Grönköping's Weekly recently published an interview with the city's mayor, Mårten Sjökvist, in which he expressed his opinion that, among other things,

a lot is happening in the world right now, and old opinions need to be reconsidered, not least when it comes to how states and cities should be governed. The question is whether we should have so much political chit chat, or instead seek out strong men and women who can lead us in times of crisis.

He proposes that Grönköping should henceforth be governed by a city council, which composition should be decided by him alone and have him as chairman, "preferably for life". In this way, we can "get things done and avoid a lot of unnecessary bickering and bureaucracy".

In addition to those "deserving citizens" he intends to appoint to the council Mr. Mayor Sjökvist wants to make room on the board for some "cultivated people", such as his "future son-in-law" the poet A. Vesterlund and his daughter Doris Sjökvist. Mr. Mayor Sjökvist concluded the interview by stressing how important it is to keep up with changing times, something we see "not least on the other side of the Atlantic". With that said, Mr. Mayor Sjökvist returned to sketching the triumphal arch he hopes will be erected on the Town Hall Square.

It is quite easy to realize on whom Grönköping’s Weekly poured its customary irony and I thought the last statement was just a made-up allusion to Trump's bombastic redecoration of the White House with gold, marble and a huge ballroom. Imagine my surprise when I saw on TV on Wednesday (April 14th) how the US President's press secretary Karoline Leavitt showed a placard with the triumphal arch that this incomprehensibly narcissistic fool plans to erect in Washington.

Little did I know that Donald J. Trump already on October 15, 2025 in The Oval Office had showed invited reporters a model standing on his desk; while stating it represented the world's largest triumphal arch. When the CBS reporter Ed O'Keefe asked "Who is it for?" Trump replied, "Me. It will be beautiful." O'Keefe then ironically asked if it would be called the Arc de Trump, a name that was immediately adopted by the media.

Trump's self-glorification has already reached heights approaching those of the North Korean Kim Jong regime, with its giant gold-covered statues, such as the one in the planned Donald J. Trump Presidential Library in Miami, which does not seem to be concerned with the preservation of books and documents, but bombastic tributes to the glorious era of Trump’s presidency and the man himself, for example in the form of a giant gold-plated sculpture.

Well, the great megalomaniac claims that the giant triumphal arch will be erected to commemorate the 250 years of the United States as an independent nation. At 75 metres tall, it will be larger than its biggest predecessors – the Monument to the Mexican Revolution in Mexico City and the Arc de Triomphe in North Korea's Pyongyang. Pretty ugly creations, both of them.

The new giant arch will not be a bold work of art in the style of Eero Saarinen's Portal in St. Louis.

It will be more in line with Trump's own, simpler combination of gold and marble and thus not very original, apart from the oversized format.

The plans for the monument, which in the usual Trump style will be costly, were approved by The U.S. Commission of Fine Arts, a federal agency responsible for the nation's monuments. It is doubtful that it would have been approved if Trump had not previously fired the former members of the commission and then replaced them with his own choices, most of them completely without experience when it came to art, architecture, or the construction/preservation of public art.

The proposed architect is Nicolas Charbonneau, who states he strives for a classic, European style that abides to and inspires spiritual values. Architectural art, according to him, should communicate emotions in the same way as God does through nature – "God designs his creation according to bilateral symmetry." Maybe so, but we are not gods, even if Trump seems to be moving in that direction and, like Roman emperors, who liked to erect triumphal arches for themselves, he too seems to be striving for an apotheosis – a deification.

At least if you judge him by the development of his AI-generated self-portraits. What will be the next step? God?

There is no doubt that Trump is mentally unstable, something that was stated already in 2019 by 37 psychiatrists and other professional connoisseurs of both Trump and mental illness (among them Tony Schwartz, who ghostwrote Trump's Art of the Deal). The interesting anthology The Dangerous Case of Donald Trump stressed the "clear and present danger" that Donald Trump's mental health poses to both "the nation and individual well-being."

It's like in the fairy tale The Fisherman and his Wife. The one about how a poor fisherman managed to catch a huge flounder. The fish turned out to be enchanted and in possession of immense powers. When the flounder spoke to the fisherman and begged him "Let me back into the sea, and you shall have everything you want," the terrified fisherman did what the flounder asked for, but demanded nothing for his good deed. When he returned home to his dilapidated cabin, the poor fisherman’s wife became furious: "Idiot! How could you release the fish without wishing for anything! For example, that we ought to get a decent home instead of this horrible shack!" Hesitantly, the fisherman went back and called for the flounder:

Flounder, flounder, in the sea,
listen up and come to me.
My wife, the lovely Ilsebill,
wants not what I will.

Against all odds, the flounder swam up to the shore. Embarrassed, the fisherman stammered:

Oh, there you are! Well, this is not my idea, you see, but what she’s saying is that I should have asked you to grant a wish. She says that she is tired of living in a shed that’s like a pisspot and now she wants to have a proper cottage.
"Go home," said the flounder. "She has already had her wish granted."

However, the woman was not satisfied, soon she wanted a palace, to become queen, empress, pope. The fairy tale emphasized that each palace that came with the new wishes was increasingly impressive, filled with marble, gold, and flattering sycophants. The fisherman's wife, however, expressed no gratitude, no appreciation, only an unbridled desire for more possessions. If, before every request, the fisherman pronounced doubts and hesitations, she became utterly furious.

She flew out of bed and hit him, her hair sticking out wildly from her head, her eyes rolling. She tore off her nightdress and screamed and stamped, shouting: “I can't bear to wait so long! You're driving me insane! Go and do as I tell you, right now!”

With every wish the sea became more agitated, storms raged, and the waves were higher and louder. In the end, in order to be heard above he fury of the elements, the fisherman had to roar out his words:

Flounder, flounder, in the sea,
listen up and come to me.
My wife, the lovely Ilsebill,
wants not what I will.

Confident that she could get anything she asked for, the woman could be hindered. In the end, she wished for the immense – to become God! Now the Powers rose up against her. The storm raged worse than ever and the flounder did not come to shore. When calm descended, everything was just as before – the miserable shack, poverty and listlessness.

Now let's say Trump is the fisherman's wife and his ever-obedient lackeys are the flounder. How will it all end? Hopefully, his time in power will blow over like the storms in the fairy tale. However, unfortunately he has already done so much damage that it will be difficult to restore it all to "normal".

Trump is far from the first in world history to fall victim to covetousness and self-overestimation. Like the fisherman's wife in the fairy tale, it is doubtful whether he possesses any talents other than an ever-unsatisfied ego and boundless greed. Qualities that, if not curbed by those around him, easily turn into contempt for humanity, megalomania and ruthlessness.

I think of this when I read about the “Bloody Baron", Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg, who by the beginning of last century turned Mongolia into a slaughterhouse where people were tortured, maimed and killed as a result of the baron's twisted hubris and sadistic madness.

The first time Ungern-Sternberg appeared to me was in a comic book by Hugo Pratt with the untranslatable title Corte sconta detta arcana, perhaps something like The Secret Court of Arcana. Arcana alludes to the tarot deck, which twenty-two trump cards are called The Great Arcana and used for divination and meditation.

Since the book deals with adventures in the Siberia and Mongolia of the 1920s its title appears to be quite incomprehensible. Although Hugo Pratt's comic books about his hero Corto Maltese occasionally have mystical allusions and the adventure begins in Venice where Corto half-asleep listens to a beautiful fortune teller called Bocca Dorata, the Golden Mouth. She seems to be hundreds of years old, as she came to Venice in the company of the Kabbalist Manoello Giudeo and later became acquainted with Dante.  While Corte falls asleep, she lays out La Arcana Maggiore.

However, as I mentioned, this episode has nothing to do with the thrilling story that follows and which, as in all comic books by Hugo Pratt, also seems to be well entrenched in the time and environment it describes. Hugo Pratt was a world traveller and, like his hero, had a motley background. He was born in Rimini and spent his childhood in Venice. His grandfather was an English Catholic and his maternal grandfather a Jew, married to a Turkish woman. When Pratt was ten years old, his family moved to Ethiopia, where his father was an officer in the fascist militia. Five years later after his father had died in English captivity, Pratt returned with his mother to Venice. He began a career as a successful cartoonist and was in 1949 recruited to Argentina by the writer and cartoonist Héctor Oesterheld (assassinated in 1977 by the Argentine military junta). Pratt returned to Italy in 1962 and alternated his time between Italy and France. Throughout his career, Pratt travelled all over the world, often as part of the research he did in preparation for his comic books, of which the series about Corto Maltese in particular  highlighted exotic places and relatively unknown aspects of world history, not least Corte Sconta detta arcana about the battles in twentieth-century Mongolia and the grotesque Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg.

In Corte sconta detta arcana we meet Corto Maltese, a quiet righteous adventurer, a man of the sea who moves from place to place. Born in 1887 in Valletta, Malta, to a father who was an English sailor from Tintagel in Cornwall and a mother who was a Romani woman from Seville. At the beginning of the story Corto fins himself in Hong Kong, searching for a Chinese woman who has abandoned him.

Soon Corto Maltese's "friend" and companion appears – Captain Rasputin, a deserter from the Imperial Russian Army with an appearance and morals reminiscent of his more famous namesake. Born into a family exiled to eastern Siberia Rasputin engages in theft and fraud. Constantly on the run all over the world, he is proud to be a thief and claims that everything he steals he spends. In spite of his unreliable way of being Rasputin remains faithful to his "friend" Corto.

In Hong Kong, Corto Maltese is approached by members of the Red Lantern’s secret society. This association pays Corto for finding General Kolchak's armored “gold train”, located somewhere in Eastern Siberia, to infiltrate its crew, and thus help The Red Lantern seize the valuables, thus supporting China’s efforts to free itself from the foreign powers that are suffocating the nation. Herein lies much of the charm and interest in Corto Maltese's various adventures. Without making it too obvious to the reader, Hugo Pratt's stories are loaded with reality-based, historical details.

As an example The Red Lantern's secret society did actually exist and just like in Corto Maltese it exclusively consisted of young female members. The Boxer Rebellion, 1898-1901, was a popular revolt against the increasing European influence over China's economy and politics and was mainly aimed at both foreign and native Christians. A number of foreigners and thousands of Chinese, who were said to be associated with the enemy, were killed. The uprising was violently crushed with the help of foreign soldiers and the Chinese Government was subsequently forced to pay a large indemnity to the countries concerned.

During the early 1900s, a number of secret societies operated in China, several of which were criminal organizations, others were political and/or religious associations. Behind the "Boxer Rebellion" was such an organization called The Fists of Righteousness and Harmony. Strictly religious and misogynistic, it demanded of its belligerent members that they lived in celibacy and avoided all association with women. However, a parallel organization was created – The Red Lanterns, which was also a fighting unit. Participants in this elite force were only young women who underwent a five-months hard training. The Red Lanterns became legendary and people endowed them with supernatural powers, more effective and far more secretive than those of the male "boxers". There are many indications that the organization survived the violent suppression of the Boxer Rebellion.  

https://www.youtube.com/watch?v=Cx9FEVTiqN4

However, the religiously motivated Red Lanterns soon lost their attraction and the movement seems to have been largely forgotten until it in 1967 reappeared as a current topic in Chinese national media. The Cultural Revolution was in its most radical phase, and the radical student youth groups constituting The Red Guard, reached their red-hot peak. Traditional culture was despised, but everything that testified to youthful rebelliousness was celebrated. Traditional Chinese opera was replaced by Mao's wife's eight "model operas," among them The Legend of the Red Lantern, which action concerned communist exploits during the Japanese occupation in 1939, although its story could be traced back to the 1920s. It did deal with the traditional Red Lanterns (after all, they were not communist-motivated) but an imagined uprising in a railway town where the young women were seized by "extreme anger and hatred of their enemies and a strong determination to join the revolutionary forces." Despite the strong communist message, the opera led to a renewed interest in the original Red Lanterns.

Kolchack's gold train, which Corto Maltese's Red Lanterns want to capture, also has a reality background. During the Russian Revolution, Alexander Kolchak became in 1918 Supreme Leader of the so-called Provisional All-Russian Government, which controlled the “White Army” east of the Urals. His government was based in Omsk, at the very centre of the Russian Empire. After initial successes in early 1919, Kolchak's forces lost ground due to a lack of support from the local population and failed to unite the leaders of the motley crew of counterrevolutionary movements. In November 1919, Omsk fell to the Red Army in 1919 and Kolchak was forced to move his headquarters to Irkutsk, where he was later betrayed by the Allied troops who handed him over to local Social Revolutionaries, who executed him.

When Kolchak left Omsk along the Trans-Siberian Railway, he took the imperial gold stores with him. They weighed about 1,600 tons and were worth billions of dollars. The ultimate fate of these gold reserves has never been determined, leaving much room for legend and speculations.

The struggle for the railways during the Russian Civil War was unusually fierce, with not only Bolshevik and “White” armies fighting for their control, but also various bands of bandits, Japanese, Chinese and even Allied troops (Americans, French, Czechs). The 1920s East Asia, with its settlers, Cossack hordes, mosaic of ethnic groups, refugees, mass murderers and bandits, may well be characterized as The Wild East. Something Corte sconta detta arcana portrays in great detail with real actors such as the luxury-loving and extremely depraved Cossack Ataman Grigory Simonëv and the equally debauched Chinese warlord Zhang Zongchang. Both with a background as bandits and officers within their respective nations. They both relied heavily on heavy armoured trains and wild Cossack hordes, and were greedy as well as bloodthirsty. Zhang Zongchang was also a member of the extensive secret society and criminal cartel The Black Dragon.

The fighting between the different factions of the East was fierce, ruthless and extremely brutal. No prisoners were taken, people were tortured and maimed by a riffraff of so-called soldiers hardened by endless fighting, during which massacres of innocent civilians and mass rapes were considered a natural part of the warfare.

The female figures invented by Hugo Pratt are alluring and mysterious creatures, even more enigmatic than his more one-sided men. Like Kolchak's mistress, Marina Seminova (who, by the way, has the same name as the Bolshoi Theatre's Prima ballerina under Stalin) and the combative, ideologically convinced representative of The Red Lanterns and Kuomintang under her nome de guerre Shanghai Lil, who on several occasions saves the life of Corto Maltese. Shanghai Lil is actually the main character of one of my absolute movie favourites, a song and dance number from Busby Berkley's Footlight Parade.

https://www.dailymotion.com/video/xjzpoy

However, already when I several years ago read Corte sconta detta arcana it was the crazy Baron Ungern-Sternberg that I was most fascinated by. Since then I have reread the comic book several times and also been watching a French movie by Pascal Morelli which follows the original story in great detail and does so in the same subdued manner as Hugo Pratt depicts the violent course of events.

That I was further fascinated by Corto Maltese is probably due to the fact that a lady from Burundi, Claudine, who attends the same Italian course as me, once told me that when she, as I had done very recently, had been bedridden in a hospital, her husband had given her a couple of books about Corto Maltese. Her husband, who is Swiss, had taken an interest in Hugo Pratt because for a couple of years before his death he lived in the Swiss village of Grandvaux, where there is now a monument dedicated to Corto Maltese.

When my good friend Dan later got an assignment in Mongolia and lived there for a couple of years, one of my wishes was to visit him and also learn more about the strange Ungern-Sternberg. I read a lot about the mad baron, but unfortunately the Mongolian trip was costly and I never got there. 

Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg was born in Austria in 1886, though he grew up on an estate outside Estonian Tallinn.  Ungern-Sternberg was extremely proud of his noble ancestry, both from his father's and mother's side. The lineage  stretched far back into the Middle Ages and there had been crusaders as well as robber barons and pirates.

His father had Hungarian roots, something that made the young Ungern-Sternberg fantasize about vast steppes and merciless equestrian warriors. Unfortunately, his father was accused of fraud and was later locked up in a mental hospital, while his mother ask for divorce and remarried to another nobleman, who, like her, had German-Baltic roots. 

As a child and youth, Ungern-Sternberg gained the reputation of being such a violent tyrant that even other bullies feared him. Parents forbade their children to play with this brutal villain, who took pleasure in threatening other kids and torturing animals. On several occasions, school principals contacted his stepfather and asked him to take the boy from school.

Through his contacts, the aristocratic stepfather succeeded in getting the unruly youngster enrolled in prestigious cadet schools in the army and navy.  Ungern-Sternberg excelled in sports, but showed little interest in studies. His aristocratic pride made him despise "primitive peasants and filthy workers." Ungern-Sternberg skipped school, drank and fought, though he was far from being illiterate. His mother tongue was German, though he became fluent in French, Russian, English and Estonian, and later learned to communicate in Mongolian and Mandarin.

Although he was totally uninterested in schoolwork, Ungern-Sternberg devoured all kind of literature and was early influenced by the esoteric writings that were common among German and Russian upper classes. The Russian court of the time was imbued with fuzzy mysticism and surrounded by a number of strange occultists, among them the Buriat Mongol Shamzaran Badmaev, from an area with which Ungern-Sternberg eventually would become familiar with.

Especially certain circles among the wealthy Baltic Germans seem to have cultivated intense esoteric interests. For example, in the 1920s and 1930s, Hermann Keyserling became one of Europe's most fashionable esoteric prophets preaching self-reliance based on "spiritual enlightenment." Keyserling had known Ungern-Sternberg since childhood, his playmate had once tried to strangle Keyserling's pet owl. Ungern-Sternberg’s brother married  Keyserling’s sister. Keyserling told the Swedish explorer Sven Hedin that Ungern-Sternberg was

one of the most metaphysically and occultly gifted men I have ever met. He often expressed himself in geometric terms and his ideas were closely related to those found in Tibet and India. However, he was completely erratic and vacillated between evil and good extremes.

Not the least was Ungern-Sternberg an avid reader of Helena Blavatsky's occult writings, with their accounts of her allegedly extensive journeys through Turkey, Persia, Afghanistan and India on her way to Tibet, where she claimed to have been taught by learned lamas with deep insights into "other dimensions". A reading that Ungern-Sternberg shared with the younger German-Balt Alfred Rosenberg, who like Blavatsky was an anti-Semite, albeit a much worse one. Rosenberg later became Hitler's chief ideologue. His pseudoscientific hodgepodge abot the origin and excellence of the Aryan race, The Myth of the Twentieth Century, sold more than a million copies.

Speculations about the Aryan race and its Central Asian origins (although Rosenberg, unlike Blavatsky, placed it in the Arctic regions) spurred the young Ungern-Sternberg's conviction of his family's roots in a distant and mysterious Orient. When he, as a newly graduated officer, had been imprisoned for drunkenness and fighting and eventually passed over for officer promotion, he enlisted as a private in the Russo-Japanese War and got to know the eastern outskirts of the Russian Empire where he was to spend the last years of his life. In the East he excelled as a cavalryman and ruthless warrior.Completely fearless and merciless, Ungern-Sternberg found warfare to be his lifeblood and when he later, during World War I, served on the Russian Western Front under Major General Pyotr Wrangel (whom he had already gotten to know in Manchuria), he won the admiration of his superiors.

It is hard not to see similarities between this young man, who would develop into an unemotional, sadistic monster, and the young Adolf Hitler. Admittedly, Ungern-Sternberg was a privileged aristocrat and Hitler the son of a customs official. However, they were both fanatical anti-Semites. Like Hitler, Ungern-Sternberg resented the "Jewish race" as a parasitic vermin within the social body, which had to be exterminated – a delusion they both put into practice when they reached their respective authoritative positions.

They read a lot and became self-indulgent dilettantes who could for hours talk about their insights on various subjects. They devoured esoteric, occult literature and entertained megalomaniacal ideas about using their assumed irresistible intelligence to create great empires and lead masses of people.

They strove to cultivate a charismatic aura and perhaps even had it – many have testified about Ungern-Sternberg's grey-cold, intense gaze and his overconfidence in being appointed by fate to lead men and achieve his goals. It is also interesting to note that both Hitler's and Ungern-Sternberg's sexual inclinations appear to be quite mysterious. There is no evidence that Ungern-Sternberg, unlike its brutal Cossack and Kalmuck hordes, ever indulged in brothel visits and rape. In the latter part of his life, he could instead punish such misbehaviour with extreme severity. Likewise, he was in many respects a man of healthy living, after his violent youth he neither smoked (apart from opium) nor drank, while he ate and lived in an exceptionally spartan manner. He seems to have avoided female company, but there is also nothing to indicate that he had homosexual inclinations.

War had been a tumultuous and life-changing experience for both Hitler and Ungern-Sternberg and they encouraged a ruthless behaviour among their subordinates. Admittedly, Ungern-Steinberg was to a far greater extent than Hitler personally complicit in the sadistic abuses that occurred on his orders, though Hitler had also not been averse to participating in such abominable actions, as when, for example, he personally led the liquidation of Röhm and his associates during the "Night of the Long Knives". In any case, with or without their personal involvement, heaps of corpses grew around them, while they were apparently utterly indifferent to all the suffering they were causing, trapped as they were by their megalomania.

After the revolution in March 1917, which deposed the Romanov dynasty, Ungern-Sternberg was transferred from the Russian Western Front to the Caucasus, where Russian troops fought the Ottoman Empire. The fall of the Romanov was a bitter blow to the extreme-monarchist Ungern-Sternberg, who considered the fall of the Romanovs to be the beginning of the end for Russia.

In the Caucasus he met with the Cossack captain Simonëv and together they developed a plan to create a Buryat regiment. Simonëv was born in Buriyatia, his father was a Cossack and his mother a Buryat. The Buryats were Buddhist Mongols living east of Lake Baikal and had much in common with their relatives in Mongolia. Simonëv and Ungern-Sternberg received the blessing of the Russian Provisional Government and arrived in south-east Siberia equipped with arms and their fighting experience.

After the Bolsheviks had deposed the Provisional Government by a coup, Simonëv and Ungern-Sternberg declared their support for the Romanov dynasty. Which meant that they also broke with the “White-Russian” pro-republican forces. Their self-confidence was strengthened when, together with five Cossacks, they managed to stage a surprise attack on 1,500 troops loyal to Bolshevik stationed at the important railway junction of Chita, where the Trans-Siberian Railway split in the direction of Russian Siberia and Harbin in China, and then reunited in Valdovistok.

With the support of Mongols, Cossacks, soldiers and officers who had fled from the Bolsheviks and also protected by the Japanese government, which wanted to seize the opportunity to take advantage of a weakened Russian Empire, Simonëv succeeded  in building up a strong military base in southeastern Siberia.

In 1918, he declared the founding of the Great Mongol State, which he envisioned would include Inner and Outer Mongolia, all land east of Lake Baikal, and Tibet as well. With financial support from Britain, the United States and France and backed by 72,000 Japanese troops, Simonëv advanced westwards, while in Chita he had created a luxurious court around him, with several mistresses and all kinds of luxuries. He had become wealthy through bribery and extorting desperate refugees from Russia and China.

Simonëv, however, was unable to control his ferocious troops, who behaved like bandits, stealing from trains and banks, terrorizing villages and towns, raping, burning, and murdering. During just one year of Simonëv's reign of terror, more than 30,000 people were killed. The Japanese withdrew their support and in October 1920 the Red Army recaptured Chita and drove Simonëv to flight.

In Pratt's Corte sconta detta arcana, Simonëv is killed by Corto Maltese, but in reality he was well received in the United States, China, and Japan. The Japanese government later gave him a luxurious residence in their subordinate state of Manchuko. However, when the Russians attacked Manchuko in September 1945, Simonëv was captured, taken to Moscow and hanged.

Simonëv had appointed Ungern-Sternberg as major general and commissioned him to create an Asiatic Cavalry Division (ACD) in Dauria, a railway junction on the Chinese part of the Trans-Siberian Railway. Under the rock-hard discipline of Ungern-Sternberg and with an influx of Mongols angered by the Chinese mismanagement of their fatherland, as well as conservative Cossacks and Kalmucks eager to fight the Bolsheviks, Ungern-Sternberg's force grew into an extensive guerrilla unit that effectively fought the Bolsheviks and Chinese troops in Mongolia.

Ungern-Sternberg, whose interest in Buddhist esoteric mysticism had led him to an increasingly ascetic lifestyle, had over time become disgusted with Simonëv’s blatant corruption and debauchery. In particular was the fanatically anti-Semitic Ungern-Sternberg outraged by Simonëv's public affair with a Jewish cabaret singer. Gradually, therefore, he developed his forces into an independent military unit which served entirely his own interests.

Unlike Simonëv, who claimed to be a democrat, Ungern-Sternberg was an ardent monarchist who believed monarchs were appointed by and accountable only to God. According to him, monarchy was the political system that God had intended for the rule of the world, and this applied not only to the Russian Tsar but also to other rulers, such as the Chinese and Japanese emperors, the Dalai Lama of Tibet and Mongolia's Bogd Khan.

As a banner, Ungern-Sternberg carried a yellow streamer, the colour of Buddhism, with the text "M II 1921", which stood for Archduke Mikel Alexandrovich of Russia. He was the younger brother of Tsar Nicholas II, whom he had appointed as his successor at the time of his abdication.

It was Ungern-Sternberg's intention to defeat the Bolsheviks in 1921 and reinstate Michael as tsar of the Russian Empire. He was apparently unaware that the Archduke already had been murdered by the Bolsheviks in June 1918. 

As all-powerful commandant of Dauria, Unger-Sternberg was given free rein to his morbidly sadistic inclinations. Not only did he set up a torture centre where executioners, specially appointed by him, extorted information from captured Bolsheviks and terrified refugees. His hordes ravaged what he considered to be "Bolshevik nests", which meant that all its inhabitants were killed, not least the children – "we cannot leave any tails behind" and that all houses were burned to the ground.

Among his troops, Ungern-Sternberg maintained discipline through a variety of elaborate punishments and ingeniously morbid methods of execution He burned and buried "traitors" alive. He hung publicly hung thieves and plunderers and let their corpses remain in front of the shops or homes they had plundered in violation of his orders, even if the crime victims asked him to take them away.

Several of his punishments were linked to trees. He had flexible tree trunks bent down and tied around the necks of those condemned to death, before their heads were cut off so that when they were separated from the bodies they were hurled a long way, to the great enjoyment of the mad baron. His favourite method o punishment was to allow those who did not obey his orders to climb tall trees and spend the night there. If they fell down and injured themselves, he shot them to death. If they survived the night, he forgave them. Ungern-Sternberg declared that he was a firm believer in the power of fate.

He always carried a bamboo stick with him, which he used to whip his subordinates at the slightest transgression. When, in his opinion, someone had committed a serious crime, he could have them whipped to death. At one point, he remarked: "I can't understand how anyone can walk when his muscles have been separated from the legs."

In spite of all this madness, Ungern-Sternberg managed for several years to maintain the loyalty of his troops, perhaps the lived in both fear and awe of the ruthlessness of this demon. Several of his warriors had been hardened by years of fighting, on both sides waged in the same ruthless manner. Many had lost hope and faith, sense of belonging and families. They did not know of any other existence and if they submitted to the strong-willed Ungern-Sternberg they might feel a certain security and meaning in their lives. A man who was in the front line in every battle and seemed to be immune to the rain of bullets, who lived a Spartan life and shared the often difficult conditions of his troops, did not enrich himself at the expense of his victims and demonstrated great reverence for religious rites.

Ungern-Sternberg never renounced his Lutheran faith, but read Buddhist scriptures and surrounded himself with Siberian shamans, whose advice and predictions he followed. He imagined himself to possess supernal powers, and when any Bolsheviks had been captured, he lined them up, and with his bamboo stick he pointed to each and every one of them and after looking intensely at the man standing in front of him, he commanded: "Left" or "Right." Those ordered to go to the left were executed on the spot, in accordance with Ungern-Sternberg's conviction that they were either Jews or communist commissars, while those to the right were pardoned and forced to join his forces.

One of Ungern-Sternberg's biographers, James Palmer, has marvelled that a man who claimed to have such great reverence for Buddhism, which in the West generally was regarded as an extremely humane and compassionate religion, could indulge in such bloodlust. Palmer suggests that one reason could be that Tibetan-Mongolian Buddhism also has its darker sides. The temples are usually dark places with depictions of gruesome deities hung with skulls and other body parts, while one furthermore encounters gruesome images of torture and suffering in various hells. Several monasteries also trained their monks to be warriors, and many lamas, who mere regarded as incarnations of divinities, could by such indulgent worship allow themselves to transcend what ordinary mortals considered to be moral limits.

Ungern-Sternberg's Buddhist monarchist thinking was a contributing factor to his decision to liberate Mongolia and its religious leader Bogd Khan from Chinese supremacy. Everything also indicates that in his high-flying plans he envisaged that if he had succeeded in becoming a religiously sanctioned military leader, he would be able to gather deeply believing warriors around him and with their help liberate Russia from the Jewish-Bolshevist, godless criminals who held the Empire hostage and restore the God-given monarchy. Had Genghis Khan succeeded in conquering the world, why should Ungern-Sternberg not be able to do so? Fate had so far been on his side.

By the end of October 1920, Ungern-Sternberg's troops reached Mongolia's capital Urga, the seat of Bogd Khan, the intensely worshipped living incarnation of Buddha. Admittedly, he was severely overweight, a blind alcoholic. Childishly interested in all technical innovations, such as cars, gramophones and the like, and kept a large zoo, with giraffes, elephants and a variety of other animals. At the same time, Bogd Khan was a shrewd politician, surrounded by a court of skilled administrators. He was also deeply convinced of his divine chosenness, conversing with various bodhisattvas, and having his visions written down. Bogd Khans palace was filled with treasures and housed a large library with unique scriptures. Ungern-Sternberg was fascinated by this living god, whose flaws nevertheless corresponded to his ideas of a God-chosen ruler.

A massive frontal assault on Urga failed miserably as Ungern-Sternberg's troops were mowed down machine-gun-armed well-protected Chinese troops. Urga was besieged while reinforcements arrived from Mongol princes, as well as elite Tibetan forces.  A bold cavalry shock forced its way into Urga and managed to free Bogd Khan, who was taken to a nearby monastery and Ungern-Sternberg's subsequent attack on the city was a great success – the Chinese troops fled in panic and were followed by the Russian exiles and others who held socialist views, well aware that Ungern-Sternberg would kill them without mercy.

In February 1921, Bogd Khan made his triumphant entry into Urga and Mongolia was proclaimed an independent monarchy. After Bogd Khan's chariot, preceded by soldiers and thousands of lamas, Ungern-Sternberg came riding on his stately white mare, wearing a red Mongolian cloak and crowned with a peacock-feathered hat that indicated that he was now an incarnation of the Fifth Bogd Gegen and "Outstanding-Successful-State Hero".

Before the triumph, Ungern-Sternberg's troops had cleared away the corpses that had cluttered the streets. During the following short time during which Ungern-Sternberg ruled the city, under Bogd Khan's aegis, 846 thieves, rapists, suspected Bolsheviks, Chinese, and other innocent citizens were killed, of whom fifty were Jews, whose only crime was their ethnicity, something that seemed incomprehensible to the Mongols.

Now Ferdinand Ossendowski arrived, whose book Beasts, Men and Gods was published in the United States already by the end of 1921. It came to have the greatest influence on Ungern-Steinberg's legacy. The book was an international success, already in the first year after its publication the book had sold 300,000 copies in the U.S. alone. Ossendowski became Poland's most internationally renowned writer, after Henryk Sienkiewicz, who had won the Nobel Prize in 1905 for his Quo Vadis.

When he arrived in Urga and met Ungern-Sternberg, Ossendowski was forty-five years old, though with his grey hair and slightly curved posture, he looked older. He had a pleasant voice and a quiet, unassuming demeanour that impressed Ungern-Sternberg. Ossendowski was a geologist, an expert in coal and gold mining, and also a chemist. He had been educated in St. Petersburg and at the Sorbonne in Paris, where he had studied and received his doctorate under none other than Madame Curie.

On behalf of his profession Ossendowski had travelled across large tracts of the Russian Empire. He was practical man, but also something of a mystic. Ossendowski had on several occasions spoken with the controversial Father John of Kronstadt, a healer with a fanatical following, confessor of the Tsarina, an anti-Semite and supporter of the Black Hundreds, who fought left-wing activists, liberals and Jews.

Ossendowski had also moved in Russian and French theosophical and occult circles. In 1905, he had been in Manchuria and had then as a Polish patriot been involved in a political exile group that had protested against Russian abuses in Poland, he was arrested and sentenced to death, but was pardoned. His later reappearance in Manchuria was due to the fact that he had held a position in Kolchak's government, but when the latter had his power, he had been forced to flee eastward, as the Bolsheviks dominated the western part of Russia.

Beasts, men and gods, came in several aspects to characterize the Western world's view of Mongolia and Tibet Ossendowski is a good storyteller and the book is filled with tales perilous hardship – he endures the Siberian winter alone in a hut and is forced to fight a huge bear, his life is saved by a benevolent man who turns out to be an axe murderer, with a small group of refugees he crosses ice-covered rivers, fights freezing cold, starved wolves, Bolsheviks and Tibetan bandits, is welcomed in Buddhist monasteries and encounters miraculous mystics. Ossendowski is generally treated with legendary Mongolian hospitality, but also with suspicion, which was quite natural given the lawlessness in border areas between warring groups where it existence was a matter of life or sudden death. More than once Ossendowski was saved by his medical knowledge and medical bag.

More often than not, the story his tale is spiced up with enigmatic events that make the reader doubt the veracity of the entire story. For example, his visit to the mighty Tushegoun Lama:

He stood up, pushed back the sleeves of his yellow garment, seized his knife and strode across to the shepherd.
"Michik, stand up!" he ordered.
When the shepherd had risen, the Lama quickly unbuttoned his coat and bared the man's chest. I could not yet understand what was his intention, when suddenly the Tushegoun with all his force struck his knife into the chest of the shepherd. The Mongol fell all covered with blood, a splash of which I noticed on the yellow silk of the Lama's coat.
"What have you done?" I exclaimed.
"Sh! Be still," he whispered turning to me his now quite blanched face.
With a few strokes of the knife, he opened the chest of the Mongol, and I saw the man's lungs, softly breathing and the distinct palpitations of the heart. The Lama touched these organs with his fingers but no more blood appeared to flow and the face of the shepherd was quite calm. He was lying with his eyes closed and appeared to be in deep and quiet sleep. As the Lama began to open his abdomen, I shut my eyes in fear and horror; and, when I opened them a little while later, I was still more dumbfounded at seeing the shepherd with his coat still open and his breast normal, quietly sleeping on his side and Tushegoun Lama sitting peacefullyly by the brazier, smoking his pipe and looking into the fire in deep thought. […] I realized that I had become the victim of the hypnotic power of Tushegoun Lama; but I preferred this to seeing an innocent Mongolian die, for I had not believed that Tushegoun Lama, after slashing open the bodies of his victims, could repair them again so readily.

When Ossendowski and his motley crew of refugees of various ethnic origin approached Urga they were taken hostage by a detachment of Ungern-Sternberg's Cossacks, who on the journey to their feared leader frightened their captives with accounts of the mad baron's rage and unpredictability.

When Ossendowski stepped through the door of Ungern-Sternberg's ger, a Mongolian felt-covered house/hut, he was forced to pass across a pool of blood left behind by a Russian officer whom the baron had shot for "treason".

Ungern-Sternberg's entire behaviour was characterized by an energetic frenzy. Without preamble he ordered Ossendowski to explain who he was, where he came from, what his mission was, his political position. With his usual calm Ossendowski gave Ungern-Sternberg a detailed account of what he wanted to know. Ungern-Sternberg examined his captive with a long critical gaze and came to the conclusion that the Polish gentleman appeared to be an educated man and apologized for his brusque behaviour by noting that the surroundings were teeming with spies, Bolsheviks and Jews and that he must be extremely cautious about whom he allowed into his domain. However, in Ossendowski he assumed he had found an intelligent interlocutor, somethin he lacked in these barbaric environs.

After that, Ossendowski was forced to listen daily to Ungern-Sternberg's monologues about his origins, his religious theories and far-reaching plans. Ossendowski certainly added his own theosophical/esoteric theories to these harangues. For example, what he had been told about Agharti, the underground kingdom where the Rulers of the World were waiting with their armies for by the end of time conquer the entire world. Beliefs that were easily combined with Ungern-Sternberg's apocalyptic vision of a Great Russian/Mongol Empire, purged of Jewish and Bolshevik scoundrels.

As the well-read dilettante he was, Ungern-Sternberg peppered his discourse with references to philosophers like Bergson and writers such as Dostoevsky. All this while he was driving around Ossendowski in his car, introducing him to Bogd Khan and his entourage, showing what he had achieved in Urga so far, without hiding the cruelly merciless "discipline" with which he ruled his realm. Ossendowski was both fascinated and horrified by the tenacious rogue and the trust he placed in him.

It is known that during his time in Mongolia, Ungern-Sternberg surrounded himself with a variety of Siberian shamans. He often attended their séances and consulted them almost daily about his future and various plans. Ossendowski has given a detailed account of one such séances during which Ungern-Sternberg was told that he only had one hundred and thirty days left to live, which meant that the baron after that, again and again, tried to have this life sentence confirmed by other shamans and fortune tellers.

In any case, Ungern-Sternberg knew that his days were numbered. Simonëv's forces had been defeated and the Cossackataman had fled to Japan. The Bolsheviks rallied effective forces to invade Mongolia and put an end to Ungern-Sternberg's reign of terror. The fighting in the west had subsided, and a large number of troops were being transferred to Mongolia's northern border. They had a huge advantage in terms of equipment – armoured cars, aircraft, railway cars, gunboats, ammunition and large human reserves. Ungern-Sternberg had no chance; he knew it and took refuge in wishful thinking about a divine intervention.

Ungern-Sternberg's increasingly confused brain made him wonder about his last days – would he have time to put his grandiose plans into action? To launch a mighty crusade against the degenerate West that would result in the victory and establishment of a divinely promoted monarchy?

Unlike others who have written about Ungern-Sternberg, Ossendowski firmly maintained that the madman did not consider himself an incarnation of Genghis Khan, but rather saw himself as the Mongol god of war, Jamsaran who, in the service of the monarchs of the world, like the Archangel of the Apocalypse, Michael on his white horse, would lead a celestial-sanctioned campaign.

In one remote corner of the world, surrounded by the corpses of his enemies and the rubble of an army mostly consisting of runaway hooligans, who both feared and admired their mad leader, the bewilderingly speculative Ungern-Sternberg is reminiscent of Colonel Kurtz in Coppola's Apocalypse Now.

During his conversations with Ungern-Sternberg, Ossendowski brought up what he had heard about The Lord of the World, who lived hidden in a highly developed underground kingdom, something that surely stirred up Ungern-Sternberg's already muddled brain.

Ossendowski devoted the last chapters of his book to Agharti and what he told has had a great impact on later New Age believers, most of whom are probably unaware that Sven Hedin, who travelled through the same areas as Ossendowski, in his book Ossendowski und die Wahrheit, Ossendowski and the Truth, from 1925 dismissed some of the Pole's geographical information and what was worse – proved that he had largely lifted his Agarthi stories straight from a French novel by the occultist Saint-Yves d'Alveidre, who depicted an underground kingdom in exactly the same way as Ossendowski.   

But myths have a hard time dying. For example, the story was taken up by author James Hilton in his 1933 novel Lost Horizon, which became a very popular film. Hilton called Agartha Shangri-La, a dream kingdom where people barely age and in which a group of survivors of a plane crash in Tibet end up. The astonishly modernly equipped Shangri-La of this novel has given its name to a number of more or less luxurious hotels all over the world.

A source of Ossendowski's interest in the hidden kingdom, which he called Agarthi, was certainly speculations he had encountered in Theosophical circles, which received its information from its founder, Helena Blavatsky (1831-1891), who shortly before her death at breakneck speed had written a 1,500-page hodgepodge of seemingly more or less detached thoughts, which she called The Secret Doctrine,  which she claimed was a commentary on a work called The Book of Dzyan written by a certain Tibetan monk named Senzar, which she in her youth had read and studied in Tibet. The problem is that it has not been possible to identify any book by Senzar, and even less so its author who is also completely unknown. What Blavatsky included in her “secret teachings” was probably mainly based on what she had heard and found during her years in India, 1879 to 1885. In this encompassing and strange book there are a lot of traces of undigested Hindu, classical literature.

According to Blavatsky, Shamballa was an oasis, a protected kingdom populated by Aryans and surrounded by "the terrible wilderness of the great desert, the Gobi." From there would emerge the Last Saviour, Kalki, who is an incarnation of Vishnu, the Brahmins’ Messiah on a white horse, the Maitreya Buddha of the Buddhists, the Sosisosh of the Parsis and Jesus of the Christians. All these messengers would bring about the destruction of the world. These were thoughts that also could be found in the writings of Saint-Yves d'Alveidre and it is quite possible that Madame Blavatsky took her information from the same source as Ossendowski.

