Mitt förra blogginlägg tog sin utgångspunkt i ett kyrkobesök i närheten av vår bostad här i Rom. Än närmre än San Damaso ligger en likaledes tämligen ful byggnad från förra seklet – Chiesa di Santa Maria Regina Pacis, byggd 1942.
”Den heliga Maria, fredens drottning” finner sitt ursprung i en träskulptur som en viss Jean de Voisine i början av 1500-talet skänkte till sin hustru. År 1588 ärvde hans brorson Henti Joyeuse skulpturen, som då han 1588 blev kapucinermunk tog med sig till sin klosterkyrka i Paris. Där döptes den till Fredens drottning. Skulpturen blev våldsamt populär och folk bad framför den för att beskydda och bevara sina söner som gett sig ut i olika krig. Snart hade kyrkor helgade till Den heliga Maria, fredens drottning uppförts på olika håll i hela världen.
Förutom den franska statyn är den marmorskulptur som Guido Galli (1890-1944) på påven Benedictus XV begäran skapade för att placeras i Madonnans romerska basilika – Santa Maria Maggiore, för att där bli brännpunkten för alla de böner som riktades till henne för att få ett slut på Första världskrigets blodbad. Skulpturen invigdes den fjärde augusti 1918 och fred slöts den 11:e november samma år.
I den annars så trista Chiesa di Santa Maria Regina Pacis finns en mosaik av Den heliga Maria fredens drottning. Hon ser vanligt ungdomlig och glad ut och skapades av en för mig okänd konstnär, Odoardo Anselmi. Den enda uppgift jag funnit om honom är att han föddes 1916.
Fredens drottning flankeras på var sida av personifikationer av hennes egenskaper. På höger sida om henne hyllas hon som patriarkernas –, jungfrurnas – och apostlarnas drottning.
På den vänstra är hon profeternas – , martyrernas – och biskoparnas drottning.
Jag blir stående framför mosaiken som framställer henne som jungfrurnas drottning och funderar över varför den katolska kyrkan, och i viss mån även den protestantiska, har lagt så stor vikt vid det jungfruliga. Och då inte i relation till det germanska ordet ”jungfru” som egentligen inte betyder mer än en ”ung dam”, utan kanske mer relaterat till det latinska virgo, med koppling till begreppet vireo, att vara ”grön, fräsch, blomstrande”. Eftersom de testamentliga skrifterna var på grekiska kan det också vara på plats att härleda begreppet till parthénos ”jungfru, flicka”, men också ”ogift kvinna”.
Parthénosbegreppet var bland såväl greker som romare intimt förknippat med kyskhet, från det latinska ordet castus, ”avskuren, avskild, ren”, och därmed relaterat till begreppet ”helig” som är besläktat med latinets sacrare ”avskilja, tillägna, inviga”. Följaktligen blev jungfruskap en social konstruktion som betecknade någon som blivit ”avskilt” i den meningen att en oskuld var en person/gud som inte haft sexuellt umgänge. Även om en man också kunde betraktas som en virgen, i meningen att han var oskuld, kom benämningen mestadels att karaktärisera unga ”orörda” kvinnor.
Jungfrugudinnor förekommer i flera olika religioner. Till exempel antogs flera kvinnliga gudar inom grekisk och romersk mytologi ha varit evigt kyska. De kunde till och med, liksom Atena/Minerva, ha uppkommit ur partenogenes, en form av asexuell reproduktion. Atena som ha varit född ur Zeus huvud. Men i vissa versioner kanske det inte rörde sig om en strikt partenogenes. Vissa myter hävdade att Zeus svalt hennes mor Metis. En varelse som egentligen inte var en gudom utan en titan som blev Zeus första hustru. Hon var den klokaste bland såväl gudar som titaner och då hon väl gift sig med Zeus spåddes det att hon skulle föda en dotter som var lika stark och mäktig som sin far. Zeus blev oroad, han ville inte ha en rival som skulle kunna sälla sig till modern och göra uppror mot honom. Därför slukade Zeus Metis så hon blev en del av honom. Dock började Zeus därefter lida av en så olidlig huvudvärk att han tvingades kalla på sin son Hermes som i sin tur bad Hephaistos, smeden, att öppna Zeus skalle och ut kom den fullt beväpnade Atena, visdomens, det organiserade krigets, jordbrukets, hushållens, industrins, lagens och rättvisans gudinna.
Andra jungfrugudinnor föddes på ett mer normalt sätt. Hestia/Vesta var Zeus syster. Hon var offereldens, hemmets och nationens gudinna och beskyddarinna. Därmed var hon fullt upptagen och kunde inte ha några andra krävande intressen; som män och älskare. Hestia svor därför evig kyskhet och levde skild från manliga varelser.
Dotter till Zeus och Apollos tvillingsyster, den jungfruliga Artemis/Diana, var gudinna över jakt och vildmarker och ville därför vara fri och obunden, fullkomligt oberörd av all manlig charm och föraktande varje bröllopsanbud. Hennes vilda och obundna natur gjorde att hon blev slavars och plebejers omhuldade gudinna.
Gemensamt för dessa tre av de mest kända, antika jungfrugudinnorna var att de vurmade om sitt jungfruskap som ett medel för kvinnor att leva obundna av äktenskapets förpliktelser. I de patrikaliska samhällen där de dyrkades var kvinnor underornade männens makt och myndighet. Som jungfruliga, obundna och utanförstående uppfattades dessa jungfrugudinnor som speciellt mäktiga och i viss mån farligt oberäkneliga krafter, som kunde användas för att göra ingrepp i en annars patriakalisk världsordning.
Något som är speciellt uppenbart hos korsvägarnas och svartkonstens gudinna – Hekate, även hon en obunden jungfrugudinna som ofta åkallades då det gällde att genom magiska medel hämnas, eller kräva sin rätt gentemot manliga övergrepp.
Dessa varelser var gudinnor och det är tveksamt om folk i allmänhet verkligen trodde att dessa gudomligheter kunde röra sig bland människor och anta formen av verkligt kött och blod. Skedde det kunde det möjligen vara som i Hjalmar Gullberges dikt. Och de som trodde att Jesus var identisk med Gud kanske uppfattade hans stund på jorden på ett liknande vis.
Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej lyra eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
En sak var säker och det var att ingen kristen tvekade om att Jesus varit en verklig person som under en given tid levt bland oss människor, att flera mött honom och lyssnat till honom. Det rådde ingen tvekan om att Jesus blivit född och dött här på jorden. Det var dock angående de senare realiteterna som uppfattningarna redan tidigt börjat gå isär. Om han nu var Gud, hur kunde Jesus då ha fötts och dött som en vanlig människa? Det var en knivig fråga som varit högst levande ända sedan Paulus i sitt brev till Titus deklarerat att Jesus skall återuppstå och att han i själva verket var identisk med Gud: ”Vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet”. Det är dock tveksamt om Paulus i sina brev uttryckligen identfierade Jesus med Gud. I Kolloserbrevet tycks han betrakta Jesus som en gud, men kanske inte Gud själv:
Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.
Inte heller hade Jesus uttryckligen sagt att han var Gud, fast det fanns gott om anspelningar, kanske inte så mycket i de mer jordnära, så kallade synopitiska evagelierna – Lukas, Markus och Matteus – som presenterar liknande skildringar av Jesus liv. Annat är det med den mer esoteriske Johannes, som ger ett mer ”teologiskt” intryck, med sina talrika anmärkningar utanför Jesu handfasta existens och utsagor. Johannes låter Jesus säga ”Jag och Fadern är ett”, ” Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till”. Mest avgörande för alla senare spekuklationer king Jesus sanna natur var inledningen till Johannes evangelium:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. […] Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.
Denna inledning till evangeliet togs av de flesta teologer som intäkt för Jesu guomliga härkomst och att han tog gestalt som människa genom att bli född av Maria, som för övrigt aldrig nämns vid namn i Johannnes evangelium. Det gör hon däremot hos synoptikerna som inte går närmre in på Marias jungfruskap. Evangelisterna Lukas och Matteus skriver att då ängeln Gabriel, som tillkännagav att Maria att hon skulle bli gravid genom den Helige Ande, var hon fortfarande jungfru, men de går inte på några detaljer om hur avelsen, havandeskapet och födslen gick till. Lukas skriver exempelvis:
Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”.
Johannes är inte enbart mer gåtfull än de övriga evangelisterna, han är också mer anspråksfull:
Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det är kanske inte så underligt att Antikens teologer och filosofer kände sig mer attrraherade av Johannes än av de övriga evangelisterna. I Johannes sällskap började de tidigt spekulera kring frågor som ”Kristi sanna natur”, ”Kristi förhållande till Fadern” och inte minst Marias jungfrudom. Hade hon verkligen fött en Gud? I så fall kunde Jesu avelse och födelse inte ha förlöpt på gängse sätt.
