Gilgamesh: Språk, civilisation, natur, liv och död

04/21/2020 14:12

Vid den första glimten av en ljusnande gryning

steg ur horisonten ett nattsvart moln.

Stormguden gled stilla över himlavalvet,

allt ljus mörknade.

Så angreps jorden som av en rasande tjur,

den krossades i bitar, som vore den ett lerkärl.

 

Orkanvindar ödelade landet,

våldsamt svepte de fram. Sedan kom stormfloden,

i ett våldsamt blodbad dränktes mänskligheten.

En människa kunde inte se någon annan.

I förödelsen blev ingen igenkänd.

 

Likt en kvinna i födslovåndor jämrade sig gudinnan,

Belet-ili kved, hon vars röst annars är så mild:

Det var jag som födde dem, dessa människor är mina!

Nu fyller de havet som fisk.”

 

 

I begynnelsen hade enbart gudar befolkat jorden, men likt människorna var även de tvungna att så och skörda, att nyttja markens grödor för sitt uppehälle. Det var slitsamt. De gudar som skötte jorden beklagade sig och till slut ville de inte längre arbeta. Gudaförsamlingen beslöt att skapa sig tjänare som kunde slava för dem. Sötvattnets gud, Ea, tillverkade tillsammans med modersgudinnan Belet-ili, en tänkande varelse. Belet-ili formade människan av lera och genom blod från en offrad gud gav Ea henne liv. 

 

 

Dessvärre var den offrade Kingu inte någon perfekt varelse. En drakgud, liksom sin mor saltvattensmonstret Tiamat, som för övrigt var alla gudars urmoder. Kingu hade varit Tiamats vesir och krigsherre, men hans namn betyder ”okunnig arbetare” och han hade varit begåvad med en bångstyrig och våldsam karaktär.

 

 

Människorna odlade nu marken, vårdade och slaktade boskapen. De gjorde allt sådant som gynnade gudarna. Men Kingus blod flöt i deras ådror, därmed var de inte helt lätthanterliga. Likt gudar åldrades de inte och kunde därmed inte dö av ålderdom. Den lättirriterade stormguden Enlil besvärades av de odrägliga och alltför högljudda människohoparna, som dessvärre även fortplantade sig alltför snabbt. Tre gånger hade Enlil decimerat deras antal – först genom pest, sedan genom torka och missväxt och slutligen med hjälp av svält. Till skillnad från de flesta av sina gudakollegor var Enlil en aktiv varelse, ständigt i rörelse. Han hade inget emot hårt arbete och tyckte därmed att människor var fullkomligt onödiga skapelser. Mer till besvär än nytta. Det var Enlil som lyckats övertala gudarna att utplåna mänskligheten genom den Syndaflod jag inledde min betraktelse med.

 

 

Egentligen var det enbart människornas skapare Ea och Belet-ili som hyste några varmare känslor för dem. För övriga gudar var deras enda funktion att hålla dem vid liv genom offer och visa dem vödnad genom sin dyrkan. Om människokrypen tog sig ton och försökte opponera sig mot gudarna, eller inte skötte sina plikter, kunde de stampa ihjäl dem som om de vore en hord myror.

 

En del gudar roade sig med människorna, men deras känslor för dem var inte mycket varmare än de ett barn hyser för sina dockor. Kanske som den gamle guden i Bo Bergman´s dikt Marionetterna tröttnade gudarna emellanåt på att leka med människokrypen:

 

Du åldrige herre i himlens sal

när skall du tröttna omsider?

Se dansen på dockornas karnaval

är lik sig i alla tider.

Ett ryck på tråden – och allting tar slut

och människosläktet får sova ut,

och sorgen och ondskan vila sig båda

i din stora leksakslåda.

 

 

Människor som gudarnas leksaker? Omkring 8 000 år f.Kr. började folk vid Eufrat och Tigris bosätta sig i byar och med hjälp av kanalsystem och hackor odlade de tillsammans fälten de omgav sig med. Femtusen år tidigare hade de börjat föda upp får och getter. Tretusen år senare hade de även börjat tämja tjurar och kor, samt föda upp grisar.

 

Varje bonde vet att hur väl organiserad hans verksamhet än är. Hur mycket han än kan räkna med hjälp från sina grannar och överordnade. Hur mycket han än lyckas tämja djur och mark, med hjälp av förädlat utsäde, plogar och bevattningssystem, så är han likväl utsatt för vädergudarnas godtycke; sol, regn, vind, vatten och torka. När som helst kan han och hans familj drabbas av sjukdom, pest, krig, översvämningar och missväxt. Hur skulle han, hans familj och grannar kunna behaga makterna/gudarna? Få dem välvilligt inställda och inte ständigt hota deras existens?

 

Bönder söker sin tillflykt i ordning, i upprepande. De följer stigar som trampats upp av deras förfäder. Sumererna hade avlat fram djur anpassade till deras behov. Växter hade förädlats, blivit apitligare, näringsrikare och fulltaligare. Genom att gemensamt disciplinera naturen genom bevattningssytem och brukningsmetoder hade tillvaron blivit mer förutsägbar.

 

Om människorna hade kunnat bevisa att de kunde sköta sig själva och jorden, om de vördade gudarna genom att visa dem att de ville att också de skulle få avnjuta ordning och trygghet, om människorna bevisade för gudarna att de önskade att de hade det så bra som möjligt, skulle de då i gengäld inte lyssna till och hjälpa människorna? Do ut des, jag ger för att du skall giva. Sumererna byggde magnifika palats åt sina gudar och tjänade deras avbilder på samma sätt som de betjänade de herrar de valt för att organisera sina samhällen – med mat (offer), tjänare, lyx och konkubiner. Gudarnas tempel blev lika de palats människorna byggde kring sina jordiska härskare. Historier spanns kring gudarna, liknande dem som berättades om kraftfulla människor och jordiska härskare.

 

 

 

Om ordning rådde på jorden, skulle den då inte bli förhärskande i himlen? Lika föder lika. Duktiga människor förtjänar en rättvis och mild behandling. Tyckte inte då gudarna att det borde vara välvilligt inställda gentemot sådana människor som skötte sig väl? ”Det som är nedan är som det som är ovan och det som är ovan är som det som är nedan”. Kanske gudarna inte finns, men likväl tycks det existera en kosmisk ordning, en naturlig balans som det kunde vara farligt att rucka på. Utnyttjar och missbrukar vi naturen uppkommer en dödlig obalans som till slut kan drabba hela mänskligheten. Kaos hotar ständigt vår bräckliga ordning, vårt kosmos. Detta skildrar en av världens äldsta berättelser – Gilgamesh, men innan jag för er dit låt mig undersöka frasen ”såsom nedan, så ock ovan”.

 

Isaac Newton gav 1687 ut sin Philosophiae Naturalis Principia Mathematica, Naturfilosofins matematiska principer, i vilken han redogör för rörelse- och attraktionslagar, ljusets sammansättning, geometriska begrepp som tangenter och auror, himlakroppars rörelser, ebb och flod, jordklotets ellipticitet och mycket annat som kunde härledas till den av honom upptäckta gravitiationslagen. En förbluffande genialitet hos en man som ständigt sökte Kosmos eviga lagar. Newton skrev:

 

Detta, det vackraste systemet av solen, planeterna och kometerna kan enbart vidmatkhållas genom förordnandet och kontrollen från en intelligent Varelse. […] Denna Varelse styr allting, inte som världens själ, utan som Herre över allting; och genom detta sitt herravälde bör han benämnas ”Herre Gud” παντοκρατωρ, pantokrator, eller ”Universums Härskare”. […] Den Högste Guden är en evig Varelse, oändlig [och] absolut perfekt.

 

Bland Newtons efterlämnade papper fann man en mängd alkemistiska skrifter. Där fanns exempelvis hans egenhändigt gjorda översättning till engelska av Tabula Smaragdinas latinska text. Smaragdtavlan är en alkemistisk text som antogs vara skriven av den mytiske egyptiern Hermes Trismegistos, men den finner antagligen sitt ursprung i Mesopotamien. Tavlan beskriver hur De vises sten skulle kunna skapas. 
 
 
De vises sten är ett fiktivt ämne med mirakulösa egenskaper – den kan omvandla oädla metaller till ädla, bota alla sjukdomar och förlänga livet. Smaragdtavlans första meningar lyder:
Det som är nedan är likadant som det som är ovan och det som är ovan är likt det som är nedan, genom en så enkel insikt kan mirakel utföras. Liksom allting har skapats genom den Endes tanke, har alla ting genom anpassning fötts ur detta Enda.
 
 
Tavlans text består enbart av femton meningar och de har säkerligen inte alls skrivits av någon Hermes Trismegistos, Den Tre-gånger Högste Hermes, en sammanblandning av den egyptiske vishetsguden Thoth och den grekiske Hermes, gudarnas budbärare. Dessa gudar relaterades till ordens makt, till magi och hemligheter. Thoth hade skapat språket och kände ”de ord som band och löste upp”, ”öppnade och tillslöt”. Hermes var en tröskelgud, hemmahörande mellan två sfärer och rörde sig fritt mellan dem, förenade eller stängde dem. Därigenom var han vägarnas, vännernas, gästfrihetens, älskogens, handelns, lekens och stöldens gud. Bestämde Hermes att något skulle hemlighållas blev det ”hermetiskt tillslutet”. Tecknet för att vara tyst, eller för att hemlighålla något var i allmänhet att hålla ett finger framför munnen. Grekerna hade fått för sig att Horusbarnet, som sög på ett finger och under namnet Harpokrates blev tystnadens och förtrolighetens gud, i själva verket höll sitt finger framför munnen som ett tecken på tystnad och hemlighållande. Ett tecken som sedan dess kommit i allmänt bruk. Nu vet alla vad ett pekfinger framför munnen betyder.
 
 
Men det är inte tystnad som styr tillvaron, utan kommunikation. Gud hade skapat jorden med ord och det hade även Thoth gjort. Ord skapar ordning och Guds ord är lag. Land skall med lag byggas stod det i de medeltida, svenska landskapslagarna och sumererna skulle ha varit fullt eniga med det konstaterandet. Många ansåg att landets lag borde vara förenlig med naturens lagar. Det är en sådan insikt som Hermes Trismegistos ansågs ha fömedlat. I det mesopotamiska flodlandet är himlen alltid närvarande och man sökte där genom himlakropparnas rörelser och årstidernas växlingar finna de regler som styr tillvaron. En verksamhet som pågick under årtusenden.
 