Saint-Yves d'Alveidre may actually have heard about Shamballa from some Buddhist monk. Kālacakra is the name of Buddhist scriptures originating around the first decades of the 12th century AD and contain passages about a kingdom called Shambhala, which came into conflict with invaders known as mleccha, barbarians. Most Orientalists believe that these are Muslims and that the Buddhist texts allude to Muslim invasions of India. The Kālacakra has from Hinduism borrowed the concept of Kalki, which is the last incarnation of the god Vishnu. He will appear at the end of the present age, Kali Yuga, and herald the beginning of the Satya Yuga, the happy epoch before the final dissolution of the Universe. Kālacakra mentions a number of figures who are said to be in the service of demonic serpents and fighting against Kalki, these include Adam, Noah, Abraham, Moses, Jesus, Muhammad and Mathani (actually a Muslim poetic expression meaning something like "repetition, learning"). Evil creatures that slaughter cattle while reciting the name of their god. They veil their women, practice circumcision, and pray five times a day to turn toward their holy land.

According to Kālacakra,  the battle against these barbarians will be both an "illusory battle" taking place within a trues believer and a real battle against the ungodly invaders.

It was from such murky sources that the elusive Ungern-Sternberg created the image of himself as a divinely inspired war hero from the East. He scraped together his forces and divided them into two units, one under the command of himself and the other under the Cossack Rezuhin, who was unfailingly loyal to his master and tried to imitate Ungern-Sternberg in terms of ice-cold callousness. His name meaning "chopper".

Before heading north to encounter his fate, Ungern-Sternberg wrote a series of letters to various potentates, including the Dalai Lama and the Emperor of Japan, in which he with an apocalyptic visionary language declared his intention to exterminate the Bolshevik demons (it is doubtful whether these despatches actually reached their addressees). He sent Ossendowski on a “diplomatic mission” to the Japanese government. Ossendowski managed to get to Japan and then to the USA, where he wrote and published his bestseller about his Siberian adventures and the Mad Baron.

At first, the gods seemed to be on Ungern-Sternberg's side. His troops crossed the border with Russia and attacked the well-fortified monastery of Guzino Ozero. In spite of fierce resistance from "Red" machine-gun-armed forces, the monastery was taken and, in the usual manner, Ungern-Sternberg selected a hundred "Bolshevik commissars and Jews" and had them immediately executed. The rest of the captured garrison was forcibly recruited.

Now, however, Ungern-Sternberg's successes were over. The Red Army employed its military strength with full force. Aircraft poured bombs on them and they were pursued by armoured vehicles and heavy field guns. Demoralized and quite helpless, Ungern-Sternberg's soldiers retreated into Mongolia. Their fighting spirit was broken and it was only mere fear of their merciless leader's reprisals that prevented them from deserting – some did it anyway.

A small group of Ungern-Sternberg's officers decided to take the risk of assassinating him – Ostroviskii, Evaritiskii and Makeev.  His doctor Ribo also joined them. However, someone alerted Ungern-Sternberg that something was in the works. He seized Ostroviskii and forced him during the night to sit climbed up a tree, he fell down in the morning and injured one of his legs, but Ungern-Sternberg spared him. Why he did so would soon become apparent.

The following evening the conspirators concealed themselves around Ungern-Sternberg’s ger. When the door opened, they shot at the person who came out, but it was not Ungern-Sternberg but Ostroviskii who fell to the ground. As the conspirators rushed up to him, one of them caught sight of Ungern-Sternberg, who was rushing out of the ger of one of his shamans. He immediately shot at him. Ungern-Sternberg threw himself into a thicket of bushes, at which the conspirators recklessly began to fire. When they calmed down and examined the thicket, they found that Ungern-Sternberg was not there any longer. They gathered the soldiers around them and declared that they were now were in command and, contrary to expectations, they received their support. They sought out Ungern-Sternberg's executioners and hade them executed.

In the meantime, Ungern-Sternberg had found his mare and galloped away from the camp, but then changed his mind, assuming that the soldiers would not dare to turn against him. Suddenly the conspirators and soldiers found that Ungern-Sternberg had appeared in their midst, sitting on his white mare, illuminated by the moonlight, and apparently quite calm. Everyone around him was petrified with fear, until Makeev pulled out his revolver and fired it at Ungern-Sternberg. He missed. Ungern-Sternberg spurred his horse and galloped away followed by volleys of shots, which all missed their target. Ungern-Sternberg was heard roaring: "Bastards!"

He rode on to the camp of the Mongol prince Sundgui Gun, which was a few kilometres from the main camp. Unmolested, Ungern-Sternberg galloped up to Sundgui Gun's ger, dismounted, stepped in and in his unusually shrill voice he stated: "The army has collapsed". He shook his head and added, "Russians are in general ... they are all bad people."

Ungern-Sternberg proposed to unite Sundgui Gun's forces with Rezuhin's unit as soon as possible. Little did he know that Rezuhin's forces had been dissolved. Rezuhin, who wanted to imitate the brutality of Ungern-Sternberg in everything, but lacked his diabolical charisma, had as soon as his troops had been separated from Ungern-Sternberg's main force, been attacked by his own soldiers and tied behind. As he sat there helpless and surrounded by angry men, no one dared to react. They all seemed to be paralyzed at the thought of what might happen to them if the mad Baron learned that they had killed his faithful Rezuhin. After more than a quarter of an hour, a young Cossack stepped forward, raising his revolver and pressed the barrel to Rezuhin's temple while he said to him: "You wanted to drink our blood? Take this instead" and fired his shot. Rezuhin's force broke up and the soldiers dispersed in different directions.

Sundgui Gun allowed Ungern-Sternberg to spend the night in a ger. The next day he stepped in with a group of his officers. They tied up the Baron and brought him to a wagon. It was unclear what would happen, but a few miles from Sundgui Gun's camp, the wagon trail was surprised by a mounted group of "red" Cossacks. The Mongols fled, leaving their carts behind. The Cossacks found the tied up Ungern-Sternberg. One of them grabbed his hair to lift up his face: "And who are you?" he wondered. Ungern-Sternberg replied: "I am Baron Ungern von Sternberg. Commander of the Asiatic Cavalry Division."

Ungern von Sternberg was taken to Novonikolaevsk, now Novisibirsk, for a several days long show trial to which foreign press was invited to attend. The Baron behaved with dignity and correctness, answering truthfully to all questions, including those concerning his murders and brutalities. When asked if he had killed children, he admitted it with the same motivation he had given his soldiers: "You cannot leave any tails behind." Only on one occasion did he break the "decent tone", wrinkled his nose, sniff, and pointed out: "Here stinks strongly of garlic. Why do you hire so many Jews?" He was sentenced to arquebusiering.

In recent years, the mad baron has been given a heroic halo by some right-wing extremist Russians who consider him as a martyr for the establishment of the Monarchy and the old Russian Empire. A bold fighter against the decadence of the West.

In Estonia, members of the right-wing conservative Blue Awakening  have formed an NGO called Ungern Khaan with the aim of raising funds to erect a statue in Ungern-Sternberg's honour.

My thoughts about Ungern-Steinberg's strange fate began with Donald J. Trump. Why? After all, Trump is not a bloodthirsty madman far from the United States, and Ungern-Steinberg's madness did not have global repercussions. Yet, Trump is nevertheless an example of how narcissistic megalomania can drive an individual to abuse others and entrap himself in strange delusions about his destiny as a Savior of the World, with bloody results. It is up to all of us to curb such folly.

Blavatsky, Helena W. (2009) The SecretDoctrine: The Classic Work, Abridged and Annotated. London: Penguin. Cohen, Paul A.  (1997) History in Three Keys: The Boxers as Event, Experience, and Myth. New York: Columbia University Press. Lee, Bandy X. (2019) The Dangerous Case of Donald Trump: 37 Psychiatrists and Mental Health Experts Assess a President – Updated and Expanded with New Essays. New York: St. Martin's Press. Moliterni, Claude e Dario Campione (1996) Il fumetto, cent'anni di aventura. Milan: Electa/Gallimard. Ossendowski, Ferdinand (2010) Beasts, Men and Gods. Las Vegas, Nevada: Information Age Publishing. Palmer, James (2008) The Bloody White Baron. London: Faber and Faber. Pratt, Hugo (2009) Corte Sconta detta Arcana: I Maestri del fumetto 1. Milan: Mondadori. Pullman, Philip (2012) Grimm Tales for Young and Old. London: Penguin Classics. Webb, James (1976) The Occult Establishment. La Salle, IL: Open Court.

Grönköpings Veckoblad publicerade nyligen en intervju med stadens borgmästare, Mårten Sjökvist, i vilken han bland annat uttryckte sin uppfattning att

det händer ju mycket i världen just nu, och gamla ståndpunkter får omprövas, icke minst när det gäller hur stater och städer skall styras. Frågan är om vi skall ha så mycket politiskt prat, eller om vi inte i st. behöver starka män & kvinnor som kan leda oss i kristider.

Han föreslår att Grönköping härefter bör styras av ett råd, vars sammansättning skall beslutas av honom och som dessutom bör ha honom som ordförande, ”gärna på livstid”. På så vis kan vi ”få saker och ting gjorda och slippa en massa onödigt käbbel och byråkrati”.

Förutom de ”förtjänta medborgare” han tänker utse för att ingå i rådet vill Hr. borgmästare Sjökvist i styrelsen bereda plats för några ”kulturmänniskor”, som hans ”svärson in spe” skalden A. Vesterlund och hans dotter Doris Sjökvist. Hr. Sjökvist avslutade intervjun genom att konkludera att det gäller att hänga med när tiderna förändras, något vi ser ”inte minst på andra sidan Atlanten”. Med detta sagt återgick Hr. borgmästare Sjökvist till att skissa på den triumfbåge han hoppas skall resas på Rådhustorget.

Det är förvisso lätt att inse över vem Grönköpings Veckoblad öste sin sedvanligt formulerade ironi över och jag trodde att det sista påståendet enbart var en påhittad anspelning på Trumps bombastiska omdekorering av Vita huset med guld, marmor och en väldig balsal. Döm då om min förvåning då jag i onsdags (den 14:e april) på TV fick se hur USA:s presidents pressekreterare Karoline Leavitt förevisade ett plakat med den triumfbåge som denne obegripligt narcissistiske tokstolle planerar att uppföra i Washington.

Inte visste jag att Donald J. Trump redan den 15:e oktober 2025 i Ovala rummet visat reportrar en modell som stod på hans skrivbord och då konstaterat att modellen föreställde världens största triumfbåge. Då CBS-reportern Ed O'Keefe frågat honom: "Vem är den för?" svarade Trump: "Mig. Den kommer att bli vacker." O'Keefe frågade då ironiskt om den skulle kallas Arc de Trump, ett namn som omedelbart anammades av media.

Trumps självförhärligande har redan nått höjder som närmar sig den nordkoreanska Kim Jong-regimens, med dess jättelika guldtäckta statyer, som i hans planerade Donald J. Trump Presidential Library i Miami som inte alls tycks röra sig kring bevarandet av böcker och dokument utan bombastiska hyllningar till honom själv, exempelvis i form av en jättelik guldbeklädd skulptur.

Nåväl, den store megalomanen påstår att den jättelika triumfbågen skall uppföras till åminnelse av USA:s 250 år som självständig nation. Den kommer med sina 75 meters höjd att vara större än sina största föregångare – Monumentet över den mexikanska revolutionen i Mexiko City och Triumfbågen i Nordkoreas Pyongyang. Tämligen fula skapelser, båda två.

Den nya jättebågen kommer heller inte att bli något djärvt konstverk i still med Eero Saarinens Portbåge  i St. Louis.

Den blir mer i enlighet med Trumps egen, simplare kombination av guld och marmor och därmed föga originell, bortsett från det överdimensionerade formatet.

Planerna för monumentet, som i vanlig trumpstil kommer att bli kostsamt, godkändes av Kommissionen för de sköna konsterna, en federal myndighet som ansvarar för nationens monument. Det är tveksamt om det hade gått igenom om inte Trump tidigare avskedat kommissionens tidigare medlemmar och sedan ersatt dem med egna val, de flesta av dem helt utan erfarenhet då det gällde konst, arkitektur eller uppförandet/bevarandet av offentlig konst.

Arkitekt är Nicolas Charbonneau, som säger sig eftersträva en klassisk, europeisk stil som tillvaratar och inspirerar andliga värden. Arkitektonisk konst bör enlighet honom kommunicera känslor på samma sätt som Gud gör det genom naturen – ”Gud utformar sin skapelse i enlighet med bilateral symmetri”. Kanske det, men vi är inte gudar, även om Trump tycks röra sig i den riktningen och likt romerska kejsare, som gärna uppförde triumfbågar åt sig själva, tycks även han eftersträva en apoteos – ett förgudande.

I varje fall om man får döma efter utvecklingen av hans AI-genererade självporträtt. Vad blir nästa steg? Gud?

Det råder ingen tvekan om att Trump är psykiskt instabil, något som redan 2019 konstaterades av 37 psykiatriker och andra professionella kännare av såväl Trump som mentalsjukdomar (bland dem Tony Schwartz som spökskrev Trumps Art of the Deal). I den intressanta antologin The Dangerous Case of Donald Trump, Det farliga fallet med Donald Trump, konstaterades, helt i enlighet med min åsikt, den "tydliga och aktuella faran" som Donald Trumps psykiska hälsa utgör för såväl "nationen som individuellt välbefinnande".

Det är som i sagan om Fiskaren och hans Hustru. Den som handlar om hur en fattig fiskare lyckades fånga en väldig flundra. Fisken visade sig vara förtrollad och i besittning av oerhörda krafter. Då flundran talade till fiskaren och bad honom: ”Släpp mig tillbaka i havet så skall du få allt du önskar dig,” så gjorde den skräckslagne fiskaren som flundran sagt, men begärde ingenting för sin goda handling. Då han kommeit tillbaka hem till sitt fallfärdiga ruckel blev hans hustru rasande: ”Idiot! Hur kunde du släppa tillbaka fisken utan att önska något! Till exempel att vi skulle få en anständig bostad istället för det förskräckliga eländet vi bor i!” Modstulen gick fiskaren tillbaka och kallade på flundran:

Flundra, kom till fiskeskär!
Fiskaren väntar på dig där;
ej hans hustru Ilsebill vill,
som hennes gubbe vill.

Mot förmodan kom flundran in till stranden. Besvärad stammade fiskaren:

Åh, där är du! Nå, det här är inte min idé, förstår du, men vad hon säger är att jag borde ha bett dig om att uppfylla en önskan. Hon säger att hon är trött på att bo i ett ruckel som är som en pisspotta och nu vill hon bo i en ordentlig stuga.
”Gå hem”, sa flundran. ”Hon har redan fått sin önskan uppfylld.”

Men, gumman lät sig inte nöjas, snart vill hon ha ett palats, bli drottning, kejsarinna, påve. Sagan underströk att varje palats som följde med de nya önskningarna blev alltmer imponerande, fyllt med marmor, guld och insmickrande tillbedjare. Fiskarhustrun visade dock ingen som helst tacksamhet, ingen uppskattning, enbart ett ohämmat habegär. Om fiskaren inför varje begäran uttryckte tvivel och tvekan, blev hon fullkomligt rasande.

Hon flög upp ur sängen och slog honom, hårtestarna stack vilt ut från huvudet på henne och ögonen himlade. Hon slet av sig nattlinnet, skrek och stampade med fötterna, vrålade:  ”Jag orkar inte vänta längre! Du gör mig galen! Gå och gör som jag befaller, nu!

Flundran uppfyllde alla önskningar, men varje gång blev havet alltmer upprört, stormar rasade och vågorna blev allt högre. Till slut måste fiskaren för att kunna höras över vädrets raseri vråla sina ord:

Flundra, kom till fiskeskär!
Fiskaren väntar på dig där;
ej hans hustru Ilsebill vill,
som hennes gubbe vill.

Förvissad om att hon kunde få allt hon begärde kunde gumman inte låta sig hejdas. Till slut önskade hon sig det oerhörda – att bli Gud! Nu uppreste sig Makterna mot henne. Stormen rasade värre än någonsin och flundran kom inte till stranden. Då lugnet sänkt sig över nejden var allt som förr – den eländiga stugan, fattigdomen och håglösheten.

Låt oss nu säga att Trump är fiskarhustrun och hans lismande lakejer flundran. Hur skall då allt sluta? Förhoppningsvis blåser hans tid vid makten över likt sagans stormar, men dessvärre har han redan nu gjort så mycken skada att det blir svårt att återställa allt elände till det ”normala”.

Trump är långt ifrån den förste i världshistorien som fallit offer för habegär och tillkämpad självöverskattning. Likt sagans fiskarhustru är det tveksamt om han besitter andra talanger än sitt otillfredsställda driftsliv och gränslösa girighet. Egenskaper som, om de inte stävjas av hans omgivning, lätt slår över i människoförakt, megalomani och hänsynslöshet.

Jag tänker på detta då jag läser som ”Den blodige baronen”, Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg, som i början av förra seklet förvandlade Mongoliet till ett otäckt slakthus där människor torterades, lemlästades och dödades som följd av baronens förvridna hybris och sadistiska vansinne.

Första gången Ungern-Sternberg dök upp för mig var i en seriebok av Hugo Pratt med den oöversättliga titel Corte Sconta detta Arcana, kanske något i stil med Arkanas hemliga hov. Arkana anspelar på tarotkortleken, vars tjugotvå trumpkort kallas för Stora arkanan och används för spådom och meditation.

Att boken som handlar om äventyr i 1920-talets Sibirien och Mongoliet gör titeln tämligen obegriplig. Fast Hugo Pratts serieböcker om sin hjälte Corto Maltese har i emellanåt mystiska anspelningar och äventyret tar sin början i Venedig där Corto halvsover hos en exotiskt vacker spådomskvinna vid namn Bocca Dorata, Gyllene munnen. Hon tycks vara hundratals år gammal eftersom hon kom till Venedig i sällskap med kabbalisten Manoello Giudeo och sedermera blev bekant med Dante.  Medan Corte somnar lägger hon La Arcana Maggiore.

Men, som sagt, denna episod har ingenting med den rafflande berättelse som följer och som dessutom, som i samtliga seriealbum av Hugo Pratt, tycks vara väl förankrad i den tid och miljö den beskriver. Hugo Pratt var världsresenär och hade liksom sin hjälte en brokig bakgrund. Han föddes I Rimini och tillbringade sin barndom i Venedig. Farfadern var engelsk katolik och morfadern jude, gift med en turkiska. Då Pratt var tio år flyttade familjen till Etiopen där fadern var officer i den fascistiska milisen. Fem år senare dog fadern i engelsk fångenskap och Pratt återvände med modern till Venedig. Han inledde en karriär som framgångsrik serietecknare och rekryterades 1949 till Argentina, av författaren och serietecknaren Héctor Oesterheld (1977 mördad av den argentinska militärjuntan). Pratt återvände 1962 till Italien och alternerade sin tid mellan Italien som Frankrike. Under hela sin karriär reste Pratt över hela världen, ofta som en del av de efterforskningar han gjorde som förberedelser för sina seriealbum, av vilka speciellt Corto Maltese lyfte fram exotiska platser och tämligen okända aspekter av världshistorien, då inte minst Corte Sconta detta Arcana om striderna i tjugotalets Mongoliet och den groteske Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg.

I Corte Sconta detta Arcana möter vi Corto Maltese, en tystlåten rättskaffens äventyrare, en havets man som rör sig från plats till plats. Född 1887 i Valletta, Malta, med en far som var en engelsk sjöman från Tintagel, Cornwall och en mor som var en romsk kvinna från Sevilla. I början av berättelsen befinner sig Corto i Hong Kong, sökande efter en kinesisk kvinna som övergett honom.

Snart dyker Corto Malteses ”vän” och kompanjon upp. Kapten Rasputin, en desertör från den kejserliga ryska armén med ett utseende och en moral som påminner om sin mer berömde namne. Född i en familj som landsförvisats till östra Sibirien och dött där, ägnar sig Rasputin åt tjuvnad och bedrägeri. Ständigt på flykt världen över är han stolt över att vara tjuv och hävdar att allt han stjäl spenderar han. Trots all sin opålitliga lynnighet är Rasputin sin ”vän” Corto trogen.

I Hong Kong blir Corto Maltese uppsökt av medlemmar i den Röda Lyktans hemliga sällskap. Sammanslutningen betalar Corto för att finna General Kolchaks bepansrade guldtåg, som finns någonstans i östra Sibirien, infiltrera dess manskap och därmed hjälpa Röda lyktan att lägga beslag på dyrbarheterna för att därmed bidra till att Kina kan befria sig från de utländska makter som håller på att kväva nationen. Häri ligger mycket av charmen och intresset i Corto Malteses äventyr. Utan att göra det alltför uppenbart för läsaren är Hugo Pratts berättelser bemängda med verklighetsbaserade, historiska detaljer.

Den röda lyktans hemliga sällskap existerade verkligen och precis som i Corto Maltese hade det enbart unga kvinnliga medlemmar. Boxarupproret, 1898-1901, var en folklig revolt mot det ökande europeiska inflytandet över Kinas ekonomi och politik och riktade sig främst mot såväl utländska som infödda kristna. En mängd utlänningar samt tusentals kineser, som sades ha samröre med fienden, dödades. Upproret kvästes mycket våldsamt med hjälp av utländska soldater och Kina tvingades därefter betala ett stort skadestånd till de berörda länderna.

Under början av 1900-talet agerade en mängd hemliga sällskap i Kina, flera av dem var kriminella organisationer, andra politiska och/eller religiösa sammanslutningar. Bakom ”boxarupproret” fanns en sådan organisation kallad Rättfärdighetens och Harmonins knytnävar. Strikt religiös och misogyn krävde den av sina krigförande medlemmar att de skulle leva i celibat och undvika allt samröre med kvinnor. Dock skapades en parallell organisation – De röda lyktorna, som även den var en krigförande enhet. Deltagare i denna elitstyrka var enbart unga kvinnor som genomgick en fem månaders hård träning. De röda lyktorna blev legendariska och folk förlänade dem med övernaturliga krafter, effektivare och betydligt mer hemlighetsfulla än de manliga ”boxarnas”. Mycket tyder på att organisationen överlevde det våldsamma kväsandet av boxarupproret.  

De religiöst motiverade Röda lyktorna miste dock snart sin attraktion och rörelsen tycks i stort set ha glömts bort tills den 1967 åter dök upp som ett aktuellt ämne i kinesiska nationella medier. Kulturrevolutionen var inne i sin mest radikala fas, och de radikala studentungdomsgrupperna, Det röda gardet, nådde sin glödheta höjdpunkt. Traditionell kultur föraktades, men allt som vittnade om ungdomlig upproriskhet hyllades. Hävdvunnen kinesisk opera ersattes av Maos hustrus åtta “modelloperor”, bland dem Den röda lyktans legend, som koncentrerade sig på kommunistiska bedrifter under den japansk ockupation 1939, även om historien kunde spåras tillbaka till 1920-talet. Berättelsen rörde inte de traditionella Röda lyktorna (de var ju inte kommunistiskt motiverade) utan ett uppror i en järnvägsstad där de unga kvinnorna präglades av ”extrem ilska och hat mot sina fiender och en stark beslutsamhet att ansluta sig till de revolutionära styrkorna”. Tros det starka kommunistiska budskapet ledde operan till ett förnyat intresse för de ursprungliga röda lyktorna.

https://www.youtube.com/watch?v=Cx9FEVTiqN4

Även Kolchacks guldtåg som Corto Malteses Röda lyktor vill lägga beslag på har en verklighetsbakgrund. Under den ryska revolutionen blev Alexander Kolchak 1918 högste ledare för den så kallade provisoriska allryska regeringen, som kontrollerade styrkorna öster om Ural. Hans regering var baserad i Omsk, centrum i det dåtida ryska imperiet. Efter inledande framgångar i början av 1919 förlorade Kolchaks styrkor mark på grund av bristande stöd från lokalbefolkningen och misslyckades med att ena ledarna för den stora mängden av kontrarevolutionära rörelser. I november 1919 föll Omsk för den Röda armén 1919 och Kolchak tvingades flytta sitt högkvarter till Irkutsk, där han sedermera förråddes av de allierade trupperna som överlämnade honom till lokala socialistrevolutionärer, som avrättade honom.

Då Kolchak lämnade Omsk längs den Transsibiriska järnvägen tog han med sig de kejserliga guldförråden. De vägde cirka 1 600 ton och var värda miljarder dollar. Det slutliga ödet för dessa guldreserver har aldrig fastställts och lämnat mycket utrymme för legender och spekulationer.

Kampen om järnvägarna var under det ryska inbördeskriget ovanligt hård, då inte enbart bolsjevistiska och vitryska arméer kämpade om deras kontroll, utan även diverse rövarband, japanska, kinesiska och till och med allierade trupper (amerikaner, fransmän, tjecker). 1920-talets Ostasien, med dess nybyggare, kosackhorder, mosaik av etniska grupperingar, flyktingar, massmord och banditer, kan mycket väl karaktäriseras som The Wild East. Något som Corte Sconta detta Arcana ingående skildrar med verkliga aktörer som den lyxälskande och ytterst depraverade kosackatamanen Grigorij Simonëv och den likaledes lastbare kinesiske krigsherren Zhang Zongchang. Båda med en bakgrund som banditer och officerare inom sina respektive nationer. De hade båda en stor förlitan på tungt beväpnade pansartåg och vilda kosackorder och var såväl giriga som blodtörstiga. Zhang Zongchang var dessutom medlem av det omfattande hemliga sällskapet och kriminella kartellen Den svarta draken.

Striderna mellan de olika grupperingarna var hårda, hänsynslösa och ytterst brutala. Inga fångar togs, människor torterades och lemlästades av ett riffraff av så kallade soldater som förhärdats och hårdnat under oändliga strider, under vilka massakrer på oskyldiga civila och massvåldtäkter betraktades som en naturlig del av krigföringen.

De av Hugo Pratt uppfunna kvinnogestalterna är lockande och hemlighetsfulla varelser, än mer gåtfulla än hans mer ensidigt handfasta män. Som Kolchaks älskarinna, Marina Seminova (som för övrigt har samma namn som Bolshoiteaterns Prima ballerina under Stalin) och den stridbara, ideologiskt övertygade representanten för De röda lyktorna och Kuomintang under sitt nome de guerre Shanghai Lil, som vid flera tillfällen räddar livet på Corto Maltese. Shanghai Lil är faktiskt huvudpersonen i en av mina absoluta filmfavoriter, ett sång- och dansnummer från Busby Berkleys Footlight Parade.

https://www.dailymotion.com/video/xjzpoy

Men, redan då jag för flera år sedan läste Corte Sconta detta Arcana var det den galne baronen Ungern-Sternberg som jag blev mest fascinerad av. Jag har sedan dess läst om serieboken flera gånger och även sett en fransk tecknad film av Pascal Morelli som detaljerat följer berättelsen och gör det på samma dämpat hemlighetsfulla vis som Hugo Pratt skildrar det våldsamma händelseförloppet.

Att jag ytterligare fascinerades av Corto Maltese beror säkert på att en parant dam från Burundi, Claudine, som deltar i samma kurs i italienska som jag, en gång berättade att då hon, liksom jag gjort alldeles nyligen, legat sängbunden på sjukhuset hade hennes make gett henne ett par böcker om Corto Maltese. Hennes man, som är schweizare, hade intresserat sig för Hugo Pratt eftersom denne under ett par år före sin död var bosatt i den schweiziska byn Grandvaux, där det nu finns ett monument med Corto Maltese.

Då min gode vän Dan senare fick ett uppdrag i Mongoliet och under ett par år var bosatt där, var en av mina önskningar att besöka honom och även veta mer om den märklige Ungern-Sternberg. Jag läste en hel del om den galne baronen, men dessvärre var mongolietresan kostsam och jag kom aldrig dit. 

Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg föddes i Österrike 1886, men växte upp på ett gods utanför Tallin i Estland.  Ungern-Sternberg var oerhört stolt över sina adliga anor, från såväl faderns från moderns sida. De sträckte sig långt tillbaka in i Medeltiden och där hade funnits såväl korsriddare som rövarbaroner och pirater.

Fadern hade ungerska rötter, något som fått den unge Ungern-Sternberg att fantisera om vidsträckta stäpper och skoningslösa ryttarfolk. Dessvärre blev fadern anklagad för bedrägeri och spärrades sedermera in på ett mentalsjukhus, medan modern skilde sig och gifte om sig med en annan adelsman, som liksom hon hade tysk-baltiska rötter. 

Som barn och yngling fick Ungern-Sternberg rykte om sig att vara en så våldsam tyrann att till och med andra mobbare fruktade honom. Föräldrar förbjöd sina barn att leka med denne brutale särling, som fann nöje i att hota andra barn och tortera djur. Rektorer kontaktade vid flera tillfällen hans styvfar och bad honom ta pojken från skolan.

Genom sina kontakter fick den adlige styvfadern den oregerlige ynglingen enrollerad i prestigefyllda kadettskolor inom armén och marinen.  Ungern-Sternberg excellerade inom sport, men visade föga intresse för studier. Hans adliga högfärd fick honom att förakta ”primitiva bönder och smutsiga arbetare”. Ungern-Sternberg skolkade, söp och slogs, men var långt ifrån obildad. Hans modersmål var tyska, men han kom att tala flytande franska, ryska, engelska och estniska, senare lärde han sig även att kommunicera på mongoliska och mandarin.

Även om han var totalt ointresserad av skolarbetet slukade Ungern-Sternberg allsköns litteratur och blev tidigt influerad de esoteriska skrifter som var vanligt förkommande bland den tyska och ryska överklassen. Samtidens ryska hov var genomsyrat av luddig mystik och omgivet av en mängd märkliga ockultister, bland dem buriatmongolen Shamzaran Badmaev, från ett område som Ungern-Sternberg skulle komma att bli välbekant med.

Speciellt vissa kretsar bland de förmögna balttyskarna tycks ha odlat ett intensivt esoteriskt intresse. Exempelvis blev Hermann Keyserling under 1920- och 1930 en av Europas mest fashionabla esoteriska profeter då han predikade självtillit baserad på ”andlig upplysning”. Keyserling hade känt Ungern-Sternberg sedan barndomen, hans lekkamrat hade en gång försökt strypa Keyserlings älskade, tama uggla. Ungern-Sternbergs bror gifte sig sedermera med Keyserlings syster. Keyserling berättade för den svenske upptäcktsresande Sven Hedin att Ungern-Sternberg var

en av de mest metafysiskt och ockult begåvade män jag mött. Han uttryckte sig ofta i geometriska termer och hans idéer var närbesläktade med sådana man kan finna i Tibet och Indien. Men, han var fullständigt oberäknelig och vacklade mellan onda och goda ytterligheter.

Inte minst var Ungern-Sternberg en ivrig läsare av Helena Blavatskys omfattande ockulta skrifter, med deras berättelser om påstått omfångsrika resor genom Turkiet, Persien, Afghanistan och Indien på väg till Tibet, där hon sagt sig vara undervisad av lärda lamor med djupa insikter om ”andra dimensioner”. En läsning som Ungern-Sternberg delade med den yngre tysk-balten Alfred Rosenberg, liksom Blavatsky antisemit, om än en värre sådan. Rosenberg blev sedermera Hitlers chefsideolog. Hans pseudovetenskapliga sammelsurium om den ariska rasens ursprung och förträfflighet, Det tjugonde århundradets myt, såldes i mer än en miljon exemplar.

Spekulationer kring den ariska rasen och dess centralasiatiska ursprung (fast Rosenberg förlade det till skillnad från Blavatsky till de arktiska områdena) sporrade den unge Ungern-Sternbergs övertygelse om sin släkts rötter i ett avlägset, mystiskt Orienten. Då han som nyutexaminerad officer blivit fängslad för fylleri och slagsmål och förbigåtts i officerspromoveringsgången anmälde han sig som menig soldat i det rysk-japanska kriget, där Ungern-Sternberg lärde känna det ryska imperiets östliga ytterområden och briljerade som kavallerist och hänsynslös krigare. Fullkomligt orädd och skoningslös fann Ungern-Sternberg att krigföring var hans livsluft och då han senare under Generalmajor Pyotr Wrangel (som han redan lärt känna i Manchuriet) under Första världskriget tjänade vid den ryska västfronten vann han sina överordnades beundran.

Det är svårt att undgå att se likheter mellan denne unge man, som skulle utveckla sig till ett känslokallt, sadistiskt monster, och den unge Hitler. Visserligen var Ungern-Sternberg en priviligierad aristokrat och Hitler son till en tulltjänsteman. De var dock båda två fanatiska antisemiter. Liksom Hitler kunde Ungern-Sternberg ondgöra sig över den ”judiska rasen” som en parasitisk ohyra inom samhällskroppen, som måste förgöras – en vanföreställning som de båda två satte i verket då de nått sina maktpositioner.

De läste mycket och var därigenom självöverskattande dilettanter som i timmar kunde orda om sina insikter i olika ämnen. De slukade esoterisk, ockult litteratur och hyste storhetsvansinniga tankar om att skapa stora imperier och genom sin oemotståndliga intelligens leda människomassor.

De vinnlade sig om att odla en karismatisk aura och kanske även hade det – många har vittnat om Ungern-Sternbergs gråkalla, intensiva blick och hans övertro på att vara utsedd av ödet att leda män och nå sina mål. Intressant att konstatera är också att såväl Hitlers som Ungern-Sternbergs sexuella böjelser framstår som gåtfulla. Det finns inga vittnesbörd om att Ungern-Sternberg, till skillnad från sina brutala kosack- och kalmuckhorder, någonsin hängav sig åt bordellbesök och våldtäkter. Under den senare delen av sitt liv kunde han istället bestraffa sådant mycket hårt. Likaledes var han i mångt och mycket en renlevnadsman, efter sin våldsamma ungdom varken rökte han (bortsett från opium) eller söp, alltmedan han åt och levde ytterst spartanskt. Han tycks ha undvikit kvinnligt sällskap, men det finns heller ingenting som antyder att han hade homosexuella böjelser.

Krig hade för såväl Hitler som Ungern-Sternberg varit en omtumlande och livsförändrande upplevelse och bland sina underordnade uppmuntrade de ett fullkomligt hänsynslöst beteende. Visserligen var Ungern-Sternberg i långt högre grad än Hitler personligen delaktig i de sadistiska övergrepp som skedde på hans inrådan, men Hitler hade heller inte varit ovillig att deltaga i sådant, som när han exempelvis under ”de långa knivarnas natt” personligen ledde likvideringen av Röhm och hans kompanjoner. Under alla förhållanden, med eller utan deras personliga medverkan, så växte likhögarna kring dem, alltmedan de av allt att döma var fullständigt likgiltiga inför allt det lidande de orsakade, instängda som de var av sitt storhetsvansinne.

Efter revolutionen i mars 1917 som avsatte Romanovdynastin överfördes Ungern-Sternberg från den ryska västfronten till Kaukasien där ryska trupper stred mot det Osmanska riket. Romanovs fall blev ett bittert slag för extrem-monarkisten Ungern-Sternberg, som såg det som början på slutet för Ryssland. I Kaukasus hade han träffat kosackkaptenen Simonëv och tillsammans med honom utvecklat en plan om att skapa ett Buriatregemente. Simonëv var född i Buriyatia, fadern var kosack och modern buriat. Buriaterna var buddhistiska mongoler bosatta öster om Baikalsjön och hade mycket gemensamt med sina likar i det söder därom belägna Mongoliet. Simonëv och Ungern-Sternberg fick den provisoriska regeringens välsignelse och anlände till Sibirien med vapen och krigisk erfarenhet.

Då bolsjevikerna genom en kupp avsatt den provisoriska regeringen deklarerade Simonëv och Ungern-Sternberg sitt stöd till den Romanovska dynastin. Något som betydde att de även bröt med de vitryska pro-republikanska styrkorna. Deras självtillförsikt stärktes då de tillsammans med fem kosacker lyckats överrumpla 1 500 bolsjeviktrogna trupper stationerade vid den viktiga järnvägsknuten Chita, där den transsibiriska järnvägen delade sig i riktning mot det ryska Sibirien och Harbin i Kina, för att sedan återförenas i Valdovistok.

Med stöd av mongoler, kosacker, soldater och officerare som flytt från bolsjevikerna och även beskyddad av den japanska regeringen, som ville ta tillfället i akt och utnyttja det försvagade ryska imperiet, byggde Simonëv upp en stark militär bas i sydöstra Sibirien.

1918 deklarerade han grundandet av Den stora mongoliska staten, som han tänkt sig skulle innefatta bland annat Inre- och Yttre Mongoliet, allt land öster om Baikalsjön, samt Tibet. Med finansiellt stöd från Storbritannien, USA och Frankrike och 72 000 japanska trupper ryckte Simonëv fram västerut, medan han i Chita omkring sig hade skapat ett luxuöst hov med älskarinnor och allsköns lyx. Han hade blivit förmögen genom mutor och utpressning av desperata flyktingar från Ryssland och Kina.

Simonëv var dock oförmögen att kontrollera sina vildsinta trupper, som uppförde sig som banditer då de stal från tåg och banker, terroriserade byar och städer, våldtog, brände och mördade. Under ett år av Simonëvs terrorvälde dödades fler än 30 000 människor. Japanerna drog tillbaka sitt stöd och i oktober 1920 återerövrade den Röda armén Chita och drev Simonëv på flykten. 

I Pratts Corte Sconta detta Arcana dödas Simonëv av Corto Maltese, men i verkligheten togs han väl emot i USA, Kina och Japan. Av den japanska regeringen fick han sedermera ett luxuöst residens i deras lydstat Manchuko, men då ryssarna i september 1945 anföll Manchuko tillfångatogs Simonëv, fördes till Moskva och hängdes.

Simonëv hade utnämnt Ungern-Sternberg till generalmajor och gett honom i uppdrag att i Dauria, en järnvägsknut på den kinesiska delen av den Transsibiriska järnvägen, skapa en Asiatisk kavalleridivison (ACD). Under Ungern-Sternbergs stenhårda disciplin och med en tillströmning av mongoler som var uppretade genom det kinesiska vanstyret av deras fosterland, samt konservativa kosacker och kalmucker ivriga att bekämpa bolsjevikerna, växte Ungern-Sternbergs styrka till en omfattande guerillaenhet som effektivt bekämpade bolsjevikerna och de kinesiska trupperna i Mongoliet.

Ungern-Sternberg, vars intresse för buddhistisk esoterisk mystik hade lett honom till en alltmer asketisk livsstil, hade med tiden gjort honom äcklad av Simonëvs korruption och utsvävningar. I synnerhet upprördes den fanatiskt antisemitiske Ungern-Sternberg av Simonëvs offentliga affär med en judisk kabarésångerska. Successivt utvecklade han därför sina styrkor till ett självständigt krigsförband som helt och hållet tjänade hans egna intressen.

Till skillnad från Simonëv, som påstod dig vara demokrat, var Ungern-Sternberg en brinnande monarkist som ansåg att monarker var utsedda av och endast ansvariga inför Gud. Att monarki var det politiska system som Gud avsett för styrelsen av världen och det gällde inte enbart den ryske tsaren utan även andra härskare som de kinesiska och japanska kejsarna, Tibets Dalai Lama och Mongoliets Bogd Khan. Som banér förde Ungern-Sternberg en gul fana, buddhismens färg, med texten ”M II 1921”, som stod för Ärkehertig Mikel Alexandrovich av Ryssland. Denne var Tsar Nikolajs II:s yngre bror, som han vid sin abdikation utsett som sin efterträdare.

Det var Ungern-Sternbergs avsikt att 1921 besegra bolsjevikerna och återinsätta Mikael som tsar över det ryska imperiet. Han var tydligen ovetande om att ärkehertigen redan i juni 1918 hade mördats av bolsjevikerna.  

Som allsmäktig kommendant i Dauria fick Unger-Sternberg fritt utlopp för sina sjukligt sadistiska böjelser. Inte enbart inrättade han ett tortyrcentrum där av honom speciellt utsedda bödlar pressade information ur tillfångatagna bolsjeviker och skräckslagna flyktingar. Hans horder förhärjade även vad han ansåg vara ”bolsjeviknästen”, vilket innebar att alla dess invånare dödades, inte minst barnen – ”vi kan inte lämna svansarna bakom oss” och att husen brändes ner till grunden.

Bland sina trupper upprätthöll Ungern-Sternberg disciplin genom en mängd utstuderade bestraffningar och dödsmetoder. Han brände och begravde “förrädare” levande. Tjuvar hängde han offentligt framför de butiker eller bostäder som de i strid med hans order plundrat och lät sedan liken hänga kvar flera dagar, även om förbrytarnas offer bad honom ta ner dem.

Flera av hans bestraffningar var kopplade till träd. Han lät böja ner böjliga trädstammar och binda fast dem kring halsen på de dödsdömda innan deras huvuden höggs av, så att de sedan slungades lång väg till den galne baronens stora förnöjelse. Hans favoritmetod var att låta de som inte åtlytt hans order att klättra upp i höga träd och tillbringa natten där. Föll de ner och skadade sig, sköt han dem till döds, klarade de natten förlät han dem. Ungern-Sternberg förklarade att han var strakt troende på ödets makt.

