I'm on my way, sitting on the train to Copenhagen´s International Airport, from where I will fly to my family in Rome. Looking out of the window thinking that an external trip is also an internal one. I am mentally preparing myself for the arrival. My thoughts have already reached the goal and revolve around what the coming weeks will be like. More or less forgotten experiences show up, all circumscribed by who I am, what I've become and where I am. Like so many times before, I have ended up within a transitional stage.

As the fish in the lake, or a lion on the savannah, each and every one of us live in a specific environment, thinking and acting in relation to it. Maybe we are like the rest of the animals ‒ limited by our instincts, though our human brain enables us to adapt to any new environment and even as I am now doing, moving from one habitat to another.

Within each house that the train rushes past there is a habitat. People live in the house I just travelled past and the persons living there are intimately familiar with that particular spot; they know the grove with oak trees, the lake nearby and the road that runs in front of their house. But it is not only human beings´ place on Earth; it is shared between a wealth of other creatures. As Birk Borkason tells Ronia in Astrid Lindgren's fairy tale Ronia, the Robber´s Daughter: "Your fox cubs! Your forest! The foxes are their own, you understand that? And they live in the forest of foxes. Which is also the wolves´ and bears´ and moose and the wild horses´ forest."

In the grove, that just disappeared from view live ants. They are almost everywhere. Like humans, ants thrive in most ecosystems and are said to comprise 15 to 25 percent of the terrestrial animal biomass. In their intriguing book about ants, Hölldobler and Wilson write that the combined weight the Earth´s roughly 10 000 trillion individual ants is about as much as that of all humans. Each individual ant has, just as we, its own little world, its habitat, which in her mind, seems to be quite different from how we would perceive it. An ant has apparently also a quite an impressive brain power. In relation to the size of its host animal an ant brain is larger and more compact than the human brain. She has a pretty big head compared to her body and if we would be equal in size to an ant, we would discover that her head was bigger than ours.

I write "her" since I read that male ants are in a vast minority in ant colonies and generally have smaller brains than females. However, even male ants have a given role within their community and like those of the females their brains are connected to what Hölldobler and Wilson calls the ant society´s “super-brain”. Every single ant brain has been developed in harmony with those of other ants and designed to handle very specific functions within an ant colony, which in its turn acts as the sum of the capacity of all the individual brains of the members of each anthill. This means that some ants have sophisticated brains adapted for providing food, among other functions that the ant always has to know where she finds herself, so she can get back to her anthill and her designated place within it. Ants also have to be able to collaborate with their conspecifics, recognize the difference between friend and foe, who is a colleague of yours, who is a fiend and who you may ignore. All this while other ants day in and day out are busy with monotonous routine work, something that their brains have adapted them to.

The ants thus differ from us humans since each and every one of us has to be quick-witted, resourceful, able to read and adapt to our environment, even if it happens that we also, just like an ant, sometimes have to engage ourselves with more or less "brain dead" activities. Like ants we are also social beings, who relate and adapt to other individuals living their lives in our anthill, our habitat. Something that can be very difficult to handle and we may sometime need to seek support and assistance from experts, who may help us to clean up our messy existence.

When I lived in New York some busses displayed boards declaring: “If you live in New York you definitely need a shrink!". Now I do not recall if it was an endorsement for some psychiatrist, or simply an ad for a movie or TV series. Nevertheless, I lived in New York and like many of my neighbors and acquaintances I felt I could be in need of some counseling. Accordingly, I ended up in Dr. Herbert E. Thomas studio on Park Avenue. The room was as I imagined it would be like at the place of a renowned psychiatrist. The walls were covered by cluttered bookshelves and we talked to one another sitting in two large, comfortable leather armchairs. Dr. Thomas did not use a writing pad, but listened patiently, before he came up with thoughtful interpretations, thoughts and advice. He was Canadian by birth and spoke both French and English. He was interested in literature, art and religion, and I remember how he could start a line of thoughts with a remark like:

- Yes Jan, coming up with thoughts about religion to a historian of religions like you, would probably be like taking coals to Newcastle, but what you just said made ​​me think of something I read regarding the Talmud ...

I was impressed by Dr. Thomas confident and natural way of speaking. He seemed to be very self-assured and I assumed that the display of such a quality was part of his technique. When I asked him if he considered himself to be a self-reliant person, he replied:

- I am aware of the fact that it may certainly seem to be the case, but frankly, as a young professional I was a very anxious person and to overcome my fears and shortcomings, I applied to activities that scared me. I have for nearly twenty years been working with inmates at Pittsburgh's Maximum Security Prison. I have met several murderers who have been executed after I got to know them.

It was back in 1994 I was talking to Dr. Thomas and it was not until 1999 that the last prisoner from that particular prison was executed by poison injections and I still do not know if the state of Pennsylvania has repealed the death penalty.

- What I have learned in there has made ​​me realize the supreme importance of the good things in life. We must learn to pay better attention to kindness, our own and others, it is dangerous to underestimate is importance. As a matter of fact, most of us are not as aggressive and misguided as we suspect we are. If a condemned prisoner asks me: "What would you do if you came home and found your wife in bed with a lover? Would not you have killed both the bitch and the one who fucked her?" Frankly, I do not think I would have done it, though such awareness does not hinder me from imagining how the killer thought and from understanding why he acted as he did. Often it is about a damaged childhood, something that is extremely difficult to amend; some even think it is impossible to do so.

- I have always assumed that you psychoanalysts are obsessed with childhood trauma. Is it not what you all are looking for?

Dr. Thomas smiled indulgently:

- Sure, you're right; usually it is like that, though I know those who fared quite excellent even after a miserable childhood. Nevertheless, I would argue that a battered, unloved child is likely to suffer during the rest of his life. It is a question of habitat. The family is the child's habitat, like a fish in the lake it cannot get out of the water; it is a victim of parental whims.

- Honestly, I do not remember any abuse from my parents' side.

Dr. Thomas nodded:

- I am convinced that your parents were loving people. I dare say that it shows on you that you were an appreciated child. This does of course not mean that you are a perfectly harmonious human being. Who is it? However, the kindness your parents bestowed upon you will not disappear, though others who we meet in or daily lives have been exposed to parents' bad and thoughtless behavior. They are victims of despotism or chilly ignorance. Their parents may have been well intentioned, but confused about themselves and their child. Many are more or less indifferent to children; others are simply crazy people, some outright evil. Worst is probably capriciousness.

- In what way?

- In the mind of a child, parents tend to be like incomprehensible deities, though the bitter truth is that they are far from perfect. Far too often parents let their kids suffer for frustrations related to their own shortcomings. Power provides security, but children have no power over their parents. They are looking for love and appreciation, and if they cannot obtain that, all they may ask for is at least some attention. A child wants to be seen, as demonstrated by the words of the Lord's blessing: "The Lord bless you and keep you; The Lord make his face shine upon you and be gracious to you; The Lord turn his face toward you and give you peace."

Doctor Thomas often talked about religion and that was one reason why I was fascinated by him, that and the quiet confidence he exuded. Surely he probably exposed some errors in his indisputable statements and judgments, though I don´t know for sure. His personality was such that that almost everything he said sounded true and authoritative and in all its obviousness - profound.

‒By demonstrating how obedient and clever we are we ask for our parents´ kind attention, or in the worst case we may even consciously misbehave only to have our existence confirmed. What happens when a beaten, or neglected, child grows up? Such children may find that a good way to protect themselves from ignorance and arbitrariness is to exercise power over others. Were they unable master their parents, they may as strong and authoritative adults force others into  submission. The easiest way to accomplish that is to dominate your victims within an enclosed habitat; an office, a shop, a school, a prison, or a family. Within such cages, you may discipline your underlings, but instead of whips there is another arsenal at your disposal; love, irony, penalties, humiliation, or appeals for pity. Power People protect themselves by using authority as a weapon and shield and with its support they are able mobilize their minions´ attention, respect, care and love.

Dr. Thomas looked at me with a kind smile:

- For all the affection he receives a powerful man does not give much in return. Some favours are handed out, but generally not as expressions of gratitude or love, because he regards such feelings as signs of weakness. The bestowed favours may be more accurately considered as means to attach a person to you. Gratitude is a strong bond. What a powerful person gives away does not mean a great loss; a bigger office, a car that facilitates work efficiency, maybe a higher salary or allowance, or access to services performed by his minions. Worst is when a powerful person's failures or misgivings are staring him in the face, then he is likely to project his shortcomings on those who are dependent on him. By applying his mistakes to other human beings a powerful man may imagine that if he disciplines the person he has chosen as his substitute, he also corrects his own errorss. A wounded child who has become a powerful person may do anything to protect himself at the expense of others.

It happened that Dr. Thomas gave away books. He gave my daughters a couple of Asterix albums in French. I received a copy of Alice Miller´s The Drama of the Gifted Child, an interesting and well-written book. Reading it I recognized several of Dr. Thomas's views. Nevertheless, no one is perfect. Alice Miller's son Martin, also a psychotherapist, has written about his traumatic childhood. How when he was a six years old bed-wetter, with a newborn sister with Down syndrome, was sent away to an orphanage 30 miles from home, where his parents never came to visit. When he a year after returned home his parents did not follow him for his first day at a new school. Martin Miller´s parents were absorbed by their own careers and status, neglecting the emotional needs of their children. Martin felt like a stranger in his own home, where the parents spoke Polish among themselves, a language he and his sister never learned. The father beat his son and forced him to strange washing rituals, which he perceived as sexual abuse. As soon as a nanny came to be trusted by the kids, their mother conceived her as a rival and dismissed her immediately. When he was seventeen years old Martin finally left home for a strict Catholic boarding school, which he perceived as a profound relief from his "parental madhouse".

Martin Miller's showdown with his mother makes me think about how common it is for sons and daughters to accuse successful parents of their miserable childhoods. Such allegations have emerged as a literary genre. Recently I have read several Scandinavian authors´ relentless attacks on their fathers of which only Karl Ove Knausgårds comprehensive 6 volumes My Struggle has been translated into English. One volume was enough for me.  

It is often writers who are particularly affected by their children's anathema. Being an author generally means that you use your own person and those around you as raw material for your writings. Contemplation and exploitation of your environment create a kind of alienation that may be aggravated by the fact that writing is a solitary occupation. If the author additionally has an adoring readership this may increase a feeling of distance from others and worsen  the self-absorption. It may also happen that writers who have failed to reach an audience blame their shortcomings on their immediate surroundings. The crazed murderer in Stephen King's mesmerizing The Shining is a failed writer suffering from a severe writer´s block.

The daughters of great authors like William Faulkner and William Styron tell about how their fathers made ​​them suffer and so have children, among others, of John Cheever, Bernard Malamud and Saul Bellow, the latter harboring an implacable hatred to both his father and his work, this while the others seem to forgive their fathers' behavior in the name of their brilliance as authors. It is strange to learn how some great writers have been unable to apply their insights to their own family life after managing to effectively display similar conflicts in their novels. Saul Bellow has for example written a masterpiece about a son's wounded relationship with his father – Seize the Day.

Several of the authors mentioned above had sever drinking problems, something that seems to be common among US writers, it could be enough to mention Nobel Prize winners like O´Neill, Sinclair Lewis, Steinbeck and Hemingway. That literary circles often are fuelled by alcohol makes me think of Olof Lagercrantz diaries, he was an author and editor in chief of Sweden's largest newspaper and was thus surrounded by a large circle of famous writers. In his diaries almost all of them appear as part of a pathetic bunch of ruthless, backstabbing, favor-seeking and self-overestimating narcissists, who in a macabre dance moves around the influential newspaper man. For example, in the revealing diaries my favorite poet Gunnar Ekelöf turns out to be a moody and violent person: "Gunnar generally started drinking moderately round midday. First came a period of joy, dance, erotic jokes and gestures. This stage could turn into bitterness when Gunnar showed a diabolical talent for hurting those present. Then began the madness, the real drunkenness when more drinks were ordered or brought in from somewhere, when friends were called up, then letters were written terminating acquaintances, when crazy things happened."

Unfortunately Ekelöf´s nasty behavior seems to have been more rule than exception.  Lagercrantz himself could apparently also be extremely mean, the Academician Lars Gyllensten described him as a cuddly, purring cat that in unexpected moments could scratch you as badly as possible and with pleasure direct his sharp claws towards the victim's unprotected eyes.

Authors hang out with authors and all over the world they seem to behave in a special and often outrageous manner. Of course, there are great friendships in their circles, but also nasty attacks, notorious infidelity and self-aggrandizement strategies, maybe they are like most people, but reading their biographies sometimes make me doubt. At least they often seem to cling to one another. I read Salman Rushdie's depiction of his life under the fatwa, Joseph Anton. The death threat meant an almost crippling isolation. Yet, Rushdie could after a while be in touch with a variety of writing colleagues, they wrote about and to him, while several of them turned up with both support and betrayal. The writing world seem to be Rushdie's unique habitat, it is almost exclusively authors we read about in his memoirs.

Several authors´ habitats appear more like a living hell, than a privileged world. For example, the Parisian drug and smoke impregnated existentialist sphere, where people drank, fought and mingled in confusing erotic formations. Considering this form of mad existence, I understand what Arthur Koestler meant when he wrote that "to want to meet an author because you like his books is as ridiculous as wanting to meet the goose because you like pate de foie gras." The chain-smoking, drug addicted, unhealthy and unfortunately ugly Sartre devoted himself occasionally to seducing young women, often provided by his affectionate devotee, the feminist icon Simon Beauvoir, who in a letter to her lover Nelson Algren described an evening out in the company of Sartre, Koestler and Camus: "As a joke Sartre was making love to Mamaine [Koestler's wife] but so outrageously no one could scarcely have said he was indiscreet, we were all far too drunk for it to be offensive. Suddenly Koestler threw a glass at Sartre's head and it smashed against the wall. [...] Koestler didn´t want to go home and then he found that he´d lost his wallet and had to stay behind in the club; Sartre was staggering about on the sidewalk and laughing helplessly when Koestler finally decided to climb back up the stairway on all fours. He wanted to continue his quarrel with Sartre. 'Come now, let's go home,' said Camus laying a friendly hand on his shoulder; Koestler shrugged the hand off and hit Camus, who then tried to hurl himself on his aggressor, we kept them apart. Leaving Koestler in his wife´s hands, we all got into Camus´s car; he too was suitable soused in vodka and champagne, and his eyes began to fill with tears: 'He was my friend! And he hit me!' He kept collapsing onto the steering wheel and sending the car into the most terrifying swerves and we would try to hold him up, completely sobered by our fear.”

We encounter a similar reckless behavior and basically miserable existence while reading about the movie- and fashion industry, far from the glamorous world that the uninitiated may imagine it to be. And of course, we meet similar infernos within commercialized rock´n roll circuits, where young talents are destroyed in ruthless meat grinders of drug- and sex abuse. One of my close friends told me how she had ended up backstage and shocked had witnessed the mad and filthy behavior of a world-famous rock group, whose members, high as houses, while drinking incessantly hurled themselves on defenseless groupies or peed on the walls. However, in the midst of this mayhem she struck up conversation with the member of another world-famous band who wanted to distance himself from the maniacs around him, telling her that he was missing his wife and family, that he had to wash his clothes because on tour the short stop-over did not allow for contacting any laundry facilities. He told my friend how nice it was to finally be able to talk to a "normal" person, claiming that the people contracting the bands even supplied their artists with “booze, whores and drugs”, all part of the "celebrity culture." Not long ago I read Mick Wall's book about Led Zeppelin, When Giants Walked the Earth and John Szwed´s biography about the master musician Miles Davis miserable existence, So What, enforcing my impression that my friend´s story is an apt description of what goes on behind the scenes of quite a lot of concert tours.

In-depth descriptions of a ruthless, self-consuming way of life seem to be one of the main ingredients in musician biographies. What makes me uneasy is that several writers specialized in describing the popular music scene, though not in particular Wall or Szwed, describe these circuits of hell in an easygoing, entertaining manner. As if rock, sex and drugs is a pleasant and desirable combination - an exciting rock´n and rolling hell that the common man may  dream about while he is slaving away at his dreary work and sleep off his weekends.

Some Swedish celebrity writers do with obvious pride describe themselves as belonging to the cultural establishment, while maintaining good contacts with criminal circles. I know nothing about those spheres, though I got a quick glance into the world of crime while I as a student worked extra as a waiter on the trains between Malmö and Stockholm. Sometimes I worked in what was called a "big car" as part of a team with head waiter, chef, waitresses and a dishwasher, sometimes I was on my own in a “coffee shop car”. In one of those I once had a conversation with a well-known, professional criminal. In those days it happened that the police put criminals on board a train, after having notified the train crew about their presence. If they did not deviate during the trip, the criminals were retrieved at their final destination.

The offender who had ended up together with me in the coffee shop car was thirsty and drank in quick succession the 37-ounce bottles of wine I had for sale. Since we were alone and he was craving for a chat, he asked me to sit down by his table, something I agreed to do if he promised not to smoke anymore, smoking in the restaurant cars was already in those days strictly forbidden. From his satchel he took out an elegant hardcover scrapbook and proudly showed me one article after another.

- You should know that I'm not any small fry crook. In crimes I am great. I am knowledgeable about crime, I´m professional. Look here "Wanted criminal live luxury life on the Riviera", then I had a Maserati, a luxury apartment and was dating a top model. And here, look ... at that time I was a real big shot. I am still a national celebrity. Do you now understand that I am not anyone? In my field I am the best and I know guys that would make you lose your chin if I mentioned their names. It goes up and it goes down, you see.

He presented me with one clipping after the other. I wondered:

- Now if you are as great and important you must obviously have been involved in serious crime ... drugs, armed robbery, assault and stuff like that.

His gaze darkened, but he smiled nonetheless:

- You name it. I'm not a little angel child. My life has often been crappy, a living hell. I'm a pretty nasty bastard. I am immune to punishment, I cannot be any worse. I have spent more time in prisons than on the outside. I'm behind bars right now. But do not think I've bungled my time, neither inside nor outside. I read everything. Everything! I have graduated in law. Have read the Bible several times and know a whole bunch of hymns by heart. I can make a fool out of anyone.  Sure, I have hurt many persons, my family, or families I might say, everyone who has been involved with me have had a hell of a time, in every sense, both good and bad.

- Are you proud of yourself? Don´t you feel any guilt or remorse?

He banged the table:

‒ Of course I do! I'm not a little fart like you. Not a regular Joe born with silver spoon in mouth. I had a crappy childhood, stepfathers, wicked devils that boozed up and beat me up for nothing. Foster homes, shitty schooling. I knowing nothing else but crime, but that is something I'm good at. In that field, I am respected. Don´t you think that I have not tried to end up like a common guy, a grey, insignificant law-abiding citizen. During a year or so I worked as an ordinary, damned welder with shitty wages and a shitty life. I was a nobody, but as a criminal I'm great. It is only within crime I can be respected. It´s hopeless, but what can I say? It´s life for me. The only life I have.

The criminal train café visitor was thus, as so many of us, stuck in his habitat. I have ended up in many contexts, been a worker and a drone - within the school system, universities, the development set, family life and several other worlds. At each place I have ended up, I assume I have discovered a similar set of people; both autocratic or supportive managers, manipulators, extremely knowledgeable peers, kind people, stupid people, stingy and generous, those who hide away themselves and without scruples let others do their jobs, only to receive their salary and honors, some you never learn to understand what they are doing, others who are always there, who never say no. It does not matter where you find yourself, at prestigious levels, or among low paid, hardworking people engaged in dreadful occupations, even there you find a similar stratification of people, the good and the mean, the smart and the not so smart.

Somewhere I read about a Japanese study of different ant societies. After having carefully examined life within a large number of anthills the entomologists had found that about 20 percent of the worker ants did not accomplished much, while the other 80 percent worked extremely hard. The scientists wondered about what those twenty percent actually did, since the ant society is supposed to be like some kind of super brain those apparent drones ought to have some undiscovered kind of task or function. Maybe they are the ants´ thinkers and artists, who knows? As Oscar Wilde said: "We all live in the gutter, but some of us look upon the stars."

Lindgren, Astrid (1985), Ronia, the Robber´s Daughter. London: Puffin Books. Hölldobler, Bert and Wilson Edward O., The Ants. Belknap: Harvard University Press. Miller, Alice (1981), The Drama of the Gifted Child: The Search for the True Self. New York: Basic Books. Martin Miller´s autobiography is not translated into English: Miller. Martin (2013) Das wahre Drama des begabten Kindes: Die Tragödie Alice Millers ‒ wie verdrängte Kriegstraumata in der Familie werken. Freiburg: Kreuz-Verlag. Knausgaard, Karl Ove (2012), My Struggle: Book 1. New York: Archipelago Books. Aronson, Ronald (2004) Camus and Sartre: A Story of a Friendship and the Quarrel that Ended It. Chicago: University of Chicago Press. Rowley, Hazel (2005), Tête-à-Tête: Simon de Beauvoir and Jean Paul Sartre. New York: Harper Collins. Bellow, Greg (2013), Saul Bellow’s Heart: a Son’s Memoir. London: Bloomsbury, Cheever, Susan (1999). Home Before Dark. New York: Washington Square Press, Malamud Smith, Janna (2006), My Father Is a Book: A Memoir of Bernard Malamud. Boston: Houghton Mifflin, Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Jill Faulkner tells about her relationsship with her father i Bezzerides, Albert Isaac (1980), William Faulkner, a life on paper: A transcription from the film. Oxford: University Press of Mississippi.

Jag är åter på resa och sitter på tåget mot Kastrup, därifrån skall jag ta flyget till min familj i Rom. En yttre resa är samtidigt en inre färd. Mentalt förbereder jag mig inför ankomsten. Mina tankar har redan nått målet och kretsar kring de kommande veckorna. Mer eller mindre förgätna upplevelser dyker upp, alla kringskurna av vem jag är, vad jag blivit och var jag är. Som så många gånger förr befinner jag mig i ett övergångsstadium. 

Som fisken i sin sjö, eller lejonet på savannen har vi alla hamnat i en specifik miljö och vi tänker och handlar i relation till den. Kanske är vi likt djuren begränsade av våra instinkter, men vår mänskliga hjärna gör dock att vi kan anpassa oss till nya miljöer och till och med, som jag gör just nu, röra oss från habitat till habitat.

Jag ser ut genom fönstret. Inom varje hus som tåget passerar finns ett habitat. Människan som bor i huset jag nyss susade förbi är väl förtrogen med just den plats som snabbt skymtades genom fönstret. Hon känner skogsdungen, sjön och vägen som löper framför hennes hus. Men det är inte enbart hennes plats på jorden, hon delar den med andra varelser. Som Birk Borkason säger till Ronja Rövardotter i Astrid Lindgrens saga: ”Dina rävungar! Din skog! Rävungarna är sina egna, förstår du det? Och de lever i rävarnas skog. Som också är vargarnas och björnarnas och älgarnas och vildhästarnas skog.” 

I skogsdungen, som nyss försvann ur sikte bor myror. De finns nästan överallt. Likt människan frodas myror i de flesta ekosystem och sägs utgöra 15 till 25 procent av de markbundna djurens biomassa. I sin spännande bok om myror skriver Hölldobler och Wilson att sammantaget väger jordens uppskattningsvis 10 000 biljoner enskilda myror ungefär lika mycket som alla människor tillsammans. Varje enskild myra har precis som vi också sin egen lilla värld, sitt habitat, som i hennes hjärna givetvis ter sig fullkomligt annorlunda än hur vi skulle uppfatta det. Myran har tydligen även hon en imponerande hjärnkapacitet. I förhållande till värddjurets storlek är myrans hjärna större och mer kompakt än en människohjärna. Hon har ett ganska stort huvud i förhållande till sin kropp och om vi vore lika stora som myran skulle vi upptäcka att hennes huvud är större än vårt.

Jag skriver ”henne” eftersom jag läst att myrhannar generallt sett har mindre hjärnor än honorna och därmed i allmänhet inte bidrar till så många av myrkolonins uppgifter. Men, även myrhannar har en given roll inom sitt samhälle och likt honornas är deras hjärnor anpassade till det som Hölldobler och Wilson kallar för ”myrornas superhjärna”. Varje enskild myrhjärna har nämligen utvecklats i harmoni med kollektivet, för att sköta alldeles speciella funktioner inom myrkolonin, som i sin tur fungerar som summan av de enskilda hjärnorna hos varje kolonimedlem. Detta betyder att vissa myror har sofistikerade hjärnor anpassade för att bidra till att skaffa mat och komma ihåg var myran befinner sig, så att hon kan hitta tillbaka till sin stack och sin plats inom den. Myror måste också kunna samarbeta med sina artfränder, veta skillnaden mellan vän och fiende, vem de har nytta av och vem de kan strunta i. Allt detta medan andra myror dag ut och dag in sysslar med ett enahanda rutinarbete som deras hjärnor har anpassat dem till.

Myrorna skiljer sig således från människorna genom att var och en av oss  på egen hand måste vara snabbtänkt, initiativrik, kunna läsa av och anpassa sig till sin omgivning, samtidigt som hon/han också måste ägna sig åt tämligen rutinartade, mer eller mindre ”hjärndöda” aktiviteter. Men, liksom myrorna är vi också sociala varelser som relaterar och anpassar oss till andra individer som lever sina liv inom vår ”stack”, vårt habitat. Något som kan vara nog så besvärligt och för att klara av det kan vi ibland behöva söka stöd och hjälp, exempelvis från samlevnadsexperter.

När jag bodde i New York fanns på en del bussar reklamskyltar som deklarerade If you live in New York you definitely need a shrink! ”Om du bor i New York behöver du definitivt en hjärnskrynklare (psykiatriker)”. Nu minns jag inte om det var reklam för någon psykiatriker eller helt enkelt någon annons för en film eller TV-serie. Men, jag bodde i New York och liksom många av mina grannar och bekanta tyckte jag att jag kunde behöva lite samtalsterapi. Därigenom hamnade jag i Dr. Herbert E. Thomas mottagning på Park Avenue, eller det kanske heter studio hos en psykiatriker. Rummet var som jag föreställt mig hur det skulle vara hos en välrenommerad psykiatriker. Väggarna täcktes av överbelamrade bokhyllor och vi samtalade sittande mitt emot varandra i två stora, bekväma läderfåtöljer. Dr Thomas hade inget skrivblock i knäet, men lyssnade stillsamt och tålmodigt, innan han kom med tänkvärda tolkningar, inlägg och funderingar. Han var intresserad av litteratur, konst och religion och jag minns hur han kunde börja sina inlägg med en fras som:

‒ Ja Jan, att komma med funderingar kring religion till en religionshistoriker som du vore väl som att ta kol till Newcastle, men vad du nyss berättade kom mig att tänka på något jag läst beträffande Talmud …

Jag imponerades av Dr Thomas trygga och självklara sätt att tala. Han tycktes vara säker på sig själv och jag antog att den utstrålningen utgjorde en del av hans behandlingsmetod. När jag frågade honom om han upplevde sig som en säker person svarade han:

‒ Det kan  tyckas så, men uppriktigt sagt var jag som ung man en mycket ängslig person och för att komma över min rädsla sökte jag mig till sådant som skrämde mig. Jag har nu i snart tjugo år arbetat tillsammans med fångarna vid högsäkerhetsavdelningen vid Pittsburghs fängelse. Jag har mött flera mördare som efter det att jag lärt känna dem blev avrättade.

Detta var 1994 och det var inte förrän 1999 som den siste fången från Pittsburghs Maximum Security Prison avrättades genom en giftinjicering. Jag tror inte att delstaten har upphävt dödstraffet ännu.

