DÖDENS TÅG

Jag växte upp i en liten stad där flera järnvägslinjer möttes. Med mina lekkamrater tillbringade jag en hel del tid på banvallarna och det hände även att vi smög oss in bland vagnarna på stickspåren. En del av dem var olåsta och vi kunde då sitta i de tomma godsvagnarna, som luktade hemlighetsfullt av gammalt tjärat trävirke och berätta spökhistorier för varandra – eller ännu bättre – om några olåsta personvagnar hamnat på sidospåren kunde vi klättra upp i dem, sätta oss på sofforna i en kupé och låtsas att vi for kring i Europa. Underligt nog blev vi aldrig ertappade under dessa förbjudna lekar.

När jag gick i gymnasiet arbetade jag med mina vänner Didrik och Stefan som brevbärarbiträde vilket innebar att vi bar ut post på lördagarna och under vissa kvällar i veckan, arbetade med postsortering och transporterade postsäckar mellan järnvägsstationen och postkontoret, det senare medförde att vi på perrongen inväntade postvagnarna, hjälpte till med att lasta ur postsäckarna för att sedan transportera iväg dem, körande posttruckar med två påkopplade släpvagnar.

Min tågfascination fortsatte under universitetstiden, livligt påeldad av min kamrat Claes, som var en än större tågfantast än jag; infallsrik, rolig och inte helt pålitlig dog han innan vi blivit trettio. Tillsammans med Claes, och även med andra kamrater, for jag med tåg kring i Europa.

Då jag studerade vid universitetet arbetade jag flera dagar i veckan som kypare på sträckan mellan Malmö och Stockholm. Efter förmiddagsföreläsningarna steg jag på tåget i Lund och klädde där om till uniform: svarta byxor och vit uniformsjacka med svarta guldtrådsförsedda axelklaffar. Ibland arbetade jag i ”stor vagn”, med kök och bord med vita dukar och porslinstallrikar, eller i ”två rum och kök”, med en kafé- och en restaurangavdelning, då enbart i sällskap med en i allmänhet trevlig ung dam och betydligt enklare plastförpackad kost, som värmdes upp i mikrovåg.

Ovanstående är en möjlig orsak till varför tåg är så vanligt förekommande i mina drömmar. Ofta följer jag någon genom stan ner till stationen, i allmänhet mina systrar. Då vi kommer fram råder kaos och förvirring och vi missar det tåg vi skulle ta, eller kliver på fel tåg. Lika ofta irrar jag runt på stora stationer på jakt efter rätt spår och om jag finner det släpar jag upp mitt bagage i någon vagn, stiger ur för att ta farväl av någon vän eller släkting och medan jag gör det far tåget ifrån mig med min packning. I allmänhet förvandlas de flesta av mina drömmar om tåg till mardrömmar och att jag började skriva ner dessa tankar kring tåg beror på att jag nyss vaknat upp efter en natt med oroväckande tågdrömmar. Jag tror att det rörde sig om flera olika drömmar, men den sista minns jag mycket väl.

Tillsammans med min hustru hade jag nyss klivit av tåget i min födelsestad – Hässleholm. Vi var båda mycket yngre än vi är nu, så unga att våra döttrar ännu inte blivit födda. Då vi stod på perrongen märkte jag att jag frös om fötterna och fann att jag var barfota. Jag hade glömt kvar skorna på tåget och kastade mig därför åter upp i vagnen som vi nyss hade lämnat. En vänlig, kvinnlig konduktör tog emot mig och sa: ”Vad bra att du kom tillbaka. Jag tog hand om din hustrus fotsida skinnkappa och hennes chica pälsbrämade skinnhatt. Här är de.” Hon räckte mig dem, men nu märkte jag att det ryckte i kopplingarna och att tåget satt sig i rörelse. ”Jag måste av här”, vädjade jag till konduktören, men hon tog ett fast grepp om min ena arm: ”Sakta i backarna! Först måste vi få klart för oss om kappan verkligen är din hustrus och om så är fallet skall den värderas och dess värde skrivas ner.” ”Hur skall jag veta det?” Tåget lämnade nu stationen och ökade farten. Passagerarna betraktade mig nyfiket. Jag saknade fortfarande skor. ”Ni kan inte lämna tåget utan värdering. Vad är kappan värd?” ”Jag vet inte. Kanske femtiotusen kronor?” Konduktören skrattade ironiskt. ”Den här? Den är högst värd tusen kronor.” ”Men den är skräddarsydd i New York. Vi köpte den av körsnären själv. Den är pälsfodrad och fortfarande precis som ny. Min hustru är rädd om sina kläder” ”Vi måste gå till tågvärden. Ni kan inte få kappan tillbaka om ni inte kan bevisa att den är er hustrus och om ni framhärdar med att den är den är så värdefull som ni säger. Kom med nu.” Konduktören tålde inte några motsägelser. Hon tog resolut min hustrus kappa och mössa och stegade sedan framför mig, genom vagn efter vagn. Vi vacklade på de vibrerande metallplattorna i övergångarna mellan de olika vagnarna, där fartvinden ilade genom de otäta, dragspelsveckade väggarna. Kraftfullt slet konduktören upp de tunga skjutdörrarna mellan vagnsavdelningarna.