Han bar alltid med sig en bambukäpp som han använde för att vid minsta överträdelse piska sina underordnade. Då någon enligt hans mening begått ett allvarligt brott kunde han låta piska dem till döds. Vid ett tillfälle anmärkte han: “Jag kan inte begripa hur någon kan gå då musklerna skiljts från benen”.

Trots allt detta vansinne lyckades Ungern-Sternberg under flera år bevara sina truppers lojalitet, kanske de levde i såväl skräck som vördnad för denne demons hänsynslöshet. Flera av hans krigare var dessutom förhärdade av år av krig som på bägge sidor fördes på samma hänsynslösa sätt. Många hade förlorat hopp och tro, tillhörighet och familjer, de kände ingen annan tillvaro och underkastade de sig den viljestarke Ungern-Sternberg. Kankse de under hans stenhårda ledning kände en viss trygghet och mening i sina liv. En man som i strid befann sig i första ledet och tycktes vara immun mot kulregnet, som levde spartanskt och delade sina truppers ofta svåra förhållanden, inte berikade sig på sina offers bekostnad och visade stor vördnad för religiösa riter.

Ungern-Sternberg avsade sig aldrig sin lutherska tro, men läste buddhistiska skrifter och omgav sig med sibiriska shamaner, vars råd och förutsägelser han följde. Han inbillade sig besitta överjordiska krafter och då bolsjeviker tillfångatagits ställde han upp dem på led och med sin bambukäpp pekade han på var och en av dem och efter att intensivt ha betraktat mannen som stod framför honom befallde han: ”Vänster” eller ”Höger”. De som befallts gå till vänster avrättades, baserat på Ungern-Sternbergs övertygelse om att de var antingen judar eller kommunistiska kommissarier, medan de övriga benådades och tvingades ansluta sig till hans styrkor.

En av Ungern-Sternbergs biografer, James Palmer, har förundrat sig över att en man som sade sig hysa så stor vördnad för buddhismen, som i Väst betraktades som en ytterst human och medlidsam religion, kunde hänge sig år en sådan blodtörst. Palmer antyder att den tibetansk-mongoliska buddhismen även har sina dystrare sidor. Templen är ofta mörka platser med framställningar av otäcka gudomligheter behängda med dödskallar och andra likdelar, medan man ofta möter hemska bilder av tortyr och lidanden i olika helveten. Flera kloster utbildade även sina munkar till krigare och många lamor, som betraktas som inkarnationer av gudomligheter, kunde genom sådan dyrkan tillåta sig att överskrida vad vanliga dödliga ansåg vara moraliska gränser.

Ungern-Sternbergs buddhistiskt monarkistiskt tänkande var en bidragande orsak till att han beslutade sig för att befria Mongoliet och dess religiöse ledare Bogd Khan från den kinesiska överhögheten. Allt tyder även på att han i sina högtflygande planer tänkte sig att om han lyckats bli en religiöst sanktionerad militär ledare skulle han med Mongoliet som bas kring sig samla djupt troende krigare och med deras hjälp befria Ryssland från de judisk-bolsjevistiska, gudlösa förbrytarna och återupprätta den gudagivna monarkin. Hade Djingis Khan lyckats erövra världen, varför skulle inte Ungern-Sternberg kunna göra det? Ödet hade än så länge varit på hans sida.

Vid slutet av oktober 1920 nådde Ungern-Sternbergs trupper fram till Mongoliets huvudstad Urga, säte för Bogd Khan, den intensivt dyrkade levande inkarnationen av Buddha. Visserligen var han svårt överviktig, alkoholiserad och blind. Barnsligt intresserad av alla tekniska nymodigheter, som bilar, grammofoner o.likn. och höll sig med ett stort zoo, med giraffer, elefanter och en mängd andra djur. Samtidigt var Bogd Khan en slug politiker, omgiven av ett hov med skickliga administratörer. Han var också djupt övertygad om sin religiösa utvaldhet, konverserade med olika bodhisattvor och lät skriva ner sina visioner. Hans palats var fyllt med dyrgripar och hyste ett stort bibliotek med unika skrifter. Ungern-Sternberg var fascinerad av denna levande gud, som med sina brister likväl motsvarade hans idéer om en gudavald härskare.

Ett massivt frontalangrepp mot Urga misslyckades totalt då Ungern-Sternbergs trupper mejades ner av de kulsprutebeväpnade väl skyddade kinesiska trupperna. Urga belägrades medan förstärkningar anlände från solidariskt inställda mongoliska furstar och även tibetanska elitstyrkor.  En djärv kavallerichock trängde sig in i Urga och lyckades befria Bogd Khan, som fördes till ett närliggande kloster och Ungern-Sternbergs följande attack på staden blev en stor framgång – de kinesiska trupperna flydde i panik och följdes av de exilryssar och andra som hyste socialistiska åsikter, väl medvetna om att Ungern-Sternberg utan förskoning skulle döda dem.

I februari 1921 gjorde Bogd Khan sitt triumfatoriska intåg i Urga och Mongoliet proklamerades som en självständig monarki. Efter Bogd Khans vagn, som föregåtts av soldater och tusentals lamor, kom Ungern-Sternberg ridande på sin ståtliga vita märr, iförd en röd, mongolisk mantel och krönt med en påfågelsfjädersprydd hatt som visade att han nu var en inkarnation av den Femte Bogd Gegen och ”Enastående-Framgångsrik-Statshjälte”.

Innan triumfen hade Ungern-Sternbergs trupper städat undan mängden med lik som belamrat stadens gator och under den korta tid som Ungern-Sternberg under Bogd Khans egid styrde staden dödades 846 tjuvar, våldtäktsmän, misstänkta bolsjeviker, kineser och andra oskyldiga medborgare, av dem var femtio judar, vars enda brott var deras etnicitet, något som framstod som obegripligt för mongolerna.

Nu anlände Ferdinand Ossendowski, vars bok Beasts, Men and Gods, publicerades i USA redan vid slutet av 1921. Den kom att ha det största inflytandet på Ungern-Steinbergs eftermäle. Boken blev en internationell succé, redan det första året efter sin publicering hade boken i USA sålt 300 000 exemplar. Ossendowski blev i själva verket Polens genom tiderna mest internationellt kände författare, efter Henryk Sienkiewicz som 1905 vunnit Nobelpriset för sin Quo Vadis.

Då han anlände i Urga och mötte Ungern-Sternberg var Ossendowski fyrtiofem år, men med sitt gråa hår och lätt böjda kroppshållning såg han äldre ut. Han hade en behaglig röst och en stillsam, oförvägen framtoning som imponerade på Ungern-Sternberg. Ossendowski var geolog, expert på gruvdrift av kol och guld och även kemist. Han var utbildad i Skt. Petersburg och Sorbonne, där han studerat och fått sin doktorsgrad under ingen mindre än Madame Curie.

Ossendowski hade å sitt yrkes vägnar färdats över stora områden av det ryska imperiet. En praktisk man, men också något av en mystiker. Han hade vi flera tillfällen samtalat med den kontroversielle Fader Johannes av Kronstadt, en helbrägdagörare med en fanatisk anhängarskara, tsaristsans biktfader, antisemit och anhängare av de Svarta hundraden, som bekämpat vänsteraktivister, liberaler och judar.

Ossendowski hade också rört sig inom ryska och franska teosofiska och ockulta kretsar. 1905 hade han befunnit sig i Manchuriet och hade där som polsk patriot engagerat sig i en politisk exilgrupp som protesterat mot ryska övergrepp i Polen, han arresterades och dömdes till döden, men benådades. Att han senare åter dök upp i Manchuriet berodde på att han haft en uppsatt position i Kolchaks regering, men då denne förlorat sin makt hade han varit tvungen att fly österut, eftersom bolsjevikerna dominerade den västra delen av Ryssland.

Odjur, män och gudar, kom i flera aspekter att prägla Västvärldens syn på Mongoliet och Tibet. Ossendowski är en god berättare och boken är fylld med farofyllda strapatser – han lever under den sibiriska vintern ensam i en hydda och tvingas kämpa mot en väldig björn, räddas till livet av en välvillig man som visar sig vara en yxmördare, med en liten grupp flyktingar tar han sig över isbemängda floder, kämpar mot isande köld, uthungrade vargar, bolsjeviker och tibetanska rövarband, gästar buddhistiska kloster och möter mirakelgörande mystiker. Ossendowski möts av den legendariska mongoliska gästfriheten, men också av misstänksamhet, vilket var helt naturligt med tanke på laglösheten i gränstrakterna mellan stridande grupper där det allt som oftast gällde liv eller död. Mer än en gång räddades Ossendowski genom sina medicinska kunskaper och medhavda läkarväska.

Allt som oftast kryddas berättelsen med gåtfulla händelser som får läsaren att tvivla på sanningshalten i hela historien. Exempelvis hans besök hos den mäktige Tushegoun Lama:

Han reste sig upp, drog tillbaka ärmarna på sin gula klädnad, grep sin kniv och gick fram till herden. "Michik, res dig upp!" befallde han. När herden hade rest sig, knäppte laman snabbt upp hans rock och blottade mannens bröstkorg. Jag kunde ännu inte förstå vad hans avsikt var, när Tushegoun plötsligt med all sin kraft stack sin kniv i herdens bröstkorg. Mongolen föll täckt av blod, varav jag lade märke ett stänk på lamans gula sidendräkt. "Vad har ni gjort?" utbrast jag. "Tyst! Var stilla," viskade han och vände sig mot mig med sitt nu ganska bleka ansikte. Med några knivstötar öppnade han mongolens bröstkorg och jag såg mannens lungor andas mjukt och hur hjärtat tydligt klappade. Laman rörde vid dessa organ med fingrarna, men inget mer blod tycktes rinna kring dem och herdens ansikte var alldeles lugnt. Han låg med slutna ögon och verkade vara i djup och tyst sömn. När laman började öppna hans buk slöt jag mina ögon i rädsla och fasa; och när jag öppnade dem en liten stund senare blev jag än mer mållös över att få se herden med sin rock fortfarande öppen och sitt bröst helt normalt, tyst sovande på sidan medan Tushegoun Lama satt fridfullt vid eldstaden, rökande sin pipa och i djupa tankar blickade in i elden. […] Jag insåg att jag hade blivit offer för Tushegoun Lamas hypnotiska kraft; men jag föredrog detta framför att få se en oskyldig mongol dö, för jag hade inte trott att Tushegoun Lama, efter att ha skurit upp sina offers kroppar, kunde reparera dem igen så lätt.

Då Ossendowski och hans lilla grupp flyktingar, med sitt brokiga etniska ursprung. närmade sig Urga tillfångatogs de av en enhet av Ungern-Sternbergs kosacker, som under färden mot deras fruktade ledare skrämde sina följeslagare med skildringar av den galne baronens framfart.

När Ossendowski klev in genom dörren till Ungern-Sternbergs ger, mongoliska filtäckta hus/hydda, tvingades han passera en blodpöl som lämnats kvar efter en rysk officer som baronen kort tidigare skjutit för ”förräderi”.

Hela Ungern-Sternbergs uppenbarelse präglades av energisk frenesi. Utan inledning befallde han Ossendowski att redogöra för vem han var, var han kom ifrån, vad hans ärende var, hans politiska inställning. Med sedvanligt lugn lämnade Ossendowski sin redogörelse. Ungern-Sternberg granskade honom kritiskt och kom sedan till slutsatsen att polacken verkade vara en bildad man och bad om ursäkt för sitt bryska beteende genom att konstatera att omnejden vimlade av spioner, bolsjeviker och judar och att han därför måste vara ytterst försiktig med vem han släppte in inom sina domäner, men i Ossendowski tyckte han sig ha funnit en intelligent samtalspartner, vilket han inom allt detta barbari var i avsaknad av.

Sedan dess blev Ossendowski dagligen tvingad att lyssna till Ungern-Sternbergs monologer om sitt ursprung, sina religiösa teorier och vittgående planer. Säkerligen spädde Ossendowski på med egna teosofisk/esoteriska teorier. Exempelvis med vad han hört berättas om Agharti, det underjordiska rike där Världens Härskare väntade med sina härskaror för att erövra världen. Tankar som med lätthet förenades med Ungern-Sternbergs apokalyptiska visioner om ett storryskt/mongoliskt rike, rensat från judiskt och bolsjevistiskt patrask.

Som den beläste dilettant han var späckade Ungern-Sternberg sitt tal med hänvisningar till filosofer som Bergson och författare som Dostojevskij. Allt detta medan han med sin bil körde runt Ossendowski, presenterade honom för Bogd Khan och hans entourage och förevisade vad han åstadkommit i Urga med omnejd, utan att sticka under stol med den grymt skoningslösa ”disciplin” med vilken han styrde sitt rike. Ossendowski var såväl fascinerad som förskräckt av den ihärdige våldsmannen och de förtroende han gav honom.

Det är omvittnat att Ungern-Sternberg under sin tid i Mongoliet omgav sig med en mängd sibiriska shamaner, att han ofta deltog i deras seanser och rådfrågade dem om sin framtid och olika planer. Ossendowski har i detalj redogjort för en sådan seans då Ungern-Sternberg av en shaman i trancetillstånd fått sig meddelat att han endast hade etthundratrettio dagar kvar att leva, något som gjorde att baronen sedan, gång på gång, försökte få sin livslängd bekräftad av andra medier.

Under alla förhållanden visste Ungern-Sternberg att hans dagar var räknade. Simonëvs styrkor hade besegrats och kosackatamanen hade flytt till Japan. Bolsjevikerna drog samman effektiva stridskrafter för att invadera Mongoliet och göra slut på Ungern-Sternbergs terrorvälde. Striderna i väst hade bedarrat och ett stort antal trupper överfördes nu mot Mongoliets norra gräns. De hade en enorm fördel då det gällde utrustning – pansarbilar, flygplan, järnvägsvagnar, kanonbåtar, ammunition och stora mänskliga reserver. Ungern-Sternberg var chanslös, han visste det och tog sin tillflykt till önsketänkande om en gudomlig intervention.

Ungern-Sternbergs alltmer omtumlade hjärna fick honom att undra över sina yttersta dagar – skulle han hinna sätta sina storstilade planer i verket? Att inleda det väldiga korståg mot Västs degenererade stater som skulle resultera i en gudomligt befrämjad monarkis seger och upprättande?

Till skillnad från andra som skrivit om Ungern-Sternberg hävdade Ossendowski bestämt att han inte betraktade sig som en inkarnation av Djingis Khan, utan snarare såg sig som den mongoliske krigsguden Jamsaran som i tjänst hos väldens monarker likt Apokalypsens Ärkeängel Mikael på sin vita häst skulle leda ett himmelskt sanktionerat fälttåg.

I en av världens avkrokar, omgiven av liken efter sina fiender och spillrorna av en armé bestående av ett gäng huliganer, som både fruktade och beundrade sin galne ledare, påminner den förvirrat spekulerande Ungern-Sternberg om Överste Kurtz i Coppolas Apocalypse Now.

Under sina samtal med Ungern-Sternberg tog Ossendowski upp vad han hört om Världens Herre som levde dold i ett högt utvecklat underjordiskt rike, något som säkert snurrade till det i Ungern-Sternbergs redan förvirrade hjärna.

Ossendowski ägnade de sista kapitlen av sin bok åt Agharti och vad han berättade har haft stor inverkan på senare New Age fantaster, varav de flesta säkert är omedvetna om att Sven Hedin, som färdats genom samma områden som Ossendowski, i sin bok Ossendowski und die Wahrheit, Ossendowski och sanningen, från 1925 avfärdat en del av polackens geografiska uppgifter och vad värre var – bevisat att han i stort sett lyft sina Aghartiberättelser direkt från en fransk roman av ockultisten Saint-Yves d'Alveidre, som skildrade ett underjordiskt rike på exakt samma sätt som Ossendowski.    

Men myter har svårt att dö. Historien togs exempelvis upp av författaren James Hilton i hans roman Lost Horizon från 1933, som blev en mycket populär film. Hilton kallade Agartha för Shangri-La, ett drömrike där folk knappt åldras och i vilket en grupp överlevande från en flygkrasch i Tibet hamnar. Romanens förvånansvärt modernt utrustade Shangri-La har givit namn åt en mängd mer eller mindre lyxiga hotell världen över.

En källa till Ossendowskis intresse för det dolda riket som han kallade för Agarthi var säkerligen även spekulationer i teosofiska kretsar som fått sin information från sin grundare Helena Blavatsky (1831-1891) som strax före sin död i rasande fart skrivit ett 1 500 sidigt sammelsurium av lösryckta tankar som hon kallade för Den hemliga läran och som hon påstod var en kommentar till en skrift kallad Dzyans bok skriven av en tibetansk munk vid namn Senzar, som hon i sin ungdom läst och studerat i Tibet. Problemet är att man inte kunnat identifiera någon bok av Senzar, som även han är fullkomligt okänd och vad som ingår i Blavatskys hemliga lära är antagligen främst baserat på vad hon fick sig till livs under sina år i Indien, 1879 till 1885. Det finns i hennes omfångsrika och underliga bok nämligen en hel del spår av osmält hinduisk, klassisk litteratur.

Enligt Blavatsky var Shamballa en oas, ett skyddat rike befolkat av arier och omgivet av ”de fruktansvärda vildmarkerna i den stora öknen, Gobi”. Härifrån skulle den Siste Frälsaren komma, Kalki som var en inkarnation av Vishnu, braminernas Messias på den vita hästen, buddhisternas Maitreya Buddha, parsernas Sosisosh och de kristnas Jesus. All dessa budbärare skulle föra med sig världens förstörelse. Detta var tankar som även fanns hos Saint-Yves d'Alveidre och det är mycket möjligt att Madame Blavatsky hämtade sin information från samma källa som Ossendowski.

Saint-Yves d'Alveidre kan faktiskt ha hört om Shamballah från någon buddhistisk munk. Kālacakra är namnet på buddhistiska skrifter som finner sitt ursprung kring de första decennierna av 1100-talet e.Kr. och innehåller avsnitt om ett kungarike kallat Shambhala, som hamnat i konflikt med inkräktare som kallas mleccha, barbarer. De flesta orientalister anser att det rör sig om muslimer och att de buddhistiska texterna anspelar på muslimska invasioner av Indien. Kālacakra har från hinduismen lånat konceptet Kalki som är den sista inkarnationen av guden Vishnu. Han kommer att framträda i slutet av den nuvarande tidsåldern Kali Yuga och förebåda början på Satya Yuga, den lyckliga epok som föregår Universums slutgiltiga upplösning. Kālacakra nämner en rad gestalter som sägs vara i demoniska ormars tjänst och kämpa mot Kalki, dessa är bland andra Adam, Noa, Abraham, Moses, Jesus, Muhammed och Mathani (egentligen ett muslimskt poetiskt uttryck som betyder något i stil med ”upprepande, lärdom”). Onda varelser som slaktar boskap medan de reciterar namnet på sin gud. De beslöjar sina kvinnor, ägnar sig åt omskärelse och ber fem gånger dagen vända mot sitt heliga land.

Enligt Kālacakra kommer striden mot dessa barbarer att vara både en ”illusorisk strid” som sker inom den troende och en verklig strid mot de ogudaktiga inkräktarna.

Det var från sådana grumliga källor som den kringrände Ungern-Sternberg skapade bilden av sig själv som en gudomligt inspirerad krigshjälte från Öst. Han skrapade ihop sina styrkor och delade upp dem i två enheter, en under ledning av honom själv och den andra under kosacken Rezuhin, som var osvikligt lojal och försökte efterlikna Ungern-Sternberg då det gällde iskall känslolöshet, hans namn betydde ”huggare”. 

Innan han begav sig norrut för att möta sitt öde skrev Ungern-Sternberg en mängd brev till olika potentater, bland dem Dalai Lama och kejsaren av Japan, i vilka han med ett apokalyptiskt visionärt språk förklarade sin avsikt att i Guds namn utplåna de bolsjevistiska demonerna (det är tveksamt om de nådde sina adressater). Han sände Ossendowski på ett ”diplomatiskt uppdrag” till japanska regeringen, Denne lyckades ta sig till Japan och sedan till USA, där han skrev och publicerade sin bestseller om sina sibiriska äventyr och den galne baronen.

Till en början tycktes gudarna vara på Ungern-Sternbergs sida. Hans trupper passerade gränsen mot Ryssland och anföll det välbefästa klostret Guzino Ozero. Trots ett hårdnackat motstånd från ”röda” kanonbeväpnade styrkor intogs klostret och på sedvanligt manér valde Ungern-Sternberg ut hundra ”bolsjevistiska kommissarier och judar” och lät omgående avrätta dem. Resten av den tillfångatagna garnisonen tvångsrekryterades.

Nu var det dock slut på Ungern-Sternbergs framgångar. Den röda armén ansatte hans styrkor med full kraft. Flygplan öste bomber över dem och de förföljdes av pansarfordon och tunga fältkanoner. Demoraliserade och tämligen hjälplösa retirerade Ungern-Sternbergs soldater in i Mongoliet. Deras stridsvilja var knäckt och enbart skräcken för deras skoningslöse ledares repressalier hindrade dem från att desertera – en del gjorde det ändå.

En liten grupp av Ungern-Sternbergs officerare beslöt att ta risken att mörda honom – Ostroviskii, Evaritiskii och Makeev.  Även hans läkare Ribo anslöt sig till dem. Någon varskodde dock Ungern-Sternberg om att något var i görningen. Han grep Ostroviskii och tvingade honom under natten att sitta uppklättrad i ett träd, han föll ner på morgonen och skadade ena benet, men Ungern-Sternberg skonade honom. Varför han gjorde det skulle snart visa sig.

Följande kväll hade de sammansvurna dolt sig kring Ungern-Sternbergs ger. Då dörren öppnades sköt de mot personen som kom ut, men det var inte Ungern-Sternberg utan Ostroviskii, som föll till marken. Då de sammansvurna rusade fram till honom fick en av dem syn på Ungern-Sternberg, som skyndade ut från en av sina shamaners ger. Han sköt omedelbart efter honom. Ungern-Sternberg kastade sig in i ett busksnår, som de sammansvurna besinningslöst började skjuta mot. Då de lugnat sig och undersökte snåret fann de att Ungern-Sternberg inte var där. De samlade soldaterna kring sig och förklarade att de nu tog befälet och mot förmodan fick de deras stöd. De sökte upp Ungern-Sternbergs bödlar och avrättade dem.

Under tiden hade Ungern-Sternberg funnit sin märr och galopperat bort från lägret, men sedan ångrat sig då han antog att soldaterna inte skulle våga vända sig mot honom. Plötsligt fann de sammansvurna och soldaterna att Ungern-Sternberg dykt upp mitt ibland dem, sittande på sin vita märr, belyst av månskenet och uppenbarligen alldeles lugn. Alla omkring honom var som förstenade av skräck tills Makeev drog fram sin revolver och avfyrade den mot Ungern-Sternberg. Han missade. Ungern-Sternberg sporrade sin häst och galopperade därifrån följd av skottsalvor som alla missade. De hörde Ungern-Sternberg vråla: ”Djävlar!”

Han red i sporrsträck till den mongoliske prinsen Sundgui Guns läger som låg några kilometer från huvudlägret. Oantastad red Ungern-Sternberg fram till Sundgui Guns ger, satt av, stegade in och i sin ovanligt gälla röst konstaterade han: ”Armén har kollapsat”. Han skakade på huvudet och tillade ”Ryssar i allmänhet … de är alla dåliga människor.”

Ungern-Sternberg föreslog att man så fort som möjligt skulle förena sina styrkor med Rezuhins enhet. Föga visste han att den hade upplösts. Rezuhin som i allt ville efterlikna Ungern-Sternbergs brutalitet, men saknade hans diaboliska karisma, hade så fort hans trupper skilt sig från Ungern-Sternberg huvudstyrka blivit anfallen av sina egna soldater och bakbunden. Då han satt där hjälplös omgiven av ilskna män var det dock ingen som vågade reagera. De tycktes alla vara som förlamade vid tanken på vad som kunde hända dem om den galne baronen fått veta att de dödat hans trogne Rezuhin. Efter mer än kvart steg dock en ung kosack fram höjde sig revolver och tryckte pipan mot Rezuhins tinning medan ha sa till honom: ”Du ville dricka vårt blod? Ta det här istället” och avlossade sitt skott. Rezuhins styrka bröt upp och soldaterna skingrades åt olika håll.

Sundgui Gun lät Ungern-Sternberg tillbringa natten i en ger, men följande dag steg han in med en grupp av sina officerare. De bakband baronen och förde honom till en vagn och satte upp honom i den. Det är oklart vad som skulle ske, men någon mil från Sundgui Guns läger överraskades vagnsforan av en beriden grupp ”röda” kosacker. Mongolerna flydde och lämnade vagnarna efter sig. Kosackerna fann den bakbundne Ungern-Sternberg. En av dem grep tag i hans hår och lyfte upp hans ansikte: ”Och vem är du?” undrade han. Ungern-Sternberg svarade: ”Jag är Baron Ungern von Sternberg. Ledare för den Asiatiska kavalleridivisionen.”

Ungern von Sternberg fördes till Novonikolaevsk, det nuvarande Novisibirsk, för en flera dagar lång skådeprocess till vilken även utländsk press bjöds in att närvara. Han uppförde sig värdigt och korrekt och svarade sanningsenligt på alla frågor, även de som gällde hans mord och brutaliteter. Då han tillfrågades om han dödat barn medgav han det med samma motivation som han gett sina soldater: ”Man kan inte lämna svansen kvar”. Enbart vid ett tillfälle bröt han den ”anständiga tonen”, rynkade på näsan, sniffade och påpekade: ”Här stinker starkt av vitlök. Varför anställer ni så många judar?” Han dömdes till arkebusering.

Den galne baronen har på senare år försetts med hjältegloria av högerextrema ryssar som ser honom som en martyr för upprättandet av monarkin och det gamla ryska imperiet. En oförvägen kämpe mot Västs dekadens.

I Estonia har medlemmar av det högerkonservativa Blått uppvaknande bildat en NGO vid namnet Ungern Khaan med syfte att skaffa medel för att resa en staty till Ungern-Sternbergs ära.

Mina funderingar kring Ungern-Steinbergs märkliga öde tog sin början hos Donald J. Trump. Varför? Han är ju trots allt inte en blodtörstig galning fjärran från USA och Ungern-Sternbergs vansinne fick trots allt inte någon global återverkan. Men, likväl är Trump ett exempel på hur narcissistiskt storhetsvansinne kan driva en enskild människa till övergrepp gentemot andra och snärja in henne i underliga vanföreställningar om sin världsomspännade bestämmelse som Världens frälsare, med blodiga offer som följd. Det kommer an på oss alla att stävja sådan dårskap.

Blavatsky, Helena W. (2009) The SecretDoctrine: The Classic Work, Abridged and Annotated. London: Penguin. Cohen, Paul A.  (1997) History in Three Keys: The Boxers as Event, Experience, and Myth. New York: Columbia University Press. Lee, Bandy X. (2019) The Dangerous Case of Donald Trump: 37 Psychiatrists and Mental Health Experts Assess a President – Updated and Expanded with New Essays. New York: St. Martin's Press. Moliterni, Claude e Dario Campione (1996) Il fumetto, cent’anni di aventura. Milano: Electa/Gallimard. Ossendowski, Ferdinand (2010) Beasts, Men and Gods. Las Vegas, Nevada: Information Age Publishing. Palmer, James (2008) The Bloody White Baron. London: Faber and Faber. Pratt, Hugo (2009) Corte Sconta detta Arcana: I Maestri del fumetto 1. Milano: Mondadori. Pullman, Philip (2012) Grimm Tales för Young and Old. London: Penguin Classics. Webb, James (1976) The Occult Establishment. La Salle, IL: Open Court.

Here I lie a prisoner between sheets,
and listen in a darkened pavilion.

I am thinking of a couple of lines from the Swedish poet Hjalmar Gullberg's magnificent poem To a Nightingale in Malmö, which deals with a sleepless night in a hospital bed. My left femoral head had been worn down and so had the ligament where it meets the pelvic bone. One of the doctors told me it was as if I had been driving around with a flat tire for a long time, until it reached the rim. Yes, yes, I can understand that, it's probably an age disorder. Several of my friends have died, but so far, I only have a femur problem, which can actually be fixed, unlike death.

I had surgery and was then apparently provided with a new femoral head. Now, I am lying here motionless and destitute; surrounded by drips, catheters and winding cords. The newly operated leg means that I, like a mummy, am forced to lie in a strictly supine position.

It's two o'clock in the morning, the plug to the device with which I could turn off the lights and also call the night staff has fallen out of the wall, probably due to the tangle of cables and tubes. I can't access the fallen cord and therefore can't do anything but to lie here and write on my laptop, which I thankfully had standing on my bedside table.

I try to fall asleep, but the bright light just above my head makes it impossible, in addition to that there is the insurmountable difficulty of turning over in bed. I look around. Time drags on. Time. This incomprehensible phenomenon that is constantly changing character. Now at night it moves incredibly slow, it has become painfully sluggish. Slowly and relentlessly The Hour of the Wolf approaches. In his film with the same name Ingmar Berfgman described it as:

The Hour of the Wolf is the hour between night and dawn. It's the hour when most people die, when sleep is deepest, when nightmares are most real. It is the hour when the sleepless is haunted by their most severe anxiety, when ghosts and demons are most powerful. The Wolf Hour is also the hour when most babies are born.

I became acquainted with that hour during my time as a conscripted telegraph operator when I often ended up with the night shift and had to suffer through the time between four and five in the morning, when time’s painful inertia sets in at its worst, while the fatigue becomes increasingly difficult to master.

I sigh and close my eyes. Sleep is an impossibility; the morphine drip is finished and the hip pain makes itself felt, the needle sticks I had been perforated with during day (for drip, catheter, blood tests, etc.), are making themselves noticed. I look around dejectedly and realize that my only relief from insomnia is to continue writing, while stoically waiting for dawn to come.

I cannot even get annoyed by the misery, since lie in a private room in a modern hospital, surrounded by knowledgeable and a friendly, accommodating staff. A cord has fallen out of the wall. A cord? So what? Soon morning will come, filled with activities – the changing drips, blood tests, the checking of temperature and blood pressure, physiotherapy, body wash, changing sheets, breakfast, etc. Shutters will be pulled open and the torments of the night will disappear.

I have seen terrible hospitals in poor countries and think of the bombed-out hospitals in the Middle East – dead, or mortally wounded, orphans still alive under the rubble.

Why did I become so privileged? It will be at least four hours until breakfast arrives. My position in bed is difficult to master, it becomes ever more uncomfortable, but I have the computer with me and can now do nothing but think, remember and write.

From time to time, I have read a translation of a Turkish novel, Ruthless by Hasan Ali Topaş and during my insomniac thoughts the reading comes alive.

Half an hour ago I read a part where one of the novel's main characters had become involved in a violent pub fight during which one of his best friends accidentally inflicted a deep knife wound on one of his legs. Agitated villagers carry the profusely bleeding man to his home and gather around his bed.

"May it pass soon," said Ziya, putting a light hand on his friend's shoulder. Where is your wound?"
"In his leg ," said one of the villagers, before Kenan had a chance to reply. "His right leg."
Ziya fell silent. He didn't know what to say.
Turning back to Kenan, he asked, "Where exactly?"
"Above his knee," said another villager, shifting his weight. "Right here, see? Close to his hip."
Ziya felt obliged to turn around, so that the villager could point out the place on his own leg. He traced a line , to show how long the wound was.

There's exactly where I have my surgical wound, the one that now keeps me awake. How many times have I previously read about someone who had such a wound? Never. And now I have read about it during this sleepless night. For sure, we all experience similar coincidences. But, that doesn't stop us from finding them strange. Of course, they are completely meaningless... But, still?

Topaş's novel deals with life’s incomprehensibility. For example, an act committed so long ago that we have forgotten all about it, or maybe we didn't even think about what we did at that specific time in the past. How such an act can might appear much later and change our life.

Topaş describes with great realism a Turkish peasant wedding, or the abominable existence some conscripted young men are forced to endure at border posts along the Syrian border.

Maybe at the same time when I, together with my friends – Mats, Stefan, Hasse and Boris – one night, in a rickety bus were crossing over that same border. It was during Ramadan in 1978 and the tired and hungry Syrian border guards forced us passengers to spend several hours in the cold of the night, so they could get permission from their superiors in Damascus to allow one of us to bring in such an unexpected object as a Bohemian crystal chandelier. That was long before desperate refugees were turned back by that same border crossing.

When I have now read Topaş's description of the criminally brutal treatment Turkish conscripts were forced to endure under ruthless commanders, it seems to be almost incomprehensible. However, it is so carefully portrayed that everything seems to be highly plausible.

Almost everything is told from the viewpoint of the main character, Siya, and at times the boundary between memory and dream becomes blurre. For example, Siya is walking along a forest path, passes a paved road and finds himself in front of the gates of the regiment where he is to reprot as a conscript, despite the fact that there are thirty-seven years between the two events.

In the same manner, after a dramatically depicted episode, both absurd and realistic, during which Siya is to return the apartment cell to his landlady, he steps into an elevator only to end up in the bed of his childhood home. The transitions are subtly undramatic and followed by long realistically told incidents.

Since everything revolves around Siya, the different stories, dreams, and memories are intertwined, while the reader is forced into an uncertainty that makes him/her unsure whether the novel is a reality dreamed, or vice versa. Maybe that's the case with all stories and memories – reality is something other than ach and everfy one of assumes it to be think it is. We all perceive reality in different ways.

As I lie here in my hospital bed, desperately trying to fall asleep, I make conscious attempts to cross the threshold between dream and reality. I search in vain for memories I can step into, or try to take up the thread from the few dreams I can remember. But, when I for a moment have imagined that I had managed to force my minds to leave the hospital room, I am driven back into treality by the bright light and the pain in my leg.

I'm standing on Hässleholm's main square in front of Norra Skåne's impressive building. The image is still blurry. I have not yet properly fallen asleep. I'm trying to move my mind to sometime before 1968, since in those years we were still in school on Saturdays, even though we finished already at noon.

Maybe I'm thirteen years old. After school I used to go up to the newspaper office every Saturday to pick up Father so that we could go down together and have coffee at the nearby Tempo's cafeteria. There I always ordered a Napoleon pastry. I cannot remember what I drank with it, maybe a Zingo, "vanishingly good".

Why did I come here right now? Well, my good friend Örjan and his wife Ida visited us a month ago. Örjan is interested in typography and has recently acquired a used hand-operated printing press, a large set of movable metal types, wooden letter cases, and other printing materials. As I spoke with him, I remembered my visits to Father’s ofrfice. He was an old-school journalist and before he ended up in Hässleholm he had worked had worked at newspapers all over Sweden – in Landskrona, Simrishamn, Östersund, Stockholm, Eksjö, and Luleå. Probably also in several other places and I now regret that I didn't ask him more about his life and background.

Father was happiest at local newspapers and preferred to work as a night editor, along with the typographers being a member of what he called “the brotherhood of the night”. Father was fascinated by the printing craft and always displayed  agreat respect for typesetters and typographers. According to him, the fact that he preferred to work at a rural newspaper and not in a big town was taht he could then get closer to people, get to know them and their everyday lives. Something that was far more exciting and instructive than whirling around in the alienating environment of big cities, where you had to deal with elaborate and incomprehensible chains of events and soon turned into being like all other big sity dwellers – an anonymous cog in the city machinery. Out in the country it was different, there you came to people and they came to you. There you became an integrated part of society and if you did your job properly, not allowing yourself to be corrupted by exploiting your position as a disseminator of information and your task as a social critic, you might become respected and perhaps even liked.

Now, in the painful loneliness of the night, I tried to suggest my way into Father's newspaper world and above all I hoped for a dream that could take me back to the printing presses of my childhood. But the gaps were too big and the pictures I conjured up probably didn't match reality. They were possibly coloured by what I'd seen in the movies.  At first, I didn't get any further than a Saturday visit to Father at the newspaper editorial office.

I entered through a side door of the impressive turn-of-the-century building and went up a spiral staircase, which on the second floor passed a rather inconspicuous door with the text Norra Skåne. On its other side was an oblong waiting room with a low table cluttered with fresh newspapers. At the end of that room a door stood open to Father's office. He was the editorial secretary and in many ways the ourward face of the newspaper. Generally, he sat leaning back with his legs stretched out and his feet placed on the desk. With a pipe in his mouth, always filled with Count Hamilton's Mixture, he read some newspaper article or a text one of his co-workers had submitted for review.

It is possible that Father could have freed himself from his so ingrained habit of smoking Count Hamilton's mixture if he knew (as perhaps he did) that the Count had ended his days as an enthusiastic Nazi friend and personally courted Hitler on his fiftieth birthday with a statuette of Sweden’s “Heroic King” Charles XIII. But Father’s desire to smoke good tobacco had probably overshadowed that knowledge.

Father was conservative in the sense that he liked the way newspapers had been run during his journalistic career. Although he appreciated and favoured younger, more radical journalists who, as I later understood, generally liked him, he did not appreciate at all when they made comments about the paper's archaic editing. He did not think that editors should interfere with the appearance of newspaper pages, he left that to "experienced" typographers and typesetters. When he was approached by young recruits from the Swedish School of Journalism who expressed opinions about the newspaper's archaic appearance, he would answer them: "Why changing something that already works so well? The typographers do their job better than we do. The circulation is constantly on the rise and Norra Skåne is and remains an appreciated and respected newspaper."

He complained about the introduction of the offset technique, which largely shattered the traditional layout that had characterized the appearance of newspapers since the beginning of the century and came to fundamentally change the role and work of typographers, and also make so many of them redundant.

Politically, however, Father was, compared to most people of his age, quite radical. He became irritated when the newspaper’s owners, or other "outsiders", wanted to increase their influence and worst of all change or prevent the publication of material that he had allowed younger and more radical journalists to pass. "If they think they put me on the potty, they are wrong. Here, only truthful and unbiased journalism is the rule of the day!"

Father was always happy when he saw me and immediately got up from his seemingly awkward position. His office was separated from the editorial staff room by a brown wooden wall, which upper part was convered with glass. This allowed him to look into the open-plan office of the other jounalists, which was separated by an elongated teleprinter room where three, constantly chattering teleprinters fed out yellow rolls of news from TT, Reuters, AFP, UPI, TASS, and others. There was also an occasional clattering from the typewriters in the newsroom, but in there the journalists were most of the time sittin on their desks, discussing among themselves. It also happened that Father forced himself up from his half-lying position and wrote on his machine. Like I do now, he wrote quickly with two fingers.

Before we went down to Tempo's cafeteria, Father, with me in tow, made a tour of the editorial office and finished with a check of the teleprinter strips.

It works! Admittedly, I still cannot fall asleep, but my writing replaces sleep and I forget my painful surroundings. Resting my head against the pillow I close eyes and enter the room of the large rotary press that by itself occupied a large space, with a full window facing the street. An old-fashioned machine press, an artefact originating from a time we now call steampunk, with its black, oiled wheels and rods, if started, it brought out a stream of newspaper copies, which were efficiently bundled together to be carried out to breakfast tables in the early hours of the morning.

Before Father became editorial secretary, he had been night editor and he then ruled over the newspaper's nocturnal world. I seem to remember how he stood by the press when the first printed newspapers were appearing, picking up a copy to check if everything was in order. Before that, he had generally sat and drank coffee and played cards with typesetters and typographers, when they had not been engaged by the large typesetting machines. A loud signal warned them all that it now was time to start the press. 

I also have a faint memory of a more manual work where the typesetters stood at worn tables, picking metal types from an equally worn letter cases and arranging them in the matrices of newspaper pages. I also remember how the convex metal discs with newspaper pages were arranged on the huge press’ rollers.
 

If it was spring and summer time, free from wind and rain, it often happened that Father together with the typographer Hugo Bengtsson cycled down to his garden, which was not far from our apartment, to sit among greenery and birdsong  and enjoy how the night turned into early morning. If I ever woke up in the night and tripped into the living room, I usually found that Father had come back home and sitting in his armchair, within the circle light of the reading lamp, being immersed in a newspaper, or book.

As I now try to remember what I think I have seen and experienced, it seems to me that Father has taken me with him to see and experience the work of the night and the daily routines of the editorial office to make me realize the magic of his profession.

For the same reason, he probably took me up to Olle's photography studio at the top of the newspaper house and let me experience the miracle when images emerged in the darkroom's rinsing baths, how a piece of paper was immersed in a chemical mixture and how an image then magically emerged. Pure alchemy.

I have sometimes wondered why Father, who had obviously loved his role as a newspaper editor at a provincial newspaper, after his retirement almost completely withdrew from all company and spent most of his time in front of the TV, or with the closest relatives – me, my sisters and our families – or out in the garden, which was for the most part enthusiastically tended by my mother. He had previously liked to dress up, walk through the city or to sit reading in the public library and in the meantime stop and talk to a lot of people, known or unknown to me.