‒ Vad jag lärde mig där har fått mig att inse en del om det goda i livet. Vi måste uppmärksamma och vara tacksamma för godheten, vår egen och andras, det är inte nyttigt att underskatta medkänsla och vänlighet. De flesta av oss är inte alls så aggressiva och vilsna som vi tror oss vara och därmed är det inte så illa bevänt med vår mentala hälsa. Om en dödsdömd fånge frågar mig: ”Vad skulle du gjort om du kom hem och fann din fru i sängen med en älskare? Skulle du inte ha slagit ihjäl både kärringen och han som satte på henne?” Uppriktigt sagt så tror jag inte att jag skulle ha gjort det. Det hindrar mig dock inte från att föreställa mig hur mördaren kände och från att förstå varför han handlade som han gjorde. Ofta rör det sig om handlingar begågna av ett skadat barn.

‒ Jag antar att ni psykoanalytiker är besatta av barndomstrauman. Är det inte sådant ni söker efter?

Dr Thomas log sitt vänliga, överseende leende:

‒ Visst, du har rätt, oftast är det så. Jag känner visserligen ett par personer som har klarat sig alldeles förträffligt efter en sorglig barndom, men vill likväl hävda att ett slaget, oälskat barn blir lidande under resten av sitt liv. Det är en fråga om habitat. Familjen är barnets habitat, som fisken i sjön kan det inte ta sig ur vattnet, det är ett offer för föräldrarnas godtycke och en sådan tillvaro lägger grunden till beteenden och livsstrategier som är mycket svåra att råda bot på.

‒ Uppriktigt sagt minnas jag inte några övergrepp från mina föräldrars sida.

Dr Thomas nickade:

‒ Jag är övertygad om att dina föräldrar var kärleksfulla människor. Jag vågar påstå att det märks på dig att du var ett älskat barn. Det betyder givetvis inte att du är fullkomligt harmonisk. Vem är det? Det goda dina föräldrar skänkte dig kommer inte att försvinna. Men andra än du har varit utsatta för föräldrars godtycke; blivit offer för deras despotism eller kyliga ignorans. Föräldrarna kan ha varit välmenande, men allmänt förvirrade. Många är mer eller mindre ointresserade av sina barn, andra är rent utav fullkomligt galna, direkt ondskefulla. Värst är nog nyckfullheten.

‒ Hur då?

‒ För ett barn är föräldrar obegripliga gudomligheter, men sanningen är att de är långtifrån fullkomliga. Alltför ofta låter föräldrar frustrationen över egna tillkortakommanden drabba barn som inte alls har något ansvar för sin fars eller mors eventuella misstag och brister. Makt ger säkerhet, men barn har ingen makt över sina föräldrar. De söker kärlek och uppskattning och om det inte går … i varje fall lite uppmärksamhet. Ett barn vill bli sett, som när prästen lyser Guds välsignelse över dig: ” Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”.

Doktor Thomas kom ofta in på religion och det var en orsak till varför jag fascinerades av honom, det och den lugna självsäkerhet han utstrålade. Säkerligen kunde han ha fel i sina förklaringar och bedömningar, men hans personlighet var sådan att vad han påstod lät vederhäftigt och i all sin självklarhet – djupsinnigt.

- Genom att visa oss duktiga och lydiga söker vi uppmärksamhet från våra föräldrar, eller i värsta fall tvärtom ... genom att bete oss illa. Vad händer när ett slaget eller försummat barn växer upp? Ett sådant barn kan upptäcka att ett bra sätt skydda sig från ignorans och godtycke är att utöva makt över andra. Kunde det inte behärska sina föräldrar så kan det som vuxen tvinga andra till underkastelse. Bäst fungerar makt om du knyter dina offer till dig inom ett slutet habitat; ett kontor, en verkstad, en skola, ett fängelse, eller en familj. Inom sådana burar kan du domptera dina medmänniskor, men istället för piskor använder du en annan vapenarsenal; kärlek, ironi, straff, medömkan eller vädjan om medlidande. Maktmänniskor skyddar sig bakom sin auktoritet och med den som stöd tvingar de till sig undersåtarnas uppmärksamhet, omvårdnad och kärlek.

Dr Thomas betraktade mig leende:

‒ För all den tillgivenhet han kräver ger en maktmänniska inte mycket mer än favörer, ofta sådana som  inte alls uttrycker tacksamhet eller kärlek, sådant betraktar han som tecken på svaghet. Det rör sig istället om att ge sin undersåte benäget tillstånd att utnyttja sådant som maktmänniskan kontrollerar; ett större  kontor, en övernattningslägenhet, en tjänstebil, kanske högre lön eller veckopeng, eller tillgång till andra underlydandes tjänster. Värst är när maktmänniskans misslyckanden stirrar honom i ansiktet och han likt en frustrerad förälder projicerar sina tillkortakommanden på dem som är beroende av honom. Genom att behäfta en medmänniska med sina egna problem inbillar sig maktmänniskan att han genom att disciplinera den person han utsett som sin ställföreträdare skall kunna  rätta till de misstag han själv begått. Ett sårat barn som utvecklats till en maktmänniska gör allt för att skydda sig själv på andras bekostnad.

Det hände att Dr Thomas gav bort böcker, till mina döttrar gav han ett par Asterixalbum, jag fick Alice Millers Det självutplånande barnet. I den intressanta och välskrivna boken kände jag igen flera av Dr Thomas åsikter. Men ingen är perfekt, Alice Millers son Martin, även han psykoterapeut, har skrivit om sin traumatiska barndom. Hur han som sexårig sängvätare, med en nyfödd syster med Downs syndrom, skickades till ett barnhem 30 mil hemifrån, dit hans föräldrar inte kom på besök. Då han efter ett år återvänt till föräldrahemmet följde ingen av föräldrarna honom under hans första skoldag. Känslomässigt nådde han aldrig fram till sina föräldrar, som upptagna av karriär och status ofta ignorerade sina barn och deras behov. Martin kände sig som en främling i sitt eget hem där föräldrarna talade polska sinsemellan, ett språk som barnen aldrig lärde sig. Fadern slog sin son och tvingade honom till underliga tvagningsritualer som sonen uppfattade som sexuella övergrepp. Varje barnflicka som Martin kom att lita på betraktades av hans mor som en rival och avskedades omgående. När han var år sjutton år lämnade Martin Miller hemmet och tyckte att den stränga, katolska internatskola han hamnade på var som en befrielse från ”föräldradårhuset”.

Martin Millers uppgörelse med sin mor fick mig att tänka på hur vanligt det är att söner och döttrar anklagar framgångsrika föräldrar för att ha skapat ett helvete omkring sig. Sådana anklagelser har utvecklats till en litterär genre. Nyligen har jag läst Lars Ardelius, Peter Handbergs och Karl Ove Knausgårds sjävbiografer där de tar heder och ära av sina fäder.

Det är ofta konstnärer och författare som drabbas av sina barns bannstrålar. Författarskap innebär att man i allmänhet använder sig själv och sina närstående som råmaterial för sina skriverier. Betraktande och utnyttjande av sin omgivning skapar ett utanförskap som kan förvärras genom att författarskap är en ensam sysselsättning. Om författaren dessutom har en beundrande läsekrets kan alienation ökas och förvandlas till självupptagenhet. Det kan också hända att en författare som misslyckats med att nå en publik skyller sina tillkortakommanden på sin närmsta omgivning. Galningen i Stephen Kings fascinerande skräckromanen Varsel är en författare som lider av skapelsevånda.

William Faulkners och William Styrons döttrar har berättat om hur deras fäder fick dem att lida och det har även barn till John Cheever, Bernard Malamud och Saul Bellow gjort, den senares son hyser ett oförsonligt hat till både fadern och hans livsverk, medan de andra tycks förlåta fädernas beteende med hänvisning till deras ofta plågsamma författarroll och stora framgångar. Det är märkligt hur vissa författare som inte alls förmår tillämpa sina insikter i familjelivet likväl lyckas gestalta dem i sina böcker. Saul Bellow har exempelvis skrivit ett mästerverk om en sons såriga förhållande till sin far – Grip dagen.  

En av mina favoriter bland svenska författare, Stig Claeson, sågades längsmed fotknölarna i sin sons välskrivna Blåbärsmaskinen. Som många stora författare var Claeson alkoholiserad, något som får mig att tänka på de utdrag ur Olof Lagercrantz dagböcker som publicerats med titeln Vid sidan av. Som författare och chefredaktör för Sveriges största dagstidning omgavs Lagercrantz av en stor krets berömda författare. I dagböckerna framstår de flesta av dem som medlemmar av ett patetiskt gäng hänsynslösa, baktalande, favörsökande och självöverskattande narcissister som i en makaber ringdans rör sig kring den inflytelserike tidningsmannen. Många av dem var svårt alkoholiserade. I boken visar sig exempelvis min favoritpoet Gunnar Ekelöf som en lynnig och våldsbenägen person. Olof Lagercrantz berättar i en tidningsartikel att enligt Nun, Ekelöfs hustru, drack sig den store poeten så gott som dagligen asberusad: ”Gunnar började dricka måttligt vid middagstid. Först kom en period av glädje, dans, erotiska skämt och gester. Detta stadium kunde övergå i arghet där Gunnar visade en djävulsk talang att såra dem som var närvarande. Därefter började galenskaperna,  den riktiga fyllan, då mera dryck beställdes eller hämtades fram, då vänner ringdes upp, då brev skrevs med uppsägningar av bekantskapen, då galna ting hände.” Dessvärre tycks inte Ekelöf vara ett undantag när det gäller elakhet. Om Lagercrantz själv skrev akademiledamoten Lars Gyllensten: "Med kattaktig kelsjukhet smickrar han sina ´vänner´, spinner av ömsinthet, överflödar av beröm, vittnar gärna om sin ridderlighet och väntrohet i essäer och böcker - för att sedan kattaktigt klösa så illa han förmår, med grym insikt måttande mot pulsen där den bultar, mot ögat där det blänker."

Författare umgås med författare och tycks bete sig på ett alldeles speciellt sätt, visst förekommer riktig vänskap, men också otäcka påhopp, notorisk otrohet och självförhärligande strategier. Jag läste Salman Rushdies skildring av sitt liv under fatwan, Joseph Anton. För honom innebar det ständigt närvarande dödshotet en nästan förödande isolering. Likväl kunde Rushdie efter en tid återuppta kontakten med en mängd författarkollegor, de skrev om och till honom och flera av dem dök upp med såväl stöd som svek. Författarsfären blev åter Rushdies habitat och vi förstår också att hans tillvaro även tidigare var så gott som fullständigt relaterad till den världen.  

Flera författarhabitat framstår mer som helveten än en priviligierad värld. Exempelvis Paris drog- och rökimpregnerade existensialistvärld, där författarna söp, slogs och beblandade sig i förvirrande erotiska konstellationer. Med tanke på den existensformen förstår jag vad Arthur Koestler menade då han skrev ”att vilja träffa en författare för att du gillar hans böcker är lika löjligt som att vilja träffa gåsen för att du gillar paté de foie gras.” Den kedjerökande, drogberoende, osunde och dessvärre också fule Sartre ägnade sig emellanåt åt att förföra unga kvinnor, ofta introducerade för honom genom hans tillgivna vapendragerska, feministikonen Simon Beauvoir, som i ett brev till sin älskare Nelson Algren frispråkigt berättade om en kväll i sällskap med Koestler och Camus: ”Som på skämt älskade Sartre med Mamaine [Koestlers fru] men så skamlöst öppet att man inte kunde påstå att han var indiskret, vi var alla alldeles för berusade för att det skulle framstå som kränkande. Plötsligt kastade Koestler ett glas mot Sartres huvud och det krossas mot väggen. [...] Koestler ville inte åka hem, sedan fann han att han hade tappat sin plånbok och var tvungen att stanna kvar på klubben. Sartre vinglade fram och tillbaka på trottoaren och skrattade hjälplöst när Koestler beslöt sig för att äntligen på alla fyra kravla tillbaka uppför trappan. Han ville fortsätta sitt gräl med Sartre. ´Kom nu så går vi hem´, sa Camus och la en vänlig hand på hans axel; Koestler skakade av sig handen och slog till Camus, som då försökte kasta sig över sin angripare, vi höll dem borta från varandra. Vi lämnade Koestler i hustruns händer och kom in i Camus bil; han var mer än lovligt fylld med vodka och champagne och hans ögon tårades: ´Han var min vän och han slog till mig!´ Gång på gång kollapsade han över ratten och fick bilen att slira fruktansvärt, fullkomligt tillnyktrade av fruktan försökte vi stötta upp honom.”

Samma hänsynslösa beteende och i grunden eländiga tillvaro möter oss vid läsningen om film- och modeindustrins långtifrån glamorösa värld och givetvis i den kommersiella rockmusikens ofta otäcka habitat, där unga talanger mals ner i en hänsynslös köttkvarn av dubiösa förmåner som fria droger och tillgång till sex. En av mina nära vänner berättade hur hon hamnat bakom scenen och bevittnat ett vansinnigt svineri hos en världsberömd rockgrupp, vars medlemmar, höga som hus, drack oavbrutet medan de vräkte sig över groupies och pinkade på väggarna. Hon kom dock på samma ställe i samspråk med en medlem i ett annat världsberömt band som berättade att han saknade fru och barn, att han själv fick tvätta sin kläder eftersom man under turnéernas korta uppehåll på samma plats sällan hade möjlighet att kontakta någon tvättinrättning. Han berättade hur skönt det var att äntligen få tala med en ”normal” människa, utan annat syfte än ett vänskapligt samtal, mitt i denna vansinniga virvel av groupies, droger, bråk och fylle. Något han påstod arrangörerna villigt bidrog med eftersom sådant ansågs vara en integrerad del av ”kändiskulturen”.

Ett hänsynslöst självförbrännande levnadssätt tycks vara en huvudingrediens i de musikerbiografier jag läst, exempelvis Mick Walls bok om Led Zeppelin eller John Szweds So What om musikgeniet Miles Davis eländiga tillvaro. Vad som gör mig illa till mods är att flera författare beskriver dessa helveten på ett lättsamt, roande sätt. Som om rock, sex och droger är en trevlig och eftersträvansvärd kombination – det spännande rockhelvetet som man under det trista vardagslunket kan drömma sig bort till.

För några månader sedan läste jag Stig Larssons skildring om sitt liv som författare och narkoman När det känns att det håller på ta slut och förundrades av hans stolthet över att tillhöra kulturetablissemanget och samtidigt ha god kontakt med kriminella kretsar. Som student arbetade jag extra som servitör på tågen mellan Malmö och Stockholm. Ibland åkte jag i ”stor vagn” och arbetade då som del av ett team med hovmästare, kock, servitriser och diskare, ibland förestod jag på egen hand en kafévagn. Där samtalade jag vid ett tillfälle med en välkänd yrkesförbrytare. På den tiden hände det att polisen placerade brottslingar ombord på tågen, efter att ha meddelat tågpersonalen om deras närvaro. Om de inte avvek under färden hämtades missgärningsmännen upp vid sin slutdestination.

Förbrytaren som hamnat hos mig i kafévagnen var törstig och halsade i snabb följd de 37 centiliters vinflaskor jag hade till salu. Eftersom vi var ensamma i vagnen och han var ”snackesugen” bad han mig sätta mig vid bordet, något jag gjorde mot löfte att han slutade röka. Ur sin axelväska tog han fram en elegant inbunden klippbok och förevisade mig stolt den ena artikeln efter den andra.

‒ Du skall veta att jag inte är vilken liten småtjyv som helst. Inom brott är jag stor. Jag kan brott. Titta här till ”Efterlyst storbrottsling lever lyxliv på Rivieran”, då hade jag en Maserati, en lyxlägenhet och var ihop med en toppmodell. Och här, se … på den tiden var jag en rejäl storfräsare. Jag är rikskändis. Fattar du nu att jag inte är vem som helst? Inom mitt område är jag den bäste och känner killar som skulle få dig att tappa hakan om jag nämnde deras namn. Det går upp och det går ner, förstår du.

Han bläddrade fram det ett nytt pressklipp och berättade om sina framgångar, hur mycket pengar han haft, hur många prylar och brudar. Jag undrade:

‒ Om du nu är så stor som du säger så måste du uppenbarligen ha sysslat med grova brott … narkotika, väpnade rån, misshandel och sånt.

Blicken mörknade, men han log likväl:

‒ You name it. Jag är inget litet änglabarn. Mycket skit, mycket helvete. Jag är en ganska otäck djävel. En sån som jag är straffimmun. Jag har varit mer på kåken än utanför. Jag sitter där nu. Men tro inte att jag har schabblat bort min tid, varken inne eller ute. Jag läser allt. Allt. Jag har universitetsexamen i juridik. Har läst Bibeln flera gånger och kan en herrans massa psalmer. Jag skulle kunna sätta hur många myror som helst i skallen på dig. Visst, jag har skadat många, min familj, eller familjer skulle jag kanske säga, alla har haft ett helvete tillsammans med mig.

 ‒ Vad menar du?

‒  Jag är inte som du. Inte en djäkla Svensson som fötts med silversked i mun. Jag hade en skitbarndom, styvfäder, elaka djävlar som söps och slogs. Fosterhem, taskig skolgång. Jag kan inget annat än brott, men det är jag bra på. Inom det området är jag respekterad. Tro inte jag inte har försökt mig på ett ordentligt kneg. Under något år jobbade jag som en helt vanlig, djävla svetsare, med skitlön och skitliv. Som knegarsvensson var jag en nolla, men som kriminell är jag stor. Det är det enda jag kan och det är enbart inom brott jag kan bli respekterad.

Den kriminelle tågkafébesökaren var alltså som så många andra av oss fast i sitt habitat. Själv har jag varit både arbetare och drönare – inom skolvärlden, universitetsvärlden, biståndsvärlden, familjevärlden och flera andra världar, eller så har jag som nu rört mig mellan dem. På varje ställe jag hamnat tycker jag mig ha upptäckt en liknande uppsättning av kollegor; maktfullkomliga chefer eller sådana som varit hjälpsamma och stödjande, falska manipulatörer, ytterst kunniga kamrater, snälla människor, dumma människor, snåla och generösa, sådana som gömmer sig och utan skrupler låter andra göra sitt jobb, för att sedan ta lönen och äran, en del som man aldrig begriper vad de gör, andra som alltid ställer upp, som aldrig säger nej. 

Läste om en japansk undersökning av myrsamhällen. Efter att noggrant ha studerat ett stort antal myrsamhällen kom entomologerna fram till att ungefär 20 procent av arbetsmyrorna inte uträttade särskilt mycket, medan övriga 80 procenten arbetade hårt. Vetenskapsmännen undrade över vad de där "lata" tjugo procenten egentligen sysslade med, ty eftersom myrsamhället är en form av superhjärna så måste väl även de där drönarna ha någon slags funktion? Kanske rör det sig om myrornas tänkare eller konstnärer, som trots att de inte har någon synlig funktion inom habitatet, likväl utgör en väsentlig del av det? Som Oscar Wilde sa: ”Vi lever alla i rännstenen, men en del av oss lyfter blicken och betraktar stjärnorna”.

Hölldobler. Bert and Wilson, Edward O. (1990), Ants. Belknap: Harvard University Press. Miller, Alice (1995), Det självutplånande barnet, sökandet efter en äkta identitet. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Martin Millers bok om sin mor finns inte på svenska: Das wahre Drama des begabten Kindes: Die Tragödie Alice Millers ‒ wie verdrängte Kriegstraumata in der Familie werken. Freiburg: Kreuz-Verlag, 2013. Festlig och förvånande läsning är Olof Lagercrantz (2011), Vid sidan av: Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal. Dagboksanteckningar i urval av Richard Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Om det hat Lagercrantz väckte i vissa kretsar se Stolpe, Sven (1980), Olof Lagercrantz. Stockholm: Askild & Kärenkull Förlag. Om Sartre och Beauvoir läste jag i Aronson, Ronald (2004) Camus and Sartre: A Story of a Friendship and the Quarrel that Ended It. Chicago: University of Chicago Press och i Rowley, Hazel (2005), Tête-á-tête: Simon de Beauvoir and Jean Paul Sartre. New York: Harper Collins. Böcker om besvärliga föräldrar är exempelvis Lars Ardelius serie självbiografier Barnsben, Skjuta i höjden och Livtag, Peter Handbergs Skuggor (fast han kallar sin bok för roman), Nils Claesons Blåbärsmaskinen och givetvis Knausgårds monumentala Min Kamp (jag har enbart läst första delen). Amerikanska motsvarigheter är Bellow, Greg (2013) Saul Bellow’s Heart: a Son’s Memoir. London: Bloomsbury, Cheever, Susan (1999). Home Before Dark. New York: Washington Square Press, Malamud Smith, Janna (2006), My Father Is a Book: A Memoir of Bernard Malamud. Boston: Houghton Mifflin, Styron, Alexandra (2011), Reading My Father: A memoir. New York: Scribner. Jill Faulkner berättar om sin far i Bezzerides, Albert Isaac (1980), Wiiliam Faulkner, a life on paper; A transcription from the film. Oxford: University Press of Mississippi. I så gott som alla dessa författarfäders liv spelade alkoholen en stor roll.

Several Roman harbor an exaggerated fear of drafts, few of them dare to sleep with an open window open and as soon as the air is saturated with moisture and cold  they cover  themselves up with layers of clothing and scarves and only reluctantly leave their overly heated homes, cars and offices.

In Rome, fear of miasma is still alive, the moldy decayed fumes that allegedly seep out of the Eternal City's decaying guts. Almost imperceptibly they penetrate the porous soil and Rome's soft limestone; the tuff and the travertine. Moisture and rot from vast systems of catacombs long forgotten and brooding on ancient accumulations of dead bodies, rats and other vermin. Rotten stench from broken-down sewers, unexplored caves, built-over swamps and underground rivers where all kind of uncleanness thrive. Superstitious children and adults spread stories about spirits and ghosts, who along with the miasma rise up from the earth to paralyze the living with their icy touch, kill them and bring them back with them to their abode down below, the  Aldilá, "There Beyond".

I have often been reminded of the miasma´s presence. Guide books from the nineteenth and early twentieth century alerted visitors to Rome about its harmful effects. It was, for instance, not recommended to travel in an open carriage after sunset. When the warmth of the sun no longer depressed the cold of the underworld, harmful vapors rose out of the ground, the movements of wagons and horses swirled up fumes of disease and putrefaction, which found their way into the carriage passengers' lungs. It was not healthy to linger in wrong places, at the wrong time of the year and at the wrong time of day. Especially dangerous was it after dusk in the vicinity of archaeological sites. I thought about it one evening when I along with my family attended a performance of Aida in the huge ruins of the Baths of Caracalla, suddenly we all felt how gushes of raw, cold and moisture-laden air found their way under the pews and spilled over into the surroundings - it was the miasma that was wafting out from the hidden depths beneath us.

Rome was for thousands of years known as an unhealthy place. As soon as their duties permitted it, wealthy Romans who lived during the era of classical antiquity escaped their town and made their way up to the fresh air around their rural villas in the hillcountry, or moved down to the shores of the Tyrrhenian Sea. In the eleventh century Peter Damian, bishop of Ostia, wrote, "Rome devourer of men, tames the erect necks of men. Rome fruitful in fevers is very rich in the harvest of death. The Roman fevers are faithful to a constant law. Once they have assailed a person, they seldom leave him while he is still alive."

Within the walls of Rome, water is always present. Aron Borelius, my professor of art history, once told me: "I'm a very old man. Do you want to know how old I am? I'm so old that when I was a young man youth strolling through Rome´s streets in the night, I could all the time hear the sound of rippling water." He meant that in his youth there was almost no car traffic in Rome, and in the stillness of the night the purling of water could be heard everywhere because the wealth of city fountains and nasos, noses, the drinking water fountains that still can be encountered in several of the city's street corners, where they constantly pour water from their “noses”, i.e. long, bent iron taps.

If you descend deep under the Basilica of San Clemente, near the Colosseum, you will hear how one of Rome's underground rivers unseen gushes forth under your feet. All this water has for thousands of years been pouring down into the Tiber. Crumbling sewers and old pipes have for years and years, in reckless disregard for public health, spewed their waste into the shallow Tiber. A river that on top of this misery regularly overflowed its banks to spread devastation, disease and death.

Italy's great folk hero Giuseppe Garibaldi had been bothered by this state of affairs and in 1875 he left his self-imposed exile on the island of Caprera off the Sardinian coast to return to Rome and as a member of the Chamber of Deputies combat the malaria (mal - bad, aria - air). Garibaldi suggested that the river bed simply had to be filled in, while the Tiber´s course could be altered in such a manner that it passed by outside of the city. In order to increase the prosperity and well-being of the kingdom's new capital, Garibaldi also wanted to drain the huge marshes south of the town and turn them into cornfields. The Tiber was saved from being obliterated; instead ‒ beginning in 1876 ‒ huge embankments were constructed along the river shores, separating the Tiber from the surrounding city. The pictures below provide a clear picture of how these high walls protect the city from being flooded, observe how the sidewalks become inundated during aqua alta, high water.

The people living at Garibaldi's time did not yet know that malaria was spread by a mosquito,  but continued to blame the disease on bad air coming from polluted, stagnant water. Many assumed that people who lived in vapors from such water ran the risk of succumbing to hopelessness and fatal lethargy. Garibaldi, and others with him, feared that many Romans due to the unhealthy exhausts had broken down and become part of a deformed, degenerate and stupid generation.

Society had stagnated, a word derived from the Latin term for a puddle ‒ stagnum. Swamps were perceived by many as extremely harmful and in some circles such bodies of water were likened to "femininity", while healthy, vigorously flowing water was considered to be "masculine".

In his fascinating book Male Fantasies Klaus Theweleit describes how swamps in Fascist and Nazi ideologies sometimes came to symbolize a “female” threat to the male body's hardness, dryness and insensitivity. The women's world was described as soft, malleable and wet. If an object falls into a swamp it is absorbed, it sinks into it, while the surface again becomes calm. Like quicksand “the feminine” is both solid and liquid, it is also impure and deadly, not creative, only encompassing, it is cool, but flaccid and devouring. Strange notions like these fitted like a glove for virile Fascists while they set out to drain the Pontine Marshes, leading the water from female, stagnant pools into the masculine gushing Mussolini Canal that flowed into the Tyrrhenian Sea.

More of this later on – let us now turn to the mosquitoes, a kind of insect that hardly can hardly be called neither soft, nor passive, it is namely the mosquito female which sucks blood and produce offspring, whereas male mosquitos are quite irrelevant creatures.

I am writing this in the garden of our house in Bjärnum. A rather stupid initiative since the blinding sunshine means that I can barely see the computer screen, but I cannot stay inside now when nature flaunts its lush and healthy greenery, the sun is warm and the birds are still singing, soon they will fall silent while they are getting busy attending to their young. Just now I caught a mosquito and am scrutinizing this tiny, but nasty animal. It was such a creature that that was the source of the Roman malaria, it was she and not any bad air that was the real culprit.

It was until in 1898 when three Italian scientists, Grassi, Bignami and Bastianelli, managed to prove that malaria was caused by a single-celled organism which was spread by anopheles, a specific species of mosquito. They are found worldwide. Even in Sweden anopheles once spread the malaria, which up in the North was called chills or swamp fever. It came in the form of violent shaking shock, sudden attacks of fever, nausea, vomiting, headaches, diarrhea, and muscle aches.

I observe the mosquito while she is carefully advancing across my fore arm. As soon as she starts to suck blood I will slap her dead. With the naked eye I cannot discern her refined weapons; a bouquet of seven spears that pierce through the victim's skin, before she through a snout sucks up the blood. Her proboscis contains both inward- and outward conducting channels. She must before she sucks up the blood inject her saliva into the wound to hinder it from clotting. In her saliva live microscopic fungi that irritate the tissue and increase the blood flow at the same time as unicellular animals are released to poison the human body.