Vart var vi på väg? Var fanns den där tågvärden? Jag gjorde ett misstag. Myndighetspersoner, speciellt sådana som inte har annan makt över andra än sin uniform, under vilken de kan dölja sin osäkra obetydlighet, är ytterst farliga. De har sin styrka, sin självbetydenhet genom andras, deras överordnades, makt och myndighet. Det är det beskydd som gör dem osårbara och livsfarliga. I ett rättssamhälle kan sådana personer hållas i schack genom fastställda, demokratiska regelverk, men inom totalitära regimer kan deras djuriska drifter blomma ut i ohejdad, hänsynslös ondska

Vad de flesta sådana personer avskyr mest av allt är att bli berörda. Det gör dem lika deras offer. Jag gjorde ett misstag. För att få konduktörens uppmärksamhet rörde jag vid hennes axel och undrade: ”Vart är vi på väg?” Den tidigare inte direkt ovänliga damen vände sig häftigt om. Förvandlad till ett aggressivt odjur vrålade hon: ”Tig och lyd!” Hennes ansikte var högrött av ilska, men jag behöll mitt lugn och undrade iskallt: ”Vad heter ni? Ge mig ert namn.”  Vad skulle nu ske? Skulle hon slå mig? Döda mig. Det var en dröm. Allt kunde hända. Men, det visade sig att drömmen skyddade mig.

Konduktörsdamen var försvunnen och med henne min hustrus kappa. I hennes ställe gick nu en ung dam framför mig, iförd svart kjol och vit blus, över vilken en kraftig, svart fläta svängde fram och tillbaka. Hon vände sig mot mig; vacker med rosiga kinder och mörka ögon stannade hon och granskade mig uppifrån och ner och log så att hennes perfekta tänder blottades: ”Men så här kan du inte gå omkring. Dina fötter är smutsiga. Ta de här och byt om.” Hon visade mot en tom kupé där jag satte på mig TR:s svarta byxor och vita epålettförsedda uniformsjacka. Jag fick ett par tunna svarta strumpor och lackskor, medan den unga damen stod i kupéöppningen och betraktade mig medan jag bytte om: ”Så där ja, nu ser du anständigare ut. Vi måste skynda oss till restaurangvagnen.” Jag såg nu att hennes uniformsjacka var broderad med något slags östeuropeiskt blommönster. Axelklaffarna var inte verkliga, utan även de broderade. Hon log: ”Kom nu! Vi måste skynda oss!”

Vi gick snabbt genom vagn efter vagn. Tågsättet verkade inte ha något slut. I takt med hjulens slag mot rälsen ekade Kraftwerks sång om det oändliga Europa i mitt huvud:

Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Life is timeless
(Europe endless).
Life is timeless
(Europe endless).

https://www.youtube.com/watch?v=njQZEAWdmTQ

Jag ropade efter den unga damen: ”Kommer vi aldrig fram? Tar tåget aldrig slut? Vart är vi på väg?” Hon stannade upp och vände sig om: ”Har du verkligen inte begripit det? Tåget är i det närmaste oändligt. Slutstationen är döden. Vi är på väg till Helvetet.”  Jag blev stel av skräck: ”Men varför det? Vad har jag gjort?” Hon log igen, samma vackra öppna leende: ”På det här tåget är vi alla oskyldiga. Det är inte därför vi skall till Helvetet. Det har andra bestämt för oss och ingen vet varför.” Det var då jag vaknade och även om någon sagt mig att ingen intresserar sig för andras drömmar kunde jag inte låta bli att skriva ned vad jag upplevt under min dröm eftersom jag anat att det där tåget förde mig till något jag läst och blivit upprörd av.

Vid början av nittonhundratalet gick järnvägarna kors och tvärs likt ett blodådernät över hela Europa och förde en ström av människor och varor till varje hörn av kontinenten.

Då kriget kom förde tågen mängder med soldater till deras lidande och död på olika slaktfält. Som dessa berusade österrikiska soldater som 1914 skall forslas till de ryska gränstrakterna.

Scener som skulle upprepas under det Andra världskriget, då andra ungdomar med tågen fördes till andra slagfält.

Många dog i kyla och gyttja, andra togs till fånga och fördes till läger där flera gick under till följd av undernäring, misshandel och köld. Värst var det under Andra världskriget, då uppskattningsvis sex miljoner sovjetiska krigsfångar greps av nazisterna och då många av dem med tågen fördes till en plågsam död. Tre miljoner dog under tysk fångenskap.

Snart stod de tyska krigsfångarna i tur, mer än en miljon av dem dog i sovjetisk fångenskap.   

Så höga siffror blir obegripliga, omöjliga att gripa tag i. De är abstrakta, döljer människors lidande bakom sig. Obetydliga är de dock inte. Som i Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam: ”De döda är siffror som vilar, virvlar som kristaller i vinden över fälten”.

Före och under kriget rullade godsvagnar genom det väldiga Sovjetunionen, fyllda med förtvivlade människor hade de satts i rörelse av den maktberusade galningen Joseph Vissarionovich, av sig själv kallad Mannen av stål – Stalin. Hans sanslösa grymhet får mig att tvivla på hans mänsklighet. Som Osip Madelstam då han i sitt ”epigram” Bergsbon i Kreml beskrev den sovjetiske, allsmäktige ledaren som ett blodtörstigt bergstroll:

Vi lever, men känner inte landet där vi bor,
mer än tio steg bort kan ingen höra vad vi säger.
Men om folk ibland skulle tala,
då nämner de kaukasiern i Kreml.

Hans tjocka fingrar är som slippriga fiskbeten, klumpigt feta,
och hans formella ord är tunga som vikter.
Kackerlacksmustaschen vrålar,
medan stövelspetsarna glänser och glittrar.

Omkring honom svansar tunnhalsade hantlangare
och han leker med dessa halvmänniskors tjänster.
Vissa visslar, andra jamar, en del sniffar,
han ensam bullrar, petar och fnyser.

Som vore de hästskor smider han regler och förordningar –
som slungas i ljumskar, pannor, ögon och ögonbryn.
Varje mord är för honom en glädje
och han ossetiska torso är bred.

Fortfarande stöter jag på folk som anser att denne dåres grymheter var berättigade, belästa människor som anser sig vara deltagande individer och upprörs över samtidens förföljda och förtvivlade människor. Jag grips av förundran över hur det var möjligt att så uppenbart galna psykopater som Hitler och Stalin kunde hålla hela länder i sitt järngrepp och få sina hantlangare att begå de mest horribla övergrepp på sina medmänniskor.