I staden Kufa vid Eufrats strand levde på 700-talet e.Kr. Abū Musā Jābir ibn Hayyān. Likt Isaac Newton var han en vetenskaplig mångsysslare, ständigt på jakt efter tillvarons lagar. Jābir ibn Hayyān var hovkemist hos den legendariske Harun al-Rashid och lämnade efter sig en så stor mängd skrifter kring alkemi, kosmologi, nummerologi, astrologi, medicin, mystik och religion att man har betvivlat hans existens.
 
En mängd handskrifter på arabiska som bär Jābir ibn Hayyān namn finns i bibliotek i Leiden, Paris och London, medan flera avskrifter på latin förvaras i Vatikanen och Oxford, bland dem finns sjuttio böcker som översattes under Medeltiden. De bär namn som Venus bok och Stenarnas bok. Där finns också tio böcker som sammanlagda bildar Rättelsernas bok som tolkar världen utifrån teorier framlagda av filosofer som Pythagoras, Sokrates, Platon och Aristoteles. Mest betydelsefulla bland Jābir ibn Hayyāns skrifter är de så kallades Balansens böcker och bland dem speciellt Teorin om Naturens balans som hävdar att allt i naturen, även om det ändrar form och verkar på olika sätt, emanerar från en grundsubstans och att all förändring gör så att balans och harmoni upprätthålls.
 
 
Abū Musā Jābir ibn Hayyāns böcker är uppenbarligen kompendier av allsköns kunskap som tolkats genom ett filter av komplicerad tal- och bokstavsmagi. Jābir ibn Hayyān, eller Geber som han kallades av sina medeltida uttolkare, skrev:
Man bör inte förklara allt detta genom användandet av svåbegripliga ord; å andra sidan är det inte tillrådligt att förklara allt så enkelt att alla begriper det. Jag undervisar på ett sådant sätt att ingenting förblir oklart för den som är tillräckligt vis, även om mina tankar kan framstå som tämligen dunkla för någon med mediokra kunskaper, alltmedan den som är helt okunnig inte kommer att begripa någonting.
Jābir ibn Hayyān påstod sig ha skrivit 1 300 böcker om konsten, en term som tycks beteckna framställandet av maskiner, automater och kemisk apparatur. 
 
 
Kanske är det hans rykte som en slags forntida, arabisk Uppfinnar Jocke som fick Marvel Comics Jonathan Hickman att skildra Jābir ibn Hayyān som en superhjälte, medlem i en hemlig orgnaisation vid namn S.H.I.E.L.D. (Strategic Hazard Intervention, Espionage and Logistics Directorate) som i det forntida Egypten skapades av Imhotep, som bland annat ledde det första pyramidbygget. Organisationen hade till en början sitt högkvarter under Rom, men svävar nu högt över jordens yta på det flygande slagskeppet Helicarrier. En mängd berömda vetenskapsmän och konstnärer har genom tiderna varit verksamma inom S.H.I.E.L.D., som ser det som sin plikt att skydda världen innan Människans yttersta öde inträffar. Det har desssvärre visat att de geniala forskarna och uppfinnarna inom S.H.I.E.L.D. inte alltid har varit immuna mot maktkamp, avundsjuka och ränksmideri. Exmpelvis så mördade Isaac Newton Galileo Galilei och andra vetenskapsmän som motsatte sig hans maktbegär och ledarskap av S.H.I.E L.D.
 

På sin tid var Jābir ibn Hayyān ledare för Sköldens (The Shield´s) Brödraskap och konstruerade då en maskin som absorberade tusen mäktiga mäns drömmar, inspiration och önskningar för att vidarebefordra dem till en enda man. Maskinen visade sig dock vara okontrollerbar och brände sönder männen vars kraft den skulle utnyttja.

S.H.I.E.L.D. och Habibi, ett hyllat seriealbum av Craig Thompson där Jābir ibn Hayyān också förekommer, kan betraktas som modernt mytskapande och speciellt Thompsons verk kan sägas befinna sig inom ett mesopotamiskt fantasiuniversum där såväl Gilgamesh som Tusen och en natt finner sina ursprung. Jābir ibn Hayyān tycks även han ha varit en integrerad del av denna mäktiga ytterst fantasieggande och samtidigt tankeväckande legend- och sagoflora. Det är i en av hans många böcker som Hermes Trismegistus Smaragdtavla gör sitt första framträdande.

I Jābir ibn Hayyāns Kitab Ustuqus al-Uss al-Thani, ”Den andra boken om grundelementen”, citeras Smaragdtavlan som sägs ha upptäckts av en man vid namn Balinas i ett hemligt valv under Hermes Trismegistus tempel i Tyana,. Något som för oss in i de mystiska traditionerna kring kristusgestalten Apollonius från Tyana, som jag skrivit om i en tidigare blogg. Balinas berättade hur han lossat Smaragdtavlan ur det döda greppet på en mumie som suttit placerad på en gyllene tron.

Under elvahundratalet översattes Smaragdtavlan till latin av den spanske prästen Hugo av Santalla. Det var denna översättning som kom att ingå i Crysogonus Polydorus bok De Alchemia, som 1541 trycktes i Nürnberg och sedermera hamnade hos Isaac Newton i London. Crysogonus Polydorus var en pseudonym för Andreas Osiander (1498-1552), en evangelisk-luthersk teolog som populäriserade Kopernikus epokgörande teorier om solen som vårt planetsystems centrum och senare kom i konflikt med sina trosbröder kring Luthers lära om ”saliggörande genom tron allena”. 

Det är inte speciellt märkvärdigt att en polyhistor som Andreas Osiander intresserade sig för alkemi. Han levde under en epok som av Marshall McLuhan har kallats Gutenberggalaxens tid, då hela världen förändrades genom boktryckarkonstens oerhörda genomslag. Redan 1962 såg McLuhan vart vi var på väg, att Gutenbergsgalaxens tid redan hade börjat ersättas av datateknologi:

 

I stället för att bli som ett stort alexandrinskt bibliotek har världen nu blivit en dator, en elektronisk hjärna, exakt som i en infantil science fiction roman. När våra sinnen lämnat oss och fått en en existens utanför våra hjärnor, har Big Brother trätt in i deras ställe. Så – om vi är omedvetna om denna utveckling kommer vi snart att få uppleva en fas av panisk skräck, en tillvaro anpassad till en liten värld som genljuder av vår egen stams trummor, totalt beroende av andra, en påtvingad samexistens.

 

 

Under 1450-talet hade Johannes Gutenberg utarbetat en metod att trycka böcker med lösa, återanvändningsbara typer. Mellan 1455 och 1458 tryckte Gutenberg en latinsk översättning av Bibeln – 45 exemplar på pergament och 135 på papper. Det tog honom alltså tre år att fullborda en upplaga på närmre 200 böcker, som delvis var handkolorerade, på samma tid som det tidigare tagit att trycka en enda bok av samma omfång som hans bibel. Snart fanns det tryckpressar i alla Europas större städer. Det var en formlig revolution. Europa förändrades i grunden. Den tryckta boken har kallats världshistoriens nyttigaste, mångsidigaste och mest varaktiga teknologi. Vad som skedde under 1500-talet kan jämföras med de senaste decenniernas elektroniska informationsexplosion med dess störtflod av sociala medier, som även den är ett resultat av omvälvande teknologiska innovationer.

 

Boktryckarkonsten var en alkemistisk hantverksprocess genom vilken materia mirakulöst omvandlades till ett medel för förändring av tanke och verklighet. Den tryckta boken var sannerligen en De vises stenBakom varje tryckt ord fanns bokstäver framställda genom att sexhundragradig eld hade omvandlat exakta proportioner av bly, antimon och zink till en boktavstyp, som sedan placerades i en träkast och beströks med bläck som gjorts beständigt genom harts och sot från brända träd. Det hela pressades sedan samman till boksidor, som torkades, bands till böcker och spreds till en lärdomshungrig läsekrets.

 

 

Att varje ord tillverkades av lösa bokstavsenheter som samlades till en tankeförändrande enhet fick flera filosofer och teologer att fundera över språkets tillkomst. En alkemist försökte bryta ner hela vår komplicerade tillvaro till små, enskilda fragment som sedan åter skulle kunna sammanfogas för att omforma eller återskapa tillvaron. På ett liknande sätt hade Medeltidens och Renässansens språkforskare, som allmänhet även var alkemister, studerat språkets minsta enheter, för att sedan pussla ihop dem i försök att rekonstruera det språk genom vilket gud, eller gudarna, hade skapat universum. Enligt alkemisterna var naturen en väldig smältdegel, deras konst handlade om att urskilja dess detaljer, om att förvandla små betåndsdelar till en förädlad enhet.

 

I Bibeln hade Gud skapat allt med sina ord. Frågan var vilket språk han hade använt sig av. Precis som De vises sten skulle ha förmågan att förvandla oädla metaller till ädla, skulle Guds ursprungliga språk möjligen kunna förvandla världen, eller kanske till och med skapa något nytt. Fanns det ett gudomligt språk som föregick våra mänskliga tungomål? Bibeln berättar att innan männsikorna började bygga Babels torn talade vi alla samma språk. Kunde det vara samma språk som Gud talade?

 

 

Några alkemister sökte sig till Hermes Trismegistus. I sina skrifter förklarade han att det ursprungliga språket skrivits ner i Egypten och de tecken som då användes av grekerna hade kallas för hieroglyfer, heliga inristningar. Enligt Bibeln hade Moses fört Israels folk ut ur Egyptens träldom och från berget Sinai fört med sig Tio Guds Bud egenhändigt nerskrivna av Guds finger. Kunde det möjligen röra sig om hieroglyfer? Israels folk hade ju varit i Egypten och flera av dem kunde antagligen läsa den heliga skriften. Hermes Trismegistus var en inkarnation av den egyptiske guden Thoth, den gud som skapat hieroglyferna. Skrivare och präster var Thoths tjänare. Dessvärre kunde Renässansens lärde inte längre läsa hieroglyfer, men en del av dem, som Luther, Calvin och Zwingli var ytterst språkbegåvade. Alla tre kunde läsa och i viss mån även tala grekiska, latin och hebreiska. Men, de anade likväl att inget av de språken kunde vara Guds tungomål.

