for another. What good man would prefer a country covered by wild forests and ranged by a few thousands savages to our extensive Republic, studded with cities, towns and prosperous farms.

According to Pesident Jackson, the Indians had to disappear from fertile agricultural lands and under his leadership the so-called Indian Removal Act was enacted, which made it possible to forcibly deport indigenous peoples from the lands of their ancestors. Under Jackson's leadership, more than 45,000 Indians were forcibly expelled from their land. A ruthless policy that continued under his successor Martin van Buren, whose first action as president was to realise Jackson's planned “relocation” of the Cherokees, an endeavour killing more than 4,000 men, women and children during the so-called Trail of Tears, when an entire population was forced to settle on much more barren lands in buffalo-poor areas. Below is Donald J. Trump portrayed in front of a copy in of Andrew Jackson's equestrian statue, now located in front of the White House. Trump is apparently contemplating to adorn the White House with this painting now when his presidency, thank God, is ended. Apart from the indigenous people of the United States, who for good reason regard him with disgust, Jackson is also not particularly popular among the black population of the United States. He was a plantation owner, with a large number of slaves working on his estate, 150 of whom ran his whiskey brewery, of course unpaid and subjected to arbitrary violence.

The Civil War´s victorious General Ulysses S. Grant became president in 1869 after Andrew Johnson, who took over the presidency after the assassination of Lincoln in 1865 and had mismanaged his mandate leading to his impeachment. Grant was not any anti-Native American, but inherited a policy that imprisoned indigenous peoples in reservations, where they became dependent on capricious arriving food transports, something that as we have seen above had devastating effects in Minnesota in 1862.

As a self-confessed, deeply Christian person, Grant declared at the time of taking power that he could not accept a view that declared God as the creator of a race that just because it considered itself stronger than others gave itself the right to destroy those it considered weaker. Grant had been in contact with Indians in California and Oregon, and declared that they had fallen victims to lies about supplies and rights promised them by government officials during the signing of a variety of treaties. In addition, they had been decimated by smallpox and measles brought to the continent by white settlers.

Ulysses Grant appointed his friend the Native American lawyer Eloy S. Parker, whose original name was Ha-sa-no-an-da, as High Commissioner for Indian Affairs and devised with him a policy aimed at making members of the Native Americans equal to American citizens. Unfortunately, the Board of Directors of The Bureau of Indian Affairs was largely composed of wealthy entrepreneurs who were rabid opponents to its chairman. One outspoken racist member in particular, William Welsh, led a campaign against Ely Parker, whom he considered to be an arrogant savage who had been audacious enough to become a close friend with and confidant of the president of the United States, marry a white woman and was now allowed to exercise his biased influence over affairs. concerning his “racial relatives”. Welsh made sure that Parker was accused of embezzling state funds, and although a congressional committee acquitted him of all suspicions, the scandal was a fact. Parker resigned and Grant's Indian policy suffered major setbacks, especially after an Indian leader, chief Kintepuasch who together with his small tribe, the Medoc, had been expelled from his territory and after “illegally” returning was forced to negotiate with members of the US Army, in despair had shot down the chief negotiator General Edward Canby.

The rage of Grant's opponents knew no bounds. After fierce fighting, Kintepuasch was captured and executed. It got even worse after Lieutenant Colonel George Armstrong Custer's defeat at Little Bighorn, which Grant blamed on “rave tactical errors during a regular war.” Grant's presidency faltered in the face of public outrage against his “failed” indians policies, further fueled by irritation over corruption and abuse of power that had become endemic during jispresidency, although Grant apparently did everything he could to curb it. The President had to crawl to the cross and leave the “solution to the Indian question” to his comrade-in-arms, General William Sherman, and his subordinate, the notorious Native American hater General Philip Sheridan, also a hero of the Civil War´s Union side.

If Grant actually was sympathetic to the Native Americans, it seems strange that he appointed Sherman as military in charge for all territory west of the Mississippi River and thus main responsible for the protection of railroad construction to the west and the settler caravans that brought peasants who benefited of the Homestead Act. Sherman's mission would undoubtedly lead to confrontations with the Prairie Indians, many of whom opposed the construction of the railway, well aware that it was another step towards the annihilation of their way of life.

Even before Grant became president, Sherman had written to him that he considered that a precondition for railway construction would be not to let any “thieving, ragged Indians check and stop the progress of the railroads.” When guerrilla warrior Crazy Horse as leader of a band of 10 Sioux, Arapaho, and Cheyenne warriors in 1866 tricked 81 American soldiers into an ambush and killed to the last man, a furious Sherman wrote to Grant advising him that as soon as he became president “we must act with vindictive earnestness against the Sioux, even to their extermination, men, women and children.” It can not possibly be interpreted as an Indian-friendly act to appoint such a man as commander of the US Western military forces.

When Grant finally gave up his plans to grant American citizenship to the indigenous people, he reluctantly announced that the “reservation solution” probably was the only possible step that eventually could lead to the “pacification of the Indians”. He declared that he only wished that :

They are being cared for in such a way, it is hoped, as to induce those still pursuing their old habits of life to embrace the only opportunity which is left them to avoid extermination.

An unfortunate development of Grant's retreat was that his “peace policy” allowed for the extermination of the bison as a method of forcing the Prairie Indians to become farmers. Furthermore, if you got rid of the huge buffalo herds, they would not hinder the progress of the trains and destroy the farmers' crops.

General Sherman's disastrous choice for handling the “pacification of the Indians” was General Philip Henry Sheridan. He was only 165 cm tall, but compensated for his insignificant height with a hard attitude and a flagrant aptitude for flattery. During the Civil War, Sheridan became a hero through his bold operations, for example, a wildly popular poem making a unabashed tribute to him was spread across the Northern States – Sheridan's ride by a certain Thomas Buchanan Read:

Hurrah! hurrah for Sheridan!
Hurrah! hurrah for horse and man!
And when their statues are placed on high,
Under the dome of the Union sky,
The American soldier's Temple of Fame;
There with the glorious general's name,
Be it said, in letters both bold and bright,
"Here is the steed that saved the day,
By carrying Sheridan into the fight,
From Winchester, twenty miles away!"

During the Civil War, Sheridan was the Union commander who most successfully carried out the “scorched-earth policy” that between the 15^th and 21^th December was first practiced by General William Sherman during his so called March to the Sea in Georgia. The intention was to destroy the enemy troops' ability to use the natural resources they needed for their maintenance. A technique Sheridan then used in his fight against the Indians. For him, it mainly meant the extinction of the buffaloes, the firm base for the livelihood and culture of the Prairie Indians.

The companies that built and maintained the railway – Western Pacific, Cnetral Pacific and Union Pacific, declared war on the buffaloes. Hunters like Buffalo Bill were hired to deliver bison meat to the navvies and also kill as many buffalos as they could. When the railway was completed in 1869, the outright slaughter intensified even more. Thousands of hunters arrived in the West to engage in recreational hunting. There were even special buffalo trains from which hunters from windows and roofs shot countless of 700 kilos´ bulls, which carcasses were left to rot on the prairie. Unlike the Indians who killed bison for food, clothing and shelter, these amusement hunters killed the animals for their own pleasure.

No wonder the trains were frequently attacked, nor can it be denied that the growing numbers of settlers by many Native American warriors were considered to be a threat and wagon trains and settlements were attacked. Settler families were killed, but significantly more Native American families were massacred by the U.S. military, which superiority and effectiveness were a hundred times greater than the Native American warrior units.

When Texas lawmakers in the Senate introduced a bill to stop a total extinction of buffaloes, the proposal was opposed by General Sheridan, who stated that if the bison disappeared the Native American problem would be solved. He took the opportunity to pay tribute to the buffalo hunters' efforts:

These men have done more in the last two years, and will do more in the next year, to settle the vexed Indian question, than the entire regular army has done in the last forty years. They are destroying the Indians’ commissary. And it is a well known fact that an army losing its base of supplies is placed at a great disadvantage. Send them powder and lead, if you will; but for a lasting peace, let them kill, skin and sell until the buffaloes are exterminated. Then your prairies can be covered with speckled cattle.

When the Native Amerikan chieftain Tosawi in 1869 before Sheridan lamented the fate of his people and declared: “I Tosawi. I am a good Indian,” Sheridan replied: “The only good Indian is a dead Indian.”

By the end of the 1880s, only 300 bison lived in their natural state. Congress decided that the only surviving flock of buffalo would be protected at all costs. It was located in the Yellowstone National Park, which had been established in 1872 and among its initiators counted no less than General Sheridan. Five years later, in his Annual Report to the Congress, Sheridan pointed out the role of the railroad in the war against the Indians and furthermore squeezed out a couple of crocodile tears over the sad fate of Native Americans:

We took away their country and their means of support, broke up their mode of living, their habits of life, introduced disease and decay among them, and it was for this and against this that they made war. Could anyone expect less?

Over time, Sheridan had become thoroughly hated by his classmate from The US Military Academy at West Point, General George Crook, who here sits to Sheridan´s left during their time at the Academy.

Unlike Sheridan, Crook was not an Indian hater, though in his dealings with indigenous people he constantly commuted between negotiation and battle, between compassion and attack. Part of Crook's tactics was to exploit the Indians' internal strife and make use of the different tribes´ knowledge of their foes. His friendship with several Native Americans and h“excessive” use of indigenous scouts and mercenaries angered his closest superior – General Sheridan, thois ugh the practice also angered Native American warriors who generally dealt merciless with “brethren” who had chosen to fight them together with the white man. Cheyenne warriors found it difficult to come to terms with the Pawnes who battled them alongside the US Cavalry side and killed them merciless if they crossed their war paths.

Despite General Sheridan's harsh criticism of his subordinate, Crook in 1888 eventually became Military Commander west of the Mississippi. Crook was by then disillusioned and to a great extent regretted his contributions to what he considered to have been an entirely misguided policy by the US Government and finally became a spokesman for Native Americans equal rights as American citizens.

Unlike Crook, Sheridan has remained one of the Nation's Heroes. If he knew who Sheridan was, which is not entirely certain, I am convinced that Donald J. Trump would include him among the American Greats he hailed in his speech on the last US Independence Day and whose memory, according to him, must be revered and not defiled:

We are the country of Andrew Jackson, Ulysses S. Grant, and Frederick Douglass.  We are the land of Wild Bill Hickock and Buffalo Bill Cody [...] and yet, as we meet here tonight, there is a growing danger that threatens every blessing our ancestors fought so hard for, struggled, they bled to secure. Our nation is witnessing a merciless campaign to wipe out our history, defame our heroes, erase our values, and indoctrinate our children.

The “campaign” referred to by Trump is an attempt to nuance a self-glorifying patriotism that denies shadows cast by genocide, slavery and racism. I am writing this on the seventh of November 2020, the day when we could finally glimpse some light at the end of a dark tunnel of presidential idiocy, contempt for women and chauvinism.

The ruthless exterminator of US indigenous peoples, General Philip Henry Sheridan, has been portrayed on stamps and his impressive equestrian statue adorns central squares in major cities such as Chicago and Albany.

Back to Ho-na-nist-to, Howling Wolf, and the ledger drawings:

The attack came just before dawn. Sound is carried far and wide over the treeless and often deserted prairie. Even before the riders became visible by the horizon, several of the camp's residents had gathered around Mo'ôhtavetoo'o and lloked with him anxiously across the grassy plain, where thin mist gilded by the rising sun still lingered. A distant bugle sounded and soon a battle line with fast galloping Blue Coats became visible. In full career they burst forward towards the slightly more than hundred tepees pitched along Sand Creek's almost dried up brook. Chief Mo'ôhtavetoo'o, the Black Cauldron, had hoisted the Stars and Stripes next to his tepee, which was placed right on the edge of the camp, and he now asked his tribesmen to wave white pieces of cloth to indicate that they were not hostile. Nevertheless, Mo'ôhtavetoo'o understood that it was pointless and was deeply concerned. Most of the tribe's warriors were out hunting a few bison, which the day before that had been sighted a few kilometers beyond the camp.

Some weeks earlier, Mo'ôhtavetoo'o had met with officers at a military camp just outside Denver, and been assured that his starving people did not have to worry as long as they camped at the place they had been assigned. This was not true. Those who should have protected them were now about to attack them. The fast approaching blue-clad riders were already opening fire from the horse backs. With outstretched hands, Mo'ôhtavetoo'o approached the oncoming cavalry, though their leader fired his revolver straight at the unarmed chief.

As hell broke out around them, Mo'ôhtavetoo'o and his wife Ar-no-ho-wok fled between wildly shooting soldiers and terrified women and children. Only when he had thrown himself into a ditch just outside the camp did Mo'ôhtavetoo'o discover that Ar-no-ho-wok was no longer with him.

He rushed back, into the camp, where soldiers mad with blood lust rushed into the tepees, women were raped, men were scalped, not even children were spared from their uninhibited, drunken wrath. Mo'ôhtavetoo'o found his wife bleeding on the ground, shot no less than nine times. In the midst of the tumult, he managed to carry Ar-no-ho-wok to safety and she survived as if by a miracle.

The massacre at Sand Creek was the culmination of a period of violent tension between the Cheyenne and settler communities in Colorado, which would not be recognized as a state until twelve years later. The citizens of Denver were gripped by fear, anxiety and hatred after a white family had been killed just outside town. The crime was attributed to looting Cheyenne or Arapaho warriors. The territorial governor, John Evans, had called on Denver's men to organize a militia to “kill and annihilate hostile natives” while ensuring that the 3rd Colorado Cavalry was relocated to the city.

This Cavalry Unit was under the command of the ruthless former preacher John Chivington, who due to his efforts during the not-yet-concluded Civil War recently had been promoted to colonel. Chivington was a giant; almost two meters tall, weighed more than 100 kilos and was filled with confidence after his successes while battling the Confederate troops. He was now hoping to win new laurels by fighting the Indians and aimed at being elected to Congress.

Evans had ordered all “friendly Indians” to seek “security” from the hostile militia in places controlled by the US military. Sand Creek was such a place, and Mo'ôhtavetoo'o had been promised that if he could keep his people calm, the starving Indians would be provided with food supplies and be protected by the US Army from possible attacks. Too late Mo'ôhtavetoo'o realized that it was a big mistake to trust the Whites. Governor Evans' intention had, in fact been to gather the Cheyenne in a strategically convenient location so that Chivington's cavalry could attack them without difficulty and “teach them a lesson.” When Chivington, through his Pawne scouts had learned that most of the Cheyenne warriors from Sand Creek were away on a buffalo hunt and the large camp lay virtually unprotected, he immediately led about 800 men on a night trek toward the Indian camp.

In the midst of the bloody pandemonium the Cheyenne warriors returned from their buffalo hunt and rode in full career against the soldiers, who quickly went in shooting position by the edges of the camp. The attacking Cheyennes were temporarily halted by Pawne warriors who allied with the Blue Coats circled the camp to warn the murderous posse if the hunters would return. During a brief skirmish during one of the Cheyenne warriors killed a Pawne, who had fallen from his horse and were running towards the camp.

While Cheyenne warriors chased the Pawne “traitors” toward the camp the US soldiers were ready to confront them. They had more or less finished their looting and murder spree and from behind teepes facing the steppe they opened a lethal fire at the attacking Cheyenne warriors, led by a young Howling Wolf. As soon as the mounted warriors had come within firing range several of them were mowed down by the cavalry's Springfield rifles and a Parrott Rifle Cannon.

Dead and wounded Cheyennes were thrown off the horse backs, but some reached the soldiers´ firing line and managed to kill and wound several of them. But the superiority was far too big and the warriors had to retreat, among them Ho-na-nist-to, Howling Wolf. The bitter Bowstring warriors later joined forces with their warlord Woo-ka-nay and united with Arapaho and Lakota warriors they attacked trains, settlements and wagon caravans, in an increasingly hopeless battle against the encroaching Pale Faces.

Charington and his cavalry burned down the large tepee village and returned in triumph to Denver, where, in front of jubilant townspeople, they displayed war trophies in the form of scalps and other body parts they had cut from their victims. That same evening, Chivington submitted a written statement to Governor Evans:

At daylight this morning attacked Cheyenne village of 130 lodges, from 900 to 1,000 warriors strong. My men waged a furious battle against well-armed and entrenched foes, ending in a great victory: the deaths of several chiefs, between 400 and 500 other Indians, and almost an annihilation of the entire tribe.

Captain Silas Soules had been involved in the negotiations between Governor Evans, Chivington and Mo'ôhtavetoo'o and witnessed how authorities and the military guaranteed the security of the his camp. Soules had also taken part in the nightly march toward Sand Creek. However, when Chivington ordered an attack, Captain Soules and a couple of other cavalrymen restrained their horses and from a distance were with disgust forced to witness a chaotic massacre, without any possibility of intervening and hinder the crazed blood bath. On the same day as Chivington submitted his report, Soules wrote a letter to a good friend, a major, who made it reach a congressman:

Hundreds of women and children were coming towards us, and getting on their knees for mercy, only to be shot and have their brains beat out by men professing to be civilized. The Indians did not fight from trenches; they fled up the creek and desperately dug into its sand banks for protection. From there, some young men defended themselves as well as they could, with a few rifles and bows, until overwhelmed by carbines and howitzers. Others were chased down and killed as they fled across the plains. An estimated 200 Indians died, all but 60 of them women and children. Our soldiers not only scalped the dead but cut off the ears and privates of chiefs. Squaws snatches were cut out for trophies. There was no organization among our troops, they were a perfect mob — every man on his own hook. Given this chaos, some of the dozen or so soldiers killed were likely hit by friendly fire.

The Congress appointed an investigative commission, which confirmed the information provided by Captain Soules and concluded that Chivington had “deliberately planned and executed a foul and dastardly massacre and surprised and murdered, in cold blood Indians who had every reason to believe that they were under [U.S.] protection.”

Since Chivington had already left the army, he could not be court-martialed and no local court dealt with the case. No one was convicted of involvement in the massacre, though Silas Soules, who during the ongoing process had married and served as provost marshal in Denver, was shot dead two months after his testimony before a military court in Washington. No one pointed out the well-known killers and the murder was not prosecuted.

The 1970 film Soldier Blue, which at the time was perceived as a protest against the Vietnam War, was inspired by the Sand Creek massacre. I saw the it one summer when I was sixteen years old and working as a waiter in a Swedish coastal town, I became quite touched by it and bought the single with the main theme written and sung by the Canadian Cree Indian Buffy Sainte-Marie.

Ooh, soldier blue, soldier blue.

can not you see that there's another way to love her.

This is my country.

I ran from here

and I'm learning how to count upon her.

Tall trees and the corn is high country.

Yes, I love her

and I'm learning how to take care of her.

With his severely wounded wife and the sorry remains of his humiliated, injured, and starving tribe, Mo'ôhtavetoo'o headed east to a reservation by the Washita River in Oklahoma. Despite betrayals and hardships, Mo'ôhtavetoo'o remained a pragmatic man who had accepted the impossibility of defying a disastrous development and fighting the US Army. When he in 1865 once again signed a treaty with the US government, Mo'ôhtavetoo'o declared:

Although wrongs have been done me, I live in hopes. I have not got two hearts.... I once thought that I was the only man that persevered to be the friend of the white man, but since they have come and cleaned out our lodges, horses, and everything else, it is hard for me to believe white men any more.

In 1868, Cheyenne fighters did in Kansas attack settlements, trains and wagon caravan, resulting in 79 “white” casualties. General Sheridan decided it was time to “teach the Cheyenne a lesson, once and for all.” He recalled Lieutenant Colonel George Armstrong Custer, who a few months earlier had for a year been deprived of his command by a court-martial, due to “unprovoked assault omn rank and file”, and ordered him to “punish” the Cheyenne. Sheridan believed that the most appropriate time for such an endeavor would be during the winter season when the Indians were largely “inactive” within their camps. Custer chose to attack an “Indian village"”within the Washita Reservation that had been “guaranteed protection” by the commander of Fort Cobb.

During the night of November 26, Custer's cavalry unit had surrounded an arbitrarily chosen camp. He brought with him the Seventh Cavalry´s brass band, and to the tune of the Irish march Garry Owen (https://www.youtube.com/watch?v=6IMFX6rEp7k&ab), the cavalrymen attacked the unprotected and caught off guard camp, which happened to be under Mo'ôhtavetoo's leadership. The unfortunate chieftain had as usual hoisted both Stars and Stripes and a white flag in front of his teepe. Most Indians, including about twenty women and children, were killed during the first wave of attacks. Some Cheyenne warriors managed to offer resistance, but after a few hours it was all over. Custer announced that 103 Cheyennes had been killed, including Mo'ôhtavetoo'o and his wife Ar-no-ho-wok, who were shot in the back as they on horseback tried to cross the partly ice-covered Washita River. It was neither the first nor the last time that Custer, "the hero of Little Bighorn," attacked an unprotected Native American village and his men in cold blood killed women and children.

When Custer was criticized for attacking a white-flagged Native American settlemnt within a government-protected reservation, he was defended by General Sheridan, who explained that it could hardly have been considered as an “innocent” village because no less than twenty-one of Custer's cavalrymen had been killed during the “battle”. and by the way: "If a village comes under attack and women and children are killed, it is not actually our soldiers who are to blame for the violence, but those whose crimes necessitated the attack."

According to Sheridan the peace-seeking Cheyenne in Washita had to suffer due to ravages by Bowstring Warriors in Kansas, where Woo-ka-nay had formed an alliance with Oglala warriors. Yet another case of guilt by association where an entire people had to suffer for the crimes of a small group. On September 10, 1868, Cheyenne and Sioux warriors had successfully stopped and looted a freight train on the Kansas Pacific Line and were after that pursued by a fifty-man militia recruited by General Sheridan. 

One week later, the buffalo hunters, wagon train guides and other guns for hire, were surprised by the Indian warriors. Several of them were mowed down by the militia-men's fast-firing Spencer rifles, but a dozen of the commandos were also killed before they after a couple of days were rescued by a cavalry unit. The greatest loss for the Cheyenne was the death of Woo-ka-nay.

Howlin´ Wolf, d.v.s. Chester Arthur Burnett (1910-1976), var stor i flera avseenden. Inte enbart var han en och nittioåtta centimeter lång, vägde etthundratjugofem kilo och hade femtioett i skonummer. Howlin´ Wolf var dessutom en av tidernas största bluesgitarrister, hemmahörande på bluesens Parnass i sällskap med de främsta bland Delta- och Chicago-bluesmännen. Som Louis Armstrong var jazz, var Howlin´ Wolf blues; en rytmisk personifikation i en kedja som leder till en mängd andra musikformer. Inspiration för giganter som Bo Diddley, Chuck Berry, Bob Dylan och Iggy Pop, eller oförglömliga rockband som Led Zeppelin, Beatles och Rolling Stones. Det var den store stonesbeundraren Stefan Tell som då vi var klasskamrater introducerade mig till Howlin´ Wolf. Sedan dess har jag inte tröttnat på att lyssna varken till honom eller de andra bluesmästarna från hans generation – Robert Johnson, Muddy Waters, Elmore James och John Lee Hooker. Samtliga från Mississippi, med hårda liv bakom sig och rötter djupt ner i Söderns mylla och elände, vars styrka, smärta och djup de tolkade och spred genom sin magistrala musik.

Inte undra på att jag hajade till då jag för en tid sedan i en italiensk tidskrift fick syn på en teckning av Howling Wolf, men det visade sig att det inte var bluesartisten som skapat konstverket utan en cheyenneindian med samma namn. Vad Chester Arthur Burnett hade gemensamt med sin namne var kanske inte mycket mer än namnet Den Ylande Vargen, ett epitet som båda använde även om de hette något annat, cheyennens namn var Ho-na-nist-to. En annan förenande faktor var givetvis att de båda tillhörde befolkningsgrupper som blivit illa behandlade och dessutom föraktade av den ”vita” befolkningsmajoriteten i sitt land. Dessutom hade Chester Arthur Burnett, likt många andra svarta från The Deep South, indianskt påbrå – hans morfar var Choktaw, den största ursprungsbefolkningen i Mississippi.

Bilden jag såg hade Howling Wolf tecknat med tusch och vattenfärg på ett linjerat blad av samma typ som de som fanns i min barndoms skolas skrivböcker. Färgerna och de skarpa konturlinjerna påminde mig om de hundratals teckningar jag själv brukade sitta och plita med då jag kommit hem från skolan. En vana som jag säkerligen delade med en mängd andra barn i min ålder. Men Howling Wolfs teckningar var grundade i en alldeles speciell tradition och hade en elegant och ornamental särart som gjorde att de inte alls framstod som ”barnsliga”. De ingick i en genre som  hade utövats av fler artister än Howling Wolf. Det var tillfångatagna indiankrigare som utövat denna så kallade ledger art, så kallad eftersom de flesta av de bevarade teckningarna hade gjorts på sidor utrivna  från begagnade ledgers, kassaböcker.

Snart fann jag flera ledgerkonstverk och medan jag betraktade dem mindes jag min barndoms och tidiga ungdoms stora indianintresse. Jag började inte tala förrän efter det att jag fyllt tre och läsa lärde jag mig först vid sju års ålder, efter att ha börjat skolan. Men efter att jag börjat tala har jag sällan hållit tyst och jag har så fort jag fått minsta tillfälle till det, slukat bok efter bok.

Kort efter det att att jag lärt mig läsa fördjupade jag mig i ett allomfattande intresse för ”vilda djur” och ”indianer”. Jag steg långt in i den ena ”indianboken” efter den andra och hade snart fått i mig samtliga Edward S. Ellis böcker om Hjortfot. De som gavs ut av B. Wahlströms Ungdomsböcker och hade gröna ryggar för att visa att de var ”pojkböcker”. Flickböcker, som min yngsta syster läste, hade röda ryggar.

Jag ägde en fjäderskrud och var speciellt förtjust i ett litet gevär, ett sådant jag inbillade mig att Simon Kenton, en av hjältarna i hjortfotsböckerna haft då han i början av artonhundratalet tillsammans med sin vän, den kristne shawneeindianen Hjortfot, smög omkring i obanade urskogar längsmed floderna Kentucky och Ohio. Pälsjägaren och stigfinnaren Kenton och hans trofaste indianvän var ständigt hotade av opålitliga och mordiska krigare från de hedniska irokeserna, som till skillnad från den ädle Hjortfot hatade vita nybyggare, som de gladeligen slaktade så fort de fick tag på dem.

Minns hur jag över bokskogarnas torra löv försökte göra min steg lika ljudlösa som Hjortfots varit. Jag ritade scener ur indianböckerna och lekte med mina indianfigurer i de bergslandskap som min far av hönsnät och gips tilllverkat år mig. Eftersom Far var nattredaktör och därför höll sig hemma under dagarna hade han, då jag kom hem från skolan, tid att leka med mig.

Jag minns märkligt nog också hur jag första gången blev bekant med Hjortfot. Kort efter det att jag lärt mig läsa tillbringade familjen någon sommarmånad utanför Varberg, i ett hus som ägdes av en fiskare och som låg mitt emot Getterön. Då vi efter ett dopp i havet tillsammans gick tillbaka hem genom starrgräset berättade min mor hur hon som barn slukat böckerna om Hjortfot och hennes uppskattning fick mig att så snart som möjligt stiga in i Ohios och Kentuckys skogar.

Givetvis läste jag också Fenimore Cooper och Karl May och en mängd andra indianboksförfattare, men det var först då jag av min far fått Indianklubbens årsböcker som jag började inse hur indianerna verkligen varit och är. De där böckerna innehöll spännande och ofta upprörande verklighetsskildringar och ”indianerna” förvandlades gradvis till verkliga människor.