A proper sip of fresh blood stimulates the development of the mosquito´s eggs and when they are ready to hatch their mother places them in stagnant water, where they become larvae that incessantly swim around with frenzied, jerky movements in search of microscopic plankton, before they become pupae, and finally leave the water as fully developed, blood-sucking mosquitoes. To survive, the mosquito larvae need oxygen and heat. That means they will die if the water surface is coated by, for example, oil. In a cold environment, like in Northern Sweden, mosquito larvae live close to the surface of small pools of stagnant water, precisely because these are rapidly heated by the sun and lack predators like fish and larger insects. In a warmer climate mosquito larvae thrive in deeper waters, like swamps, where the water is warm and tranquil. In Italy, the mosquitos enjoyed the huge Pontine Marshes south of Rome.

My father often had time for me and as far back as I can remember we used to talk to each other like two friends. I do not remember that my father ever treated me like a feeble-minded child. As I got older, he could even confess mistakes he had made as a young man. For example, he once told me that: "I have seldom felt so ashamed as when I discovered that Mussolini was a bloated and phony despot and that Fascism in reality was a quite harmful ideology. As a youngster, I had been quite impressed by what happened in Italy. I was probably under the influence of older friends and acquaintances. "

In those days I had already seen movies with goose marching Black Shirts and the buffoon-like Mussolini who shot out his chin while he made stupid faces and theatrical gestures. He had waged war on Hitler's side and eventually ended up with his own people in arms against him. How could my father have been able to admire such a clown? "It was about cooperation, modernization and notions that at the time seemed to be modern, fresh and innovative. Foremost it was the successful drainage of the Pontine Marshes that impressed me. The Fascists succeeded in eradicating the malaria. We imagined they were about to overcome the endemic poverty of Italy. But in 1935 they attacked Ethiopia with airplanes pouring poison gas over defenseless peasants and thus I became convinced that most of the advertised successes had been nothing more than mendacious propaganda. "

All that was new to me and it was only when I had moved to Italy and began to notice some similarities between Swedish Social Democracy and early Fascism that I began to understand what my father had hinted at. I also started taking an interest in the Pontine Marshes.

The vast marshes south of Rome had been formed when large sandy plains prevented the waters from the Volscian and Albanian hills to reach the sea. Even if they protected the southern flank of Rome the marshes also had to be traversed by Roman troops heading south and to that end the tree-lined Appian Road was constructed straight through the marshes. The road was a constant hassle, wide channels had to be dug and constantly dredged to protect and clear it from floods. Many soldiers marching along Via Appia and the slaves who maintained it succumbed to the malaria, while wealthy Romans heading south preferred to take the sea route. 

Even if the area was very fertile the malaria made it sparsely populated and empty, waterlogged plains alternated with large, untamed forests. Travelers like Goethe and H.C. Andersen praised the Pontina as one of Europe's most beautiful areas, though H.C. Andersen marveled at how the few inhabitants "were so pale and sick, with yellowed skin." It was the miasma that sucked the life out of them and poisoned their blood. During the nineteenth century the suffering and misery in the Pontine Marshes were depicted by several Roman artists, often as an effort to make the Romans conscious about the misery that reigned not far from the Eternal City´s southern walls and that it was under constant threat from the unhealthy vapors that caused so much misery in the marshes red from the South. 

Princes, popes and cardinals succumbed to the malaria and it was not until the Jesuit Agostino Salumbrino in 1631 brought the miracle drug of the Quechuas to Rome. For centuries the quinine bark taken from a tree growing in Peru had successfully been used to kill the malaria spreading amoeba. When the effectiveness of quinine had been proven, Romans began to dream about defeating the ghosts of the Pontine Marshes. Many of them actually believed that miasma could take the form of evil spirits taking possession of human bodies. Forensic archaeologists have from Roman cemeteries unearthed corpses, diagnosed with malaria, that have been weighed down with stones as if the living wanted to confine the contaminating spirits still lingering within the dead and anchor them into the ground.

Quinine proved to be quite effective against malaria and it is said to have played a major role in colonialism. When the Spaniards, Frenchmen, Englishmen and other conquerors began to drink quinine, tropical countries ceased to be "the white man's grave". The British preferred to alleviate the bitter taste of quinine with gin and thus invented gin and tonic, which was enjoyed extensively by soldiers and colonial officials.

Supported by the wondrous quinine, workers could maybe drain and cultivate the Pontine Marshes. Even Goethe had in Faust's second part made the main character dream about converting the marshes into a huge area where millions could live, "if not entirely confident, however, free and active" and that was also Garibaldi's plan. However, the fear of miasma remained and no one dared to get to grips with the big task, at least not until it was found that it was neither evil spirits or rotten fumes that afflicted the marshes, but a tiny, seemingly insignificant mosquito.

In early 1922, the Italian Ministry of Health launched the first stage of its National Prevention Plan - free quinine was distributed to swamp residents and all those who would participate in the vast drainage work; houses were painted white and large screens were set up so the mosquitoes became visible and could be killed. People affected by malaria were isolated within large facilities and treated with quinine. If the malaria parasite was killed by quinine, newborn Anopheles mosquitos were not infected while sucking the blood from recovered malaria patients. Scientists identified the mosquitoes hatching places and poured grease or oil over the water, whereby stifling the larvae. Fortunately, DDT was not in use until 1938 and then the mosquito plague was largely under control.

When stage one of recuperating the marshes was up and running, the plans for the next stages were initiated  - the actual draining of the swamps. Thousands of workers were sent into the marsh lands to build canals and dams so that the water could be used to irrigate the fields and directed towards the sea. When the irrigation needs were met, fields were cleared for the planting of the seed, while towns and villages were erected for farmers and service personnel.

It was probably Mussolini's great luck that all this began shortly before he and his Fascists came to power. Now he could leap up on the locomotive, which already had started to roll and turn himself to the people who enthusiastically followed him into the new adventure: "Italians" he thundered with his chin willfully prominent. "We have now started the huge battle that already Augustus dreamt of, which the great Garibaldi wanted to fight, but never was able to initiate. Supported by my Fascists and loyal management we are now waging a heroic battle against the marshes and this magnificent endeavor will be followed by the Battle for Wheat, when thousands of farmers will sow and reap, so that Italy finally becomes totally self-sufficient! "

The conquest of the Pontine Marshes became the battle cry of the Fascists, driving them forward and soon everything ran at a tremendous speed. Mussolini abolished freedom of the press and banned all other parties except his own. Homes, buildings and roads grew up all over Italy and the Mafia was disciplined. After a few years, the country's wheat crop had increased fivefold. Swamps were drained, forested areas cleared, while Mussolini, like the spaghetti on each family´s table, was everywhere - he was riding, fencing, running, swimming, playing the violin, skiing, writing bad plays, flew planes, harvested, screamed and yelled, all in the light from camera flashes and always at the center of adoring crowds.

"Mussolini is always right!" declared gigantic propaganda posters and the Leader´s grave face was seen in every corner of the vast country. Nevertheless, we know now how it all ended. Power drunk and blinded by his own magnificence Mussolini allowed his troops to kill defenseless Abyssinian peasants the poisonous gas and with such doubtful success attacked Yugoslavia, Albania and Greece that Germany and Austria were forced to step in to complete the whole sordid business. Mussolini lost control of himself, his politics and his people and fell into the stifling embrace of Hitler, ending up being humiliated by the little Austrian corporal whom he during his triumphal heyday had called "a plumber in a raincoat - a silly little clown". Mussolini sent Italians to die from cold and hunger in faraway Stalingrad, implemented racial laws, sending Jews to the extermination camps, was deposed by his own government and had to experience how his enemies invaded Italy and Italians taking arms against him. Finally, Mussolini's corpse hang upside down at a petrol station in Piazza Loreto in Milan, while most of his impoverished and humiliated compatriots rejoiced at the news of his death.

And the conquest of the Pontine Marshes? How did that immense endeavor end up? In early 1930, forests had been felled and over 16 000 square kilometers were covered by canals and trenches, harnessed rivers, dams and pumping stations. The Mussolini Canal had reached the Tyrrhenian Sea, at last bringing the water away from the pestilential swamps that gradually were turned into fertile fields. The project culminated in 1933, when it counted with 124 000 employees, though defaulting peasants and workers had been detained in overcrowded camps, surrounded by barbed wire. Wages were low, work days long, food and medical care poor and inadequate. The turnover of workers was unusually high. In 1935, all of them were dismissed without prior notice. Many of them were malaria infected.

The government had then placed over 2 000 families within the Pontine area, most of them came from the north and had certified their Fascist loyalty. Settlers were placed in the countryside and provided with standardized two-storey houses. Each family was also given a stable, an oven, a plow and other agricultural implements, some cows and several hectares of land, depending on soil quality and family size.

Five beautiful and well-planned cities were founded - Latina, Sabaudia, Pontine, Aprilia and Pomizia - all erected in an aesthetically pleasing, functionalist style. Outside these urban centers several smaller borghi, villages, were constructed. Malaria had almost disappeared and when the area was invaded by warring Germans and allied troops many farmers refused to evacuate their new homes and fertile fields.

When the Germans retreated they shut off the pumping stations and opened the dams so that the fields were covered with brackish water. They did it not only to destroy the agriculture and wipe out fresh water supply, they also wanted to frustrate the allied efforts to bring their tanks, trucks and heavy equipment towards Rome and the Germans also acted in full awareness of the fact that malaria mosquitoes thrive in brackish water. One of the disastrous consequences of the war was the outbreak of a fierce malaria epidemic, but finally – in 1962, Rome had its last case of malaria. A multi-millennial curse had been lifted and even if you still can feel the miasma creeping up out of the ground after sundown, it is not the same malaria, foul air, which had plagued the city for several thousand years.

You may read about Rome's fight against malaria in Pickering, Daniel (2005), Rome or Death: The Obsessions of General Garibaldi. London: Jonathan Cape. An Italian book about Mussolini's draining of the Pontine Marshes is Pennacchi, Antonio (2000), Palude. Storia d'amore, di spettri e trapianti. Roma: Donzelli. I read about mosquitoes in a Swedish book, Carl H. Lindroth's charming and well-crafted Från insekternas liv, but I am sure there are several excellent books in English about the Anopheles mosquito. Interesting ideas about Nazism and misogyny are presented by Klaus Theweleit in his Male Fantasies. Minneapolis: University of Minnesota Press, 1997. The town of Latina has an excellent and free of charge museum about life in the Pontine Marshes throughout time: Museo della terra Pontine.

Flera romare hyser en överdriven fruktan för drag, få av dem riskerar att somna med öppet fönster och så fort luften mättas med fukt och kyla byltar de på sig ordentligt och lämnar motvilligt sina överdrivet uppvärmda hem, bilar och kontor.

I Rom lever fortfarande fruktan för miasman, de mögligt skämda ångor som påstås sippra fram ur Den Eviga Stadens ruttnande innanmäte. Nästan omärkligt tränger de fram genom porös jord och Roms mjuka kalksten, tuffen och travertinen. Fukt och röta från vidsträckta och längesedan förgätna katakomber, ruvande på urgamla anhopningar av döda kroppar, råttor och annan ohyra. Rutten stank från nedstörtade kloaker, outforskade grottor, överbyggda träsk och underjordiska floder i vilka allsköns orenhet frodas. Bland barn och vuxna sprids skräckhistorier om hur andar och gengångare tillsammans med miasman stiger upp ur jorden för att förlama de levande med sin iskalla beröring, döda dem och ta dem med sig tillbaka under jorden, som sällskap i Aldilá, ”Där Bortom”.

Jag har ofta påmints om miasmans närvaro och ibland även känt av den. I guideböcker från artonhundratalet och tidigt nittonhundratal varnas romresenärer för dess skadeverkningar. Det var exempelvis inte rekommendabelt att efter solnedgången färdas i öppen vagn. När solvärmen inte längre pressade ner kylan i underjorden sipprade de skadliga ångorna fram ur jorden, vagnarnas och hästarnas rörelser virvlade upp feberdunster som sökte sig in i passagernas lungor. Det var heller inte nyttigt att dröja sig kvar på fel platser, på fel tid om året och på fel tid på dygnet. Speciellt farligt var det att efter skymningen befinna sig i närheten av arkeologiska utgrävningar. Jag tänkte på det där en kväll när jag tillsammans med min familj bevistade en uppsättning av Aida i Carcallas termer, plötsligt kände vi hur stråk av råkall, fuktbemängd luft letade sig fram under bänkraderna och spred sig i omgivningarna – det var miasman som kom svävande ur djupen.

Rom var länge känt som en osund plats. Förmögna romare flydde under Antiken, så fort deras plikter tillät det, staden och tog sig upp till den friska luften kring sina lantvillor i bergen, eller ner till havsstränderna. På tusentalet skrev Petrus Damianus, biskop i Ostia: “Rom människoslukerskan som tämjer männens stolta nackar. Rom, som stinn av febrar ständigt skördar död. Romerska febrar följer en obönhörlig lag. När de väl har angripit någon lämnar de honom sällan levande.”

I Rom är vatten alltid närvarande. Aron Borelius, min professor i konsthistoria sa en gång till mig: ”Jag är en mycket gammal man. Vill du veta hur gammal jag är? Jag är så gammal att när jag i min ungdom under nätterna vandrade genom Rom så kunde jag hela tiden höra ljudet från porlande vatten.” Han menade att i hans ungdom fanns ännu ingen nämnvärd biltrafik i Rom och i nattens stillhet hördes därför överallt ljudet från stadens fontäner och nasones, näsor, de talrika dricksfontäner från vilka det i flera av stadens gathörn fortfarande strömmar vatten.

Går man djupt ner under basilikan San Clemente i närheten av Colosseum hör man hur en av Roms underjordiska floder brusar under fötterna. Allt detta vatten har under tusentals år sökt sig ner till Tibern. Sönderfallande kloaker och gamla rör har år efter år i hänsynslöst förakt för folkhälsan spytt sitt avfall i Tibern. En flod som till råga på eländet med jämna mellanrum brukade svämma över sina bräddar för att sprida förödelse, sjukdomar och död.

Italiens store folkhjälte Giuseppe Garibaldi hade retat sig på sakernas tillstånd och 1875 lämnade han sin självalda exil på ön Caprera utanför Sardinien för att återvända till Rom och som medlem av Deputeradekammaren bekämpa malarian (mal – dålig, aria – luft). Garibaldi föreslog att flodfåran genom Rom helt enkelt skulle fyllas igen och Tiberns lopp ändras så att den passerade utanför staden. För att öka välstånd och välbefinnande i rikets nya huvudstad ville han dessutom att träsken söder om Rom skulle dräneras och förvandlas till sädesfält. Flodfåran täcktes inte igen, men 1876 började man konstruera de höga murar som nu skiljer Tibern från den omgivande staden.Om man jämför bilderna nedan syns det tydligt hur gångvägarna längs floden svämmas över under aqua alata, högt vatten.

På Garibaldis tid visste man ännu inte att malarian spreds genom en mygga utan skyllde sjukdomen dålig luft som ansågs komma från förorenat, stillastående vatten. Många antog att folk som levde i utdunstningarna från sådant vatten kunde drabbas av hopplöshet och dödlig letargi. Garibaldi och flera med honom befarade att flera romare genom de osunda utdunstningarna hade brutits ner och förvandlats till ett deformerat, degenererat och idiotiskt släkte.

Samhället hade stagnerat, ett ord som kommer från latinets beteckning på en vattenpöl – stagnum. Träsk och stillastående vatten uppfattades av många som ytterst skadliga och i vissa kretsar sammanställde man sådana vattensamlingar med ”feminitet”, alltmedan friskt, kraftfullt strömmande vatten ansågs vara ”maskulint”.

I sin fascinerande bok Mansfantasier beskriver Klaus Theweleit hur träsk inom fascistisk och nazistisk ideologi ibland kom att symbolisera ”kvinnliga” hot mot den manliga kroppens hårdhet, torka och okänslighet. Kvinnornas värld beskrevs som mjuk, formbar och våt. Om ett objekt faller ner i ett träsk absorberas det, det sjunker in i det, alltmedan ytan åter blir lugn. Likt kvicksand är ”det kvinnliga” både fast och flytande, det är också orent och dödligt, det skapar inte, det är lugnt, men kraftlöst och uppslukande. Tankar som passade som hand i handske för de virila fascisterna när de tog itu med att dränera de pontinska träsken och ledde vattnet från de stagnerade kvinnopölarna till den maskulint framporlande Mussolinikanalen. Mer om detta senare – nu till myggen, vars kvinnosläkte knappast kan kallas mjukt och passivt. Det är nämligen mygghonorna som suger blod och skaffar avkomma, medan hanarna i stort sett är ganska ovidkommande varelser.

Jag skriver detta i trädgården till mitt hus i Bjärnum. Ett ganska dumt tilltag eftersom solskenet gör att jag knappt kan se datamaskinens skärm, men jag kan inte sitta inne nu när hela naturen prunkar i en frodig, frisk grönska, solen värmer och fåglarna sjunger, snart kommer de att tystna när de får fullt upp med att sköta sina ungar. Alldeles nyss fångade jag en mygga och betraktar nu det lilla, men ytterst otrevliga djuret. Det var sådana som hon som var upphovet till malarian i Rom, det var alltså inte den dåliga luften som var boven i dramat.

Det var först 1898 som tre italienska vetenskapsmän, Grassi, Bignami och Bastianelli, lyckades bevisa att malaria orsakades av en encellig organism som spreds av anopheles en art av stickmyggor.  De finns över hela världen. Även i Sverige spred anopheles en gång i tiden malaria, som här kallades frossa eller sumpfeber. Den kom i form av häftiga skakningar, plötsliga feberanfall, illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré och muskelvärk.

Jag betraktar myggan som nu börjat krypa över min arm. Jag kommer att smälla till henne så fort hon börjar suga blod. Med blotta ögat kan jag inte urskilja hennes raffinerade vapen; en bukett med sju stycken spjut som borras in genom offrets hud, innan hon genom en snabel suger upp blodet. Hennes snabel har både inåt- och utåtledande kanaler. Hon skall nämligen innan hon suger upp blodet spruta in sin saliv i såret, så att blodet inte levrar sig. I saliven lever svampar som retar vävnaden och ökar blodtillförseln, samtidigt som de hos anpophles sprider de encelliga djur som kommer att förgifta människokroppen.

En ordentlig slurk blod får myggans ägg att utvecklas och hon lägger dem sedan i stillastående vatten, där de blir till larver som oavbrutet med stor fermitet simmar kring med ryckiga rörelser i sin jakt på mikroskopiska plankton, innan de blir till puppor och slutligen som fullt utvecklade och blodsugande myggor kan ge sig av från vattnet. För att överleva i behöver mygglarverna syre och värme. Det betyder att de dör om vattenytan täcks med exempelvis olja. I kalla område, exempelvis i Norrland, lever mygglarverna vid ytan av pölar med stillastående vatten, just för att dessa snabbt värms upp av solen och att det inte frodas några rovdjur i dem, som fiskar och större insekter. I varma länder lever mygglarverna däremot i djupare vatten, som i träsk där vattnet är varmt och stilla. I Italien stortrivdes de i de väldiga Pontinska Träsken söder om Rom.

Min far hade ofta tid med mig och så långt tillbaka jag kan minnas brukade vi samtala med varandra. Tror inte att Far brukade behandla mig som ett mindre vetande barn. När jag blev äldre kunde han komma med en del bekännelser. Exempelvis så sa han en gång att: ”Jag har sällan skämts så mycket för mig själv och mina åsikter som när jag upptäckte att Mussolini var en uppblåst despot och bluffmakare, att fascismen var en otäck och skadlig ideologi. Jag hade nämligen som ung grabb till en början varit ganska imponerad av vad som uträttades i Italien, det var antagligen mina äldre vänner och bekanta som fick mig att tycka så”.

På den tiden hade jag redan sett filmer med gåsmarscherande svartskjortor och den pajasartade Mussolini som sköt ut med hakan, medan han gjorde idiotiska miner och teatraliska gester. Han hade krigat på Hitlers sida och till slut fått sitt eget folk emot sig. Hur kunde Far ha kunnat beundra en sådana pajas? ”Det handlade om kooperation, modernisering och annat som tycktes vara nytt, friskt och fräscht. Främst var det utdikningen av de pontinska träsken som imponerade på mig. Hur fascisterna lyckades utrota malarian. Vi inbillade oss också att de höll på att får bukt med fattigdomen. Men så anföll de 1935 Etiopen med attackplan och giftgas och då begrep jag äntligen de flesta framgångarna inte varit annat är förljugen propaganda.”

Allt det där var nytt för mig och det var först när jag flyttat till Italien och där började upptäcka en del likheter mellan socialdemokratin och den tidiga fascismen som jag begrep vad Far menat. Jag började också intressera mig för de pontinska träsken.

De väldiga träskmarkerna söder om Rom bildades genom att stora sandslätter hindrade vattnen från de volskiska och albanska bergen att nå havet. Samtidigt som de utgjorde ett skydd för Rom måste träsken även kunna forceras av de romerska trupperna och därför anlades den trädkantade Via Appia rakt genom träskmarkerna. Vägen var ett ständigt besvär, breda kanaler fick dikas ut för att skydda den mot översvämningar. Soldater som marscherade längs Via Appia och slavarna som underhöll den dukade ständigt under för malarian, medan förmögna romare på väg söderut föredrog att ta sjövägen. 

Fast landet var mycket bördigt gjrde malarian det glesbefolkat och vattensjuka områden alternerade med stora urskogar. Resenärer som Goethe och H.C. Andersen hyllade området som ett av Europas vackraste, fast H.C. Andersen förundrade sig över hur de fåtaliga invånarna ”var så bleka och sjuka med gulnat skinn”. Det var miasman som sög livet ur dem och förgiftade deras blod. Under artonhundratalet skildrade flera romerska konstnärer nöden och eländet i de pontinska träsken.

I Rom visste man att miasman gled in över staden från Pontina, furstar, påvar och kardinaler dukade under i malaria och det var inte förrän jesuiten  Agostino Salumbrino 1631 hade med sig Quechuafolkets mirakelmedicin kinin från Peru som romarna fick hopp om att äntligen besegra vålnaderna i de pontinska träsken. Man trodde faktiskt att miasman kunde ta formen av onda andar som tog människokroppar i besittning. Då forensiska arkeologer grävt upp kyrkogårdar har man funnit att skelett som diagnostiserats med malaria varit behängda med tyngder som om man hade velat stänga in sjukdomsandarna och förankra dem i jorden.

Kininet var verkligen effektivt mot malarian och det sägs ha spelat en stor roll för kolonialismen. När spanjorer, fransmän, engelsmän och andra erövrare började dricka kinin upphörde de tropiska länderna med att vara ”den vite mannens grav”. Engelsmännen föredrog att mildra den bittra smaken med gin och uppfann därmed drycken gin and tonic som brukades flitigt av soldater och kolonialtjänstemän.

Med kininets hjälp skulle man kunna dränera och odla upp de pontinska träsken. Redan Goethe hade i Fausts andra del låtit sin hudvudperson drömma om att omvandla sankmarkarna till ett väldigt område där flera miljoner skulle kunna bo, ”om inte trygga så dock fria och aktiva” och det var också Garibaldis plan. Men skräcken för miasman fanns kvar och få ville ge sig i kast med den stora uppgiften, inte förrän man fann att det varken var onda andar eller ruttna dunster som fick folk att dö, utan en liten, till synes obetydlig mygga. 

Under 1900-talet tog planerna form och i början av 1922 inledde det italienska hälsoministeriet det första stadiet i sin Nationella Bekämpningsplan ‒ gratis kinin delades ut till träskinvånarna och alla de som skulle delta i det väldiga dräneringsarbetet; hus målades vita och stora skärmar sattes upp så att myggorna skulle bli synliga och kunna bekämpas. Man isolerade de malariasjuka inom stora anläggningar och behandlade dem med kinin. Malariaparasiten dog och när nyfödda anophelesmygg sedan dök upp för att suga i sig blod från tillsfriknade malariapatienter fick de inte i sig några malaria-amöbor och den dödliga sjukdomen började försvinna. Vetenskapsmän identifierade myggornas kläckningsplatser och göt fett eller olja över vattnet för att därmed kväva larverna. Som tur var togs DDT inte i bruk förrän 1938 och då var myggplågan i stort sett under kontroll så det skadliga giftet användes inte i någon större skala.

När etapp ett var igång kunde man planera för nästa stadium, ‒  dräneringen av träsken. Tusentals arbetare sändes in för att bygga kanaler och dammar så att vattnet kunde bevattna fälten för att därefter rinna ut i havet. När bevattningsbehovet var löst röjdes fälten för sädesodling medan städer och byar byggdes upp för bönder och servicepersonal. 

Det var antagligen Mussolinis stora lycka att allt detta tog sin början strax innan han och hans fascister fick makten i Italien. Nu kunde han hoppa upp i loket, som redan börjat rulla och vända sig till folket som entusiastiskt följde honom in i det nya äventyret: ”Italienare!” dundrade han med hakan viljestarkt framskjuten. ”Vi har inlett den stora kamp som redan Augustus drömde om. Som den store Garibaldi önskade, men aldrig förmådde inleda. Under min och fascisternas ledning skall vi nu utkämpa kampen mot träskmarkerna som kommer att följas av slaget för vetet, då tusentals lantmän skall så och skörda så att Italien slutligen blir totalt självförsörjande!”

Erövrandet av de pontinska träsken blev fascisternas stridsbanér som drev dem framåt och snart gick allt med en rasande fart. Mussolini avskaffade tryckfriheten och förbjöd alla andra partier utom sitt eget. Bostäder, byggnader och vägar växte fram, maffian tuktades. Efter ett par år hade landets veteskörd femdubblats. Sankmarker dikades ut, skogsområden röjdes, alltmedan Mussolini, likt spaghettin på varje bord, fanns överallt – han red, fäktades, löptränade, tävlingssimmade, spelade fiol, skidade, skrev usla dramer, flög, skördade, skrek och gormade, allt i sken från kamerablixtar och i centrum av beundrande folkmassor.

”Mussolini har alltid rätt!” deklarerade jättelika propagandaaffischer och Ledarens allvarliga nuna syntes i varje hörn av det stora landet. Men, vi vet hur det slutade. Maktberusad och förblindad lät Mussolini sina trupper gasa ihjäl försvarslösa abessinska bönder, anföll med så tveksam framgång Jugoslavien, Albanien och Grekland att Tyskland och Österrike tvingades rycka in för att slutföra det hela. Mussolini tappade kontrollen över sig själv, sin politik och sitt folk, föll i famnen på Hitler och förnedrades inför den lille österrikiske korporalen som han under sin storhetstid kallat ”en rörmokare i regnrock – en dum liten clown”. Han sände italienare att dö långt borta i Stalingrads köld och svält, instiftade raslagar, avsattes av sin egen regering och fick uppleva hur fienderna invaderade Italien. Slutligen hängde Mussolinis lik upp och ner på en bensinstation på Piazza Loreto i Milano medan de flesta av hans utarmade och förödmjukade landsmän gladdes åt hans död.

Och utdikningen av de pontinska träsken? I början av 1930 hade skogarna fällts och över 16 000 kvadratkilometer täcktes av kanaler och diken, muddrade floder, dammar och pumpstationer. Kanalen Mussolini mynnade i Tyrrenska havet och förde äntligen vattnet bort från de förpestade träsken som successivt förvandlades till bördiga fält. Projektet nådde sin kulmen 1933, då det räknade med 124 000 anställda. Men trilskande bönder och arbetare internerades i överfulla läger omgivna av taggtråd. Lönerna var låga, arbetsdagarna långa, maten dålig och sjukvården bristfällig. Omsättningen på arbetare var ovanligt hög. År 1935 avfärdades samtliga utan föregående varning. Många av dem var malariainfekterade.

