SIRENENS SÅNG

07/09/2020 15:48

Min barndoms landskap bestod av skogar, ängar och insjöar. Havet låg längre bort, men jag kände även det, i varje fall så väl att jag inte minns första gången jag såg det. Kanske var det Stockholms skärgård tillsammans med mina morföräldrar? Jag vet inte om det finns några gener kvar hos mig från min Morfars fars sida. Han var skeppare i Varberg och seglade över Nordsjön mot England och i Östersjön mot Finland och Baltikum. Således skulle jag kunna säga och känna som Gabriel Jönsson:

 

En åra går en åra slår

emot en relings kant

långt borta i det blod jag ärvt

och sjömans shanties klinga djärvt

bakom min bröstkorgs spant.

 

Någon gång i början av sjuttiotalet for jag tillsammans med min yngsta syster och några vänner med färjan från Göteborg till North Shields strax utanför Newcastle. Jag tror att det någonstans finns en gammal Super 8 film som visar stormen som drabbade oss ute på Nordsjön. Medan de flesta andra passagerare låg och spydde nere i sina hytter satt jag uppe i restaurangen och såg genom panoramafönstret hur väldiga vågor kraschade mot fören och gång på gång fick den att försvinna under vattenmassorna. Jag var stolt och förbluffad över att inte alls vara sjösjuk.

 

 

Undrar hur många gånger skeppare Kaspersson seglade längs samma rutt med sina segelskutor, som enligt min morfar förde med sig pit-props, barkat rundvirke av fur och gran som användes som stöttor i Durhams och Northumberlands kolgruvor. Då jag för några år sedan tillsammans med min yngsta dotter besökte en gruva norr om Durham tänkte jag givetvis att kanske hade några av dess props kommit över Atlanten på min förfaders skepp.

 

 

Nåväl, det får vara hur det vill med den saken, men faktum är att jag alltid känt fascination inför vatten. Som dryck – den härliga svalka iskallt källvatten sprider längs strupen en het sommardag. Eller som bad – att en midsommarnatt flyta på rygg i Bjärlången nedanför vårt hus i Göinge, känna vattnet mot kroppen och blicka in i himlavalvet. Jag har vänner som flåsande forsar fram och tillbaka genom insjöar eller ute i havet, tävlande med sig själv och andra, något som är mig helt främmande. Jag föredrar att flyta kring, eller stillsamt simma över en vattenyta som speglar moln och himmel och betrakta hur vattenringar sprider sig omkring mig, eller följa en månstrimmas väg över sjön, alltmedan en lom ropar i fjärran.

Jag älskar också att ligga nersänkt i varmvattnet i ett badkar, njutande och blundande, eller med en god bok. Är jag en vattenvarelse? I min ungdom läste jag fascinerad Desmond Morris bok Den nakna apan där jag första gången lärde mig att vi människor kanske har utvecklats i samband med vatten.

 

Är vattenanpassningen hos människan, denna hårlösa apa, förklaringen till flera varför vi skiljer oss från våra närmaste släktingar, som chimpanser, gorillor och orangutanger, som inte alls är förtjusta i vatten? Våra mer strömlinjeformade kroppar och vår, i allmänhet, relativt slanka och upprätta hållning gör det lättare för oss att effektivt röra oss genom och under vatten.

 

Kroppsbehåringen, i de fall där den finns kvar, skiljer oss också från andra apor. På ryggen pekar den således diagonalt. bakåt, in mot ryggraden och följer därmed den väg vattenströmmar tar över simmande varelsers ryggar. Dessutom är mänskliga embryon under sin femte till sjunde månad täckta av lanugo, en form av tunt hår med ett virvlande mönster som påminner om hur vatten rör sig över en kropp i rörelse. Det har visat sig att spädbarn har spontana simkunskaper och är de under fyra månader har de även en andningshämmande reflex som sätter in så fort deras ansikten möter vatten, något som gör att mänskliga barn kan födas under vatten.

 

 

Vattenberoende däggdjur, som bävrar, uttrar och flera sälarter har behållit sin päls, medan andra – som valar och sjölejon har blivit av med sin. Vi männsiskor tycks tillhöra den senare gruppen. Till skillnad från våra släktingar aporna har vi ett relativt tjockt lager subkutant fett, en isolerande substans jämförbar med valars och sälars späck. Teorin om människan som vattenvarelse kan också finna stöd i det faktum att vi har känsliga, effektiva händer och fingrar som lättare än andra apors kan gripa sådant vi finner under vattnet. Vi dyker också lika bra som bävrar och uttrar

 

Till skillnad från apor och de flesta landlevande däggdjur är människor försedda med nedåtriktade näsborrar, något som gör att vi kan simma under vatten utan att det strömmar in i våra andningsorgan. Hos kvinnor har vatten svårt att tränga förbi hymen, slidkransen, på grund av en kurvatur i vaginan och stora, yttre blygdläppar. Detta är vanligt hos många vattenlevande däggdjur, men saknas hos aporna. Även vårt mänskliga blod tyder på vattenanpassning. Likt många vattenlevande däggdjur har det mindre röda blodkroppar och mer hemoglobin än vad fallet är hos landlevande däggdjur.

 

 

Människor och andra däggdjur är endoterma, vilket innebär att vi till skillnad från fiskar och reptiler med inre medel kan reglera vår kroppstemperatur. Vi föder levande ungar och ger dem di. Vi är alltså djur; flercelliga organismer som är rörliga och som får sin energi genom föda. Vi har muskler, nervsystem och inre hålrum där födan bryts ner. Men, vår hjärna har svårt att acceptera att vi faktiskt är djur och därmed en integrerad del av naturen och i allra högsta grad beroende av den.

 

Människan är ett motsägelsefullt väsen. Vi har ett mystiskt och djupt samband med vår djuriska natur, men en sådan insikt kan också leda till en känsla av utanförskap. Vi kan tycka att tillvaron är märkvärdig och ofta känner vi oss inte riktigt hemma här. Vårt våldsamt utvecklade abstrakta tänkande, vår förmåga att uttrycka oss i språk och symboler har gjort att vi gemensamt utvecklat komplicerade, ständigt skiftande samhällssystem, religion, vetenskap, teknik och konst, på vars grundval vi har skapat en fullkomligt unik, mänsklig värld, som sakta men säkert tycks sluka naturen. Det hindrar dock inte att vi fortsätter vara djur och genom vår konst och religion skildrar vi denna dubbelnatur. Vi har genom vår fantasi skapat varelser som speglar vår situation. En sådan varelse är sjöjungfrun, en varelse mellan vatten och land, mellan människa och djur.

 

 

Vid ett av mina besök hos min yngsta dotter som studerade vid universitet i Durham drack vi ett par glas öl i baren hos University College, som sedan 1837 är etablerat i Durhams slott. Slottet började byggas sex år efter det att Wilhelm Erövraren 1066 hade besegrat de anglo-saxiska trupperna i slaget vid Hastings. Slottet uppfördes efter det att Wilhelm beordrat den så kallade Plundringen av norr (d.v.s. de nuvarande distrikten Yorkshire, Durham, Northumberland och Lancashire). Under ett års tid dödades uppskattningsvis 100 000 angler och skandinaver (mestadels danskättlingar), byar brändes ner medan sädeslager fördes bort och boskap slaktades så att deras ägare inte skulle överleva vintern. Tre fjärdedelar av områdets ursprungliga befolkning dog eller flydde.

 

 

Durhams slott och fästning uppfördes av tvångsarbetare under ledning av William Walcher från Liege, biskop och herre över Durham. Den äldsta bevarade delen av slottet är det normandiska kapellet som blev klart 1078.

 

Nu satt jag och min dotter i slottets nästan folktomma pub, vi tömde glasen och lämnade lokalen. Det var en mild sommarkväll. Då vi kommit ut på borggården såg vi att det lyste i trapphallen vid en entré som vi visste förde ner till slottskapellet och vi kunde inte låta bli att titta in. Vi gick nerför trappan och fann att kapellet var öppet och svagt upplyst. Försiktigt gick vi in, det var ingen där och vi greps sa den lätta äventyrskänslan av att som objudna och obehöriga gäster smyga sig in i en urgammal, mystisk plats. I det svaga ljuset sökte vi efter pelarkapitälet som jag någonstans hade läst skulle vara den första framställningen av en siren med fisksvans, alltså en sjöjungfru.

 

 

Där var hon – en primitiv, tämligen grovhuggen sjöjungfru som antagligen huggits av en anglisk- eller dansk krigsfånge. Hon skulle följas av tusentals framställningar av sjöjungfrur i kyrkor och katedraler. Kanske stämde det att hon var den första framställningen av en sjöjungfru med nakna bröst, långt hår, uppsträckta händer och fisksvans – något som snart skulle bli hennes standardframställning över hela Europa.

 

 

Dock var hon inte den första medeltida bilden av en kvinnlig havsvarelse – sådana fanns redan i åtskilllga bokmanuskript. Exempelvis har man hittat sjöjungfrun i merovingiska manuskript, som här i Sacramentaire de Gellone från sjuhundratalet där Jungfru Maria håller upp ett kors mot en kvinnlig varelse utan armar men med flera bröst och fiskstjärt,. Det rör sig tydligen om en ondskefull varelse eftersom jungfrun tycks vilja hålla henne på avstånd med hjälp av korset, precis som man använder det i gamla vampyrfilmer för att hålla Djävulens anhang i schack.

 

 

Liknande varelser dyker även upp i irländska manuskript från samma tid. Som i marginalmålningar i The Books of Kells som munkar skrev och målade i ett kloster på den avlägsna ön Mull vid Skottlands västkust.

 

 

I dessa böcker och bilder framstår i allmänhet de androgyna havsvarelserna som representanter för onda krafter. De står för det kaos, den oordning, som hotar Guds och hans Skapelses lagar och motsätter sig det lugn, den frid, vi finner i Kyrkans hägn. Synd är inget annat än ett försök att rubba Guds ordning – allt till mig, ingenting till någon annan. Jag har kommit till jorden för att tillfredsställa mitt driftsliv och strävar ständigt efter sex, makt, mat och dryck. Därmed skapas mänsklighetens ständiga gissel – obalansen mellan de som har och de som inte har.

 

 

För den kristne munken på sin dimhöljda ö lång uppe i norr där han satt och plitade sina skrifter och skapade överdådiga illustrationer till dem, där var naturen farlig och oberäknelig. Ett hot mot den trygghet han fann inom klostrets murar, skyddad mot kvinnors lockelse. Tämligen säker från kroppens djuriska lustar kunde han med bibel, disciplin och bön hålla stånd mot naturens skadliga drifter. Men, därute i det mäktiga, levande havet fanns det gott om obegripliga krafter och i dess djup levde okända varelser, liksom det långt ner i munkens undermedvetna djuriska drifter levde kvar och obehindrade kunde dyka upp i drömmar och fantasier.

 

 

Då han framställde havsvarelser som var både människa och fisk skapade munken sinnebilder för människans verkliga vara – hennes olycksaliga blandning av djurisk instinkt och mänskligt förnuft. Kanske var det trots allt en och samma sak? Kanske det gällde att harmonisera den djuriska kraften med ett ordnande förnuft? Dra nytta av motpolerna – den negativa och positiva laddningen, Yin och Yang, tes och antites.

