Some thoughts, a brief, personal interlude. Tomorrow, I will become sixty years old. For me it's neither dramatic, nor significant, not even strange. Nothing to celebrate. I would like my birthday to be as it usually is. The morning sun streaming in through the corners of the black pulldown, while I lay in bed waiting for my family to come into the room singing that odd song I assume only my closest of kin know: Small red raspberries, flowers and greenery are placed around the plates, gracefully and attractively, today it´s Jan´s birthday. I think it was my maternal grandmother who came up with both the tune and the text. They bring me a homemade cake with sixty candles and a few simple gifts. Something that makes me feel appreciated, even loved. I will now spend the night in our house in Bjärnum, where the lake is close by and the forest still flourishes in the summer´s lush greenery, something that adds to my profound feeling of privilege and happiness.

I perceive much of my childhood in the light of the Nordic nature; forests, lakes, meadows and gravel roads. How it all smelled in the summer heat, but also during the damp chill of rainy days. Like many others, I imagine that I grew up in a time of transition. I was a young man when the late sixties turned into the serious and "conscious" seventies, when introverted speculations gave way to political action and communal engagement.

I will not write about my life, since that would be as meandering and long-winding as my previous blog posts, I just want to state that in my youth and childhood I loved to stroll alone in the forest, feel its presence; to be alone, yet not alone.

There was a time when I read Lyrikvännen, a monthly poetry magazine, as well as a lot of other verses and rhymes. However, commitment and political correctness encroached on the poetry. The ideal of the time was clarity, simplicity and joint action. In a half-hearted way I was part of that, though deep inside me I remained the petty bourgeois romantic I have always been. Of course I talked politics, read and listened to the agitation that swept over me during my university years in Lund and sometime during that period of my life the new poetry died for me and now it is very seldom that I am moved by current lyrics, much of which I do not even understand.

Without being particularly musically gifted, I am often shaken, even intoxicated, by music. In the seventies I got the feeling that nature began to recede from the rock´n roll ballads I appreciated and listened to. The immense, almost religious magnificence of nature that for centuries had been an integrated part of many of the great songs, it was as if it had lost its force and only appeared as sudden gushes of wind, like How can the wind with so many arms around me get lost in the City? a few lines from a song by Yes that my tragically departed friend Claes Toft used to quote, just as he often repeated Jethro Tull's skating away on the thin ice of the New Day, particularly when we together went to have an early breakfast at one of Lund´s cafés. However, the all-embracing, incomprehensible and at the same time poignant nature seemed to slip away from poetry. Was I like so many others doomed to become alienated from it? Maybe not – I´ve been fortunate to have close and sensitive friends who have been able to bring me back on track, reminding me about what good poetry is and repeatedly made me aware of the invigorating power of nature.

It a happens that I am wondering if many of those who are young today would be able to sink into and be delighted by a poem by Harry Martinson, as when he writes:

Soon the winter tree carries
nightly attempts at frozen memories.
There is a will,
the frost reads it all.
The tree, once strong with cheeks like apples,
commands forth its wintry fairy tale.
 

There is so much breathtaking natural lyricism. A source from which you may clench your thirst with refreshing, ice cold water. Here is Werner Aspenström speaking about the autumn:

October

Spiders mend their broken webs
- you remain in the summer.

Though the wind slowly turns toward north,
and even for the asters death is all that´s left.

And even if the fire crackles,
you smell black grass and acid.

One morning you are awaken by a dog:
October barks like a shaggy dog.
 

And greatest of them all, Gunnar Ekelöf in his A reality (dreamed), once brought to me by a dear friend:

I do not believe in a life after this one
I believe in this life.
When the sap does not rise anymore and I reached
the late summer, my season of the year, I remember
how I once heard anguish in the crickets´ screeching,
I have ceased to do so now.
 

It´s already dim
and the gravel road´s narrow, reddish stretch
is lost in groves, runs out of groves:
After every bend there is a mystery
of colours and the life of their light.
It is nice to walk,
an old stone fence is also there.
This is the moment when stones are thinking
This is the moment when this enormous creature
breathes, emits its fragrance. What colours in the dusk!
Liliac trees, stones in thoughtfully shifting blue
and the leafy forest so rich in hues
as if it was its own rustling.
A yellow leaf remains a treasure.
On one side a cornfield,
on the other a pine forest
and the corn turns red to yellow, but golden brown in the sheaves,
and the gravel road, shining red like a seashore.
I love such simple roads,
just for walkers and heavy wagons drawn by pious horses.
For me, such roads are as good as any life philosophy.
And every landscape, every change in it,
contains all feasible landscapes
and this life contains all feasible life:
the crickets´, the glowworm´s, the badger´s - all conceivable lives.
And this life will continue, continues
higher and higher up, other spheres
breathe this life,
that also is the life of the evening clouds and the stars,
and the uninhabited worlds
and the invisible life, and that of the dead,
because there is no other life.
And all of them shall live
and all will give their life to others and lend their light to everyone
and all will hide their light and live by and through others
and this is not a good, nor an evil,
it only is.
There is a feeling of happiness that rarely comes, but comes
anyway.
It is in the confession of our consciousness,
this “being there” .
Volatile is all our consciousness
but volatility is not vanity.
That´s how my bucolic song comes to an end.
 

It happens that I suspect that many of my sixty years old fellow citizens, who once were caught up in the progressive bewilderment, now irrevocably have been deprived of a great deal of poetry´s enchantment. Politically correct pundits who once assumed that reflection and religion were nothing else but narcissistic drivel, who refused to see poetry in life and nature. Many of them have in their old days made ​​their way back to their inner life, but sadly lacking in them is nature's great enigma. It is rare to find nature´s genuine breath in current poetry. I want to enter there again, into the woods, into the lakes. It is a lie to state that poetry no longer takes hold of me, but it's usually old poetry. I have become nostalgic, a visitor to lost worlds, within a forgotten time.

Is it my age? I do not feel old at all, nevertheless it happens that I am caught by a slight anxiety at the thought that maybe I have not been able to convey to my daughters, or to my students, the joy I have found in nature and met in poetry. Do they understand the words and terms used by Martinson and Aspenström, men who grew up in a world where you lived in the forest, where you were part of nature? They knew the names of all the creatures and plants they were surrounded by, names that in themselves where poetry. Nature molded poets, who like Ekelöf in his poem, were engulfed by it. They did not feel like many youngsters who nowadays are alienated from nature, considering it as corrupted and destroyed by pollution and misuse. Too much political correctness makes them ill at ease when they are confronted with the wild growth and apparent cruelness that reign within it. Pre-programmed thinking within a predictable existence of cause and effect makes them insensitive to the unfathomable mystery of nature. A modern, technological world that sometimes makes me ill at ease, turns me into a relic of antiquated thoughts, apt to understand what Ekelöf hints at when he writes : "I am a stranger in this country, but this country is no stranger to me!" Though the great poet also have consolation at hand:

Yes, to be one with the night, one with myself, with the candle’s flame,
that looks me in the eye, unfathomable and tranquil.
One with the aspen that trembles and whispers.
One with the hosts of flowers leaning out of darkness, listening
to something I had on my tongue but couldn´t articulate,
something I could not reveal even if I could do it,
it murmurs inside me of pure happiness!

We humans are an integrated part of nature, which is both good and evil. Evilness is almost unbearably painful, like what at this very moment happens in places like Gaza, Iraq or Nigeria. Where people like you and me torture and kill people like you and me. However, in spite of all this there is that triumph of existence that the young genius Edith Södergran wrote about while she was dying from tuberculosis:
 

What do I fear? I´m part of infinity.
part of the entirety´s limitless strength.
A lonely world within millions of worlds,
a star of the first magnitude, the last to be extinguished.
A triumph to live, triumph to breath, triumph to exist!
Ice cold time runs through our veins.
Listen to the quiet river of the night,
stand on the mountains under the sun.
I walk on sunshine, rest on sunshine,
know nothing but sunshine.
 

The small and the big life, my family that comes to me with the birthday cake and sings to me. Outside my warm and cozy room, there in the wild, in the neighbourhood, on the other side of the sea, at this precise moment, as well as in the past; there are my friends, those who I love and who love me back. They have made ​​me happy, they make me happy.

The little life, the big life. The intimacy and pleasure of having been blessed by a family, something that many find false, selfish and even insignificant within the wide perspective of a suffering humanity. A point of view that probably is one cause to why words like love, happiness and compassion have been soiled, deemed as hopelessly banal and often banned from the communal discourse. In spite of this we all know and have been struck by the short, glimmering moments of bliss and well-being that make life worth living, as Werner Aspenström wrote: "like a woman´s hat with an inserted needle, a cheap thing, but it shines beautifully."

So - now at the threshold of my sixty years, I thank you all. You who hear me, who reads me now and all of you who cannot hear me since land, sea or time divide us from one another, death has also taken some of you. But you are all here with me and I thank you for allowing me to meet you and for everything you gave me. Thanks to you, because of you, I am never alone and I do not want you to be that either.

Några tankar, ett kort mellanspel. Imorgon fyller jag sextio år. För mig är det varken dramatiskt eller betydelsefullt. Inget att fira. Jag vill ha det som det brukar vara. Att morgonsolen faller in genom rullgardinens springor, jag ligger i sängen och familjen kommer in, sjungande med en tårta  med brinnande ljus och några enkla presenter. Det får mig att mig att känna mig älskad. Tänker sova över i vårt hus i Bjärnum, där sjön finns i närheten och skogen fortfarande prunkar i sommargrönskan.

En del av min barndom ser jag i naturens ljus; skogen, sjöarna, ängarna och grusvägarna. Hur allt doftade i sommarvärmen, men även under kulna regndagar. Som så många andra inbillar jag mig att jag växte upp i en brytningstid. Jag blev yngling när det sena sextiotalet gick över i ett” medvetet” sjuttiotal, då inåtvändhet ersattes av bortvändhet, eller tillvändhet som det då kallades; reflektion ersattes av engagemang och som så mycket annat var det på både gott och ont.

Tänker inte skriva om mitt liv, det skulle bli lika vindlande och långrandigt som mina andra blogginlägg, enbart konstatera att jag älskade att vandra ensam i skogen, känna dess närvaro; att vara ensam, men likväl inte i ensam.

Det fanns en tid då jag regelbundet läste Lyrikvännen och mycket annan poesi. Men engagemanget, den politiska tillvändheten inkräktade på glädjen och tog över lyriken.  Idealet var klarhet, enkelhet, samhällstillvändhet. Lite halvdant var jag del i det där, kom ut i världen, snackade politik, läste och lyssnade på agitationen som sköljde över mig under mina år i Lund. Någon gång under den tiden dog den nya poesin för mig. Det är nu ytterst sällan jag läser, eller ens grips av nyare poesi.

Utan att vara speciellt musikalisk har jag alltid berusat mig med musik. På sjuttiotalet fick jag för mig att naturen började försvinna från de nyare texter jag lyssnade på. Den omslutande, levande, trygga, religiöst storslagna naturen bröt in endast som hastiga vindsjok.  How can the wind with so many armes around me get lost in the city var några rader från en sång av Yes som min tragiskt bortgångne vän Claes Toft citerade för jämnan, liksom Jethro Tull´s skating away on the thin ice of the New Day. Men, den allomfattande, obegripliga och samtidigt gripande naturen tycktes vara på  glid bort från lyriken. Hade även jag som så många andra fjärmats från den? Kanske inte och jag har vänner som om jag skulle glömma poesin och naturen har lyckats föra mig tillbaka på rätt väg igen.

Jag undrar hur många av de som nu är unga kan sjunka i och glädjas av en dikt av Martinson, som när han skriver:

Snart hänger vinterträdet fullt
av nattliga försök till frusen levnadsteckning.
Där finns en vilja,
frosten lyder den.
Trädet, en gång starkt och äppelkindat,
befaller fram sin vintersaga.

Det finns gott om hisnande naturlyrik. En klar källa att ösa vederkvickande vatten ur. Här är Aspenström:

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät

- du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Och för mig -  störst av alla, Gunnar Ekelöf, En verklighet (drömd), en gång given mig av en mycket kär vän. Den är kanske lite väl lång för en blogg, men jag hoppas ni förmår vandra in i den, som Ekelöf vandrar i sitt landskap:

Jag tror inte på ett liv efter detta

Jag tror på detta liv

Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit

till sensommaren, min årstid, minns jag

hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,

tycker så inte längre.

Det är redan skumt

och åkervägens smala rödskiftande band

försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:

Om varje vägkrök ett mysterium

av färgernas och ljusets egenliv

Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst

Det är den stund då denna stora varelse

andas och doftar. Vilka färger i skymningen!

Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått

och lövskogen så rik på skiftningar

som vore den sitt eget sus!

Ett gult löv är ännu en dyrbarhet

På ena sidan vägen sädesfält

och på den andra sidan barrskog

och säden gul till röd och i skylarna guldbrun

och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar

bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar

Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi

Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller

alla möjliga landskap

och detta liv innehåller alla möjliga liv:

Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv

Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter

också högre och högre upp, i andra sfärer

Där pågår just nu detta liv

som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de

befolkade världarnas,

och de osynligas liv, och de dödas

ty något annat liv finns inte:

Alla lever de och skall leva

och alla ger av sitt åt alla och lånar sitt ljus åt alla

och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla

och det är inte ett gott och inte ett ont

Det bara är

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer

ändå

Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd

och detta att vara till.

Flyktigt är allt medvetande

men flyktigt är inte fåfängligt.

Så sluts min bukoliska sång.

Ibland grips jag av misstanken att jag av medvetna proggare har berövats en hel del av poesins förtrollning. Politiskt korrekta allvetare som tyckte  reflektion och religion var självbespeglande trams, som vägrade se tillvarons poesi. Många av dem har på gamla dagar sökt sig tillbaka till sitt inre, men dessvärre saknas hos dem naturens stora gåtfullhet. Det är sällan naturen andas i deras dikt och annat skrivande. Jag vill ditin igen, in i skogen, ner i sjön.  Det är lögn att påstå att lyrik slutat fånga mig, men det är oftast gammal dikt. Jag har som lyrikläsare blivit nostalgiker, besökare i en förlorad tid.

Är det åldern? Jag känner mig inte alls gammal, men ibland grips jag av en lätt ångest vid tanken på att jag kanske inte gett mina döttrar, eller mina elever, den glädje jag fann i naturen och kände i poesin. Begriper de alla ord som Martinson och Aspenström växte upp med, som de levde i? Den natur som för dem var en självklarhet. 

Blomster-, fågel- och insektsnamn är ofta ren lyrik, dikter inneslutna i ett namn. Förmår de unga, liksom Ekelöf i sin dikt, uppslukas av naturen. Kan de berusas av den utan att känna dåligt samvete, eller betrakta den som förgiftad av miljöförstöring, eller alltför mycket politisk korrekthet och förprogrammerat tänkande. Sådana tankegångar kan ibland tvinga mig in i ekelöfsk alienation: ”Jag är en främling i detta land: men detta land är ingen främling i mig!”,  fast den store poeten har tröst till hands :

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv,

med ljusets låga som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt

Och stilla

Ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ur dunklet och lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men alrdig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Människan är ju en del av naturen, också hon på gott och ont. Tanken på det onda är i det närmaste olidligt plågsamt, sådant som i detta ögonblick sker på ställen i Gaza, Irak eller Nigeria, där människor som du och jag plågas och dödas av människor som du och jag. I allt detta finns dock miraklet att vara  människa, triumfen att finnas till, som hos Södergran:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod

Det lilla och det stora livet, Familjen kommer in till mig med sin tårta. Jag att vet att därute, i naturen, i grannskapet, på andra sidan havet, i tiden, i det förflutna; där  finns alla mina vänner. De jag älskar och som älskar mig. De som gjort mig lycklig och gör mig lycklig.

Det lilla livet, den stora glädjen som finns i sådant som kan tyckas obetydligt, det tarvliga och enkla. Livets bländande ljuspunkter som gör det värt att leva, som Aspenström skrev: ”som en damhatt med instucken nål, en billig sak, men den blänker vackert.”

Så - nu vid tröskeln av mina sextio år vill jag tacka er alla. Ni som hör mig, läser mig nu och alla ni som inte kan höra mig; för att land, hav eller tid skiljer oss åt, döden har även tagit en del av er. Men ni finns alla här hos mig och jag tackar er för att jag fått möta er och för allt ni gav  mig. Tack vare er är jag är aldrig ensam och jag vill inte att ni skall vara det.

The summer brought quite a lot of burrowing among old things; much of it has been long forgotten paper work and uninteresting books. This activity triggered memories, associations took off, the mind began to spin, one thought led to another. I intend to take you along on a fairly long ride through the rapids of thoughts, whims and fancies. Together we will rush forward on a winding and extensive thought stream, though there is a danger that I might lose you along the way, or that we will end up in a stagnant pool.

I have once again ended up morning tired on the train up to my work in Växjö, the thoughts I am writing down began a to emerge a few days ago when I found some magazines left over from my father. They had names like Horizon or Cross-section. When my father finished his night shift as editor-in-charge he used to bring with him those magazines and read an article or two, drank a toddy made of egg yolk and porter that my mother had prepared  and then went to bed. My find turned up shortly after I, in a yellowed copy of Norra Skåne, had read an obituary written in memory of my father. Among other things it said: "In every inch he was the classical journalist with becoming bohemian traits in his personality and with an approach to his various undertakings that had been formed by the brotherhood of the night where he spent countless evenings and nights together with typographers and printers in eager anticipation of the first copies. Then the hour hand could have reached both three and four at night. He often finished the night sessions by following a workmate home to his garden, where the early morning´s freshness was enjoyed by lush flowerbeds. During his entire life he nursed a warm love of nature."

It happened that I woke up during the wee hours of the morning and entered the living room where I found my father sitting in his easy chair within the yellow light circuit of the reading lamp, smoking his pipe, always plugged with Hamilton´s Mixture, while he leafed through one of those magazines I now had found. In vain I searched among them to find the one that had fascinated me the most. On its cover was a picture of a corridor with remarkable arches and a mysteriously, streaked light that fell in from the left. Probably, I found the picture before I could read properly; it may explain why it took several years before I knew what it represented. However, I had realized that it must have been some kind of shrine situated at an unknown but exotic location. I was familiar with biblical illustrations and assumed that the corridor could be associated with the remarkable places they depicted - but for real. There was no one under the arches and since I did not have anything to compare the size of the arches with I assumed they must have been very high. I fantasized about where the gallery could lead - to a treasury, a monster's lair, or a gaping chasm? I know for certain that I nurtured such thoughts because I found a childish drawing of precisely that corridor and at the end of the opening I had drawn the wide open jaws of an enormous predator.

It was only much later I found out that the mysterious corridor led into the sibyl's oracle at Cumae, located among the ruins of a town north of Naples. She is considered to have been the mysterious clairvoyant that the historian Dionysus of Halicarnassus writes about in his Roman Antiquities, written some decades before the birth of Christ:”A certain woman who was not a native of the country came to the tyrant wishing to sell him nine books filled with Sibylline oracles; but when Tarquinius [a Roman king who died in 495 BC] refused to purchase the books at the price she asked, she went away and burned three of them. And not long afterwards, bringing the remaining six books, she offered to sell them for the same price. But when he thought her a fool and mocked her for asking the same price for the smaller number of books that she had been unable to get for even the larger number, she again went away and burned half of those that were left; then, bringing the remaining books, she asked the same amount of money for these. 

Tarquinius, wondering at the woman's purpose, sent for the augurs and acquainting them with the matter, asked them what he should do. These, knowing by certain signs that he had rejected a god-sent blessing, and declaring it to be a great misfortune that he had not purchased all the books, directed him to pay the woman all the money she asked and to get the oracles that were left. The woman, after delivering the books and bidding him take great care of them, disappeared from among men. 

Tarquinius chose two men of distinction from among the citizens and appointing two public slaves to assist them, entrusted to them the guarding of the books; and when one of these men, named Marcus Atilius, seemed to have been faithless to his trust and was informed upon by one of the public slaves, he ordered him to be sewed up in a leather bag and thrown into the sea as a parricide. 

Since the expulsion of the kings, the commonwealth, taking upon itself the guarding of these oracles, entrusts the care of them to persons of the greatest distinction, who hold this office for life, being exempt from military service and from all civil employments, and it assigns public slaves to assist them, in whose absence the others are not permitted to inspect the oracles. In short, there is no possession of the Romans, sacred or profane, which they guard as carefully as they do the Sibylline Oracles. They consult them, by order of the senate, when the state is in the grip of party strife or some great misfortune has happened to them in war, or some important prodigies and apparitions have been seen which are difficult of interpretation, as has often happened." 

My grandfather, who was fascinated by all Classical Roman and Greek, told me the story of the Sibyl. Much later, I and my high school pals found T.S. Eliot's great poem The Waste Land,  inspired by Christian, Greek and oriental myths it mixed them with personal memories and impressions from a dingy English everyday existence. On the flyleaf there was a dedication to Ezra Pound, written in Latin and Greek, in translation it reads "For I indeed once saw with my own eyes the Sibyl at Cumae hanging in her jar, and when the boys asked her, 'Sibyl, what do you want?' she answered 'I want to die'."

Petronius who died in Cumae 66 AD and from whom Eliot borrowed his quote, was apparently familiar with the story of the beautiful girl who could not die and therefore continuously aged until she shrank so much that only her voice remained. Ovid (43 BC to 18 AD) lets in his Metamorphosis the Sibyl from Cumae tell her tragic story. Apollo, who was madly in love, told her: “´Virgin of  Cumae choose what you wish, and what you wish you shall have.´ Pointing to a pile of dust, that I had collected, I foolishly begged to have as many anniversaries of my birth, as were represented by the dust. But I forgot to ask that the years should be accompanied by youth. He gave me the years, and lasting youth, as well, if I would surrender: I rejected Phoebus’s gift, and never married. 

But now my more fruitful time has turned its back on me, and old age comes, with tottering step, that must be long endured. Though I have now lived seven centuries, three hundred harvests, three hundred vintages, still remain to be seen, to equal the content of the dust. The time will come when the passage of days will render such body as I have tiny, and my limbs, consumed with age, will reduce to the slightest of burdens. I will be thought never to have loved, and never to have delighted a god. Phoebus too perhaps will either not know me, or will deny that he loved me. I will go as far as having to suffer transformation, and I will be viewed as non-existent, but still known as a voice: the fates will bequeath me a voice.”

Many years after I had learned those stories, I found myself with my daughters on the sandy beach of Sperlonga, below a gray mountain range and between the ruins of Emperor Tiberius' villa and the rock with the city's whitewashed houses. In the distance we could glimpse the mole grey silhouette of Circe´s Island and it was easy to imagine how Odysseus´ or Aeneas´ ship sailed along the heat shimmering horizon in a never ending quest for adventures, as in the final words of the Odyssey´s second song: "and the prow sheared through the night into the dawn."

As I looked out over the sea, I remembered that Cumae was not so far away. Why not do as Aeneas once had done in a mythical past - enter her magical cave? The girls are always keen on adventure and together we drove down to the small coastal town, some 15 kilometers north of Naples.

It was a hot day. The mountainsides were burned by the scorching sun and soon only thorny bushes, cypresses and agave cacti would have endured. After we had passed the ticket shack at the entrance of Cumae’s temple mound, we found that we were the only visitors and briskly walked towards the sibyl's cave.

An openingrmed as a corbelled Mycenaean arch, but carved dirctly out of the porous tuff, opened toward the cave. We entered and I found that I had ended up in my childhood´s enchanted corridor! The same Mycenaean arches and yellow light that fell in through the openings from the right side of the gallery, the sunbeams streaking the floor. I shuddered at this unexpected encounter with my past, vaults were lower than I had expected them to be when I saw the picture, but there was no doubt whatsoever that I was entering my childhood´s fantasy realm and like Aeneas in the poem written two thousand years ago, I was now on my way to a meeting with the sibyl, she who had brought the Trojan hero to the Underworld: “The giant flank of that Eoboean crag has been dug out into a cave; a hundred broad ways lead to that place, a hundred gates; many voices rush from these – the Sybil´s replies. Just as the Trojans reached the threshold the virgin cried: “Now call upon the Fates for oracles. The god is there! The god!”

There were not a hundred ports and passages, but light fell in from five wide niches that opened to the sea and the clear blue space above it. Here Virgil had passed on his way towards an arch shaped chamber carved into the rock. The Roman poet had described how the Sibyl, sitting in that deep niche, had turned towards Aeneas: “her face and color alter suddenly; her hair is disarrayed; her breast heaves, and her wild heart swells with frenzy; she is taller now; her voice is more than human, for the power of god is closing in, he breathes upon her.”

