I recently heard it again ‒ a friend of mine shared his opinion that gender roles are predetermined by the different physique of women and men. While thinking about it I revisited a paper about “Culture, Gender and Development” I was asked to write some years ago while I was working at UNESCO in Paris.  Apparently no one read it, in any case no one commented upon the opinions I aired and thus I assumed my essay had become too tedious, or irrelevant, to merit any attention. Nevertheless, while I wrote it I learned some interesting stuff and maybe this shortened and revised version of a section from my paper might interest you:

Does not everyone want to be respected as an individual, to be considered as a unique human being different from all other creatures? I don´t know for sure, there are always exceptions. However, many of us do willingly surrender to illusions that imply we are essentially identical with people we do not even know. We strengthen our self-respect by taking refuge under the aegis of all-encompassing clichés, like zodiac signs, nationalities and murky gender identities. “I am a Swede imbued with traditional values, typical of someone born under the sign of the lion and graced by a fair amount of manly virtues”.

Gender identities, what is that? We are familiar with the somewhat timeworn truism of Simone Beauvoir: “One is not born, but rather becomes, a woman”. An opinion she based on her conviction that women have ended up belonging to a subjugated socio-cultural group. In comparison to men they have been turned into a least favored minority. Women have been forced into a position where most of them perceive their existence in relation to men, adapting themselves to a submissive role accorded to them by dominant males. Gender is thus the result of a power game where men have appropriated the supremacy.  

A philosopher like Aristotle, or a researcher like Darwin, could explain male supremacy by highlighting their natural desire for dominance. The privileged position of men could thus be explained as supremacy based on male strength.  While keeping in mind another truism, this time by Mark Twain, who stated that that “there are three kinds of lies: lies, damned lies and statistics” I offer some comparisons between the physique of women and men:

In the upper parts of her body a typical women has 52 percent of the strength of an average male and about 66 percent in the lower. Men have about 30 percent greater lung volume per body mass and larger hearts than women. Ten percent higher red blood cell count, higher rates of haemoglobin, a better oxygen carrying capacity and a more effective clotting capability resulting in faster healing of wounds and better pain tolerance than women.

Does this average physical strength influence male behavior, enabling them to dominate women? There is no doubt that most human societies have encouraged young males to develop and express fearlessness and aggressive behavior. Constant warfare has sustained a fascination with male-centered, dangerous and competitive sports, on top of this it has been commonplace that men perceive themselves as superior to women and may brag about their sexual appetites while they display an aggressive masculinity.

To understand these circumstances some researchers have turned to the chimpanzees, who often have been called our cousins within the Animal Kingdom. These apes are apparently constantly involved in power struggles. Chimpanzees and humans have been tested to find out if testosterone is important for display of male aggression. Found within vertebrates testosterone is an andogen, a steroid hormone that stimulates or controls the development and maintenance of male characteristics. An adult male produces an average of 5 to 10 mg testosterone per day/night, while testosterone levels in women are typically 5 percent to 10 percent of those in men.  Contrary to what is generally assumed, aggressive behavior is associated with low testosterone levels rather than high ones.

What testosterone probably generates is a stimulus to pursue higher status. What happens if a man with high testosterone levels becomes frustrated in his attempts to obtain dominance over other males and females? Then the serotonin comes into play, a neurotransmitter inciting control of appetite, mood and anger. If a chimpanzee with high testosterone levels is humiliated, serotonin levels are lowered and trigger off either aggressive or depressive behavior. It has been observed that low serotonin levels tend to be combined with elevated levels of stress hormones.

Among baboons, dominant males have low levels of stress hormones, while subordinate males are flooded by them. Consequently, low ranking baboons invariably show signs of emotional distress and physiological disabilities, often resulting in excessively aggressive behavior towards those baboons who find themselves even lower in the social ranking, i.e. the females.

Behaviorists, who generally have a penchant for comparing animal behavior with that of humans, have associated the effect serotonin has on chimpanzees and baboons with what might happen to powerful men. High-ranking men often experience an invigorating elation, while their low-ranking underlings suffer from depression. It seems like sudden changes in luck and status cripple the losers and invigorate the winners. In this context we may compare Adolf Hitler´s looks before he was losing a war and compare them with how he looked just a few years later, when at the age of 55 he had by a hair´s breadth survived an attempt to kill him.

When deterministic views are aired by male chauvinists, or militant feminists, many of us smell a rat and ask ourselves: “If male domination is so intimately connected with biological traits, how come that women have to be held in place by laws, traditions and customs?  If women are limited by their physical and psychological constitution, why should they venture into former male territories, like colleges, universities, politics, the military and other male dominated professions and activities?

