Sedan jag lärde mig läsa har jag varit en bokslukare av stora och kanske svårartade mått. Jag läser i stort sett allt som för ögonblicket faller mig i smaken, såväl fack- som skönlitteratur. Som den bibliofil jag är händer det ofta att jag blir lätt nervös då jag har en lugn stund till övers och inte en bok tillhands. Dessvärre har jag också genom åren betungats av en alltför omfattande boksamling, bestående av verk som jag oftast genom stundens ingivelse och för en billig slant införskaffat lite varstans. Min hustru vill gärna bli av med böckerna som belamrar vårt hem, de samlar damm och en del kan dessvärre lukta illa, kanske de även skapar allergi, och inte blir det bättre av att vi alltsomoftast byter bostad.
En och annan besökare undrar om jag läst alla de där böckerna. En för mig märklig fråga, givetvis har jag inte det. Vad som finns staplat i mina bokhyllor är vänner, en del känner jag väl, andra önskar jag bli närmare bekant med. Rygg mot rygg står de lästa böckerna tillsammans med de olästa vars sällskap jag en dag skall glädja mig åt och lära mig från. Detta är väl till stor del orsaken till varför jag inte velat gå med i någon av de bokklubbar som jag genom åren blivit ombedd att deltaga i. Inte för att jag inte uppskattar att tala om mina läsupplevelser, tvärtom, snarast beror det på att jag inte vill att min otyglade läsning skall betvingas av vad andra tror kan vara av intresse – bestsellerlistor, vedertagna klassiker och allt annat sådant. Jag vill på egen hand vandra genom litteraturens förtrollade värld och det är den förvildade bokskogen jag söker mig till, inte e-böcker eller poddar.
Ett av mina nöjen är att gå på upptäcktsfärd i min boksamling och uppmärksamma någon bok jag under en längre tid lockats av. Spridda bland mina osorterade hyllmetrar finns exempelvis ett antal halvfranska band med mer eller minder förgätna nobelpristagare. De härrör från min morfars i allmänhet mycket intressanta, men numera skingrade, boksamling. Bland dessa dammsamlande böcker valde jag nyligen Władysław S:t Reymonts Det förlovade landet. En roman jag länge tänkt läsa efter att för mer än femtio år sedan ha sett och gripits av Andrzej Wajdas filmatisering av Reymonts berättelse om Łódźs industrialisering och ohämmade kapitalism vid slutet av 1800-talet. Det är givet att romanen vid flera tillfällen lockat filmregissörer, med sina dramatiska scener och rikligt förkommande dialog, som så flera andra romanförfattare var Reymont även dramatiker och hade under flera perioder av sin ungdom varit verksam som skådespelare.
Wajdas film är även den en polsk klassiker. Ett gediget hantverk som relativt troget följer romanens handling, men som i en skicklig filmatisering tolkar Wajda sitt original, utökar och fördjupar vissa scener. Reymonts roman är en kollektivskildring av den besuttna industriägarklassen där arbetarnas hårda liv emellanåt glimtar fram, alltmedan Wajdas skildring, som trots att även en har sin säkra grund i romanens skildringar av de förmögna och priviligierade klasserna, likväl i en högre grad koncentrerar sig på arbetarperspektivet, ofta ackompanjerat av Wojciech Kilars suggestiva slagverk som tycks efterlikna spinnerimakinernas omänskliga rytm.
https://www.youtube.com/watch?v=qY4wnf40J-Q
Władysław Stanisław Reymont (1867 – 1925) var en av dessa författare som med en rik erfarenhetsreserv från ett omväxlande liv lyckades leva sig in i och levandegöra de mest skiftande miljöer och hans mest betydande verk är kollektivromaner i Emile Zolas anda, men de saknar Zolas ”objektiva” cynism och naturalistiska renodling. Under ytan av Det förlovade landets skildringar av industristadens häxkittel, med dess ständiga affärskupper, arbetsstrider, lyx och nöd, förnims ett medlidande med de egendomslösa arbetarnas utsatthet, hur kapitalisterna betraktar dem som brickor i sina cyniska maktspel. Łódźs spinnerier kunde utan problem sluka en ständig ström av utfattiga jordproletärer och invandrare från Tyskland och det väldiga ryska imperiet, av vilket Polen vid den tiden var en del av.
Tidigt hade Reymont sökt sig bort från sin olyckliga tillvaro i ett strängt katolskt hem, fadern var en bister kyrko-organist, för att ge sig ut i en kringflackande tillvaro. Under flera år förde han ett extremt fattigt och ensamt liv, medan han färdades kors och tvärs över Polen.