 

Hermes Trismegistus/Thoth hade någon gång i forntiden påstått att hans skrifter var dömda att bli:

 

fullkomligt obegripliga då grekerna så småningom önskar att översätta vårt språk till deras eget, på så sätt kommer de att göra sig skyldiga till en mängd misstolkningar och oklarheter […]. Betydelsen av själva talet, av ljudet från egyptiska ord har i sig inneboende samma energi som de föremål de beskriver.

 

 

Den tyske jesuiten Athanasius Kircher (1602-1680) som arbetade vid jesuiternas högkvarter i Rom tog fasta på Hermes Trismegistus ord och lärde sig koptiska, det språk som fortfarande talades av Egyptens kristna. Genom koptiskan försökte Kircher sedan tolka hieroglyferna, som han antog avspeglade Guds språk. Athanasius Kircher har kallats Barockens Leonardo da Vinci eller Mästare i hundra konster och kunde dra nytta av den information hans missionerande ordensbröder samlat in från olika håll av världen – Latinamerika, Kongo, Indien, Japan och Kina. Han jämförde deras berättelser med sina läsefrukter och utvecklade en metod som gick ut på att jämföra vad han läst och hört för att därigenom försöka bygga upp ett system som skulle kunna förklara universums uppbyggnad och funktion – allt i enlighet med Jesuiternas valspråk Ad maioren Dei gloriam, Till Guds större ära.

 

Athanasius Kircher misslyckades i sina tolkningar av hieroglyferna. Han hade faktiskt fel i det mesta han skrev om, men det hindrar inte att hans skrifter fortfarande är fascinerande och fantasieggande. Kircher var dock på rätt spår då det gällde koptiskan som ett viktigt steg mot hieroglyfernas tolkning. Det var först när egyptologen Jean-François Champollion lärt sig koptiska som han insåg att hieroglyferna i själva verket var en kombination av bild och fonetisk skrift, där de flesta tecknen återgav en konsonant, eller en konsonantkombination. Därmed kunde han 1822 finna ett system som löste hieroglyfernas gåta.

 

 

Kirchers skrifter utgör en förvirrande kombination av fakta och vild spekulation. Han var övertygad alkemist och läsningen av Hermes Trismegistus skrifter gjorde Athanasius fascinerad av Hermes caduceus, gudens bevingade häroldstav med två hopslingrade ormar. Jesuiten uppfattade ormstaven helt korrekt som en fruktbarhetssymbol med samband till både jorden, ormar ansågs vara underjordiska varelser, och himlens fåglar. Genom att de ömsar skinn står ormar för förvandling och förnyelse, alltmedan de bevingade fåglarna, likt änglarna, utgör en kontakt mellan jord och himmel. Ormar är rikligt förekommande i den egyptiska konst som Athanasius blev väl förtrogen med. Han observerade att Moses använde en stav omslingrad av en kopparorm för att fördriva giftormar som angrep Israels folk i öknen. En liknande stav var symbolen för den grekiska läkekonstens gud, Asklepius, alltmedan Athanasius ordensbröder kunde berätta om Quetzalcoatl, aztekernas bevingade orm och den indiske konungen Ashokas ormstav.

 

 

Athanasius Kircher uppmärksammade också att första gången Bibeln redogör för ett samtal är när Eva talar med ormen, ”listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort”. Ormen frågade Eva:

 

Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.”

 

Ormen hade uppenbarligen med kunskap att göra, både hos Thoth och i det jordiska paradiset. Jesuiter som återvänt från Kina berättade om Fu Xi som skulle ha uppfunnit de kinesiska skrivtecknen och skrivit en Ormbok. Då de visade Athanasius Kircher kinesisk skrift och dessutom en bild av Fu Xi och hans tvillingbror Nüwa, som framställdes som ett par omslingrade ormar, övertygades Kirchner om att det kinesiska skriftspråket måste ha ett samband med de egyptiska hieroglyferna och Hermes ormar.

 

 

Att de båda skriftspråken var så geografiskt åtskilda kunde enligt honom tyda på att de i själva verket var en återspegling av ett gudomligt, universellt språk. Athansius Kircher beskrev de kinesiska tecknen som ”ormar som förunderligt sammanslingrade antar formerna hos den stora mängd olika ting de betecknar”. Fu Xi är identisk med Fuxi/Fu Hsi, även känd som Paoxi, som enligt legenderna var upphovsman till den av många djupt vördade I Ching, Förvandlingarnas bok, en titel värdig en alkemistisk manual.

 

 

Athansius misstog sig dock igen. Hade han noggrannare studerat sin Bibel kunde han möjligen ha kommit in på rätt spår. Av allt att döma hävdar Bibeln att fram till det att människorna efter Syndafloden hade bosatt sig i Shinar, och där börjat bygga ett torn som skulle nå upp till Himlen, talade de alla samma språk. För att sätta stopp för det galna företaget gjorde Gud så att männsikorna började tala olika språk och skingrade dem därefter över jorden. I Bibeln raserar Gud inte himmelstornet, för honom var det fullt tillräckligt att det inte kunde fullbordas på grund av språkförbistringen.

 

 

Shinar är det hebreiska namnet för Mesopotamien och finner antagligen sitt ursprung i shene neharot, två floder. Kircher kunde heller inte känna till att de äldsta framställningarna av en stav med två omslingrade ormar var symbolen för den sumeriska guden Ningishzida, trädens och läkekonstens gud, samt Paradisets väktare. Han kunde heller inte känna till att den sumeriska kilskriften, som kom i bruk under den senare delen av det fjärde årtusendet f.Kr., av allt att döma är något äldre än de egyptiska hieroglyferna.

 

 

Martin Luther funderade även han över om det inte kunde finnas ett äldre språk än hebreiskan, som han likväl  antog vara ett av de  de två språk som Gud föredrog att uttrycka sig på.  

 

Det var inte utan skäl som Gud lät Sina Skrifter skrivas enbart på dessa två språk: Gamla testamentet på hebreiska och det nya på grekiska. Språk som Gud inte föraktade utan för Sitt Ord valde framför alla andra, borde inte även vi då hedra dem framför alla andra? Låt oss därför vara förvissade om detta – att Guds Budskap kan inte bevaras förutan dessa språk. Språk är den skida inom vilket Andens svärd bevaras. Det är det skrin i vilket vi förvarar Hans ädelsten. Det är kärlet som bevarar Hans vin.

 

Vi vet nu att hebreiskan är besläktat med akkadiskan (med underdialekter som babyloniska och assyriska) som efter sumeriskan (av okänt ursprung) i tusentals år talades i Mesopotamien, innan det efterhand ersattes av arameiska, Jesu modersmål.

 

Under fjortonhundratalet hade den venetianske resenären Giosofat Barbaro sett märkliga skrivtecken inhuggna på ruiner kring den persiska staden Shiraz och även tagit med sig lerskärvor inristade med de kilformiga tecknen. En annan italienare, Pietro Della Valle, hade 1621 till Rom tagit med sig en mängd avskrifter av kilskriftstecken, som han kopierat under en resa i Mesopotamien. Flera teologer började nu spekulera om de där tecknen möjligen kunde ha ett samband med det försvunna ”urspråket”, d.v.s. Guds tungomål, de var nämligen övertygade om att Edens Lustgård måste ha legat någonstans i Mesopotamien.

 

 

Början till kilskriftens tolkning inleddes genom två äventyrares insatser; Paolo Emilano Botta (1802-1870) och Austin Henry Layard (1817-1894). Botta var född i Italien men studerade botanik i Paris då han 1826 av August Nernard Duhaut-Cilly blev tillfrågad om han som läkare var villig segla jorden runt på hans fartyg Le Héros. Vid mitten av 1829 kom Le Héros tillbaka till Frankrike, efter längre uppehåll i Californien och på Hawaii. Botta ägnade sig sedan flera år åt botaniska studier i Mellanöstern, tills han 1842 utnämndes till fransk konsul i Mosul.

 

Sin fritid i Mosul ägnade Botta åt att samla små alabasterstatyetter som han köpte i byarna runt omkring staden, eller själv lyckades gräva fram. En dag dök ett par män upp och berättade för Botta att de kände till en plats där det fanns skulpturer som var mångfalt större än de små statyetter Botta samlade. De tog honom till Korsabad, strax norr om Mosul, där Botta konfronterades med resterna av Sargon II:s palats med sina magnifika friser och väldiga skulpturer. Botta skrev:

 

Vad kan allt detta betyda? Vem lät uppföra dessa strukturer? Under vilket århundrade levde han? Vilken nation tillhörde han? Berättar dessa väggar om glädje eller elände? Utgör dessa vackra kilformade tecken ett språk? Jag vet inte. Från dessa reliefer kan jag utläsa härlighet och segrar, men deras historia, deras ålder, deras blod förblir ett mysterium. Dessa ruiner visar på ett härligt och lysande förflutet, men ett förflutet som är okänt för varje nu levande man.

 

 

Austin Layard föddes i Frankrike, men tillbringade det mesta av sin barndom och ungdom i Italien. Hans far hade varit anställd av den brittiska kolonialförvaltningen på Ceylon. Tjugoett år gammal beslöt sig Layard för att liksom sin far bli anställd på Ceylon och tänkte ta sig dit landvägen. Men, efter att ha fått kontakt med nomadiserade Bakhtiari och tillsammans med dem under flera månader ha vandrat kring i nordvästra Persien beslöt sig Layard för att skrinlägga sina Ceylonplaner och istället ägna sig åt att utforska Mellanöstern. Han sökte anställning hos den brittiske ambassadören i Konstantinopel och efter att under ett par år ha arbetat i den europeiska delen av Turkiet lyckades han av ambassadören, Stratford Canning, utverka tillstånd och stöd för att i och kring Mosul undersöka de av Botta upptäckta assyriska ruinerna. Layard ägnade sig sedan flera år åt att utforska och dokumentera lämningarna efter staden Nineveh. Layards efterforskningar och de utmärkta teckningar han själv och andra utförde på plats och rekonstruktioner de gjorde i London samlades snart i bokform och blev mycket uppskattade och inflytelserika.

 

 

I ruinerna av Nineveh påträffade Layard 1849 rester av kung Sennacheribs (705-608 f.Kr.) bibliotek med mängder av fragment av lertavlor, fyllda med kilskrift. Tre år senare fann hans assyrisk-kristne (anhängare av den Kaldeisk-katolska kyrkan) medarbetare Hormuzd Rassam den assyriske konungen Ashurbanipals (668-627) omfattande bibliotek, som bland annat bevarade ett stort antal lertavlor med berättelsen om Gilgamesh och den mesopotamiska Syndafloden.