John Stuart Mill, the 19^th century economist and early promoter of women’s emancipation, emphasized the imminent dangers of bio-determinism:

“Of all the vulgar modes of escaping from the consideration of the effect of social and moral influences upon the human mind, the most vulgar is that of attributing the diversities of conduct and character to inherent natural differences.”

Stuart Mill, and many after him, realized that contrary to animals, human beings have developed social patterns that resist aggression and selfish behavior. While living close together humans have used their superior brains to apprehend how violence and excessive dominant behavior are intrinsically bad, precisely due to the fact that they are natural.

Humanity has evolved through people´s efforts to resist and/or harness natural tendencies. Our success in the struggle for survival emanates from the unique human brain power and not exclusively from muscular strength and stamina. Humans have turned themselves into cultural beings, meaning that we are able cultivate the nature, i.e. shaping it into an efficient tool for our own survival. Humans change things and prospects. We are not like polar bears, which die if transported out of their habitat and into the tropics. We humans are able to change our habitats, instead of adapting ourselves to them. This it what makes us human. According to myth we have eaten the fruits of Tree of Knowledge of Good and Evil and thus obtained a faculty that enables us to choose between being an animal governed by its nature and a human being who is capable of changing nature to her own benefit. Culture has conquered nature, being human means that evenh if we are pre-programmed by testosterone levels (estrogen in the case of women) or stress hormones we are capable of controlling them and thus change our destiny. If we would not be able to control some of the results of our bodily functions we would have to rely on our instincts and thus remained animals.

The logic of culture is actually concerned with moral questions, transcending those of mere instinct. Socio-biological thinking runs the risk of reducing violence to genetics and may thus serve to justify viciousness and oppression, hampering positive change. Our genetic composition is one thing, what we can do about it by using or will and brain power  is something else ‒ As  a matter of fact human beings are genetically programmed to possess and make use of reason, culture and free will.

As men and women we are free to change our destiny and liberate ourselves from the shackles of  prejudices created and supported by murky traditions and misinterpreted biological determinism. We are free to develop a just society, safeguarding our possibilities to develop a world that benefits us all. By relying on our unique human capacities we have to confront a state of affairs that exaggerate differences between women and men. In the name of culture we have to get rid of the ideologies which provide women with myths that deceitfully offer identities presented as timeless, archetypal and inescapable, instead of endowing us with the freedom needed to craft a destiny that benefits us all – women and men alike.

Nyligen hörde jag det igen – en god vän hävdade att könsroller är förutbestämda genom olika fysiska och psykiska förutsättningar hos kvinnor och män.  Påståendet fick mig att rota bland mina papper och jag fann till slut en essä jag skrivit om "kultur, jämställdhet och utveckling".  Jag hade blivit ombedd att skriva den när jag för några år sedan jobbade på UNESCO i Paris. Tydligen lästes den inte alls, i varje fall var det ingen kollega eller överordnad som kommenterade vad jag skrivit och jag antog därför att essän varit alltför tråkig eller irrelevant  för att göra sig förtjänt av någon större uppmärksamhet. Likväl, medan jag skriv den lärde jag mig en del och kanske kan den här förkortade och reviderade versionen  av ett avsnitt vara av allmänt intresse:

Önskar inte de flesta av oss att bli respekterade som individer, betraktade som unika personligheter som skiljer sig från andra varelser? Jag är inte helt säker, det finns ju alltid undantag. Men jag tror mig veta att många av oss alltför villigt överlämnar oss till illusioner som innebär att vi identifierar oss med människor som vi inte ens känner. Vi styrker vår självrespekt genom att söka stöd bland generaliserande klichéer, som stjärntecknen, nationaliteter och suspekta könsidentiteter. "Jag är en svensk man med traditionella värderingar, typiska för någon som liksom jag är född i lejonets tecken och präglad av manliga dygder".

Könsidentitet? Vad är det? Vi känner det sönderciterade påståendet av Simone Beauvoir: "Man föds inte till kvinna man blir det”. Ett yttrande som Beauvoir grundat på en övertygelse om att kvinnor tillhörde en speciell sociokulturell grupp och i jämförelse med män förvandlats till en missgynnad minoritet. Kvinnor har tvingats in i en underordnad position där de flesta av dem upplever sin existens i förhållande till män, de har anpassat sig till en undergiven roll som förlänats dem av dominanta hannar. Kön är således resultatet av ett maktspel där män slutgiltigt har lagt beslag på makten.