Regeringen hade placerat över 2000 familjer i Pontina, de flesta kom från norr och hade bedyrat sin fascistiska lojalitet. De placerades på landsbygden i standardiserade tvåvåningshus. Varje familj tilldelades dessutom en stallbyggnad, en ugn, en plog och andra jordbruksredskap, några kor och flera hektar mark, beroende på jordmånen och familjens storlek.

Fem välplanerade städer grundades ‒ Latina, Sabaudia, Pontina, Aprilia och Pomzia ‒ alla uppförda i en sparsmakad, funktionalistisk stil. Utanför dessa stadscentra anlades flera mindre borghi, byar. Malarian var på väg att försvinna och då området invaderades av stridande tyskar och allierade trupper vägrade många bönder evakuera sina hem.

När tyskarna retirerade stängde de pumparna och öppnade dammarna så att fälten täcktes med  bräckt vatten. De gjorde det inte enbart för att förstöra jordbruket och utplåna färskvattentillgången. De ville också att de allierade inte skulle kunna föra fram sina tanks och lastbilar mot Rom och i full medvetenhet om att malariamyggen trivdes bäst i bräckt vatten. En av krigets följder blev en våldsam malaria epidemi, men till slut fick Rom 1962 sitt sista fall av malaria. En flertusenårig förbannelse hade hävts och även om man om natten kan känna miasman i Rom är det inte längre samma malaria som plågat staden i flera tusen år.

Om Roms kamp mot malarian kan man läsa i Pick, Daniel (2005), Rome or Death: The Obsessions of General Garibaldi. London: Jonathan Cape. En italiensk bok handlar om Mussolinis dränering av de pontinska träsken:  Pennacchi, Antonio (2000), Palude. Storia d'amore, di spettri e trapianti. Roma: Donzelli.  Om stickmyggor  läste jag i Carl H. Lindroths  charmiga och välskrivna Från insekternas liv. Stockholm: Aldus/Bonniers, 1971. Ytterst intressanta idéer om nazism och misogyni finns i Theweleit, Klaus (1997), Mansfantasier I – II. Lund: Brutus Östlings Bokförlag Symposium. I  Latina finns ett alldeles utmärkt (och gratis) museum om de pontinska träsken genom tiderna: Museo della terra Pontina. 

At night, even when the moon is not there, or maybe because of that, the sky sparkles with the twinkling light from a myriad of stars, high above the dry savannah north of the Niger River. Since the villages lack electricity and lighting, the sky becomes more evident than it is in big cities. An enormous sphere spans high above us ‒ The Sheltering Sky. 

With my friends Mamadou and Seydou I sat outside an unpainted concrete house a few miles north of the town of Markala in Mali. Seydou spoke excellent English, which he had learned at a university in Algeria and acted as my interpreter. With Mamadou I had to converse in my poor French. Mamadou, who was an anthropologist from the Université de Bamako, asked me:

- Your name, Lundius, does it mean anything?

- I believe it means "from Lund".

- It is a city in Sweden, is it not? There is a university?

- Sure, you know about it?

- Yes, I have a friend from Lund. Maybe someone you know.

I laughed:

- I don´t think so. You see, Lund is a fairly large city and it is many years since I lived there.

- But, you read History of Religion. Right?

- Yes

- My professor at L'Université de Bamako is a historian of religions from Lund. His name is Tord Olsson.

My jaw dropped. Tord was a good friend. He had been my thesis supervisor and although I rarely saw him, we were anyhow in contact once or twice each year. Tord who died last year was one of the four, or five, teachers whose friendship and teaching really had meant something to me, who have influenced the course of my life. I did not know Tord was a teacher in Bamako. When he taught me, he had recently lived among the Masai of East Africa. Nevertheless, Mamadou´s information made me remember that Tord a few years ago had told me he had been initiated into a secret society among the Dogon people of Mali.

- Tord! He is a good friend of mine. Is he in Mali!

- Tord comes here at some point every year and organizes a couple of seminars at my university, let´s call him up, suggested Mamadou.

Modern times! At nine o'clock in the evening within a godforsaken village far out in the middle of nowhere, I spoke over Mamadou´s mobile phone with Tord Olsson in Lund. Sometimes the world is infinitely large, sometimes it is very small. Another day had passed in mysterious Mali. I had come there to carry out a sociological study prior to the establishment of a large sugar industry with surrounding plantations, I may write about that another time, now I want to tell you about another meeting in Mali, mostly as an effort to remember it.

Four million people speak Bambara and they live mainly in Guinea, Senegal, the Ivory Coast, Mali and Burkina Faso. They have a rich culture and in the areas above Markala I have met with people who told me legends about the legendary kings Sundiata and Mansa Musa, who during the Middle Ages ruled Mali's great kingdoms, with their mosques, gold and libraries.

The villages of the scorched landscape I moved about in were all fairly miserable, but the handsome women and men who lived there, with their erect posture, colorful and tasteful costumes – the West African boubous; ankle-length, wide sleeved kaftans and stylishly arranged turbans - made me think of ancient peoples, like Greeks or Persians. An impression that was reinforced when I during my days in Seydou´s company sat in the shade of some baobab tree and with his help talked to laid-back village elders, who accompanied their calm voices with well-balanced gestures by their long, slender hands. However, it was a threatened society we found ourselves in:

- The desert is relentlessly approaching, soon it will devour our fields. We are becoming more and more. The millet cannot feed us anymore. Our young people are dying on their way to distant lands, hoping to find a way to support themselves, because here they cannot survive.

A year after I left the area it came under threat from marauding Jihad warriors, equipped with jeeps and machine guns they stormed in from the deserts. French troops secured the huge bridge over the Niger River and halted the Jihadists´ approach only a few miles beyond the villages I had visited.

The Islamist fighters were a motley crew gathered around a core of Al Qaeda warriors, who had served as mercenaries in crumbling Libya. Fanatical and armed to the teeth, they had dragged with them Tuareg fighters from the deserts in the north, who dreamed of establishing a state of their own - Azawad.

When Mali's Government collapsed after a military coup, the Islamists conquered the legendary Timbuktu and moved towards the capital Bamako. France decided to send in 3 000 troops to its former colony to support Government forces in their fight against the Jihadists. After mirage planes had bombed the opponents and the bridge over the Niger was secured the government troops and their  French allies succeeded in gradually chasing the Jihadis from the vicinity of Markala and eventually chase them from town to town along the Niger until they finally conquered Timbuktu´s airport on 28th January 2013 and the Jihadists without a fight disappeared back into the desert.

The Jihadis´ big mistake was probably the same that befall most fanatics – because of their rigid attitudes people turned against them. It was reported that the forces, who called themselves MNLA (National Movement for the Liberation of Azawad) and Ansar Dine (Defenders of the Faith) began to "run amok" within the conquered areas; soldier hordes became guilty of gang rape, forced recruitment of child soldiers and summary executions. They raided hospitals, hotels and stocks of goods and food, including the UN food storage in Gao and Timbuktu with more than two thousand tons of grain and other foodstuff, and yet they cut off the hands of thieves, for example in the city of Ansongo where a desperate crowd of people in vain begged for mercy for the accused. In the occupied Timbuktu and Gao the Ansar Din militia forbade alcohol, football, video games, Western and Malian music and punished women who dared to turn up with unveiled heads. In the city of Aguelhok they stoned a man and woman to death, accusing them of harboring illegitimate children.

I was astounded when I at UNESCO in Paris heard about this mayhem. I had experienced Mali as a quiet and secure place, far from the fanaticism that Europeans now seem to associate with Muslim countries. While at UNESCO I was reached by the news that Jihadis were destroying World Heritage of Timbuktu, tearing down age-old mausoleums erected in memory of Muslim saints, claiming they were abusive to Muslim faith.

In Timbuktu, fanatics also yielded to the despicable custom of other totalitarians, namely book burning.  UNESCO had with financial support from Norway, Luxembourg and Kuwait, renovated and built a library and research center, the Ahmed Baba Institute, which had collected more than 20 000 manuscripts in Arabic and local languages. Most of the manuscripts, and wooden boards used for writing, derived from the period 1300-1500. When the Institute was turned into barracks for the Jihadists, only a fraction of the vast collection had been scanned as part of a comprehensive project designed to record and preserve the entire collection. Jihadists burned several invaluable books and manuscripts. By the middle of March this year, UNESCO has initiated an extensive restoration work in Timbuktu, but it has not yet been determined how extensive the losses in the Ahmed Baba Institute have been.

I think of the library of Timbuktu as a symbol of the age-old traditions and popular religiosity that still live on in Mali, demonstrated by the exquisite Bambara art and Mali's rich musical life. This made me ask Seydou if he could put me in contact with some of the region's most respected marabouts. 

A few years earlier I had met some marabouts in Senegal and I was curious about them, especially since a Frenchman working for the sugar mills consortium had told me that marabouts were nothing more than a worthless bunch of old drunkards who abused young boys who labored for them. He was referring to the so-called talibes, youngsters who often lived adjacent to marabout households and as a payment for Qur'an teachings worked in their master´s fields. West African marabouts often serve as imams, preaching in and taking care of mosques, but they can also be teachers, or itinerant preachers. Many belong to certain teaching institutions, often various Sufi orders, and some of them are even worshipped as saints. Seydou promised to put me in touch with one of the district's most respected marabouts.

One day, the venerated marabout turned up in the enclosed yard of the house where we hung out and using Seydou as interpreter I spoke a couple of hours with him. The marabout, who could be about seventy years old, belonged to a family where the marabout dignity had been passed down from father to son. He was an educated man, knew Arabic and had several times been on pilgrimage to Mecca. When we started talking, I was slightly confused because Seydou gave brief summaries of what appeared to be long harangues in mandé. Finally, I asked Seydou:

- But, Seydou, are you actually translating everything the man says?

A slightly embarrassed Sydou replied:

- I try to summarize it. You see, he talks a lot of nonsense and I think it is somewhat embarrassing for both of us.

- Well, even nonsense can be interesting. What was he saying right now? Can you try to have him repeating it and if possible translate it word by word?

- He said that there are people living on the moon, but we all know that no humans can live up there.

I had asked the marabout about his opinion about fundamentalists' views when it came to the right interpretation ot the Qur'an. Seydou once again turned to the marabout and they spoke intensely with each other. The marabout gesticulated excitedly, while he repeatedly turned to me, smiling broadly. He apparently agreed with Seydou that he would speak slowly and that Seydou after one or two sentences would translate his words as accurately as possible. As I had imagined, the conversation turned out to be very interesting. What the marabout, among many other things, told us was that fundamentalists interpret the Qur´an as if they were living on the dark side of moon. They carefully read all what is written, but since they find themselves in the moon's cold shadow they cannot conceive the sun's clear light or feel it´s warmth:

- It's not enough to read and interpret what God says, you have to experience the kindheartedness of his love and learn to see life in the light of the abundance he in his mercy bestows on us all.

It was beautifully said and the marabout continued to impress me. He took my hand and confidentially leaned forward:

- Young fundamentalist hotheads do not understand that words are not enough for understanding the world. Time is a strict master and it has taught me a lot about what is right or wrong. Experience has made me humble. Fundamentalists state that we are not allowed to do certain things, because they are either not found in the Qur´an or revealed by God through his Messenger, may peace be upon him, and thus the fundamentalists, on their own accord, tell us what to do and not do. But, I say that of course everything that the Qur'an tells us is true, it is truly the word of God. His Messenger, may peace be upon him, speaks God´s word to all people of this world, in all places, all the time. He speaks to us, here and now. How can anyone then tell me that God wants us to live exactly as they did in the time when the Messenger, may peace be upon him, walked on this earth? The Messenger, may peace be upon him, wanted change for the better, not for the worse. God has given us all a free will and  I am sure he wants us to choose what is good for all of us. However, he will not force us. Free will means that we choose to either reciprocate the love of God, or refrain from doing it. You cannot force someone to love. God is righteous. He does not want us to choose things that hurt others. God is merciful and just.

The marabout listened intensively while Seydou translated  his words into English. Of course, he did not understand anything of it, but nevertheless it was as if he wanted to check if Seydou got everything right. The conversation dragged on and finally the marabout summed it all up:

- We have talked about truth and lies. About what I believe to be God's will. The Fundametalists are dangerous. They are against free will. They do not know what love is. They do not want people to think. They would like to hinder people from making their own free choices,  to choose freely. I believe the Fundamentalists act against God´s will. They put themselves above God. In Islam this is a very serious sin. They destroy the people. We cannot be sure of anything, only God knows. However, I can tell you what I believe. I believe that God speaks to all people through the Qur´an, but in my dreams, he talks to me.

After the marabout had left us, I and Seydou reflected on what he had told us:

- It was fine when you suggested that I ought to listen carefully to what he had to say. You see, he expresses himself in a strange manner, but when you grasp the idea behind his words it all starts to fall in place. He is actually a very interesting man. I never really understood it, explained Seydou.

A few days after our meeting with the marabout, Seydou had made contact with one of the few Christians who lived within the district. A lean, serious man, speaking slowly and clearly. We met him in the village school, he was president of the school association.

- There are not many Christians here. In my congregation there are only seven of us.

- Seven? That was not much of a congregation.

- Here all are Muslims. Why would anyone become a Christian? They ask themselves how they would benefit from it. "You are black like us. Poor as we are. You are not even white and rich. What can you offer us, that we do not have not already?”  You have to understand that as a white man you always have someone backing you up; your country, your organization, your money. I have nothing but God and Jesus. My Church is headquartered in Bamako. We are all from Mali.

- Did you convert from Islam?

- No, no, if I had been a true Muslim I would probably never have become a Christian. My father was an animist, our ancestors were animists, I was also an animist. We were all Muslims, but in a traditionalist manner. We belonged to the society of Chiwaras and that affiliation was in a certain sense more important to us than Islam. I became a Christian when I met a missionary in Markala, who explained the suffering of Jesus to me. He told me that a Christian person constantly has to be aware, he must believe in a conscious manner. Otherwise you behave like cattle, you live without thinking, without choosing. I chose Jesus because he is both God and man. He was someone I could relate to, not a group of people, not a book. Ever since I was saved, Jesus has been with me.

- The seven of your congregation, were they Christians from the beginning, or is it you who convinced them to share your faith?

- They have become Christians through Jesus Christ, but they met him through me. However, it was only two years ago they became Christians.

- For how long time have you been a Christian?

- Twenty years.

- And during all that time you have preached Christianity in this village?

- Yes, but no one wanted to listen to me. They said, "You're crazy not wanting to be like us. Why should a Mandé like you become a Christian? You're crazy, you're not white”. They spat behind my back. They isolated me.

- But what happened? How did you become president of the school association? How did you get your seven companions?

- Everything is thanks to the marabout.

- The marabout?

- Yes, he whom we met the day before yesterday, interjected Seydou.

- But how did that happen?

- One evening there was a knock on my door and when I opened it the marabout stood there. He greeted me and said "I have observed you and have realized that you are a holy man. Only someone who has been so lonely and strong as you have been can have such a resilient faith. I believe you and I are the only two men amongst all of us who are closest to God. However, you have struggled for your faith, while I was born to my position. If you doubt God, you do not have to worry about losing people's respect. You do no not have any respect to lose. On the contrary, if I reveal any serious doubts I may lose everything I have. People do not believe in you, but they believe in me. If I would express any doubt people will turn their backs to me. When I suffer hard times, I have no one to turn to. But, I believe in you. You know God. I know God. That is a faculty that you and I share. I do not know if you need me, but I need you. I know you would understand me if I brought my doubts and worries to you. Likewise, you can come to me. If you pray to God for my sake, I will pray to Him for you." Of course, I was moved by the confidence the marabout gave me and I assured him that he had a friend in me. The marabout is a holy man. He is mighty and strong and has now become my support and help in the village. During the Friday prayers that followed our meeting he sent for me. I came to the mosque and he introduced me to the people saying: "This is my friend. He is a holy man. If you respect me, you respect him”.  Since then I have become one of all, I was chosen to be president of the school association, while seven other men and women have come to me through Christ.

- Are you all respected now?

The Christian smiled:

- Respected perhaps, but not entirely accepted.

To my knowledge the sugar production was never initiated, too many problems occurred. I hope the Jihadists never reached the villages I visited. Poverty still holds the peasants in its deadly grip, but I hope that the friendship continued between the marabout and the Christian and that the poor peasants around Markala in a not too distant future will have a better life and a more secure existence. 

In Mali I often heard about the legend of Sundiata, the Lion King, and the great epics sung about him by the griots, West Africa´s famed troubadours. There are many versions of this impressive tale, but the best I've read so far was Camara Laye (1980), The Guardian of the Word. London: Fontana / Collins. I must also mention the fascinating Malian musical tradition, there are many great artists to choose from, my favorite is Ali Farka Toure, undisputed master of the desert blues.

På natten, även när månen inte är framme eller kanske ännu mer då, gnistrar himlavalvets myriader med stjärnor över den torra savannen norr om Nigerfloden. De små byarnas brist på elektricitet och belysning gör himlen mer närvarande än den är i stora städer. Den välver sin enorma sfär över oss ‒ Den Skyddande Himlen. 

Jag satt med mina vänner Seydou och Mamadou utanför ett omålat betonghus några mil norr om staden Markala i Mali. Seydou talade utmärkt engelska, som han lärt sig vid ett universitet i Algeriet och fungerade som min tolk. Mamadou kunde jag enbart konversera med på min usla franska. Mamadou, som var antropolog från Université de Bamako, frågade mig:

‒ Ditt namn, Lundius, betyder det något?

‒ Jag tror att det betyder ”från Lund”.

‒ Det är en stad i Sverige, inte sant? Det finns ett universitet där?

‒ Visst, känner du till det?

‒ Ja, jag har en vän från Lund. Kanske någon som du känner.

Jag skrattade:

‒ Det tror jag inte. Lund är en ganska stor stad och det är många år sedan jag bodde där.

‒ Men, du läste religionshistoria. Inte sant?

‒ Jo

‒ Min professor i Bamako är religionshistoriker från Lund. Han heter Tord Olsson.

Jag tappade hakan. Tord var en god vän. Han hade varit min handledare och även om jag sällan träffade honom var vi i kontakt någon gång varje år. Tord, som tragiskt och oväntat dog förra året, var en av de fyra, fem lärare vars vänskap och undervisning verkligen har betytt något för mig, som präglat mitt liv. Inte visste jag att Tord var lärare i Bamako. När han undervisade mig hade han nyligen vistats bland massajerna i Östafrika. Men Mamadous konstaterande fick mig att minnas att Tord för några år sedan hade berättat för mig hur han blivit invigd i ett hemligt sällskap hos Dogonfolket i Mali.

‒ Tord! Han är en god vän till mig. Är han i Mali!

‒ Tord kommer hit någon gång varje år och ger då ett par seminarier på mitt universitet. Vi ringer honom, föreslog Mamadou.

Moderna tider! Klockan nio på kvällen i en gudsförgäten by långt ut på bondvischan i Mali talade jag över Mamadous mobiltelefon med Tord Olsson i Lund.  Ibland är världen oändligt stor, ibland mycket liten. Ännu en dag hade gått i det sällsamma Mali. Jag hade hamnat där för att göra en sociologisk studie inför etablerandet av en stor sockerindustri med kringliggande plantager, men det kan jag skriva om en annan gång, nu skall jag berätta om ett annat möte i Mali, mest för att inte glömma det.

Fyra miljoner människor talar bambara och de bor främst i Guinea, Senegal, Elfenbenskusten, Mali och Burkina Faso. De har en rik kultur och i områdena ovanför Markala träffade jag personer som berättade legenderna om de legendariska kungarna Sundiata och Mansa Musa som under Medeltiden styrt Malis stora kungariken, med deras moskéer, guld och bibliotek.

Byarna i det sönderbrända landskap jag rörde mig inom var tämligen eländiga, men de stiliga kvinnornas och männens eleganta hållning, deras färgrika och ytterst smakfulla klädedräkter ‒ Västafrikas boubous; fotsida, vidärmade kaftaner och stilfullt uppsatta turbaner ‒ kom mig att tänka på forntida folk, som greker eller perser. Ett intryck som förstärktes när jag under dagarna tillsammans med Seydou satt i skuggan av något baobabträd och med hans hjälp samtalade med byäldsten, som med sina långa, smala händer ackompanjerade sitt stillsamma tal med väl avvägda gester. Dessvärre var det ett hotat samhälle vi befann oss i:

‒  Öknen närmar sig obönhörligt, snart slukar den våra fält. Vi blir fler och fler. Hirsen kan inte föda oss. Våra ungdomar dör när de ger sig av till fjärran länder med hopp om att finna försörjning, ty här kan de inte leva.

Något år efter det att jag lämnat markalaområdet invaderades det av plundrande jihadkrigare som med jeepar och kulsprutor stormade in från öknarna. Franska trupper säkrade den väldiga bron över Nigerfloden och stoppade jihadisterna enbart några mil bortom byarna jag besökt.

De islamistiska krigarna var en brokig skara som samlat sig kring en kärna av Al Qaedakämpar, som tjänat som Gadaffis legoknektar i det sönderfallande Libyen. Fanatiska och beväpnade till tänderna hade de dragit med sig tuaregkrigare från öknarna i norr, som drömde om att etablera en egen stat ‒ Azawad.

När Malis regering kollapsade efter en militärkupp, islamisterna intagit det legendariska Timbuktu och snabbt rörde sig mot huvudstaden Bamako sände fransmännen 3 000 soldater för att stödja regeringsstyrkorna i deras kamp mot jihadisterna. Efter det att mirageplan bombat motståndarna och bron över Niger säkrats kunde regeringsstyrkor och fransmän successivt jaga bort jihadisterna från Markalas grannskap och sedan från stad efter stad tills de slutligen erövrade Timbuktus flygplats den 28:e januari 2013 och jihadisterna utan strid försvann tillbaka ut i öknen.

Jihadisternas misstag var antagligen detsamma som andra fanatikers  ‒  genom sin rigida inställning fick de inte folket med sig. Det rapporterades att styrkorna som kallade sig MNLA (Nationella Rörelsen för Azawads Frigörelse) och Ansar Dine (Trons Försvarare) började “löpa amok" i de erövrade områdena; soldathorder gjorde sig skyldiga till gruppvåldtäkter, tvångsrekrytering av barnsoldater och summariska avrättningar. De plundrade sjukhus, hotell och varulager, bland annat FNs matlager med mer än tvåtusen ton spannmål och livsmedel i Gao och Timbuktu, och likväl högg de händerna av tjuvar, bland annat i staden Ansongo där en desperat människomassa förgäves bad om nåd för de anklagade. Medan de ockuperade Timbuktu och Gao förbjöd Ansar Din-milisen alkohol, fotboll, videospel, både västerländsk och malisk musik och de straffade hårt kvinnor som visade sig med obetäckta huvuden. I staden Aguelhok stenades en man och kvinna till döds anklagade för att ha fostrat utomäktenskapliga barn.

Jag blev förbluffad då jag på UNESCO i Paris hörde sådant. Jag hade nämligen upplevt Mali som ett lugnt och trivsamt ställe, fjärran från den fanatism som européer numera tycks förknippa med muslimska länder. På UNESCO nåddes jag också av den sorgliga nyheten att jihadisterna gått hårt åt den världsarvsklassade staden Timbuktu.

I Timbuktu förföll också jihadisterna till det totalitära bruket att bränna böcker. UNESCO hade med finansiellt stöd från Norge, Luxembourg och Kuwait renoverat och byggt upp ett bibliotek och forskningscentrum, Ahmed Baba Institutet, där man samlat mer än 20 000 oväderliga manuskript på arabiska och lokala språk. De flesta manuskripten och de träplattor som använts som underlag för skrift härstammande från perioden 1300 – 1500. När institutet förvandlades till barack för jihadisterna hade en bråkdel av den stora samlingen skannats in som en del av ett omfattande projekt tänkt att registrera och bevara hela kollektionen. Jihadisterna brände flera böcker och manuskript, i mitten av mars inledde UNESCO ett omfattande restaureringsarbete i Timbuktu, men det är ännu inte fastställt hur stora skadorna varit i Ahmed Baba Institutet.

Jag tänker på biblioteket i Timbuktu som en symbol för den urgamla tradition och folkliga religiositet som fortfarande är stark i Mali, manifesterad genom den utsökta bambarakonsten och Malis rika musikliv. 

Något som gjorde att jag frågade Seydou om han inte kunde sätta mig i kontakt med någon av regionens mest respekterade marabouter. Efter att några år tidigare ha stött på marabouter i Senegal var jag nyfiken på dem, speciellt som en fransman som arbetade för sockerbrukskonsortiet hade sagt mig att marabouterna var fyllbultar som utnyttjade unga pojkar som arbetskraft. Han syftade på de så kallade talibes, som ofta bor i anslutning till marabouternas hushåll och som betalning för koranundervisning arbetar på deras fält. Västafrikas marabouter är ofta imamer som predikar i och tar hand om moskéer, men de kan också vara lärare, eller kringvandrande predikanter. Många tillhör speciella läroriktningar, ofta sufiskolor, och en del av dem dyrkas till och med som helgon. Seydou lovade att sätta mig i kontakt med en av distriktets mest respekterade marabouter.

En dag dök den beundrade marabouten upp på den kringbyggda gården till huset där vi höll till och med hjälp av Seydou talade jag ett par timmar med honom. Marabouten kunde vara mellan sjuttio och åttio år gammal och tillhörde en släkt där maraboutvärdigheten gått i arv från far till son. Han var en studerad man, kunde arabiska och hade flera gånger varit på pilgrimsfärd till Mekka. Då vi började samtala blev jag först något förvirrad eftersom Seydou gav kortfattade sammanfattningar av vad som tycktes vara långa haranger på mandé. Till slut frågade jag:

‒ Men, Seydou, översätter du verkligen allt vad han säger?

En något förlägen Sydou svarade:

‒ Jag försöker sammanfatta det. Du förstår han säger en hel del tokigheter och jag tycker det är lite genant för oss båda.

‒ Jamen, även tokigheter kan vara intressanta. Vad var det exempelvis för fel på det han sa nu?

‒ Han påstod att det finns folk på månen, men det vet ju både du och jag att det inte finns.

Jag hade frågat marabouten vad han ansåg om fundamentalisternas korantolkningar. Seydou vände sig åter till marabouten och de talade intensivt med varandra. Marabouten gestikulerade ivrigt och vände sig leende gång på gång mot mig. Han kom tydligen överens med Seydou om att han skulle tala sakta och att Seydou efter en eller två meningar skulle översätta så noggrant som möjligt. Som jag anat blev samtalet mycket intressant. Vad marabouten bland annat sa var att fundamentalister tolkar Koranen som om de befann sig på månens mörka sida. De läste noggrant vad som stod i boken, men de befann sig i månens kalla skugga och kunde varken se solens klara sken eller känna dess värme:

‒ Det räcker inte att läsa och tolka vad Gud säger, du måste känna värmen från hans kärlek och betrakta tillvaron i det sken som tron förlänar oss.

Det var vackert sagt och marabouten fortsatte imponera. Han tog min hand och lutade sig förtroligt fram.

‒ De unga fundamentalisterna begriper inte att ord inte är tillräckligt för att förstå världen. Tiden är en sträng läromästare och den har lärt mig en hel del om vad som är rätt och fel. Erfarenheten har gjort mig ödmjuk. Fundamentalisterna säger att vi inte får göra det ena eller det andra eftersom det antingen inte står i Koranen eller för att Gud eller Budbäraren, frid vare med honom, förbjuder oss att göra det. Men, jag säger att visst är allt som står i Koranen sant, men Budbäraren, frid vare med honom, talar liksom Gud till alla människor, i alla tider. Han talar till oss, här och nu. Hur kan någon då påstå att han vill att vi skall leva som människorna levde på den tiden när han verkade? Budbäraren, frid vare med honom, ville förändring till det bättre, inte till det sämre. Gud har gett oss fri vilja och han vill att vi väljer det goda. Men, han tvingar oss inte. Fri vilja betyder att vi väljer att antingen återgälda Guds kärlek, eller avstår från att göra det. Man kan nämligen inte tvinga någon till kärlek. Gud är rättfärdig. Inte vill han att vi skall välja sådant som skadar andra. Gud är barmhärtig och rättvis.