 

Det finns en lockelse i det djuriska – det vilda och starka, stundens hängivelse. Vikingarnas bärsärkar var stridskämpar som svurit trohet till Oden och i stridsögonblicket förlänades de med ett vilddjurs temperament och kraft.

 

 

Shamaner hävdar ofta att de har själsledsagare, djur som för dem in i andevälden, eller som genom drömmar, i trance och visioner ger dem insikter som de människor saknar som inte kan färdas mellan olika världar. En del shamaner anses kunna skifta hamn, det vill säga att de förvandlas till djur i meningen att de träder in i ett djurs kropp och ser världen genom dess ögon. Shamanens totemdjur kan vara ett starkt eller listigt rovdjur, som en björn, varg eller räv, men lika ofta ett djur som rör sig mellan olika element. Sjöfåglar är hos många shamaner den ideala själsledsagaren. De färdas med lätthet i vatten och på land, de kan flyga högt och långt, men också dyka ner i havs- och sjödjupen. Hos de sibiriska selkuperna som vistas kring den nordliga Obfloden är exempelvis ejdrar de främsta själsledsagarna.

Kopplingen mellan djur och människa tycks vara lika gammal som Homo Sapiens. Bland de äldsta framställningarna av en ”mänsklig” varelse är den så kallade Lejonmannen, som 1939 upptäcktes i den tyska grottan Hohlenstein-Stadel och anses ha täljts ur en mammutbete för 40 000 år sedan.

Betydligt senare är en grottmålning kallad Trollkarlen som 1914 upptäcktes i vad som kallas De tre brödernas grotta i franska Ariège. Inströmmande luft har så gott som fullkomligt utplånat bilden, men en akvarell som kort efter upptäckten gjordes av en viss Henri Breuil visar en mänsklig varelse som i sig förenar en olika djurarter, antagligen en shaman som levde för 13 000 år sedan.

Balansen mellan människa och djur kan vara hårfin och märks i ord som ”mänsklig” som står för vänlig, tolerant, barmhärtig, godhjärtad och hygglig, medan ”djurisk” betecknar sådant som är lågt stående, rått, brutalt och styrt av lustar och drifter.

En tankeväckande och spännande historia som kretsar kring dessa motsatser är H.G. Wells Doktor Moreaus ö från 1896. Den tar upp ständigt aktuella teman kring smärta, våld och grymhet, moraliskt och vetenskapligt ansvar, mänsklig identitet, maktbegär och hur långt vi kan gå då det gäller att rubba naturens ordning.

Efter ett skeppsbrott hamnar Edward Prendick hamnar på en tropisk ö. Den visar sig vara bebodd av den geniale vetenskapsmannen Moreau och hans assistent Montgomery och en mängd underliga varelser som männen forskar på. Varelserna tycks var en slags hybrider mellan människor och djur – hundmänniskor, hyenemänniskor, leopardmänniskor m.fl. Till sin förskräckelse finner Prendrick att Moreau är en världsberömd vetenskapsman som sedan flera år tillbaka ansetts vara död och begraven efter att det att en flådd hund flytt från hans laboratorium. Det visade sig att Moreau skapat människoliknande varelser genom att utsätta djur för olika former av kirurgiska ingrepp. En del av Moreaus metod var är att operera på sina offer utan bedövning, detta eftersom läkaren ansåg smärta vara en djurisk instinkt som kunde övervinnas genom mänsklig tankekraft.

Prendick finner att Moreau skapat varelser som fått mänsklig intelligens och kan uttrycka sig genom sådant tal och sådana handlingar som anses vara mänskliga, men processen är inte perfekt. Moreaus skapelser återgår med tiden till ett mer djuriskt tillstånd och han styr därför sin ö med stenhårda lagar som förbjuder dem att döda, äta kött och bete sig som djur. Moreaus gudalika, diktatoriska makt över varelsernas sinnen faller snart sönder och samman. Våld och anarki sprider sig då en pumamänniska sliter sig lös under en av Moreaus vivisektioner och dödar honom. Prendick lyckas övertyga några av varelserna att Moreau fortfarande lever och likt Gud vakar över dem från himlen.

Slutligen lyckas Pendrick undkomma öns allt värre helvete, men vid återkomsten till England kan han omöjligt anpassa sig till en ”mänsklig” tillvaro. Motstridiga känslor river i honom, samtidigt som han saknar all den tillitsfulla lojalitet och oegennyttiga hängivenhet han fann hos en del av Moreaus varelser, så skräms han av känslolösheten och grymheten han tycker sig se sprida sig omkring honom. Han upplever England som ett samhälle som obevekligt retarderar till ett djuriskt tillstånd, men helt i avsaknad av den respekt för andra som Prendrick även funnit bland en del av de olyckliga varelserna på Moreaus ö. Det ”kultiverade” samhälle som vuxit franm omkring honom uppfattades av Prendrick som en högst olycklig blandning av det värsta hos djur och människa. Prendrick lämnar London, isolerar sig på landsbygden och ägnar sig där åt fridsamma studier av kemi och astronomi, fast i ständig skräck för sin omgivning.

 

 

En betydligt stillsammare skildring av symbiosen mellan djuriskt och mänskligt är kortromanen Sirenen. En drömsk och erotiskt laddad berättelse av en gåtfull författare – den elfte fursten av Lampedusa och tolfte hertigen av Palma de Montechiaro, Giuseppe Tomasi di Lampedusa (1896 – 1957). Han kan tyckas ha varit en atavism i sin tid; en uppenbart förmögen kammarlärd man som tystlåten tillbringade större delen av sin tid med att läsa dikter och romaner. Främst studerade han, skrev och föreläste om sin beundrade Marie-Henri Beyle, känd som Stendahl.

 

 

Likt Marcel Proust var di Lampedusa extremt modersbunden. Han var enda barnet, en syster hade dött tre års ålder. Fadern var en avlägsen figur, medan modern läste böcker för den brådmogne pojken och lärde honom franska. Mor och son for på flera gemensamma resor över hela Europa, med de bekvämaste tågen och boende på de finaste hotellen. di Lampedusa behärskade förutom sitt modersmål perfekt franska, engelska och tyska. Trots sin isolerade och privilegierade uppväxt var di Lampedusa inte fullkomligt världsfrånvänd. Under Första världskriget mobilserades han som artillerilöjtnant, men tillfångatogs i efterdyningarna av det  katastrofala slaget vid Caporetto. di Lampdeusa lyckaders dock fly från ett ungerskt fångläger och tog sig sedan till fots tillbaka till Italien.

 

Han gifte sig 1932 i Riga med psykoanalytikern Alexandra Wollff von Stomersee och flyttade med henne till sitt älskade Sicilien, men hon kunde inte klara den dominerande svärmodern och under den största delen av sina liv levde makarna åtskilda. Det finns dock fler än fyrahundra brev bevarade av deras brevväxling och under de senare åren av di Lampedusas liv levde de tillsammans i Palermo. Under allt knappare omständigheter höll de uppe skenet av aristokratisk elegans och omgavs av en liten, exklusiv umgängeskrets. di Lampedusas mor dog 1946 och han började då diskret öppna upp för sin omgivning, tog emot privatelever och umgicks i litterära kretsar i Rom och Milano. Mellan 1954 och 1956 skrev di Lampedusa sin mästerliga Leoparden och tre noveller, som i stort sett utgör hans litterära kvarlåtenskap. Leoparden refuserades vid upprepade tillfällen och publicerades först efter författarens död, då den blev en världssuccé och omedelbar klassiker.

 

 

Mästaren och Margarita och Leoparden är de få romaner jag har läst flera gånger. di Lampedusas noveller kom ut kort efter att Leoparden uppmärksammats. Den första – Minnen från barndomen ger en bild av ett ensamt och fantasifullt barn ”som uppskattade ensamheten, som tyckte mer om att vara med ting än människor”. Den är en stilistisk utsökt skildring av palatsen där di Lampedusa tillbringade sin barndom – Palazzo Filangeri di Cutò i den lilla sicilianska staden Santa Margeherita di Belice och Villa Lampedusa utanför Palermo, det senare totalförstördes vid ett amerikanskt luftangrepp 1943. di Lampedusa skrev ”först av allt var hon vårt hem. Jag älskade henne med en absolut övertygelse. Och jag älskar henne fortfarande, nu när hon i tolv år inte är mer än ett minne.” Novellen är genomsyrad av samma stillsamma, detaljerat skildrade nostalgi som den historiska romanen Leoparden, som utspelar sig under Garibaldis krig mot den romerska centralmakten. En stämning av magisk realism som även präglar novellen Sirenen, en fantasi som skildras som om det rörde sig om en verklig tilldragelse.

 

Historien tar sin början i Turin 1938. Den unge Paolo Corbera di Salina, medioker journalist på La Stampa, kvinnotjusare och sonson till Don Fabrizio, huvudpersonen i Leoparden, söker sig varje dag efter arbetet till ett café för att där dränka sorgen efter en misslyckad kärlekshistoria. I cafét blir han varse en ständigt läsande herreman i eleganta men nerslitna kläder. Den ivrigt läsande och antecknande mannen ger ett tämligen sluskigt intryck, exempelvis så spottar han gång på gång i en spottkopp vid sina fötter. Till sin stora förvåning får Corbera veta att det rör sig om Rosario La Cuira, en välkänd professor emeritus i klassisk grekiska och tillika senator. Den nyfikne Corbera närmar sig den till en början vresige och buttre La Cuira. Gemensam släkt och deras sicilianska ursprung gör dock att professorn efterhand fattar tycke till den unge journalisten. Trots den stora skillnaden i bildning och intressen delar de en viss romantisk läggning och börjar under långa promenader i ett vintrigt och dimmigt Turin samtala med varandra. 

 

 

Då han står i begrepp att ta tåget till Genua för att sedan över havet åka till en konferens i Lissabon, berättar slutligen professorn om en händelse som märkt honom för livet. Då han som tjugofyraåring under den långa, varma sommaren 1887 förberedde sig för att söka ett lektorat i grekiska vid universitet i Pavia lånade honom en vän ett litet stenhus vid havsstranden utanför byn Augusta mellan Catania och Syrakusa.