Like Aeneas I had met obsessed mediums. When I lived in Santo Domingo, I occasionally visited brujas, who induced themselves into a trance in order to become possessed by spirits and deities. I remember a young lady called Doña Rosa. We sat together on wooden chairs in front of an altar in the somewhat embarrassing intimacy of her bedroom. The bed was unmade and her altar cluttered with the usual jumble of all sorts of things and images of different saints. She asked if I wanted "cards or spirits", meaning that I had the choice to have my future fortune told by a either a deck of Tarot cards or hear it from a voodoo deity. Of course I replied "spirits". Doña Rosa sighed and wrapped a red shawl around her hands while she mumbled holofrases, incomprehensible "holy words". With increasing intensity she released a flow of strange words while she tossed her head back and forth, stomping her feet hard on the floor. Her voice rose and the words turned into small cries sounding like: "Sassa Sassa sasssa! Sassaaaa! Sassaaaaa ". She joined her hands behind the neck and shook her head violently while her feet hit the floor in an increasing staccato rhythm. It appeared to be a painful process. After five minutes, she calmed down and started to breathe heavily and regularly. Then she turned her face towards me, her dark features gleamed with sweat. A cynical smile played on her lips and the voice that rose from deep within the throat was completely altered; dark and guttural. Her soul had left the body and its place had been occupied by Ogun Balenyó, the voodoo war god. The Sibyl stared straight into my eyes and asked irritably: "What are you doing here? You do not believe in me?"

While Arenas faced Cumae´s Sibyl did he feel a similar discomfort as the one that that took hold of me in front of the possessed the lady in Santo Domingo? Virgil writes that Aeneas and his companions trembled "deep down in bone and marrow." While I and my daughters stood looking at the sibyl´s empty niche we found that we had company. A shaggy, black dog had quietly crept up behind us and now sat calmly and watched us with his different colored eyes; one was brown and the other blue. In Cumae´s the presence of such a dog was somewhat unsettling. In folklore it is assumed that heterochromic creatures are "double visioned", meaning that they may see and abide in two worlds; the real one and Aldilá, "The World Beyond". Dogs were Hecate´s companions, the goddess of sorcery, cross roads and entrances. Besides Apollo, Hecate was protector and ruler of conjurors and sybils. 

I had never seen a dog with different colored eyes. Why did he show up in the Sybil’s cave? Perhaps Hecate had ordered the heterochromic dog to keep a watchful eye on the intruders? He followed us closely during our walk through Cumae´s temple area.¨. When we left the place, he sat down by the entrance shed and looked after us with his strange stare.

Hecate’s dogs could serve as psychopomps, meaning that they followed recently departed souls on their journey through the Underworld. The living are not aware of the dangers and snares in the World of the Dead, when we die we thus could be in need of a companion who can show us the way, someone who knows the worlds of both the living and the dead. That is why sybils are excellent escort on such perilous journeys. They are persons whose bodies are sometimes claimed as vehicles for the gods, thus sybils are well acquainted with both the everyday world and the spiritual realm.

In voodoo a spirit medium is call “a horse” (chwal or caballo) since it is assumed that  a god controls her, it is generally women who act as mediums, like a rider is taming his horse. A parable that Virgil used while he described how Apollo possessed the sibyl: "But she has not yet given way to Phoebus: she rages, savage in her cavern, tries to drive the great god from her breast. So much the more, he tires out her raving mouth; he tames her wild heart, shapes by crushing force […]so Apollo urges the reins as she raves on; he plies the spurs beneath her breast.”  However, the Sybil is not entirely lost to the domination, as soon as the god let her be, her “frenzy is done, her raging lips are hushed” and she becomes calm and sane. Cool and clear-headed, she leads Aeneas through the terrifying Underworld. She offers him good advice, protects him from dangers and converses boldly with the monsters and tormented souls they encounter down there. Without the sibyl´s company Aeneas would have been lost.

As a condition for her to bring with her Aeneas down to the World of the Dead, the sibyl asks him to retrieve a golden bough from a tree in a nearby forest, at that time, Italy was covered with deciduous trees. Aeneas was anxious to get down to Hades in order to talk to his dead father who could see into the future and give him the advice he needed for his encounters with the various dangers that he knew was awaiting him.

After Aeneas had found the golden bough the sibyl brought him to Avernus, a volcanic lake which stench of sulfur and phosphorus prevented birds from flying over it: "Wide open gaping, rough and deep, a giant cave lies beside the black lake, protected by the forest´s darkness. No bird has unpunished stretched its wing pens over that lake - so sickening are the vapors flowing up from its gloomy throat, rising to the sky."

Having sacrificed four bulls Aeneas follows in the footsteps of the fearless and confident sibyl, down they go into the exceptionally nasty Tartarus, Home of the Dead: "Next to the abode of the Stygian king he builds the nightly altars and burns the bulls´ carcasses, drowning their steaming entrails with plenty of oil.” The morning sun rises over the horizon, the ground trembles beneath them and the sibyl gives a sign to Aeneas telling him to follow her into the depths of Hell: "You, Arenas, press on, draw thy sword out of its sheath. All your undoubted courage and a steadfast heart are now required." Virgil's sibyl is not a taciturn person, she is impulsive and bold and "straight into the cave she eagerly plunges herself, while he audaciously keeps pace with her."

It was a frightening journey they made. With a graphic, nuanced language Virgil depicts Tartarus nasty, sulfur saturated atmosphere. They penetrate further and further into the bleak worlds of the Underworld. Aeneas meets friends and acquaintances, as well as he encounters monsters and unrepentant sinners. As few mortals before them Sibyl and Aeneas succeed in using the golden bough to bribe the unpleasant demon Charon who takes them across the river Styx. During the journey Aeneas stands upright in the boat, "the seamed craft moans under his weight, while slush gushes in through leaks. Finally they reach the opposite shore, coming to solid ground through disgusting mud and dark green bulrush."

Through centuries have tunnels and caves been carved out of the soft tuff and travertine surrounding Vesuvius and several of them have been identified as the passage way Aeneas and the sibyl used to get down to Hades. If you travel along the lake Avernus´ southern shore, you may on a wall catch sight of a hand-painted text and an arrow indicating a dirt road that will lead you to La Grotta della Sibilla.  A skinny, rather old man supporting himself on a cane may be at hand to guide you through an intricate tunnel system that extends at least 250 meters below the earth.  Carlo Santillo handles you a candle and you follow him into a tunnel that is said to connect Averno with another lake, Lucerno, situated by the coast a few kilometers further south, though Carlo says that one of the unexplored ducts we pass by down there in the darkness might just as well lead straight down to Hell.

He points to narrow pathways and staircases into compact darkness or stagnant pools with black water. No one knows what purpose this labyrinth might have served. Where the tunnels we walk through once connected with some kind of mysterium, a mystery cult, or where they dug for a military reason, or maybe they were used for bathing, or served as fish ponds?  No one knows if this is the cave system that inspired Virgil´s tale about Arenas´ journey through Hades. As his friend and patron Maecenas had given him a country house in the vicinity Virgil was familiar with the surroundings of Lake Averno and must have known about the tunnel system, maybe he even went down into it.

And what about the sibyl´s gallery and chamber in Cumae? Are they authentic? Is it really there where she received visitors who wanted to know something about their future, or just sought her advice? It is actually Virgil who first mentioned the sibyl and her Cumaean oracle. The text by Dionysus of Halicarnassus that I quoted above does actually not say that it was the Cumaean Sybil who sold the books to Tarqinius, he just calls her “a certain woman”.

The oldest currently known text mentioning the Sibyl of Cumae is by the Greek poet Lycophron (active 250 BC) who in his poem Alexandra wrote "Phoebus´ mountain where virgin priestess Sibyl has her awful abode, a gaping chasm covered with arched rocks". However, the reference is doubtful. "Apollo's mountain" may refer to the well-known shrine in Cumae, but that is far from certain. Alexandra is written as an oracle recited in prophetic fury by the Trojan clairvoyant Cassandra and has been described as "among the most illegible piece of work found in classical literature." Since the poem mentions that Rome dominates the whole world it has been assumed that it cannot have been written at a time when Rome was not yet the domineering power by the Mediterranean Sea and it is thus likely that Alexandra was written much later than during Lycophron´s lifetime and by a far worse poet.

The Greek geographer Strabo, who was writing by the middle of the century before Christ, mentions an oracle in connection with Cumae, but no Sybil: "there remains an isthmus only a few stadia broad, that is, reckoning straight through the tunnel to Cumae itself and to the sea next to Cumae. The people prior to my time were, wont to make Avernus the setting of the fabulous story of the Homeric ´Necyia´ [Homer´s tale about Odysseus´ journey to Hades], and, what is more, writers tell us that there actually was an oracle of the dead here and that Odysseus visited it."

Apparently there was at Virgil´s time an oracle in Cumae and it's not particularly strange if local people, in an area so rich in caves, underground passages and sulfur-smelling gorges, imagined that somewhere there could have been an entrance to Hades. That there was a famous and popular temple of Apollo at Cumae is also well known. Furthermore, in what is nowadays southern Italy it was quite common that certain temples included oracles staffed by resident sibyls. For example, in the temple of Jupiter in Terracina, just north of Sperlonga, there is a vaulted chamber just under the main building, almost identical with the one found below Apollo’s temple in Cumae and local tradition says that there was a sibyl active in Terracina as well.

It was not until 1932, when a large pizza oven near the Apollo temple ruins in Cumae was demolished, that the entrance to the sibyl's impressive gallery was found. That it had been unknown for centuries is somewhat odd given the fact that the five large, walled up openings of the gallery had been visible from the sea. It is now almost certain that the gallery and the niche have been associated with some kind of oracle. The Mycenaean vaults suggest an advanced age and knowing that Augustus at the same time as Virgil wrote his Aeneid had both the Temple of Apollo and the Sibyl's Cave restored seem to indicate the importance of the oracle. It is thus highly probable that Virgil once walked through the same gallery that I and my daughters had visited. It is also very likely that Virgil's mighty poem gave a new momentum to Romans' interest in Cumae and that the Apollo priests eventually turned the place into a veritable tourist attraction. Something that among other indications is suggested by Petronius´ paragraph about the sybil, the one quoted by T.S. Eliot.

In Petronius´ novel Satyricon it is Trimalchio who utters the famous words of the shrunken Sibyl. Judging by the context it is difficult to imagine that the cultured Petronius would allow the gross Trimalchio to make an utterance characterized by subtlety, or acumen. The stinking rich, vulgar and insufferably boastful Trimalchio is in the novel presented as a monster of tastelessness and his grotesque dinner party is an orgy of brash vulgarity, where the invited guests wallow in indiscriminate flattery of their puffed up and relentlessly bragging host. Trimalchio claims that he has three libraries, one in Greek and two in Latin, but when he tries to make an impact as an educated man all he is able to come up with are embarrassing platitudes and grotesque misconceptions: "Tell me, my dearest Agamemnon, do you remember the twelve labors of Hercules or the story of Ulysses, how the Cyclops threw his thumb out of joint with a pig-headed crowbar? When I was a boy, I used to read those stories in Homer. And then, there's the Sibyl: with my own eyes I saw her, at Cumae, hanging up in a jar; and whenever the boys would say to her 'Sibyl, Sibyl, what would you?' she would answer, 'I would die.'” It may be that Trimalchio might recount some memory of a dubious tourist attraction.

When Pausanias (110-180 AD), who has been called the best travel guide of the Ancient World, visited Cumae he was touring the temple ground accompanied by priests who explained the different sites. Inside the temple of Apollo, he was presented with an "urn" in which the Sibyl's ashes were kept, though he wrote nothing about hearing any prophesies. Either there was at his time no longer any Sybil active in Cumae, or it could happen that the priests, managed to give visitors the impression that the Sybil was speaking to them from within the urn, or ampulla, bottle, as Petronius writes. 

Guides, which in Greek were called periegetai were quite common in popular locations and are mentioned several times in connection with the Sibyl of Cumae. Justin Martyr (100-165 AD), describes how he was shown around by guides in Cumae and then visited among other sights the "Sibyl´s large basilica carved into the rock." An unknown Christian writer who visited Cumae in the early third century also tells how he was offered a guided tour of the place and shown a "bronze bottle" in which the Sibyl´s "remnants" were kept. He also entered a "great basilica carved into the rock, a large and very admirable job." The guides narrated "their ancestral traditions" and took the anonymous Christian writer the “basilica´s inner room” where they described how the sibyl after ritual ablutions sat on a throne on a high platform placed in the middle of the room and from where she "uttered her prophecies.”

In the ancient Greek-Roman world sibyls could be found in many different places and the question is why Virgil chose to make such a big deal of the Sibyl in Cumae. It has been hypothesized that his choice may have been associated with his friend Augustus quest for a divine mandate for its rule. The Sibylline divination books had served as a sacred guarantee for the proper conduct of the Republican Regime, but after they had been lost in a fire in 83 BC there were no longer any divine authority that a Government could rely on. 

When Augustus became High Priest, Pontifex Maximus, in12 BC he organized a "reclaiming" of the Sibylline books. The Senate agreed to pay the expenses connected with dispatching "experts" to various oracles within the Roman realm to collect all written material they could find. Oral testimonies were written down, and contributions from individuals were also welcomed. It has been stated that Augustus burned two thousand items of the collected writings. Those he found to be most "reliable" he placed within two golden cases, which were fitted into the base of the Palatine Apollo statue. Apollo's temple on the Palatine Hill was to become the Empire´s absolute center.

By referring to Virgil´s stories about the Cumaean Sibyl´s prophecies about a Golden Age and by supporting his divine mandate with the reconstructed Sibylline Books, Augustus succeeded in appearing as he was being favored by the gods. Such a “personalized” divine authority could easily be attached to a forceful ruler like Augustus. Gaius Octavius Thurinus had not always been named Augustus. The title, which means “The Illustrious One", had been granted him in 27 BC and was of a more religious nature than a mere sign of political authority. 

Already during his lifetime, bits and pieces of Vergil´s impressive Aeneid had become popular within leading circles in Rome. The epic was not published in its entirety until after the death of Virgil, who claimed that it was not completely finished and wanted it destroyed. Anyway, Virgil had succeeded in turning the Sibyl and Aeneas into unique characters, both living in intimate communication with the gods. He thus demonstrated how the divine could manifest itself in people. The Sibylline books had not been anything more than books, albeit their divine origin, and had to be interpreted by experts. The Sibyl, however, was more than that, she was a person who manifested the gods´ will and furthermore predicted a future that was inevitable, cleverly hinting that the imperial rule of Augustus was something that had been decided by the gods and fate long ago. The fact that neither she, nor Aeneas, did not exist made their message even more effective. They were myths and their message thus became a myth, strengthening the divine power of Augustus.

The choice of the Sibyl of Cumae to be the mouthpiece of the gods was probably Virgil's own. He had for many years lived near her shrine, was familiar with the local traditions and had certainly on several occasions visited the oracle. Virgils´s unique skills, such as a vivid imagination, extensive expertise, political will and exquisite artistry were all required to create a work of subtle lyricism and effective propaganda that fitted like hand in glove for the purposes of his old acquaintance and patron Augustus.

Interesting is also the feminine element which Virgil brought into his message. Since ancient times, divination has primarily been a female prerogative, perhaps because a woman in her capacity as child bearer holds the future in her womb. Pregnant women will give rise to something new. Predictions are about the future, about how things ought to be and about growth, both physical and spiritual. While there are male diviners and seers, like the prophets of the Old Testament, they seldom serve as mediums or practice magic, something that even in the Bible is mainly done by women, like the Which of Endor. In religious contexts like voodoo or Nordic shamanism, male mediums and magicians have often been regarded with great suspicion.

In ancient Norse religion, magic and divination were called seid. It was the epitome of womanhood, the Norse goddess of love, Freyja who taught seid to the Aesir, the Norse gods. Seid was mostly practiced by women. Wizards, or seidmen, were often stigmatized by social exclusion, which could be based on ethnicity, or homosexuality. While seidwomen were respected seidmen were given nicknames like seiðberendi, where berendi is synonymous with the vagina of a cow, or skratti, weaklings. In the poem Lokasenna (Loki´s Quarrel) the trickster god Loki attacks Odin, Ruler of the Worlds: "They say you were doing the seid on Samsø and beat the drum together with the Valas, as a magician you travelled far across the world. To me it seems unmanly practice!"

Like a good wife the Norse seidwoman, just like the Mediterranean sibyls ought to support brave warriors, give them strength and support, just as the Sibyl supported and protected Aeneas. A role that in Christianity was taken over by the Madonna, who is the main supporter and consoler of people in distress.  

The Shepherd of Hermas is a Christian text from the beginning of the second century AD. It was by several Church Fathers regarded as a canonical text and was therefore included in several early editions of the Bible. It was said to have been written by a Christian, Greek-speaking slave named Hermas and consists of five visions, twelve commandments and ten parables. Hermas writes about a vision he had when he was travelling towards Cumae:  “And it was revealed to me, brothers, while I was sleeping, by a most beautiful young man speaking to me, ´The old lady, from whom you have received the book, who do you think she is? ´ I replied, ´The Sibyl.´ ´You are wrong,´ he said, ´she is not.´ ´Then, who is she?´ I asked. He replied, ‘She is the Church´".  Here we encounter the growing perception of the Church as a mother figure, a female creature that envelops and protects those who love and serve her, something that for many Catholics would be the role of Madonna. In the Catholic world, especially within its popular expressions, many also believe that the Madonna, like the Sibyl, may in person direct herself to her believers, bringing them obscure prophecies. This alleged behavior of the Madonna seems to be a continuation of a tradition that meant that women acted as oracles; furthermore it is by far more women than men that are granted visions of the Divine Virgin.

Just like Augustus, Christians made use of the Cumaean Sibyl in support of their political and spiritual leadership. Lactantius´ Divinae Institutiones (from c. 250 AD) was the first introduction in Latin to Christian faith in its entirety and to prove the excellence of Christianity the author made use of both Christian and Classical Greek and Roman authors. Among other things, he interpreted Virgil's Fourth Eclogue as if it was a prophecy of the coming of Christ.

The thirty-year-old Virgil wrote his Ecologae, Sketches, ten years before he began writing his Aeneid. In the obscure Fourth Eclogue Virgil mentions a prophecy named after Cumae. He does not explicitly write that it originates from the Sibyl, but it is generally assumed that he was referring to one of her well-known, but now forgotten, predictions: "Now comes the last age of the Cumaean song; the great order of the ages arises anew. Now the Virgin returns, and Saturn's reign returns; now a new generation is sent down from high heaven. Only, chaste Lucina, favor the child at his birth, by whom, first of all, the Iron Age will end and a golden race arise in all the world; now your Apollo reigns."

As Virgil writes in his Aeneid, it was customary that Sibyllian statements were “wrapped in mystery". Nevertheless, for those familiar with the cumbersome Roman politics this particular prophecy may have appeared as fairly easy to understand. Virgil refers to the recent marriage between Octavian´s (Augustus) sister and his political rival Mark Anthony. If the Goddess of Birth, Lucina, is asked to bless the couple with a son, a golden age would begin and the "Virgin", i.e. a personification of Justice, would return to earth. Virgil had previously written how Justice in the guise of a virgin had left the world because she could not stand that people ignored her.

However, the Christians interpreted the prophecy in an entirely different manner. Lacantius listed the sibyls he considered as heralds announcing the coming of Christ, including the Sibyl of Cumae. He assumed that the clairvoyants he mentioned had proclaimed the existence of a single, omnipotent God and thus Lacantius was able to harmonize Roman and Christian prophesies in such a way that the Romans became convinced of the fact that they, and not only the Jews, had been told by people of their own kind that they were an integrated part of God´s salvation plan for all mankind. According to Lacantius, the might of the Roman Empire would play a crucial role in the realization of the Kingdom of God.

In a fairly similar manner as the sibyls´ utterances were interpreted by early Christians, believers have in modern time interpreted visions of the Madonna as political messages and signs that the world will improve. One famous example is Our Lady of Fatima's three secrets told by her to three peasant Portuguese children in 1917 and that many Catholics now consider as being prophecies about the fall of communism and Pope John Paul the Second´s sainthood.

Currently are more than one million Catholics every year making a pilgrimage to the small town of Medjugorje in Bosnia, where the Madonna in June 1981 appeared to six children. One of them, Vicka Ivanković, proclaims that she like a modern sibyl constantly is receiving messages from Our Lady of Medjugorje and the Madonna´s words are continuously spread throughout  the global Catholic community. Ivanković has declared that: "Our Lady is here with us. She wants to attract us all to his son. That is why she has been here for such a long time and appears to us so often. Here we all feel her presence and love of God."

Classical Virgin Mary worship obviously found inspiration from several religions that revered and worshiped what has been called "The Great Mother", several of which had oracles associated with them. It seems that an official Virgin Mary cult began only after the Council of Ephesus 431 AD and then grew stronger and stronger, especially within the field of popular religiosity. At the same time, Marian revelations and prophecies in her name became more common. Reliable written documentation of the phenomenon of visions of the Virgin Mary does not appear until the 1000's, though it has apparently been present already during Paleo-Christian times. The Oracula Sibyllina appeared in association with the increasing importance of the cult of Mary. These scriptures were gathered and obtained their present form sometime during the seventh century. They consist of a rather chaotic collection of prophecies that have been divided into 12 books, which at various times were created by authors belonging to different religious beliefs. Augustus´ Sibylline Books were destroyed by the Vandals during the 400's, though many theologians erroneously perceived the Oracula Sibyllina as fairly reliable copies of the originals.

When Roman and Greek writers and philosophers were revived as moral role models during the Renaissance, several theologians tried to reconcile their ideas with the Christian doctrines, an endeavor that brought the Oracula Sibylinna to life. In this context Virgil´s Cumaean Sibyl was once again considered to have been a mighty seer who to the Roman emperor had prophesied the coming of Christ. Reference was made to Lacantius´ list of ancient sybils and it was claimed that as well as the Jewish prophets' predictions became the foundation of the Temple of Solomon and the establishment of Jerusalem as a center of the world, likewise could the sibyls´ predictions, now when the Jewish Temple was destroyed and lost, be used as an argument for the necessity of the current Papal triumph. Rome was turning into Jerusalem's true heir as the world´s absolute center, Caput Mundi, and like the Cumaen Sibyl had given her support to the Roman might of Augustus, the pope became considered as the emperors´ heir and a guarantor for the realization of the Golden Age that the Sibyl had prophesied about.

A cleric who firmly believed in the sybils of Lacantius was Pope Julius II's advisor Egidio da Viterbo. Egidio Antonino, his real name, was a serious man with unruly hair, raven black beard, pale skin and a burning gaze. Always dressed in black, he could through his fiery sermons captivate any audience, even Julius II, who generally went to sleep if a sermon lasted more than two minutes. The specialty of Egidio, who was fluent in Latin, Greek, Hebrew and Arabic, was to interpret ancient statements as prophecies of Julius II's greatness.

Egidio visited the Sibyl's cave at Cumae (actually Grotta di Coccio, a more than kilometer long tunnel that had been carved in the forties BC to unite Cumae with the Averno Lake) and became convinced that it were the stinking vapors escaping from below that had created the trance of the Sybil and as a natural phenomenon these mind altering vapors had been God´s mode of creating her authentic prophesies.  In his report about the visit Egidio stressed that he was convinced about the fact the Golden Age the Sibyl had predicted now was becoming realized under the benevolent rule of Julius II.

Egidio´s report enthused the pope to such a degree that he ordered a feast lasting for three-days to celebrate the fulfillment of the Cumaean prophesies. Michelangelo's magnificent ceiling was part of all of this and in conjunction with the celebration of the Sibyl of Cumae Michelangelo began painting her picture in the Sistine Chapel. He evidently did not share the abundant enthusiasm for her alleged predictions. Oddly enough, he let one of the boys behind the massive, ancient clairvoyant (he who holds a hand over his friend's shoulder) make a Fica, the sign of the fig, an extremely obscene gesture that expresses a deep contempt for the person it is directed towards. The gesture is barely discernible from the floor and was probably not noticed by many observers, at least not Julius II and Egidio da Viterbo.

It seems as if the Sibyl really is immortal. At least she was invigorated in one story after the other. It was not only the official cult of centralized, political power that kept her alive. A strong folk tradition assured that the immortal, ancient prophetess sometime in the fifth century had left her cave at Cumae, and in contempt of an increasingly stifling Christianity she had with her retinue of maidservants moved up into the mountains north of Rome, settling in a cave some miles outside the city ​​of Norcia. The mountain range where the grotto is located is now called the Sibylline Mountains and a resident of Norcia is called nursino, which is Italian for necromancers.

Apart from a reference in 286 AD about an Apennine oracle there is before 1392 nothing written about the Cumaean Sibyl's possible residence among the high mountains north of Norcia, but since then her cave has appeared in numerous versions sung by generations of Italian cantastorie, popular, professional storytellers.