Marabouten lyssnade mycket nog medan Seydou översatte till engelska, givetvis förstod han ingenting men det var som om han ville kontrollera om Seydou fått något om bakfoten. Samtalet drog ut på tiden och till slut sammanfattade marabouten:

‒ Vi har talat om sanning och lögn. Om Guds vilja. Fundamentalister är farliga. De är mot den fria viljan. De vet inte vad kärlek är. De vill inte att folk skall tänka, inte att vi skall kunna välja fritt. Jag tror att de är motståndare till Gud. De sätter sig över Guds vilja. Det är en grov synd. De förstör för människorna. Vi kan inte vara säkra på någonting, det kan enbart Gud vara. Men jag kan säga dig vad jag tror. Jag tror att Gud talar till alla människor genom Koranen, men i mina drömmar talar han till mig.

Efter det att marabouten lämnat satt jag, Seydou och Mamadou kvar på gården och reflekterade över vad han sagt:

‒ Det var fint när du föreslog att jag skulle lyssna omsorgsfullt till vad han hade att säga. Du förstår, han uttrycker sig underligt, men när man griper tag i tanken bakom orden får allt ett sammanhang, en förklaring. Han är faktiskt en mycket intressant man. Jag har aldrig riktigt förstått det, konstaterade Seydou.

Någon dag efter vårt möte hade Seydou fått kontakt med en av de få kristna som bodde inom distriktet. En lång allvarlig man, som talade sakta och tydligt. Vi träffade honom i en byskola, han var skolföreningens ordförande.

‒ Det finns inte många kristna här. I min församling är vi enbart sju stycken.

‒ Sju? Det var inte mycket till församling.

‒ Här är alla muslimer. Varför skulle de vilja bli kristna? De frågar sig vad de skulle få för nytta av det. ”Du är svart som vi. Fattiga som vi. Du är inte ens vit och rik. Vad kan du erbjuda oss som vi inte redan har”. Du förstår, en vit man som du har alltid någon bakom dig; ditt land, din organisation, dina pengar. Jag har ingenting annat än Gud och Jesus. Min kyrka har sitt huvudkvarter i Bamako. Vi är alla från Mali.

‒ Konverterade du från Islam?

‒ Nej, nej, om varit en sann muslim hade jag nog aldrig blivit kristen. Min far var animist, våra förfäder var alla animister, jag blev också animist. Vi var muslimer, men tillhörde Chiwaras, ett hemligt sällskap, den tillhörigheten var viktigare för oss än Islam. Jag blev kristen när en missionär förklarade Jesu lidande för mig. Att man måste vara medveten. Måste välja, inte vara som ett kreatur som gör som alla andra, som lever utan att tänka, utan att välja. Jag valde Jesus eftersom han är både Gud och människa, någon jag kan relatera mig till, inte en grupp, eller en bok. Ända sedan jag blev frälst har Jesus varit med mig.

‒ De sju i din församling, var de där från början eller är det du som gjort dem kristna?

‒ De har blivit kristna genom Jesu Kristi försorg, men de mötte honom genom mig. Det var först för två år sedan de blev kristna.

‒ Hur länge har du varit kristen?

‒ Tjugo år.

‒ Och hela den tiden har du predikat kristendom här i byn?

‒ Ja, men ingen har velat lyssna till mig. De har sagt: ”Du är galen som inte vill vara som en av oss. Varför skall en mandé som du vara kristen? Du är inte klok, du är inte vit. De spottade efter mig. De isolerade mig.

‒ Men vad hände? Hur blev du skolföreningens ordförande? Hur fick du dina sju följeslagare?

‒ Allt är maraboutens förtjänst.

‒ Marabouten?

‒ Ja, han som vi träffade i förrgår, inflikade Seydou.

‒ Men hur gick det till?

‒ En kväll knackade det på min dörr och när jag öppnat stod marabouten därute. Jag bad honom komma in och han sa: ”Jag har observerat dig och insett att du är en helig man. Enbart någon som varit så ensam och stark som du har varit kan ha en stark tro. Jag tror att du och jag är de två män bland oss som bäst känner Gud. Men, du har kämpat för din tro, medan jag föddes till min position. Om du tvivlar på Gud behöver du inte oroa dig för att förlora folkets respekt. Du har ingen respekt att förlora. Tvivlar jag löper jag risken förlora allt jag har. Folk tror inte på dig, men de tror på mig. Om jag visar tvivel blir jag ingenting. När jag har det svårt har jag ingen att vända mig till. Men, jag tror på dig. Du känner Gud. Jag känner Gud. Det är en kunskap som du och jag delar på. Jag vet inte om du behöver mig, men jag behöver dig. Jag vet att du kommer att förstå mig om jag tar mina tvivel och bekymmer till dig. Likaså kan du komma till mig. Om du ber till Gud för mig, skall jag be till Honom för dig.” Jag blev rörd och bedyrade honom att jag var hans vän. Marabouten är en helig man. Han är mäktig och stark och har nu blivit mitt stöd och min hjälp. Under fredagsbönen sände han bud efter mig. Jag kom till moskén och han presenterade mig för folket och sa: ”Detta är min vän. Han är en helig man. Om ni respekterar mig skall ni också respektera honom.” Sedan dess har jag blivit en av alla, man valde mig till skolföreningens ordförande och sju män och kvinnor har genom mig kommit till Kristus.

‒ Är ni respekterade nu?

Den kristne log:

‒ Respekterade kanske, men inte riktigt accepterade.

Vad jag vet så blev det aldrig något med sockerproduktionen. Jag hoppas att jihadisterna aldrig nådde fram till byarna jag besökte. Fattigdomen har fortfarande bönderna i sitt grepp, men jag hoppas att vänskapen fortsatt mellan marabouten och den kristne och att de fattiga bönderna kring Marakala inom en inte alltför lång framtid skall få en bättre och tryggare tillvaro. 

I Mali hörde jag ofta talas om legenden om Sundiata, Lejonkungen, och det stora epos som sjöngs om honom av grioterna, Västafrikas trubadurer. Det finns många versioner, men den bästa jag läst är Camara Laye (1980), The Guardian of theWord. London: Fontana/ Collins. Jag måste också nämna Malis musikskatt, det finns många stora artister att välja mellan. min favorit är Ali Farka Touré, ökenbluesens mästare.

My blog posts are fragmented and probably quite confusing, though it amuses me to write as I do. My writing turns into an adventure, a stroll through a maze where I can only guess what might turn up after the next bend.

Recently, I browsed through Michel de Montaigne's Essays. Even if he wrote them more than four hundred years ago their intimate voice makes him appear as if he is almost a contemporary. My style and thoughts can obviously not compete with a champion like Montaigne, but I recognize something of myself when he writes, “I desire therein [the Essays] to be viewed as I appear in mine own genuine, simple, and ordinary manner, without study and artifice: for it is myself I paint.” He adds that his essays lack a definite shape, that he wants “the accidental” to create context and balance.

When Montaigne presents his opinions like that he reminds me of Emile Zola, who wrote that “art is a corner of reality seen through a temperament” (from My Hatreds). In most of his texts Montaigne took himself as a point of departure. Time and again he made it clear that it was Michel de Montaigne and no one else who was responsible for the insights and ideas of his essays. I assume he was right ‒ everything we write is subjective and thus distorted. Montaigne even described his texts as monstrous and fantastic, an assertion that should not be interpreted as if he despised his work. His readers soon discover that Montaigne was fascinated by things that in his opinion were abstruse and strange.

While I read Montaigne I feel as if I have met him personally. He appears as a good, old friend in the sense that even after a long acquaintance he surprises me. Montaigne seems to be a wise and sober person, but occasionally he gets carried away, exposing strange quirks and opinions. His way of writing thus gives the impression of a long, nocturnal conversation winding from one subject to another. Occasionally he falls into what seems to be rather disheveled thoughts, which suddenly may turn into well-structured and didactic accounts. Montaigne talks to his reader, it is as if during an ongoing discourse he observes the reaction of the one listening to him.

According to Montaigne life is unsettled. “The world is but a perennial see-saw. All things in it are in constant motion — the earth, the rocks of the Caucasus, the pyramids of Egypt — both with the common motion and with their own. Stability itself is nothing but a more languid movement back and forth. I cannot keep my subject still.” The word “essay” seems to be correlated to Montaigne´s see-saw, apparently it comes from Medieval French and is associated with the Latin exagium, “to weigh”. Montaigne was the first writer who used the word as title for a book and it is probably not unreasonable to regard his essays as a method to compare thoughts and lessons learned in order to arrive at a balanced view.

Maybe it is something like that I intend to do in my blogs ‒ describing things that interest me while I try to find a position that could serve as a starting point for a conversation. In imitation of Montaigne´s approach I would like to consider my blogs as “reflections”, descriptions of what I have encountered within my life´s labyrinth.

As a child I was obsessed with images. I remember the giddy feeling that occasionally grabbed me while I was studying the illustrations I found in my father´s and grandfather's books. Of course there was Doré's Bible illustrations, like an image of the Great Flood where a mighty tiger with one of her cub  in the jaws sits on a lonely rock in the middle of a troubled sea. Around her are crawling infants who apparently have been placed there by a couple of naked parents who is about to slide down into the ocean depth.

Like so many other children before me, I was absorbed by Doré's outlandish worlds and other Bible illustrations were also nailed into my mind. Particularly the illustrations of a certain William Hole who had illustrated a Childrens´ Bible given to me by my grandfather, shortly after I had learned how to read and which I soon devoured from cover to cover. A picture that caught my attention was titled The prophet Isaiah is walking among Jerusalem's carefree inhabitants and showed how a serious, white-clad and barefooted Isaiah, with a scroll in one hand, is walking between haggling men and women in exotic robes. Skinny, with deep-set eyes, bald head, long, auburn hair and beard Isaiah reminds me of Rasputin. Then I, like most children, was teased by nasty schoolmates, or inconsiderately reprimanded by unsympathetic teachers, I often thought of the image of Isaiah ‒ the man who grimly walked erect through a crowd of chattering, tedious people, absorbed by his own thoughts.

It could happen that I became terrified by the pictures I found, like a spider about to devour a bird in Alfred Brehm's Life of Animals, or even worse - Arachne, half spider/half-human, who unexpectedly appeared among Doré´s illustrations for Dante's Divine Comedy).

Such encounters became fuel for nightmares, but they were nothing compared to the photographs from the Warsaw ghetto I was confronted with in one of my father's books Eichmann: The Man and His Crimes. I was struck by them when I was seven years old and even became physically ill. What were these photographs taken of people doing unspeakably horrible things?

 Again and again I was drawn to the book and Isoon understood that it was the man on the front page who had been responsible for the terror revealed in the pictures. Soon Eichmann´s image became more terrifying than those inside the book. The cover portrait of Eichmann was cropped, all that was seen was the death skull on his uniform cap, his cruel eyes and pointed ears. For me Eichmann became a demon out of Hell, not an image of the Banality of Evil.

Much later I read Leonard Cohen's poem about Adolf Eichmann and understood that what had scared me as a child was the eerie commonplace quality of these photographs of mass burials and the fact that I in the street even could pass by a man like Eichmann.

All There is to Know About Adolph Eichmann

EYES:……………………………………Medium
HAIR:……………………………………Medium
WEIGHT:………………………………Medium
HEIGHT:………………………………Medium
DISTINGUISHING FEATURES…None
NUMBER OF FINGERS:………..Ten
NUMBER OF TOES………………Ten
INTELLIGENCE…………………….Medium

What did you expect?

Talons?

Oversize incisors?

Green saliva?

Madness?

Fear not in the form of a fairytale, but as reality. Eichmann was a human being, just like you and me and that was the horror of it all. To look at Eichmann´s image was to be like Dorian Gray when he confronted his vile portrait and realized that it was an image of his true self. Man as a monster.

I know by now that Adolf Eichmann was not directly responsible for the atrocities in the Warsaw Ghetto, it was the lawyer and SA General Ludwig Fisher, but that makes no difference, the general was a man as well. Since I learned to read I have been attracted by horror stories. Tales about things and behavior I do not understand. It is easier to imagine a victim's situation and feelings, than a perpetrator´s motivation and mindset.

Sometime during the winter of 1973, it was again time for a terrible encounter. I did my military service as a telegraphic operator and thus had occasional night duties. Within the attic of a deserted barrack I was sitting alone at a telegraphy apparatus, having to keep myself awake. I was smoking while I was leafing through a magazine. Military service was the only time in my life when I have smoked more or less regularly and I did it only during night shifts. I turned the page and was confronted with a Pulitzer Prize winning photograph by the legendary war photographer Horst Faas. I froze inside. "In front of a crowd of people, guerrillas in the newly independent Bangladesh do on the 18th December 1971 use bayonets to torture and kill four men suspected of collaborating with Pakistani militia". Maybe a fair vengeance on evildoers, but the callous images have stayed with me and become a symbol of humanity's wretchedness. It was in particular the bystanders' interest that upset me. They stood quietly and watched how the militiamen pushed their bayonets through their victims' bellies.

It was four o'clock in the morning. I sat in my uniform within a small circle of light, surrounded by compact darkness. The smoke became nauseating; I stubbed out the cigarette and have since that moment hardly ever been smoking, in any case never alone. Cigarette smoke makes me remember that early morning more than forty years back in time. There was nothing unique about the image, similar acts of cold violence occur daily somewhere on earth. For many people, fear and anguish is their only reality.

More than any heroes, it is the scared man I identify myself with. The one who while worrying for his own life and well-being ends up far away from morality and compassion. I wonder how I would react if I was forced to make difficult choices impacting my own life and those of others. Would I like Josef Schulz, a German soldier in the Balkans, throw away my rifle and place myself among my intended victims? Of course he was shot, though his sacrificial death, like a similar one of the Austrian solider Otto Schmiek, has recently been put in doubt.

Or would I like the Italian carabiniere Salvo D'Aquisto, even if I was completely innocent, take the blame for a terrorist attack and by my death rescue 22 men from the death row? Would I like several Poles risk my own life by hiding a Jew? Unfortunately, I imagine I would not be able to make such sacrifices. I guess I would act just like one of the millions of scared men who have chosen the wrong side. Frankly, I see failure as being far more typical of the human race than heroism. That's probably why I'm reading about torturers and war criminals, seeking causes for their political, military and above all ‒ moral failures.

How do you describe an atrocity? Has there ever been such a thing as an objective statement? Sure, you can explain military strategies, strategic goals, troop movements, secure advances, long-term planning, reduction of own losses and punishment raids. There are numerous explanations for what in reality could not have been much more than terrified, bloodthirsty, power-drunk and armed men running amok. As in the German writer Ernst von Salomon´s description of how he and his comrades in a German Freicorps division withdrew from Latvia in 1921:

"We made our last push ... We hunted the Letts across the fields like hares, set fire to every house, smashed every bridge to smithereens and broke every telephone pole. We dropped the corpses into the wells and threw bombs after them. We killed everything that fell into our hands, we set fire to everything that would burn. We saw red; we lost every feeling of humanity. Where we had ravaged, the earth groaned under the destruction. Where we had charged, dust ashes and charred balks lay in the place of houses, like festering wounds in the open country. A great banner of smoke marked our passage. We had kindled a fire and in it was burning all that was left of our hopes and longings and ideas.”

This is just one of a million of similar examples available worldwide. As I write these lines, or when you read them, similar abuses are staged somewhere on Earth. Mad, young men murder, rape and destroy. Maybe they do so in the name of some religion or twisted ideology, or perhaps only by greed or self-assertion, most likely they act as victims of some form of collective insanity. Any example is arbitrary and there is an infinite number to choose from. In Paris a few years ago, I saw a shocking movie Nanking! Nanking! by the Chinese director Lu Chuan, it was called City of Life and Death in English and was one of several movies and a lot of books that commemorated a massacre that had taken place in 1937.

The Japanese Imperial Army captured Nanking on the13th December 1937, during six weeks following the conquest between 100 000 and 300 000 civilians and disarmed soldiers were killed in a mind-boggling mayhem. Despite the availability of reliable documentation the exact number of causalities has been intensely debated, as well as causes and guilt. Of the seven death sentences that the Tokyo Tribunal handed down in 1948, three were directed against politicians and officers deemed responsible for the unmitigated carnage in Nanking.

Even if similar war crimes were committed in several other Chinese cities, the Nanking massacre became particularly well known due in part to the fact that foreign nationals remained in the city's “safety zone” that soon was swamped with 250 000 IDPs. Long after the massacre, two detailed diaries written by foreigners were published, one by the German John Rabe and the other one by the American MinnieVautin, both meticulously describing a grotesque madness with mass rapes and unjustified mass killings of men, women and children.

In 1997, the American historian and journalist Iris Shun-Ru Chang wrote The Rape of Nanking: The Forgotten Holocaust of World War II and it is largely thanks to her that the story of the Nanking massacre was saved from oblivion, though it should be noted that it had definitely not been forgotten in China. The book became an international success, but was soon criticized from different quarters. The most common criticism was that Chang had been “careless with facts” and had a tendency to exaggerate the Japanese denial of the “incident”. The latter is, however, a fact that is difficult to ignore. Chang's book has not been published in Japan and in June 2007 more than 100 lawyers from Japan's ruling party, the Liberal Democrats, in an official letter denied that the massacre had taken place an so did Nagoya´s mayor in 2012, followed by Tokyo's governor a month later and in February this year the same opinion was reiterated by the director of Japan's state owned TV network.

It was mainly academics who criticized Chang's work. One of them wrote that it was characterized by “simple neglect, historical inaccuracies, and shameless plagiarism”, another stated that “she is not a trained historian, and by neglecting the richness of English and Japanese sources about the incident she has ended up on the wrong track by for example, greatly exaggerating Nanking's population “. After reading Chang's book I find such criticism to be overly narrow and some of it may even be considered as quite remarkable attempts to belittle a brutal genocide. Chang's already fragile psyche was affected by the attacks and in 2004 she took her own life, only 36 years old.

After all, maybe it was not 300 000 people who were massacred in Nanking, as some reserachers have claimed it might even have been only 40 000 victims. Only 40 000? Not more? During six weeks? Good to know that there were so few innocents who were beaten, shot and tortured to death. This type of comparative death statistics may be both correct and necessary, but should nevertheless not stand without comment. Does the number of victims reduce a crime? Can the slaughter of humans be quantified, like the number of soccer goals in the Champions League, or the tabulation of points during the Eurovision Song Contest? For sure, 40 000 massacred people are far less than 300 000 innocent victims, but do lower death rates reduce a crime? A legendary mass murderer like Henri Landru murdered ten widows, while Jack the Ripper was searched for five murders. In fact, as I mentioned in an earlier blog, the victims in a city like Shanghai around the same time amounted to well over 200 000, numbers that rarely have been denied.

What does a death toll imply? 40 000 people were killed during allied air raids on Hamburg between the 24th July and 3rd August 1943, the bombing of Tokyo, Nagoya, Osaka and Kobe, between the10th  and 17th March 1945 claimed 300 000 lives. From the spring of 1943, 8 000 persons were murdered daily in Auschwitz, previously its killing industry had a capacity averaging 4 400 victims per day. All in all, one million Jews were executed in Auschwitz, plus 100 000 Poles, Roma and Soviet POWs, and this was just one of several extermination camps.

That the Japanese troops' operations in China were remarkably cruel has long been known and testimonies from individual Japanese soldiers are horrific, bordering on the unbearable. For example, the war veteran Azuma Shiro told the Dutch journalist Ian Buruma that “sexual desire is human. Since I had a sexually transmitted disease, I never did it with a Chinese woman [...], but the others did it with any woman who came in our way. It was not so bad in itself, but afterwards we killed them. You understand, rape was against regulations, so we had to destroy the evidence. When women were ravaged they were regarded as people, but when we killed them, they were just pigs. We felt no shame over it, no debt. If that had been the case we would not have been able to act as we did. The first thing we did every time we came into a village was to steal food, then we captured the women and raped them, finally we killed all the men, women and children to ensure that no one escaped to tell the Chinese troops where we were. Otherwise we would not have been able to sleep at night.” Azuma was present in Nanking as well, remembering what happened in the city as “scenes out of Hell”.

Even grimmer is what Masuyo Enomoto told the British journalist Laurence Rees. Through its repugnant detachment Masuyo´s story is akin to upsetting photographs taken of massacres and abuse: “She [the Chinese woman] did resist, but such resistance didn´t affect me whatsoever. I didn´t listen to what she was saying. [After the rape] I stabbed her with a sword - on television you see how a lot of blood flows out, but that's not the reality ... I´ve cut down people with swords, but you´re not covered with blood. Based on my experience you really don´t experience such things. It doesn´t splash you, like you see in the movies. If you cut the neck of someone you do see just a bit of blood, but it´s not like what you see in the films …” Masuyo was cold and hungry. During the Chinese campaign, he was constantly hungry. This time he and his companions had not eaten meat for nine days. The woman was dead. Why not eat her? Masuyo dismembered her: “I chose only those body parts where there was most meat.” Then he carried chunks of meat to his platoon and shared it with his comrades. Afterwards Masuyo reported what they had done to his commander, but he had no objections. “The meat was nice and tender. I think it was tastier than pork – at least that is what I felt at the time. Raping her, eat her, kill her – I didn´t feel anything about it.  And that went for everything I did [in China]. It was only afterwards that I really came to feel remorse.”

I will spare the reader from more testimonies from Japanese soldiers who participated in the Japanese campaign in China, but the evidence available about regular atrocities is repellent, such as those about the unimaginably ruthless chemical and biological experiments performed on humans within the context of the so-called unit 731 in Manchuria. All this is indescribably inhuman and worst of all is that it is difficult to use the word “inhuman”, because such atrocious behavior may, as in Nietzsche´s words, be “human, all too human”.

How could this happen? Are not the Japanese like other people? Sure, they are. That's exactly what is horrible. I assume we must constantly confront us with evil, not alienate us from it. It is often said: “Things like that cannot happen here”. What German could before the Second World War imagine that his descendants, or even he himself, would be partaking in spreading unimaginable violence in Eastern Europe? What do we know about what may come to haunt us in the future? What can we can do to avoid becoming part of atrocities, either as perpetrators or bystanders? It did not take many years before the Nazi madness got a whole nation in its violence and sent millions to war and suffering. Under far more than two hundred years, before the end of the 1870´s, Japan was considered as the world's most peaceful nation. The main inspiration for turning belligerent came from Bismarck´s Germany and the new aggressive Japanese politics were part of an agenda called  datsua nyūō, i.e. “dissociate from Asia and seek companionship in Europe”.

I do not think contemporary Japanese people are capable of committing such crimes as many members of previous generations became guilty of. I assume that most modern Japanese would have felt ill at ease if they had ended up in the midst of the fanaticism of what often is called kurai tanima, the dark valley, i.e. the years between 1930 and 1945. Many contemporary Japanese teachers are known for “leaning to the left” and educators have repeatedly tried to alert students to what happened during the War, though such initiatives have often been opposed by other forces. For example, during the nineties several documentary films depicting Japanese crimes against humanity were produced and presented in Japanese schools. Many pupils were shocked. A common reaction was described by a fourteen years old: “We often hear about the Nazis' gruesome ways to kill their victims, but the Japanese were quite awful as well. Those nasty smiles on Japanese faces while heads were cut off from the Chinese. How could they laugh like that while killing people? I wanted to look away when I saw those severed heads”.

Communities and people change. As Montaigne wrote “everything is rocking incessantly”. In Germany, under the Nazis, the Soviet Union under Stalin, China under Mao, Indonesia under Suharto, Kampuchea under Pol Pot and under many other degenerate regimes, it has been officially declared that there is a difference between man and man, some are worth more, others less, thus free reigns have been offered to ruthless behavior and eventually mass murder. Within such social systems insanity spreads like a plague. I think Nietzsche was right when he stated that “insanity in individuals is something rare ‒ but in groups, parties, nations and epochs, it is the rule”.  This is precisely why we constantly must pay attention to and care about the individual; her/his needs, responsibilities, duties and experiences. Certainly, national characters, ideologies and religions do exist, though it is unfortunately within communal behavior and thought patterns that madness is rampant. Accordingly, we ought to avoid lumping people together in large groups and judge individuals on the basis of categoriestyhat have been  arbitrarily assigned to them. The Swedish school curriculum has since 1962 been amended no less than four times, but some excellent formulations remain, for example, that “the mission of the school is to encourage all pupils to discover their own capabilities and thereby actively participate in community life by giving their best to support responsible freedom. Schools should promote understanding of other people and the ability to empathize. "

In 1944, the American anthropologist Ruth Benedict did on request from the U.S. Office of War Information write a book The Chrysanthemum and the Sword to explain Japanese mentality to Americans. The result was a mechanistic and somewhat typical social anthropological analysis explaining thought patterns and behavior of an entire nation. According to Benedict shame, haji, has in Japanese ethics the same authority as “having a clear conscience” and “avoidance of sin” within Western ethics. Within a “shame culture”, like the one prevalent in Japan, individuals rely on and are subjugated to external sanctions for good behavior, while an individual in a “guilt culture” has an internalized conviction of what sin means. A “Westernized” individual has a conscience and is thus responsible for her/his own actions. After many years working as a teacher in comparative religion and trying hard to explain how Christians, Buddhists or Muslims think and act, I should not feel uncomfortable when I read how an anthropologist explains the thinking and behaviour of millions of people as if they were a single individual. Do I think and act like a Swede? What is a Swede? I really don´t know.

Sure, explanations like the one above might tell something about people living within the borders of a specific nation. Nevertheless, I cannot avoid assuming that succumbing to generalizations means running the risk of creating a dangerous mindset. It locks us up within fixed categories. I am convinced that it is quite risky to relate human beings to obscure categories such as “Swedes, Japanese, Muslims, Christians, Western, Eastern, White, Black, men, or women”.  I believe for example that Samuel Huntington's Clash of Civilizations written in 1996, with its enhancement of differences between a “Muslim” and a “Non-Muslim” world has done far greater harm than good. The step between lumping together individuals and racism, prejudice and rejection is not a long stride.

Back to Montaigne. If I describe what I write as images of myself, I might just as well state that I also discern something of myself in pictures I watch. If I read about or watch Japanese atrocities, I would, if I was Japanese, probably be troubled by what had occurred in my name. It's also possible that I, against all proof and logic, would deny such atrocities. Like many Turks, against their better judgment, are denying that more than a million Armenians were killed in 1915, or a Hutu would deny massacres of Tutsis. We do know that there have always been individuals who, convinced by imaginary notions, have given themselves the right to kill other human beings and that they furthermore have convinced themselves that they are exempt from personal guilt and responsibility. Let us move away from brain dead categorizations and instead try to consider each and every one of us as an individual, as a responsible being. Someone may object and state “that such a notion is just an illusion as well”. I agree, but is it worse to believe in a benign notion than imagining oneself that a Swede is better than other people, or that women are better than men? Let us accept that existence is too diverse and complicated to be allowed to be circumscribed by prejudices and generalizations. In the name of the uniqueness of any personality we have to take responsibility for who we are and how we treat and judge others.