 

 

Den grymme, men samtidigt intellektuelle, Ashurbanipal kunde både läsa och skriva sumeriska, ett vid hans tid klassiskt, utdött språk, som latin eller sanskrit är nu. Han sände skrivare och hovmän över hela sitt imperium för att samla så många texter som möjligt för att som han skrev ”erhålla riter och besvärjelser som kan vara avgörande för bevarandet av min kungliga makt”. En mängd skrivare arbetade i hans palats med att kopiera och i en del fall även omarbeta de texter som samlats in. Stora mängder lertavlor från Ninevehs under årtusenden förgätna bibliotek fördes till British Museum där fragmenten fortfarande pusslas ihop och sorteras. Mer än tvåtusen lertavlor har nu kunnat rekonstrueras, men vid tiden då Layard och Rassam förde dem till London kunde ingen läsa vad som stod på dem.

 

Som sjuttonåring stationerades Henry Rawlinson 1835 i närheten av staden Kermánšáh i västra Iran, eller Persien som det hette på den tiden. Engelsmännen ville motverka det ryska imperiets expansion söderut och stödde de persiska shaherna mot ryssarna, bland annat genom att utbilda deras officerare. Den unge Rawlinsons stationering var en del av det programmet. Shahen Mohammad Qajar visade dock efter två år ut engelsmännen, men de kom snart tillbaka. Att det brittiska imperiet inte lade beslag på Persien berodde antagligen på att det stora landet och dess relativt starka armé skulle ha varit alltför kostsamt att underkuva, dessutom behövde de det persiska riket som en buffertzon mellan deras kronkoloni Indien och det Ryska Imperiet, som var lika militant och expansivt som det Brittiska. Hade engelsmännen vid den tiden insett oljerikedomarnas betydelse hade deras ambitioner säkerligen varit annorlunda.

 

 

I närheten av Kermánšáh låg byn Bīsotūn utanför vilken den persiske storfursten Dareios (522-484 f.Kr.) på en Zargosbergens klippväggar hade låtit skapa en omfattande berättelse om tilldragelser och strider kring hans uppstigande på akemenidernas tron. Akemenidernas rike var det största och mest framgångsrika världen dittills hade skådat och Dareios var en ytterst skicklig adminstratör. Under hans ledning delades det väldiga imperiet in i 23 satrapdömen som övervakades av satraper, guvernörer av vilka var och en hade personliga band till shahen, kungen (faktiskt samma ord som schackpelets schack). Det enorma riket bands samman genom effektiva vägbyggen. Störst och viktigast var Kungsvägen som sträckte sig från Sardis (nära dagens Izmir vid den turkiska västkusten) över Mosul och Babylon ner till Susa, Dareios huvudstad. I Susa vände Kungsvägen mot nordöst i riktning mot Medernas gamla huvudstad Ekbatana, där den anslöt till den legendariska Sidenvägen.

 

Det var på en klippvägg vid vägen mot Ekbatana som Dareios väldiga bildsvit hade huggits in hundra meter upp på en lodrät kalkstensklippa. Den var på Rawlinsons tid i Kermánšáh extremt svår att nå upp till frisen eftersom Dareios efter det att inskriften hade huggits låtit avlägsna den framförliggande bergsidan. Enbart en tre decimeter bred avsats löpte under det stora konstverket. Dareios hade antagligen vidtagit de drastiska åtgärderna dels för att inristningen skulle bli så synlig och imponerande som möjligt, dels för att ingen skulle kunna hacka bort, skada, eller ändra den. Den omfattande texten, som omsluter en bildsekvens framställande hur Dareios bestraffar tillfågnatagna “förrädare och konspiratörer”, är avfattad på fornpersiska, elamitiska, samt babyloniska och den är fullkomligt oläslig från marknivån.

 

 

Den nyfikne, unge Henry Rawlinson kunde inte avhålla sig från att klättra upp längs klippväggen och balanserande på en stege lyckades han kopiera en stor del av den fornpersiska kilskriften, som befann sig längst ner bland inskrifterna. Genom att jämföra kilskriftstecknen med en persisk kungalängd som den grekiske historikern Herodotos skrivit ner inte långt efter Dareios död lyckades Rawlinson dechiffrera flera kilskriftstecken.

 

Eftersom han lärt sig fornpersiska kunde Rawlinson snart läsa hela den persiska texten, men han fick vänta tålmodigt i sex år tills 1843, då han efter att ha stationerats som officer i Afghanistan kunde återvända till Bīsotūn, skaffa sig en längre stege och med stor möda lyckas kopiera även de alamitiska och babyloniska inskrifterna. Ett livsfarligt tilltag som kunde ha slutat mycket illa då stegen gled på den smala klippavsatsen och Rawlinson handlöst störtade mot sin död. Hans fall hindrades dock då han, som genom ett under, hamnade på den smala avsatsen och kilskriftens gåta därmed kunde komma närmare sin lösning.

 

 

Då Rawlinson kommit tillbaka till London korresponderade han med en irländare, Edward Hincks, och de hade snart var och en på sitt håll lyckats tyda och identifiera 200 kilskriftstecken från Rawlinsons kopior av Behistuninskrifterna. 1851 sammanträffade de med en tysk och en engelsman som tillämpat Hincks och Rawlinsons skriftnycklar på andra kilskriftsdokument, skrivna på elamitiska och bayloniska. De fyra språkforskarna kunde strax därefter konstatera att kilskriftens gåta var löst.

 

Nu kunde Layard och Rassam börja pussla ihop alla de lerskärvor de tagit med sig till British Museum och de fick snart hjälp av ännu skickligare och tålmodigare kilskriftsexperter. Främst bland dem var George Smith, som 1872 med stigande förundran på en hopfogad kilskriftstavla läste texten jag citerade som inledning till den här essän. Djupt fascinerad fortsatte Smith läsa och upptäckte att han funnit en lång, och i stort sett sammanhängande text som berättade hur en viss Uta-napishti av guden Ea fått i uppdrag av att bygga en jättelik båt för att med den rädda sin familj och sina släktingar samt ”alla markens kreatur, de vilda djuren och representanter för varje hantverk och kunskap” undan en störflod genom vilka gudarna ville dränka hela mänskligheten. Likheterna med Bibelns syndaflodsberättelse och Noas ark var uppenbara. Smith blev hänförd och i sin gränslösa entusiasm visste han inte vad han gjorde. Han ropade högt: ”Jag är den förste som läst allt detta efter tvåtusen år av glömska!” och till de kringsittandes stora förvåning reste han sig upp och började klä av sig.

 

 

Då Smith inför en begeistrad församling 1873 läste upp den ”babyloniska syndaflodsberättelsen” och förklarade att den enbart var en del av ett stort mesopotamiskt epos om en forntida hjälte vid namn Gilgamesh visste den allmänna entusiasmen inga gränser. Dagstidningen The Daily Telegraph erbjöd British Museum den stora summan av 1 000 guineas för att sända Smith till Mosul och där återuppta Layards och Rassams utgrävningar av kilskriftsbiblioteken. Dessvärre hade Smith turen att kort efter sin ankomst finna ännu en så gott som intakt lertavla som i än större detalj återgav hela syndaflodsberättelsen, en så stor framgång att expeditionen omedelbart avbröts innan Smith på samma plats hade lyckats finna andra lika intakta fragment av Gilgamesheposet.

 

Nineveh ligger till största delen under mångmiljonstaden Mosul. Utgrävningarna av det forntida Nineveh har till största delen ägt rum på kullarna Koyunik och Nabi Yunis. Det var där man fann resterna av kilskriftsbiblioteken, men stora delar av Nineveh är fortfarande outforskade.

 

 

Då ISIL, den Islamiska staten i Irak och Levanten, den tionde juli 2014 erövrade Mosul störtade några av dess krigare in i stadens museum där de filmades alltmedan de med släggor och penumatiska borrar ödelade det ovärderliga mesopotamiska världsarvet. På några timmar totalförstördes en mer än tretusenårig kultur. Om de forntida gudarna existerat skulle de utan tvekan ha krossat skändarna som i sin Guds namn mördade, avrättade och tog som sexslavar dem som de betecknade som gudsförnekare. Inte begriper jag varför den sortens mordiska fanatiker alltid tar fasta på vad som är ont och förkastligt inom en religiös lära. Är det allmän idioti, eller enbart ett männsikoföraktande vansinne? Insåg inte dessa vanhelgande galningar att deras så högt beundrade profet var ett resultat av den kultur som de krossade med sina släggor?

 

 

Såsom nedan, så ock ovan”. Muhammad, profeternas sigill, var väl förtrogen med sin tids kulturmiljö. Koranen nämner exempelvis två gånger Idrīs som en av Profetens företrädare:

 

Och minns [vad] denna Skrift [har att säga om] Idrīs. Han var en man av sanning, en profet och Vi upphöjde honom till en hög värdighet.

 

Och [minns] Ismael och Idrīs och Dhu´l-Kifl [möjligen Bibelns Hesekiel]. De hörde alla till dem som visar tålamod och uthållighet [i livets skiften]. Och vi har inneslutit dem i Vår nåd; de var i sanning rättsinniga männskor.

Idrīs? Traditionellt har han identifierats med Bibelns Enok, som sades ha ”vandrat med Gud i trehundra år”, men lika troligt är att Idrīs kan vara mer eller mindre identisk med Hermes Trismegistus. Legender berättar att Idrīs föddes i Babylon och att han var följeslagare till Adams son Seth. Babylon var vid den tiden ett syndigt näste och profeten Idrīs förde de rättfärdiga babylonierna till Egypten. Då de stod vid Nilens stränder höjde Idrīs sina händer och hyllade Allah med ordet Subhanallah, Ära vare Allah. Komentatorer till Koranen tillskriver Idrīs ”stor visdom och stort vetande”. Flera traditioner anger honom som skrivkonstens uppfinnare och att han var den ”förste som observerade stjärnornas banor och fastställde vikters och måttstockars rätta värde”. Sådant gjorde att flera muslimska teologer och författare sammanställde Idrīs med Hermes Trismegistus och den egyptiske Thoth, något som tydligen var speciellt vanligt hos de sydarabiska sabierna. Muhanmad betraktade dem uppenbarligen inte som muslimskt rättrogna, men accepterade likväl deras tro och på tre ställen sägs det i Koranen att sabierna inte behöver frukta något på Den Yttersta Dagen:

 

De som tror [på denna Skrift] och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna – ja, [alla] som tror på Gud och den Yttersta Dagen och som lever ett rättskaffens liv – skall helt visst får sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.