De teologiska stridigheterna kring Marie jungfrudom tog som utgångspunkt den snåriga läran om arvssynden. Flera kristna hade, i enlighet med flera judiska lärde, hävdat att världen var ond och att alla vi människor lever i synd. Dett berodde på att vi ärvt vårt syndfulla tillstånd från Adam och Eva som genom att ha ätit av kunskapens förbjudna frukt erhållit förmågan att välja mellan gott och ont, Då Gud funnit att de brutit mot hans regler fördrevs de första människorna från Paradiset. Enligt många teologer betydde detta att ingen av oss människor, varken då eller nu, genom detta så kallade ”syndafall” kan inse vad sann rättfärdighet är och därmed har en förvrängd bild av vem Gud verkligen är. Värst av allt är att detta avstånd från Gud har gjort att vi hänfallit åt sådant som inte har med honom att göra, främst ett fördärvligt driftsliv genom vilket den ”djuriskt jordiska brunsten” har tagit överhanden över allt förnuft, all gudfruktighet.
Till en början var det främst gnosticismen som tog fasta på denna åtskillnad mellan kropp och själ, mellan det jordiska och det himmelska. Gnosticism var en samling religiösa idéer och system som i slutet av 1:a århundradet e.Kr. sammansmälte med de kristna sekterna. Detta komplicerade tankesystem hade vuxit fram på olika håll inom det romerska imperiet, kanske främst i Egypten och Syrien, och hade hämtat inspiration från flera håll – grekisk filsofi, främst platonismen, och inte minst judiska, syriska, egyptiska och persiska religiösa spekulationer, baserade på riter och religioner som efterhand omvandlats genom ökad kommukation och läskunnighet.
I stort sett kan gnosticismen shematiskt beskrivas som att ett Högsta Väsen, i allmänhet kallat Monad, utstrålar gudomliga varelser, eller snarare en slags personifikationer av olika begrepp. Monaden existerar i en region av gudomligt liv, en ljustillvaro ovan oss (fast detta kan inte förstås som en geografiskt begänsad verklighet). Från denna Pleroma utstrålar aeonerna. En av dessa är Sophia (det grekiska ordet för ”vishet”). Hon betecknar Monadens slutliga utstrålning och identifieras med Anima mundi, Världssjälen. Som sådan skapade Sophia den bristfällige Demiurgen, som belv herre över den materiella världen och där håller människornas själar fångna tills dess vi kan återfå vår ursprungliga gudomliga kunskp – Gnosis.
Följaktligen ansåg gnostiker att den materiella existensen var bristfällig, om inte rentutav ond. De ansåg att en möjlig frälsning från eländet bestod i studier och späkningar, något som skulle kunna förmå oss att överge våra kroppsliga begär och därmed tillägna oss den kunskap som slutligen skulle uppenbara den för oss dolda gudomliga sanningen om existensens grundvalar.
Dylika spekulationer kopplades av den inflytelserike Augusinus av Hippo (354 - 430) samman med kristendomen och gav därmed upphov till den syn på arvsynden som han bland annat hävdade i sitt monumentala verk De civitate Dei contra paganos, Om Guds stad mot hedningarna.
Augustinus var en beläst man och innan han fann Jesus Kristus hade han varit en otillfredsställd sökare. Augustinus hade begett sig till Rom för att ytterligare förkovra sig i de klassiska skrifterna. Vid den tiden var han maniké, dvs. anhängare av en persisk religion grundad av profeten Mani (216 - 274). En strängt asketisk lära som ansåg att ondska var en separat kraft inbegripen i en ständig kamp mot det goda. Augustinus omfattade entusistiskt Manis lära, tills dess han fördjupat sig i Plotinus skrifter (d. 270) och börjat luta åt att ondskan i själva verket enbart var frånvaro av godhet och alltså inte en kraft i sig själv. Under nio år var Austinus maniké tills han av biskopen Ambrosius i Milano omvändes till kristendomen och döptes. Han verkade sedan som biskop i den nordafrikanska staden Hippo.
Augustinus uppfattning om arvssynden vädrades i en polemik han förde med Pelagius (390 - 418) gällande vad som egentligen kunde leda till vår själs frälsning. Enligt Pelagius var människan helt fri att välja mellan ont och gott – inget hindrade oss från att i kraft av vår personlighet vara i stånd att göra ett sådant val. Synd orsakades av ”onda” eller felaktiga val. Kontentan blev att det var möjligt för en människa att leva syndfritt – det fanns ingen arvsynd eller annan skada i människans natur. Det nyfödda barnet var fritt från synd och dopet var därmed inte en befrielse från någon nedärvd syndabörda.
Augustinus menade visserligen att det fortfarande var möjligt för en enskild människa att välja det goda. Men det var svårt och kunde egentligen enbart göras vid enstaka tillfällen. Det gällde att övervinna concupiscensen, med vilket Augustinus menade ”tendensen att synda”. Varmed han menade att driftslivet försvagade vår viljekraft. Enligt Augustinus var kampen mot våra drifter, speciellt sexualdriften, oerhört svår eftersom den fördes mot Syndafallets fruktansvärda arv, som sedan tidernas begynnelse hade inplantats i varje människa. Sedan Adam och Eva utvisats ur Paradiset är hela mänskligheten hjälplöst fast i begärets garn. Något som blivit lika naturligt som att andas, som att sova. Vi föds syndiga. Detta enda som kan frälsa oss är Guds nåd.
Detta är inte mycket vi människor kan göra åt arvsynden. Luther gav oss föreställningen om en allsmäktig och allvetande Gud som kontrollerade såväl all den ondska som den godhet som finns i världen och inom alla människor. Luthers och andra reformatorers huvudbudskap grundade sig på Augustinus och Paulus läror. Den senare skrev i sitt Efesierbrev ”ty av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Detta innebar enligt Luther att Gud predestinerat vissa människor till att undfå hans nåd. Luther menade, till skillnad från Erasmus och andra humanister, att människans vilja var begränsad, det är Gud som förutser och styr allt som sker. Luthers utgångspunkt var att alla människor vill komma till Gud och menade att om människan verkligen haft en fri vilja så skulle alla varit troende. Men så var ju dessvärre inte fallet.
Jag kan inte undgå tanken att upprätthållare av predestinationsläran innerst inne tror sig vara föredömligt fromma män, valda av Gud att predika hans lära för att därefter inträda i Himmelriket. En tanke som luktar förakt för andra människor, speciellt som en predestinationsförspråkare som Luther förordade heliga krig och en reformator, som ännu rabiatare än Luther förespråkade predestinationen – Jean Calvin – utövade ett terrorvälde i Geneve. Dessa båda reformatorer avskydde varandra och bägge två opponerade sig mot humanisten Erasmus, bildad och grekiskkunnig liksom de. Erasmus var dock av annat skrot och korn, betydligt mildare och tolerantare och dessutom en vältalig och skicklig förespråkare för världsfred, europeisk gemenskap och öppen, respektfull debatt.
Av detta grips jag av misstanken att såväl rabiat predestinationslära, som kristen jungfrutro, finner stöd och upphov hos självöverskattande manschauvinister, som inte hyser mycket empati för sina meningsmotståndare. Har detta sedan kryddats med misogyni blir kombinationen fatal för kvinnors frigörelse från religiöst bigotteri
”Nåden genom tron allena” var under århundraden den officiella lutherdomens lära, men en del biskopar. som den av mig uppskattade lingvisten och teologen Jesper Swedberg (1653 – 1735) retade sig på vad han kallade ”stortron”, en övertygelse som frånsade människor deras fria vilja och förmåga att utföra goda gärningar.
En hjernatro och ingen hjertetro, en skugga utan kropp, en död och ingen lefvande tro, ja en djeflatro, den jag plägar kalla stortron, den kristenheten sväfvar i, der Gud sig öfver förbarme.
Även om Swedberg, liksom sin fascinerande son Emanuel Swedenborg, såg sig omgiven av änglar och demoner så var han i flera avseenden en föregångsman. Swedberg eftersträvade bredare och bättre läskunnande bland den svenska allmogen och angrep i sina predikningar ofta adelns lättsinne och vanstyre.
Som nämnts drog kyrkofädernas tro på arvsynden mycket elände med sig då det gällde Kyrkans kvinnosyn. De ansåg att själen dör genom lusten och kroppen ruttnar i döden. Andlig korruption speglar kroppsligt förfall. I vår strävan efter frälsning och rättfärdighet kan vi inte undgå att känna stanken från vår syndiga kropp. Och vem var orsaken till allt detta elände? – Den förföriska Eva. Det visste Augustinus, som i sin ungdom tagit sig en älskarinna, utan att gifta sig med henne. Den ofrivilliga könsdriften hade inte kunnat mildras av någon viljekraft och Augustinus hade därmed trasslat in sig i syndens garn. Allt var Adams fel, nej – inte riktigt, det var faktiskt Eva som väckt passionen i honom! Det var inte den sexuella akten i sig som enligt Augustinus varit syndig, Gud hade ju trots allt befallt människorna att föröka sig, det var själva den sexuella passionen som var syndig, det var den som förblindat Augustinus i hans sökande efter den himmelska saligheten.