Montaigne, Michel de (1993), The Essays: A Selection. London: Penguin Classics. Cohen, Leonard (1964) Flowers for Hitler. Toronto: McClelland and Stewart. Clarke, Comer (1960), Eichmann: The Man and His Crimes. New York: Ballantine Books. von Salomon, Ernst (2013) The Outlaws. London: Arktos Media. Chang, Iris (1997), The Rape of Nanking: The Forgotten Holocaust of World War II.  New York: Basic Book. Some books about Japan I used for my essay were Bendict, Ruth (2006), The Chrysanthemum and the Sword: Patterns of Japanese Culture. New York: Houghton Mifflin Harcourt, Storry, Richard (1990), A History of Modern Japan. New York: Penguin Books, Buruma, Ian (2009), The Wages of Guilt: Memories of War in Germany and Japan. London: Atlantic Books, Rees, Laurence (2007), Their Darkest Hour: People tested to the extreme in WW II. London: Ebury Press, and Harris, Sheldon H. (1994), Factories of Death: Japanese Biological Warfare 1932-45 and the American Cover-Up. Northridge: California State University.

Mina blogginlägg är splittrade och säkerligen tämligen förvirrande, fast det roar mig att skriva som jag gör. Skrivandet blir ett äventyr, en vandring genom en labyrint där jag enbart anar vad som döljer sig bakom nästa krök.

Nyligen bläddrade jag i Michel de Montaignes Essäer. Även om han skrev dem för mer än fyrahundra år sedan gör den intima, personliga tonen honom till en samtida. Min stil och mina funderingar kan inte mäta sig med de som skrevs av en mästare som Montaigne, men jag känner igen mig när han hävdar att ”här vill jag bli sedd sådan jag är, enkel, naturlig och vardaglig, utan anspänd förkonstling: ty det är mig själv jag målar” och han tillägger att hans essäer saknar en bestämd form, att han låter det ”oavsiktliga” skapa sammanhang och balans. 

Jag tycker att när Montaigne framställer sina åsikter som en bild av världen påminner han om Emile Zola som skrev att ”ett konstverk är ett hörn av verkligheten sedd genom ett temperament”. I de flesta av sina texter tog Montaigne sig själv som utgångspunkt. Gång på gång klargjorde han att det var Michel de Montaigne som förmedlade de insikter och tankar som ryms inom hans essäer. Allt vi skriver är subjektivt och därmed förvridet. Montaigne beskrev sina texter som monstruösa och fantasiska målningar, ett påstående som inte bör tolkas som om han ringaktade sitt verk. Läsaren upptäcker snart att Montaigne fascinerades av sådant som enligt hans mening var svårbegripligt och fantastiskt.

När jag läser Montaigne är det som om jag mött honom personligen. Han är som en god, gammal vän i meningen att han även efter en lång bekantskap ständigt förvånar mig. Oftast framstår Montaigne som klok och sansad, men han får också galna infall och har en hel del märkliga åsikter. Hans sätt att skriva ger intryck av ett långt, nattligt samtal som ledigt rör sig från det ena ämnet till det andra. Emellanåt faller han in i vad som tycks vara tämligen ovårdade funderingar, för att sedan bli både välstrukturerad och didaktisk. Montaigne samtalar med sin läsare och under samtalets gång söker, betraktar och funderar han.

Enligt Montaigne är tillvaron obeständig, som ”en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider ‒ de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning”. En sådan gungning tycks innefattas av ordet ”essä”, det har härletts till medeltidsfranskan och tycks vara besläktat med senlatinets exagium, som betydde “att väga”. Montaigne var den förste som använde ordet som titel på en bok och det är nog inte orimligt att betrakta hans essäer som en metod för att jämföra tankar och lärdomar för att därigenom komma fram till en väl avvägd åsikt. Kanske är det något liknande jag sysslar med i mina bloggar – genom att beskriva sådant som intresserar mig söker jag en egen position och därigenom en utgångspunkt för ett samtal med min läsare. I likhet med Montaigne vill jag uppfatta mina bloggar som ”betraktelser”, beskrivningar av vad jag funnit i min livslabyrint.  

Redan som barn var jag besatt av bilder. Jag minns den svindlande känsla som emellanåt grep mig när jag ingående betraktade illustrationer i Fars eller Morfars böcker. Givetvis fanns där Dorés bibelillustrationer, exempelvis bilden av Syndafloden där en väldig tigerhona med sin unge i käften tronar på en ensam klippa mitt i ett upprört hav . Kring henne kravlar spädbarn som tydligen lyfts dit av ett par nakna föräldrar som ohjälpligt är på väg att glida ner i havsdjupet. 

Som så många andra barn före mig försjönk jag i Dorés främmande världar och även andra bibelillustrationer sitter som fastspikade i skallen på mig. Speciellt illustrationerna av en för mig okänd William Hole som fanns i en Bibel för barn som jag fick av min morfar kort efter det att jag lärt mig läsa och som jag sedan slukade från pärm till pärm. En bild som jag speciellt fäste mig vid hade titeln Profeten Jesaja går fram bland Jerusalems sorglösa invånare och visade hur en strängt allvarsam, vitklädd och barfota Jesaja med en bokrulle i ena handen vandrar fram mellan köpslående män och kvinnor i exotiska klädnader. Mager och med djupt liggande ögon, kal hjässa, långt, rödbrunt hår och skägg påminner Jesaja om en gammaltestamentlig Rasputin. Då jag likt de flesta barn blivit retad av elaka skolkamrater, eller okänsligt tillrättavisad av oförstående lärare, tänkte jag ofta på bilden av Jesaja - mannen som rakryggad gick sin egen väg bland pladdrande och schackrande människor. En missförstådd profet som till skillnad från sin omgivning insett tillvarons djup och allvar.

Det hände också att jag blev skräckslagen av bilder jag fann, som en fågelspindel i färd med att äta upp en fågel i Alfred Brehms Djurens Liv och än värre – Arachne, halvt spindel, halvt människa, som oväntat dök upp bland Dorés illustrationer till Dantes Gudomliga Komedi. 

Sådana möten blev bränsle till mardrömmar, men de var inget mot de fotografier från Warszawas ghetto som jag konfronterades med i en av min fars böcker Adolf Eichmann: Mannen som försökte utrota ett helt folk . 

Jag drabbades av dem när jag var sju år och blev nästan fysiskt illamående. Vad var detta? Fotografier på människor som gjorde obeskrivligt hemska saker. Gång på gång drogs jag till boken och snart begrep jag att det var mannen på bokens framsida som låg bakom det fruktansvärda som visades på bilderna. Snart blev bilden av honom värre än de jag såg i boken.  Omslagsporträttet av Eichmann var beskuret så att allt som syntes var dödsskallen på hans uniformsmössa, den otäcka blicken och de spetsiga öronen. För mig blev Eichmann en helvetesdemon, inte någon sinnebild för Ondskans Banalitet

.

Långt senare läste jag Leonard Cohens dikt om Adolf Eichmann och förstod så att vad som skrämt mig som barn var påtagligheten, eller snarare den skräckens alldaglighet som fotografierna av massbegravningarna och porträttet av Eichmann berättade om.

ALLT SOM FINNS ATT VETA OM ADOLF EICHMANN

ÖGON:………………………………….…Medium

 HÅR:………………………………………Medium

VIKT:………………………………………Medium
LÄNGD:………..…………….……………Medium
IGENKÄNNINGSTECKEN………………..…Inga

ANTAL FINGRAR:……………………….…..Tio
 ANTAL TÅR………….………….………….…Tio
INTELLIGENS……………………….Medelmåttig

Vad väntade du dig?

Klor?

Extremt långa huggtänder?

Grön saliv?

Galenskap?

Skräcken, inte som dikt och saga utan som verklighet. Eichmann var en människa, precis som jag och det var där det förfärliga gömde sig. Att betrakta Eichmann var som när Dorian Gray genom mötet med sitt avskyvärda porträtt konfronterades med en bild av sitt inre. Sitt sanna jag. Människan som monster.

Jag vet nu att Adolf Eichmann inte var direkt ansvarig för illdåden i Warszawas ghetto, det var juristen och SA-generalen Ludwig Fisher, men det gör ingen skillnad, även generalen var en människa. Sedan jag lärt mig läsa har jag ofta sökt mig till sådant som oroar och skrämmer. Sådant jag inte begriper. Det är lättare att föreställa sig ett offers situation och känslor än en gärningsmans motivation och själsliv. 

Någon gång under vintern 1973 var det dags igen. Jag gjorde min militärtjänstgöring som telegrafist och hade nattjänstgöring. På vinden till en kasern satt jag ensam vid en telegrafiapparat och för att hålla mig vaken rökte jag och bläddrade i en tidning. Militärtjänsten var den enda gången i mitt liv som jag rökt mer eller mindre regelbundet och jag gjorde det enbart under nattskiften. Jag vände blad och när jag konfronterades med ett pulitzervinnande fotografi av den legendariske krigsfotografen Horst Faas blev jag kall inombords. ”Gerillakämpar i det nyligen självständiga Bangladesh använder den 18e december 1971 bajonetter för att inför en folksamling tortera och döda fyra män, misstänkta för att samarbeta med pakistansk milis”. Kanske en rättmätig hämnd på ogärningsmän, men bildernas känslolösa kyla har stannat hos mig och blivit en symbol för mänsklighetens uselhet. Det var speciellt åskådarnas intresse som berörde mig illa. De stod lugnt och betraktade hur milismännen pressade bajonetter genom offrens bukar.

Klockan var fyra på morgonen, jag satt i min uniform inom en liten ljuskrets omgiven av kompakt mörker. Röken blev kväljande, jag fimpade cigaretten och har sedan dess rökt ytterst sällan, i varje fall aldrig ensam. Röken får mig att minnas den tidiga morgonen för mer än fyrtio år sedan. Det var inget unikt med bilden från Bangladesh, liknande våldsdåd sker dagligen någonstans på jorden. För många människor är skräck och vånda deras enda verklighet.

Mer än hjältar är det den rädda människan jag identifierar mig med. Han som i omsorg för eget liv och välbefinnande hamnat på fel sida. Som felat i sitt moraliska ställningstagande. Jag oroar mig för hur jag skulle reagera om jag hamnat i svåra valsituationer. Skulle jag likt Josef Schulz, en tysk soldat på Balkan, slänga mitt gevär och ställa mig bland de offer han beordrats avrätta?. Givetvis blev han skjuten, fast hans offerdöd har liksom österrikaren Otto Schmieks liknande död betvivlats. 

Eller skulle jag likt den italienske karabinjären Salvo D´Aquisto oskyldig ta på mig skulden för ett attentat och genom min död rädda 22 män från att avrättas? Skulle jag som polack ha riskerat mitt liv genom att gömma en jude? Dessvärre tror jag inte det. Jag antar att jag skulle agera precis som någon av de miljontals rädda män som valde fel sida. Uppriktigt sagt ser jag misslyckande som mer typiskt för människor än hjältemod. Det är antagligen därför som jag läser om bödlar och krigsförbrytare, för att söka orsakerna till deras politiska, militära och framförallt moraliska misslyckanden.

Hur beskriver man ett illdåd? Finns det något sådant som en objektiv redogörelse? Visst går det att redogöra för militära strategier, strategiska mål, trupprörelser, säkra landvinningar, långsiktig planering, minskning av egna förluster och bestraffningsräder. Det finns ett otal förklaringar till vad som i verkligheten ofta inte är annat än skräckslagna, blodtörstiga, maktberusade och beväpnade män som löper amok. Som när den tyske författaren Ernst von Salomon beskrev hur han och hans kamrater inom en tysk frikår drog sig tillbaka från Lettland 1921:

”Sista framstöten … Vi drev letter framför oss som harar och satte eld på varje hus och pulveriserade varje bro och knäckte varje telefonstolpe. Vi slängde liken i brunnar och kastade handgranater. Vi slog ihjäl allt som kom i vår väg, vi brände allt som var brännbart. Vi såg rött, vi hade inga mänskliga känslor kvar i våra hjärtan. En väldig rökpelare lämnade vi bakom oss. Vi hade satt eld på en sophög, men där brann mer än döda saker, där brann våra förhoppningar, vår längtan, där brann den borgerliga, civiliserade världens lagar och normer.”

Bara ett av miljontals liknande exempel tillgängliga över hela världen. När jag skriver de här raderna, eller när du läser dem, sker liknande övergrepp någonstans på jorden. Galna, unga män dödar, våldtar och förstör. Kanske gör de det i namn av någon religion, någon ideologi eller kanske enbart av vinningslystnad eller självhävdelse, troligast är att de agerar som offer för någon form av kollektivt vansinne.

Varje exempel är godtyckligt och det finns ett oändligt antal att välja mellan. För något år sedan såg jag i Paris en omskakande film Nanking! Nanking! av den kinesiske regissören Lu Chuan, den hette City of Life and Death på engelska och jag vet inte om den har visats i Sverige. Den hade premiär 2009, som en av många filmer och en hel del böcker som producerades och skrevs till minne av en massaker 1937.

Den trettonde december 1937 erövrade den japanska kejserliga armén nationalistkinesernas huvudstad Nanking och under de sex veckor som följde dödades mellan 100 000 och 300 000 civila och avväpnade soldater i en ofattbar blodsorgie. Trots att det finns tillförlitlig dokumentation har massakerns omfattning, tidsram och antalet döda livligt debatterats och givetvis även orsakerna och skuldfrågan. Av de sju dödsdomar som Tokyotribunalen avkunnade 1948 var tre riktade mot politiker och officerare som ansågs vara skyldiga till blodbadet i Nanking.

Att just Nankingmassakern blev känd, det förekom nämligen en mängd liknande övergrepp på befolkningen i flera andra kinesiska städer, beror delvis på att utländska medborgare blev kvar i stadens ”säkerhetszon” inom vilken det snart trängdes omkring 250 000 internflyktingar. Långt efter massakern publicerades två detaljerade dagböcker, en av tysken John Rabe och en av amerikanskan Minne Vautin där de detaljerat beskrev det groteska vansinnet med dess massvåldtäkter och omotiverade massmord på män, kvinnor och barn.

Den amerikanska historikern och journalisten Iris Shun-Ru Chang skrev 1997 boken Nanjing: massakern på en kinesisk stad och det är till stor del hennes förtjänst att historien om Nanking har lyfts fram ur glömskan, dock bör det påpekas att den definitivt inte varit glömd i Kina. Boken blev en internationell framgång, men kritiserades snart från många håll, bland annat för slarv med fakta och en tendens att överdriva det japanska förnekandet. Det senare är dock ett faktum som är svårt att förbigå. Changs bok har inte publicerats i Japan och i juni 2007 förnekade 100 jurister från Japans regeringsparti, Liberaldemokraterna, i en officiell skrivelse att massakern ägt rum, detsamma gjorde Nagoyas borgmästare 2012, följd av Tokyos guvernör en månad senare och i februari i år upprepades samma åsikt av direktören för Japans statliga TVbolag.

Trots att Iris Changs bok knappast kan betecknas som orimlig eller dåligt underbyggd kom förödande kritik från olika håll. Det var främst akademiker som karaktäriserade Changs arbete som präglat av "rent slarv, historiska felaktigheter, och skamlösa plagiat" eller att ”hon är inte en utbildad historiker och genom att försumma rikedomen av engelska och japanska källor kring händelsen har hon hamnat på fel spår genom att exempelvis kraftigt överdriva Nankings befolkning”. Efter att ha läst Changs bok känns sådan kritik som onödigt trångsynt och framstår som märkvärdiga försök att förringa ett brutalt folkmord. Changs redan instabila psyke tog hårt vid sig av påhoppen och 2004 tog hon sitt liv, enbart 36 år gammal.

Kanske var det inte 300 000 människor som massakrerades i Nanking, möjligen rörde det sig enbart om 40 000, som vissa forskare hävdar (däribland sinologen Björn Kjellgren). Enbart 40 000? Inte fler? Under sex veckor? Skönt att veta att det var så få oskyldiga som slogs ihjäl. Den här typen av jämförande dödsstatistik är säkerligen både korrekt och nödvändig, men borde likväl inte stå utan kommentarer. Förringar antalet döda ett brott? Som om människoslakt kan kvantifieras likt antalet fotbollsmål i Allsvenskan, eller sammanräkningen av poäng under Eurovisionsfestivalen. 40 000 massakrerade människor är betydligt mindre än 300 000 oskyldiga slaktoffer. Men, förminskar de lägre siffrorna brotten? En legendarisk massmördare som Henri Landru mördade tio änkor, medan Jack Uppskäraren söktes för fem mord. Faktum är också att, som jag redan beskrivit i en annan blogg, offren i en stad som Shanghai vid samma tid uppgick till långt över 200 000, siffror som sällan har förnekats.

Vad säger dödssiffror? 40 000 människor dödades under de allierades flygräder mot Hamburg mellan den 24:e juli och 3:e augusti 1943, USAs bombningar av Tokyo, Nagoya, Osaka och Kobe mellan den 10:e och 17:e mars 1945 krävde 300 000 liv. Från och med våren 1943 dödades dagligen 8 000 människor i Auschwitz, tidigare hade kapaciteten i medeltal varit 4 400 personer per dygn. Sammanlagt avlivades en miljon judar i Auschwitz, plus 100 000 polacker, romer och ryska krigsfångar.

Att den japanska arméns framfart i Kina var ovanligt skoningslös har länge varit känt och vttnesmål från enskilda japanska soldater är i regel fruktansvärda, på gränsen till det outhärdliga. Azuma Shiro berättade för den holländske journalisten Ian Buruma att ”det sexuella begäret är mänskligt. Eftersom jag hade en könssjukdom gjorde jag det aldrig med en kinesisk kvinna […], men de andra gjorde det med alla kvinnor som kom i vår väg. Det var inte så farligt i sig. Men sedan dödade vi dem. Du förstår våldtäkt var emot reglementet, så vi var tvungna att förstöra bevisen. När kvinnorna blev påsatta betraktades de som människor, men när vi dödade dem var de bara grisar. Vi kände ingen skam över det, ingen skuld. I så fall hade vi inte kunnat göra vad vi gjorde. Det första vi gjorde varje gång vi kom in i en by var att stjäla mat, sedan brukade vi ta kvinnorna och våldta dem, och till slut brukade vi döda alla män, kvinnor och barn för att se till att ingen rymde och berättade för de kinesiska trupperna var vi var. Annars skulle vi inte ha kunnat sova på natten.” Azuma var med i Nanking och mindes vad som hände i den staden som ”scener från helvetet”.

Än värre än Azumas vittnesbörd är vad Masuyo Enomoto berättade för den brittiske journalisten Laurence Rees. Genom sin enkla saklighet är Matsuyos berättelse lika kväljande som fotografier från massakrer och övergrepp: ”Hon [den kinesiska kvinnan] gjorde motstånd, men sådant motstånd påverkade mig inte alls. Jag lyssnade inte till vad hon sa. [Efter våldtäkten] högg jag ner henne med ett svärd ‒ på TV ser man hur en massa blod forsar fram, men så är det inte i verkligheten … Jag har huggit ner flera människor med svärd, men har inte alls blivit nerstänkt med blod. Min erfarenhet säger mig att sådant inte förekommer. Du blir inte alls nersölad med blod, som du ser på bio. Om du hugger av nacken på någon ser du visserligen lite blod, men det är inte alls som på film”. Masuyo var frusen och hungrig. Under den kinesiska kampanjen var han ständigt hungrig. Vi det här tillfället hade han och hans kamrater inte ätit kött på nio dagar. Kvinnan var död. Varför inte äta henne? Masuyo styckade henne: ”Jag valde bara de kroppsdelar där det fanns mest kött”. Sedan bar han köttbitarna till sina plutonskamrater och de delade dem mellan sig. Efteråt bekände Masuyo vad de gjort för sitt närmsta befäl, men han hade inget att invända. ”Köttet var fint och mört. Det smakade bättre än fläskkött – det var i varje fall vad jag tyckte då. Att våldta henne, äta henne, döda henne – jag kände ingenting av det. Och det gällde allt jag gjorde [i Kina]. Det var först efteråt som jag verkligen kom att känna ånger.”

Jag skall förskona läsaren från fler detaljer från det japanska fälttåget i Kina, men den dokumentation som finns tillgänglig är frånstötande, exempelvis kring de ofattbart skoningslösa kemiska och biologiska experiment som utfördes på människor inom ramen för den så kallade enhet 731 i Manchuriet. Allt detta är obeskrivligt omänskligt, värst av allt är att jag tvekar inför att använda ordet ”omänsklig”, kanske ett sådant avskyvärt beteende trots allt är som Nietzsche säger ”mänskligt, alltför mänskligt”.

Hur kunde detta vara möjligt? Är inte japaner som andra människor? Visst är de det. Det är just det som är det otäcka. Jag tror att vi ständigt måste konfrontera oss med ondskan, inte fjärma oss från den. Det sägs ofta: ”Sådant kan inte hända här”. Vilken tysk skulle innan det Andra Världskriget kunna tro att hans ättlingar, eller till och med han själv, skulle komma att sprida det ofattbara våld som drabbade hela Östeuropa? Vad vet vi om vad som kan hemsöka oss i framtiden? Vad vi själva är kapabla att göra oss skyldiga till? Det tog inte många år innan nazisternas vansinne fick en hel nation i sitt våld och skickade miljoner ut i krig och lidande. Innan slutet av 1870 räknades Japan som världens fredligaste nation, under långt mer än två hundra år hade landet inte befunnit sig i krig, varken internt eller externt. Inspirationen till att förvandla sitt land till en krigförande nation fick japanska politiker från Bismarcks Tyskland, deras nya målsättning formulerades som datsua nyūō, ”ta avstånd från Asien och sök sällskap med Europa”.

Jag tror inte att nutidens japaner är kapabla att göra vad tidigare generationer gjorde sig skyldiga till. En modern japan skulle antagligen känna sig främmande i den tid som i Japan ofta kallas kurai tanima, den mörka dalen, dvs åren mellan 1930 och 1945. En stor del av nutidens japanska lärarkår är känd för att vara ”vänsterorienterad” och pedagoger har vid upprepade tillfällen försökt uppmärksamma elever på vad som hände under kriget, fast sådana initiativ har ofta motarbetats av andra krafter. Exempelvis producerade man under nittiotalet flera dokumentärfilmer som skildrade japanska brott mot mänskligheten och då de visades för skolelever blev många djupt chockade. En vanlig reaktion var den som beskrevs av en fjortonåring: ”Vi hör ofta om nazisternas hemska sätt att mörda sina offer, men japanerna var rätt hemska de också. De där otäcka leendena i japanernas ansikten när de högg huvudena av kineser. Hur kunde de skratta medan de dödade människor? Jag ville titta bort när jag såg de avhuggna huvudena”.

Samhällen och människor förändras. Som Montainge skrev ”allt gungar oupphörligt”.  Ohyggliga brott mot mänskligheten iscensattes i Tyskland under nazisterna, i Sovjetunionen under Stalin, i Kina under Mao, i Indonesien under Suharto, i Kampuchea under Pol Pot och på många andra ställen under flera andra moraliskt urartade regimer, som gjort skillnad mellan människa och människa och därmed lämnat fältet fritt för mord och skoningslöst beteende. Inom sådana samhällssystem sprider sig vansinnet som en pest. Jag tror att Nietzsche hade rätt när han konstaterande att ”galenskap är sällsynt hos individer – men regel hos grupper, partier, nationer och under vissa epoker”. Det är just därför vi ständigt måste uppmärksamma och värna om den enskilda individen; hennes behov, ansvar, plikter och upplevelser. 

Visst finns det nationalkaraktärer, ideologier och religioner, men dessvärre är det inom det allmänna som vansinnet grasserar. För allas vårt bästa bör vi undvika att bunta ihop människor i stora grupper och döma individer utifrån kategorier som de har tilldelats av nadra eller själva anslutit sig till. Den svenska Läroplanen har sedan 1962 ändrats inte mindre än fyra gånger, men en del utmärkta formuleringar finns kvar, exempelvis att ”skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse”.

1944 skrev den amerikanska antropologen Ruth Benedict på uppdrag av Förenta Staternas Kontor för Krigsinformation (the U.S. Office of War Information) en bok Blomman och Svärdet som ett försök att förklara japansk mentalitet för amerikaner. Resultatet blev en mekanistisk och i viss mån typiskt socialantropologisk analys som klargjorde ett helt folks beteende inom ramen för ett alldeles speciellt tänkande. Enligt Benedict har ”inom japansk etik skam [haji] samma auktoritet som ´ett rent samvete´, ´att vara tillfreds med sin relation till Gud´ och ´undvikande av synd´ har inom västerländsk etik”.  Inom en ”skamkultur”, som den som finns i Japan, försöker individerna anpassa sig till ”externa sanktioner” och bedömer sitt personliga handlande utifrån omgivningens uppskattning eller fördömande. Inom en västerländsk ”skuldkultur” har däremot individerna en internaliserad övertygelse om vad synd innebär. En ”västerlänning” har följaktligen ett samvete och ansvarar därmed själv för varje handling hon/han gör sig skyldig till.

Efter att under flera år ha arbetat som religionslärare och för mina elever försökt förklara hur kristna, buddhister eller muslimer tänker och handlar, borde jag antagligen inte alls känna mig illa till mods när jag läser hur en antropolog förklarar miljoner människors tänkande som om de vore en enda individ. Tänker och handlar jag som varje annan svensk? Vad är en svensk? Handlar en svensk utifrån en ”skamkultur”, eller utifrån en ”skuldkultur”.

Visst kan förklaringsmodeller baserade på nationalkaraktär i stort sett möjligen stämma, men personligen anser jag att det är ett farligt tänkesätt. Det låser in oss i kategorier och precis som när jag i en tidigare blogg ondgjorde mig över socio-biologisk determinism så tror jag att det kan vara farligt att relatera människor till diffusa kategorier som ”svenskar, japaner, muslimer, kristna, vita, svarta, män eller kvinnor”. Jag anser exempelvis att Samuel Huntingtons Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning från 1996 med dess farmhävande av skillnader mellan den ”muslimska” och ”icke-muslimska” världen har gjort betydligt större skada än nytta. Steget mellan hopklumpande av individer till rasism, fördomar och fördömande av andra människogrupper är faktiskt inte så långt. Jag minns refrängen från Beppe Wolgers ironiska revymonolog på Maximteatern 1968: ”Stockholmsjävlar, kärringar över 40, hottentotter, zigenare, finnjävlar, bunta ihop dom och slå ihjäl dom”.

Tillbaka till Montaigne som skrev att vad han än så var det ”mig själv jag målar”. Jag skulle vilja tillägga att vad jag än betraktar så är det mig själv jag ser. Om någon skriver om japanernas illdåd skulle jag, om jag vore japan, säkerligen besväras av vad som skett i mitt namn. Det är också möjligt att jag mot all logik skulle förneka grymheterna. Precis som många turkar mot bättre vetande förnekar att mer än en miljon armenier dödades 1915, eller att en hutu kan få för sig att förneka massakrerna på tutsis. Innerst inne vet vi dock att det var enskilda individer som i namn av en imaginär konstruktion trodde sig ha rätt att döda andra människor och därigenom även inbillade sig att de var befriade från personligt ansvar. Låt oss röra oss bort från alla mer eller mindre hjärndöda kategoriseringar och istället försöka betrakta varandra som enskilda, ansvarskännande varelser. ”Det är väl en chimär det också”, invänder någon.  Förvisso – men är tilltron på en illusion baserad på välvilja och jämlikhet värre än att inbillar sig att svenskar är bättre än andra, eller att kvinnor är bättre än män? Låt oss acceptera att tillvaron är betydligt större och mer mångfacetterad än så och i namn av vår individualitet ta ansvar för hur vi behandlar och dömer varandra.

de Montaigne, Michel (1986) Essäer I. Stockholm: Atlantis. Cohen, Leonard (1964) Flowers for Hitler. Toronto: McClelland and Stewart. Comer, Clarke (1960) Adolf Eichmann. Mannen som försökte utrota ett helt folk. Stockholm: Wahlströms. Ernst von Salomon citeras i Landin, Per (2009) Dietrich Eckarts onda öga. Stockholm: Atlantis. Chang, Iris (2007) Nanjing: Massakern på en kinesisk stad. Lund: Historiska Media. Om Japan kan man läsa i Ottosson, Ingemar och Ekholm, Thomas (2007) Japans historia. Lund: Historiska Media och Benedict, Ruth (1969) Blomman och svärdet. Stockholm: Pan/Norstedts. Om Japans krig med Kina läste jag i Buruma, Ian (2010) Skuldbördan: Hur Tyskland och Japan gjort upp med Andra Världskriget. Stockholm: Natur och Kultur, i Rees, Laurence (2007) Their Darkest Hour: People tested to the extreme in WW II. London: Ebury Press och i Harris, Sheldon H. (1994). Factories of Death: Japanese Biological Warfare 1932-45 and the American Cover-Up. Northridge: California State University.