En filosof som Aristoteles, eller en forskare som Darwin, kunde förklara manlig dominans genom att hänvisa till männens naturliga strävan efter dominans. Männens privilegierade ställning kan således förklaras som resultatet av manlig styrka. Med en reservation baserad på en annan truism, denna gång uttryckt av Mark Twain, nämligen att "det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik" presenterar jag nedan några jämförelser av fysiken hos kvinnor och män:

I de övre delarna av sin kropp har en typisk kvinna 52 procent av en genomsnittlig mans styrka och cirka 66 procent i de nedre. Män har cirka 30 procent högre lungvolym per kroppsmassa och ett större hjärta än kvinnor i allmänhet. Tio procent fler röda blodkroppar, högre hemoglobinhalter, en bättre syrupptagningsförmåga och en effektivare koagulationskapacitet som leder till snabbare läkning av sår och större smärttolerans än kvinnor.

Påverkar en genomsnittligt högre fysisk styrka manligt beteende? Är den orsaken till varför de kan dominera kvinnor? Det råder ingen tvekan om att många samhällen har uppmuntrat unga män att utveckla och uppvisa mod och aggressivt beteende. Konstant krigföring har orsakat fascination inför manscentrerade och farliga tävlingsidrotter, samtidigt är det inte ovanligt att män uppfattar sig som överlägsna kvinnor och många skryter om sin sexuella aptit och aggressiva manlighet.

I sina försök att förklara manlig aggressivitet har forskare vänt sig till schimpanserna, de  som ofta har kallats för våra kusiner i djurriket. Dessa apor är tydligen ständigt sysselsatta med maktkamp. Schimpanser och människor har testats för att se om testosteron har betydelse för utvecklandet av manlig aggressivitet. Testosteron är en androgen, ett manligt könshormon.  Hos den vuxne mannen utvecklas i genomsnitt 5 – 10 mg testoseron per dygn, medan testosteronnivåerna hos kvinnor vanligen är 5 till 10 procent av de som förkommer hos män. I motsats till vad som allmänt brukar antas har aggressivt beteende större samband med låga testosteronnivåer än höga sådana.

Vad testosteron bland annat genererar är en drift att uppnå högre social status. Vad händer om en man med höga testosteronnivåer blir frustrerad i sina försök att dominera andra män och kvinnor? Serotoninet kommer in i bilden, det är en signalsubstans som kontrollerar aptit, humör och ilska. Om en schimpans med höga testosteronnivåer blir förnedrad sänks serotoninnivåerna och därmed uttöses antingen aggressivitet eller depressioner. Det har konstaterats att låga serotoninnivåer tenderar att kombineras med förhöjda nivåer av stresshormoner.

Bland babianer har dominanta hannar låga nivåer av stresshormoner, medan dessa är rikligt förekommande bland underordnade hannar. Följaktligen uppvisar babianer med låga sociala positioner tecken på stress och fysiska funktionshinder, något som ofta leder till aggressivt beteende gentemot sådana babianer som befinner sig lägre ner i den sociala rangordningen, dvs honorna.

Många beteendevetare som jämför djur och människor associerar gärna den effekt serotoninhalten har på schimpanser och babianer med vad som kan hända med mäktiga män. Högt uppsatta män upplever ofta en uppfriskande upprymdhet, medan deras missgynnade underlydande lätt kan drabbas av frustrationer eller depressioner. Det verkar som om plötsliga förändringar i tur och status stärker vinnare och lamslår förlorare, ofta blir förändringen dramatisk och sätter sina spår i både psyke och fysik. Jämför exempelvis fotografier av Hitler tagna medan han upplevde framgång efter framgång, med de som togs när han höll på förlora ett krig och vid 55 års ålder med en hårsmån hade undgått att dödas vid ett attentat.

Många av oss blir misstänksamma när naturdeterministiska åsikter luftas av manschauvinister eller militanta feminister och kan då fråga: ”Om nu manlig dominans är så intimt förknippad med biologiska egenskaper, hur kommer det sig då att kvinnor måste hållas på plats genom godtyckliga lagar, traditioner och ideologier? Om kvinnor begränsas av sin fysiska och psykiska konstitution, vad är det då som motiverar dem att ge sig i kast med mansdominerade områden och bli universitetslärare, tekniker, politiker, grävmaskinister, sjökaptener eller militärer?

John Stuart Mill, inflytelserik filosof, ekonom och tidig förespråkare för kvinnors rättigheter, pekade redan under artonhundratalet på faran av biologisk determinism:

"Av alla vulgära teorier som tillämpas för att förklara hur sociala och moraliska faktorer påverkar det mänskliga sinnet, är den mest vulgära den som förklarar skillnader i beteenden och karaktär som om de vore predestinerade av naturen."