Jag läste även Indianklubbens specialutgåvor, exempelvis George Catlins fascinerande Medicinmän och krigare som skrevs 1841 och i vilken konstnären Catlin sympatiskt och insiktsfullt skildrade sina resor bland präriernas olika indianfolk, deras liv och tankar – öppet och nyfiket, fritt från paternalism. Då det 1846 ställdes ut i Paris imponerades ingen mindre än den store poeten och konstkännaren Charles Baudelaire av Catlins porträtt av Stu-mick-o-súcks, krigshövding för svartfotsindianernas Káínawaklan:

Mr. Catlin har på ett utmärkt sätt gestaltat den stolta och rättframma karaktären, det ädla uttrycket hos detta modiga folk. […] Genom sina vackra dag och sitt kroppsspråks frimodighet får dessa vildar oss att inse skönheten hos antika skulpturer. Då det kommer till färgen har den något mystiskt över sig som tilltalar mig mer än vad jag förmår uttrycka.

Hövdingens märkliga namn översattes med Bisonoxens Ryggfett, det är dock inte så underligt som det låter eftersom bisonoxens ryggpuckel ansågs vara en stor delikatess och namnet var därmed en hederstitel.

En annan av av ”Indianklubbens Bästa” var Albert Widéns Svenskarna och Siouxupproret, en bok som fördjupade vad jag tidigare läst om i Stig Ericssons tämligen enkla äventyrssoman Indianupproret. Då jag flera år senare gick in i Vilhelm Mobergs utvandrarepos bar jag med mig intrycken från Widéns skildring av kulturkraschen mellan svenska nybyggare och desperata siouxer. I Mobergs Sista brevet hem finns en gripande skildring av massavrättningen av trettioåtta dakotakrigare:

Det var en kall vintermorgon med en bitande nordanvind som från prärierna svepte in över fängelsegården. Fångarna fördes ut i en grupp med händerna bundna bakom ryggen. Ingen av dem yttrade ett trotsigt ord. Då de kommit ut på gården såg de framför sig galgarna vars rep vajade i vinden. En rysning for genom gruppen: De började sjunga. Alla samtidigt. Gemensamt sjöng de sin dödssång.

Ett kusligt genomträngande läte steg ur de dödsdömda fångarnas strupar; det lät som ett utdraget ij: Ijiji - ijiji - ijiji. En enda klagande stavelse, att beständigt, sorgligt ijijiji - ijijiji - ijiji - ijiji. Indianerna sjöng sin dödssång. Från trettioåtta mänskliga strupar steg trettioåtta varelsers slutliga yttrande: Ijiji - ijiji -ijiji.

Fångarna gick mot galgarna – järnringen med trettioåtta svängande rep – de sjöng oavbrutet medan de närmade sig, de sjöng hela vägen. De sjöng när de steg upp på schavotten, de sjöng medan de väntade under repen, de fortsatte sjunga då repen lades kring deras halsar. De sjöng under den sista minuten av sina liv.

Likt Mobergs berättande grundade sig Widéns indianskildringar på en gedigen förtrogenhet med bevarade källor kring den svenska amerikamigrationen – brev, dagböcker och vetenskaplig litteratur. Widéns berättarkonst är vitt skild från Mobergs och han förblir märkligt stereotyp. Något jag märkte först nu då jag läser om Widéns bok om siouxupproret och hans talrika artiklar i indianklubbsböckerna.

Jag får en känsla av att Widén även när han försöker nyansera äldre indianframställningar och förmedla en positiv bild av den amerikanska ursprungsbefolkningen så anas det bakom den lovvärda ansatsen att han har svårt för att att befria sig från seglivade schabloner. Ett visst mått av svenskchauvinism smyger sig också in genom hans ofta upprepade konstaterande att svenskar i allmänhet visade stor tolerans gentemot siouxer och andra ursprungsbefolkningar, något som säkerligen inte alltid var fallet. Likaså kan Widéns strävanden att nyansera den ”gängse bilden av indianen” förfalla till klichén av den ”den ädle vilden”. En tendens som även är märkbar i flera av essäerna i Indianklubbens årsböcker, som förutom att de var mansdominerade (jag har nu då jag bläddrat igenom samtliga 18 böcker i serien enbart funnit bidrag från två kvinnor – Yvonne Svenström och Anna-Britta Hellbom) även vinnlade sig om att vara spännande och lättlästa, vilket i och för sig är lovvärt.

Nåväl, Widén lyckas dock förmedla känslan av desperation hos svältande siouxer som upplevt hur bisonoxarna försvunnit från deras jaktmarker, alltmedan nybyggare högg ner skogarna, odlade marken, fiskade i deras vatten och sköt deras villebråd. Då handelsmän och politiker lurat dem på de traktatspengar och förnödenheter de utlovats då de gav upp anspråk på mark och lika rättigheter brast tålamodet hos flera sioux- och cheyennekrigare. En våldsvåg svepte fram över mellersta och södra Minnesota. Uppskattningsvis dödades 800 nybyggare, däribland flera svenskar och norrmän, alltmedan fler än 30 000 i panik flydde österut, bland dem 3 000 svenskar.

Den amerikanska centralregeringens motreaktion blev våldsam och skoningslös. Den ledde till flera massakrer på ursprungsbefolkningen och fängslande av ”upprorsledarna”. Efter en summarisk rättegång dömdes 303 dakotakrigare till döden. Efter en begäran om att ”nåd borde gå före rätt” lyckades Minnesotas anglikanske biskop Henry Whipple få president Lincoln att sanktionera den offentliga hängningen av ”enbart” 38 massmördare på torget i staden Mankato. Domen verkställdes den 26:e december 1862, Det är och var den största kollektiva massavrättningen som ägt rum i USA. Betecknande är att den drabbade en hel grupp individer, istället för enskilda personer. Det var ”indianer” som avrättades, inte männsikor som du och jag.

Det är inte lätt att finna individen bakom schablonerna, något jag antar att många medmänniskor tillhörande mer eller mindre maktlösa befolkningsgrupper känner: Detta att ständigt tvingas bära med sig en stämpel på hud och själ som indian, neger, kines, invandrare, med andra ord – en främling. Vine Deloria (1933-2005) som var sioux har i flera böcker beskrivit en sådan känsla:

Problemet med stereotyper är egentligen inte en fråga om vilken ras du tillhör utan grundar sig mer på bristande kunskap och ett begränsat perspektiv. Även om minoritetsgrupper genomlidit det vita samhällets förlöjligande karaktäristik av dem, bör det inte innebära att även de tvunget måste falla i samma fälla genom att helt enkelt vända på ett perspektiv som gjort dem till en kliché. Minoritetsgrupper bör bryta igenom en sådan retorisk blockad genom att inse att de är ett ”folk” som alla andra. Detta innebär skapandet av en ”ny” historia, ett nytt synsätt, inte enbart ett tillrättaläggande av en tolkning som redan givits av det vita Amerika.

Den andra volymen i bokserien Indianklubbens bästa var Thomas B. Marquis Sitting Bull-krigare i elden (originaltiteln var Wooden Leg: A worrier who fought Custer). Även den läsningen var jag förberedd på efter att ha läst en äventyrsbok om indianer. I det fallet hade det varit Harry Kullmans Buffalo Bill som faktiskt var mer effektivt och spännande berättad än hjortfotsböckerna.

Kullman hade fått mig att läsa Marquis bok, som byggde på intervjuer med flera åldrade cheyenner som deltagit i striden vid Little Bighorn 1876, då samtliga 235 soldater från en av Det Sjunde Kavalleriets tre bataljoner, samt deras ledare, Överstelöjtnant George Armstrong Custer, nedgjordes till sista man. I den bataljen deltog även Hunkpapa-Lakota siouxernas ledare Gall, som Kullman i sin roman felaktigt påstod hade blivit jagad och slutligen dödad av Buffalo Bill. I själva verket undkom Gall den amerikanska arméns hämnd genom att fly till Kanada där han faktiskt kontaktades av Buffalo Bill som erbjöd honom att uppträda i hans Wild West Show. Till skillnad från Sitting Bull tackade Gall nej till erbjudandet med konstaterandet att: ”Jag är inte ett djur och kan därför vägra att låta mig exponeras inför en betalande publik”. Gall återvände sedermera till USA och blev såväl bonde som domare innan han dog 1895.

Det var när Thomas Marquis arbetade som läkare i olika reservat för ursprungsbefolkningen i Montana som han kom i kontakt med cheyenner som deltagit i det så kallade det Stora siouxkriget som bland annat innefattade slaget vid Little Bighorn. Flera av Marquis informanter var utmärkta berättare och hans redogör för deras upplevelser och en mängd egen forskning kring cheyennernas seder och bruk.

Marquis kom i början av 1922 till indianagenturen Lame Deer där han öppnade läkarpraktik. De flesta av hans patienter var utfattiga, vid dålig hälsa, uppgivna och illusionslösa, dessutom dök Marquis upp under en ovanligt omfattande tuberkulosepidemi som under hans tid i reservatet under flera års tid skördade en mängd dödsoffer.

Till en början var cheyennerna misstänksamma gentemot den vite läkaren, men då Marquis visat dem förståelse och respekt och dessutom intresse för deras seder och historia vann han förtroende bland flera av dem. De som kunde tala engelska satte Marquis i kontakt med gamla krigare som kunde berätta om det som intresserade honom mest av allt – deras krig mot den amerikanska armén. Snart kunde Marquis tala cheynnernas språk, skrev ner de gamlas berättelser och började publicera böcker om deras liv och historia. Nedan ett foto taget av Marquis som visar hur veteranerna Little Sun, Wolf Chief, Big Beaver och Richard Wooden Leg studerar en karta över området kring Litttle Big Horn. Samtliga hade varit var med vid drabbningen, i händerna har de ”solfjädrar” framställda av örnvingar.

Då jag i dessa COVIDtider läser om Marquis finner jag att det var dess dödliga föregångare Spanska sjukan, som mellan mars 1918 och juni 1920 skördade mellan 50 och 100 miljoner dödsoffer världen över, som förde Marquis till Montana. Som ung läkare anmälde han sig som frivillig till det som skulle bli det Första världskriget, men istället för att sändas till Frankrike fick Marquis omedelbart gripa in för att ta hand om rekryter som dog som flugor i ett läger vid staden Lytle i Georgia.

I Haskell County, en kommun med 1 720 invånare, hade läkaren Loring Miner i februari 1918 funnit att en mängd av hans patienter insjuknat i en aggressiv influensa som hos flera av dem utvecklades till en form av lunginflammation med dödlig utgång. Loring misstänkte att sjukdomen spreds från insjuknade grisar och meddelade till myndigheterna sin oro i en utförlig rapport. Han misstänkte att att han upptäckt källan till vad som kunde bli en ytterst smittsam och dödlig epidemi. Lorings varningar ignorerades.

Femtio mil från Haskell låg det väldiga miltärlägret i Funston med fler än 56 000 rekryter som väntade på att skeppas över till de franska slagfälten. Flera haskellbor besökte söner och släktingar i lägret och snart började soldater dö i lunginflammation. Den 18:e mars nådde smittan lägren Camp Forrest och Greenleaf i Georgia och det var dit armén sände Thomas Marquis.

Då Marquis i augusti 1918 slutligen kom till Europa skickades han som ”expert på Spanska sjukan” till de stora hotell på Franska Rivieran som nu tjänade som sjukhus för dödligt sjuka soldater. Då Marquis i juni 1919 kom tillbaka till USA var även han svårt sjuk i den dödliga influensan. Då han tillfrisknat ville Marquis komma så långt bort som möjligt från soldater och massdöd och hamnade därmed i det avlägsna Montana.

Hos cheyennerna fann Marquis den präriekultur som blivit till arketypen för folks uppfattning av den nordamerikanske indianen, detta trots den stora variation av olika kulturer, seder och språk som innefattas av den amerikanska ursprungsbefolkningen. Det rörde sig om en nomadiskt grundad buffeljagande hästkultur som utvecklats under sexton- och sjuttonhundratalet och kommit att prägla tillvaron för befolkningsgrupper som siouxer, svartfötter, apacher, arapahoer och … cheyenner.

Tänker folk i allmänhet sig en ”indian” ser de framför sig en beriden gestalt med en magnifik fjäderskrud som i sin äventyrligt romantiska framtoning har blivit till sinnebilden för en ädel, obunden och vältalig uppenbarelse som lever i nära kontakt med naturen, men den skapelsen har även en motsatt nidbild som framställer indianer som tjutande vettvillingar vars besinningslösa mördande och skalperande bestialitet drabbade harmlösa nybyggare, som i bästa fall kunde undsättas av blårockar i tjänst hos USAs oförvägna och hjältemodiga kavalleri.

Hästen och bufflarna hade radikalt ändrat cheyennernas livsföring. Likt flera anda prärieindianer hade de tidigare levt i skogsområden söder om de väldiga sjöarna Michigan och Erie där de livnärt sig på odlingar med majs, zucchini, bönor och ris, samt fiskat, jagat och samlat vad de funnit i skogen. De hade dock under sextonhundratalet börjat röra sig västerut, antagligen tvingade att göra så på grund av stridigheter och folkomflyttningar som orsakats av de välorganiserade irokesernas expansion från sina ursprungsområden.

Stridigheter mellan grupperingar inom den amerikanska ursprungsbefolkningen var uppenbarligen endemisk och en del av deras ”krigarkulter” präglades av raider in i grannfolks territorier, kidnappningar, rituell tortyr och enviger som kunde ta sig uttryck i hänsynslös grymhet. Detta hindrade dock inte att ”fiendefolk” under längre perioder umgicks i fredlig samlevnad. Liksom på flera andra håll i Amerika levde cheyennerna i grannskapet av andra grupper med för dem obegripligt språk och skilda traditioner något som likväl inte omöjliggjorde giftermål, samt utbyte av idéer, erfarenheter och varor.

Liksom flera andra grupper av nordamerikanska ursprungsbefolkningar var det enligt cheyennerna en profet som fått dem att ändra sina levnadsvanor. Tomȯsévėséhe, Upprättstående Horn, hade fått en vision som sagt honom att cheyennerna liksom stäppernas folk måste förena sina krafter och söka styrka hos Solen och vid vårens slut varje år samlas för att söka insikt genom den rening och kraft den skänker. Efter att ha genomgått en sådan prövning blev Tomȯsévėséhe medicinman och hade därigenom insett att cheyennerna måste lämna de hyddor av flätverk och lera som de bodde i och istället tillverka konformiga tipis gjorda av buffelhudar som de kunde föra med sig då de följde bisonoxarnas vandringar. Hädanefter skulle cheyenner äta buffelkött, istället för fisk och grönsaker. De skulle bli fruktade krigare och hänge sig åt den tillförsikt och styrka som Soldansen gav.

Då de vandrade ut över stäpperna var det få cheyenner som sett en vit man, men de hade hört att de vita männsikornas ankomst fört med sig stora förändringar och dödat de olyckliga människor som drabbats av deras förödande närvaro. Det var inte enbart genom sitt antal och de nya vapen som de vita förde med sig som dödade och trängde undan de rättmätiga ägarna till jorden, utan främst ond medicin. Smittkoppor, influensa, kikhosta, tyfus och en mängd andra tidigare okända sjukdomar skördade mängder med offer bland ursprungsbefolkningarna. Med för dem obegriplig hastighet utraderades hela byar.

Då cheyennerna och andra folkgrupper i större mängder rörde sig ut över prärierna fann de där väldiga hjordar med bisonoxar. Uppskattningsvis 60 miljoner bufflar rörde sig i flockar som kunde innefatta hundratusentals enskilda djur, som då de skrämdes upp och besinningslöst började rusa framåt fick marken att vibrera. Ljudet från de panikslagna djurens råmande och deras galopperande hovar kallades av slättfolken för Präriens åskmuller. På savannerna betade även hjordar med förvildade hästar som spritt sig från områden som söderöver hade erövrats av spanska conquistadorer. Utan naturliga fiender och rikligt med föda hade hästarna snabbt förökat sig. De kallades mustanger, från det spanskans mesteño, vilsen, och det dröjde inte länge förrän indianerna lyckats tämja dem och på förbluffande kort tid hade de flesta präriefolk blivit skickliga ryttare som från hästryggarna effektivt jagade de talrika bufflarna. Snart hade präriefolken anpassat hela sin kultur och livssyn till denna nya tillvaro.

Lakota-medicinmannen John Tȟáȟča Hušté; Den lama eldshjorten, (1903-1976) förklarade:

Buffeln gav oss allt vi behövde. Utan den var vi ingenting. Våra tipis var gjorda av hans hud, som också blev vår säng, vår filt, vår vinterrock. Den var våra trumskinn, trumman som ljöd nätterna igenom; levande, helig. Av hans hud gjorde vi vattensäckar. Hans kött stärkte oss, blev kött av vårt kött. Inte den minsta del av hans kropp förslösades. Då vi lagt en glödhet sten i den blev hans mage vår soppkokare. Hans horn blev skedar, benen blev knivar och våra kvinnors sylar och nålar. Av hans senor tillverkade vi bågsträngar och tråd. Hans revben formades till slädar för våra barn, hans hovar blev till skallror. Hans mäktiga skalle, med fredspipan lutad mot den, blev vårt heliga altare. Då buffeln utplånats dödades indianen – den sanna, naturliga, "vilda" indianen.

Det fanns inom indianernas religiositet ett framträdande inslag av mystik som innebar att de i drömmar, i ensamhet, genom fasta och olika former av självplågeri sökte kontakt med de andevärldar de trodde sig vara omgivna av. En erfaren shaman kunde träda in och ut mellan olika världar. En pawnesång:

Heliga visioner:

Nu tröskeln de överskrider, mjukt de glider

till innanrummet hän,

mjukt de glider – heliga visioner!

– Till innanrummet hän.

Det rörde sig om ett sökande efter livets mening och vår plats i tillvaron:

Låt oss se, om detta är verkligt,

låt oss se, om detta verkligt,

livet jag lever?

Ni gudar, som finns överallt,

låt oss se om detta är verkligt,

livet jag lever.

I Andevärlden mötte visionären hjälpare och demoner och kunde själv förvandlas till sådana. Som i denna ledgerteckning från 1880 av lakotakrigaren och shamanen Čhetáŋ Sápa', Svarta Höken. Den föreställer Heyókȟa, en trickster och åskgud som buffelbehornad rider på en hästliknande varelse, även den med buffelhorn och örnklor. Varelsens svans har formen av en regnbåge som leder till andevärlden. Punkterna på demonhäst och ryttare representerar hagel. Heyókȟa var motsatsernas ande och representerade därmed både kyla och värme. Bredvid bilden har Svarta Höken skrivit: "Drömmen om, eller visionen av mig själv då jag förvandlats till en förgörare som rider på en buffelörn."

Som andra mysteriekulter var präriefolkens religion mångfacetterad och svårbegriplig, speciellt för någon som inte själv erfarit några visioner. Deras gudsuppfattning hade ett panteistiskt och samtidigt undrande drag, som i följande förklaring till sin tro som osageindianen Lekfulla Kalven gav Francis La Flesche. La Flesche (1857-1932) vars farfar varit fransman, därav namnet, blev USAs förste indianske, universitetsutbildade etnolog.

Min son ... de gamla, No-ho-zhi-ga, gav oss i sina sånger wi-ge-i. Som är ceremonier, symboler och allt sådant som de lärt av de omgivande mysterierna. Om detta fick de kunskap genom den makt som finns i wa-thi-ghto, makten att söka med själen. De talade om ljusets mysterier som om dagen strömmar ner över jorden och livnär allt som lever; om nattens mysterier som för oss öppnar synerna till den övre världens himlakroppar, hur de färdas, var och en på sin stig, utan att vidröra varandra. De sökte, länge, efter källan till allt liv och kom till sist fram till tanken att allt strömmar fram ur en osynlig kraft, som de gav namnet Wa-kon-tah.

Wa-kon-tah som hos Osage var namnet på den allsmäktiga skaparkraften, kan möjligen i stort sett likställas med cheyennernas föreställningar kring Ma´heo´o. Osage var liksom cheyennerna prärieindianer och liksom dem ägnade de sig åt Soldansen. Solen är inte liktydig med Ma´heo´o, men har på dennes uppdrag skapat jorden.

En legend hos Siksika, Svartfötterna, berättar om ursprunget till den första Soldansen. En ung man vid namn Payoo, Det sårade ansiktet, var djupt förälskad i en vacker flicka, men hennes far förklarade för honom att hans dotter sagt honom att hon inte tillhörde sin far utan Ki´sómma, Solen. För att kunna gifta sig med den av honom åtrådda flickan måste Payoo genomgå en prövning för att avgöra om han verkligen var värdig henne. Efter stora vedermödor kom Payoo fram till Solens boning. Solen hyllade Payoos efterlängtade aakíí wa, kvinna, som visat sig vara så vis att hon insett att hon, liksom alla människor, tillhörde Solen. Himlens och jorden härskare förklarade också att det var de uppoffringar han gjort för sin kärleks skull som nu gjort Payoo värdig att gifta sig med sin älskade.

Solen förde sedan Payoo till Himlens rand och visade honom därifrån världen medan han berättade hur den var uppbyggd och allt som är viktigt att förstå. Bland annat förklarade Solen:

Vilket av djuren har mest Nat-ó-ye, Helig solkraft? Det har buffeln. Av alla djur älskar jag honom mest. Han är gjord för folket. Han är er föda och ert skydd. [...] Vad är bäst? Hjärnan eller hjärtat? Det är hjärnan. Hjärtat ljuger ofta, men aldrig hjärnan.

Solen ber Payoo att han tillsammans med den aakíí wa som han nu skänker honom skall uppföra den första soldansarenan. Den skall bli som himlen och jorden. Solen förklarar också varför människorna måste dansa till hans ära:

Jag är den enda hövdingen. Allt är mitt. Jag gjorde jorden, bergen, prärierna, floderna och skogen. Jag skapade människorna och alla djuren. Det är därför jag säger dig att det är jag som är hövding över allt. Jag kan aldrig dö. Det är sant att vintern gör mig gammal och svag, men varje sommar blir jag ung igen och det blir lättare om ni stödjer mig i det. [...] Hälften skall vara röd. Det är jag. Den andra hälften skall vara svart. Det är natten.

De flesta av cheyennernas olika klan- och stamledare var visionära mystiker som genom den karisma de skaffat genom drömmar och visioner vördades som medicinmän. Ordet medicin har gett upphov till förvirring hos de oinvigda. Det är en övergripande översättning av en mängd olika ord för ett begrepp som tycks delas av medlemmarna i olika stamgemenskaper, med vitt skilda språk. Kanske kan medicinbegreppet i viss mån kan förklaras genom att konstatera att det rör sig om närvaron av en andlig kraft som manifesteras i en person, på en plats eller genom en händelse, i ett föremål, eller som naturfenomen. Ordet har blivit till ett samlande begrepp för andlighet, makt, energi och i stort sett alla oförklarliga, men likväl sanna insikter. En medicin, ja … även en medicinman, innesluter i sig och bevarar sådan kraft. Medicinen kan komma som en gåva från andra sfärer, men måste i allmänhet sökas och förtjänas.

Ett sätt att nå insikt om huruvida du är värdig att mottaga en medicin kan ske genom ditt deltagande i Soldansen. I allmänhet tar en sådan ceremoni formen av en gemensam ritual, men det förekom också att en enskild person kunde söka visshet om sin kallelse genom att offentligt undergå en plågsam soldansritual. Den ovannämnde George Catlin beskrev hur han bevittnat en sådan prövning som kallades Se-in-i-solen.

En man enbart iförd ett ländskynke stack i köttet mellan varje bröstvårta och nyckelben in fingertjocka spetsade träbitar vid vilka rep av bisonoxhud fästes och anslöts till spetsen av en lång, kraftig, men böjlig slana som stadigt förankrats i marken. Mannen lutade sig sedan bakåt så att repen spändes och den långa stången böjdes mot honom. I ett hårt grepp höll han i ena handen sin medicinpåse och i den andra heliga pilar. Han började med blicken stelt riktad mot solen röra sig kring den hårt spända slanan. Mycket sakta följde han från gryning till kväll med ett steg i taget, till de entonigt rytmiska slagen från en trumma, solens färd över himlavalvet.

Hans vänner stod kring honom, sjungande lovsånger till hans styrka och dygder, alltmedan fiender och skeptiker skrattade och okvädade honom. Om han lyckats genomlida prövningen utan att svimma eller falla omkull innebar det att han hade ”god medicin” och förtjänade sina stamfränders tillit. Om han däremot inte lyckats uthärda sina plågor gavs honom ingen annan chans och han betraktades därefter som en ”svag man som trott mer om sig själv än han verkligen visat sig vara värd”.

Likt Israels folk, som hade sina lagtavlor och sin heliga ark, hade cheyennerna ett föremål, en medicin, som förborgade skapargudens kraft – Maahotse, Byltet med de heliga pilarna. Det rörde sig om fyra pilar; två för krigslycka, två för buffeljakt, och de hade av Ma´heo´o, kanske någon gång i början av sjuttonhundratalet, givits till medicinmannen Motsé'eóeve. Ma´heo´o var källan till universums energi, Ex´Ahest´Otse, som även den symboliserades av de fyra pilarna som då motsvarade Ex´Ahest´Otses fyra andeförvaltare. Dessa mäktiga andar härskade över de de fyra väderstrecken, månen, djuren, fåglarna och fiskarna. Solen som gav liv åt allt var Ex´Ahest´Otses främsta manifestation på jorden – det finns förutom jorden sju andra "sfärer". Genom fasta, bön, offer och deltagande i de heliga ceremonierna kunde en människa få del av Ex´Hest´Otses kraft.

Ex´Ahest´Otses kraft var inte alltid lika stark, likt naturen ändrade även den sig och den var som svagast under vintern, därför måste den förstärkas med hjälp av Solen vid den tid på året då den var som mäktigast. Då måste också Maahotse tillföras ny kraft, liksom männen i cheyennernas fyra krigarförbund, och detta skedde oftast i samband med Soldansen.

Den som av Ma´heo´o hade utsetts att undervisa cheyennerna om allt detta var Motsé'eóeve, vars namn härrör från motsé'eonȯtse, sött gräs, en växt som användes i de flesta av prärieindianers religiösa riter och som de även gned in sig i som en slags deodorant. Flera som mött dem har berättat om den speciella doft prärieindianerna hade.

Som förvaltare av de heliga pilarna kunde Motsé'eóeve förutsäga hästarnas tämjande, samt de vita männens och kornas ankomst. Han organiserade cheyennernas fyra, främsta krigarförbund, fastställde deras lagar och instiftade en styrande och lagstiftande församling bestående av fyra véhooó, ledare för var och en av de tio manahos, klanerna, som under firandet av den gemensamma Soldansen utsåg fyra Äldste till att vara hövdingar för hela cheyennenationen.

Soldansen förbereddes under månader, dess grunder och ideologi var samstämmig men dess karaktär skilde sig i detaljerna beroende på den Äldste som arrangerat den, men då han väl fastställt varje detalj kunde ingenting ändras. Soldansen samlade stammens samtliga medlemmar, men tidpunkt och orsak kunde variera. Dock var Soldansen i allmänhet en årligt förekommande ceremoni som ägde rum:

När bufflarna är som fetast.

Då timjans groddar är som längst.

Då häggens bär mognar.

När månen månen stiger och solen sjunker.