For me, listening to music may provide a glimpse into other realms of existence. The first meeting with a specific tune, or even an entire genre, may be like the beginning of a journey. A few years ago I encountered mandopop and became aware of the unique, globalized world of Shanghai. Let me take you with me along a fraction of that long and winding journey leading us to the shady entertainment industry of the Far East and the revolutionary chaos of Southeast Siberia. I will write about how Afro-American artists who had experienced the racism in their homeland conquering the appreciation of the rootless people in Shanghai and were enabled to change their musical taste. It is also a story about the fate of refugees, war, crime and terrifying political persecution. In short, a picture of the global world we now are living in.

My story begins and ends in Paris, where I a gloomy evening passed by one of those small antiquarian  bookstores that still can be found along the streets. While roaming through boxes with books and CDs I found an interesting item Shanghai Lounge Divas: Original 1930 's Sessions, since it was modestly priced at three euros I bought the CD. After I had returned home and listened to the music a new world had opened. I played it again and again and could soon hum along with some of the incomprehensible songs. The vocalists sang with clear voices in Mandarin to an orchestral accompaniment that blended Chinese popular tunes with swing and jazz.

This was my first encounter with shídàiqǔ, or as the genre also is called ‒ mandopop, an abbreviation for “Mandarin popular music”. This genre developed in Shanghai where people spoke Shang Chinese, though since the Chinese Government at the time made a concerted effort to introduce Mandarin as the national language it was decreed that all popular music had to be sung in that language, which soon became the preferred way of speaking for those who wanted to appear as members of the fashionable classes.

I had glimpsed Shanghai in movies like Indiana Jones, Empire of the Sun, The Shanghai Triad and Lust, Caution, but had not noticed the music of that exotic city. The image of Shanghai projected in the thirties was that of a meeting place for all nations, with opium dens and recurrent bloody clashes. Such notions have been condensed in the film Footlight Parade from 1933 where James Cagney gave his best in a scene directed by Busby Berkeley, Shanghai Lil

https://www.dailymotion.com/video/xjzpoy_footlight-parade-shanghai-lil-1933_music

undeniably one of the film history's most stunning displays of showmanship. It is also in a nightmarish Shanghai that the young Communist murderer Tchen rambles around in André Malraux's novel Man's Fate.

Since the city after the Opium Wars in 1843 had been divided into international "concessions", which in reality meant that foreign powers controlled certain town districts, Shanghai counted with a motley crew of people from the thirteen concession countries, including millions of Chinese who were engaged in various  forms of trade, among them trafficking and drugs. On its wide boulevards and in shady alleys pimps and prostitutes mixed with missionaries, mafiosi, millionaires, refugees, gamblers, musicians, fascist , film directors, smugglers, poets, communists, sailors, artists, farmers and merchants.

Intense trading created, mainly within the concessions, an ever growing wealth and a privileged upper class which did everything in its power to ensure a comfortable life for its members, an existence removed from the poor and discriminated masses from which a considerable serving staff was recruited. As in any society celebrating wealth and making a difference between people, Shanghai was a breeding ground for corruption, violence and crime. There existed an unholy alliance between the concession management, politicians, mainly the conservative wing of Kuomintang led by the ruthless Chiang Kai -shek and a powerful mafia empire that in China was constituted by so-called triads.

As in Chicago and New York the booze flowed, opium smoke was dense and entertainment flourished, all accompanied by jazz and local popular songs. In The Bund, Shanghai's port area and especially along its wide promenade Zhonshan Road sumptuous concession buildings, consulates, embassies and lavish banks rose side by side with  huge entertainment palaces equipped with impressive dance floors and orchestras  ‒ The New World, Carlton Cafe and Theatre, The Del Monte, Maxim's, Winter Garden, Ciró, Casanova, Paramount, the Palermo and a bit further away the mighty Canidrom, the dog racing course with neighboring casinos and a sprawling dance floor. 

During the twenties and thirties people danced to the music of more than forty big big bands with musicians from China, Manila, New Orleans, New York, London and especially Russia. Revelers danced with their table company or "number girls”, beautiful, young ladies who sat lined up along the extensive, parquet laid dance floors, all with small hand held signs that indicated the numbers that dance eager men had to state when they paid for the dances they wanted to enjoy together with a chosen partner. It was this kind of business that made dance music being labelled as "yellow music", meaning "brothel music", although number girls were generally not involved in any call girl commerce, at least not within the more fashionable establishments. Many of these number girls had on their own, or with their families, fled the chaos of the Russian revolution and so had several of the musicians, many of whom had been educated in Tsarist musical academies.

Several ballrooms were not just gigantic ‒ seize was key in Shanghai where, for example, the exclusive Shanghai Club boasted the longest bar in the world , the thirty-five metres long Baron of solid wood - the luxurious dance palaces also had an overwhelming exotic décor, generally a mixture of French flair and oriental luxuriance.

The most extravagant dance palaces were owned and administered by the Tong Vang Company, which was largely controlled by the triad Qing Bang, “The Green Gang”, which boss Du Yuesheng ( Du With The Big Ears) while being a poor street vendor had ended  up under the patronage of the Green Gang´s capo di tutti capi, Huang Jinyong. In addition to being the supreme leader of the Green Gang, Huang Jinyon was heading the Chinese Section of Criminal Investigation within the French concession´s police force.

Du Yuesheng soon outmaneuvered his patron and found himself at the tip of an iceberg, which above the surface displayed Shanghai´s largest shipping company and two of its most solid commercial banks, though below surface was a thriving network of brothels and opium dens, protected and administered by The Green Gang's more than 100 000 sworn members.

Du Yuesheng was a sharp dresser only wearing clothes made of the finest, available silk. He was constantly protected by sturdy Russian bodyguards and lived with his four wives, six sons and dozens of concubines in a luxurious palace within the French Concession. Yuesheng was closely associated with the police, the board of concessions and especially Chiang Kai -shek, who appointed him major general in the Chinese National Army, in gratitude for the Green Gang´s thugs´ services whenGeneralissimo Chiang in 1926 ordered a purge of Communists and labor activists and an estimated 300 people were executed, while nearly 5,000 "disappeared". Du Yuesheng was a bon vivant who frequented the city's dance halls, though he had unfortunately fallen victim to his own most lucrative commodity ‒ opium.

The dangerous and globalized city sheltered a large amount of uprooted individuals. Being “shanghaied” still indicates that a person has been forced to join the mercantile fleet or involuntarily ended up in situations that he or she wants to escape from. The term originated on the American West Coast where strong, gullible men who had been knocked down or drunk into a stupor found themselves waking up on a ship bound for a distant destination.

Until 1915, the U.S. did not consider shanghaiing to be a criminal act, though it was illegal for a sailor to leave his ship without the captain´s consent, before it had reached its final destination. It was difficult to recruit people to sailing ships, which required a large crew and where life on board was very tough. The practice of shanghaiing became particularly common during the Californian Great Gold Rush when sailors who jumped ship on the U.S. West Coast had to be replaced. In the ports plenty of young men could be found who could easily be drugged, inebriated or struck down. A similar fate could befall young women as well and is still occurring all over the world, when youngsters are enticed with fair promises or drugged down only to end up in brothels, or in the streets, of countries that hitherto have been unknown to them. Nepalese girls are kidnapped and sold to brothels in India, while teen-agers from Eastern Europe are forced into prostitution in the West. The same phenomenon was in Shanghai known as "white slavery ".

Torrents of refugees ended up in Shanghai, even from far-away Europe. During the late thirties and the first half of the forties, there was in Japanese-occupied Shanghai a ghetto that went by the name the Restricted Sector for Stateless Refugees, containing 23,000 Jews who had fled the Nazi terror. Although there were restrictions to the freedom of movement of its inhabitants the area was not guarded or fenced. Jewish refugees had arrived in Shanghai even before the Japanese occupation in 1937, this since citizens of the fourteen countries included in the concession agreements did not need a passport to enter and settle in the city.

In addition to the Jews and millions of Chinese internal refugees desperate Russians were pouring into the town, escaping war and starvation caused by the Russian revolution. Oleg Lundström and his family arrived in China from Chita, a city with 15 000 inhabitants of whom most had settled there due to the Trans-Siberian Railway. Oleg's grandfather, Franz Lundström, was born in Northern Sweden and as an expert in forestry he had ended up as director of Zabaykalye´s (Trans-Baikal) timber industry, which had its centre in Chita. It was the railroad that brought people to Chita, but it was also the railroad that forced many of them to leave.

As part of their quest for a nation of their own Czechoslovak legionaries had joined the Entente in its battle against Germans and Austrians. When the Bolsheviks in 1917 made ​​peace with Germany 50,000 Czechoslovak Legionnaires found themselves stranded deep inside Russia. As Germany had not made ​​peace with the Entente they could not return home through Poland and Ukraine, but were instead forced to follow the Trans-Siberian Railway towards the Pacific. Protected by huge armored trains their marching columns slowly approached Vladovistok constantly fighting the Bolsheviks and occasionally also the White armies.

However, the Whites were generally allied with the Czechoslovak Legion, due to the fact that the victorious nations of 1918 were ill-disposed towards the Bolshevik regime that had made ​​peace with the Germans behind their back. The Czechoslovak legionnaires constituted the only effective fighting unit left in a disintegrating Russia. The White forces were generally difficult to control and it took time before Trotsky 's Red Army had become powerful enough  to conquer territory from its opponents, therefore the Western powers hoped that the disciplined Czechoslovaks could energize the White armies, which fought the Bolsheviks to gain control over the Trans-Siberian Railway.

To assist the Czechoslovaks and possibly contribute to the Whites´ victory an international army gathered in Vladivostok, composed of  U.S., Canadian, French, British and Italian forces. Accordingly, two armies approached each other while fighting a motley crew of aggressors along the Trans-Siberian Railway; Bolsheviks and bandit hordes, as well as Cossacks , Mongols and Tibetans fighting for the "Mad Baron" Ungarn von Sternberg, a German- Baltic aristocrat who with Mongolian and Japanese support tried to turn himself into a new Genghis Khan.

It was not until 70,000 Japanese soldiers had been thrown into the battle that the Czechoslovaks finally reached Vladivostok in 1920 and could be evacuated, soon followed by the entire international army, with the exception of the Japanese who stayed on until 1922. However, tranquility did not return to the war-ravaged towns along the Trans-Siberian Railroad and when an opportunity arose a multitude of refugees tried to make their escape to China, hopefully to Harbin, a prosperous town on the Trans- Manchurian Railway, which was connected with the Trans-Siberian Railway east of Chita. Even if it was situated inside China, Harbin was dominated by Russians. Of its 200,000 inhabitants in 1921, 140 000 were Russians and 100,000 of them had arrived in recent years, among them the Lundström family. Unlike many other refugees Oleg´s father was neither desperate, nor destitute, he had a job waiting for him as a middle school physics teacher.

While living with his family in Harbin and studying the violin at its conservatory the 17 years old Oleg found Duke Ellington's Dear Old Southland in a record store and from then on he was lost to jazz. Oleg and five of his comrades formed The Oleg Lundstrem Orchestra and three years later they found employment in Shanghai. Already in 1936, The Oleg Lundstrem Orchestra was performing at the big dance palaces Majestic and Paramount. 

Oleg came to Shanghai just in time to meet with Buck Clayton, an admired jazz trumpeter who in cooperation with Li Jinhui, leader of the largest Chinese jazz band at the time, had created a unique mandopop sound. The Oleg Lundstrem Orchestra that now counted fourteen members changed its name to Young Hearts Players and became the house band of The Paramount dance hall where they succeeded Serge Ermoll's Russian Jazz Orchestra. To accompany their music Oleg´s band also offered a dance routine by The Anderson Girls. Maybe these girls had a Swedish origin as well? Young Hearts Players survived the repressive Japanese occupation, which nevertheless to a certain extent favoured Shanghai´s entertainment industry, partly used as a propaganda tool in an effort to gain acceptance from a generally hostile population.

It was after an extremely brutal battle, during which 200,000 Chinese and 40,000 Japanese soldiers died that the Imperial Japanese Army in 1937 had succeeded in conquering Shanghai. Much of the town had been scorched and bombed, in one incident thousands of people had died after seeking protection from the bombardment in a dance palace called The New World. 

Du Yuesheng and his gangsters fled the city and settled in Hong Kong, but they returned when the Japanese in 1945 left Shanghai and the entertainment industry exploded in a final convulsion, before the Communists finally took over in 1949.

Young Hearts Players were active throughout the Japanese occupation and so were many other jazz bands. But in late 1947 Oleg Lundström his orchestra realized that Shanghai was becoming a dangerous place and they decided to travel back to the Soviet Union. However, the Communist Central Committee had decided that “jazz was not necessary for the people of the Soviet Union”, so Oleg had to work nine years as a violinist at the Opera House in Kazan before he could put his band back together again, but then it became an immediate success and Oleg led it until he became 89 years old.

The band had left Shanghai at the right moment, if they had stayed a year longer they had probably ended up in deep trouble. In May 1949, The People's Liberation Army entered Shanghai, the preceeding fighting had been very fierce and more than 150,000 Nationalist soldiers had lost their lives. Show trials commenced soon after the Communists gained control of the city. The most comprehensive and popular trials were staged within the vast Canidrome where Buck Clayton and Li Jinhuis big bands once had been performing to great acclaim. The processes were called The Shanghai Enlarged Joint Meeting of People's Representatives' Conference.  After the court rulings public executions took place on the dog- and horse racing tracks. Over several months hundreds of people were executed every day. The willing executioners were selected by a twenty-four member committee, which in the name of the people also passed the sentences. The Chinese state owned press agency reported how high school students marched beside the condemned prisoners, beating drums and gongs while chanting: "Kill them nicely! Kill them well! Kill them all!" Strangely enough Li Jinhui was spared, in spite of the fact that he was the decadent mandopop´s foremost representative. For many years he wrote music for Shanghai's studio for animated movies, but during the Cultural Revolution he was finally so ferociously attacked by the press and popular slogans that he collapsed and died in 1967.

Li Jinhui´s brightest star was Zhou Xuan, who featured prominently on the CD I had bought in Paris. Born to a Buddhist nun who was forced to giveu her child Zhou Xuan ended up under the tutelage of an opium addicted foster father and was saved from being sold to a brothel by becoming part of Jinhui´s dance company Bright Moonlight Song and Dance Troupe.  Zhou Xuan was called “China's Golden Voice" and during her heyday she participated in several movies that all became huge successes. Like so many other female artists, then and now, Zhou Xuan had a complicated and unhappy life marked by failed marriages, several illegitimate children and repeated suicide attempts. For longer periods she lived in Hong Kong, but after the revolution Zhou Xuan decided to settle down in her beloved Shanghai. However, her life took an even more tragic turn and she went in and out of mental institutions. During the so-called "Anti-Right Campaign" in 1957, society's condemnation struck her with full force, she had a massive, nervous breakdown and died 39 years old. Here she sings about Shanghai: ”Shanghai by night. Shanghai by night. When you are in love night turns into day and day into night. Time flies threw the window and all turns into a dream”.

https://www.youtube.com/watch?v=adZTK8tCL3s

"The Anti-Right Campaign" was launched by Mao Zedong shortly after another campaign. Officially to support "artistic freedom" Mao had announced "Let One Hundred Flowers Blossom", but that opening for liberty and personal articulation was barred by the following  “Anti-Right Campaign”. It is estimated that 550 000 persons, mostly intellectuals and artists were subjected to political persecution. Sentences could be loss of employment, be forced to offer public apologies, be humiliated by collective criticism, sent to re-education camps, or executed.

Let us return to Shanghai in the thirties, to the open city, globalized for better or worse. Buck Clayton's two -year stay in Shanghai gave its entertainment industry an injection that changed a great deal of Shanghai´s contribution to popular music in the East. How had one twenty-three years old African-American trumpet player from Kansas ended up in Shanghai and how could he after his relatively brief sojourn leave behind such an important legacy?

It was Teddy Weatherford who brought Buck to Shanghai. Weatherford was originally from Virginia, but had already as a teenager made ​​a name for himself as a skilled piano player in New Orleans´ Storyville. Twenty-three years old Weatherford left Chicago, where he had played with Louis Armstrong and Earl Hines, and travelled to the Far East with the orchestra of the African-American percussionist Jack Carter. Jack Carter's Orchestra played in Shanghai between 1926 and 1928, featuring among others Valaida Snow, an African-American female trumpet player from Chattanooga Tenessee. 

Jack Carter and his orchestra left, but Weaterford stayed on. Apart from 1934, when he visited Paris and the summer of 1937, when he made a recording in Paris and then spent a couple of months in Sweden, Weatherford stayed for the rest of his life in the Orient, where he led jazz bands in Singapore, Manila, Jakarta, Colombo , Mumbai, Shanghai and finally Calcutta where he contracted cholera and died in 1944, forty-one years old.

While in Shanghai, Weatherford had been approached by the Tong Vang Company that paid him for travelling to the U.S. to recruit a "black" jazz band. In Los Angeles Weatherford managed contracting Buck Clayton and His Harlem Gentlemen. The handsome Buck and his twelve band members soon became very popular among the audience in Canidorm´s huge dance hall. 

One drawback was that they occasionally were subjected to racist taunts from American sailors and marines. One night was worse than usual. An unusually blunt and bulky American, dressed as a Marine, behaved in an extremely disturbing manner. He screamed and shouted and apparently threw a brick on stage. Some band members lost patience and hurled themselves at the offender. A violent brawl broke out. After a while Buck Clayton became involved as well and was soon engaged in a boxing match with the offensive marine soldier. The fighters ended up inside the men's room where an American newspaper correspondent managed to avert a continuation of the melee. The day after the journalist made a big affair of the incident and Tong Vang Company sacked Buck and his entiere band.

They soon found a new employment, but this time with significantly less pay. The Casanova Ballroom had a predominantly Chinese middle class clientele and it was here that Buck Clayton seriously began cooperating with Li Jinhui, meaning that they jazzed up Jinhuis own music as well as Chinese popular songs. This had been done before by another, “all white” dance band led by Whitey Smith, who following the advice of one of Ching- Kai-shek's generals, with an exam from the Catholic University of Notre Dame in Indiana. However, Clayton´s and Jinhui´s orchestrations were considerably bolder and Shanghai was taken by storm.

Unfortunately, Buck Clayton soon that discovered that Tong Vang Company  were the actual owners of Casanova Ballroom and realized that he had been taken for a ride. Du Yueshengs bandits had realized that Buck Clayton´s band was somewhat too expensive. However Buck flatly refused to negotiate any payment cuts, the contract could not be terminated, the orchestra was immensely popular and the Green Gang thus decided to contact a U.S. hoodlum named Jack Rile and paid him for starting a violent argument with the impulsive Buck and have it all  documented by an international journalist. Infuriated by this information Buck left Shanghai and took his band with him. He later made a career with Count Basie´s orchestra.

I have written about Buck Clayton, Oleg Lundström and Lin Jinhui without knowing what their orchestras sounded like, but I can at any time put on my Shanghai CD and listen to the Shanhai Divas´ modulating voices, oddly moving, bright and sensitive. Sensual, smooth and poignant performances that contradict all the silly nonsense that nowadays is aired concerning the disintegrating dangers of multi-culturalism. The art of the Shanghai Divas is one of countless examples of enriching meetings between different cultures, provided that they are made with a keen appreciation of  the nuances and positive feelings enshrined in other cultural expressions than those we are confronted with on a daily bases. If anything, mandopop proves that music is an international language that may enrich everyone who makes an effort to listen attentively to it. Music is a plant that grows and flourishes everywhere on the planet, despite the fact that various debased interest groups, capitalist as well as political, are trying to chastise it, modify it and even stifle it. Nevertheless, we meet one another in and trough music; people from north and south, east and west, from all kinds of groups and cultures. In music we are strong, in the music we are together.

The vocalists gathered on my CD are in China called "The Seven Great Singing Stars "; Zhou Xuan, Li Xianglan, Gong Quixia , Bai Hong, Bai Guang, Yao Lee and Wy Yingyin. They encountered different destinies, some tragic, others more or less fortunate. The most fascinating fate was possibly the one of Li Xianglan. She was born in 1920 by Japanese parents in Manchuria and her original name was Yoshiko Otaka. Her unique voice was  recognized quite early and she obtained a training in classical Chinese song, while learning perfect Mandarin, something that made many assume she was Chinese .

The Japanese occupation forces knew about her Japanese ancestry and realized that a beautiful Japanese young lady who sang in exquisite Mandarin and generally was assumed to be Chinese could be a great asset to their propaganda machinery. The ruthless brutality of the Japanese occupation could not be easily forgotten by the Chinese and the common disapproval of the foreign invaders could be worsened even more if their propaganda was made from a Japanese point of view. The Japanese tried to engage skilled Chinese artists, but in spite of the general misery few of them were willing to sell any of their services to the enemy. In that situation Li Xianglan fitted like a glove, a Japanese, attractive and talented singer who most Chinese believed to be from their own midst. Li Xianglan was launched as the pretty, but still ordinary girl next door. Xianglan sang at Shanghai's dance halls and acted in several movies, always as her Chinese persona. Shanghai Nights from 1940, produced by the Japanese- controlled Manchuria Film Productions may be considered as most typical of these propaganda movies. In it Japanese soldiers are portrayed with warts and all. Li Xianglan portrays a young Chinese lady who, despite her extreme anti-Japanese sentiments, cannot avoid falling in love with a handsome Japanese man. In a key scene the man slaps the girl in the face, but instead of displaying a legitimate anger she reacts with submission and gratitude. The Chinese audience was furious with the movie's message, but Li Xianglan maintained her popularity and the Chinese continued to appreciate her art and bought tickets to her movies and concerts.

After the war Li Xianglan was arrested, charged with high treason and threatened with execution, but when it without any doubt was proven that she actually was Japanese Xianglan was acquitted and reluctantly handed over to the Japanese. When she performed in Japan Xianglan was criticized for her Chinese “mannerisms” and was initially far more popular among the Chinese populations in places like Hong Kong, Vietnam, Malaysia and the Philippines. She eventually settled in Japan, calling herself Yoshiko Yamaguchi and acted in several movies, among them some directed by the great Akira Kurosawa .

In the fifties, Xianglan moved to the U.S. and began a new career under the name of Shirley Yamaguchi. Although she obtained leading roles both in Hollywood and on Broadway her career did not take off. She chose to move to Hong Kong and under her Chinese name she acted in several Mandarin-language mavies. Eventually she returned to Japan and as a member of the Liberal Democratic Party she was  in 1974 elected to the Parliament where she sat for 18 years.

In Paris brought with me my CD to work and through the head phones I used to listen to it while working by the computer. At first, I had from my office a magnificent view of the Eiffel Tower, but after a year I was transferred to another room with a more boring view. However, below me was an exquisite Japanese garden with stone sculptures, fish ponds and cherry trees (Fig. 9). The entire facility had in 1958 been donated to UNESCO by the Japanese Government. It had been created by the great Japanese-American artist Isamu Noguchi. The gift had been accompanied by a motivation provided by the donor:

“Ancient beliefs still expressed in Japanese Shintoism assume that divine powers are manifest in nature; mountains, waterfalls and trees have a soul. A garden is thus an integrated part of an animated universe, while being enclosed by it we may perceive ourselves as being placed far away from human relations and oppressive domination.  Through a humble attitude towards nature's mysteries we may acquire some of the power and energy that imbue any garden and thus learn to respect the cosmic rhythm which streams through it and any other animated organisms.”

While watching the garden I listened to how Li Xianglan sang about cherry blossoms and tranquil natural breathing. During her time in the U.S., between 1951 and 1956, she was married to Isamu Noguchi and the year after their divorce, he began planning the UNESCO garden.

https://www.youtube.com/watch?v=yg0PvmNMoUk

Shanghai was the final destination for refugees, for the uprooted and abducted, its dance halls, brothels and opium dens offered oblivion and dreams. Shanghai was also a slaughterhouse where armies, militias, mafia and political repression reaped hundreds of thousands victims. However, Shanghai was also a refuge, a meeting place where music and song gave comfort and rest , like the garden that lush and green rests between UNESCO concrete structures.

Shanghai dance hall culture is described in: Field, Andrew (2010) Shanghai 's Dancing World: Cabaret Culture and Urban Politics, 1919-1954. Hong Kong: The Chinese University Press. An excellent, albeit romanticized, depiction of the revolutionary chaos in southern Siberia is provided in an Italian comic book about the adventurer Corto Maltese. Hugo Pratt's Corto Maltese stories are also available as animated French movies: Pratt Hugo (1989) Corto Maltese in Siberia, New York: Nbm Publishing Company.

Att lyssna på musik kan för mig vara som att få en inblick i andra sfärer av vår existens. Ett första möte med ett speciellt musikstycke, eller till och med en hel genre, kan bli som början på en resa. Som när jag för några år sedan mötte mandopop och därmed blev medveten om trettiotalets Shanghais unika, globaliserade värld. Låt mig ta dig med längs en del av en lång och vindlande resa som tog mig till den halvkriminella underhållningsindustrin i Fjärran Östern och det revolutionära kaoset i sydöstra Sibirien. Låt mig berätta om hur afro-amerikanska artister som upplevt rasism i sitt hemland mötte uppskattning hos rotlösa människor i Shanghai och gav dem en möjlighet att ändra sin musiksmak. Det är också en berättelse om tragiska flyktingöden, om krig, kriminalitet och skrämmande politisk förföljelse. Kort sagt, en bild av den globala värld vi nu lever i.

Min berättelse börjar och slutar i Paris, där jag en dyster kväll med sedvanligt duggregn passerade en av dessa små antikvariat som fortfarande finns kvar lite varstans i staden och när jag rotade bland en hög CD-skivor fann Shanghai Lounge Divas: Original 1930´s Sessions för tre euros. När jag kommit hem och lyssnat till skivan hade en ny värld öppnats. Jag spelade den så många gånger att jag snart kunde nynna några av de obegripliga sångerna. Vokalisterna sjunger med klara röster på mandarin till orkesterackompanjemang som skickligt blandar kinesisk konstmusik och jazz.

Detta var mitt första möte med shídàiqǔ, eller som musikformen också kallas ”mandopop”, en förkortning av mandarin populärmusik. Musikformen uppkom i Shanghai där man dock inte talade mandarin utan shangkinesiska, men eftersom den kinesiska staten försökte införa mandarin som riksspråk bestämdes det att all populärmusik skulle framföras på mandarin, som snart blev umgängesspråket för sådana som ville framstå som medlemmar av de mondäna klasserna.