Fadern hade försökt tvinga sin son att bli organist, men den unge Reymont avskydde trots sin musikalitet de obarmhärtiga musiklektionerna och föredrog att ägna sig åt år frilufts- och dagdrivaliv under vilket han ägnade sig åt romantiska och fantastiska drömmerier. I Warszawa anslöt han sig till en underjordisk socialistisk, revolutionär rörelse, men efter det att den hemliga polisen kommit honom på spår anslöt han sig under falskt namn till ett resande teatersällskap. Reymonts tämligen usla skådespelartalang fick honom att tämligen snart lämna den banan och han kom istället att som assistent medverka i en tysk lektors spiritistseanser. Efter att efter en tid ha tröttnat på ockultismens humbug lämnade han samarbetet med lektorn, blev bodbetjänt och sedermera trävaruförsäljare. Som sådan lockades han av jordbruket och försörjde sig en tid som dräng. Då detta blev för tungt för honom återgick Reymont till en sysselsättning han lärt sig som ung man efter det att fadern insett att han inte dög som organist och tvingat honom bli skräddarlärling. Slutligen blev Reymont anställd vid järnvägen och fick sig som banvakt anvisad en liten stuga i en avlägsen trakt och det var där han började skriva på allvar:
Jag hade inte mycket arbete att förrätta och jag hade tid att läsa och skriva och begå allehanda dårskaper. Jag var 22 år; jag var frisk, jag ägde en enda kostym, ett par trasiga stövlar, tron på världen och i huvudet tusen djärva planer. Jag började med feberaktig iver att skriva dramer i tio akter, romaner utan slut, noveller i flera volymer, poem – därefter rev jag sönder allting, eller brände obarmhärtigt upp det.
Hans överordnade misstrodde honom och han hade inte det minsta intresse för sitt yrke. Alltmer modlös sände han ett par av sina noveller till en tidning, redaktören uppskattade och antog dem. Fylld av tillförsikt lämnade Reymont järnvägen för att åter söka sin lycka i Warszawa, men där blev det stopp. Hans noveller antogs inte, uthungrad och klädd i trasor förde han en hård kamp för existensen.
Jag närde min själ med orgelmusik och anblicken av religiösa ceremonier. Hela dagar läste jag Augustinus, Bibeln och kyrkofäderna. Allt allvarligare började jag nu tänka på att ta livet av mig. Redan öppnade sig jorden under mina steg.
Men plötsligt öppnade världen sig för honom. En tidning antog en skildring han gjort av en pilgrimsresa och snart följde romanerna Skådespelerskan och Jäsningsämnen som uppskattade tidningsföljetonger. Reymonts fängslande samtids- och kvinnostudier gjorde succés hos sina läsare och snart kunde han resa till London, Paris och Sorrento, där han bodde under längre perioder innan han flyttade till Łódź och skrev Det förlovade landet. Nu hade han blivit en uppburen författare, men dessvärre var han nära att dö vid en järnvägsolycka och blev aldrig helt återställd efter sina svåra skador.
Reymont belönades 1924 med Nobelpriset, främst för sina bondeskildringar. Han blev i efterhand genom sin skarpa realism även populär under kommunismen, trots att flera av hans samhällskritiska skildringar då blev totalförbjudna, bland annat en satir i vilken djuren tar makten över en bondgård och inrättar en diktatur, inte olik den som flera år senare skildrades av Georg Orwell i hans Djurfarmen.
Jag har ännu inte läst Reymonts stora roman Bönderna, som var den främsta orsaken till att han fick Nobelpriset. Men, jag skall göra det, lockad av det episka grepp han tillämpade i Det förlovade landet.
Łódź vaknade. En fabrikspipas första gälla vissling slet sönder den tidiga morgonens stillhet. Och från stadens alla hörn började nya fabriksvisslor, den ena gällare än den andra att ge hals med sina hesa, skriande stämmor liksom en kör av kolossala tuppar vilkas metallstrupar kallade till dagens arbete.
Jättefabrikernas långa svarta kroppar och smala halsar – skorstenarna sågo i nattmörkret och regnet helt spöklika ut – vaknade långsamt och utspydde eldkvastar, utandades moln av rök och började leva och röra sig i dunklet, som ännu svepte kring jorden.
Så börjar Det förlovade landet och under hela romanens förlopp vilar röken tät över staden medan regnet ofta vräker ner och skvalar i stuprör och gränder alltmedan våldsamma bränder dåd och då ödelägger en och annan av de väldiga fabriksanläggningarna, antända av försäkringsskäl.
Ett bakfullt gäng och deras betjänt väcks till liv av fabriksvisslorna. Det rör sig om den polske ädlingen och kemi-ingenjören Karol Borowiecki, tysken Max Baum, arvtagare till en föråldrad textilfabrik och juden Moritz Welt, en fristående finansiär, fattig och arvlös, men besläktad med inflytelserika bankirer och fabriksägare, samt deras betjänt och allt-i allo, Matthias. De fyra männen delar ett hus och spinner varje dag planer på hur de skall kunna bli förmögna och delta i den intensiva kapplöpningen efter snabba vinster som försatt hela staden i feber. Var och en, med sina unika personliga egenskaper, representerar en av de befolkningsgrupper ur vilka enstaka framgångsrika individer har lyckats skapa sig förmögenheter och inflytande.
