NYCKLAR OCH LÅS

06/09/2020 19:06

Konstnären Sven Ljungberg var bland annat rektor på Konsthögskolan, gjorde en mängd monumentalmålningar, formgav nobelprisdiplom, var vän med flera kända författare och illustrerade deras böcker, bland andra Ivar Lo-Johansson och Pär Lagerkvist. Trots att han under flera år delade sin tid mellan Stockholm och San Benedetto del Tronto, en liten stad i Italien, där han dog 2010, var Ljungberg under större delen av sitt liv trogen sin småländska födelsestad – Ljungby, som han skildrat i tavlor och träsnitt, samt i en mängd självbiografiska böcker fyllda med anekdoter och funderingar.

Nyligen läste jag en sådan, Iakttagelser från 1994. Själv kommen från en tämligen tråkig småstad, emellanåt bosatt i ett hus utanför den och även i Italien, så har jag i Ljungbergs böcker funnit en del paralleller till mitt eget liv. I Iakttagelser fastnade jag för en anekdot som jag återger i sin helhet. Den är typisk för Ljungbergs berättarstil och fick mig att minnas en liknande nyckelförlust:

 

Den försvunna bilnyckeln

 

Stannar bilen och går in och ringer. Någon minut senare går jag tillbaka till bilen. Men vart tog nyckeln vägen? Inte i bilen och inte i huset, de få metrarna mellan hus och bil söker jag igenom utan att finna nyckeln. Jag räfsar vägen mellan utan resultat, i gräset finns den inte. Har nu smådjävlarna varit framme igen? Till slut undrar jag om skatan snappat åt sig den. Han har ju sitt bo högt upp på femte våningen i häggen, det översta boet. De fyra under är övergivna.

Det är mycket högt dit upp så mina stegar räcker inte ända upp. Jag försöker ändå ta mig förbi raden av bon och lyckas till slut komma ända upp, och se där, där ligger min bilnyckel.

 

 

Så långt bak i tiden jag kan minnas har jag haft problem med nycklar. Båda mina föräldrar arbetade och som liten var jag vad som då kallades ”ett nyckelbarn”. Liksom alla mina kompisar var jag inte på något dagis utan hade emellanåt en husnyckel hängande i ett snöre kring halsen medan jag var ute och lekte på gården. Det var inte så dramatiskt som det låter, men mor arbetade halvtid och min far arbetade på natten, så han var hemma för det mesta. Det var väl först efter det att jag blivit fem år eller något sådant som jag fick springa fritt omkring. Minns inte så noga, men vad jag kommer ihåg från min barndom var att jag sprang ut och in innan jag började skolan vid sju års ålder.

 

 

Nåväl sedan dess har jag förlagt, glömt och förlorat ett otal nycklar, något som ofta orsakat stor oro och en hel del pinsamheter. Det är inte enbart konkreta nycklar till hus, lägenheter, postfack, bilar, cyklar, skåp, skrin och allt möjligt annat som jag har slarvat bort, utan även ”mentala” nycklar som alla dessa hopplösa lösenord till bankkort, datorer, en mängd apparater och all den uppsjö av appar och sajts som upptar alltmer av vår tillvaro.

 

 

Ack ja, det blir enbart värre med varje år som går och ovanpå det försvagas uppenbarligen mitt minne. Då jag lämnar hus eller lägenhet känner jag efter om jag har med mig bil- eller cykelnyckeln, husnyckeln, kontorsnyckeln och jag vet inte vad. Så gott som alltid är det någon av dem jag har glömt någonstans, jag vet inte var och givetvis glömmer jag även en sådan relativ nymodighet som mobiltelefonen, nyckeln till alla kontakter som jag måste hålla mig á jour med. Jag söker i nyckelskåpet, på olika bord, i soffor och sängar. Var har jag lagt den där viktiga nyckeln? Var har jag glömt den? I förrådet, på kontoret, i bilen? Har den ramlat ur något hål i byxfickan? Kanske har den blivit stulen? Sitter den kvar i något lås någonstans? Låssmeder har brutit upp lås för mig, bilen har blivit bärgad, cykeln stulen, eftersom jag slarvat bort någon nyckel någonstans. Just nu har jag slarvat bort nyckeln till källarförrådet och till ett skåp i vårt hus i Bjärnum, som inte ens låssmeden kunde få upp.

 

 

Nycklar finns överallt, konkreta liksom mentala – det finns nyckelpersoner och nyckelfrågor. Fästningar och städer är ”nycklar” till länder och territorier; Gibraltar är nyckeln till Medelhavets lås. En nyckel används både för att stänga och öppna. Det svenska ordets ursprung kan spåras till det forngermanska lūkan, stänga, sluta, bevarat i nusvenskans lucka och lock.

 

Gudar vet allt, De kan undanhålla sin kunskap för männsikorna, men också skänka bort delar av den – därför har de nycklar. Den indiske Ganesha, visdomsguden med elefanthuvud som dyrkas för att han undanröjer hinder och hjälper studenter och vetenskapsmän att lösa sina uppgifter och frågor. Givetvis håller Gansha ofta en nyckel i en av sina många händer. Nyckeln till visdom och framgång.

 

 

Den romerske, dubbelansiktade guden Janus; ingångens och utgångens gud, ungdomens och ålderdomens gud, början och slutets gud och därmed även härskare över födelse och död, framställdes även han med en nyckel i handen.

 

 

Voodooguden Legba, en gammal ledbruten gestalt, ofta med krycka eller käpp, som vaktar tröskeln till loas, gudarnas värld och åkallas vid inledningen av varje voodooseans så att gudarna kan stiga ner bland oss och besätta sina hästar, medier som uppträder som dem och förmedlar deras budskap. Givetvis har Legba andra världars nycklar i sin hand.

 

 

Eftersom jag oftast vistas i Rom, där Vatikanen och påven har en ständig närvaro, blir jag allt som oftast påmind om nycklarnas makt. Inte minst därigenom att påvarnas vapensköldar dyker upp överallt i staden och de framställer i allmänhet Sankt Petri nycklar.