Men, vi kan betrakta vår egen samtid och häpna inför de brott som män som Trump, Netanyahu och Putin begår och hur de trots detta kan behålla beundran och stöd från folk omkring och under sig. Det måste vara så att människor bländas av makt och att så många strävar efter den för egen del.

Nyligen har jag läst Caroline Mooreheads biografi om Mussolinis dotter Edda. Moorehead ger en utmärkt beskrivning av Roms fascistiska kotteri – dess överdådiga fester, promiskuösa kärlekshistorier, spioneri på varandra och devota underkastelse under sin ledare Benito Mussolini. Det var ur sådana kretsar som terrorbombning, användandet av dödlig senapsgas och hämningslösa massakrer i Abessinien härrörde, samt tanklöst vansinniga och uselt planerade krigsföretag med miljontals offer som följd. Folk som rörde sig i sådana sällskap hade uppenbarligen enbart sitt egna väl och ve för ögonen och var fullkomligt blinda för det lidande de bidrog till att skapa.

Efter att ha läst om Edda Mussolini och hennes make Galeazzo Ciano läste jag Corrado Alvaros roman Tutto é accaduto, Allt har hänt, som utspelar sig i de kretsar där Edda och Ciano rörde sig. Alvaro skildrade ingående hur det i dessa salonger talades om

de stora förmågor som tog sig uttryck på tidningarnas sidor, utan ansikte. Här antog de dock en välkänd aspekt. De blev till individer med namn och närvaro och historien med sina katastrofer och stormar förvandlades därmed till namn på människor – till karaktärer, meningar uttalade under middagen eller efter den, personliga sammanträffanden och förbindelser, karakteristiska drag. Sympati och antipati hamnade i historiens centrum, en nations öde bands till en artighet, eller en förolämpning.

Det var och är i maktens slutna och ytterst begränsade rum som död och elände för miljontals människor beslutas.

Statssanktionerad diskriminering och våld, som predikats på platser som de fascistiska Italien och Rumänien, i Nazityskland, Sovjetunionen och Rwanda, har i allmänhet lett till ohejdad brutalitet och folkmord, där ideologiskt infekterade och motiverade huliganer utmärkt sig genom ohejdad sadism och inbilskhet. Villiga bödlar finns alltid och överallt till hands.

Tag exempelvis de massdeporteringar som Stalin beordrade och som ledde till att män, kvinnor och barn tvingades in i godsvagnar destinerade till det avlägsna Centralasien eller Sibirien. Uppskattningsvis rörde det sig om sex miljoner människor av vilka de flesta var fullkomligt oskyldiga till något brott.

Mellan 1930 och 1931 deporterades 1.8 miljoner kulaker, dvs. självägande bönder, och från 1932 till 1939 ytterligare en miljon etniska minoriteter (balter, volgatyskar, ukrainare, moldovier, finnar, polacker, greker, turkar, kalmucker, koreaner, tjetjener, krimtatarer, m.fl., m.fl.). Ett vansinne som 1940 till 1952 ökades på med ytterligare 3.5 miljoner deportationer. De massiva folkförflyttningar som ägde rum under kriget drabbade speciellt hårt åldringar, kvinnor och barn, detta eftersom de flesta familjefäder, oavsett etnisk bakgrund, kämpade längs frontlinjerna för att hejda den tyska invasionen.

Deporteringarna skedde inte i hemlighet, utan de flesta av dessa tvångsförflyttningar bokfördes noggrant så att de kunde uppskattas av Bergsbon i Kreml. Flera insatser var brutalt kaotiska, medan andra var noggrant planerade. Med förklaringen att de inför ankomsten av fientliga arméer skulle föras bort för sin egen säkerhet föstes många människor upp på väntande tåg. En volgatysk kvinna, medlem av en folkgrupp som under sekler bott i och uppodlat trakterna kring Volga, träffade under ett uppehåll en NKVD vakt:

När han fick veta att vi var volgatyskar blev han förvånad och informerade oss om massevakueringen av vårt folk och att flera familjer i hans samhälle, där vi hade stannat till, redan var på väg till Volga för att där bosätta sig i våra fullt möblerade hem, gårdar med husdjur och maskiner, potatis att gräva och kål att skörda – ja, allt för att starta livet där.

Utvisningen av Volgatyskarna slutfördes enligt planerna vid slutet av september 1941. Enligt sovjetisk statistik var det totala antalet tvångsförvisade volgatyskar cirka 950 000. Det faktiska antalet offer är dock mycket högre. Det krävdes 151 tågkonvojer för att genomföra de första deportationerna.

Över huvud taget var dödsfallen och de deporterades antal betydligt högre är de officiella siffrorna, men sovjetiska myndigheter hade dock noggrant dokumenterat 390 000 dödsfall i samband med kulakdeportationerna 1930–1931.

Under mindre än en månad under 1944 deporterades en halv miljon tjetjener och ingusher till Kazakstan och andra centralasiatiska platser. De lastades in i 180 specialtåg, med cirka 40 till 45 personer i varje godsvagn. Totalt 14 200 godsvagnar och 1 000 flakvagnar användes mellan den 23:e februari och 13:e mars, varje dag avgick uppskattningsvis 350 godsvagnar. Fler än 200 000 personer dog under ”uppsamlingsprocessen” och transporterna, mellan fyrtio och femtio procent av de deporterade var barn.

Likt de flesta andra deporterade etniska minoriteter färdades tjetjenerna i gods/boskapsvagnar som var låsta från utsidan, utan ljus eller vatten, ofta under vintermånaderna. Tågen stannade emellanåt för att vagnarna skulle öppna och de döda begravas. Tågstationernas lokalbefolkning var förbjuden att hjälpa sjuka passagerare, eller ge dem medicin eller vatten.