Borowiecki är sprungen ur gammal polsk adel, hans far är ägare till ett gods som sonen inte vill överta och han väntar enbart på att fadern skall sälja det, så att han kan få en grundplåt för att starta en textilfabrik. Max Baum är tredje generationen av en tysk, gedigen hantverkssläkt som en gång etablerat sig som mästervävare i Łódź och därefter byggt upp en industri med bas i högkvalitativa tyger vävda för i handskötta vävstolar. Nu hotas deras väveri av de moderna, ångdrivna jättefabrikerna som ständigt spottar ut billiga tyger, visserligen av sämre kvalité, men åtkomliga för en stor och ständigt ökande kundkrets. Max skäms över sin konservativt envise fader som håller fast vid sina handdrivna vävstolar och ömmar om sin arbetsstyrka med gedigna mästervävare. Max hoppas att fadern skall sälja eländet innan det kapsejsar och att han därmed inte kan erhålla startkapitalet för den fabrik han hoppas kunna starta tillsammans med sina kumpaner. Moritz kan inte förvänta sig något arv från sina släktingar, men han är kvicktänkt och har sina försänkningar lite varstans hos de Łódźka kapitalisterna bland vilka han rör sig som fisken i vattnet, med öron och ögon öppna, fylld med information om hur textilmarknaden fungerar och fluktuerar. Mortz är kvick och charmig, något som väcker en del beundran bland hans judiska släktingar som agerar som en sluten klan, ständigt oroade för mer eller mindre oväntade, rasistiskt motiverade attacker från sina tyska och polska konkurrenter.
De judiska kapitalisterna upprätthåller sina åldriga traditioner och bjuder in kantorer och rabbiner till sina överdådiga palats för att där förrätta de dagliga bönerna och förestå de familjens religiösa fester. De tyska miljonärerna ber till sin protestantiske Gud och håller ofta fast vid sina bondska traditioner, medan polackerna biktar sig och deltar i de katolska processionerna, men de dyrkar alla samma gud – Mammon. De dyrkar sin gudom med omättlig girighet. Om de skulle ägna sig åt välgörenhet så gör det för att inte falla i onåd hos sin ”moraliska” omgivning. Främst inom filantropiska sfären är judarna, känsliga för det rashat som bubblar under ytan och som vid minsta felsteg kan explodera i deras ansikten, speciellt om de skulle förlora den prestige och det beskydd som deras förmögenheter ger.
De tre kumpanerna är av samma skrot och korn; de festar och utan att ägna sina obesuttna medmänniskor en tanke strävar de efter pengarnas välsignelser. För dem är de utslitna och underbetalda arbetarna enbart kuggar i de väldiga kapitalgenerande industrierna. Inte för ett ögonblick skulle de ödsla sin tid på välgörenhet och de är fullständigt blinda för den misär och desperation som präglar det proletariat som omger dem. Karol Borowiecki, som till en början arbetar för den gamle, tyske tyrannen Buchholz, blir till och med irriterad då en arbetare faller ned i en av maskinerna och på ett ögonblick krossas på ett sådant sätt att hans blod färgar flera meter av tyget som valsas fram.
Den enda i kretsen kring de tre uppåtsträvande kumpanerna som bryr sig om arbetarnas situation är kanslisten Horn, som trots sin blygsamma position kommer från en förmögen bakgrund och därmed kan visa en viss självständighet gentemot sina arbetsgivare. Han försöker få änkor och skadade arbetare att söka rättshjälp, en verksamhet som enbart irriterar en man som Borowiecki, som anser att sådan sentimentalitet motverkar produktionseffektiviteten. En annan självuppoffrande välgörare är den stillsamme läkaren Wysocki, som trots att han tillhör Łódź överklass rör sig bland stadens fattiga och till skillnad från romanens mer framträdande individer är ointresserad av några penningvinster för egen del, Han hyser intellektuella intressen som han delar med den vackra judinnan Mela Grünspan, dotter till stadens rikaste, judiske industriägare. Den gamle Grünspan håller hårt på de judiska traditionerna, klär sig i mantel och kalott och omger sig med en grupp rabbiner. Han är dock lika besatt av vinstbegär som de tyska och polska industrialisterna, fast till skillnad från dem idkar han även en viss välgörenhet.
Hans dotter Mela älskar sin far, men är inte religiös som han, utan snarare en fritänkare som förbehållslöst umgås med judar, polacker och tyskar. Läkaren Mjeyschek Wysocki är gränslöst förälskad i Mela Grünspan och hans kärlek är besvarad. Mot förmodan tycks den gamle Grünspan bejaka dotterns förälskelse i en goyim, men Wysockis bigotta moder motsätter sig med frenesi ett äktenskap. Då hon under en sammankomst kommer i samspråk med Karol Borowiecki, som likt de flesta från Łódźs elit högaktar Doktor Wysocki, även om de anser hans fallenhet för att hjälpa fattiga och nödlidande arbetare är en sentimental och förlustbringande verksamhet. Fru Wysocki rasar över ryktena om ett eventuellt äktenskap mellan hennes son och judinnan Mela Grünspan och retar sig än mer då hon finner att Borowiecki, trots sin beräknande känslokyla, inte hyser några antisemitiska fördomar. Han är en praktiskt sinnad, modern polack, som identifierar antisemitism med bakåtsträvande konservatism:
”Aldrig! Jag ger mitt ord på att det aldrig kommer att gå dithän så länge jag lever! utropade hon med dämpat lidelsefull stämma. ”Skulle min son gifta sig med en Grünspan?”