Based on legends he had heard around Norcia the troubadour Andrea da Barberino in 1392 wrote the story of Il Guerrin Mechino, the Wretch Guerin, who in search of adventures ventured into the Sibylline Mountains where he met the Devil, who tempted him to seek out the fairy Sibilla who lived a cave by the 2 400 meter high mountain Vettore. Sibilla could not die, but by using magic she had succeeded in keeping herself and her maidservants forever young and to transform the interior of her cave into a large and lush orchard. After killing a frightening serpent which guarded the enchanted cave Guerin found his way into the flourishing garden and met the lovely maidens who held court around the eternally youthful Sibyl from Cumae. Guerin manages to avoid the temptation to link up with the Sibyl, mostly because he one Saturday found himself alone in the garden and while strolling among flowers and greenery came upon a rock wall. When he peered through a hole he perceived the real appearance of the sibyl and her handmaidens - a bunch of awfully aged old hags. Horrified Guerin managed to escape and obtained in Rome the Pope's blessing that protected him against the defilement he could have been contaminated by during his stay in the cave.

The sibyl's cave really exists. Together with my wife I drove through the valley that cuts through the Sibylline Mountains´ National Park, a mysterious place with lush fields shadowed by huge mountains and dotted with colorful flower fields. When we reached the village of Castelsantangelo we learned that early in the morning we could hire two mules for the several hours long ride up to the Sibyl's Cave. However, when we had returned to Rome I found that the access to the cave unfortunately was blocked by boulders and rocks. First the entrance had in the 1500s been barred by superstitious shepherds and since then it has repeatedly been obstructed by local treasure seekers who have tried to widen the entrance and the interior of the cave in the search of the gold and diamonds that are said to be stored in its depths.

When da Barberino story was printed in 1473, it spread over Europe and in Germany I blended with legends of about Tannhäuser a troubadour who was said to have ended up with Venus inside her enchanted mountain Hörsel, between Gotha and Eisenach. Soon storytellers placed Venus cave in the Sibylline Mountains and merged with the one of the Sibyl of Cumae. However, Tannhäuser did not escape so easily as Guerin. He did indeed run away from the cave, but when Pope Urban IV refused to help him in his distress and confusion Tannhäuser returned to the cave. Obviously, he learned to accept that the lovely ladies every Saturday turned into old hags and he may still live together with them behind the rubble in front of the cave high up in Síbylline Mountains.

Unfortunately this ended up as an unusually long blog post. In my defense I might state that I became helplessly caught by my own theme. Much more remains to write about female fortune-telling, but now I have to limit myself.

It is now late at night and I have to go to bed, but before I end my story I cannot refrain from telling you about my last encounter with the Sibyl of Cumae. While I was on my way home from the station I ran by the newsstand and caught sight of a Donald Duck Large Pocket called Abracadabra. On its cover was the witch Magica de Spell, who had fascinated me as a child. She was not a nasty old witch, but an attractive and dangerous duck girl with a violent temper and tough attitude, more seductress than witch. This was probably due to the fact her creator Carl Barks stated that he was inspired by Gina Lollobrigida and Sophia Loren, with some flavoring from Morticia Adams. After my sojourn within the world of the Cumaean Sybil, I could not avoid connecting her with Magica de Spell who lives on one of the slopes of Vesuvius, not far from the Averno Lake.

Again, a has a blog spot begun in my childhood and my quest after an immortal sibylla has finally back brought me to my starting point - I believe that Magica de Spell appeared in a Donald Duck magazine about the same time that I had encountered  the Sibyl's cave on the cover of my father´s magazine.

Buitenwerf, Rieuwerd (2003). Book III of the Sibylline oracles and its social setting. Leiden: Brill. Dionysius of Halicarnassus (1939). The Roman Antiquities, Vol. II. London: Loeb Classical Library/William Heinemann. King, Ross (2002). Michelangelo and the Pope´s Ceiling. London: Pimlico. Ovidius, Publius Naso (1969). Metamorphoses: a New Verse Translation by David Raeburn. London: Penguin Classics. Petronius Arbiter (1986). Satyricon translated by J. P. Sullivan. Harmondsworth: Penguin Classics. Santanegelo, Federico (2013). Divination, Prediction, and the Fall of the Roman Republic. Cambridge: Cambridge University Press. Suetonius (1997) Lives of the Caesars, Volume I translated by J.C. Rolfe, Harvard: Loeb Classical Library. Virgil (2006). The Aeneid, translated by Robert Fagles. New York: Viking Press. Warner, Marina (1995). From the Beauty to the Blonde: On fairy tales and their tellers. London: Vintage. The best book about apparations of the Madonna I have read so far is Blackbourn, David (1994) Marpingen: Apparitions of the Virgin Mary in Nineteenth Century Germany. New York: Alfred A. Knopf.

Sommaren har inneburit en hel del rotande bland gamla ting, mycket har varit papper och mer eller mindre bortglömda böcker. En verksamhet som gör att minnen dyker upp, associationer tar fart, medvetandet börjar spinna, en tanke leder till en annan. Tänkte ta dig längs en tämligen snabbt framforsande, vindlande och omfattande tankeström.

Jag sitter åter morgontrött på tåget till mitt arbete i Växjö och tankarna jag nu skriver ner tog sin början för några dagar sedan då jag fann en hög tidskrifter som blivit kvar efter min far. De hade namn som Horisont eller Tvärsnitt, när Far slutade sitt skift som nattredaktör brukade han ta med sig hem sådana småskrifter hem för att läsa ett par rader innan han kröp i säng. Tidskriftsfyndet dök upp strax efter det att jag i ett gulnat exemplar av Norra Skåne läst en minnesruna över Far, som bland annat berättade: ”I varje tum var han den klassiske journalisten med klädsamma bohemiska stänk i sin personlighet och med ett förhållningssätt till arbetsuppgiften som formats av nattens brödraskap där han tillbringade otaliga kvällar och nätter tillsammans med typografer och tryckare i spänd väntan på de första exemplaren. Då kunde timvisaren ha nått fram till både tre och fyra på natten. Inte sällan avslutade han nattpasset med att följa med någon arbetskamrat hem till dennes trädgård där morgondaggens fräschör avnjöts i en prunkande blomsterrabatt. Så vårdade han hela livet igenom en varm kärlek till naturen”.

Det hände att jag vaknade under nattens småtimmar, smög mig ut i vardagsrummet och fann Far sittande i sin fåtölj och i läslampans gula ljuskrets röka sin pipa, alltid stoppad med Hamiltons Blandning, alltmedan han bläddrade i någon av de där tidskrifterna jag nu funnit. Förgäves har jag bland dem sökt efter den som fascinerade mig mest. På dess omslag fanns en bild av en korridor med märkvärdiga valv och ett mystiskt, strimmat ljus. Antagligen konfronterades jag med bilden innan jag kunde läsa ordentligt, det tog nämligen många år innan jag visste vad den föreställde. Jag hade dock begripit att det rörde sig om en slags helgedom belägen på en okänd, men exotisk plats. Jag var bekant med olika bibelillustrationer och antog att korridoren hade samband med de märkvärdiga platser jag mött genom bilderna – fast på riktigt. Det fanns ingen människa under valven och då jag inte inte hade något att jämföra med antog jag att valven var höga. Jag fantiserade om vart gången ledde – till en skattkammare, ett monsters håla, eller en gapande avgrund? Att jag hade sådana funderingar vet jag med säkerhet eftersom jag fann en barnsligt gjord teckning av just den där korridoren och i slutet av den öppnar sig ett rovdjursgap.

Det var först långt senare jag fann att den mystiska gången ledde till sibyllans orakel i Cumae, beläget i ruinerna av en stad norr om Neapel. Hon anses vara den mystiska sierska som historikern Dionysos från Halikarnassos berättar om i sina Romerska Fornminnen, skrivna några årtionden före Kristi födelse: ”En kvinna som inte var född här i landet kom till tyrannen för att sälja honom nio böcker fyllda med sibyllinska orakel, men när Tarquinius [en romersk kung som dog 495 f.Kr] vägrade att köpa dem till det pris hon begärde gick hon bort och brände tre av dem. Inte långt därefter erbjöd hon sig att sälja de återstående sex böckerna för samma pris. Men när kungen ansåg henne för att vara en dåre och hånade henne för att hon begärde samma pris för ett mindre antal böcker, gick sibyllan bort och brände hälften av de som fanns kvar och för de kvarvarande begärde hon återigen samma pris. Tarquinius började undra över kvinnans syften och rådfrågade sina bekanta. En del av dem hade sett järtecken som tydde på att han hade förkastat en gudasänd välsignelse och förklarade för honom att det var en stor olycka att han inte hade köpt samtliga böcker. De uppmanade honom att för de återstående oraklen betala kvinnan alla de pengar hon begärde. Efter att ha levererat böckerna och förmanat honom att ta väl hand om dem, försvann hon från människornas skara. 

Tarquinius anförtrodde omhändertagandet av böckerna till två betrodda tjänstemän, men när en av dessa män, Marcus Atilius, svek förtroendet, Tarquinius fick veta vad som skett genom andra tjänstemän, beordrade han att oduglingen skulle sys in i en säck och likt en fadermördare kastas i havet. Efter det att kungadömet avskaffats tog Republiken på sig ansvaret för oraklen och gav betrodda män i uppdrag att vaka över dem. Det var ett livstidsuppdrag och ämbetsmännen befriades från värnplikt och alla andra offentliga pålagor. De tilldelades slavar som skulle hjälpa dem med deras uppgifter och ingen tilläts konsultera oraklen om det inte skedde i förtroendemännens närvaro. Kort sagt, det fanns inget uppdrag, heligt eller profant, som av romarna ansågs vara mer hedrande än vakandet över de sibyllinska oraklen. De rådfrågades då Senaten tvingades fatta svåra beslut, då Staten hamnat i klorna på partistridigheter, när någon stor olycka, som krig och andra hemsökelser, drabbat Republiken, eller då svårtolkade tecken och uppenbarelser visat sig. Fram till det marsiska kriget [bundsförvantskriget, 91 - 87 f.Kr.] förvarades oraklen i en stenkista under golvet i Jupiter Capitolinus tempel, ständigt bevakade av tio betrodda män. När templet brann ner efter den hundrasjuttiotredje olympiaden [83 f.Kr.], en brand som vissa trodde var anlagd och andra ansåg vara en olyckshändelse, förstördes oraklen tillsammans med alla de gåvor som vigts åt guden.”

Min morfar, som var fascinerad av allt romerskt och grekiskt, berättade historien om sibyllan för mig, långt senare fann jag och mina gymnasiekamrater henne i T.S. Eliots fantastiska dikt Det öde landet, inspirerad av kristna, grekiska och österländska myter som blandats med personliga minnen och intryck från en grådaskig engelsk vardag. På försättsbladet fanns en dedikation till Ezra Pound, skriven på latin och grekiska. I översättning blir det något i stil med: ”Jag har nämligen med mina egna ögon sett Sibyllan vid Cumae hängande i en glasburk, och när pojkarna frågade henne [på grekiska] ”Vad vill du?” svarade hon: ”Jag vill dö”.  

Petronius som dog i Cumae 66 e.Kr. och som Eliot hämtade citat ifrån, var säkerligen bekant med historien om den vackra flickan som inte kunde dö och därför ständigt åldrades tills dess hon krympte samman så pass mycket att enbart hennes röst fanns kvar. Ovidius (43 f.Kr. till 18 e.Kr) låter i sina Metamorphoser Sibyllan från Cumae berätta sin tragiska historia. Den våldsamt förälskade Apollo sa till henne: ”Säg, vad du önskar, flicka! Allt du vill ha skall du få!” Då räckte jag guden en handfull sandkorn och önskade mig i min dårskap att leva födelsedagar så många i tal som korn i min sandhög. Men vad jag glömde var att be om oförvissnelig ungdom. Åren beviljade han, men en evigt blomstrande ungdom, blott om jag älskade honom igen. Jag avslog det sista. 

Än har jag kvar min oskuld. Men nu har min lyckliga ungdom flytt, och med stapplande steg är min skröpliga ålderdom inne. Länge har jag måst dragas med den. Du ser, jag har levat sju århundraden nu. För att åren må bli såsom sandens korn, skall jag skåda ännu trehundra skördar på jorden. Men det skall komma en dag, då min långa levnad gör kroppen liten och svag, då lemmarnas hull tynar bort genom åldern, så att av mig knappt något är kvar. Man skall ej kunna ana att jag har älskats en gång av en gud. Kanske inte ens Phoebus känner igen mig då, kanske skall han förneka sin kärlek. Så skall min kropp tyna bort, jag blir helt osynlig, på rösten blott skall jag kännas igen. Den låter mig ödet behålla.”

När jag med mina döttrar, många år efter det att jag lagt de där historierna på minnet, badade vid Sperlongas sandstrand som nedanför gråa berg sträcker sig mellan ruinerna av kejsar Tiberius villa och en klippa med stadens vitkalkade hus. I fjärran skymtas den mullvadsgrå silhuetten av Kirkes ö och det är lätt att föreställa sig hur Odysseus och Aenas skepp i ett mytiskt förflutet seglade längs den värmeskimrande horisonten, oupphörligt på väg mot nya äventyr, som i de ofta citerade slutorden till Odysséens andra sång: ”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt”.

När jag såg ut över havet kom jag att tänka på att Cumae låg inte så långt därifrån. Varför inte göra som Aeneas gjort – gå in i hennes grotta? Flickorna är alltid pigga på äventyr och tillsammans körde vi ner till den lilla kuststaden en och en halv mil norr om Neapel.

Det var en het dag. Bergsidorna var sönderbrända och snart skulle enbart taggiga buskar, cypresser och agavekaktusar uthärda torkan. Då vi passerat biljettskjulet vid entrén till Cumaeas tempelberg fann vi att vi var de enda besökarna och styrde raskt stegen mot sibyllans grotta.

En öppning, formad som ett falskt, mykenskt valv och huggen direkt ur den porösa tuffen, öppnade sig in mot grottan. Vi steg in och fann att jag hamnat i barndomens korridor! Samma mykenska valv och gula ljus som föll in från sidornas öppningar och strimmade gången. Jag ryste vid det oväntade återseendet, visserligen var valven lägre än jag tänkt mig då, men det var ingen tvekan om att jag hade återvänt till barndomens fantasiland och likt Aeneas i dikten skriven för två tusen år sedan var jag nu på väg till ett möte med sibyllan, hon som skulle föra honom ner i underjorden: ”I den euboiska klippans vägg är holkad en rymlig grotta, dit hundra portar för och hundra passager varur Sibyllans svar tränger ut med mångfaldig stämma. Tröskeln hade de nått då jungfrun ropar: ´Se guden, guden! Stunden är inne att be om orakel !´ ”

Visserligen fanns inte hundra portar och passager, men galleriet var uthugget direkt ur klippväggen och ljuset som föll in över gångens gulaktiga tuff kom från fem breda öppningar som med jämna mellanrum mynnade mot havsvidden och den klarblå rymden. Här hade Vergilius passerat på väg in mot ett bågformat valv som öppnade sig mot en nisch uthuggen direkt ur klippan. Den romerske diktaren hade skildrat hur sibyllan vänt sig mot Aeneas, ”plötsligt skiftar den talandes färg och anletsdragen förvandlas, flätat hår löses upp och bröstet flämtar, av vanvett sväller hjärtat vilt; det är som om hon vuxit och rösten har inte mänsklig klang, ty hon känner gudomen andas nära, och komma över sig nu.”

Likt Aeneas hade även jag mött besatta medier. Då jag bodde i Santo Domingo besökte jag ibland brujas, synska kvinnor som lät sig besättas av olika andar och gudomligheter. Speciellt minns jag en ung dam som kallades Doña Rosa. Vi satt tillsammans på varsin pinnstol framför ett altare inom den något besvärande intimiteten i hennes sovrum. Sängen var obäddad och altaret belamrat med det sedvanliga virrvarret av allsköns ting och helgonbilder. Hon frågade om jag ville ha ”kort eller andar”, det ville säga att jag kunde välja att få min framtid spådd genom en tarotlek eller att få höra den från en voodoogud. Givetvis svarade jag ”andar”.  Doña Rosa suckade och virade en röd schal kring sina händer alltmedan hon började mumla holofrases, obegripliga ”heliga ord”. Med stigande intensitet rabblade hon upp fraserna alltmedan hon kastade med huvudet och stampade hårt i golvet. Rösten steg och orden blev till små skrik som lät som: ”Sassa sasssa sassa! Sassaaaa!  Sassaaaaa!”. Hon knöt händerna bakom nacken och skakade våldsamt med huvudet medan fötterna slog mot golvet i en ökande stackatorytm. Det såg plågsamt ut. Efter fem minuter lugnade hon sig och började andas tungt och regelbundet. Då hon vände det mot mig glänste hennes mörka ansikte av svett. Ett cyniskt leende spelade på läpparna och rösten som steg ur strupen var fullkomligt förändrad; mörk och guttural. Hennes egen själ hade lämnat kroppen och dess plats hade intagits av Ogún Balenyó, stridsguden. Medan sibyllan stirrade mig stint in i ögonen undrade guden hotfullt och irriterat: ”Vad gör du här? Du tror ju inte på mig?”

När Aenas stod inför Cumaes sibylla, kände han då en oro liknande den som grep mig inför damen i Santo Domingo? Vergilius skriver att Aeneas och hans följeslagare skälvde ”djupt i ben och märg”. Medan jag och mina döttrar stod och betraktade sibyllans tomma nisch fann vi att vi fått sällskap. En raggig, svart hund hade oförmärkt smugit upp bakom oss och satt nu lugnt och betraktade oss med sina olikfärgade ögon; ett var brunt, det andra blått. I Cumaes grotta blev hundens närvaro oroande.  Inom folktron antas att heterokromiska varelser är ”dubbelseende”, något som betyder att de ser och vistas i två världar; verkligheten och Aldilá, ”världen bortom”. Hundar var Hekates följeslagare, trolldomens, korsvägarnas och ingångarnas gudinna. Jämte Apollo var Hekate sybillernas beskyddare. Jag hade aldrig tidigare sett en hund med olikfärgade ögon. Varför dök han upp i Cumaes grotta? Kanske hade Hekate befallt den heterokromiska hunden att bevaka oss?  Under vår vandring genom Cumaes tempelområde följde han oss troget. Då vi lämnade platsen blev han sittande vid entréskjulet och såg efter oss med sin underliga blick.

Heaktes hundar kunde tjäna som psykopomper, det vill säga att de följde nyligen avlidnas själar på deras vandring genom Underjorden. De levande känner inte De Dödas Värld och då vi dör måste vi därför ha med oss någon som visar vägen, någon som känner både de levandes och de dödas värld. Just därför är sibyllor bra följeslagare. Eftersom de människor vars kroppar  ibland tas i besittning av gudar känner de både vardagens värld och den andliga sfären. 

Inom voodoo kallas ett medium för häst (chwal eller caballo) eftersom man tänker sig att en gud kontrollerar henne, det är i allmänhet kvinnor som agerar som medier, likt en ryttare som tämjer en häst. En liknelse som Vergilius använder då han beskriver hur Apollo besätter sibyllan: ”Så ur det heliga rummets djup, i skrämmande gåtor talar Cumaes sibylla och höljer sanning i dunkel; grottan dånar av sierskans röst. Med sådana tyglar eggar Foibos den rasande, vrider i sidorna sporren [...] än ej tämd av Apollon rasar Sibyllan i grottans djup, söker skaka den den store guden ur bröstet; blott mer drar han åt det fradgande betslet, tvingar till lydnad med sporrars järn ett upproriskt hjärta.” Men, sibyllan är inte helt i händerna på Apollos godtycke, när extasen lämnar henne är hon sansad och klok. Lugn och klartänkt leder hon Aeneas genom den skrämmande Underjorden. Hon ger honom goda råd, skyddar honom från faror och samtalar med de monster och plågade själar de möter därnere. Utan sibyllan hade Aeneas varit förlorad.

Som ett villkor för att hon skulle ta med sig Aeneas till de dödas värld bad sibyllan honom att i en närbelägen skog, på den tiden var Italien täckt med lövträd, hämta en gyllene gren. Aeneas var angelägen om att ta sig ner i Hades för att där tala med sin döde far som kunde se in i framtiden och ge honom goda råd om hur han skulle bemöta de faror som väntade honom.

När Aeneas funnit den gyllene grenen förde sibyllan honom till Avernus, en vulkanisk sjö vars stank av svavel och fosfor hindrade fåglar från att flyga över den: ”Vidöppen gapar, skrovlig och djup, en jättelik grotta invid den svarta sjön, och skyddad av skogarnas mörker. Ingen fågel har ostraffad än sökt sträcka sin vinges pennor däröver till flykt – så vedervärdiga dunster strömmar det upp ur dess dystra svalg och stiger mot himlen.”

Efter att ha offrat fyra tjurar stiger Aeneas, tillsammans med den orädda och självsäkra sibyllan, ner i det osedvanligt otäcka Tartaros, de dödas boning: ”Sedan han nattliga altaren rest åt dödsrikets konung låter han bränna på dem de dödade tjurarna hela. Rykande inälvor dränker han i rikligt med olja”. Morgonsolen stiger över horisonten och marken skälver under dem när sibyllan manar på Aeneas att följa honom ner i djupet: ” Du, Aenas, beträd din väg, drag svärdet ur skidan. Nu krävs allt ditt tveklösa mod och ett orubbligt hjärta.” Hos Vergilius framstår sibyllan inte som en stillsam person, hon är både impulsiv och djärv ”rakt in i svalget störtar hon vild sen orden har utsagts. Han följer henne oförskräckt, med jämna steg, hennes fotspår.”

Det var en vådlig färd de gav sig in på. Med ett smidigt, nyansrikt språk skildrar Vergilius Tartaros otäcka, svavelimpyrda atmosfär. De tränger längre och längre in i Underjordens dystra  världar och Aeneas möter såväl vänner och bekanta, som monster och kallhamrade syndare. Som få dödliga före dem lyckas sibyllan och Aeneas med den den gyllene grenens hjälp förmå den otrevlige demonen Charon att ta dem över floden Styx. Under färden står Aeneas upp i båten, ”den sömmade farkosten kvider under hans tyngd. Och träskets dy forsar in genom läckor. Välbehållna når de till slut den motsatta sidan och sätts iland bland mörkgrön säv i en vämjelig gyttja”.

Under århundanden har gångar och grottor karvats ur den mjuka tuffen och travertinen kring Vesuvius och flera av dem har pekats ut som den väg Aenas valde för att ta sig ner till Hades. Om du färdas längs sjöns södra del kan du exempelvis på en mur få syn på en handmålad text och en pil som visar på en grusväg till Grotta dela Sibilla. En äldre och mager man med käpp, Carlo Santillo, tjänar som vägvisare ner i det invecklade tunnelsystem som sträcker sig minst 250 meter under jorden och enligt traditionen en gång förenade Averno med en annan sjö, Lucerno, som ligger vid kusten någon kilometer längre söderut.

Carlo ger dig ett stearinlus och tillsammans för han dig genom en del av den underjordiska labyrinten och visar mot gångar och trappor som i mörkret leder ner till stillastående vattensamlingar. Ingen vet längre varför de högs fram ur tuffen och travertinen, kanske var de en del av en mysteriekult, eller så gjordes de av militära skäl, eller kanske för bad och fiske? Kanske leder någon av gångarna ända ner till Helvetet. Ingen vet om det rör sig om grottsystemet som Vergilius inspirerades av då han om Aenas färd genom Hades. Eftersom hans vän och gynnare Maecenas hade skänkt honom en lantvilla i närheten var Vergilius väl förtrogen med området kring Avernosjön.

Och klippgalleriet och Sibyllans nisch i Cumae, är de verkligen autentiska? Var det där hon tog emot besökare som ville veta något om sin framtid och sökte hennes råd? Det är Vergilius som först nämner sibyllan som ett orakel i Cumae. Dionysos från Halikarnassos text som jag citerade ovan namnger inte sibyllan som sålde böckerna till Tarqinius.

Den äldsta idag existerande texten som nämner sibyllan i Cumae är av den grekiske poeten Lycophron som i sin dikt Alexandra skriver ”Phoebus berg där jungfruprästinnan Sibyllan har sin hemska boning, en gapande klyfta, täckt med välvda klippor”. Men hänvisningen är tveksam. ”Apollos berg” kan syfta på gudens kända helgedom i Cumae, men det är långt ifrån säkert. Alexandra är skriven som ett orakel framsagt i profetiskt raseri av den trojanska sierskan Kassandra och har beskrivits som ”bland det mest oläsliga som finns inom klassisk litteratur". Eftersom dikten nämner hur Rom dominerar hela världen har det antagits att det i själva verket inte har skrivits av Lycophron, som levde på 300-talet före Kristus, utan av en betydligt sämre poet som långt senare dolde sig bakom hans namn.

Den grekiske geografen Strabon, som var verksam vid mitten av hundratalet före Kristus, nämner ett orakel i samband med trakten kring Cumae, men ingen sibylla: ”Folk före min tid gjorde Avernus till platsen för den fantastiska historien om den homeriska 'Necyia' [Odysseus färd till Hades] och, vad mera är, författare säger att det faktiskt fanns ett ´De Dödas Orakel´ här och att Odysseus besökte det."