La Cuira tillbringade de flesta av de varma dagarna med att studera forngrekiska medan han låg på botten av en roddbåt som han förankrat i skuggan av en klippa. Tidigt en morgon, när han bekvämt vilade i sin båt medan han deklamerade grekisk poesi, kände han hur farkosten plötsligt sänktes på höger sida som om någon ur vattnet försökte klättra in i den. Det var så han träffade sjöjungfrun Ligeia, odödlig dotter till Kalliope, historien och det episka berättandets musa. Hon förklarade: ”Jag hörde dig tala med dig själv på ett språk som är mitt. Jag uppskattade det. Jag är din. […] Tro inte på fablerna som berättas om oss: vi dödar aldrig någon, vi kan enbart älska.” Så inleddes en intensiv romans som varade i tre veckor. Eftersom det var omläsningen av di Lampedusas novell som fick mig att skriva denna uppsats ger jag här ett längre citat ur den märkliga berättelsen:

 

 

Jag har redan sagt dig, Corbera, hon var ett djur – och samtidigt en Odödlig. Det är sorgligt att mänskligt tal sällan förmår förklara en sådan symbios såsom hon kunde uttrycka den, med utsökt enkelhet, medelst sin kropp. Och det var inte enbart under kroppslig samvaro som hon visade en lekfullhet och finkänslighet som var fullkomligt fjärran hettan hos ett brunstigt djur. Hennes sätt att tala var förlänat med en styrka och påtaglighet som jag därefter enbart har återfunnit hos ett fåtal, stora poeter. Inte för inte var hon Kalliopes dotter. Hon var fullkomligt okultiverad, kände ingen visdom och avvisade med förakt alla moraliska begränsningar – likväl var hon kommen från den källa där all kultur, allt vetande, all moral finner sitt ursprung och hon kunde uttrycka denna ursprungliga överlägsenhet genom ord av osmyckad skönhet.Genom all dödlighet har jag blivit odödlig – från den torskens död, som jag nyss slukade, till den död som drabbat den väldige Zeus – allt flyter in i mig och samlas där, inte längre som en separerat, personlig existens, utan fritt och obundet, som en del av universum.” Sedan sa hon: ”Du är ung och stilig. Du borde följa mig ut i havet. På så vis kommer du varken att känna sorg eller åldrande. Du kommer att leva där jag lever, under de höga havsbergen, mörka och orörliga; deras ursprungliga tystnad är så djup att vi som lever där inte märker av den. Om jag har älskat dig: kom då när du är trött, när du känner att du inte längre förmår fortsätta,  ner till havsstranden och ropa på mig. Jag kommer alltid att vara där, ty jag finns överallt, och din längtan efter sömn kom mer att bli uppfylld.

 

Följande dag vinkade Corbera av den gamle professorn då han steg på tåget i stationen vid Porta Nova för att i sista minuten hinna borda kryssningsfartyget i Genuas hamn. Dagen efter professorns avfärd fick La Stampas redaktion ett telefonsamtal som meddelade att Senator La Cuira under natten fallit i havet från Rexs däck, livbåtar hade omedelbart satts i vattnet men professorns kropp hade inte återfunnits.

Det var alltså från den legendariska lyxkryssaren SS Rex som La Cuira ”fallit” ner i Medelhavet. Fartyget var det fascistiska Italiens stolthet, det kallades Den flytande Rivieran och hade erövrat det eftertraktade Blue Riband som det snabbaste passagerarfartyget över Atlanten, men minnet av det magnifika skeppet är främst etablerat genom en magisk scen i Fellinis mästerverk Amarcord.

 

 

Ligeia hade ett gudomligt ursprung och flera betydande gudomligheter har liksom henne en dubbelnatur. De kan likt den hinduiske Vishnu, den människovänlige och hjälpsamme gudomen, anta en fysik form som förenar människa och djur. Så tar exempelvis flera av Vishnus avatarer (nedstigningar) formen av sådana dubbla varelser – Kurma, sköldpaddan, Varaha, vildsvinet och Narashima, lejonmannen. Hans samröre med vatten manifesterar sig genom hans framträdande som Matsya, fisken. En gestalt Vishnu uppträdde som då han varnade Manu för den annalkande Syndafloden. Som Matsya framställs Vishnu ofta likt en sjöjungfru, som en människa vars undre del är en fisk och han åkallas i denna gestalt som skydd för sjöfarare.

 

 

Andra gudomlighter manifesterar sig beständigt i form av en dubbelvarelse, exempelvis Västafrikas mäktige skapelsegud Olòókun, ursprunget och upphovet till all rikedom, speciellt i form av barn och arvingar. Han är Havets ägare ursprunget till alla källor, floder och även den väldiga oceanen. Under floddeltat i edofolkets land i nuvarande Nigeria ligger Olòókuns paradis, fyllt med glada skratt och livliga samtal. All jordens barn har sitt ursprung hos Olòókun, men för att födas bland människorna måste de färdas över Världsoceanen.

 

 

De stora gudarna delar ofta sin makt med sina gemåler, eller döttrar. och med tiden har flera av dem överskuggats av sina kvinnliga gelikar. Så är fallet med Olòókun, som dyrkas som en kvinnlig gudom längre in i landet där han inte betraktas som den våldsamma oceanens gud, utan mer som en mild modergudinna som lever bland källor och floder. På flera andra håll överskuggas Olòókun av sin dotter, Yemoja, som ofta tänks vara gift med Ogun, den mäktige och temperamentsfulle smides/krigsguden.

 

Efter att följt slavskeppen över Atlanten fick Yemoja i Karibien många olika namn och gestalter – Yemanjá, Lemajá, Janaína, Mãe de Água, Anacaona, Mami Water, Maman Dlo, Iara, Aycayia, La Sirene och inte minst Filomena Lubana eller Santa Marta Dominadora.

 

Yemoja är moderlig och omhändertagande, hon bryr sig om alla sina barn, tröstar dem och befriar dem från sorg. Hon sägs kunna bota infertilitet hos kvinnor, och liksom Olòókun kan hon skänka trygghet och rikedom. Det är sällan Yemoja förlorar sitt stora tålamod och förargas, men hennes vrede kan ta sig fruktansvärda uttryck i havsstormar och översvämningar.

 

 

Yemoja manifesterar sig i allmänhet som en sjöjungfru, men hon förknippas även med ormar och med månens växlingar. Hon är främst kvinnornas beskyddarinna, något som kan ta sig uttryck i att hon kan såväl dominera som förnedra män. Hon är femininiteten inkarnerad, vacker och fruktbar, hon alstrar barn och växtlighet, skänker kärlek och läkedom. Yemoja är allas vår moder och som sådan lånar hon i katolska länder ofta sina drag till Jungfru Maria – som Guds moder och människornas förbedjare. Sjöfararnas Vår Fru över vågorna, som ger vind i seglen, räddar drunknande sjömän och stillar stormarna. Havens ledstjärna, Stella Maris.

 

 

Under de mörka nordliga havsvidderna lurade dock en annan mäktig manifestation av den väldiga havsmodern – Ran, hustru till havsguden Ägir. Han var en i stort sett välvillig gudom som blivit omättligt rik genom att håva in skatterna från sjunkna skepp. I sitt haspalats höll den stenrike Ägir överdådiga fester, vilka såväl asagudar som jättar glatt deltog i. Ran hade ett dystrare sinnelag än maken och under stormiga nätter simmade hon upp till ytan och spred sitt väldiga nät över de upprörda vattnen för att fånga in drunknande sjöman, som hon sedan förde ner till sitt undervattensrike där de tjänade som hennes slavar. Ran hade ett våldsamt temperament och stördes av minsta uppståndelse från landbornas sida. Om det under mörka nätter stimmades och stojades i ensligt belägna fiskebyar kunde det hända att hon sände sina döda sjömäns vålnader för att hemsöka de irriterande människokrypen och om möjligt även släpa med sig några av dem ner till Rans svårmodiga undervattensrike.

 

 

De arktiska farvattnen hyser en annan än mer mångfacetterad gudinna – inuiternas Sedna, havets och havsdjurens gudinna. Hon var deras motsvarighet till böndernas Moder Jord. Liksom jordbrukare är beroende av de skördar jorden ger så är inuitfolket beroende av havets avkastning – fisk, sälar och valar.

 

De tänkte sig Sedna antingen som en uråldrig kvinna, eller en ung skönhet, som rådde över alla havslevande varelser, sådana som liksom Inuit är beroende av havets håvor. Likt andra varelser som delar sin tid mellan olika världar har Sedna olika skepnader, men hon framställs i allmänhet som en ”sälkvinna”, eller en slags sjöjungfru.

 

 

Trots att hon i allmänhet är avogt inställd till människosläktet kan Sedna fatta tycke till en och annan individ och hjälpa henne/honom, speciellt genom att dela med sig av all den havets rikedom och fruktbarhet hon förfogar över. Sednas tvetydiga inställning till människosläktet kan möjligen spåras till hennes bakgrund. Hon sägs ha levt på jorden då en vattenande bländad av hennes skönhet rövade bort henne. Han förde henne till sitt vattenrike och där hon förvandlades till en havsvarelse. Likt en säl kan Sedna dock leva såväl till lands, som till havs. På torra land blir hon till en ung, vacker kvinna och i den skepnaden återvände hon till sitt föräldrahem. Hennes familj kunde dock inte förlika sig med hennes övernaturliga väsen och fördrev henne. Något som gjort att Sedna bibehållit sin strävan att bli accepterad av människosläktet, samtidigt som hon är väl medveten om att hon trots allt är en gudinna med makt över såväl havsvarelser som människor.

 

 

Sednas långa, fritt svallande hår är sinnebilden för vågornas spel, havsströmmar och växtkraft. Men, människors synder och förblindande egennytta får det att tova ihop sig, fyllas med skadedjur och falla av. Det erfor schamanen Uitsataqangitoq, ”Den Blinde”, som då hans folk inte längre fann något villebråd med sina totemdjur gav sig ut på den farliga färden ner mot Sednas hem. Där gick han i närkamp med henne. Den vredgade gudinnan ville slunga Uitsataqangitoq ner i avgrunden som öppnar sig bakom hennes sovplats. Uitsataqangitoq tog ett stadigt grepp om Sednas midja och lyckades bibehålla greppet trots att Sedna på havsgudomligheters vis ständigt skiftade skepnad. Till slut kunde Uitsataqangitoq viska i den rasande gudinnans öra att han endast ville kamma hennes hår. Då lugnade sig Sedna och gav Uitsataqangitoq sin kam. Med stor möda lyckades shamanen reda ut det hoptovade hårspannet och avlägsna alla de skadedjur och skräp som människors förseelser fört dit. Då håret äntligen svallade fritt lösgjordes björn, räv, klappmyts, storkobb, knubbsäl, gönlandssaäl, valross, narval och alla slags fåglar som snabbt åter spred sig över Arktis vidder.

 

Allt som oftast tappar Sedna tålamodet med människokrypen, speciellt retar hon sig på deras rovdrift på havets rikedomar och tanklösa övergrepp mot dess varelser. Då låter hon sin övernaturliga vrede drabba såväl individer som hela samhällen och ingenting kan stå emot hennes kraft och ilska.

 

 

Folk som lever nära och för sin välfärd är beroende av havet blir väl förtrogna med dess väldighet, oerhörda kraft och besinningslösa vrede. Taínos som levde på den stora ön Hispaniola, som nu delas mellan Haiti och Dominikanska Republiken, försvann från jorden ett tjugotal år efter spanjorernas ankomst. Minnet av dem lever dock kvar över hela ön. Mest av allt fruktade taínos Guabancexs vrede. Hon var en cemi, gud, som också gick under namnet Hon vars vrede förstör allt i sin väg. Guabancexs hemvist var havet där hon häskade över vindar och havsströmmar, såväl de välvilliga som  förde med sig svalka och fruktbarhet, som de hon skapade genom genom sin besinningslösa ilska då hon rest sig över havsvidderna och vildsint börjat svänga med armarna så att en väldig malström skapades. Vindarna lyfte havsvattnet upp i skyn för att sedan våldsamt slunga det in mot land och där åstadkomma våldsam förödelse. Spanjorerna kallade Guabancex för El Huracán, antagligen under påverkan av namnet på hennes manlige like vid den mexikanska kusten – Hunragan, Den enbetne.