He was a well-known personality, although on reflection he did not have much company outside of his work and stubbornly refused to participate in any kind of association activities, in that sense he probably reminded a lot of me, who likes to be at the centre and perform, but otherwise is a rather withdrawn person.

As I lie here in the hospital room and think about the mystique of the old newspapers – the typewriters, the teleprinters, the photo department, the printing press, the typesetting machines, the telephones that rang again and again, the number of visitors, the absence of computers – I understand that I had witnessed something that no longer exists. At that time, journalism meant a closer contact with people; a tangible craftsmanship, dependent on a tangible technique. A newspaper was like an anthill, where tasks were both coordinated and efficiently separated, where people worked closely together. By the time of his retirement, Father had found himself at the crossroads of new and old times. Without the clattering machines, without the mystique of hand-on manufacturing, through the introduction of computers, journalism underwent a total sea change. Father didn't keep up and knew it. He didn't like computers, the loss of the camaraderie with the typographers, the tangibility/craftsmanship of newspaper production. Unlike his older colleagues, who constantly showed up at the editorial office after their retirement, Father stayed at home He did not want to experience the major changes his profession was undergoing. I think about this as I lie here typing on my computer – soon something similar will happen to me as I have reached and even passed, the age when Father withdrew.

My painful night was softened by my writing and reading. With AI's entry into everyone's lives, such activities will become increasingly rare. My father was a creative person. Journalism gave him inspiration, to him it was a rewarding, creative activity. Now information is also coming to us in the form of a pre-packaged product.

Father liked a printing press, the mystique of a photo laboratory, just as I am fascinated by books and records and refuse to deal with e-books and Spotify. Shelves with books and DVDs create life and presence around me. Maybe it is the lack of such things around me that has already made me homesick. In this bare hospital room there are no paintings, flowers, carpets, books and DVDs.

However, now the day has finally come. On the other side of the pulled down roller shutter, the birds are sing, the staff is entering, changing the drip and bringing breakfast, The shutter is pulled up and morning light floods the room. Night is gone.

Topaş, Hasan Ali (2015) Reckless. London: Bloomsbury Publishing.

Här ligger jag en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.

Det är inte utan att jag tänker på ett par rader ur Hjalmar Gullbergs magnifika dikt Till en näktergal i Malmö. Vänster lårbenshuvud hade slitits ner och så hade ligamentet där det möter bäckenbenet. En av doktorerna sa att det var som om jag under en längre tid kört omkring med ett punkterat däck, tills dess att det nått fäljen. Ja, ja, det där kan jag begripa, det är väl en åldersåkomma. Flera av mina vänner har dött, men jag har än så länge enbart ett lårbensproblem, som faktiskt till skillnad från döden går att åtgärda.

Jag har under dagen opererats och då uppenbarligen försetts med en ny lårbenskula. Nu ligger jag här orörlig och hjälplös; omgiven av dropp, kateteter och slingrande sladdar. Det nyopererade benet gör att jag likt en mumie är tvingad att ligga i strikt ryggläge.

Klockan är två på natten, kontakten till apparaten med vilken jag skulle kunna släcka ljuset och även kalla på nattpersonalen har genom allt sladdtrassel ramlat ur väggen. Jag kommer inte åt den nerfallna sladden och kan därför inte göra annat än ligga här och skriva på min laptop, som jag tack och lov hade stående på mitt sängbord.

Försöker somna, men det starka ljuset strax ovanför mig gör det omöjligt, därtill kommer den oöverstigliga svårigheten att vända mig i sängen. Ser mig omkring. Tiden släpar sig fram. Tiden. Detta svårbegripliga fenomen som ständigt ändrar karaktär. Nu på natten går den långsamt, blir plågsamt trög. Sakta men obevekligt närmar sig Vargtimmen, som fått sitt namn av Ingmar Bergman:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.

Jag känner den där tiden från min tid som värnpliktig telegrafist då jag allt som oftast hamnat med ett nattskift och tvingats genomlida tiden mellan fyra och fem på morgonen, då tidströgheten sätter in som värst och tröttheten blir alltmer svårbemästrad.

Suckar och blundar. Sömn är en omöjlighet; morfindroppet har upphört och slutat verka, höftsmärtan gör sig påmind, nålsticken jag blivit perforerad med (för dropp, kateteter, blodprov, m.m.), känns åter. Ser mig uppgivet omkring och inser att min enda befrielse från sömnlöshet är att i avvaktan på gryningen fortsätta skriva.

Förmår inte ens bli irriterad på eländet – ligger i enskilt rum på ett modernt sjukhus, omgiven av kunnig och vänligt tillmötesgående personal. En sladd har ramlat ur väggen. En sladd? Än sen då. Snart kommer morgonen med all dess aktivitet – byte av dropp, blodprov, koll av temperatur och blodtryck, sjukgymnastik, kroppstvätt, byte av lakan, frukost, m.m. Jalusierna dras upp och nattens plåga försvinner. Men tills dess – väntan.

Jag har sett förfärliga sjukhus i fattiga länder och tänker på de sönderbombade sjukhusen i Mellersta Östern – de döda, eller dödligt sårade, föräldralösa barn som fortfarande lever under rasmassor.

Varför blev jag så priviligierad? Det kommer att dröja minst fyra timmar tills frukosten dyker upp. Min ställning i sängen är svårbemästrat obekväm, men jag har datorn hos mig och kan nu inte gör annat än tänka, minnas och skriva.

Emellanåt läser jag i en engelsk översättning av en turkisk roman, Hänsynslös av Hasan Ali Toptaş och under min sömnlöshet dyker tankar från läsningen upp.

Alldeles nyss läste jag hur en av romanens huvudpersoner blivit inblandad i ett våldsamt kroggräl under vilket en av hans bästa vänner oavsiktligt i ena benet tillfogat honom ett djupt knivsår. Upprörda bybor bär den ymnigt blödande mannen till hans hem och samlas kring hans säng.

”Må det gå över snart”, sa Ziya och lade försiktigt ena handen på sin väns axel. ”Var är ditt sår?”
”I hans ben”, sa en av byborna innan Kenan hann svara. ”Hans högra ben.”
Ziya tystnade. Han visste inte vad han skulle säga.
Han vände sig tillbaka till Kenan och frågade: ”Var exakt?”
”Ovanför hans knä”, sa en annan bybo medan han flyttade sin kroppsvikt. ”Här, ser du? Nära höften.”
Ziya kände sig tvungen att vända sig om så att bybon kunde peka ut platsen på sitt eget ben. Han drog en linje för att visa hur långt såret var.

Det är där jag har mitt operationssår, det som nu håller mig vaken om natten. Hur många gånger har jag tidigare läst om någon som haft ett sådant sår? Aldrig. Och nu har jag har under denna min plågsamt sömnlösa natt gjort det. Säkert drabbas vi alla av liknande tillfälligheter. Men, det hindrar inte att vi finner dem märkliga. Givetvis är de fullständigt meningslösa … men, likväl?

Toptaş roman handlar om livets obegriplighet. Exempelvis, en handling som begåtts för så länge sedan att vi glömt bort den, eller vi kanske inte ens tänkte på vad vi gjorde den där gången i förgäten tid. Hur en sådan handling sedan kan dyka upp långt senare och förändra vårt liv.

Toptaş beskriver med stor realism ett turkiskt bondbröllop, eller den vedervärdiga tillvaro några värnpliktiga män tvingas genomlida vid gränsposteringar längs den syriska gränsen.

Kanske vid samma tid som jag tillsammans med mina vänner – Mats, Stefan, Hasse och Boris – en natt, i en skranglig buss, passerade samma gräns. Det var under Ramadan 1978 och de trötta och hungriga syriska gränsvakterna tvingade oss passagerare att tillbringa flera timmar i nattkylan, för att de från sina överordnade i Damaskus skulle få tillstånd att låta en av oss föra in ett så oväntat föremål som en böhmisk kristallkrona. Det var långt innan desperata flyktingar avspisades vid den gränsen.

När jag nu läst Toptaş skildring av den kriminellt brutala behandling de turkiska värnpliktiga vid samma tvingades acceptera under sina hänsynslösa kommendanter, framstår det som i det närmaste obegripligt. Men, naturtroheten är så pass noggrant skildrad att allt verkar högst troligt.

Tillvaron betraktas/berättas utifrån huvupersonen Siyas högst personliga perspektiv och gränsen mellan minne och dröm blir emellanåt diffus. Siyas går exempelvis längs en skogsstig, passerar en asfalterad väg och finner sig framför portarna till det regemente där han som värnpliktig skall infinna sig, trots att den händelsen ligger trettiosju år tillbaka i tiden.

På samma sätta kan Siya efter en dramatiskt skildrad episod, såväl absurd som realistisk, under vilken han skall återlämna lägenhetsnyckeln till sin hyresvärdinna, kliva in en hiss enbart för att därefter hamna i sängen i sitt brandomshem. Övergångarna är subtilt odramatiska och följs av realistiskt präglade minnessjok.

Eftersom det hela rör sig kring Siya tvinnas de olika berättelserna, drömmarna och minnena samman, samtidigt som läsaren tvingas in i en ovisshet som gör att hen inte vet om romanen handlar om en verklighet drömd, eller tvärtom. Kanske är det så med alla berättelser och minnen – verkligheten är något annat än vad vi tänker den vara. Var och en av oss betraktar den på olika vis.

Då jag ligger här i min sjukhussäng och förtvivlat försöker somna gör jag medvetna försök att passera tröskeln mellan dröm och verklighet. Jag söker förgäves efter minnen jag kan stiga in i, eller söker ingångar till de få drömmar jag kan komma ihåg. Men, då jag för ett ögonblick inbillat mig att jag i tankarna lyckats lämna sjukshusrummet drivs jag av det starka ljuset och bensmärtan tillbaka in i verkligheten.

Jag står på Hässleholms Stortorg framför Norra Skånes imponerande byggnad. Bilden är fortfarande suddig. Jag har inte somnat ordentligt. Försöker förflytta mig till någon gång före 1968, eftersom det är lördag och vi då ännu gick i skolan, fast vi slutade redan klockan tolv.

Kanske är jag tretton år gammal. Efter skolan brukade jag varje lördag gå upp till tidningsredaktionen för att där hämta Far så att vi tillsammans kunde gå ner och fika på det närbelägna Tempos cafeteria. Jag åt då alltid en Napoleonbakelse. Vad jag drack till den minns jag inte, kanske en Zingo, ”försvinnande god”.

Varför kom jag hit just nu? Jo, min gode vän Örjan och hans hustru Ida hälsade för någon månad på hos oss. Örjan är intresserad av typografi och har under den senste tiden skaffat sig en begagnad handdriven tryckpress, en stor uppsättning metalltyper, kaster och annat tryckmaterial. Då jag talade med honom mindes jag mina besök hos Far. Han var en av den gamla tidens journalister och hade innan han hamnat i Hässleholm arbetat på tidningar i Landskrona, Simrishamn, Östersund, Stockholm, Eksjö och Luleå. Antagligen även på flera andra ställen och nu ångrar jag att jag inte frågat honom mer om hans liv och bakgrund.

Far trivdes bäst på lokaltidningar och ville helst arbeta som nattredaktör, tillsammans med typograferna såg han sig som medlem av vad han kallade ”nattens brödraskap”. Far var fascinerad av tryckerihantverket och visade alltid stor respekt för sättare och typografer. Att han helst ville arbeta på en lanbsbygdstidning och inte i en storstad berodde enligt honom på att han då kom närmre sina läsare och folk i allmämhet, lärde känna dem och deras vardagsliv. Något som var betydligt mer spännande och lärorikt än att virvla runt i de stora städernas främlingsskap, där du tvingades handskas med komplicerade och svårbegripliga orsakskedjor och snart förvandlades till att bli som andra storstadsmänniskor – en anonym kugge i stadsmaskineriet. Ute på landet var det annorlunda, då kom du till folk och de till dig. Du blev till en integrerad del av samhällslivet och om du skötte ditt jobb ordentligt och inte lät dig korrumperas till att utnyttja din ställning som informationsförmedlare och samhällskritiker så blev du repekterad och kanske till och med omtyckt.

Nu i nattens plågsamma ensamhet försökte jag suggerera mig in i Fars tidningvärld och framförallt hoppades jag på en dröm som skulle kunna föra mig tillbaka till min barndoms tryckpressar. Men luckorna var alltför stora och de bilder jag manade fram stämde nog inte överens med verkligheten. De hade säkert färgats av vad jag sett på film. Till en början kom jag inte längre än till ett lördagsbesök hos Far på tidningsredaktionen.

Jag gick in genom en sidodörr av den imponerande sekelskiftsbyggnaden och uppför en vindeltrappa, som på andra våningen passerade en tämligen oansenlig dörr med texten Norra Skåne. På dess andra sida fanns ett avlångt väntrum med ett lågt bord belamrat med färska dagstidningar. Vid rummets ände stod dörren öppen till Fars kontor. Han var redaktionsekreterare och i mångt och mycket tidningens ansikte utåt. I allmänhet satt han bakåtlutad med benen utsträckta och fötterna placerade på skrivbordet. Med pipan i munnen, alltid fylld med Hamiltons blandning, läste han någon tidningartikel eller en text hans medarbetare lämnat in för granskning.

Det är möjligt att Far skulle ha kunnat befria sig från sin så invanda Hamiltons blandning om han visste (vilket han kanske även gjorde) att greven slutat sina dagar som en entusiastisk nazivän och personligen uppvaktat Hitler på dennes femtioårsdag med en statyett av vår hjältekonung Karl XIII. Fast rökbegäret hade nog överskuggat den kunskapen.

Far var konservativ i meningen att han trivdes med hur tidningar drivits under hans journalistkarriär. Även om han uppskattade och gynnade yngre, radikalare journalister som, efter vad jag senare förstod, i allmänhet tyckte om honom, så uppskattade han inte alls när de kom med synpunkter kring tidningens ålderdomliga redigering. Han tyckte inte att redaktörer borde lägga sig i tidningssidornas utseende, sådant lämnade han åt de ”erfarna” typograferna och sättarna. Då han uppsöktes av yngligar som nyutexaminerats från Journalisthögskolan och yppade åsikter om tidningens ålderdomliga utseende, kunde han säga: ”Varför vilja ändra på något som redan fungerar? Typograferna sköter genom sin erferenhet sitt jobb bättre än vi. Upplagan stiger ständigt och Norra Skåne är och förblir en uppskattad och respekterad tidning.”

Han beklagade sig över offsetteknikens införande, som i stort sett slog sönder den traditionella layout som sedan seklets början präglat tidningarnas utseende och i grunden kom att förändra typografernas roll och arbete och dessutom göra så många av dem överflödiga.

Politiskt var Far däremot, jämfört med de flesta i hans ålder,  tämligen radikal. Han blev irriterad då tidningsägarna eller andra ”utomstående” ville öka sitt inflytande och värst av allt ändra på eller hindra publiceringen sådant material som han låtit yngre och radikalare jornalister passera. ”Tror de att de satt mig på pottan, så tror de fel. Här bestämmer enbart sanningsenlig, obunden journalistik!”

Far blev alltid glad då han fick se mig och reste sig genast ur sin till synes obekväma ställning. Hans kontor var skilt från redaktionen genom en brun trävägg som till hälften övergick till glas. Därigenom kunde han se in över ett kontorslandskap som dock skildes från hans avdelning av ett långsträckt teleprinterrum där tre, ständigt smattrande teleprintrar matade ut gula, breda pappersremsor med nyheter från TT, Reuters, AFP, UPI, TASS, m.fl. Det smattrade också emellanåt från redaktionsrummets skrivmaskiner, men därinne satt journalisterna lika ofta på sina skrivbord och diskuterade sinsemellan. Det hände också att Far masat sig upp ur sin halvliggande ställning och skrev på sin maskin. Liksom jag gör nu skrev han fort med två fingrar.

Innan vi tillsammans gick ner till Tempos kafeteria gjorde Far, med mig släptåg, en runda på redaktionen och avslutade med en koll av teleprinterremsorna.

Det fungerar. Visserligen kan jag fortfarande inte somna, men mitt skrivande ersätter sömnen och jag glömmer min plågsamma omgivning. Lägger huvudet mot kudden, sluter ögonen. Kommer till den stora rotationspressen som stod i ett rum för sig, med heltäckande fönster ut mot gatan. En gammaldags maskinpress, en artefakt från den tid som nu kallas steampunk. Med svarta, oljade hjul och stänger förde den, då den slamrande startats, fram en ström av tidningsexemplar, som effektivt buntades ihop för att under de tidiga morgontimmarna forslas ut till bygdens frukostbord.

Innan Far blev redaktionssekreterare hade han varit nattredaktör och då härskat över tidningens nattliga görande och låtanden. Tycker mig minnas hur han stod vid pressen då de första trycksvärtade tidningarna matades fram och lyfte upp ett exemplar för att kolla om allt var i sin ordning. Innan dess hade han i allmänhet suttit och druckit kaffe och spelat kort med sättare och typografer, när de inte varit i full verksamhet vid de stora sättmaskinerna. En ljudlig signal varslade om att pressen skulle sättas igång.  

Jag har också ett svagt minne av ett mer manuellt arbete där sättarna satt eller stod vid slitna bord, plockade metalltyper ur de lika slitna kasternas fack och arrangerade dem i tidningssidornas matriser. Minns också hur de konvexa metallskivorna med tidningssidor arrangerades på pressens valsar.
 

Om det var vår- och sommartid och fritt från blåst och regn, hände det ofta att Far tillsammans med typografen Hugo Bengtsson cyklade ner till hans trädgård, som låg inte långt från vår lägenhet, för att där bland grönska och fågelsång njuta av hur natten förvandlades till tidig morgon. Om jag någon gång vaknade på natten och trippade in i vardagsrummet fann jag allt som oftast att Far hade kommit tillbaka hem och sittande i sin fåtölj, inom läslampans cirkelsken, hade försjunkit i en tidning, eller bok.

Då jag nu försöker minnas vad jag tror mig ha sett och upplevt tycks det mig som att Far tagit med sig mig till tidningen för att se och uppleva dagens och nattens arbete för att därigenom få mig att inse sitt yrkes magi. Av samma orsak tog han mig säkert upp till Olles fotografistudio högst upp i tidningshuset och lät mig där uppleva undret då bilder växte fram i mörkrummets fixerbad, hur en pappersbit sänktes ner i en kemikalieblandning och hur en bild sedan magiskt växte fram. Ren alkemi.

Jag har ibland undrat varför Far, som uppenbarligen älskat sin roll som tidningsredaktör på en landsortstidning, efter pensionen så gott som fullständigt drog sig undan allt umgänge och tillbringade det mesta av sin tid framför TV:n, med den närmsta släkten – jag, mina systrar och våra familjer – och ute i trädgården, som till den största delen entusiastiskt sköttes av min mor. Han hade ju tidigare tyckt om att klä upp sig, promenera genom stan eller sitta på biblioteket och under tiden hälsa på och samtala med en mängd för mig kända eller okända människor.

Han var en välkänd personlighet, fast vid närmare eftertanke hade han inte mycket umgänge utanför sitt arbete och vägrade hårdnackat att delta i någon form av föreningsverksamhet, i så måtto påminde han nog en hel del om mig, som tycker om att vara i centrum och uppträda, men annars är en ganska tillbakadragen person.

Då jag ligger här i sjukhusrummet och funderar över forna tidningars mystik – skrivmaskinerna, teleprintrarna, fotoavdelningen, tryckpressen, sätterimaskinerna, telefonerna som ringde gång på gång, mängden av besökare, frånvaron av datamaskiner - så förstår jag att jag för länge sedan hade bevittnat något som inte längre existerar. På den tiden innebar journalistik mer närkontakt; ett påtagligt hantverk, beroende av en handfast teknik. En tidning framställdes som i en myrstack, där arbetsuppgifterna var såväl samordnade, som effektivt separerade, där människor arbetade nära varandra.

Vid sin pensionering hade Far hamnat i korsningen mellan en ny och gammal tid. Utan de slamrande maskinerna, utan tillverkningens mystik. I och med datamaskinernas abstrakta närvaro genomgick journalistiken en total förändring. Far hängde inte med och visste det. Han gillade inte datamaskinerna, förlusten av trycksvärtan och kamratskapet med typograferna, påtagligheten/hantverket. Till skillnad från sina äldre kollegor som efter pensionen ständigt dök upp på redaktionen, höll Far sig undan. Han ville inte uppleva de stora förändringar hans yrke genomgick. Jag tänker på det medan jag ligger här och knappar på min dator – snart kommer även något liknande att drabba mig då jag kommit upp i, och till och med passerat, den ålder då Far drog sig undan. Min plågsamma natt har mildrats genom mitt skriveri och läsande. Med AI:s entré i allas vår tillvaro kommer sådana verksamheter att bli allt sällsyntare. Far var en kreativ person. Journalistiken gav honom inspiration, den var för honom en skapande verksamhet. Nu kommer även information till oss i form av en färdigpackad produkt.

Far gillade en tryckpress -, ett fotolaboratoriums mystik, liksom jag fascineras av böcker och skivor och vägrar befatta mig med e-böcker och Spotify. Hyllor med böcker och DVD:s skapar liv och närvaro omkring mig. Kanske är det bristen på sådant som redan nu har skapat hemlängtan hos mig. I detta kala sjukhusrum finns inga tavlor, blommor, mattor, böcker och DVDs.

Nu har dagen äntligen kommit. På andra sidan den nerdragna jalusin sjunger fåglarna, personalen kommer in, byter dropp och kommer med frukost. Jalusin dras upp och morgonljuset flödar in, natten är till ända.

Toptaş Hasan Ali (2015) Reckless. London: Bloomsbury Publishing.

The Palazzo Strozzi in Florence presented recently a large exhibition of Fra Angelico’s paintings. For a while, I thought about going there, but changed my mind. I had several times seen Fra Angelico’s frescoes in the monks' cells of the monastery of San Marco, also in Florence. Then I thought I should have taken the opportunity. Fra Angelico is worth a journey.

This discreet monk was not only one of the greatest painters of his time, which is no small thing to state since his times signified one of the highlights of world art – Fra Angelico also appears to us as an immortal master. We see him in the fresco of his colleague Luca Signorelli in Orvieto where the two of them contemplate all the violence unleashed by Antichrist, a world potentate who, under false pretenses, would set the world on fire. We know him as Hitler or Stalin, or why not Putin, Trump and Netanyahu. Long-awaited? See what the US president published on April 13th on his website Truth Social, amid the burning wars he supports or has himself ordered. Is the man completely crazy? Does he share his madness with those who praise and worship him? In short - An Antichrist as good as any.

Here below, the two artists stand within a fresco painted more than half a mllenium ago, next to a man putting one foot on a fellow human being's head, while strangling him to death. The older Signorelli has a tired expression, the gentler and seemingly younger monk (he had actually died forty-five years earlier) watches rather expressionlessly at the terrible massacre raging around him, with a discreet gesture, however, it seems as if he wants to draw our attention to the unbridled massacare in his vicinity.

Giorgio Vasari wrote seventy years later:

It is impossible to heap enough praise on this holy man, who was so humble and modest in all that he did and said, and whose images were created with such ease and so much piety.

Fra Angelico’s sarcophagus is placed in the Basilica of Santa Maria sopra Minerva in Rome. At the feet of the figure adorning it, his students have carved the words:

In this place rests the glory, the mirror and the ornament of all artists, the Florentine Giovanni. A pious and true servant of God. He was a brother of the Order of St. Dominic. His disciples mourn the death of their great Master, for who will now be able to use a brush like his? His homeland and his order mourn the death of a great artist, he had no equivalent in his art.

Fra Angelico was early on called Brother John, but his real name was Guido di Pietro and he was in 1395 born in the small town of Vicchio just north of Florence. In in 1267, the great artist Giotto di Bodone had been born in the same town. Fra Angelico, Brother Angelic, was a nickname Guido di Pietro received several hundred years later.

And of course, Fra Angelico was unique and, in many ways, quiet ahead of his time. I come to think of a small painting I once saw in Berlin, L'Apparizione di san Francesco su un carro di fuoco, The Apparition of Saint Francis on a chariot of fire. The painting is based on one of the many legends that emerged after Francis’ death and collected by his disciples. According to this story, the recently deceased Saint Francis appeared while Anthony of Padua was preaching to a crowd of monks in Arles, France. In the upper church in Assisi, in a fresco painted by Giotto, or his disciples, we see how St. Anthony suddenly falls silent while standing in front of the devoutly listening monks. Only he, and another monk at his side, can see the apparition in the entrance of the hall.   

In the same series of pictures, Giotto described how another group of Franciscans, who exhausted after prayer and meditation had fallen asleep. Suddenly, they are woken up by a group of other brothers who have not been able to sleep and therefore been wandering around in the vicinity of the house. They have seen how Francis travelled towards heaven in a chariot ablaze with fire. The scene is depicted in a strange, undramatic way. We do not discern any flames, but St. Francis is surrounded by a mandorla, a large halo. It seems that Giotto wanted to transmit a feeling that it is not  a “real” event he had depicted, it was a vision. The unnaturally large chariot and its horses seem to stand still in the air, as if the sleeping brothers, a monk is in the process of waking them up, will have enough time to experience the marvellous sight before it disappears.

Now to Fra Angelico’s version of the same event, perhaps painted 140 years later. Its realism is astonishing. In the small painting, we see five monks in a bare room, opening onto a moonlit garden. One of them has fallen asleep while the others seem to be half awake and confused. One of them sits stretched out on his hard stone bench, as if he had sunk down during his sleep. He supports himself with one hand while he with the other in surprise and bewilderment is covering his face. Another of the monks has fallen to his knees and is looking up at a bright vision of St. Francis, who is not traveling in a chariot of fire, but in a diminutive form has appeared while being carried by a cloud on which is written “Peace be upon you.” This is undoubtedly a vision. But look at the astonishing skill with which Fra Angelico has depicted it all! How unexpectedly modern it all seems to be, with what originality the actions on this small stage are depicted.

On the left, a monk has just left the room, unaware of the apparition. It would take hundreds of years before artists dared to crop the people of a picture surface in such a manner. It first became common with the invention of photography and is often encountered in paintings by an impressionist like Degas.

Or take the sophisticated play of light on the worn and bare wall in front of which Franciscus appears. Hundreds of years later, Vermeer van Delft was also able to bring a monochrome wall to life. Like him, Fra Angelgo was well aware of the fact that a wall painted with one colour shows a multitude of shades of light.

Every detail is exquisite. How skilfully foreshortened and perfectly natural is not the position of the sleeping monk?

The colour scheme is superb and made with great care, every detail observed with great expertise, like the entrance to the moonlit garden.

The small size of the picture is due to the fact that it was part of a predella, i.e. the series of smaller pictures that under an altarpiece often depicted the life of a saint or a biblical story. The small scenes painted together with the vision of Franciscus have been broken off from an original altarpiece.

One of these paintings is now in the Lendenau Museum in Altenburg, Germany and depicts Francis’ meeting with the Sultan Malik al-Kamil. In 1219, Francis and a group of other monks had gone to Acre, the capital of the Latin kingdom of Jerusalem. The Fifth Crusade was in full swing, but after the Crusaders had captured the Egyptian port city of Damietta, there was a temporary ceasefire.

Francis did not support the Crusade. His intention was to use the truce to turn it into a pilgrimage. Upon his arrival in Acre, he went to the nearby Muslim camp and met the Muslim leader, Malik al-Kamil. His purpose was to discuss the Christian faith with the Sultan. Contrary to what the Christian war leaders feared, Francis was kindly received by the sultan, who carefully listened to him, but of course declined to be baptized as a Christian. However, he asked Francis to pray for him and they parted as friends.

Fra Angelico's picture depicts a legendary story that tells how Francis offered himself to walk through fire to prove his trust in God, on the condition that the Muslim imams accepted the challenge and did the same. When they hesitated, Francis refrained from his proposed fire walk.

What characterises Fra Angelico's presentation is that it exudes the same undramatic calm as most of the other pictures. He stresses the colourful robes of the Muslims that harmonize with each other in brilliant red, sky blue and saffron yellow. The plants are beautifully stylized and the fire is ridiculously small. All eyes are on St. Francis.

More dramatic is the depiction of how Francis received his stigmata from Jesus, who at dusk reveals himself as an angel with red wings. Rays from the wounds of his crucifixion shoot down in a river of light on the kneeling Francis. The light beams seem to split the landscape into a triangle pointing down towards the monk, who with uplifted hands calmly accepts his stigmata. His accompanying monk brother does not seem to be particularly upset either. The stylized landscape appears to be depicted in a manner that became popular among “realist” painters in the 1920s and 1930s.

Impressive are the pines that surround the abbey church, which in a bold perspective is depicted from below. The painting is now in the Vatican Museum.

St Francis’ sudden apparition to the monk friars in the bare room is, as mentioned above, to be found in Berlin's Gemäldegalerie, which also houses two more small paintings from the same predella. One of them depicts the meeting between St. Dominic and St. Francis, founders of the two Catholic orders of preachers. They meet at a church on a hill outside a fog-shrouded city. This may suggest that, as the Dominicans, but not the Franciscans, claimed that the two saints met during the Fourth Lateran Council, convened 1215 in Rome by Pope Innocent III. As early as 1209, Francis had received the go-ahead from Innocent to form his order of beggars. It was not until 1216 that Pope Honorius III, after Innocentius’ death, recognized Dominic’s monastic order. The Franciscans generally claimed that it was in Assisi and not in Rome that Dominic met with Francis.

In Fra Angelico’s painting it seems as if they meet outside Rome and in Heaven we see how the Virgin Mary kneels before Christ asking him to help the two saints to save the world from its sins and halt the heretic onslaught. The presentation is characterized by the same kind of peace we find in so many other of Fra Angelico’s paintings. Interesting is his depiction of the distant big city, covered by a light fog.

A more elongated depiction of St. Francis’ funeral was placed at the centre of the predella’s six pictures. This picture is also preserved in Berlin's Gemäldegalerie. The action takes place in a monastery yard among sadly restrained, brown-clad Franciscans, some of whom weep openly.

It is noteworthy that Fra Angelico has obviously made an effort to create a kind of group dynamics by making the monks move and look in different directions.

The brown colour of the monks is broken by the priests’ colourful robes and the red robe of a patrician who from the far left is observing the funeral rite. Meanwhile, far away in the background St. Francis is lifted up to Heaven by two white robed angels.

It has long been assumed that the six paintings were placed under a lost triptych called La Madonna di Pontassieve, in the Medici chapel in the church of Santa Croce. It was not uncommon fo small paintings like these, which were lined up under the larger altarpieces, to be sawn off, stolen or sold. Which is why several of them are now scattered among museums and private collectors all over the world.

In recent years, various experts, after carefully examining the style, technique and chemical properties of the colours, have come to the conclusion that the predella paintings originally were attached below the large so-called Franciscan triptych, which is now kept in Florence’s San Marco Museum. After being restored, the altar painting was one of the main attractions of the exhibition at the Strozzi Palace, where the six predella paintings were placed under it.

In his fascinating Voices of Silence from 1953, André Malraux presented, in a personal manner, works of art from all times and different corners of the world. The imaginative book was part of a concept he had launched in 1947 – The Museum without Walls.

Walter Benjamin had previously explained that works of art have an “aura” that could only be perceived while you were directly confronted with the original. This “aura” is lost when an artwork is reproduced, as a photograph or a copy. Malraux, on the other hand, regarded skilfully made art reproductions in the form of photographs as a kind of liberation from the confining, isolating effect of museums. Their spatial boundaries prevented an intellectual flow, while he advocated the opening up to an infinite space where the artworks could cross-pollinate each other and stimulate free associations, a space for new experiences and a source of tolerance that would change people’s common views of other cultures and their exclusive means of expression, a give and take, a democratic utopia.

Of course Malraux is right, I love (admittedly a misused word, but in this case I am amiss of another one) to browse through my art books and I have durimg a long life acquired an impressive collection of art cards. However, to consider a reproduction of a work of art is not the same as to end up in front of the original and observe it in quiet contemplation. To be alone, freed from the crowd of tourists, yes maybe even socializing all together, and to be able sink into close contact with the artwork. Like when I saw Fra Angelico’s vision of Francis in the monks’ bare room and got to enjoy all its exquisite details. When I up close could experience the hard surface that characterizes most of the great masterpieces of early Renaissance, which furthermore have in an amazing manner preserved their clear lustre. This is a truly mystical experience that, like such experiences, defies description. Such a work of art speaks to you, and that is precisely why Malraux’s title of his book is so unusually descriptive – The Voices of Silence.

Palazzo Strozzi i Florens hade nyligen en stor utställning med Fra Angelicos målningar. Under en tid tänkte jag resa dit, men ångrade mig. Fra Angelicos fresker hade jag sett flera gånger i munkcellerna i San Marcos kloster, även det i Florens. Sedan tyckte jag dock att jag borde ha tagit tillfället i akt. Fra Angelico är värd en resa.

Denne diskrete munk var inte enbart varit en av sin tids störste målare, något som inte vill säga lite varit eftersom tiden varit en av världskonstens höjdpunkter – Fra Angelico framstår även för vår tid som en odödlig mästare. Vi ser honom på kollegan Luca Signorellis fresk i Orvieto där de två betraktar allt det våld som utlösts av Antikrist, en världspotentat som under falska förespeglingar skulle sätta världen i brand. Vi känner honom som Hitler eller Stalin, eller varför inte Putin, Trump och Netanyahu. Långsökt? Se vad USA:s president publicerade den trettonde april på sin sajt Truth Social, under brinnande krig han stödjer eller själv har beordrat. Är mannen komplett galen? Delar han sitt vansinne med de som hyllar och dyrkar honom? En Antikrist så god som någon. 

Här nedan står de två konstnärerna på en fesk målad för mer än ett halvsekel sedan, bredvid en man som sätter ena foten på en medmänniskas huvud, medan han stryper honom till döds. Den äldre Signorelli, har en trött min, den mildare och till synes yngre munken (han hade dock dött fyrtiofem är tidigare) blickar tämligen uttryckslöst ut över den fruktansvärda massaker som äger rum runtomkring honom, med en diskret gest tycks det dock som om han vill göra oss uppmärksamma på det otyglade våldet som rasar i hans närhet.

Giorgio Vasari skrev sjuttio år senare:

Det är omöjligt att ösa nog med beröm över denne helige man, som var så ödmjuk och blygsam i allt han gjorde och sade och vars bilder skapades med sådan lätthet och så stor fromhet.

Fra Angelicos sarkofag finns i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom. Vid fötterna av den gestalt som pryder den har hans elever ristat in orden:

På denna plats vilar äran, spegeln och prydnaden för alla konstnärer, den florentinske Giovanni. En from och sann Guds tjänare. Han var broder av den helige Dominikus orden. Hans lärjungar sörjer sin store mästares död, ty vem skall nu finna en pensel som hans? Hans hemland och hans orden sörjer en stor konstnärs död, han hade i sin konst ingen motsvarighet.

Far Angelico kallades tidigt Broder Johannes, men hette i själva verket Guido di Pietro och föddes 1395 i den lilla staden Vicchio strax norr om Florens. Den store konstnären Giotto di Bodone hade 1267 fötts i samma stad. Fra Angelico, Broder Änglalik, var ett smeknamn Guido di Pietro erhöll flera hundra år senare.

Och visst var Fra Angelico unik och på många sätt före sin tid. Jag tänker på en liten tavla jag sett i Berlin, L'Apparizione di san Francesco su un carro di fuoco, Den helige Fransiskus uppenbarelse på en vagn av eld. Målningen grundar sig på en av de många legender som växte fram efter Fransiskus död och som samlades av hans lärjungar. Enligt denna berättelse uppenbarade sig den nyligen avlidne Helige Fransiskus medan hans ordensbroder Antonius av Padua predikade för en samling munkar i det franska Arles. Giotto har i överkyrkan i Assis 1295 skildrat hur Antonius plötsligt tystnar medan han står framför de andäktigt lyssnande munkarna. Endast han, och en annan munk vid hans sida, kan se uppenbarelsen i salens ingång.    

I samma bildsvit skildrar Giotto hur en annan grupp franciskaner långt därifrån utmattade har somnat efter bön och meditation. Plötsligt blir de väckta av en grupp andra bröder som inte kunnat sova och därför vandrat utanför det hus de bor i. Plötsligt får de se hur Fransiskus färdas mot himlen i en vagn som flammar av ed. Scenen är skildrar på ett sällsamt, odramatiskt sätt. Vi ser inga eldsflammor, men den Helige Fransiskus är omgiven av en mandorla, en stor gloria.  Det tycks som om Giotto vill säga att detta inte rör sig om någon verklig händelse, att det är en vision. Den onaturligt stora vagnen och dess hästar tycks stå stilla i luften, som om de sovande bröderna, en munk är i färd med att väcka dem, skall hinna se synen innan den försvinner.

Nu till Fra Angelicos version av samma händelse, kanske målad 140 år senare. Dess realism är förbluffande. På den lilla målningen ser vi fem munkar i ett kalt rum, som öppnar sig mot en månbelyst trädgård. En av dem har somnat medan de andra tycks vara yrvakna. En av dem sitter uträckt på sin hårda stenbänk, som om han under sömnen har sjunkit ned. Han stödjer med ena handen medan han med den andra tar sig förvånat för ansiktet. En av munkarna har fallit ner på knä och blickar upp mot en ljusbemängd vision av den Helige Fransiskus, som inte färdas i någon eldvagn utan i diminutiv gestalt uppenbarat sig buren av ett moln på vilket det står ”Frid vare med eder”. Här rör det sig utan tvekan om en vision. Men se med vilken förbluffande skicklighet Fra Angelico skildrat det hela! Hur oväntat modernt det hela ter sig, hur originell är inte den lilla scenen?

Till vänster har en munk nyss lämnat rummet, ovetande om uppenbarelsen. Det skulle dröja hundratals år innan konstnärerna vågade beskära en bildytans personer på ett sådant sätt. Det blev vanligt först med fotgrafikonstens uppfinnande och vi möter det ofta hos en impressionister som Degas.

Eller ta det sofistikerade ljusspelet på den slitna och kala väggen framför vilken Fransiskus uppenbarar sig. Hundratals år senare kunde även Vermeer van Delft få en enfärgad vägg att leva. Liksom honom var Fra Angelgo väl medveten om att en vägg målad med en färg uppvisar en mängd ljusskiftningar.

Varje detalj är utsökt. Hur skickligt perspektivistiskt förkortad och fullkomligt naturlig är inte ställningen hos den sovande munken.

Färgsättningen är suverän och gjord med stor omsorg, varje detalj skickligt observerad, som gången ut mot den månbelysta trädgården.

Bildens ringa omfång beror på att den varit del av en predella, det vill säga den serie mindre bilder som under en altartavla ofta skildrade ett helgons liv eller en biblisk historia. De tavlor som målats tillsamman med visionen av Fransiskus har brutits loss från en ursprunglig altartavla.

En finns i Lendenaumuséet i Altenburg och föreställer Fransiskus möte med sultanen Malik al-Kamil. År 1219 hade Franciskus med en grupp andra munkar begett till Acre, huvudstaden i det latinska kungadömet Jerusalem. Det femte korståget pågick för fullt, men efter det att korsfarana erövrat den egyptiska hamnstaden Damietta rådde ett tillfälligt eldupphör.

Franciskus stödde inte korståget. Hans avsikt var att utnyttja vapenvilan till att förvandla korståget till en pilgrimsfärd. Vid sin ankomst till Acre begav han sig till det närbelägna muslimska lägret och mötte där muslimernas ledare, Malik al-Kamil. Hans syfte var att diskutera den kristna tron med sultanen. Tvärtemot vad de kristna krigsledarna befarat blev Fransiskus välvilligt bemött av sultanen, som lyssnade till honom, men givetvis avböjde att bli döpt som kristen. Han bad dock att Fransiskus skulle be för honom och de skildes som vänner.

Fra Angelicos bild framställer en legendarisk historia som förtäljer hur Fransiskus erbjöd sig att gå genom eld för att bevisa sin förtröstan på Gud, under förutsättningen att de muslimska imamerna antog utmaningen och gjorde sammaledes. Då de tvekade avstod Fransiskus från eldvandringen.

Vad som kännetecknar Fra Angelicos framställning är att den andas samma odramatiska lugn som de flesta av de övriga bilderna. Han poängterar muslimernas färggranna dräkter som harmonierar med varandra i lysande rött, himmelsblått och saffransgult, växterna är vackert stiliserade och elden löjligt liten. Allas blickar är riktade mot Skt. Franciskus.

Mer dramatisk är framställningen av hur Fransiskus får sina stigmata från Jesus, som i skymningen uppenbarar sig som en ängel försedd med röda vingar. Strålar från hans korsfästelses sår skjuter ner mot den knäböjande Franciskus i en flod av ljus, som tycks klyva landskapet i en triangel med spetsen riktad ner mot munken, som med lyftade händer lugnt tar emot sina stigmata. Hans medföljande munkbroder verkar inte heller vara speciellt upprörd. Det stiliserade landskapet tycks vara ytterst modernt framställt och påminner om liknande framställningar i realistiska målningar från 1920- och 1930-talen.