 

Enligt Bibeln frågade Jesus sina lärjungar:

 

Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Då sade Jesus till honom: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

På dessa bibelrader, Matteus 16:15-20, har Vatikanen sin grundsten, de är förutsättningen för påvens makt, orsaken till att han har Petri nycklar i sin hand och till att de ingår i Vatikanens vapensköld. Påven har fått Petri nycklar genom den apostoliska successionen. Varje gång en av Jesu lärjungar, apostlar, dog ersattes han av en ny apostel, en kedja av invigningar som fortsatt från Jesu tid till idag, det sägs i varje fall så. Om så verkligen kan vara fallet är antagligen en fråga om tro.

De apostlar som följde Simon Petrus blev förvaltare av hans nycklar, inte verkliga sådana utan de symboliska han fått av Jesus och som innebar att han blev himlens portvakt. Simon Petrus fick uppdraget att beskydda Jesu lära och bestämma vem som skall få tillhöra den sanna tron – den Romerska-katolska kyrkan, Eccelsia Catholica Romana, en av världens största och äldsta organisationer som haft en avgörande roll i Västvärldens utveckling … och fortfarande har ett stort inflytande. Enligt den apostoliska successionen är påven, ”fadern”, i Rom Petri sanna arvtagare och förvaltare av hans nycklar. Ett faktum som gör att Matteus 16: 15-20 bör utsättas för en ordentlig exiges.

Då jag för många år sedan studerade teologi fascinerades jag av exegetik, d.v.s vetenskapen om att lista ut vad som verkligen står i en text. Ordet kommer från grekiskans exetikos, förklarande, och innebar att du metodiskt, mening för mening, med hjälp av kunskap om språk, ideologier, seder och bruk, samt andra skrifter, försöker lista ut vad som kan ha varit den ursprungliga meningen i en text. Genom ett sådant förfarande samlar en exeget vad hen kallar tolkningsnycklar som hen sedan använder för öppna upp förståelsen och betydelsen av en speciell text. 

Moderna filosofer och linguister/litteraturforskare som Jaques Derrida använde det besläktade begreppet dekonstruktion. Derridas projekt bestod i att visa att samtliga tankesystem är bemängda med sprickor och motsägelser. Något jag finner vara ovanligt viktigt då det gäller att bemöta allt sådant som nu brusar och bullrar omkring oss. All denna rappakalja som dagligen öses över oss, speciellt genom nätet.

Fundamentalister sprider missuppfattningar och direkta lögner baserade på vad de läst i någon skrift. Det kan kan röra sig om statistik och siffror från komplicerade undersökningar som de inte begripit, men likväl skaffat sig en bestämd uppfattning om och sedan vilt börjat sprida bland vänner och bekanta, och mest skadligt av allt – över nätet. Det är lätt att hålla med Umberto Eco då han konstaterade att:

Sociala medier ger mängder av stollar möjlighet att uttrycka åsikter som de förr i tiden yppade över ett glas vin i en bar, utan att därigenom skada samhället. Deras dumheter tystades i allmänhet omedelbart ner, men nu har de samma rätt att tala som Nobelpristagare. Det är en invasion av idioter.

Kanske är även jag en av de där idioterna, men jag aktar mig i allmänhet för att sprida alltför galna missuppfattningar Det finns redan mer än tillräckligt med sådant på nätet. Det kan kan röra sig om förenklade redogörelser för experiment och undersökningar och deras eventuella resultat som ursprungligen publicerats i någon seriös medicinsk tidskrift, prestigefyllda giganter som The Lancet, The British Medical Journal eller The New England Journal of Medicine, som läses av vetenskapsmän och läkare över hela världen. Det finns minst 300 andra ytterst seriösa, internationellt distribuerade, medicinska tidskrifter som anses vara grundläggande då det gäller att sprida ny kunskap inom det medicinska området.

Liknande publikationer förekommer inom det vetenskapliga/tekniska området, där upptäckter och uppfinningar inom andra så kallade naturvetenskapliga ämnen redovisas i artiklar som noggrant granskats av ”expertkommittéer”. Tidskrifter som Wired Magazine, Computor World eller MIT Technology Review och även inom det området finns en stor mängd liknande publikationer som ägnar sig åt specialkunskaper och nyckelundersökningar, eller key investigations, som det kallas på engelska. Det vill säga sådan forskning som öppnar, ger nycklarna till, nya insikter, ny förståelse.Forskning syftar till att formulera nya problem, utveckla lösningar och finna en praktisk tillämpning för de resultat man kommit fram till.

Problemet är att forskningsrön redovisas i skriftlig form, som läses och tolkas av andra, exempelvis journalister och lekmän, som inte alltid förstått vad som stått i de ofta komplicerade forskningsartiklarna, eller som har en egen agenda – en politisk, ideologisk eller religiös övertygelse som gör att de plockar de russin ur kakan som passar deras syften för att sedan publicera sina anrättningar utan att ge beskriva en komplicerad verklighet, eller så har de genom sina ideologiska glasögon missuppfattat det hela och kanske dessutom frestats att redogöra för vad de läst på ett medvetet lögnaktigt sätt.

Sådant stämmer speciellt väl in på det religiösa området, som inte baserar sig på vetenskap utan på tro och övertygelse och inom denna nebulösa värld har texter i allmänhet en överväldigande stor betydelse. Detta gäller speciellt de så kallade skriftreligionerna, som betraktar en helig skrift (möjligen kan de även tro på ett ytterst begränsat antal andra skrifter) som sin tros högsta auktoritet. Därmed motiverar fanatiska anhängare till en speciell trosinriktning, varje åsikt, varje övertygelse och handling genom att referera till den heliga skrift de tror fullt och fast på eftersom de anser den vara Guds (eller gudarnas) egna ord och därför inte kan vara fel.

Det finns en mängd skriftreligioner, exempelvis kristendomen som baserar sin religion på Bibeln, Islam på Koranen, Judendomen på Torah och Tanakh, sikhismen på Guru Granth Sahib, mormonerna på Mormons bok, daosimen på Daodeijing, hinduismen på Rigveda, Bahgadavita och Upanishaderna, buddhismen på Tripitaka och Lotussutran och en uppsjö andra religioner och sekter som funnit Guds ord och den absoluta sanningen i en mängd olika skrifter, som de tror benhårt på och vars föreskrifter, helst sådana som de själva vaskat fram, de anser att alla andra människor måste följa.