Ceremonierna varade i fyra dagar. Det var en tid för att samla styrka och återfå förlorade krafter, men också för att demonstrera mod och personlig uppoffring. Intentioner som återspeglades i en av de böner som förvaltaren av Maahotse ledde folket i vid Soldansens inledning:

Stora solmakt! Jag beder för mitt folk, att de må bli lyckliga under sommaren och att de må leva genom vinterns kyla. Många är sjuka och behövande. Hav medlidande med dem och låt dem överleva. Giv att de må leva länge och ha överflöd! Må vi utföra dessa ceremonier riktigt, så som du lärde våra förfäder i gångna dagar. Om vi gör ett misstag, hav förbarmande med oss. […] välsigna våra barn, vänner och besökare med ett lyckligt liv. Må våra vägar ligga raka och jämna framför oss. Låt oss leva och bli gamla. Vi är alla dina barn och ber om detta med goda hjärtan.

Efter bönerna gick männen till tipin där Maahotse vilade och visade den sin vördnad. Kvinnorna tilläts inte gå in utan stannade sjungande kvar utanför. De män som valt ”att skåda solen” befann sig då sedan en tid tillbaka i Noceom, Den ensamma tipin, där de instruerades av en medicinman.

Under de fyra dagar av dans, festande och ceremonier som Soldansen innefattade fastade de män som valt att underkasta sig Prövningen och under den fjärde dagen då denna ägde rum måste de tiga.

Området hade rensats från onda makter. För att fördriva dem ryttare hade galopperat fram och tillbaka. Man hade med stor omsorg valt det högsta och kraftigaste poppelträdet, minst tjugo meter högt; kvistat, rest och målat det med de fyra väderstreckens färger; svart, rött, gult och vitt. Den höga mittpålen dekorerades med färgade band, skalper tagna från fiender, skallar och hudar från bisonoxar. Överst redde man av grenar och örter ett näste åt Åskfågeln som övervakar den övre världen, medan man på marken målade symbolen för den Behornade ormen, underjordens väktare.

Innan den kringgärdande tältduken av buffelhudar restes kring dansplatsen, hängdes från mittpålen en docka, antagligen symboliserande tvedräkt och ondska. Krigare red fram för att ge dockan hårda slag med sina kuppstavar och sände sedan pilar mot den, eller besköt den med gevärseld.

Sedan följde en låtsasstrid mellan olika krigarförbund och efter det att en symbolisk fred slutits restes slutligen tältduken, men vid Åskfågelns bo lämnades en vid öppning så att solens strålar kunde nå hela inhägnaden. Hest´Osanest´Oste, Det nya livets arena, stod klar och inväntade på fjärde dagen de män som skulle skåda solen.

Det finns gott om motstridiga uppgifter om vad som händer under den sista dagen av en Soldans och de som deltagit berättar ogärna om vad som skett. Det är prärieindianernas allra heligaste ceremoni och flera av dem fruktar att utomstående kan solka ner dess heliga status, ödelägga dess mysterium. Enligt deras tro vore det fatalt om en Soldans inte in i minsta detalj fullföljdes på det sätt som dess förvaltare fastslagit. Minsta misstag, eller brott mot traditionen, skulle rubba den balans som Ma´heo´o vakar över.

Vad som sker kan inte beskrivas eller skrivas ner av någon som inte själv har skådat solen och även de tiger i allmänhet om vad de upplevt. Dessutom har USAs styresmän gjort allt för att utplåna Soldansen och därmed även tillintetgöra cheyennerna. Soldansen totalförbjöds 1883 och det var inte förrän 1978, genom American Indian Religious Freedom Act, som det inte längre var straffbart att organisera eller deltaga i en Soldans.  

Vi saknar därmed i stort sett skildringar av vad som ägde, och äger rum. Undantag finns dock, exempelvis den ovannämnde George Catlin, som efter att ha målat ett porträtt av en Äldste ansvarig för en Soldans fick denne att deklarera att konstnären genom sitt mästerskap var i besittning av mäktig medicin och därmed gav Catlin tillstånd att bevittna en Soldans. Catlin skrev mycket noggrant ner vad han sett och publicerade sin beskrivning, något som dessvärre blev en bidragande orsak till att soldanserna fyrtio år senare förbjöds av USAs regering.

Traditionen dog dock aldrig ut och soldanser fortsattes att praktiseras mer eller mindre i hemlighet. Under 60- och 70 talen bevistades exempelvis flera soldanser av jesuitprästen Paul Steinmetz, som 1980 försvarade sin doktorsavhandling om Oglala Lakota-siuoxernas religion och samarbete med katolska kyrkan, något som märkligt nog ägde rum vid Stockholms Universitet, fjärran från South Dakota. Steinmetz nämnde i sin avhandling att det hänt att vita män bett att få "skåda solen", men fått avslag med orden: "Ni har förstört er egen religion och vi vill inte att ni gör det samma med vår."

Catlin och Steinmetz beskriver med mer än hundra års mellanrum hur de som skall initieras i soldansens innersta mysterium prepareras för sin prövning. De målas över hela kroppen med gul- eller vitfärgad lera, förses med en krona av örter eller örnfjädrar, får en bukett salvia i ena handen och i den andra bär de sin personliga medicinpåse. De förs sedan in bland män som tidigare deltagit i soldansen och som nu väntar på dem i Hest´Osanest´Oste.

Efter sin långa fasta är de unga männen påtagligt omtöcknade. De ledsagas av rödmålade  medicinmän, även deras fotsulor och handflator är röda, medan såren som visar att de tidigare uthärdat Soldansen är täckta med vit lera. Medicinmännen har skarpslipade knivar i händerna och bär mask så att initianderna inte skall kunna se vem det är som tillfogar dem såren. Med knivarna snittar medicinmännen parallella sår i hud och kött på initiationernas bringor och ryggar, vidgar dem försiktigt och för in spetsade spjälor. Smärtan måste vara i det närmaste outhärdlig.

Catlin skrev att det förvånade honom att de sårade männen inte blödde ymnigare – kanske beroende på att fastan drivit blodet in i deras kroppar? En ung man som upptäckt att Catlin intensivt antecknade allt han såg bad att medicinmännen som att få bli placerad på en matta framför den vite mannen. Initianden rörde försiktigt vid konstnärens axel och tecknade med två fingrar åt honom att han skulle blicka honom djupt in i ögonen alltmedan medicinmännen skar i honom. Catlin lydde och såg hur den leende mannen under den plågsamma operationen inte visade minsta tecken på smärta.

Medan snitten gjordes sänktes remmar ner från den väldiga hyddan tvärslåar, eller från toppen av mittpålen och fästes sedan vid de spetsade pinnar som förts in genom initiandernas kött. Sedan hissades solskådarna upp tills dess deras fötter svävade fritt någon meter ovanför marken. Brösthuden spändes och vid remmar som fästs vid ryggen hängdes buffelskallar vars tyngd skulle hindra männen från att åla sig i smärta.

Medan initianderna hissades upp sjöng männen som satt, eller stod, omkring dem lugnande sånger. De hängande männen visade ingen smärta, men tårar rann utmed deras kinder alltmedan de stelt blickade upp mot solskivan som lyste ner i Hest´Osanest´Oste från den breda öppningen vid Åskfågelns bo. De hängde till synes slappt livlösa och efterhand svimmade de, en efter en. Det var då som visionerna grep dem.

Då jag läste detta kom jag att tänka på hur vikingatidens Odin sökt visdom genom att hänga från ett träd ”offrande sig åt sig själv”:

Jag vet att jag hängde i vindomsusat träd

i nio nätters tid

i nio nätter,

sårad med uddstav, åt Odin given,

själv åt mig själv.

Jag fick ej njuta horndryck, ej heller bröd –

jag spanade noga neråt,

runor tog jag upp,

ropande tog jag dem

sedan föll jag ned.

[…]

Då började jag frodas och fatta allt,

växa och trivas väl;

jag letade ut ord utav ord,

en gärning gjorde den andra.

Soldansarnas huvuden hängde framåt och nedåt. Då någon hamnat i detta tillstånd ropade de församlade: ”Död! Död!” och den livlöse mannen sänktes ned. Tiden för hängningen var mellan femton till tjugo minuter och under den tiden hade de kringsittande höga dignitärerna med stort allvar betraktat initianderna för att avgöra vemav dem som visat störst mod och sinnesfattning. Vem som längst hade uthärdat smärtan utan att klaga, eller svimma. Iakttagelser som sedan låg till grund för vem som kunde tänkas att leda en krigsräd, eller så småningom besätta höga poster inom klanernas förvaltning.

Att visa styrka, oförväget mod och uthärda smärta var för varje cheyennekrigare begärliga egenskaper. Var och en som aspirerade på att få upptas i något av de prestigefyllda  Nótȧxévėstotȯtse, krigarförbunden – Hjorten, Skölden, Räven eller Bågsträngen – måste ha genomlidit Soldansen. Inom dessa sällskap kunde de även öka sin prestige genom att samla coups, från franskans ”slag/kupp”. 

En coup som bevittnats av andra krigare innebar att den som utfört en sådan bedrift kunde fästa en fjäder vid sin fjäderskrud, där varje fjäder antydde olika former av coups – exempelvis att skrudens bärare hade dödat en fiende, blivit sårad i strid, tagit en skalp, eller utfört den djärvaste kuppen av dem alla – närmat sig en beväpnad fiende och enbart slagit till honom med en kuppstav och därefter oskadd kunnat återvända till sina stridskamrater. Nedan en kuppstav, en ledgerbild som återger hur en cheyennekrigare ger en coup till en gevärsbeväpnad Crowkrigare och ett fotografi med en krigsberedd Nótȧxévėstotȯtsekrigare med sin kuppstav.

Medlemmar av Bågsträngens brödraskap använde sig ofta av en pilbåge, istället för en kuppstav. Nedan syns en av Bågsträngens legendariska krigare, kanske den högt beundrade Woo-ka-nay, av de vita kallad Den romerska näsan, utföra en ovanligt djärv coup genom att slänga pilbågar på två beridna blårockar, d.v.s. U.S. Army kavallerister. Vi ser också hur Howling Wolf hoppat av sin häst och rusat fram för att ge en coup mot en pilbågsbeväpnad pawnekrigare.

Då de gemensamt drog i strid mot sina motståndare bar cheyennekrigare med sig det heliga pilbyltet Maahotse och fram till 1830 hade det skänkt det dem styrka och seger. Det året red Wakingan Ska, Vitt åskmuller, ut i strid mot pawnerna, Vid Wakingan Skas sida red hans hustru med Maahotse fastbunden vid sin rygg. Under ritten mot slagfältet blev de överraskade av fyra pawnekrigare och Wakingan Ska föll från sin häst. Han lyckades dock rusa fram till sin hustru och slita till sig Maahotse som han sedan slängde över till krigs-shamanen Tjuren, som omgående band fast den vid sitt spjut. Pawnekrigarna förstod att cheyennerna ännu inte hunnit att yttra de maktord som var nödvändiga för att strax innan striderna aktivera Maahostses styrka. En dödligt sårad pawne såg nu sin chans att genom en hjältemodig coupe vinna tillträde till de Sälla jaktmarkerna. Han rusade fram mot Tjuren som stötte sitt spjut i honom, men innan pawnekrigaren dog hade han lyckats slita loss Maahotse från Tjurens spjut och slänga den till sina medkämpar. På så vis förlorade cheyennerna Ma´heo´os beskydd och deras olyckor hopade sig. 

Vid ett möte 1835 lyckades cheyennerna köpa tillbaka en pil från Maahotsebyltet, det kostade dem hundra hästar och 1843 köpte de för samma pris hela byltet från lakotakrigare som erövrat det från pawnerna, men då saknades två pilar. Det tycks som om lyckan stått dem bi innan cheyenennerna förlorade sin Maahostse. Visserligen fortsatte de skoningslöst bekriga speciellt Crow-, Kiowa- och Comanchefolken. Men, de slöt förbund med siouxerna, de sydliga apacherna och framförallt Arapaho, som blev deras brödrafolk. Nedan skildrar Howling Wolf hur ledarna för de två folken ingår sitt för all framtid bestående avtal.

Striderna med Crow och Kiowa var också framgångsrika. Här syns hur Woo-ka-nay med sina krigare återvänder med skalpprydda spjut efter en batalj med Kiowas.

Men ... då Maahotse förlorats blev tecknen på olycka allt vanligare. Inte mindre än 48 bågsträngskrigare dödades 1836 vid ett bakhåll arrangerat av kiowakrigare. Hämnden blev gruvlig då cheyenne- och arapaho krigare anföll ett kiowaläger 1838, men striden blev så blodig att samtliga parter förskräcktes och slöt fred 1840. En raid för att stjäla boskap i Mexiko som 1853 gemensamt utfördes av forna fiender bland kiowa-, arapaho-, cheyenne- och apachekrigare slutade dock i katastrof då en stor mängd av dem nedgjordes av enheter ur den mexikanska armén - de fruktade lansiärerna. 

En långt värre katastrof var dock i annalkande. Det Amerikanska inbördeskriget som utkämpades mellan 1861 och 1865, ledde till att fyra miljoner slavar befriades och att USA slutligen enades till en framgångsrik nation, men det innebar också indianernas slutgiltiga och definitiva kapitulation inför den hänsynslöst rasistiska anstormningen av USA regering, som nära nog ledde till deras slutgiltiga förintelse.

På grund av behovet av snabba trupptransporter hade under kriget järnvägsnätet i Nordstaterna, utvecklats med en tidigare oanad hastighet och effektivitet. För att knyta de västliga regionerna tätare till krigsansträngningarna och underlätta tillgången till naturresurser längre västerut började Unionsregeringen 1862 bygga en transkontinental järnvägslinje som skulle knyta östkusten till västkusten och längs sin väg leda till konstruktionen av städer som skulle utveckla omkringliggande områden.

Ett initiativ som kopplades till den så kallade Homesteadlagen som i maj 1862 fastslog att varje amerikansk medborgare som uppnått myndig ålder, eller var familjeförsörjare, och under fem års tid förpliktigade sig att odla, eller på annat sätt produktivt utnyttja, en areal på högst 160 acres (65 hektar), skulle därefter vara dess rättmätige ägare. Detta initiativ ledde efterhand till att invandringen från Europas fattiga jordbruksområden ökade, inte minst från de nordiska länderna. Efter inbördeskriget ökade även jordbruksproduktionen lavinartat, något som även gynnade livsmedels-, vapen- och textilproduktionen.

Långt innan kriget hade USAs regeringar betraktat indianerna som ett stort hinder för en sådan utveckling. En tanke som tydliggjordes av Donald J. Trumps store idol Andrew Jacksons i hans installationstal 1830:

Flera medborgare har beklagat det sorgliga öde som drabbat nationens ursprungsbefolkning. Man har med välvilja under många år förgäves sökt finna en lösning för att hindra denna utveckling. En efter en har den ena mäktiga stammen efter den andra försvunnit från jordens yta. Att följa sin sista rasfrände till graven och vandra över utdöda folks gravar väcker melankoliska reflektioner. Men en djupare reflektion kring sådana förändringar väcker insikten om att vad som sker är som när en generation försvinner för att ge plats åt en annan. Vilken välvillig person skulle kunna tänkas föredra ett land täckt av obanade skogar med ett tusental fritt kringströvande vildar, istället för vår omfattande Republik, fylld som den är av städer, byar och välmående jordbruk?

Enligt Pesident Jackson måste indianerna bort och under hans ledning lagstadgades den så kallade Indian Removal Act, som möjliggjorde tvångsförvisningen av ursprungsbefolkningar från sina förfäders marker. Under Jacksons ledning fördrevs mer än 45 000 indianer med våld från sina bosättningsområden. En skoningslös politik som fortsattes under efterträdaren Martin van Buren, vars första åtgärd som president var att iscensätta den av Jackson planerade "omplaceringen” av Cherokéer, vilken innebar att mer än 4000 män, kvinnor och barn miste livet under den så kallade Trail of Tears, Tårarnas väg, då en hel befolkningsgrupp tvingades bosätta sig på betydligt magrare jordar och fullständig buffelfattiga områden. Nedan ser vi Donald J. Trump i det porträtt som han, då hans presidentskap avslutats, funderar på att pryda Vita Huset med. I bakgrunden skymtar en kopia av Andrew Jacksons ryttarstaty, som nu är placerad framför Vita Huset. Förutom USAs ursprungsbefolkning som med goda skäl betraktar honom med avsky, är Jackson heller inte speciellt populär bland USAs svarta befolkning. Han var plantageägare och ägare till en stor mängd slavar, av vilka 150 skötte hans whiskeybryggeri, givetvis oavlönade och utsatta för godtyckligt våld.

Inbördeskrigets segrande general Ulysses S. Grant blev president 1869 efter det att Andrew Johnson, som tagit över presidentämbetet efter mordet på Lincoln 1865, hade schabblat bort sitt mandat genom en mängd skandaler som lett till hans impeachment. Grant var inte indianfientlig, men ärvde en politik som spärrat in en trilskande ursprungsbefolkning i reservat där de blivit beroende av nyckfullt anländande mattransporter, något som vi sett fick förödande effekter i Minnesota 1862.

Som en djupt kristen person, deklarerade Grant vid sitt makttillträde, kunde han omöjligt acceptera åsikten om att Gud skapat människor för att de som trodde sig vara starkare hade rätt att förgöra dem som de ansåg vara svagare. Grant hade i Kalifornien och Oregon haft samröre med indianer och ansåg att de blivit offer för hur statligt anställda tjänstemän skamligen lurat dem på de förnödenheter och rättigheter de utlovats genom en mängd olika traktater. Dessutom hade de decimerats av smittkoppor och mässling som drabbat dem genom de vitas närvaro.

Ulysses Grant tillsatte sin vän indianen och advokaten Ely S. Parker, var ursprungliga namn var Ha-sa-no-an-da, som Högste Kommissionär för Indianska Angelägenheter och utarbetade tillsammans med honom en politik som syftade till göra medlemmarna av USAs ursprungsbefolkning till likaberättigade amerikanska medborgare. Dessvärre var Styrelsen för Indianska Angelägenheter till största delen sammansatt av förmögna entreprenörer som var rabiata motståndare till sin ordförande och ledare. Speciellt en uttalat rasistisk ledamot, William Welsh, ledde en hetskampanj mot Ely Parker, som han betraktade som en vilde som varit fräck nog att ställa sig in hos USAs president, gifta sig med en en vit kvinna och nu tilläts utöva ett partiskt inflytande över angelägenheter som rörde hans "rasfränder". Welsh såg till att Parker anklagades för förskingring av statliga medel och även om ett kongressutskott friade honom från samtliga misstankar var skandalen ett faktum. Parker avgick och Grants indianpolitik kom att lida stora nederlag, speciellt efter det att en indianledare, modochövdingen Kintepuasch, som tillsammans med sina stamfränder hade fördrivits från sitt ursprungsområde och då han återvänt tvingats förhandla med medlemmar ur amerikanska armén i deperat förtvivlan sköt ner huvudförhandlaren, General Edward Canby.

Ursinnet hos Grants motståndare kände inga gränser. Efter hårda strider fångades Kintepuasch in och avrättades. Än värre blev det dock efter Custers nederlag vid Little Bighorn, som Grant skyllde på "taktiska misstag under ett regelrätt krig". Grants presidentskap vacklade inför den allmänna opinionens hets mot hans "misslyckade" indianpolitik, påspätt med irritation över korruption och maktmissbruk som blivit endemiska under Grant presidentskap, fast han uppenbarligen gjorde allt för att stävja det. Presidenten fick krypa till korset och överlät "indianfrågans lösning" till sin krigskamrat General William Sherman och hans underlydande, den notoriske indianhataren General Philip Sheridan, även han en hjälte från Inbördeskrigets Unionssida.

Om nu Grant verkligen var välvilligt inställd till USAs ursprungsbefolkning så framstår det som något märkligt att han tillsatte Sherman som militäriskt ansvarig för allt territorium väster om Mississippifloden och därmed huvudansvaret för skyddet av järnvägsbygget mot väst och de nybyggarkaravaner som förde med sig bönder som kommit i åtnjutande av homesteadlagen. Shermans uppdrag skulle tveklöst föra med sig konfrontationer med prärieindianerna, av vilka flera motsatte sig järnvägsbygget väl medvetna om att det var ännu ett steg mot utplånandet av deras livsföring.

Redan innan Grant blivit president hade Sherman skrivit till honom att en förutsättning för järnvägsbyggandet vore att inte låta några "stjälande, sjabbiga indianer hindra och sätta stopp för de framsteg som järnvägen för med sig". Då Gerillakrigaren Crazy Horse som ledare för ett band med 10 sioux-, arapaho-, och cheyennekrigare 1866 lurat in 81 amerikanska soldater i ett bakhåll och nedgjort dem till sista man skrev Sherman till Grant och rådde honom att så fort han blivit president "måste agera med hämnande beslutsamhet mot siouxerna även om det innebär ett utrotande av dem; män, kvinnor och barn." Det kan omöjligt tolkas som en indianvänlig handling att utse en sådan man som befälhavare över USA västliga militärstyrkor.

När Grant slutligen gav upp sina planer att tillerkänna ursprungsbefolkningen amerikanskt medborgarskap tillkännagav han motvilligt att "reservatslösningen" antagligen var det enda som kunde leda till indianernas "pacificering":

Man får hoppas att de som där föredrar att följa sina traditionella levnadsvanor [inom reservaten] kan respekteras och tas hand om på ett sådant sätt att de inser att om de vill undvika ett fullständigt utrotande så är detta den enda möjligheten som står dem till buds

En ytterst olycklig utveckling av Grants reträtt var att hans "fredspolitik" tillät utrotandet av bisonoxarna som en metod för att tvinga prärieindianerna till att bli jordbrukande och boskapsskötande medborgare. Blev man av med de väldiga buffelhjordarna skulle de heller inte hindra tågens framfart och förstöra böndernas odlingar.

General Shermans val för att sköta ”indianernas pacificering” var General Philip Henry Sheridan. Han var enbart 165 cm lång, men kompenserade sin oansenliga längd med en hård attityd och fallenhet för smicker. Under Inbördeskriget blev Sheridan en hjälte genom sina djärva operationer, exempelvis så spreds över Nordstaterna en våldsamt populär hyllningsdikt om honom – Sheridans ritt av en viss Thomas Buchanan Read:

Hurrah! hurrah for Sheridan!
Hurrah! hurrah for horse and man!
And when their statues are placed on high,
Under the dome of the Union sky,
The American soldier's Temple of Fame;
There with the glorious general's name,
Be it said, in letters both bold and bright,
"Here is the steed that saved the day,
By carrying Sheridan into the fight,
From Winchester, twenty miles away!"

Under Inbördeskriget var Sheridan den som mest framgångsrikt använde sig av Den brända jordens teknik, det vill säga att förstöra fiendetruppernas möjlighet att utnyttja de naturresurser de behövde för sitt underhåll. En teknik han sedan använde i kampen mot indianerna. För honom innebar det främst bufflarnas utrotande.

Det Transkontinentala Jänvägskompaniet hade deklarerat krig mot bufflarna. Jägare som Buffalo Bill anställdes för att leverera buffelkött till rallarna och dessutom döda så många bisonoxar de kunde. Då järnvägen stod klar 1869 intensifierades slakten. Tusentals jägare anlände västerut för att ägna sig åt nöjesjakt. Det fanns till och med speciella buffeltåg från vilka jägare från fönster och tak sköt oräkneliga 700 kilos djur, vars kadaver lämnades att ruttna på prärien. Till skillnad från indianerna som dödade bisonoxar för mat, kläder och skydd dödade dessa nöjesjägare djuren för sitt nöjes skull.

Inte undra på att tågen ofta anfölls och det går heller inte att förneka att de allt större skarorna med nybyggare även de betraktades som ett hot av flera indiankrigare som anföll deras vagnskolonner och bosättningar. Nybyggarfamiljer slogs ihjäl, men betydligt fler indianfamiljer dödades av den amerikanska armén och dess övermakt och effektivitet var hundrafalt större än spridda indianska krigarenheter.

Då lagstiftare från Texas i Senaten lade fram ett lagförslag för att stoppa bufflarnas totala utrotning, motsattes förslaget av General Sheridan med hänvisning till att om bisonoxarna försvann skulle indíanproblemet vara löst. Han passade på att hylla buffeljägarnas insatser:

Dessa män har gjort mer under de senaste två åren och kommer att göra än mer nästa år för att lösa den irriterade indianska frågan. De har åstadkommit mer än vad hela den ordinarie armén har uträttat under de senaste fyrtio åren. De förstör indianernas födkrok och det är ett välkänt faktum att om en armé förlorar sin försörjning hamnar den i ett olösligt nödläge. Skicka dem mer krut och och blly; för en bestående fred … låt dem döda, flå och sälja allt, tills dess bufflarna har utrotas. Först då kan prärierna täckas med fläckiga nötkreatur.

När indianhövdingen Tosawi 1869 inför Sheridan beklagade sitt folks öde och bedyrade “Jag Tosawi. Jag god indian”, svarade Sheridan att “den enda goda indianen är en död indian".

Vid slutet av 1800-talet levde enbart 300 bisonoxar i naturligt tillstånd. Kongressen beslöt då att den enda överlevande buffelflocken till varje pris skulle skyddas. Den befann sig i Yellowstones Nationalpark som instiftats 1872 och som bland sina initiativtagare räknade med ingen mindre än General Sheridan. Fem år senare poängterade han i sin Årsrapport till Kongressen järnvägens roll i kriget mot indianerna och klämde då även fram ett par krokodiltårar över deras sorgliga öde genom att påpeka att de fördrivits till reservaten utan någon annan kompensation än löften om religionsundervisning och leveranser av mat och kläder – löften som sällan hade infriats:

Vi tog ifrån dem deras land och försörjning, förstörde deras levnadssätt, spred sjukdomar och förfall bland dem. Det var därför de tog till strid, det var därför de förde krig. Vad annat kunde man förvänta sig? Hur kan man över huvud taget fråga sig vad det indianska dilemmat består av?

Med tiden hade Sheridan blivit ordentligt hatad av sin klasskamrat från West Points officersakademi, General George Crook, som här sitter till vänster om honom på ett kort taget under deras tid vid akademin.

Till skillnad från Sheridan var Crook ingen indianföraktare utan pendlade i sitt samröre med ursprungsbefolkningen ständigt mellan förhandlingar och strid, mellan medlidande och attack. En del av Crooks taktik var att utnyttja indianernas inre stridigheter och ständiga fienders ömsesidiga kunskap om varandra. Hans vänskap med flera indianer och utnyttjandet av dem som spejare och manskap retade hans chef General Sheridan, men väckte även avsky hos de indiankrigare som bekämpade dem. Cheyennerna hade exempelvis svårt att förlika sig med de pawnes som ofta kämpade på Crooks sida och gav dem sällan någon nåd om de kom i deras krigares händer.

Trots Sheridans hårda kritik av sin underlydande blev Crook 1888 militärbefälhavare väster om Mississippi. Crook hade då blivit alltmer bitter över vad han medverkat till, ansåg att ansvaret för indiankrigen låg i en fullkomligt felaktig politik från USAs regeringsmakt och gjorde sig slutligen till talesman för indianska rättigheter.

