IKONER OCH IDOLER: Tro och lögn

Nyligen läste jag en artikel om det stora porträtt av Mao Zedong som hänger över porten till den Förbjudna staden. Det väger ett och ett halvt ton och är sju gånger fyra och en halv meter stort.

Väder och miljöförstöring sliter på det och varje år målas därför ett nytt porträtt. Under Maos levnad varierades det diskret för att i viss mån harmoniseras med Ledarens förändrade utseende. Porträttet är målat i olja, förstärkt med fiberglas och plast. Minst nio gånger målades helt nya versioner av porträttet. Sedan 1977 har Ge Xiaoguang målat dem.

Andra konstnärer har varit Zhou Lingzhao som skapade det första porträttet 1949. Xi Mang gjorde ett nytt 1950. Zhang Zhenshi stod för versionerna mellan 1951 och 1963, följd av Wang Guodong 1963 till 1976 och slutligen Ge Xiaoguang.

Förlagan till Zhang Zhenshis porträtt, som tycks ha varit det bästa, utbjöds till försäljning i Berlin 2006 av Beijing Huachen Auction Company, som ägs av Beijings turistbyrå och center för kulturarv och restaurering. Utropspriset var USD 120 000, men försäljningen stoppades i sista stund av Folkrepubliken Kinas regering och det finns numera i Kinas Nationalmuseum.

Zhang Zhenshis porträtt var baserat på ett fotografi taget av Hou Bo (1924–2017). Hon och hennes make Xu Xiaobing var under flera år Maos ”hovfotografer” och tilläts att göra en mängd fotografier av Den store rorsmanen och Kina höga potentater.

Paret bodde vid Mao’s sommarresidens i de Doftande kullarnas nationalpark och umgicks i Maos närmaste krets, något som gjorde att de också tilläts ta privata fotografier av den Ledaren. Flera av Hou Bos fotografier omvandlades av konstnärer till de typiskt minutiösa superrealistiska målningar som i miljonupplagor spreds över hela Kina.

Hou Bo tog även fotografier vid officiella tillställningar och hennes dokumentation av utropandet av grundandet av den Kinesiska folkrepubliken har blivit klassiska.

Innan Ordförande Maos porträtt prydde porten till den Förbjudna staden hade den likaledes uppvisat andra stora porträtt. Först av Sun Yat-sen som därifrån 1911 utropat den Kinesiska republiken och när Chiang Kai-shek efter honom 1928 blev president över Statsrådet, Kinas regering, hamnade hans porträtt över porten. Efter Chiang Kai-sheks flykt till Taiwan har Maos ansikte sedan 1949 varit portens permanenta prydnad. 

Den himmelska fridens torg – på kinesiska Tiān'ānmén Guǎngchǎng, Torget vid Himmelska fridens port – blev under Kultrurevolutionen (1966-1976) den absoluta brännpunkten för kulten av Mao och fick sin kulmen då den Store ledarens miljonskaror av fanatiska ungdomar samlades vid massmöten, viftande med Maos Lilla röda och skanderande slagord till den store mannens ära. Vid ett sådant tillfälle befann sig min väninna Sagrada från Domiikanska republiken blad dessa ungdomar och hon har för mig berättat hur Mao, längt däruppe på läktaren ovanför sitt porträtt tog en av de honom närstående i handen och hur detta handslag sedan gick från den ena till den andra över hela torget. En förmedling av gudomlig kraft inte olik tanken bakom den kristina kyrkans ”apostoliska sucession”.

Maos bild vördades som om den vore en helig ikon. Skaparen av ett av de jättelika porträtten som pryder porten till den Förbjudna staden, Zhang Zhenshi, har i en intervju berättat hur han under Kulturrevolutionen,  hamnade i trångmål efter det att en ”studentkader” anklagat honom för att förvanska sina porträtt av den Store rorsmannen genom att i sina framställningar ha förminskat Ledares ärevördiga anlete då han framställt honom på ett sådant sätt att enbart hans ena öra blev synligt. Detta har åtgärdats på senare kolossalporträtt, men inte på de yuansedlar som pryds med Maos anlete.

Under min ungdom fanns även i det från Kina så avlägsna Lund de som klädde sig i mao-overaller och med stolthet bar en liten knapp-ikon försedd med en bild av Ordförande Mao, liksom amerikanska politiker numera måste bära en flag pin med den amerikanska fanan.  

Under den tidens talrika demonstrationer var det också vanligt att bära med sig plakat med Ordförande Maos ansikte. Ofta i form av Zhang Zhenshis legendariska porträtt

Den milt sagt kontroversielle och anarkistiske konstnären Lars Hillersberg gjorde i det hänsynslösa magasinet Puss sig lustig över denna persondyrkan och lät i en illustration en folkmassa bära porträtt av okända medborgare.

Den Himmelska fridens torg blev även skådeplatsen för ett ikoniskt framträdande av en person som förblivit känd. Mellan den 15:e april och 4:e juni 1989 hölls omfattande studentdemonstrationer på torget och dess omgivningar. Man demonstrerade mot korruption inom det styrande kommunistpartiet och krävde större demokratiska och mänskliga rättigheter. Protesterna slogs slutligen ned med hänsynslöst våld. Enligt officiella källor dödades några hundra människor, men inofficiella tal pekar på upp emot 3000 dödsoffer.

Den 5:e juni, efter att ha ”säkrat” torget, började militären återta kontrollen över stadens genomfartsleder. En kollon stridsvagnar från 1:a pansardivisionen lämnade torget, men i riktning österut, på Chang'an Avenyn, hindrades frammarschen av en ensam demonstrant som ställt sig mitt på avenyn. Det korta dödläget mellan mannen och stridsvagnarna fångades av västerländska journalister, som befann sig Beijing Hôtels takterrass. Vem ”Tankmannen” var och vad som hände honom har förblivit okänt, men magasinet Time utsåg honom till en av förra seklets ”100 mest inflytelserika människor” och den okände manen har blivit en symbol för personligt mod gentemot förtryckande regimer. Med andra ord – en Frihetens ikon.

https://www.youtube.com/watch?v=FaojdRThXbY

Men . . . vad är egentligen en ikon? Det grekiska ordet betyder helt enkelt ”bild”, eller ”likhet”, men ordet kom tidigt att beteckna bilder på vördnadsvärda, inflytelserika personer, eller framställningar som hedrade avlidna nära och kära, som de berömda mumieporträtten från Faiyum-oasen som under Antiken förutom inhemska egypter hyste en stor grekisktalande befolkning. 

Då man talar om ikonmåleri har det främst kommit att beteckna en konstform som finner sina rötter i 300-talets kristna måleri från, i synnerhet de målningar som förekommer i Roms katakomber.