Hans/hennes Heliga Skrift innehåller samtliga nycklar till fundamentalistens liv och därmed utgör just denna skrift den fasta grunden för alla hans/hennes uppfattningar. Den yttersta sanningen om allting. Eftersom samtliga fundamentalister baserar sin tro på skrifter så kan även du, om du nu verkligen vill finna innebörden i deras tro, söka dig till dessa texter. Om du vill få en fördjupad förståelse av hur dessa texter uppkommit, vem som skrivit dem och hur denna författare möjligen kan ha tänkt då kan exegetik bli den nyckel du behöver för att få ordning på tankarna. Något som kan vara nog så viktigt i dessa tider då en mängd virrhjärnor och galenpannor sprider skadliga åsikter över nätet och stödjer sina ofta vansinniga och ytterst farliga åsikter på osmultna läsefrukter från diverse heliga skrifter eller missuppfattade vetenskapliga redogörelser.

En del av mitt intresse för exegetik kommer sig antagligen av att jag strax efter min militärtjänstgöring som radiotelegrafist började studera religionshistoria. Jag hade som soldat med hjälp av en telegrafnyckel genom morsealfabetet sänt krypterade meddelanden till avlägsna mottagare. För att tyda de krypterade svaren och olika order som jag fick genom min radiomottagare använde jag en chiffernyckel som inga obehöriga hade tillgång till.

Låt mig nu återgå till Matteus 16: 15-20. Varje rad i Bibeln har skärskådats av en mängd exegeter och för varje textställe finns det flera tolkningar. Vad som följer är ett hastverk, ett ytligt urval tolkningsförsök som speglar det nöje jag finner i att gräva ner mig i bibelcitat, och faktiskt en del annat av det jag råkar läsa eller höra. Ett sökande efter nycklar till en ökad förståelse.

Varje exeget bör, liksom en radiotelegrafist, fastställa vem som är sändare och vem som är mottagare. Vem var Matteus? Ingen vet. Det var säkerligen inte den av Jesu lärjungar som gick under det namnet, och även kallades Levi, och som då han kallades av Jesus till att bli hans lärjunge var skattmas i Kafarnaum. Snarast var det, något som var mycket vanligt vid den tid då Matteus evangelium skrevs, en from kristen, författare som använde sig av Matteus namn för att därigenom ge än större kraft åt sin berättelse. Detta är precis lika vanligt idag som då, det räcker med att ta en titt på nätet för att se vad Einstein, Gandhi, Kafka eller Garcia Marquéz har sagt och skrivit, fast de i själva verket inte alls har gjort det.

En noggrann analys av Matteusevangeliets språk ger vid handen att det är skrivet på god grekiska och att även flera av de traditioner man lyckats spåra i evangeliet tycks finna sitt ursprung i en grekisktalande judisk miljö. Författaren tycks ha varit verksam inom en miljö präglad av uppfattningar hos judar som övertygats om riktigheten i Jesu lära och som såg det som sin uppgift att först övertyga judarna, som kallas Löftets folk, om att de bör acceptera Jesus som Messias och ansluta sig till hans trossamfund, först därefter skulle ”hedningarna” omvändas.

Olika textpassager och senare omnämnande av evangeliet tycks tyda på att det skrevs tidigast i slutet av 60-talet e.Kr., antagligen inom en judekristen församling i det hellenistiska Antiokia, eller möjligen i en annan syrisk stad. Matteusevangeliet tycks alltså ha skrivits för en judisk, grekisktalande församling av kristna. Något som kan förklara en del av innehållet i Matteus 16:15-20.

Simon Barjona (Jonas son) svarar Jesus att han anser honom vara Messias, en grekisk omformning av ett hebreiskt ord som betyder smord. I det forntida Israel invigdes en regent till sitt ämbete genom att hans huvud smordes med helig olja - olivolja kryddad med söt kanel, myrra (ett slags harts), kaneh bosom (extraherad från de aromatiska bladen av Acorus calamus, en vattenväxt) och kassia (den aromatiska barken från Cinnamomum cassia, ett slags lagerträd). 

Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under (Daniel 7:13-14).

Det är ett sådant, eller liknande bibelställe, som Jesus kan syfta på då han konstaterar att Petrus inte fått sin uppfattning från en person, någon av ”kött och blod” utan från Jesus fader i himlen, något som kan betyda att Simon Petrus läst Guds ord om Messias i Tanakh eller haft en vision.

Genom att noggrant studera den mängd ställen i evangelierna och Paulus brev där Jesus tycks föra fram Messiastanken kan man förmärka inflytanden från olika judiska uppfattningar kring denna gestalt. Uppfattningar som inte är fullkomligt harmoniserade med varandra och som därför gör det tämligen oklart vad Jesus egentligen menade då han sa sig vara Messias.

Hur judarna tänkte sig Messias är en knivig fråga. Den fascinerande tysk-israeliske filosofen och historikern Gershom Scholem har ägnat åtskilliga studier åt judisk messianism och pekat på en ständig spänning mellan vad han kallade en restorative, ”stärkande/återupprättande” messianism och en utopisk messianism. Med den förra avsåg Scholem en tro på att den väntade Messias skulle bli en ledare som reformerade och förnyade judendom genom att återupprätta, bevara och vidareutveckla ”lagen”, d.v.s. den judiska religionen. Enligt ett sådant tänkande skulle Messias vara en representant för Halakha, ett ord som kan översättas med ”att uppföra sig”, eller mer ordagrant ”hur man skall gå”. En annan gren av judisk messianism var betydligt mer radikal och växte sig starkare under tider av förföljelse och social oro. Inom denna utopiska messianism förväntade man sig att Messias skulle vara mer av en ”andlig” varelse som skulle kullkasta och kanske även döma den gamla, onda världen och skapa en ny världsordning präglad av fred och välstånd.

I Bibelns framställning av Jesus som Messias finns uppfattningen om att han skall vara en religiös ledare i Kung Davids efterföljd, något Matteus understryker genom att i början av sitt evangelium redovisa för Jesu stamtavla för att därigenom bevisa att han direkt härstammar från Kung David.

Hos Matteus förekommer samtidigt en uppfattning som först hävdades av profeten Jesaja, nämligen att det skall framträda en ledare som Jesaja kallade för Ebed Jahve, Herrens tjänare, som genom sitt ställföreträdande lidande skall upprätta de störda förbindelserna mellan Gud och hans egendomsfolk, d.v.s. Israels folk. Jesajas messiasuppfattning skiljer sig från de nationella messiasförväntningarna genom att Ebed Jahve inte skall utföra sitt gudagivna uppdrag med våld och vapenmakt, utan genom sitt oskyldiga, självförnekande lidande få Israels folk att förstå att var och en av dem måste förödmjuka sig och utan protester underkasta sig Guds allmakt. Först därigenom kan en försoning mellan Jahve och hans folk äga rum.