Tjetjenen Isa Khashiyev berättade:

Vi var tio personer i vår familj – mamma och pappa, mormor och sju barn. Jag var äldst, och min yngsta syster var tre månader gammal. Vi hade inget vatten och ingen mat. De svaga led av hunger, och de som var starkare gick vid uppehållen av tåget och köpte mat. Några dog på vägen – ingen i vår vagn, men i nästa vagn såg jag dem ta ut två lik.

Det var kallt och mörkt då de anlände till Kokchetav, på slätterna i norra Kazakstan.

 Vi for iväg i en släde, jag ramlade av, men de hejdade släden och min mamma sprang tillbaka för att hitta mig. Vår lillasyster dog den natten. Min pappa letade efter en plats att begrava henne – han hittade en lämplig plats, grävde graven och begravde henne ... hon måste ha frusit ihjäl.

Ett annat ögonvittne berättade om ”uppsamlingsprocessen”:

De finkammade husen och hyddorna för att konstatera att ingen fanns kvar. […] Soldaten som kom in och överöste hela hyddan med en salva från sin kulspruta. Blod rann ut under bänken där ett barn gömt sig. Modern skrek och kastade sig mot soldaten. Han sköt henne också. Det fanns inte tillräckligt med fordon. De som blivit kvar sköts ihjäl. Kropparna täcktes slarvigt med jord och sand. Även mördandet hade varit vårdslöst, och folk började snart, likt maskar, kravla sig upp ur sand och jord. NKVD-männen tillbringade hela natten med att skjuta dem igen.

Det är inte att undra över att två blodiga tjetjeniska krig bröt ut efter det att flera tjetjener återvänt från exilen. Under det Första tjetjeniska kriget, 1994-1996, ledde den brutala krigföringen till fler än 100 000 döda. Det Andra tjetjeniska kriget, 1999-2009, orsakade mellan 50 000 och 80 000 döda.

Den ryska befolkningen på Krim är nu i överväldigande majoritet, men det har inte alltid varit så. Mellan den 18:e och 20:e maj 1944 deporterades 200 000 tatarer från Krim. Det var den sista vågen av deportationer från Krim och vid slutet av deportationen bodde knappt en enda krimtatar kvar på Krim, över 80 000 hus och 360 000 tunnland mark hade lämnats övergivna.

Vi fick veta att vi skulle bli vräkta och att vi hade 15 minuter på oss att göra oss redo att åka. Vi gick ombord på godsvagnar – det var 60 personer i varje, men ingen visste vart vi skulle föras. Skulle vi bli skjutna? Hängda? Tårar och panik grep oss.

 Nästan 8 000 krimtatarer dog under deportationen, och tusentals omkom därefter på grund av de hårda levnadsförhållanden de tvingades leva under sin exil.

Vi tvingades reparera våra egna tält. Vi arbetade och vi svalt. Många var så svaga av hunger att de inte kunde hålla sig på fötter... Våra män var vid fronten och det fanns ingen som kunde begrava de döda. Ibland låg kropparna bland oss ​​i flera dagar.

Varje godsvagn skulle rymma högst 50 personer, tillsammans med deras bagage, men ögonvittnen har bekräftat att ofta trängdes fler än hundra personer in i vagnarna. Ett hål i vagnens golv som användes som latrin. Flera gravida kvinnor tvingades föda barn inuti dessa avspärrade järnvägsvagnar. Det var först när de anlände till sin destination i Uzbekiska SSR som krimtatarerna släpptes ut från de tillbommade godsvagnarna. De kallades ”krematorier på hjul”. Vid slutstationerna staplades lik upp kring spåren för att brännas.  Förutom tatarerna deporterades 40 000 bulgarer, greker, turkar och roma/sinti från Krim och ersattes med invandrande ryssar. Då de nu tillåtits återvända utgör tatarerna endast tolv procent av Krims befolkning.

Tjetjener, volgatyskar och tatarer var långt ifrån de enda minoriteter som över hela Sovjetunionen utsattes för Stalins brutala folkomflyttningar och stuvades in i godsvagnar som ofta förvandlats till veritabla dödskammare. Medan dessa överlastade tåg rullade över hela Sovjetunionen ägnade sig nazisterna åt än makabrare transporter, vars enda syfte var att utrota människor.

Nazisterna försökte maskera sin "slutgiltiga lösning" som ett försök att befolka länderna i öster, rika på naturresurser och gott om plats för den europeiska befolkningsökningen. Offren för nazisternas utrotningsplaner fick veta att de skulle föras till relativt komfortabla arbetsläger i Reichskommissariatet Ukraina, eller vidare österut. I själva verket innebar deportationerna för de flesta judar, roma/sinti, och andra människor som betecknats som ”ovärdiga att leva”, att från och med 1942 skulle de förintas i Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek, Treblinka, Auschwitz-Birkenau, eller andra ondskefullt uttänkta och nogsamt planerade utrotningsplatser.

I Väst- och Centraleuropa utgjordes dödstågen i allmänhet av tredje-klassvagnar och man gjorde i viss mån sken av att passagerna verkligen skulle föras till arbetsläger, men i Östeuropa gick det brutalare till och man föste där med våld in människor gods- eller boskapsvagnar; där upp till 150 skräckslagna män, kvinnor och barn packades in, detta även om SS-regler förordade femtio som det maximala antalet per vagn. Ingen mat eller vatten tillhandahölls. De täckta godsvagnarna hade endast utrustats med en latrinhink. Små gallerförsedda fönster gav otillräcklig och oregelbunden ventilation, vilket ofta resulterade i flera dödsfall antingen genom kvävning, eller exponering för köld eller hetta. Polska tvångsarbetare och sovjetiska krigsfångar transporterades under liknande förhållanden, med många dödsfall som följd.

En slutstation var Sobibór vars enda uppgift, liksom lägren i Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek och Treblinka, var att utplåna människor. Vi känner Sobibórs verksamhet främst genom Franz Stangls känslokyliga vittnesmål inför journalisten Gitta Sereny i hennes Vid avgrunden. Stangl beskrev där sina tre månader som Sobibórs förste kommendant och hur han revolutionerade dess kapacitet att så snabbt och effektivt som möjligt bränna den oerhört stora mängd lik som dagligen ackumulerades.