Redan tidigt fanns det dock ett våldsamt kristet motstånd mot avbildningar. Den kristna fornkyrkan var nära kopplad till judendomen och man följde i allmänhet dess bud och förordningar, inte minst Andra Mosebokens förbud (20:4): ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.” Man fick alltså inte göra änglar, människor, eller djur till föremål för dyrkan, sådan kunde enbart riktas till Gud. Man fick heller inte försöka avbilda, eller ens föreställa sig Guds gestalt, eftersom hans skepnad var långt bortom mänsklig form och föreställning.

Den antika världen där kristendomen växte fram och kom att frodas var dock en värld där bildkonsten fanns överallt. Inom en sådan överväldigande och raffinerad visuell miljö kunde ett bildförbud inte vidmakthållas under någon längre tid. Snart blev ikoner, dvs. bilder, rikligt förekommande även inom den kristna kulten.

Nedanär den första kända framställningen av Kristus Pantokrator, den Allsmäktige, alltså Jesus som den inkarnerade gudomen. Ikonen är från 500-talet och bevarad i det legendariska Sankta Katarinaklostret vid Sinais fot. Bilden och är en av klostrets fler än 2000 ikoner, skapade från 500-talet och in i modern tid. 

Inom den kristna kyrkan hade så småningom uppfattningen att man kunde avbilda Kristus, Gud och helgonen segrat. Argumentationen gick ut på att alla dessa gestalter hade mänskliga kroppar. Hade inte Gud skapat människan till sin avbild?  Och Gud hade genom Jesus Kristus blivit människa, med en kropp som gick att uppfatta med mänskliga sinnen, därmed kunde även Guds och Jesus kroppsliga manifestationer avbildas.  För övrigt … det gammaltestamentliga förbudet gällde ju innan Gud genom Jesus hade uppenbarat sig i en kroppslig gestalt.

Den knepiga frågan kring bildframställningar hade under det andra konciliet i Nicea, 787 nötts och blötts av kristna potentater. Konciliet ägde rum medan den ”bysantinska ikonoklasmen” rasade för fullt. Fanatiker krossade såväl antika som kristna skulpturer, medan fresker målades över och ikoner brändes upp, konstnärer misshandlades.

Konsiliet beslutade att ikoner och andra avbildningar av det gudomliga förvisso har en betydande funktion inom den kristna kulten. De har en pedagogisk funktion för troende som inte kan läsa, bildkonsten skapar en uppfattning om den kristna frälsningsläran och de bibliska berättelsernas innebörd.

Betraktandet av bilder kan även fylla åskådaren med en känsla av meditativ andakt skapad genom deras prokinesis, dvs. de är åtbörder/tecken på respekt inför det gudomliga och därmed frambringar de mottaglighet för det kristna budskapet, de kan till och med förmedla sådant som inte kan uttryckas i ord. Ikoner besitter porikinesis genom att de är avbildningar och därmed bygger på relationer, men de besitter enbart ”relativa egenskaper”. De är inte gudomliga i sig. De saknar latreia ”absoluta egenskaper”, dvs. samma natur som det gudomliga. Därmed får ikoner absolut inte bli föremål för någon dyrkan. Detta är en styggelse – avgudadyrkan/idolatri. Skillnaden mellan en ikon och en idol är att ikonen enbart anspelar på det gudomligas närvaro, alltmedan idolen är en gudom i sig själv.

Den bästa motsvarigheten till det kristna begreppet idol är antagligen hinduismens murti, i meningen att en avbildning i sig kan innefatta en gudomlig ”själ”, en murta. Avbildningen utgör därmed ett ”förkroppsligande” av en andlig dimension, grundmeningen i ordet murti.

Hatet mot den kristna konsten bedarrade inte i och med det andra nicenska mötet. Bildstormande fanatiker fortsatte att emellanåt dyka upp i olika sammanhang. Då religionskrigen mellan katoliker och protestanter lamslog Europa under femtonhundratalet kunde en protestantisk mobb emellanåt i våldsamt raseri gå lös på kyrkokonsten, lemlästa skulpturer och förstöra målningar,

Under andra förutsättningar gick franska revolutionärer i början av sjuttonhundra-nittiotalet till storms inte enbart mot monarkins statyer och symboler, utan även mot den kyrkliga makten. Kyrkor brändes ner och skulpturer förstördes.

Revolutionärer har ibland hyst ett oförsonligt hat mot kyrkomakten. Under inbördeskrig i México och Spanien, där konservativa krafter inom Kyrkan ofta anslöt sig till Centralmakten avrättades flera präster och munkar av revolutionärerna, medan kyrkor plundrades. Nedan arbebuseras en präst i México, medan mumifierade nunnor från ett karmeliterkloster exponeras i Barcelona 1936. 

Sällan har dock förföljelsen av religion och förstörandet av dess konstskatter fått sådana dimensioner som i Sovjetunionen under tjugo- och trettiotalen, där religionsförakt öppet sanktionerades av statsmakten.

Kyrkor och ikoner förstördes. Mest uppmärksammad blev sprängningen av Moskvas katedral, Kristus Frälsaren, som på Stalins order demolerades den 5:e december 1931.

Meningen var att katedralen skulle ersättas av ett enormt Sovjeternas palats, krönt av en monumentalstaty förställande Lenin, i vanlig ordning med en uppsträckt högerhand.

Det andra världskriget satte dock stopp för det storstilade projektet och platsen för den ödelagda katedralen blev istället världens största swimmingpool. 

Efter kommunismens fall återuppbyggdes Kristus Frälsarens katedral och återuppstod år 2000 i all sin praktfulla storhet.

Förstörandet av religiösa byggnader, konstverk och andra symboler i länder som Sovjetunionen och Kina betydde som vi sett dock inte slutet på monumentala konstverk, fast dessa hyllade inte längre helgon och andra avlidna eller utomjordiska, religiösa förebilder. Centrum för dyrkan blev istället jordiska helgongestalter, levande som döda. Stalin fyllde Sovjetunionen med bilder och skulpturer av sig själv och den av honom förgudade Lenin.

Medan Lenin allmänhet avbildades med högerarmen lyftad i en gest riktad mot en strålande framtid så  framställde stalinstatyerna för det mesta Ledaren med sänkt högearm eller handen, på napoleanskt manér, instoppad under rocklinningen.

Detta berodde antagligen på att Stalin hade komplex för sin krortare högerarm. Han vid tolvårs ålder skadats svårt då armen blivit klämd under en hästdragen vagn. En omfattande operation hade gjort så att  armen blivit kortare och stel vid armbågen.

Leninstatyerna fortsatte dock att framhärda med sina framtidssträckta händer. Något som de exilryska konstnärerna Komar och Melamid roade sig med då de till ett The New Yorker omslag framställde Lenin på besök i New York medan han framför McDonalds hejdar en taxi.

Den groteska idoliseringen av ledare som Lenin, Stalin och Mao har inte hindrat deras efterträdare från att under sin livstid efterapa denna förgudning och låta sig själva bli framställda genom ikoner och skulpturer.