 

 

Låt oss nu lämna Hermes Trismegistus och alkemin därhän och istället ägna oss åt Gilgamesh. Vi befinner oss omkring 2 800 f.Kr. i den södra delen av Mesopotamien. Ett flackt och varmt landskap med träsk och slätter, mycket bördigt om det dräneras och bevattnas medelst kanaler och dammar, men bortsett från dadelpalmer, så gott som helt utan timmer och metaller. De flesta invånarna var åkerbrukare som bodde i befästa städer. Dit bevattningssystemen inte kunde nå och fälten ersatts av ogästvänligare terräng betade flockar med får och getter. Deras herdar måste ständigt vara på vakt mot vargar och andra rovdjur. Längre bort tog vildmarken vid. Där organiserade sig inte de fåtaliga människorna inom befästa städer och byar utan försörjde sig medelst jakt och fiske, eller som banditer. Flera dagsfärder norr- och västerut låg obefarna bergstrakter och skogar med väldiga cederträd. Mäktigast av dem alla var den heliga cederskog där en del påstod att gudarna hade sin hemvist. Den bevakades av den monstruöse Humbaba, skyddad av sju dödliga auror.

 

Det var nämligen inte enbart ett konkret landskap landskap som omgav Tvåflodsfolket, Mesopotamierna, utan de levde även inom en mytisk sfär där den avlägsne Herren Över Allt, Anu, i ensamt majestät vistades i sitt himmelska palats, långt ovan sitt väldiga rike. Vindarnas gud, Enlil, var däremot ständigt närvarande i rymderna mellan jord och himlavalv och i människornas tempel. Den vise och eftertänksamme Ea levde under jordytan i sin sötvattensocean. Ea agerade oftast som människosläktets vän och beskyddare, men kunde likväl förvandla sig till en skräckinjagande gestalt. De flesta gudarna var oberäkneliga och kunde ömsom visa sig välvilliga, ömsom grymma och hänsynlösa. Enlils majestätiske son, Sîn, Månguden, vars son Shamash, Solen, var de ensamma vandrarnas följeslagare och beskyddare, hade även han han sina ondskefulla sidor. Shamashs impulsiva syster Inanna (Ishtar), var krigets och den kroppsliga kärlekens gudinna. Under Eas vattniga domän, djupt i ner i Underjorden låg Dödens dystra rike som styrdes av den bittra Ereshkigal, även hon Shamashs syster. Därnere låg hon utsträckt i evig veklagan, uppvaktad av sin minister, den kuslige Namtar och andra demoner hemmahörande i hennes ruskiga hushåll.

 

 

Som på så många andra håll i världen täcktes Mesopotamiens konkreta landskap alltså av ett mentalt sådant och det är där berättelserna om Gilgamesh utspelas. Myter och legender är precis som våra liv och tankar inte ensidigt enkla, utan mångfacetterade. Inom sig rymmer de föreställningar och begrepp som utvecklats över tid och rum. Liksom Mesopotamiens mentala landskap kan de tolkas och förstås på olika nivåer. Ett synsätt behöver inte utesluta ett annat.

 

Exempelvis kan de märkliga historierna om guden Eas äventyr och sexuella bedrifter med unga jungfrur och mogna matroner utgöra roande, eller upprörande, berättelser, men samtidigt kan de också vara metaforiska beskrivningar av intrikata bevattningssytem, årstidernas och nederbördens växlingar, källor och floder, förhållandet mellan söt- och saltvatten, ebb och flod, torka och översvämning samt en mängd andra naturliga och artificiella förhållanden kring sötvatten och fruktbarhet. Likaså är Inannas kärlek till den unge och sorgligt avlidne herden Dumuzi (Tammuz) en gripande berättelse om kärlekspassion, svek och död, men samtidigt en skildring av naturens död och uppståndelse, fruktbarhet, nyckfulla skiftningar, den enskilda människans kärlek, sorg, liv och död och mycket annat. Inte minst utgör den intrikata berättelsen uppenbarligen en detaljerad, allegorisk skildring av hur man framställde mjölk, grädde och smör. ”Som nedan, så ock ovan.”

 

 

Gilgamesheposet är världens äldsta, bevarade litterära verk och vår näst äldsta religiösa text, efter de egyptiska PyramidtexternaGilgameshs litteraturhistoria tar sin början med fem dikter om Bilgamesh, konung av Uruk. Texter som finner sitt ursprung under staden Uruks tredje dynasti (ca 2100 f.Kr.). Berättelser som tusen år senare användes som en del av källmaterialet för ett epos som på akkadian skrevs ner i Babylon. Författare var en skrivare vid namn Sîn-liqe-unninni och hans epos har nu kunnat spåras till 73 ”manuskript”, d.v.s. samlingar av lertavlor, av vilka 35 blev funna i resterna av Ashurbanipals bibliotek i Nineveh.

 

Det finns fortfarande ingen intakt version av Sîn-liqe-unninnis ”manuskript” som kallas Sha naqba īmuru, ”Han som såg avgrunden”. Samtliga versioner rör sig om hoppusslade kilskriftsfragment. Uppskattningsvis saknas en tredjedel av texten. De flesta ”assyrologer” är ense om att de saknade fragmenten står att finna någonstans bland den stora mängd lertavlor som finns lagrade i museimagasin runtom i världen. Det kommer att dröja länge innan vi har den fullständiga Sha naqba īmuru. Assyrologerna som systematsikt och tålmodigt arbetar sig genom högarna med trasiga lertavlor är en hängiven, men mycket liten skara.

 

 

Låt oss nu färdas mer än fyratusen år tillbaka i tiden och möta människor som levde i den mytiska, mesopotamiska världen.

 

Han som såg Djupet, landets fundament.

Han kom från en lång vandring, var trött, fann frid

och skrev ner all sin strävan på en stentavla.

Han byggde bålverket kring från Uruk-Fårfållan,

Eannas [Himmelens hus] sädesmagasin.

 

Se, dess murar som en molnbank av ull.

Se, dess balustrader som ingen lyckats efterlikna!

Stig uppför trappan från en svunnen tid,

närma dig Eanna, säte för Ishtar, gudinnan,

som ingen konung, för eller senare, lyckats överglänsa!

 

Se, skriftlådan av cederträ,

öppna dess bronslås!

Lyft locket, skåda dess hemlighet,

tag fram skrivtavlan av lapis lazuli och läs

om Gilgameshs strävan, om allt som han gick igenom.

 

Gilgamesh var lugal, envåldshärskare, över Uruk och därmed i besittning av fullkomlig makt över sina undersåtar. Förblindad av maktfullkomlighet tvingade han dem till överdrivna dagsverken, alltmedan han låg med sina nerslitna arbetares hustrur. Förtvivlade över sin härskares maktmissbruk bad Uruks folk till Himmelens Härskare – Anu: ”En brutal, vild tjur har du skapat i Uruk-Fårafållan, han saknar like då han blottar sina vapen”. Gilgamesh var en tyrann som ingen gick säker för, varken jungfrur eller unga män. Genom sin styrka och sina överlägsna färdigheter förödmjukade och förtyckte Gilgamesh alla och envar. Han trodde sig unik, osårbar och suverän. Folket bad Anu att skapa en like till Gilgamesh, någon som kunde göra honom mänsklig och empatisk.

 

 

Nu blir myten allmänmänsklig och speglar motsättningen mellan det som grekerna kallade physis, natur och nomos, lag/tradition, och kanske även det som romarna kallade cultura, d.v.s. odling. I det forntida Mesopotamien fanns en gräns mellan bördiga slätter och vidsträckt ödemark; tättbebyggda, muromgärdade städer och glesbefokad vildmark. En kontrast som i Bibeln ofta personifieras; Abel och Kain, Jakob och Esau, eller Johannes Döparen. Om Adam och Evas söner står det att ”Abel var herde och Kain brukade jorden”, och ”Kain sade till sin bror Abel: ´Kom med ut på fälten´. Där överföll han sin bror Abel och dödade honom”. Isak hade två söner, en.

 

var rödhårig och luden som en skinnfäll över hela kroppen, och man gav honom namnet Esau. Esau blev en skicklig jägare och höll till i skog och mark, men Jakob förde ett lugnt liv och bodde i tält. Eftersom Isak hade smak för vilt tyckte han bäst om Esau, men Jakob var Rebeckas älsklingsson.

 

Jakob lurar sin bror och tar från honom makten. Om Johannes Döparen står det:

 

En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Johannes bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Hans föda var gräshoppor och vildhonung. [Han sade] redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden

 

Gilgamesh dyker Enkidu upp, en gestalt som i sig förenar de egenskaper som de bibliska gestalterna tycks antyda. Likt Abel var han inte jordbrukare, utan befann sig utanför odlingssfären. Jordbrukaren Kain betraktade Abel som ett hot och dödade honom. Likt Esau var Enkidu luden över hela kroppen, tillbringade sin tid i vildmarken och var en oskuldsfull varelse som inte anade den illistiga falskhet som bofasta männsikor var kapabla till. Likt Johannes var även Enkidu en profet som kommen ur vildmarken bringade förändring in i den ”civiliserade världen”.

 

 

Det är genom att föra vilden Enkidu in i Gilgameshs ”kultiverade” tillvaro som envåldshärskaren förändras och blir en bättre människa. Men, för att kunna påverka Gilgamesh måste även Enkidu förändras, vilden måste civiliseras. Det var en kvinna som besegrade honom. Kvinnan som står för hem, moderlighet, trygghet och åtrå. Det var hon som genom sin kärlek och lockande sensualitet lyckades tygla vildmannen vildhet och genom hans sexuella begär i viss mån även förslava honom.

 

En jägare hade retat sig på vilden Enkidu:

 

Täckt med hår, som vore han en vilddjurens gud,

betar han gräs tillsammans med gasellarna

och ansluter sig till djurflockarna vid vattenhålen,

där roar roar han sig hjärtligt med villebråd och kreatur.

 

Men inte nog med att Enkidu betedde sig som ett vilddjur, han skyddade även djurlivet genom att förstöra jägarens fällor och fylla igen hans fångstgropar. Den frusterade jägaren begav sig till Uruk för att där söka råd hos den fruktade Gilgamesh, som trots sitt brutala vanstyre allmänt betraktades som en vis man. Gilgamesh rådde jägaren att söka upp Ishtars tempel och därifrån ta med sig en tempelprostituerad ut i vildmarken. Om Enkidu föll offer för en en kvinnas attraktion skulle djuren vända sig bort från honom. De skulle komma att inse att han trots allt var en människa.