Augustinus var väl inte mer rabiat i sitt hat mot mänsklighetens moder, och därmed alla andra förföriska kvinnor, än många andra mer eller mindre samtida teologer. Det var tämligen vanligt med ettersprutande attacker mot kvinnor som genom sin skönhet och prydandet av sina kroppar förde män i fördärvet. Då det gällde kampen om själens frälsning var kvinnorna förvisso på köttets sida. Sankt Johannes Chrysostomos, ”Guldmunnen”, skrädde inte på orden då det gällde att uppmärksamma de troende på kvinnliga förförerskor.
Kvinnans skönhet är den värsta snaran. Eller snarare, inte kvinnans skönhet i sig, utan vår otuktade blick! Ty vi bör inte anklaga föremålen, utan oss själva för vårt lättsinne. […] Hela hennes kropp är inte annat än slem, blod, galla, var och syror från halvsmulten föda … Om du tänker på vad som finns lagrat bakom dessa vackra ögon, näsans, munnens och kindernas yppiga former, då kommer du att hålla med om att den välproportionerade kvinnokroppen inte är annat än en vitkalkad grav.
Om Evas sköte, och skötena hos den oräkneliga mängd kvinnor som efter henne befolkat jorden, hade varit så fördärvligt, så kom äntligen en ljusning genom Jesu Kristi framträdande på jorden. Eftersom han var en obefläckad gudom måste han ha vuxit fram inom ett obefläckat sköte. Jungfru Maria var därmed ”Den andra Eva”, allas vår moder, men hennes sköte var till skillnad från Evas rent, obefläckat, tillslutet och helgat av den Helige Ande. Som Sankt Hieronymus skrev ”Genom Eva kom döden, genom Maria – livet”. Jesus var Gud själv, kommen till jorden genom en perfekt kvinnas försorg. I Jungfru Maria var arvsynden utplånad. Enda kruxet var att om hennes jungfrudom och obefläckade avelse var ett faktum så betydde det att andra kvinnor och deras sköten var och förblev orena. Det betydde också att om en kvinna avhöll sig från sex, från avelse och födande, så var i varje fall hennes sköte förslutet och hon skulle därmed inte föra arvsynden vidare.
Paulus ansåg att världen blivit förstörd genom Syndafallet, som öppnat portarna för död, korruption och Satans herravälde över jorden. Men … precis som vägskyltar brukar säga, speciellt i USA, så skulle Satans makt snart brytas genom Kristi andra ankomst och människornas tro på honom. Det ondas välde som baserats på dödens visshet, såväl fysiskt som mentalt, skulle lida ett påtagligt och universellt nederlag. Och detta skulle ske inom kort. Hade inte Jesus sagt ”sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike”? Därmed gällde Pauli råd och förmaningar enbart under en begränsad tid. Det är dock att fòrmärka att Paulus faktiskt inte rekommenderade ett tillstånd av pemanent jungfrudom om man ”brann av begär”.
Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna. Men med tanke på all den otukt som finns skall mannen leva med sin hustru och kvinnan med sin man. Mannen skall ge hustrun vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen. Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Detta säger jag som ett medgivande, inte som en befallning. […] Helst ville jag att alla levde som jag. […] Till de ogifta och till änkorna säger jag: det är bäst för dem om de förblir som jag. Men kan de inte leva avhållsamt ska de gifta sig, för det är bättre att gifta sig än att brinna av begär.
Speulationer och teorier kring Jesu födelse var oändliga och forstsatte under sekler. Hur hade Jesu avelse gått till och hur hade hans födelse ägt rum utan att vaginans hymen, mödomshinna, skadats? Ibland var förklaringarna rent fysikaliska, något som exempelvis omvittnas i en kuriös skulptur på portralen i Würzburgs Marienkapalle där vi kan se hur Jesu fetus längs en slags tub från Guds mun färdas in i Marie öra.
Det finns dock flera andliga, mer mirakelaktiga beskrivningar om Jesu tillkomst. Speciellt berömd blev den vision som Sveriges helgon, Birgitta, hade efter det att hon 1372 hade besökt Födelsekyrkan i Betlehem. Birgittas beskrivning, inlevelsefull och målerisk som den var, kom att få stor betydelse för flera konstnärer och det kan därför vara värt att återge den:
När jag befann mig i Herrens krubba i Betlehem, såg jag en mycket fager havande jungfru, iklädd vit kappa och en tunn klänning, som tillät mig att klart skönja hennes jungfruliga kropp. Hennes moderliv var fullt och mycket uppsvällt, ty hon var redan beredd att föda. Med henne var en mycket hedervärd gammal man, och de två hade en oxe och en åsna med sig. När de kommit in i grottan, band åldringen oxen och åsnan vid krubban, gick ut och kom tillbaka till jungfrun med ett tänt ljus, som han fäste på muren. Sedan gick han ut igen, ty han skulle icke själv närvara vid förlossningen. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken. Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vackert bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.”
En av många tolkningar av denna syn gjordes exempelvis av Fillipo Lippi och Hugo van der Goes skildrar på ett utmärkt sätt det hjälplösa, nakna barnet liggande direkt på marken.
Den skrift om Jesu födelse som, förutom de som ingår i Nya testamentet, som blivit tongivande då det gäller jungfrufödseln är det s.k. Jakobsevangeliet (eller Jakobs protoevangelium). Ett apokryfiskt evangelium från andra århundradet som berättar om Jungfru Marias mirakulösa tillkomst, hennes uppväxt och äktenskap med Josef, parets resa till Betlehem, Jesu födelse och händelserna omedelbart därefter. Det innehåller det tidigast bevarade påståendet om Marias eviga jungfrulighet, vilket betyder att hon var jungfru inte enbart före Jesu födelse, utan även därefter (de bevarade evangelier man funnit kommer från en senare tid). Trots att Jakobsevangeliet (i det framstår exempelvis Jesus som ett elakt, okontrollebart barn) fördömdes av påven Innocentius I år 405 och 500 klassificerades som apokryfiskt, tvivelaktigt, blev evangeliet en inflytelserik källskrift för allt som rörde Jesu födelse och Marie jungfrudom. Över 100 grekiska manuskript har bevarats, och översättningar gjordes till syriska, etiopiska, sahidiska, koptiska, georgiska, fornkyrkoslaviska, armeniska, arabiska och förmodligen även latin.
Det är exempelvis hos Jakob vi finner att Maria red på en åsna och att det fanns en oxe i grottan (icke stallet) där hon födde sitt barn. Han vet också att ovanligt dramatiskt berätta om Marie jungfrudom. Då Maria drabbades av födslovåndor rusade Josef iväg för att finna en barmorska som kunde bistå hans unga hustru
Och barnmorskan gick med honom och de stod framför grottan medan ett ljust moln överskuggade den. Barnmorskan sa: ”Min själ är upphöjd idag, ty mina ögon har sett något underbart. Frälsning har fötts åt Israel!” Och genast drog sig molnet bort från grottan, och ett starkt ljus uppenbarade sig, så starkt att det bländade deras ögon. Lite senare drog sig ljuset tillbaka och ett spädbarn visade sig. Och han kom och tog sin mors, Marias, bröst. Och barnmorskan ropade och sa: ”Vad stor är inte för mig idag, att jag har sett detta nya mirakel!”. Barnmorskan gick ut ur grottan och Salome mötte henne. Hon sa till henne: ”Salome, Salome, jag måste beskriva en uppenbarelse för dig. En jungfru har fött ett barn, något som är emot hennes natur!” Och Salome sade: ”Så sant Herren min Gud lever, om jag inte undersöker hennes tillstånd, kommer jag inte att tro att en jungfru har kunnat föda ett barn.” Barnmorskan gick in och bad: ”Maria, ställ dig, ty det är ingen liten prövning som väntar dig.” Salome undersökte henne. Och skrek sedan: ”Ve min laglöshet och min otro! Ty jag har prövat den levande Guden, och se! Min hand brinner och faller ifrån mig!” Och hon föll på knä inför Herren och sade: ”Mina förfäders Gud, kom ihåg mig, att jag härstammar från Abraham, Isak och Jakob. Gör mig inte till ett exempel för Israels folk, utan ge mig rätten till de fattiga, ty du vet, Herre, att jag i ditt namn har helat människor, och jag har fått min lön från dig.” Och se! En Herrens ängel visade sig för henne och sade: ”Salome, Salome, allas Herre har hört din bön. Räck din hand till barnet och lyft upp det, så skall du få frälsning och glädje.” Och Salome gick glatt fram till barnet och lyfte upp det och sade: ”Jag tillber honom, ty en stor kung har fötts åt Israel.” Och genast blev Salome helad och lämnade grottan rättfärdiggjord.
