Här ligger jag en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Det är inte utan att jag tänker på ett par rader ur Hjalmar Gullbergs magnifika dikt Till en näktergal i Malmö. Vänster lårbenshuvud hade slitits ner och så hade ligamentet där det möter bäckenbenet. En av doktorerna sa att det var som om jag under en längre tid kört omkring med ett punkterat däck, tills dess att det nått fäljen. Ja, ja, det där kan jag begripa, det är väl en åldersåkomma. Flera av mina vänner har dött, men jag har än så länge enbart ett lårbensproblem, som faktiskt till skillnad från döden går att åtgärda.
Jag har under dagen opererats och då uppenbarligen försetts med en ny lårbenskula. Nu ligger jag här orörlig och hjälplös; omgiven av dropp, kateteter och slingrande sladdar. Det nyopererade benet gör att jag likt en mumie är tvingad att ligga i strikt ryggläge.
Klockan är två på natten, kontakten till apparaten med vilken jag skulle kunna släcka ljuset och även kalla på nattpersonalen har genom allt sladdtrassel ramlat ur väggen. Jag kommer inte åt den nerfallna sladden och kan därför inte göra annat än ligga här och skriva på min laptop, som jag tack och lov hade stående på mitt sängbord.
Försöker somna, men med starka ljuset strax ovanför mig gör det omöjligt, därtill kommer den oöverstigliga svårigheten att vända mig i sängen. Ser mig omkring. Tiden släpar sig fram. Tiden. Detta svårbegripliga fenomen som ständigt ändrar karaktär. Nu på natten går den långsamt, blir plågsamt trög. Sakta men obevekligt närmar sig Vargtimmen, som fått sitt namn av Ingmar Bergman:
Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.
Jag känner den där tiden från min tid som värnpliktig telegrafist då jag allt som oftast hamnat med ett nattskift och tvingats genomlida tiden mellan fyra och fem på morgonen, då tidströgheten sätter in som värst och tröttheten blir alltmer svårbemästrad.
Suckar och blundar. Sömn är en omöjlighet; morfindroppet har upphört och slutat verka, höftsmärtan gör sig påmind, nålsticken jag blivit perforerad med (för dropp, kateteter, blodprov, m.m.), känns åter. Ser mig uppgivet omkring och inser att min enda befrielse från sömnlöshet är att i avvaktan på gryningen fortsätta skriva.
Förmår inte ens bli irriterad på eländet – ligger i enskilt rum på ett modernt sjukhus, omgiven av kunnig och vänligt tillmötesgående personal. En sladd har ramlat ur väggen. En sladd? Än sen då. Snart kommer morgonen med all dess aktivitet – byte av dropp, blodprov, koll av temperatur och blodtryck, sjukgymnastik, kroppstvätt, byte av lakan, frukost, m.m. Jalusierna dras upp och nattens plåga försvinner. Men tills dess – väntan.
Jag har sett förfärliga sjukhus i fattiga länder och tänker på de sönderbombade sjukhusen i Mellersta Östern – de döda, eller dödligt sårade, föräldralösa barn som fortfarande lever under rasmassor.
Varför blev jag så priviligierad? Det kommer att dröja minst fyra timmar tills frukosten dyker upp. Min ställning i sängen är svårbemästrat obekväm, men jag har datorn hos mig och kan nu inte gör annat än tänka, minnas och skriva.
Emellanåt läser jag i en engelsk översättning av en turkisk roman, Hänsynslös av Hasan Ali Toptaş och under min sömnlöshet dyker tankar från läsningen upp.
Alldeles nyss läste jag hur en av romanens huvudpersoner blivit inblandad i ett våldsamt kroggräl under vilket en av hans bästa vänner oavsiktligt i ena benet tillfogat honom ett djupt knivsår. Upprörda bybor bär den ymnigt blödande mannen till hans hem och samlas kring hans säng.
”Må det gå över snart”, sa Ziya och lade försiktigt ena handen på sin väns axel. ”Var är ditt sår?”
”I hans ben”, sa en av byborna innan Kenan hann svara. ”Hans högra ben.”