 

 

Jägaren tog den vackra kvinnan till vattenhålet där Enkidu brukade hålla till och förklarade för henne:

 

Se, där är han, Shamhat! Blotta din barm,

visa ditt skötte, låt honom hänföras av din skönhet!

Dra dig inte undan, utan vädra hans doft:

Han kommer att se dig, han kommer att närma sig.

 

Sprid dina kläder på marken så han kan ligga hos dig,

gör för mannen endast det som en kvinna förmår!

Låt hans passion omsluta och smeka dig,

även om han varit en av dem kommer hans flock att överge honom.

 

I sex dygn stannade Enkidu hos Shamhat, men när han var ”fullständigt mättad” ville han återvända till sitt liv som vilde, men fann då till sin förskräckelse att hans vännner gasellerna flydde från honom och att lejonen morrade då han närmade sig dem. Enkidu tyckte även att hans kondition hade försämrats och att han börjat tänka annorlunda. Efter en tid i vildmarken kände Enkidu sig ensam och övergiven, gav upp och återvände till Shamhat, som visste hur hon skulle ta hand om honom.

 

Shamhat lät en barberare raka Enkidus kropp, smörja in den med väldoftande oljor, samt frisera hans hår och skägg. Hon klädde den före detta vildmannen i vackra kläder. Enkidu som varken ätit bröd eller druckit öl lät sig väl smaka. Efter sju välfyllda bägare kände han sig väl till mods och började sjunga. Efter en tid insåg Enkidu att han var starkare och djärvare än andra män, samtidigt som han förstod att han aldrig mer skulle kunna bli som djuren. Istället för att som tidigare skydda djuren från jägarna, försvarade han nu herdarnas hjordar från rovdjuren och dödade vargar och lejon.

 

 

Enkidu identifierade sig nu med människorna och liksom han tidigare varit djurens vän blev han nu upprörd över de orättvisor som drabbade de svagare människor som omgav honom. Då Shamhat berättat att Gilgamesh tillämpade jus primae noctis, rätten till första natten, som innebar att han tillät sig älska med bruden innan brudgummen, blev Enkidu våldsamt upprörd och begav sig till Uruk för att sätta stopp för diktatorns sexuella övergrepp mot sina undersåtar.

 

Kommen till Uruk blev Enkidu vittne till hur ett bröllopsfölje drog genom staden, hur Gilgamesh grep bruden från brudgummen och med våld förde henne mot “bröllopshuset”. Ursinnig ställde sig Enkidu i dörröppningen och då Gilgamesh ville fösa den väldige Enkidu år sidan utbröt ett våldsamt slagsmål. Slutligen fick Enkidu ner Gilgamesh på knä och den besegrade Gilgamesh visste ingen annan råd än att räcka Enkidu handen. Storsint och godmodig omfamnade Enkidu den förödmjukade konungen. Gilgamesh blev nu som förvandlad. Han hade funnit sin like, en ung stark man som liksom han var modig och kvicktänkt. Varken Enkidu eller Gilgamesh var längre ensamma – Enkidu som främling och Gilgamesh som härskare. De var nu ett par, ett team.

 

 

Gilgamesh kom till makten då han var alldeles för ung och led därför av ett Peter Pan komplex. I Enkidu trodde han sig ha funnit den perfekte kamraten. Inte långt efter det att de blivit bästa vänner föreslog han Enkidu ett rejält äventyr. De skulle bege sig till Cederskogen, en väldig skog som också kallades De Levandes plats, kanske för att gudar dvaldes där. Men, Enkidu visste bättre – skogen låg i Kur, Bergens land, och Kur var också namnet på Underjorden, Dödsriket, som ingen återkom levande ifrån. Enkidu hade också, som det naturbarn han var, mött Cederskogens väktare, den monstuöse Humbaba, Enlils tjänare. Enlil, stormguden som avskydde männsikokryp.

 

För Gilgamesh var hela företaget ett strålande pojkäventyr, ett ungdomligt trotsande av gudarna. Med det starka, trygga naturbarnet Enkidu vid sin sida kände sig Gilgamesh oövervinnerlig. Om han dessutom kunde föra med sig cederskogarnas värdefulla virke ner till Uruk skulle det bli till ett medel för att vinna Uruks invånares gunst och uppskattning. Han lade fram sina planer för de Äldstes råd och förklarade att om han och Enkidu kunde övervinna skogsdemonen Humbaba, hugga ner de värdefulla cederträden och sedan forsla dem ner till det virkesfattiga Uruk, byggt av tegelsten, så skulle den bedriften göra Uruk vackrare och mäktigare än någon stad på jordens yta. Trots viss tvekan vann Gilgamesh slutligen Rådets förtroende och medgivande, kanske kände sig gubbarna berfiade om de för en tid kunde bli av med de våldsamma och mäktiga ynglingarna. Om de skulle dö i sin kamp med Humbaba så vore det egentligen inte någon större förlust. Om de däremot lyckades i sitt företag skulle de väldiga cederträden bli ett utmärkt tillskott för Uruks ekonomi och prestige. Gilgamesh var överlycklig över allt stöd han funnit, men då han entusiastiskt förberedde sig inför äventyret fann han att hans vän var ovanligt dyster. Varför tvekade Enkidu inför att ge sig ut på äventyr och befria världen från det rysliga monstret Humbaba?

 

Jag kommer att besegra honom i Cederskogen,

låt landet veta att Uruks telning nu är en mäktig man.

Låt mig ge mig av, jag kommer att hugga ner cederträden.

Jag kommer att skapa mig ett namn som består för evigt.

 

 

Enkidu betraktade företaget fullkomligt annorlunda. För honom var det ett oförlåtligt övergrepp mot naturen, ett barnsligt trotsande av gudamakterna, ett förakt för allt det som han en gång hade varit en del av. Samtidigt förstod dock Enkidu att det inte fanns någon återvändo från den väg han slagit in på, efter det att han förlorat sin oskuld till skökan Shamat och Gilgamesh blivit han bäste vän. Enkidu visste att han omöjligt kunde övertyga en äventyrslysten gåpåare som Gilgamesh, men han fösökte likväl få sin vän att inse tilltagets stora faror. Den unge, passionerade Gilgamesh kunde inte begripa vem Humbaba verkligen var, en naturkraft skyddad av sju gudomliga ”eoner”. Enkidu hade hade råkat ut för honom, han kände monstret:

 

Denne Humbaba, hans röst är en hemsökelse,

hans tal är eld, hans andedräkt död.

Från tio mils avstånd hör han skogens sus:

När han är tillstädes, vem kan då tränga in i hans skog?

Adad [Orkanen] är den störste , därefter kommer Humbaba.

 

 

Enkidu kunde dock inte uthärda vännens hån då han påstod att Enkidu talade som en ryggradslös sillmjölke. Var kom denna ömkliga rädsla ifrån? Enkidus stora mod var ju testat i strid. Varje man flydde i panik inför vildmannens besinningslösa ilska. Han kunde med sina bara händer besegra vilket lejon som helst. Varför darrade en gigant som Enkidu inför blotta tanken på Humbaba? Det enda en man kan göra under sin korta levnad är att försöka att skapa sig ett namn. ”En mans dagar är räknade, vad han än gör är det enbart vind”, men genom övermänskliga bedrifter kunde hans namn leva vidare.

 

 

Enkidu gav med sig och som då han lämnade skogen visste han nu att det inte fanns någon återvändo, det var lika bra att löpa linan ut, acceptera sitt öde och kämpa mot det allt det som en gång varit hans. Enkidu var inte längre ett naturbarn, nu var han en civiliserad man. Ingenting kunde bli som det varit. Du kan inte två gånger stiga ner i samma flod. På väg mot sitt möte med Humbaba hade Gilgamesh fruktansvärda drömmar som varslade om förestående katastrofer. Ju närmare de kom Cederskogen desto mer tvivlade Gilgamesh på värdet av sin idé. Nu var det istället Enkidu som eggade honom vidare.

 

 

Då de stod inför den mäktiga cederskogen och därefter steg in i dess vördnadsbjudande, heliga hägn överväldigades Gilgamesh av dess väldighet och skönhet. De finner också i skogens djup de stigar som brutits upp då Humbaba gått sina vaktrundor. Den väldige machon Gilgamesh tvekade nu än mer inför klokheten bakom sin tanklösa våghalsighet. Enkidu som som nu blivit den drivande kraften pekar ut vilka träd som Gilgamesh borde fälla och snart genljöd skogen av yxhugg och de väldiga cederjättarnas dån och brak då de föll till marken.

 

 

Plötsligt skälvde och skakade jorden och den annalkande Humbabas auror av is, eld och stormvindar for genom skogen. Snart uppenbarade sig monstret själv och lät sin besinningslösa vrede skölja över förrädaren Enkidu:

 

 

Kom an du bara ... Enkidu, du fiskyngel som inte känner någon fader,

uppfödd av terpentin och sköldpaddor, som aldrig fick någon modermjölk!

Jag såg dig i din ungdom, men nära dig kom jag aldrig,

skulle ditt späda kött ha fyllt min mage?

 

Nu har du genom ditt förräderi fört hit Gilgamesh,

och står där, Enkidu, som en krigisk främling!

Jag kommer att skära halsen av din Gilgamesh,

Jag skall ge hans kött till gräshoppssvämarna, till den glupska örnen och gamarna!

 

 

Den ursinnige och sårade Enkidu hetsade nu Gilgamesh att attackera Humbaba och den unge hjälten från Uruk högg huvudet av monstret medan Enkidu slet dess lungor ur kroppen. Humbabas auror for genom luften, deras strålning förminskades, de bleknade och dog.

 

 

Gilgamesh och Enkidu återvände med Humbabas huvud i triumf till Uruk. Då Cederskogen förlorat sin väktare kunde gudarna inte göra något för att skydda sin skog och mängder med ovärderligt timmer forslades ner till Uruk.