Som Kazakstans diktator Nursultan Nazarbayev, som efter att livligt ha blivit understödd av Putin tvingades avgå 2022:

Hans efterträdare Kassym-Jomart Tokayev har dock redan fått sig förärad en staty i grannlandet Kyrgyzstan, där han sitter och samtalar med dess president Sadyr Japarov, som tillträdde 2021.

Sadyr Japarov har för övrigt redan funnit ett tillfälle att resa en staty över Putin:

I Kyrgyzstan och Kazakstan sitter idolerna i stolar, men i Turkmenistan Gurbanguly Berdymukhamedov ett strå vassare och har låtit sig framställa sittande till häst, täckt i guld och placerad på ett högt, lysande vitt och konstgjort berg.

Skulpturen är större än statyn av Berdymukhamedovs företrädare, Turkmenbashi. Även han guldbetäckt och placerad högt upp på en bastant pelare.

Jag vet inte om Nordkoreas nuvarande diktator Kim Jong-un ännu har låtit resa en staty över sig själv, men landet hyser ett otal statyer över hans farfar Kim Il-sung (hos vilken vi känner igen Lenins gest) och fadern Kim Jong-il. De största statyerna  är mer än tjugo meter höga och omgivna av groteska riter.

Jag undrar vad det är som driver dessa groteska diktatorer att resa skulpturer av sig själva och tvinga sina undersåtar till en undrgiven dyrkan av deras uppblåsta egon.

En löjligt självupptagen, självberikande och ovanligt blodtörstig diktator var Trujillo, som i Dominikanska Republiken lät döpa huvudstaden och landets högsta berg efter sig själv och under sin livstid fyllde landet med sina byster och statyer. Varje dominikanskt hem ar tvingat att ha en plakett som omtalade att Trujillo var dess beskyddare och herre.

Är denna ständigt närvarande diktatoriska galenskap ett sätt att övertyga medborgare om att de är ständigt övervakade, ständigt kontrollerande, som den allseende Storebror i Orwells kusliga 1984.

Något som egentligen inte är en illusion eftersom flera av dessa diktatorer haft och har en effektiv hemlig polis, beredd att stå dem till tjänst med mord, tortyr och annan terror.

Hitler stöddes sin mäktiga Gestapo, Stalin av KGB och den stora mängden mindre självhärskare har även de haft sina mordiska hantlangare. Kina har sitt Ministerium för Statssäkerhet, Kazakstan KNB, Turkmenistan MNB, Saudi Arabia Mabahith, Venezuela SEBIN, Sudan NISS,  Ryssland FSB, enbart för att nämna några av de mest välkända och hänsynslösaste hemliga organisationerna. I Iran finner vi VAJA, som under olika beteckningar ersatte Shahens SAVAK, även han en underlig självhärskare som älskade att styra ut sig i lånta fjädrar och posera för  ikonografiska porträtt, exempelvis ett av den kände italienske mästaren Pietro Annigoni.

Kanske det endast rör sig om att göra intryck på världen och garantera sitt eftermäle. Genom en bild, en ikon, försöker de förvandla sig till idoler. De vill omvandla sig som om de vore en gudomligvorden närvaro – helgon förtjänta av sina undersåtars dyrkan. Ett helgon är ju förmer än en bild, ett ideal. Ta Moder Teresa, som i många människors tankevärld blivit identisk med osjälvisk självuppoffring, en symbol för godhet. Är hon värd all denna dyrkan?

Jovisst, hennes orden är nu verksam på 610 platser i 123 länder, med vårdhem och boenden för människor med HIV/AIDS, spetälska och tuberkulos. Hennes nunnor ger familjerådgivning, sköter barnhem och skolor. Den lilla, ledbrutna damen med sitt vänliga leende blev identisk med en självuppoffrande, innerligt kristen godhet.

Men den lilla kvinnan sjönk i min aktning då jag under min tid i Dominikanska Republiken fick se henne omfamna den haitiske diktatorn Baby Doc och hans hustru, miljonärskan Michèle Bennett Pasquet, detta i Amerikas fattigaste land, där folk levde i skräck under Duvalier-regimens fruktade hemliga polis, de ökända Tonton Macoutes.  Moder Teresa hyllade det otäcka paret för deras generösa bidrag till hennes verksamhet och hyllade den vackra häxan Michèle med orden:

Jag har mött många människor; kungar, presidenter och premiärministrar, men jag har aldrig sett fattiga människor vara så förtrogna med sina statsöverhuvuden som de var med henne. Det var en vacker lärdom för mig.

Urghh! Det vände sig i magen på mig. Visste inte den helgonlika Teresa med vilka hon umgåtts och hyllade så innerligt? Sedan fick jag veta att Moder Teresa glatt och tacksamt tagit emot pengar av och hyllat millionärer som Charles Keating och Robert Maxwell.

Som kejsar Vespasianus konstaterade: ”Pengar luktar inte”. Under 1980-talet, då jag på TV sett Moder Teresas besöka Haiti var Charles Keating VD för American Continental Corporation och Lincoln Savings and Loan Association. När Lincoln Savings 1989 gick i konkurs kostade det USA:s federala regeringen över 3 miljarder dollar och cirka 23 000 kunder lämnades med värdelösa obligationer. I början av 1990-talet dömdes Keating i både federala och statliga domstolar för bedrägeri, utpressning och konspiration.

Och Robert Maxwell? En stormrik mediamogul som förskingrade hundratals miljoner pund från sina egna företags pensionsfonder alltmedan han levde i lyx på sitt gods utanför Oxford, om han inte var ute till havs på sin lyxyacht, Lady Ghislaine, uppkallad efter sin sorgligt ryktbara dotter; societetsdam och dömd sex trafficker

Dessvärre är räkenskaperna för Moder Teresas orden otillgängliga. Även om exempelvis indisk lag kräver att välgörenhetsorganisationer offentliggör sina räkenskaper så ignorerar Moder Teresas organisation denna föreskrift.  Det är inte känt om finansministeriet i Delhi, som skulle ansvara för välgörenhetsorganisationernas räkenskaper, har de faktiska siffrorna och vid förfrågan ges svaret att uppgifterna är ”hemligstämplade”. 

Det enda land där finanserna gått att granska har varit Great Britain, där man uppskattat att endast sju procent gått till Madre Teresas verksamhet, uppenbarligen vilar det mesta inom ett oredovisat konto på Vatikanen.

Moder Teresa hade strikta åsikter mot abort som hon ansåg vara ett brott i paritet med nazisterna judeutrotning. Hon pekade på den andliga nyttan av ett liv i fattigdom, en åsikt som tycktes harmonisera med den brist på adekvat sjukvård som gavs de fattiga i hennes ordens vård, trots att organisationen hade stora banktillgångar. Diagnostiseringen var godtycklig, smärtlindring bristfällig och få utbildade läkare var verksamma inom organisationen. Däremot lades stor vikt vid att alla de som togs in för ”vård” borde döpas och alla döende fick systematiskt ett kristet dop oavsett deras religiösa övertygelse. Jag vet inte omförhållandena har förbättrats, men Moder Teresa är definitivt inte mitt helgon .