Ziya tystnade. Han visste inte vad han skulle säga.
Han vände sig tillbaka till Kenan och frågade: ”Var exakt?”
”Ovanför hans knä”, sa en annan bybo medan han flyttade sin kroppsvikt. ”Här, ser du? Nära höften.”
Ziya kände sig tvungen att vända sig om så att bybon kunde peka ut platsen på sitt eget ben. Han drog en linje för att visa hur långt såret var.
Det är där jag har mitt operationssår, det som nu håller mig vaken om natten. Hur många gånger har jag tidigare läst om någon som haft ett sådant sår? Aldrig. Och nu har jag har under denna min plågsamt sömnlösa natt gjort det. Säkert drabbas vi alla av liknande tillfälligheter. Men, det hindrar inte att vi finner dem märkliga. Givetvis är de fullständigt meningslösa … men, likväl?
Toptaş roman handlar om livets obegriplighet. Exempelvis, en handling som begåtts för så länge sedan att vi glömt bort den, eller vi kanske inte ens tänkte på vad vi gjorde den där gången i förgäten tid. Hur en sådan handling sedan kan dyka upp långt senare och förändra vårt liv.
Toptaş beskriver med stor realism ett turkiskt bondbröllop, eller den vedervärdiga tillvaro några värnpliktiga män tvingas genomlida vid gränsposteringar längs den syriska gränsen.
Kanske vid samma tid som jag tillsammans med mina vänner – Mats, Stefan, Hasse och Boris – en natt, i en skranglig buss, passerade samma gräns. Det var under Ramadan 1978 och de trötta och hungriga syriska gränsvakterna tvingade oss passagerare att tillbringa flera timmar i nattkylan, för att de från sina överordnade i Damaskus skulle få tillstånd att låta en av oss föra in ett så oväntat föremål som en böhmisk kristallkrona. Det var långt innan desperata flyktingar avspisades vid den gränsen.
När jag nu läst Toptaş skildring av den kriminellt brutala behandling de turkiska värnpliktiga vid samma tvingades acceptera under sina hänsynslösa kommendanter, framstår det som i det närmaste obegripligt. Men, naturtroheten är så pass noggrant skildrad att allt verkar högst troligt.
Tillvaron betraktas/berättas utifrån huvupersonen Siyas högst personliga perspektiv och gränsen mellan minne och dröm blir emellanåt diffus. Siyas går exempelvis längs en skogsstig, passerar en asfalterad väg och finner sig framför portarna till det regemente där han som värnpliktig skall infinna sig, trots att den händelsen ligger trettiosju år tillbaka i tiden.
På samma sätta kan Siya efter en dramatiskt skildrad episod, såväl absurd som realistisk, under vilken han skall återlämna lägenhetsnyckeln till sin hyresvärdinna, kliva in en hiss enbart för att därefter hamna i sängen i sitt brandomshem. Övergångarna är subtilt odramatiska och följs av realistiskt präglade minnessjok.
Eftersom det hela rör sig kring Siya tvinnas de olika berättelserna, drömmarna och minnena samman, samtidigt som läsaren tvingas in i en ovisshet som gör att hen inte vet om romanen handlar om en verklighet drömd, eller tvärtom. Kanske är det så med alla berättelser och minnen – verkligheten är något annat än vad vi tänker den vara. Var och en av oss betraktar den på olika vis.
Då jag ligger här i min sjukhussäng och förtvivlat försöker somna gör jag medvetna försök att passera tröskeln mellan dröm och verklighet. Jag söker förgäves efter minnen jag kan stiga in i, eller söker ingångar till de få drömmar jag kan komma ihåg. Men, då jag för ett ögonblick inbillat mig att jag i tankarna lyckats lämna sjukshusrummet drivs jag av det starka ljuset och bensmärtan tillbaka in i verkligheten.
Jag står på Hässleholms Stortorg framför Norra Skånes imponerande byggnad. Bilden är fortfarande suddig. Jag har inte somnat ordentligt. Försöker förflytta mig till någon gång före 1968, eftersom det är lördag och vi då ännu gick i skolan, fast vi slutade redan klockan tolv.