 

 

Vattengudinnan lever i sin karibiska skepnad vidare i en betydligt välvilligare manifestation, hemmahörande i öarnas olika vattendrag; dess källor, bäckar, åar och sjöar. Bönderna berättar att då taínos förslavats och bekrigats av spanjorerna drog de sig tillbaka till grottor och under vattensamlingar där de fortfarande lever kvar som misterios, andar som vakar över sitt forna lands fruktbarhet. I källan La Agüita vistas Anacaona, en indiandrottning som bor under dess kristallklara, livgivande vatten. Den första gång jag såg källan var den skuggad av en dunge med höga mangoträd. En vattenstråle forsade från ett stenröse ner i en mansdjup damm, som i sitt svala vatten rymde upp till fem fullvuxna människor. Den var omgiven av ett högt skrank av korrugerad plåt. För att kunna åtnjuta vattnets heliga kraft måste du naken sänka dig ner i dess svalka. På min väg dit följdes jag av ett gäng nyfikna småpojkar. Då jag frågade dem vad deras entusiasm kom sig av svarade de att det skulle bli spännande att för ”första gången få se en vit naken”.

 

 

Anacaona är besläktad med vodúnkultens Santa Marta la Dominadora. En gudomlighet som omslingrad av ormar är kvinnors speciella beskyddarinna. Som dotter till Baron Samedi, de dödas gud, har hon även sina mörka sidor. Hon är begåvad med de Sju afrikanska krafterna och kan därigenom såväl dominera som förnedra män. Hennes dubbla karaktär som välvillig och farlig, attraktiv och destruktiv, signaleras genom ormarnas närvaro. På vodúnaltare representeras Santa Marta av ett oljetryck föreställande en indisk ormtjuserska, ursprungligen en tysk cirkusaffisch från början av förra seklet. Det vet sällan någon av hennes tillbedjare. De åkallar Santa Marta som en kvinnogudom som behärskar alla element. Lockande och kunnig är hon kvinnors bistånd i deras kamp mot männens dominans.

 

 

På Trinidad och Tobago motsvaras Sant Marta la Dominadora av Maman Dlo. Hälften attraktiv kvinna, hälften väldig anacondaorm håller hon till vid källor i skogens djup. Där lurpassar hon på sina offer som hon lockar till sig med välljudande sång och förföriskt tal för att sedan kväva dem till döds och dra ner dem i sitt näste under vattnet. Likt så många andra vattenvarelser är Maman Dlo en dubbelnatur och förvandlingskonstnär. Hon kan i Port of Spains gränder uppenbara sig som en attraktiv dam med högklackade skor, åtstramande klänning och mörka glasögon. Där förför hon ovetande turister och sjömän, får dem att följa med henne in i skogens djup för att vid sin källa kväva dem till döds. Dock kan Maman Dlo emellanåt även uppträda som en förnuftig, äldre dam, beredd att skänka goda råd, gåvor och färdigheter till de kvinnor, uteslutande kvinnor, som dyrkar och respekterar henne.

 

 

Hur bär sig Maman Dlo åt för att locka män i fördärvet? Hon var vacker, exotisk – oväntad – fullkomligt annorlunda varje annan kvinna de tidigare mött. Hon representerar lockelsen hos det okända – äventyret. Vad som förför oss är i allmänhet inte det gamla vanliga, utan något fullkomligt nytt. Vad kan vara mer äventyrligt än mötet med en underskön kvinna (det finns förvisso även attraktiva manliga vattengestalter) från en komplett annorlunda verklighet, någon som du likväl känner dig besläktad med? En varelse som förenar olika element, samt det kända med det okända.

 

Liksom Ligheia i di Lampedusas berättelse kopplas sjöjungfrur till språk, sång och fantiserande. De är döttrar till Kalliope, den Skön-röstade, vältalighetens och berättarkonstens musa, vars röst framkallar ”extatisk harmoni”. Sirenernas sång är lockande och ofattbart vacker, långt bortom vardagsvärldens enahanda melodier.

 

I Filosofins tröst skriven år 423 i en av Theoderiks fängelsehålor, där den oskyldige Boethius väntade på att torteras och därefter klubbas till döds. Hans betraktelser inleds med hur Boethius genom att tänka på vackra ting försöker skingra oron inför sitt kommande öde. Kring författarens ensliga bädd samlas  musikens och skaldekonstens gudinnor – muserna. In träder då den allvarliga Filosofin och jagar bort underhållningens inkarnationer.

 

Vem,” frågade hon, med sina genomträngande ögon, upptända av vredgad eld, ”har tillåtit dessa hysteriska slampor att närma sig hans sjukbädd? De skänker inga botemedel som förmår lindra hans smärtor, enbart sötade gifter som förvärrar dem. Det är den sortens varelser som med begärets nakna törnen föröder Förnuftets rika skördar. [...] Sirener är ett bättre namn för er och era dödliga lockelser! Försvinn!

 

 

Det är dessa lockande, skönsjungande sirener/sjöjungfrur som alltsedan en av dem prydde ett kapitäl i Durhams kapell under resten av Medeltiden fann en plats Europas katedraler. Där tjänade de som en påminnelse om det hot Djävulens locktoner utövar på en from kristen. Som Goya skrev under en av sina etsningar: ”Förnuftets sömn alstrar monster.

Då Dante utmattad faller i sömn på sin vandring uppför Skärseldens berg drömmer han om hur fantasin omvandlar verkligheten till en förrädisk chimär. Han kopplar fantasins förvandlingskonster till en kvinnlig varelses locktoner – en sirensång:

… före gryningstimman

på vägar som ej längre förblir mörka ,

kom till mig en skelögd kvinna

som stammade på målet och var skenbent

och utan händer, och med glåmig hudfärg.

Jag såg på henne; och som solen livar

de frusna lemmar natten har gjort stela,

så löste mina blickar hennes tunga

och rätade på kort stund hennes hållning

och gav åt dessa bleka drag de färger

som fordras för att uppväcka vår kärlek.

När hon återfått sin talförmåga

begynte hon att sjunga så, att knappast

jag skulle kunnat slita mig från sången.

Hon sjöng: ”Jag är den ljuvliga sirenen

som vilseleder sjömännen på havet;

en sådan tjuskraft utgår från min stämma.

Min sång gjorde Odysseus glömsk av vägen

han följt så ivrigt; den som mig lär känna

vill stanna kvar, ty vart begär jag stillar.”

 

 

Tidigt kopplas sjöjungfrun/sirenen ihop med olika former av förförelser, frestelser. Hennes röst, sång och berättelser saknar motsvarighet. Hennes sensualism och skönhet trotsar all beskrivning och hon gör allt för att odla den, tidigt beskrivs hon med kam och spegel, med blottade bröst och långt hår. Dessutom – hon är en främmande varelse med egenskaper vi saknar. Redan etruskerna framställde henne med både vingar och fiskstjärtar.

 

 

Fiskstjärtar? Även de är en del av hennes förförelsekonster. Hon är en erotisk varelse, beredd att älska med en dödlig man och få avkomma tillsammans med honom. Hennes två fiskstjärtar understryker denna egenskap – även om hon delvis är en fisk hindrar det henne inte från att älska med en man och föda honom levande barn.

 

 

Den tvesjärtade sirenen förekommer genom historien samtidigt med den fisksvansade sjöjungfrun, som uppträdde redan bland de egyptiska kopterna och därigenom gjorde entré i det kristna symbolspråket.

 

 

Under Medeltiden finner vi snart så gott som överallt den tvestjärtade fresterskan. Redan några tiotal år efter framställningen av hennes fisksvansade syster i Durhams kapell dyker den tvestjärtade fresterskan upp i en nästan lika grovhuggen skepnad i Cividale del Friuli i norra Italien.

 

 

Snart har framställningen spritt sig och blir med tiden alltmer raffinerad. Den sprider sig snabbt ner över halvön, till det sydliga Otranto där vi finner henne på det överdådiga mosaikgolvet i dess katedral.

 

 

Från Italien fortplantar sig den tvestjärtade sjöjungfrun till kyrkor över hela Europa, ständigt framställd som en farlig, förförisk monstervarelse och som sådan inträder hon i Renässansens och Barockens konst.

 

 

In i modern tid fortsätter sjöjungfrur att vara erotiskt laddade, men de mister efterhand mycket av sin hotfulla natur. De kan framställas som oskyldigt eteriska och lekfulla flickor, som de smäckra havsvarelserna i Axel Ebbes charmiga skulpturgrupp På Diamantehällen som fascinerade mig i min barndoms Hässleholm, innan fullkomligt tanklösa och estetiskt vettlösa kommunalmän genom att dra en trafikled rakt igenom den totalförstörde Stadsparken med dess musikpaviljong och vackra fontän, därmed gjorde de min hemstad än mer tråkigare än den redan var. O Sancta Simplicitas!

 

 

Betydligt mer robusta könsvarelser än havsflickorna i Hässleholm är de robusta, nakna matronorna hos mustiga symbolister som von Stuck, Klinger och Böcklin. Den senares Vågspel visar hur frodiga havsdamer tumlar runt bland vågorna alltmedan en pilsk kentaur trampar vatten i sin utsikslösa jakt efter dem, medan en mullig dam med fiskstjärt och en något oroad blick förs bort av en lascivt leende, skäggig gammal triton.

 

 

Något kusligare är samme konstnärs Stilla hav där en frodig, rödhårig sjöjungfru vilar på en klipphäll omgiven av havstärnor alltmedan en ormstjärtad triton med skräckslagen uppsyn sakta och impotent sjunker ner mot havsdjupen.

 

 

 

Böcklins sjöjungfrur har enbart en fisksjärt, men den tvestjärtade varianten lever vidare, exempelvis som den globala kafékedjan Starbucks logo. Detta framgångsrika företag grundades 1971 i Seattle. Eftersom staden låg vid kanten av det väldiga Stilla Havet sökte grundarna efter ett namn och ett logo med havsanknytning och samtidigt sofistikerat. Man enades om namnet Starbuck, förste styrman på Kapten Ahabs legendariska valfångarskepp i Melvilles roman Moby Dick. Melville fick namnet från den obebodda ön Starbuck i Stilla havets mitt. Utan saltvatten, omgiven av förrädiska korallrev, reser den sig enbart fem meter över havsytan och blev snart känd som en av världens farligaste och mest förrädiska platser, där flera skepp förlist och dess besättningar gått under utan hopp om räddning.

 

 

Man hade funnit ett namn, nu gällde det att finna en symbol som samtidigt var lockande, förförisk och spännande – den tvestjärtade sjöjungfrun! Vi är i USA, hemland för religiösa virrhjärnor, och givetvis dök snart fundamentalkristna varningsrop upp. Vad var Starbucks egentligen ute efter? Gick de kanske Djävulens ärenden då de valde en gudlös fresterska som symbol för sitt kaffe?

 

 

I USA, landet där allt är möjligt började den Kristna Högerns websites, Facebook entries och Twitter accounts fyllas med verop över Starbucks hedniska korståg. Det hela nådde sin kulmen 2015 då Starbucks prydde sin röda kaffemuggar, inte med en jultomte eller ett jesusbarn, utan med sitt sjöjungfrulogo. Helgerån! Kätteri! En förberedelse inför Antikrists ankomst!