Andra vittnesmål kommer sig av att det under sommaren 1943 spreds rykten om att Sobibór skulle stängas och hela dess fångna arbetsstyrka avrättas. Detta ledde till ett desperat uppror. De flesta av upprorsmännen dödades, men 300 av dem lyckades fly ur lägret. Flera av dem spårades upp och mördades, men sextio av dem överlevde kriget och kunde vittna om vad som försiggått i Sobibórs helvete.

De flesta av dem som med tåg anlände till Sobibór hade inom ett par timmar efter ankomsten gasats ihjäl. Det fåtal som inte omedelbart hade dödats tvingades hjälpa till med driften av lägret, och få överlevde mer än några månader. Totalt mördades, under det ett och halva år som dödslägret var i drift, uppskattningsvis 250 000 män, kvinnor och barn.

Till det yttre kunde lägret ge intryck av att vara en välskött by, om än omgiven med elektrifierade taggtrådsstängsel och vakttorn. Gaskamrarna och bränngroparna låg väl dolda inom en tätbevuxen granskog, dock lägrade sig allt som oftast den feta röken av bränt kött över det till, synes idylliska Sobibór.

Man hade lagt stor vikt vid att skapa ett fint och lugnande intryck av das Vorlager, Förlägret, där de oftast skräckslagna människorna anlände vid den lilla järnvägsstationens långa ramp. Stationen finns kvar, det bor fortfarande människor i Sobibór. Men, efter mer än sjuttiofem år är stationshuset inte längre nymålat och prytt med gardiner och blomsterlådor.

I das Vorlager fanns bostäder och fritidsanläggningar för lägrets personal. SS-officerarna bodde i stugor med pittoreska namn som Lustiger Floh, Glada loppan, Schwalbennest, Svalboet, eller Gottes Heimat, Guds hemvist. Allt var prydligt anlagt, med gräsmattor och trädgårdar, utomhusterrasser, grusbeklädda stigar och professionellt målade skyltar. Där fanns en restaurang, en bowlinghall, en frisörsalong, bageri, snickeri och en tandläkare, allt bemannat med judiska fångar.

Vaktmanskapet, i allmänhet dödsdömda, ryska krigsfångar som benådats genom att de anmält som lägervakter, hade separata baracker och en ”fritidsbyggnad” med matsal och frisersalong. Das Vorlagers idylliska utseende hjälpte till att dölja lägrets lugubra natur för de nyanlända, dödsdömda fångarna. En överlevande har beskrivit hur han känt sig lugnad vid åsynen av de "tyrolska stugliknande barackerna med sina ljusa, små gardiner och pelargoner på fönsterbrädorna".

Bortom das Vorlager låg Erbhof, Arvsgården, lägrets administrationsbyggnad, samt ett lantbruk där judiska fångar födde upp kycklingar, grisar, och gäss, samt odlade frukt och grönsaker för SS-männens konsumtion. Där fanns även flera lagerlokaler där man magasinerade allt det som de döda lämnat efter sig – kläder, värdeföremål, mat och hår.

Vid östra änden av järnvägsrampen fanns en rymlig barack där de nyanlända fick lämna sitt bagage och tvingades klä av sig. Hade passagerarna anlänt i tredjeklassvagnar, ofta från platser som Holland, Belgien eller Frankrike togs de emot med viss försiktighet. Innan judarna klädde av sig höll då i allmänhet SS-oberscharführer Hermann Michel ett tal till dem. Han uppskattade detta uppdrag och brukade bära en vit rock för att ge intryck av att vara läkare. Michel meddelade judarna att de skulle inom kort skulle anvisas olika arbetsuppgifter, men innan dess skulle de duscha och desinficeras för att förhindra spridningen av sjukdomar.

Efter att ha instruerats att noggrant minnas var de lämnat sitt bagage och sina kläder fördes de nakna judarna genom den hundra meter långa Himmelstrasse Vägen till himlen, kantad av tättvuxna granar som dolde den elektrifierade taggtråden.

En SS-man gick i spetsen av kolonnen, med fem eller sex vakter längst bak, ledsagade av stora aggressiva hundar och beväpnade med blydaggar och piskor. Slutmålet var gaskamrarna och då judarna gått in i dem stängde vakterna dörrarna. Motorn startades av den före detta sovjetiska soldaten Emil Kostenko och Erich Bauer från Berlin. Efter det att kolmoxodinen haft sin dödliga verkan, öppnades dörrarna och liken fördes bort och brändes av medlemmarna av Sonderkommandot och brändes utomhus i stora ”likgropar”.

Om de dödsdömda anlänt i godsvagnar var processen i regel betydligt brutalare och de skräckslagna nykomlingarna hetsades fram med skottsalvor, hugg, slag och gläfsande hundar.  

För flera år sedan stod jag med en vän och blickade ut över de vita marmorblock som markerade gravarna med tvåtusen av de mer än sjutusen unga britter, kanadensare och amerikaner som dött under landstigningen i Anzio. Min vän betraktade allvarligt gravstenarna och konstaterade sedan: “Det här är mindre än de som dödades under dag i Auschwitz.” Han hade rätt. Aldrig har det förekommit en så storskalig, mekaniserad människoslakt. Under en 14 timmar lång arbetsdag i förintelselägren mördades mellan 12 000 och 15 000 individer, medan gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau likviderade 20 000 per dag. Nedan ett av krematorierna innan det sprängdes av de retirerande nazisterna.