De nötbruna ögonen flammade i en kopparröd glans och djup upphetsning lyste i hennes stolta, vackra ansikte. Borowiecki anmärkte:
”Fröken Mela kan glädja sig åt ett alldeles särskilt gott rykte i Łódź. Hon gäller för att vara en mycket klok flicka. Därtill är hon också mycket rik och mycket vacker, Därför vore …”
”Allt det där hjälper i alla fall inte upp saken. Hon är dock judinna”, viskade fru Wysocki och det låg ringaktning, ja – nästan hat i hennes ord.
Den blygt försagde och diskrete Mjeyschek Wysocki böjer sig för moderns vilja och till allmän förvåning gifter sig Mela med Moritz Welt, den spjuveraktige och charmige unge juden som också är en förslagen och inte helt ärlig affärsman, som i viss mån drar sina kompanjoner vid näsan.
Möjligen går det att läsa Reymonts med antisemitiskt färgade glasögon, men jag tror att det vore att gå miste om dess värde. Då det gäller vinstbegär finns det ingen skillnad mellan romanens judiska, tyska och polska kapitalister och Reymont belyser de schablonartade bristerna hos de olika befolkningsgrupperna. Han gör det inte genom att hänvisa till några rasmässiga drag utan genom att peka på de traditioner som präglar hans romangestalter, som de antingen identifierar sig med, eller motsätter sig. De tyska industriägarna härstammar från invandrat yrkesfolk, med en numera alltmer förgäten stolthet över sina hantverkstraditioner. Den nya generationen blir alltmer besatt av hur de snabbt och enkelt bör kunna skaffa sig inkomster, men den unge tysken Max Baum bevararar ett romantiskt drag. Han bedåras av Karol Borowieckis trolovade, Anika – en änglalik, polsk adelsflicka som vuxit upp i en lantlig miljö. Romantisk och sagolikt vacker ömmar hon för storstadens fattiga och de arbetare som hennes blivande make föraktar. Till hans stora irritation vårdar hon efter ett ras under uppförandet av hans och kumpanernas fabrik flera svårt skadade byggnadsarbetare i deras rymliga bostad. Alltmer distanserar Anika sig från fästmannens cynism och han överger henne slutligen för en tysk något våpig flicka som är våldsamt betuttad i den stilige Karol Borowiecki, stadens hjärtekrossare. Om Max Baum någonsin kommer att väcka någon kärlek hos den av honom på avstånd så beundrade Anika får vi aldrig veta. Jämfört med sina två ständigt entusiastiska kompanjoner, som alltid är på språng, framstår Max som en något dryg och försagd, men arbetsam man.
Moritz Welt är han motsats. En ung man med näsa för affärer, stor charm och ett lättsamt sätt som skyler över den djupa gemenskap han trots allt känner med sina judiska släktingar, som han dock inte drar sig för att utnyttja. Han är, liksom Łódźs andra förmögna judar, väl medveten om att rikedom är det bästa skydd som finns att tillgå mot den antisemitism som ständigt pyr omkring dem.
Om det är lätt att påstå att Reymont emellanåt faller till föga för rasistiska klichéer så råder det ingen tvekan om att det är polacken Karol Borowiecki som är romanens store antihjälte. Elegant och stilig beundras han av stadens damer och han är tillika en skicklig, högutbildad kemist och ingenjör, uppskattad av sina arbetsgivare. Borowiecki är sin gamle fars stolthet, en välvillig gammal, polsk adelsman som har svårt att förlika sig med det faktum att sonen inte vill överta hans ägor och slutligen mot sin vilja måste sälja sitt gods till en vulgär uppkomling och därefter flytta in till Łódź, där han tynar bort och dör, in i det sista omhändertagen av Borowieckis trolovade Anika.
Redan innan fästmön dykt upp i staden är Borowiecki invecklad i en passionerad, hemlig kärleksförbindelse med den våldsamt hetlevrade och vackra Lucy Zucker, gift med en av Łódźs judiska industrimagnater. Genom sitt förhållande med Lucy får Borowiecki tillgång till information från hennes makes vittomspännande kontaktnät, bland annat hur tulltariffer fluktuerar i England och Ryssland. Han besväras dock av hennes kärlekshetta och överger henne då hon blir med barn. Kort därefter lämnar han även den ljuva Anika för att gifta sig med den något fjolliga Mada Müller, vars vulgäre men affärsmedvetne far till varje pris vill knyta den charmige och kunnige Karol Borowiecki till sitt förtag. Borowiecki har vid romanens slut ”vunnit välden, men förlorat sin själ”.