 

En video, Starbucks krig mot Julen som av fundamentalistgalningen Joshua Feurstein placerats på nätet fick på kort tid 14 miljoner views. Intresset fångades upp av Donald J. Trumps favoritnyhetsförmedlare Breitbart News som publicerade en artikel under rubriken Starbucks röda koppar är symboler för undanröjandet av kristen kultur från Västvärlden. Trump som var i full verksamhet med den framgångsrika kampanj som förde honom till Vita Huset hakade upp på det populära temat;

 

Vi borde kanske bojkotta Starbucks? Jag vet inte. Uppriktigt sagt så bryr jag mig inte. Men, om jag blir president får vi alla att säga God Jul till varandra igen, så mycket kan jag lova.

 

 

Sjöjungfrur kan dyka upp där vi minst förväntar oss att möta dem. I skrivande stund minns jag en vindlande väg som för många år sedan förde mig fram till sjöjungfrur. Mina karibiska studier hade gjort mig bekant med David Nicholls. Minns inte hur det kom sig att jag träffade honom och under ett par år innan Nicholls död vid mitten av 1990-talet var i sporadisk kontakt med honom. Det var antagligen genom min gode vän Mats Lundahl, som är expert på Haiti. Nicholls hade skrivit en utmärkt bok om Haitis historia From Dessalines to Duvalier: Race, Colour and National Independence in Haiti.

 

 

Nicholls var kyrkoherde i St. Marys and St. Nicholas församling strax söder om Oxford och kaplan vid det vördnadsvärda Exeter College, grundat 1314 och som hyst elever som William Morris, J.R.R. Tolkien och Richard Burton. I början av 90-talet bjöd han in mig för att hålla ett föredrag vid universitet och jag kom att under en veckas tid att bo i Littlemores prästgård. Nicholls fru, som var barnläkare, var bortrest och vi ägnade kvällarna åt att besöka olika pubar i byns omgivningar.

 

Minns inte mycket av vad vi talade om, men det var en trevlig vecka. Kan dock inte glömma Nicholls speciella, i mitt tycke mycket akademiska accent. Annat som stannat i minnet är det gammaldags prästbostället, Nicholls stora, mycket talföra arapapegoja, som kallades for Ärkebiskopen och höll till under trappan i tamburen, samt hur jag varje morgon drog upp rullgardinen och alltid lika förundrad såg ut över kyrkogården framför en typisk, engelsk landsortskyrka. Med viss stolthet påpekade Nicolls att John Newman varit pastor i den kyrkan och bott i det hus som jag nu befann mig i. Newman? Nicholls blev förbluffad över min okunnighet och sedan dess har jag tvingat mig läsa en del av och om honom. Inom parentes sagt var Nicholls långt ifrån någon beundrare av sin berömde föregångare som han på sitt skarpa, akademiska sätt karaktäriserade som en "tämligen ytlig, själförhärligande person som inte ville erkänna sin blinda aukrotitetstro".

 

 

John Henry Newman (1801-1890) hade innan han 1845 konverterade till Romersk-katolska kyrkan varit den högkyrkliga Oxfordrörelsens andlige ledare. Newman hads starkt betonat styrkan i den kyrkans historiska tradition och utveckling. Hur viktigt det var att den sanna tron och ursprungliga dogmen, liturgin, sakramenten och mysterierna förvaltades och bevarades av ett uppriktigt engagerat prästerskap. Newman förskräcktes av förflackandet, den politiska motivationen och slentrianen hos den anglikanska kyrkans präster och önskade att samtliga kunde återvände till den högtidliga liturgin och trons mysterium, speciellt som den manifesteras i nattvarden. I september 2010 helgonförklarades John Newman av Benedictus XVI.

 

 

Jag läste Newmans hyllade Apologia Pro Vita Sua, ”Ursäkt för sitt liv”, en slags beskrivning av hans andliga utveckling, välskriven, men ack så detaljerad och tråkig. Boken kan knappast kallas en biografi eftersom den främst behandlar Newmans läsefrukter och polemik, ofta i form av långa citat ur brev och predikningar. Detta trots att Newman var en sann romantiker och god stilist. Han har beskrivits som 

en varelse skapad av känslor och minnen, en drömmare vars förborgade ande vistades bland fagra berg långt bortom vardagen. En man vars subtila sinnen speglade, likt en mild regnskur i solsken, den immateriella världens ogripbara regnbåge.

 

Denna ironiska karaktäristik kommer från den kvicke cynikern Lytton Stracheys skildring av Newman och hans ideologi i den utmärkta och elaka Eminent Victorians, ”Framstående viktorianer”.

 

 

Då Strachey beskriver Newmans oxfordmiljö som kringvärvd av den tjockt instängda odören av prästerlig gudsnådelighet, en atmosfär av urgammal, rökelsedoftande tradition, uppvärmd av kyrklig auktoritet, då får han mig att minnas hur jag studerade teologi i Lund och flera av mina medstudenter var bleka, finniga prästsöner som höll till på Laurentiistiftelsen, där de avnjöt kaffe och bakelser, samt samvaron med likasinnade, självförgudade och världsfrånvända kvinnoprästmotståndare som framställde sig som de sista förkämparna för den enda sanna religionen.

 

Newman angreps våldsamt av Charles Kingsley som i tidningsinsändare och olika skrifter påstod att den fromme gudsmannen innan sin konvertering till katolicismen  hade varit en katolsk varg i protestantiska fårakläder och tillika en lögnare. Trots att ateisten Strachey ansåg Newman vara en världsfrånvänd drömmare gick han i sin bok ut i försvar för honom. Strachey förklarade att en robust och enkelspårig prästman som Charles Kingsley hade lika goda förutsättningar att förstå en sofistikerad intellektuell som John Henry Newman, som en ”fänrik vid ett infanteriregemente kunde begripa sig på en brahmin från Benares”. Enligt Strachey greps en rekorderlig, patriotisk pastor som Kingsley vid minsta antydan om papism av samma ”ärliga, instinktiva skräck som han hyste inför prästerligt hymlande och vidskepliga spektakel”.

 

Det var uppenbart att Kingsley var oförmögen att uppskatta, eller ens begripa, de delikata spetsfundigheter och den djupa beläsenhet som Newman ådagalade och det var orsaken till varför Kingsley uppfattade Newmans djupsinnigheter som ett osvikligt tecken på Vatikanens lögnaktiga dubbelmoral. I själva verket var det svårt att tänka sig en ärligare man än Newman. Svek och lögn var honom djupt förhatliga och det var därför han efter bästa förmåga försökte klarlägga och finslipa alla de argument för sin tro som hans ”subtila hjärna” kunde komma upp med.

Men den ”sanning” Newman deklarerade i sin Apologia Pro Vita Sua, var en sanning med modifikation. Newmans realitet var mer i enlighet med den som en galning, en älskare eller en poet lever inom. Hans ”sanning” bestod av visioner, mirakler och kyrkliga dogmer. Men, Charles Kingsley kommer inte heller så lindrigt undan. Hans ”robusta” protestantism var inte alls så klar och enkelspårig som den kunde tyckas vara. Under Kingsleys genomsunda, patriotiskt engelska yta simmade nogsamt dolda fiskar.

 

 

Charles Kingsley var en uttalad tillskyndare av sociala reformer, god vän med Charles Darwin och likt Dickens angrep han i sina skrifter, inte minst flera romaner, det engelska klassamhället och dess förakt för de svagare i samhället. Men, det hindrade inte att Kingsley också var en patriotisk tillskyndare av det Engelska imperiet, misogynist och rasist, med ett alldeles speciellt förakt för irländska katoliker. Kingsley var en entusiastisk anhängare av Muscular Christianity, ”Muskulös kristendom”. En redig karl skall fortplanta sig, skapa familj och njuta de frukter som Guds natur skänker oss. Celibat, sexuell kyskhet, var för Kingsley en styggelse, en otäck perversion. Han skrev att inom katolicismen, med dess celibatära prästerskap och munkväsen

frodas en atmosfär av tillgjord sprättighet – uttryckt genom klädsel och manér; en kräsen, slipprig, ljummen femininitet, som misstas för att vara renhet och förfining.

 

 

Kingsley tyckte sig finna denna i hans mening otäcka perversion hos Newman och hans likar, som gärna levde inom och umgicks i en klosterliknande gemenskap. Nej, detta var verkligen inte Jesu budskap, enligt Kingsley och hans gelikar inom muskulös kristendom. Att var en kristen man innebar att man eftersträva de att vara stark och i fysiskt topptrim. En kristen riddersman var en proper, storsint macho utan spår av femininitet. Kvinna och man var motpoler och kvinnans uppgift här i världen var att agera som älskarinna, husmor och moder. Gav mannen efter för de katolska avarterna av den sanna religionen löpte han risken att hamna inom sådana perverterande kretsar där Newman rörde sig, kvarlevor av en unken, medeltida klostermiljö där:

 

de använde sig alltmer av dessa konster som är vapen för förslagna, ambitiösa och omoraliska kvinnor. Sådana med en benägenhet att vara listigt och falskt intrigerande. Behäftade med individuell feghet, något som deras egna krönikor bekräftar; var de kverulanta och passionerade, benägna att brista ut i omanlig gråt; benägna att, något deras skrifter ger rikliga vittnesbörd om, okväda, använda ett ett ovanligt giftigt språk mot var och en som hyste en åsikt annan än deras egen. De kunde vara fruktansvärt grymma, likt ondskefulla kvinnor vars grymhet är av den värsta sorten – den som skapas av feghet.

 

Men, men, som hos många homofober och misogyna förkunnare fanns det hos Kingsley uppenbarligen en fruktan för och ett förnekande av egna drifter. Han umgicks hellre med män än kvinnor och tvingades ofta förklara detta för sin hustru, och även i sina predikningar. Till sin hustru skrev Kingsley då hon undrade över makens intimitet med kemisten Charles Blachford Mansfeld:

 

Kom ihåg att mannen är det starkare kärlet. Det finns något överväldigande, något djupt andligt i mäns kärlek till varandra. Hade du varit en man hade vi varit som David och Jonathan.

 

 

Sin vana trogen syftade Charles Kingsley på Bibelns berättelser om kärleken mellan Kung David och Jonathan, som Kingsley tolkade som varande djupt platonsk och i enlighet med hans uppfattning om vad muskulös kristendom innebar:

 

Jag sörjer dig, Jonatan, min broder. Du var mycket ljuvlig för mig, din kärlek till mig var underbar, mer än kvinnors kärlek (2 Sam.1:26). Jonatans själ fäste sig vid Davids själ, och Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv (1 Sam. 18:1).

 

Som muskulös kristen kunde Kingsley omöjligt avslöja sig som öppet homosexuell utan tvingades dölja sig bakom hårda attacker mot dem han ansåg vara det. Något som dock inte hindrade honom från att i predikningar och skriverier hylla den manliga kroppen. I ett brev till en vän avslöjade Kingsley att han vandrat fem mil för att få se brorsonen till en lokal slaktare spela kricket. Då han betraktade den välbyggde ynglingen i aktion hade Kingsley dagdrömt om hur den unge mannen skulle te sig naken på den Yttersta Dagen.

 

 

Charles Kingsley hade två bröder som liksom han var framgångsrika författare, den ene av dem, Henry, var öppet homosexuell, den andre var så gott som ständigt på resande fot och far till den imponerande Mary Kingsley, mer om henne längre fram. Men, nu är det hög tid att efter denna alltför långa avvikelse återvända till essäns tema – nämligen vatten och sjöjungfrur.