Polacken Tadeusz Borowski arresterades 1942 av Gestapo. Han var till skillnad från sin flickvän Maria inte del av den omfattande polska motståndsrörelsen. Hon tillfångatogs efter att ha fallit i en fälla gillrad av nazisterna och mördades i ett koncentrationsläger. Då Borowski sökte efter henne greps även han och fördes till Auschwitz, som han genomlevde i två år innan han sändes på en dödsmarsch till koncentrationslägret Dachau, där han en hårsmån från döden räddades av den amerikanska Sjunde armén. Strax efter kriget skrev Borowski en novellsamling i vilken han i litterär form samlade sina intryck från Auschwitz – Pożegnanie z Marią, Farväl till Maria. Novellerna sammanlänkas genom huvudpersonen Tadeks upplevelser och även om Borowski använde sig av ett alter ego råder det ingen tvekan om att novellerna i minsta detalj bygger på egna upplevelser. I novellen Välkomna till gaskamrarna, mina damer och herrar, skildrar han hur ett dödståg ankommer till Auschwitz.

"Transporten kommer", säger någon. Vi kommer på fötter, allas blickar vänds åt ett håll. Runt kurvan, en efter en, börjar boskapsvagnarna rulla in. Tåget backar in på stationen, en konduktör lutar sig ut, viftar med handen, blåser i en visselpipa. Loket visslar med ett skrikande ljud, pustar, medan det långsamt rullar in längs rampen. I de små fönstergluggarna syns bleka, förtvinade, utmattade mänskliga ansikten; skräckslagna kvinnor med trassligt hår, orakade män. De betraktar stationen i tystnad. Och så, plötsligt blir det rörelse inuti vagnarna och ett dunkande mot träplankorna. ”Vatten! Luft!" – trötta, desperata rop. Huvuden tränger sig ut genom fönsteröppningarna, munnar som frenetiskt kippar efter luft. De drar in några andetag, försvinner; andra kommer i deras ställe och försvinner även de. Skriken och stönandena blir allt högre

Lastbilar kördes fram. Fångarna som skulle tömma vagnarna instruerades. De tilläts att för egen del lägga beslag på mat, men tog de kläder och värdesaker skulle de omedelbart dödas. Samtliga lik skulle bäras ut ur vagnarna och läggas vid spåren. Lastbilarna fyllas med bagaget och föra bort de få män och en del kvinnor som utsetts för tvångsarbete. SS-män ställde upp sig beredda för att göra urvalet, medan andra skrek ut order åt de nyanlända.

Låsbultarna slås upp, skjutdörrarna glider upp. En våg av frisk luft rusar in i vagnarna. Människor ... omänskligt inklämda, begravda under högar av bagage, resväskor, koffertar, paket, lådor, buntar av alla slag (allt som hade varit deras förflutna och var tänkt att bli deras framtid). Monstruöst hoppressade har de svimmat av värme, kvävts, krossat varandra. Nu tränger de som är vid medvetande mot de öppnade dörrarna, andas likt fiskar som kastats upp på stranden. Giv akt! Heraus! Ut! Ta med er bagaget! Ut med allt! Lägg det i en hög nära utgångarna. Ja, ta av jackorna också! Det är sommar. Marsch till vänster! Förstått?"

Förvirrade och skräckslagna vacklade passagerarna ut ur vagnarna. De såg sig rådvilla kring. Undrade: ”Kan min herre säga var vi är? Vad som skall hända oss!” Manskapet svarade oftast inte. Men kanske någon pekade ur krematoriernas skorstenar och mumlade: ”Ni skall till himlen.”

Det står en SS-man bakom min rygg; lugn, effektiv och vaksam. "Meine Herrschaften, den här vägen, mina damer och herrar, försök att inte kasta era saker omkring er, tack. Visa lite välvilja", säger han. Högarna växer. Resväskor, bylten, filtar, rockar, handväskor som öppnats då de fallit till marken och där spillt ut mynt, guld, klockor; berg av bröd hopar sig vid utgångarna, högar av marmelad, sylt, massor med kött, korvar och socker har spillts ut på gruset. Lastbilsflak fylls med människor och fordonen försvinner med ett öronbedövande vrål bland kvinnors klagan och skrik då de separerats från sina barn och den förbluffade tystnaden hos kvarlämnade män. De som förts bort är de som beordrats att gå till höger – de friska och de unga som separerats från sina barn och som nu med lastbilarna förs bort mot lägret. Till slut kommer inte heller de att undkomma döden, men först måste de arbeta.

Då de arbetsföra förts bort och de övriga tvingats vandra ner mot gaskamrarna, återstod det för de utvalda fångarna att städa godsvagnarna.

Tåget har tömts. En mager, koppärrig SS-man kikar in i en vagn, skakar äcklad på huvudet och pekar med fingret mot vår grupp. "Rein! Städa upp!" Vi klättrar in. I hörnen bland mänsklig avföring och övergivna armbandsur ligger krossade, nedtrampade spädbarn, nakna små monster med enorma huvuden och uppsvällda magar. Vi bär ut dem som vore de kycklingar, håller flera i varje hand. Jag går tillbaka in i tåget; bär ut döda spädbarn; släpar ut bagage. Jag rör vid liken, men jag kan inte övervinna en växande, okontrollerbar skräck. Jag försöker ignorera kadavren, men de finns överallt; uppradade på gruset, på rampens cementkant, inuti boskapsvagnarna. Spädbarn, hemskt vanställda, nakna kvinnor, män förvridna i kramp. Jag springer min väg så långt jag kan, men omedelbart svingas en piska över min rygg. I ögonvrån ser jag en våldsamt svärande SS-man.

Flera djärva, polska motståndsmän försökte med stor fara för sina liv, till en ofta likgiltig omvärld, föra ut vetskapen om nazisternas massmord på judar och oliktänkande. En av dem var kavalleriofficeren Witold Pilecki, som 1940 lät sig tillfångatas av den tyska ockupationsmakten för att spärras in i Auschwitz och där samla in så mycket material som möjligt och sedan försöka smuggla ut det till omvärlden.