I viss mån bleknar Reymonts Det förlovade landet vid en jämförelse med Israel Joshua Singers Bröderna Ashkenazi. En mäktig släktkrönika som tar vid ungefär där Det förlovade landet slutar. I Bröderna Ashkenazi får läsaren följa hur Łódź efter den makalösa uppgång som skildrades i det Det förlovade landet obönhörligt går mot sitt fall, under arbetarstrider, judepogromer, den ryska imperiets fall, den ryska revolutionen, den tyska ockupationen efter Första världskriget, polackernas återerövring av sitt land och grundandet av Den andra polska republiken. En imponerande undergångshistoria som förutom sin koncentration på ett familje-öde i målande sidoskildringar speglar de våldsamma förändringar som drabbade hela samhället och hur de påverkade varje enskild individs liv. Det var därmed kanske inte så märkvärdigt att Bröderna Ashkenazi 1937 under flera veckor delade främsta platsen på New York Times bästsäljarlista tillsammans med Margaret Mitchells pulitzerprisbelönade storsuccé Borta med vinden, som även den skildrade hur ett helt samhälle brakade samman, fast i hennes fall rörde det sig om den amerikanska söderns slavbaserade värld som hon skildrade i nostalgiska ordalag.
Även i Bröderna Ashkenazi finner vi kärlek, avundsjuka, besatthet, våldsamma konflikter, nederlag och rehabilitering, men hos Singer möter läsaren ingen nostalgi, inga helgjutna hjältegestalter, enbart individer som med olika medel kämpar mot ett oblitt öde som de förgäves försöker behärska genom att skaffa sig rikedom och inflytande, genom religiös hängivenhet, våldsam politisk agitation, eller uppgivenhet. Dessutom finns det hos Singer en hel del humor och satir.
Bröderna Ashkenazi skrevs på jiddish och publicerades mellan 1934 och 1935 som följetong I den judiska dagstidningen Forward (פֿאָרווערט /Forṿerṭs). Tidningen som skrevs på jiddish och gavs ut I New York hade en uttalat socialistisk inriktning och distribuerades över hela USA. Vid tiden för Bröderna Ashkenazis publicering hade Forverts en upplaga på 275 000 exemplar. Redan 1936 hade romanen publicerats i bokform och översatts till engelska. Samma år kom den på svenska och snart hade den översatts till minst femton språk.
Israel Joshua Singer (1893-1944) föddes i Biłgoraj, en stad i södra Polen. Sedan 1600-talet hade Biłgoraj varit en fristad för judar. De var utan några restriktioner fria att bosätta sig där. Trots att judarnas antal genom krig och förföljelser emellanåt minskade var deras antal vid tiden för Israel Joshua födelse ungefär 3000, och de utgjorde då fyrtio procent av stadens invånare.
Biłgoraj var ett centrum för judisk fromhet, speciellt chassidismen, en väckelserörelse som i södra Polen uppstod i början av 1700-talet och i Biłgoraj räknade med ett stort antal rabbiner, som i allmänhet försörjde sig som lärare, men vid sidan i allmänhet även var köpmän eller bönder, medan andra försörjde sig genom judisk-relaterade verksamheter, som rituell slakt eller förmedling av kosher-relaterad mat och dryck.
Judiska ungdomar uppfostrades till rättrogna chassider och ynglingar studerade i yeshivas som förestods av ryktbara rabbiner med en grundlig lärdom rörande Torahn, de talmudiska skrifterna och halacha, judisk lag. Nedan Biłgorajs rekonstruerade synagoga av trä, originalet brändes givetvis ner av nazisterna, som även utplånade stadens judiska befolkning.
Israel Joshua Singer var son till Pinchas Mendl Zynger, en respekterad rabbi och författare till flera böcker med rabbinska kommentarer till Torah och Talmud. Zynger var en varm, opraktisk och stillsam person, en from chassid som ofta försjuönk i sina studier, men emellanåt brast ut i en troskyldig entusiasm kring någon känd tsadik, eller något han nyligen hört eller läst. Modern var helt annorlunda, betydlig strängare och emotionellt okänsligare än sin man. Enligt Singer var hon en froy mit a mansbildishn kopf, en kvinna med ett manligt huvud. Dessutom var hon inte chassid som sin make, utan anhängare av Misnagdim, Opponenter, en rörelse som motsatte sig chassidernas mysticism och intensiva tro på tzadiks och Messias snara ankomst. Misnagdim fann sitt ursprung i de baltiska länderna och deras anhängare kallades därför ofta Litvaks, judar som hade sina rötter i det forna Storhertigdömet Litauen (dagens Litauen, Lettland och Belarus). Singer skrev senare: ”mina föräldrar hade varit ett utmärkt par om min mor varit min far och min far min mor”. Han menade att han och hans lillebror Isaac Bashevis Singer mest bråddes på sin mor, medan deras äldre syster, Esther Kreitman, var mer lik deras far. De tre syskonen blev författare och Isaac Bashevis Singer fick sedermera ett välförtjänt Nobelpris för litteratur.
Singer fick en gedigen chassidisk uppfostran, men fjärmade sig från den judiska fromheten och blev socialist. Efter att ha lämnat barndomshemmet ägnade han sig under en tid i Warszawa åt en mängd ströjobb, gick på målerikurser och skrev en del noveller, som han en och annan gång lyckades sälja till den jiddishspråkiga pressen, samtidigt som han skapade en mängd kontakter med den litterära elit som skrev på jiddish.