Till skillnad från Crook har Sheridan förblivit en av Nationens Hjältar. Om han visste vem Sheridan var, vilket inte är helt säkert, är jag övertygad om att Donald J. Trump skulle inkludera honom bland de amerikanska stormän han hyllade i sitt tal på USAs nationaldag och vars minne enligt honom måste vördas och inte besudlas:

Vårt är Andrew Jacksons, Ulysses S. Grants och Frederick Douglass land. Vi är Wild Bill Hickocks och Buffalo Bill Codys land! [...] och likväl, nu då vi träffas här ikväll, hotar en en växande fara alla de välsignelser som våra förfäder kämpat så hårt för att de skulle bli verklighet, som de kämpade och blödde för. Vår nation bevittnar nu en hänsynslös kampanj för att utplåna vår historia, förtala våra hjältar, radera våra värderingar och indoktrinera våra barn.

”Kampanjen” Trump hänvisade till är försök att nyansera en självförhärligande patriotism som förnekar de skuggor som kastats av folkmord, slaveri och rasism. Jag skriver detta den sjunde november 2020, dagen då vi äntligen kunde skymta ljus vid slutet av den mörka tunnel av idioti, kvinnoförakt och chauvinism som USA hamnat i under Donald Trumps välde.

Den amerikanska urbefolkningens förgörare, General Philip Henry Sheridan, har porträtterats på frimärken och hans imponerande ryttarstaty pryder centrala torg i storstäder som Chicago och Albany.

Tillbaka till Ho-na-nist-to, Howling Wolf, och ledgerteckningarna:

Attacken kom strax före gryningen. Ljudet bärs långväga över den trädlösa och oftast öde prärien. Redan innan ryttarna blivit synliga vid horisonten hade flera av lägrets invånare samlats kring Mo'ôhtavetoo'o och spanade tillsammans med honom oroat ut över grässlätten över vilken skira dimslöjor förgylldes av den uppgående solen. Slaglinjen med snabbt galopperande blårockar blev synlig, i full karriär sprängde de fram mot det hundratal tipis som slagits upp vid kanten av Sand Creeks så gott som uttorkade bäckfåra. Hövdingen Mo'ôhtavetoo'o, Svarta kitteln, hade bredvid sin tipi, som låg alldeles i utkanten av lägret, hissat Stars and Stripes och han bad nu sina stamfränder vifta med vita tygbitar för att visa att de inte var fientligt sinnade. Mo'ôhtavetoo'o förstod att det var meningslöst och var djupt oroad. De flesta av stammens krigare var ute på jakt efter ett fåtal bisonoxar som dagen innan siktats några kilometer bortom lägret.

Några veckor tidigare hade Mo'ôhtavetoo'o haft ett möte med officerare vid militärförläggningen strax utanför Denver och de hade då bedyrat honom att hans svältande folk inte behövde oroa sig så länge de slagit läger på den plats de blivit anvisade. Det var inte sant. De som skulle ha skyddat dem stod nu i begrepp att attackera dem. De blåklädda ryttarna, som snabbt närmade sig, hade från hästryggarna redan öppnat eld. Med utsträckta händer gick Mo'ôhtavetoo'o fram emot det anstormande kavalleriet, men deras ledare avlossade sin revolver rakt mot den obeväpnade hövdingen.

Medan helvetet bröt ut omkring dem flydde Mo'ôhtavetoo'o och hans hustru Ar-no-ho-wok mellan vilt skjutande soldater och skräckslagna kvinnor och barn. Först då han kastat sig ner i ett dike strax utanför lägret upptäckte Mo'ôhtavetoo'o att Ar-no-ho-wok inte längre var bakom honom.

Han rusade tillbaka in lägret där soldaterna galna av blodlust rusade in i tipis, kvinnor våldtogs, och män skalperades. Mo'ôhtavetoo'o fann hustrun blödande på marken, skjuten inte mindre än nio gånger. Mitt i allt tumult lyckades han bära Ar-no-ho-wok i säkerhet och som genom ett under överlevde hon.

Massakern vid Sand Creek var kulmen på en tid av våldsam spänning mellan cheyennerna, ledarna för nybyggarsamhällena i Colorado, som inte skulle erkännas som en delstat förrän tolv år senare, och en kavallerienhet som nyss anlänt till Denver. Soldaterna stod under befäl av den burdust hänsynslöse före detta predikanten John Chivington, som för sina insatser under det ännu inte avslutade Inbördeskriget nyligen blivit befordrad till överste. Chivington var en bjässe; nästan två meter lång, vägde 100 kilo och var fylld med tillförsikt efter sina framgångar mot sydstatstrupperna. Han hoppades nu vinna nya lagrar genom bekämpandet av indianerna och siktade på att bli vald till Kongressen.

Då Chivington anlände till Denver var nybyggarna gripna av skräck, oro och hat efter det att en vit familj hade dödats strax utanför staden. Brottet tillskrevs plundrande cheyenne- eller arapahokrigare. Den territoriella guvernören, John Evans, hade uppmanat Denvers män att organisera medborgargarden för att ”döda och tillintetgöra fientliga infödingar” samtidigt som han såg till att Chivingtons 3rd Colorado Cavalry förlades till staden.

Evans beordrade alla ”vänligt sinnade indianer” att söka ”säkerhet” på platser som kunde kontrolleras av den amerikanska armén. Sand Creek var en sådan plats och Mo'ôhtavetoo'o hade utlovats att om han kunde hålla sitt folk lugnt skulle de svältande indianerna tilldelas matleveranser och av US Army få skydd mot eventuella anfall av den vita milisen. Försent insåg Mo'ôhtavetoo'o att det varit ett stort misstag att lita på de ”vita”. Guvernör Evans avsikt hade i själva verket varit att samla cheyennerna på en strategiskt lämplig plats så att Chivingtons kavalleri utan svårighet skulle kunna anfalla dem och ”lära dem en läxa”. Då Chivington genom sina pawnespejare fått veta att de flesta cheyennekrigarna från Sand Creek var på buffeljakt och det stora lägret låg så gott som oskyddat ledde han omgående cirka 800 man på en nattritt mot indianlägret.

Mitt under det blodiga tumultet i tältlägret återvände cheyennekrigarna från sin buffeljakt och red i full karriär mot soldaterna, som snabbt fattat posto vid lägerkanten. De anstormande cheyennerna hejdades tillfälligt av pawnekrigare som allierade med blårockarna hade ridit kring lägret för att varna om jägarna skulle komma tillbaka. Efter en kort skärmytsling under vilken en av cheyennekrigarna dödade en pawne som fallit från sin häst och tillsammans med sina krigarbröder flydde mot lägret.

Cheyennekrigarna jagade ”folkförrädarna” mor lägret där de amerikanska soldaterna i stort sett avslutat sina plundringar och dödandet av försvarslösa indianer och nu kunde gå i ställning vid lägrets rand, varifrån de öppnade en mördande eldgivning mot de anfallande cheyennerna som ledda av den unge Howling Wolf förföljde de flyende pawnerna. Så fort de beridna indianerna kommit inom skotthåll mejades flera av dem ner av kavalleristenas springfieldgevär och små Parrott Rifle kanoner.

Cheyenner kastades döda och sårade från hästryggarna, men en del nådde fram och lyckades döda och såra flera av soldaterna. Men övermakten var för omfattande, några krigare lyckades fly, bland dem Ho-na-nist-to, Howling Wolf. De bittra Bowstringkrigarna red bort för sedermera under befäl av Woo-ka-nay förena sig med arapaho och lakotakrigare i anfall på tåg, attacker på nybyggarboställen och vagnskaravaner, i en allt hopplösare kamp.

Charington och hans kavallerister brände ner den stora indianbyn och återvände i triumf till Denver, där de inför jublande stadsbor förevisade krigstroféer i form av skalper och andra kroppsdelar som de skurit från sina offer. Samma kväll lämnade Chivington in en skriftlig redogörelse till Guvernör Evans:

Vid dagsljus denna morgon attackerades Cheyennelägret med dess 130 boningar, mellan 900 och 1 000 krigare starkt. Mina män stred intensivt mot välbeväpnade och förskansade fiendestyrkor. Vi avgick med stor seger; flera hövdingars död, mellan 400 och 500 andra indianer och ett nästan fullständigt utplånande av hela stammen.

Kapten Silas Soules hade varit med vid förhandlingarna mellan Guvernör Evans, Chivington och Mo'ôhtavetoo'o och bevittnat hur myndigheter och militärer garanterat lägrets säkerhet. Han var även varit med under nattritten mot Sand Creek, men då Chivington givit order om anfall hade Kapten Soules och ett par andra kavallerister hållit in sina hästar, men de tvingades dock att med avsky och utan möjlighet att ingripa bevittna ett kaotiskt blodbad. Samma dag som Chivington lämnade in sin rapport skrev Soules ett brev till en god vän, en major som såg till att den nådde en kongressledamot:

Hundratals kvinnor och barn kom mot oss och föll på knä medan de bad om barmhärtighet, enbart för att skjutas och få hjärnan utslagen av män som anser sig vara civiliserade. Indianerna kämpade inte från diken, som Överste Chivington hävdat. De flydde över bäcken, eller grävde desperat ner sig i dess sandbankar för att skydda sig mor våra vilt skjutande soldater. Från den positionen försvarade sig, med gevär och pilbågar, några unga män sig så gott de kunde, tills de överväldigades av eldgivningen från karbiner och haubits. Andra jagades och dödades då de flydde över slätten. Uppskattningsvis dödades 200 indianer, förutom 60 män rörde det sig om kvinnor och barn. Flera av de döda blev inte enbart skalperade, från hövdingar skar man av öron och privata delar, även en del kvinnors blygd skars av som troféer. Det fanns ingen organisation bland våra trupper, de betedde sig som en fullkomlig pöbel, var man för sig. På grund av det kaos som rådde dödades några av våra män av vänskaplig eld.

Kongressen tillsatte en undersökningskommission som bland annat genom undersökningar på plats bekräftade samtliga uppgifter som givits av Kapten Soules och kom till slutsatsen att Chivington medvetet planerat och genomfört ”en regelvidrig och olycklig massaker, överrumplat och kallblodigt mördat indianer som hade all anledning att tro att de befann sig under [USAs] beskydd.”

Eftersom Chivington redan lämnat armén kunde han inte ställas inför krigsrätt och ingen lokal domstol befattade sig med fallet. Ingen straffades för delaktighet i massakern, men Silas Soules som gift sig och i Denver tjänstgjorde som militärpolis, blev två månader efter sitt vittnesmål inför en militärdomstol i Washington nerskjuten på öppen gata. Ingen pekade ut de välkända mördarna och mordet fick ingen rättslig efterföljd.

Filmen Soldier Blue från 1970, som på sin tid uppfattades som våldsamt upprörande och en protest mot Vietnamkriget, var inspirerad av Sand Creek massakern. Jag såg filmen då jag sexton år gammal sommararbetade som servitör i Torekov, blev gripen och köpte singeln med ledmotivet som skrivits och sjöngs av den kanadensiska creeindianskan Buffy Sainte-Marie.

Ooh, soldier blue, soldier blue.
can't you see that there's another way to love her.

This is my country.
I sprang from her
and I'm learning how to count upon her.
Tall trees and the corn is high country.
Yes, I love her
and I'm learning how to take care of her.

Med sin svårt sårade hustru och spillrorna av sin förnedrade, skadade och svältande stam drog Mo'ôhtavetoo'o österut till ett reservat vid floden Washita i Oklahoma. Trots svek och umbäranden förblev Mo'ôhtavetoo'o en pragmatisk man som insåg omöjliga i att trotsa övermakten och strida mot den amerikanska armén. Då han 1865 åter undertecknade ett fördrag med USAs regering deklarerade Mo'ôhtavetoo'o uppgivet:

Även om man gjort mig mycket skada har jag fortfarande hoppet kvar, men jag har inte två hjärtan … förr trodde att jag att jag var den ende av mitt folk som kunde uthärda smäleken av att vara den vite mannens vän, men då de kommit och utplånat våra tipis, hästar och allt annat har det blivit allt svårare för mig att lita på vita män.

Under 1868 attackerade cheyennekrigare i Kansas nybyggen, tåg och vagnskaravaner med 79 ”vita” dödsoffer som följd. Efter en regelrätt strid med en statlig arméenhet beslöt sig General Sheridan att det var dags ”åter lära cheyennerna en läxa”. Han återkallade Överstelöjtnant George Armstrong Custer, som några månader tidigare av en krigsrätt för ett år fråntagits sitt befäl på grund av ”misshandel av manskap”, och gav honom i uppdrag att ”straffa” cheyennerna. Sheridan menade att den lämpligaste tidpunkten vore under vintern då indianerna i stort sett var ”inaktiva” i sina läger. Custer valde att anfalla en en ”indianby” inom Washitareservatet som av kommendanten på Fort Cobb hade ”garanterats beskydd”.

Under natten till den 26:e november hade Custers kavallerienhet omringat ett godtyckligt valt tältläger. Han hade med sig sig Sjunde Kavalleriets fältorkester och till tonerna av den irländska marschen Garry Owen (https://www.youtube.com/watch?v=6IMFX6rEp7k&ab) anföll kavalleristerna det oförberedda lägret, som råkade vara under Mo'ôhtavetoo'os ledning. Den olycksdrabbade hövdingen hade i vanlig ordning utanför sin tipi hissat såväl Stars and Stripes som vit flagg. De flesta indianerna, inklusive ett tjugotal kvinnor och barn, dödades under den första attackvågen. Några cheyennekrigare lyckades bjuda motstånd, men efter någon timme var det hela över. Custer meddelade att 103 cheyenner hade dödats, bland dem Mo'ôhtavetoo'o och hans hustru Ar-no-ho-wok, som sköts i ryggen då de tillsammans på en häst försökte ta sig över den delvis isbelagda Washitafloden. Det var varken den första eller sista gången som Custer, ”hjälten från Little Bighorn”, överföll en oskyddad indianby och hans män kallblodigt dödade kvinnor och barn.

Då Custer kritiserades för att ha anfallit en vitflaggad indianbostättning inom ett reservat under regeringsbeskydd, försvarades han av General Sheridan som förklarade att det knappast kunde ha rört sig om ett ”oskyldigt” läger eftersom inte minde än tjugoen av Custers kavallerister hade dödats under ”slaget” och för övrigt: ”Om en by kommer under attack och kvinnor och barn dödas är det faktiskt inte våra soldater som är skuld till våldet, utan de vars brott nödvändiggjorde attacken.”

Av allt att döma fick de fredssträvande cheyennerna i Washita lida genom krigarsförbundens härjningar i Kansas, där Woo-ka-nays bågsträngskrigare slutit förbund med oglalakrigare. Den 10:e september 1868 hade de framgångsrikt hejdat och plundrat ett godståg på Kansas Pacific linjen och förföljdes sedan av en milis på femtio man som rekryterats av General Sheridan. 

En vecka senare överraskades uppbådet, som bestod av buffeljägare, färdledare för nybyggarkaravaner och andra guns for hire, av cheyenne- och oglalakrigarna. Flera av dem mejades ner av milismännens snabbskjutande Spencergevär, men ett tiotal av de kringrända skyttarna fick också sätta livet till innan de efter ett par dagar blev undsatta av en kavallerienhet. Den största förlusten för cheyennerna var Woo-ka-nays död.

Under vintern 1873-1874 var de södra prärieindianerna indianernas situation ytterst prekär. Den katastrofala minskningen av buffelhjordarna, i kombination med ett ökande antal nya bosättare och alltmer aggressiva militära patruller, hade tvingat de flesta av dem in i hårdbevakade reservat. Situationen för de siouxer, cheyenner, kiowa, apacher och arapaho som fortfarande befann sig på krigsstig var ohållbar. Den amerikanska armén bestod av krigsvana soldater och spejare, medan de allt hårdare trängda indiankrigarna färdades med kvinnor, barn och äldre.

Bågsträngskrigarna hade inte hämtat sig från förlusten av Woo-ka-nay och även om de inte gav upp inför övermakten gick de sällan till anfall, utan befann sig i stort sett under sju år på flykt undan sina förföljare. Washitamassakern var inledning till General Sheridans allt skoningslösare krig mot indiankrigarna och striderna kulminerade under vintern 1873 genom det så kallade Red River War. Grupper som resterna av Woo-ka-nays Bågsträngskrigare ansattes av en stor militärinsats bestående av Fjärde, Sjätte och Elfte Kavalleriet som lyckades driva ner ”de fientliga indianhoparna” till norra Texas, ringa in dem och systematiskt bekämpa dem med stöd av det Fjärde Infanteriet och enheter med indianspejare. Efter år av strider och förföljelser var de svältande indiankrigarna totalt utmattade. Bisonoxarna var utrotade, tåg och vagnskaravaner hade fört med sig en allt stridare ström med nybyggare och U.S. Army gav dem ingen respit.

På våren 1874 gav de flesta krigarna upp striderna, däribland Bågsträngsförbundet som med hustrur och barn infann sig vid Fort Sill i Lawton, Oklahoma, där medlemmar från olika stammar redan samlats. En del hade gett sig frivilligt, andra hade tagits tillfånga.

Bland fångarna valdes 35 cheyenner, 27 Kiowa, 11 Commanche och en Caddo ut för att utan rättegång och dom transporteras till Saint Augustine. General Sheridan beslöt att indianerna agerat som krigförande förband och därför inte kunde dömas som enskilda personer. De kunde heller inte betecknas som krigsfångar eftersom de enligt Sheridan var amerikaner och därmed inte kunde räknas som ”soldater i tjänst hos en främmande makt”. De skulle därför föras till en fästning österut och där utan dom ”hållas i fängsligt förvar tills deras vidare öden kunde fastslås på grundval av federal jurisdiktion”.

Kedjade fördes fångarna under 28 dagar till fots, med oxvagnar, tåg och ångbåt till fortet Marion utanför staden Saint Augustine i Florida. Under färden dit försökte två av fångarna begå självmord, en dog av lunginflammation och en annan sköts ”under flyktförsök”. Då fångarna anlände till sin slutdestination förskräcktes fängelsedirektören, Löjtnant Richard Henry Pratt, av deras eländiga allmäntillstånd :

Jag hade aldrig sett en mer ynkligt demoraliserad grupp än de efter resan uttröttade krigarna, hjälpligt insvepta i trasiga filtar.

Förhållandena var till en början usla. Fångarna sov direkt på cellernas golvet och under de första veckorna dog ytterligare två fångar. Pratt förbättrade dock efterhand situationen. Han erhöll arméuniformer, sängar och sängkläder, avskaffade bojor och lät cellerna stå öppna. Hos myndigheterna utverkade Kapten Pratt tillstånd för fångarna att få ”bära icke-operativa gevär”, samt organisera egen vakttjänstgöring och ordningsmakt.

Då de indianska fångarna dök upp utanför Saint Augustine hade den pittoreska småstaden sedan ett par år tillbaka börjat attrahera förmögna sommargäster. Flera av dem var nyfikna på Fort Marions exotiska interner, av vilka flera blivit ryktbara genom böcker och tidningsartiklar. Efterhand tillät Pratt utomstående att besöka fästningsanläggningen. Fångarna hade då uppnått ett ”visst mått av civilisation” efter att dagligen under flera timmar ha tvingats närvara vid lektioner i engelska, kristendom och allmän ”civilisation”, organiserades av damer från Saint Augustines societet.

Predikningar och gästföreläsningar gavs även av välvilligt inställda filantroper. Exempelvis kom Henry Whipple från Minnesota ofta på besök och predikade i kyrkan på Anastasiaön belägen mitt emot Fort Marion, dit fångarna fördes varje söndag. Denne Whipple var samme biskop som fått President Lincoln att benåda en del av siouxerna som skulle hängas i Mankota. Han och hans hustru tillbringade på grund av hustruns svaga lungor sommarmånaderna i Saint Augustine. Henry Whipple var nu känd som ”indianernas advokat ” och deklarerade att om de accepterade Jesus och ett civiliserat levnadssätt skulle de primitiva infödingarna bli ”lika anständiga som varje annan amerikansk medborgare”.

Howling Wolf, trogen anhängare till Woo-ka-nay och en överlevare från massakern vid Sand Creek, som kämpat in i det sista, lärde sig snabbt engelska, deltog entusiastiskt i samtliga lektioner och inför utomstående besökare klädde han sig i sin traditionella dräkt, dansade, instruerade dem i bågskytte och sålde signerade fotografier av sig själv, som nedanstående stereoskopbild.

Under de tre år som flertalet indianer vistades i Fort Marion blev de med tiden populära i San Agustine. De kallades allmänt för ”våra Florida Boys”och så gott som samtliga fångar vinnlade sig om att ge intryck av att vara hårt arbetande, disciplinerade och välvilligt inställda unga män som utan protester anammat ”amerikansk kultur”. Samtliga lärde sig engelska och även om de till en början motvilligt hade låtit sig instrueras av kvinnor fann de sig snart i den välvilliga behandling de fick av sina kvinnliga lärare. Här har en grupp hövdingar från olika stammar låtit sig fotograferas tillsammans med Kapten Pratt och Sarah Mather, god vän till Harriet Beecher Stowe, författarinnan till Onkel Toms stuga.

Richard Pratts välartade indianer blev en nationell succé, trots General Sherdians muttrande om att hela företaget inte var annat än Indian twaddle, indianskt nonsens. Sällskap för ”indiansk välfärd” bildades och flera skolor grundades för att utbilda unga indianer till ”samhällsnyttiga medborgare”. Flera välbärgade damer besökte Fort Marion. Exempelvis Alice Key Pendleton, gift med den inflytelserike senatorn George Hunt Pendleton. Alice ömmade speciellt för de före detta cheyennekrigarna O-kuh-ha-tuh, Caryl Zotom (Snakehead) och Ho-na-nist-to (Howling Wolf). Hennes väninna Mary Douglass Burnham, som var diakonissa vid den amerikanska  Episkopalkyrkan  och dessutomarbetade som lärarinna vid Fort Marion, såg till att Zotom och O-kuh-ha-tuh efter sin frigivning vidareutbildades med finansiellt stöd från Pendleton. De blev sedermera vigda till diakoner inom Episkopalkyrkan. O-kuh-ha-tah, blev1985 helgonförklarad av Episkopalkyrkan, medan Zotom tidigt övergav sin kristna tro, återvände till spillrorna av sin stam och återupptog sitt traditionella levnadssätt.

O-kuh-ha-tah tog sig då han blivit kristen namnet David Pendleton Oakerhater, antagligen som tecken på att han lämnat sin ursprungliga tro. Han tidigare namn betydde nämligen Soldansare och bland cheyennerna var han från mycket unga år ansedd som en ovanligt begåvad medicinman och som den yngste krigare som någonsin genomgått och uthärdat en hel soldansprövning. Redan som fjortonåring hade O-kuh-ha-tah blivit medlem av Woo-ka-nays bågsträngsförbund. Han var innan han fängslades en välkänd krigare som deltagit i striderna mot de fientliga Otoe - och Missouri stammarna. Efter att ha överlevt såväl Sand Creek- som Washitamassakrerna hade O-kuh-ha-tah under flera år stridit mot den amerikanska armén, innan han tillsammans med Howling Wolf kapitulerade och infann sig vid Fort Sill. Liksom Howling Wolf var O-kuh-ha-tah till en början stolt över sitt förflutna som en av cheyennernas yngsta och djärvaste krigare och som sådan framställde han sig i nedanstående ledgerteckning.

Även om de flesta av Fort Marions fångar visade sig vara förundransvärt anpassningsbara fanns det undantag. Exempelvis Mochi, Buffelkalven. Hennes blodiga förflutna och vägran att deltaga i undervisningen gjorde att såväl lärarinnorna som det vita vaktmanskapet fruktade och undvek henne. Julia Gibbs, en av lärarinnorna, skrev om Mochi:

Hon ägnade timmar åt att blicka ut över havet och vacklade aldrig i sin vägran slå in på den vite mannens väg.

Mochi hade varit tjugofyra år då en berusad soldat under massakern i Sand Creek trängde in i hennes föräldrars tipi, dödade hennes mor med ett skott i huvudet och våldtog Mochi, som sedan sköt våldsmannen med sin farfars gevär. Hon lyckades fly från blodbadet och gifte sig något år senare med medicinmannen Medicine Water, känd som en av Woo-ka-nays hårdföraste krigare. Under tio år slogs Mochi vid sin makes sida.

Paret stod högt på arméns lista över ”mordiska indianer”, 1874 deltog de i ett anfall på en ”spaningstrupp” ledd av Kaptenen Oliver Francis Short. Kaptenen och fem av hans manskap dödades och skalperades. En månad senare överföll Medicine Waters ”gäng” John German och hans familj, som med sin oxdragna vagn färdades genom Kansas. German, hans son och två döttrar dödades och skalperades. Mochi slog med en tomahawk ihjäl hans hustru Liddia. Fyra av det dödade parets döttrar skonades och överlämnades senare till ett fort där de kunde vittna om vad som hänt.

Både Medicine Water och Mochi vägrade samarbeta med någon i fortet. Enligt deras medfångar var Medicine Water öppet aggressiv mot kapten Pratt, som han ansåg vara en falsk manipulatör som använde hans stamfränder som brickor i ett politiskt spel ämnat att öka hans personliga prestige och karriär. Medicine Waters ”omedgörlighet” gjorde att han vid flera tillfällen placerades i isoleringscell.

Mochis och Medicine Waters bristande samarbetsvilja, liksom det faktum att flera av Fort Marions fångar efter sin frigivning valde att återvända till ett eländigt liv i reservaten, istället för att anamma civilisationens välsignelser, tyder på att Pratts projekt att omforma ”sina” Florida Boys till mönstergilla, amerikanska samhällsmedborgare inte var helt lyckat. Mönsterelever som Zotom och Howling Wolf återvände också efter ett par år som ”välanpassade amerikaner”, till sina fäders tro och liv. En ledgerteckning av Howling Wolf visar hur en grupp indianska elever uppmärksamt lyssnar till en entusiastisk lärarinna, alltmedan en något spöklik, indiansk andegestalt tycks småle åt spektaklet.

Vad som sällan påpekas i samband med så kallade ackulturationsprocesser är att de inte alltid leder till att så kallade ursprungsfolk antar ”moderna” levnadsmönster. Bland fångarna fanns en ”Kiowa”, en viss ”Dick” som var en f.d. förrymd svart slav från Sydstaterna. Julia Gibbs nämner också att en cheyennekrigare som i själva verket

var en irländare som hade rövats bort som barn – vi kallade honom för Irish och han var alltid fylld av gyckel och glädje.

En par andra cheyennekrigare var mestiser från Mexiko. På tal om ”Dick” kan jag nämna en utmärkt bok som ger en helt annan bild av Vilda Västern än den man är van vid, nämligen Willam Katz The Black West, om afroamerikanska cowboys, kavallerister, pälsjägare, nybyggare och ”indianer”.

I mellankrigstidens Europa fanns, precis som nu, ett spänt förhållande mellan internationellt/globalt inriktade grupper och nationalistiska/chauvinistiska ideologier. Den belgiske folkloristen Albert Marinus och den franske religionsantropologen Arnold van Gennep försökte övertyga Nationernas Förbund (NF) om att instifta en organisation som skulle befrämja kulturellt utbyte mellan världens alla länder. Speciellt van Gennep irriterades av vad han ansåg vara en farlig tendens inom europeisk populism. van Gennep vars studier kring rites de passage haft stor inverkan på en mängd beteendevetenskaper, inte minst religionshistoria och socialantropologi, var född i Tyskland med en tysk far och holländsk mor, men främst verksam vid universitet i Schweiz och Frankrike.