Slutligen finner vi hos Matteus en uppfattning som var vanlig under Jesu samtid och som han ofta refererade till genom att kalla sig Människosonen. Denne Messias var beteckningen till trots mer av en himmelsk gestalt än en riktig människa. Den rådande tanken var att Människosonen vistades fördold hos Gud i väntan på att få utföra sitt uppdrag, nämligen att förgöra de orättfärdiga och frälsa de rättfärdiga. En tanke som fanns hos Daniel. Dock tycks det allt som oftast som om Jesus underströk förlåtelse och icke-våld, istället för strid och fördömande av sina fiender. Men, det hindrar inte att det i det hos Matteus finns spår av uppfattningen att Jesus skulle skilja mellan de troende och de otrogna och att de senare skulle straffas.

Då Petrus förklarat att han anser att Jesus är Messias konstaterar denne att Petrus skall bli den klippa på vilken han skall bygga sin församling. Jesus använder det grekiska ordet Petros, som antagligen är en omskrivning av Kefas, som på arameiska, det språk Jesus talade, betyder ”sten” eller ”klippa”. Som beskrivning av det som Jesus skall bygga på denna klippa använder den svenska översättningen ordet kyrka, som kommer från grekiskans kyriakon ”det som hör Herren till”, underförstått ”Herrens hus”. I det grekiska originalet står det dock ekklēsia, folkförsamling, och ordet syftar då inte på en byggnad utan snarare på Jesu följeslagare – de som tror på honom och hans budskap. Eftersom Jesus talar om sin församling kan det inte röra sig om den ekklēsia det grekiska ord som judarna använde som beteckning på Beni Ysra´el, Israels barn, d.v.s. det judiska folket. Om vi antar att Matteus var verksam i en judekristen miljö i Antiokia, hade en kristen ekklēsia redan etablerats där. 

Då Jesus sedan talar om Dödsrikets portar tycks han mena det rikets makt och styrka istället för några konkreta portar. Likväl kan hans användande av ordet ”portar” tyda på att Jesus tänkte sig Dödsriket som en konkret plats. Tornförsedda portar var stödjepunkter i en stads befästningsverk. Märk väl att Jesus talar om Dödsriket och inte Helvetet. Hos Matteus skrivs Dödsriket som Hades och kan därmed sammanställas med judarnas Sheól en plats under jorden där de dödas andar samlas och för en trist skuggtillvaro. Om Matteus hade syftat på Helvetet hade han antagligen använt det grekiska ordet Àbyssos, Avgrunden, en plats som motsvarade det hebreiska Gehénna, en straffort för syndare. Det finns ställen i det Nya Testamentet där det antyds att syndarna i Àbyssos är dömda att vistas där för evigt. Dödsriket är däremot en tillfällig vistelseort. De själar som hamnat där kommer slutligen att befrias – frälsas.

Att Petrus av Jesus får nycklarna till Himmelriket innebär att han är utsedd att bli hans husförvaltare, alltså någon som har befogenhet att bestämma vem som ska tillhöra och vem som inte ska få bli del av det hushåll som hans herre har beordrat honom att sköta. Nycklar har sedan lång tid tillbaka varit tecken på såväl tillträde till ett hus, som till en stad. Redan på Jesu tid kunde en belägrad stad genom att en representant överräckte ”stadens nycklar” till en besegrare visa att den givit upp sitt motstånd. Som på Velázquez  berömda målning där holländarna under Justinus av Nassau överlämnar nycklarna till den starka gränsfästningen Breda till den spanska belägringshärens anförare Ambrogio Spinola.

Att Jesus ger Petrus nycklarna till Himmelriket skulle enligt judisk föreställning betyda att han ger sin lärjunge såväl lagstiftande, som befriande maktbefogenheter. Något som uttrycks genom orden ”Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” I Nya Testamentet tycks uttrycket Himmelriket vara identiskt med begreppet Guds Rike och skulle i så fall enligt Jesus inte vara en konkret plats, en stat eller nation, såsom det befriade Israel som de flesta judar förväntade sig att Messias skulle upprätta, snarast rör det sig en andlig dimension som skall finnas ”mitt ibland” oss och som inte är ”av denna världen”. Det har bland teologer ofta hävdats att ”mitt ibland er” skulle betyda ”inom er”, eller något liknande. Oenigheten beror på att prepositionen i grundtexten kan ha flera betydelsenyanser. Det är oklart hur detta rike var tänkt att vara beskaffat. Jesus påpekar att det rör sig om ett andligt rike där man får sin tillhörighet genom tro och pånyttfödelse och där den ”störste” blir de andras tjänare. 

På ett ställe i Lukasevangeliet hävdar Jesus:

Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Lukas 17: 20-21)

Vi hade en gång en etiopisk granne, en vänlig, innerlig och djupt religiös dam. Hon skänkte oss ett abessinskt, handhållet processionskors. Det är mycket vackert och ligger nu bredvid mig här på skrivbordet. Damen berättade att det inte finns två sådana kors som är likadana.

Då jag nu betraktar korset inser jag att det har formen av både kors och nyckel och jag kommer då att tänka att det var kanske något sådant som Jesus menade med att ”Guds Rike är inom oss”. Att han genom sin lära och sin offerdöd, då han som en av oss övergavs, led och dödades för sin tros skull, ville att hans död skulle få oss att inse att det är ett personligt exempel som får oss att öppna oss inför en lära, en tro. Ordet som blir kött och gör så att vi kan ”få lagen inskriven i våra hjärtan”. Korset, Jesu död, blir då till en nyckel som öppnar upp vårt inre för hans budskap. Som en jesuit en gång sa till mig i El Progreso, en eländig håla i Honduras: ”Denna död som får oss att leva.”

Jesu förbud att lärjungarna inte får tala om för någon att han var Messias kommer även det mig att minnas min tid som telegrafist och de kodade meddelanden jag då fick ta emot och tolka. Kanske var Jesu budskap om att han verkligen var Guds son vid det tillfälle han yttrade det – krypterat. Hans avsikt kan därmed ha varit att antingen ville han dölja informationen för obehöriga eller så ville han säkerställa att vid den tidpunkt då informationen skulle offentliggöras att den var korrekt tolkad och överförd.