 

 

Ishtar, den nyckfulla och allt som oftast kärlekskranka krigs- och kärleksguddinan, blev betagen av karlakarlen Gilgamesh och gjorde sina amorösa närmanden. Som så många andra gudomligheter tyckte Ishtar det var betydligt mer lockande och tillfredställande att söka älskare bland människorna än bland andra gudar. Gilgamesh, som efter att ha trotsat gudarna och besegrat Humbaba, kände sig övermodig och osårbar försmådde den mäktiga och obeskrivligt vackra Ishtar. Det hade aldrig hänt henne förr och dessutom hade Gilgamesh haft fräckheten att smäda hennes älskogskrankhet och påpekat att den kärlek hon visat dödliga män alltid slutat illa för dem, antingen hade de förvandlats till villebråd och hjälplösa kräk, eller drabbats av neslig, förödmjukande död. Nej, aldrig skulle en hjälte som Gilgamesh falla för Ishtar´s fala kärlekskonster. 

 

 

Han fruktade varken gudar eller männsikor. Den försmådda och rasande Ishtar vände sig till sin far, Himmelsguden Anu och bad honom sända den fruktade Himmelstjuren till jorden för att där förgöra Gilgamesh och Enkidu. Efter det att Ishtar hotat att ”låta Döden sluka allt levande” släppte Anu motvilligt lös den rasande tjuren.

 

 

Men, som ett par vana slaktare var Gilgamesh och Enkidu beredda på den ursinniga Himmelstjurens attack. Gilgamesh stack sin kniv rakt in i ”slaktpunkten” mellan tjurens horn, alltmedan Enkidu fått den på fall genom att vrida runt dess svans och sätta ena foten på dess rygg.

 

 

Ett gammalt cowboytrick som fick mig att minnas kompisarna Augustus ”Gus” McCrae och Woodrow F. Call, som i filmatiseringen av Larry McMurtys vilda-västernroman Lonesome Dove spelades av Robert Duvall och Tommy Lee Jones. De förenades i ett tämligen vansinnigt äventyr som innefattade drivandet av väldig, stulen boskapshjord från Texas till Montana. ”Gus” var den starkare och djärvare av de två, medan Woodrow var mer inbunden och eftertänksam. Gus var romantiskt lagd och med ett gott öga till vackra kvinnor, whores, horor, som han kallade dem. Gus behandlade likväl ”sina” kvinnor relativt väl och beundrade dem i viss mån, men han vägrade att uppriktigt engagera sig i ett förhållande, ständigt driven av sin längtan till vildmarkens fria liv. Gus dog då hans ben amputerades och han sörjdes djupt av Woodrow. Gus och Woodrows vänskap var som Enkidus och Gilgameshs; två självsvåldiga män med diametralt  motsatta personligheter, rivaler i en ständig kamp med varandra, men likväl förenade i gemensamma, "maskulint" våghalsiga äventyr och ett kamratskap som fortsatte bortom den andres död.

 

 

Efter att ha dödat Himmelstjuren drabbades Enkidu av en djup depression. Han kände att han svikit naturen, de vilda djuren och gudarna genom att våldföra sig på Cederskogen och varit mehjälplig till att döda de våldsamma naturkrafterna Humbaba och Himmelstjuren. Under nätterna gick han fram till de väldiga tempelportarna som framställts av Cederskogens mäktigaste träd. Han lutade sitt huvud mot trävirket och klagade högt inför den stumma dörren ”som om den vore en levande man”:

Ditt virkesträd hade ingen like i Cederskogen:

trettio meter är din höjd, tio meter din bredd, din tjocklek en decimeter.

Dina gångjärn, din höjd och din bredd är allt skuret ur en timmerstock;

jag tillverkade dig, jag lyfte och hängde dig i Nippur [i Enlils tempel].

 

 

Enkidu lade sig till sängs och beklagade sig över jägaren som önskat hans fångenskap, över Shamhat som förfört honom och tagit honom till Gilgamesh; för att han blev den han blev, utestängd från sitt fria liv i naturen, en förrädare mot sitt ursprung, dess förgörare. Enkidu tynade bort och dog. Gilgamesh var otröstlig, lämnade sitt palats, Uruk, sina män och kvinnor. Gilgamesh lät hår och skägg växa vilt, klädde sig i djurplädar och drev omkring i vildmarken, men inte som ett naturbarn likt Enkidu, utan som en galen best, en lejondödare, en ödeläggare.

Shamash, solguden, ensamma vandrares följeslagare, som ibland kunde gripas av medkänsla för de stackars människokrypen, såg Gilgameshs besinningslösa framfart:

Shamash blev oroad och böjde sig ner,

han talade till Gilgamesh:

O, Gilgamesh, vart vandrar du?

Livet du söker kommer du aldrig att finna.”

 

Shamash hade insett Gilgameshs problem. Som så många omogna ynglingar före honom kunde Gilgamesh inte begripa att döden var definitiv. Att hans vän Enkidu för alltid var borta och att han själv skulle dö. Men, Shamash uppenbarelse gav Gilgamesh en idé. Han visste att Solguden varje natt färdades genom en lång tunnel för att sedan gå till vila på andra sidan den östliga Oceanen. Där levde Gilgameshs förfader Uta-napishti, han som med sitt fartyg undkommit den stora översvämningen som dödat alla de djur och människor som inte befunnit sig på hans båt. Tanken gav Gilgamesh ett mål, han skulle ta sig till Uta-napisthi och genom honom finna livets hemlighet.

 

 

Mellan berget Mashus tvillingkrön fanns Solens tunnel, dess porar öppnades och slöts av Skorpionmän

 

vars skräck var Fruktan, vars blickar var Döden,

deras utstrålning var fasansfull,

deras storlek överväldigade bergen –

vid soluppgång och solnedgång skyddade de Solen.

 

Deras gestalter var så avskyvärda att Gilgamesh till en början dolde sitt ansikte då han nämade sig dem, men då han tog bort handen och djärvt betraktade de anskrämliga monstren förvånades de av hans djärvhet och lät honom träda in i den mörka tunneln.

 

Sedan rusade Gilgamesh timme efter timme genom det becksvarta mörkret, oroad över att inte kunna hinna ut innan solen kom och genom sin koncentrerade hetta brände honom till aska.

 

 

Efter en natts rusande genom tunneln nådde Gilgamesh strax innan gryningen fram till en paradisisk trädgård, men han unnade sig ingen vila utan skyndade vidare mot sitt mål. Snart stod han vid stranden och blickade ut över den östliga Oceanen, som ingen dödlig, förutom Uta-napishti och hans hustru, tidigare hade skådat.

 

Nu följer en märklig episod. Vid stranden av Världens ände var en krog belägen – vem kunde tänkas besöka ett sådant etablissemang? Människor kunde inte komma dit och vad kunde en gud ha för ärende dit? Undrar om Douglas Adams hade Gilgamesh i tankarna då han i Liftarens guide till Galaxen placerade en restaurang vid slutet av universum, det stället var dock betydligt livligare än krogen i Gilgamesh, där vi enbart finner innehaverskan, en kvinna vars ålder vi inte känner, men jag misstänker att hon var ung.

 

 

Berättelsen förtäljer heller inte vem hon är, eller vad hon heter och det gör heller ingen av de böcker jag läste för att skriva den här essän. Men, jag antar att hon var identisk med Ishtar. Hon var förvisso en välsituerad kärleks- och krigsgudinna, men kunde även uppenbara sig som en simpel prostituerad, inte enbart någon som höll till i templen, men någon som också utövade sin verksamhet i de enkla krogarna som lantarbetarna uppsökte då de återvände från sina dagsverken.

 

 

Då krogvärdinnan fått syn den pälsklädde främlingen, som med tovigt skägg och vildsint utseende närmade sig hennes etablissemang, spärrade hon dörren, sprang upp på dess platta tak och undrade där uppifrån vem besökaren var. Gilgamesh berättade då att han varit kung av Uruk, att han sörjde sin vän Enkidu och själv var rädd att dö. Krogvärdinnan släppte då in den ensamma vandraren. Ishtar visste nu att han var densamme som försmått hennes kärlek, dödat Himmelstjuren och en mängd lejon, djur som helgats henne. Likväl tycktes Ishtar, om det nu var hon, inte hysa något agg gentemot den nedslagne, patetiske Gilgamesh. Hon gav honom öl och förplägnad, alltmedan hon rådde honom:

 

Det liv du söker, kommer du aldrig att finna.

Då gudarna skapade mäniskorna

skänkte de dem döden,

livet behöll de för sig själva.

 

Men du, Gilgamesh, fyll din mage,

roa dig dag som natt!

Möt varje dag med glädje,

dansa och lek, dag som natt!

Låt dina kläder vara rena,

ditt huvud vältvättat, bada i rent vatten!

Betrakta barnet som håller din hand,

låt din hustru få njuta av dina upprepade famntag!

Ty sådant är de dödligas öde.

 

 

Det var priviligierad furstetillvaro Ishtar beskrev. En civiliserad, välvårdad man, inte en vilde. En herreman i stånd att njuta av vad han åstadkommit. Varför skulle då Gilgamesh i galen sorg och förtvivlan jaga efter vind? Dö skulle varje männsika. Men, Gilgamesh framhärdade i sin strävan efter evigt liv och den kloka Ishtar insåg att enbart dyrköpt erfarenhet skulle kunna förändra honom. Hon berättade att Shamashs färjkarl Ur-shanabi kunde ta honom över den östliga Oceanen. Om Gilgamesh kunde klara sig genom Dödens hav vars mäktiga strömmar genomfor Oceanens mitt, så skulle han på dess andra strand möta Uta-napishti och hans hustru, men evigt liv skulle han aldrig bevärdigas.

 

Frustrerad och besviken vandrade Gilgamesh ner mot Oceanen. I sin gränslösa irritation slog han ihjäl de Stenmän han mötte på stranden, retande sig på deras stumhet och vad han uppfattade som deras vägran att ta honom över havet. De dräpta Stenmännen visade sig dock vara Ur-shanabis besättningsmän och Gilgamesh var därför tvungen att med stor möda staka sig över Oceanen med hjälp av trehundra, tjugofem meter långa pålar, som han förlorade en efter en.

 

 

Kommen till Oceanens andra strand togs Gilgamesh välvilligt emot av Uta-napishti, som för honom redogjorde för syndaflodsberättelsen som fick George Smith att ta av sig kläderna på British Museum. Att Uta-napishti av gudarna tillerkänts ett evigt liv berodde på att de var honom tack skyldigt för sin egen överlevnad. Saken var nämligen den att då de enhälligt beslutat sig för att utrota mänskligheten genom den stora översvämningen gick den kloke sötvattensguden Ea, människornas skapare, i hemlighet mot deras beslut och kontaktade Uta-napishti som byggde sin väldiga ark för rädda djuren, utsädet och hantverksskickliga män från en säker död.