Jag är heller inte riktigt klar över den i Italien så oerhört populäre Padre Pios helgonskap, annat än att han kunde uppvisa stigmata. Kanske uppkom de genom gudomlig inverkan, men elaka tungor säger att han på egen hand hjälpte den gudomliga försynen. Visst, den förmögenhet som i Pietrelcina samlades in genom alla allmosor ledde till uppförandet av ett av Italiens bästa sjukhus, fast grundfinansieringen kom från Emanuele Brunatto, som skaffat sina miljoner genom svartabörsaffärer i naziockuperade Frankrike och FN:s fond understöd och rehabilitering (UNRRA) som efter Andra världskriget hjälpte flyktingar och fattiga över hela det krigsdrabbade Europa.

Padre Pio var kanske i och för sig OK, hans helgonstatus grundar sig på alla de mirakel som folk säger ägde rum kring honom. Hans predikande var inte speciellt märkvärdigt, men han levde ett enkelt liv och konstaterade att:

Lidande är ett särskilt tecken på Guds kärlek, ty det får dig att likna hans gudomlige son genom den ångest han kände i öknen och på Golgata.

Här i Rom ber man bland annat till Padre Pio för att finna en parkeringsplats och man finner hans bild överallt – i barer, bilverkstäder och speceributiker.

Kända mäns och kvinnors porträtt har blivit som bysantinska ikoner. De sammanfattar i sig en alldeles speciell dimension, fylld av anspelningar, hopp och inspiration. Einstein står för intelligens och allmän genialitet.

Sigmund Freud är också kopplad till genialitet, men om Einstein är urtypen för ett geni så rör sig idéerna kring Freud även om det undermedvetna driftslivet och framför allt – sex.

Chaplins anarkistiske och fattige vagabond har blivit till sinnebilden för film och humor.

Karl Marxs ansikte kopplas samhällskritik och revolution i dess mer intelligenta tappning.

Che Guevara blev även han ett revolutionens helgon, men mer än Marx är han föremål för en ungdomlig kult. Che såg bra ut och utstrålar i sina porträtt en inre glöd. Om Padre Pios bild pryder italienska småföretagares verkstäder och butiker så satt/sitter Che Guevaras ansiktsbild över hela världen uppnålad i radikala ungdomars rum och lägenheter.

Likt målningen av Mao som pryder porten i Beijing finner Cheaffischen sitt ursprung i ett fotografi. Alberto Korda valde ut det bland en mängd fotografier han tagit den femte mars 1960, under en minnesceremoni för offren för La Coubre-explosionen. Korda har sagt att han valde bilden på grund av Guevaras ansiktsuttryck, som enligt honom speglade absolut oförsonlighet, ilska och smärta. La Coubre var ett franskt fartyg lastat med 76 ton belgisk ammunition. Mot alla regler hade det förtöjts vid kajen i Havanna (fartyg med farlig last skall lossas ute till havs) och då det exploderade dödades mellan 75 till 100 personer. Kuba anklagade USA för attentatet.

Stiliga revolutionärer har onekligen en ikonografisk genomslagskraft. Mexikos Emiliano Zapata blev en sådan kraftfull symbol, till och med stiligare än Marlon Brando som spelade honom i Elia Kazans utmärkta film Viva Zapata från 1952. 

Uppseende huvudbonader tycks ofta vara del av minnesvärd ikonografi. Ches basker blev exempelvis under en tid en uppskattad utstyrsel för militanta ungdomar, exempelvis USA:s Svarta pantrar.

Senare ersatte flera radikala ungdomar baskern med Maos mössa.

Numera kan man markera sina åsikter genom att bära en palestinsk kefiah.

Redan sjuttonhundratalets franska revolutionärer särskilde sig från reaktionärerna genom att bära en frygisk, röd “frihetsmössa”.

Talibaner bär gärna en pakolhatt.

Medan radikala feminister kan solidarisera sig med den förföljda ryska feministiska punk-, protest- oh performancegruppen Pussy Riot, genom att bära en stickad pussymössa.

Ett modeinriktat motstånd liknande de stickade mössor med mönster och färger från det brittiska Royal Air Force, RAFs runda logo, som en del holländare bar under naziockupationen.

Det är dock inte alltid som en hatt eller mössa antyder radikalitet. Kemal Atatürk införde exempelvis 1925 sin “hattlag” som stipulerade bärandet av västerländska hattar istället för fezen, som Sultan Mahmud II 1826 infört som obligatorisk huvudbonad för alla osmanska tjänstemän. Atatürk betraktade fezen som ett tecken på Turkiets efterblivenhet.

Ett konservativt hattmode är även Trumps osmakliga huvudbonad.

Eller kanske till och med den mer imaginära Marlboromannens cowboyhatt, som anspelar på ett tufft och hårdhänt uteliv, en tillvaro som kräver en rökande machokille.

Marlboromannen finner kanske sin urbana motsvarighet i filmvärldens skarptungade privatdetektiver som personifierats i Humphrey Bogarts hattförsedde Philip Marlowe.

Någon som rör sig i samtliga miljöer är den atletiske och samtidigt intellektuelle arkeologen Indiana Jones, även han sentimentalt bunden till sin hatt.

Urtypen för en urkonservativt totalitär huvudbonad var den preussiska pickelhuvan som hos Kejsar Willhelm II kompletterades med ett par uppåtsträvande mustascher. 

Mustascher kan för övrigt också vara en ikonografisk markering. Tänk exempelvis på Hitlers mustasch som i kombination med hans frisyr räcker för att anspela på honom.

Även den oförliknelige, skicklige och ironiskt kommersiellt medvetne Salvador Dali använde sin mustasch som ett varumärke.

Den än mer kommersialiserade Andy Warhol, som upphöjde kommersialism, kändisskap och laissez faire till en konstform, visste att i sin ytligt särpräglade konst utnyttja ikongrafiska porträtt, ofta med ett märkligt estetiskt tilltalande resultat. Hos Warhol finner vi exempelvis en i det närmaste otrolig mängd versioner av ikoniska porträtt. Bilder som redan innan Warhol manipulerade dem var tämligen slitna och välkända, inte minst porträtt av Mao, Lenin och Marilyn Monroe.

Som så mänga andra konstnärligt framställda ikoner var Warhols porträtt baserade på fotografier, en konstform som även den ständigt producerar ikoner. Tänk exempelvis på de skickligt iscensatta fotografierna av Marilyn Monroe och Igor Stravinsky.

Eller Winston Churchills segergest som under Andra världskriget skänkte britterna mod och hopp och sedan dess har blivit en internationellt förkommande symbol.

Den flyhänt mångfacetterade Andy Warhol har allt som oftast tillerkänts en ikonisk logo som han inte skapat, men som blivit till en symbol för en frispråkigt, oförskämd ungdomskultur, fylld med förakt gentemot etablissemang och god smak – Rolling Stones utsträckta tunga.