Det sista har visat sig vara svårt att göra eftersom allsköns virrhjärnor har tolkat Jesu ord på alla möjliga sätt och ofta på det värsta möjliga – till stöd för idioter och förtryckare som på bas av hopplöst snedvridna åsikter och illvilliga skrifttolkningar har tystat sina medmänniskor, torterat och dödat dem.

Nycklar dyker upp en sista gång i en av Bibelns i särklass otrevligaste böcker – Uppenbarelseboken, som dessutom tycks vara den som är mest livligt uppskattad av fundamentalistiska virrhjärnor. Sådana som i allmänhet struntar i Jesu förlåtande sinnelag och istället frossar i hur deras fiender skall plågas och förhoppningsvis gå ett än värre öde till mötes än döden.

I Uppenbarelseboken är det en ängel, och inte Simon Petrus, som dyker upp med en nyckel och på ett för för den skriftens sedvanligt obegripliga sätt låser in Djävulen i hans Helvete. De angivna tidsperioderna har inspirerat en mängd sekterister, inte minst Jehovas vittnen, att gång på gång profetera om en snar världsundergång, som dock inte har inträffat vid något  av dem angivna datumen:

Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, ormen från urtiden som är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år och kastade ner honom i avgrunden och låste och förseglade ingången för att han inte skulle förföra folken förrän de tusen åren hade gått. Sedan skall han släppas lös för en kort tid. (Upp 20: 1-3)

Låt oss lämna de apokalyptiska galenskaperna därhän och återgå till Petri nycklar. Eftersom påvens makt vilar på tron att Jesus gav Petrus och hans efterföljare makten över hans församling, och därmed nycklarna till hela världens frälsning, så har givetvis dessa nycklar en framträdande plats i Vatikanens vapen. Den senaste versionen av vapenskölden, från 1927, visar hur en guldnyckel och en silvernyckel korsar varandra. Nycklarna är sammanbundna med en röd träns som symboliserar det blod som Jesus utgjutit för oss och som finns förborgat i nattvardens mysterium, tränsen symboliserar även det blod som spillts av martyrerna för att vidmakthålla den rätta läran. Den gyllene nyckeln öppnar Himlens portar för de frälsta och silvernyckeln låser den för syndarna. Men nycklarna kan även symbolisera påvens makt att upprätthålla de kristna dogmerna och utestänga de kättare som inte följer dem – påvens makt att som Guds representant på jorden förlåta och fördöma. Det sägs även att den gyllene nyckeln är himmelrikets nyckel och silvernyckeln världens nyckel. Nycklarna kan också symbolisera Urbi ett Orbe (latin för staden (Rom) och världen), en beskrivning av påvens ställning som Roms biskop och Kyrkans överhuvud.

Nycklarna är stora och bastanta och visar därigenom på det tunga ansvar som vilar på påven som Guds nyckelförvaltare. En besvärlig börda – i Jesajas bok sägs det att Gud skall lägga Davids Hus nycklar på Eliakims axlar, en allusion till att under forntiden bars de ofta stora och tunga nycklarna i rep över ena axeln. Eliakim, som sitter och ser sur ut i taket på Sixtinska kapellet, var husföreståndare och finansminister under Hiskia, Israels trettonde kung.

 

 

Nycklar dyker upp lite varstans i Bibeln och det var vanligt att judiska mödrar gavs en nyckel att hålla i ett hårt grepp under förlossningssmärtorna, för att därigenom underlätta barnets ankomst till världen.

 

 

På samma sätt kan västafrikanska föderskor under sina födslovåndor hårt krama så kallade akua´ba dockor. Förmålet har fått sitt namn av en viss Akua som hånades för att hon inte fick några barn. Hon tillverkade då en trädocka som skulle skänka henne fruktbarhet. Akua bar dockan på ryggen så som afrikanska mödrar bär sina barn och se – till slut födde hon en vacker dotter. Sedan dess bär kvinnor som önskar sig ett barn under dagen sådan akua´ba dockor på ryggen och då de kommit hem händer det att de ställer upp dem på sina guda-altare och offrar dryck och frukter till dem.

 

 

Det har ofta påpekats att akua´ba påminner om de forntida egypternas livstecken, Ankh, som ofta bars som amuletter. Flera egyptologer hävdar att hieroglyfen Ankh liknar en egyptisk sandal, varför en sådan skulle vara tecken på ”liv” begriper jag inte. Jag finner det betydligt troligare att tecknet, som ett fåtal har hävdat, snarare föreställer en stiliserad livmoder med ett ägg. definitivt en mer trovärdig fruktbarhetssymbol. Ankhtecknet kallas även för nilnyckel och sätts då i samband med den kraftfullaste livskällan av dem alla i det forntida Egypten – Nilen med dess livgivande vatten, som befruktade fälten och garanterade Egyptens välfärd.

 

 

Det spekuleras ofta vilt och felaktigt kring tecken och symboler. Det är exempelvis vanligt att höra att den så kallade venus-spegeln som används som tecken för femininitet även den är en stiliserad livmoder, eller en bild av en nyckel. Kan så vara, men troligare är att tecknet med största sannolikhet utgår från den grekiska bokstaven phi, som stor bokstav skrivs den som Φ och som liten φ. Det är begynnelsebokstaven till Phosphoros, Morgonstjärnan, d.v.s. planeten Venus. De forntida  grekerna betraktades inte planeten Venus som en kvinnlig entitet, för dem var den snarare manlig och hade två uppenbarelseformer – Phosphoros och Hesperos, Aftonstjärnan. Senare tiders alkemister kom att koppla samman Venus med koppar och det var då som φ blev ♀. Det var först den franske klassicisten, filologen och mångsysslaren Joseph Justus Scaliger (1540-1609) som satte tecknet i definitivt samband med femininitet och då kallade det för Venus spegel. Det var Carl von Linné som 1751 började använda för att ange kvinnligt kön hos olika arter. 

 

Nycklar har i många religioner satts i samband med kvinnors fruktbarhet, inte minst i det forntida Egypten, där lås och nycklar även tycks ha uppfunnits. Egyptiska lås var i allmänhet gjorda av trä och nycklarna av metall. Nyckelns inträdande i låset, som öppnar upp för vad som döljer sig därinne gjorde att redan de forntida egyptierna och mesopotamierna associerade lås och nycklar med samlag.