Uppenbarligen fanns det vid Vergilius tid ett orakel i Cumae och det är inte speciellt märkvärdigt om folk i en trakt med så många grottor, underjordiska gångar och svaveldoftande klyftor tänkte sig att det någonstans kunde finnas en ingång till Hades. Att det dessutom fanns ett berömt och välbesökt Apollotempel i Cumae är också känt och sådana tempel hade ofta orakel med sibyllor knutna till sig. En tradition som för övrigt var vanlig i södra Italien. Så har exempelvis Jupitertemplet i Terracina, strax norr om Sperlonga, under sig en valvbågad nisch nästan identiskt lik den som finns i Cumae och traditionen säger att en sibylla var verksam även där. 

Det var först 1932, när en stor pizzaugn i närheten av Apollotemplets ruiner skulle rivas, som man fann ingången till sibyllans imponerande galleri. Att det varit okänt under flera hundra år är något märkligt med tanke på att de fem stora, igenmurade öppningarna som kantar gången faktiskt hade varit synliga från havet. Det anses nu som bevisat att galleriet och nischen haft samband med ett orakel. De mykenska valven tyder på hög ålder och man vet att Augustus vid samma tid som Vergilius skrev sin Aeneid lät restaurera både Apollotemplet och Sibyllans grotta. Det är alltså högst troligt att Vergilius vandrat genom samma gång som jag och mina döttrar. Det är också mycket troligt att Vergilius mäktiga diktverk innebar en nytändning för romarnas intresse för Cumae och att platsens präster förvandlade stället till en veritabel turisattraktion. Något som Petronius paragraf, som citerades av T.S. Eliot, tycks tyda på.

I Petronius roman Satyricon är det Trimalchio som yttrar de bevingade orden om den förkrympta sibyllan. Av sammanhanget är det svårt att föreställa sig att den kultiverade Petronius låter Trimalchio yttra dem som tecken på subtilitet eller skarpsinne. Den stenrike, vulgäre och olidligt skrytsamme Trimalchio framställs i romanen som ett monster av smaklöshet och hans groteska middagsbjudning är en orgie i prålig tarvlighet, där gästerna överbjuder sig själva i ohejdat smicker av sin uppblåste och oavbrutet skrävlande värd.  Trimalchio skryter med att han har tre bibliotek, ett för grekiska och två för latin, men när han försöker framstå som en bildad man åstadkommer han inte annat än pinsamma plattityder och groteska missuppfattningar: ”Säg mig, käraste Agamemnon, minns du Herkules tolv stordåd eller historien om Odysseus, hur cyklopen stukade sin tumme på en tjurskallig kofot? När jag var pojke brukade jag läsa de där homerosberättelserna. Och sedan finns det ju Sibyllan: Jag har nämligen med egna ögon sett Sibyllan vid Cumae hängande i en glasburk, och när pojkarna frågade henne ”Vad vill du?” svarade hon: ”Jag vill dö”.”  Det kan hända attTrimalchio återberättade minnet av en tvivelaktig turistattraktion.

När Pausanias (110 – 180 e.Kr.), som kallats Antikens bäste reseguide, besökte Cumae visades han av prästerna runt på platsen.  Inne i Apollos tempel presenterade han för ”en urna” i vilken Sibyllans aska förvarades. Han skrev ingenting om att han hörde henne profetera. Antingen fanns det vid hans tid inte längre någon sybilla i Cumae, eller så kunde det hända att prästerna, som i Trimalchios historia, lyckades ge besökarna intrycket av att hon talade till dem inifrån en urna, eller ampulla, flaska, som Petronius skriver.

Guider, som på grekiska kallades periegetai var vanligt förekommande på välbesökta platser och nämns flera gånger i samband med sibyllan i Cumae. Justinus Martyren (100 – 165 e.Kr.) beskriver hur han av guider visades runt i Cumae och då bland annat besökte ”sibyllans stora basilika huggen direkt ur klippan”. En kristen författare som besökte Cumae i början av 300 –talet berättar också hur han guidades runt på platsen, förvisades en ”bronsflaska” i vilken Sibyllans ”rester” fanns förvarade och även besökte ”en stor basilika huggen direkt ur klippan, ett stort och mycket beundransvärt arbete”. Guiderna återberättade ”sina förfäders traditioner” och förevisade den anonyme kristne författaren ”basilikans” inre rum medan de beskrev hur Sibyllan efter en rituell tvagning satte sig på en tron på en hög plattform som placerats mitt i rummet och därifrån ”yttrade sina profetior”.

I Antikens romersk-grekiska värld fanns flera sibyllor och frågan är varför Vergilius valde att göra en så stor affär av sibyllan i Cumae. Man har antagit att det kan ha haft samband med Augustus sökande efter ett gudomligt mandat för sitt styre. De sibyllinska spådomsböckerna hade tjänat som en gudomlig garanti för den republikanska regimen, men efter det att de brunnit upp 83 f.Kr fanns det inga gudsord som regeringsmaketen kunde stödja sig på. Då Augustus blev överstepräst, Pontifex Maximus, år 12 f.Kr. organiserade han därför en ”återinsamling” av de sibyllinska böckerna På senatens bekostnad skickades ”experter” till olika orakler inom imperiet för att samla in allt skriftligt material man kunde få tag på, muntliga vittnesbörd skrevs ner och bidrag från privatpersoner välkomnades. Det sägs att Augustus lät bränna tvåtusen av de insamlade skrifterna. De som han fann vara mest ”tillförlitliga” placerade han i två gyllene bokskåp, vilka placerades under sockeln till den palatinska Apollonstatyn. Apollos tempel på Palatinen var den plats som kom att bli kejsarmaktens absoluta centrum.

Genom att koppla Vergilius berättelser om den cumaeiska sibyllans profetior om en gyllene tidsålder och dessutom sammanställa henne med de rekonstruerade sibyllinska böckerna lyckades Augustus framstå som gudarnas gunstling. Makten blev personlig. Vergilius som Redan under hans livstid hade Vergilius mäktiga berättelse blivit populär bland ledande kretsar i Rom. Vergilius förvandlar skickligt Sibyllan och Aeneas till individer. Han visar hur det gudomliga manifesterar sig i personer. De sibyllinska böckerna hade inte varit mer än böcker, om än med gudomligt ursprung, och de måste å senatens vägnar tolkas av en grupp utvalda experter. Sibyllan var däremot mer än så, hon var en person som manifesterade gudarnas och ödets oundvikliga vilja. Det faktum att varken hon eller Aeneas inte längre existerade och kanske aldrig hade funnits gjorde ingenting, det kanske till och med gjorde deras budskap än mer effektivt. De var myter och deras förkunnelse förvandlades även den till en myt som stärkte Augustus makt, som dessutom gjordes påtaglig genom de sibyllinska böckernas närvaro i Apollostatyns sockel.

Varför det blev sibyllan i Cumae som valdes till gudarnas språkrör är svårt att veta, men det är mycket möjligt att det var Vergilius val. Han hade i många år bott i närheten av hennes helgedom, kände väl till de lokala traditionerna  och hade säkerligen vid flera tillfällen besökt oraklet. Vergilius, som var personligt bekant med Augustus, lyckades skapa stor och beständig dikt genom sin levande fantasi, sitt stora kunnande, sin politiska vilja och det utsökta konstnärskap som krävdes för att skapa både förträfflig lyrik och effektiv politisk propaganda.

Intressant är också det kvinnliga element som Vergilius förde in i sitt budskap. Sedan urgamla tider har spådomskonst främst varit ett kvinnligt privilegium, kanske beroende på att kvinnan i sin  egenskap av barnaföderska bär framtiden i sitt sköte. Kvinnor kan ge upphov till något nytt. Spådomar handlar om framtiden, om sådant som skall bli något, sådant som växer. Visserligen finns det manliga spåmän inom exempelvis voodoo och nordisk shamanism, men sådana män har ofta betraktats med stor misstänksamhet.

Inom forn-nordisk religion kallades magi och spådomskonst sejd. Det var kvinnlighetens sinnebild, den norröna kärleksgudinnan Freyja som lärde ut sejden till asarna, de nordiska gudarna. Sejd utövades mestadels av kvinnor. Trollkarlarna, eller sejdmännen, var för det mesta stigmatiserade av ett socialt utanförskap, som kunde ha sin grund i etnisk tillhörighet eller homosexualitet. Medan sejdkvinnor fuktades och uppskattades gavs sejdmän öknamn som seiðberendi, där berendi år synonymt med en koslida, eller skratti, svaga stackare. I dikten ”Loketrätan” attackerar Loke gudarnas härskare Odin med orden: ”Man säger att du sejdade på Samsö och slog på trumma samman med völvor, som en trollkarl for du vida över världen. Det tycks mig omanlig sed!” 

Som en god hustru skulle den nordiska seidkvinnan, eller Medelhavets sibylla stå de modiga krigarna bi, ge dem kraft och stöd, precis som Sibyllan stödde och skyddade Aeneas. En roll som med kristendomen övertogs av Madonnan och även i det avseendet dyker Sibyllan från Cumae upp.

Herden av Hermas är en kristen skrift från början av hundratalet. Av flera kyrkofäder betraktades den som en kanonisk skrift och inkluderades därför i flera fornkristna bibelutgåvor. Den sades vara skriven av en kristen, grekisktalande slav vid namn Hermas och består av fem visioner, tolv bud och tio liknelser. Hermas berättar bland annat om en vision han fick då han vandrade mot Cumae: ”Och medan jag sov uppenbarades detta för mig, bröder. En vacker ung man talade till mig: "Den gamla damen, från vilken du fick boken, vem tror du att hon är?" Jag svarade: ”Sibyllan”. ”Du tar fel”, sa han, "det är inte hon." "Vem är hon då?" undrade jag. Han svarade: "Hon är Kyrkan." Här skymtar uppfattningen om Kyrkan som en modersgestalt, en kvinnlig varelse som omsluter och skyddar de som tyr sig till henne, något som för många katoliker skulle bli Madonnans roll. Inom den katolska världen, speciellt inom dess folkliga yttringar. Många tror också att Madonnan, precis som Sibyllan, kan vända sig direkt till de troende med dunkla profetior. Då Madonnan genom visioner tros tala direkt till de troende kan det betraktas som fortsättningen av en tradition som innebar att det var kvinnor som siade om framtiden, det är dessutom betydligt fler kvinnor än män som ges nåden att få uppleva visioner av den Heliga Jungfrun.

Liksom Augustus använde de kristna Sibyllan från Cumae som stöd för sitt politiska och andliga ledarskap. Lactantius Divinae institutiones (från omkr. 250 e.Kr.) var den första framställningen på latin av den kristna tron i sin helhet och för att bevisa kristendomens förträfflighet använde sig författaren av både kristna och antika författare. Bland annat tolkade han Vergilius’Fjärde Eklog som om den vore en profetia om Kristi ankomst.

Den trettioårige Vergilius skrev sina  Ecologae, Skisser, tio år innan han påbörjade Aeneiden. I sin milt sagt dunkla fjärde eklog nämner Vergilius en profetia som fått namn efter Cumae. Han skriver inte uttryckligen att den härstammar från Sibyllan men det antas allmänt att han hänvisar till en av hennes välkända, men numera bortglömda, förutsägelser: ”Nu har slutskedet av den Cumaeanska Profetian infallit. Århundradens ordning har åter etablerats. Nu återvänder till och med Jungfrun och Saturnus välde upprättas. Nu sänds en ny generation ner från de höga himlarna. Enbart du, kyska Lucina, kan gynna nedkomsten av den pojke under vars välde Järnåldern äntligen skall upphöra och en gyllene tidsålder åter skall råda i världen. Din egen Apollo härskar nu.”

Som Vergilius skriver i Aeniden hör det till saken att Sibyllans utsagor ”höljde sanning i dunkel”,  men för dem som insatta i den krångliga romerska politiken lär profetian ha framstått som tämligen lättbegriplig. Vergilius syftar på det nyligen ingångna äktenskapet mellan Octavianus (Augustus)  syster och hans politiske medtävlare Marcus Antonius. Om barnafödandets gudinna, Lucina, välsignar paret med en son kommer en gyllene tidsålder att inledas och ”Jungfrun”, dvs. Rättvisan, kommer att återvända till jorden. Vergilius hade tidigare skrivit att den jungfruliga Rättvisan hade lämnat världen eftersom hon inte stod ut med att människorna ignorerade henne.

De kristna tolkade dock profetian på ett helt annat sätt. Lacantius räknade upp de sibyllor han ansåg ha förutsagt Kristi ankomst, däribland Sibyllan i Cumae. Han menade att alla de sierskor han nämnde hade förkunnat existensen av en enda, allsmäktig Gud. Han menade också att  sibyllorna hade proklamerat att det finns en enda, var allsmäktig Gud och därmed kunde Lacantius harmonisera romerska och kristna profetior på ett sådant sätt att romare ku nde övertygas om att de, och inte bara judarna, sedan gammalt  var en integrerad del i Guds stora frälsningsplan för hela mänskligheten. Enligt Lacantius skulle det Romerska Imperiet spela en avgörande roll i förverkligandet av Guds rike.

På liknande sätt som Sibyllans ord tolkades av fornkristna församlingar har i modern tid troende människors visioner av Madonnan och deras återgivande av hennes ord tolkats som politiska budskap och tecken på att världen kommer att förbättras. Berömda exempel är Vår Fru av Fátimas tre hemligheter som tre portugiska bondebarn trodde sig ha hört från Madonnans läppar 1917 och som många katoliker har uppfattat som profetior om kommunismens fall och påven Johannes Paulus helgonstatus. 

Varje år vallfärdar mer än en miljon katoliker till den lilla staden Medjugorje i Bosnien där Madonnan i juni 1981 visade sig för sex barn. En av dem, Vicka Ivanković,  förkunnar att hon likt en modern sibylla ständigt får olika budskap från Vår Fru av Medjugorje och hennes utsagor sprids fortlöpande inom den globala katolska kommuniteten. Ivanković har deklarerat att: ”Vår Fru är här hos oss. Hon vill locka alla till sin son. Det är anledningen till att Hon har varit här så länge och kommit så ofta. Här känner alla hennes närhet och Guds kärlek."

Antikens mariadyrkan fann uppenbarligen inspiration från flera av de religioner som vördade och dyrkade vad som har kallats ”Den Stora Modern”, av vilka flera hade orakel knutna till sig. Det verkar som en officiell mariakult inleddes först efter Rådet i Ephesus 431 e.Kr. och därefter växte den sig allt starkare, speciellt inom folklig religiositet. Vid samma tid blev mariuppenbarelser och profetior i hennes namn allt vanligare. Tillförlitlig skriftlig dokumentation av fenomenet finns dock inte förrän på 1000-talet. 

Det var i samband med den ökade mariakulten som Oracula Sibyllina dök upp. De samlades och fick sin nuvarande form någon gång på sexhundratalet. De utgörs av en tämligen kaotisk kollektion av profetior som delats upp i 12 böcker, som vid olika tider har skapats av författare med skilda religiösa uppfattningar. Augustus sibyllinska böcker förstördes under 400-talet av vandalerna, men flera teologer uppfattade felaktigt Oracula Sibyllina som tämligen tillförlitliga kopior av originalen. 

När man under Renässansen återupplivade romerska och grekiska författare och filosofer som moraliska föredömen och åter försökte förena deras idéer med den kristna läran väcktes Oracula Sibylinna till liv samtidigt som Vergilius cumaeiska Sibylla åter hyllades som en profet som för romarna siat om Kristi ankomst. Man hänvisade till Lacantius lista på antika sybillor och påstod att liksom de judiska profeternas förutsägelser varit grunden för upprättandet av Davids tempel och etablerandet av Jerusalem som världens centrum, så kunde sibyllernas förutsägelser, nu när det judiska templet var förstört och försvunnet, användas som argument för påvedömets triumf. Rom var Jerusalems sanna arvtagare som Världens Centrum, Caput Mundi, och liksom den cumaeiska sibyllan hade gett sitt stöd till Augustus, Roms och hela väldens kejsare, så var påven kejsarens arvtagare och en garant för att den gyllene tidsålder som Sibyllan profeterat om nu skulle förverkligas. 

En som trodde blint på Lacantius sibyllor var påven Julius IIs rådgivare Egidio da Viterbo. Egidio Antonino, som han egentligen hette, var en allvarsam man med ostyrigt hår, korpsvart skägg, likblek hy och en brännande blick. Alltid klädd i svart kunde han med sina predikningar trollbinda vilken publik som helst, till och med Julius II som i allmänhet somnade om en predikan varade längre en två minuter. Egidio som läste och skrev flytande latin, grekiska, hebreiska och arabiska hade som sin specialitet att tolka antika utsagor som profetior om Julius IIs storhet. 

Egidio hade besökt Sibyllans grotta i Cumae (egentligen Grotta di Coccio  en mer än kilometerlång tunnel som höggs på fyrtiotalet f.Kr. och förenar Cumae med  Avernosjön) och hade då övertygats om att det var de stinkande underjordiska ångorna som hos Sibyllan skapat den trance som Aeneas bevittnat. I sin rapport om sitt besök tillade Egidio att var säker på att den gyllene tidsålder som Sibyllan siat om nu skulle förverkligas av Julius II.  

Egidios uppgifter entusiasmerade påven och han deklarerade att en tre dagar lång fest skulle firas som tacksägelse för att Gud genom den cumaeiska Sibyllan förutsagt Julius II:s triumf.  Michelangelos mäktiga takmålning var en del av allt detta och i samband med firandet av Sibyllan av Cumae började Michelangelo måla hennes bild i Sixtinska kapellets tak. Uppenbarligen delade han inte all denna entusiasm inför hennes påstådda spådom, ty märkligt nog lät han en av pojkarna som står bakom den väldiga, åldriga sierskan (han som håller handen över kamratens axel) göra en fica, fikonets tecken, en ytterst obscen gest som utrycker djupt förakt för en person. Gesten kan knappt skönjas från golvplanet och det var nog inte många som observerade den, i varje fall inte Julius II eller Egidio da Viterbo.

På sätt och vis verkar det faktiskt som om Sibyllan är odödlig. Hon får i varje fall nytt liv i den ena berättelsen efter den andra. Det var inte enbart den officiella kulten av politisk makt som höll henne vid liv. En stark folklig tradition berättade att den odödliga, gamla profetissan någon gång under fyrahundratalet hade lämnat sin grotta vid Cumae och i förakt för den allt förkvävande kristendomen med sitt följe av tjänarinnor dragit upp i bergen norr om Rom och bosatt sig i en bergsgrotta någon mil utanför staden Norcia. Bergen där grottan ligger kallas nu de Sibyllinska Bergen och en invånare i Norcia kallas nursino, vilket är italienska för andebesvärjare eller svartkonstnär.

Förutom ett omnämnande  från 286 e.Kr. av ett appeninskt orakel finns före 1391 inget nerskrivet om Sibyllans möjliga hemvist i de höga bergen norr om Norcia, men sedan dess har hennes grotta figurerat i ett otal versioner sjungna av genarationer av italienska cantastorie, folkiga historieberättare. 

Baserad på legender han hört kring Norcia skrev trubaduren Andrea da Barberino 1392 historien om Il Guerrin Mechino, Uslingen Guerin, som i äventyrslusta gav sig upp i de Sibyllinska Bergen där han möttte Djävulen som frestade honom att söka upp Féen Sibilla som bodde en grotta vid foten av det 2 400 meter höga berget Vettore. Sibilla kunde inte dö, men genom magi hade hon lärt sig att hålla sig och sina tjänarinnor evigt unga och hade förvandlat sin grottas inre till en stor blomstrande lustgård. Efter att ha dödat en hiskelig orm som vaktade den tog sig Guerin in i grottan som visade sig rymma en underskön trädgård och vackra damer som höll hov kring ingen mindre än den evigt ungdomliga Sibyllan från Cumae. Guerin lyckas dock undvika att falla för frestelsen att vara tillsammans med Sibyllan, mest på grund av att han en lördag fann sig ensam i grottans trädgård och då kom till en bergvägg, när han kikade in genom ett hål i den fick han till sin stora förskräckelse se Sibyllan och hennes tjänarinnor i deras rätta skepnad – ett gäng rysligt åldrade gamla häxor. Guerin lyckades fly och fick i Rom påvens välsignelse som skyddade honom mot all den besmittelse han kunde  ha dragit på sig under sin vistelse i grottan.

Sibyllans grotta existerar verkligen. Jag och min fru fick veta det då vi en dag for genom dalgången som skär genom de Sibyllinska Bergens Nationalpark, en mystisk plats vars prunkande blomsterfält breder ut sig mellan höga berg. I byn Castelsantangelo fick vi veta att man tidigt på morgonen kunde hyra ett par mulåsnor för den flera timmar långa ritten upp till Sibyllans grotta, men då vi återvänt till Rom fann jag att tyvärr är grottöppningen numera spärrad av stenbumlingar och klippblock. Först blockerades den redan under 1500-talet av vidskepliga herdar och sedan dess har den flera gånger sprängts sönder av lokala lycksökare som försökt vidga ingången och grottans inre i jakt på de skatter som sägs finnas därinne.

När da Barberinos berättelse trycktes 1473 spreds den över Europa och blandades i Tyskland samman med legender om minnessångaren Tannhäuser som sades ha hamnat hos Venus inne i hennes förtrollade berg Hörsel mellan Gotha och Eisenach. Snart placerade berättelserna även den grottan till Sibyllinerbergen och Fru Venus förvandlades till Sibyllan från Cumae. Tannhäuser kom för övrigt inte så lindrigt undan som Guerin. Han lyckades visserligen smita från grottan, men då påven Urban IV vägrade hjälpa honom i hans nöd och förvirring återvände Tannhäuser till grottan i bergen. Uppenbarligen kunde han stå ut med att de vackra damerna varje lördag förvandlades till gamla häxor och lär därför fortfarande leva tillsammans med dem bakom rasmassorna framför grottmynningen högt där upp i Sibyllinerbergen.

Detta blev dessvärre ett ovanligt långt blogginlägg, men jag drogs hjälplöst med av tankeströmmen och alla fascinerande historier kring sibyllan och den makt och fascination hon utövat genom tiderna. Mycket mer återstår att skriva om kvinnlig spådomskonst, men jag måste begränsa mig.

Det är nu natt och jag skall krypa till sängs, men innan jag slutar min berättelse kan jag inte avhålla mig från att skriva om mitt sista möte med Sibyllan från Cumae. När jag på hemväg från stationen skyndade genom Pressbyrån föll min blick på en Kalle Anka Storpocket som hette Abrakadabra. På dess omslag fanns häxan Magica de Hex som fascinerat mig som barn. Hon var ingen otäck häxa, utan en  attraktiv, farlig ankflicka med våldsamt humör och tuff attityd, mer förförerska än trollpacka. Detta berodde på att hennes skapare Carl Barks sagt sig vara inspirerad av Gina Lollobrigida och Sofia Loren, med en tillsats av Morticia Adams. Efter min djupdykning i Sibyllans historia kunde jag inte undgå att sammanställa henne med Magica de Hex som bor på en av Vesuvius sluttningar, inte långt från Avernosjön.

Återigen har ett blogginlägg tagit sin början i barndomen och jakten på en odödlig sibylla förde mig slutligen tillbaka till utgångspunkten – jag tror att Magica de Hex dök upp i Kalle Anka & Co ungefär vid samma tid som jag fick syn på Sibyllans grotta på omslaget till Fars magasin.

Buitenwerf, Rieuwerd (2003). Book III of the Sibylline oracles and its social setting. Leiden: Brill. Dionysius of Halicarnassus (1939). The Roman Antiquities, Vol. II. London: Loeb Classical Library/William Heinemann. King, Ross (2002) Michelangelo and the Pope´s Ceiling. London: Pimlico. Näsström, Britt-Mari (2009) Nordiska gudinnor: Nytolkningar av den förkristna mytologin. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Ovidius, Publius Naso (1969).  Metmorphoser: Förvandlingar i femton böcker i fullständig svensk tolkning av Harry Armini. Malmö: Allhems Förlag. Petronius Arbiter (1969). Satyricon i tolkning av Sven Collberg. Malmö: Fax-böckerna/Corona. Santanegelo, Federico (2013). Divination, Prediction, and the Fall of the Roman Republic. Cambridge: Cambridge University Press. Suetonius (2001). Kejsarbiografier, översatt från latinet av Ingemar Lagerström. Stockholm: Wahlstråm & Widstrand. Vergilius (1996). Aeneiden, tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur och mest fascinerande av dem alla – Warner, Marina (1995). From the Beauty to the Blonde: On fairy tales and their tellers. London: Vintage. Den bästa boken jag läst om madonnauppenbarelser är Blackbourn, David (1994) Marpingen: Apparitions of the Virgin Mary in Nineteenth Century Germany. New York: Alfred A. Knopf.