 

Under min bokslukande barndom var Hässleholms bibliotek, med dess knarrande trägolv och förföriska doften av Biblioteksinbindningstjänstens röda och blå pärmar, ett paradis. Visserligen trånade jag länge efter att få ett gult lånekort som skulle öppna vägen in till Vuxenbiblioteket, men många år fick jag nöja mig med det gröna kortet som gav mig tillträde till Barnavdelningen, där slukade jag dock bland annat samtliga böcker från Natur och Kulturs Skattkammarbibliotek, med förkortade versioner av en mängd barn- och ungdomsböcker. Bland dem fanns Charles Kingsleys Havsbarnen, som jag läste med stort intresse.

 

 

Var det samme Charles Kingsley som gett sig in i polemik med John Henry Newman? Förvisso – och liksom hans attacker på denne gudsman ger Havsbarnen ett kluvet intryck. Den är stundtals en ytterst charmig beskrivning av engelsk landsbygdsnatur. Med sina skildringar av det myllrande livet i klara bäckar och åar får Kingsleys sagobok mig att tänka på Izaac Waltons Den fulländade fiskaren från 1653, i vilken han på ett oförglömligt sätt beskriver en engelsk idyll med lärksång, prunkande natur, porlande bäckar, stilla floder och blanka småsjöar. Inom parentes sagt var Den fulländade fiskaren Tomasi di Lampedusas favoritbok och han skrev att män som Hitler och Mussolini säkert var oförmögna att uppskatta en så fin liten bok om livets väsentligheter.

 

 

Dock förfaller Kingsley emellanåt i en trälig jargong där han blir alltför didaktisk, naivt moraliserande och ansträngt uppfinningsrik, dessvärre är dessa tillkortakommanden uppblandade med en blatant rasism som på ett obehagligt sätt anspelar på irländares och afrikaners undermålighet. Emellanåt är historien dock drivet och trevligt berättad och hela kompotten blir faktiskt en minnesvärd, ytterst originell och tämligen gemytlig upplevelse.

 

Berättelsen handlar om den lille Tom, ett offer för ett av det grymmaste och mest hänsynlösa utnyttjandet av barn som någonsin förekommit. Han är skorstensfejare, något som innebar att små barn, i allmänhet barnhusbarn, användes  för att ta sig in i trånga rökgångar och där hacka loss sotavlagringar, med allt vad det innebar av fruktansvärd klaustrofobi och en förtidig död genom lungsjukdomar och tumörer skapade genom en sådan ohygglig, obetald verksamhet.

 

 

Den lille Toms befrielse kommer då han jagas ut ur ett stort gods och förirrar sig på den engelska landsbygden tills han faller i en å och förvandlas till ett vattenbarn, en decimeterstor liten naken varelse med gälar.

 

Bakom förvandlingen finns en grupp vattennymfer ledda av en vacker dam, som då hon är på land agerar som en vacker och fattig irländska, men som under vatten är en nymf som tillsammans med sina systrar vakar över den lille Tom, som genom en mängd äventyr visar vilket mirakel naturen utgör.

 

 

Toms äventyr utspelar sig inom en darwinistisk tillvaro med såväl hot. som glädje över att finnas till och ingå i naturens väldiga mirakel. Naturen och dess ordning, en slags sund kamp för tillvaron, framhålls som en motsats till människornas korrumperande värld där det dessutom ägnas en orimlig tid åt fullkomligt meningslösa hårklyverier och en löjlig korvstoppning med onödiga kunskaper inom ett förlamande skolsystem som inte lär barnen uppskatta natur och enkelhet.

Men, som sagt, fallgroparna är många, och emellanåt tar Kingsleys didaktiska söndagsskola överhanden. Berättelsens charm förstärks av Linley Sambournes geniala illustrationer. Sambourne tog efter John Tenniel över ansvaret som skämtidningen Punchs huvudillustratör och släktskapet med den fantasirike och skicklige Tenniel, Alice i Underlandets illustratör, förmärks hos Sambourne, som i denna  illustration som visar vaktmästaren vid ett fängelse under havet där Toms despotiskt otrevlige före detta chef, i själva verket ägare, sotarmästaren Mr. Grimes sitter inspärrad.  

 

 

En av Charles Kingsleys bröder, George, ägnade sig år omfattande resor kring jorden och hans speciella intresse var religion, som han skrev flera böcker om. Hans dotter Mary var hans största beundrare. Då George Kingsley blev äldre och drog sig tillbaka som privatlärd i Cambridge agerade Mary som hans sekreterare och allt-i-allo. De sista åren av sina liv var Marys båda föräldrar svårt sjuka och hon ägnade all sin tid åt att vårda dem. Med korta mellanrum dog de båda när Mary var trettio år och med det arv de lämnade efter sig förverkligade hon sina drömmar och företog flera forskningsresor till Västafrika.

 

Mary Kingsley färdades oftast på egen hand, en och annan gång dock i sällskap med infödda vägvisare. Hon var iklädd kapott, långa klänningar och höghalsade blusar; orädd och äventyrlig rörde hon sig i områden som sällan besökts av vita människor och som hon sedan drastiskt har skildrat i sin underhållande bok Travels in West Africa. Mary gick vilse, föll i fångstgropar och floder där hon dängde till flodhästar och krokodiler med sitt paraply, ofta fick hon plocka blodiglar och annan ohyra från kroppen, men hon tycks ha haft ett osvikligt gott humör. Endast fyrtio år gammal dog hon efter att ha fått tyfus då hon arbetade med att ta hand om tillfångatagna boer i Sydafrika.

 

 

Mary Kingsleys främsta vetenskapliga insats var att att artbestämma och kartlägga fiskbeståndet i floden Ogowe i Gabon. Möjligen kan hennes stora intresse för naturvetenskap, darwinism, vattenområden och fiskar spåras tillbaka till hennes farbror Charles Kingsley. Nedan en fiskart uppkallad efter henne – Ctenopoma Kingsleyae.

 

 

Flera av hennes samtida förvånades över Mary Kingsleys mod och brist på fördomar. I sin pjäs Kapten Brassbounds omvändelse från 1900 baserade George Bernard Shaw en av sina karaktärer, missionärskan Lady Cicley Waynflete, på Mary Kingsley. I ett brev till skådespelerskan som skulle tolka Lady Cicley under pjäsens framförande i USA, rekommenderade Shaw henne att läsa om och låta sig inspireras av Mary Kingsley. Shaw jämförde Kignsley med de mordiska macho-män som löpte amok i Afrika:

 

kontrastera denna modiga kvinna, med sitt förnuft och goda vilja, till vilddjursmannen, med sin elefantbössa och en air av av rädsla och mordiskhet,  aom med galen, egocentrerad mordlystnad bryter sig ut ur de svårigheter som hans egen feghet skapat.

 

I sitt stycke låter Shaw kaparkaptenen Brassboune låna karaktär från Kongos amerikanske erövrare, Henry Morton Stanley, tjänare till den mordiske och gränslöst girige belgiska kungen Leopold II, alltmedan Lady Cicley uppför sig som Mary Kingsley och bland annat observerar:

 

- Varför dödas människor av vildar? Istället för att som jag vara artiga och fråga dem ”Hur står det till?”riktar folk pistoler rakt i ansiktet på dem. Jag har besökt vildar – kannibaler, alla slags människor. Alla sa mig att jag skulle bli dödad. Men när jag träffade dem, sa jag ”Hur står det till?” och de visade sig vara ovanligt trevliga.

 

Kanske det var ett släktdrag men det tycks som om både Charles och Mary Kingsley sökte sig bort från den trånga, begränsande viktorianska atmosfären, till något fullkomligt annorlunda. Charles till vattnet i sina fantasier om fria vattenbarn och Mary till de afrikanska floderna.

 

 

 

Det är en gammal tanke att vad som finns ovan vatten har sin motsvarighet under vattenytan och det finns flera myter och sagor om hur människor flytt sin enahanda jordiska tillvaro för att vistas i en parallell undervattensverklighet. Havsgudar har sina palats under havet och där finns även sjunka städer. Ryssar trodde att Tsar Moskoi härskade över en stad under sjön Leman. Kelterna trodde att det fanns ett ”land under vågorna”, Tir-fa-toun och fiskare från Bretagne trodde sig höra klockorna slå i den sjunkna staden Is. Sådana städer fanns också i haven utanför Indien, Kina och Japan.

 

 

På samma sätt som städer kunde ha sina motsvarigheter under vattnet kunde människor också ha dubbelgångare och släktingar under hav och sjöar. Lika, men likväl främmande. Ibland kunde de mötas. En sjövarelse kunde till och med leva tillsammans med en landvarelse, gifta sig med henne/honom, skaffa familj och vice versa, men sådana förhållanden varade sällan länge och fick oftast ett tragiskt slut.

 

Mary och Charles Kingsleys intresse för sötvattensfiskar leder mig till tanken på att sjöjungfrurs närvaro långt ifrån är begränsad till havet. Vi har redan mött Maman Dlo som håller till vid karibiska källor och åar och så gott som varje europeiskt vattendrag har sedan greker, romare och urgemaner haft sina rådare och nymfer.

 

I de nordiska länderna fanns den fiolspelande näcken som lockade folk ner i sjöar och träsk. Hans kvinnliga motsvarighet var sjörået, som uppenbarade sig naken, vacker och skönsjungande, men lika ofta kunde hon manifestera sig som Bäckahästen, ett underskönt vitt sto som i skymningen eller under månljusa nätter kunde locka vilken bonde eller dräng som helst att kasta sig upp på hennes rygg, enbart för att därmed få henne att galoppera ut i ett vattendrag och dränka sin ryttare.

 

 

Det fanns gott om sådana, ondskefulla vattenväsen. Mest fruktad var Draugen, som varken var vacker eller skönsjungande, utan den ruttnade gasten av en drunknad självspilling som drog ner sina offer till en säker drunkningsdöd för att därmed lindra sin smärta och ånger över att genom sitt självmord ha förnekats tillträde till såväl himmel som helvete.

 

 

De flesta sjörår och sjöjungfrur som hemsökte Nordens vattendrag var ynglingar som drunknat. I Finlands nationalepos Kalevala finns sången om Aino, Joukahainens vackra syster. I ungdomligt övermod hade Joukahainen utmanat den ”gamle, vise” trollkarlen Väinämöinen i en sångtävlan. Väinamöinen sjöng med sina trollrunor ner Joukahainen i ett träsk och för att rädda sig från en säker död lovade förloraren sin vackra systers ”händer och fötter” till Väinamöinen, något den listige gubben hade räknat ut på förhand. Men, Aino vägrade gifta sig med den pilske åldringen och dränkte sig istället. Sedan dess hade hon som sjöjungfru retat och gäckat den gamle Väinämöinen så fort han gav sig ut på fiskafänge.

 

 

Aino kan liknas vid en rusalka, som bland slaverna var en drunknad ung flicka som vid olika tillfällen kunde anta skilda skepnader, men allmänhet visade hon sig som en vacker kvinna som försökte locka män i fördärvet med sina sånger. Rusalkor troddes leva i floder och träsk. De höll mestadels till där under vinter och höst och visade sig då under månljusa nätter. På vår och sommar kunde de skifta gestalt, bli mindre hotfulla och dölja sig bland lövrika trädkronor.