Imponerande är pinjerna som omger klosterkyrkan, framställd underifrån i ett djärvt perspektiv. Målningen finns nu i Vatikanmuséet.

Skt. Fransiskus plötsliga uppenbarelse för munkbröderna i det kala rummet finns, som nämnts ovan, i Berlins Gemäldegalerie, som även hyser ytterligare två små tavlor från samma predella. En av dem framställer mötet mellan Skt. Dominikus och Skt. Franciskus, instiftare av de två katolska predikarordnarna. De möts vid en kyrka på en kulle utanför en dimhöljd stad. Detta kan antyda att de, som dominikanerna, men inte franciskanerna, hävdat möttes under det Fjärde Laterankonciliet, som 1215 sammankallats i Rom av påven Innocentius III. Redan 1209 hade Fransiskus fått klartecken från Innocentius att bilda sin tiggarorden. Det var inte förrän 1216 som påven Honorius III, efter Innocentius död, erkände Dominikus munkorden. Franciskanerna hävdade i allmänhet att det var i Assisi och inte Rom som Dominikus och Franciskus möttes.

Nåväl, i Fra Angelicos tavla tycks det alltså som om de träffas utanför Rom och i himlen ser vi hur Jungfru Maria knäfaller inför Kristus och ber honom hjälpa de två helgonen att frälsa världen från sina synder och hejda kättarnas anstormning. Framställningen präglas av den frid vi finner i så många andra av Fra Angelicos målningar. Intressant är hans framställning av den avlägsna storstaden, omvälvd av ett grått töcken.

Mitt bland predellans sex bilder har funnits den mer avlånga framställningen av Skt. Fransiskus begravning, som även den bevaras i Berlins Gemäldegalerie. Den sker på en klostergård i kretsen av sorgset behärskade brunklädda franciskaner, av vilka några gråter öppet.

Anmärkningsvärt är att Fra Angelico uppenbart ansträngt sig för att skaffa dynamik i hopen av munkar, de rör sig och blickar år olika håll.

Den bruna färgen hos munkarna bryts av prästernas mässkrudar och en patriciers röda dräkt där han stående längst till vänster betraktar begravningsriten. Längst bort, ovanför klostermuren, lyfter två vitklädda änglar Skt. Fransiskus upp till den himmelska sfären.

Man har länge antagit att de fem tavlorna suttit under en förlorad triptyk kallad La Madonna di Pontassieve, i Medici-kapellet i kyrkan Santa Croce. Det var inte helt ovanligt att de små tavlorna som satt uppradade under de större altartavlorna sågades bort, stals eller såldes. Vilket är orsaken till att flera av dem nu är spridda bland muséer och privatsamlare välden över.

På senare år har olika experter efter att noggrant ha undersökt stil, teknik och färgens kemiska egenskaper kommit fram till att predella tavlorna av allt att döma suttit under den stora så kallade Franciskanska triptyken, som nu förvaras i Florens San Marco-museum. Efter att ha restaurerats var den en av huvudattraktionerna på utställningen i Strozzipalatset, där även de sex predella målningarna hade placerats under den.

I sin fascinerande Tystnadens röster från 1953, presenterade André Malraux på ett personligt och ofta originellt sätt konstverk från alla tider och olika hörn av jorden. Den fantasieggande boken var en del av ett koncept han lanserat 1947 – Muséet utan väggar.

Walter Benjamin hade tidigare förklarat att konstverk har en ”aura” som uppfattas enbart då du direkt konfronteras med det. Denna “aura” går förlorad då konstverket reproduceras, som fotografi eller kopia. Malraux betraktade däremot skickligt gjorda konstreproduktioner i form av just fotografier som en form av befrielse från muséernas inneslutande, isolerande effekt. De rumsliga gränserna hindrade ett intellektuellt flöde, en öppning mot ett oändligt spelrum där konstverken kunde korsbefrukta varandra och öppnas för fria associationer, en rymd av nya upplevelser och en källa till tolerans som skulle förändra människors syn på andra kulturer och deras exklusiva uttrycksmedel, ett givande och tagande, en demokratisk utopi.

Visst har Malraux rätt, jag älskar (visserligen ett missbrukat ord, men i det här fallet saknar jag ett annat) att bläddra i mina konstböcker och har under ett långt liv har jag skaffat en imponerande samling konstkort. Men, att betrakta en reproduktion av ett konstverk är inte samma som att i stilla kontemplation hamna framför originalet. Att ensam, befriad från mängden av turister, ja kanske till och med samvaro över huvud taget, och få sjunka in i närkontakt med konstverket. Som då jag såg Fra Angelicos vision av Franciskus i munkarnas kala rum och fick njuta av dess detaljer. På nära håll uppleva den hårda yta som karaktäriserar de flesta av den tidiga Renässansens stora mästerverk, som på ett förbluffande sätt bevarat sin klara lyster. Det är en i sanning mystisk upplevelse som lik en sådan trotsar beskrivning. Ett sådant konstverk talar till dig och just därför är Malrauxs titel på sin bok så ovanligt lyckad – Tystnadens röster.

On weekdays, the Roman square Campo di Fiori is filled with stalls, several of them selling fruit and vegetables, but most of them have over time been replaced by booths aiming at Rome's increasing tourist hordes and have accordingly been provided with all kinds of knick-knacks, t-shirts and tempting packaging of herbal mixtures, pasta, cheese, wine, grappa and the like.

In the evenings, the remnants of this trade have been effectively cleaned away and now the tourist traps are instead tempting us with overpriced restaurants that line the square. At midnight, however, the calm has descended over the otherwise so tumultuous square.

I came out after the last screening at Cinema Farnese, the cinema at one end of the square. It was drizzling and light from the lanterns were shining on the wet paving. In the middle of the square towers Giordano Bruno’s magnificent figure.

In the centre of Rome we find deserted alleys where no tourist has strayed and where you can feel the presence of the ancient city, how it breathes as if it was a living being. You can also find peace in places that had been buzzing with life a short time before, but where tranquility is then allowed to reign, such as there in front of Giordano Bruno where he mightily rises from his high pedestal looking down at us with inscrutable seriousness.

Could this really be an accurate representation of the real Giordano Bruno, who, according to eyewitnesses, was rather small in stature and whose appearance did not correspond to the intense self-consciousness which actually characterized him?

However, the impressive sculpture corresponds to the impression that the German pilgrim Gaspar Schopp had of him. Schopp was a former Lutheran who had converted to Catholicism and as a kind of penance had come to Rome for the Catholic jubilee of the year 1600. Fascinated by Giordano Bruno, Schopp had followed in his footsteps; from his cell to the final interrogation in the Basilica of Santa Maria Sopra Minerva, until he was later burned alive in Campo di Fiori.

At that time, Santa Maria Sopra Minerva, located in the heart of Rome, was connected to a Dominican monastery and thus also the centre of  the Suprema Congregatio Sanctae Romanae et Universalis Inquisitionis, The Highest Holy Congregation of the Roman and Universal Inquisition. This institution was managed by the Dominican monk order and was considerably milder in its approach than its more famous Spanish branch. The Roman Inquisition based its rulings on rigorously conducted preliminary investigations and careful examination of witnesses.

Since 1542, the Roman Inquisition had mainly acted in support of the Catholic Church’s counter-reformation against the spread of Protestantism. This meant not only that it investigated how teachings based on Lutheranism and Calvinism had infiltrated the Catholic Church, but the Inquisition also sought to curb “heresies” spreading through the increasingly numerous printing presses and reached people through books and pamphlets that were no longer written only in the Latin of Church potentates, but like most of Giordano Bruno’s writings also in vernacular Italian.

Pope Clement VIII (Ippolito Aldobrandini), who ruled from 1592 to 1605, fought relentlessly to unite the Catholics in a common struggle against the increasingly popular Protestantism and the looming Ottoman Empire. Something that meant that within his own Ecclesiastical State he fought fervently against the spread of what he considered to be “harmful” ideas.

Although Clement had ordered the Inquisition to be “frugal” with the death penalty, under his papacy, on the advice of the Inquisition, more than thirty “heretics” were burned alive within the Ecclesiastical State (the pope had to personally ratify all judgments of the Inquisition).

The trial of Giordano Bruno was public and among the spectators who thronged to listen to the final verdict was Gaspar Schopp who described how Bruno defiantly and uprightly, “proud as Satan himself” had proclaimed his anathema against his judges:

I dare say that you are more afraid of passing judgment against me than I am of receiving it!

The sullen Bruno, who was known for his “unbridled eloquence”, burst out in accusations that among other things, quite rightly, established that his judges’ names would soon be forgotten, while his words and efforts would remain. It was probably this that, after the Inquisition handed Bruno over to Rome’s municipal leaders to carry out the death sentence, made them decide that Bruno had to be provided with a mordacchia, a kind of painful metal “mouth-lock” that prevented him from speaking.

Schopp felt no pity whatsoever for Giordano Bruno and concluded his detailed account of the philosopher’s last days on earth with the words:

Thus he perished miserably by being roasted alive, and he can now enter the fantastic worlds he dreamed up and there tell of how in this world wicked blasphemers are treated in Rome.

While I stood and looked up at Giordano Bruno high up on his pedestal, I remembered how I as a youngster had watched Giuliano Montaldo’s film about Giordano Bruno. I think it was excellent, at least in terms of portraying Giordano’s philosophy and the various legal proceedings. However, I had still been somewhat disappointed because a few years earlier I had seen Montaldo’s stronger film about the miscarriage of justice that in the twenties had befallen Sacco and Vanzetti, with its evocative song by Morricone sung by Joan Baez.

https://www.youtube.com/watch?v=R4xWbRBLj2I

At that time, I didn't know who Giordano Bruno was, but was attracted to the film by Sacco and Vanzetti and by the fact that the lead role was played by the excellent Gian Maria Volonté, whom I hd seen in several spaghetti westerns.

It was after being shaken by the final scenes when Giordano was brought to the stake to be burned that I became really interested in this strange man and began reading about him.

The episode below is in Italian and Giordano Bruno’s silent road to death begins after twelve minutes:

https://www.youtube.com/watch?v=VAGOv23SBz4

Montado’s film described in detail what had happened. Clement VIII had decided that the year 1600 would be a “jubilee” and by attracting the attention of the whole of Europe it would reflect the power and strength of the Catholic Church. Representatives of all religious orders were commanded to Rome and pilgrims were promised forgiveness of sins and possibly reduced punishment in Purgatory.

Beds for one and a half million visitors were secured in churches, monasteries and specially established hospices. It has been estimated that more than two million visitors were attracted to Rome while it had been predicted that the year 1600 would be especially fateful, because it consisted of the sacred numbers nine and seven, several hundred times over. Number magic was common at the time and was applied both among ordinary people and by university intellectuals.

Giordano Bruno’s execution, although only one of many events, was thus well attended and he was accompanied on his painful path to death by long processions with representatives of a multitude of Catholic organizations.

With a towering posture the self-conscious Giordano Bruno stepped onto the scaffold, on which bundles of twigs were being stacked. When a priest held out the cross to him, he turned his head away in protest.

Giordano Bruno’s spectacular death at the stake became known throughout Europe and its memory lived on. However, as mentioned above, at the same time a number of other heretics had been burned alive. A man from a much simpler background who was executed for asserting views not entirely different from Giordano Bruno’s was the northern Italian miller Domenico Scandella, called Menocchio, who was burned  alive a year before Giordano Bruno. His life story became public knowledge after the historian Carlo Ginzburg published his book The Cheese and the Worms: A 16th-century Miller's Thoughts on Creation, which was based on the Inquisition’s contemporaneous trial protocols.

It seems that Menocchio’s unconventional education may have originated through the art of printing and that he learned to read within one of the very few public schools that were not connected to any religious order. For example, the humanist Girolamo Amaseo, born in the town of Udine in Fieosle, Menocchio's home district, had  in the early fifteenth century founded a school intended for  

reading and teaching, without exception, of the children of citizens from both craftsmen and the lower classes, old and young, without payment.

Through the books and pamphlets that came his way, Menocchio developed a critical philosophy, influenced by his own thoughts and local traditions. As punishment for spreading his ideas, he spent almost two years in prison, after repenting his sins he was released. However, three years later Menocchio was imprisoned again and after a year of torture and harsh interrogations he was sentenced to “death at the stake”.

Menocchio’s worst crime was that he had been preaching that clerics enriched themselves at the expense of the poor. That the so-called sacraments, controlled by the Church, were nothing more than instruments of exploitation, resting securely in the hands of the corrupt, deceitful clergy.  He explained:

I believe that the laws and commandments of the Church are part of a business endeavour and that priests are making a living from them. […] You priests and monks, want to know more about God and you are like the devil, you want to be gods on earth and know as much as God, you are walking in the footsteps of the Devil. [..] I believe that God’s spirit lives in all of us and I also believe that anyone who has studied can become a priest. […] God has provided the Holy Spirit to everyone, to Christians, to heretics, to Turks, and to the Jews; and he considers them all to be dear to him, and they are all saved in the same manner.

This was unforgivable, it was anarchy – an attack on the entire Catholic power structure, indeed on religious power in general. Other things could be forgiven. That Menocchio had stated that Jesus was a man; that by his death He had not at all “redeemed mankind” from original sin; that his mother Mary was not a virgin; that the power of the Pope did not come from God but was invested in him by those who supporetd him; that Purgatory was invented so the clergy could make a profit from intercessions for the dead. He stated:

I meant that we should be careful to help each other while we are still in this world, because afterward it is God who rules over souls. Not us.

That Menocchio had strange ideas about life arising from decay, hence the parable of the cheese and the worms. Menocchio had studied how rotting cheese gave rise to worms and from these observations he had come to the conclusion that all creation had to have a source and that the world could not have been created from nothing as the Bible said. Even God was not eternal, he had probably once been created out of chaos.

All of this could be attributed to personal confusion and an unlearned craftsman’s devouring of heretical writings. Nevertheless, to doubt the Papacy’s right to power, wealth and knowledge – such heresies could only be punished by a painful death in the sight of others.

Giordano Bruno was in many ways different from Menocchio – multi-skilled and extremely well-read, a widely travelled doctor of theology, with a deep knowledge of magic and the art of memory, both appreciated skills. Nevertheless, he also came from humble circumstances. His father had been a retainer for the Spanish army, but we know nothing about his mother other than her name, Fraulissa Savolina. In any of the thirty-eight writings he published, Giordano barely mentioned his parents.

However, he often mentions his hometown, the small town of Nola of Oskian origin and located between the castle-crowned hill of Cicala and Mount Vesuvius. In one of his poems, Giordano paid tribute to the flower-clad “Brother Cicala” and the bald “Brother Vesuvius”, only to in the next stanza describe how, after climbing the flowering Mount Vesuvius, state that from there Cicala appeared to be bare and barren. An image typical of the great explorer and doubter Giordano Bruno, who constantly changed perspectives, while he wanted to get to know everything and interpret it in his own manner.

At the age of seventeen, Giordano moved to nearby Naples and settled in the monastery of San Domenico Maggiore, where he entered the Dominican order. To most of us, it may seem as if monastic life was confined and restrictive, but for a young man thirsty for knowledge, coming from a small town like Nola, it could very well have been a bewildering and liberating experience. The monastery of San Domenico Maggiore was also a very special place. It housed the University of Naples, founded in 1224 as Europe’s first non-denominational, non-sectarian, and state-funded university.

Its founder was the remarkable Emperor Frederick II, called Stupor Mundo, the Wonder of the World, a polyglot who spoke six languages and at his court gathered poets and philosophers, regardless whether they were Christians, Jews or Muslims, a fact that also characterized the University’s teaching staff. Its extensive library must have been like heaven for a bookworm like Giordano. His fascination with this magnificence, this universe of human knowledge, perhaps influenced Giordano's  later conception of the infinity of the Universe and the wide range of the individual man’s ability to think and fantasize.

Giordano was not a democrat. He despised the ignorant mob, but at the same time he believed that knowledge might ennoble and change anyone.  “We are already old,” he declared, “through books we have assimilated centuries of knowledge.” At the age of twenty-four he was ordained a priest and at the age of thirty-two he received a doctorate in theology at the University of Toulouse.

In the University Library of Naples there were translations of the writings of Muslim and Jewish philosophers, several of them ordered by Frederick II – most significant among these were The Book of Penance of the Soul, written by Ibn Sima, called Avicenna (980-1037), Ibn Rushds, called Averroës (1126-1198), numerous commentaries on the philosophy of Aristotle, and Guide for the Perplexed by the Jewish philosopher and multitasker Moses ben Maimon, called Maimonides (1135-1204). There were also a number of other philosophical and scientific writings by Muslims and Jews, in both original languages and in Latin translations.

Throughout his life, Giordano Bruno remained deeply influenced by the Neapolitan studies of his youth and not least the Dominican tradition in which he had been inculcated. The Dominican Order had been established by the Catalan Domenic de Guzmán (1170-1221). Although his order came to be known for its devotion to studies, Domenic himself believed that it was more important to spend a life in poverty, devoting himself primarily to the advancement of those who were ignorant of God’s greatness. Even if he was studying diligently for his ordination, Domenic admonished his superiors by stating “Would you like me to study these dead skins [parchments] when people around me are dying of hunger?”

Domenic made himself known for “converting” the Cathars who had survived the Albignesian Crusade (1209-1229) which had killed 200,000 of their co-religionists. Domenic saw it as his order’s primary task to fight the heresy that threatened the unity of the Catholic Church, and his order brothers thus came to be known as Domini canes, God’s dogs.

Although Dominic did not establish the Inquisition, his order became the leading force in this organization. As a preaching order, the Dominicans emphasized the importance of education in order to effectively proclaim God’s word and respond to those who they felt were distorting it. This led them to in-depth studes not only the Church Fathers and ancient philosophers, primarily Aristotle, but also their Muslim and Jewish interpreters.

But, why Aristotle? Why Jewish and Muslim scriptures? In 630, Muhammad had triumphantly returned from exile to his native Mecca and after his death two years later the Muslims began their miraculously rapid conquest of neighbouring countries. In 636 Syria had been conquered, fourteen years later the mighty Persian Empire fell into their hands, Egypt was conquered in 642, Carthage in 697, most of Spain in 712, the conquest of Sicily and Calabria ended in 732.

The Muslims had created their empire with relatively little bloodshed. The victorious Arabs came from a mostly nomadic existence in a barren desert area and thus had limited experience of bureaucracy and the administration of the large tracts of land they had conquered. They initially had to rely on their subjects, most of whom did not mind serving their new masters. In Syria, for example, which population was mostly Nestorian Christians (considering God and Christ to be completely separate entities) had been discriminated against by their Byzantine masters, while people in most of the conquered territories appreciated the large tax breaks under the Muslims and their proclamation of the equality of all before Allah. Islam's teaching about the People of the Book (i.e. Jews, Christians, and Zoroastrians) that exempted them from the requirement of conversion if they paid a certain tax, was also considered an advantage and under the Muslim empire a symbiosis developed between people of different faiths and their various scientific traditions.

It was in such an environment that much ancient philosophy came to be preserved and continued to be debated, while even influences from India and China enriched the thinking. Both Plato’s and Aristotle’s writings were available, but Aristotle’s more down-to-earth philosophy, which at the same time accepted the belief in an omnipotent deity, appealed more to the majority of Islam’s scholars than the teachings of the more esoteric Plato.

However, this did not mean that all was peace and quiet within the Muslim empire that soon split into different kingdoms and internal conflicts, but Islam did not, generally speaking, become the oppressive religion that Christianity developed into in many parts of Europe and the areas that their armies came to conquer. In some places, such as Al-Andalus, Muslim Spain, and southern Italy, intellectual exchanges between Muslims, Jews and Christians became great.  

Avicenna wrote an extensive encyclopaedia describing and commenting Aristotelian and Neoplatonic philosophy, which came to gain a huge importance in Christiaan theology. His discussions on the relationship between universalities, i.e., thoughts and interpretations, and particularities, i.e., things and their properties, were of great importance to Medieval scholastics.

Avicenna’s life was similar to Giordano’s in the sense that his knowledge was extremely extensive, but was largely based on his predecessors in a variety of fields. Like Giordano, he came to spend his life as an appreciated teacher, as a refugee and as a prisoner, misgivings often caused by his attacks on those who initially had favoured him. Avicenna was born in Bokhara, moved to Khorasan and ended up in Tehran. Sometimes he taught medicine, sometimes astrology, sometimes philosophy.

Avicenna’s medical writings were to be of great importance for Europe’s first medical school, founded in Salerno and in which several Muslim and Jewish physicians were active, while the writings of Hippocrates, Galen, Alī ibn 'Abbās, al-Jazzar, al-Malek, al-Haw, Rhazes, Isaac Israel, Abu-Bakr, Theodore of Antioch and Dioscorides Padanio, were translated and applied.

Averroës was born in Cordoba, but was later expelled to Marrakech. He became the foremost introducer of Aristotle in Europe. His opinion that bodies cannot arise after death was hotly debated. According to Averroës, the “personal” soul does not survive but merges into a larger unity, which also includes God, who does not have a bodily form. He believed that the existence of God can be proved by logic and science and that no “revelation” is required to realize His presence in the creation. Knowledge and truth are immortal and identical with the Godhead. Averroë’s teachings were condemned and he was forced to flee to Morocco.

The Jewish philosopher Maimonides taught that God is present in all of His creation, in both spirit and matter. God’s all-embracing essence is incomprehensible to us mortals, but it makes it possible for Him (It?) to create from nothing. The divine force is one with motion, but nevertheless exists as an ultimate and immobile force, both within and outside its own creation.

The most famous student and teacher at the University of Naples when Giordano arrived there had been the quiet titan, both in size and learning – Thomas Aquinas, often called "The Bull from the South". Thomas Aquinas was canonized 250 years before Giordano was enrolled at the university.

Incidentally, it is strange, especially considering the poor roads and perilous sea voyages of the time, how international the teaching staff of the major universities actually was. In Naples, for example, Thomas Aquinas had been taught by Martinus de Dacia, whose real name was Morten Mogensen, born in Ribe in Denmark. Mogensen had been a canon at Lund Cathedral, died in Paris and is buried in Notre Dame.

During his third stay in Paris, Thomas Aquinas debated with Boethius de Dacia, who was of Danish, or perhaps Swedish, origin. Boethius was dismissed from the University of Paris and ended his life as canon in Swedish Linköping. Thomas Aquinas attacked Boethius because, unlike him, he made a great distinction between faith and knowledge. According to Boethius, they were two different paths to God, of which faith was the most reliable. In his book De summo bono, Of the Highest Good, Boethius stated that what distinguishes man from animals is his intelligence and since this is the best in man, he should cultivate his intellect in such a way that he realizes that being good to his neighbour is the best way to serve and understand God. A way of thinking that Giordano came to share, but which led to Boethius having to leave Paris and seek refuge in Sweden.

Giordano would often write about and argue against both Aristotle and Thomas Aquinas, whose beliefs and philosophy were often a mere reflection of the views of Avicenna, Averroës and Maimonides, even if Thomas often attacked their teachings, for example in his great work Summa contra gentiles, Summary against the Gentiles. In this book, Thomas arranges all knowledge into two categories:

a) Beliefs available to natural reason; namely, the existence of God, moral laws, and human immortality, and responsibility for others.

b) Christian mysteries that go beyond human understanding and might be proven only by Christian revelation, such as the doctrine of the Divine Essence, the two natures of Christ, the power and authority of the Church, and the holy sacraments.

Here Giordano’s views differed from St. Thomas’ – God exists, but beyond human reason. He/It is the living force of the Universe, present in all its parts. The moral laws are not eternal, but are created in different places, among different groups of people, and for different purposes. However, Girodano agreed with Thomas that we humans have a responsibility for each other and the world in which we live. However, unlike Thomas, Giordano rejected the death penalty, torture, and war, and did not, like Thomas, believe that monarchy was a guarantor of law and order

According to Giordano, the Christian mysteries had as much or as little truthfulness as, for example, Platonic philosophy or Hermeticism, but these, according to him, were nevertheless more logical. Some of the Christian beliefs were obviously absurd, such as the virgin birth of Mary, the doctrine of transubstantiation, and the three-parted nature of God. Jesus is not identical with God and the Spirit has no form, but is rather synonymous with God in his all-encompassing, cosmic essence. Giordano added that the universe is infinite, has no centre, and includes an enormous number of solar systems within which the planets move around their suns and may even harbour some form of life. Moreover, time has neither beginning nor end.

Interestingly, Thomas Aquinas dealt with the same questions in his influential writings Summa contra gentiles and Summa theologicae, Summary of the Science of God. They were all influenced by ancient philosophers, some of whom had come to the same conclusions as Giordano, some of whom had reached others. However, Thomas Aquinas’ conclusion was definitive – we can prove the existence of God by logic, and even if some mysteries are beyond our comprehension, our personal faith, strengthened by the Papacy and its administration of the sacraments, helps us to rest safely in the certainty of God’s presence in his creation. Something Giordano could not possibly agree with.

Giordano has been described as self-confident and arrogant, something that made him come into conflict with both mentors and friends. However, his knowledge and the ease with which he acquired all kind of information were noticed early on. Perhaps he was greatly helped by the mnemonic methods that he had developed. Mnemonics, memory training, was a sought-after knowledge and while Giordano was still a novice in Naples, he was summoned to Pope Pius V to instruct him in various methods of memory training.

Like his ancient Greek and Roman forerunners, Giordano seems to have primarily used “place-bound” mnemonics. The most common method was then to imagine a “memory palace” where rooms, walls, windows, statues, furniture, etc., each had been associated with certain names, phrases, events, or ideas, often by using different layers of symbolic images. To recall memories, you had to place them in your memory palace and you could then in your imagination pass through the rooms until you found where you had placed a certain “memory object”.

Giordano supplemented such site-specific mnemonics with his own mathematically constructed “mandalas” for which creation he had been inspired by the remarkable Ramon Llull (1232-1316). Another of the medieval thinkers who had been inspired by Arabic mathematics and philosophy.

In his Ars compendiosa inveniendi veritatem seu ars magna et major, The Concise Art of Discovering Truth, or the Great and Major Art, Llull connected basic concepts through diagrams and figures in accordance with a kind of mechanical logic that he had achieved primarily through the reading of Arab philosophers such as Al-Ghazali. Llull was born and lived most of his time on the island of Menorca, where in his time there were still a number of resident Muslims and Jews.

Llull strove to assimilate so much knowledge through his mnemonic methods that he would convince prominent Muslims to convert to Christianity. To get financial support for his ideas, he travelled around among European princely courts. He also bought a Muslim slave who taught him Arabic. On three occasions, Llull travelled to Tripoli and tried, without much success, to convert Muslims. He argued that Christian missionaries could not possibly influence Muslims unless they first thoroughly learned their culture and language. In 1311, at the ecumenical meeting in Vienne, he succeeded in persuading Pope Clement V to order the establishment of Hebrew, Arabic, and Aramaic institutions at the universities of Bologna, Paris, Oxford, and Salamanca.

In Naples’ large monastic library Giordano devoured everything that aroused his interest, not least its many writings on magic and occult methods for predicting the future and transforming metals. Even if the Bible forbade all forms of magic, astrology and alchemy ,these rats were practiced in most of Europe’s royal and princely courts, and experts in these fields were in great demand, as were the often very exclusive and lavish books that dealt with such subjects. Even if Thomas Aquinas preached against magic, astrology and alchemy, his teacher, Albertus Magnus, was a recognized authority in these specific fields.

Giordano’s extensive knowledge of mnemonics and magic came in handy as he in later years wandered between different universities and princely houses. However, not all literature and knowledge were viewed kindly, and after his ordination to the priesthood in Naples, Giordano began to worry that evil tongues were slandering him, suggesting that he held heretical views and, perhaps worst of all, could be a Protestant in sheep’s clothing. When asked why he had no images of saints but only a crucifix in his cell, Giordano replied that he found such knick-knacks meaningless. What does a picture say? When it comes to spiritual things, it is something you carry within yourself, not something that is created from the outside. Such statements smelled of heresy and the fears seemed to come true when someone found one of Erasmus of Rotterdam’s writings in the lavatory, filled with Giordano’s notes. When he heard that an indictment was being prepared against him, Giordano fled head over heels.

At first, Giordano dressed in civilian clothes, but when he arrived in Turin, he found it difficult to make a living outside his order. He sought out the Dominicans, who convinced him that he did not need to worry, and again he dressed as a Dominican, visiting Dominican monasteries while writing and publishing his writings. In Venice, Giordano, with the consent of the Dominicans, published a notable but now lost work – The Sign of the Times, which was apparently an attack on the growing Protestantism. He went on to Padua and Bergamo and finally ended up at the University of Lyon. For unknown reasons, he did after after a few years go straight into one of the strongholds of Protestantism – Geneva.

Perhaps Giordano had as usual become enemy with one of his university colleagues. In any case, he made contact with the infamous Italian Galeazzo Caracciolo, Marquis of Vico. The nobleman Galeazzo had early on come into contact with Italian theologians who later had converted to Protestantism, and as he often stayed at Charles V’s court in Augsburg, Galeazzo took the opportunity to immerse himself in the writings of Luther and Calvin. When the emperor became aware of Galeazzo’s heretical views, he left his family and fled to Geneva, where Galeazzo became a good friend of Jean Calvin, divorced his wife, remarried, became a member of the city's two-hundred-man council, and founded an Italian congregation.

Galeazzo received Giordano with open arms, gave him a sword and civilian clothes, while Giordano enrolled as a teacher at the University of Geneva. Later, Giordano explained that

I had no intention of adopting their religion. I only wished to remain there so I could live in freedom and safety.

Calvin had returned to his native city in 1541, and during his first five years as town leader thirteen people were hanged, ten beheaded, and thirty-five burned alive. However, this was quite modest compared to Mary Tudor, who in 1555 burned 280 Protestants. When Giordano arrived in Geneva 25 years later, everything was calm and quiet, though somewhat boring, Christmas had been abolished and a police force ensured that high morals prevailed among the citizens, many of whom had fled persecution in the surrounding Catholic countries, among them several well-known Italians.

Soon, Giordano found himself in trouble. He published a pamphlet attacking Antoine de La Faye, head teacher of philosophy and good friend of the university's powerful rector, Théodore de Béze. Both Giordano and his printer were immediately thrown into prison and the pamphlets were destroyed. After public confession and apology Giordano was exiled. He surely remembered how Michael Servetus was burned alive in 1553 for denying the Trinity, a dogma that Giordano did not believe in either.

After returning to France, Giordano enrolled at the University of Toulouse, where he received a doctorate in theology. He wanted to improve his tarnished reputation by being allowed to wear the Dominican robes again, but when he contacted Catholic potentates to obtain guarantees of his Catholic faith, it was flatly refused.

As Giordano found the religious conflicts to be troublesome at the University of Toulouse, where he had been appointed lecturer in philosophy, he moved to Paris, where his contacts arranged thirty well-attended public lectures on theological subjects. Giordano´s reputation as a memory master eventually made him come into contact with King Henry III.

I got such a name that King Henry III called me one day to know if my memory was natural, or acquired by magic. I convinced him that it did not come from witchcraft but from organized knowledge; after this I had a book on memory printed with the title The Shadows of Ideas, which I dedicated to His Majesty. Immediately he gave me an extraordinary lecture assignment.

Henry III was a monarch entirely to Giordano's liking – educated, tolerant and extremely reluctant to wage war. This is in contrast to his fanatically bloodthirsty mother, Catherine of Medici, who, tired and irritated by the machinations of the Protestant Huguenots, had told her son Charles IX: “Then kill them all. Kill them all!" The consequence of this was the bloody San Bartholomew massacres when between 5,000 and 30,000 Huguenots, men, women and children, lost their lives.

In Paris, Giordano initiated  a productive literary period. Among other things, he wrote three voluminous works on the art of memory, one of which, Circe's Song, which, in addition to being a philosophical treatise on mnemonics, introduced in an imaginative dialogue format a number of moral themes that Giordano would often return to in his later works, especially in his Spaccio de la bestia trionfante, Expulsion of the Triumphant Beast, which became the main reasons to why he was later sentenced to be burned alive.

In Circe's song, the sorceress Circe casts a spell on people turning them into animals. In a dialogue with her handmaiden Meri, she explains she did so to demonstrate how people harbour a bestial nature within themselves which is inadequately covered by a thin intellectual veneer. Circe emphasizes the importance of keeping memories alive in order to remind humanity of its capacity to assimilate knowledge, and here Giordano incorporates a variety of methods to improve memory.

At the same time, he emphasizes that if man does not cultivate his intellect, his bestial nature breaks out, and even if it then might take on moral and religious aspects, the result will unfailingly be violence and intolerance. The transformation of humans into beasts is not a coincidence, but the result of stupidity and thoughtlessness that emerge from our denial of the divine symbiosis that exists between the universe and an individual. Something that becomes evident through a profound knowledge of the true nature of things. 

Rumors began to spread about Giordano’s association with Henry III, whose tolerant attitude was suspicious to both Catholics and Protestants. The slander told how Henry III was engaged in homosexual and magical-satanic rites. Admittedly, Henry III, like his mother, Catherine of the Medici – who was known to be obsessed with astrology and prophecies – acted within a court culture that was heavily influenced by mystical and magical interpretations of the world. However, it seems that the rumors about Henry III’s homosexuality and involvement in magical rites were unfounded and although Giordano Bruno was well acquainted with magical methods he did in his writings generally demonstrate nothing but utterly contempt for them. 

Incidentally, the magicians, alchemists, and astrologers who worked at the European courts were seldom the shabby charlatans they are often portrayed as. Most of them were profoundly serious practitioners of the magical arts and the multitude of lavish books produced for the European princely courts testify to their authors’ familiarity with a multitude of writings in Latin, Hebrew, Greek, Aramaic, and Arabic, and even the influence of Indian philosophy. These books are also filled with in-depth and demanding instructions on how practitioners of magic should live and proceed.

At the same time, there was no shortage of ironic, satirical writings about charlatans drawn to gullible princes. Rabelais did in his Third Book of Gargantua & Pantagruel make fun of Master Trippa, who well versed in the numerous magical arts of his time, serves the princely houses through predictions and tricks, while he is completely unaware of his promiscuous wife’s escapades. With great expertise, Rabelais recounts Master Trippa’s activities, all the time allowing his protagonist Panurge to pour his contempt upon him.

Giordano Bruno was probably no stranger to throwing blue mist in the eyes of gullible patrons, but at the same time, like Rabelais, he was open in his contempt for magical charlantry, for example in his play The Candlemaker, which he published in Paris. In its original shape the play is rather incomprehensible since Giordano used a language that poked fun at the jargon of uneducated people, as well as that of pretentious intellectuals. Through his play, Giordano wanted to portray the deceitfulness of his time. How people hide their true selves and seduce each other through an overconfidence in the power of  money and magic.

The comedy takes place in Naples where Bonifacio confides in his friend Bartolomeo that he is in love with Vittoria. Bonifacio is avaricious and Bartolomeo a cunning alchemist, who together with his friend, the wizard Scaramuré, claims to be able to make Bonifacio desirable. Another acquaintance of Bartolomeo is the scribe Manufurio, who helps Bonifacio with the writing of love letters to Vittoria. He does it in such a way that Bartholomeo's cynical servant Sanguino characterizes the letters as being written by a devil who expresses himself

like a grammuffo [thicket?] or catacumbaro [burial place?] and poisons heaven and earth with its delegante [?] and latrinesco [shit-latin].

In the course of their efforts, Bonifacio and Bartolomeo are constantly deceived, robbed, and beaten. This despite the fact that the greedy Bonifacio believes that money will save him from every mishap:

Money is everything. Anyone who lacks money lacks not only stones, herbs, and words, but also air, earth, water, fire, and life itself.

The wiser Vittoria scoffs at Bonifacio and asserts that, contrary to time, money has no power.

Time takes away everything and gives everything; Everything changes, nothing is destroyed. Anyone who waits for time, wastes time. Time is always there, available to do whatever we want with it. Time is relentless, it continues to change everything without giving anything, but at time also restores balance and whoever knows how to take advantage of it succeeds in life.

According to Vittoria, Bonifacio does not know himself and therefore things are constantly going badly for him. His overconfidence in the power of wealth means that he has not understood that it is judgment, diligence and perseverance that are rewarded. Anyone who assumes that money is everything easily falls prey to fraudsters, thieves and prostitutes.

At the end, Bonifacio disguises himself as the handsome artist Gioan Bernardo, Vittoria’s friend, believing that through this disguise he will be able to seduce her with the magic tricks that Bartolomeo has provided him with. Instead, Bonifacio is confronted with his wife Carubina, whom Vittoria has disguised herself as.

In the spring of 1583, Bruno traveled to England and with a letter of recommendation from Henry III he was graciously received as a guest of the French ambassador, Michel de Castelnau. Along with Giordano, Giovanni Florio was also a guest at the French embassy. Florio was well known in England and introduced Giordano to his intellectual acquaintances. He had translated Montaigne and Boccaccio into English and published an extensive Italian-English dictionary. It was certainly Florio who introduced Giordano to the handsome and influential poet and soldier Philip Sidney, who was a close friend of Queen Elizabeth. Sidney was a member of the hermetic circle of John Dee, Elizabeth’s court astrologer and advisor, although there is no evidence that Giordano met with Dee. 

Giordano was considered to be one of Europe’s foremost connoisseurs of Hermetism. This was a philosophical tradition that derived from a legendary, Egyptian figure – Hermes Tismegistus, who sometime in Ptolemaic times had been created by combining the gods Hermes and Thoth. This religious-philosophical system encompassed a wide range of esoteric knowledge, with aspects of alchemy and astrology. The writings attributed to Hermes Trismegistus are generally called Hermetica and were written during a period ranging from 200 BCE to 1200 CE.

Hermeticism came into vogue in Europe after Renaissance philosophers such as Giovanni Pico della Mirandola and Marsilio Ficino had come across Greek texts transferred from Constantinople and other Greek territories just before being conquered by the Turks. Giordano considered Hermetism to be a source of ancient wisdom that could be harmonized with Christian teachings and classical philosophy. The Hermetic emphasis on the divine nature of humanity and the potential for spiritual enlightenment aligned well with the ideals of the Renaissance and Giordano ideas about human dignity and the pursuit of knowledge.

Giordano lectured at Oxford on esoteric subjects, but soon came into conflict with George Abbot, later Archbishop of Canterbury. Abbot mocked Giordano for supporting

Copernicus’ opinion that the earth was spinning and the sky stood still; when in fact it was his own head that was spinning around and his brain that was not standing still.

In addition, when Abbot accused Giordano of plagiarizing and misrepresenting Ficino’s hermetic works, and after being denied permanent employment at Oxford University, an enraged Giordano left England and returned to France.

However, he had in London previously written and published his six most acclaimed “moral dialogues” –  La cena de le ceneri, The Ash Wednesday Supper, De la causa, amministrazione et uno, About Cause, Management and Unity, De l'interno, Universo et ordini, About the Interior, the Universe and Order, Spaccio de la bestia trionfante Expulsion of the Triumphant Beast, Cabala del cavallo peagaseo, Kabbalah of the Pegasus Horse, and De gli eroici furori, About the Heroic Furies. Note that all these works were written and published in Italian. Some of them were printed in secret, while their title pages claimed that the books had been printed in Venice or Paris, several of them were smuggled into Italy. Some of the works caused offense already in England, especially The Ash Wednesday Supper.

That work is divided into five dialogues with four protagonists, among whom Teofilo can be considered the author’s spokesperson. The nobleman Sir Fulke Greville invites to supper on Ash Wednesday Teofilo, Giordano himself, Giovanni Florio, a knight and two Lutheran academics from Oxford. It seems that the dinner really took place and before the Venetian Inquisition, Giordano stated that it had been at the French ambassador's home. Before the dialogue begins, Giordano excuses himself by asserting that it was not his intention to offend either the academic community or the English nation. His target had exclusively been the opinions expressed by the two academic dinner guests.

In The Ash Wednesday Supper Giordano takes us far beyond the heliocentrism of Copernicus. Without being an astronomer, he says he has intuitively sensed that the stars we see in the sky are only apparently stationary. Out there in the Universe are an infinite number of suns that are constantly moving in accordance with laws we have not yet learned to understand. 

These flaming bodies proclaim the glory and majesty of God. As we look at them, we are inspired to seek their cause. They are the true and living traces of an infinite force. We realize that we cannot seek this power far beyond ourselves, it is in fact quite close, yes – it is within us all and there it is greater than ourselves. Just as beings who might exist in other worlds do not find the ultimate cause beyond themselves, they nevertheless have it within them. The moon is no more heavenly to us, than we are to the moon.

The divine is thus within us, within each of us, including the inhabitants of other worlds, and just as we observe the moon in the sky, so the earth will appear as an alien object if viewed from the moon.