It is one of those rare Swedish summers when it seldom rains. The sunshine, the heat and the liberty demand swims in the lake and relaxation in the hammock. Furthermore, this year I have the pleasure of having parts of my family around me. However, as so often in Sweden, "to have a good time in the countryside" means hard work and this summer has in that regard been tougher than usual; cleaning up of my mother's house has been followed by the cleaning up of our house in Bjärnum.

However, this does not mean that I do not appreciate such activities. After a hard day's work it is a pleasant to be confronted with visible outcomes, like when decades of accumulated trash has disappeared from the carpenter shed and the guest house smells fresh and looks inviting. It is especially enjoyable to plunge into the lake's invigorating freshness after clearing entangled bushes from our extensive thickets and being able to share feelings of accomplishment with members of my family. Unfortunately, there has not been much time left for blog writing, something that has turned into a habit and an appreciated form of relaxation.

One of my best friends, who furthermore is a faithful reader of my blog, asked me if I would not write down the ghost story I told at Hovdala Castle. For two reasons I hesitate to do so. Foremost is that I was carried away while taking at the Castle and thus did not reflect upon the fact that my wife might have been bothered by the fact that I in front of strangers and without her blessing told them about her experiences.

I understand such a feeling. I may sometimes feel that my personal integrity has been invaded if someone else explains my feelings and experiences to strangers. Somehow it makes me lose control over my own life, particularly if it is done against my will.

The ghost story I told at Hovdala was mostly my wife's story and afterwards she pointed out that I had got some details wrong, like the fact that the man in her dream had not been naked, but dressed in black. Nevertheless, I'm not entirely sure whose memory was failing. I wrote down the dream shortly after my wife had told it to me, and for safety's sake I now repeat a passage from an article I wrote more than fifteen years ago and got published in a Swedish magazine. That article is not easy to come across and I do not have any copy myself, since I recently found the magazine in my mother's house I assumed it could be a good idea to reproduce it on my blog.

As I now once again tell the story I partly do so because I consider story telling as an act of reproduction and reformulation not only of my own stories, but also those of my fellow human beings. Retelling other people´s experiences is maybe after all not an offensive act, it may to some extent just as well be a sign of respect, a recognition of how much I value the experiences of others, a realization that their experiences and thoughts have become an integrated part of my own life and self-perception.

Like many Buddhists, I believe that a person's consciousness is nothing else but the sum of various thoughts and emotions that have come to him from the outside. Within me I carry a specific character and personality that to a large degree is constituted by other people's impressions and stories. While retelling my wife's story it is not only her story I communicate, it is also mine - her experiences have been filtered through my consciousness. I do not judge her, nor do I invite others to do so, I am only interpreting her story. What I write is not about her, it is nothing else than my perception and interpretation of her experiences.

Unfortunately, writing about other people and their experiences becomes part of something that might be called “the author´s curse”.  A story teller always runs the risk of being wrong about something and might even hurt people s/he does not have any intention to hurt. As the Swedish author Fritiof  Nilsson stated: “You write about a needle and a one-eyed fellow becomes upset”.  Every day we reproduce interpretations of other people's experiences and reflections and I believe that no one can be so unique that s/he would be able to avoid doing that.

While writing about zombies I presume I need to present an objection and offer a defense. Talking about Haiti and zombies is not an entirely innocent activity. Haiti and its people have for centuries been suffering from prejudiced judgments of strangers. Writers, priests and politicians have depicted Haiti as a nest for all sorts of primitive superstition. The population´s mainly African origins have been used as an excuse to demonize its rich and fascinating culture.

Vodun, which like any other religion is a deeply human phenomenon and thus reflects both the lowest and the highest in human reasoning, has been used to fuel grotesque generalizations and misconceptions, characterized by either stupidity or malice and has often resulted in the demonization of an entire nation. A nasty caricature of Vodun has been used to defend violence, oppression and abuse. Haitian culture has been equated with black magic, all kind of foul evilness, cannibalism, promiscuity and all conceivable smear of a world view and ritual behavior that I myself have experienced as fascinating and not the least emotionally and intellectually enriching.

When I now tell you a Haitian zombie story I do so to fascinate my readers, but I certainly do not want to contribute to any sensationalistic besmirching of Haiti and its people. Rather I see my story as part of a centuries-old tradition. As when Swedes told stories about, and believed in, elves, goblins, ghouls, trolls and mylingar. To read and hear about Haitian zombies is to me the same thing as reading Swedish stories and legends about black magic, witchcraft and sorcery. For example, the Swedish ethnologist Ebbe Schön's unfortunately untranslated books about elves, gnomes and other beings are equally fascinating and eerie reading as any description of the dark side of Haitian folklore. I cannot see how Swedish horror stories could somehow have negatively influenced my views of Swedes and their delusions.

All this said, I do not want the reader of the following story to imagine that a Haitian who talks about and believes in zombies is much more different than a Swedish peasant who not long ago believed in mylingar and trolls. They both depict a reality that many of us have lost and are no longer a part of, but their stories and beliefs do not affect their human dignity. We are all equal and can all learn from one another.

“It was the first time we visited Port-au-Prince, Haiti's capital. My wife and I had in the late afternoon, tired and dazed after the day's events, arrived at a hotel in the city center. We were offered a room that we could not possibly accept. The bed sheets were wet and the whole place stank at stuffiness, moisture and mold. We insisted on getting another room. For a moment the hotel staff stayed in the doorway, talking among themselves, gesturing indecisively. They discussed in Creole and there was not much we understood. Obviously one of them suggested that we could get a different room, while the others seemed to imply that the room he proposed was associated with some kind of problem. Finally, they asked us to follow them, collected our luggage and showed us to a different room.

It was dark in there. A humming and hissing air conditioner filled up the little window and prevented the daylight from entering. While two porters placed our bags inside the new room, the receptionist switched on the ceiling lights. The room was somewhat strange, but clean and tidy. Dark brown panels covered the walls. The floor consisted of blue tiles. Towels with a fresh and clean scent hung in the well-scrubbed bathroom. The sheets were laundered and dry. We explained we were happy with the room, excused the trouble we had caused and thanked for the replacement. However, the receptionist kept a gloomy look on his face while he let his eyes wander around the room before he answered, reiterating that the room was actually reserved, but as the guest had not appeared we were free to occupy it, but only for a night. Not for any longer period of time. He handed me the key, refused to accept any tip and quickly disappeared along the corridor.

We were quite tired and went straight to bed. Soon my wife was sound asleep slept, but I could not sleep at all. To dim the lights I put a towel over the bedside lamp and began to read. It was our first night in Haiti and my anticipation for what lay ahead was great.

Suddenly, my wife woke up with a start and grabbed me tightly by the arm. For a moment, she looked disoriented.

- I had a nightmare! she explained. Have you been awake all the time? 

- Sure, I replied.

- It felt real. It was not at all like a dream.

- What do you mean?

- I dreamed that I woke up. It was dark in the roo- It felt real. It was not at all like a dream.m. Did you turn off the lights?

- No, my lamp was lit all the time.

- I saw a light coming in from under the door. Silently and very gently the door opened. A tall, black man came into the room. He was naked and walked with his ​​back turned to me. Slowly, slowly, he approached the bed. I was paralyzed by fear and lay with my head pressed against the pillow. While I watched the dark figure approaching I glimpsed out of the corner of my eyes how something white gleamed by the edge of the nightstand. Small, white fingers reached up over the tabletop. They were followed by the hands. But, that was all. No arms, no body. Only hands.  Nothing else. They were moving by themselves. Like the white spiders crawling over the tabletop at the same slow speed as the black man. He advanced relentlessly until he stopped by the edge of the bed and very slowly began moving his head. At the same time the hands had reached the middle of the bedside table. They were smaller than children’s hands and shimmering as if they were made out of porcelain. One of them placed itself with the palm up. The intruding man continued to slowly turn his head, but I could still not see his face. Everything was moving in slow motion. The other hand crept up on the top of the palm of the hand that lay with its back down. The hands closed around each other in a tight grip. When this happened the naked man turned his face back towards the door and slowly left the edge of the bed. While the man was moving towards the door the hands loosened their grip and moved apart. The man disappeared out the door, which noiselessly closed behind him. That's when I woke up.

Her story worried me. In all its strangeness the dream had a certain logical clarity. I could not explain why I thought so, but it was its obvious logic that scared me. We agreed that the tumultuous experiences of the day of our arrival had left its imprint and within my wife's subconscious they had evoked forgotten stories about voodoo, zombies and black magic. We had simply seen too many bad horror movies, though it was in fact more I than my wife who was addicted to such tales. However, I was not really satisfied with that explanation. I imagined that the dream had a sort of sense, but my interpretation attempts went nowhere.

One year passed.  At that time we lived in Santo Domingo, the Dominican Republic's capital city. I taught art history and religion at a university and sometimes I devoted the afternoons to seek out different brujas, voodoo mediums, to photograph their altars and interview them about their beliefs and rituals. I was always well received, and the kind ladies were all eager to explain their dealings and relationship with what they called "the other realm".

I and my wife had one evening ended up in the home of a lady who had a voodoo altar in her bedroom. It looked like most of the house altars I had come across in the Dominican Republic and Haiti. On a sheet stretched over the wall behind the altar table the lady had with pins set up the usual colored oleographs. There was Santiago, whose white stallion under its hooves trampled vanquished Moors. Santiago is both Catholic saint and a voodoo deity. As a voodoo lua he is Ogu Balerndyó and may be described as an incarnation of all male virtues. Beside him was a picture of Saint Patrick in the process of banishing the snakes from Ireland. The Irish saint also has voodoo counterpart - Damballah, the powerful serpent god, incarnation of the rainbow and guardian of hidden treasures. There was also the Virgin Mercedes, who surrounded by jewelry and perfume bottles gets her heart pierced by a dagger. In voodoo, La Mercedes is identical to the luxury obsessed love goddess Metré Silí. There were several other pictures of saints attached to the wall, all with double meanings and peculiar features.

The table top was covered with a white lace cloth, cluttered with paper flowers, oil lamps, bottles of eau de cologne, blessed water in multicolored glass flasks, rum and soda bottles, rattles and brass bells adorned with satin ribbons in different colors, plaster doves, prayer books, rosaries, saucers with candies, cinnamon sticks, honey and biscuits. Amid this welter of different objects we saw something that made us wince. On a white saucer the lady had placed two little hands cut out from white paper, between their palms we glimpsed bunches of dried herbs.

-  What is that? I wondered, remembering the Haitian dream.

The lady smiled.

- Oh, those are Las Manos Poderosas, The Mighty Hands.

- The Mighty Hands?

- Yes, God's hands. I place herbs between them so they may obtain part of the divine power. Then I boil tea on the herbs and serve it to those who seek me out to help them with their problems. It is very effective.

"The Mighty Hands."  Could it be those that my wife had dreamed about? If that had been the case - what was their relation to the naked man's appearance and disappearance? A possible explanation was provided a few months later. We had ended up in a garage located in a typical American suburb outside of Mayagüez in Puerto Rico. A male brujo had at my request conducted an unusually impressive voodoo seance and when my sister in law and wife had left me and the brujo alone after the tumultuous experience, he invited me for a drink on his veranda. I assumed I had met an expert on most things concerning "the other realm" and on a whim I asked  him if he could be able to interpret the dream. The brujo laughed at my request:

-       Nothing could be more simple. Do you know what a zombie is?

I thought for a moment before I answered:

-          Not really.

The brujo took a sip of his drink and began to explain:

-       Every man has two souls. The one we spiritualists call "The Big Good Angel" and another one called "The Little Good Angel". It is probably easiest for you to imagine a man´s two souls if you think about of how it is when you are asleep. Then the little angel leaves your body to wander freely through the world and the other realms. What he sees and experiences we call dreams. The big angel however remains in your body. He is locked up and cannot get out. We may call him the body janitor who must attend to all the routine chores of the body. If he does not do that, we die. It is the big good angel who takes care of our breathing, our heartbeat and digestion. He is never allowed to rest. However, he does not suffer from his heavy duties. The big good angel has no will of his own. He does not know anything other than how to perform of his duties. It's the little good angel who decides everything. The big one does everything the little one commands him to do. We may call the little angel your personality. He looks the same as you do and he acts like you. During the day, the big angel is the little one's slave and when the little one is gone during the night the big angel does not dare to do anything else than what he is ordered to do. He cannot make any decisions of his own.

- And what does all that have to do with my wife's dream?

- Everything. It was a zombie who visited your room during that night in Port-au-Prince.

- But, it was a dream. Nothing more.

The brujo smiled again.

- It is you who say so. Not me. Do you want to know what a zombie is?

I nodded and he leaned forward.

- When a person dies the little good angel is relieved. He moves into the other realm. However,  it always takes time before a corpse rots. Do you know why?

- The big good angel still lingers within the body?

The brujo leaned back and smiled as if he had received a cleaver response from a bright pupil.

- Quite right. As I told you, the big angel is an unusually stupid creature. He does not know what he wants and where to go when his master, the little good angel, has left him all alone in a dead body. The big angel remains in there, bewildered and heartbroken. It is now the bokor enters our story.

- The bokor?

- Let's call him an evil wizard. Someone who works with both hands. His one hand does not know what the other one is doing. The bokor gets paid to cause damage to our fellow beings. He uses his evil powers to submit big good angels to his will, those who confused linger on in a deceased person's body. During dark nights the bokor sneaks out into the graveyards, in search of newly dug graves. He kneels down and whispers into the earth to find out if there are any big angels trapped in corpses down under. If a big angel answers the call of a bokor he is trapped. The bokor captures him, dominates him with his evil will and forces him to carry out sinister errands. With a big angel a bokor is able to invigorate a corpse and make it abide all his commands. A corps animated by a big angel functions like a robot and is entirely under command  by the evil bokor. "Kill" commands the bokor and the big good angel directs the enlivened corpse towards an intended victim. The body has become a zombie, a cadaver without thoughts, a body controlled by the evil will of a bokor.

The brujo took another sip of his drink.

- You were first shown into a room you did not want stay in. Right?

I nodded.

- Where you ought to have remained. That was the room allotted to you. The other room was reserved for someone else. Someone who had a labor directed against him.

- A labor?

- Yeah, that is what it is called among us. Somewhere inside the hotel there was a bokor. He wanted to kill the one who was supposed to be in the room where you ended up. Through the corridors the zombie moved, searching his prey. He went backwards and only showed the whites of his eyes. They say eyes are the mirror of the soul and the bokor is the zombie's soul. He controls the zombie´s moves like an excavator operator controls his machine. The bokor does not want to be seen. He does not want that his existence is revealed. Staring a zombie right into his eyes means that you may detect the presence of a bokor in there and you may thus use your own superior will and force to subdue the bokor, get him to give up his evil schemes and turn his own weapon against him by dominating his zombie. The bokor is afraid of that possibility and thus forces his zombie to hide his pupils, either by only showing the  white of the eyes, or walk backwards. The zombie came into your room. He was a living corpse walking backwards. He came to kill. However, the imminent danger awoke your wife's hidden forces. Without knowing it she harbors and is protected by "The Seven African Powers". It was they who turned to the "Great Power of God" and made it come to her rescue. The Mighty Hands are the hands of God. They became your protection against the powers of darkness. When they closed their power was at its greatest. Against the powerful hands a zombie is incapable of doing anything and the bokor who controls it becomes harmless. He even runs the risk of being killed by his own creature. The zombie returned and we do not know what happened to the evil bokor. 

What could I answer to all that? I thanked the brujo for his explanations and returned home. More bewildered than before, thinking about Hamlet´s words to his friend: “There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy.” 

As essential literature about Haitian zombies it is common to find the books of Wade Davis, a Canadian ethnobotanist. However, I find his books, particularly his popular The Serpent and the Rainbow, to be almost unbearably jingoistic. The researcher is his own hero, a fearless outdoorsman and academic genius who moves around in an over dramatized Haitian wilderness populated by sly magicians, while he makes great discoveries that mostly are already well known. In short, the usual sensationalistic imaginative writing that many authors fall victims to while writing about Haitian religion. Wade Davis true colors are proved by the  fact that this “explorer-in-residence at the National Geographic Society” sold the movie rights to The Serpent and the Rainbow to Wes Craven, who made a deplorable horror flick out of it. Nevertheless, some interesting facts may be fished out of the books: Davis, Wade (1985). The Serpent and the Rainbow. New York: Simon & Schuster, and Passage of Darkness: The Ethnobiology of the Haitian Zombie. Berekeley: University of North Carolina Press, 1988. 

Thousands of books have been written about Haitian vodun (the word is written in at least six different manners), some deplorable, others excellent. An fine introduction to this vast field might be Hurbon, Laënnec (1995). Voodoo: Search for the Spirit. New York: H.N. Abrams. I still like the first book I read about vodun: Métraux, Alfred (1959) Voodoo in Haiti. Oxford University Press.

Det är en av dessa sällsynta svenska somrar då det sällan regnar. Solen strålar, värme och frihet yrkar på bad och avkoppling. I år har jag också haft glädjen av att ha delar av min familj omkring mig. Emellertid, som så ofta i Sverige, innebär ”att ha det skönt på landet” hårt arbete och sommaren har i det avseendet varit tuffare än vanligt; röjande och fejande av min mors hus följdes av röjandet och fejandet av vårt hus i Bjärnum.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar sådan verksamhet. Det är angenämt att efter ett hårt dagsverke få uppskatta bevisen på att något blivit gjort; att decenniers anhoppning av skräp har försvunnit från snickarboden, att gäststugan doftar frisk och ser inbjudande ut. Speciellt angenämt är det att efter att ha sågat och röjt bland de vildvuxna snåren få njuta av sjöns vederkvickande friskhet och att få dela allt detta i sällskap med någon, som nu i sommar tillsammans med min fru och äldsta dotter. Dock har det inte blivit mycket tid över till bloggskrivande, något som för mig har blivit vana och avkoppling.

En av mina bästa vänner och trogen läsare av min blogg undrade om jag inte skulle skriva ner spökhistorien jag berättade på Hovdala Slott. Av två orsaker tvekar jag att göra så. Den främsta är att som så ofta förr fördes jag på Hovdala bort av mitt eget berättande och tänkte inte på att min fru kanske kunde ogilla att jag inför främlingar berättade om henne och hennes upplevelser.

Jag förstår en sådan känsla. Själv kan jag tycka att det inkräktar på min intigritet om någon berättar för andra om mina känslor och upplevelser. På något vis förlorar jag därigenom kontrollen över mitt eget liv och att göra så mot min vilja, utan att be mig om lov, kan betraktas som ett kränkande av mina mänskliga rättigheter. 

Historien jag berättade på Hovdala var till största delen min frus historia och hon påpekade efteråt att jag återgett en del detaljer felaktigt, exempelvis så var mannen enligt henne inte naken, utan svartklädd. Jag är nu inte helt säker på vems minne som sviker. Jag skrev nämligen ner historien strax efter det att hon berättat den för mig och för säkerhets skull tänker jag ordagrant återge ett avsnitt ur en artikel jag skrev för mer om femton år sedan och som publicerades i en tidskrift. Artikeln är numera inte lätt att få tag på och jag har den inte längre själv, men jag återfann den nyligen i min mors hus och tycker att det kunde vara en god idé att skriva av den i min blogg.

När jag nu än en gång berättar historien gör jag så på grund av att jag betraktar det som en av berättandets förutsättningar att återge och omformulera inte enbart mina egna utan även mina medmänniskors historier. Att göra så behöver inte innebära ett kränkande av någon, det kan i viss mån även röra sig om respekt, om ett erkännande av värdet av andra människors erfarenheter. Ett erkännande av att deras upplevelser och tankar har blivit till en del av mitt liv och min självuppfattning.

Som många buddhister tror jag att en människas medvetande är summan av olika tankar och känslor, varav de flesta kommit till mig utifrån. Inom mig hyser jag en karaktär och personlighet som till stor del är uppbyggd av andra människors intryck och berättelser. När jag nu återberättar min hustrus historia vill jag understryka att den inte enbart är hennes historia, den är även min – hennes upplevelser har filtrerats genom mitt medvetande. Jag dömer och tolkar inte henne. Jag berättar och vad jag berättar om handlar inte om henne, utan om hur jag uppfattat och tolkat hennes upplevelser. Jag ser en sådan handling som en del av berättandets natur och därmed också en del av författandets förbannelse. Dagligen återger vi våra egna tolkningar av andra människors upplevelser och vid närmare eftertanke innebär det oftast inte något våldförande på någon medmänniskas integritet. Jag hoppas i varje fall att berättandet av denna historia inte är en klandervärd handling.

Men, även här måste jag komma med en invändning och ett försvar. Att berätta om Haiti och zombier är en inte helt oskyldig verksamhet. Haiti och dess befolkning har under århundranden fått lida genom att utomstående personer - författare, präster och politiker - har stämplat deras land som ett näste för allsköns primitiv vidskeplighet. Befolkningens till största delen afrikanska ursprung har använts för att svartmåla dess rika och fascinerande kultur.

Vodún, som likt all annan religion är ett djupt mänskligt fenomen och därigenom speglar både det lägsta och det högsta inom mänskligt tänkande, har utnyttjats för groteska generaliseringar, präglade av antingen enfald eller illvilja, som använts för att svartmåla ett helt folk. En otäck vrångbild av vodún har använts som försvar av våld, förtyck och kränkningar. Haitisk kultur har likställts med svart magi, ondska, kannibalism, promiskuitet och all upptänklig smutskastning av en världsbild och ett handlande som jag själv har upplevt som fascinerande, som emotionellt och intellektuellt berikande.

När jag nu berättar en haitisk zombiehistoria är det givetvis i syfte att fascinera mina läsare, men jag vill absolut inte bidra till någon rafflande svartmålning av Haiti och dess folk. Snarare ser jag berättelsen som en del av en mångtusenårig tradition. Som när man i Sverige berättade om och trodde på tomtar, troll, gastar och mylingar. Att läsa om och höra berättas om haitiska zombier är för mig samma sak som att läsa svenska berättelser och sägner om svart magi, häxeri och trolldom. Exempelvis är Ebbe Schöns Älvor, vättar och andra väsen minst lika fascinerande och kuslig läsning som en skildring av de mörka sidorna av haitisk folktro. Jag kan inte se hur svenska skräckskildringar på något sätt skulle ha inverkat menligt på min syn på svenskar och deras villfarelser.

Allt detta sagt för att jag inte vill att läsaren genom min berättelse skall inbilla sig att en haitier som berättar om och tror på zombier är mycket mer annorlunda än en svensk bondmora som för inte så länge sedan berättade om och trodde på mylingar och troll. De skildrar bägge en verklighet som många av oss förlorat och inte längre är en del av, men det säger inget om vårt eventuella människovärde. Vi är alla lika värda.

Det var första gången vi besökte Port-au-Prince, Haitis huvudstad, min hustru och jag hade sent på eftermiddagen, trötta och omtumlade efter dagens händelser, anlänt till ett hotell i stadens centrum. Vi erbjöds ett rum vi omöjligt kunde acceptera. Sängens lakan var blöta och hela stället stank av instängdhet, fukt och mögel. Vi insisterade på att få ett annat rum. Hotellpersonalen dröjde sig villrådigt gestikulerande kvar i dörröppningen. De diskuterade sinsemellan på kreol och det var inte mycket vi förstod. Uppenbarligen ville en av dem att vi skulle få ett annat rum. De övriga tycktes dock mena att det föreslagna rummet var förknippat med något slags problem. Slutligen tog man likväl hand om vårt bagage och visade oss till ett annat rum. Det var mörkt där inne. Ett brummande och väsande luftkonditioneringsaggregat fyllde hela fönstergluggen och hindrade dagsljuset från att komma in. Medan två vaktmästare ställde in våra väskor, tände receptionisten takbelysningen. Rummet var något märkligt, men rent och välstädat. Mörkbrun panel täckte väggarna. Golvet bestod av blå kakelplattor. Rent doftande frottéhanddukar hängde i det välskurade badrummet. Lakanen var nymanglade och torra. Vi förklarade att vi var nöjda med rummet, ursäktade besväret vi orsakat och tackade för att vi fått byta. Receptionisten såg dock olycklig ut och lät blicken irra kring i rummet innan han svarade. Han upprepade att rummet egentligen var reserverat, men eftersom gästen inte dykt upp kunde vi ta det. Men, enbart för en natt. Inte någon längre tid. Han räckte mig nyckeln, vägrade att acceptera någon dricks och försvann snabbt bort längs korridoren.

Vi var trötta och gick genast till sängs. Snart sov min hustru, men jag kunde omöjligtvis somna. För att dämpa belysningen lade jag en handduk över sänglampan och började läsa. Det var vår första natt i Haiti och min förväntan inför vad som låg framför oss var stor.