 

 

Nyckelallergorin kopplades till de sakrala samlag som inom religionshistorien har kommit att betecknas med den grekiska termen hieros gamos, heliga äktenskap. De mesta välkända hieros gamos ceremonierna ägde rum i det forntida Mesopotamien och fann sitt ursprung i en rit som innebar att sumeriska statskungar älskade med Innanas överesteprästinna. Innana var kärlekens, fruktbarhetens och krigets gudinna.

 

Succeéfilmen Ghostbusters från 1984 driver våldsamt med denna ritual och gör då även anspelningar till den sexuella kopplingen mellan nyckel och lås, vars förening öppnar nya dimensioner.

 

Den attraktiva, kvinnliga musikern Dana Barret och den avige revisorn Louis Tully är grannar i ett hus som i själva verket är ett övernaturligt tempel, maskerat som ett hyreshus i New York. Templet är ämnat att bli den mäktige och ondskefulle sumeriske guden Gozers ingångsport till jorden, men för att kunna födas till världen måste Gozer använda sig av den sexuella föreningen mellan två demonbesatta människor. För det ändamålet blir revisorn Tully besatt av Vinz Clotho, Gozers nyckelmästare och musikern Dana av Zuul, Gozers portvakt. Det blir spökjägarnas, The Ghostbusters, uppgift att förhindra Clothos och Zuuls fördärvbringande förening.

 

 

Kvinnor har ofta ansetts att inom sig förvalta livets rikedom, men för att skänka mänskligheten det liv och den tillfredsställelse de bär på måste deras inre låsas upp och det har hävdats att liksom skattkistor kräver sina nycklar för att öppnas krävs ett manligt redskap för att en kvinna skall kunna frambringa det liv och de rikedomar hon bär inom sig. 

 

 

Hos Bamanfolket i Mali utformas låsen till visthusbodar som kvinnor.

 

 

Nycklar har ofta varit tecken på kvinnlig kontroll och makt, på deras livsskapande förmåga och livsbefrämjande uppgifter, på kvinnors ansvar för hus och hem, för husfolk och de djur som fanns i och kring deras hem. 

 

 

Då en vikingahövding gav sig ut i härnad eller på handelsresor överlämnade han ceremoniellt husets nycklar till sin hustru. Vikingakvinnor bar ofta smycken i form av nycklar, antagligen för att demonstrera sin kvinnliga auktoritet, många sådana har återfunnits i gravar, i vilka män ofta försågs med mer krigiska smycken i form av torshammare.

 

 

Kvinnliga helgon som Sankta Petronella, Sankta Geniève, Paris besyddarinna och Sankta Martha, Maria Magdalenas husliga syster, återges i allmänhet med en eller flera nycklar.

 

 

Även förnäma damer har genom tiderna låtit sig porträtteras med nycklar, som tecken på sin värdighet som härskarinnor över hem och egendomar.

 

 

Barn visar ofta en stor fascination för nycklar. Att finna en nyckel betyder att den passar i ett nyckelhål i en dörr som leder någonstans, eller till en låda med skatter eller hemligheter. Då jag var liten var det vanligt att små flickor hade dagböcker med lås och nycklar i vilka de skrev ner sina innersta tankar och känsliga hemligheter, givetvis var jag nyfiken på vad som dolde sig i mina systrars dagböcker, men de hade noga gömt deras nycklar.  Många berättelser sagor handlar om hur någon finner en nyckel som leder till en annan värld, eller till en lösning på ett problem. Efter att ha fallit ner i kaninhålet hamnar Alice i sagan om hennes vandring genom Underlandet i en korridor med en mängd dörrar, som alla är låsta.

 

Plötsligt hamnade hon framför ett litet trebent bord, helt gjort av glas, det låg ingenting på det förutom en pytteliten gyllene nyckel och Alices första tanke var att den måste passa i låset till någon av dörrarna i korridoren, men ack! Antingen var nyckelhålen för stora, eller för små, under alla förhållanden passade inte nyckeln i ett enda av dem. Dock, när hon vandrade längs korridoren en andra gång och åter sökte ett passande nyckelhål fann hon ett lågt draperi som hon inte hade lagt märke till tidigare och bakom det fanns en liten dörr, kanske fyrtio centimeter hög: hon provade den lilla, gyllene nyckeln i hålet och till hennes stora förtjusning passade den.

 

 

Kvinnors och flickors  handhavande av nycklar har även tolkas negativt som då Pandora med en nyckel öppnade det skrin inom vilket all världens elände fanns inneslutet. Hesiodos berättar att efter det att Prometheus stulit elden från gudarna och skänkt den till människorna ville de hämnas genom att även sprida elände till de otacksamma människokrypen. Därför skänkte de en stor, förseglad kylix, dryckeskärl, till Prometheus bror Epimetheus, själv var han som bekant kedjad vid ett berg i Kaukasus där hans ständigt pånyttfödda lever hackades av en örn, eller en gam. Som så ofta i forntida, misogyna myter var det en kvinna som förde eländet till världen. Epimetheus nyfikna hustru Pandora tog förseglingen från kylixen och släppte därmed in sjukdom, död och annat ospecificerat elände in världen.

 

 

Senare tider har dock i allmänhet försett Pandora med en nyckel och då även förvandlat Epimetheus kylix till ett skrin. Orsaken är Erasmus Adagia från 1508 i vilken han samlade en stor mängd grekiska och latinska ordspråk och kommenterade dem genom berättelser och anekdoter. Det latinska ordspråket Malo accepto stultus sapit, genom att lära sig från elände blir dåren vis, exemplifierade Erasmus med en berättelse om hur Epimetheus, vars namn betyder ”efterklok”, med en nyckel som han fått av gudarna öppnade det olycksbringande skrinet. I folks allmänna medvetande ersattes tämligen omgående Epimetheus med Pandora, men skrinet och nyckeln bevarades.

 

 

Låsta kistor och nycklar är ofta tecken på snålhet och girighet (avaritia) är som bekant en dödssynd, eller som Jesus förklarade:

 

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. (Matteus 6:19-23)

 

I Hieronymos Boschs visioner av Helvetet ser vi hur snåljåpar plågas av sin girighets nycklar.

 

 

Men nycklar är också tecken på kärlek. Något som Evert Taube säkerligen hade i åtanke då han gav en samlingsvolym med sextionio av sina visor titeln Hjärtats nyckel heter sång.