Pilecki lyckades få ihop ett stort kontaktnät och i samarbete med det utarbeta en detaljerad redogörelse för de grymheter och övergrepp som frodades i lägret, inte minst kunde han förse sin rapport med kartor och skisser över anläggningarna för gasandet och kremeringen av människor. Rapporten smugglades ut ur Auschwitz och nådde den polska hemliga arméns högkvarter, som såg till att den kom fram till ledarna för UK och USA.  

Som polsk patriot hade Pilecki kämpat mot såväl de invaderande nazisterna som de sovjetiska kommunisterna och fortsatte även efter kriget sin kamp mot de senare. Han arresterades 1947 av Polens kommunistiska regim, torterades och avrättades ett år senare med ett nackskott i Warszawas Mokotów-fängelse.

Krzysztof Lukaszewiczs 2023 film om Pilecki skildrar den fruktansvärda tortyr han utsattes för av polska kommunistpolitruker, som enligt filmen ville förringa Pileckis insatser i Auschwitz. Detta berodde delvis på att Polens Sovjetstödda marionettpresident, Józef Cyrankiewicz, som även han under en tid varit internerad i Auschwitz, av propagandaskäl hävdade att han liksom Pilecki skapat en motståndscell i lägret, även om han inte kunnat lägga fram några bevis för något sådant. Cyrankiewicz vägrade inte enbart att hindra en dödsdom, utan beordrade att Pilicki måste behandlas "hårt, som varande en fiende till Staten".

Jan Karski var en annan av dessa djärva medlemmar i den polska motståndsrörelsen, vars medlemmar trots de hot om tortyr och död som ständigt hängde över dem organiserade motståndsceller, upprätthöll kontakt med omvärlden, ordnade förfalskade papper, flyktvägar och safe houses för förföljda individer och till och med etablerade hemlighållna skolor och universitet.

Karski, hans verkliga namn var Jan Kozielewski, hade liksom Pilecki varit officer i den polska armén då hans enhet kapitulerade inför den framryckande sovjetiska Röda armén. Genom att få tag i en NKVDuniform lyckades Karski med nöd och näppe undvika att bli mördad under massakern i Katynskogen under april och maj 1940 då NKVD med nackskott dödade 21 857 tillfångatagna polska officerare och intellektuella. Ett brott mot mänskligheten som den polske regissören Andrzej Wajda gjort en stark film om.

Karski agerade som kurir mellan motståndsrörelsen och den polska exilregeringen, som till en början befann sig i Frankrike och senare i London. Han tillfångatogs av Gestapo och torterades så svårt att han försökte begå självmord, men han räddades till livet av undercover polska patrioter, lyckades fly och fortsatte med sin verksamhet. Vid två tillfällen lyckades Karski genom en underjordisk tunnel ta sig in i Warszawas ghetto där han dröjde sig kvar under ett par dagar och sedan skrev en utförlig rapport om de omänskliga förhållanden som rådde där.

På uppdrag av das Bund, ett hemligt judiskt råd inne i ghettot besökte Karski i september 1942 ett Durchgangslager, uppsamlingsläger, i byn Izbica Lubelska. Genom att muta en ukrainsk vakt blev Karski försedd med en estnisk vaktuniform och besökte i sällskap med ukrainaren lägret. Hans skildring, som tillsammans med övriga rapporter nådde såväl London som Washington, är milt sagt fruktansvärd.

Det fanns ingen organisation eller ordning av något slag. Ingen av de fångna hade möjlighet att hjälpa varandra, eller dela med sig av något. De hade förlorat all självkontroll, förutom den yttersta instinkten av självbevarelsedrift. De hade i detta skede blivit fullständigt avhumaniserade. Det var dessutom typiskt höstväder, kallt, rått och regnigt. Skjulen kunde inte rymma mer än två till tre tusen människor och varje "grupp" som anlände bestod av mer än fem tusen individer. Detta innebar att det alltid fanns två till tre tusen män, kvinnor och barn utspridda i det fria, där de led av exponering, utöver allt annat. Kaoset, smutsen, alltings vedervärdighet var helt enkelt obeskrivligt. Där var en kvävande stank av svett, smuts, förruttnelse, fuktig halm och avföring.

Utmärglade, döda och sårade människor låg utspridda på den gyttjiga marken och ingen tycktes ta någon notis om dem. Beväpnade SS-män och vaktmanskap klev omkring bland dem. De flesta av de tillfälliga internerna hade kommit från ghettot i Warszawa och var iklädda randiga fångdräkter, men flera var civilklädda och några helt nakna.

Och nu kom den mest fruktansvärda upplevelsen av dem alla. Ledaren för das Bund hade varnat mig för att om jag levde tills jag blev hundra år skulle jag aldrig kunna glömma det jag sett. Han överdrev inte. Reglerna föreskriver att en godsvagn får transportera upp till åtta hästar eller fyrtio soldater. Utan något bagage kunde maximalt hundra tätt packade passagerare trängas in i en vagn. Tyskarna hade dock utfärdat en order om att 120 till 130 judar skulle tvingas in i varje vagn. Dessa order genomfördes nu. Omväxlande svingande piskor och avlossande sina automatvapen tvingade vakterna in fler människor i redan överfyllda vagnar.

Då några vagnar fyllts med skräckslagna individer och bommats igen, drevs ytterligare människor mot de andra vagnarna. Vakterna förlorade tålamodet, blev alltmer upphetsade och tryckte obönhörligt människomassorna mot de öppna godsvagnarna, alltmedan de sköt mot dem som tvekade.