På en tavla från 1420 redogör den flamländske Robert Campin för dramat. Den nyfödde Jesus ligger på marken medan Salome för vänninan visar upp sin förtvinade hand, dock kommer den räddande ängeln nersvävande från himlen och bedyrar Salome genom sin textremsa att hon skall bli botad.
Än värre har det gått för Salome i en illustrerad tidebok från omkring 1500, där har den stackars Salome fått bägge händerna avhuggna, men ängeln kommer flygande med ett nytt par till henne.
Flera icke-kristna författare och filosofer förundrade sig över de kristnas tokerier rörande jungfrudomens stora betydelse. Det mesta av vad hedniska grekiska och romerska författare skrev om kristendomen har gått förlorat; bränts och förstörts av den segrande kristendomen. Fragment av den ytterst kritiske Celsus, finns dock bevarade genom vad kyrofadern Origenes (185 – 253) återgav i sina angrepp på hedningarna. Origenes omfattande citat härrörde från Celsus skrift l'Alethès lógos, Det sanna ordet, i vilken han, ofta ganska vitsigt, kritiserade judendom och krisitendom. Enligt Origines ondgjorde sig Celsus över de kristna jungfruspekulationerna på ett hånfullt sätt och hade till och med fräckheten att föra fram det elaka förtalet om att Maria skulle blivit havande genom en romersk soldat vid namn Panthera.
Bibelöversättaren och kyrkofadern Hieronymus, som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, var onekligen en av histoiens mest rabiata jungfruförespråkare. Han är också en av de få tidiga kristna som kommer oss tämligen nära, speciellt genom sin ovanligt omfattande brevväxling och många skrifter. Allt är inte bevarat, men det som finns är ansenligt och har genom tiderna utövat ett stort inflytande. Av någon anledning tycks han vara det helgon som, möjligen med undantag av Sankt Fansiskus, är mest rikligt förekommande inom den västerländska konsthistorien.
Sankt Hieronymus framställs då antingen i sin studio, intensivt skrivande och omgiven av sina böcker. Han är ofta klädd som en katolsk kardinal, vilket han aldrig var, men som antyder att han under en tid var den mäktige biskopen Damasos sekreterare. Hieronymus är sedan sexhundratalet i allmänhet ackompanjerad av ett lejon. Legenden säger att han fick det som följeslagare efter det att han liksom Androkles i en populär antik saga dragit en törnetagg ur dess tass. Förmodligen dök lejonet upp eftersom Hieronymus skrev en novell (som ger en del fina inblickar i livet i hans samtida Syrien) om en kysk, kristen bonde och hans likaledes kyska hustru som räddades efter det att de gömt sig i en grotta vars inneboende lejonhona skonat dem, men dödat deras förföljare.
Alternativt, eller samtidigt, skildrar flera konstverk Hieronymus tid som eremit, ibland pinande sig sjäv genom att slå en sten mot sitt bröst.
Hieronymus tycks ha varit en knepig person; lättretlig och allmänt argsint var han även en skicklig författare, väl förtrogen med den klassiska antika traditionen. Hans gode vän Sulpicious Severeus berättade att
Han läser alltid, är alltid begravd i böcker och vilar varken dag eller natt, han läser alltid eller skriver på något.
De ständiga studierna dolde Hieronymus passioner: hans hysteri, våldsbenägenhet och den enligt honom förödande sexualiteten som ständigt hotade hans sinneslugn. Allt detta doldes bakom välordnade boksamlingar och de teologiska debatter han ständigt var inbegripen i. Lättretlig kunde Hieronymus helt oförmodat i sin korrespondens börja hetsa upp sig och yra om kvinnor vars lössläppta hår vajade i vinden, eller som lade rouge på läpparna. Det kunde tyckas som om han fötts gammal och bitter. Han hatade kvinnor, förutom de som var oskulder eller levde ett ”kyskt” liv, och han kunde i det närmaste kvävas av fasa vid tanken på vad som fanns inuti en kvinnas kropp. Varje tanke på sex plågade honom och allt som oftast angrep han de män som ägnade sig år denna för honom osmakliga verksamhet. Han ansåg till och med att om man kallade en flicka för ”sötnos” (egentligen mel meum, min honung) begick en svår synd.
Hieronymus föddes omkring 342 i Stridon, en numera försvunnen by någonstans i det nuvarande Slovenien. Han nämnde knappt sina föräldrar. Fadern var en frigiven slav med en viss förmögenhet, han ägde land och slavar. Modern vet vi ingeting om, annat än att hon liksom fadern var kristen. Hieronymus nämner en syster som i sin ungdom begick “en fruktansvärd synd” och vid ett flertal tillfällen en moster, som han av okänd anledning hatade.
Som ung man kom Hieronymus till Rom där han studerade retorik och filosofi under filologen Aelius Donatus och lärde sig då fulländat latin och grekiska. Donatus skrev flera grammatikor och andra läroböcker i stilistik och retorik, utgjorde en viktig länk till den klassiska lärdomen och skrev även en populär biografi över Vergilius.
Senare bekände Hieronymus att han tillsammans med andra studenter ägnat sig åt ytliga eskapader och sexuella experiment. Det hade roat honom för ögonblicket, men eftråt hade han griptis av fruktansvärda skuldkänslor. För att blidka samvetet besökte Hieronymus martyrernas gravar i katakomberna och erfor där upplevelser som påminde honom om helvetets fasor:
Ofta fann jag mig själv gå in i dessa kryptor, djupt grävda i jorden, med deras väggar på båda sidor klädda med döda kroppar, där allt var så mörkt att det nästan verkade som om psalmistens ord uppfylldes: ” Låt döden drabba dem, låt dem gå levande ner i dödsriket, för ondskan råder i deras boning, mitt ibland dem.” Här och där lindrade ljuset, som inte trängde in genom fönster utan filtrerades ner ovanifrån genom schakt, mörkrets fasor. Men så snart du fann dig själv försiktigt röra dig framåt, slöt den svarta natten sig kring dig, och jag kom då att tänka på raden av Vergilius Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent [Runt omkring fyllde fasan sinnena; själva tystnaden andades skräck].
Medan han rumlade runt i Rom greps Hieronymus samtidigt av beundran av sina mer gudfruktiga vänner. Exempelvis lät sig hans vän Rufinius döpas, det var först flera år senare som de blev bittra fiender. Enligt Hieronymus var Rufinius en yngling ”ren som nyfallen snön”. Den höga uppskattning och obetingade beundran han hyste för sina unga, fromma och kristna vänner förvandlades hos den odöpte Hieronymus till ett förödande självförakt. En sådan som han var inte värdig det kristna dopet. Han hade syndat med sina orena läppar, ”med ögonen, fötterna med alla mina lemmar”. Då han väl blivit döpt hjälpte det föga mot hans sjävanklagelser och han hävdade att om han verkligen förtänade ett sannfärdigt dop så vore det ett andra dop, men ”ett elddop eftersom jag befläckat min dopmantel”. Med detta menade Hieronymus att han befläckat sin egen kropp, vid den tiden stod nämligen den som döptes naken inför dopprästen.
Tillsammans med en annan vän, Bonusus, vandrade Hieronymus till Gallien och därefter följde han honom till den dalmatiska kusten. Bosunus var en from yngling från en förmögen familj och drog sig tillbaka för att leva eremitliv på en av de kala adriatiska öarna. Han fick dock flera anhängare, övergav sedermera eremitlivet och blev biskop. Bonusus förnekade, till skillnad från den fanatiske jungfrudyrkaren Hieronymus, Marias ”eviga jungfruskap” och hävdade att enligt Bibeln hade Jesus flera syskon. Detta ledde sedermera till att Bonusus excommunierades och förlorade sitt biskopsdöme. Han grundade dock en egen sekt, bonsianerna, som forlevde under ett par århundraden. Då han tillsammans med vännen Bonusus dragit sig tillbaka på dennes dalmatiska ö fann Hieronymus det svårt att anpassa sig till eremitlivet. Han avundades Bonusus ståndaktighet men övergav honom på sin ö och begav sig till den livliga hamnstaden Aquileia, där de hade gemensamma vänner.
I Aquileia umgicks Hieronymus med Heliodorus, en före detta officer som blev en livslång vän. En annan nära vän blev Innocentius som uppmuntrat Hieronymus att skriva och Paulus från Cypern, som levde som eremot strax utanför staden.
Efter en tid beslött sig de fyra vännerna för att vallfärda till Jeruslem, Rufinius kom upp från Rom för att förna sig med dem och tillsammans vandrade de genom Dalmatia, Thracia, Phrygia och Galatia tills de nådde det syriska Antiokia, som vid den tiden var ett betydelsefullt kristet centrum. Där greps Innocentius av en våldsam feber och dog efter en kort tid. Vännerna beslöt att skjuta upp sin jerusalemfärd och Hieronymus anslöt sig till en eremitgemenskap som höll till långt ute i Syriens stenöken.