Stuart Mill, och många efter honom, insåg att i motsats till djur har människan utvecklat sociala mönster som motsätter sig aggression och överdrivet själviskt beteende. Genom sina komplicerade och dynamiska samlevnadsformer har människor genom sina invecklade hjärnor lärt sig hur våld och dominant beteende är skadligt just genom det faktum att de är ”naturliga”, man har insett att när samhället förändras kan vissa naturligt utvecklade drifter bli destruktiva.

Mänskligheten har utvecklats både genom att  utnyttja och begränsa vissa naturliga tendenser. Vår framgång i kampen för överlevnad utgår från vår unika hjärnkapacitet, mer än från muskelstyrka och uthållighet. Människan har blivit en kulturell varelse i betydelsen ”odlare” (latinets cultura betyder ”bearbetning” eller ”odling”) . Myterna har förklarat vår kultur med att människor i tidens gryning åt av frukterna från ”Trädet som ger Kunskap om Gott och Ont” därigenom förvärvade vi egenskapen att  välja och förmågan att tänka bortom våra naturliga begränsningar. Vi lärde oss utnyttja naturen till vår egen fördel. Vi lärde oss ”kultur”, odling/förändring, Vi omformade naturen till ett effektivt verktyg för vår överlevnad. Människor omskapar ting och förändrar förutsättningar. Vi är inte som isbjörnar som nu går under genom klimatförändringarna, väldiga rovdjur som genom naturligt urval under miljontals år har anpassats till ett unikt habitat, men som skulle gå under om de förflyttades till tropikerna, alltmedan vi människor anpassar våra livsmiljöer till oss själva Detta är unikt för människan och vi har därför döpt vår art till homo sapiens, den tänkande människan. Genom kulturen har vi lärt oss utnyttja naturen. Att vara människa innebär att även om vårt beteende skulle vara förprogrammerat av testeronivåer eller förekomsten av stresshormoner så har vi lärt oss kontrollera dem, att som sociala individer förändra eller begränsa deras verkan. Vi har därmed upphört att vara som de andra djuren.

Ett sociobiologiskt tänkande riskerar att skylla våld på genetik och kan därigenom användas för att rättfärdiga förtryck och orättvisor och hämma positiva förändringar. Vår genetiska sammansättning är en sak, vad vi kan göra med den genom användandet av våra hjärnor är något annat. I själva verket skulle man kunna påstå att människor är genetiskt programmerade inte för att förbli på ett ”djuriskt” stadium där våra möjligheter till förbättring är hopplöst begränsade av instinkt och fastlåsta kroppsfunktioner, snarare är det väl så att vi har utvecklats för att använda vårt förnuft, vår kultur och fria vilja, ta ansvar för vårt och våra artfränders välbefinnande och överlevnad .

Män och kvinnor kan befria sig från de bojor som skapats av fördomar baserade på obskyra traditioner och misstolkad biologisk determinism. Det står oss fritt att skapa ett rättvist samhälle, ett habitat som garanterar våra möjligheter att förverkliga en värld som gynnar alla. Genom att förlita oss på våra unika kapacitet att skapa och förändra bör vi inrikta oss på att konfrontera de bakåtsträvare som överdriver skillnaderna mellan kvinnor och män. I kulturens/mänsklighetens namn bör vi göra oss av med de destruktiva ideologier som förser kvinnor och män med ohållbara myter som framställer tillvaron som tidlös och arketypisk, ofrånkomligt präglad av genetisk determinism. Istället bör vi värna om den frihet som är nödvändig för att skapa ett samhällssystem som gynnar oss alla ‒ kvinnor och män ‒ och som gör det möjligt för envar av oss att leva som en kritiskt tänkande individ.

I am no more. Once I was.

Away on yearning flames, I flew.

The light ash spun through the air

And sank - so bright and slow

To your feet.

Do not tread too hard ‒ my heart is still alive.

I do not understand a word of Persian and can accordingly not determine whether a Swedish poet´s translation of this poem is correct interpretation of Hafiz´ original. Furthermore, it is probably made even more inaccurate by my clumsy transformation of Swedish into English. The Swedish poet, Erik Blomberg, did not know any Persian either and translated the poem from a German interpretation made by a certain Hans Jürgen Bethge, whose command of Farsi in a German reference book is somewhat cryptically described as: “although he had not mastered Chinese, Arabic, Persian, or any other oriental languages, he knew them.”

Possibly, the text might not even be a proper love poem, maybe it is some kind of religious hymn. I have not the faintest idea, but despite its shortcomings for me it remains a poem of love, or even passion, and it has been so ever since I first read it some fifty years ago. Over the years I have read several other pomes written by Hafiz, mainly in English and German versions, and I thus assume that Hafiz, or more correctly ‒ Shams al-Din Muhammad Hafiz Shiraz, must have been one of those great writers who knew how to write about love between woman and man, thus illuminating world literature and providing bewildered lovers with points of reference when they have been struck by that mighty, tumultuous sensation called love.