Den jiddishbaserade kulturen var under tio- och tjugotalen ovanligt livaktig i 1910- och 1920-talens Warszawa och Łódź, med flera teatrar, tidskrifter och förlag, som vuxit upp kring författare, konstnärer och andra artister som försökt förena jiddish med den framväxande, sekulariserade europeiska modernismen – expressionism, futurism och kubism, ofta med politiskt radikala förtecken, men det skapades även en mängd populärmusik och lättare underhållning.
1918 begav sig Singer rakt in i den ryska revolutionens kaos och vistades mellan 1918 och 1920 främst i Moskva och Kiev. I Kiev skrev han novellen Pärlan, som byggde på hans ryska upplevelser och uppmärksammades av Forṿerṭs utgivare, Abraham Cohan. Cogan var född i Litauen och hade 21 år gammal 1882 tvingats fly till USA, efterlyst av den tsaristiska Ochranan, hemliga polisen, för sina socialistiska åsikter. Cohan tryckte Singers Pärla i sin tidning och anställde honom som utrikeskorrespondent, placerad i Warszawa skrev han främst om polska ämnen och speciellt om socialism och sionism, ideologier som han visserligen kunde sympatisera med, men kände att han inte kunde bli en riktigt hängiven anhängare av. 1927 hade han återvänt för en längre resa genom Sovjetunionen och återvände upprörd över det hyckleri, den korruption och fattigdom han sett och upplevt där. Iakttagelser som han sammanfattade i en serie artiklar för Forṿerṭs – Nay Rusland, Det nya Ryssland, som upprörde flera rättrogna kommunister.
Även flera sionister beklagade att Singer enbart halvhjärtat stödde deras sak. Singer ansåg inte att grundandet av en judisk stat i Palestina skulle lösa judarnas problem med rasism och integration, snarast skulle den förvärra dem, speciellt som det land som sionisterna krävde inte var obebott. Han skrev: ”Jag tror inte det finns något botemedel för oss. Jag har diagnosen, men saknar läkemedel”.
Som journalist drog sig inte Israel Joshua för att kritisera den polska regeringen och dess myndigheter, men han klandrade även utan förbehåll judiska företeelser som den konservativt orienterade chassidismen, judisk kapitalism och även den kriminalitet som vuxit fram inom vissa av storstädernas jiddishtalande grupperingar. Singers frispråkiga artiklar och naturalistiskt inspirerade noveller vann flera beundrare bland samtidens jiddishtalande författare, i såväl Polen som USA. En tid var han framträdande inom Warszawas kortlivade litterära och radikala grupp – Di Khalyatsre, Gänget , som i ett manifest förklarat att de ville omvandla den gängse jiddishlitteraturen till att bli djärv, urban och även expressionistiskt ”apokalyptisk”. Nedan ses en skallig Israel Joshua tillsammans med sin vän Melech Ravitsch och hans familj. Ravitsch skrev episka dikter på jiddish, ofta påminnande om Walt Whitmans lyrik.
1932 blev en scenuppsättning av Singers roman Yoshe Kalb en stor succé i New York. Det var historien som inom en strängt chassidisk tradition utspelar sig i en liten stad i Galicien där en man efter femton år oväntat dyker upp och då anklagas för att antingen vara son till en respekterad rabbin som flytt från ett arrangerat äktenskap, eller en eländig och introvert tiggare som även han flytt från ett tvångsäktenskap och sedan anklagats för att ha spritt pest omkring sig. Yoshe Kalb förnekar märkligt nog inte någon av de olika identiteter som pådyvlas honom. Sjuttio rabbiner flockas till den lilla staden för att reda ut vem den förtegne mannen verkligen är. Svaren blir svävande och själv svarar han på frågan ”Vem är du?” – ”Jag vet inte”. Ett svar som kunde ges av många judar som liksom Israel Joshua Singer ansåg sig ha förlorat sin identitet inom ett föränderligt samhälle och inte visste i vilket ideologiskt läger de hörde hemma.
Efter det att såväl romanen som pjäsen Yoshe Kalb hade hyllats beslutade sig Israel Joshua för att tillsammans med sin familj flytta till New York. Dessvärre blev hans två söner svårt sjuka, den nioårige Joseph tillfrisknade, men han yngre bror dog. Familjen var tvungen att under två år skjuta upp avresan. Joseph Singer skulle sedermera översätta faderns romaner och berättelser till engelska.
Efter det att han etablerat sig i New York sände Israel Joshua efter sin beundrande lillebror Isaac Bashevis och såg till att även han fick anställning på Forṿerṭs redaktion. 1944 dog Israel Joshua Singer i New York efter en hjärtattack, vid det laget hade samtliga av hans polska släktingar utplånats i holocausten, enbart hans syster Esther, som var bosatt i London, klarade sig.