Det var alltså inte Warhol som åstadkom denna ikoniska bild, utan en ung John Pasche som studerade vid Royal College of Art i London. Den ekonomiskt sinnade Mick Jagger hade bett Rolling Stones huvudkontor att kontakta skolan och be dem identifiera en ung talang som skulle kunna komma upp med en anslående symbol för rockgruppen.

Valet föll på Pasche, men hans ursprungliga förslag föll inte Jagger i smaken. Han hade tänkt sig något mer exotiskt och visade Pasche en bild på den hinduiska, skräckinjagande dödsgudinnan Kali.

Kali, den Stora Modern som likt den eviga tiden förgör allt, men likväl består. Hon är den oförsonliga naturen som med sina rovdjur och offer likväl består. Hon retar och hånar oss med sin utsträckta tunga och genomskådar vår sociala fasad, ser de mörka begär vi förnekar och undertrycker. Hon tvingar oss ner i vårt förflutnas skam, så att insikten om våra brister gör så att vi kan födas på nytt.

Pashe fascinerades av gudinnans utsträckta tunga och i ett ögonblick av inspirerad begeistring kom han upp med vad som blev ett popkonstverk – en syntes av verk av betydande popkonstnärer som Warhol, Ruscha, Ramos och Lichtenstein.

Tillbaka till huvudbonadernas ikoniska betydelse. Det är inte enbart som symboliska markeringar för ideologisk övertygelse som en hatt eller mössa kan få en viss betydelse, de kan även associeras med beundrade män och kvinnor. I Indien associerar man exempelvis den unge frihetshjälten Bhagat Singh (1907-1931), som hängdes av engelsmännen, med hans hatt.

John Lennons mössmodell bars av många av hans fans, gärna i kombination med hans runda glasögon.

En annan person som i det närmaste blivit identisk med sin hatt är den nicaraguanske revolutionären Augusto Sandino (1895-1934), som mellan 1927 och 1933 kämpade mot USA:s ockupation av sitt land. Efter att USA dragit sig tillbaka blev han ett år senare avrättad på order av kuppmakaren Anastasio Somoza.

Sandino är en av många ikoniska figurer som blivit till något av en symbol för det land de kämpat för. Sådana landsfäder finns det gott om. Som Garibaldi, Gandhi, Mandela och Atatürk, för att nämna ett fåtal gestalter som numera finns avbildade som statyer och en uppsjö av bilder.

Som landsfäder, fast ondskefulla sådana, kan man kanske även benämna de diktatorer vars porträtt en gång prytt totalitära regimers kontor och fängelser.

Självförhärligade och patetiskt framställda har de blickat ner på offer och undersåtar. Som efterföljare till denna sorts ikoner kan man möjligen uppfatta de porträtt på sittande presidenter som pryder kontor och ambassader

Allt som oftast är dessa potentater ytterst allvarliga. Kanske till och med något hotfulla vakar de över ambassaders och regeringskontors funktionärer och besökare. Numera har de slips och kavaj och även om de skulle vilja det så visar de sig inte längre i sådan ståt som tidigare självhärskare, exempelvis Napoleon Bonaparte.

En man som för övrigt även han var känd för en något udda huvudbonad.

Men det är inte enbart statsmän/kvinnor som blir ikoner. Även artister, främst rockmusiker. Exempelvis så ägnas den numera avlidne Elvis Presley (fast några fans tror att han fortfarande är i livet) en nästan religiös dyrkan.

En annan ikon är den tidigt bortgångne, karismatiskt otyglade Jim Morrison, sångare och textförfattare för rockbandet The Doors, som 27-årig dog i ett badkar i Paris. En död lika legendomspunnen som hans korta levnadshistoria. Den ikoniska bilden av Morrison kallas Det Unga lejonet och togs av fotografen Joel Lee Brodsky, som gjorde flera av omslagen till The Doors skivor.

Morrisons död kom exakt på dagen två år efter Rolling Stones gitarristen Brian Jones död och ungefär nio månader efter Jimi Hendrix och Janis Joplins död. Dessa musiker dog vid 27 års ålder och har därigenom gett upphov till en mängd myter och konspirationsteorier.

Dessa unga musiker blev ikoner på grund av sin karisma och kunskaper, detta till skillnad från andra idoler som skapats av maktpolitiska skäl. Exempelvis den otrevlige ungnazisten och huliganen Horst Wessel. Han utvecklade en vänskap med Joseph Goebbels och efter det att Wessel 23-årig blivit dödad av två medlemmar av det kommunistiska partiet förvandlades han av sin diaboliske vän till ett nazistiskt nationalhelgon. Wessels främsta grund till berömmelse, förutom en viss musikalisk begåvning och för att ha pryglat upp opponenter, var att han författat Horst Wessel sången som vid sidan av Deutschland Deutschland über alles blev Nazitysklands nationalhymn.

I själva verket var melodin stulen från en sång av okänt ursprung, den så kallade Königsbergssången som sjöngs i en av de s.k. frikårer i vilken Wessel varit medlem. Det skrevs böcker, pjäser och gjordes filmer om Horst Wessel, statyer restes och inspirerande bilder spreds.

Andra mer eller mindre politiskt konstruerade ungdomshjältar dök upp i Sovjetunionen och den Kinesiska Folkrepubliken. Ryssarna hade sin Pavlik Morozov och kineserna sin Lei Feng.

Myterna kring dessa till största delen fabricerade hjältar är väl lika bristfälligt sannfärdiga som hjälteglorian kring andra tidigare dyrkade, men sedermera ofta fallna nationalhjältar.

Från skolan minns jag historierna om den svenske nationalgrundaren Gustav Vasa, som då fortfarande dyrkades som landsfader och nationell symbol. Något som bekräftades av Carl Milles mäktiga skulptur från 1925, som i bemålad ek möter besökaren i entrén till Nationalmuseet och under vilken devisen ”Waren Swenske” står inskriven.

Numera har man konstaterat att Gustav Vasa var en hänsynslös realpolitiker, som med brutala metoder röjde motståndare ur vägen och använde hänsynslös propaganda för att befästa sin makt.

Efter att tidigare givit glans åt olika varumärken har i Sverige kungligheternas propagandamöjligheter minskat. Vad som återstår är väl enbart Kung Oscars sardiner som tillverkas i Norge och som bär Kung Oscars namn eftersom han då varumärket introducerades härskade över såväl Norge som Sverige.

Då Norge skilts från Sverige producerade svenskarna istället Kung Gustafs sardiner, med en snyggare paketering.

Att kungligheter inte längre slår så bra som varumärke är kanske en orsak till varför Wasa knäckebröd, som exporteras över hela världen, numera har tagit bort porträttet på den gamle landsfadern och tyrannen och ersatt honom med enbart varumärkstexten, som för många tappat bort sin ursprungliga betydelse som en hyllning till Landsfadern.

Om en bild blir ikonografisk kan det underlätta försäljningen av den produkt som står bakom den. Något som även gäller inom Politiken. Tag exempelvis Barak Obamas valaffisch, kallad den mest effektiva amerikanska politiska affischen sedan Uncle Sam Wants You.  