Nu gick han helhjärtat in på att försöka disciplinera sig, specielt genom att bekämpa sina kropplsiga begär. Kroppen var svag och hans kamp blev svår
vi är överallt omgivna av fientliga krafter, våra fiender finns överallt.Vårt kött är svagt och kommer snart att förvandlas till stoft; det kämpar mot enorma odds. Du kommer inte att vara säker förrän det har upplösts.
Öknen var ett i det närmaste skoningslöst hem för en eremit. Solen hettade upp alllting, skuggan var till föga hjälp. Hur ofta drömde sig Hieronymus inte tillbaka till Roms nöjen? Han grät och stönade.
Jag kämpade för att motstå eländet, mina ben, som knappt kunde hålla ihop stötte mot den kala marken och jag skall inte nämna den glupande bristen på mat och dryck.
I sin fruktan för helvetet hade Hieronymus redan här på jorden dömt sig själv till en helvetisk tillvaro. Med enbart skorpioner och vilda djur till sällskap föreställde han sig hur han uppvaktades av mängder med unga, förföriska damer.
Nej, någon hård asketism var ingenting för Hieronymus. Hans begär, kroppens pockande på tillfredsställesle förvärrades enbart dag för dag.
Mitt ansikte var blekt och min kropp kall av fastan, men mitt sinne var besatt av begär, och nu när mitt kött var så gott som dött, brann enbart begärets eld inom och framför mig.
Efter ensamheten ute i öknen sökte han sig tillbaka till eremiternas sällskap och vistades hos dem i en kal och olidligt varm cell. Mänsklig samvaro förbättrade inte Hieronymus eländiga tillstånd. Han beklagade sig över hur han i öknen enbart haft ohyra som sällskap, men i eremiternas kloster blev allt etter värre. Flera av hans klosterbröder hade av sitt hårda eremitliv blivit mentalt rubbade. Hieronymus fann att alltför sträng avhållsamhet kunde skada hjärnan på personer, speciellt om de levde i små celler. Det hände att de som blivit svagsinta av en alltför sträng regim inte visste vad de gjorde, vad de sa, eller vad de borde tiga om.
Han lärde sig att även där långt ute i öknen förekom det så våldsamma meningsskiljaktigheter och diskussioner om ordens betydelse att eremiterna hamnade i våldsamma slagsmål då de debatterade huruvida Gud var en ousia, ett enda gudomligt väsen, eller bestod av tre hypostases, dvs. de grundläggande tillstånd eller substanser som stöder hela verkligheten – Fadern, Sonen och Den helige ande. Hieronymus som redan då var bibelsprängd och ytterligt beläst plågades av sitt vulgära sällskap – ”Varje dag frågar de mig om min religiösa övertygelse, som om jag hade fötts på nytt utan tro. Jag bekänner allt vad de än önskar.”
I själva verket plågades Hieronymos av okunnigt sällskap, såväl i öknen, som i Rom.
Alla tror att de kan tolka Bibeln. Skvalleraktiga gamla käringar, åldriga män, långrandiga sofister; de anser sig alla vara mästare i bibelkunskap, de sliter isär Skrifterna och lär andra vad de lärt under processens gång. Med rynkade pannor och stora ord filosoferar de över de heliga orden, speciellt till kvinnor. Andra – åh, fasa!– lär sig av kvinnor vad dessa har lärt sig av män.
Efter att ha blivit prästvigd i Antiokia (han utövade aldrig sitt prästämbete) begav sig Hieronymos till Konstantinopel och studerade en tid under dess ärkebiskop, Gregorius av Nazanius. Valet var förståeligt. Redan under sin tid i Rom hade Hieronymos hyst en stor beundran för romersk retorik och litteratur, specellt Cicero vars klara språk han beundrade. Under Gergorius blev Hieronymos också bättre bekant med Origenes skrifter, till vilka han skrev flera kommentarer. Origenes (185-253) som verkat i Alexandria tilltalade Hieronymos genom sin klassiska bildning och sina försök att förena kristna tankar med romersk och grekisk filosofi, något som gjorde att han ofta tangerade gnosticismen. Origenes var även filolog med betydande kunskaper i hebreiska och grekiska, som han använde i sina jämförande studier av olika bibeltexter. Likt Hieronymos led Origenes även av en sträng och snedvrien sexualmoral, allt tyder på att han kastrerade sig själv. Origines var också en av de första som hävdade treenighteen, något som även Hieronymos trodde på.
Snart övergav dock Hieronymos sin till en början så stora beundran för Origines och blev en rabiat motståndare till spridningen av hans texter. Hieronymos beklagade sig över att skeppslaster med ”hädelser” nådde Rom – ” giftiga och smutsiga läror som i Rom fann folk som villigt lät sig föras vilse”. Bland dessa ”smustsiga” skrifter räknade han översättningen av sin tidigare så beundrade Origienes Peri Archon, Om de första principerna. Kanske berodde Hieronymos avoghet på att Origines, trots sina sexualfientliga underligheter, till skillnad från misantropen Hieronymos i själva verket var en optimist. Origines trodde inte på någon arvsynd och därmed inte på Evas nedärvda skuld och syselsatte sig därmed inte med några funderingar kring Marias jungfruliga renhet. Han trodde på Guds förlåtelse och välgörenhet och att männsisorna progressivt skulle kunna frigöra sig från synd och ondska. Till och med Djävulen och hans fallna änglar skulle slutligen välkomnas in i Paradiset.
Hieronymos hade nu prövat på eremitlivets vedermödor och fördjupat sig i gerkiska och hebreiska. I Antiokia hade han inlett hebreiska studier med en rabbin och i Rom skulle han med hjälp av en konverterad jude ytterligare förkovra sig i det gamla testamentets språk. I Antiokia och Konstantinopel hade Hieronymos saknat det bibliotek han byggt upp i Rom (antagligen hade en vän tagit hand om det) och han kände att det var dags att återvända till Rikets gamla huvudstad. Då han väl kommit dit förde hans kontakter honom till den driftige biskopen Damasos och han inledde sin betungande latinska översättning av såväl det Gamla - som det Nya testamentet.
Till en början var Hieronymos inte helt entusisiastisk inför uppdraget. Visserligen hade han under flera år studerat de judiska och kristna skrifterna på deras origianlspråk, men han hade funnit att deras språkbruk var undermåligt i jämförelse med det som skrivits av Cicero och Vergilius. Som av det mesta andra plågades Hieronymos även av detta. Bibelns författare hade ju faktiskt inspirerats av Gud – borde de då inte ha varit lika skickliga skribenter som de romerska hedningarna?
Det hela löste sig genom en dramatisk dröm i vilken Hieronymos efter det att hans kalla, livlösa kropp hade begravts och hans själ av änglar förts upp till det himmelska ljuset. Där hade han naken ställts inför Domarens tribunal. Naken och darrande hade han fätt frågan vem och vad han var. Hieronymos svarade att han var kristen, men då dundrade den sittande Domaren:
Du ljuger! Du är en Ciceron, inte en kristen. Där din skatt är, där är även ditt hjärta!
Hieronymos dömdes till hårda straff, bruten och svag tänkte han: ”Vem skall hylla Dig från Helvetet” och svor inför den Högste att fortsättningsvis skulle han inte läsa några hedniska skrifter, enbart sådana som inspiterats av Gud och han skulle ställa hela sin författarförmåga i Herrens tjänst.
I Rom blev Hieronymos föremål för såväl beundran som illvilligt skvaller. Han var nu en uppburen vältalare, översättare av hela Bibeln, gunstling hos den mäktige och skräckinjagande Biskop Damasus och inte minst nära vän och läromästare hos flera av Roms förnämsta och mest inflytelserika damer, av vilka flera var mycket förmögna. Listan är lång. Där fanns Albina, en rik och ädel änka, som bodde i sitt palats vid Aventinen tillsammans med sin änkeblivna dotter Marcella. En annan mycket inflytelserik dambekant var Marcelluina, syster till Biskop Ambrosius av Milano, Rikets mäktigaste man, som till och med kejsaren måste böja knä inför. Hieronymos alldeles specialla adept, som rykten sade att han hade ett ”otillbörligt” förhållande med, var den förmögna men ytterst asketiska Paula och hennes fyra döttrar. Där fanns även Paula Sophrinia, Felicita, Asella, Lea och en annan Marcella.
Hieronymos inflytande på dessa damer, som han besökte i deras luxuösa villor, väckte stor uppmärksamhet och gav upphov till ”elakt skvaller inom Roms förtalsälskande societet”. En stad som enligt Hieronymos belönade ”osedlighet och där goda människor blir föremål för förtal, där allt som är rent och oskuldsfullt drivs i fördärvet”.