When he wrote The Ash Wednesday Supper, Giordano was well aware that he thereby came into conflict with the institutions of the Church, that he denied the Holy Scriptures. His purpose was to try to reconcile “true philosophy” with Christian faith, or at least to explain that they were not in conflict with each other. According to him, religious writings dealt with moral questions and then used explanatory metaphors that were linked to the reality in which their authors lived. This was the reason why Jews, Christians, and Muslims drew different conclusions from their holy scriptures, but beyond the metaphors there was a real reality common to all.

Giordano readily admitted that his ideas about an infinite universe were not at all unique. They had been hinted at earlier in several Hermetic writings. The well-read Giordano also pointed out that the German Catholic Cardinal Nicolaus Cusanus in a pamphlet De Docta Ingnoranitia, On Learned Ignorance, had already in 1440 hinted at the possibility of an infinite universe and extraterrestrial life. Giordano called him “the divine Cusanus”. The 1913 edition of the Catholic Encyclopedia stated:

The cardinal’s astronomical views were scattered among his philosophical treatises. They demonstrated complete independence from traditional teachings, based as they were on numerical symbolism, letter combinations, and abstract speculation. According to him, the earth was a star like other stars and not the centre of the universe. It was not at rest and its poles were mobile. The celestial bodies were not strictly spherical, nor were their orbits circular. The difference between theory and real appearance was explained by the influence of motion. If Copernicus had been aware of these claims, he would probably have been encouraged to publish a monumental work of his own.

Back in Paris, Giordano continued with his habit of making enemies. He again appeared as a Dominican and officially expressed his admiration for Thomas Aquinas, but could not refrain from publishing an anti-Aristotelian pamphlet in Latin, called Centum et viginti articuli de natura et mundo adversus peripatetico' s One Hundred and Twenty Theses on Nature and the World directed against the Peripatequeans. Perípato was the name of the Athenian garden where Aristotle had given his lectures.

When Giordano presented his pamphlet at the Collège de Cambrai, the lecture degenerated into a violent riot. Aristotle was still popular among Parisian students, while Giordano had come to resent Aristotle's lack of ”spirituality, something he had found to be stronger in Plato. This makes me think of Raphael’s fresco The Athenian School where Plato points to the sky, while Aristotle points to the surrounding world.

Through the instigation of a young lawyer, Roul Callier, who had shouted that Giordano was a “Brutus”, his lecture ended with a general uproar. The ongoing French political and religious crisis and the lack of support from the hard-pressed Henry III caused Giordano to leave France for Germany.

In Germany, he worked for two years as an employee at the University of Wittenberg, where he mainly lectured on Aristotle’s philosophy. However, Giordano soon found Lutheran intolerance suffocating and sought refuge at the court of Rudolf II in Prague. He assumed that this odd emperor, with his aptitude for both occultism and modern science, would receive him with open arms, but even there Giordano proved too controversial to be employed at the famous Universitas Carolina.

He dedicated to Rudolf II a pamphlet with the Latin name  Articuli centum et sexaginta adversus huius tempestatis mathematicos atque philosophos, One hundred and sixty Theses directed against Current Mathematicians and Philosophers. In his dedication, Giordano wrote to the emperor that he believed that in order to solve the world’s problems, tolerance in both religion and science was necessary:

The religion I practice excludes discord and does not incite controversy. Philosophy should be freed from predetermined authorities and traditions, which have been elevated to normative precepts. I have sought refuge from the stormy waves at the free altar of philosophy and desire fellowship only from those who want to open our eyes. I don't like to hide the truth I see, nor am I afraid to openly assert my opinions.

To show his appreciation, Rudof II gave Girodano 300 thalers, the equivalent of four years’ wages for a skilled craftsman, but that was all. Giordano went to the University of Helmstedt where he was offered a position at The Academia Julia. After the death of the academy's founder, Giordano was excommunicated by the head of the city's Lutheran church, but despite the excommunication he was allowed to remain in Helmstedt and wrote several works on magic.

According to this book, “magician” was the same as keepers of knowledge  in other cultures, in a bygone era and such wise men had all believed in the presence of a Divine Oneness, which Giordano defined as a “Cosmic spirit”, a “World Soul”, as well as  an ”Inner Mind”. Magical practice searched for a universal principle that gave life, movement, and meaning to the entire Universe. The ancient magician strove to communicate with this presence through “intermediate stages”, an activity that Giordano described as the ascension from the particulars to an all-embracing Deity. A path from the multifaceted to the One. Such an activity was no stranger to the multitude of magical instruction books in circulation at the princely courts of the time, propagating methods that were applied by a permanent staff of astrologers and alchemists.

Magic, according to Giordano, was the study of the “multidimensional” web that constituted the Universe. A tapestry consisting of faith, signs and symbols, that actually could be perceived with the help of our senses. However, our concepts and our attention had to be honed with the help of all the imagination and knowledge we find in literature and through an open conversation with like-minded people. 

In 1591, Giordano left Helmstedt and settled for a time in a monastery in Frankfurt where he wrote the so-called Frankfurt Poems, the culmination of his philosophical research.

Perhaps Giordano’s methods of memory training were an attempt to master the chaos of small things and to put them in harmony with the eternal infinity of the Universe. All in accordance with Hermetism’s basic idea that the small reflects the big, and vice versa. In the poem Minimum, Giordano stated that all matter was in a state of constant change, thus giving life to an infinite Universe. The atom, the smallest part of matter, was animated by its motion by the same Spirit whose laws governed the universe. Thus minimum and maximum coincided— atom-God; finite-infinite. Physical reality could not be separated from a metaphysical one. In the Universe, everything was connected and governed by the same laws. All in accordance with the hermetic clause “as above, so below”.

While in Frankfurt, Giordano received an invitation from the Venetian patrician Giovanni Francesco Mocenigo, who had read the poem Minimum with interest and wished to be taught the Art of Memory.

The Venetian Inquisition was not as strict as its Roman counterpart and the Republic of Venice was considered to be the most liberal state on the Italian peninsula. Giordano made the fatal mistake of returning to Italy and arrived in Venice in 1592. He settled in the home of Giovanni Mocenego. For two months, Giordano served as tutor to the inquisitive Mocenigo, who generously paid him for his services and subsistence. Careless as always, the eloquent Gordano let his opinions flow freely. On May 21, he informed Mocenigo that he intended to return to Frankfurt for a short time to have some of his works printed. Mocenigo assumed that Bruno was looking for an excuse to interrupt his lectures, before the stipulated time had expired, and had his servants arresting him.

Mocenigo now began to wonder if he could not get into deep trouble by rumours about his association with Giordanao and accordingly decided to file a written complaint with the Inquisition in which he accused Bruno of blasphemy, contempt for religion, distrust of the Divine Trinity and transubstantiation, belief in the eternity of the world and the existence of infinite worlds, practice of magical arts, belief in metempsychosis, i.e. transmigration of souls, denial of Mary’s virginity and the existence of divine punishments.

It is possible that Giordano did not consider himself to be anti-Catholic, but rather assumed himself to be a reformer capable of influencing the papacy. Perhaps he was obsessed with a sense of self-fulfillment, or thought he was accomplishing some kind of “mission”. In any case, he willingly allowed himself to be taken away by the soldiers of the Inquisition and boldly stood up for his own defense. The carefully kept records of the Venetian Inquisition have been preserved.

As a skilled and experienced lecturer, Giordano defended himself with great aptitude. As he gradually realized that his life was at stake, Giordano’s behaviour became increasingly dramatic – he waved his arms, fell to his knees and, like an practised actor, modulated his voice.

After initially referring to his published writings, Giordano gradually began to refute everything he could deny, often remaining silent and even lying about certain sensitive points of his teachings, convinced that the Inquisitors could not possibly be aware of everything he had done and written.

Giordano justified the differences between his expressed views and Catholic dogma by arguing that a philosopher, who reasoned in accordance with  “natural enlightenment”, could draw conclusions that contradicted matters of faith, without being considered a heretic. In any case, after asking for forgiveness for his mistakes and shortcomings, Giordano declared himself willing to retract everything he had written that the Inquisition had found to be in conflict with the Church’s teachings.

The Venetians were inclined to let Giordano go free, but Pope Clement VIII who considered himself to be a champion in the battle against Protestant heresy and was reluctant to let an internationally known freethinker like Giordano Bruno get away so easily. In February 1593, the Roman Inquisition ordered Giordano’s extradition to the Roman Inquisition and, after a few days of hesitation, his request was granted by the Venetian Senate.

The process dragged on. At papal request, prosecutors carefully read Giordano’s writings and  in the spring of 1597 he was apparently tortured . Despite this, Giordano’s defense and assertion of his heretical views became increasingly outspoken and eloquent. The Roman court proceedings have disappeared, or been destroyed, and are preserved only in summaries. One thing is certain, however, and that is that they were followed with the great attention by the Pope. On several occasions, Giordano asked in vain to be allowed to explain his positions in private with Clement VIII. Increasingly, it seems that Giordano came to regard himself as a right-thinking, ancient Roman fighting against an unjust authority.

The Inquisition carefully inquired about Giordano's views on sexuality and he boldly claimed that it was given by God and could therefore be enjoyed by every earthly being. He could therefore not consider sexual intercourse to be sinful. He also gave a detailed account of his views on the origin of the Universe, its infinity, and the impossibility of characterizing God as a figure, let alone as a existing in the form of an incomprehensible Trinity. Over time, the main accusations came to concentrate on what Giordano had written in his Spaccio de la bestia trionfante, Expulsion of the Triumphant Beast.

Like so much else Giordano had written, it is a dialogue in the form of a moral-philosophical, allegorical text. Three interlocutors, Sophia (Wisdom), Saulinus (a fictional character) and Mercury (messenger of the gods), discuss the implementation of a reform ordered by Jupiter. It was a matter of renewing the Kingdom of Heaven and putting an end to its prolonged decay. Old vices had to be purged and replaced with new virtues. The allegory is complicated; vices and virtues are described with reference to astrology and the signs of the zodiac, its vicissitudes becoming emblems of human faults and defects.

Everything in the universe is constantly changing, and it is in the nature of things to move from one extreme position to another. Truths are immersed in time, they sink and rise. Giordano, through his mouthpieces, took up the ideas of Hermeticism and explained that ancient Egyptians considered that

nature was nothing but the presence of God in things. God is all in everything, but in nature the divine manifests itself in various forms, some of which seem to have common features and are therefore regarded as gods. The divine communicates with man in innumerable ways and has innumerable names. Wisdom is required to discern what exists beyond the multifaceted aspects of nature, beyond the flow of time, beyond the mutability of names, to discern the divine unity that underlies all things.

The universal law, like other virtues, has two aspects, one divine and one earthly, but their goal is common. The divine law is identical with religion in the sense of “binding together”, from the Latin re-ligare. It is rites and ceremonies that hold our societies together and characterize human thinking.

It was opinions like these that were taken most seriously by the Inquisition. It seemed that Giordano had questioned the Catholic religion, even the entire Christian religion, and tried to replace it with a new paganism – without Church, Pope, Sacraments and Bible. The accusations were summarized in short sentences, among which the main accusation of the instituting of a new religion did not appear. According to the Inquisition the accused had

• attacked the Papacy and its clergy; 

• denied the dogma of the Trinity and the divinity of Christ;

• asserted views contrary to the Catholic faith regarding the virginity of Mary, Mother of Jesus;

• asserted views that contradicted the Catholic belief in the transubstantiation of the sacrifice of the Mass.

• Contrary to the words of the Bible and divine revelation, the accused had furthermore claimed the existence of a multitude of worlds and their eternal permanence, thus denying both Creation and the Last Judgment, and had also

• claimed the existence of transmigration of souls and thus denied the existence of Heaven, Purgatory and Hell; and

• been engaged in magic and divination.

The Pope affirmed the court’s view that the seriousness of the crimes required the death penalty.

After the fire had died down and the crowd had dispersed, the executioner, his servant and scoundrels gathered up the ashes of Giordano Bruno and threw them into the Tiber. But there I stood alone in the square, which after the rain shone in the moonlight, watching how the great heretic, after four hundred and twenty-six years, sternly looked down at me. Could not Clement VIII and his henchmen have known that it was Giordano’s ideas about the infinity of Universe and time that would triumph and become part of every person’s thinking? It was Giordano Bruno who came to represent reason, faith and empathy, not the Pope and his executioners.

I find the statue of Giordano Bruno by the Grand Master of Freemasonry, Ettore Ferrari, to be among the most impressive of all those I have been confronted with in Rome. Freemasons? Ferrari was actually the head of the Freemasons’ Grande Oriente d'Italia and it was no coincidence that it was he who created the sculpture and on its base inscribed the words

A BRUNO - IL SECOLO DA LUI DIVINATO - QUI DOVE IL ROGO ARSE

To Bruno – the century he predicted – here where the pyre burned.

As an indictment, Giordano is facing the Vatican.

On April 20, 1884, Pope Leo XIII (Gioacchino Pecci) had issued an encyclical called Humanum genus, Humanity. It was published during the rise of industrialization and Marxism and in the aftermath of Italy’s military conquest of Rome and the following collapse of the Ecclesiastical State on September 20, 1870. The Pope felt powerless against the onslaught of the new age, with its godlessness and moral decay. The encyclical was essentially a condemnation of Freemasonry. The Pope stated that the end of the 19th century was a dangerous era for the Roman Catholic Church. Its survival was at stake, and this was mainly due to the ideas that the Pope for some reason primarily connected with the harmful  influence of Freemasonry – naturalism, popular sovereignty and the separation of Church and state.

Humanum genus accuses Freemasons of promoting religious indifference, mainly by advocating a public education that denied the educational role of the Church and thus placed the morality of young people in the hands of the laity. Since 173, the Papacy had forbidden Catholics to become Freemasons.

The Freemasons fought back against Humanum genus and decided to erect a statue of Giordano Bruno, on the spot where he had been burned alive. A prophet of tolerance, the achievements of the new age, scientific truths and democracy had in the very centre of Rome been sacrificed by backward-looking and superstitious dark forces.

The monument was financed by private donations, mainly through fundraising initiated by Rome’s student associations. The Roman City Council approved on December 10, 1888, by 36 votes to 13, that the location of the monument should be Campo di Fiori. Representatives of the Catholic Church protested violently against what they considered to be a blatant violation of the Catholic faith. But in vain, money for the statue poured in from all directions, not least from famous cultural figures such as Victor Hugo, Mikhail Bakunin, Henrik Ibsen, Herbert Spencer, Ernst Renan, Algernon Swinburne, Giosuè Carducci, and Cesare Lombroso. 

In front of a large crowd, the statue was unveiled on June 9, 1889. Since thousands of individuals and students associated with anti-clerical movements had gathered in Rome, the Vatican closed its museum and urged local churches and congregations to lock their gates to avoid confrontations with, or incidents provoked by what it considered to be an atheist mob, which nevertheless turned out to be calm and peaceful.

After the statue was consecrated, Leo XIII fasted for an entire day, which he spent kneeling in front of the Vatican’s statue of St. Peter, praying fervently for an end to the struggle against the Catholic faith. Shortly before the statue’s installation, the Pope had threatened to abandon Rome and seek refuge in Austria. Francesco Crispi, who later became prime minister, declared that:

If His Holiness were now to leave Italy, it would be better if he never returned.

The Vatican had a hard time digesting the reproach it felt it had suffered by the erection of Giordano Bruno's statue. When The Lateran Pact, which regulated the relationship between State and Church, was signed by Benito Mussolini and Pius XI, the Vatican requested that the statue had to be removed and replaced with a Chapel of Reconciliation for the Sacred Heart of Jesus. Mussolini refused, well aware that the ideologue of fascism, the philosopher Giovanni Gentile, was a great admirer of Giordano Bruno.

The strife surrounding Giordano Bruno has now subsided and there he still stands, mightily towering over Campo di Fiori’s  market stalls and crowds of tourists, or in solitary majesty during Rome’s mysterious nights, when the city seems to live a life of its own, beyond human understanding and presence.

Bruno, Giordano (1997) Le ombre delle idee. Il canto di Circe. Il sigillo dei sigilli. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2017) Spaccio de la bestia trionfante. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2022) Candelaio. Roma: Di Renzo Editore. Bucciantini, Massimo (2015) Campo dei Fiori: storia di un monumento maledetto. Turin: Giulio Einaudi Editore. Ginzburg, Carlo (1980) The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth-Century Miller. London: Routledge. Heer, Friedrich (1974) The Medieval World: Europe from 1100-1350. London: Cardinal. Lawrence-Mathers, Anne (2025) The Magic Books: A History of Enchantment in 20 Medieval Manuscripts. New Haven, CT: Yale University Press. Manuel, Frank E, and Fritsie P. Manuel (1979) Utopian Thought in the Western World. Cambridge, MA: The Belknap Press. Rabelais (1974) Gargantua & Pantagruel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics Russell, Bertrand (1974) History of Western Philosophy. London: Unwin University Books. Yates, Frances A. (1981) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, Chicago: Chicago University Press. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: Chicago University Press.

Under vardagar är det romerska torget Campo di Fiori fyllt med varustånd, flera av dem säljer frukt och grönsaker, men de flesta har med tiden ersatts av stånd som riktar sig mot Roms ökande turisthorder och har fördenskull försetts med allsköns krimskrams, t-shirts och lockande förpackningar till örtblandningar, pasta, ost, vin, grappa o.likn.

På kvällen har resterna av denna kommers effektivt städats undan och nu lockar turistfällorna istället med de överprisade restauranger som kransar torget. Vid midnatt har lugnet dock sänkt sig. Jag kommer ut efter den sista förställningen på Cinema Farnese, biografen vid torgets ena ände. Det duggregnar och lyktsken blänker på den våta stenläggningen. Mitt på torget ruvar Giordano Brunos praktfulla skulptur.

I centrala Rom finns folktomma gränder det ingen turist förirrat sig och där du kan känna den urgamla stadens närvaro, hur den andas som vore den ett levande väsen. Du kan också finna lugn på platser som kort dessförinnan sjudit av liv, men där lugnet sedan får härska, som där framför Giordano Bruno där han mäktigt reser sig från sin höga piedestal och med stängt allvar blickar ner mot oss.

Kunde detta verkligen vara en korrekt återgivning av den verklige Giordano Bruno, som en enligt ögonvittnen varit ganska liten till växten och med ett utseende som illa motsvarade den intensiva självmedvetenhet med vilken han allt som oftast uppträdde?

Den imponerade skulpturen motsvarar dock det intryck som den tyske pilgrimen Gaspar Schopp fick av honom. Schopp var en före detta lutheran som omvänts till katolicismen och som en form av botgöring sökt sig till Rom för 1600års jubileum. Fascinerad av Giordano Bruno hade Schopp följt honom i spåren; från hans cell till det slutförhöret i basilikan Santa Maria Sopra Minerva, tills han senare brändes levande på Campo di Fiori. Vid den tiden var Santa Maria Sopra Minerva, belägen mitt i Rom, kopplad till ett dominikanskt kloster och därmed även centrum för Suprema Congregatio Sanctae Romanae et Universalis Inquisitionis, Den romerska och universella inkvisitionens högsta heliga kongregation. Denna insitution sköttes av den dominikanksa munkorden och var betydligt mildare i sitt tillvägagångssätt än sin mer berömda spanska gren. Den romerska Inkvisitionen grundade sina domslut på rigoröst genomförda förundersökningar och noggranna vittnesförhör.

Sedan 1542 hade den romerska Inkvisitionen främst agerat till stöd för den katolska kyrkans motreformation mot protestantismens spridning. Detta innebar inte enbart att den undersökte hur läror baserade på lutheranism och calvinism infiltrerat den katolska kyrkan, utan Inkvisitionen försökte även stävja de “irrläror” som spreds genom de allt talrikare tryckpressarna och som nådde folket genom böcker och pamfletter som inte längre skrevs enbart på kyrkopotentaternas latin, utan liksom flertalet av Giordano Brunos skrifter även på “folkspråket” itaienska.

Påven Clemens VIII (Ippolito Aldobrandini) som härskade från 1592 till 1605, kämpade inensivt för att ena de katolska kundömena i en gemensam kamp mot den allt populärare protestantismen och det hotande Osmanska väldet. Något som innebar att han inom Kyrkostaten kämpade mot spridandet av vad han ansåg vara “skadliga” idèer. Även om Clemens gett order om att Inkvisitionen skulle vara “sparsam” med dödstraff brändes under hans påvedöme, på Inkvistionens inrådan, inom Kyrkostaten fler än trettio “kättare” (påven måste personligen ratifiera samtliga av Inkvisitionens domar).

Rättegången mot Giordano Bruno var offentlig och bland åskådarna som trängdes för att lyssna till slutdomen fanns Gaspar Schopp som beskrev hur Bruno trotsigt och rakryggad, “stolt som själve Satan” hade utropat sitt anatema mot sina sina domare:

Jag vågar påstå att ni är mer rädda för att avkunna domen mot mig än jag är för att ta emot den!

Den vältalige Bruno, som var känd för sin “ohejdade svada”, for ut i anklaglser som bland annat, helt riktigt, gick ut på att hans domares namn snart skulle falla i glömska, alltmedan hans egna ord och insatser skulle bestå. Det var antagligen detta som, efter det att att Inkvisitionen överlämnat Bruno till Roms kommunala ledare för att verkställa dödsdomen, som dessa beslutat sig för att Bruno på väg till dödsbålet skulle förses med en mordacchia, ett slags smärtsamt “munlås” av metall som hindrade honom från att tala.

Schopp kände inte något helst medlidande med Giordano Bruno utan avslutade sin detaljerade skildring av filosofens sista tid på jorden med orden:

Sålunda gick han eländigt under genom att halstras levande och han kan nu gå till de fantastiska världar han drömt upp och där berätta om hur i denna värld ogudaktiga hädare behandlas i Rom.

Då jag efter mitt biobesök stod och betraktade Giordano Bruno högt däruppe på sin piedestal kom jag att minnas hur jag i min ungdom sett Giuliano Montaldos film om Giordano Bruno. Jag tror att den var alldeles utmärkt, i varje fall då det gällde att skildra Giordanos filosofi och de olika rättegångsförfarandena mot honom. Men, jag blev likväl något besviken eftersom jag något år tidigare sett Montaldos starkare film om justitiemordet på Sacco och Vanzetti, med dess suggestiva sång av Morricone, sjungen av Joan Baez.

https://www.youtube.com/watch?v=R4xWbRBLj2I

På den tiden visste jag inte vem Giordano Bruno var, utan lockades till filmen genom Sacco och Vanzetti och genom det faktum att huvudrollen, liksom i den filmen, spelades av den utmärkte Gian Maria Volonté, som jag sett i flera spaghettivästerns. Det var efter att ha gripits av slutscenerna då Giordano fördes till bålet som jag blev ordentligt intresserad av den märklige mannen och började läsa om honom.

Avsnittet nedan är på italienska och Giordano Brunos tysta väg mot sin död börjar efter tolv minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=VAGOv23SBz4

Filmen skildrade utförligt vad som tilldragit sig. Clemens VIII hade bestämt att år 1600 skulle bli ett ”jubileumsår” och genom att tilldra sig hela Europas uppmärksamhet skulle det reflektera den katolska kyrkans makt och styrka. Representanter för samtliga munk- och nunneordnar kommenderades till Rom och pilgrimer utlovades syndernas förlåtelse och eventuellt minskade straff i Skärselden.

Sängplats för en och en halv miljon besökare säkrades i kyrkor, kloster och speciellt upprättade hospices. Det har beräknats att fler än två miljoner besökare lockades till Rom. Det hade förutspåtts att år 1600 skulle bli speciellt ödesbringade eftersom det bestod av de heliga talen nio och sju, flerfaldigade tusen gånger. Siffermagi var vanligt vid den tiden och tillämpades såväl bland vanligt folk som av universitetens intellektuella.

Giordano Brunos avrättning, även om den enbart var en av många begivenheter, blev därigenom välbesökt och han ackompanjerades på sin väg mot döden av långa processioner med representanter för en mängd katolska organisationer. Den självmedvetne Giordano Bruno beträdde schavotten, på vilken risknippena staplades, med högburen hållning och då en präst sträckte fram korset till honom vände han i protest bort huvudet.

Giordano Brunos spektakulära död på bålet blev givetvis känd över hela Europa och dess minne kom att leva vidare. Men, som nämnts ovan, brändes vid samma tid en mängd andra kättare. En man från betydligt enklare förhållanden som avrättades för att ha hävdat åsikter inte helt skilda från Giordano Brunos var den norditalienske mjölnaren Domenico Scandella, kallad Menocchio, som brändes till döds ett år innan Giordano Bruno. Hans levnadsöde blev allmänt känt då historikern Carlo Ginzburg 1976 publicerade boken Osten och maskarna: En 1500-tals-mjölnares tankar om skapelsen, som byggde på Inkvisitionens samtida rättegångsprotokoll.

Det tycks som om Menocchios okonventionella bildning kan ha haft sitt ursprung i tryckerikonsten och att han lärt sig läsa genom en av de ytterst få skolor för allmänheten som inte var kopplade till några religiösa ordnar. Exempelvis hade humanisten Girolamo Amaseo, bördig från staden Udine i Fieosle, Menocchios hemdistrikt, i början av femtonhundratalet grundat en skola för

läsning och undervisning, utan undantag, av medborgares barn såväl från hantverkare som de lägre klasserna, gamla som unga, utan betalning.

Genom de böcker och pamfletter som kommit i hans väg utvecklade Menocchio en kritisk filosofi, påverkad av egna tankar och lokala traditioner. Som straff för spridandet av sina idéer tillbringade han i det närmaste två år i fängelse, efter påstådd ånger släpptes han. Efter tre år fängslades Menocchio dock åter och dömdes efter ett år av tortyr och hårda förhör till döden. Menocchios värsta brott var säkerligen att han predikat att prästerskapet berikade sig på de fattigas bekostnad. Att de så kallade sakramenten, som Kyrkan kontrollerade, inte var annat än instrument för exploatering och förtryck i prästerskapets händer.  Han förklarade

Jag tror att kyrkans lagar och budord är del av en affärsrörelse och att prästerna försörjer sig på dem. […] Ni präster och munkar, vill veta mer om Gud och ni är som djävulen, ni vill bli gudar på jorden och veta lika mycket som Gud, ni går i djävulens fotspår. [..] Jag tror att Guds ande bor i oss alla och jag tror också att vem som helst som har studerat kan bli präst. […] Gud har gett den Helige Ande till alla, till kristna, till kättare, till turkar och till judar; och han anser dem alla vara honom kära, och de blir alla frälsta på samma sätt.

Detta var oförlåtligt, anarki – en attack på hela den katolska maktstrukturen, ja på all religiös makt överhuvudtaget. Annat kunde vara förlåtligt. Att Menocchio sagt att Jesus var en människa; att han genom sin död inte alls hade “förlöst” mänskligheten; att Maria inte var jungfru; att påvens makt inte kom från Gud utan från de som trodde på honom; att Skärselden uppfunnits för att prästerskapet skulle tjäna pengar på förböner för de döda. Han fastslog:

Jag menade att vi borde vara måna om att hjälpa varandra medan vi fortfarande är i den här världen, för efteråt är det Gud som styr över själarna. Inte vi.

Att Menocchio hade märkliga idéer om att liv uppkom ur förruttnelse, därav liknelsen om osten och maskarna. Menocchio hade studerat hur ruttnande ost gav upphov till maskar. All skapelse måste ha ett upphov och världen kunde inte ha skapats ur intet såsom Bibeln beskrivit det. Inte ens Gud var evig, han hade troligtvis en gång skapats ur kaos. Allt sådant kunde hänvisas till personlig förvirring och en olärd hantverkares slukande av irrläriga skrifter. Men, att betvivla påvedömets rätt till makt, rikedom och kunskap – sådana irrläror kunde endast bestraffas med en smärtsam död i andras åsyn.

Giordano Bruno var i mångt och mycket annorlunda än Menocchio – mångkunnig och ytterst beläst, en vittberest teologie doktor, med djupa kunskaper i såväl magi, som den på den tiden så eftertraktade minneskonsten. Men även han kom från enkla förhållanden. Hans far hade varit rustmästare för den spanska armén, men vet ingenting annat om modern än hennes namn, Fraulissa Savolina. I någon av de trettioåtta skrifter han publicerade nämnde Giordano knappt sina föräldrar.

Han nämner däremot ofta sin hemstad, den lilla staden Nola med oskiskt ursprung och belägen mellan den borgkrönta kullen Cicala och Vesuvius. I en av sina dikter hyllar Giordano den blombeklädda ”Broder Cicala” och den kala ”Broder Vesuvius”, enbart för att i nästa strof beskriva hur han efter att ha bestigit den blomsterprunkande Vesuvius tyckte Cicala framstod som kal och ofruktbar. En bild typisk för den store utforskaren och tvivlaren Giordano Bruno, som ständigt skiftade perspektiv, ville lära känna allt och tolka det på sitt sätt.

Vid sjutton års ålder flyttade Giordano till det närbelägna Neapel, bosatte sig i San Domenico Maggiores kloster och inträdde där i dominikanerorden. För de flesta av oss kan det tyckas som om klosterlivet vore instängt och restriktivt, men för en ung kunskapstörstande man, kommen från en småstad som Nola, kunde det mycket väl ha varit en omtumlande och befriande upplevelse. Klostret San Domenico Maggiore var dessutom ett alldeles speciellt ställe. Det inhyste Neapels universitet, som 1224 grundats som Europas första icke-konfessionella, icke-sekteristiska och statligt finansierade universitet. Dess grundare var den märklige kejsaren Fredrik II, kallad Stupor Mundo, Världens underverk, en polyglott som talade sex språk och vid sitt hov samlade poeter och filosofer oavsett om de var kristna, judar eller muslimer, något som även präglade universitetets lärarkår.

Dess omfattande bibliotek måste ha varit som ett himmelrike för bokslukaren Giordano. Hans betagenhet inför denna storslagenhet, detta universum av mänskligt vetande, påverkade kanske hans senare uppfattning om universums oändlighet och den stora räckvidden av den enskilda människans tankeförmåga.

Giordano var ingen demokrat. Han föraktade den okunniga pöbeln, men han ansåg samtidigt att kunskap kan förädla och förändra vem som helst.  ”Vi är redan gamla” deklarerade han, ”genom böckerna har vi tillgodogjort oss sekler av kunskap”. Vid tjugofyra års ålder blev han prästvigd och trettiotvå år gammal blev han doktor i teologi vid universitetet i Toulouse.

I Neapels universitetsbibliotek fanns översättningar av muslimska och judiska filosofer, flera av dem anbefallda av Frederik II – mest betydelsefulla var Boken om själens bot, skriven av Ibn Sima, kallad Avicenna (980-1037), Ibn Rushds, kallad Averroës (1126-1198), talrika kommentarer till Aristoteles filosofi och juden Moses ben Maimon, kallad Maimonides (1135-1204) Vägledare för förbryllade. Där fanns även en mängd andra filosofiska och vetenskapliga skrifter av muslimer och judar, i såväl original som latinska översättningar.

Livet genom förblev Giordano Bruno djupt påverkad av sin ungdoms napolitanska studier och inte minst den dominikanska tradition han fått sig inpräntad. Den dominikanska orden hade inrättats av katalanen Domenic de Guzmán (1170-1221). Även om hans orden kom att bli känd för sin hängivenhet till studier menade Domenic själv att det var viktigare att tillbringa sitt liv i fattigdom och främst ägna sig åt förkovran av de som var okunniga om Guds storhet. Även om han studerade flitigt för sin prästvigning förmanade Domenis sina överordnade ” Skulle ni vilja att jag studerar dessa döda hudar [pergament] när människor omkring mig dör av hunger?” Domenic gjorde sig känd för att ”omvända” de katharer som överlevt det Albignesiska korståget (1209-1229) som dödat 200 000 av deras trosfränder. Domenic såg det som sin ordens främsta uppgift att bekämpa det kätteri som hotade den katolska kyrkans sammanhållning och hans ordensbröder kom därför att kallas Domini canes, Guds hundar.

Även om Dominic inte instiftade Inkvisitionen kom hans orden att bli ledande inom denna organisation. Som en predikarorden underströk dominikanerna vikten av bildning för att effektivt kunna förkunna Guds ord och besvara dem som de ansåg förvrängde det. Detta ledde till att de på djupet studerade inte enbart kyrkofäder och antik filosofi, främst Aristoteles, utan även deras muslimska och judiska uttolkare.

Men, varför just Aristoteles? Varför judiska och muslimska skrifter? År 630 hade Muhammad i triumf återvänt från sin exil till födelsestaden Mekka, efter det att han dött två år senare började muslimerna mirakulöst snabba erövring av grannländerna. År 636 hade Syrien erövrats, fjorton år senare föll det mäktiga persiska väldets in muslimernas händer, Egypten erövrades 642, Kartago 697, större delen av Spanien 712, erövrandet av Sicilien och Kalabrien avslutades 732.

Muslimerna hade skapat sitt imperium med relativt liten blodspillan. De segrande araberna kom från en till att största delen nomadisk tillvaro i ett ofruktbart ökenområde och hade därigenom begränsad erfarenhet av byråkrati och administrationen av de stora landområden de lagt under sig. De fick till en början förlita sig på sina undersåtar, av vilka de flesta inte hade så mycket emot att tjäna sina nya herrar. I Syrien, vars befolkning till största delen var nestorianska kristna (de ansåg att Gud och Kristus var helt skilda storheter) hade exempelvis diskriminerats av sina bysantinska herrar och övriga folk uppskattade de stora skattelättnaderna under muslimerna och deras förkunnelse om allas likhet inför Allah. Islams lära om Bokens folk (dvs. judar, kristna och zoroaster) som för dem undantog kravet på omvändelse om de betalade en viss skatt, betraktades även det som en fördel och under det muslimska väldet växte en symbios fram mellan de olika trosriktningarna och deras vetenskapliga traditioner.

Det var i en sådan miljö som mycket av Antikens filosofi kom att bevaras och fortsatt debatteras, även inflytanden från Indien och Kina berikade tänkandet. Såväl Platons som Aristoteles skrifter fanns tillgängliga, men Aristoteles mer jordnära filosofi, som samtidigt accepterade tron på en allsmäktig gudom tilltalade i högre grad majoriteten av Islams lärda än den mer esoteriske Platon.

Det betydde dock inte att allt var frid och ro inom det muslimska väldet som snart splittrades i olika riken och inre konflikter, men Islam blev i stort sett inte den åsiktsförtyckande religion som kristendomen utvecklades till på många håll i Europa och de områden som deras arméer kom att erövra. På vissa håll som i Al-Andalus, det muslimska Spanien, och i södra Italien blev det intellektuella utbytet mellan muslimer, judar och kristna stort.   

Den inom kristendomen betydelsefulle Avicenna skrev en omfattande encyklopedi som redogjorde för och kommenterade aristotelisk och nyplatonsk filosofi. Hans diskussioner kring förhållandet mellan universaliteter, dvs. tankar och tolkningar och partikulariteter, dvs. ting och deras egenskaper, fick stor betydelse för de medeltida skolastikerna. Avicennas liv påminde om Giordanos i så mening att hans kunnande var ytterst omfattande, men byggde i stort sett på hans föregångare inom en mängd olika oråden. Liksom Giordano kom han att tillbringa sitt liv som uppburen lärare, som flykting och fängelsekund, ofta orsakat av att han attackerat de som till en början gynnat honom. Avicenna föddes i Bokhara, flyttade till Khorassan och hamnade i Teheran. Ibland undervisade han i medicin, ibland i astrologi, ibland i filosofi.

Avicennas medicinska skrifter kom att få stor betydelse för Europas första medicinska skola, som grundats i Salerno och där flera muslimska och judiska läkare var verksamma, alltmedan skrifter av Hippokrates, Galenos, Alī ibn ‘Abbās, al-Jazzar, al-Malek, al-Haw, Rhazes, Isaac Israel, Abu-Bakr, Theodor av Antiokia och Dioscorides Padanio, översättes och tillämpades.

Averroës var född i Cordoba, men fördrevs sedermera till Marrakech. Han blev den främste introduktören av Aristoteles i Europa. Hans åsikt om att kroppar inte kan uppstå efter döden blev livligt diskuterad. Enligt Averroës överlever inte den ”personliga” själen utan uppgår i en större enhet, vilken även omfattar Gud som inte har en kroppslig gestalt. Han menade att Guds existens kan bevisas genom logik och vetenskap och att det inte krävs någon ”uppenbarelse” för att inse den. Kunskap och sanning är odödliga och identiska med gudomen. Averroës läror fördömdes och han tvingades fly till Marocko.

Juden Maimonides var även han bördig från Cordoba. Han hävdade att Gud är närvarande i hela sin skapelse, i såväl ande som materia. Guds allomfattande essens är obegriplig för oss dödliga, men den gör det möjligt för Honom (Det?) att skapa från intet. Den gudomliga kraften är ett med rörelse, men står som den yttersta, orörliga upphovskraften både inom och utom sin skapelse.

Den mest berömde eleven och läraren på Neapels universitet då Giordano anlänt dit hade varit den sävligt stillsamme titanen, i såväl omfång som lärdom – Thomas av Aquino, ofta kallad ”Oxen från södern”. Thomas av Aquino helgonförklarades 250 år innan Giordano skrevs in vid universitetet.

Inom parentes sagt är det märkligt, speciellt med tanke på den tidens usla vägar och farofyllda seglatser, hur internationella de stora universitetens lärarkårer var. I Neapel hade exempelvis Thomas av Aquino som lärare haft Martinus de Dacia, som egentligen hette Morten Mogensen och var bördig från Ribe på Jylland. Mogensen hade varit kanik vid Lunds domkyrka, dog i Paris och ligger begravd i Notre Dame.

Under sin tredje vistelse i Paris debatterade Thomas av Aquino med Boethius de Dacia, som var av dansk, eller kanske svensk härkomst. Boethius avskedades från Paris universitet och slutade sitt liv som kanik i Linköping. Thomas av Aquino attackerade Boethius för att han till skillnad från honom gjorde stor åtskillnad mellan tro och kunskap. Enligt Boethius utgjorde de två vägar till Gud, av vilka tro var den säkraste. I sin bok De summo bono, Om det högsta goda, konstaterade Boethius att det som skiljer människan från djuren är hennes intelligens och eftersom detta är det bästa hos människan bör hon odla sitt intellekt på ett sådant sätt att hon finner att vara god mot sin nästa är det bästa sättet att tjäna och förstå Gud. Ett tankesätt som Giordano kom att dela, men som ledde till att Boethius fick lämna Paris och söka sig till Sverige.

Giordano skulle ofta komma att skriva om och argumentera mot såväl Aristoteles som Thomas av Aquino, vars trossatser och filosofi ofta var en ren avbild av Avicenna, Averroës och Maimonides åsikter, även om Thomas allt som oftast attackerade deras läror, exempelvis i sitt storverk Summa contra gentiles, Sammanfattning mot hedningarna. I den skriften ordnar Thomas allt vetande i två kategorier:

a)               Trossatser som är tillgängliga för det naturliga förnuftet; nämligen Guds existens, de moraliska lagarna, samt människans odödlighet och ansvar för andra. 

b)              Kristna mysterier som går utöver mänskligt förstånd och kan bevisas enbart genom kristen uppenbarelse, såsom läran om det gudomliga väsendet, Kristi två naturer, Kyrkans makt och myndighet och de heliga sakramenten.

Här gick Giordano tidigt i svaromål – Gud existerar, men bortom mänskligt förnuft. Han/Det är Universums levande kraft, närvarande i alla dess delar. De moraliska lagarna är inte eviga utan skapas på olika håll, bland olika människogrupper och för olika ändamål. Dock höll Girodano med Thomas om att vi människor har ansvar för varandra och den värld i vilken vi lever. Men till skillnad från Thomas förkastade Giordano dödsstraff, tortyr och krig och ansåg inte som Thomas att monarki var en garant för lag och ordning

Enligt Giordano hade de kristna mysterierna lika stor eller lika liten sanningsenlighet som exempelvis platonsk filosofi eller hermetism, men dessa var enligt honom, trots allt, mer logiska. En del av de kristna trossatserna var uppenbart absurda, som Marie jungfrufödande, transubstantiationsläran och Guds tre-eniga natur. Jesus är inte identisk med Gud och Anden har ingen gestalt utan är snarast liktydig med Gud i hans allomfattande, kosmiska essens. Giordano tillade att universum är oändligt, saknar centrum och innefattar en ofantlig mängd solsystem inom vilka planeterna rör sig kring sina solar och kanske även hyser någon form av liv. Dessutom har tiden varken början eller slut.

Intressant är att Thomas av Aquino behandlade samma frågor i sina stora skrifter Summa contra gentiles och Summa theologicae, Sammanfattning av gudsvetenskapen, och att de samtliga påverkats av antika filosofer, en del hade kommit till samma slutsatser som Giordano, en del hade nått andra. Thomas av Aquinos slutsats var dock definitiv – vi kan genom logik bevisa Guds existens och även om en del mysterier ligger bortom vår fattningsförmåga hjälper oss vår personliga tro, styrkt av påvemakten och dess förvaltande av sakramenten oss att vila tryggt i vissheten om Guds närvaro i sin skapelse. Något Giordano omöjligt kunde hålla med om.