Obamas valaffisch var så anslående att den fått en stor mängd efterapare och kanske den även i viss mån bidrog till Obamas valseger.

Även den bilden var baserad på ett fotografi och Shepard Fairey som skapade den inte hade bett om lov att använda som förlaga. Det gällde ett fotografi taget av en viss Mannie García, resultatet av Faireys överseende  blev en utdragen rättsprocess som Fairey förlorade.

Han dömdes till två års villkorlig dom och USD 25 000 i böter. Dock var Faireys konstverk ett lyckokast och har nu under flera år utgjort en källa till såväl satir som inspiration.

Vid närmare eftertanke är det möjligt att Fairey även inspireras av olika kommersiella föregångare. Obamas abstraherade ansikte får mig att tänka på Kentucky Fried Chickens logo, med dess stiliserade bild av grundaren Colonel Sanders.

Överste Sanders utseende för tankarna till någon pensionerad sydstatofficer, som dragit sig tillbaka för att ägna sig åt matlagning. I själva verket hade Harland David Sanders inte alls varit militär. Beteckningen ”överste” var i hans fall en äretitel som guvernörer i olika delstater kan ge till medborgare som gjort sig förtjänta av tacksamhet för något de gjort för sin stat.

Sanders hade arbetat vid järnvägen, som försäkringsagent, bensinmacksföreståndare, delägare i ett ångbåtskompani och misslyckats med en advokatverksamhet, tills han slutligen under den Stora depressionen börjat sälja specialpanerade kycklingbitar från ett snabbmatsskjul. Denna blygsamma början utvecklade sig till en förbluffande framgångssaga och Sanders slutade sina dagar som miljonär, alltid klädd som den mysövereste han framställde sig som – iförd en elegant, oklanderligt vit kostym, med svart fluga. Han färgade sitt hår och skägg vita, tills de slutligen verkligen blev det.

Egentligen var Överste Sanders varumärke ingen bluff. Han var i viss bemärkelse en sydstatsöverste som ägnade sig åt matlagning. Annat var det med två andra kända varumärken, som även de anspelade på ett ruralt, hemtrevligt Södern, där svarta slavar levt i fred och välmåga tillsammans med sina herrar, som de serverat utmärkt mat.

Under 1940-talet hade kemisterna Huzenlaub och Heron Rogers upptäckt en metod för att förbehandla ris så att det kokade snabbare, men behöll samtliga näringsämnen. Deras risvariant började 1945, tillsammans med andra produkter, av företaget Converted Rice Inc saluföras under namnet Uncle Ben. De blev nästan omgående en stor succé.

Varumärket framställde en äldre afro-amerikansk herre med samma fluga som Överste Sanders. Någon Uncle Ben existerade dock inte, även om Converted Rice Inc. till en början hävdade att Uncle Ben varit en köksmästare och risproducent vars produkter varit så utmärkta att han blev en av den amerikanska arméns främsta risleverantörer.

Kanske hade Converted Rice Inc. inspirerats av de framgångar Chris Rutt och hans kompanjon Charles Underwood haft med sitt varumärke – Aunt Jemima, som bland annat sålde sirap och mjöl för pannkakssmet. De hade 1888 köpt en liten kvarn i St. Joseph, Missouri, men inte funnit något övertygande varumärke för sina produkter. Framgången kom efter det att Rutt under promenad lagt märke till en tämligen grotesk vaudevilleaffisch som inspirerade honom att använda en leende afro-amerikansk Mamy som logo.

Vaudevilleaffischens groteskeri mildrades, Aunt Jemima blev till en leende och moderlig dam som senare kunde användas som promotion i filmsnuttar och tv-reklam.

Såväl Uncle Ben som Aunt Jamima har under senare tid kommit under hård kritik som varande lyckade försök att saluföra produkter med hjälp av rasmässigt fördomsfulla och uppdiktade idealbilder av ett harmoniskt Södern. Liknande kritik har även drabbat det franska Banania, en populär chokladdryck som främst distribueras inom Frankrike, med ingredienser som choklad, bananmjöl, honung och socker. Banania började saluföras under det Fösta världskriget och dess ägare distribuerade stora mängder Banania till fronten under slogan ”till våra soldater ett rikligt näringsämne, lätt att bevara och lagra ”

Företagets ägare, Pierre Lardet, sökte också efter en säljande, ikonisk framtoning, såväl övertygande som exotisk, detta med tanke på choklad- och bananingredienserna. Han kom fram till att det bästa varumärket vore en tirailleur Senegalese, en medlem av de populära infanteristerna från Franska Västafrika. Banania kom därefter att saluföras tillsammans med bilden en lyckligt leende senegales som under en paus i striderna avnjöt sin Banania.

Bilden ackompanjerades med texten Y'a bon, det är gott, för att anspela på den pidginfranska som afrikanerna ansågs tala. I själva verket var uttrycket påhittat. Efter kriget förenklades framställningen till en närbild av en lyckligt leende senegalesisk soldat, fortfarande med texten Y'a bon.

Filosofen och psykiatrikern Franz Fanon, bördig från Martinique, framställde i sin bok Svart hy, vita masker bananiareklamen som ett exempel på hur kommersialism objektifierar människor. Den leende banianamannens fånigt välvilliga leende infantiliserade honom genom att förvandla afrikanen till ett barn, lik de ungar som var Bananias främsta konsumenter. Likt ett barn även han, oförmögen att kommunicera på korrekt franska, använde sig den uppdiktade senegalesen av det barnsliga och påhittade Y’a bon.

Från min barndom minns jag hur afrikaner ofta användes i reklam fòr bland annat choklad, kaffe och lakrits. I min hemstad fanns en affär som i skyltfönstret hade en stor kaffekvarn och som sålde kaffe och te i lösvikt. Jag tyckte att butiken hade en underbar doft och minns en reklambild gjord av den danske konstnären Aage Sikker Hansen som jag inte alls störs av, utan istället betraktar som ett riktigt konstverk.

Kommersialismens figurer och slogans är ständigt närvarande. En del av dem kan vara groteska och retar mig genom sin fulhet. En sådan ikon är McDonalds Ronald McDonald, ”den hamburgerglada clownen", som 1963 debuterade i amerikanska i tv-reklamfilmer vid en tid då clownen Bozos show var det mest populära barnprogrammet.

För många barn blev den hårdsminkade och överdrivet påträngande Bozo dock en skräckfigur, något som återspeglats i en mängd masker och filmer.

McDonalds tv-clown var inte helt lyckad. Han hade alltför mycket av Bozo över sig, så hamburgerkedjan hyrde in clownen Coco. Egentligen Michael Polakov, en lettiskfödd cirkusclown med anor från en familj med gedigen clownbakgrund. Coco var vad som i clownsammanhang kallas för en ”August” och han omvandlade McDonaldfiguren till en färggladare och mindre sinister figur än Bozo.