Man undrade över Hieronymos förhållande med sina dambekanta och han skrev att man skrattade åt honom för att han slösade så mycket tid på att hylla adepter som ”endast var kvinnor”. Han försvarade sig med att han bedömde en person enbart på grund av hens karaktär och brydde sig då inte alls om vilket kön de hade. Dessutom hade han genom sina långa och omfattande studier, ”som så att säga blivit en del av min natur”, tillika med sina livslånga meditationer till sin förvåning funnit att han blev bäst förstådd av av kvinnor, som genom sin isolering blivit mer benägna än män att ta till sig vad han lärde ut.
Då Hieronymos senare med sin flödande vältalighet och ett skyfall av bibelcitat övertygade sin älskade Paulas dotter, Eustochium, att till varje pris och genom stenhård askes bevara sin jungfrudom raljerade han över de snobbiga präster som infilterat rika damers boningar och varnade Eustochium för
män av mitt eget samfund – sådana som är angelägna om att bli präster och diakoner endast för att därmed få möjlighet att utan restriktioner besöka kvinnor. Allt de bryr sig om är sina kläder, om de doftar gott och om deras fötter smidigt passar in i deras skor. Deras hår är lockigt och visar fortfarande spår av tången, deras fingrar är täckta med glittrande ringar och de går på tå så att deras skor inte blir nerstänkta av våta gator. [...] Några av dem ägnar hela sitt liv och alla sina ansträngningar åt att känna till gifta kvinnors namn, hus och karaktärer.
En sådan man
skyndar sig att stiga upp med solen; han vet exakt i vilken ordning han skall göra sina morgonbesök; han tar en genväg och rusar mer eller mindre rakt in i sovrummen hos kvinnor som fortfarande sover. Om han ser en kudde, eller en elegant duk, eller någon liten möbel, beundrar och berömmer han den, alltmedan han hanterar den och beklagar att han inte äger något liknande. På så sätt ber han inte så mycket om den som han pressar fram den från ägaren, eftersom alla kvinnor är rädda för att förolämpa denna listiga gamla räv. Han kan inte utstå kyskhet eller fasta; vad han gillar är en god måltid med en fyllig kyckling, vanligtvis känd som en pipizo [litet rör, slang för penis]. Han har ett oförskämt sätt att tala och är alltid beväpnad med invektiv, rikligt beströdda med skällsord. Vart du än går är han den första personen du ser. Oavsett vilken nyhet som cirkulerar, är det han som antingen först rapporterade den, eller som överdrev hela historien. Varje timme byter han häst – i själva verket är hans hästar så eleganta, så livliga att man kunde tro att han var bror till kungen av Thrakien.
Rhesus, en kung av Thrakien som nämns i Iliaden, var känd för att ha haft världens vackraste hästar. Med ”hästar” tycks Hieronymos mena ”åsikter”.
Var det ovanstående kanske en förtäckt självbild? Det är inte det enda stället där Hieronymos ondgör sig över feminiserade män, samtidigt som han med en viss, förtäckt avundsjuka hyllar fromma yngligar ”rena som nyfallen snö”. Kanske går Hieronymos absurda hyllningar av kyskhet och jungfruskap att förklara genom hänsvisning till en skuldbelagd och illa dold homosexualitet?
Kanske går Hieronymos absurda hyllningar av kyskhet och jungfruskap att förklara genom hänsvisning till en skuldbelagd och illa dold homosexualitet? En tidig legend som kan ha samband med en förmodad homosexuell böjelse hos Hieronomys antydde att han anklagades för transvestism. En historia besläktad med detta är att medan han sov i sin cell kom en demon in och ersatte hans manliga klädedräkt med kvinnokläder, omedveten om detta klädde Hieronomys sig och steg in i församlingsgemenskapen klädd som kvinna och åstadkom därmed stor skandal.
Hieronomys ofta förekommande och vällustigt vältaliga skildringar av ett sprättigt, finsmakande prästerskap får mig osökt att tänka på Karl Gerhards Jazzgossen från 1922
Med rytmiskt vaggande höfter,
vi gossar gör vår entré.
Vår byx har press, vår vrist nobless,
och vår hållning är något blasé.
Vår blick ger trötta små löftern,
Jo, där kommer ju en gosse,
med en byxa som en rakkniv vass.
Mocka-skorna har han på'se'
och hans hobby är att dansa jazz.
Han är slank och smärt som vidjan,
han ler i mjugg.
Han har skärp om lilla midjan,
i pannan lugg.
Han och andra söta gossar,
som har tusch på sina ögonlock,
på sitt lilla bakverk frossar,
se'n på Royal vid five o' clock,
han på höga klackar trippar,
som jazzexpert
och i små synkoper vippar,
hans lilla stjärt.
https://www.youtube.com/watch?v=Xk3GPiFlvaA
Karl Gerhard var gift tre gånger, men bodde under senare år tillsammans med sin sekreterare och ”alltiallo”, Göthe Ericsson. Det råder numera ingen tvekan om att den store och i övrigt ovanligt djärve revykungen var homosexuell och att han i sin Jazzgossen, på ett sätt som onekligen liknar Hieronymos, driver med sina egna prefernser och bakgrund. Liksom Hieronymos skriver Karl Gerhard öppet om sin faiblesse för vackra män, exempelvis sin livslånge vän, den uppburne skådespelaren Gösta Ekman
en alldeles för vacker yngling, och han skulle antagligen ha varit outhärdlig, om inte de sköna gossedragen genomlysts av någonting som var både smärta och opposition.
Hieronymos nämner också en helt annan typ av snyltare; smutsiga asketer som barbenta, kedjebehängda och iförda illaluktande trasor klampade in i salongerna, med fötter ”blå av en helig kyla” och långa, toviga skägg: ”Om det finns någon helighet i ett lortigt skägg så finns det inget heligare än en get”.
Om han attackerade Roms struntviktiga prästspolingar och stinkande asketer så var Hieronymos än mer föraktfull då det gällde dess förmögna damer som slösade sin tid på kroppslig skönhet; badade, sminkade sig och prydde sig med smycken:
De målar sina ansikten med rouge och blyvitt, klär sig i pråliga sidenkläder, bär glittrande juveler och guldhalsband, hänger sina dyraste Rödahavspärlor i sina piercade öron och avger en doft av mysk. Sådana kvinnor vill bli av med all manlig dominans och de går därför på jakt efter nya män, inte för att tjäna dem, som Gud vill att de skall göra, utan för att dominera dem. Så de söker därför män som har det sämre ställt, men som har den fördelen att de är män enbart till namnet, män som vet att de måste stå ut med rivaler, för om de de beklagar sig kommer de omedelbart att bli utsparkade.
De flesta förmögna, kristna damerna var inte mycket bättre, snarare värre. Uppblåsta genom sina mäns framgångar omgav de sig med eunucker och synkopanter. De klädde sig i guldtrådsvävda tunikor. Deras hud var fyllig och deras läppar röda, villorna där de lättjefullt tillbringade sina dagar var fyllda av beundrare, inte minst ett insmickrande prästerskap som underdånigt hyllade dem som om de vore kyska nunnor, trots att de önskade sina mäns förtidiga död så att de kunde ärva deras förmögenhet. Dessa fromma damer låtsades fasta, men åt på natten när de rapande väcktes av sina matsmältningsbesvär. När de gav sig av till kyrkan gick rader av eunucker framför deras tillslutna bärstolar, men då de tillsammans med sitt följe steg in i den helgade miljön delade de öppet ut sina allmosor så att alla skulle kunna bevittna och beundra deras frikostighet och helgonlika fromhet.
Men undantag fanns och det var bland likledes förmögna damer som den asketiskt fromme och grundlärde Hieronymos gjorde sin entré predikande sin stränga lära om försakelse, bortgöring och jungfrudom. Flera av damerna samlades och umgicks hos någon av sina vänninor, exempelvis fann Hieronymos sina första dambekanta hos en grupp kvinnor som under klosterliknande förhållanden bodde i Albinas villa.
Dessa kvinnor tycks ha varit drivna av en genuin kunskapstörst, möjligen beroende på att de förnekats den undervisning som välbärgade hushåll tradionellt ägnat pojkar, medan flickor uteslutits från sådan kunskapsinhämtning. Det var där den kunnige Hieronymos kunde stå till tjänst och undervisa kvinnorna om sin syn på Bibelns lära och han var försvisso en av Roms absoluta experter på området.