All around the world we find a wealth of poems, which with tenderness and passion express love, longing and wish fulfillment. And yes ‒ many of them are actually written by men. Consummate love songs of Petrarch and Shakespeare are intermingled with popular tunes, like this one by Sigmund Romberg:

You came at last
Love had its day
That day is past
You've gone away
This aching heart of mine is singing
Lover come back to me.

When I remember every little thing
You used to do
I'm so lonely
Every road I walk along
I walk along with you
No wonder I am lonely …

In those days when I worked daily with gender equality issues, I read and listened to one story after another about men's boundless cruelty towards women; their abuse of power, contempt for women and weakness, their drunkenness and sadism. About men's obsession with brutal sex and machismo, about their fears for demonstrating affection or love. I learned that men are devout admirers of warriors, playboys and power-drunk kings and leaders. Offensive role models and ideologies were presented as guiding principles for the world's men. All of this is of course fact and reality, I don´t deny it, on the contrary and yet ... the coin has another side as well, even if that side in some venues might appear as being just distant as the dark side of the moon.

Jesus, St. Francis and Gandhi were men. It cannot be denied that in all cultures we find abusers of girls and women, but like birds in the jungle we might also find poets, who with insight and sensitively praise love between woman and man. All of us are familiar with some moving song about love and tenderness, written by a man. By stating this I do not wish to reduce men's wickedness, or praise masculinity, only point to the fact that men have been capable of describing love in an insightful manner, like this song from the movie Casablanca sung to Ingrid Bergman and Humphrey Bogart, banal for sure, but to me it still sounds honest and true and it has at least proved to be memorable:

Moonlight and love songs 
Never out of date. 
Hearts full of passion 
Jealousy and hate. 
Woman needs man 
And man must have his mate 
That no one can deny.

It's still the same old story 
A fight for love and glory 
A case of do or die. 
The world will always welcome lovers 
As time goes by.

During the years I worked with gender equality within the UN system, as well as within bilateral and non-governmental organizations, I rarely heard ‒ no, never ‒ anyone talking seriously about love between woman and man. Never were words like “love” or “compassion” even mentioned during any of those countless meetings and gatherings I have attended.

 If I ever tried to mention such words in speeches or writing, and I really tried to do just that on some occasions, they were immediately censored and obliterated. Consoling, loving words were for some strange reason considered to be “embarrassing”, “falsely emotional”, “disparaging” or “overly sentimental”. I dare say that sincere, positive and emphatic emotions are taboo within the sphere of international cooperation, while false sentimentality and fighting spirit are generally welcomed. I wonder why it is like that? Do we not like love? Do we have no need for positive role models in the gender equality struggle, except for empowered and energized women? Why is there all this talk about struggle and combat, instead of peace, negotiation and compromise? We are constantly fighting for women's rights and even for peace. 

Love, love, love, love, love, love, love, love, love.
There’s nothing you can do that can’t be done.
Nothing you can sing that can’t be sung.
Nothing you can say but you can learn how to play the game
It’s easy.
There’s nothing you can make that can’t be made.
No one you can save that can’t be saved.
Nothing you can do but you can learn how to be you
in time – It’s easy.

All you need is love, all you need is love,
All you need is love, love, love is all you need.

Nowadays, we hear a lot about love between man and man, about love between woman and woman. LGBT has become part of the gender equality agenda and for me this is quite OK. Nevertheless, based on my own experiences, it seems to me that any official talk about love between woman and man is considered to be quite embarrassing. Is it not politically correct to talk about that kind of love? I honestly do not understand why it has become like that. In fact, in any ongoing debate about gender equality we seldom hear words like “love” ‒ not in the sense of sexual satisfaction, but as a general, overarching concept ‒ nor “tenderness” or “compassion”. I hope that it would not be so embarrassing to talk about love.

And maybe it even would not be so bad to point out that there are indeed good men. Positive male role models exist, as well as positive male roles, even within that “male” sphere that is depicted as chauvinistic, violent and callous, even there I assume the words of that great poet of comfort, love and passion, Leonard Cohen, sound true:

Ring the bells that still can ring

Forget your perfect offering

There is a crack, a crack in everything

That´s how the light comes in.

That´s how the light comes in.

That´s how the light comes in.

Jag är ej mera. En gång var jag.

Bort i min längtans flammor flög jag.

Den lätta askan yrde genom luften

Och sjönk – så ljust och sakta

Till dina fötter.

Gå ej hårt – mitt hjärta lever ännu.