Vid den tiden och även nu, något jag upptäckte då jag för några år sedan arbetade vid UNESCO i Paris, var världens ledare väl medvetna om att kultur och makt är intimt förknippade och följaktligen ovilliga att acceptera kulturyttringar som de anser vara farliga för sina politiska agendor. Det dröjde därför länge innan NF var djärvt nog att stödja ett projekt som hyllade all världens olika kulturer och framställde dem som en strävan efter gemenskap, glädje och skaparkraft.

Under villkor att de absolut inte befattade sig med muntlig berättartradition och s.k. popular religion, folkreligion, 1928 gav NF klartecken för Commission des Arts et Traditions Populaires (CIAP) att sammankalla en kongress i Prag med deltagande från ett stort antal av väldens ledande etnografer och socialantropologer. Evenemanget blev ovanligt omfattande och framgångsrikt. Inte enbart forskare välkomnades utan även representanter för olika ursprungsbefolkningar, som behandlades med långt större respekt än vad som tidigare varit fallet vid internationella sammankomster.

Kongresssekretarietet mottog 230 etnografiska undersökningar varav 180 trycktes i en epokgörande bok – Art Populaire som 1931 publicerades i Paris. Skriften lade liksom kongressen tonvikten på konst och ett inslag som i Prag väckt stor uppmärksamhet var när en grupp prärieindianer och etnologer presenterat en samling ledgerteckningar från Fort Marion, gjorda av bland andra Howling Wolf, David Pendleton Oakerhater och Zotom. Howling Wolf och Zotom var döda och den åttiofyraårige Oakhalter kunde inte närvara, men deras konst eldade på en indianromantik som ända sedan Romantiken, med exempelvis François-René de Chateaubriands våldsamt populära Atala från 1801, varit närvarande i Europa.

Pragkongressen sammanföll med höjdpunkten för en rörelse som i Tjeckoslovakien kallades för tramping och som innebar att ungdomar sökte sig ut i den vildmark som fanns kvar i landet och där levde indianliv, främst inspirerade av Karl Mays böcker. Redan 1930 fanns det mer än 50 000 aktiva trampers i Tjeckien och rörelsen har fortlevt, något som jag för ett år sedan kunde konstatera under en specialutställning på det etnografiska muséet i Prag. Där återsåg jag bland annat Zdeněk Burians illustrationer till min barndoms Karl Mayböcker.

Ledgerkonstnärerna hade så gott som samtliga varit tillfångatagna indiankrigare som samtidigt och under en kort tid varit verksamma vid en mängd olika fängelseinstitutioner. I Prag upptäckte kongressbesökarna att ledgerkonstärerna skildrade en självupplevd verklighet och därmed erbjöd en unik insyn i hur USAs ursprungsbefolkning uppfattat sin tillvaro. Plötsligt satte man värde på lösrivna blad och skrivbokshäften som tidigare föraktas som tafatta försök att tjäna pengar på besökare som kommit för att begapa exotiska fångar På så vis blev ledgerkonsten en senkommen konstens seger över förtryckare som sökt påtvinga sina offer sin egen kultur.

Kapten Richard Pratt och de försåtligt empatiska lärarinnorna på Fort Marion hade i all välvilja strävat efter att som Pratt uttryckt det i ett tal han höll på Georg Mason University 1892 ”Döda indianen och frälsa mannen”:

Det är ett stort misstag att inbilla sig att indianen för alltid kommer att förbli en obildbar vilde. Han är född lika oskyldig och okunnig som alla vi andra. Utlämnad till en barbarisk omgivning växer han upp till ett liv präglat av ett oartikulerat språk, vidskepelse och okunnighet Vi som omfattas av ett välordnat samhällsliv får utan större ansträngning oss till skänks ett nyansrikt, civiliserat språk, en stadgad tillvaro och ett syfte med våra liv. Om du lämnar ett vitt spädbarn i händerna på vildar kommer han att växa upp med ett råbarkat språk inom en vidskeplig och primitiv miljö. På samma sätt – om du placerar en liten vilde i civilisationens sköte kommer han att begåvas med ett civiliserat språk och omdömesgilla vanor. […] Om vi upphör med att inpränta i indianen att han är mindre värd än andra män och fullt ut förstår att han i alla avseenden är lika kapabel som vi och genom en sådan insikt ger honom samma möjligheter och privilegier som de vi fått oss till dels … då kommer det att bli möjligt för honom att hävda sin mänsklighet och manlighet.

Den idealistiske Richard Pratt insåg konstens viktiga roll som kulturbärare och förstod att om han ville få allmänheten att ömma för indianernas utveckling till ”amerikanska medborgare” måste han också få den att intressera sig för indiankulturens särart. Under vardagarna förbjöd han sina fångar tala sina respektive språk och tvingade dem under hot om bestraffning att tala engelska, de var även tvungna att bära sina fånguniformer. Under helgerna inbjöds dock besökare och då tilläts fångarna böra traditionella dräkter och vapen som de tillverkat i fängelsets textilateljé och verkstad. I en sådan mundering var de även tillåtna de röra sig relativt fritt i stan och de hade även tillåtelse att däe sälja sitt hantverk och sina teckningar. Pratt hade poängterat för fångarna att de stod dem fritt att i sina skrivböcker framställa drömmar och förhoppningar, men om han hoppats att de skulle teckna och måla förväntningar om en ”civiliserad” tillvaro tog han miste. Vad ledgerkonsten ger prov på är ett nostalgiskt återgivande av indianernas tidigare fria liv; deras riter, visioner, krig och historia.

Joyce Szabo, som skrivit om ledgerkonsten berättar att hennes upptäckt av den var

stor känslomässig upplevelse för mig. Jag insåg att teckningarna inte enbart skildrade jakt eller strid; de handlade om frihet. De var som blues. […] Pratt hade uppmanat dem att skapa bilder som skulle representera deras nya liv och upplevelser i Florida, men faktum var att männen skapade långt fler bilder av sina tidigare liv på prärierna, än de gjorde av sin fängelseexistens.

Hennes observation är i allra högsta grad tillämplig på Howling Wolfs teckningar. I stort sett målade och tecknade han enbart under sin tid som krigsfånge och han sålde samtliga verk, som så gott som samtliga var självbiografiska. Då han framställde sig själv gjorde han det tillsammans med en liten ”hieroglyf” föreställande en ylande varg. 

Han upprepade sig aldrig och flera av Howling Wolfs teckningar har en i det närmaste abstrakt ornamentik.

Marionfångarnas konst sprang inte fram ur intet. Den byggde på en lång tradition inom vilken främst kvinnor målade abstrakta, betydelsebärande mönster på kläder, mockasiner, tipis, sköldar och annat.

Män dekorerade sig själva och sina hästar med ”krigsmålningar”, skildrade sina bedrifter genom fjädrarna som de konstfullt arrangerade i sina magnifika war bonnets, krigsfjäderskrudar. På buffel- och hjorthudar höll de ”räkning på dagarna”; skildrade krigsscener och visioner.

Visserligen berättar de flesta ledgerteckningar om jakt och strider, ofta grymt framställda, men flera återger även nostalgiskt det lugna vardagslivet i cheyennebyarna.

Flera berättar också om romantiska möten och icke rituella danser, som här där Howling Wolf och hans vän Den Befjädrade Björnen försöker ställa sig in hos två flickor som hämtar vatten.

Cheyenner och siouxer framställs ofta som misogyna och blodtörstiga krigare, men i den poesi och konst de åstadkom finns det också gott om kärlekslyrik och skildringar av romantisk trånad. Som i den här sången som i början av förra seklet spelades in av musikantropologen Frances Theresa Densmore:

Jag ser henne i sin kanot,

mina förtjusta ögons jungfru.

Det porlande vattnet

som följer hennes paddel,

är ett tecken till mig.

Å, du min trånads jungfru,

bered mig plats i din kanot.

Räck mig din paddel och

jag skall föra dig varthelst du vill färdas.

Så gott som samtliga tillfångatagna medlemmar ur krigarsamfunden var visionärer som för att vinna tillträde till sällskapen hade genomgått den omvälvande och plågsamma Soldansen, kanske en orsak till att flera forna indiankrigare sedermera sökte sig till kristendomen, främst i sin katolska tappning som ofta lägger tonvikt vid den plågade Kristus som genom sin offerdöd på korset bevisade sin storhet. Hur han genom ett personlig offer övervann livets plågor och förnedring, samtidigt som han gav andra hopp om frälsning. En sann medicinman.

Medan han satt fängslad på Fort Marion försämrades Howling Wolfs syn och man fruktade att han skulle bli blind. Fortets läkare rekommenderade experthjälp som var tillgänglig i Boston, där en välkänd läkare utförde så kallade ”extrakapsulära kataraktextraktioner”. Alice Key Pendleton betalade för Howling Wolfs resa, behandling och uppehälle. Mot förväntan lyckades den på sin tid komplicerade operationen och Howling Wolfs syn förbättrades. Under sin flera månader långa konvalescens i Boston imponerades Howling Wolf av ”den vite mannens levnadssätt”. Han talade redan flytande engelska och spanska, klädde sig i europeiska kläder och då han efter sin återkomst till Fort Marion benådades efter fem månader flyttade han tillbaka med sin far,  Minimic,  Örnhuvudet, med vilken han delat sin fångenskap, tillbaka till ett reservat i Oklahoma, där de hade sina fränder.

Under fem år arbetade Howling Wolf i reservatet som lärare och polis, men då fadern, som aldrig uppgivit sin fädernetro och var en vördad medlem av Bågsträngsförbundet dog 1881, avsade sig Howling Wolf sin kristna tro, tog tillbaka sitt forna namn, Ho-na-nist-to, övertog faderns ledning över Bågsträngsförbundet och började propagera för sin stams återvändande till sina forna traditioner. Han skrev ett brev till Kapten Pratt på Fort Marion:

Du öppnade den vite mannens väg för mig och den var bra. På fortet gav du oss kläder, men efter ett år hade de slitits ner och nu är allt det där i stort sett borta … Förr jagade jag buffeln, jag var inte fattig. När jag var med dig saknade jag ingenting, men här är jag fattig. Nu önskar jag att åter kunna färdas ut över slätterna, där skulle jag vara fri och aldrig komma tillbaka.

Liksom sin far hade Ho-na-nist-to varit en stor beundrare av Woo-ka-nay, som av de vita kallades för en ”dålig indian”. Enligt Ho-na-nist-to hade Woo-ka-nay varit en stor medicinman. ”Han kunde ägna timmar åt att förbereda sin medicin, sitt sinne och sin ande.” En medicinman kallad Is hade gett Woo-ka-nay de första fjärdarna till vad som skulle bli en mycket imponerade fjäderskrud. Is, som sedermera kom att kallas Vita Tjuren hade försäkrat Woo-ka-nay att så länge han bar sin fjäderskrud i strid skulle han inte dödas, men det var på villkoret att han aldrig tog en vit man i hand och före en strid inte rörde järn.

På Fort Marion tecknade och målade Howling Wolf en mängd bilder med sin hjälte Woo-ka-nay. Som i nedanstående teckning där vi ser Howling Wolf längst upp till höger och Woo-ka-nay nere till vänster. Konstverket föreställer hur på en plats omringad av tipis gör Bågsträngsförbundet sig redo för strid. I mitten sitter sju krigare, sex av dem bär sällskapets heliga spjut och mannen i mitten dess kuppstav. Över dem vajar Stars and Stripes som ett tecken på att ceremonin äger rum inför en av krigarförbundets strider mot USAs armé.

Ho-na-nist-to, Howling Wolf, var med då Woo-ka-nay dödades under striden vid Beecher Island. Hövdingen hade då rört vid järn i meningen att han tagit emot ett gevär från en av sina anhängare. Under striden tappade Woo-ka-nay sin fjäderskrud och träffades kort därefter av ett gevärsskott mitt i bröstet. Någon som övertygat Ho-na-nist-to om att, trots allt, de gamla visionärerna hade haft rätt i sina övertygelser och spådomar. Då hans far dött beslöt sig därför Ho-na-nist-to att aldrig överge sina fäders tro.

Då han närmade sig sjuttioårsåldern insåg Ho-na-nist-to att hans familj led av sin kroniska fattigdom och beslutade sig för att utnyttja de vitas intresse för indiansk exotism som han upplevt under sin tid på Fort Marion. Tillsammans med sina söner organiserade Ho-na-nist-to en Wild West Show med dans, musik och hästuppvisningar. Den blev relativt framgångsrik och Ho-na-nist-to kunde skaffa sig både hus och bil. Det var då han körde hem till Oklahoma från en av sina shower i Houston, Texas, som han 1927 dog i en bilolycka.

Catlin, George (1963) Medicinmän och krigare. Stockholm: Lindqvists Förlag. Collinder, Björn (1972) Den poetiska Eddan. Stockholm: Forum. Deloria, Vine (1970) We Talk, You Listen: New Tribes, New Turf. New York: Macmillan. Densmore, Frances Theresa (1917) Poems from Sioux and Chippewa Songs. Washington D.C.: Ej angivet förlag. Erdoes, Richard (1972) Lame Deer, seeker of visions. New York: Simon and Schuster. Friberg, Gösta och Rolf Aggestam (ed.) (1975) Kretsloppet i primitiv & arkaisk diktning, Lyrikvännen, Nr. 1. Grinnell, George Bird (1962) Blackfoot Lodge Tales: Story of a Prairie People. Lincoln: University of Nebraska Press. Grinnell, George Bird (2019) The Fighting Cheyennes. Charleston, SC: Arcadia Publishing. Hultkrantz, Åke (1967) De amerikanska indianernas religioner. Stockholm: Svenska Bokförlaget. Hutton, Paul Andrew (1985) Phil Sheridan & His Army. Lincoln: University of Nebraska Press 1985. Katz, William Loren (1987) The Black West. Seattle, WA: Open Hand Publishing. Kopp, Robert (2004) Baudelaire: Le soleil noir de la modernité. Paris: Gallimard. Lind, Christer (1943) Stigen och Regnbågen. Helsingfors: Söderström. Littlefield, Daniel och James Parins (1998) Ke-ma-ha: The Omaha Stories of Francis La Flesche. Lincoln: Nebraska University Press. Marquis, Thomas B. (1963) Sitting Bull-krigare i elden. Stockholm: Lindqvists Förlag. Moberg, Vilhelm (1998) Romanen om Utvandrarna: Utvandrarna/Invandrarna/Nybyggarna/ Sista brevet hem. Stockholm: Bonniers. Pearce, Ron Harvey (1965) The Savages of America: A Study of the Indians and the Idea of Civilization. Baltimore: John Hopkins University Press. Powers, Thomas (2010) The Killing of Crazy Horse. New York: Alfred A. Knopf. Rogan, Bjarne (2006) ”Folk Art and Politics in Inter-War Europe: An Early Debate on Applied Ethnology”, Folk Life No. 45(1). Stenimetz, Paul B., S.J. (1980) Pipe, Bible and Peyote Among the Oglala Lakota. Stockholm: Almquist & Wiksell International. Szabo, Joyce M. (2011) Imprisoned Art, Complex Patronage: Plains Drawings by Howling Wolf and Zotom at the Autry National Center. Santa Fe, NM: School for Advanced Research. Trump, Donald J. (2020) ”Remarks at South Dakota’s 2020 Mount Rushmore Fireworks Celebration,” https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-south-dakotas-2020 Turner, Frederick W. (ed.) (1977) The Portable North American Indian Reader. Harmondsworth: Penguin Books. Widén, Albin (1965) Svenskarna och siouxupproret. Stockholm: Lindquists Förlag.

I open Facebook and among the usual cats I find plenty of photos depicting all kinds of dishes that friends of min have enjoyed. I why a good meal is worth remembering. Not only the food, but also the atmosphere that supports culinary pleasures; the ambiance, the friends with whom you enjoyed the food, the spirit of the place, and not least the look and composition of the food.

There is an intimate connection between food and aesthetics, from the Greek αισθησις, aisthesis, “perception”, denoting how we experience beauty and pleasure, i.e. everything connected to sensory sensations. Aesthetics is the philosophy of sensuality and art and it is conceivable to consider Epicurus (341-270 BC) as its first and greatest philosopher. He was obviously a friendly and sympathetic man whose Athenian home lay in a lush garden where he on a daily basis received friends and students, both men and women, and entertained them with stimulating conversations accompanied by simple but abundant and good food. Everything enjoyed in moderation, nothing in abundance, but adapted and combined in such a way that it provided joy and well-being, as well as intellectual and aesthetic stimulation. For Epicurus, it was important to spend time with other people and he had a sincere interest in their well-being. Among other things, he considered it a reprehensible habit to eat alone.

According to Epicurus, the main task of philosophy was to make people live a happy and quiet life, liberated from pain and fear. Something made possible by a sincere pursuit of an existence aiming at making us self-sufficient and thus independent of the income and power of others. A good life is to feel free and to be surrounded by good friends, who we feel at ease with since we do not feel an urge to gain material benefits from their friendship. Our reason to associate ourselves with them is is based on our own free will. As we help each other and have fun together, we should do so solely for the sake of our friendship. Admittedly, such a striving is selfish in the sense that we seek a good and happy life for ourselves, but if we strive for such an existence at the expense of others it will bring infallibly lead to misfortune. The well-being of others contributes to our own happiness and security. The degree of pleasure and pain, our own and others', is a sure measure of what is good and bad, respectively.

It is our senses that help us to understand what is ugly or beautiful, evil or good. It is through the senses that the intellect

realizes the limitations of the body, an insight that drives it away from the horror of the future and provides us with a complete and perfect life within which we no longer need any unlimited time. The senses do not avoid pleasure, and even when unforeseen circumstances make pain and death imminent, our consciousness does not lack the ability to rejoice in the good things of life.

When he felt the end of his life was approaching, Epicurus wrote in a letter to his friend Idomeneus that even if his acute prostate problems and dysentery were difficult to endure, he nevertheless that presence of his beloved friends´ concern, care and presence offset his pain. He also assured Idomeneus that while dying he found comfort in “all the conversations we have had.”

Epiciurus was no otherworldly dreamer, but a practical logician. Like Immanuel Kant, more than a thousand years later, Epicurus believed that we should act in such a way that our conduct could become a law for others:

Justice was never an entity in it itself. It is a kind of agreement not to harm or be harmed, made when men associate with each other at any time and in communities of any size whatsoever. […] If somebody lays down a law and it does not prove to be of advantage in human relations, then such a law no longer has the true character of justice. And even if the element of utility should undergo a change after harmonizing for a time with the conception of justice, the law was still just during that period, in the judgment of those who are not confused by meaningless words but who look at the actualities.

Epicurus has groundlessly been accused of advocating greed, selfishness and hedonism. Although he set pleasure as a central goal of human endeavors, it was to him unacceptable that pleasure should be experienced at the expense of others and in excess, i.e.without respecting the limitations of nature. According to Epicurus, pleasure meant not going to exaggeration, taking care of all that is good, happy and beautiful, and sharing all that with others. Thus, a good meal with good friends in an enjoyable atmosphere was something that according to Epicurus was an essential part of the good things in life.

After being confronted with all those Facebook photos of food and dinners, I searched among my own disordered collection of photographs and did of course not find the pictures I was looking for, though there quite a lot depicting meals well worth remembering. I have not “posted” a single one of them on Facebook, but I might share some of them here:

A sumptuous meal shared with Italian friends in the open. They had obtained wine and food through their own hard work with animals and crops, which they had slaughtered and harvested to produce and cook the delicacies we enjoyed together.

Preparations for a big dinner in an Italian village:

A restaurant visit together with friends in Siracusa, or maybe it was in Palermo? My memory fails, though I remember the food and the conversations.

Alone with Rose in Bodrum:

At a rustic restaurant in a small town in former Etruria with one of my daughters:

One of our traditional Christmas family meals:

I'm not a big cook, though I generally find great pleasure in cooking, especially when we have invited friends to our home. As the great food writer Jean Anthelme Brillat-Savarin wrote two hundred years ago:

He who receives his friends and does not give any personal care to the meal he prepares for them is not worthy of having friends.

I did not find any photographs documenting evenings I spent with my old pals, when the conversations flew around freely and unbound, the food was good and plentiful, not to mention the beer and wines. Brillat-Savarin again:

The pleasure of the table is the reflective sensation that arises from the various circumstances of deeds, places, things, and people that accompany the meal.

The events Brillat-Savarin described were far from being the modest dinners I generally attend. It was certainly more luxurious events the French lawyer and politician had in mind:

Whoever has been a guest at a sumptuous banquet, i a hall adorned with mirrors, paintings, statues and flowers, a hall balmy with scents, beautified by the presence of pretty women, and filled with the strains of sweet music – then may we say it requires no great effort of the imagination to be conversation all the sciences have been pressed into the service to enhance and set off the pleasures of taste.

Brillat-Savarin's Physiology of Taste, which he wrote two years before his death in 1826, is a highly cultured gourmet's Song of Songs dedicated to the culinary arts. According to Brillat-Savarin, cooking is one of humanity's outstanding achievements. A culinary master might be compared to the fixed stars of art; a Leonardo da Vinci, a Raphael, a Mozart, or a Beethoven, Shakespeare or Dante.

Animals feed; people eat; only those with wit know how to dine – l´homme d´esprit seul sait manger.

A bon vivant, aesthete and gourmet like Brillat-Savarin would undoubtedly be terrified if he was confronted with the bland and ugly dish that tormented me in school - and military canteens, namely får i kål, sheep in cabbage. Just he memory of it makes me shudder.

However, that does not hinder me from regarding that Michelin-starred meals, which I on a rare occasions were treated with during my time in Paris were significantly exaggerated and not at all as delicious as they promised to be. No, instead of the subdued atmosphere in luxurious restaurants that have been awarded three Michelin stars I prefer the lively atmosphere of Italian outdoor trattorias.

Or in the interestingly decorated, rather small and musty family tavernas with delicious food and friendly service that may still be found in Rome and elsewhere in the culinary-perfect Italy, where food is not only enjoyed in the solemnly subdued environment of expensive, luxury restaurants, or in the hustle, bustle and public mess on popular trattorias, but also around the kitchen tables in the homes of ordinary people.

If Brillat-Savarin's food culture may related to extravagant, Dutch still lives, then the Italian food may be associated with Lubin Baugin's seductively simple nature mortes, where bread and wine are presented as something sacred, probably related to the mystery of The Last Supper.

Baugin was a master at depicting bread and his quiet calmness and reverence for food seem to be repeated in a modern master's somewhat unexpected rendering of bread – Salvador Dalí, who probably knew his austere Spanish predecessor Luis Meléndez's severe and serene bodegones.

Bread is also present in the paintings of a fairly unknown Italian master who dedicated several of his paintings to the same motifs as Lubin Baugin and Luis Meléndez – Antonio Bueno who did his best work during the fascist era of the 1930s and 1940s.

Despite its hyper-realism, Bueno's still lives seems to be related to Giorgio Morandi's somewhat earlier, more modernist interpretations of similar subjects.

A friend of mine from Tanzania has to me described how a constant presence of hunger tormented him during his childhood by. When hunger at its worst make him feel as if  his stomach had been squeezed into a hard knot pressing against his spine, the rest of his interior was like a void of emptiness, which in spite of an apparent vacuum was extremely painful. However, he also told me about how great his joy and satisfaction had been when there was plenty of food around, which  could be shared between family members, friends and acquaintances. I believe that some of this reverence for food and drink shared by poor people is reflected in, for example, the French brothers Le Nain's paintings depicting the meager dinners of peasants living in early seventeenth century France.

A reverence for food also appears to be present in the above-mentioned Luis Meléndez´s depictions of food that to such a high degree differ from the sumptuous food landscapes that adorned the homes of the bourgeoisie in Flanders and Holland.

Meléndez's seemingly simple, though extremely relistic renderings of fruits, meat, wine and eggs seem to reflect an elemental hunger apparent in Spanish picaresque novels, where the longing for food or voracious gluttony and drunkenness often occurs. Mostly, however, it is hunger that is at the centre of these stories about witty and inventive, but impoverished picaros, petty villains, who move from employer to employer in what was then a prosperous and equally destitute Spain. One master was worse than the other and they all coveted greedily with food and wages. As in Lazarillo de Tormes (anonymously published in 1554), where the protagonist habitually complains about his evil employers, as here where he has ended up with a priest:

I was nearing my end from hunger. Actually, if he was very mean to me he was a lot more generous to himself. He spent five blancas on meat for his dinner and evening meal every single day. I must confess that he did share the gravy with me but as for the meat I had no hope! All I got was a piece of bread and I wished to God it´d satisfied half my hunger. In those parts, on Saturdays, they eat sheep´s heads and he used to send me to buy one for about three maravadís. He boiled it and ate the eyes, the tongue, the neck, the brains and the meat on the jawbones and then he gave me all the bones he´d been gnawing on a plate and said: ”Take them eat and be happy. The world´s your oyster. You live better than the pope himself.” ”I hope God give you a life like mine,” I muttered to myself. After I´d been with him for three weeks I was so week couldn´t stand on my own two feet out of sheer hunger. I saw quite clearly that unless God and my common sense helped me, the next step would be to the grave.

Similarly, the protagonist of Francesco de Quevedo's Historia de la vida del Buscón, The Story of a Swindler's Life, from 1626, suffers from acute hunger. Quevedo is one of the great poets of world literature. For example, have a taste of an old man's nocturnal thoughts about life, which my crude translation can hardly make any justice:

Alas … life! Why is no one answering me?

All those years I lived,

time ate them away.

Madness has hidden by-gone hours.

I don´t know

where health and age have fled!

Lack of life makes my past disappear.

There´s no calamity that´s not haunting me.

Yesterday is gone, tomorrow is not here,

though it comes, time goes on.

I´m a ”gone” and a ”now”, and very tired.

My today is yesterday and tomorrow,

dipers and a shroud, that´s all;

forsaken in an empty house.

The poem reflects only a tiny part of Quevedo's multifaceted poetry, filled as it is with black humor, sharp satire, beautiful love poems and intellectual speculations. He was passionate and easily irritated, admired and persecuted, became involved in duels, one with a fatal outcome and even ended up in the Inquisition's net, followed by imprisonment. Much of this is reflected in his novel, where life affirmation, petty crime and not the least hunger take up a lot of space. For example, here when the main character, like the early on orphaned Quevedo, ends up in a boarding school run by a rude principal called The Goat:

what could you say to a your belly to persuade it that it had eaten, because it would not believe you. Your guts were as full of air in that house as they were overstuffed in others. Suppertime came; teatime had already come, but no tea. For supper we had less than for lunch, and not mutton either but a bit of our tutor´s name, Roast Goat. I think it must be like that in Hell. ”It´s very healthy and good for you.” said Dr. Goat, ”to have a light supper. The stomach isn´t overworked.” And he cited a list of blasted doctors. He praised diets and said that they stopped you having bad dreams.

The portrait above is a copy of an original painted by Quevedo's friend, the incomparable Diego Velázquez, master of Bacchi Triumph, among others masterpieces where where his excellent craftsmanship comes forth. Velázquez was like Quevedo familiar with both court life and noisy folk culture andhas divided his painting into two fields, where we on the left side are confronted with the palefaced and relaxed upper-class cronies of Bacchus, to the right contrasted by the down-to-earth and realistically individualized peasants, whose features have become furrowed, red or browned by hard work and drunkenness.

This is something completely different from Carl van Loos´s Halte de Chasse, a company in which Jean Anthelme Brillat-Savarin would feel well treated and satisfied.

Thoughtless excess within a class society where the privileged seemed unaware of the hunger and misery of the working masses. Perhaps not entirely unlike the world we are living in, where a privileged fellow like me is comfortably enclosed by a fairly large consumer society and for the most part completely unaware of my reckless waste of food and the huge range of delicacies I might enjoy, of which an enormous amount is destined for perdition, or rather – to deplete our natural resources and suffocate the earth.