Kanske är jag tretton år gammal. Efter skolan brukade jag varje lördag gå upp till tidningsredaktionen för att där hämta Far så att vi tillsammans kunde gå ner och fika på det närbelägna Tempos cafeteria. Jag åt då alltid en Napoleonbakelse. Vad jag drack till den minns jag inte, kanske en Zingo, ”försvinnande god”.
Varför kom jag hit just nu? Jo, min gode vän Örjan och hans hustru Ida hälsade för någon månad på hos oss. Örjan är intresserad av typografi och har under den senste tiden skaffat sig en begagnad handdriven tryckpress, en stor uppsättning metalltyper, kaster och annat tryckmaterial. Då jag talade med honom mindes jag mina besök hos Far. Han var en av den gamla tidens journalister och hade innan han hamnat i Hässleholm arbetat på tidningar i Landskrona, Simrishamn, Östersund, Stockholm, Eksjö och Luleå. Antagligen även på flera andra ställen och nu ångrar jag att jag inte frågat honom mer om hans liv och bakgrund.
Far trivdes bäst på lokaltidningar och ville helst arbeta som nattredaktör, tillsammans med typograferna såg han sig som medlem av vad han kallade ”nattens brödraskap”. Far var fascinerad av tryckerihantverket och visade alltid stor respekt för sättare och typografer. Att han helst ville arbeta på en lanbsbygdstidning och inte i en storstad berodde enligt honom på att han då kom närmre sina läsare och folk i allmämhet, lärde känna dem och deras vardagsliv. Något som var betydligt mer spännande och lärorikt än att virvla runt i de stora städernas främlingsskap, där du tvingades handskas med lomplicerade och svårbegripliga orsakskedjor och snart förvandlades till att bli som andra storstadsmänniskor – en anonym kugge i stadsmaskineriet. Ute på landet var det annorlunda, då kom du till folk och de till dig. Du blev till en integrerad del av samhällslivet och om du skötte ditt jobb ordentligt och inte lät dig korrumperas till att utnyttja din ställning som informationsförmedlare och samhällskritiker så blev du repekterad och kanske till och med omtyckt.
Nu i nattens plågsamma ensamhet försökte jag suggerera mig in i Fars tidningvärld och framförallt hoppades jag på en dröm som skulle kunna föra mig tillbaka till min barndoms tryckpressar. Men luckorna var alltför stora och de bilder jag manade fram stämde nog inte överens med verkligheten. De hade säkert färgats av vad jag sett på film. Till en början kom jag inte längre än till ett lördagsbesök hos Far på tidningsredaktionen.
Jag gick in genom en sidodörr av den imponerande sekelskiftsbyggnaden och uppför en vindeltrappa, som på andra våningen passerade en tämligen oansenlig dörr med texten Norra Skåne. På dess andra sida fanns ett avlångt väntrum med ett lågt bord belamrat med färska dagstidningar. Vid rummets ände stod dörren öppen till Fars kontor. Han var redaktionsekreterare och i mångt och mycket tidningens ansikte utåt. I allmänhet satt han bakåtlutad med benen utsträckta och fötterna placerade på skrivbordet. Med pipan i munnen, alltid fylld med Hamiltons blandning, läste han någon tidningartikel eller en text hans medarbetare lämnat in för granskning.
Det är möjligt att Far skulle ha kunnat befria sig från sin så invanda Hamiltons blandning om han visste (vilket han kanske även gjorde) att greven slutat sina dagar som en entusiastisk nazivän och personligen uppvaktat Hitler på dennes femtioårsdag med en statyett av vår hjältekonung Karl XIII. Fast rökbegäret hade nog överskuggat den kunskapen.