Kanske det inom dessa kvinnliga kotterier, trots den tonvikt de lade på enkla klädräkter, osminkade ansikten, sträng diet och sällsynta bad, fanns en viss homsexuell attraktion. Med tanke på hur illa Hieronymos tyckte om att män tilltalade sin kärestor med smekord kan det tyckas förvånansvärt hur överspänt hans kvinnliga skyddslingar kunde utrycka sig sinsemellan, som när Paula och hennes dotter Eustochium försökte övertala Marcella att komma till dem och Hieronymos i Betlehem. I sitt brev till henne bad de till Gud och förklarade att
vi måste göra det enda som människor som är separerade från varandra kan göra; vi utgjuter våra desperata vädjanden för att göra Dig medveten om vår längtan, inte bara med tårar, utan även med snyftningar, i hopp om att Du skall ge oss tillbaka vår kära Marcella och inte låta denna milda dam, denna vänliga kvinna, som för oss är sötare än den mildaste honung, vara sträng mot oss eller rynka pannan åt dem som inspirerats av hennes vänlighet då de försökt leva ett liv som hennes.
Om samma Marcella skriver Hieronymos till hennes väninna Principia att han hört att då han rest från Rom
så tog du genast min plats vid hennes sida och rörde dig inte ens en hårsmån, så att säga, från henne. Du bodde i samma hus, vistades i samma sovrum, till och med i samma säng, så att alla i den berömda staden fick veta att du hade funnit en mor och hon en dotter. Hennes villa i stadens utkant blev till ett kloster för er båda.
Hieronymos jungfrukult var utan tvekan kopplad till dessa fromma kvinnor som isolerat sig från det omgivande samhället för att således ostört kunna ägna sig åt bibelstudier och sträng askes. Detta var främst ett urbant fenomen. Kvinnor kunde inte bli präster, men de kunde inte heller som eremiter ge sig ut i ödemarken där där de i sin ensamhet löpte risken för öevrgrepp och våldtäkter. De var därför tvungna att hålla sig i städerna och då ofta i beskydd av andra kvinnor, sådana som kunde räkna med en egen förmögenhet och ett mäktigt prästerskaps beskydd.
Till skillnad från en manlig kropp så uppfattades en jungfrus kropp som en påtaglig manifestation av kroppslig och själslig renhet. Den hade inte besmittats av samlag eller barnafödande och till skillnad från en manlig eremit behövde inte en jungfru genom kamp och hård kroppslig disciplin för omvärlden bevisa att hon tihörde Gud och därmed var ren och oskuldsfull. Om en ung kvinna inför Gud och den kristna församlingen svurit på att hon var och för alltid skulle förbli en jungfru fann hon därmed de kristnas respekt och de kunde, till och med i än högre grad än till en präst, hos henne be om förbön inför Gud, Jungfru Maria, Jesus och andra obefläckade himmelska varelser. På så vis kunde jungfruskapet bli en tillflykt för kvinnor som ville undvika tvångsäktenskap, ständigt upprepade och svåra graviditeter och risken för död i barnsäng, söka sig till jungfruskapets skydd. Precis som hos Albina och Marcella i Rom kunde de dela sina liv tillsammans, i lugn och stillhet och även fördjupa sig i studier som annars hade förnekats dem. Efterhand utvecklades sådana ”systragemenskaper” till kvinnokloster, som fick sitt ursprung i Betlehem där Hieronymos älskade Paula, under hans öveinseende, upprättade strängt reglerade kloster för såväl män som kvinnor.
Paula var från början en av de kvinnor som Hieronymos tyckte om att kritisera. En högadlig dam som räknade sina anor från en mängd vörnadsvärda senatorer, medlem av den inflytelserika släkten Furii Camili som fann sitt upphov hos Marcus Camullius som under 400-talet f.Kr. erövrat den etruskiska staden Veji och som ansett sig vara ättling till Iliadens Agamemnon.
Paula levde lyxliv i flera villor, klädde sig i guld och siden och bars av sina eunucker i bärstol genom staden. Då hon var 37 år dog hennes make och lämnade henne med sin förmögenhet. Paulas fromhet fördjuapdes och hon blev ledande i den halv-monastiska grupp kvinnor som samlats kring Marcella.
Under inverkan av Hieronymos blev Paula alltmer asketisk, ägnade sig åt sträng fasta och själplågeri på ett så uppenbart sätt att Roms aristokrati menade att Hieronymos likt en ondskefull Rasputin börjat styra och ställa med henne och andra förmögna damer på ett sådant sätt att staden blev lidande.
Då en av Paulas döttrar, Blaesilla, dog ung 384 anklagades Hieronymos för att genom sin stränga regim ha orsakat hennes död, än värre blev det då han deklarerade att sorgen över Blaesilla var överdriven – hon hade levt ett rättfärdigt liv och borde inte sörjas. När Hieronymos beskyddare, den fruktade Biskop Damasos, dog samma år tvingades Hieronymos lämna staden och bosätta sig i Jerusalem. Kort därefter lämnade Paula och hennes dotter Eustochium Rom för att förena sig med Hieronymos i Det heliga landet. Paula lämnade sina barn och tog med sig sin förmögenhet, samtidigt som hon kungjorde att hon inte skulle lämna en enda sestersie till sina barn. Istället skulle hon frikostigt spendera hela sin förmögenhet på Guds frälsningsverk. I sin biografi över Paola ger Hieronymos en dramtisk skildring av hennes avfärd:
Då skeppet roddes ut till djupare vatten var seglen redan spända. Stående på stranden sträckte den lille Toxotius ut armarna efter sin mor och bad henne stanna, alltmedan Rufina, som redan nått giftasålder, med tårar, snarare än med ord, bönföll sin mor att vänta tills hon blivit gift [hon dog två år senare]. Men Paula förblev torrögd och höll blicken fäst mot himlen.
I Betlehem arrangerade Paula sina klosterkommuniteter i enlighet med Hieronymos hårda regler. Alla kvinnor som vann inträde skulle vara kyska och helst unga jungfrur. De hölls isolerade med bön och bibelstudier.
Om de unga flickorna blev upprymda genom tankar på sex, brukade Paula krossa dessa tendenser genom att ordinera frekventa och fördubblade fastor. Hon föredrog att flickorna hade magont snarare än oroande tankar.
Redan här finns det något som inte stämmer. Varför skulle flickorna disciplineras? Varför fick de inte glädjas och tramsa? För sin själs frälsnings skull? Varför skulle de från sin tidiga ungdom tvingas fòra ett tämligen eländigt liv? Låstes de in och kuvades som förberedelse inför en ytterst oviss framtid efter döden? Var det verkligen värt att förstöra unga liv på det viset? Logiken haltar.
Då någon av de instängda flickorna visat sig vara alltför pratsam, tramsig och lättsinnig, separerade den stränga Paula under en längre tid henne från de övriga. Paulas klosterregler, var liksom hon själv, barska och glädjelösa.
Hieronymos var djupt fäst vid Paula och de som kände honom sa att hon haft ett gott inflytande på den gamle bitvargen, en bekant mumlade efter hennes död att nu fanns det inte ingen kvar som kunde behärska hans dåliga humör. Hieronymos var nämligen känd för att i såväl tal som skrift vara ovanligt snarstucken och eldfängd. Gick han till attack så gjorde han det med alla medel och tillintetgjorde sina fiender med sin beläsenhet, retorik och språkkunnighet, ofta kryddat med en faiblesse för lyteskomik.
Ett exempel på hans polemik är då han i skrift attackerade en viss Onasus från Segesta, som uppenbarligen hade en ovanligt stor näsa. Anfallet inleddes med att Hieronymos konstaterade att kirurger för att rädda någons liv ofta tvingats göra fruktansvärda ingrepp, exempelvis skära av sjukdomsangripna, eller allmänt frånstötande, lemmar. Därefter gav han sig på Onasus, som uppenbarligen, av okänd anledning, anmält Hieronomys till rättsmyndigheterna. Enligt Hieronymos fyllde Onasus sina kinder med luft som om de vore urinblåsor, alltmedan han på tungan balanserade ihåliga fraser, som efter det att han vräkt dem ur sig visat sig vara inte mer än unken andedräkt. Onasus hade nått sin aktade samhällssställning genom brott, mened och falska förespeglingar och därför sade sig Hieronomys hjärtligt kunna skratta åt Onasus advokat, som själv var i behov av en försvarare och vars vältalighet inte var mycket mer än en illaluktande fis. Sedan roade sig Hieronymos med Onasus namn som betydde “den hjälpsamme”, en motsägelse i klass med att man kallade furierna för barmhärtighetsänglar och i Rom benämnde ”negrer som silvergossar”. Han slutade med att ge en så avkyvärt ful person som Onasu ett gott råd:
Om du vill framstå som stilig och klok finns det sådant du måste dölja eller bli av med. Skär bort näsan från ditt ansikte och låt aldrig din tunga höras i samtal. Då kan du möjligen anses vara såväl stilig som vältalig.
Då Paula dog sörjde Hieronymos henne djupt:
Farväl Paula; var snäll och be för mig under mina sista år, jag som dyrkar dig. Din tro och vad du gjort förenar dig med Kristus och då du nu står ansikte mot ansikte med Honom så kommer du säkert att med lätthet få det du önskar.