Plötsligt vaknade min hustru med ett ryck och grep mig hårt om armen. För ett ögonblick såg hon desorienterad ut.

- Jag hade en mardröm, förklarade hon. Har du varit här hela tiden?

- Javisst, svarade jag.

- Det kändes verkligt. Det var inte alls som någon dröm.

- Vad menar du?

- Jag drömde att jag vaknade. Det var mörkt i rummet. Släckte du ljuset?

- Nej, det har varit tänt hela tiden.

- Jag såg ett ljus under dörrspringan. Ljudlöst och mycket försiktigt öppnades sedan dörren och en svart man kom in i rummet. Han var naken och gick med ryggen vänd mot mig. Sakta, sakta närmade han sig sängen. Rädslan förlamade mig. Jag låg med huvudet tryckt mot kudden. Samtidigt som jag såg den mörka gestalten närma sig skymtade jag ur ögonvrån hur något vitt glimmade vid nattduksbordets kant. Små vita fingrar sträckte sig upp över bordsskivan. De följdes av händerna. Men, det var allt. Inga armar, ingen kropp. Enbart händerna. Inget annat. De rörde sig av sig själva. Likt vita spindlar krälade de över skivan i samma takt som den svarte mannens steg. Han närmade sig obönhörligt tills han hejdade sig vid sängkanten och ytterst sakta började röra på huvudet. Samtidigt nådde händerna bordets mitt. De var mindre än barnahänder och skimrade som om de vore gjorda av porslin. En av dem lade sig med handflatan uppåt. Mannen fortsatte vända ansiktet mor mig, men jag kunde fortfarande inte se hans ansikte. Allt rörde sig som i slow motion. Den andra handen kröp upp i upp i handflatan på den som låg med handryggen nedåt. Händerna slöt sig kring varandra i ett fast grepp. Den nakne mannen vände då åter sitt ansikte mot dörren och avlägsnade sig sakta från sängkanten. Medan mannen rörde sig mot dörren lösgjorde sig händerna från varandra. Mannen försvann ut genom dörren, som ljudlöst slöt sig bakom honom. Det var då jag vaknade.

Hennes berättelse oroade mig. I all sin underlighet hade drömmen haft ett slags logisk klarhet över sig. Jag kunde inte förklara varför jag tyckte så, men det var dess uppenbara logik som skrämde mig. Vi enades om att dagens omtumlande upplevelser hade fått min hustrus undermedvetna att framkalla glömda historier om voodoo, zombies och svart magi. Vi hade helt enkelt sett för många usla skräckfilmer, fast i själva verket är det mer jag än min hustru fascineras av sådana filmer. I hemlighet var jag dock inte nöjd med den förklaringen. Jag inbillade mig att drömmen haft en slags mening, men mina tolkningsförsök ledde ingenvart.

Det gick ett år. På den tiden bodde vi i Santo Domingo, Dominikanska Republikens huvudstad. Jag undervisade i konst och religionshistoria på ett universitet och ibland ägnade jag eftermiddagarna åt att söka upp olika brujas, voodoo-medier, för att fotografera deras altare och intervjua dem om deras tro och verksamhet. Jag blev alltid väl mottagen och de vänliga damerna berättade gärna om sina mellanhavanden med vad de kallade ”den andra sfären”.

Jag och min hustru hade en kväll hamnat hos en dam som hade sitt altare i sovrummet. Det såg ut som de flesta husaltare jag sett i Dominikanska Republiken och Haiti. På ett lakan spänt över väggen bakom ett bord hade damen med knappnålar satt upp de sedvanliga oljetrycken. Där fanns Santiago, vars vita hingst trampade döda morer under hovarna. Santiago är både helgon och voodoogudomlighet. Som voodoogud heter han Ogú Balerndyó och kan do beskrivas som en inkarnation av alla manliga dygder. Bredvid honom fanns en bild av Sankt Patrick i färd med att fördriva ormarna från Irland. Även det irländska helgonet har sin voodoomotsvarighet – Damballah, den mäktige ormguden, regnbågens inkarnation och väktare av dolda skatte. Där fanns också Jungfru Mercedes, som omgiven av smycken och parfymflaskor får sitt hjärta genomborrat av en dolk. Inom voodoon är La Mercedes identisk med den lyxälskande kärleksgudinnan Metré Silí. Det fanns flera andra helgonbilder uppnålade på väggen, alla med dubbla betydelser och märkliga funktioner.

Bordsskivan var täckt med en vit spetsduk, belamrad med pappersblommor, oljelampor, flaskor med eau-de-cologne, välsignat vatten i mångfärgade glas, rom- och läskedrycksflaskor, skallror och mässingsklockor prydda med sidenband i olika färger, gipsduvor, uppslagna bönböcker, radband, kaffefat med karameller, kanelstavar, honung och kex. Mitt i detta virrvarr av olika föremål fick vi syn på något som fick oss att rycka till. På ett vitt kaffefat låg två små händer urklippta ur vitt papper. Mellan flatorna skymtades knippen med torkade örter.

- Vad är det där? undrade jag och mindes den haitiska drömmen.

Damen log.

- Å, de där. Det är Las Manos Poderosas. De mäktiga händerna.

- De mäktiga händerna?

- Ja, Guds händer. Jag lägger örter mellan dem för att de skall få del av den gudomliga kraften. Sedan kokar jag te på örterna och ger det dem som söker upp mig för att få hjälp med sina problem. Det är mycket effektivt.

”De Mäktiga Händerna.” Kunde det vara dem som min hustru drömt om? Men, om så varit fallet – vad hade de för samband med den nakne mannens uppdykande och försvinnande?

En möjlig förklaring gavs mig några månader senare. Vi hade hamnat i ett garage beläget i en typisk amerikansk villaförort utanför Mayagüez på Puerto Rico. En manlig brujo hade på min begäran utfört en ovanligt imponerande voodooseans och när min svägerska och hustru hade lämnat mig och brujon ensamma efter den omtumlande upplevelsen bjöd han mig på en drink på sin veranda. Jag antog att jag mött en expert på det mesta som rörde ”den andra sfären” och fick infallet att be honom tolka drömmen. Brujon skrattade:

- Inget kan vara enklare. Vet du vad en zombie är?

Jag tänkte efter en stund innan jag svarade:

- Egentligen inte.

Brujon tog en klunk av drinken och började förklara:

- Varje människa har två själar. Den ena kallar vi spiritister för ”Den Store Gode Ängeln”. Den andra kallas ”Den Lille Gode Ängeln”. Det är lättast att föreställa sig en människas två själar om du tänker på hur det är när du sover. Då vandrar nämligen den lille ängeln genom världen. Vad han ser och upplever kallar vi drömmar. Den store ängeln stannar däremot kvar i kroppen. Han är inlåst och kan inte komma ut. Vi skulle kunna kalla honom för kroppens maskinist och vaktmästare. Han måste alltid sköta sina sysslor. Gör han inte det dör vi. Det är den store gode ängeln som sköter vår andning, hjärtats slag och matsmältningen. Han får aldrig vila sig. Men, det gör ingenting. Den store gode ängeln har nämligen ingen egen vilja. Han känner inte till något annat än sina plikter. Det är den lille gode ängeln som bestämmer. Den store gör allt vad den lille befaller honom att göra. Den lille ängeln kan vi kalla din personlighet. Han ser likadan ut som du och han beter sig som du. Under dagen är den store ängeln den lilles slav och när den lille är borta under natten vågar den store inte gör annat än vad han blivit tillsagd att göra. Han kan inte fatta beslut på egen hand.

- Och vad har allt det där med min hustrus dröm att göra?

-  Allt. Det var nämligen en zombie som besökte ert rum den där natten.

- Men, det var en dröm. Inget annat.

Brujon log åter.

- Det är du som säger det. Inte jag. Vill du veta vad en zombie är?

Jag nickade och han lutade sig fram.

- Då en människa dör befrias den lille gode ängeln. Han far in i den andra sfären. Fast det dröjer alltid en tid innan liket ruttnar. Vet du varför?

- Den store ängeln dröjer sig kvar i kroppen?

Brujon lutade sig bakåt och log som om han fått ett bra svar från en duktig elev.

- Alldeles riktigt. Som jag sa så är den store ängeln ovanligt dum. Han vet inte vad han skall ta sig till då den lille ängeln lämnat honom ensam kvar i en död kropp.  Den store ängeln sitter kvar där inne, rådvill och förtvivlad. Det är nu bokorn kommer in i historien.

- Bokorn?

- Låt oss kalla honom en ond trollkarl. Någon som arbetar med bägge händerna. Den ena handen får inte veta vad den andra gör. Bokorn tar betalt för att skada sina medmänniskor. Genom sin vilja betvingar han den store gode ängel som förvirrad dröjt sig kvar i en avliden människas kropp. Bokorn går till kyrkogården. Till de nygrävda gravarna. Han viskar ner i jorden för att finna om det finns några stora änglar kvarglömda där nere i liken. Svarar ängeln är han fast. Bokorn fångar honom och tvingar honom sedan att gå sina mörka ärenden. Med den store ängelns hjälp får bokorn liken att röra sig. Ängeln går in i en död människas kropp. Ängeln är som en robot, helt i den onde bokorns makt. ”Döda” befaller bokorn. Den store gode ängeln reser då ett lik ur graven och för det till bokorns tilltänkta offer. Liket blir en zombie. Ett kadaver utan egna tankar, en kropp som styrs av bokorns onda vilja.

Brujon tog ännu en klunk av sin drink.

- Ni visades först in i ett rum ni inte ville ha. Inte sant?

Jag nickade.

- Där skulle ni ha stannat. Det var ert rum. Det andra rummet var reserverat för någon annan. Någon som hade ett arbete riktat mot sig.

- Ett arbete?

- Det kallas så. Någonstans på hotellet fanns en bokor. Han ville döda den som egentligen skulle befinna sig i det rum där ni hamnat. Genom korridorerna rörde sig zombien. Han gick baklänges och visade enbart ögonvitorna. Man säger att ögonen är själens spegel och bokorn är zombiens själ. Bokorn är zombiens tanke och han vill inte bli sedd. Stirrar du en zombie rakt in i ögonen och därinne möter bokorns blick kan du med din vilja betvinga bokorn, få honom att ge upp sitt onda tilltag. Det vet bokorn, därför ser han till att zombien aldrig möter sitt tilltänkta offers blick. Zombien går in i ert rum. Han går baklänges. Han skall döda. Då väcks din hustrus krafter till liv. Utan att veta det skyddas hon av ”De Sju Afrikanska Makterna”. Det var de som bad ”Guds Stora Kraft” att komma till hennes undsättning. De mäktiga händerna är Guds händer. De blev ert beskydd mot mörkrets makter. Då de slöt sig blev deras kraft som störst. Mot de mäktiga händerna förmår zombien inte göra någonting. Inför de mäktiga händerna är bokorn maktlös. Han blev tillintetgjord. Hans zombie blev ofarlig.

Vad kunde jag säga efter allt det där? Jag tackade brujon för hans förklaringar och återvände hem. Mer förundrad än tidigare.

Skrämmande historier från svensk folklore finns att läsa i Schön, Ebbe (1996) Älvor, vättar och andra väsen. Stockholm: Prisma Magnum. Zombieberättelsen finns i en längre essä, Händer, som publicerades i Artes. Tidskrift för litteratur, konst och musik, nummer 3, 1997.

It is a hot summer in Hässleholm. We are at my mother´s place and life is somewhat strange, as always. Our summer house is rented out to a Dutch couple and their kids, we can thus not enjoy a swim in the lake or walks through the forest, instead we are cleaning up the second floor of my mother´s house. Throughout the years, useless things have accumulated and they are now collecting dust in places my mother does not visit anymore, partly because she does not want to be confronted with the mess. During our lives, stuff that has become worthless is constantly piling up around us. I wonder how my surroundings will look like if I am still alive thirty years from now.

To freshen up the place, we have dug into things that have been hidden away around us. Of course, I have not had the time to look at all interesting things that surface among forgotten gift wrap, age old tax forms, strange devices, pine cones, fire wood, piles of blankets and old winter clothes, unread books and other junk that have been lost in closets and other hideaways. However, my interest was triggered by drawings I made when I was ​​between ten and fifteen years old. I remembered several of them, how I spent hours creating them, though I had forgotten all about most of them.

I wonder why certain events get stuck in the memory, while others fade away completely. I found a photograph depicting me speaking in front of a crowd in a town square. I could not remember anything about that particular incident and even more surprising is that together with the photograph was a document in which the police authority gave me permission to stage a demonstration, complete with attachments detailing specific terms and rules. Apparently, it was something that happened during my military service. The demonstration seems to have been well attended and a means to influence the Government to increase the monthly allowance for conscripts. How could something like that disappear from my mind? I am pondering about how I could have organized such an event. I cannot imagine how I at the age of eighteen could have been engaged in such a thing and why I did it.

A few days ago, I gave a lecture at Hovdala Castle outside Hässleholm, another rather odd event. When I, the day after, found the forty years old photograph and its accompanying documents I came to think about their meaning. Like that event my Hovdala lecture would soon enter oblivion, both for me and my audience. Maybe it could be worthwhile to write down what I said, at least the introduction to my speech, so it may surface again after twenty years or so and I then could marvel at the fact that I had forgotten all about it.

I realize that this blog soon will disappear, like footprints in the sand. If I in a distant future would rediscover it,  my speech would at that time appear as stunning as my childhood drawings and the testimony about that unheeded demonstration. Here is the introduction to my lecture:

"When Patrik Nilsson at Studiefrämjandet a couple of months ago asked me if I wanted to take part in a storytelling event at Hovdala Castle, I agreed to do so without any hesitation. Mainly for two reasons: This castle has always had a great significance for me, as a memory and reference point and it cannot be denied that I take great pleasure in telling stories. However, the day before yesterday, I was gripped by doubts and felt lost. What would I tell you? You are gathered here in this glorious summer evening and have paid for listening to me. Accordingly, it is my duty to fascinate you. You must get value for the money you spent. You have to be amused. I cannot let you down.

In my bewilderment I saw myself standing here in front of you, on the stairs to the main building at Hovdala´s inner courtyard. Just like this very moment, I  could see how you expectantly or doubting turned your faces towards me and I felt as if I had been standing in front of Kathasaritsagara, a Sanskrit word meaning something like "The ocean in which all narrative rivers are ending up." Actually, it is the title of an Indian fairytale collection from the eleventh century. Even my stories have flowed into that vast ocean. I will now, from these stairs, dive into that sea of stories. However, what stories should I pick up from its depths?

The wonderful thing about Kathasaritsagara is that it is everywhere. Julian Ramos, a hundred years old, illiterate peasant who lived in the Dominican Republic and whom I met many years ago, told me: ‘Jan, here are two worlds in one. One that you can see and touch, you call that world The Reality. But there is also another world, one that most of the time is invisible and intangible. It is the world of dreams, memories, music, the spirits and God. I am a very old man, and you should know that time is a strict master that has taught me a lot. Nowadays, I move from one world to another, like a man who is walking through sun and shade. You who come from the countries up there in the north, you usually imagine that there is only one world. The one you call Reality and you are unable to realize that the other world is much larger, more inclusive and therefore more powerful.’

Julian Ramos said much more than that. Everything was memorable. I don´t have time to go into it all, but for a while I want to linger in his second world. The world I believe to be identical with the Kathasaritsagara, the Ocean of Tales. A sea each of us can dive into and its water can also be drunk. This evening, I hope you will be able to follow me down into this ocean, which, like Julian Ramos' other world,  is all around us; right here, right now. It is present here during this beautiful summer evening, among the trees on the ridge behind you, inside the building behind me. Sure, the sea of tales can be daunting, but it is nevertheless an exciting place. If we decide to throw ourselves into its depths and learn to enjoy the swim, we ought to ignore our fears, our doubts and our prejudices. Kathasaritsagara is namely presently with our neighbor from Lubumbashi, with our children, our ancient relatives, the nature that surrounds us, within ourselves. All we have to do is become aware of its existence.

Like when we every day by bus or train travel to work, deeply engrossed in a magazine or surfing the web, or within a light slumber are trapped by endless everyday musings, but suddenly we wake up to the world around us, lower the  newspaper, the Ipad or mobile phone and raise our eyes to discover our fellow passengers and perceive how Kathasaritsagara is hiding behind their faces. We look out of the window and perceive how Kathasaritsagara is present in the landscape that rushes past.

Kathasaritsagara is available online, in magazines and books, and  - of course -  here at Hovdala. Like Julian Ramos´ invisible world, the Ocean of Tales is timeless and now when I stand here on these steps and look toward the doorway over there I can with my mind's eye conjure how an eight-year Jan Lundius is passing through it in company with his father Axel Lundius, who is working as a journalist at Norra Skåne. They are about to meet Casimir Ehrenborg, lord of the castle.

Each year, Norra Skåne´s press club organized an event at Hovdala Castle. Each journalist was allocated a room, or a theme. My father was allotted a room with portraits of a couple of Ehrenborgs; he told his audiences some stories about a key, a ring and a pair of cookbooks, I do not remember exactly what and how. I was more fascinated by Bo “Pax” Göransson´s presentation, fiercely enthusiastic and accompanied by a fascinating body language, though I cannot remember a thing about what he said. Like my father, Pax had a mustache, children attach great importance to such similarities. Nevertheless, I still remember some stories, like Major Viggo Olsson's vivid descriptions of how Danes, Swedes and Snapphanar, Danish marksmen, during the Scanian Wars fought and died in bloody battles around Hovdala Castle. Viggo Olsson stood just where I stand now and his fascinated audience stood where you now sit.

Well, the day I followed my father into this courtyard we were received by Casimir Ehrenborg on this same staircase and accompanied into a bright stateroom with large windows, with a table decked with coffee and cakes. If I remember correctly, there was lemonade for me and while I sat there nibbling a cake and slurping my juice, I looked at Casimir Ehrenborg and his aged sisters, I think they were named Elsa and Eva, amazed by the fact that they all had such large ears. Why have older people larger ears than children? The siblings seemed older than most people I had met before, but now it strikes me that they may not have been much older than I am now. My father was in any case younger than I am now. Why had he brought his "little lad" to meet the old siblings of Hovdala Castle?

I assume he wanted to take me with him into Kathasaritsagara. It was there in the castle, just behind the door to the room where we sat eating the cookies and after coffee Casimir opened it and we entered Ali Baba's treasure cave, which at Hovdala Castle went by the name of  "the Green Stateroom" or "the Hunting Room". There were suits of armor and old weapons; cutlasses, muskets and crossbows, stuffed animals; elk heads, badgers and foxes, while glass cabinets displayed strange objects from all over the world. I later told my friends that I had seen a shrunken human head from the Amazons, but I am now not so sure about that. However, I remember quite clearly that there was a blowgun with poisoned arrows.

And there was, of course, the Ocean of Tales. Casimir Ehrenborg reverently lifted up the musket of Little Mads, which the notorious Snapphane leader had received from the hands of the Danish king. A magnificent weapon in ebony, with marquetry of  mother-of-pearl. The old baron turned out to be a brilliant storyteller and for the eight-year-old and his father he vividly told how Little Mads and four of his Snapphanar by Swedish riders had been chased far down into the South. In a forest clearing, Litte Mads had been compassed by a Swedish posse and his horse was killed under him. The desperate marksman sought cover behind the horse carcass, bit off a bullet and filled the barrel of his short musket with gunpowder, but in the deep snow he had lost the key to the wheel lock and could not find it. He tried to tighten the lock with his bare teeth, but was hit by bullets in both legs and when he tried to crawl into the bushes, he died after being hit in the back of his head by a Swedish musket butt.

While he told us the story, Casimir Ehenrenborg handled the musket of Little Mads illustrating his tale by pointing it towards us, raising it as if to beat us with it and in the end he lifted it to his mouth indicating how the threatened marksmen had tried to uncertain his weapon and as a grand finale the baron swung his head to indicate how Little Mads had received the blow from the gun-butt.

While thinking back on that episode and through my mind's eye watching my father standing among all those hunting trophies, I realize that even he was a hunter. Admittedly, my animal devoted father could never have been able to shoot an innocent beast of any kind. For sure, he was not a true hunter, but a journalist. What he was chasing was not animals, but stories. His hunting grounds were Kathasaritsagara. Instead of searching trails in the woods, he sought out people and many of them were odd personalities; religious fanatics, artists, petty criminals, local bohemians, gipsy kings, and circus people, those who were familiar with Kathasaritsagara and who  like pathfinders, such as Uncas or Chingachgook, could assist my father on his fishing tours on the Ocean of Tales.

Sometimes he would take me with him on his expeditions. For example, to the circus, which we both loved. We were sitting so close to the ring that sawdust whirled around us when the horses passed by and I could look into the mighty elephants' small eyes. During the break, it could happen that he took me to meet the circus manager. I remember Eli Benneweiss, who was heading the biggest Scandinavian circus at the time. A tanned man with a deeply furrowed face above a perfectly contour cut, squared white beard. In his elegant circus wagon he invited my Father for a whiskey while he was talking about circus life. He told us how nice it was when Scandinavian Law had liberated him from the constant troubles connected with the keeping of frustrated, wild beasts. This in spite of the fact that it was when Eli Benneweiss had introduced wild animal numbers to his circus that the family business had begun to pay off in earnest. Eli's half-brother was one of the world's most renowned tiger tamers and had been working in Hollywood.

Eli Benneweiss stated that "you will not find a circus´ soul in the humiliation of wildlife. It thrives through magic and compassion. The audience will not identify itself with a whipped lion, but instead empathize with the trapeze artists´ boldness as they jump headlong into the air under the circus dome, or when the tightrope walkers are performing their tricks high above the spectators' heads, where they sit with their hearts in their throats. And the clowns ... they are the ones who keep a circus alive. The hardest thing for a circus director is to find good clowns. A circus falls or rises with its clowns. Through his or her art, a clown manifests the circus´ soul. A clown act is among the hardest things any artist can accomplish. It is not enough to be funny. A genuine clown must be a magician, a craftsman, he must be endowed with an artist's soul, with unique charisma, Great geniuses like Chaplin, Grock and Popov. The clown evokes our sympathy. We identify with him, it is he who leads us into the world of the circus. As in the classic clown number with the White Clown and Auguste. The White Clown with his fantastic outfit; the white make-up, the bright red mouth and ears, the peaked cap and his magnificent embroidered costume – he is the dandy, the puffed-up virtuoso, possessed by  superiority´s sadism. Against him stands the Auguste clown, with his baggy, excessive suit, the large broken shoes, his unruly hair and red nose. An almost insane loser, an uneducated tramp pitted against an arrogant aristocrat. Who wins their comic encounter? The Auguste, of course. But neither he, nor the white clown, are particularly nice or compassionate characters. They are usually vicious and sadistic. They are like us. We do not have to like them, but they act as mirrors reflecting how pathetic, how laughable we all are. It's circus, it´s beyond good and evil, it is both close and distant, surprising, astonishing. It's art. It's magic."

To hear Eli Benneweiss talk was to dive into Kathasaritsagara a place where there is an imminent risk of getting lost, to  lose the grip on the audience and drown. It is utterly embarrassing to witness a magician who is unable to hide the mechanics behind his tricks, or to see a juggler drop his balls, just as embarrassing as it is to have to listen to a failed story teller. The one who suffers the most is the failed magician, juggler or storyteller. It requires a firm and experienced hand to be able to travel across the Ocean of Tales. I do not know if I am a worthy companion, but I dare to make an effort and do it now by entering the world of ghost stories.

When I was a boy I was fascinated by the clowns. However, they were both amusing and frightening. It was maybe their deep humanity that grabbed me, their world beyond good and evil - Kathasaritsagara. I shall now tell you a ghost story. If I am going to succeed in fascinating and frightening you, I do not know, but such an uncertainty is part of the excitement while a narrator and his audience navigate together over Kathasaritsagara.”

This how I introduced my evening of storytelling. I may tell you the ghost story at another time. I do not know if I managed to grab hold of my audience at Hovdala, but I hope I managed to do it.

Somewhat over a month ago, I was sitting with my friend Örjan in the garden outside the house  in Bjärnum. We had just eaten an extensive dinner and enjoyed the presence of the nature all around us. In the mild twilight breeze after a day with clear blue skies we were talking amongst lush rhododendron bushes.

As usual, our conversation fluttered from subject to subject. Örjan told me that one of his brothers claimed that it is impossible to think while you are running. To be able to concentrate you have to stand still, or maybe even walk, but doing some serious thinking while running - impossible. I could not agree. I had imagined that my best thoughts appeared while I was running, or relaxing in a warm bath. Where there not several well-known books about thinking runners, like Alan Sillitoe´s The Loneliness of The Long Distance Runner or Haruki Murakami´s What I talk About When I Talk About Running? I had assumed that the peculiar rhythm of running, how blood flushes through body and brain, the trail through a changing landscape, all such sensations must constitute a stimulus for the imagination and thoughts that constantly come and go while I run.