Jag förstår inte persiska och kan därför inte avgöra om Erik Blombergs dikt är en korrekt tolkning av Hafez. Antagligen inte. Blomberg kunde inte heller persiska utan översatte dikten från en tysk tolkning gjord av en viss Hans Jürgen Bethge, vars kunskaper i en tysk uppslagsbok något kryptiskt beskrivs på följande sätt: ” även om han inte behärskade kinesiska, arabiska, persiska, eller något annat orientaliskt språk, så förstod han dem”.  Möjligen rör det sig inte ens om en kärleksdikt, kanske är det en slags religiös hymn. Jag har inte den blekaste aning, men trots sina brister förblir den för mig en kärleksdikt som varit med mig sedan jag för snart femtio år sedan först läste den. 

Efter att i engelska och tyska översättningar ha läst andra hafezdikter anar jag att Hafez (Shams al-Din Muhammad Hafiz Shiraz)  säkerligen var en av de stora författare vars kärlekslyrik lyser upp världslitteraturen. Inom alla språkområden finns troligen tusentals dikter som med ömhet och passion skildrar kärlekslängtan och önskeuppfyllelse. Och ja - många av dem är skrivna av män. Formfulländade kärlekssånger av Petrarca och Shakespeare samsas med operettmelodier, som den här av Sigmund Romberg:

Älskade, var kan du vara?

Den kom till slut, kärleken hade sin dag

Men den dagen är nu förbi, du har gett dig av

Mitt enträgna hjärta sjunger:

Ӏlskade, kom tillbaka till mig

Jag minns varje liten sak du brukade göra

Jag är ensam

Varje väg jag vandrar,

Har jag gått med dig

Inte underligt att jag är ensam .” 

På den tiden jag dagligen arbetade med jämställdhetsfrågor läste jag och lyssnade till den ena historien efter den andra om mäns gränslösa grymhet gentemot kvinnor; deras maktmissbruk, förakt och sadism.  Om mäns fixering vid brutal sex och machismo,  om deras fruktan för att visa ömhet och kärlek. Brutala manschauvinister, devota beundrare av krigare, playboys och maktberusade kungar and chefer. Kränkande förebilder som framställs som ledstjärnor  för världens män. Allt detta är verklighet och närvarande, men likväl … myntet har en andra sida  som i vissa miljöer tycks  lika frånvarande som månens baksida. Jesus, Den Helige Franciskus och Gandhi var män.  Det kan inte förnekas att vi inom alla kulturer finner kvinnomisshandlare, men likt fåglar i urskogen kan vi även finna poeter som insiktsfullt och känsligt lovprisar kärleken mellan kvinna och man. Alla kan vi en och annan sång om kärlek och ömhet, som skrivits av en man. Genom ett sådant yttrande vill jag varken förminska vidden av mäns ondska, eller prisa manligheten, enbart påpeka det faktum att flera män har lyckats beskriva kärlek på ett insiktsfullt sätt, likt sången som i filmen Casablanca sjöngs för Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, banal men likväl minnesvärd:

Månsken och kärlekssånger blir inte omoderna

Hjärtan fyllda av passion, hat och svartsjuka

Kvinnan behöver sin man och mannen sin kvinna

Det kan ingen förneka

Det är ständigt samma gamla historia,

En kamp om kärlek och ära

Att agera eller dö

Världen välkomnar de som älskar,

Medan tiden flyr.

Under de  år jag arbetade med jämställdhet inom  FNsystemet,  bilateralt bistånd och icke-statliga organisationer, så hörde jag sällan,  … nej, aldrig, någon som med allvar talade om kärleken mellan kvinna och man. Aldrig nämndes ord som ”kärlek” eller ”medlidande” under något av alla de oräkneliga möten och sammankomster jag bevistade. Om jag någon gång i tal eller skrift försökte nämna sådana ord censurerades och utplånades de omgående.  Tröstande, kärleksfulla ord ansågs “pinsamma”, “falskt emotionella”, “nedvärderande” eller “sentimentala”.   Jag undrar varför det var på det viset? Behöver vi inte kärleken? Behövs inga positiva förebilder i könskampen, bortsett från handlingskraftiga kvinnor? Varför talas det förresten alltid om kamp och strid, istället för om fred, förhandlingar och kompromisser? Vi strider för kvinnors rättigheter och för till och med kamp för freden.

Allt du kan göra, kan åstadkommas

Ingen blir frälst som inte kan frälsas

Ingenting du kan göra, annat än lära dig vara du medan det finns tid

Det är inte svårt

Allt du behöver är kärlek

Allt du behöver är kärlek

Allt du behöver är kärlek, kärlek

Kärlek är allt du behöver.”