Giordano har beskrivits som självsäker och arrogant, nåhon som ofta kom i konflikt med såväl mentorer som vänner. Hans kunnande och den lätthet med vilken hans tillskansade sig allsköns kunskap uppmärksammades dock tidigt. Kanske hade han här stor hjälp av de mnemoniska metoder som han tidigt utvecklade.

Mnemonik, minnesträning, var en eftersträvad kunskap och medan Giordano fortfarande var novis i Neapel kallades han till påven Pius V för att instruera honom i olika minnesmetoder. Likt grekiska och romerska antika förbilder tycks Giordano främst ha använt sig av "platsbunden" mnemonik. Den vanligaste metoden var då att föreställa sig ett ”minnespalats” där rum, väggar, fönster, statyer, möbler etc. var och en förknippats med vissa namn, fraser, händelser eller idéer, ofta med hjälp av olika lager av symboliska bilder. För att återkalla minnen du placerat i ditt minnespalats vandrar du i fantasin genom husets rum tills du finner var du placerat ett visst ”minnesföremål”.

Giordano kompletterade en sådan platsbestämd mnemonik med egenhändigt matematiskt konstruerade ”mandalor” till vilka han inspirerats av den märklige Ramon Llull (1232-1316). En annan av medeltidens tänkare som inspirerats av arabisk matematik och filosofi.

I sin Ars compendiosa inveniendi veritatem seu ars magna et major, Den koncisa konsten att upptäcka sanningen, eller den stora och största konsten, kopplade Llull genom diagram och figurer samman grundläggande begrepp i enlighet med en slags mekanisk logik som han främst a genom läsning av arabiska filosofer som Al-Ghazali. Llull var född och bodde sin mesta tid på ön Menorca, där det på hans tid fortfarande fanns en mängd bofasta muslimer och judar.

 Llull eftersträvade att genom sina mnemoniska metoder kunna tillgodogöra sig så mycket kunskap att han skulle kunna övertyga framträdande muslimer att omvända sig till kristendomen. För att få finansiellt stöd för sina idéer reste han runt bland de europeiska furstehoven. Han inköpte även en muslimsk slav som lärde honom arabiska. Vid tre tillfällen reste Llull även till Tripoli och försökte, utan större framgång, att omvända muslimer. Llull menade att kristna missionärer omöjligt skulle kunna påverka muslimer om de inte först grundligt lärt sig deras kultur och språk. År 1311 lyckades han vid det ekumeniska mötet i Vienne få påven Clemens V att beordra instiftandet av lärosäten för hebreiska, arabiska och arameiska vid universiteten i Bologna, Paris, Oxford och Salamanca.

Giordano slukade allt som väckte hans intresse i Neapels stora klosterbibliotek inte minst dess många skrifter kring magi och ockulta metoder för att förutsäga framtiden och omvandla metaller. Visserligen förbjöd Bibeln alla former av magi, men astrologi och alkemi utövades vid de flesta av Europas furstehus och experter inom dess områden var eftersökta, liksom de ofta mycket exklusiva och påkostade böcker som avhandlade dylika ämnen. Även Thomas av Aquinos läromästare, Albertus Magnus, var en erkänd auktoritet inom området.

Giordanos stora kunskaper inom mnemonik och magi kom honom väl till pass då han under senare år flackade kring mellan olika universitet och furstehus. Men, inte all litteratur och kunskap betraktades med blida ögon och efter sin prästvigning i Neapel började Giordano oroa sig för att onda tungor baktalade honom och antydde att han hyste kätterska åsikter och kanske värst av allt kunde vara en protestant i fårakläder. Då man frågat honom varför han inte hade några helgonbilder utan enbart ett krucifix i sin cell svarade Giordano att han fann sådant krimskrams meningslöst. Vad säger en bild? Då det gäller andliga ting är det något man bär inom sig, inte något som skapats utanför en själv. Sådant luktade kätteri och farhågorna tycktes besannas då någon funnit en av Erasmus av Rotterdams skrifter på avträdet, fullklottrad med Giordanos anteckningar. Då han fick höra att ett åtal förbereddes mot honom flydde Giordano hals över huvud.

Först klädde sig Giordano i civila kläder, men då han kommit till Turin fann han det svårt att försörja sig utanför sin orden. Han sökte upp dominikanerna som övertygade honom att han inte behövde oroa sig och han klädde sig åter som dominikan och uppsökte dominikanska kloster alltmedan han skrev och publicerade sina skrifter. I Venedig publicerade Giordano, med dominikanernas medgivande, ett uppmärksammat, men nu förlorat verk – Tidens tecken, som tydligen riktade sig mot den växande protestantismen. Han fortsatte till Padua och Bergamo och hamnade slutligen vid universitetet i Lyon. Av okänd anledning gav han sig efter något år rakt in en av protestantismens högborgar – Genève.

Kanske hade Giordano i vanlig ordning blivit ovän med någon av sina universitetskollegor. Han tog under alla förhållanden kontakt med den i Italien ökände Galeazzo Caracciolo, markis av Vico. Den högadlige Galeazzo hade tidigt kommit i kontakt med italienska teologer som sedermera gått över till protestantismen och då han ofta vistades vid Karl V:s hov i Augsburg passade han på att fördjupa sig i Luthers och Calvins skrifter. Då kejsaren blivit varse Galeazzos reformerta åsikter, lämnade han sin familj och flydde till Genève, där han blev god vän med Jean Calvin, skilde sig från hustrun, gifte om sig, blev medlem i stadens tvåhundramannaråd och grundade en italiensk församling.

Galeazzo tog emot Giordano med öppna armar, skänkte honom en värja och civila kläder och Giordano skrev in sig som lärare vid Genèves universitet. Senare förklarade Giordano att

Jag hade inte för avsikt att anta deras religion. Jag önskade endast att förbli där så att jag kunde leva i frihet och säkerhet.

Calvin hade återvänt till sin födelsestad 1541och under sina första fem år som stadens ledare hade tretton personer hängts, tio halshuggits och trettiofem bränts levande. Detta var dock tämligen blygsamt jämfört med Mary Tudor som 1555 lätt bränna 280 protestanter. Då Giordano 25 år senare anlände till Genève var allt lugnt och stilla, om än något tråkigt, julen hade avskaffats och en polisstyrka såg till att en hög moral rådde bland stadens medborgare, av vilka flera flytt från förföljelse i de kringliggande katolska länderna, bland dem många italienare.

Snart hamnade dock Giordano i trångmål. Han gav ut en pamflett som angrep Antoine de La Faye, huvudlärare i filosofi och god vän med universitetets mäktige rektor, Théodore de Béze. Såväl Giordano som pamflettens tryckare kastades omedelbart i fängelse och skriften förstördes. Efter offentlig avbön förvisades Giordano. Säkert mindes han hur Michael Servetus bränts levande 1553 för att förnekat treenigheten, en dogm som inte heller Giordano trodde på.

Efter återkomsten till Frankrike skrev Giordano in sig vid universitetet i Toulouse och erhöll där på kort tid sin doktorsgrad i teologi. Han ville förbättra sitt skamfilade rykte och åter få bära dominikanernas ordensdräkt, men då han kontaktat katolska potentater för att få garantier på sin katolska tro fick han blankt avslag.

Då Giordano funnit de religiösa konflikterna vara alltför besvärande vid universitetet i Toulouse, där han fått tjänst som föreläsare i filosofi, flyttade han till Paris där hans kontakter arrangerade trettio välbesökta förlösningar i teologiska ämnen. Hans rykte som minnesmästare gjorde att han fick kontakt med kungen Henrik III.

Jag fick mig ett sådant namn att kung Henrik III en dag kallade mig för att få veta om mitt minne var naturligt eller förvärvat genom magi. Jag övertygade honom om att det inte kom från trolldom utan från organiserad kunskap; och efter detta lät jag trycka en bok om minne med titeln Idéernas skuggor, som jag tillägnade Hans Majestät. Genast gav han mig ett extraordinärt föreläsningsförordnande.

Henrik III var en monark helt i Giordanos smak – bildad, tolerant och ytterst motvillig att föra krig. Detta till skillnad från sin fanatiskt blodtörstiga moder, Katarina av Medici, som trött och irriterad på de protestantiska hugenotternas ränksmiderier sagt sin son Karl IX: ”Så döda dem då allihop. Döda dem alla!” Följden blev den blodiga San Bartolomei-massakern då mellan 5,000 till 30,000 hugenotter, män, kvinnor och barn, miste livet.

I Paris inledde Giordano en ytterst produktiv litterär period. Bland annat skrev han tre omfångsrika verk om minneskonsten, var av ett, Kirkes sång, som förutom att vara en filosofisk avhandling om mnemonik, i en fantasifull dialogform introducerade en mängd moraliska teman som Giordano ofta skulle återkomma i sina senare verk, speciellt Spaccio de la bestia trionfante, Utdrivande av den triumferande besten, som blev den främsta orsaken till att han senare dömdes till att bli levande bränd till döds.

I Kirkes sång kastar trollkvinnan Kirke en besvärjelse över människor som förvandlar dem till djur. I en dialog med sin tjänarinna Meri berättar hon sedan att hon gjort detta för att visa hur människor inom sig hyser en bestialisk natur som bristfälligt skyls av intellektuell fernissa. Kirke understryker vikten av att hålla minnet vid liv för att därigenom erinra mänskligheten om dess kapacitet att tillgodogöra sig kunskap och här inflikar Giordano en mängd metoder för att förbättra minnet. Samtidigt betonar han att om människan inte odlar sitt intellekt bryter hennes bestialiska natur fram och även om den då ikläder sig moraliska och religiösa munderingar blir resultatet våld och intolerans. Förvandlingen av människor till bestialiska djur är inte en tillfällighet utan resultatet dumhet och tanklöshet som kommer sig av att vi förnekat den gudomliga symbios som råder mellan universum och den enskilda människan. Något som blir uppenbart genom kunskap om sakernas rätta natur.  

Rykten började spridas kring Giordanos samröre med Henrik III, som genom sin toleranta inställning misstänkliggjordes av såväl katoliker som protestanter. Förtalet beskrev hur Henrik III ägnade sig åt homosexuella orgier och magiskt-sataniska riter. Visserligen agerade Henrik III i likhet med sin mor, Katarina av Medici – som var känd för att vara besatt av astrologi och profetior – inom en hovkultur som var starkt influerad av mystiska och magiska tolkningar av världen. Det tycks likväl som om ryktena kring Henrik III:s homosexualitet och engagemang i magiska riter var ogrundade och även om Giordano Bruno var väl förtrogen med magiska metoder visade han i sina skrifter i allmänhet enbart förakt för dem.  

Inom parentes sagt var de magiker, alkemister och astrologer som var verksamma vid de euroepiska hoven sällan de tarvliga charlataner som de ofta framställs som. De flesta av dem var djupt allvarliga utövare av sina magiska konster och den mängd påkostade böcker som producerades för de europeiska furstehoven vittnar om deras författares djupa förtrogenhet med en mängd skrifter på latin, hebreiska, grekiska, arameiska och arabiska, och till och med inflytandet från indisk filosofi. Dessa böcker är även fyllda med ingående och krävande instruktioner hur utövare av magi bör gå tillväga.

Samtidigt saknades det heller inte ironiskt satiriska skrifter om alla de charlataner som drogs till godtrogna furstar, som Rabelais som i sin Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar gör sig lustig över Mäster Trippa som väl förfaren i samtidens talrika magiska konster tjänar furstehusen genom sina förutsägelser och tricks alltmedan han är helt omedveten om sin lösaktiga hustrus eskapader. Med stor sakkunskap redogör Rabelais för Mäster Trippas aktiviteter, alltmedan han lät sin huvudperson Panurge ösa sitt förakt över honom.

Antagligen var Giordano Bruno inte främmande för att slå blå dunster i ögonen på godtrogna mecenater, men samtidigt var han liksom Rabelais öppen i sitt förakt för magiskt charlanteri, exempelvis i sin pjäs Ljusstöparen som han publicerade i Paris. I sitt original är pjäsen tämligen obegriplig emedan Giordano använde sig av ett språk som drev med jargongen hos obildade personer, och även överdrivet tillgjort intellektuella. Genom sin pjäs ville Giordano framställa samtidens förljugenhet. Hur människor döljer sig och förför varandra genom sin övertro på pengar och magi.

Komedin utspelar sig i Neapel där Bonifacio anförtror sin vän Bartolomeo att han är kär i Vittoria. Bonifacio är snål och vill förföra Vittoria utan alltför stora kostnader. Bartolomeo är alkemist och tillsammans med sin vän, trollkarlen Scaramuré, försöker han göra Bonifacio åtråvärd. En annan bekant till den uppenbart förslagne Bartolomeo är skrivaren Manufurio, som hjälper Bonifacio med att författa kärleksbrev till Vittoria. Han gör det på ett sådant sätt att Bartolomeos cyniske tjänare Sanguino karaktäriserar breven som skrivna av en djävul som utrycker sig

likt en grammuffo [snårskog?] eller catacumbaro [gravplats?] och förgiftar himmel och jord med sin delegante [?] och latrinesco [skitlatin].

 Under sina bemödanden blir Bonifacio och Bartolomeo ständigt bedragna, rånade och misshandlade. Detta trots att den girige Bonifacio tror att pengar skall frälsa honom från varje missöde:

Pengar är allt. Den som saknar pengar saknar inte bara stenar, örter och ord, utan också luft, jord, vatten, eld och livet självt.

Den klokare Vittoria fnyser åt Bonifacio och bedyrar att i motsats till tiden har pengar ingen makt.

Tiden tar bort allt och ger allt; allt förändras, ingenting förintas. Den som väntar på tiden, slösar bort tid. Tiden finns alltid där, tillgänglig för att göra vad vi vill med den. Tiden är obeveklig, den fortsätter att förändra allt utan att ge något, men samtidigt återställer tiden balansen och den som vet hur man utnyttjar den lyckas i livet.

Enligt Vittoria känner inte Bonifacio sig själv och därför går det honom ständigt illa. Hans övertro på rikedomens makt gör att han inte begripit att det är omdöme, flit och uthållighet som belönas. Den som tror att pengar är allt blir däremot lätt byte för bedragare, tjuvar och prostituerade.

På slutet förklär sig Bonifacio till den stilige konstnären Gioan Bernardo, Vittorias vän, och tror att han genom denna förklädnad skall kunna förföra henne med de magiska tricks som Bartolomeo försett honom med. Men, istället konfronterats tönten Bonifacio med sin hustru Carubina, som Vittoria förklätt sig till.

På våren 1583 reste Bruno till England och med ett rekommendationsbrev från Henrik III togs han emot som gäst hos den franske ambassadören, Michel de Castelnau. Tillsammans med Giordano var även Giovanni Florio gäst på den franska ambassaden. Florio var välkänd i England och introducerade Girodano för sina intellektuella bekanta. Florio hade översatt Montaigne och Boccaccio till engelska och publicerat en omfattande italiensk-engelsk ordbok. Det var säkerligen Florio som presenterade Giordano för den stilige och inflytelserike poeten och soldaten Philip Sidney, som var nära vän med drottning Elizabeth. Sidney var medlem av den hermetiska kretsen kring John Dee, Elizabeths hovastrolog och rådgivare, även om det inte finns några belägg för att Giordano personligen träffade Dee.  

Giordano ansågs vara en av Europas främsta kännare av hermitismen. Det rörde sig om en filosofisk tradition som härleddes till en legendarisk, egyptisk gestalt – Hermes Tismegistus, som någon gång under Ptolemaisk tid skapats genom att kombinera gudarna Hermes och Thoth. Det religiös-filosofiska systemet omfattade ett brett spektrum av esoterisk kunskap, med aspekter av alkemi och astrologi. De skrifter som tillskrivits Hermes Trismegistus kallas i allmänhet Hermetica och skrevs under en period som sträckte sig från 200 f.Kr. till 1200 e.Kr.

Hermetismen kom på modet i Europa efter det att renässansfilosofer som Giovanni Pico della Mirandola och Marsilio Ficino kommit över grekiska texter som förts över från Konstantinopel och andra grekiska områden som erövrats av turkarna.  Giordano betraktade hermetismen som en källa till forntida visdom som kunde harmoniseras med kristna läror och klassisk filosofi. Den hermetiska betoningen på mänsklighetens gudomliga natur och potentialen för andlig upplysning överensstämde väl med Renässansens och Giordanos ideal om mänsklig värdighet och strävan efter kunskap.

Giordano föreläste i Oxford om esoteriska ämnen, men kom snart i konflikt med George Abbot, sedermera ärkebiskop av Canterbury. Abbot hånade Giordano för att han stödde

Copernicus åsikt att jorden snurrade runt och himlen stod stilla; medan det i själva verket var hans eget huvud som snarare snurrade runt och hans hjärna inte stod stilla.

Då Abbot dessutom anklagade Giordano för att såväl ha plagierat som felaktigt framställt Ficinos hermetiska verk och efter att ha nekats fast anställning vid Oxfords universitet lämnade en rasande Giordano England och återvände till Frankrike.

Han hade dock dessförinnan i London skrivit och publicerat sina sex mest uppmärksammade ”moraliska dialoger” –  La cena de le ceneri, Askonsdagsmåltiden, De la causa, amministrazione et uno, Om orsak, förvaltning och enhet, De l'interno, Universo et ordini, Om det inre, universum och ordning, Spaccio de la bestia trionfante Utdrivande av den triumferande besten, Cabala del cavallo peagaseo, Kabbalah om Pegasushästen, samt De gli eroici furori, Om de heroiska furierna. Märk väl att samtliga verk var skrivna och publicerade på italienska. En del av dem trycktes i hemlighet, titelsidorna påstod då att böckerna tryckts i Venedig eller Paris, flera av smugglades in i Italien. Några av verken väckte anstöt redan i England, speciellt Askonsdagsmåltiden.

Det verket är uppdelat i fem dialoger med fyra huvudpersoner, bland vilka Teofilo kan betraktas som författarens talesperson. Adelsmannen Sir Fulke Greville bjuder till middag på askonsdagen in Teofilo, Giordano själv, Giovanni Florio, en riddare och två lutherska akademiker från Oxford. Det tycks som om middagen verkligen ägt rum och inför den venetianska inkvisitionen konstaterade Giordano att det varit hemma hos den franske ambassadören.

Innan dialogen tar sin början ursäktar sig Giordano genom att bedyra att det inte varit hans avsikt att förolämpa vare sig den akademiska kåren eller den engelska nationen. Hans måltavla har uteslutande varit de åsikter som framfördes av de två akademiska middagsgästerna.

I Askonsdagsmåltiden för Giordano oss långt bortom Copernicus heliocentrism. Utan att vara astronom säger han sig intuitivt ana att de stjärnor vi ser på himlen skenbart är stillastående. Därute finns ett oändligt antal solar som ständigt rör sig i enlighet med lagar vi ännu inte lärt oss förstå. 

Dessa flammande kroppar förkunnar Guds härlighet och majestät. Då vi betraktar dem inspireras vi att söka deras orsak. De är de sanna och levande spåren av en oändlig kraft. Vi inser att vi inte kan söka denna kraft långt bortom oss själva, den finns i själva verket helt nära, ja - inom oss och där är den större än oss själva. Lika lite som de varelser som kan tänkas existera i andra världar finner den yttersta orsaken bortom sig själva, även de har den inom sig. Månen är inte mer himmelsk för oss, än vi är för månen.

Det gudomliga finns alltså inom oss, inom var och en av oss, inklusive hos invånarna i andra världar och precis som vi observerar månen på himlen, så kommer jorden att synas som ett främmande föremål om den betraktas från månen.

Då han skrev Askonsdagsmåltiden var Giordano väl medveten om att han därigenom kom i Konflikt med kyrkans institutioner, att han förnekade de Heliga Skrifterna. Hans syfte var likvàl att försöka förena ”sann filosofi” med kristen tro, eller åtminstone förklara att de inte stod i konflikt med varandra. Religiösa skrifte behandlade enligt honom moraliska frågor och använde sig då av förklarande metaforer som kopplats till den verklighet som dess författare levde i. Detta var anledningen till varför judar, kristna och muslimer drog olika slutsatser från sina heliga skrifter, men bortom metaforerna fanns en reell verklighet som är gemensam för alla.

Giordano erkände villigt att hans tankar om ett oändligt universum inte alls var unika. De hade antytts tidigare i bland annat flera hermetiska skrifter. Den beläste Giordano påpekade även att den tysk-katolske kardinalen Nicolaus Cusanus i en skrift De Docta Ingnoranitia, Om lärd okunnighet, redan 1440 hade antytt möjligheten av ett oändligt universum och utomjordiskt liv. Giordano kallade honom för ”den gudomlige Cusanus”. 1913:års upplaga av Katolsk Encyclopedia konstaterade:

Kardinalens astronomiska åsikter fanns spridda bland hans filosofiska avhandlingar. De uppvisade ett fullständigt oberoende av traditionella läror, baserade som de var på siffersymbolik, bokstavskombinationer och abstrakta spekulationer. Enligt honom var jorden en stjärna likt andra stjärnor och inte universums centrum. Den befann sig inte i vila och dess poler var rörliga. Himlakropparna var inte strikt sfäriska och deras banor var heller inte cirkulära. Skillnaden mellan teori och reellt utseende förklarades genom inverkan av rörelse. Om Copernicus varit medveten om dessa påståenden skulle han förmodligen ha uppmuntrats att publicera ett eget monumentalt verk.

Tillbaka i Paris fortsatte Giordano sin vana trogen att skaffa sig fiender. Han uppträdde åter som dominikan och uttryckte officiellt sin beundran för Thomas av Aquino, men kunde dock inte avhålla sig från att publicera en anti-aristotelisk pamflett på latin, kallad Centum et viginti articuli de natura et mundo adversus peripateticos Etthundratjugo teser om naturen och världen riktad mot peripatekerna. Perípato var namnet på den atenska trädgård där Aristoteles hållit sina föreläsningar.

Då Giordano presenterat sin pamflett vid Collège de Cambrai urartade föreläsningen till ett våldsamt upplopp. Aristoteles var fortfarande populär bland parisiska studenter, alltmedan Giordano hade kommit att reta sig på Aristoteles brist på ”andlighet”, något han funnit vara starkare hos Platon. Detta får mig att tänka på Rafaels geniala fresk Den atenska skolan där Platon pekar mot himlen, medan Aristoteles visar mot den omkringliggande världen.

Under ledning av en ung advokat, Roul Callier, som skrikit att Giordano var en ”Brutus” avslutades hans föreläsning med allmänt tumult. Den pågående franska politiska och religiösa krisen och bristen på stöd från den hårt ansatte Henrik III fick Giordano att lämna Frankrike för Tyskland.

I Tyskland verkade han under två år som anställd vid Wittenbergs universitet, där han främst föreläste om Aristoteles filosofi. Giordano fann dock snart den lutherska intoleransen var kvävande och sökte sig till Rudolf II:s hov i Prag. Han antog att denne originelle kejsare med sin fallenhet för såväl ockultism, som modern vetenskap, skulle ta emot honom med öppna armar, men även där visade sig Giordano vara alltför kontroversiell för att få anställning vid det berömda Universitas Carolina. Han tillägnade Rudolf II en skrift med det latinska namnet  Articuli centum et sexaginta adversus huius tempestatis mathematicos atque philosophos, Etthundrasextio teser riktade mot denna tids matematiker och filosofer. I sin tillägnan skrev Giordano till kejsaren att han ansåg att för att lösa världens problem var tolerans inom såväl religion som vetenskap nödvändig:

Den religion jag utövar utesluter osämja och uppviglar inte till kontroverser. Filosofin borde befrias från förutbestämda auktoriteter och traditioner, som upphöjts till normativa föreskrifter. Jag har sökt skydd från de stormiga vågorna vid filosofins fria altare och önskar enbart gemenskap hos dem som vill öppna våra ögon. Jag tycker inte om att dölja den sanning jag ser, och jag är inte heller rädd för att öppet hävda mina åsikter.

För att visa sin uppskattning skänkte Rudof II honom 300 thaler, motsvarande fyra årslöner för en skicklig hantverkare, men det var allt. Giordano for till universitet i Helmstedt där han erbjudits en position vid Academia Julia. Efter det att akademins grundare dött bannlystes Giordano av föreståndaren för stadens lutherska kyrka, men trots bannlysningen fick han stanna kvar i Helmstedt och skrev där flera verk om magi.

Enligt Giordano var “magiker” det samma som kunskapsförvaltare inom andra kulturer, i en förfluten tid. Dessa hade enligt honom trott på närvaron av en enda gudomlig Enhet, som han betecknade som en “kosmisk ande”, “en världssjäl” och även som “ett inre sinne”. Magin sökte efter den universella princip som gav liv, rörelse och växlingar åt hela Universum. Magikern strävade efter att genom “mellanliggande stadier” kommunicera med denna närvaro, en aktivitet som Giordano beskrev som ett uppstigande från det partikulära till en allomfattande Gudom. En väg från det mångfacetterade till det Enda. En sådan verksamhet var inte främmande för den mängd magiska instruktionsböcker som var i omlopp vid tidens furstliga hov, där deras metoder tillämpades av fast anställda astrologer och alkemister.

Magi var enligt Giordano inget annat än studiet av den "flerdimensionella" väv som existerar inom universum. En väv som består av tro, tecken och symboler och som kan uppfattas med hjälp av våra sinnen. Våra begrepp och vår uppmärksamhet måste dock finslipas med hjälp av all den fantasi och kunskap vi finner i litteraturen och genom öppna samtal med andra människor.  

Är År 1591 lämnade Giordano Helmstedt och bosatte sig för en tid i ett kloster i Frankfurt där han skriev de så kallade Frankfurt-dikterna, kulmen på hans filosofiska forskning.

Kanske var Giordanos minnesmetoder ett försök att behärska de små tingens kaos och ställa dem i harmoni till Universums eviga oändlighet. Allt i enlighet med Hermetismens grundtanke om att det lilla reflekterar det stora, och tvärtom. I dikten Minimum fastslog Giordano att all materia var stadd i ständig förändring och gav därmed liv åt ett oändligt universum. Atomen, materiens minsta del var genom sin rörelse besjälad av samma ande vars lagar styrde universum. Därmed sammanföll minimum och maximum – atom-Gud; ändligt-oändligt. Den fysiska verkligheten kunde inte separeras från den metafysiska. I universum hängde allt samman och styrdes av samma lagar. Allt i enlighet med den hermetiska satsen “ som ovan, så nedan”.

Medan han befann sig i Frankfurt fick Giordano en inbjudan från den venetianske patriciern Giovanni Francesco Mocenigo, som med intresse läst dikten Minimum och önskade bli undervisad i minneskonsten. Den venetianska inkvisitionen var inte så strikt som sin romerska motsvarighet och Republiken Venedig ansågs vara den mest liberala staten på den italienska halvön. Giordano gjorde det fatala misstaget att återvända till Italien och anlände 1592 till Venedig. Han bosatte sig i Giovanni Mocenigos hem. I två månader tjänstgjorde Giordano som handledare åt den vetgirige Mocenigo, som frikostigt betalade honom för hans tjänster och uppehälle. Oförsiktig som alltid lät den talföre Gordano sina åsikter flöda fritt. Den 21:e maj informerade han Mocenigo att han under en kort tid tänkte återvända till Frankfurt för där låta trycka några av sina verk. Mocenigo trodde att Bruno sökte efter en förevändning att avbryta sina föreläsningar, innan den stipulerade tiden gått ut och lät sina tjänare gripa honom.

Vid närmare eftertanke började Mocenigo nu undra om han inte kunde råka illa ut genom den ryktesspridning som skapats kring  hans samröre med Giordano och beslöt sig därför att lämna in ett skriftligt klagomål till Inkvisitionen i vilket han anklagade Bruno för hädelse, förakt för religionen, misstro mot den gudomliga treenigheten och transsubstantiationen, tro på världens evighet och existensen av oändliga världar, utövandet av magiska konster, tro på metempsykos, det vill säga själavandring, förnekande av Marias jungfrulighet och existensen av gudomliga straff.

Det är möjligt att Giordano inte ansåg sig vara antikatolsk, utan snarare betraktade sig som en reformator kapabel att påverka påvedömet. Kanske var han besatt av en känsla av självförverkligande, eller trodde sig fullfölja någon form av ”uppdrag”. Under alla förhållanden lät han sig villigt föras bort av Inkvisitionens soldater och ställde frimodigt upp för sitt eget försvar. Den venetianska Inkvistionens noggrant förda protokoll finns bevarade.

Skicklig och erfaren föreläsare som han var, försvarade sig Giordano med stor skicklighet. Då han efterhand insett att hans liv stod på spel blev Giordanos agerande alltmer dramatiskt – han viftade med armarna, föll på knä och likt en erfaren skådespelare modulerade han rösten. Efter att till en början ha hänvisat till sina utgivna skrifter började Giordano efterhand förneka allt han kunde, förblev ofta tyst och ljög till och med om vissa känsliga punkter i sin lära, övertygad om att inkvisitorerna omöjligt kunde vara medvetna om allt han hade gjort och skrivit.

Giordano motiverade skillnaderna mellan sina uttryckta åsikter och katolsk dogm genom att hävda att en filosof, som resonerar enligt ”naturlig upplysning”, kunde dra slutsatser som stred mot trosfrågor, utan att därmed betraktas som kättare. I vilket fall som helst, efter att ha bett om förlåtelse för sina begångna misstag och brister, förklarade Giordano sig villig att återkalla allt det han skrivit som Inkvisitionen funnit stå i konflikt med Kyrkans lära.

Venetianerna var benägna att låta Giordano gå fri, men påven Clemens VIII betraktade sig som en förkämpe mot det protestantiska kätteriet och var ovillig att låta en internationellt känd fritänkare som Giordano Bruno komma så lätt undan. I februari 1593 beordrade den romerska Inkvisitionen att Giordano skulle utlämnas till den romerska Inkvisitionen och efter ett par dagars tvekan beviljades hans begäran av den venetianska senaten.

Processen drog ut på tiden. På påvlig begäran läste åklagarna noggrant Giordanos skrifter och han torterades uppenbarligen under våren 1597. Trots detta blev Giordanos försvar och hävdande av sina kätterska åsikter alltmer uttalade och vältaliga. De romerska rättegångsförhandlingarna har försvunnit, eller förstörts, och finns endast bevarade i sammanfattningar. En sak är dock säker och det är att de följdes med största uppmärksamhet av påven. Vid upprepade tillfällen begärde Giordano att i enrum med Clemens VIII få redogöra för sina ståndpunkter. Alltmer tycks det som om Giordano kommit att betrakta sig själv som en rättänkande, antik romare i kamp mot en orättfärdig myndighet.

Inkvisitionen förhörde sig noggrant om Giordanos syn på sexualitet och han hävdade oförväget att den var given av Gud och därför kunde avnjutas av varje jordisk varelse. Han kunde därmed inte betrakta sexuellt umgänge som syndfullt. Han redogjorde även utförligt för sina åsikter om universums uppkomst, dess oändlighet och omöjligheten att karaktärisera Gud som en gestalt, än mindre som en varelse i tre-enig form.

Med tiden kom huvudanklagelserna att koncentrera sig kring vad Giordano skrivit i sin Spaccio de la bestia trionfante, Utdrivande av den triumferande besten. Som så mycket annat Giordano skrev är den en dialog i form av en moralfilosofisk, allegorisk text. De tre samtalspartnerna, Sofia (Visdomen), Saulinus (en fiktiv karaktär) och Merkurius (gudarnas budbärare), diskuterar genomförandet av en reform som beordrats av Jupiter. Det gällde att förnya Himmelriket och sätta stopp för dess långvariga förfall. Gamla laster måste rensas ut och ersättas med nya dygder. Allegorin är komplicerad; laster och dygder beskrivs med hänvisning till astrologi och zodiakens tecken, dess växlingar blir till sinnebilder mänskliga fel och brister.

Allt i universum befinner sig i ständig förändring och det ligger i sakernas natur att gå från en extrem position till en annan. Sanningar är nedsänkta i tiden, de sjunker och stiger. Giordano tog genom sina språkrör upp hermetismens idéer och förklarade att de forntida egyptierna ansett att

naturen inte var annat än Guds närvaro i tingen. Gud är allt i allting, men i naturen manifesterar sig det gudomliga i olika former, av vilka några tycks ha gemensamma drag och betraktas därför som gudar. Det gudomliga kommunicerar sig med människan på otaliga sätt och har otaliga namn. Visdomen krävs för att kunna urskilja vad som existerar bortom naturens mångfacetterade aspekter, bortom tidens flöde, bortom namnens föränderlighet, för att urskilja den gudomliga enhet som ligger till grund för allting.

Lagen har liksom övriga dygder två aspekter, en gudomlig och en jordisk, men deras mål är gemensamt. Den gudomliga lagen är identisk med religion i meningen ”binda samman”, från latinets re-ligare. Det är riter och ceremonier som håller samman våra samhällen och präglar människans tänkande.

Det var åsikter som dessa som togs mest på allvar av Inkvisitionen. Det tycktes som om Giordano ifrågasatt den katolska religionen, ja till och med den kristna religionen och försökt ersätta den med en ny hedendom – utan Kyrka, påve, sakrament och Bibel. Anklagelserna sammanfattades i korta satser, bland vilka huvudanklagelsen om instiftandet av en ny religion inte förekom. Den anklagade hade

• Angripit påvedömet och dess prästerskap;  

• förnekat dogmen om Treenigheten, Kristi gudomlighet och inkarnationen;

• hävdat åsikter som stred mot den katolska tron ​​angående Marias, Jesu moders, jungfrudom;

• hävdat åsikter som stred mot den katolska tron ​​på mässoffrets transsubstantiation.

• I strid mot Bibelns ord och gudomlig uppenbarelse hade den anklagade hävdat existensen av en mångfald av världar och deras eviga beständighet och därmed förnekat såväl Skapelsen som Den yttersta domen dessutom hade han

• hävdat existensen av själavandring och därmed förnekat himmel, skärseld och helvete; och

• sysselsatt sig med magi och spådomskonst.

Påven fastslog domstolens uppfattning om att brottens allvar krävde dödstraff.

Efter det att elden falnat och folkmassan skingrats samlade bödeln, hans dräng och rackarna ihop askan efter Giordano Bruno och slängde den i Tibern. Men där stod jag nu ensam på torget, som efter regnet glänste i månskenet, och betraktade hur kättaren efter fyrahundratjugosex år strängt blickade ner mot mig. Inte kunde Clemens VIII och hans hantlangare ha vetat att det var Giordanos idéer om universums och tidens oändlighet som skulle segra och bli en del av var mans tänkande? Det var Giordano Bruno som kommit att representera förnuft, tro och empati, inte påven och hans bödelsdrängar.

Jag finner Frimurarnas stormästare Ettore Ferraris staty av Giordano Bruno vara bland de mest imponerande av alla de som jag konfronterats med i Rom. Frimurare? Ferrari var faktiskt ledare för frimurarnas Grande Oriente d’Italia och det var ingen slump att det var just han som skapade skulpturen och på dess bas skrev

A BRUNO - IL SECOLO DA LUI DIVINATO - QUI DOVE IL ROGO ARSE

Till Bruno – seklet som han förutsåg – här där bålet brann.

Som en anklagelseakt är Giordano vänd mot Vatikanen.

Den 20:e april 1884 hade påven Leo XIII (Gioacchino Pecci) utfärdat en encyklika kallad Humanum genus, Mänskligheten.  Den utfärdades under industrialiseringens och marxismens uppgång och i efterdyningarna av Italiens militära erövring av Rom och Kyrkostatens kollaps den 20:e september 1870. Påven kände sig maktlös gentemot den nya tidens anlopp, med dess gudlöshet och moraliska förfall. Encyklikan var ​​huvudsakligen ett fördömande av frimureriet. Det konstaterades att slutet av 1800-talet var en farlig era för den romersk-katolska kyrkan. Dess fortlevnad stod på spel och detta berodde främst på de idéer som påven av någon anledning främst satte på Frimureriets räkning – naturalism, folklig suveränitet och separationen av kyrka och stat.

I Humanum genus anklagades frimurarna för att ha befrämjat religiös likgiltighet, främst genom att förordat en offentlig utbildning som förnekat kyrkans fostrande roll och därmed satt ungdomars moral i händerna på lekmän. Påvedömet hade sedan 1738 förbjudit katoliker att bli frimurare.

Frimurarna slog tillbaka mot Humanum genus och beslutade att resa en staty över Giordano Bruno, på den plats han av Påvedömet blivit levande bränd. En profet för tolerans, den nya tidens landvinningar, vetenskapliga sanningar och demokrati hade i Roms centrum offrats av bakåtstävande, vidskepliga mörkmän.

Monumentet finansierades med privata donationer, huvudsakligen genom en insamling inledd av Roms av studentföreningar. Roms kommunfullmäktige godkände den 10 december 1888, med 36 röster mot 13, att platsen för monumentet skulle vara Campo di Fiori. Representanter för den katolska kyrkan protesterade våldsamt mot vad de ansåg vara ett flagrant brott mot den katolska tron. Men förgäves, pengar för statyns uppförande strömmade in från alla håll, inte minst från kända kulturpersonligheter som Victor Hugo, Michail Bakunin, Henrik Ibsen, Herbert Spencer, Ernst Renan, Algernon Swinburne, Giosuè Carducci och Cesare Lombroso. 

Inför en stor folkmassa avtäcktes statyn den 9 juni 1889. Eftersom tusentals individer och studenter med anknytning till antiklerikala rörelser hade samlats i Rom stängde Vatikanen sitt museum och bad enträget lokala kyrkor och församlingar att låsa sina portar för att undvika konfrontationer med eller incidenter från vad man ansåg vara en ateistisk pöbel, som dock visade sig vara lugn och fredlig.

Efter det att statyn invigts fastade Leo XIII en hel dag, vilken han tillbringade på knä inför Vatikanens staty av Skt. Petrus alltmedan han enträget bad att kampen mot den katolska tron måtte upphöra. Strax före statyns installationen hade påven hotat att överge Rom och söka sin tillflykt till Österrike. Francesco Crispi, som senare blev premiärminister, deklarerade att: ”Om Hans Helighet nu skulle lämna Italien vore det lika bra om han aldrig återvände.”

Vatikanen hade svårt att smälta den smälek den tyckte sig ha lidit genom uppförandet av Giordano Brunos staty. Då Lateranpakten, som reglerade förhållandet mellan Stat och Kyrka, undertecknats av Benito Mussolini och Pius XI, begärde Vatikanen att statyn skulle tas bort och ersättas med ett ”försoningskapell för Jesu heliga hjärta”. Mussolini vägrade, väl medveten om att fascismens ideolog, filosofen Giovanni Gentile, var en stor beundrare av Giordano Bruno.

Stridigheterna kring Giordano Bruno har nu bedarrat och där står han fortfarande, mäktigt ruvande över Campo di Fioris marknadsstånd och turisterhopar, eller i ensamt majestät under Roms mystiska nätter, då staden tycks leva ett eget liv bortom mänskligt förstånd och närvaro.

Bruno, Giordano (1997) Le ombre delle idee. Il canto di Circe. Il sigillo dei sigilli. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2017) Spaccio de la bestia trionfante. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2022) Candelaio. Roma: Di Renzo Editore. Bucciantini, Massimo (2015) Campo dei Fiori: storia di un monumento maledetto. Torino: Giulio Einaudi Editore. Ginzburg, Carlo (1980) The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth-Century Miller. London: Routledge. Heer, Friedrich (1974) The Medieval World: Europe from 1100-1350. London: Cardinal. Lawrence-MaBruno, Giordano (1997) Le ombre delle idee. Il canto di Circe. Il sigillo dei sigilli. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2017) Spaccio de la bestia trionfante. Segrate: La Biblioteca Universale Rizzoli. Bruno, Giordano (2022) Candelaio. Roma: Di Renzo Editore. Bucciantini, Massimo (2015) Campo dei Fiori: storia di un monumento maledetto. Torino: Giulio Einaudi Editore. Ginzburg, Carlo (1980) The Cheese and the Worms: The Cosmos of a Sixteenth-Century Miller. London: Routledge. Heer, Friedrich (1974) The Medieval World: Europe from 1100-1350. London: Cardinal. Lawrence-Mathers, Anne (2025) The Magic Books: A History of Enchantment in 20 Medieval Manuscripts. New Haven, CT: Yale University Press. Manuel, Frank E, and Fritsie P. Manuel (1979) UtopianThought in the Western World. Cambridge, MA: The Belknap Press. Rabelais (1974) Gargantua & Pantagruel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics  Russell, Bertrand (1974) History of Western Philosophy. London: Unwin University Books. Yates, Frances A. (1981) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, Chicago: Chicago University Press. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: Chicago University Press.thers, Anne (2025) The Magic Books: A History of Enchantment in 20 Medieval Manuscripts. New Haven, CT: Yale University Press. Manuel, Frank E, and Fritsie P. Manuel (1979) Utopian Thought in the Western World. Cambridge, MA: The Belknap Press. Rabelais (1974) Gargantua & Pantagruel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics  Russell, Bertrand (1974) History of Western Philosophy. London: Unwin University Books. Yates, Frances A. (1981) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition, Chicago: Chicago University Press. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: Chicago University Press.