When I arrived in Rome, it´s more than a week ago now, I decided to test if I was right or wrong. I suffer from periodic addictions, not of alcohol or other substances, but of certain habits. One of my greatest liabilities is that during certain periods I concentrate far too much on specific activities. Sometimes they can be profitable and beneficial, like remunerated work, though sometimes they are quite meaningless - like blog writing. Occasionally running has taken up far too much of my time. If I have started jogging I do it almost every morning, then I suddenly quit and it may be years before I take it up again. Last time I had a running period was in Paris and that is now more than three years ago. Before that, I assume it was in Rome, maybe more than ten years ago, when I used to do my Ben Hur route, meaning seven laps around the Circus Maximus, which was close to the apartment we lived in before moving to Via Roberto Scott.

Why do I quit running? Maybe it's because I have been swallowed up by other tasks. A jog does not take long, but when pressing duties are piling up it may feel necessary to skip it. Actually, it's pretty stupid. To run actually means I´m enabled to store some strength, it signifies an energy boost for the daily toll. Often, it is furthermore a welcome respite from worries and gloomy thoughts, especially if I run through a beautiful landscape, which clears my mind.

Since I came back to Rome I have now been running five mornings in a row and am just back in the apartment, sweaty and exhausted after a race through the park of Caffarella. Since my running stint currently coincides with my blog writing I am combining the two passions and write down thoughts and impressions from my morning run, complemented by some information retrieved from books and the web.

At seven-thirty, I stepped out into the street in front of the apartment building where we live. I ran up a flight of stairs and ended up in the Italian summer landscape; green and lush before the merciless sun dries and burns it during July and August. In the dense greenery shine the white or pink flowers of oleander bushes, while meadows are dotted with blue and yellow flowers, with names unknown to me. Occasionally a flock of emerald green parrots dashes through the air, feral birds which have found a habitat in the parks around the Appian Road.

I cruised between dogs being walked around the park in front of our house, stumbled down a steep hill and on the right side appeared the first ancient monument; a round tower that make up the largely unknown Titus Flavius ​​Abascanto´s memorial to his even more unknown wife, Priscilla. Along the Appian Road are several memorials dedicated to the memory of deceased Roman matrons, most famous is Cecilia Metella´s impressive mausoleum higher up along the street, even she a fairly unfamiliar lady.

As long as we have lived in Via Roberto Scott, Priscilla's tomb has been surrounded by rusting scaffolding and the adjacent section of the park has been secluded by a high fence and an iron gate with a hefty chain and heavy lock. A sign announces that the building will be restored in 2002.

I turned round the corner and passed a nameless trattoria. In the early twentieth century it was a popular place for tourists and pilgrims making ​​their way down the Appian Road to reach the catacombs outside the walls of Rome. At that time the trattoria was called Aquataccio, Still Water, and the owner stored his famous, homemade cheeses inside Priscilla's tomb chamber. Nowadays, there are not many people walking along the Appian Road, except on Sundays when it is exempt from car traffic.

As soon as there was a short interval in the dense traffic of tourist buses, taxis on the way to the Ciampino airport, or private cars heading for Frascati, Grottaferata, Albano or IKEA, I scurried across the Appian Road and passed the church of Quo Vadis, taking its name from the The Acts of Peter, written sometime in the mid 100's. A most peculiar yarn telling about the apostle raising not only a young man from death, but also fried fish, makes a dog talk and praises God for paralyzing his own daughter to avoid her being  married to a gentile. The apostle´s presence in Rome is due to the fact he pursues a certain Simon the Magician to prove that he is a charlatan. Peter makes one miracle after another and finally succeeds challenging Simon to a wizard duel worthy of Harry Potter. As a grand finale of this duel Simon succeeds in flying over Rome, but with God's help Peter makes him crash and after some time Simon dies of his injuries. However, Peter ends up with grave problems when several women after becoming "chaste Christians" stop sharing their beds with their husbands and to avoid execution Peter sneaks out of Rome, only to meet the deceased Jesus on the Appian Road. Frightened and surprised Peter asks him: Domine, quo vadis? My Lord, where are you going? Jesus answers him: "I walk to Rome to be crucified again." Peter realized that he once again has betrayed his friend and master, and ashamed returns to Rome and his forthcoming execution.

According to several Romans the Church of Quo Vadis is misplaced. According to them, Peter lived further down the road and if he had met the Lord it would have been after where the Church of St. Sebastian's now stands. In the catacombs under that church some monks have found an ancient marble slab with the inscription Domus Petri, Peter´s House.

Inside the church of Quo Vadis there is a marble slab set into the floor in which one discerns two deep footprints. Legend says it is Jesus' footprints. It was here he stood when he met with Peter. It is possible that the church replaced a Roman temple where the footprint slab was already present. Unfortunately, from other places in Rome we know that such marble slabs are votive offerings. Some Roman legionnaires, who after long years of hardship along the frontiers had returned to their hometowns, donated to their preferred temples marble slabs into which their footprints had been carved as a token of gratitude for having survived and as a sign that they had finally returned  home and would never again leave their place of origin.

Such reading fruits rushed past inside my head while I ran along the wall around the meadows above the San Callisto Catacombs. A number of workers were frantically engaged in scrubbing mosses and lichens from the rough wall. One of those inexplicable activities that I sometimes witness in Rome. Instead of renovating the dilapidated monuments around the place, or picking up piles of trash, had a bunch of municipal workers been ordered to scrub a long wall, which was quite beautiful in its robes of hanging plants, lichens and mosses of various colors.

I turned into the narrow street towards the Caffarella Park, to my right I glimpsed a round building that I had not previously paid attention to, but considering my future blog contribution  I probably had to find out something about the history of that structure. I stopped and read the sign that the Municipality had placed in front of the building. This admirable service is found all over Rome, where elegantly designed signs provide summaries of the history of monuments and specific places. Unfortunately, many of them are made unreadable by graffitti fanatics who apparently get some kind of kick from spraying them down with black or red color. On this particular sign I was able to read: Edicola di Cardinale Pole, Cardinal Pole's little house, but the explanatory text had been made unreadable by an unsightly graffitti squiggle.

Cardinal Pole? Who could that fellow have been? After I had returned home, I consulted  Wikipedia and found that Cambridge's last Catholic bishop, Reignald Pope, had funded the construction of the round, little chapel and in another place I read about two theories to why he had decided to have it built. One was that he considered that the church Quo Vadis had been misplaced and the other that he built the chapel in a place where he had survived an attack from killers hired by Henry VIII.

Cardinal Pole had gone through hell because of the English king's constant divorces and weddings. Facing a specially convened meeting of theologians at the Sorbonne University in Paris, Reignald Pole had defended Henry's decision to divorce Catherine of Aragon. Pole´s defense had been a test of loyalty, since he had previously opposed the king's marriage to Catherine by quoting Leviticus 20:21: “And if a man shall take his brother's wife, it is an unclean thing: he hath uncovered his brother's nakedness; they shall be childless.” However, in Paris Cardinal Pole used another convenient Bible quote, Matthew 22:24: “If a man die, having no children, his brother shall marry his wife, and raise up seed unto his brother”. Henry VIII was very pleased and Pole was back in favour.

However, when King's rampant libido complicated matters further and when he married Anne Boleyn, Pole lost patience with his king and escaped to Rome. A furious Henry VIII condemned the cardinal's mother and older brother to death, but repented and had them for a couple of years locked up in the Tower instead. Pole then began to publish pamphlets attacking the blasphemous rule of Henry VIII, while traveling across Europe trying to inspire Catholic potentates to attack England and with only three votes missing, Pole lost in 1555 the opportunity to become pope. It was perhaps not surprising that Henry VIII was trying to get rid of Reignald Pole in the place I was now passing.

I continued along the narrow street, and ran past the Chinese ambassador's residence, an exclusive tennis club and several of the strange hovels found in secluded places all around  Rome; dilapidated shacks which crumbling walls that have been improved by corrugated iron and tarpaulins, shanties surrounded by overgrown gardens with wrecked cars, goats and chickens. Sometimes it appears as if the residents of these dilapidated shacks, with satellite dishes and laid-up trailers, own the land around them, for there can sometimes be seen a tethered horse, or an occasional, skinny cow.

I passed the open gates to the Park of Caffarella and while a rooster crowed in the vicinity I ran through cool and shadowy vaults of dense leaves. The crowns of gnarled trees on both sides of the gravel road joined one another above my head. When I passed a couple of athletic, young ladies, I forced myself to straighten my back and put more bounce into my steps, though it was not easy. I was already becoming strained and had reached the second breathing that my friend and running mate Stefan used to describe as my "vacuum cleaner groans".

After having passed another couple of ladies I began to think that considering I was sixty years old I was actually in an unusually good shape, but then I glimpsed before me a broad-shouldered gentleman, with a strange, distorted running style. We had reached a tiring stretch across a wide meadow and the sun glistened on the man's bald crown that was enclosed by bushy, snow white hair. I guessed that the man must be much older than I. On his black T-shirt was written Istituto Sacro Cuore with white letters, accordingly I assumed the resilient old man must be a priest, or a monk. I could absolutely not let an old man like that beat me in the track and therefore increased my running speed, but so did the priest and he even began to pull away from me with his strange, twisting running style.

I felt an increasing pain in my right foot. An excuse to cut back on the pace or a divination about upcoming difficulties in walking and running tomorrow? Should I give up? Never! I could not, with any self-esteem intact, give up the challenge from an old, tinpot priest. Though my vacuuming growl was becoming worse and it had begun to flicker before my eyes, I did not give up the struggle. I lasted two minutes more, then I had reached my limits. While the priest continued ahead with unbridled speed I staggered to a halt and pretended that I had become interested in the sight in front of me and that was actually true.

Breathing with greater calm I read the explanatory sign and watched the scenery. In front of me rose´s Egeria wooded hill, under it there is a cave where the Camenae dwell, these are nymphs who since time immemorial protect the spring which waters gush forth from a badly damaged, marble lion´s mouth  into a pond with the surface covered by bright green algae. Over the ruined arch, which spans over the source and its marble statue of the god Almone, whose head is missing, chunks of dense greenery is exuding down over crumbling walls. What was in front of me were the remains of Herod Atticus´ Nymphaeum.

A nympheum is shrine within a cave, or by a source, which is consecrated to nymphs believed to live in and protect the flowing water. During Antiquity entire facilities with fountains, pools and banquet halls were developed around certain nympheae. That had certainly been the case in the days when the present Park of Caffarella was part of Herodes Atticus´ luxurious villa, the  Tripio. Herodes Atticus was an immensely rich, Greek aristocrat and philosopher who had been summoned to Rome to raise Emperor Antonius Pius´ adopted son, Marcus Aurelius, who eventually became a legendary emperor and author of the perennial best-seller Meditations, a classic representative of Stoic philosophy and spirituality. We catch a glimpse of him in the beginning of the great movie The Gladiator.

Herodes Atticus married a relative of Antonius Pius´ wife, the fourteen year old Aspasia Annia Regilla, who owned the land that later became the Park of Caffarella. When the marriage was consummated Herodes Atticus was forty years old, a considerable age at the time, but he assured the world that he loved his Regilla.  Under the joint patronage of himself and his wife Herodes Atticus ordered a variety of impressive buildings to be erected across the Empire, among them sports facilities, theaters and public baths in Athens, Corinth, Delphi and Thermopylae, and of course the brilliant buildings in Tripio, of which there now only remain the disintegrating nympheum and a temple that Atticus had erected in memory of his Regilla.

Atticus traveled frequently between Greece and Rome, where he held a variety of important political offices and acted as the emperors´ confidant and advisor. If he spent his time in Rome during the summer, he certainly enjoyed the cool, open halls surrounding the nympheum. As the days grew hot and stuffy Atticus and his entire household spent them beside the pools and rippling streams by Egeria's lush hill. It was maybe here that Regilla was brutally kicked to death during one of her husband's business travels. It was Alcimedon, one of Atticus freed slaves, who according to witnesses unexpectedly begun abusing his employer's wife, she died when Alcimedon directed a brutal kick to her stomach. We no longer know the cause of the attack, but when Herodes Atticus came back he was accused of instigating murder by Regillas brother, who was first consul of Rome. It was only Emperor Marcus Aurelius' intervention that saved his former teacher from execution. During the rest of his life Herodes Atticus devoted himself to building various temples honouring the memory his young wife, of which one remains in the Park of Caffarella.

I started to move again, the break at the nympheum had provided me with renewed vigor and fighting spirit. I ran back along the stream Almone, came across a bridge and reached Vaccareccia, the Caffarelli residence. The Caffarellis are no longer there, already in the beginning of the 19th century they sold Vaccareccia and the surrounding land and in 1853 they also sold their big town palace at the Capotoline Hill to the Prussians and it became the German Embassy, until Italy declared war on Germany in April 1915. The Caffarelli family had not so many distinguished members as the other noble families of Rome, like the Orsinis, Colonnas, Borgheses, Odelschalchis, Ludovisis or Torlonias. They apparently lived off the riches from their farm lands, something their ruined palaces still seem to testify. It appears as if there are people still living in the huge, run-down palace of Vaccareccia. The yard is littered with trash, dogs run around among chickens and sheep and strange structures of corrugated iron and chicken wire. I wonder how life was inside the huge building when the decline set in. Where old maids and decrepit old men staggering around like ghosts among dusty furniture in semi-deserted rooms and corridors, while chicken and cats ran around their feet?

The Almone Stream has not fared much better. When I passed a bridge, I noticed that the stream was blocked by a variety of junk, especially PET bottles and plastic containers. PET bottles appear to be one of our world's great curses. People have increasingly become accustomed to drink bottled water, even in Rome with all its fountains with fresh and tasty water. It is now forbidden to introduce PET bottles into Venice where they have blocked and destroyed several channels. These bottles are almost indestructible and while they float on the water surface they gather all manner of waste and harmful dung.

When I worked as a teacher in Växjö, I found that this year's national tests in English included a text about a boat called Plastiki, an eighteen feet long catamaran made of 12 500 PET bottles- It was built in 2010 by young people who later used the strange vessel to cross the Pacific, from San Francisco to Sydney. Far out at sea, they found vast expanses covered with plastic fragments, mostly PETmaterial. Currently, there are 46 000 pieces of plastic per square kilometer in the world's oceans. Each year, a million seabirds and 100 000 marine mammals are killed due to the suffocating plastic and the misery it brings along. The sight of the debris in the Almone Stream made ​​me sad and I wondered what ancient Romans would have thought if they knew their holy water would be humiliated in such an awful manner.

Almone was once a sacred and intensely worshiped water course. The stream, Almo in Ancient Roman times, was once at the heart of one of the city's most important celebrations – The Holy Week of Attis. The peculiar rituals were initiated one week before the actual festivities began. On March 15, the Korybantes,  the goddess Kybele´s clergy, cut the most perfect reeds to be found along the banks of Almo and in a solemn procession carried them up to Kybele´s and Attis´ temple on the Palatine. On March 22, it was time for Arbor Intrat, the Entry of the Tree, when a large pine tree was carried into the temple. During the following day, Sanguem, the Bloody Day, possessed Korybantes sung and swirled around while their Archicallo, High Priest, supervised how they cut  themselves with sharpened swords and let their blood flow over the black stone, which crowned the head of the goddess's silver statue. It was during this celebration that the young men who would devote their lives to the services of Attis and Kybele castrated themselves. These wild rituals lasted for two days. The following day and night, Hilaria, was celebrated throughout Rome and people drunk and danced in the streets. The feast was followed by a much needed Requetio, Day Off. Climax came the next day, Lavatio, the 27th of March when Kybele´s bloodstained silver statue was taken through the streets of Rome in a chariot drawn by white, flower-bedecked heifers, which followed the cream of Rome's nobility, dressed in their best clothes, all them barefooted and surrounded by wildly dancing Korybantes.

The procession left the city through the Porta Appia, which is still there, but it now is called the San Sebastian Gate, from there, they moved down to Almo´s banks and the cart was brought into the middle of the stream where the Archigallo, to the people's loud acclaim and cheers washed the silver statue and its black stone, after that the procession returned  to the Palatine in a triumphant mood. Spring had begun.

Occupied with thoughts about waste and strange religious rites, I ran without noticing it past Regilla´s beautiful temple, otherwise I used stop, peek through the fence and watch the charming temple where it stood in the shade of tall, well-kept pine trees, at the same time as I would be annoyed by the sign that declared that during the summer months one would be able to visit the temple between the hours of ten and four. Two Sundays I had walked up to the temple only to find the gates locked as usual. I will probably never get to see the inside of that templeWhen I in vain have come back to the temple I have been reminded of the fact that it is also called  the temple of  Redicolos. "Ridiculous" is  ridicolo in Italian, but the temple is not named after a “ridiculous” deity. In ancient times it was dedicated the God of Return ‒ Redicolos, from the Latin word for return, redeo.

Today, I had decided to run without any break, all the way home, but I failed to do so. When I arrived at Appian Road I had to make a halt. Two carabinieri stood stiffly erect on their motorcycles, which with rotating blue lights passed by at breakneck speed, while their riders through whistles intermittently blew shrieking sounds. I could not understand why they were standing up, it looked dangerous. Soon after came two other motorcycle-borne carabinieri, though they were sitting down and after them came in the same insane rush five black limos, followed by another four motorcycle-borne carabinieri.

Some high dignitaries, or a couple of onorevole moving from one place to another. While the motorcade passed all activities stopped; runners, pedestrians, motorists and the moss scrubbing municipal workers followed the scurrying caravan with their eyes, shaking their heads. Onorevole, honourable, is a somewhat strange title for an Italian parliamentarian. I do not believe it is particularly common among Italians to respect and honour their politicians. Too many, within the entire spectrum from left to right, have made their voters disappointed by revealing themselves as corruptible persons, who do not consider themselves as elected representatives of their fellow citizens, but rather as upholders of their own privileges and high paid positions. Italians often state that the only time all are agreement within the Parliament is when its members are voting to increase their benefits and raise their own wages.

I was running again, thinking that the spectacle was probably more of a power demonstration, than a security measure. In any case it did not help Aldo Moro to have an escort when he was kidnapped by the Red Brigades. All five carabinieri and police officers who were supposed to protect him were killed.

Just before I turned into the last stretch on our home street, Via Roberto Scott, I passed a stump of a road called Largo Enrico Riziero Galvaligi, yet another reminder the Anni Piombi, the Years of Lead, i.e. the time when rightist and leftist terrorist groups kept Italy in constant fear and the Prime Minister Aldo Moro was murdered.

General Galvaligi had as a young carabinieri joined the partisans in their resistance fight against German invaders and Italian Fascists. In the 1970s he had along with the legendary della Chiesa, who eventually was murdered in Palermo, fought against the Mafia. When Galvaligi was appointed General, he also became chief of security for the carceri speciale, "special prisons", institutions where mafiosi and terrorists were incarcerated. At this time, after the assassination of Aldo Moro in 1978, the terrorists within the Red Brigades were considered to be the greatest threat to Italian society and democracy. Accordingly, it was  mainly brigardistas who were locked up within special prisons. It was della Chiesa who ensured that they ended up there and the leftist press pointed to the unsatisfactory conditions prevailing in those prisons.

On December 12^th 1980, the Brigades kidnapped Giovanni d'Urso, who within the Ministry of Justice was the main responsible bureaucrat for the special prisons. The Brigades announced that they had judged d'Urso as guilty to treason and had condemned him to death. He would be executed unless the revolutionaries who were incarcerated in special prisons were released. The Government feared a new Aldo Moro incident and immediately transferred the leftist terrorists from Asinara, the most notorious special prison, though the Mafiosi stayed behind on the isolated prison island north of Sardinia. Inspired by this success the leftist prisoners of Trani´s special prison rioted and took 18 prison guards hostage, threatening to kill them all if not all "political prisoners" were released immediately.

On the 29th December, instead of negotiating, Galvaligi sent in his carabinieri in an armed raid against the prison rebels, they were completely taken by surprise, made no resistance and the hostages could be released without any bloodshed. Nevertheless, the risky operation cost Galvaligi his life. On New Year's Eve he and his wife were returning home after mass in the parish church of our neighborhood. When they were taking off their coats, the bell of the entrance door  rang, someone announced that it was the postman searching for General Galvaligi. He was waiting outside the gate with an official delivery. Galvaligi went downstairs to open the entrance door to the apartment building  and was greeted by Remo Pancelli and Pietro Vanzi from the Red Brigades, opening fire with their automatic weapons. The general died immediately after being pierced by seven bullets.D'Urso was released two months later, but it took another six years before Italy's prison system was reformed, mainly due to intense pressure from the Catholic Church.

Pleasantly exhausted I entered our apartment. Now, when I have showered, relaxed and written my blog entry  I consider it proven that Örjan´s brother was wrong – for sure you can think while you run. However, it can of course also depend on the fact that running in Rome may be an exceptional experience. You cannnot avoid being inspired by a city where even such a relatively  forsaken place like the Caffarella Park possesses so many remarkable treasures. Even a simple jogging tour reveals layer after layer of culture, inspiration and challenges. I have only scraped the surface, variations seem to be endless. As one of my daughters stated ‒ even if you took away all the people from Rome, the town will continue to breath and speak to you.

Stoops, Robert F (2012) The Acts of Peter (Early Christian Apocrypha). Oregon CA.: Polebridge Press. Turcan, Robert (1997), The Cults of the Roman Empire.Oxford: Blackwell.  Cento Bull, Anna and Philip Cooke (2006) Ending Terrorism in Italy. New York: Routledge.

För lite mer än en månad sedan satt jag tillsammans med min gode vän Örjan i trädgården utanför huset  i Bjärnum. Vi hade avslutat en omfattande middag och njöt i fulla drag av naturen omkring oss. Mätta och belåtna samtalade vi bland prunkande rhododendronbuskar, i ett milt skymningsljus efter en dag med klarblå himmel.

Som vanligt fladdrade samtalet från det ena ämnet till det andra. Nu påstod Örjan att en av hans bröder sagt att det är omöjligt att tänka medan man springer. För att kunna koncentera tankarna måste man stanna upp, eller möjligen promenera. Jag kunde inte hålla med. Jag inbillade mig att jag tänkte bäst medan jag sprang, eller låg i badet.  Fanns det inte flera välkända böcker om tänkande löpare, exempelvis Alan Sillitoes Långdistanslöparens ensamhet eller Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning?  Jag hade fått för mig att löpandets rytm, blodets genomströmning av kropp och hjärna, rörelsen genom ett skiftande landskap, allt sådant utgjorde stimulans för fantasin och att tankar oavbrutet kom och gick medan jag sprang.

När jag anlänt till Rom beslöt jag mig för att testa om jag haft rätt eller fel. Jag är periodare. Ett av mina stora fel är att jag under vissa perioder koncentrerar mig fult ut på vissa saker. Ibland kan de vara inkomstbringande och nyttiga, som avlönat arbete, ibland tämligen meningslösa  ‒ exempelvis bloggskrivande. emellanåt har det rört sig om löpning. Har jag väl börjat jogga dagligen så gör jag det så gott som varje morgon, sedan lägger jag plötsligt av och det kan gå flera år innan jag springer igen. Sist jag hade en löpningsperiod var i Paris för mer är tre år sedan. Och innan dess var det väl i Rom, för kanske en tio år sedan ,då jag brukade göra min Ben Hur runda, dvs springa sju varv kring Circus Maximus, som låg i närheten av den lägenhet vi då bodde i.

Varför lägger jag av? Kanske beror det på att jag slukats av andra uppgifter. En löprunda tar inte lång tid, men då plikter hopar sig kan det kännas nödvändigt att skippa den. Egentligen är det ganska dumt. Trots allt innebär en löprunda en kraftansamling, en energiinjektion inför dagens uppgifter. Ofta är det också en välkommen paus bland bekymmer och dystra funderingar, speciellt om man har förmånen att springa genom ett spännande landskap. Eftersom löpningshysterin för tillfället sammanfaller med mitt bloggskrivande kombinerar jag nu de två, antagligen snart övergående, passionerna. Under dagens löpning tänkte jag ut följande blogginlägg, som jag nu bättrar på med uppgifter från nät och böcker.

Klockan halv åtta steg jag ut på gatan framför hyreshuset där vi bor, gick uppför en trappa och hamnade i det italienska sommarlandskapet, grönt och frodigt innan det under juli och augusti torkat och bränts av den obarmhärtiga solen. Mellan den täta grönskans olika nyanser av grönt lyser oleanderbuskarnas vita eller rosa blommor, medan fälten är översållade med blå och gula blommor, som jag inte kan namnen på. Emellanåt far en flock smaragdgröna papegojor genom luften, det rör sig om förvildade burfåglar som skaffat sig ett habitat i parkerna kring Via Appia.