 

 

De flesta förföriska vattenväsen kopplas till lockande skönsång och det har givetvis inspirerat en mängd tonsättare. Så har exempelvis Antonin Dvořák skrivit en opera om en rusalka i vilken han utnyttjat hela sin klassiskt skolade och melodiska repertoar. Dvořák låter sin musik spegla varje upptänkligt känslouttryck alltmedan han blandar folkmusik med impressionistisk klangfärg.

 

Historien är föga märklig och tycks i det stora hela spegla H.C. Andersens mästerliga saga om den lilla sjöjungfrun, förenad med de la Motte Fouqués Undine. Dvořáks operafinal är hjärtslitande och rusalkan har förvandlats från att ha varit ett otäckt, mordiskt väsen till en kärleksfull kvinna. Efter att ha ångrat sig för att ha övergivit sin trohjärtade rusalka för en jordisk kvinna virrar prinsen kring vid sjöstranden. Rusalkan vill rädda hans liv, men prinsen vill inte leva sliten mellan olika världar. Sjövarelsen svävar som ett irrljus över vattnet, förtvivlad genom vetskapen att hon int,e förmår skänka sin älskade prins någon mänsklig värme. En kyss skulle döda honom och han vet det. Likväl ber prinsen förtvivlat om en kyss, rusalkan ger honom den och de sjunker tillsammans ner i vattendjupet.

 

 

Vattnets virvlande, porlande, bärande och strömmande kraft lånar sig lätt till musikaliska tolkningar och om de förenas med erotisk lockelse, lek och spel är sjöjungfrurs sång och rörelser som gjorda för imponerande spektakel, som rhendöttrarnas lekfulla vattendans i inledningen till Wagners väldiga Ringepos. Böljande, stigande och sjunkande musik och sång ackompanjerar deras lekfulla trakasserande av den klumpige, motbjudande och girige dvärgen Alberich som lystet jagar de gäckande vattennymferna innan han överväldigas av rhenguldets glans och stjäl det från de snopna och plötsligt otröstliga sjöjungfrurna.

 

 

Jag har aldrig sett Wagners Ringen och kan inte begripa hur den där vattendansen kan gestaltas på scen, utan att bli klumpig och löjeväckande. I Paris såg jag dock Debussys Pelléas och Mélisande. Likt flera av sina samtida kämpade Debussy med Wagners inflytande. Stortysken hade för moderna nyskapare visat vägen mot något fullständigt nytt. En konservativ revolutionär som förenat flera konstarter till något spännande och banbrytande. Wagners ofta tunga och omfattande operor hade förändrat och förenat traditionella recitativ och arior, gjort om operans karaktär som en slags nummerrevy till något som kunde liknas vid en stor, framvällande flod med strömmar av ledmotiv. Scenografi, libretto, publik och aktörer, ljus och rörelse förenades på scenen genom musiken till en ny konstform. Personligen har jag dock svårt att ta ta mig till och värmas av Wagners musik. Jag finner Mahler och Bruckner betydligt mer tilltalande, även om jag villigt erkänner att det finns gripande ljuspunkter även hos Wagner. Hans konstruerade mytologi är alltför bastant och övermäktig för min smak, men jag inser attraktionen och har gång på gång gjort tappra försök att träda in i hans värld. 

 

 

Jag har inte sett några Wagneroperor, men ofta lyssnat till dem. Jag har läst hans libretton och även besökt Bayreuth, Wagnerianernas Mekka och där sett de underjordiska valven som pietets- och vördnadsfullt förvarar och exponerar Wagners operalibretton som om de vore heliga reliker. Då jag trädde inför de öppna manuskriptböckerna mindes jag hur jag något år tidigare i Istanbul köat flera timmar för att för se bitar av Profetens skägg. Men, jag har ännu inte blivit troende – Wagner har förblivit alltför påfrestande och komplicerad för min smak.

 

 

Annat var det med Pelléas och Mélisande i Robert Wilsons uppsättning. Där förenades musik och scenografi till en stillsamt framflytande enhet. Wilson har deklarerat att i varje scensättning är ljus det mest betydande och han lät Debussys opera framställas i ett blått, drömlikt skimmer, helt i harmoni med operans tämligen konturlöst drömska karaktär, där allt är vagt och flytande som om det vore en framställning av en totalt främmande undervattensvärld där känslor ligger öppna, men likväl oartikulerade. Mörka drifter, våld och svartsjuka lever under ytan men dämpas av ljus, rörelse och musik.

 

Som hos Wagner skapar Debussy en slags ”evig melodi” genomströmmad av känslobärande ledmotiv, fast långt ifrån så uttalade som hos Wagner. Med mycket små medel suggererade Wilson lyssnaren/åskådaren in i operans meditativa drömvärld. Exempelvis framställde han Pelléas och Mélisandes ledmotiv kring vatten, källor, brunnar och månljus genom en stor ljuscirkel som i allt det blå fick bli en källa, en brunn, ett fönster, en måne, eller den vigselring som Mélisande inför sin make påstod sig ha tappat i en en grotta, då hon i själva verket hade förlorat den i en brunn under ett mötte med makens bror. .

 

 

Mélisande är en gåtfull, ogripbar vattenvarelse som kungen Golaud under en jakt stöter på gråtande vid en djup sjö i vilken hon säger sig ha förlorat sin krona. Han vill dyka ner efter den, men hon håller honom tillbaka. Goluad blir betagen i den undersköna, mystiska flickan, tar henne med sig till sitt slott och gifter sig med henne. Kungens halvbror Pelléas blir också betagen av Mélisande och hans känslor besvaras, men på ett mycket subtilt sätt genom förstulna möten i källarvalv, grottor och månbelysta skogar. Halvbrödernas far, Arkel, blir också fascinerad av den unga Mélisande, som i sig tycks förena ett oskyldigt naturbarn med en demonisk femme fatale. Hon blir gravid med kungen Goluad men dras obevekligt till Pelléas som mördas av sin svartsjuke bror. Mélisande dör kort efter det att hon fött en flicka.

 

 

Operan, och Maurice Maeterlincks pjäs som den bygger på, är baserad på de franska myterna kring Melusine. Sagan om Melusine har av Huset av Lusignan, förfäder till den mäktiga familjen Plantagenet som gav upphov till flera engelska kungar, antagits som ursprunget till deras släkt. Den förste Lusignanfursten, Raimodin, mötte vid en skogskälla en underskön kvinna som först teg under flera månader, men då hon till slut talade sa sig heta Melusine. Hon ville inte berätta om sitt urspung, men den hopplöst förälskade Raimodin kunde leva med den ovissheten och hans kärlek besvarades av Melusine som visade sig vara en driftig och älsklig husmor som skänkte fursten inte mindre än tio barn. Det enda Melusine krävde av sin make var att han inte fick se henne då hon varje lördag tog sitt bad. Under flera år höll Raimondo det löftet, tills han en dag inte kunde avhålla sig från att spionera på sin badande fru och till sin förskräckelse fann att nederdelen av hennes kropp hade formen av en väldig orm. Han rusade in i badstugan och den förskräckta och rasande Melusine bredde ut ett par väldiga vingar och lämnade för evigt maken. Fast hennes beskyddande ande har sedan dess vilat över Huset Lusignan.

 

 

Sagan om Melusine fick från 1100-talet och framåt ett stort genomslag inom Europas litterarära kretsar och det finns ett otal berättelser och legender som bygger på den och som på olika sätt anammats av författare, konsnärer och filosofer. Berättelserna om svanprinsen Lohengrin och Arturlegendernas Lady of the Lake är speglingar av Melusinehistorierna. Martin Luther skrev om henne och tycks ha trott att Melusine fortfarande existerade som en demon, en succubus som kom till män, oftast munkar, i sömnen, förförde och hade samlag med dem. 

Min favorit bland alla dessa historier är Goethes Den nya Melusine som handlar om hur en yngling under en resa får sällskap med ovanligt vacker dam som han inleder ett förhållande med. Fullkomligt betagen går han med på hennes villkor att inte fråga henne var hon befinner sig då hon inte är med honom och att i hennes frånvaro ta hand om hennes resväska. En natt då ynglingen färdas i en diligens ser han ljus komma ut ur en glipa i väskan och då han blickar ner i den ser han en miniatyrversion av sin åtrådda reskamrat röra sig i ett rum inuti väskan. Ynglingen avslöjar sin upptäckt och Melusine förvandlar honom så att han kan ta del av hennes parallelvärld. Han tröttnar dock på äventyret, återtar sin forna gestalt och säljer väskan.

En annan i mitt tycke ovanligt charmig version av Melusinesagan skrevs av den märkliga damen Vernon Lee som under den större delen av sitt liv bodde i en villa utanför Florens. Min uppskattning av hennes saga Prins Alberik och ormdamen kanske delvis beror på att jag läste den strax innan jag och Rose för några år sedan kom att tillbringa en vecka i en sekelskiftesvilla utanför Florens där jag i vårt rum fann några illustrerade dagböcker av en dam som bott där i början av nittonhundratalet. Vernon Lee, som egentligen hette Violet Paget (1856-1935) var på sin tid känd för sina utsökta essäer om konst och musik. Hon var nära bekant med många av de engelsmän och amerikaner som i början av förra seklet ofta vistades i Florens, som Henry James, E.M. Forster och John Singer Sargent, som gjorde ett utmärkt porträtt av henne.

Vernon Lee var fascinerad av kopplingarna mellan konst och kroppsliga manifestationer och menade att om du blir djupt gripen av ett konstverk – en skulptur, tavla eller ett musikstycke – så skapas genom minnen och associationer omedvetna kroppsliga reaktioner som ger upphov till förändrad hållning och andning. Vernon Lee var en välkänd suffragett, djupt engagerad kvinnosakskvinna och djärvt lesbiskt. Hon klädde sig som en man och levde tillsammans med en konstnärinna under förhållanden som av hennes omgivning beskrevs som ett ”lyckligt äktenskap”.

Den elegant berättade historien om ormkvinnan handlar om ett litet furstehus i norra Italien under sjuttonhundratalet. Den överkänslige, föräldralöse arvtagaren till furstendömet tvingas leva i skuggan av sin fånigt egocentriske farbror, som under smink och överdådiga kläder låter sig hyllas som ”evigt ung” och slösar bort förmögenheten från pojkens föräldrar på allsköns dillanteri i form av smaklös konst och dyra teateruppsättningar med fursten själv som huvudaktör. Den drömske pojken förlorar sig i drömmerier kring en medeltida gobeläng som täcker en vägg i hans rum. Den visar hur en av hans förfäder omfamnar en vacker kvinna vid en fontän. Först då pojken är i femtonårsåldern och en kista flyttas finner han att nederdelen av kvinnans kropp är en orm. Den löjlige farbrodern förstör gobelängen och ersätter den med ett vulgärt konstverk.

Den otröstlige, unge fursten förpassas till ett förfallet slott vid vars fontän han finner en vacker, grönskimrande orm som blir hans sällskap i ensamheten. Snart dyker en märklig dam upp som blir hans välgörarinna, uppfostrar honom, berättar om världen; dess legender och myter, tills hon sedermera blir hans hemliga älskarinna. Enbart ynglingen har sett henne och vet vem hon är. Givetvis är hon Melusine och historien slutar olyckligt.