I just came in through the door after a long walk during which, as so often happens, I had bended up sitting on a bench. After watching the greenery, the people and the dogs around me, I lifted my eyes and looked into the infinitely blue sky.

I became dazzled by the sun and closed my eyes. Again, the thoughts were there, the same ones I share with most of us. Who am I? What do I do here? Why am I unique? I was born, live and will die. Why doesn't death scare me? Not so far at least. And here I am. Why have I been so privileged and reached this age?

Of course, I am tormented by my shortcomings, the misunderstandings and lack of contact that might arise around me, amidst of all this diversity of joy and misery. Famine, war, catastrophes, inexplicable evil and goodness. I love my family and friends, though how do they really perceive me?.

After all, I cannot deny that it is a triumph to exist. But still? What difference does my measly life make amomg this myriad of people? This anthill of creatures? Why care? Can such a small and insignificant individual as I happen to be do anything to overcome the division, fragmentation, and indifference that characterize so much around me? Probably not much, more than trying to be tolerant, kind and assert my opinions.

And out there is the universe, with its infinity of suns, stars, planets, galaxies and superquarks. I had an uncle, he is long dead, who was very interested in astronomy and the times I met him he talked about the greatness of the universe and everything he knew about it; black holes, quarks, the curved space and much more. Somehow he was intimidated by his own knowledge. It was as if he felt that we were going to experience the death of the sun and the collapse of the universe, however impossible that might be. It's like death – the infinity of the universe doesn't scare me at all and I actually believe that our wonderfully beautiful planet is the only one existing in the entire universe and if not – what does it matter to me?

For me, the great mystery of existence is human's ability to appreciate nature, to create and enjoy art and music, the parallel worlds of literature. While I was sitting there, the Italian song Volare popped in my head. This wonderfully banal song that I assume every Italian knows and that most of them can sing. Banal? What did I mean by that? Isn't that a derogatory word? Not at all, I think its basic meaning is "universal" and this is undeniably the fact of Volare. Does that mean it's lousy. Not at all, on the contrary. Simple? Maybe, but I don't think it is either because. For me it creates such a wonderfully liberating and uplifting feeling and it must be the case för many others as.

Poi d'improvviso venivo dal vento rapito
e incominciavo a volare nel cielo infinito

Volare, oh, oh!
Cantare, oh, oh, oh, oh!
Nel blu dipinto di blu,
felice di stare lassù
 

https://www.youtube.com/watch?v=u99ivDAqwSM

Then suddenly I was carried away by the wind
and began to fly in the infinite sky.

Fly, oh, oh!
Sing, oh, oh, oh, oh!
In the blue painted blue,
happy to be there.
 

"In the blue painted in blue", the sentence is undeniably somewhat strange. Domenico Modugno, who sang and wrote the song, has said that he got his inspiration to write it when he and his wife Franca Gandolfi one morning through their window looked out at an endless blue sky.

Modugno's co-author, Franco Migliacci, gave a perhaps a more plausible explanation for the words when he said that he was seized by his inspiration when he looked at two paintings by Mark Chagall – The Woman on the Red Rooster and The Painter and His Model.

In any case, Modugno and Migliacci were touchingly in agreement on the transcendent meaning of the sentence as they on a bridge in Rome contemplated the sky. Even in my opinion, the Roman sky has a very special colour, perhaps it is the interaction between mountains and sea that makes it so. Rome is located between the two.

On my way home I came to think of the wars in Ukraine, Gaza and Iran and another song began to sound in my head, also by two Swedish authors – Olle Adolphson and Beppe Wolgers. Is that one banal one banal as well? Maybe, but beautiful. Sentimental, but true and thought-provoking. It makes me strangely depressed.

I heard music somewhere
it came from a frozen orchestra,
They call it the balance of terror
and is danced by East and West.
What do I care about East and West,
I know best . . .
. . . Because when people have each other
they all live in the same country
And I'm just like others
and my hand is so like your hand.
The whole country is visible from my window.
The whole town is in my room
and in the ceiling the lanterns make patterns
It's stupid but I guess I'm stupid.

https://www.youtube.com/watch?v=2Uxs17sogvo

I am well aware that the blue colour of the sky actually hides a black, cold and inhuman space – inhuman in the sense that it lacks time, heat and oxygen. The wonderful blue color of the sea and sky is nothing more than a result of the dispersion of air molecules, which increase and decrease depending on the wavelengths of sunlight. Blue has the shortest wavelength and that's makes the sky blue during the day. The blue colour of the sky protects us from the relentless darkness of space. We cannot live out there, in the dark and cold, except in space stations, protected by ten-centimeter-thin walls of aluminum, titanium and a synthetic fibre called kevlar.

No, we belong here among one another. Surrounded by the beauty of nature, its greenery, fresh air, life-giving waters, deep forests and vast oceans. The earth is humans’ ho and from our perspective the universe is devoid of life. Perhaps we should sometimes take a step aside and become like strangers in this world, then we might for a moment be able to see and appreciate the incomprehensible beauty of our surroundings.

Seeing everything from the outside makes me remember a book I recently read – Samantha Harvey's Orbital.

Six people, four men and two women, share the cramped space of an International Space Station. They breathe the same air, constantly purified and reused. They eat the same vacuum-packed, fast-heated, boring food. Weightlessness and lack of an earthly perception of time, the absence of day and night, eat away their minds and bodies. They float in gravity-free sleep and exercise regularly to prevent atrophying muscles.

They are kind and respectful to each other, but to avoid coming into conflict during the long months they spend together, there is a tacit agreement between them not to complain, not to burden the others with their life stories, sorrows and shortcomings. They share their meals and modest parties. Avoids all talk of politics and nationalism – they are an American, an Italian, two Russians, an English woman and a Japanese. All of them feel a certain tenderness towards and a friendly bond with each other.

Each has their own specific scientific task – to see how a group of mice, some under the same conditions as themselves, others without any form of precautions, cope with weightlessness and timelessness. Another of them is tending to a bean culture, someone is checking a stem cell culture. They undertake spacewalks to install antennas, or check the outer shell of the space station. They take photographs of climatological changes and a variety of other types of measurements, constantly performing minor internal inspections and repairs. The older, Russian part of the station has an almost invisible crack.

Over the course of a day, we follow the astronauts on their journey around the Earth – sixteen sunrises and sixteen sunsets, during a constantly changing journey. In space, time disappears, as it actually depends on our relationship with the sun.

The six people are trapped like in a tin can in a vacuum protected from certain death by ten-decimetre-thin walls. We follow their individual thoughts. They have all once been driven by a dream of becoming space explorers and undergone rigorous training to achieve their goal. They live in a narrow, strange world with the chilly space of infinity around them. They are filled with memories of their earthly life, but somewhere deep inside themselves they are reluctant  to return. They have become accustomed to a life of emptiness, characterized by the circumcision of routines and thin walls, a constant repetition of small tasks, far away from everything else, far beyond from other people. Somehow, they all fear the different life of the earth.

Through brief messages they receive and send to their families, we get glimpses of their earthly existence. The crew members have brought with them photographs and small, memorable objects. We recognize their loneliness and reluctance to maintain too intimate contact with their co-workers.

Despite their separation from the world, they can't escape its constant attraction. The news of a mother's death reaches them, and with it comes thoughts of returning to their homes. They watch as the white circle movement of a typhoon is born over the Pacific Ocean and approaches an archipelago which buildings are sure to be shattered, people will be injured and die. 

They look with awe at our world that shines in its reflection of sunlight. As they watch from the small windows of the space station how our world shifts from day to night and how their craft soars over glaciers and deserts, mountain ranges and oceans, above which white clouds swirl.They are all seized by the magnificence and beauty of Earth. The sun rises:

the planet’s turning in indifferent space and the perfection of the sphere which transcends all language. The black hole of the Pacific becoming a field of gold, or the French Polynesia dotted below, the islands like cell samples, the atolls opal lozenges; then the spindle of Central America …

 At the same time as they are fascinated by our world, they are worried about the destructive activities of humans. From the great distance where they find themselves, they cannot discern the misery, but they know and feel that the earth they are looking at is inexorably damaged and they have the means to zoom in on the deplorable effects.

Red algae blooming in the polluted, warmed, and overfished Atlantic Ocean. Disintegrating glaciers exposing bare mountainsides. Flaming, burning forests and bushlands, shrinking Arctic ice fields, oil spills. A bay discolored by water hyacinths feeding on untreated wastewater. Distorted, flooded, or dried-up, riverbeds in Sudan, Pakistan, Bangladesh, or North Dakota. Pink steppes left behind by evaporated lakes. Gran Chaco's brown areas with huge cattle farms, where there used to be rainforest. Greenish-blue, large evaporated ponds where lithium is mined out of the brine. The changing contours of coastlines where land has been reclaimed through efforts to house more and more people, or coasts reclaimed by the sea that don't care about the people who live there. Disappearing mangrove forests, hundreds of acres of greenhouses which plastic cover make the entire southern tip of Spain white in the sun. The oceans' floating islands of plastic waste.

Seen from far above there are no borders, wars, famines, or poverty. During the day, nothing human is visible, except if you zoom in and watch its destruction of our Mother Earth. However, at night, densely populated areas light up the darkened continents.

The space station is a microcosm with parts and people from different parts of the world. There is a Russian older, slightly worn part and a newer American part with gadgets and technology from the 23 member states of the European Space Agency (ESA), and also from Canada and Japan.

Roman is a Russian cosmonaut. He has been in space for all together 434 days and is the station's commander. "Skilled and capable", Roman knows the space station inside out and seems to be able to fix anything on board.

Roman is practical and easy to work with. His hero is Sergei Krikalev, whose picture he keeps next to his sleeping place along with a view of the Ural Mountains. Krikalev was the first Russian to travel in space together with the Americans. He made six space flights and remained in space when the Soviet Union dissolved in December 1991. Krikalev's return was delayed and he remained on the MIR space station for 311 days, twice as long as the mission had originally required. Roman is a radio amateur and occasionally comes into contact with private individuals on earth, short conversations that are quickly interrupted.

The other Russian, Anton, is liked by the others, although he is quiet he has a dry sense of humor that they appreciate. He is easily moved and cries openly when he watches movies together with the others or look down on the earth outside the windows. Much of his time Anton spends by reflecting on his recently ended marriage.

Japanese Chie's parents were survivors of the atomic bomb attack on Nagasaki, something that characterized her relationship with them. Her father died earlier and her mother has now died during her time in space. She wrestles with her grief and can't really share it with her friends in the crew. The distance to her mother's death and funeral is just as difficult as the distance she felt while her mother was still alive. She remembers snapshots that she tries to piece together. The crew members regard Chie as methodical, wise, and fair.

The Italian Pietro is open and practical, quick to speak his mind, even if things can sometimes go a somewhat awry. In true Italian spirit, he tried to spice up the dreary plastic-wrapped "macaroons with cheese" with some spices and other culinary tricks. The result was catastrophic and the disgusting smell of his failed experiments hovered over the space station for more than a week

One summer, Pietro and his family visited an island off the coast of the Philippines to devote themselves to diving along its coral reefs. The family became friends with a poor fisher family living there. The children looked up to this living astronaut and the fisherman's family gave the Italians all the hospitality available to them. Despite language and cultural barriers, Pietro felt a great closeness to the poor islanders, and after returning to Italy, he sent them photographs and gifts. Now the fisherman family is threatened with extinction by the huge typhoon that the space station crew can see approaching the Philippine coast.

Shaun is American and despite his physical knowledge of space and mathematics, he is deeply religious and believes that God exists and has created the universe according to a divine design. He does not preach his faith to the others, who are generally atheists, but they respect his seriousness and deep faith.

The English Nell is energetic and positive and she writes to her husband almost daily for six years. In fact, she has not had much in contact with him since five of those years were mostly devoted to her astronaut training. Their lives appear to be both spiritually and spatially separate. He lives alone on his family farm in the Irish countryside.

During a spacewalk when she is only connected to the space station by a pair of cables, like an umbilical cord, Nell feels how difficult it is to work surrounded by the clumsy spacesuit. She is connecting an antenna to the hull. However, as she floats freely in empty space and watches the luminous earth without the station's fixed window frames, she is seized by a dizzing sense of expansion.

The American Shaun has brought a postcard with him and he often looks at it. Las Meninas, The ladies-in-waiting, by Velazquez. One of art history's most debated paintings.

The postcard has a special value for Shaun – he had been sent to him by a girl while he was still in high school. At first uninterested, he had listened with increasing fascination to how a teacher had bexplained Las Meninas to his students. How unique the painting was in that it united the classical unity between space, time and action. The artwork depicted Velazquez's studio within the Spanish Imperial Palace, just at the time when the Imperial couple entered the room. The artist stood in front of the easel ready to portray the infantinna the little lively Margarita, whose intricate costume was at the last moment arranged by two ladies-in-waiting.

The postcard was sent after class by a girl who had observed how Shaun suddenly had begun to focus all his attention on the lesson and this was the origin of a youth romance which resulted in Shaun marrying the girl who a few years earlier had sent him the card. Since then, he had often taken oit out and looked at it, there in cramped space of the space station, in a time beyond usual time, where sunrises and sunsets were constantly shifting, like they had done all the time back to Velazquez's studio. Shaun looked at the image as if it was depicting something that here and now – the unity of time, space and action

In the poetic film Solaris by Tarkovsky, which I have long been fascinated by and wrote a blog about several years ago, there are also paintings within n a spaceship. Particularly prominent is Breughel's Hunters in the Snow, to which several of the film's scenes allude. A connection to the earth and the past, to a season, something that does not exist in space, and strong childhood memories.

On the back of Shaun's postcard, his wife had written several questions of which several revolved around who is watching what. The artist who looks at the Emperor and the Emperor who enters the room, the infanta who looks towards her parents, as well as one of the lady-in-waiting is doing. Looking towards the entering royal couple are also one of the dwarfs and a couple, glimpsed blurred in the background; a nun and perhaps a priest, a man who turns in the background in the doorway through which he is about to exit. The only people who do not seem to have paid any attention to the Emperor and his Queen, who are only glimpsed indistinctly in a mirror placed at the far end of the room, are one of the ladies-in-waiting who arranges the infantess's  elaborate skirt and a dwarf who has placed one foot at the dog in the foreground.

The practical Italian Pietro wonders what it is that Shaun finds so fascinating about the picture, whereupon Shaun reads out the text on the back. Pietro wonders if Shaun's wife is always so obsessed with such a large number of small questions, Shaun then admits that the questions raised by the painting are numerous and "relentless". Pietro takes a look at the card and states; "The dog". "Excuse me?" "The answer to your wife's question about the subject of the painting is the dog". Pietro kindly presses one of Shaun's shoulders and floats away into weightlessness. Astonished, Shaun stares at the card. The dog is in the forefront of the picture and is the only creature that does not react to what is happening around it. It has its eyes closed, perhaps it is sleeping?

The author, Samantha Harvey, begins to speculate. Perhaps Velazquez meant that the dog was a creature beyond time and space, like the passengers of the space station. As an animal, it is both inside and outside the room. It belongs there and not there.

When Harvey mentioned the dog, she brought back some memories. While I was still a high school student, I took university courses in art history. Professor Aron Borelius was an unforgettable lecturer who taught us to look at works of art with open eyes. "Forget everything you possibly know about the artist, or the artwork. Consider it. Nothing else. Reset your consciousness and step into the work, see the colours, the composition, the characters, the surroundings. Now try to tell me what you see." And we did our best. Aron had written a book about Velazquez and I remember how he made us look at and comment on the painting. We made observations similar to those on Shaun's card – who is looking at what? On whom? How are the characters related to each other? Where does the light come from? There is a high ceiling. Why? There are paintings on the walls, but we cannot distinguish their motifs. And much more. One of us concentrated on the dog. She said it was big, that its fur was masterfully rendered. Did it sleep?

After all these observations, Aron began to ask us about the meaning? What really happened in the painting? We came to the conclusion that the little infanta was to be portrayed by Velazquez and that the figures in the room were preparing for this event when the Emperor and Queen entered the room. However, then we came to the dog someone said – "Look how typical Spanish it is. The dwarf who looks like a little boy kicks it. Isn't it the case that southerners have less respect for animals than we do?" Aron asked her to look at the picture again. Is the dwarf really kicking the dog? It actually looks like it's enjoying itself. Isn't so that the dog closes his eyes, not because he's asleep, but because the dwarf caresses him with his foot.

I remember all that when, for some reason I don't really remember, I had ended up in Madrid, while Franco was still in power. I had traveled there alone by train, which I now think is a bit strange. Wouldn't I have been travelling on Interrail with my friends? Why had I ended up alone in Madrid? Maybe it was so that I had taken a detour while I was waitingf for a bank transaction to reach in Séte on the Riviera, while my friends went further north?

However, I visited El Prado and of course I looked up Las Meninas. At that time, the large painting hung in a separate room and when I got there I was alone in the room for a long time and could thus revisit Aron’s art lesson on my own.

Strangely enough, there was a large mirror at one end of the room and when I looked into it it was as if I had become part of the painting. The mirror also reinforced the sense of the different perspectives that the people seemed to have. I got a sense of what the scenery must have been like for the Emperor and Queen when they entered the room. Somehow the mirror made me a participant in the entire event.

I came to think of this when I a few weeks ago together with my wife visited a Dalí exhibition here in Rome. The artworks were unusual, but not so many, and unfortunately the impression was, sadly enough, that Dalí had been much of a PR-obsessed clown. Something that was contradicted by several of the artworks, which told another story than the accompanying texts. Several of them commented on the artist's gaze in front of his subjects, paintings within paintings. Like when he depicts himself painting a portrait of his wife Gala.

Several paintings and sketches also spoke of Dalí's obsession with Velazquez and I was drawn to a painting that seemed to reflect my experience of Las Meninas in Madrid – that the viewer becomes a co-creator of the artwork. Dalí had painted a brush that extends into the painting, just as if the viewer was holding it. And curiously enough, given my introduction to this blog, Las Meninas appeared as a small vessel against the coloured clouds of an evening sky. Like the space station, which with peole trapped iside travelled between sunrise and sunset.

Jag kom just in genom dörren efter en längre promenad under vilken jag som så ofta händer hade blivit sittande på en bänk. Efter att ha betraktat grönskan, människorna och hundarna omkring mig lyfte jag blicken och såg in i en den oändligt blå himlen.

Bländades av solen och blundade. Åter fanns tankarna där, desamma som jag delar med de flesta av oss. Vem är jag? Vad gör jag här? Varför är jag unik? Jag föddes, lever och skall dö. Varför skrämmer inte döden mig? Inte än så länge i varje fall. Och här är jag. Varför har jag blivit så priviligierad och nått denna ålder?

Visst plågas jag av mina tillkortakommanden och de missförstånd och kontaktlöshet som kan uppkomma omkring mig, mitt all denna mångfald av glädje och elände. Svält krig, katastrofer, oförklarlig ondska och godhet. Jag älskar min familj och mina vänner.

Trots allt är det en triumf att finnas till. Men ändå? Vad gör mitt futtiga liv för skillnad i denna myriad av människor? Denna myrstack av varelser? Varför bry sig? Kan en så liten och oväsentlig individ som jag göra något för att övervinna den splittring, fragmentering och likgiltighet som präglar så mycket omkring mig? Antagligen inte mycket, mer än att försöka vara tolerant, snäll och hävda mina åsikter.

Och därute finns universum, med sin oändlighet av solar, stjärnor, planeter, galaxer och superkvarkar. Jag hade en morbror, han är död sedan länge, som var mycket intresserad av astronomi och de gånger jag träffade honom talade han om universums storhet och allt han visste om den; svarta hål, kvarkar, det krökta rummet och mycket annat. På något vis skrämdes han av sin egna kunskaper. Det var som om han kände att vi skulle uppleva solens död och universums kollaps, hur omöjligt detta än kunde vara. Det är som döden – universums oändlighet skrämmer mig inte alls och jag tror faktiskt att vår underbart vackra planet är den enda som existerar i universum och om så inte vore fallet – vad rör det mig? 

För mig är tillvarons stora mysterium människans förmåga att uppskatta naturen, att skapa och njuta av konst och musik, litteraturens parallella världar. Medan jag satt där dök den italienska sången Volare upp i skallen. Denna underbart banala sång som jag tror att varje italienare känner till och att de flesta av dem kan sjunga. Banal? Vad menade jag med det? Är det inte ett nedsättande ord? Inte alls, jag tror grundbetydelsen är ”allmänt förkommande” och det är onekligen Volare. Betyder det att den är usel. Inte alls, tvärtom. Enkel? Kanske, men det tror jag inte heller den är eftersom den hos mig och så många andra skapar en så härligt befriande och upplyftande känsla.

Poi d'improvviso venivo dal vento rapito
e incominciavo a volare nel cielo infinito

Volare, oh, oh!
Cantare, oh, oh, oh, oh!
Nel blu dipinto di blu,
felice di stare lassù

https://www.youtube.com/watch?v=u99ivDAqwSM

Sedan plötsligt fördes jag bort av vinden
och började flyga i den oändliga himlen.

Flyga, åh, åh!
Sjunga, åh, åh, åh, åh!
I det blå målat blått,
glad över att vara där.
 

”I det blå målat i blått”, meningen är onekligen något underlig. Domenico Modugno, som sjöng och skrev sången, har berättat att han fått sin inspiration att skriva den då han tillsammans med hustrun Franca Gandolfi en morgon genom fönstret blickat ut mot en oändligt blå himmel.

Modugnos medförfattare, Franco Migliacci, gav en kanske mer plausibel förklaring till orden då han berättade att han gripits av sin inspiration då han betraktat två målningar av Mark Chagall – Kvinnan på röd tupp och Målaren och hans modell.

Under alla förhållanden blev Modugno och Migliacci rörande överens meningens bärighet och mystiska innebörd då däe i Rom på en bro tillsammans stod och betraktade himlen. Även i mitt tycke har den romerska himlen en alldeles speciell färg, kanske är det växelverkan mellan berg och hav som gör det. Rom ligger mellan de båda.

På väg hem käom jag att tänka på krigen i Ukraina, Gaza och Iran och en annan sång började ljuda i huvudet, även den av två författare – Olle Adolphson och Beppe Wolgers. Även den banal? Kanske, men vacker. Sentimental, ämen sann och tänkvärd. Den gör mig märkligt nedstämd.

Jag hörde musik någonstans
äsom kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
äoch dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst . . .
. . . för när mänskorna har varandra
äbor de alla i samma land
och jag är ju precis som andra
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster
ähuvudsta′n ligger i mitt rum
och i taket gör lyktor mönster
det är dumt men jag är väl dum.

https://www.youtube.com/watch?v=2Uxs17sogvo

Jag är väl mäedveten om att himlens blåa färg i själva verket döljer en svart, kall och omänsklig rymd – omänsklig i så måtto att den saknar tid, värme och syre. Den underbart blåa färgen hos hav och himämel är inte annat än ett resultat av luftmolekylernas spridning, som ökar och minskar beroende på solljusets våglängder. Blått har den kortaste våglängden och det är det som gör himlen blå under dagen. Himlens blå färg skyddar oss mot rymdens obevekliga mörker. Vi kan inte leva därute, äi mörkret och kylan, utom i små rymdstationer, skyddade genom tio centimeter tunna väggar av aluminium, titan och ett syntetfiber kallat kevlar.

Nej, vi hör heämma här hos oss. Omgivna av naturens skönhet, dess grönska, friska luft, livgivande vatten, djupa skogar och väldiga oceaner. Jorden är människans hem och ur vårt perspektiv saknar universum liv. Vi bör kanske ibland ta ett steg åt sidan och bli som främlingar i världen, då kan vi möjligen för ett ögonblick se och uppskattaä vår omgivnings obegripliga skönhet.

Att se allt utifrån får mig att minnas en bok jag nyligen läst – Samantha Harveys Orbital.

Sex människoär, fyra män och två kvinnor delar det trånga utrymmet på en internationell rymdstation. De andas samma luft, ständigt renad och återanvänd. De äter samma vakuumförpackade, snabbuppvärmda, trista mat. Tynägdlösheten och bristen på jordisk tidsuppfattning, avsaknaden av dag och natt, tär på deras sinnen och kroppar. De flyter i gravitationsfri sömn och tränar regelbundet för att förhindra atrofierande muskler.ä

De är vänliga och respektfulla mot varandra, men för att inte komma i konflikt under de långa månader de vistas tillsammans finns det en tyst överenskommelse dem emellan att inte beklaga sig, inte betunga de andra med sina livshistorier, eventuella sorger och tillkortakommanden. De delar sina gemensamma måltider och anspråkslösa äfester. Undviker allt tal om politik och nationalism – de är en amerikan, en italienare, två ryssar, en engelska och en japanska. Samtliga känner en viss ömhet inför och ett vänskapligt band med varandra.

Var och en har sina specifika vetenskapliga uppgifter – att se till hur en grupp möss, en del under samma förhållanden säom de själva, andra utan försikthetsåtgärder, klarar tyngdlös- och tidlösheten. En annan vårdar en bönodling, någon kontroller en stamcellsodling. De företar rymdpromenader för att installera en antenn, eller kontrollera rymdstationens yttre skal. De tar fotografier av klimatologiska förändringar och en mängd andra typer av mätningar, utför ständigt smärre, inre besiktningar och reparationer. Stationens äldre, ryska del har en nästanä osynlig spricka.

Under ett dygn följer vi astronauterna under deras färd kring jorden – sexton soluppgångar och sexton solnedgångar,ä under en ständig skiftande färd. I rymden försvinner tiden, den är ju beroende av vårt förhållande till solen.

De sex männiäskorna är instängda som i en konservburk i ett vakuum skyddat från en säker död genom tiodecimeters tunna väggar. Vi följer deras individuella tankar. De har alla en gång drivits av en dröm att bli rymdfarare och genomgått hård träning för att nå sitt mål. De lever i en trång, sällsam värld med oändlighetens kyliga rymd oämkring sig. De är fyllda av minnen från sitt jordeliv, men något inom dem vill inte återvända. De har vant sig vid ett liv i tomheten, präglat av kringskurenhet, ett ständigt upprepande av små göromål, bortom allt, bortom anädra människor. På något vis fruktar de alla jordens annorlunda liv.

Genom korta ämeddelanden de får och sänder till sina familjer får vi glimtar av deras jordiska tillvaro. Besättningsmedlemmarna har fört med sig fotografier och små, minnesdigra föremål. Vi inser deras ensamhet och avoghet mot att upprätthålla alltför intim kontakt med sina arbetskamrater.

Trots sin sepaäration från världen, kan de inte undkomma dess ständiga dragningskraft. Nyheten om en mors död når dem, och med den kommer tankar på ett återvändande till sina hem. De ser på medan en tyfons vita cirkelrörelse fäöds över Stilla Havet och närmar sig en arkipelag vars bebyggelse säkerligen kommer att slås i spillror, människor kommer att skadas och dö. 

De betraktar ämed vördnad vår värld som strålar i sin återglans av solljuset. Då de från rymdstationens små fönster ser hur vår värld skiftar från dag till natt och hur deras farkost svävar över glaciärer och öknar, bergskedjor och oceaner, över vilka vita moln virvlar fram, grips de av de av jordens storslagenhet. Solen går upp:

Stilla häavet som varit ett stort svart hål förvandlas till ett vidsträckt fält av guld och Franska Polynesiens öar, syns som små prickar därnere, likt cellprover omgivna av atoller som blivit till minutiösa regnbågsfärgade gelétabletter, sedan dyker Centralamerikas slända upp.

 Samtidigt meäd fascinationen inför vår värld känner de oro inför människans förstörelseverksamhet. Från det stora avstånd de befinner sig på kan de inte urskilja eländet, men de vet och känner att den jord de betraktar obönhörligt skadas av oss människor och de har medel för att zooma in dess verkningar.

Rödalger somä blommar i det förorenade, uppvärmda och överfiskade Atlanten. Sönderfallande glaciärer som blottar bergssidor. Flammande, brinnande skogar och buskmarker, krympande arktiska isfält, oljeutsläpp. En bukt missfärgäad av vattenhyacinter som livnär sig på obehandlat avloppsvatten. Förvrängda, översvämmade eller uttorkade flodbäddar i Sudan, Pakistan, Bangladesh eller North Dakota. Rosa stäppmarker kvarlämnade efter avdunstade sjöar. Gran Chacos bruna områden med väldiga boskapsfarmer där det förr fanns regnskog. Grönblå, stora avdunstade dammar där litium bryts ur saltlaken. De förändrade konturerna av kustlinjer där mark har återvunnits genom ansträngningar att hysa fler och fler människor, eller kuster som återvunnits av havet som inte bryr sig om de människor som bor där. Försvinnande mangroveskogar, hundratals tunnland växthus vars plasttäcken gör hela Spaniens södra udde vit i solen. Havens flytande öar av plastavfall.

Uppifrån rymden går det inte urskilja några gränser, krig, svält eller fattigdom. Under dagen är inget mänskligt synligt, förutom om man zoomar in och betraktar dess förstörelse av vår Moder Jord. Men, på natten lyser tättbebyggda områden upp de mörka kontinenterna.

Rymdstationen är ett mikrokosmos med delar och människor från olika delar av världen. Det finns en rysk äldre, något sliten del och en nyare amerikansk del med inslag av prylar och teknik från de 23 medlemsstaterna i den Europeiska rymdorganisationen (ESA) och även från Kanada och Japan.

Roman är rysk kosmonaut. Han har varit i rymden i 434 dagar och är stationens befälhavare. "Skicklig och kapabel" känner Roman rymdstationen utan och innan och tycks kunna fixa kunna vad som helst ombord.

Roman är praktiskt lagd och lätt att samarbeta med. Hans hjälte är Sergej Krikalev, vars bild han har bredvid sin sovplats tillsammans med en vy över Uralbergen. Krikalev var den förste ryss som färdades i rymden tillsammans med amerikaner. Han gjorde sex rymdfärder och var kvar i rymden när Sovjetunionen upplöstes i december 1991. Krikalevs återkomst försenades och han stannade kvar i rymdstationen MIR under 311 dagar, dubbelt så länge som uppdraget ursprungligen hade krävt. Roman är radioamatör och kommer emellanåt i kontakt med privatpersoner på jorden, korta samtal som snabbt avbryts.

Den andre ryssen, Anton, är omtyckt av de andra, fast han är tystlåten har han en torr humor som de uppskattar . Han är lättrörd och gråter öppet då han ser film med andra eller betraktar jorden utanför fönstren. Mycket av hans tid går att reflektera över sitt äktenskap som nyligen tagit slut.

Japanskan Chies föräldrar var överlevande från atombombsanfallet mot Nagasaki, något som präglat hennes förhållande till dem. Fadern dog tidigare och modern har nu dött under hennes tid i rymden. Hon brottas med sin sorg och kan inte riktigt dela den med sina vänner i besättningen. Distansen till moderns död och begravning är lika svär som den distans hon kände till henne medan modern levde. Hon minns ögonblicksbilder som hon försöker pussla ihop. Besättningsmedlemmarna betraktar Chie som metodisk, klok och rättvis.

Den italienske Pietro är öppen och praktisk, snar att säga sin mening, även om det ibland kan gå lite snett. I sann italiensk anda försökte han exempel piffa upp den enahanda plastförpackade ”makroner med ost” med lite medhavda kryddor och andra kulinariska tricks. Resultatet blev katastrofalt och den besvärande doften av han misslyckade experiment vilade över rymdstationen i mer än en vecka

En sommar besökte Pietro med sin familj en ö utanför Filippinerna för att ägna sig åt att dyka längs dess korallrev. Familjen blev där vänner med en fattig familj. Barnen såg upp mot denne livslevande astronaut och fiskarfamiljen skänkte italienarna all den gästfrihet som stod dem till buds. Trots språk- och kulturbarriärer kände Pietro en sraek närhet till de fattiga öborna och efter återkomsten till Italien sände han dem fotografier och gåvor. Nu hotas fiskarfamiljen av utplåning genom den väldiga tyfon som rymdstationsbesättningen kan se närma sig den filippinska kusten.

Shaun är amerikan och trots sina fysikaliska kunskaper om rymd och matematik är han djupt religiös och anser att Gud existerar och har skapat universum i enlighet med en gudomlig design. Han predikar inte sin tro för de andra, som i allmänhet är ateister, men de respekterar hans allvar och djupa tro.

Den engelska Nell är energisk och positiv och skriver så gott som dagligen till sin make sedan sex år tillbaka. I själva verket har hon inte haft mycket kontakt med honom eftersom fem av de åren till största delen ägnades åt hennes astronautbildning. Deras liv ter sig såväl själsligt som rumsligt åtskilt. Han lever ensam på sin familjegård på den irländska landsbygden.

Under en rymdpromenad då hon enbart, likt en navelsträng, är ansluten med rymdstationen genom ett par kablar känner Nell hur svårt det är att arbeta omsluten av den klumpiga rymddräkten. Hon skall ansluta en antenn. Men, då hon svävar fritt i den tomma rymden och upplever den lysande jorden utan stationens fasta fönsterramar grips hon av en märklig expansionskänsla.

Amerikanen Shaun har med sig ett vykort som han ofta tar fram och betraktar. Det framställer Las Meninas, Hovdamerna, av Velazquez. En av konsthistoriens mest omdebatterade tavlor.

Vykortet har et speciellt värde för Shaun – han hade fått sig det tillsänt av en flicka medan han fortfarande gick i skolan. Till en början ointresserad hade han med allt större fascination lyssnat till hur en lärare förklarade Las Meninas för sina elever. Hur unik tavlan var genom att den förenade den klassiska enheten mellan rum, tid och handling. Konstverket framställde Velazquezs studio i det spanska, kejserliga palatset, just vid den tidpunkt då kejsarparet stiger in i rummet. Konstnären står framför målarduken beredd att porträttera infantinnan, den lilla livliga Margarita, vars invecklade dräkt i sista stund arrangeras av två hovdamer.

Vykortet sändes efter lektionen av en flicka som observerat hur Shaun plötsligt börjat inrikta all sin uppmärksamhet på lektionen och detta var upphovet till en ungdomsromans som resulterade i att Shaun efter några år gifte sig med flickan som sänt honom kortet. Sedan dess hade han ofta tagit fram kortet och betraktat det där i sitt slutna rum – rymdstationen, i en tid bortom den gängse tiden, där soluppgångar och nedgångar ständigt skiftar, liksom de gjort långt tillbaka, ända till Velazquezs studio. Shaun betraktar bilden som om den framställde något som vore här och nu.

Klassiska målningar och rymdresor har jag tidigare konfronterats med. I den poetiska filmen Solaris av Tarkovskij, som jag länge fascinerats av och för flera år sedan skrev en blogg om, finns det även tavlor i ett rymdskepp. Speciellt framträdande är Breughels Jägare i snö, som flera av filmens scener alluderar till. En koppling till jorden och det förgångna, till en årstid, något som inte finns i rymden, och starka barndomsminnen.

På Shauns vykort har hans hustru skrivit flera frågor som främst kretsar kring vem som ser på vad. Konstnären som betraktar kejsarparet som stiger in rummet, infantinnan som även ser mot dem, liksom en av hovfröknarna, en av dvärgarna och ett par som skymtas suddigt i bakgrunden, en nunna och kanske en präst, en man som i fonden vänder sig om i dörröppningen som han är i färd att gå ut genom. De enda som inte tycks ha uppmärksammat kejsarparet, som endast skymtas otydligt i en spegel placerad längst bort i rummet, är en av hovfröknarna som ordnar infantinnans kläder och en dvärg som placerat ena foten på hunden i förgrunden.

Den praktiskt lagde italienaren Pietro undrar vad det är som Shaun finner vara så fascinerande med bilden, varvid denne läser upp texten på baksidan. Pietro undrar om Shauns hustru alltid är så besatt av en så stor mängd små frågor, Shaun konstaterar att de frågor som tavlan väcker är många och ”obevekliga”. Pietro tar en titt på kortet och säger; ”Hunden”. ”Ursäkta?” ”Svaret på din frus undran om tavlans ämne är hunden”. Pietro trycker vänlig Shauns axel och svävar bort i tyngdlösheten. Förbluffad stirrar Shaun på kortet. Hunden är placerad längts fram i bilden och är den enda varelsen som inte reagerar på vad som händer omkring den. Den blundar, kanske sover den?

Författarinnan Samantha Harvey börjar spekulera. Kanske menar Velazquez att hunden är en varelse som befinner sig bortom tid och rum, liksom rymdstationens passagerare. Som ett djur är den både i och utanför rummet. Den hör dit och inte dit.

Då Harvey nämnde hunden väckte hon några minnen hos mig. Medan jag fortfarande var gymnasielev gick jag på universitetskurser i konsthistoria. Professor Aron Borelius var en oförglömlig föreläsare som lärde oss att betrakta konstverk med öppna ögon. ”Glöm allt ni möjligen tidigare vet om konstnären eller konstverket. Betrakta det. Inget annat. Nollställ medvetandet och träd in i verket, Se färgerna, kompositionen, gestalterna, omgivningarna. Försök nu berätta för mig vad ni ser.” Och vi gjorde vårt bästa. Aron hade skrivit en bok om Velazquez och jag minns hur han lät oss betrakta och kommentera tavlan. vi kom med iakttagelser lika de som stod på Shauns kort – vem ser på vad? På vem? Hur är gestalterna relaterade till varandra? Varifrån kommer ljuset? Det är högt i taket. Varför? Det finns målningar på väggarna, men vi kan inte urskilja deras motiv. Och mycket annat. Någon av oss koncentrerade sig på hunden. Sa att den var stor, att dess päls var mästerligt återgiven. Sov den?

Efter allt sådant iakttagande började Aron fråga oss om meningen? Vad hände egentligen i tavlan? Vi kom fram till att den lilla infantinnan skulle avbildas av Velazquez och att gestalterna i rummet förberedde sig för det, då kejsarparet kom in rummet. Men så kom vi till hunden och någon sa – ”Se så typiskt spanskt det bär. Dvärgen som ser ut som en liten pojken sparkar på den. Är det inte så att sydlänningar har minder respekt för djur än vi har?” Aron bad henne att betrakta bilden igen. Inte är det väl så att dvärgen sparkar på hunden? Den ser faktiskt ut att njuta. Är det inte därför hunden blundar, inte för att den sover utan för att dvärgen smeker honom med foten.

Allt det där minns jag då jag av någon anledning jag inte riktigt kommer ihåg hamnat i Madrid, medan Franco fortfarande var vid makten. Jag hade rest dit ensam med tåg, vilket jag nu tycker är lite märkligt. Hade jag inte rest på Interrail tillsammans med mina vänner? Varför hade jag så hamnat ensam i Madrid. Kanske var det så att jag tagit en avstickare dit efter det att jag i Séte vid Rivieran väntat på en banktransaktion, medan vännerna for vidare norrut? Jo, så var det nog.

Nåväl, jag besökte El Prado och givetvis sökte jag upp Las Meninas. På den tiden hängde den stora målningen i ett eget rum och då jag kom dit var jag under lång tid ensam i rummet och kunde på egen hand återuppleva den där konstlektionen då Aron talat så mycket om tavlan.

Märkligt nog fanns det en stor spegel i ena änden av rummet och då jag tittade in i den var det som om jag blivit en del av tavlan. Spegeln förstärkte också känslan av de olika perspektiv som personerna tycktes ha inför varandra. Jag fick en känsla av hur sceneriet måste ha tett sig för Kejsarparet då det trädde in i rummet. På något vis gjorde spegeln så jag blev medverkande i det hela.

Jag kom att tänka på det då jag för några veckor sedan med min fru besökte en Dalíutställning här i Rom. Den blev en besvikelse. Konstverken var visserligen ovanliga, men inte så många och dessvärre blev intrycket trots allt att Dalí varit mycket av en PR besatt clown. Något som dock motsades av flera av konstverken, som sade något annat än de ackompanjerande texterna. Flera av dem kommaterade konstnärens blick inför sitt motiv. Som den mästerliga tavlan som framställer hur Dalí porträtterar sin hustru Gala.

Flera tavlor och skisser vittnade om Dalís besatthet av Velazquez (han ståtade med samma uppåtsträvande mustascher som Velazquez och dennes gode vän kejsare Filip IV). Jag fäste mig speciellt vid en tavla som tycktes spegla min upplevelse av Las Meninas i Madrid – att åskådaren blir medskapande av konstverket. Dalí hade målat en pensel som sträcker sig in i tavlan, precis som om det var åskådaren som höll i den. Och märkligt nog, med tanke på min inledning till den här bloggen, syntes Las Meninas som en liten farkost mot en kvällshimmel. Som rymdstationen med sina instängda människor där den färdades mellan soluppgång och solnedgång.