 

 

I det sammanhanget kommer jag att tänka på Juan Luis Guerras svängiga och geniala La Llave de mi corazon, i vilken en stackare från Ciudad Nueva, ett kvarter i Santo Domingo, ringer till en radiostation där en viss Doktor Luis ger ”äktenskapliga råd”. Han slår numret 305 594 1185 och då doktorn svarar undrar den förälskade, men något avige ynglingen, på sin dominicanyork, blandspråket mellan engelska och spanska som dominikaner som arbetat i USA ofta talar:

 

Hey Doc, le llama por una amiga que conci en un web site,

le pido que me dé solución

pues tiene la llave de mi corazón.

 

Yeah, yeah, yeah, yeah.

Yo soy de Ciuad Nueva, y ella es

de San Pedro Macoris, you know,

tierra de peloteros, where Sammy Sosa lives.

 

Le gusta beber jugos de papaya con anís

y narrar telenovelas, but love is blind as you can see.

 

Le pido que me dé solución

pues tiene la llave de mi corazón.

 

Hej Doktor, jag ringer på grund av en väninna jag lärt känna på en websajt

jag ber att du ger mig en lösning

eftersom hon har nyckeln till mitt hjärta.

 

Yeah, yeah, yeah, yeah.

Jag kommer från Ciudad Nueva, och hon från

San Pedro de Macoris, du vet,

baseballstjärnornas land, där Sammy Sosa bor.

 

Hon tycker om att dricka papayajuice med anís

och gillar att berätta vad TVsåporna handlar om,

men kärleken är blind som du vet.

 

Jag ber att du ger mig en lösning

ty hon har nyckeln till mitt hjärta.

 

Avnjut videon på https://www.youtube.com/watch?v=gxWexyncaTs

 

 

Jag är bekant med miljön eftersom vi bott flera år i Santo Domingo och har ett andra hem i Juan Dolio inte långt från San Pedro de Macoris, hem för de stora baseballhjältarna. Baseball är i Dominikanska Republiken, precis som i USA, en nationalsport och flera av spelarna i USAs stora ligor, som Sammy Sosa, har varit eller är dominikaner.

 

Lås och nycklar har som sagt en mängd konnotationer till till kärlek och erotik. Det har blivit en slags mode, ja, i det närmaste en besatthet hos förälskade unga par att efter den franska filmen Le Pont des Arts från 2004 fästa lås vid räcken och staket.

 

 

Staket och broräcken har på flera håll i världen kollapsat efter det att förälskade par som tecken på sin förseglade kärlek fäst lås på dem. I juni 2015 förbjöd Paris kommun fästandet av lås vid Pont des Arts räcken och avlägsnade de som då fanns där. Det rörde sig om 700 000 lås med en gemensam vikt motsvarande  tjugo fullvuxna elefanter.

 

 

I ett otal romanser från Medeltiden och framåt har gåvan av en nyckel från en dam till en presumtiv älskare betraktats som en osviklig älskogsinvit.

 

 

Inom europeisk hovkultur ansågs det som en ytterst stor ära att få ta hand om nyckeln till en furstes eller furstinnas sängkammare. Inte som en älskogsinvit, utan som ett officiellt tecken på att den som bevärdigats en sådan nyckel hade sin furstes fullständiga förtroende. Ett exempel på detta är den engelska titeln Groom of the Stole, Herre över Sängkammaren. Den tilldelades den näst högste ämbetsmannen inom ett engelskt, kungligt hushåll, efter Chamberlain, Kammarherre. Under Drottning Annes styre kunde titeln även tillfalla en kvinna, men drottning Victoria ändrade senare den kvinnliga befattningen till Mistress of the Robes, Husfru för kläderna. Det manliga ämbetet avskaffades 1901 av Kung Edward VII.

 

Ursprunget till ämbetet är egendomligt. Under den senare medeltiden var The Groom of the Stool, Toalettstolens tjänare, en manlig uppassare som inom den engelske monarkens hushåll hade till uppgift att vara konungen behjälplig vid hans toalettbesök. Bland the Groom´s uppgifter var att rengöra den kungliga ändalykten, tillhandahålla skål, vatten och handdukar. The Groom of the Stool skulle även övervaka kungens diet, föra bok över hans tarmrörelser och den kungliga avföringens konsistens. Han agerade även som mellanhand mellan konungen och hans livläkare. Nedan en toalett stol från Hampton Court, 1650-tal.

 

 

Att ge en nyckel till någon, ofta i form av en berlock på ett hals- eller armband har ofta betraktas som en kärleksförklaring och kan givetvis också ha erotiska allusioner, som i Gustave Dorés illustration till Pearraults saga om Riddar Blåskägg där den perverterade vivören ger en nyckel till sin unga brud. Den visar sig föra till ett rum där han förvarar liken av tidigare hustrur som han egenhändigt har mördat.

 

 

Istället för att vara en invit till synd, som sagan om Riddar Blåskägg antyder, kan lås och nyckel tvärtom vara en anspelning på svartsjuka och ägandeskap av kvinnor, som de legendariska kyskhetsbälten som sägs ha använts av korsfarare då de gav sig av för att befria Jerusalem och samtidigt ville försäkra sig om att deras kvarvarande hustrur inte begick några felsteg. Det har dock visat sig vara en ogrundad myt och inga sådana kyskhetsbälten har återfunnits.

 

 

 

Låt mig nu lämna myter om lås och nycklar därhän och återvända till mina nyckelförluster, speciellt den som jag kom att tänka på då jag läste Sven Ljungbergs lilla anekdot. Det var en av de där vintrarna innan klimatförändringen slagit till ordentligt och det fortfarande fanns rikligt med snö kring vårt hem i Bjärnum. Vi hade firat julen där och skulle i mellandagarna ta bilen för att resa till Kastrup och där ta flyget till … jag minns inte om det var till Rom eller Santo Domingo. Julfirandet hade varit mycket lyckat och flickorna hade roat sig med en mängd lekar i snön och bland annat gjort en stor, magnifik snögubbe.