Brillat-Savarin is right when he states that we must show reverence for our food and treat it with love and respect. I think there is something fundamentally wrong with our culture when we so thoughtlessly abuse and throw away food. Even worse is when it becomes entertainment. All the "humor" that goes into destroying food is extremely unpleasant to me, especially considering the hunger that prevails around us.

An artist like Paul McCarthy, who despite his fascination with disgust and humiliation, is highly respected and has taught art at the University of California for half a century. McCarthy uses his own body, grotesque costumes, excesses in food and liquids, during performances that depict sex, violence and abuse, mixed with pop cultural and art historical references. At the center of some of his happenings is sloppy play with food. Maybe a form of protest against the consumer society? What do I know? One thing is for sure and that is that I personally find it difficult to appreciate such spectacles, neither from an aesthetic point of view, nor as an expression of social protest.

It was different with Marco Ferreri's La Grande Abbuffata, Blow-out, which is about how four extremely wealthy friends decide to take their own lives by reveling in food and sex without restraint. I saw the film in the mid-seventies and became quite upset. Some scenes linger in my memory and I do not want to watch the spectacle once more, though I think the film still holds up as a devastating critique of the vulgarity and gluttony that continues to rage among the upper and “privileged” classes.

Lack of reflection and aesthetics was already portrayed by Petronius (27 - 66 CE) in his still readable adventure novel Satyricon and there especially in the story Trimalchio's Feast, in which a filthy rich, uneducated glutton indulges himself in a self-righteous exposure of superabundance, something that serves as nothing else but an unscrupulous disclosure of him as the distasteful lout he really is. Extravagance and tastelessness celebrate triumphs while Petronius demonstrates that such grotesque display of wealth as a kind of moral merit, is highly disgusting to him. The depiction of the culinary excesses is unparalleled in world literature and one infamous dish after another surpasses each other in vulgar madness:

a server carrying a massive pig was put on the table. We started to express our amazement at this speed and swear that not even an ordinary rooster could be cooked so quickly, the more so as this pig seemed larger than it had appeared before. Trimalchio looked closer and closer at it, and then shouted ”What is this? Isn´t this pig gutted? I´m damn certain it isn´t. Call the chef in here, go on, call him!”

Trimalchio scolds and yells at the chef, who comes up with weak excuses until Trimalchio furiously orders him to take off his shirt and then calls in two slaves with whips to scourge the negligent chef in front of the table guests. But, then the host smiles and notes that such a performance is utterly inappropriate during what he intended to be a festive event. He decides to show clemency and commands the chef to, after all, cut up the roast pork… here and now:

The chef recovered his shirt, took up a knife and with a nervous hand cut the pig´s belly left and right. Suddenly, as the slits widened with the pressure, out poured sausages and blood-puddings.

Sometime in the late seventies, I watched with a friend Fellini's film adaptation of Satyricon and I remember how upset she became with me for dragging her to see such a grotesquely tasteless film. Even then I thought that Fellini had excellently succeeded in portraying the cruelty, misery, and much of the grotesque primitiveness that lurked beneath the surface of the Roman Empire. A few months ago I watched the movie once more and it hold its worth as a unique and masterful depiction of Antiquity, seen through the eyes of a visual artist with an entiley unique imagination.

Food gluttony is easily combined with culinary ingenuity and artistry. While living in Paris, a colleague of mine suggested that we visit La Fontaine Gaillon, a chic restaurant owned by the famous actor Gerard Depardieu, in France also known as a prominent gourmand/gourmet. Apparently he not only loves to feast on food, it was rumored that he during a dinner easily could devour four grilled chickens and gulp down several bottles of wine, it was also said that Depardieau was an enthusiast and a great connoisseur of everything concerning haute cuisine. A master chef who with great ease was able to prepare a delicious roast pork for an informal lunch, a respected winery owner with a dozen reputable wines in his name and in Paris, Depardieu was known for being capable of unannounced entering the kitchen regions of luxury restaurants to find out about ingredients and preparations of dishes he had appreciated.

It turned out, however, that La Fontaine Gaillon, as expected, was far too expensive for us and instead my friend invited me and some other colleagues to her home for a nice dinner that ended with an apple cake she claimed was based on one of Depardieu's recipes. When I came to think of that and searched the internet for a recipe for Depardieu's apple cake I came to suspect that my friend's cake was probably reminiscent of the one described by the actor in a New York Times article.

”The other day we made a fondant of apples with three different kinds of apples – Canada, Granny Smith and Calville,” Depardieu said. ”We did a white caramel sauce, put that on the plate. Then in the compote of apples, slightly reduced, I put a bit of butter and an egg yolk, and put that in the oven. It's not at all like a compote because it's lightly gratinée on top. We served it with a crème anglaise and a caramel ice cream, and I said: 'It's far too sweet, too rich. Nothing explodes, there is no subtlety.' So what we did is put an apple sorbet and a drop of rum – old rum that Fidel Castro took from the cave of Battista 50 years ago. He gave me a few bottles. And that” – he paused with a theatrical flourish – ”that is God in velvet underwear.”

Castro, Depardieu and gastronomy? In Oliver Stone's, in my opinion, far too devout documentary Commandante from 2002, which is based on three days of interviews with Fidel Castro, Stone asks the Cuban dictator about his favorite films. Fidel ponders for a moment and then says that he was fond of the film Vatel with Gerard Depardieu in the lead role as the master chef and party organizer Françoise Vatel. The film takes place in 1671 when Louis XIV, The Sun King, visits the castle of Chantilly, whose owner does everything in his power to impress the spectacle-loving king and thus come into his favor. The events will be Françoise Vatel's responsibility – delicious food, spectacles and fireworks. Behind the scenes, Vatel works obsessively to make every detail perfect, though during the course of the film we understand that Vatel is tormented by his low birth, which makes social advancement impossible, and his hopeless love for the king's mistress. This make his life meaningless and he finally takes his own life.

Maybe it was like that, though Vatel´s contemporary, Marie de Rabutin Chantal, Madame de Sévigne, who was present at the party, describes in a letter to her friend Madame de Grignan what happened in a different manner:

The fireworks were a little dimmed by the light of our friend the moon but the evening, the supper, the gaming, went of perfectly. The weather we have had today gave grounds for hoping for a continuation worthy of such a pleasant beginning. But now I learn, on coming here, something I can´t get over and which drives out of my head what I am writing. It is that Vatel, mâitre d´hôtel to M. Fouquet and now to Monsieur le Prince, this man whose ability surpassed all others, whose mental capacity was capable of carrying all the cares of the state – this man, then, whom I knew, seeing at eight o´clock this morning that the fish had not come, was unable to face the humiliation he saw about to overwhelm him, in a word stabbed himself. You can imagine the horrible disorganization such a terrible occurrence brought about in this festivity.

After she had come back to Paris, Madame de Sévigne wrote another letter to her friend where she further developed her portrayal of the tragic event, adding some details:

Night falls. The fireworks are a failure owing to fog, and they cost 16,000 franc. By four in the morning Vatel was rushing round everywhere and finding everything wrapped in slumber. He found a small supplier who only had two loads of fish. “Is that all?” he asked. “Yes, Sir.” He did not know that Vatel had sent round to all the seaports. Vatel waited a short time, the other suppliers did not turn up, he lost his head and thought there would be no more fish. He went and found Gourville and said: “Sir, I shall never survive this disgrace, my honour and my reputation are at stake.” Gourville laughed at him. Vatel went to his room, put his sword up against the door and ran it through his heart. But that was only at the third attempt, for the first two were not mortal. Then he fell dead. Meanwhile the fish was coming in from all quarters.

Roland Joffé's film is a sumptuous costume drama, but with more costumes than drama. At the center are the arrangements, especially the creation of the elaborate dishes and their imaginative presentation to Louis XIV and the précieuse aristocrats he surrounded himself with. Vatel's torment becomes less prominent. Was it perhaps the extravagant luxury, the food and Depardieu's certainly excellent acting that appealed to the Cuban dictator? Castro was very fond of play acting, well-cooked food and was also a good friend of Depardieu.

Gerard Depardieu met Castro in 1992 when he served him a delicious pâté, which according to Depardieu was the beginning of a lifelong friendship with the Cuban dictator and the entrance ticket to his inner circle. According to the French actor:

[Castro] also loves to eat, and is very curious about food. He is a friend and I go hunting with him and with his brother Raúl. They know everything about everything and they are normal people.

Shortly before Depardieu met Castro, the flow of money from the newly abolished Soviet Union had ceased, soon the Cubans queued up to buy the increasingly rare food, while the State kept track of every fish caught, every pig slaughtered, and everything harvested. Control and hunger increased, but that did not stop the country's dictator from abstaining from quail eggs for breakfast and fattened piglets for lunch.

While working at Sida, my good friend Mats Lundahl, who then was professor at the Stockholm School of Economics, and I were sometime in 2002 invited by the Cuban embassy to dine at the Restaurant Gondolen located by Katarinahissen with a magnificent view of Stockholm's inlet, Slussen, The Lock and Gamla Stan, The Old Town.

The reason was that I worked at the Swedish International Development Cooperation´s research department and happened to speak an acceptable Spanish, while Mats was known as a well-versed, Spanish-speaking economist. Sweden's support for Cuba had been withdrawn and the country's representatives in Sweden were keen to at least ensure cultural and scientific cooperation. Among the Cuban guests were high-ranking politicians, if I remember correctly, even a minister. I myself ended up next to a nice lady who was Deputy Minister of Culture. I wondered if she knew Castro. “Sure, I do,” she answered. She and her colleagues met with him almost every week. I wondered if it was true that Castro could speak continuously for several hours.

- Yes, that's right.

- But can it not be tiring to be forced to listen to his long monologues?

She laughed:

- For the most part, he comes up with interesting comments and valuable information. Nevertheless, you're right, a person like me who has heard him speaking often and for a long time cannot avoid losing the thread and the interest. However, over time I have learned not to be bothered by that at all.

- How?

- I daydream and think of all the excellent food we are going to be served afterwards.

Castro was delighted with all well-prepared food. He was addicted to various spaghetti dishes, grilled lamb, candied duck and red snapper. He also liked whiskey, Chivas Regal. However, the Cuban dictator was particularly fond of various forms of dairy products, something that Gabriel Garcia Márquez, among others, noticed. In one of several articles he devoted to his friend, Carcia Márquez wrote that Castro ended up ”sumptuous lunch” with no less than 18 scoops of ice cream.

The dictator was particularly fond of milkshakes served at the Havana Libre Hotel, an appetite that almost caused his death in the late 1960s when one of the waiters had been paid by the CIA to spice up Castro´s milkshake with the bacterial toxin botulinum (a glass of pure botulinum toxin would suffice for to kill the entire population of Sweden). Like a large number of other more or less imaginative CIA-planned assassination attempts that poisoning attempt did fail. Castro happily drank his milkshake and when he had left the restaurant the poison pill was found frozen into the wall of the hotel freezer. When the presumptive killer had tried to throw the pill into the dictator's chocolate milkshake, he had missed the glass.

One personal achievement Castro was particularly proud of was the insemination of a Cuban Zebu cow with the semen from an award-winning Canadian Holstein bull. The result was Ubre Blanca, the White Udder, which in 1982 after producing 110 liters of milk in one day ended up in the Guinness Book of Records. Castro could spend days visiting Ubre Blanca, carefully monitoring her care and being informed about her appetite and daily routines. Ubre Blanca lived for the most part on a diet of fresh fruit, especially oranges and grapefruit, while restful classical music was played uninterruptedly in the air-conditioned stable where she spent most of her time. When she became thirteen years old, Ubre Blanca's milk dried up, she thinned out and was killed when she was no longer “benefiting the Cuban revolution.”

When she had died, Castro had a marble statue of Ubre Blanca erected in her hometown, a stamp was issued in her memory, and the party organ Granma devoted an entire page to her obituary. She was stuffed and is still put on display in a “climate-controlled” glass stand by the entrance to Cuba's National Center for Animal Health.

Castro's appetite for good food and gastronomic excesses may appear to be morally questionable, especially given that he did not abstain from them while the majority of Cuba's citizens suffered from food shortages. However, the Cuban dictator's shortcomings in this regard were overshadowed by his even worse communist counterparts – Stalin and Mao Zedong.

The Ukrainian mass starvation Holdomor, Murder by Starvation, claimed more than 3.5 million victims in 1932 and 1933 and was largely a result of politics implemented by the Soviet regime. It was far from the only example of mass starvation during Stalin's terrorist regime, during World War II and in the GULAG camps, millions more people died of starvation, which could have been prevented, or mitigated, without difficulty. None of this, however, prevented Stalin from arranging grotesque dinner parties up until his death in 1953.

Stalin organized these nightly banquets on his dacha Kuntsevo 10 kilomtres outside of Moscow. He called these binges to “eat a bite” and they generally started around midnight and could last for up to six hours. None of the guests looked forward to such an occasion with any joy, mostly due to the fact that the diners generally were forced to drink themselves into a stupor and in the meantime were exposed to Stalin's insults and sarcastically denigrating jokes. The lengthy bacchanalia took place in a spacious dining room with a long table, which on each side was flanked by fourteen upholstered chairs. Along the walls, armchairs were placed  in front of tall windows with drawn curtains. Chandeliers hung from the ceiling and the lighting was generally dim in the dark room which floors, walls and ceiling were covered with Karelian pine. Before drinking and dining took off, a visitor could feel separated from the rest of the world in what appeared to be a clinically clean hospital.

Present were mostly Stalin's closest companions – Beria, Molotov, Voroshilov, Khrushchev, Zhukov, Malenkov and Shcherbokov, until his death of alcoholism in 1945. The other habitues survived the Vozhd, “Great Leader”, “Generalisimus”, “Man of Steel”, “Brilliant Genius of Humanity”, “Great Architect of Communism”, “Gardener of Human Happiness”, and “Dear Father” – i.e. the murderous tyrant Ioseph Vissarionovič Džugašvili, a.k.a Jospeh Stalin. A motley crew of political veterans and survivors of countless purges who hated and feared each other. The regulars were expanded with several more or less regular guests, as well as frightened first-time visitors. The drinking began with Stalin forcing a couple of drinks into everyone present “to loosen our tongues”. Then they began in earnest to pour in various drinks, constantly watched over by Stalin, who kept careful control over the toasting so no one could escape. “Come on, drink now like everyone else,” he urged on the laggards in an evil tone of voice.

An excess of dishes had been set up on one side of the long table, where the guests lined up to avail themselves, after they had settled down at the table, or in the side chairs, their glasses were refilled by the discreet serving staff.

The older he got, the more Stalin became interested in food. The dinner began with hearty soups and Stalin, as was his custom in his home village, always crumbled bread in his soup. The dictator appreciated great variety in his diet and insisted that everything should be well cooked and carefully tasted. Stalin was especially fond of fish and various forms of “game”, but also poultry such as guinea fowl, duck, chicken and boiled quail. Aragvi was never missing at the table, a dish invented by the Vozhd himself and consisting of eggplant, tomato, potatoes and black pepper served in a strong sauce. Stalin had bad teeth and could only eat the tenderest meat and ripe fruits.

Adjacent to Kuntsevo, Stalin had established a large farm with extensive fields, pastures with cows, sheep, pigs and chickens, and a small lake with implanted fish. The estate was supervised by three highly trained agronomists.

Although Stalin could have agreed with Epicurus and Brillat-Savarin that dinners should be enjoyed in the company of others, his carousals, which took place without female participation and generally degenerated into drunken antics and vomiting, can hardly be considered a witty and brilliant form of socializing between friends. It is doubtful whether even Stalin perceived them as such – he probably, like several other dictators, did not even like any of the bootlickers he surrounded himself with and the question is whether he even liked himself. Apparently, deep down, Stalin was a very lonely and terrified person.

One who did not follow the advice of Epicurus and Brillat-Savarin to enjoy dinners with others was Mao Zedong. He generally ate his gourmet meals alone beside the huge bed in which he spent most of his time, accompanied by a multitude of books and papers, occasionally also with one and the other, usually casual and under-aged, female bed mate.

Mao Zedong's unhealthy, yes disgusting, life style has been extensively described by his personal physician Zhisui Li, who for twenty-two years monitored the dictator's health and towards the end of The Great Helmsman's life had at his disposal a team of 16 doctors and 24 nurses. Despite this, Mao was hardly in any good health and vigor. He was a chain smoker and fond of overly fatty foods. He hated bathing, apart from Noccasional dip in his private swimming pool and could at most moisten his body with a warm terry towel. Mao Zedong never brushed his teeth but only rinsed them with tea in the morning. As a result, at the age of seventy, he had lost all his teeth in his upper jaw and what was left were rotten stumps, with their gums often severely infected. The Great Leader's skin was in a deplorable state and despite his self-imposed and exalted seclusion, he was often attacked by lice and other body parasites, as well as recurring, severe boils. Mao's sleep was irregular and he occasionally stayed awake for twenty-four hours, engaged in reading or sexual excesses.

Throughout his life, Mao was fond of food and spent a lot of time making sure that the best of everything was acquired and he enjoyed it with solitary pleasure. His gluttony got worse over time. During his years as leader of a revolutionary army, Mao's habits, at least according to the devote Edgar Snow, who followed Mao´s guerrilla unit for a couple of months in 1936, were much more frugal than it became in later years. Mao then ate much the same food as his soldiers. However, even then he demanded that all his food had to be be seasoned with lots of chili pepper, which was also baked into the bread he ate. According to Snow, Mao liked to talk about gastronomy and at one point he explained that his preference for chili peppers not only stemmed from the fact that it spiced the dishes of his home province of Hunan, but because the people of that province, like other districts that had created fervent revolutionaries appreciated spicy food and he mentioned Spain, Mexico, Russia and France as examples of countries where chili peppers were appreciated and revolutions were born.

Over time, Mao's appetite became more and more refined and another foreign reporter who visited him in Yunnan in 1945 described how the Leader now appreciated rice cooked especially for him, bamboo shoots, fish and even meat prepared in a´the “European manner”. Mao explained that he “most of all was a Chinese man and we Chinese love good food.” Something he may have been right about. The few Chinese novels I have read rarely lack descriptions of food and appetizing meals.

The great religious founder Confucius (551-479 BCE) did in his conversations paraise harmony and moderation in a manner reminiscent of Epicurus. The Lúnyǔ, Edited Conversations, which after Confucius' death was compiled by his students and acquaintances and did not obtain its final form until around 220 BCE, includes the following description of the philosopher's dietary habits:

Rise that has become putrid and sour, fish that has been spoiled, and meat that has gone bad he does not eat. Food that is discoloured he does not eat, and food with bad odour he does not eat. Under-cooked foods he does not eat, and foods served at improper times he does not eat. Meat that is improperly carved, he does not eat, and if he does not obtain the proper sauce he does not eat it. Though there is plenty of meat, he will not allow it to overcome the vitalizing power of the rice. Only in the case of wine he does not set a limit. But he never drinks to the point of becoming disorderly. Purchased wine or dried meat from the market, he does not eat. He never dispense with ginger when he eats. He does not eat in excess.

My good friend Mats Olin, whose book tips are never dissatisfactory, made me in the early eighties with fascination devour Göran Malmqvist's masterful Swedish translations of Outlaws of the Marsh, written sometime in the 14th century CE by Shi Nai´An, and probably also by one or two other authors.

It is a marvelous tall story in every sense of the word, dealing with the varied exploits of 108 robbers who lived on Mount Liang in the Liangshan marshes of the Sichuan Province in southwest China. Exciting adventure stories about murders, kidnappings, battles, drinking, duels, torture and brave jailbreaks.

The robbers of these stories have generally ended up outside the law's raw marks after coming into conflict with corrupt officials and powerful warlords. Several of them were originally soldiers, bureaucrats, peasants and monks, or bandits from other gangs. The righteousness, friendship and fidelity which prevails within the close-knit group of bandits, contrasts with the violence and murderous caprice of representatives of the law and makes its adventurously anarchist lifestyle into a protest against an inhibiting social life.

The good mood and joy of storytelling in Outlaws of the Marsh make me think of the stories about Robin Hood. The characters are well carved and after initially having been identified in a rather schematic manner, they gradually become sharper in the contours. The protagonists personality is reflected, as in my childhood books about Native Americans, by their names, like Dry Land Crocodile, The Master Hand, Heaven-Shaking Thunder, The Flying Divinity, the Oily Bark Fin, the Heartbreaker, and the huge and unruly former monk, as well as constantly drunk gourmand Lu Zhishen, Sagacious Lu, undeniably a sympathetic person who is just as bad at being good as he is bad at being evil, this motley crew is headed by the righteous Song Jian, Punctual Rain.

Unlike the stories about Robin Hood, philosophical speculations and accurate observations about the conditions of life occasionally appear in Outlaws of the Marsh, as in this little poem about the basic needs of life:

Any food when you're hungry,
When you're cold rags save life;
Any road when you're frightened,
When you're poor any wife.

As with Robin Hood's cheerful companions, Song Jian's men appreciate food and wild binges. Their favorite dishes generally include, just like with Robin Hood´s men, illegally shot deer. During the Song Dynasty (960-1279 CE) when Outlaws of the Marsh take place, it was forbidden for common people to eat both deer and beef.

A recipe for venison from Jian's gang of bandits, also applicable to steak, is to marinate it in a mixture of ginger, leek, peppercorns, cinnamon sticks, anise, dried mandarin peel, bay leaves, salt, white wine, soy and sugar. The meat is then grilled and served with the marinade, which has been allowed to cook for fifteen minutes with a suitable addition of liquid. When the meat has become so soft that you can easily stick a chopstick through it – it is ready to be enjoyed.

Mao, like Hitler and Stalin, was a bookworm of great proportions, and Outlaws of the Marsh had a prominent place among his favorites. I assume, however, that its lush zest for life contrasted with the crooked and absurd mood that seemed to prevail around The Great Helmsman, particularly during his later years. An absurd existence overshadowed by the murderous chaos emerging from Mao's ill-conceived and slavishly applied decisions, including the realization of the madcap Cultural Revolution and not least the aftermath of the catastrophic famine that between 1959 and 1962 led to approximately 15 to 55 million people being killed and which was mainly caused of the so-called Great Leap Forward; forced collectivization, improper agricultural practices, and a host of other catastrophic efforts implemented by the Chinese Communist Party. A policy which misery was fervently denied by Mao and his syncopates while the Great Leader isolated himself in a bubble of escapism and narcissism, in which he, among other things, comforted and strengthened his self-confidence through a ruthless sex life and feasting on luxury food.

Mao rarely went to restaurants, there were not many left after the Chinese Revolution, and preferred to enjoy his food alone. Among other things, he was fond of a special fish that in plastic bags was brought from the 1,000 kilometres far-away Yuhan and during the journey was monitored by a companion who made sure that the water was oxygenated to the desired extent. Mao was also fussy about the rice he ate – the membrane that exists between the shell and the core must, for the sake of taste and health, be preserved, which meant that the peeling and rinsing of the rice was done manually and with the utmost care. In addition, Mao ate only rice from a special cultivation hidden away in the hills of the Jade Spring, where the Chinese emperors had had their fresh spring water fetched and which Mao now used for his exclusive rice fields. All his dairy products and poultry originated from a special farm called Jushan, while the Great Leader's tea was produced on special farms where the leaves were harvested at specific times of the year and day, personally established by Mao. All the stir-fried dishes must be served hot and immediately, which meant that the servants had to run with them from the kitchen to Mao's bedroom, which was located far away because he did not want to be bothered by any cooking odors.

I'm not a great moralist, but I find it hard not to be upset by Mao's fussy diet, especially given that it was linked to a frightening lack of empathy for the victims of famines and massacres caused by Mao´s poorly thought out decrees. It is not without reason that I am reminded of Mao's Swedish and utterly devout weapon bearer, Jan Myrdal, who like his idol is a gourmet of great proportions. Without difficulty, Myrdal defends Mao's and Pol Pot's grotesque genocides while at the same time he justly resents the pitiful Swedish diet, characterized as it is by “capitalist depredation”, paired with bourgeois and puritanical contempt for delicious food. According to Myrdal Sweden is a country where it is considered “ugly to speak loudly and with reverence about food and drink as an art for the people.” In addition, Swedes believe:

that broiler tastes of young rooster! Powdered soup! Ice cream made of coconut fat! Swedish children do not know what real ice cream tastes like. Real ice cream! The one you eat in Italy or Iran. The over-prized meat! In the charcuterie counter rest, wrapped in plastic, old corpses delivered from animal factories. Quick-aged cheese made from old milk and imported rennet.

It is different in China where cuisine is a recognized art form; one of the fine arts and where a “real” master chef is considered to be on the same elevated level as great composers and symphony orchestra conductors.

Han-Chinese will even after a thousand years turn their backs on kalvdans [a classical Scandinavian dessert made from unpasteurized colostrum milk, i.e. the first milk produced by a cow after giving birth], but I appreciate not only blood sausages of various kinds, but also a properly aged and fermented Chinese bean “cheese”. I am also a wine-drinking man. But no more sophisticated than I am not looking forward to enjoy a Brachetto spumante from Nizza Monferrrato in Asti. It is a bubbling peasant wine. To be drunk young. It does not travel. Tastes like a carbonated lingonberry drink within a higher potency. Nevertheless, that taste remains individual.

During the Chinese Cultural Revolution Jan Myrdal could fully satisfy his gourmet leanings, while Mao was insisting that “revisionists” had to be “removed” through violent class struggles led by “China's youth”. The result of this whim was that hundreds of thousands of people succumbed, some estimates go as high as a total death toll of 20 million between 1966 and 1976.

During those turbulent times Myrdal visited China, though he did apparently not experience any mayhem. On the other hand, he received “during the Chinese Cultural Revolutiona large forty-litre jar with a ten-year-old Shaosing wine,” which he had not yet drunk twenty years later, as it according to him had not yet become ripe enough but had to be further “risen at the right temperature.” During the Cultural Revolution's period of violence and mass starvation Jan Myrdal also visited:

the master chef education in the Shantung Province (where one of the four classical schools of Chinese cuisine had been developed during the Ming Dynasty). What was then discussed was not that this high art ought to be abolished but how it could be developed to serve the people and how the masses could become involved in the work of the culinary masters.

While reading Myrdal's tributes to the refined Chinese cuisine and his appreciation of Mao's and Pol Pot's terror regimes, I found a frightening, grotesque, perhaps even disgusting, though yet fascinating novel about gluttony and totalitarian authorities' lack of empathy and cynicism while facing human catastrophes – Mo Yans Jiŭgó, Republic of Wine, from 1992.

Ding Gouer, social investigator of the Higher Procuratorate, has by the authorities been sent to the mining town of the Land of Spirits in the heart of the Republic of Wine to investigate the truthfulness of rumors about an alleged “breeding of infants for consumption.” Simultaneously with the account of Ding Gouer's adventures among the city's wealthy and corrupt politicians, there runs a parallel story about how author Mo Yan over the mail receives nine rather poorly written short stories by a young man with authorial ambitions. This Li Yidou is a doctoral student at the Land of Spirit´s Brewery University and has, after watching the movie Red Sorghum, based on one of Mo Yan's novels, decided to ask the famous author for advice before a possible publication of his short stories.

Strangely enough, Li Yidou's stories deal with the breeding of infants intended to be slaughtered as food for the Land of Spirits corrupt rulers, just as in the novel that Mo Yuan is in the process of writing. Soon Mo Yan begins to wonder if those short stories really are just a kind of perverted fiction – Li Yidou labels his storytelling as “demonic realism”, or maybe they are, after all, depictions of a nasty reality.