Då jag följer en berättartråd dyker associationer upp där jag minst anar dem och mitt intresse för förföriska vattenvarelser har fört mig till en mängd intressanta berättelser som det skulle ta allt för mycket plats att gå in på här. Jag kan dock å det varmaste rekommendera Friedrich de la Motte Fouqués på sin tid mycket populära kortroman Undine, som trots att den skrevs 1811 har den inte förlorat något av sin daggfriska charm. Det är berättelsen om den sprittande glada och charmiga vattenanden Undines jakt efter en mänsklig själ och hennes stora kärlek till den svekfulle riddaren Huldebrand. Den perfekta sagan; mångbottnad och mystisk, med elementarandar och kryddor av gotisk skräck och sviken kärlek, allt kringvärvt av en skimrande sagostämning.

En annan spännande bekantskap har varit François Bourgeons utsökt tecknade seriebok Skymningens färdkamrater, vars tredje del, Sirenens sång, kretsar kring Melusinelegenden. Bourgeons ytterst detaljrika och skickligt återskapade skildring av Frankrike under hundra-årskriget är genom sin konstskicklighet både imponerande och fascinerande, fast jag fann historien lite väl slingrande och konstruerad för min smak.

Slutligen, mästerverket inom genren sjöjungfrur, omöjligheten att förena människans två naturer, som barn av vatten och barn av land, längtan till en annan tillvaro, samt ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” – Hans Christian Andersens Den lille havfrue från 1837.

I ett palats under havet bor en liten sjöjungfru (Andersen nämner henn inte vid namn), yngst av sex systrar som alla delar hushåll med sin far och farmor. Det är en vacker plats och en väl sammanhållen familj, där alla håller av varandra. För att inte längta dit och lära sig inse att deras värld är bättre tillåts sjöjungfrurna att ta sig upp till ytan efter det att de fyllt femton år. Den lilla sjöjungfrun har den vackraste rösten av dem alla och det vill inte säga lite då det gäller en sjöjungfru. Hon längtar ständigt upp till ytan, inte minst efter att ha hört sina äldre systrar berätta om de märkvärdigheter som finns däruppe. Då det äntligen är hennes tur att simma upp till ytan kikar hon in i ett skepp där hon får se den vackraste man hon någonsin sett. Då skeppet går under i en storm räddar sjöjungfrun den vackre prinsen och för honom i land vid ett kloster, enbart för att återvända till sitt hem i havet, men ... hon kan omöjligt glömma sin drömprins.

All hennes längtan står att till varje pris bli en människa, att få ben och fötter, samt en odödlig själ – sjöfungfrur lever i flera hundra år, men då de dör blir de enbart skum på vågorna. Enda sättet att bli människa är att söka upp den fruktansvärda sjöhäxan och ge henne vad hon begär. Den häxa som sjöjungfrun söker upp är en helt annan varelse än disneyfilmens magnifika Ursula. The Little Mermaid är för övrigt en av Disneystudios bästa filmer och det vill inte säga lite.

Scenen med sjöhäxan är även hos H.C. Andersen mästerligt skildrad, om än betydligt kusligare än hos Disney:

Alla träd och buskar bestodo av polyper, till hälften djur, till hälften växter, de sågo ut som hundrahövdade ormar, som växte ur marken; alla grenarna voro långa slemmiga armar, och fingrar likt smidiga ormar, och led för led rörde de på sig, från roten till den yttersta spetsen. Allt vad de kunde få tag på i havet, snodde de sig omkring och släppte det aldrig mer […] Människor, som hade omkommit på havet och sjunkit hit ned i djupet, tittade fram ur polypernas armar som vita benrangel. Skeppsroder och kistor höllo de fast, skelett av landdjur och en liten sjöjungfru som de hade fångat och strypt, det var för henne nästan det hemskaste av allt.

I ett hus uppfört av drunknade människors benknotor tronade havshäxan, hon:

lät en padda äta ur munnen på henne, liksom människor låta en liten kanariefågel äta socker. De fula, feta vattenormarna kallade hon sina små kycklingar, och de fingo kräla på hennes stora, svampiga bröst.

Det avtal som sjöjungfrun ingår med havshäxan är att hon av henne skall få vackra ben att röra sig på och om hon får prinsen att gifta sig med henne kommer den lilla sjöjunfrun också att får en odödlig själ. Men, sjöjungfrun kommer aldrig att kunna återvända till sin familj på havets botten och om prinsen gifter sig med en annan kvinna kommer sjöjungfruns hjärta att brista och hon blir skum på vågorna. Priset sjöhäxan begär för sina tjänster är att skära tungan ur sjöjungfruns svalg så att hon aldrig mer skall kunna sjunga eller tala.

Sjöjungfrun får sina vackra ben, men för varje steg hon tar sticker det som nålar och skär som knivar i fötterna. Hon står dock ut med den fruktansvärda smärtan och trots sin stumhet lyckas hon genom sin skönhet och uppenbara godhet vinna prinsens kärlek. Men, då han efter den gången då hon räddat honom till livet ha fått en glimt av henne inbillar sig prinsen att han räddats av någon annan. Kanske en vacker nunna från klostret där han sedan blev omhändertagen? Det är henne han trånar efter, även om han är ohjälpligt fäst vid sjöjungfrun.

Då prinsen slutligen kommit till klostret och där mött en kvinna som till utseendet tycks vara sjöjungfruns dubbelgångare inbillar sig prinsen att det var hon som en gång räddadat honom till livet. Den stumma sjöjungfrun kan omöjligt övertyga honom om sanningen och finner sig i sitt öde. Prinsen beslutar sig för att gifta sig med den vackra nunnan och sjöjungfrun inväntar sin död. Hennes systrar stiger då upp ur havet och talar om för henne att sjöhäxan sagt dem att deras älskade syster kan återvända till dem och även få en odödlig själ om hon dödar prinsen. De räcker systern en kniv som de fått av häxan. Men, sjöjungfrun kastar tillbaka vapnet i havet och dyker sedan ner i dess djup, beredd på att dö eftersom hon som människa inte kan andas under vatten. Hon hämtas dock upp av änglar som för henne till Paradiset.

Andersen har i sin berättelse lyckats inkorporera en mängd motiv från andra sagor – riket under vattnet, sjöjungfruns vackra sång, passionen mellan den dödlig man och en havsvarelse, sökandet efter en själ, mannens svek och jungfruns död.

Det var sitt eget liv Andersen, som så ofta förr, skrev om. Sin trånad efter oåtkomliga kvinnor, som den svenska sångerskan Jenny Lind. Medvetenheten om att han var en apart figur som egentligen inte hörde hemma någonstans. Andersen kunde förtrolla omgivningen med sin röst – sina berättelser, men utan dem var han hjälplös. Liksom sjöjungfrun smärtade det honom att röra sig bland människorna, han var hypokondriker, beklagade sig för jämnan och trivdes bäst i sina egna drömvärldar. Likt ett sjöväsen var Andersen en kluven varelse och som så många av oss hade han svårt att förena det jordiska med sina onåbara drömvärldar. Kanske finner vi vårt ursprung i havet, men vi kan aldrig återvända dit, enbart i våra fantasier och drömmar.

Alighieri, Dante (1983) Den gudomliga komedin: Översatt och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur. Andersen, H.C. (1927) Sagor (nytt urval). Stockholm: Åhlén och Åkerlunds Förlag. Bacchilega, Cristina och Marie Alohalani Brown (eds.) (2019) The Penguin Book of Mermaids. London: Penguin Classics. Boethius (1999) The Consolation of Philosophy. London: Penguin Classics. Bourgeon, François (2010) Les Compagnons du crépuscule – Intégrale. Paris: 12 Bis. de Donder, Vic (1992) Le chant de la sirène. Paris: Gallimard. di Lampedusa. Giuseppe Tomasi (2015) Childhood Memories and Other Stories. London: Alma Classics. Ehnmark, Erland och Jan-Öjvind Swahn (1995) Världens bästa myter och sagor i urval. Stockholm: Natur och Kultur. Gräslund, Bo (2005) Early Humans and Their World. New York: Routledge. Haining, Peter (ed.) (1973) Gothic Tales of Terror, Vol. 2: Classic Horror Stories from Europe and the United States. Harmondsworth: Penguin Books. Harding, James E. (2016) The Love of David and Jonathan: Ideology, Text, Reception. London: Routledge. Höjer, Signe (1973) Mary Kingsley forskningsresande i Västafrika. Stockholm: LTs Förlag. Jönsson, Gabriel (1982) Arv och eget: Ett urval från sju diktböcker. Malmö: Bernces. Kingsley, Charles (1995) The Water Babies. London: Penguin Books. Morris, Desmond (2001) The Naked Ape: A Zoologist´s Study of the Human Animal. London: Vintage. Newman, John Henry (1993) Apologia Pro Vita Sua. London: J M Dent. Pané, Fray Ramón (2004) Relación acerca de las antigüedades de los indios. México: Siglo XXI. Rappoport, Angelo S. (1928) Superstitions of Sailors. London: Stanley Paul & Co. Tully, Carol (ed.) (2000) Goethe, Tieck, Fouqué and Brentano: Romantic Fairy Tales. London: Penguin Classics. Strachey, Lytton (1990) Eminent Victorians. London: Penguin Classics. Wells, H. G. (2005) The Island of Doctor Moreau. London: Penguin Classics.

 

 

 

BLOG LIST

One of the pleasures I find while thinking about my life is the privilege I was granted by being allowed to live in a city like Rome, this amazing storage for thousands of years of history. Already in the early sixties when I as a ten years old boy visited Rome together with my family I was...
  Ett av glädjeämnena i mitt liv har varit privilegiet att bo i Rom, detta förvaringskärl för tusentals år av historia. Redan i början av sextiotalet besökte jag som tioåring staden och bländades av skönheten och rikedomen, därefter besökte jag Caput Mundi, Världens Huvud,...
  I recently heard it again ‒ a friend of mine shared his opinion that gender roles are predetermined by the different physique of women and men. While thinking about it I revisited a paper about “Culture, Gender and Development” I was asked to write some years ago while I was working...
  Nyligen hörde jag det igen – en god vän hävdade att könsroller är förutbestämda genom olika fysiska och psykiska förutsättningar hos kvinnor och män.  Påståendet fick mig att rota bland mina papper och jag fann till slut en essä jag skrivit om "kultur, jämställdhet och...
I am no more. Once I was. Away on yearning flames, I flew. The light ash spun through the air And sank - so bright and slow To your feet. Do not tread too hard ‒ my heart is still alive.   I do not understand a word of Persian and can accordingly not determine whether a...
  Jag är ej mera. En gång var jag. Bort i min längtans flammor flög jag. Den lätta askan yrde genom luften Och sjönk – så ljust och sakta Till dina fötter. Gå ej hårt – mitt hjärta lever ännu.   Jag förstår inte persiska och kan därför inte avgöra om Erik Blombergs...
In these days when Europeans are preparing themselves to elect their parliamentarians and populists all over the continent organize themselves within parties proclaiming that they are “safeguarding European cultural values”, not the least the teachings and morals of the Christian Church, I assume...
För lite mer än en månad sedan firades minnet av Josef från Nasaret. Enligt Bibeln var han en timmerman som gifte sig med en ung, gravid kvinna. Fadern till hennes väntade barn kunde av hennes omgivning betraktas som okänd. Hon kunde därför misstänkas vara en äktenskapsförbryterska och löpte risken...
Items: 271 - 278 of 278
<< 24 | 25 | 26 | 27 | 28

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com