Jag kryssade mellan hundar som rastas i parken framför vårt hus, snubblade  nerför en brant backe och på höger sida dök det första fornminnet upp, det runda torn som utgör den i stort sett okände Titus Flavius Abascantos minnesmärke över sin än mer okända hustru, Priscilla. Längs Via Appia finns flera gravmonment resta över avlidna romerska matronor, mest känt är Cecilia Metellas imponerande mausoleum högre upp längs vägen, även hon en i stort sett okänd dam.

Så länge vi bott vid Via Roberto Scott har Priscillas gravtron varit omgivet av rostande byggnadsställningar och det omkringliggande parkavsnittet avstängt medelst ett högt staket och en järngrind med en bastant kätting och ett tungt lås. En skylt meddelar att byggnaden skall restaureras under 2002. Jag vek runt hörnet och passerade en namnlös trattoria. I början av nittonhundratalet var det ett välbesökt ställe då fotvandrande turister sökte sig till katakomberna utanför Roms murar. På den tiden hette stället Aquataccio, Stilla Vatten och ägaren lagrade sina berömda, hemgjorda ostar inne i Priscillas gravkammare. Numera finns det inte så många fotvandrare längs Via Appia, utom på söndagarna då vägen är befriad från biltrafik.

Så snart det blivit ett kort uppehåll i den täta trafiken av turistbussar och taxibilar på väg till Ciampinos flygfält, eller privatbilister på väg till Frascati, Grottaferata, Albano eller IKEA, kilade jag snabbt över Via Appia och passerade kyrkan Quo Vadis, som fått sitt namn genom skriften Petri Gärningar, som skrevs någon gång vid mitten av 200-talet. Den underliga boken berättar bland annat om hur aposteln uppväcker inte enbart en ung man från döden, utan även stekta fiskar, får hundar att tala och hyllar Gud för att han förlamade hans egen dotter så att hon inte blev gift med en hedning. Apostelns närvaro i Rom förklaras med att han sökt upp en viss Simon Trollkarlen för att bevisa att denne är en gudlös charlatan. Petrus gör det ena miraklet efter det andra och lyckas slutligen utmana Simon till en trollkarlsduell värdig Harry Potter. Som stor final på duellen flyger Simon över Rom, men med Guds hjälp får Petrus honom att störta och efter en tid dör Simon av sina skador. Petrus får dock problem när flera kvinnor slutar ligga med sina män efter det att de blivit "kyska kristna" och för att undvika att bli avrättad smyger Petrus ut ur Rom, enbart för att på Via Appia möta den avlidne Jesus. Skrämd och förvånad frågar Petrus honom: Domine, quo vadis? Vart går du Herre? Jesus svarar honom: ”Jag går mot Rom för att bli korsfäst än en gång”. Petrus förstod då att han för andra gången hade svikit sin vän och mästare och återvände skamsen till Rom och sin avrättning.

Om man får tro andra källor är Quo Vadiskyrkan felplacerad. Petrus bodde nämligen längre ner längs vägen, på platsen där St Sebastians kyrka nu ligger. Man har nämligen i katakomberna under den kyrkan hittat en mycket gammal marmorplatta med inskriften Domus Petri, dvs Petrus Hus.

Inne i kyrkan Quo Vadis finns en marmorplatta infälld i golvet i vilken man ser två djupa fotavtryck. Legenden säger att det är Jesu fotavtryck. Just där stod han då han mötte Petrus. Det är möjligt att kyrkan ersatte ett romerskt tempel där fotavtrycken fanns. Vi vet från andra håll i Rom att sådana marmorplattor är votivgåvor. Romerska legionärer, som efter långa år av hård fältjänstgöring återvänt till sina hemstäder, skänkte till sina favorittempel marmorplattor i vilka deras fotavtryck huggits in som en gärd av tacksamhet för att de hade överlevt allt elände och som ett tecken på att nu hade de kommit hem och skulle aldrig mer lämna hembygden.

Sådana läsefrukter fro runt i skallen medan jag passerade muren kring fälten ovanför San Callistos katakomber. Ett antal arbetare var frenetiskt sysselsatta med att skrubba mossa och lavar från den skrovliga murväggen, en av dessa obegripliga aktiviteter som jag ofta bevittnat i Rom. Istället för att rusta upp de fallfärdiga monumenten runtomkring, eller plocka upp högarna med skräp hade ett gäng kommunalarbetare beordrats att skura en lång mur som dessutom var vacker i sin skrud av hängväxter, lavar och mossor i olika färger.

Jag svängde in på den smala gatan mot Caffarellaparken, till höger skymtade jag en rund byggnad som jag tidigare inte hade uppmärksammat, men nu tänkte jag att för mitt framtida bloggbidrag borde jag  undersöka vad det var för en slags struktur. Jag stannade alltså upp och läste en av de skyltar som Kommunen satt upp framför flera av minnesmärkena kring Via Appia. Dessvärre är många av dem numera oläsliga genom att graffittifanatiker tydligen får någon slags klick av att spraya ner dem med svart eller röd färg. Titeln på den här skylten gick att läsa: Edicola di Cardinale Pole, Kardinal Poles lilla hus, men den förklarande texten hade gjorts oläslig genom en ful graffittikrumelur.

Kardinal Stolpe? Vem kunde det har varit? Hemkommen kollade jag upp det hela och fann att Cambridges siste katolske biskop, Reignald Pole, hade bekostat uppförandet av det runda, lilla kapellet. Det fanns två teorier till varför han gjort det. Den ena var att han ansåg att kyrkan Quo Vadis var felplacerad och den andra att han byggde kappellet på en plats där han överlevt en attack från Henrik den VIII:s lejda mördare. Kardinal Pole hade nämligen haft ett helvete på grund av den engelske kungens ständiga skilsmässor och bröllop.

Till en början hade biskop Pole  motsatt sig Henriks giftermål med Katarina av Aragon eftersom hon varit gift med hans bror Arthur, Prinsen av Wales. Dessvärre hade Arthur dött efter enbart fem månaders äktenskap. När Henrik genom broderns frånfälle blev kung gifte han sig med dennes änka. Reignald Pope tillrättavisade  Henrik genom att hänvisa till Tredje Mosebokens förbud: "Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning; han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva". Givetvis blev Henrik VIII rasande och när han sedan ville skilja sig från Katarina sa han till biskop Pole att ett villkor för att han inte skulle förbli hans fiende var att han försvarade skilsmässan inför en grupp teologiska experter som kallats till Sorbonneuniversitet i Paris för att diskutera om en kung kunde skilja sig eller ej. Pole vann Henrik VIII:s uppskattning genom att sköta sin uppgift alldeles utmärkt, samtidigt som han också bevisade att bibelord kunde användas till än det ena, än det andra. I Paris försvarade Pole först Henriks giftermål med sin brors hustrugenom att hänvisa till Mattesuevangeliet: "'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder". Sedan påpekade Pole att Karatrina inte kunde få några barn och att det därför var den eneglske kungens plikt att skaffa sig en ny hustru. Henrik den VIII blev givetvis förtjust över kardinalens insats och belönade honom med ett antal hedersbetygelser.

Men när Henrik VIII  gifte sig med Anne Boleyn och påven vägrade erkänna bröllopet förstod Pole att han måste välja mellan kungen och påvemakten. Trots att Pole försvarat kungen valde han påven och flydde till Rom.  En rasande Henrik VIII dömde biskopens mor och äldre bror till döden, men ångrade sig och låste in dem ett par år i Towern istället. Pole  började publicerade hetska attacker mot Henrik VIII, reste runt och försökte inspirera katolska potentater att anfalla England och med enbart tre röster emot sig förlorade han 1555 möjligheten att  bli påve. Det var kanske inte var så underligt att Henrik VIII försökte få Reignald Pole mördad på den plats jag nu sprang förbi.

Jag fortsatte längs den smala gatan och passerade den kinesiske ambassadörens residens, en exklusiv tennisklubb och flera av de underliga ruckel man finner lite varstans i Rom; förfallna kåkar vars söndervittrade murar har bättrats på med korrugerad plåt och presenningar, omgivna av vildvuxna trädgårdar med bilvrak, getter och höns. Ibland verkar det som invånarna i dessa sjaskiga bostäder, med parabolantenner och uppallade husvagnar, äger marken runtomkring, ty där syns ibland en tjudrad häst eller en och annan mager ko.

Jag sprang genom éntren till Caffarellaparken och medan en tupp gol i närheten kom jag in under ett svalt och skuggigt valv av täta bladkronor. De knotiga träden vid grusvägens sidor förenar sina kronor över löparnas huvuden. När jag varvade några vältrimmade, unga damer tvingade jag mig att sträcka på ryggen och lägga ner mer spänst i stegen, fast det var inte lätt. Jag började redan bli ansträngd och hade kommit in i den andra andning som min vän Stefan beskrivit som ”dammsugardraget”. Jag tycker bäst om att springa ensam, men under min tid i Lund, för en så där trettio år sedan, sprang ofta i sällskap med Stefan ute i Skrylleskogen. Vi hade gett underliga namn till de olika sträckor vi avverkade, exempelvis Leshoto, eller Gastelyckan, det senare var en krök där det av någon okänd anledning alltid fanns ett svalkande vinddrag.

Efter att med lätta steg ha passerat ännu ett par damer började jag tänka att för att vara sextio år gamml var jag faktiskt vid ovanligt god vigör, men då skymtade jag framför mig en bredaxlad herre, med en underligt, snedvriden löpstil. Vi hade nått en tröttsam raksträcka över ett fält och solskenet blänkte på mannens kala hjässa, som baktill begränsades av en yvig, vit hårkrans. Jag gissade att löparen var betydligt äldre än jag. På hans svarta T-shirt stod det med vita bokstäver Istituto Sacro Cuore, så jag antog att den spänstige åldringen måste vara präst. Jag kunde absolut inte låta en gammal gubbe slå mig i spåret och ökade därför takten, men det gjorde också prästen och han började till och med dra ifrån mig med sin underligt skruvande löpstil.

Jag kände hur det smärtade i ena foten. En undanflykt för att kunna dra ner på takten eller att varsel om att det skulle komma att bli svårt att gå och springa under morgondagen? Skulle jag ge upp? Nej, nej, jag kunde inte med självuppskattningen i behåll ge upp inför utmaningen från en gammal, skruttig präst. Fast dammsugarandningen brummade allt värre och det började flimra för ögonen. Jag la av och stannade. Låtsades att jag intresserade mig för synen framför mig och det gjorde jag faktiskt också. Andades lugnare, läste den förklarande skylten och betraktade sceneriet.

Framför mig reste sig Egerias skogsklädda kulle, under den finns en grotta där kamenerna håller till. Kamener är nymfer som sedan urminnes tider skyddar källan vars vatten fortfarande ur ett illa medfaret marmorlejons gap faller ner i en damm vars vattenyta är täckt av ljusgröna alger. Över det förfallna valvet, som spänner över källan och dess marmorstaty av en vilande gud, floden Almones genius med avhugget huvud, väller ett sjok av tät grönska. Vad som fanns framför mig var resterna av Herodes Atticus Nymphaeum.

Ett nymfeum är en grott- eller källhelgedom som vigts åt de nymfer man tror bor i och beskyddar ett källflöde. Under Antiken utvecklades hela anläggningar med fontäner, bassänger och bankettsalar kring vissa nymféer. Så hade det säkert varit på den tiden när nutidens Caffarellapark var Herodes Atticus palats, Tripio. Herodes Atticus var en stenrik, grekisk aristokrat och filosof som kallats till Rom för att uppfostra kejsaren Antonius Pius adopterade son, Marcus Aurelius, som blev en legendarisk kejsare och författare till den eviga bästsäljaren Självbetraktelser. Vi skymtar honom i inledningen av storfilmen The Gladiator.

Herodes Atticus gifte sig med en släkting till Antonius Pius fru, den fjortonåriga Aspasia Annia Regilla som ägde den mark som sedemera blev Caffarellaparken. Vid giftermålet var Herodes Atticus fyrtio år gammal, en ansenlig ålder på den tiden, men han försäkrade omvärlden om att han älskade sin Regilla och i deras gemensamma namn uppförde Herodes  en mängd imponerande byggnadsverk över hela Imperiet, bland dem väldiga sportanläggningar, teatrar och badhus i bland annat Athen, Korint, Delfi och Thermopylae och givetvis de byggnaderna i Tripio av vilka det nu enbart återstår det sönderfallna nymféet och ett tempel som Atticus byggde till minne av sin Regilla.

Atticus reste ofta mellan Grekland och Rom, där han innehade en mängd viktiga politiska uppdrag och agerade som kejsarnas förtrogne och rådgivare. Under sin tid i Rom kopplade han säkerligen av i de svala, öppna salar som omgav nymféet. Då dagarna blev heta och kvalmiga drog sig Atticus tillbaka med sitt hushåll till bassängerna och de porlade bäckarna vid Egerias lummiga kulle. Det var kanske här som Regilla brutalt sparkades ihjäl under en av makens tjänstresor. Det var Alcimedon, en av Atticus frigivna slavar som enligt vittnen oförmodat börjat misshandla sin arbetsgivares hustru, hon dog när Alcimedon riktade en våldsam spark mot hennes mage. Vi vet inte längre vad orsaken till attacken var, men då Herodes Atticus kom tillbaka anklagades han för anstiftan till mord av Regillas bror, som för  tillfället agerade som förste konsul. Det var enbart kejsaren Marcus Aurelius ingripande som räddade hans gamle lärare från att bli avrättad. Resten av sitt liv ägnade sig Herodes Atticus åt att instifta olika  tempel till sin unga hustrus ära, varav ett finns kvar i Caffarellas park. 

Jag började springa igen. Pausen vid nymféet hade gjort mig gott och förnyat vigör och kämpaglöd.  Jag sprang tillbaka längs ån Almone, kom över en bro och nådde Vaccareccia, det som en gång var Caffarellifamiljens residens. Efter att ha bott där sedan Medeltiden finns de inte längre kvar. Palatset och de omkringliggande markerna såldes i början av 1800-talet och 1853 sålde familjen även sitt stora palats på Capitolium. Det var preussarna som köpte det och palatset fungerade som Tysklands ambassad fram till april 1915 då det konfikerades i samband med att Italien förklarade krig mot Tyskland. Caffarellifamiljen hade inte så många framstående medlemmar som de andra romerska adelsläkterna - Orsini, Colonna, Borghese, Odelschalchi, Ludovisi eller Torlonia. Caffarelli levde främst på  rikedomarna från sina gårdar,  något som deras förfallna palats i Caffarellaparken fortfarande tycks vittna om. Det ger ett lantligt intryck och det tycks som om folk fortfarande bor i det nergångna Vaccareccia.Gården är  gården fylld med allt möjligt skräp, lösa hundar springer kring bland höns och får och underliga strukturer i korrugerad plåt och hönsnät. Jag undrar hur livet tedde sig inne i den stora byggnaden, när förfallet hade tagit sin början. Fanns där ålderstigna ungmör och skröpliga gubbar som likt spöken stapplade kring bland dammiga möbler i halvt övergivna rum och korridorer, medan kycklingar och katter snodde krirng  fötterna på dem?

Det är inte mycket bättre bevänt med ån Almone, När jag passerade en bro upptäckte jag att strömfåran var blockerad av en mängd skräp, framförallt PETflaskor och plastdunkar. PETflaskor tycks vara en av vår världs stora förbannelser. Folks ovana att dricka buteljerat vatten, till och med i Rom med alla dess fontäner med friskt och gott vatten, skapar överallt ett elände. Det är numera totalförbjudet att föra in PETflaskor i Venedig, där de har blockerat och förstört flera kanaler. De är i det närmaste totalt oförstörbara och där de flyter på vattenytan samlar de på sig allsköns avfall och annan skadlig dynga.

När jag arbetade som lärare i Växjö fann jag att årets nationella prov i engelska innehöll en text om båten Plastiki, en arton meter lång katamaran gjord av 12 500 PETflaskor som 2010 byggdes av ett gäng ungdomar och som de sedan använde för att segla över Stilla Havet, från San Francisco till Sydney. Långt ut till havs fann de väldiga vidder täckta med plastfragment, mestadels PETmaterial. För närvarande finns 46 000 plastbitar per kvadratkilometer av världens hav. Varje år dödas en miljon sjöfåglar och 100 000 marina däggdjur av den kvävande plasten och allt elände den för med sig. Den sorgliga åsynen av skräpet  i Almone gjorde mig bedrövad och jag undrade vad de antika romarna skulle ha tänkt om de sett sin heliga å förnedrad på ett sådant sätt.

Almone var nämligen en gång ett heligt och intensivt dyrkat vattendrag. Ån, som under romartiden hette Almo, var centrum för en av stadens absolut viktigaste högtider ‒ Attis Heliga Vecka. Det hela inleddes en vecka innan de egentliga festligheterna genom att korybanterna, Kybeles prästerskap, den femtonde mars skar den vackrast vuxna vassen de kunde finna vid Almos stränder och sedan bars den högtidligt upp till Kybeles och Attis tempel på Palatinen. Den 22 mars var det dags för Arbor Intrat, Trädets Inträde, då en stor pinje bars in i templet. Dagen efter, Sanguem, Blodets Dag, inleddes korybanternas vilda dans, då unga män under Arcigallos, översteprästens, ledning skar sig med skarpslipade svärd och lät sitt blod flyta ut över den svarta sten som var infattad på hjässan av gudinnans silverstaty. Det var under denna fest som de ungdomar som skulle viga sitt liv åt Attis och Kybeles tjänst kastrerade sig själva. De vilda danserna varade under två dagar. Efterföljande dag och natt, Hilaria, firade hela Rom och det dracks och dansades på gatorna, något som följdes av en välbehövlig Requetio, Vilodag. Kulmen kom dagen efter, Lavatio, den 27:e mars då Kybeles blodbestänkta silverstaty fördes genom Roms gator i en vagn dragen av två, vita, blomstersmyckade kvigor som följde efter gräddan av Roms festklädda och barfota aristokrati och de vilt dansande korybanterna.

Pocessionen lämnade staden genom Porta Appia, som finns kvar än idag och nu kallas San Sebastianporten, därifrån kom de ner till Almos strand där vagnen fördes ut i strömfåran och Archigallon till folkets jubel tvättade silverstatyn och dess svarta sten, sedan återvände processionen till Palatinen. Våren hade inletts.

Uppfylld av tankar på avfall och underliga religiösa riter sprang jag utan att lägga märke till det förbi Regillas vackra tempel, annars brukade jag stanna och genom staketet betrakta hur det ligger i skuggan av  höga, välansade pinjer, samtidigt som jag retar  mig på skylten som deklarerar  att under sommarmånaderna kan man varje söndag besöka templet mellan klockan tio och fyra. Flera söndagar hade jag pallrat mig dit, men givetvis var grindarna låsta. Jag kommer nog aldrig att får se det inre av det där templet. Att jag så ofta kommer tillbaka för att se om templet är öppet får mig att tänka på att det även kallas för Redicolos tempel. ”Löjlig” är ridicolo på italienska, men templet är inte uppkallat efter en löjlighetens gud utan var under Antiken tillägnat Återkomstens Gud, från det latinska ordet för återkomst, redeo. 

Idag hade jag bestämt mig för att i ett sträck springa hela vägen hem, utan att pausa, men det misslyckades. När jag kommit fram till Via Appia var jag tvungen att stanna. Två karabinjärer stod stelt uppsträckta på sina motorcyklar, som med roterande blåljus for förbi i halsbrytande hastighet, alltmedan karabinjärerna blåste gälla signaler i sina visselpipor.  Kunde inte begripa varför de tvunget måste stå upp, det såg livsfarligt ut. Strax efter kom två andra motorcykelburna karabinjärer, fast de satt ner och efter dem kom i samma vansinniga brådska fem svarta limousiner, följda av ytterligare fyra motorcykelburna karabinjärer.

Någon hög dignitär eller ett par onorevole som förflyttade sig från plats till plats. Medan bilkortegen passerade avstannade all verksamhet; löpare, fotgängare, bilister och de mosskrubbande kommunalarbetarna följde den förbi-ilande karavanen med blickarna och skakade eftertänksamt på huvudena.  Onorevole, aktningsvärd, är för övrigt en underlig beteckning på italienska parlamentsledamöter. Tror inte att det är speciellt vanligt bland italienare att respektera sina politiker. Alltför många, på hela skalan från vänster till höger, har gjort sina väljare besvikna genom att avslöja sig som lättkorrumperade figurer, som inte betraktat sig som förtroendevalda representanter för sina landsmän, utan snarare som innehavare av välbetalda befattningar. Italienare säger ofta att enda gången alla är eniga i parlamentet är när ledamöterna röstar för att höja sina löner och arvoden.

När jag efter det korta uppehållet åter började springa tänkte jag att det där spektaklet var nog mer av en maktdemonstration, än en säkerhetsåtgärd. Det hjälpte i varje fall inte Aldo Moro att ha någon eskort, när han kidnappades av De Röda Brigaderna sköts de fem karabinjärerna och polismännen som skulle skydda honom ihjäl. När jag svängde in mot upploppet på vår hemgata, Via Roberto Scott, passerade jag en kort gatstump kallad Largo Enrico Riziero Galvaligi, ännu en påminnelse om anni piombi, blyåren, dvs den tid då höger-  och vänsterextremiska terrorgrupper höll Italien i skräck och landets premiärminister Aldo Moro mördades.

General Galvaligi hade som ung karabinjär förenat sig med partisanerna i deras kamp mot tyskar och fascister, sedan hade han tillsammans med den legendariske Carlo Alberto della Chiesa, som slutligen blev mördad i Palermo, bekämpat maffian. När Galvaligi utnämndes till general blev han huvudansvarig för säkerheten vid Italiens carceri speciale, ”specialfängelser”, dvs säga de anstalter där mafiosi och terrorister hölls inspärrade. Vid den här tiden, efter mordet på Aldo Moro 1978, ansågs vänsterterroristerna inom De Röda Brigaderna som det största hotet mot det italienska samhället och det var därför mest misstänkta ”brigadister” som satt inspärrade i specialfängelserna. Det var della Chiesa som sett till att de hamnat där och vänsterpressen pekade ständigt på de missförhållanden som rådde inom fängelserna.

Den tolfte december 1980 kidnappade Brigaderna Giovanni d´Urso, som inom justitieministeriet ansvarade för specialfängelserna. Brigaderna meddelade att de dömt d´Urso till döden och att han skulle avrättas om inte revolutionärerna som var inspärrade i specialfängelserna släpptes fria. Regeringen fruktade en ny Aldo Moroincident och flyttade omgående de terrorstanklagade fångarna  från  Asinara, det värsta specialfängelset, till mer drägliga anstalter. De fängslade maffibossarna blev dock kvar på den lilla fängelseön norr om Sardinien. . Inspirerade av framgången gjorde vänsterfångarna i Tranis specialfängelse uppror, tog 18 fångvaktare som gisslan och hotade att avrätta dem om inte alla "politiska fångar" omedelbart släpptes fria.

Istället för att förhandla sände Gavaligi den 29:e december in sina karabinjärer i en väpnad räd mot fängelseockupanterna, de blev totalt överrumplade, gav sig utan motstånd och gisslan kunde befrias utan blodspillan. Operationen kostade dock Galvaligi livet. På nyårsaftonen återvände Galvaligi med sin hustru efter att ha bevistat aftonbönen i församlingskyrkan i vårt kvarter. När de hängde av sig ytterkläderna ringde porttelefonen, någon meddelade att det var posten som sökte General Galvaligi, att en brevbärare väntade utanför porten med en officiell expressförsändelse. Då Galvaligi gick ner för att öppna porten till det hyreshus han bodde i möttes han av Remo Pancelli och Pietro Vanzi från de Röda Brigaderna, de öppnade eld med sina automatvapen och generalen dog omedelbart efter att genomborrats av sju kulor. D´Urso släpptes två månader senare, men det tog ytterligare sex år innan Italiens fängelsesystem reformerades, främst efter hårda påtryckningar från den katolska kyrkan. 

Genomsvettig, men behagligt utmattad kom jag fram till lägenheten. Nu skulle jag, efter att ha duschat och pustat ut, slå mig ner för att skriva mitt blogginlägg. Jag ansåg det bevisat att Örjans bror haft fel ‒ visst går det att tänka medan man springer. Men, det kan förstås också bero på att springa i Rom utgör ett undantag. Kan man låta bli att inspireras av en stad där till och med ett så pass okänt och egentligen ganska misskött ställe som Parco Caffarella gömmer på så många märkliga skatter? Jag tänkte på vad min äldsta dotter sagt: "Om man tog alla männsikor från Rom skulle staden likväl leva, den skulle fortsätta att andas och tala till dig."

Stoops, Robert F (2012) The Acts of Peter (Early Christian Apocrypha). Oregon CA.: Polebridge Press. Kybele läste jag om i Turcan, Robert (1997), The Cults of the Roman Empire.Oxford: Blackwell. Om Italiens blyår kan man läsa i Cento Bull, Anna och Philip Cooke (2013) Ending Terrorism in Italy. New York: Routledge.