In his novel, Mo Yan tells how investigator Ding Gouer, after his arrival in the mining town, is by the city's rulers honoured with an incomparable meal. Abundant drinks make Ding Gouer unsure about what he sees and hears really are taking place around him:

as they drank, an unending succession of steaming, mouth-waterting dishes was trundled into the room by three red serving girls, like three tongues of flame, like three balls rolling here and there, lighting-fast. He vaguely recalled eating a red crab the size of his hand; thick juicy prawns covered in red oil; a green-shelled turtle steeped in celery broth; a stewed chicken, golden yellow in colour, its eyes reduced to tiny slits, like a new variety of camouflaged tank; a red carp, slick with oil, gaping mouth still moving; steemed scallops stacked in the shape of a little pagoda; as well as red-skinned turnips, so fresh they could have been plucked from the garden.

Two serving girls enter carrying a large, round tray in which sat a "golden, incrediby fragrant little boy"

cross-legged in the middle of the gold-edged platter, golden brown and ozing sweet-smelling oil, a giddy smile frozen on his face. Lovely, naive. Around him was spread a garland of green vegetable leaves and bright red radish blossoms ... A pair of limpid eyes gazed back at [Ding Gouer], steam puffed out of the boy´s nostrils, and the lips quivered as if he were about to speak.

Ding Gouer becomes frightened, in drunken stupor he pulls his gun and threatens to shoot down the diners. However, he calms down when his hosts convince that the boy is a culinary masterpiece created from pork, which has been carefully molded into the shape of a real child. Ding Gouer then lets himself be served the extremely tender meat that seems to melt in his mouth.

Author Mo Yan is beginning to get confused by his own story. What is he really writing about? From where do his fantasies emerge? His confusion increases through the short stories he has received from Li Yidou. One of them, The Meat Boy, tells how a poor farmer, Jin Yuanbao, takes his one-year-old son to the Special Acquisition Section at the Culinary Academy. There he waits together with other parents and their babies, somewhat worried by the presence of a “red demon”. Finally, Jin Yuanbao and his son are brought before a review committee, which, after appreciatively reviewing the boy reward him the “highest grade” and pays his father 2,140 yuan for him.

Short story after short story becomes increasingly grotesque with even more accurate accounts of slaughter, and intricate recipes for how to best cut up and prepare babies for exquisite meals. At the end of the novel, the author Mo Yan seems to merge with his main character – State Inspector Ding Gouer and through an inner monologue the lets reader experience how Ding Gouer forgets everything his initial tasks and an lose himself indulgemnet in the gastronomic enjoyment of “possibly” slaughtered infants.

The Republic of Wine is a dizzying and multifaceted novel that seems to constitute a fairly obvious critique of a top-down, completely ruthless and extremely anti-human state apparatus, where the centre of power rapes and exploits a poor and oppressed countryside. At the same time, Mo Yan appears to question the role of the author – is he really by indulging in his unhinged imaginations after all not contributing to a certain acceptance, and thus a kind of defense of an oppressive reality, which in its grotesque absurdity surpasses anything literature might create?

It is inevitable to consider both Stalin's and Mao's gastronomic excesses against the background of the terrible famines their misrule caused in their homelands. Both MoYan's grotesque novel and Vladimir Vojnovich's absurd short story A Circle of Friends, based on Stalin's grotesque dinners, should be read in view of the famine and repression that flourished around these dictators and their gastronomic excesses.

Mo Yan's novel was apparently inspired by Jonathan Swift's A Modest Proposal, which in 1729 was published as a newspaper article. Its full title was A Modest Proposal For Preventing the Children of Poor People From Being a Burthen to Their Parents or Country, and For Making Them Beneficial to the Publick. The Irish priest Jonathan Swift (1667-1745), author of Gulliver's Travels, was furious at the poverty and starvation created by the English Empire, with its trade restrictions, discrimination and ruthless taxation of his homeland.

Swift´s criticism of the English treatment of the Irish was expressed in satirical newspaper articles, pamphlets and petitions to Parliament. His anger and frustration flourished in his Modest Proposal, which allegedly tried to convince poor Irishmen to improve their financial situation by selling their own children delicacies to the wealthy exploiters and leeches, who already had sucked pride and property out their progenitors. Swift bases his “proposal” on careful argumentation for which he used statistics and ideas about community planning, combined with various recipes for how to prepare infants for delicious meals, while rejecting the risk that his “unassuming” proposal would lead to the depopulation of Ireland , on the contrary – a vigorous reduction in the surplus of the starving but fecund population would benefit both Ireland and the United Kingdom.

A Modest Proposal provides an impression of being an entirely “logical” and unbiased presentation of a complicated problem and not everyone noticed Swift's furious argument that anti-human politics and cold politicization are abominable and that any proposal involving massmurder and unilateral exploitation of fellow human beings is utterly disgusting.

The chilly bureaucratic and mundane style of A Modest Proposal is repeated in Mo Yan's novel, in which humans are likewise transformed into cattle destined for slaughter. An excerpt from Swift's proposal gives an idea of the insensitive tone that permeates the entire pamphlet:

I have been assured by a very knowing American of my acquaintance in London, that a young healthy child well nursed, is, at a year old, a most delicious nourishing and wholesome food, whether stewed, roasted, baked, or boiled; and I make no doubt that it will equally serve in a fricasie, or a ragoust. I do therefore humbly offer it to public consideration, that of the hundred and twenty thousand children, already computed, twenty thousand may be reserved for breed, whereof only one fourth part to be males; which is more than we allow to sheep, black cattle, or swine, and my reason is, that these children are seldom the fruits of marriage, a circumstance not much regarded by our savages, therefore, one male will be sufficient to a highly seasoned dish of pieces of meat stewed with vegetables, serving four females. That the remaining hundred thousand may, at a year old, be offered in sale to the persons of quality and fortune, through the kingdom, always advising the mother to let them suck plentifully in the last month, so as to render them plump, and fat for a good table. A child will make two dishes at an entertainment for friends, and when the family dines alone, the fore or hind quarter will make a reasonable dish, and seasoned with a little pepper or salt, will be very good boiled on the fourth day, especially in winter.

Let me now leave dictators' dietary habits, their grotesquely ego-tripped culinary habits and pitiful notions of the rest of the humanity and instead devote myself to the more ethical dimensions of gastronomy as a path to enjoyment and fellowship. However, not forgetting its aesthetic dimensions, in line with Nietzsche's dictum: "Only as an aesthetic phenomenon are existence and the world justified.”

In the early eighties, I taught Swedish and religion at a high scholl in Malmö and had as a colleague Bernth Dagerklint. Like me he was a bookworm and we became friends for life. Although we rarely met after I had left my teaching job, we kept in touch by letter and e-mail. In addition to his educational activities Bernth was a reserve officer and served as military adviser during several UN missions – in the Palestine, former Yugoslavia and Afghanistan. Despite his great knowledge and interesting life experience Bernth was a humble and constantly curious person and when he died suddenly a few years ago it was a great personal loss to me.

While we were still colleagues Bernth became fascinated in Karen Blixen and her pencraft. He delved into anything he could get his hands written by her and/or about her. We often discussed Bernth's theory that Blixen might had been affceted by anorexia and that this apparently affected her authorship. On several occasions he traveled to Denmark and interviewed people who had known Karen Blixen personally and he became finally fully convinced about the fact that she had suffered from severe anorexia, Bernth wrote an interesting licentiate thesis thesis he called Anorexia nevosa in Karen Blixen's life and writing and asked me to accompany him to the seminar at which he presented his thesis at the Department of Literary Studies at Lund University.

It turned into a quite scary event. His rabid opponents consodyted of a group of vociferous young women who ruthlessly attacked the timid and very friendly Bernth: "How can a man come with the preposterous idea of treating such a fantastic, feminist authorship as that of Karen Blixen as being based on a medical condition! This is just another annoying example of how male chauvinists, completely lacking an ability to understand a woman's emotional life, usurp their artistic creativity and interpret their inner feelings as if they were thier own. Preposterous, rude, utterly reprehensible and emotionally cold!" Bernth was shocked, humiliated and almost speechless. However, his supervisor could not fail such a substantiated and well-written essay. All she could do was to lament that it had been written by a man and not a woman.

For several years afterwards, Bernth tried to get his constantly revised dissertation published, perhaps as a way to vindicate himself. After eight years ge was fanlly able to place a significantly reduced version in a respected scientific publication – Nordica: Tidskrift for nordisk teksthistoria og aestetik published by the Danish Odense University. I have since found how Bernth's theory of how Blixen's writing was characterized by her anorexia has been confirmed by several literary scholars, not least feminists who have increasingly come to point out how women's social position may be shaped by their specific physical constitution and unique body consciousness, and how this has been influenced by prejudices rampant within their social habitat – exactly as Bernth had claimed in his so savagely attacked thesis .

I was reminded of Bernth's essay when I a year ago Santo Domingo shared a lunch with my food-loving friend Antonio Lluberes. Padre Ton is a Jesuit priest and shares a villa in the city centre with some other members of his Order. When I asked him how they use to spend their evenings, he told me that they generally remained in their rooms where they read and studied, but that they used to have a common, well-prepared supper and tafter that they generally watched a movie together, or a documentary on Netflix. I already knew that Padre Ton was a great moviefan and when I now asked him about his favorite film he stated that he was particularly fond of the Danish film Babette's Feast, which is based on a short story by Karen Blixen.

Bernth devotes a large part of his analysis of Blixen's authorship to Babette's Feast. The story takes place in a small Norwegian town and at the centre are two sisters. members of a fundamentalist Puritan sect. The girls' father was a priest and founder of the movement. He raised his beautiful daughters to become "strangers to earthly love." Nevertheless, they were courted by two "worldly" men – a young lieutenant named Löwenhielm and a French opera singer by the name of Achille Papin. Their father´s struct upbringing made the two sisters worried by the sensuality and "worldliness" of their suitors and soon the father advised against all contact with them and the suitors disappeared from sight. The father died, though the sisters persevered in their self-disciplining faith, while their congregation dwindled.

Sixteen years after the two suitors had left the small town, the French opera singer Papin sent a cook to the two sisters. Babette was escaping war and revolution in the Paris of 1871. However, she is not just any cook but has been in charge of the kitchen at Café Anglais, the Mecca of culinary art, and for her gastronomy equaled an ability to transform:

a dinner into a kind of love affair – into a love affair of the noble and romantic category in which one no longer distinguishes between bodily and spiritual appetite or satiety. that makes no distinction between bodily and spiritual appetite.

The disciplined but good-natured Babette submitted herself to the two sisters' strict puritanism, though she continued to prepare delicious food, but now it was healthy home cooking and not any passionate culinary excesses that might bring about a difficult-to-master pathos. Fourteen years pass, Babette settles in the sleepy, small town while surpress her memories of the glamour and esprit of La Ville-Lumiere. Howver, one day amazing news arrive from Paris – Babette has won 10,000 francs from the French state lottery. Monsieur Papin has secretely every year bought a ticket in Babette's name. The luckily surpised Babette now suggests to the two sisters that they ought to let her prepare a feast to commemorate the hundred years of the birth of the sect founder and invite the few remaining sect members. The sisters reluctantly agree to Babette's proposal.

When exotic ingredients appear in their kitchen, mediated by a nephew of Babette, the Puritan sisters are dazzled by all the extravagance, even Babette seems to have been transformed:

By this time Babette, like the bottled demon of the fairy tale, had swelled and grown to such dimensions that her mistresses felt small before her. They now saw the French dinner coming upon them, a thing of incalculable nature and range. But they had never in their life broken a promise; they gave themselves into their cook´s hands.

The divine force that works through Babette is not the God of Christianity, the one who rejects sensualism and earthly passions, but rather powers beyond good and evil which unite spiritual and bodily dimensions.

The old ladies even dare to invite one of their old suitors, the former lieutenant Lorens Löwenhielm who they have not seen for ages and now with his wife is living far away in another town. He has become a retired, but still handsome general.

When the grand banquet kicks off, the black-clad sect members show up one by one. They have carefully instructed each other that through behaviour and mimicry they must not reveal if they have been influenced by all the flair and luxury that so far have been denied them. Neverthess, when all the exquisite food and divine drinks become united in their bodies and rise to their heads, everyone, including the urbane general, experiences how this meal has something mysterious and liberating about it. The happiness and satisfaction they feel is specifically symbolized by one of the dishes – Caille en sarcophage, Quail in sarcophagus, where the gold roasted quail stands for spring and resurrection as it rises from its shortbread sarcophagus like a reborn bird Phoenix:

Life and death, flowering and withering, reproduction and decay are parts of life and existence. That a flower blooms and a fruit ripens means at the same time that they will one day wither and rot ... We must have the courage to mature fully and learn to accept our own death.

The diners experience a miracle:

None of the guests later on had any clear remembrance of it. They only knew that the rooms had been filled with a heavenly light, as if a number of small halos had blended into one glorious radiance. Taciturn old people were blessed with the gift of tongues; ears that for years had been almost deaf were opened up. Time itself merged into eternity. Long after midnight the windows of the house shone like gold, and merry songs flowed into the winter air.

As the tumultuous, blessed guests leave the old sisters' house, they are met by a quiet snowfall. The snow becomes a symbol of purity and innocence. The former life-denying Puritans become like children:

as if they had indeed had their sins washed white as wool, and in this regained innocent attire were gamboling like little lambs. It was, to each of them, blissful to have become as a small child; it was also a blessed joke to watch old Brothers and Sisters, who had been taking themselves so seriously, in this kind of celestial second childhood.

It is as if a curse had left the parishioners. Body and soul had becomewhile they ate and drank without guilt, without inhibition they enjoyed the marvellous dishes and fabulous wine. Bernth stated that when Blixen liberated herself through this story, it was as if she had:

formulated the fundamental dilemma of anorexia, expressed in a split between body and soul, and then provided a solution through a sumptuous feast-day that became a guilt-free abolition of this division.

As the master chef Babette was, she had placed a great emphasis on the composition and colour combinations of her dishes. It is a well-known fact that taste and aesthetics have an intimate connection. If some wild plants and animals protect themselves by hiding, or by being endowed with a protective colour or pattern that make them appear as if they are almost identical with their surroundings, others may openly signal the fact that they are poisonous or distasteful and thus scare away predators that might harm and devour them. If they by displaying certain colours reveal their toxicity or bad taste it is called aposematism. In addition to certain colours aposematism may also be expressed through sounds, odors, or anything else that is easily recognizable. Warning colours are for example wasps' black and yellow-striped hind bodies, the dots and different colours of the poisonous thimble flower, or the stripes of a coral snake.

The most common aposematic colours seem to be different combinations of red, yellow, black and white. Such colours contrast most effectively with greenery. They are eye-catching in both shade and strong sunshine and are thus as far from an effective camouflage as possible. Different animal species perceive colours in different ways. Grazing cows can probably through different colour signals assess whether a plant can be eaten or not and if, for example, they happen to ingest water hemlock there is a risk that they will die of poisoning, other plant cows should watch out for and in generally avoid eating are horsetail plants, lupines, buttercups, and melde/goosefoot and it can also be dangerous if they happen to ingest oak leaves, or acorns.

Oviously, colour and aesthetics have a useful function, they affect desire and joy, as well as anxiety and other negative states of mind. Babette's Feast and other tributes to food and fellowship remind us of the importance of enjoyable meals and dreams. How much time of our existence meals and their preparation take up and how the lack of them torments us.

I recently read an article about an Italian nutritionist, Angelo Bianco's, thoughts on food and aesthetics. Bianco described how important food colour and arrangement are for our health and well-being. What I found particularly interesting were his descriptions of how colours may signal certain benefits various foods might have for body and soul. Some examples:

'

White and beige food reminds us of childhood and can have a comforting effect. It is the colour of milk, cheese, eggs and yogurt and signals their content of vitamin D and calcium, important for the health of bones and teeth, for muscles and blood coagulation. White vegetables and fruits such as onions, leeks, garlic, apples and pears contain mineral salts such as potassium carbonate and magnesium, sulphate and the like, which counteract the build-up of cholesterol and thus facilitate blood flow. White fish meat is a source of selenium, iodine, protein, vitamin D and vitamin B12. Howver, the levels vary between different fish species. High levels of vitamin D are found in fish with all fat levels, such as herring. Seafood and mussels are lean and often sources of protein, vitamin B12, iodine, selenium and vitamin E.

Green food makes us associate with freshness, renewal and purification. Here we find artichokes, endives, green salad, spinach, broccoli, asparagus, parsley, cucumber and kiwi. They are green due to their concentration of chlorophyll, which is an antioxidant. They also contain lutein which protects the retina of the eye, counteracts cataracts and improves night vision, it also protects the skin from ultraviolet radiation.

Yellow food makes us associate with sun, desire, sweetness and acidity. It is generally rich in vitamins A, C and B5, important for energy and cell renewal. They contain zinc which, among other things, stimulates and regulates sexual development. Vegetal oils such as olive oil are also yellowish, signaling abundant and beneficial fatty acids such as polyphenols, phytosterols and carotenoid, which are antioxidant and some of these oils are also anti-inflammatory. Carrots and melons contain beta-carotene, a molecule that contributes to the development of vitamin A and protects the skin from ultraviolet radiation.

Red food is reminiscent of activity, dominance, passion, courage and blood. Meat is red and contains iron, which counteracts anemia, and contains lots of protein. However, since it also contains a large amount of cholesterol and saturated fats, it should be enjoyed only three times a week. Red vegetables and fruits such as radishes, rhubarb, tomatoes, cherries and strawberries are also rich in iron, carotenoid and vitamin C. Fish such as char and salmon have red, or pink, flesh, rich in omega-3 fats, DHA and EPA, which may reduce the risk of cardiovascular disease. For their brain and vision to develop normally children need omega-3 fats.

Violet and blue food evoke associations to mysteries and seduction, but also calm, reflection and confidence. Eggplants, figs, blueberries, plums, wine and grapes contain energy-providing sugar, antioxidants, anti-allergics and antiviral substances, as well as a variety of useful minerals.

Brown food is comforting, like coffee and cocoa. Brown vegetables such as beans and among them especially soy, have a variety of vegetal protein. Several spices are brown, such as pepper, cinnamon, nutmeg and cloves, as well as nuts and they all contain substances that contribute to the metabolism and breakdown of fat. Coffee and chocolate are nerve-stimulating and are also good for blood circulation, while cocoa contains a lot of vitamin E. Cocoa also contains the amino acid trypophan, which helps to build serotonin, a neurotransmitter regulating feelings of well-being and sexual desire.

Of course, food and drink play an extremely important role for us all. They are undeniably the basis and prerequisite for our entire existence and survival, thus they are also associated with more subtle peculiarities than just survival, like ethics and aesthetics, something that makes us human – for better or worse. L´homme d´esprit only sait manger.

Alpert, Michael (1969) Two Spanish Picaresque Novels: Lazarillo de Tormes and The Swindler. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Brillat-Savarin, Jean-Anthelme (1994) The Physiology of Taste. London: Penguin Classics. Bortolato, Claudia (2020) ”Una virtú per ogni colore: ispirati a tavola,” F il settimmanale per le donne di oggi, n. 34, 25 agosto. Confucius (2014) The Analects. London Penguin Classics. Dinesen, Isak (Karen Blixen) (2013) Babette´s Feast and Other Stories. London: Penguin Modern Classics. Epicurus (2013) The Art of Happiness. London: Penguin Classics. Jung Chang och Jon Halliday (2006) Mao: The Unknown Story. London: Vintage. Mo Yan (2000) The Republic of Wine. New York: Arcade Publishing. Petronius (1986) The Satyricon and The Apocolocyntosis of the Divine Claudius. London: Penguin Classics. Sculz, Tad (2000) Fidel: A Critical Protrait. New York: Harper Perennial. Sebag Montefiore, Simon (2004) Stalin: The Court of the Red Tsar. New York: Knopf. Sévigne, Madame de (1987) Selected Letters. London: Penguin Classics. Shi Nai´An and Luo Guanzhong ( (2001) Outlaws of the Marsh. Beijing: Foreign Language Press. Snow, Edgar (1994) Red Star over China: The Classic Account of the Birth of Chinese Communism. New York: Grove Press Swift, Jonathan (2009) A Modest Proposal and Other Writings. London: Penguin Classics. Thomas, Dana (2004) ”Chez Depardieu,”The New York Times Magazine, March 28. Voinovich, Vladimir (1979) In Plain Russian: Stories. New York: Farrar, Straus and Giroux. Zhisui Li (1994) The Private Life of Chairman Mao. London: Chatto & Windus.

  Jag öppnar Facebook och som vanligt finns där gott om kattor, men alldeles speciellt – både från okända och vänner – bilder på allsköns maträtter som de avnjutit. Och jag förstår det så väl, en god måltid är värd att minnas. Inte enbart maten, utan även atmosfären som skapar den kulinariska njutningen, vännerna som du avnjöt rätterna tillsammans med, var du befann dig och inte minst matens utseende och komposition.

Det finns ett intimt samband mellan mat och estetik, ett uttryck från grekiskans αισθησις, aisthesis, förnimmelse och betecknar hur vi upplever skönhet och behag – allt sådant som är kopplat till sinnesförnimmelser; behag och obehag. Estetik är sinnlighetens och konstens filosofi och det går att betrakta Epikuros (341-270 f.Kr.) som dess förste och störste filosof. Han var uppenbarligen en vänlig och sympatisk man vars atenska hem låg i en prunkande trädgård i vilken han dagligen tog emot vänner och elever, såväl män som kvinnor, umgicks med och undervisade dem genom stimulerande samtal ackompanjerade av enkel, men riklig och god mat. Allt avnjutet med måtta, ingenting i överflöd, men anpassat och kombinerat på ett sådant sätt att det skänkte glädje och välbefinnande, samt intellektuell och estetisk stimulans. För Epikuros var det viktigt att dagligen få umgås med andra människor och han hyste ett uppriktigt intresse för deras välbefinnande. Bland annat ansåg han att det var en förkastlig ovana att äta ensam och dåligt.

Enligt Epikuros var filosofins främsta uppgift att få människorna att leva lyckliga och stillsama liv, fria från smärta och rädsla. Något som möjliggörs genom en uppriktig strävan efter en tillvaro som syftar till att göra oss självförsörjande och därmed oberoende av andras inkomst och makt. Ett gott liv är att känna sig fri och vara omgiven av goda vänner som vi inte känner något behov av att utnyttja, som vi umgås med av egen fri vilja. Då vi hjälper varandra och roar oss tillsammans bör vi göra det enbart för vår vänskaps skull, befriade från baktankar som skapats av vinningslystnad och girighet. Visserligen är en sådan strävan egoistisk i meningen att vi söker ett gott och lyckligt liv för oss själva, men om vi strävar efter ett sådant på andras bekostnad kommer det att föra olycka med sig. Andras välbefinnande bidrar till vår egen lycka och säkerhet. Graden av njutning och smärta, vår egen och andras, är ett säkert mått på vad som är bra, respektive dåligt.

Det är våra sinnen som hjälper oss att förstå vad som är fult eller vackert, ont eller gott. Det är genom sinnena som intellektet

inser kroppens begränsningar, en insikt som förjagar fasan inför framtiden och skaffar oss ett komplett och perfekt liv inom vilket vi inte längre har behov av obegränsad tid. Sinnena undviker inte njutning och även när oförutsedda omständigheter gör smärta och död överhängande, saknar inte vårt medvetande förmågan att glädjas åt livets goda.

Epikuros var inte främmande för kroppslig smärta. Då han låg på sitt yttersta skrev han i ett brev till sin vän Idomeneus att hans prostatabesvär och dysenteri var svåra stå ut med, men samtidigt bedyrade han att vännernas närvaro och omtanke lindrade dem. I sitt brev konstaterade Epikuros även att ”mina smärtor uppvägs av glädjen över alla de samtal vi haft.” Liksom Immanuel Kant, mer än tusen år senare, ansåg Epikuros att vi bör handla så att vårt tänkande och uppträdande kan bli till lag för andra:

Bland ting som av lagen hålles för rättvisa, har allt sådant som bevisligen är till gagn för så många som möjligt verkligen rättvist, även om det inte är samma för oss alla; men om någon skapar egna lagar som inte gynnar de flesta av oss, då rör det sig inte om rättvisa. Och om det som är till gemensam nytta förändras och enbart för en tid stämde överens med vårt rättvisebegrepp, så var det likväl vid den specciella  tidpunkt då det tillämpades till glädje och nytta för de flesta och tjänade därmed som ett bevis på att verkligheten är viktigare än tomma ord.

Epikuros har helt oförskyllt anklagats för att ha förespråkat girighet, egoism och hedonism. Visserligen uppställde han njutning som ett centralt mål för människans strävanden, men det var för honom oacceptabelt att njutning slulle ske på andras bekostnad och i övermått, utan respekt för naturens begränsningar. Enligt Epikuros innebar njutning att inte gå till överdrift, att försiktigt ta vara på allt som är gott, lyckligt och vackert och att dela med sig av allt sådant till andra. Därmed var också en god måltid tillsammans med goda vänner i en njutningsfull atmosfär något som enligt Epikuros var av godo

Efter att åter ha konfronterats med alla dessa Facebookbilder på mat och middagar sökte jag bland mina oordnade fotografier efter liknande vittnesbörd på matglädje och hittade då givetvis inte de foton jag sökte efter, men likväl en mängd bilder från måltider väl värda att minnas. Jag har inte ”postat” ett enda av dem på Facebook, men delar här med mig några av dem:

En härligt överdådig måltid ute i det fria tillsammans med italienska vänner. Vin och mat hade de skaffat genom strävsamt arbete med djur och grödor, som de sedan slaktat och skördat för att på egen hand framställa och tillaga de läckerheter de bjöd mig på.

Förberedelser för en stor middag i en italiensk by:

Ett restaurangbesök tillsammans med vänner i Palermo:

På tu man hand med Rose i Bodrum:

På en rustik restaurang i en liten stad i det forna Etrurien tillsammans med en av mina döttrar:

En av våra traditionella julmåltider:

Jag är ingen större kock, men finner nöje i att laga mat, speciellt då vi bjudit hem våra vänner. Som den store matskribenten Jean Anthelme Brillat-Savarin skrev för tvåhundra år sedan:

Den som bjuder in sina vänner och inte lägger personlig omsorg om maten har inte gjort sig förtjänt av vänner.

Jag hittade inte några kort som visar de aftnar jag tillbringat med goda barndoms- och studiekamrater, där samtalen svävat fritt, maten varit god och riklig, för att inte tala om öl och viner. Brillat-Savarin igen:

Måltidsnöjet består av känslor som uppstår genom kombinationen av olika omständigheter; tillfället, platsen, serveringen, och de bordsgäster som ackompanjerar mat och dryck.

Tillställningarna som Brillat-Savarin beskriver var fjärran från de mer blygsamma middagsbjudningar jag i allmänhet bevistat. Det var betydligt lyxigare evenemang som den franske juristen och politikern hade i åtanke:

Den som varit gäst vid en överdådig bankett, i en salong prydd med speglar, kristall och porslin, med statyer och blommor, i en sal fylld med milda, utsökta dofter, förskönad genom stämningsskapande musik och närvaron av vackra kvinnor och – han kan lätt konstatera att det inte krävs någon större ansträngning från vår fantasi för att övertygas om att alla ingredienser är tillstädes för att tjäna, förstärka och fullkomna smakens välbehag.