Numera hör vi om kärleken mellan man och man, om kärlek mellan kvinna och kvinna. HBTQ har blivit en del av jämställdhetsagendan och för mig är det helt OK. Likväl, baserat på egen erfarenhet, tycks det mig som om officiellt tal om kärlek mellan kvinna och man anses vara pinsamt. Är det inte politiskt korrekt att tala om sådant? Jag vet verkligen inte. Faktum är att i den fortlöpande jämställdhetsdebatten nämns sällan ord som ”kärlek” – alltså inte i meningen sexuell tillfredsställelse, utan som ett allmänt, övergripande begrepp  – och ”ömhet” eller ”medlidande”. Jag vill hoppas att det inte vore så besvärande att tala om kärlek. Och kanske vore det inte så illa att påpeka att det faktiskt finns goda män. Att det förekommer positiva, manliga förebilder, positiva mansroller.

In these days when Europeans are preparing themselves to elect their parliamentarians and populists all over the continent organize themselves within parties proclaiming that they are “safeguarding European cultural values”, not the least the teachings and morals of the Christian Church, I assume it is appropriate to ask: “From whom did we  receive these values?” Are Dansk Folkeparti, Sampo Terho, Vlaams Belang, Le Front National, Partij voor de Vrijhed, the British National Party, Lega Nord, Jobbik, Freiheitliches Partei Österreichs and not the least Sverigedemokraterna giving this a serious thought?

Somewhat more than a month ago Joseph of Nazareth was commemorated by the Catholic Church. According to the Bible, this carpenter married "Virgin" Mary, a young lady pregnant with a child whose father probably was considered as unknown by people in her neighborhood. Mary could accordingly have been suspected of being an “adulteress” and thus ran the risk of being stoned to death. Even so, Joseph took her in as a wife and accepted her son as his own. There is thus reason to celebrate Joseph of Nazareth as a brave man who dared to defy an intolerant society.

Joseph seems to have been a good father to his stepson. It is seldom that Joseph of Nazareth is mentioned in the Bible, but aside from his decision to marry a young, pregnant woman and take in her son, he once more took a risky decision while caring for them both. Namely, when a crazed dictator decided to do away with potential rivals by killing them. To secure his power King Herod ordered all newborn male children within "his" kingdom to be killed (though he was in fact only a minion to Roman imperialists). Since the life of newborn Jesus thereby was threatened, Joseph decided to flee to Egypt, with the child and his mother. They left an area that shortly afterwards would be incorporated with the Roman province of Syria.

The newly elected Pope Francis, who last year by Time Magazine was named “Person of the Year”, gave on March 19^th a touching speech about fathers' responsibility for their sons, taking Joseph's care and love for his foster son as a shining example. The pope pleaded "I beg you fathers to act like Joseph and be near to your sons. Let them grow and be strong, but above all be close to them, close! They need you! They need your presence, your care and love. Try to be like St. Joseph. Watch over them while they mature in age, wisdom and benevolence." Certainly, the pope could have mentioned that even daughters need their fathers, but nevertheless I find the Pope's speech to be yet another interesting example of his fight against what he has described as “the globalization of indifference." The first trip Jorge Mario Bergoglio did after becoming Pope Francis was to the Italian island of Lampedusa where illegal immigrants are crowded into camps awaiting deportation. Off this island he threw a wreath into the sea as an act of compassion for all those who had drowned in their quest for freedom from persecution and poverty.

Without being overly religious I, like many of my Latin American and Italian friends, respect a pope who through his speech and actions apparently strives to encourage a sense of responsibility and tolerance within an increasingly claustrophobic and cynical European community. Maybe Christianity after all can become a moral force to be reckoned with?

Sverigedemokraterna are according to themselves a “non-confessional party”, but do nevertheless in their party program emphasize that: "Christianity is intimately interwoven with Swedish culture and identity. Few other ideas and institutions have been more important for the formation of the Swedish culture as Christianity and the Swedish Church. The Swedish language, art, literature, philosophy, morals, traditions, architecture, music, etc. are all examples of areas of society that were and still are strongly influenced by our Christian heritage."

May such a position be connected with the story of St. Joseph of Nazareth? Why not? Let us assume that Joseph's asylum seeking family had not been received in Egypt, but instead been deported back to Palestine, something that almost certainly would have meant that the newborn Jesus would have ended up being killed by Herod's armed forces. If that had happened we would not have any Swedish Church at all.

You can of course argue that in Joseph's time there was no Egypt Democrats who stated that their Government would save 119 billion denarii by reducing the number of asylum seeking immigrants (and their relatives) by 90 percent,  thus risking to expel a child who, if he was killed, would not have become the man who gave rise to a doctrine that according to Sverigedemokraterna was crucial for the development of  "the Swedish language, art, literature, philosophy, morals, traditions, architecture, music, etc."?