Ronald McDonald framstår dock som betydligt falskare och hotfullare än en riktig cirkusclown. Jag anser att clowner som utövare av en vördnadsvärd underhållningstradition hör hemma i cirkusmanegen och ingen annanstans, allra minst bör de missbrukas av kommersiella intressen.

Clowntraditionen förstörs då den kommersialiseras. Något även Tomten erfarit då han misshandlats av affärsintressen, som då Coca Cola Company omvandlade honom med hjälp av Haddon Sundblom, född i Michigan men med svenskspråkiga föräldrar från Åland.

Sundbloms Santa Claus hade främst inspirerats av en dikt av Clement Clarke Moore som skrevs 1823. I Moores dikt kommer Santa Claus flygande med en släde dragen av sina renar – Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Cupid, Comet, Donder och Blitzen. Han dyker ner i skorstenen och lägger sina presenter kring julgranen. 

Han har ett brett ansikte och en liten rund mage

som skakar när han skrattar, likt en skål fylld med gelé.

Knubbig och fyllig, som en riktigt glad gammal älva.

Moores Santa var liten till växten och hade blivit sotig under sin färd genom skorstenen, mer älvlik än Haddon Sundbloms frodige, store och Ho! Ho!-skrockande Santa. En kommersialiserad figur med inslag från flera håll – exempelvis från den svenska Jenny Nyströms vänlige och charmige tomte, kombinerad med den holländske Sankt Nicolaus och den ryske Fader Frost.    

Resultatet blev den odrägligt skrockande tjockis som plågat oss alltsedan han 1931 gjorde sitt inträde hos Coca Cola Company.

I Sverige kommer som bekant Tomten ofta på personligt besök och om han då bär en mask kan han dessvärre förstöra illusionen av att vara en verklig person och även väcka skräck hos de mindre barnen.

Masker framställer ofta ikonografiska figurer, som vissa politiker och monster. De kan ibland vara lika skräckinjagande.

Välkända är även olika karnevalsmasker, som de som i Venedig till och med bars till vardags, så att de som av olika anledningar ville vara anonyma kunde dölja sig bakom dem.  

Genom att de dolde personligheten kunde masker tjäna ljusskygga och kriminella syften. Som i en etsning av Daniel Chodowiecki där maskförsedda herrar antastar en skräckslagen ung flicka.

En scen som får mig att tänka på de perversa lebemännen i Kubricks Eyes Wide Shut.

En del masker har blivit ikoner även de. Exempelvis är masken The Scream, den som säljs mest kring Halloween. Masken finner sitt ursprung i en schlaserfilm av Wes Craven, vars filmer även en skräckgfilmshabitué som jag aldrig varit speciellt attraherad av. Även om jag emellanåt ser sådana filmer är jag är mer fascinerad av krypande, psykolgisk skräck än den alltför effektsökande slasher - och splattertradition som Wes Cravens filmer är en del av. I vanlig ordning handlar The Scream om en maskförsedd massmördare.

Det sägs ofta att masken är inspirerad av Edvard Munchs Skriet, något dess skapare, Loren Gitthens, har förnekat.

Gitthens har antagligen rätt i sitt förnekande, speciellt som han pekat på andra mer uppenbara inspirationskällor, som affischen till Pink Floyds The Wall och en del spöken som förkommer i de tecknade serierna om Scooby-Do, speciellt några som dyker upp i en episod kallad Glassdemonerna.    

Gitthens nämner också en kortfilm som jag minns från min barndom då jag någon gång såg den på TV och sedan dess haft svårt att glömma, precis som en annan skräcksekvens – Walt Disneys första Silly Symphony från 1929.

https://www.youtube.com/watch?v=gm744AGvknU

Den kortfilm som Gitthens hänsvisar till – Dave Fleischers Betty Boop –Snövit från 1933, är bättre än Disneys dansande skelett och räknas nu som en av den tidiga filmanimationens höjdpunkter. Den skapades till största delen inte av bröderna Max och Dave Fleischer (som står som regissör) utan av Daves assistent Roland Crandall.

Vad som gör den kortfilmen speciell, bortsett från dess överraskande, surreralistiska effekter, är Cab Calloways tolkning av St. James Infirmary Blues. Calloways speciella sång- och dansstil utgör underlaget till kortfilmens centrala scen som utspelar sig i en luguber grotta. En filmupplevelse vida överlägsen Wes Cravens The Scream.

https://www.youtube.com/watch?v=cKOSJ5AAwfc

Cab Calloway uppträdde i flera av Fleischers kortfilmer och under en tid på trettiotalet var han stilbildande på flera områden, som orkesterledare och låtskrivare, men också som särpräglad scatsångare, en skicklig och ytterst originell dansare och inte minst ett modelejon, som genom sin extravaganta zoot suit, inspirerade klädstilen och uppträdandet hos en mängd av Harlems radikala ungdomar.

Det är inte enbart Wes Cravens The Scream som inspirerat en populär mask. En annan sådan, som inte bärs till Halloween, utan istället har inspirerat anarkister och andra radikala ungdomar, är Guy Fawkes-masken som härstammar från James McTeigues film V for Vendetta, en dystopisk thriller från 2005, baserad på en grafisk roman från 1989, skriven och tecknad av Alan Moore och David Lloyd.

Romanen och filmen utspelar sig i en nära framtid där en fascistisk, totalitär regim har underkuvat Storbritannien och ägnar sig åt att genom lögnaktig propaganda och mer eller mindre öppen övervakning kontrollera befolkningen, alltmedan oönskade individer fängslas eller avrättas, inklusive invandrare, homosexuella och människor av annan religiös tro än den kristna.

V är en anarkist och maskerad frihetskämpe vars växande skaror ägnar sig åt protester och minutiöst planerad terrorism. De bär masker inspirerade av Guy Fawkes utseende, en katolsk upprorsledare som 1606 hängdes, dränktes och styckades efter ett misslyckat försök att spränga det brittiska parlamentet i luften.   

Ikoniska figurer som kommit att prägla ett allmänt medvetande och som dyker upp i olika sammanhang är utomjordingarna. I sin nuvarande utformning – med små, humanoida kroppar, mjukt slät hy och oproportionerligt stora huvuden, försedda väldiga mandelformade ögon – dök de upp efter det att det amerikanska paret Barney och Betty Hill påstått att de av sådana varelser hade blivit enleverade och förda till ett rymdskepp.

Sin nuvarande, mer definitiva framställning fick dessa utomjordingar efter det att författaren Whitley Strieber i sin bok Communion från 1987 detaljrikt beskrivit sina möten med rymdvarelser. Boken beskrevs som en ”sann historia” och inte som Streibers tidigare verk som en roman. Communion blev en bestseller som gjorde författaren välkänd och förmögen.  

Jag antar att Strieber,, liksom en del andra skrupellösa författare, upptäckt att förmenta faktaböcker om alternativ historia och sensationella upptäckter/upplevelser säljer bättre än andra texter.