Skotten fortsatte att ljuda i bakre delen och den pådrivna människomassan pressade som en kvävande tryckvåg mot dem som befann sig närmast tåget. Dessa olyckliga var redan galna av vad de fått utstå, gisslade av vakterna och framtvingade av den myllrande hopen. För att undkomma slag och skottlossning började folk klättra över huvudena och axlarna på de som redan trängts in i vagnarna. Dessa var hjälplösa eftersom de fick hela tyngden av den framträngande folkmassan över sig och kunde endast reagera med ångestfyllda vrål mot de som nu klamrande sig fast vid deras hår och kläder för att finna stöd, trampande på halsar, ansikten och axlar, ben bröts medan folk tjöt i vansinnig ilska. Mer än ett dussin människor, män, kvinnor och barn, pressades in på detta vis. Sedan smällde vakterna igen dörrarna över de hastigt tillbakadragna lemmar som fortfarande stack ut och tryckte järnstängerna på plats.

Den uppskrämde och äcklade Karski visste att Izbica Lubelska i själva verket inte alls var ett ”övergångläger”. Det var en slutstation. Alla de som stängts i vagnarna var dömda att dö innestängda i dem.

Boskapsvagnarnas golvplankor hade täckts med ett tjockt vitt pulver. Det var osläckt kalk, eller kalciumoxid som hade torkats ut. Alla som har sett cement blandas vet vad som händer när vatten hälls på osläckt kalk. Blandningen bubblar och ångar och genererar en stor mängd värme. Här tjänade kalken ett dubbelt syfte i den nazistiska brutalitetsekonomin. Fuktigt kött som kommer i kontakt med den osläckta kalken torkas snabbt ut och bränns sönder. Det var tänkt att de som stängts in vagnarna bokstavligen skulle brännas ihjäl, köttet skulle ätas bort från benen. Således skulle judarna dö i vånda och uppfylla det löfte som Himmler hade utfärdat i enlighet med "Führers vilja" i Warszawa 1942. Dessutom skulle kalken förhindra att förruttnande kroppar spred sjukdomar. Det var effektivt och billigt - ett perfekt valt medel för deras mordiska syften.

Karski ville bort från detta helvete, men kände sig tvingad att fullfölja det uppdrag han fått från das Bund – att i varje detalj beskriva vad som försiggick.

Det tog tre timmar att fylla hela tåget genom att gång på gång upprepa samma procedur. Det var skymning när de fyrtiosex (jag räknade dem) vagnarna var fullpackade. Från ena änden till den andra tycktes tåget, med sin darrande last av kött, pulsera, vibrera, gunga och studsa som om det vore förtrollat. Emellanåt blev det märkligt lugnt och sedan, återigen, började tåget stöna och gråta, klaga och yla. Inne i lägret låg ett tjugotal döda kroppar kvar och flera sårade människor befann sig i dödsryckningar. Tyskt manskap gick omkring i lugn och ro med rykande automatvapen och pumpade kulor i alla som genom stön eller en rörelse avslöjade att de var vid liv. Snart fanns inte en enda kvar i livet.

De sista eftersläntrarna fördes upp i den sista vagnen, vars dörrar sköts igen och låstes, tåget satte sig i rörelse.

I det nu tysta lägret var de enda ljuden de omänskliga skriken som ekade från det ivägrullande tåget. Sedan upphörde även dessa. Allt som nu fanns kvar var stanken av avföring och ruttnande halm och en märklig, motbjudande syrlig doft som jag antog kom från de mängder blod som spillts och befläckat marken. Medan jag lyssnade på de bortdöende skriken från tåget tänkte jag på destinationen mot vilket det nu färdades. Mina informanter hade noggrant beskrivit resan. Tåget skulle färdas ungefär 13 mil och slutligen stanna på ett tomt, kargt fält. Sedan skulle ingenting hända. Tåget skulle stå helt stilla och tålmodigt vänta medan döden trängde in i varje vrå av dess inre. Detta skulle ta två till fyra dagar.

Uppenbarligen var tågets destination de fält som låg utanför förintelselägret Bełżec.

När bränd kalk, kvävning och dödliga skador tystat alla skrik, dök en grupp män upp. De var unga, starka judar, som fått i uppdrag att städa ut dessa vagnar, tills det blev deras tur att fängslas i dem. Under stark bevakning öppnade de förseglingarna och slängde ut högarna av förruttnande kroppar. Kötthögarna brändes sedan och resterna begravdes i ett enda stort hål. Städningen, bränningen och begravningen tog en eller två hela dagar i anspråk. Hela processen med att likvidera judarna tog från tre till sex dagar. Under denna period anlände nya offer till das Durchgangslager. Tåget återvände och hela cykeln upprepades.

Nedan syns ett väldigt enbärsträd vid ett fält utanför Bełżec.

Ingen mardröm kan motsvara de helveten som beskrevs av Borowski och Karski. Den ondska, den likgiltighetens pest, som gav upphov till dödstågen och deras ohyggliga destinationsorter, övergår min fattningsförmåga. Man talar om ”omänsklighet”, men kan någon annan varelse ägna sig åt en liknande massutrotning, ett sådant förakt och iskyla inför sina artfränders död och lidande?

Alvaro, Corrado (1966) Allt har hänt. Stockholm: Natur och kultur. Borowski, Tadeusz (1976) This Way for the Gas, Ladies and Gentlemen. Harmondsworth Middlesex: Penguin Classics. Bugaǐ, Nikolaǐ (1996) The Deportation of Peoples in the Soviet Union. New York: Nova Publishers. Karski, Jan (2011) Story of a Secret State: My Report to the World. London: Penguin Classics. Moorehead, Caroline (2023) Edda Mussolini: The Most Dangerous Woman in Europe. London: Vintage. Rashke, Richard L. (1995) Escape from Sobibór. Chicago: University of Illinois Press. Rizzo, Marco och Lelio Bonaccorso (2020) Jan Karski: L’uomo che scoprí l’olocausto. Roma: GEDI Gruppo editoriale. Sereny, Gitta (1983) Into That Darkness: An Examination of Conscience. London: Penguin. Totten, Samuel, William S. Parsons och Israel W. Charny (1997) Century of Genocide: Eyewitness Accounts and Critical Views. New York: Garland Publishing.