In spite of Sveridemokraternas emphasis on “Swedishness”, i.e. the amazing excellence of Swedish customs and morals, and their repeated warnings about foreign forces threatening the Swedes and their magnificent cultural heritage, I cannot help wondering if the Christian heritage they espouse is, in spite of everything, nothing less than an assimilation of extraneous influences and that there may be some truth in the Swedish 19th century author Esaias Tegnér´s opinion that "only barbarism was once patriotic".

För lite mer än en månad sedan firades minnet av Josef från Nasaret. Enligt Bibeln var han en timmerman som gifte sig med en ung, gravid kvinna. Fadern till hennes väntade barn kunde av hennes omgivning betraktas som okänd. Hon kunde därför misstänkas vara en äktenskapsförbryterska och löpte risken att bli stenad till döds. Trots detta tog Josef henne till hustru och accepterade därmed hennes son som sin egen. Det finns alltså skäl att hylla Josef från Nasaret som en modig man som vågade trotsa ett intolerant samhälle.

Josef tycks ha varit en god far åt sin styvson. Det är sällan Josef från Nasaret nämns i Bibeln, men bortsett från hans beslut att gifta sig med en ung, gravid kvinna och ta sig an hennes son nämns det att han ställde upp för henne och sonen ännu en gång. Nämligen när en galen diktator beslöt sig för att göra sig av med potentiella medtävlare om makten genom att avliva dem. För att säkra sin makt gav Kung Herodes order om att alla nyfödda gossebarn inom ”hans” rike (han var i själva verket enbart ”lydkonung” under de romerska imperialisterna) skulle dödas och eftersom Jesus därigenom hotades till livet beslöt sig Josef för att med hustrun och hennes son fly till Egypten. De lämnade ett område som inom kort skulle införlivas med den romerska provinsen Syrien.

Påven Fransiskus, som förra året av Time utnämndes till Person of the Year, höll den nittonde mars ett gripande tal om fäders ansvar för sina söner och tog då Josephs kärlek till sin fosterson som ett lysande exempel. Påven vädjade: ”Jag ber er fäder att liksom Josef vara nära era söner, låt dem växa, men framförallt var dem nära, nära! De behöver er. De behöver er närvaro, er närhet, er kärlek. Försök att likt den helige Josef vaka över dem under deras tillväxt i ålder, vishet och välvilja.” Visserligen kunde påven ha nämnt att även döttrar behöver sina fäder men likväl finner jag i påvens tal ännu ett exempel på hans kamp mot vad han beskrivit som ”likgiltigheten globalisering”. Den första resa Jorge Mario Bergoglio gjorde efter det att han blivit Påven Fransiskus var till den italienska ön Lampedusa, där illegala invandrare trängs i väntan på att utvisas. Utanför ön kastade han en krans i havet som en akt av medkänsla för alla de som drunknat i sin strävan efter befrielse från förföljelse och fattigdom. 

Utan att vara överdrivet religiös respekterar jag liksom många av mina latinamerikanska och italienska vänner en påve som genom tal och handling tycks vilja stimulera ansvarskänsla och tolerans inom ett alltmer klaustrofobiskt och cyniskt Europa. Kanske är kristendomen trots allt fortfarande en moralisk kraft att räkna med?

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti, men poängterar i sitt partiprogram att: ”Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv.” 

Kan ett sådant ställningstagande sättas i samband med berättelsen om den helige Josef från Nasaret? Kanske – låt oss anta att Josefs asylsökande familj inte hade tagits emot i Egypten utan istället hade sänts tillbaka till Palestina, då hade säkerligen den nyfödde Jesus avlivats av Herodes väpnade styrkor och vi hade därmed inte haft den Svenska Kyrka som Sverigedemokraterna värnar om.

Det går givetvis att hävda att det på Josefs tid inte fanns några Egyptendemokrater som sade sig kunna spara 119 miljarder denarer genom att minska asyl- och anhörighetsinvandringen med 90 procent. Och väl var väl det, för hur skulle de kunna veta att de då löpte risken att utvisa ett barn som om det dödades inte skulle ha blivit den man som gav upphov till en lära som enligt Sverigedemokraterna skulle få en avgörande betydelse för ”det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken, m.m.”?

Med tanke på Sverigedemokraternas poängterande av svenskhetens förträfflighet och deras varningar för utifrån kommande krafter som hotar oss svenskar kan jag inte undgå att anse att den kristendom de hyllar faktiskt är en assimilering av utifrån kommande influenser. Därmed besannas än en gång de ofta citerade raderna i Sång den 5 april 1836 av den av många SD anhängare beundrade Esaias Tegnér: "All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbarit var en gång fosterländskt; men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, och sången stämd och livet ."