Det finns flera exempel, inte minst den av mig tidigare uppskattade Colin Wilson som efter intresseväckande och välskrivna faktaböcker som The Outsider och The Occult hamnade i ett kanske lönande träsk av vilda spekulationer och konspirationsteorier. För att nu inte tala om Graham Hancock som blivit miljonär inom samma genre och förutom författandet av ett flertal böcker gavs möjlighet att skapa spekulativa tv-serier som genom sin amatörmässiga och förmenta ”vetenskaplighet” hos flera av sina beundrare skapat en förvriden och fullkomligt ogrundad syn på vedertagen historia.

Redan innan Strieber blev välkänd genom sin Communion hade jag läst hans flyhänt skrivna roman om varulvar i New York, bättre än sin inte helt oävna filmatisering – Wolfen, som dock överskuggades av de samtida berydligt bättre varulvsfilmerna The Howling och An American Werewolf in London.

Uppdiktade ikoner som utomjordingar har blivit integrerade i en parallell verklighet som många av oss blivit välbekanta med ända sedan vår barndom. Där lever och frodas inte enbart tomtar och troll utan även varelser som Barbie och bröderna Mario.

En exilryss, Mikhail Bogin, som jag en gång träffade i New York, berättade för mig hur mycket han beundrade de cowboys och gangsters som skapats i USA.

De är geniala! USA är mästare på underhållning. De gör utrotandet av indianerna till en spännande historia, medan allvarliga brott blir utmärkta gangsterfilmer. Folk tror att de segrade i Vietnamkriget och att USA vann Andra världskriget. De har inte en aning om att nazismens nederlag började i Stalingrad. Vad har mitt land kunnat göra av allt elände som finns där? Knappast underhållning. Ingen tror på våra myter, inte ens vi själva. Vem är mönsterarbetaren? Stakhanov? Vem kan tro på sådant? Ingen kan tro på någon Udarnik, Superarbetare. Ingen ryss kan inbilla sig att han kommer från världens bästa land. Men det tror amerikanarna. De tror på sin Konstitution, sin Stålman och sin Kalle Anka. Vi ryssar tror inte på någonting. Politrukerna förstörde religionen och monarkin, de lyckades aldrig ersätta dem.

Superhjältar intar en framstående plats inom ikonernas imaginära värld. Arketypen är Stålmannen som erövrat världen innan Marvels mångfacetterade hjältar och hjältinnor dök upp.

Syålmannen skapades 1938 av barndomsvännerna Jerry Siegel and Joe Shuster. De arbetade tätt tillsammans, med Siegel som textförfattare och Shuster som illustratör. De inspirerades av film och serier.

Stålmannens dubbelnatur föddes ur Zorros och den Röda Nejlikans hemlighållande av sin sanna existens. Stålmannen kosmiska ursprung inspirerades av tidens talrika science fiction-magasin. Kostymeringen hämtades från filmhjältarnas slängkappor och ofta åtsmitande mundering. Karaktärer gestaltade av Douglas Fairbanks i roller som Robin Hood, D’Artagnan, eller Den svarte piraten, men inspiration kom även från fribrottares trikåer. Ansiktet hämtades från Johnny Weismüllers Tarzan och märket som Stålmannen bar på sitt bröst hade inspirerades av filmhjältarnas historieinspirerade emblem. Den mer vardagligt menlöse Clark Kent fick låna sin karaktär och utseende från filmkomikern Harold Lloyd.

Shuster var brottnings- och boxningshabitué och italienare hävdar gärna att ursprunget till Stålmannen kom från Primo Carnera, Det vandrade berget, Italiens förste tungviktsmästare, som genom sin imponerande kroppshydda och längd kom att uppträda i en mängd filmer och reklamkampanjer.

Nyligen såg jag i Rom ett porträtt av Carnera gjort av den mångsidige futuristen Giacomo Balla. Det gav genom sin realism och affischartade utförande intrycket av att vara ett tidigt popkonstverk. Balla hade originellt nog täckt sin tavla med ett kycklingnät av metall.

En italiensk grafisk roman av Davide Toffolo berättar om Carneras liv och innehåller en episod i vilken Jerome Siegel ser hur den väldige Carnera stiga in i en bil och blir liksom övriga iakttagare djupt tagen av anblicken av denne jättelike, men likväl vänligt artige man.

Siegel rusar tillbaka till studion han delar med Shuster och snart har de gemensamt kommit upp med den perfekta grundidén för sin skapelse – Stålmannen.

Visserligen läste jag under min barndom med stort intresse seriemagasinen om olika superhjältar, men den värld som grep mig mest var nog Kalle Ankas Ankeborg och då speciellt Carl Banks skildringar kring Kalle Anka, tjattarna, Farbror Joakim, Björnligan, Alexander Lukas, Magica de Hex, Kajsa Anka, Oppfinnar-Jocke, gröngölingskåren och så mycket annat som Banks skapade.

Jag minns fortfarande flera av mina favoritäventyr som utspelades på exotiska platser; jakter efter Ungdomens källa, hur ankorna hamnat i de fyrkantiga äggens land, eller på ett fastfruset vikingaskepp. Där fanns zombier, harpyor och andra fascinerande figurer.

Jag minns hur jag njöt av allt detta och hur matinéernas porträtt av Kalles ansikte varskodde den barnsliga publiken om att nu skulle det komma ett tecknat inslag och ett våldsamt jubel utlöstes.

Den arketypiska disneyvärlden är så uppskattad och hemtam att den kan användas i alla möjliga sammanhang. Till och med för att ge en satirisk dimension åt en tillvaro som är fullkomligt annorlunda Disneys utopiska sfär. Som Charlie Christensens serie om Arne Anka – en misantropisk och i stort set misslyckad kulturabetare, som bosatt i Stockholms innerstad ägnar det mesta av sin tid åt att supa tillsammans med polarna Krille Krokodil, Sigge Pigg och Micke Misär. Ständigt upptagen av en i stort sett frustrerad jakt på kvinnosällskap och framgång luftar den sarkastiska ankan sina cyniska betraktelser rörande världens eländiga tillstånd, samtidens och tillvarons utsiktslösa elände.

Arnes yttre likhet med Kalle Anka ledde till stämningshot från Disneykoncernen och Christensen utsatte därför sin seriefigur för en fejkad bilolycka med följande plastkirurgi och lät Arne ändra sitt namn till Arne X. Då Disneykoncernen övergav stämningsärendet lät Christensen Arne skaffa sig en lösnäbb och därmed återfå sitt ursprungliga utseende och förbittrade jag.

Nåväl, det är nu hög tid att avbryta denna alltför omfattande djupdykning bland allsköns ikoner. Det finns mycket mer att skriva och upptäcka kring detta fenomen, men jag måste sätta ett stopp någonstans. Eftersom jag den mesta tiden under skrivandets gång använt fler bilder än textkällor så bifogar jag denna gång inte någon källförteckning, fast jag har givetvis använt flera av de böcker jag har omkring mig och mycket står också att finna på nätet.