Far var konservativ i meningen att han trivdes med hur tidningar drivits under hans journalistkarriär. Även om han uppskattade och gynnade yngre, radikalare journalister som, efter vad jag senare förstod, i allmänhet tyckte om honom, så uppskattade han inte alls när de kom med synpunkter kring tidningens ålderdomliga redigering. Han tyckte inte att redaktörer borde lägga sig i tidningssidornas utseende, sådant lämnade han åt de ”erfarna” typograferna och sättarna. Då han uppsöktes av yngligar som nyutexaminerats från Journalisthögskolan och yppade åsikter om tidningens ålderdomliga utseende, kunde han säga: ”Varför vilja ändra på något som redan fungerar? Typograferna sköter genom sin erferenhet sitt jobb bättre än vi. Upplagan stiger ständigt och Norra Skåne är och förblir en uppskattad och respekterad tidning.”
Han beklagade sig över offsetteknikens införande, som i stort sett slog sönder den traditionella layout som sedan seklets början präglat tidningarnas utseende och i grunden kom att förändra typografernas roll och arbete och dessutom göra så många av dem överflödiga.
Politiskt var Far däremot, jämfört med de flesta i hans ålder, tämligen radikal. Han blev irriterad då tidningsägarna eller andra ”utomstående” ville öka sitt inflytande och värst av allt ändra på eller hindra publiceringen sådant material som han låtit yngre och radikalare jornalister passera. ”Tror de att de satt mig på pottan, så tror de fel. Här bestämmer enbart sanningsenlig, obunden journalistik!”
Far blev alltid glad då han fick se mig och reste sig genast ur sin till synes obekväma ställning. Hans kontor var skilt från redaktionen genom en brun trävägg som till hälften övergick till glas. Därigenom kunde han se in över ett kontorslandskap som dock skildes från hans avdelning av ett långsträckt teleprinterrum där tre, ständigt smattrande teleprintrar matade ut gula, breda pappersremsor med nyheter från TT, Reuters, AFP, UPI, TASS, m.fl. Det smattrade också emellanåt från redaktionsrummets skrivmaskiner, men därinne satt journalisterna lika ofta på sina skrivbord och diskuterade sinsemellan. Det hände också att Far masat sig upp ur sin halvliggande ställning och skrev på sin maskin. Liksom jag gör nu skrev han fort med två fingrar.
Innan vi tillsammans gick ner till Tempos kafeteria gjorde Far, med mig släptåg, en runda på redaktionen och avslutade med en koll av teleprinterremsorna.
Det fungerar. Visserligen kan jag fortfarande inte somna, men mitt skrivande ersätter sömnen och jag glömmer min plågsamma omgivning. Lägger huvudet mot kudden, sluter ögonen. Kommer till den stora rotationspressen som stod i ett rum för sig, med heltäckande fönster ut mot gatan. En gammaldags maskinpress, en artefakt från den tid som nu kallas steampunk. Med svarta, oljade hjul och stänger förde den, då den slamrande startats, fram en ström av tidningsexemplar, som effektivt buntades ihop för att under de tidiga morgontimmarna forslas ut till bygdens frukostbord.
Innan Far blev redaktionssekreterare hade han varit nattredaktör och då härskat över tidningens nattliga görande och låtanden. Tycker mig minnas hur han stod vid pressen då de första trycksvärtade tidningarna matades fram och lyfte upp ett exemplar för att kolla om allt var i sin ordning. Innan dess hade han i allmänhet suttit och druckit kaffe och spelat kort med sättare och typografer, när de inte varit i full verksamhet vid de stora sättmaskinerna. En ljudlig signal varslade om att pressen skulle sättas igång.
Jag har också ett svagt minne av ett mer manuellt arbete där sättarna satt eller stod vid slitna bord, plockade metalltyper ur de lika slitna kasternas fack och arrangerade dem i tidningssidornas matriser. Minns också hur de konvexa metallskivorna med tidningssidor arrangerades på pressens valsar.
Om det var vår- och sommartid och fritt från blåst och regn, hände det ofta att Far tillsammans med typografen Hugo Bengtsson cyklade ner till hans trädgård, som låg inte långt från vår lägenhet, för att där bland grönska och fågelsång njuta av hur natten förvandlades till tidig morgon. Om jag någon gång vaknade på natten och trippade in i vardagsrummet fann jag allt som oftast att Far hade kommit tillbaka hem och sittande i sin fåtölj, inom läslampans cirkelsken, hade försjunkit i en tidning, eller bok.