 

 

Då gudarna efter förödelsen fann att då de ödelagt jorden måste de för sin överlevnads skull bruka den på egen hand, om det nu överhuvudtaget skulle kunna att gå att göra det efter all den förödelse som de obetänksamt hade orsakat. Då Uta-napishti efter sin lyckosamma räddning offrade kött och frukter till gudarna, som tack för den ynnest de visat honom, flockades de till offermåltiden:

 

Gudarna vädrade doften.

Gudarna kände sötman.

Likt flugor flockades de kring den offrande mannen.

 

Gudarna tackade Ea för hans rådighet och gladde sig över att slippa bruka jorden och med möda återskapa det välstånd som tidigare rått därnere. De beslöt att fortsättningsvis bevara mänskligheten, men för att begränsa dess antal bestämde de att kvinnor skulle föda sina barn i smärta och svårighet och att människor framledes skulle dö av ålderdom – med två undantag, nämligen Uta-napishti och hans hustru, som belönades med evigt liv.

 

Dessvärre försäkrade även Uta-napishti Gilgamesh om att ingen människa, förutom han själv och hans hustru, kunde undkomma döden. För att mildra Gilgameshs dödsskräck försänkte Uta-napishti honom i djup sömn för att därigenom bevisa att själva döden inte smärtar – den är glömska och tomhet, inget annat. En sömn du inte vaknar upp ifrån. Det är livet som räknas, minnena du lämnar efter dig, och även de försvinner med tiden.

 

Uta-napishti försäkrade Gilgamesh om att meningen med hans tillvaro var att tjäna andra genom sin fursteroll. Inte var Gilgamesh född och uppvuxen för att bli en brutal vilde? Nej, han var en ledare, en handlingsmänniska. Om han, som nu, förnekade den rollen då vore han förvisso en oväsentlig varelse, då vore också hans död som en vindpust i öknen. Då Gilgamesh genom arbete och samtal övertygat Uta-napishti om sin duglighet och tillsammans med färjkarlen Ur-shanabi stod i begrepp att återvända till Uruk, sade Uta-napishtis fru till sin make att illa vore det om han skulle bli ihågkommen som någon som inte givit deras gäst en avskedsgåva. Uta-napishti berättade då om en plats i Oceanens djup där det växte en taggig planta som såg ut som en blandning av bocktörne och stenros. Om Gilgamesh kokade och åt den skulle han ”åter att bli som i sin ungdom”.

 

 

Upplysningen livade upp Gilgamesh, visserligen var han nu fullkomligt övertygad om att döden var oundviklig, men ett långt liv som en kraftig och ungdomlig man var förvisso eftersträvansvärt. Då de kommit ut på havet undrade han om färjkarlen visste var Ungdomens planta växte. Jodå, det kände Ur-shanabi till, men hur skulle Gilgamesh kunna få tag på den? Då de kommit till ungdomsblommornas växtplats lät Gilgamesh sig sänkas ner med stenar bundna vid fötterna. Han lyckades hålla andan så pass länge att han kunde plocka en av de taggiga växterna och i glädjerik triumf frigöra sig från stentyngderna och simma upp till den solglittrande vattenytan.

 

 

Dock kunde fick han under färden tillbaka till Uruk inget tillfälle att koka och äta den taggiga växten, utan han fick vänta med det tills de kommit fram. Dock, under en av färdens  nattliga uppehåll, då Gilgamesh sov på en ö, ringlade sig en orm upp ur havet och stal Ungdomens planta. Då Gilgamesh vaknade upp blev han givetvis förskräckt över stölden, men lugnade sig och log vid tanken på att han var på väg tillbaka till sitt tidigare liv, till hustru och barn, till den stad han härskade över och som han försett med så magnifika byggnadsverk. Vad betydde evig ungdom jämfört med sådant?

 

 

Då de längs den breda floden närmade sig Uruk och kunde se hur solen lyste upp dess mäktiga murar utropade Gilgamesh:

 

O, Ur-shanabi, bestig Uruks murar, gå fram och tillbaka!

Betrakta dess grund, tegelläggningen!

Brändes inte dessa tegelstenar i ugnar?

Lade inte De Sju Vise grunden?

 

En kvadratkilometer är stad, en kvadratkilometer är dadellundar, en kvadratkilometer

är tegelbruk, en kvadratkilometer är Ishtars tempel,

tre och en halv kvadratkilometer är Uruks bredd och vidd!

 

 

Därmed avslutas Gilgamesheposet som det började – med en hyllning till Uruk och dess murar. Som en bild av civilisationens seger över naturen – med dadelplantager, tegelbruk, murar och ett tempel helgat åt Ishtar, kärlekens och krigets gudinna. Men, som vi sett hade civilsationen skapats på bekostnad av naturen och den skulle inte ha kunnat existera utan att delar av den hade tämjts, som den plågade Enkidu, dödats, som naturkrafterna Humbaba och Himmelstjuren, eller ödelagts, som den mäktiga Cederskogen. Gilgamesheposet handlar om dödens ständiga närvaro, dess symbios med skapandet och dess slutgiltiga seger.

 

Jag ger sista ordet till den märklige diktaren från Prag, Rainer Maria Rilke. Han var en romantiker och drömmare och inte någon flitig läsare av klassiker. Rilke erkände villigt att han enbart läst brottstycken ur Hamlet och Dantes Gudomliga Komedi och inte en rad ur Gothes Faust. Under Första världskrigets masslakt och allmänna desperation blev Rilke dock fullkomligt betagen av Gilgamesh. Under brinnande krig skrev han 1916, efter att ha läst en tämligen usel översättning av eposet, till en väninna:

 

Här finner vi verkligen en gigantisk bok, inom vilken det lever en kraft och gestalter som är bland de största som de magiska orden skänkt varje tänkbar tidsålder. Helst av allt skulle jag för Er vilja berätta att här finner vi ett epos om dödsfruktan, uppkommen som ett obegripligt begrepp inom all mänsklig tanke, otänkbart genom att en separation mellan döden och livet vore definitiv och katastrofal.

 

 

Bergman, Bo (1903) Marionetterna. Stockholm: Bonniers. Burton, Nina (2018) Gutenberggalaxens nova: En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution. Stockholm: Månpocket/Bonniers. Chambers, John (2018) The Metaphysiclal World of Isaac Newton: Alchemy, Prophecy and the Search for Lost Knowledge. New York: Simon and Schuster. Ebeling, Florian (2007) The Secret History of Hermes Trismegistus from Ancient to Modern Times. Ithaca NY: Cornell University Press. George, Andrew (2003) The Epic of Gilgamesh: The Babylonian Epic Poem and Other texts in Akkadian and Sumerian, translated with an introduction by Andrew George. London: Penguin Classics. Glassie, John (2012) A Man of Misconceptions: The Life of an Eccentric in an Age of Change. New York: Riverhead. Jacobsen, Thorkild (1976) The Treasures of Darkness: A History of Mesopotamian Religion. New Haven: Yale University Press. Kirk, Geoffrey S. (1970) Myth: Its Meaning & Function in Ancient & Other Cultures. London: Cambridge University Press. Lloyd, Seton (1980) Foundations in the dust: The story of Mesopotamian exploration. London: Thames and Hudson. McLuhan, Marshall (1962) The Gutenberg Galaxy: The Making of typographic man. Toronto: University of Toronto Press. Moran, William L. (1980) ”Rilke and the Gilgamesh Epic,” Journal of Cuneiform Studies Vol. 32, no. 4. Sandars, Nancy K. (1972) The Epic of Gilgamesh. English Version with an Introduction by N.K. Sandars. London: Penguin Classics. Thompson Craig (2011) Habibi. New York: Pantheon.

 

 

BLOG LIST

“What a drag it is getting old”, Rolling Stones intro till Mother´s Little Helper har under de senaste dagarna ekat i skallen på mig. Ständigt förlägger jag saker och ting, flera av dem försvinner spårlöst. Känslan av en ständigt ökande ålderdom är ett elände. Jag har...
Two months ago I visited in Gothenburg the younger of my sisters. Well ... she is not so young anymore, four years older than I am she is now 69 years. However, that does not hinder us from getting along just as good as when we were kids together. With my sisters, I share an interest in literature...
För två månader sedan besökte jag den yngre av mina systrar i Göteborg. Ja, så speciellt ung är hon ju inte längre, fyra år äldre än jag är hon nu 69 år gammal. Men, det hindrar inte att vi kommer lika bra överens som då vi var barn. Med mina systrar delar jag intresset för litteratur och konst och...
The Swedish Academy decided to award the Austrian author Peter Handke the Nobel Prize in Literature for ”an influential work that with linguistic ingenuity has explored the periphery and the specificity of human experience." I do not understand what they mean by exploring the periphery of human...
The Swedish Academy decided to award the Austrian author Peter Handke the Nobel Prize in Literature for ”an influential work that with linguistic ingenuity has explored the periphery and the specificity of human experience." I do not understand what they mean by exploring the periphery of human...
On the eighth of May this year I was in a heavy downpour driving through Germany. A nightmare since the major thoroughfares cutting through Germany and Italy nowadays are clogged by seemingly endless rows of monstrous trucks. Furthermore, when freed from...
Den åttonde maj i år körde jag ensam i hällregn genom Tyskland. En mardröm – de stora motorvägar som skär genom Tyskland och Italien är numera tillkorkade av till synes oändliga rader med monstruösa långtradare, dessutom stoppas den annars så vådligt fortkörande trafikströmmen gång på...
Here in Rome, spring is changing fast into summer. A few weeks ago, nature rested in anticipation of the explosion that followed. For a couple of days the sky has now been boundlessly clear blue and the street around the corner, constantly lined with parked cars, has after its dreary everydayness...
Här i Rom övergår våren snabbt till sommar. För några veckor sedan vilade naturen i väntan på den explosion som sedan följde. Under ett par dagar har himlen varit gränslöst klarblå och den bilbelamrade gatan runt hörnet har efter sin trista alldaglighet förvandlats till ett sagorike då...
Russian Collusion has lately come to signify a suspicion of Russia's interference in the 2016 US election campaign to prevent Hillary Clinton from becoming USA´s president and secure Donald Trump's victory. Since then, the term has also come to denote Russia's alleged attempts to tear apart...
Items: 21 - 30 of 274
<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com