 

Allt var packat och klart och vi stod i begrepp att ge oss av. Men … PANIK! Jag kunde inte finna bilnyckeln. Till en början sökte jag överallt, utan att oroa familjen. I sängen, på toaletten, i uthusen, i gäststugan, carporten, nere vid sjön, i roddbåten. Min oro blev allt värre och medan klockan tickade vidare var jag tvungen att meddela familjen att jag inte kunde finna bilnyckeln. De hade inte tid för att gräla på mig utan deltog omedelbart i det febrila sökandet. Jag hade vid det laget insett att jag kvällen innan hade skottat snö och donat med en del annat mellan huset och carporten, bland annat hjälpt flickorna med snögubben. Jag hade också startat bilen, som stått stilla i kylan ett par dygn, för att se om den gick igång.

 

 

Jag rusade in i huset och kollade mina arbetsbyxor. Jo … mycket riktigt det var hål i ena fickan, nycklarna måste ha ramlat ut. Troligast var att det skett någonstans mellan huset och carporten, men det är ett tämligen stort område, i varje fall under nyckeljakt och det hade snöat rikligt under natten. Nu grävde hela familjen kring i snön och jag började ringa till biluthyraren i Malmö. Där kanske det kunde finnas en reservnyckel, nej … kontoret var helgstängt. Hyrbilen skulle lämnas in på Kastrups flygplats utanför Köpenhamn, men de skulle enbart ta emot bilen och kunde inte hjälpa mig med nyckelfrågan. Hyrbilskontoret i Oslo var dock öppet och jag ringde dit och undrade om de kanske hade telefon till någon bärgningstjänst i Hässleholms-Kristianstadstrakten. Nej, det hade de inte. Jag började förtvivlat ringa runt till bärgare i bygden. Alla var stängda. Jag kunde inte göra annat är att försöka beställa en taxi och lämna hyrbilen kvar där den stod alltmedan jag i Rom eller Santo Domingo fick försöka fundera ut någon framtida lösning.

 

Nu hade min hustru kommit på idén att koka vatten och hälla ut det i snön så att den smälte och vi därigenom lättare skulle kunna finna nyckeln, men det var lite vatten och mycket snö. Timmarna gick, minuterna och sekunderna. Jag sneglade mot snögubben. Vi måste under gårdagen ha rullat in nyckeln i de stora snöklot vi använt för att bygga honom. Han var stor och stilig och min yngsta dotter blev ledsen då jag med snöskyffeln i högsta hugg gick för att slå sönder honom. I det ögonblicket ropade min hustru att hon hittat nyckeln.

 

Nu måste vi skynda oss iväg. Vi han med flyget i sista sekund.

 

 

 

Bargna, Ivan (2006) L´Arte Africana. Florens: E-ducation. Brewer, Ebenezer Cobham (1970) Brewer´s Dictionary of Phrase and Fable, revised by Ivor H. Evans. London: Cassell. Gerhardsson, Birger (ed.) (1969) En bok om Nya Testamentet. Lund: Gleerups. Ljungberg, Sven (1994) Iakttagelser, med trägravyrer av författaren. Stockholm: Bonnier Alba. Nicoletti, Gianluca (2015) ”Umberto Eco: Con i social parola a legioni di imbescelli”. La Stampa, junio 11. Panofsky, Dora and Erwin (1956) Pandora´s Box - The Changing Aspects of a Mythical Symbol. New York: Pantheon Books. Ronnberg, Ami och Kathleen Martin (eds.) The Book of Symbols: Reflections On Archetypical Images. Köln: Taschen. Tilander, Gunnar (1980) Stång i vägg och hemlighus: Kulturhistoriska glimtar från mänsklighetens bakgårdar. Stockholm: Wahlstöm & Widstrand. Scholem, Gershom (1971) The Messianic Idea in Judaism and Other Essays on Jewish Spirituality. New York: Schocken Books. Svenska Bibelsällskapet (1981) Nya testamentet: Bibelkommissionens utgåva. Stockholm: Normans förlag.


 

 

 

 

 

 

 

 

BLOG LIST

Tre nakna damer, de är identiskt lika och ligger i olika ställningar på vad som tycks vara två gråa och rostbruna heltäckningsmattor. Det kyligt skarpa framställningssättet berövar dem all personlighet. Bakom dem syns ett grönt draperi. Miljön är även den sterilt opersonlig. Ett hotell? En scen?...
Strong feelings fascinate me. Anger is such a state of mind – my own and that of others, but in reality it scares me more than it fascinates. Like so much else I do not understand, I try to find some valid explanations for anger. What triggers it? I assume the root cause must be a frustration...
Starka känslor fascinerar mig. Ilska är ett sådant sinnestillstånd – min och andras, fast egentligen skrämmer den mer än fascinerar. Som så mycket annat jag inte förstår söker jag förklaringar till ilskan. Vad orsakar den? Grundorsaken borde väl vara allmän frustration, en oförmåga att...
A pleasure of mine is to listen to CDs while I am alone in the car. Alone? Well, it means that I am able to listen with a concentration that cannot be achieved when the rest of the family is around, particularly since they are not so particularily fond of some of the sounds I occasionally like to...
Ett av mina glädjeämnen är att i bilen ensam lyssna till mina CDskivor. Ensam? Jo, då kan jag nämligen spela sådant som kräver koncentration och som i allmänhet inte uppskattas så livligt av den övriga familjen, men som emellanåt fascinerar mig  ̶  exempelvis Schönberg, Webern, Penderecki...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Hans Adolph Brorson, präst i den sönderjyllandska staden Tønder, skrev 1734 psalmen Jeg går i fare, hvor jeg går, vars tredje vers beskriver dödens visshet: Jeg går til døden, hvor jeg går og ved mig ikke sikker, ej nogen dag og time, når han har mig alt i strikker; et lidet åndefang kan ende...
My wife and my daughters tell me that I do not get enough sleep. They know and have read that we humans should sleep for at least eight hours, if we do not do it we are threatened by Alzheimer's disease and senility. I assume they are right, usually I do not sleep for more than six hours. However,...
Min hustru och mina döttrar säger mig att jag sover för lite. De vet och har läst att vi människor under varje dygn bör sova åtta timmar, gör vi inte det hotar Alzheimer och senilitet. Möjligen har de rätt, oftast sover jag inte mer än sex timmar. Drömmer gör jag dock varje natt och jag ser fram...
Especially Americans seem to have a romantic view of Paris as the capital of love, art and good food, at least if you believe the image of the French capital created and supported by Hollywood  ̶  La Ville Lumière, Le Gai Paris. My first experiences of that town were not...
Items: 41 - 50 of 274
<< 3 | 4 | 5 | 6 | 7 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com