Då jag nu försöker minnas vad jag tror mig ha sett och upplevt tycks det mig som att Far tagit med sig mig till tidningen för att se och uppleva nattens och nattens arbete för att därigenom få mig att inse sitt yrkes magi. Av samma orsak tog han mig säkert upp till Olles fotografistudio högst upp i tidningshuset och lät mig där uppleva undret då bilder växte fram i mörkrummets fixerbad, hur en pappersbit sänktes ner i en kemikalieblandning och hur en bild sedan magiskt växte fram. Ren alkemi.
Jag har ibland undrat varför Far, som uppenbarligen älskat sin roll som tidningsredaktör på en landsortstidning, efter pensionen så gott som fullständigt drog sig undan allt umgänge och tillbringade det mesta av sin tid framför TV:n, med den närmsta släkten – jag, mina systrar och våra familjer – och ute i trädgården, som till den största delen entusiastiskt sköttes av min mor. Han hade ju tidigare tyckt om att klä upp sig, promenera genom stan eller sitta på biblioteket och under tiden hälsa på och samtala med en mängd för mig kända eller okända människor.
Han var en välkänd personlighet, fast vid närmare eftertanke hade han inte mycket umgänge utanför sitt arbete och vägrade hårdnackat att delta i någon form av föreningsverksamhet, i så måtto påminde han nog en hel del om mig, som tycker om att vara i centrum och uppträda, men annars är en ganska tillbakadragen person.
Då jag ligger här i sjukhusrummet och funderar över forna tidningars mystik – skrivmaskinerna, teleprintrarna, fotoavdelningen, tryckpressen, sätterimaskinerna, telefonerna som ringde gång på gång, mängden av besökare, frånvaron av datamaskiner - så förstår att jag för länge sedan hade bevittnat något som inte längre existerar. På den tiden innebar journalistik mer närkontakt; ett påtagligt hantverk, beroende av en handfast teknik. En tidning framställdes som i en myrstack, där arbetsuppgifterna var såväl samordnade som effektivt separerade, där människor arbetade nära varandra.
Vid sin pensionstid hade Far hamnat i korsningen mellan en ny och gammal tid. Utan de slamrande maskinerna, utan tillverkningens mystik. I och med datamaskinernas abstrakta närvaro genomgick journalistiken en total förändring. Far hängde inte med och visste det. Han gillade inte datamaskinerna, förlusten av trycksvärtan och kamratskapet med typograferna, påtagligheten/hantverket. Till skillnad från sina äldre kollegor som efter pensionen ständigt dök upp på redaktionen, höll Far sig undan. Han ville inte uppleva de stora förändringar hans yrke genomgick. Jag tänker på det medan jag ligger här och knappar på min dator – snart kommer även något liknande att drabba mig då jag kommit upp i, och till och med passerat, den ålder då Far drog sig undan.
Min plågsamma natt har mildrats genom mitt skriveri och läsande. Med AI:s entré i allas vår tillvaro kommer sådana verksamheter att bli allt sällsyntare. Far var en kreativ person. Journalistiken gav honom inspiration, den var för honom en skapande verksamhet. Nu kommer även information till oss i form av en färdigpackad produkt.
Far gillade en tryckpress -, ett fotolaboratoriums mystik, liksom jag fascineras av böcker och skivor och vägrar befatta mig med e-böcker och Spotify. Hyllor med böcker och DVD:s skapar liv och närvaro omkring mig. Kanske är det bristen på sådant som redan nu har skapat hemlängtan hos mig. I detta kala sjukhusrum finns inga tavlor, blommor, mattor, böcker och DVDs.
Nu har dagen äntligen kommit. På andra sidan den nerdragna jalusin sjunger fåglarna, personalen kommer in, byter dropp och kommer med frukost. Jalusin dras upp och morgonljuset flödar in, natten är till ända.
Toptaş Hasan Ali (2015) Reckless. London: Bloomsbury Publishing.