Brillat-Savarins Smakens fysiologi, som han skrev två år för sin död 1826, är en högkultiverad gourmets Höga visa till den kulinariska konsten. Matlagning är enligt Brillat-Savarin en av mänsklighetens absolut enastående bedrifter. En kulinarisk mästare är att likna vid konstens fixstjärnor; en Leonardo da Vinci, en Rafael, en Mozart eller en Beethoven, Shakespeare eller Dante.

Djur utfodras, enbart människor dinerar; det krävs en människas avancerade tankeförmåga för att uppskatta vad ätande innebär – l´homme d´esprit seul sait manger.

En livsnjutare, estet och läckergom som Brillat-Savarin skulle utan tvekan förskräckas av den fadda och fula maträtt som plågade mig i barnbespisningar och markenterier, nämligen får i kål. Enbart minnet får mig att rysa.

Men det hindrar mig dock inte att tycka att de michelinhyllade upplägg som jag vid något sällsynt tillfälle fick mig till livs i Paris var betydligt överdrivna och inte alls så utsökta som det utlovats. Nej, istället för den dämpat sordinerade stämningen i luxuösa lokaler som belönats med tre michelinstjärnor föredrar jag den livliga stämningen på italienska uteserveringar.

Eller i de intressant dekorerade, tämligen små och muggiga familjerestauranger med utsökt mat och vänlig betjäning som man kan finna i Rom och annorstädes i det kulinariskt fulländade Italien, där mat inte enbart avnjuts i den högtidligt dämpade miljön i svindyra lyxrestauranger, eller i sorl och allmän stökighet på folkliga trattorier, utan även kring köksborden i hemmen hos gemene man.

Om Brillat-Savarins matkultur möjligen kan motsvaras av extravaganta, holländska stilleben, så får det italienska mathållet mig att associera till Lubin Baugins förföriskt enkla stilleben, där bröd och vin framställs som något heligt, antagligen besläktat med Nattvardens mysterium.

Baugin var en mästare i att framställa bröd och hans stilla lugn och vördnad inför maten tycks gå igen i en modern mästares framställning av bröd – Salvador Dalí, som säkerligen kände till sin store, spanske föregångare Luis Meléndezs strikta, flärdfria stilleben.

Bröd är även närvarande i en betydligt mer okänd italiensk mästares framställningar av samma motiv som Lubin Baugin och Luis Meléndez – Antonio Buenos bilder av vin och bröd som målades under trettiotalets fascistiska epok.

Buenos stilleben tycks trots sin hyper-realism vara besläktade med Giorgio Morandis något tidigare, mer modernistiska tolkningar av liknande motiv.

En vän från Tanzania beskrev för mig hur plågad han under sin barndom var av svältens ständiga närvaro, magen som då hungern ansatte honom som värst kändes hopknuten och pressad mot ryggknotorna. Men han berättade även om hur stor glädjen och tillfredsställelsen var då det fanns gott om mat och den kunde delas mellan familjens vänner och bekanta. Jag tror att något av denna fattigdomens vördnad för mat och dryck reflekteras i exempelvis de franska bröderna Le Nains måltidsbilder från sextonhundratalets fattiga bondehem.

En vördnad för mat tycks även närvarande i den ovannämnde Luis Meléndez matskildringar som skiljer sig från de överdådiga matlandskap som prydde högborgerliga flam- och holländares hem.

Meléndez till synes enkla, men ytterst detaljrealistiska framställningar av frukter, kött, vin och ägg tycks spegla den elementära hunger jag funnit i spanska pikareskromaner, där längtan efter mat eller glupskt frosseri och dryckenskap ofta förekommer. Mest är det dock hungern som står i centrum i dessa berättelser om förslagna men urfattiga picaros, småskurkar, som rör sig från arbetsgivare till arbetsgivare i det dåtida Spanien. Den ene husbonden var värre än den andre och alla snålade de girigt med mat och lön. Som i Lazarillo de Tormes (anonymt publicerad 1554), där huvudpersonen allt som oftast klagar över sina gnidigt elaka arbetsgivare, som här där han hamnat hos en präst:

Genom hungern närmade jag mig min död. Om han var väldigt elak mot mig så var han desto mer generös mot sig själv. Dagligen spenderade han fem blancas på kött till sin middag och sitt kvällsmål. Jag måste erkänna att han delade buljongen med mig, men då det gällde köttet hyste jag inget hopp om att få något. Allt han gav mig var en bit bröd och jag bad till Gud att det i varje fall skulle stilla hälften av min hunger. I denna del av landet äter de på lördagar fårhuvuden och han skickade mig att köpa ett sådant för ungefär tre maravadís. Han kokade det och åt upp ögonen, tungan, nacken, hjärnan och köttet på käftbenen, sedan gav han mig på en tallrik alla de av honom avgnagda benen och sa: ”Ät och bli lycklig. Världen är ditt ostron. Du lever bättre än påven själv.” ”Jag hoppas att Gud ger dig ett liv som mitt,” mumlade jag för mig själv. Efter att jag varit hos honom i tre veckor hade jag av hungern blivit så att svag att jag knappt kunde stå på benen. Jag insåg att om inte Gud, eller mitt sunda förnuft, kom mig till undsättning så skulle mitt nästa steg föra mig ner i graven.

På liknande sätt lider huvudpersonen i Francesco de Quevedos Historia de la vida del Buscón, Historien om svindlarens liv, från 1626. Quevedo är en av världslitteraturens stora diktare. Smaka exempelvis på en gammal mans nattliga tankar om livet, som min grovöversättning knappast kan ge någon rättvisa åt:

Ack ja … livet! Varför svarar mig ingen?

Alla år jag levt,

tiden har nu slukat dem.

Förflutna timmar döljer min galenskap.

Inte vet jag vart

hälsa och ålder har flytt!

Bristen på liv får allt som funnits att försvinna,

i min vardag saknas inget elände.

Gårdagen har flytt, morgonen dröjer

men den nalkas skoningslöst;

Jag är ett förflutet och ett nu, och mycket trött.

Nuet, går- och morgondagen flyter samman,

blöjor och liksvepning, allt jag gjort,

vilar nu i ett övergivet hus.

Dikten speglar knappast Quevedos mångfacetterade diktning, fylld som den är av svart humor, skarp satir, vackra kärleksdikter och intellektuella spekulationer. Han var passionerad och lättretad, beundrad och förföljd, blev invecklad i dueller, en med dödlig utgång och hamnade även i inkvisitionens garn och i fängelse. Mycket av detta speglas i hans roman, där livsbejakelse, småkriminalitet och inte minst hunger tar stor plats. Exempelvis här då huvudpersonen, liksom den tidigt föräldralöse Quevedo gjorde, hamnar i en internatskola styrd av av en gnidig föreståndare kallad Geten:

vad kunde du säga till din mage för att övertyga den om att den hade ätit? Den skulle ändå inte tro dig. I det där huset var dina inälvor lika fyllda med luft som de var fullproppade i andra. Lunchtiden kom och gick; det var tid för te, men inget te dök upp. Till kvällsvard fick vi än mindre än till lunch, och inte heller något fårkött, enbart lite av vår lärares namn, Grillad Get. Jag tror det måste vara så i Helvetet. ”Det är väldigt hälsosamt och bra för dig” sa Dr. Get, ”att inta ett lätt kvällsmål. Då blir magen inte överansträngd.” Och han räknade upp en lång lista med förbaskade läkare. Han hyllade nyttan av en sträng diet och påstod att en sådan hindrade mig från att plågas av dåliga drömmar.

Porträttet av Quevedo är en kopia av ett original målat av hans vän, den oförliknelige Diego Velázquez, mästare till bland annat Bacchi Triumf där denne mästare, som liksom Quevedo var välbekant med såväl hovliv som bullrande folkkultur, har delat upp sin tavla i två fält, där vi till vänster ser hur Bacchus och hans överklasskumpaners lösa, avslappnade och bleka hull kontrasteras mot högerhalvans jordnära och realistiskt individualiserade bönder, vars drag blivit fårade, röda eller brynta av hårt arbete och dryckenskap.

Det är något helt annat än Carl van Loos´s Halte de Chasse, ett sällskap i vilket Jean Anthelme Brillat-Savarin skulle känna sig väl trakterad och tillfredsställd.

Ett tanklöst överdåd inom ett klassamhälle där de privilegierade tycktes vara ovetande om de arbetande massornas hunger och elände. Kanske inte helt olikt vår värld där vi är bekvämt inneslutna av ett storkonsumerande samhälle och för det mesta fullkomligt omedvetna om vårt besinningslösa slöseri med mat och det enorma utbudet av läckerheter, av vilka en oerhörd mängd skattas åt förgängelsen, eller snarare utarmar och kväver vår jord.

Brillat-Savarin har rätt i att vi måste visa vördnad för vår mat och behandla den med kärlek och respekt. Jag tror att det är något fundamentalt fel på vår kultur när vi så tanklöst missbrukar och slänger mat. Än värre är då sådant blir till underhållning. All ”humor” som går ut på att förstöra mat är mig ytterst obehaglig, speciellt med tanke på all den svält som råder omkring oss.

En konstnär som Paul McCarthy är trots sin fascination för äckel och förnedring högt respekterad och har under ett halvt sekel undervisat i konst vid University of California. Han använder sig av sin egen kropp, groteska kostymer, excesser i mat och vätskor, under föreställningar som framställer sex, våld och övergrepp, blandat med popkulturella och konsthistoriska referenser. I centrum av hans happenings finns allt som oftast slaskande med mat. Kanske en form av protest mot konsumtionssamhället? Vad vet jag? En sak är säker och det att är personligen har jag svårt att uppskatta sådana spektakel, varken ur en estetisk synvinkel, eller som uttryck för social protest.

Annat var det med Marco Ferreris La Grande Abbuffata, Brakfesten, som handlar om hur fyra stormrika vänner beslutar sig för att ta livet av sig genom att hämningslöst frossa i mat och sex. Jag såg filmen vid mitten av sjuttiotalet och blev illa beörd. Vissa scener dröjer sig kvar i minnet och jag vill inte se om spektaklet, men tror att filmen fortfarande håller som en förödande kritik av den vulgäritet och det frosseri som grasserar bland de ”besuttna” klasserna.

Brist på besinning och estetik skildrades redan av Petronius (27 – 66 e.Kr.) i hans fortfarande läsvärda äventyrsroman Satyricon och speciellt i berättelsen om Trimalchios gästabud. En stenrik, obildad knös vältrar sig där i ett självgott exponerande av all sin rikedom, något som enbart avslöjar honom som den osmakliga figur han verkligen är. Extravagans och smaklöshet firar triumfer alltmedan Petronius demonstrerar att sådant groteskt skyltande av rikedom som en slags moralisk förtjänst, är honom högst motbjudande. Skildringen av de kulinariska excesserna saknar motstycke i världslitteraturen och den ena befängda rätten efter den andra överträffar varandra i vulgärt vansinne:

en serveringsbricka med ett väldigt svin på sattes fram på bordet. Vi började uttrycka vår häpnad över denna raskhet och svor på att inte ens en vanlig tupp skulle ha kunnat bli färdigkokt så snabbt, desto mer som grisen verkade vara vida större än den vi nyss hade sett. Trimalchio tittade emellertid på den närmare och ropade sen: ”Vad är detta? Är grisen inte urtagen? Nej så minsann det är den inte! Kalla in kocken, nå skynda på, kalla in honom!”

Trimalchio skäller ut och vrålar på kocken, som kommer med svaga ursäkter tills Trimalchio rasande beordrar honom att ta av sig skjortan och kallar sedan in två slavar försedda med piskor för att inför bordsgästerna gissla den försumlige köksmästaren. Men, så småler värden och konstaterar att ett sådant uppträde är opassande under vad som var tänkt som en festligt tillställning. Han låter nåd gå före rätt och kommenderar kocken att trots allt skära upp den helstekta grisen … här och nu:

Kocken tog på sig skjortan igen, fick upp en kniv och skar med darrande hand upp magen på svinet på ömse sidor. Hålen vidgades och gav vika för trycket, och plötsligt dråsade det ut mängder av korvar och blodpölsar.

Någon gång i slutet av sjuttiotalet såg jag tillsammans med en väninna Fellinis filmatisering av Satyricon och jag minns hur upprörd hon blev av spektaklet och inte minst hur hon förargades på på mig för att jag dragit med henne för att att se en sådan groteskt smaklös film. Jag tyckte dock redan då att Fellini ypperligt hade lyckats skildra grymheten, misären och mycket av den groteska primitivitet som lurade under ytan på det romerska imperiet. Jag såg för några månader sedan om filmen och den höll fortfarande måttet som en unik och mästerlig skildring av Antiken, sedd genom en bildkonstnärs ögon och unika fantasi.

Matfrosseri kombineras lätt med kulinarisk uppfinningsrikedom och artisteri. Medan jag bodde i Paris föreslog en kollega att vi skulle besöka La Fontaine Gaillon en chic restaurang som ägdes av den kände skådespelaren Gerard Depardieu, i Frankrike även känd som en framstående gourmand/gourmet. Han älskar tydligen inte enbart att frossa i mat, det ryktades att han med lätthet under en middag kunde sätta i sig fyra grillade kycklingar, det sades även att han var en stor entusiast inför och kännare av allt som rörde matlagning. En mästerkock som med lätthet kunde tillreda en utsökt helstek gris för en informell lunch, en respekterad vingårdsägare med ett dussintal välrenommerade viner i sitt namn och i Paris känd för att obehindrad kunna träda in i lyxrestaurangernas köksregioner och informera sig om ingredienser och tillagning av sådana rätter som han uppskattat.

Det visade sig dock att La Fontaine Gaillon som väntat var alltför dyr för oss och istället bjöd väninnan hem mig och några andra arbetskollegor till en fin middag som avslutades med en äppelkaka som hon påstod var baserad på Depardieus recept. När jag nu kom att tänka på det där och på nätet sökte efter receptet på Depardieus äppelkaka misstänker jag att min väninnas kaka antagligen påminde om den som skådespelaren beskriver i en New York Times artikel.

”Häromdagen tillagade vi en fondant [en slags stor muffins baserad på ägg] av tre olika sorters äpplen” – berättar Depardieu. ”Vi gjorde en vit karamellsås och lade den på uppläggningsfatet. Sedan tillagade jag en kompott av äpplena, tillsatte smör och äggula, körde in det hela i ugnen och såg till att ytan blev lätt gratinerad. Vi serverade den med en crème anglaise och karamellglass, men efter att ha smakat på den konstaterade jag: ”Den är alldeles för söt, för mäktig. Ingenting som blossar upp, den saknar subtilitet.” Så vad vi gjorde var att att addera en äppelsorbet och en droppe rom – mogen, utsökt rom som Fidel Castro för 50 år sedan lagt beslag på i Battistas vinkällare. Han gav mig några flaskor. Och det ” han pausade med teatralisk finess – ”Det är Gud i sammetsunderkläder!”

Castro, Depardieu och gastronomi? I Oliver Stones i mitt tycke alltför devota dokumentär Commandante från 2002, som bygger på tre dagars intervjuer med Fidel Castro, frågar Stone den kubanske diktatorn om hans favoritfilmer. Fidel funderar en kort stund och säger sedan att han var förtjust i filmen Vatel med Gerard Depardieu i huvudrollen som mästerkocken och festarrangören Françoise Vatel.

Filmen utspelar sig 1671 när Ludvig XIV, ”Solkungen”, besöker slottet Chantilly vars ägare gör allt i sin makt för att imponera på den skådespelsförtjuste kungen för att därmed komma i hans gunst. Arrangemangen blir Françoise Vatels ansvar – utsökt mat, skådespel och fyrverkerier. Bakom kulisserna arbetar han som besatt för att varje detalj skall vara perfekt, men under filmens gång förstår vi att plågan av Vatels låga börd, som omöjliggör socialt avancemang, samt hans utsiktslösa kärlek till kungens älskarinna, gör hans liv meningslöst och han tar slutligen livet av sig.

Kanske var det så, men den samtida Marie de Rabutin Chantal, ”Madame de Sévigne”, som var närvarande vid festlighterna, beskriver i ett brev till sin väninna Madame de Grignan det skedda på ett annorlunda vis:

[Konungen] jagade hjort vid månsken; lyktorna var underbara. Fyrverkerierna blev något nedtonade genom ljuset från vår vän månen, men kvällen, kvällsmaten och jakten förlöpte perfekt. Dagens väder utlovade en förhoppning om en fortsättning väl värd en så trevlig start. Men jag har, efter att ha satt mig här vid skrivbordet, fått veta något som jag inte kan komma över och som ur mitt huvud förjagar vad jag tänkt skriva. Det är nämligen så att Vatel, den store Vatel, maître d´hotêl till M. Foucquet och nu till Monsieur le Prince, en man vars förmåga överträffade alla andra, vars mentala kapacitet skulle kunna klara alla Statens bekymmer – denne man, som jag kände, då han klockan åtta i morse fann att fisken ännu inte anlänt, visade sig oförmögen att möta den förödmjukelse han ansåg skulle överväldiga honom och, med ett ord, han knivhögg sig själv. Du kan föreställa dig den hemska uppståndelse som en sådan fruktansvärd händelse åstadkom mitt under dessa festligheter. Fisken anlände senare, men då var han redan döende.

I ett senare brev ger Madame de Sévigne fler detaljer kring Vatels dramatiska död:

Natten faller. Fyrverkerierna är ett misslyckande på grund av dimma och de kostarde 16 000 franc. Vid fyratiden på morgonen rusar Vatel kring överallt och finner allt insvept i djup sömn. Han möter en av de obetydligare leverantörer som enbart har med sig två vagnslaster fisk. "Är det allt?" undrar Vatel. "Ja, Sir." Han visste inte att Vatel hade skickat runt betällningar till samtliga hamnar. Vatel väntade en kort stund, de andra leverantörerna dök inte upp, han tappade huvudet och trodde att det inte skulle komma mer fisk. Han gick och letade rätt på Gourville och sa: ”Min Herre, jag kommer aldrig att överleva denna skam, min ära och mitt rykte står på spel.” Gourville skrattade åt honom. Vatel gick till sitt rum, klämde fast sitt svärd mot dörren och genomborrade sitt hjärta. Men det var först vid det tredje försöket, de två första var inte dödliga. Sedan föll han död ner. Under tiden kom fisken in från alla håll.

Roland Joffés film är ett överdådigt kostymdrama, men med mer kostymer än drama. I centrum står arrangemangen, speciellt skapandet av de genomarbetade maträtterna och deras fantasifulla presentation inför Ludvig XIV och de preciösa aristokrater han omgav sig med. Vatels plåga blir mindre framträdande. Var det kanske den extravaganta lyxen, maten och Depardieus förvisso utmärkta skådespeleri som tilltalade den kubanske diktatorn? Castro var nämligen mycket förtjust i skådespel, vällagad mat och var dessutom god vän med Depardieu.

Gerard Depardieu träffade Castro 1992 och tillagade då en utsökt paté, som enligt Depardieu blev inledningen till en livslång vänskap med den kubanske diktatorn och inträdesbiljetten till hans inre cirkel. Enligt den franske skådespelaren:

[Castro] älskar att äta och är mycket nyfiken på mat. Han är en vän och jag brukar gå på jakt tillsammans med honom och hans bror Raúl. De vet allt om allting och är normala människor.

Strax innan Depardieu träffade Castro hade penningflödet från det nyss avskaffade Sovjetunionen upphört, snart köade kubanerna för att få inhandla de allt sällsyntare matvarorna och Staten höll räkning på varje fisk som fångades, varje gris som slaktades och allt som skördades. Kontroll och hunger ökade, men det hindrade inte att landets diktator förvägrade sig vaktelägg till frukost och gödsvin till lunch.

Medan jag arbetade på Sida blev jag och min gode vän Mats Lundahl, som då var professor på Handelshögskolan, någon gång under 2002 av kubanska ambassaden bjudna på middag på Restaurang Gondolen belägen vid Katarinahissen och med en magnifik utsikt över Stockholms inlopp, Slussen och Gamla Stan. Anledningen var att jag arbetade på Sidas forskningsavdelning och talade spanska och Mats var känd som en väl insatt, spansktalande nationalekonom. Sveriges stöd till Kuba hade dragits in och landets representanter i Sverige var angelägna om att i varje fall försäkra sig om ett kulturellt och vetenskapligt samarbete. Bland de kubanska gästerna fanns högt uppsatta politiker, om jag inte minns fel till och med en minister. Själv hamnade jag bredvid en trevlig dam som var vice kulturminister. Jag undrade om hon kände Castro. Jovisst, gjorde hon det. Hon och hennes kollegor sammanträdde med honom så gott som varje vecka. Jag undrade om det var sant att Castro kunde tala oavbrutet i flera timmar.

– Jodå, det stämmer.

– Men kan det inte vara tröttsamt att tvingas lyssna till hans långa monologer?

Hon skrattade:

– För det mesta kommer han med en och annan intressant kommentar eller upplysning. Men, du har rätt, har man som jag hört honom tala ofta och länge händer det att jag tappar tråden och intresset. Men, jag har med tiden lärt mig att inte besväras av det hela.

– Hur då?

– Jag dagdrömmer och tänker på all den goda maten som serveras efteråt.

Castro var förtjust i all vällagad mat. Han var begiven på olika pastarätter, grillat lammkött, kanderad anka och röd snapper. Han gillade även whiskey, Chivas Regal. Men, den kubanske diktatorn var alldeles speciellt förtjust i olika former av mjölkprodukter, något som bland andra Gabriel Garcia Márquez uppmärksammade. I en av flera artiklar han ägnat sin vän skrev Carcia Márquez att Castro avslutade ”en rikligt tilltagen lunch” med inte mindre än 18 skopor glass.

Diktatorn var speciellt förtjust i de milkshakes som serverades på Havana Libre Hotel, en aptit som vid slutet av 1960-talet nästan orsakade hans död då en av serveringspersonalen betalats av CIA för att spetsa milkshaken med bakteriegiftet botulinumtoxin (ett snapsglas rent botulinumtoxin skulle räcka till för att ta död på hela Sveriges befolkning). Liksom en stor mängd andra mer eller mindre fantasifulla CIAplanerade mordförsök misslyckades även det förgiftningsförsöket. Castro drack med välbehag sin milkshake och då han lämnat restaurangen fann man giftpillret fastfruset vid hotellfrysens vägg. Då den presumtive mördaren hade försökt slänga pillret i diktatorns choclate milkshake hade han missat glaset.

En personlig bedrift Castro var speciellt stolt över var insemineringen av en kubansk Cebuko med sperma från en prisbelönad kanadensisk Holsteintjur. Resultatet blev Ubre Blanca, Vita juvret, en ko som 1982 hamnade i Guiness Book of Records efter att på en dag ha producerat 110 liter mjölk. Castro kunde ägna dagar åt att besöka Ubre Blanca, noggrant övervaka hennes skötsel och informera sig om hennes aptit och dagliga rutiner. Ubre Blanca levde till största delen på en diet med färsk frukt, speciellt apelsiner och grapefrukt, alltmedan vilsam klassisk musik oavbrutet spelades i det speciella luftkonditionerade stall där hon tillbringade det mesta av sin tid. Då hon var tretton år sinade Ubre Blancas mjölk, hon tynade bort och avlivades då hon inte längre var ”till nytta för den kubanska revolutionen”.

Då hon dött lät Castro resa en marmorstaty av Ubre Blanca i hennes hemstad, ett frimärke gavs ut till hennes minne och partiorganet Granma ägnade en helsida åt hennes dödsruna. Hon stoppades upp och finns fortfarande utställd i en ”klimatkontrollerad” glasmonter i entrén till Kubas Nationella center för djurhälsa.

Castros aptit för god mat och gastronomiska excesser kan tyckas vara moraliskt tvivelaktiga, speciellt med tanke på att han inte avstod från dem medan flertalet av Kubas medborgare led av matbrist. Den kubanske diktatorns tillkortakommanden i det avseendet överskuggades dock flerfaldigt av hans än värre kommunistiska likar – Stalin och Mao Zedong.

Den ukrainska massvälten Holdomor, Mord genom svält, skördade 1932 och 1933 mer än 3,5 miljoner offer och var till största delen ett verk av den sovjetiska regimen. Och det var långt ifrån det enda exemplet på massvält under Stalins terrorregim, under Andra världskriget och i GULAGlägren dog ytterligare miljontals människor av svält, som utan svårighet hade kunnat förhindrats, eller mildrats. Inget av detta hindrade dock Stalin från att fram till sin död 1953 smörja kråset och arrangera groteska middagsbjudningar.

Med förkärlek organiserade Stalin sina nattliga bjudningar på sin datja Kuntsevo en mil utanför Moskva. Han kallade dem för att ”äta en bit” och de tog i allmänhet sin början kring midnatt och kunde vara i upp till sex timmar. Ingen av de inbjudna såg fram emot dem med någon större glädje, mest beroende på att middagsgästerna i allmänhet tvingades supa sig redlösa och under tiden utsattes för Stalins förolämpningar och sarkastiskt förnedrande skämtande. De utdragna bjudningarna försiggick i en rymlig matsal med ett långbord som på var sida flankerades av fjorton stoppade stolar. Utmed väggarna stod fåtöljer framför höga fönster med fördragna gardiner. I taket hängde takkronor och belysningen var i allmänhet dämpad i det mörka rummet vars golv, väggar och tak var klädda med karelsk furu. Innan supande och matfrossande tog fart kunde en besökare känna sig avskild från resten av världen i något som tycktes vara ett kliniskt rent sjukhus.

Närvarande var för det mesta Stalins närmaste kumpaner – Berija, Molotov, Vorosjilov, Chrusjtjov, Zjukov, Malenkov och Sjtjerbokov. Ett sällskap bestående av politiska veteraner och överlevare från ett otal utrensningar som avskydde och fruktade varandra. Stamgästerna utökades med flera mer eller mindre vanligt förekommande gäster och förskräckta förstagångsbesökare. Drickandet började med att Stalin tvingade i alla närvarande ett par supar ”för att lossa våra tungor”. Sedan började man hälla i sig olika drycker, ständigt påpassade av Stalin som höll noggrann kontroll över skålandet så att ingen kunde smita undan. ”Seså drick nu som alla andra” uppmanade han, med ett ondskefullt tonfall, eftersläntrarna.

Ett överdåd av rätter hade dukats upp vi långbordets ena sida, där gästerna lade upp åt sig själva, och efter det att de slagit sig ned vid bordet, eller i sidofåtöljerna, fylldes deras glas på av den diskreta serveringspersonalen.

Ju äldre han blev desto mer intresserade sig Stalin för maten. Middagen inleddes med mustiga soppor och Stalin smulade, som sedvänjan varit i hans hemby, alltid bröd i soppan. Diktatorn uppskattade stor variation i kosthållet och insisterade på att allt skulle vara väl tillagat och noggrant avsmakat. Stalin var speciellt förtjust i fisk och olika former av ”vilt”, men också fjärderfä som pärlhöna, anka, kyckling och kokt vaktel. Vid bordet saknades aldrig aragvi, en rätt som Stalin själv komponerat bestående av aubergine, tomat, potatis och svartpeppar i stark sås. Stalin hade dåliga tänder och kunde enbart få i sig det allra möraste kött och mognaste frukter.

I anslutning till Kuntsevo had Stalin låtit anlägga ett stort lantbruk, med vidsträckta åkrar, fält med kor, får, grisar och höns och en liten sjö med inplanterad fisk. Anläggningen övervakades av tre högutbildade agronomer.