Då Israel Joshua dog hade den rika och livaktiga jiddishtraditionen redan utplånats i Östereuropa och överlevde enbart inom den judiska diasporan, främst i Amerika och Israel. Jiddish talas nu främst bland Hasidim, chassiderna, som beräknas uppgå till mellan en halv och en miljon. 250 000 talar numera jiddish i Israel, 250 000 i Nord- och Syd Amerika och 100 000 I övriga världen.
Även Singers mäktiga roman Bröderna Ashkenazi sattes upp som pjäs i New York, men rönte långt ifrån samma framgång som hans Yoshe Kalb, vilket kan betraktas som naturligt. Hur skulle man sceniskt övertygade kunna framställa handlingen en så omfattanden episk roman, vars fond av väldiga sociala omvälvningar påverkade huvudpersonernas agerande, tal och tankar?
I Singers roman, liksom i fallet varit hos Reymont utgör Łódź en ständig närvaro:
Likt märkliga frukter växte röda tegelfabriker upp ur fälten runt Łódź. De släppte ut slemmiga pölar av slam och förgiftade marken, luften och vattnet. Byggandet av bostäder, butiker, verkstäder och fabriker fortsatte i en rasande takt. Judiska hantverkare från hela Polen strömmade in till Łódź. Bönder med för många barn och för lite mark vällde in för att söka arbete i fabrikerna. Köpmän från Ryssland anlände för att roffa åt sig varor till sitt eget textilutsvultna land. Slutet var inte i sikte och i takt med att Łódź blomstrade även Abraham Hersh Ahkenazis hushåll.
Abraham Hersh var ar en from chassid med en övertro på ryktbara rabbiner och tzadiker. Han hade börjat som vävare och kringvandrande textilförsäljare, men en av Łódźs rikaste fabriksägare, den forne tyske mästervävaren Heinz Huntze hade uppmärksammat den skicklige judiske affärsmannen och hans försänkningar bland textiluppköpare lite varstans i Polen och inte minst i Ryssyland. Huntze anställde honom och Hershs affärssine, sunda förnuft och människokännedom hade relativt snart gjort honom till Huntzes förtrogne och han utsåg honom till sin försäljningschef.
Som den fromme chassid han var, hade Hersh då hans hustru Sarah Lea fått tvillingar sökt upp en respekterad rebbe och rådfrågat honom om vilka namn han borde ge sina söner och vilken framtid som kunde förväntas dem. Enligt rebben skulle båda två bli framgångsrika, men var och en på sitt sätt. Likt så många andra chassidiska kvinnor, som till det yttre tycktes vara underdåniga sina chauvinistiska män, styrde och ställde Sarah Lea inom hemmets fyra väggar, även om hon i viss mån fruktade sin lynnigt bångstyrige make. Den ”äldste” tvillingen som kommit ur moderlivet någon minut före sin broder bestämdes av fadern, i samråd med hans rebbe, att att få namnet Simcha Meyer, men som sekulariserad fabriksägare kom han senare att kalla sig för Max Meyer. Sarah Lea genomdrev dock att den yngre sonen skulle heta Jacob Bunim.
Den skarpe och intellektuelle Simcha vann faderns bevågenhet och följde i hans fotspår tills han slutligen tog över Huntzes industrier och utmanövrerade sin egen far. Den mer lättsamt utåtriktade och stilige Jacob blev moderns ögonsten och trots sin letargiska läggning blev även han en förmögen man.
Redan tidigt förmärktes en stor skillnad mellan bröderna. Den spenslige och försiktigt beräknande Simcha undvek de andra pojkarnas vilda lekar, men kompenserade sin fysiska underlägsenhet genom slug driftighet. Jacob var däremot stark, tilltalande och oförvägen. Han vann genom sin styrka och tilldragande sätt därmed pojkarnas respekt och flickornas beundran, speciellt den vackra Dinah tjusades av honom.
Pojkarnas fromme fader sände pojkarna till olika yeshivas. Jacob var en medioker elev, men det påverkade inte alls hans dragningskraft på övriga elever, rabbinerna ansåg dock att han inte hade någon lysande framtid, varken som intellektuell eller industrimagnat. Annat var det med Simcha som snabbt lärde sig allt vad lärarna förväntat sig av honom. Hans förstånd var inriktat på att lära sig väsentligheter, att skilja agnarna från vetet och koncentrera sig på vad han visste krävdes av honom. Han kunde skumma en text, oavsett om den fanns i Talmud eller i en affärsmanual, på kort tid uppfatta vad det rörde sig om och därefter mästerligt delge den centrala informationen till sin omgivning. Som vuxen kunde Simcha/Max snabbt och lätt finna vad som gagnade honom bäst, var möjligheterna till att skaffa sig makt och rikedom fanns. Han förlitade sig på hårt arbete och en skarp iakttagelseförmåga, något som inte hindrade honom från att begå bedrägeri och svek. Snart hade han blivit en av Łódź rikaste och mäktigaste män. Han lyckades till och med bräda sig bror och få vackra Dinah som sin hustru. Han vann henne genom omgivningens tvång och andras maktsträvanden, men han fick aldrig hennes kärlek, den hade och bevarade hans bror Jacob.