Shanghai hade jag skymtat i filmer som Indiana Jones, Empire of the Sun, Shanghai Triad och Lust, Caution, men jag kände inte till stadens musik. Bilden av Shanghai som en mötesplats för alla nationer, med blodiga sammanstötningar och opiumnästen har komprimerats i filmen Footlight Parade från 1933 där James Cagney ger sitt allt i en scen regisserad av Busby Berkeley, Shanghai Lil

https://www.dailymotion.com/video/xjzpoy_footlight-parade-shanghai-lil-1933_music

onekligen ett av filmhistoriens mest välregisserade shownummer. Det är också i ett mardrömslikt Shanghai som den kommunistiske mördaren Tchen irrar kring i André Malrauxs roman Människans lott. Med sina sex miljoner invånare från alla världens hörn var Shanghai under trettiotalet en sinnebild för synd, exotism och ständigt lurpassande faror.

Sedan staden efter Opiumkriget 1843 hade delats in i internationella ”koncessioner”, som i realiteten betydde att utländska makter kontrollerade vissa stadsdelar, räknade Shanghai med en brokig samling människor från de tretton koncessionsländerna (varav Sverige var en) inklusive miljontals kineser, som sysslade med alla former av handel, inte minst människohandel och narkotika. På dess breda boulevarder och i skumma gränder blandades sutenörer, missionärer, mafiosi, miljonärer, flyktingar, musiker, fascister, filmregissörer, poeter, kommunister, sjöman, konstnärer, bönder och köpmän. 

Handeln skapade, främst inom koncessionerna, en växande rikedom och en priviligierad överklass som gjorde allt för att garantera ett bekvämt liv för sig själv, en komfortabel tillvaro fjärran från de fattiga och diskriminerade människomassor från vilka de rekryterade sina tjänarstaber.  Som i alla samhällen som hyllar rikedom och gör skillnad mellan människor frodades allsköns korruption, våld och kriminalitet. Det fanns en ohelig allians mellan koncessionsledningen, politiker, främst i form av den konservativa falangen av Kuomintang som leddes av den hänsynslöse Chiang-Kai-shek och maffiaväldet som i Kina vilade i händerna på de så kallade triaderna.

Liksom i Chicago och New York flödade spriten, opieröken stod tät och nöjeslivet blomstrade, allt till toner av jazz och lokala schlagers. I The Bund, Shanghais hamnkvarter och speciellt längs den breda strandpromenaden Zhonshan Road samsades koncessionsbyggnaderna, konsulaten och ambassaderna, med påkostade bankpalats och lyxhotell. Här låg de stora danspalatsen; The New World, Carlton Café and Theatre, The Del Monte, Maxim´s, Wintergarden, Ciró, Casanova, Paramount, the Palermo och en bit längre bort den väldiga Canidrome, hundkapplöpningsbanan med angränsande kasinon och vidsträckta dansgolv.

Under tjugo- och trettiotalens storhetstid dansades det till musik från mer än fyrtio storband, sammansatta av musiker från Kina, Manilla, New Orleans, New York, London och inte minst Ryssland. Till deras toner dansade man med sitt bordssällskap eller med ”nummerflickor”, vackra damer som satt uppradade längs de omfattande, parkettlagda dansgolven, alla med skyltar som angav de siffror som danssugna herrar måste uppge när de betalade för det antal danser de ville ha tillsammans med en utvald dam. Det var denna affärsverksamhet som kom dansmusiken att betecknas som ”gul musik”, det vill säga ”bordellmusik”, även om det i allmänhet inte rörde sig om någon förtäckt callgirlverksamhet. I varje fall inte på de fashionablare etablissemangen. Många av dessa nummerflickor hade på egen hand eller med sina familjer flytt från den ryska revolutionens kaos och det hade även flera av orkestermedlemmarna, många med ett förflutet från Tsarrysslands musikaliska akademier och kaféorkestrar.

Flera av danssalongerna var inte enbart enorma ‒ omfång var ett nyckelord i Shanghai där exempelvis den exklusiva Shanghai Club ståtade med världens längsta bardisk, den trettiofem meter långa The Baron av massivt trä ‒ de lyxigaste danspalatsen hade också en uppseendeväckande exotisk inredning, i allmänhet en blandning av fransk flärd och orientalisk yppighet.

De mest extravaganta danspalatsen ägdes och administrerades av The Tong-Vang Company som till stor del kontrollerades av triaden Qing Bang, Den Gröna Ligan, vars boss Du Yuesheng (Du med de stora öronen) efter att ha varit en fattig gatuförsäljare hamnat under beskydd av Den Gröna Ligans ledare, Huang Jinyong. Förutom att han var högste ledare för Den Gröna Ligan var Huang Jinyon också chef för den kinesiska kriminalavdelningen inom den franska konsessionens poliskår.  

Du Yuesheng konkurrerade snart ut sin beskyddare och hamnade därmed på toppen av ett isberg. Ovan ytan fanns Shanghais största rederi och två affärsbanker, men därunder frodades ett omfattande nätverk av bordeller och opiehålor, kontrollerat och administrerat av Den Gröna Ligans 100 000 edsvurna medlemmar.

Du Yuesheng var ett modelejon som uteslutande klädde sig i konfektioner av specialimporterat siden. Han var ständigt omgiven av kraftiga ryska livvakter och bodde med fyra fruar, sex söner och ett dussintal konkubiner i ett fyrvåningspalats inom den franska koncessionen. Yuesheng var i maskopi med polisen, styrelsen för koncessionerna och inte minst Chiang-Kai-shek, som utnämnde honom till generalmajor i den nationella kinesiska armén efter det att den Gröna Ligans huliganer 1926 hade biträtt Generalissimus Chiang i hans ”utrensning” av kommunister och arbetaraktivister, då uppskattningsvis 300 personer avrättades och inemot 5 000 ”försvann”. Du Yuesheng var en livsnjutare som gärna frekventerade stadens danslokaler, fast han hade dessvärre själv fallit offer för sin mest inkomstinbringande handelsvara ‒ opiet.

I denna farliga och globaliserade stad rörde sig ett stort antal rotlösa individer. Uttrycket shanghajad som används för att ange en person som tvingats gå till sjöss eller ofrivilligt hamnat i sammanhang som han eller hon vill undkomma, finner sitt ursprung på den amerikanska västkusten där starka, lättlurade män slogs ner eller söps redlösa för att sedan vakna upp på något skepp med fjärran destination.

Fram till 1915 var shanghajande utan rättspåföljd i USA. För en sjöman var det däremot illegalt att utan befäls medgivande lämna ett skepp innan det nått sin slutdestination. Det var svårt att rekrytera folk till de stora segelfartygen, som krävde omfattande besättningar och där livet ombord var mycket hårt. Shanghajandet blev ovanligt omfattande under den Stora Guldruschen vid adertonhundratalets slut och nittonhundratalets början, då sjömän som hoppade av vid den amerikanska västkusten måste ersättas och det i hamnstäderna fanns gott om unga män som kunde slås ner och supas fulla. Samma öde kunde även drabba unga kvinnor och drabbar dem fortfarande över hela världen, när de lockas med fagra löften eller drogas ner för att hamna i bordeller eller ute på gatan i för dem fullständigt okända länder. Det kan vara unga flickor som kidnappats i Nepal för att säljas till bordeller i Indien, eller flickor från Östeuropa som tvingas prostituera sig i Väst. Samma fenomen förekom i Shanghai och kallades då av sensationspressen för ”vit slavhandel”.

Flera flyktingströmmar mynnade i Shanghai. Under senare delen av trettiotalet och under första hälften av fyrtiotalet fanns exempelvis i det japanockuperade Shanghai ett ghetto som gick under namnet Den avskilda sektorn för statslösa flyktingar, där det bodde 23 000 judar som flytt nazisternas terror. Även om det fanns restriktioner för flyktingarnas rörelsefrihet var området varken bevakat eller inhägnat. Judiska flyktingar anlände till Shanghai redan innan den japanska ockupationen 1937 och det berodde på att medborgare från de fjorton länder som omfattades av koncessionsavtalen inte behövde pass för att komma in i och bosätta sig i staden.

Innan judarna dök upp var det förutom kineser mest ryska flyktingar som sökte sig till Shanghai. Bland de ryssar som kom till Kina från Sibirien fanns Oleg Lundström och hans familj. De kom från Tjita, en stad med 15 000 invånare som vuxit upp vid den transibiriska järnvägen. Olegs farfar, Franz Lundström var född i Norrbotten och hade som skogsbruksexpert hamnat i Tjita där han blivit chef för Trans-Bajkals timmerindustri. Det var järnvägen som förde folk till sydöstra Sibirien, men det var också järnvägen som tvingade många av dem att ge sig av.

Som en del av sin strävan efter en egen, självständig nation bekämpade tjeckoslovakiska legionärer på Ententens sida tyskar och österrikare. När bolsjevikerna 1917 slöt fred med Tyskland fann sig mer än 50 000 tjeckoslovakiska legionärer strandade i Ryssland. Eftersom Tyskland inte slutit fred med Ententen kunde legionärerna inte återvända hem österut utan tvingades att längs den transsibiriska järnvägen försöka ta sig till Stilla Havet. Skyddade av bepansrade tåg rörde sig deras marschkolonner sakta mot Vladovistok, hela tiden utkämpande hårda strider mot ömsom bolsjeviker, ömsom vita trupper.

De Vita var i allmänhet lierade med den tjeckoslovakiska legionen, detta på grund av att segermakterna efter 1918 var avogt inställda mot bolsjevikregimen som bakom deras rygg hade slutit fred med tyskarna. De tjeckoslovakiska legionärerna utgjorde i stort sett den enda effektiva armén som fanns kvar i det sönderfallande Ryssland. De Vitas styrkor var i allmänhet svårkontrollerade och det tog tid innan Trotskis röda armé blivit slagkraftig, därför hoppades västmakterna att de disciplinerade tjeckoslovakerna skulle ge råg i ryggen åt de vita soldathopar som kämpade mot bolsjevikerna om kontrollen av den transsibiriska järnvägen.  

För att bistå tjeckoslovakerna och om möjligt bidra till de vitas seger samlades i Vladivostok en internationell armé (amerikaner, kanadensare, fransmän, engelsmän och italienare) och längs den transibiriska järnvägen närmade sig sedan två arméer varandra, våldsamt bekämpade av bolsjeviker, rövarhorder och märkliga fiendestyrkor som den ”galne baronen” Ungarn von Sternbergs armé med kosacker, mongoler och tibetaner. Denne tysk-baltiske adelsman försökte med mongoliskt och japanskt stöd bli en ny Djingis Khan och bekämpade alla som motsatte sig hans ambitioner. Det var först när 70 000 japanska soldater kastats in i striderna som tjeckoslovakerna 1920 nådde fram till Vladovistok och kunde evakueras, snart följda av hela den internationella armén, med undantag för japanerna som stannade kvar till 1922.  Lugnet återvände dock inte till de svårt krigshärjade städerna längs den transsibiriska järnvägen och när tillfälle gavs rörde sig stora flyktinghopar mot Kina, främst till Harbin som låg vid den transmanchuriska järnvägen som öster om staden Tjita anslöt till den transsibiriska järnvägen.

Harbin var en i det närmaste rysk stad. Av dess 200 000 invånare var 140 000 ryssar och 100 000 av dem hade anlänt under de senaste åren på flykt undan krig och svält, bland dem fanns de svenskättade Lundström. Till skillnad från flera andra flyktingar var Olegs far varken desperat eller utblottad och han kunde vid ankomsten till Harbin omgående börja arbeta som fysiklärare vid ett av stadens gymnasier. Medan han bodde med sin familj i Harbin började Oleg studera violin vid stadens konservatorium, men när han som sjuttonåring i en musikaffär fann en inspelning av Duke Ellington's Dear Old Southland förlorades han för jazzen. Tre år efter skivfyndet engagerades Oleg och fem av hans kamrater av en dansklubb i Shanghai, snart hade The Oleg Lundstrem Orchestra bytt namn till Young Hearts Players och spelade på fashionabla danspalats som Majestic och Paramount.

Oleg kom till Shanghai just i tid för att träffa Buck Clayton som genom sitt samarbete med Li Jinhui, som ledde det största helkinesiska jazzbandet i Shanghai, hade skapat ett unikt mandopop sound. Young Hearts Players som 1936 vuxit till att innefatta fjorton medlemmar blev husband på The Paramounts danspalats där de efterträdde Serge Ermoll´s Russian Jazz Orchestra. Olegs akt erbjöd förutom musik ett dansnummer med The Andrson Girls. Kanske även de med svenskt ursprung? Young Hearts Players överlevde den repressiva japanska ockupationen av Shanghai, som dock i viss mån gynnade nöjesindustrin eftersom japanerna insett att den kunde användas för att mildra lokalbefolkningens hatiska inställning till den brutala ockupationsmakten.

Efter extremt hänsynslösa strider, under vilka 200 000 kineser och 40 000 japaner dog, lyckades den kejserliga japanska armén 1937erövra Shanghai. Stora delar av staden hade blivit nerbrända och sönderbombade  bland annat dog tusentals människor efter att ha sökt skydd för bombardemanget i danspalatset The New World. 

Du Yuesheng och hans gangstergäng flydde staden och bosatte sig i Hong Kong, men de kom tillbaka när japanerna 1945 lämnade Shanghai och nöjeslivet exploderade i en sista konvulsion, innan kommunisterna tog över 1949.

Young Hearts Players spelade under hela den japanska ockupationen och så gjorde många andra jazzband. Men mot slutet av 1947 insåg Oleg och hans orkestermedlemmar att det började bli alltför farligt för dem i den alltmer panikslagna sexmiljonerstaden och de beslöt att återvända till Sovjetunionen, där den kommunistiska centralkommittén dock hade beslutat ”att jazz inte var en nödvändighet för det sovjetiska folket” så Oleg tvingades att under nio år försörja sig som violinist i staden Kazans operaorkester innan han åter kunde sammankalla sitt band som snart blev populärt i hela nationen och som han framgångsrikt ledde ända tills han drog sig tillbaka vid 89 års ålder.

Oleg och hans band hade lämnat Shanghai i rätt tid, om de stannat något år längre hade det nog gått dem riktigt illa. I maj 1949 gjorde Folkets Befrielsearmé sitt intåg i Shanghai, de föregående striderna hade varit mycket hårda och mer än 150 000 nationalistsoldater hade dött. Skådeprocesserna började så fort kommunisterna hade fått kontroll över staden. De mest omfattande och populära ägde rum i den väldiga Canidromen där Buck Claytons och Li Jinhuis storband hade uppträtt. Processerna kallades ”Shanghais utvidgade gemensamma konferens för folkets representanter”. Efter avkunnade domar iscensattes offentliga arkebuseringar på hund- och hästkapplöpningsbanorna. Under flera månader dödades varje dag hundratals människor. Bödlarna valdes av en tjugofyramannakommitté som i folkets namn också fastställde domarna. Den statskontrollede kinesiska pressagenturen rapporterade hur gymnasister marscherade bredvid de dödsdömda fångarna medan de slog på trummor och gongongar och taktfast skanderade: "Döda på ett vackert sätt! Döda dem väl! Döda allihop!"

Märkligt nog skonades Li Jinhui, mandopopens främste upphovsman och gynnare. Under flera år skrev han musik åt Shanghais studio för tecknad film, men under Kulturrevolutionen blev han slutligen så våldsamt angripen genom press och slagord att han bröt samman och dog 1967.

Li Jinhuis klarast lysande stjärna var den olyckliga Zhou Xuan (bild 5), som bland flera andra artister var med på CD:n jag köpt i Paris. Född i hemlighet av en buddhistisk nunna lämnades hon till en opiumveroende fosterfar och räddades från att bli såld till en bordell genom att som tonåring bli medlem i Li Jinhuis Det klara månskenets sång och danstrupp.  Hon kallades Kinas ”Gyllene Röst” och deltog under sin storhetstid i flera filmer, som alla blev stora publikframgångar. Hon vistades ofta i Hong Kong, men efter revolutionen beslöt sig Zhou för att bosätta sig i sitt älskade Shanghai, där hon åkte ut och in på mentalsjukhus. Som så många andra kvinnliga artister, då och nu, levde Zhou Xuan ett komplicerat och olyckligt liv präglat av misslyckade äktenskap, flera utomäktenskapliga barn och upprepade självmordsförsök. Under den så kallade ”Antihöger Kampanjen” 1957 drabbade samhällets fördömande med full kraft, hon fick ett nervöst sammanbrott och dog, 39 år gammal. Här sjunger hon om Shanghai: ”Shanghai om natten. Shanghai om natten. När du är förälskad finns varken natt eller dag. Tiden far ut genom fönstret, allt blir en dröm”.

https://www.youtube.com/watch?v=adZTK8tCL3s

”Antihöger Kampanjen” inleddes av Mao Zedong, strax efter det att en kampanj för ”artistisk frihet” kallad ”Låt Hundra Blommor Blomstra” officiellt hade avslutats. Det har uppskattats att 550 000 människor, de flesta intellektuella och artister, utsattes för politisk förföljelse. Utdömda straff kunde bli förlust av arbete, offentlig avbön och kritik, omskolningsläger, eller döden.

Låt oss återvända till Shanghais trettiotal, till den öppna, globala staden på gott och ont. Buck Claytons två-åriga vistelse i Shanghai gav dess nöjesliv en injektion som förändrade miljonstadens musiksmak. Hur hade en tjugotreårig, afro-amerikansk trumpetist från Kansas hamnat i Shanghai och hur kunde han under sin relativt korta sejour i staden förnya orientalisk populärmusik? Det var Teddy Weatherford som tog Buck till Shanghai. Weatherford kom ursprungligen från Virginia men hade redan som tonåring i New Orleans ' Storyville gjort sig namn om att vara en skicklig pianist. Tjugotre år gammal lämnade Weatherford Chicago, där han spelat med Louis Armstrong och Earl Hines, och reste till Fjärran Östern med afroamerikanske slagverkaren Jack Carters orkester.  The Jack Carter Orchestra var ovanligt framgångsrik i Shanghais danssalonger mellan 1926 och 1928 och publiken förundrades bland annat av den vackra Valaida Snows kraftfulla trumpetspel. 

Jack Carter och hans orkester fortsatte sin turné västerut, men Weatherford stannade kvar i Fjärran Östern. Bortsett från 1934, då han besökte Paris och sommaren 1937 då han efter en inspelning i Paris tillbringade ett par månader i Sverige, bodde Weatherford resten av sitt liv i Orienten, där han ledde jazzband i Singapore, Manilla, Jakarta , Colombo, Bombay, Shanghai och slutligen Calcutta där han avled kolera hösten 1941.

Det var när Weatherford befann sig i Shanghai som Tong-Vang Company betalade honom  för att resa till USA och rekrytera ett ”svart” jazzband. I Los Angeles lyckades Weatherford kontraktera Buck Clayton and His Harlem Gentlemen. Den stilige Buck och hans tolv bandmedlemmar blev snart mycket populära bland publiken i Canidorms väldiga danspalats. 

En olägenhet var dock att de emellanåt utsattes för rasistiska glåpord från amerikanska sjömän och marinsoldater. En kväll blev värre än vanligt.  En ovanligt burdus och storvuxen amerikan, klädd som en marinsoldat, betedde sig ytterst störande. Han skrek och gastade och slängde uppenbarligen upp en tegelsten på scenen. Några bandmedlemmar tappade tålamodet och kastade sig över fridstöraren. Ett häftigt slagsmål bröt ut. Det ville sig inte bättre än att Buck Clayton blev inblandad i ett knytnävsslagsmål med marinsoldaten. Slagskämparna hamnade till slut på herrtoaletten, där en amerikansk tidningskorrespondent lyckades avstyra ett fortsatt handgemäng. Journalisten gjorde sedan en stor affär av intermezzot och Tong-Vang Company avskedade Buck och hans band.

De fick snart ett nytt, men betydligt sämre betalt engagemang, på en mindre danssalong, Casanova Ball Room, som hade ett övervägande kinesiskt medelklassklientel och det var här som Buck Clayton på allvar inledde samarbetet med Li Jinhui, något som innebar att de tillsammans jazzade upp traditionella kinesiska schlagers, något som för övrigt ett “vitt” storband under ledning av Whitey Smith redan hade gjort på inrådan av en av Ching- Kai-sheks generaler, som fått sin utbildning vid det katolska Notre Dame universitet i Indiana. Claytons och Jinhuis orkestreringar var dock betydligt djärvare och tog Shanghai med storm.

Dessvärre upptäckte Buck Clayton snart att Tong-Vang Company kontrollerade även Casanova Ball Room och insåg att han blivit lurad. Du Yueshengs banditer hade tyckt att Buck Claytons band kostade lite väl mycket. Buck ville inte förhandla om några sänkta löner, kontraktet gick inte att bryta, orkestern var omåttligt populär och Den Gröna Ligan beslöt därför att kontakta en amerikansk smågangster vid namn Jack Riley, som mot ordentlig betalning gick med på att mucka gräl med Buck och få uppståndelsen dokumenterad av en internationell journalist. Rasande lämnade Buck Shanghai och tog bandet med sig. Han gjorde sedan karriär med Count Basies orkester.

Tillbaka till CDn som ledde mig in i Shanghais musikvärld. Jag har skrivit om Buck Clayton, Oleg Lundström och Lin Jinhui utan att veta hur deras orkestrar lät, däremot kan jag när som helst sätta på min Shanghaiskiva och lyssna till de modulerande rösterna, märkligt glidande, men klara och känsliga. Ett sensuellt, smidigt och gripande framförande som motsäger allt det trams som vädras kring multikulturens förbannelse. Shanghaidivornas sång är ett av otaliga exempel på hur berikande möten mellan olika kulturer kan vara, under förutsättning att de sker öppet och med en känsla för de nyanser och positiva känslor som gömmer sig inom andra kulturyttringar än de vi dagligen möter. Bevisar mandopop någonting så är det att musik är ett internationellt språk som vi alla kan berikas av. En planta som växer och frodas överallt på jorden, trots att den då och då trampas ner och olika intressegrupper, kapitalistiska såväl som politiska, försöker tukta den, förändra den och till och med kväva den. Men, vi möts i musiken; folk från norr och söder, väst och öst, från alla grupperingar och kulturer. I musiken är vi starka, i musiken är vi tillsammans.

Sångerskorna på min CD kallades i Kina för “De Sju Stora Sångstjärnorna”; Zhou Xuan, Gong Quixia, Bai Hong, Bai Guang, Yao Lee, Li Xianglan och Wy Yingyin. De gick alla skilda öden till mötes, en del tragiska, en del ganska lyckliga. Det levnadsöde som möjligen är mest fascinerande är Li Xianglans liv. Hon föddes 1920 i Manchuriet av japanska föräldrar och hette egentligen Yoshiko Otaka, hon utbildades i klassisk kinesisk sång och lärde sig perfekt mandarin, något som gjorde att många antog att hon var kinesiska.

Den japanska ockupationsmakten, som kände hennes ursprung, förstod att en japanska som sjöng på utsökt mandarin och allmänt antogs vara kinesiska skulle bli en stor tillgång för deras propagandamaskineri. Den brutalitet japanerna gjort sig skyldiga till kunde inte glömmas bort och antagligen skulle deras impopularitet förvärras om de i sina propagandafilmer använde sig av ett japanskt perspektiv. De behövde kinesiska artister som var beredda att samarbeta med dem, men trots allmän misär vägrade de flesta kineser sälja sina tjänster till fienden. Li Xianglan passade som hand i handske, en japanska som de flesta trodde vara kinesiska. Hon lanserades som en helt vanlig kinesisk flicka, utan politiska preferenser. Xianglan sjöng på Shanghais stora dansbandsscener och spelade in flera filmer av vilka Shanghainätter från 1940, som producerades av det japanskkontrollerade Manchuria Film Productions, kan betraktas som mest typisk för den här typen av propagandafilmer där japaner framställdes i både bra och dåligt dager. Li Xianglan framställer en ung kinesiska som trots sina extremt anti-japanska känslor inte kan undgå att förälska sig i en japansk man. I en nyckelscen ger mannen flickan en örfil, men istället för att visa rättmätig ilska reagerar hon med underkastelse och tacksamhet. Den kinesiska publiken blev rasande över filmens budskap om villig underkastelse, men Li Xianglan behöll sin popularitet och kineser fortsatte köpa biljetter till hennes filmer och konserter.

När Li Xianglan greps efter kriget ville man anklaga henne för landsförräderi och avrätta henne, men eftersom hon var japanska kunde inte den paragrafen tillämpas och motvilligt utlämnades hon till japanerna. När Xianglan uppträdde i Japan kritiserades hon dock för sitt kinesiska sätt att uppföra och klä sig och hon var till en början betydligt mer populär bland kineser på platser som Hong Kong, Vietnam, Malaysia och Filippinerna. Hon bosatte sig slutligebn i Japan, kallade sig för Yoshiko Yamaguchi och agerade i flera filmer, bland annat för Akira Kurosawa.

På femtiotalet flyttade Xianglan till USA och inledde under namnet Shirley Yamaguchi en musikal- och filmkarriär. Även om hon fick roller både i Hollywood och på Broadway vägrade hennes karriär ta fart. Hon valde därför att flytta till Hong Kong och under sitt kinesiska namn spelade hon där in flera mandarinspråkiga filmer.  Till slut återvände hon till Japan och blev som representant för det liberaldemokratiska partiet 1974 invald i parlamentet, Shirley Yamaguchi satt där sedan i 18 år.

Jag tog med min CD till jobbet och brukade ta på mig hörlurarna för att lyssna på den när jag satt framför min datamaskin på UNESCO. Till en början hade jag en magnifik utsikt över Eiffeltornet, men efter något år förflyttades jag till ett annat rum, med en något tristare utsikt. Dock låg under mig en japansk trädgård med stenskulpturer, fiskdammar och körsbärsträd (bild 9). Hela anläggningen skänktes 1958 till UNESCO och den utfördes av den japansk-amerikanske artisten Isamu Noguchi, en av nittonhundratalets stora mästare, nära bekant med många av sin tids stora konstnärer. Gåvan åtföljdes av en motivation från givaren, den japanska staten:

"Uråldriga föreställningar kommer fortfarande till uttryck i japansk shintoism, inom vilken man antar att gudomliga krafter uppenbaras i naturen; berg, vattenfall och träd har en själ. En trädgård kan därmed betraktas som en integrerad del av ett levande universum. Om vi låter oss omslutas av en trädgård är det som om vi hamnat bortom mänskliga relationer och förtryckande strukturer. Vi grips av ödmjukhet inför naturens mysterier och kan kanske då också förvärva något av den kraft och energi som finns förborgad i varje trädgård och kanske kan vi också lära oss att respektera den kosmiska rytm som andas i allt.”

 Jag lyssnar till Li Xianglan när hon sjunger om körsbärsblommor och naturens lugna andhämtning. Under sin tid i USA, mellan 1951 och 1956 var hon gift med Isamu Noguchi, och året efter deras skilsmässa började han planera UNESCOs trädgård.

https://www.youtube.com/watch?v=yg0PvmNMoUk

Shanghai, en slutstation för flyktingar, rotlösa och bortrövade, där danshak, bordeller och opium erbjöd bedövning och glömska. Ett slakthus där arméer, milis, maffia och ideologisk repression har skördat hundratusentals offer. Men också en fristad, en mötesplats där sång och musik gav tröst och vila, likt trädgården som stilla och grön vilar mellan UNESCOs betongstrukturer.

Om Shanghais danspalatskultur kan man läsa i Field, Andrew (2010) Shanghai´s Dancing World: Cabaret Culture and Urban Politics, 1919 - 1954. Hong Kong: The Chinese University. En utmärkt, om än romantiserad, skildring av det revolutionära kaoset i södra Sibirien ges i ett italienskt seriealbum om äventyraren Corto Maltese. Hugo Pratts historier om Corto Maltese finns också som animerade, franska filmer. Pratt, Hugo (1987) Corto Maltese i Sibirien. Stockholm: Epix.