Det var Eustochium som nu fick stå ut med den krävande Hieronymos. Han hade tidigare skrivit ett långt och på många vis skrämmande brev till den då sjuttonåriga flickan – Om att välja ett liv i jungfruskap”. Späckat med bibelcitat beskrev Hieronymos hur en unga, vackra kvinnor tvingas leva omgivna av ondskefulla makter och lömska män. Det gjorde det hårt och svårt för en ung kvinna som Eustochium att värna om sin jungfrudom och undvika alla de försåtligheter som lurade. Hon skulle absolut inte tro att äktenskap och modersrollen var en utväg ur detta elände. Hieronymos sa sig inte vilja upprepa alla äktenskapets otrevligheter, men kunde likväl inte undanhålla sig från att nämna en del av dem
den svullna magen, det gråtande barnet, smärtan orsakad av din mans älskarinna, ångesten som är förknippad med att sköta ett hushåll och alla de inbillade fördelar som döden slutligen avbryter.
För att hålla sig ren och förbli Kristi brud skulle Eustochium undvika gifta kvinnors sällskap och hålla sig långt bort från unga män. Hon skulle inte genom smink och andra onaturliga medel försöka göra sig vackrare än vad hon var, skönhet förgår. Kvinnor åldras snabbt, speciellt om de har en man vid sin sida. Men Eustochium skulle inte överdriva sin askes så till den milda grad att hon bar sin plåga som ett äretecken. Likt de gamla häxor som förfulat sig enbart för att framstå som asketiska helgon. Hon skulle heller inte föräta sig på delikatesser, för om hon gick till sängs efter en riklig måltid så dök upphetsande erotiska drömmar upp. Detta visste Hieronymos av egen dyrköpt erfarenhet. Då han lämnat Rom var det med en försåtlig tanke på alla de goda måltider han skulle gå miste om. Nej, bättre var det att gå till sömns med en inte helt mättad hunger. För övtigt borde man begränsa sin sömn så mycket som möjligt. Så, Eustochium – Håll dig till ditt rum, bed och studera!
I mångt och mycket var Hieronymos råd farliga för en ung kvinna. Triumferande skrev han att han frälst många kvinnor, speciellt genom att avråda dem från sex och äktenskap:
Så länge en kvinna underställer sig havandeskap och barnafödande är hon lika skild från en man som själen är från kroppen. Men om hon önskar tjäna Kristus mer än denna världen då kommr hon att upphöra med att vara kvinna och bli kallad att vara en man.
Då han självbelåtet konstaterat att flera av kvinnorna i hans vård blivit som män, var det inte enbart för att de hade blivit Hieronymos likar i bildning och fromhet, utan även att flera av dem upplevt att efter sina hårda späkningar hade deras menstruation upphört. Hård fastan och sömnbrist leder lätt till amenorrhea, upphörd menstruation, ett tillstånd som hos unga kvinnor kan leda till svåratad anorexia nerviosa som gör att menstruationen aldrig återkommer.
Enskilda bibeluttolkare, manschauvinister och sexualfixerade helgon, som Hieronomys, har av allt att döma haft en oerhörd betydelse för uppkomsten av västerländsk jungfrudyrkan. Tidiga teologer omformade kristendomen från att ha varit en relativt rättfram lära om vårt gemensamma ansvar för våra medmänniskor; medlidandets och kärlekens stora betydelse för allas vårt välbefinnande, till att bli en snårig, hårklyvande filosofi där Marie jungfrudom kom att få en avgörande betydelse. Dämed fördes ytterligare bränsle till kvinnors underkastelse under patriakat, godtycklig misogyny och ett terrorvälde över unga kvinnor och deras kroppar.
Jag minns hur jag i min ungdom en gång i något kyrkligt sammanhang hamnat i en grupp unga kvinnor som entusiastiskt hyllade det katolska klosterväsendet, som frigjort kvinnor från mansförtryck och gynnat deras mentala utveckling. Vilken lättnad hade det inte varit för en medeltida kvinna att få inträda i en klosterfrid som skapat förebilder som den heliga Birgitta, Hildegard av Bingen, Den heliga Teresa av Avila och så många andra intellektuella och stridbara kvinnor. Frid och frid? – Böner och späkningar, ensamhet och frustration, regelverk och förtryck av kropp och själ. Ett fängelse för unga kvinnor som inte följt sina fäders vilja att gifta sig med motbjudande män, som gjort uppror mot patriakatets förtryck, eller visat sig vara allmänt besvärliga. Ett kvinnoförtyck under trons täckmantel och den mer än lovligt märkvärdiga dogmen om Marie jungfrudom.
Jag stod framför jungfrumosaiken i Chiesa di Santa Maria Regina Pacis och undrade hur denna underliga jungfrudyrkan kunnat bestå ända in i ”vårt upplysta tidevarv”. Mistero della Fede, Trons mysterium.
Jungfru Marias jungfrudom är efter tvåtusen år fortfarande en grundsten inom den katolska kyrkan
Slutligen, bevarad fri från all besmittelse av arvsynden, togs den obefläckade jungfrun, när hennes jordiska liv var fullbordat, med kropp och själ upp i himmelsk härlighet och upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon desto mer kunde liknas vid sin Son, herrarnas Herre och besegrare av synd och död.
Jungfruskap fortsätter att vara ett katolskt, ideal men begreppet har mildrats och är nu oftast identifierat med ”kyskhet”, det vill säga
Sexualitetens framgångsrika integration inom en person och därmed hennes inre enhet som kroppslig och andlig varelse.
Med vilket det menas att du inte skall bli ett offer för dina passioner, utan alltid ha din själs frälsning och respekten för dina medmänniskor i åtanke. Kyskhet har alltså rört sig från att exklusivt gälla sexuellt celibat till att även innefatta äktenskapet. Celibatet gäller dock fortfarande för de män och kvinnor som valt att leva som jungfrur för ”himmelrikets skull” och med ”odelat hjärta” helgat sig åt Herren, offrat sig åt Herrens angelägenheter och tjänandet av sina medmänniskor.
Kyskhet och celibat är något som katolska kyrkan även rekommenderar för homosexuella personer. Den katolska katekesen fastslår visserligen att homosexuella inte har valt sitt
tillstånd; för de flesta är det en prövning. De homosexuella måste mötas med respekt, medkänsla och känslighet.
Men den tvekar samtidigt inte att stämpla homosexualitet som något som är emot naturlagarna, en beklagansvärd störning och därmed ett hot mot uppriktig kärlek och ”komplementariteten” mellan man och kvinna.
Homosexuella ”kallas” därför till kyskhet. De bör genom självkontroll lära sig att uppnå en inre frihet, främst genom stöd från sann vänskap, bön och deltagande i mässoffret. På så vis kan de övervinna sin skadliga böjelse och gradvis och beslutsamt närma sig kristen fullkomning.
Flera djupt religiösa katoliker har tagit till sig katekesens råd och med stor möda bekämpat sin homosexualitet genom att bli nunnor och präster, eller genom att i sina privatliv tillämpa absolut kyskhet. Detta har ofta enbart lett till ångest och känslor av misslyckande och förkastelse.
En del har dock glädjestrålande hyllat sin känsla av befrielse från sexualitetens garn.
Under alla förhållanden anser jag att Kyrkans överdrivna och ofta fullständigt bigotta fixering vid sexualitet, kyskhet, jungfrudom och allt annat inom den genren har grumlat vad den säger sig stå för – kärlek, tolerans och syndernas förlåtelse.
Birgitta (1958) Den heliga Birgitta: Himmelska uppenbarelser, tredje bandet. Malmö: Allhems förlag. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Malden MA: Blackwell. Gerhard, Karl (1952) Om jag inte minns fel. Stockholm: Bonniers. Gullberg, Hjalmar (1933) Kärlek i tjugonde seklet. Stockholm: Norstedts. Hock, Ronald F. (1995) The Infancy Gospels of James and Thomas Polebridge MT: Polebridge Press. Holy See (1995) Catechism of Catholic Church. New York: Doubleday. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. London: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the other sons of God. London: Picador. Payne, Robert (1989) The Fathers of the Western Church. New York: Dorset Press. Swedberg, Jesper (1960) Levernesbeskrivning. Stockholm: Natur och Kultur. Tushnet, Eve (2014) Gay and Catholic: Accepting My Sexuality, Finding Community, Living My Faith . Notre Dame IND: Ave Maria Press. Walker, Benjamin (1990) Gnosticism: Its History and Influence. London: Harper Collins. Warner, Marina (1983) Alone of all Her Sex: The myth and the cult of the Virgin Mary. New York: Vintage. White, Carolinne, ed. (1998) Early Christian Lives. London: Penguin Classics. White, Carolinne, ed. (2010) Lives of Roman Christian Women. London: Penguin Classics.