Simcha måste arbeta hårt för att bevara sin sociala position, som ständigt hotades från olika håll. Detta medan Jacob till synes utan någon som helst ansträngning även han lyckades få såväl makt som rikedom. Kvinnor och män charmas av honom och det gav honom förmånliga äktenskap, stora arv och eftersträvansvärda mätresser. I all sin oförställda naivitet och robusta hälsa förblev Jacob en lättsinnig, men älsklig person med ett gott hjärta, även om hans tämligen letargiska tanklöshet emellanåt drev honom in i val som kunde skada andra, även om han själv i allmänhet tar sig oskadd ur sina tillfälliga svårigheter. Simcha var inte speciellt lyckosam, däremot kämpade han sig fram med en trotsigt enveten egoism, även om han var förnuftig nog att omsorgsfullt dölja sina intentioner tills det var dags att slå till och vinna det han eftersträvade. Han gick emellanåt från nederlag till nederlag, men lyckades genom intelligens och målmedveten envishet ta sig upp på fötter igen och bli än framgångsrikare än han varit då olyckan drabbade honom.
Varken Simcha eller Jacob är några helgjutna personer, de har sina uppenbara fel och brister. Mot slutet inser Simcha hur hans strävan efter makt och rikedom inte varit annat än ett jagande efter vind, men han slutar inte sin strävan utan fortsätter oförtrutet tills han ensam och bitter möter sitt eländiga slut. Jacob drivs mot romanens slut att försöka rädda en bror, som livet igenom inte visat honom någon kärlek och till och med genom sin avundsjuka har motarbetat honom Allt slutar i tragedi och ett mörkt moln vilar över hela berättelsen – förbannelsen i att ha varit född jude. Bröderna Ashkenazi utspelar sig till största delen på samma plan som Det förlovade landet, en ständig strid mellan polacker, judar och tyskar om herraväldet över Łódź penningmalande grottekvarnar. Men i än högre grad möter vi hos Singer även de fattiga arbetarnas kamp.
Nissan Eibeshutz, son till den rabbin som förestod yeshivan där Simcha studerat, var även han en duktig elev. Till skillnad från Simcha ansträngde sig dock Nissan för att verkligen förstå, tillgodogöra sig och betänka det som judarnas heliga skrifter förmedlade. Han genomskådade Simchas ytliga kunnande och smidiga anpassande till auktoriteternas förväntningar. Men, till skillnad från Simcha, som likt honom övergav chassidsmens lagbundna stränghet, var och förblev Nissan idealist. Tillsammans med lumphandlaren Feivel, som för det blygsamma överskott han fick från sin verksamhet skapade ett omfattande bibliotek som stod öppet för varje vetgirig yngling, kämpade Nissan livet igenom för socialismens seger. För Feivels del innebar kampen att han utsattes för sin familjs förakt. Alla utom hans älskade dotter, Bashke, som till sin egen olycka svärmade för den stilige Nissan, kom Fievels hustru och barn att betrakta honom som en hopplöst dagdrömmande tönt och oduglig. På egen hand lyckades Fievels familj försörja sig på svarta börshandel och andra tvivelaktiga verksamheter.
Nissan och Fievel försökte med olika medel sprida socialismens idéer till utarmade och förtryckta arbetarmassor – de agiterade, skrev och tryckte flygblad och kämpade på barrikaderna under de stridigheter som emellanåt blossade upp. Resultaten blev ständigt desamma, upproren slogs ner och/eller så ebbade kämpaglöden ut hos arbetarna, men ett faktum bestod – judarna var och förblev outsiders, oavsett om de var kapitalister eller socialister så drabbades de vid varje övergrepp eller kuvande av uppror från övermaktens sida av folkets vrede, med förödelse och pogromer som följd.
Idealisten Nissan förenade sig med polska och ryska socialister och anarkister, med polska patrioter och sovjetiska kommunister, resultatet blev dock ständigt det samma. Nissan an blev sviken, utlämnad till myndigheterna, eller övergiven, av sina kamrater, alltmedan medan död och elände följde honom i spåren. Kapitalisten Simcha förenade sig med tyska industriägare, polska aristokrater, tsarist- eller bolsjevikregimen, men efter att till en början ha vunnit förmögenheter, gick han gång på gång i konkurs – innerst inne litade ingen på en jude.
Singer anade 1934 vart Europa var på väg och han visste att de östeuropeiska judarna än en gång skulle utsättas för våld och förakt, vilken ideologi de än anslöt sig till, vilken överlevnadsstrategi de än valde. Det gjorde även det samma hur du var som person, det etniska stigmat skulle likväl ta överhanden. Då som nu kunde etnisk tillhörighet betyda döden för en individ – i Palestina, i Sudan och många andra platser. Det är en pest som lätt sprider sig och kan förgifta vilket samhälle som helst.
Reymont, Władysław S:t (1934) Det förlovade landet. Stockholm: Saxon och Lindström. Singer, I.J. (2021) Josche Kalb. Frankfurt: Fischer. Singer, I.J. (2024) The Brothers Ashkenazy. New Milford, CT: Toby Press.
