SÖKANDET EFTER DEN HELIGA GRAAL: FN OCH FÖRBUNDSARKEN

09/09/2020 08:28

I början av nittiotalet, närmare bestämt 1993-1995, bodde vi i New York där min hustru arbetade på policyavdelningen på högkvarteret för FN:s Utvecklingsprogram (UNDP). Själv slet jag med en avhandling, undervisade i svenska och gjorde ett och annat konsultuppdrag, bland annat hos återvändande flyktingar i Guatemala. UNDP är  FN:s nätverk för global utveckling och administrerar projekt i 177 länder, dess främsta uppgift är att bistå nationer när de föröker stärka demokrati, minska fattigdom, förebygga konflikter, hindra miljöförstöring och befrämja jämlikhet.

Då Rose anlände till UNDPs policyavdelning var den febrilt verksam med att reformera sin något stagnerande verksamhet och lansera ett revolutionerande initiativ – Human Development Reports. Dessa rapporter hade kommit till stånd genom ett förslag som utarbetats av ekonomerna Mahbu ul Haq och Amartya Sen. En utvecklingsrapport ges ut varje år och redogör för globala utvecklingsinsatser. Varje rapport fokuserar på specifika problem och vinnlägger sig om att redogöra för hur utvecklingsstrategier och nationella insatser har bidragit, eller kan bidraga till, deras lösning. Rapporterna innehåller dessutom ett så kallat utvecklingsindex (HDI) som inom varje enskilt land mäter och rangordnar olika utvecklingsfaktorer och jämför resultaten med förhållanden i världens övriga nationer.

En annat FNinitiativ som var högaktuellt 1993 var den så kallade Agenda 21, den tjugoåriga plan för utveckling och miljö som antogs efter FN:s Konferens för miljö och utveckling (UNCED), även kallad the Earth Summit. Meningen var att all världens länder, kommuner och individer skulle:

  • begränsa och radikalt minska produktionen av giftiga ämnen, befrämja återvinning och drastiskt minska allt avfall, samt finna och introducera miljövänliga energialternativ till fossila bränslen;

  • kontrollera och effektivisera transportmedel och industrier så att luftföroreningar radikalt minskas; och

  • befrämja ett hållbart utnyttjande av sötvatten.

Inte ens ett så lovvärt initiativ har undgått vansinneskritik från kommersiella krafter och andra grupperingar som inte tycks ha begripit att jorden håller på att gå under genom vårt självmordsinriktade missbruk av naturresurserna.

Speciellt irriterande är det dementa orerandet från kristna högerkrafter. Dessvärre ligger FN:s högkvarter i USA där en så kallad kristen höger tycks företräda allt sådant som jag antar borde vara främmande för det kristna budskapet – vapen- och varufetischism, rasism, intolerans, chauvinism, egoism, kvinnoförakt, framgångsdyrkan och gränslös exploatering av jordens resurser. Lyssnar jag till och läser deras förvridna åsikter förstår jag det rabiata raseri som många protestanter under reformationstiden öste över vad de då ansåg vara Vatikanens girighet, gudsförnekande maktanspråk, lögner och självförhärligande retorik, exakt samma saker som det nu går att anklaga de förstockade högerkrafter som i Guds namn bojkottar globalt samarbete och all förändring till det bättre.

UNDP har under senare tid också varit den drivande kraften bakom de Globala målen för hållbar utveckling som av FN:s medlemsstater har antagits för att år 2030 ha avskaffat extrem fattigdom, minskat ojämlikhet och orättvisor, främjat fred och löst klimatkrisen. Storstilade mål som knappast kommer att uppnås, men likväl ... de utgör nu riktmärken och referenspunkter i vår strävan efter personliga och globala förbättringar. En strävan som inte får ignoreras och än mindre förhindras – den gäller våra barn, barnbarns och kommande generationers fortsatta existens och välbefinnande.

Kanske behövs någon form av religiös fanatism, inte baserad på himmelska belöningar efter döden, utan på medlidande, empati – här och nu, innan allt är försent. En åtgärd för att hindra mänsklighetens lämmeltåg mot Armageddon kan inte vara att nermontera FN och falla till föga för fanatiker som betraktar vällovliga FNinsatser som Antikrists mirakler.

När vi dök upp i New York pågick en livlig debatt på Roses nya arbetsplats och hon var snart i färd med att bidra till skapandet av nya riktlinjer, speciellt då det gällde jämlikhet. Så här i efterhand är jag övertygad om att FN:s existens är berättigad i varje fall inom ett specifikt område – kvinnors emancipation och lika rättigheter. En lång, besvärlig väg ligger fortfarande framför oss, men utan existensen av och ansträngningarna hos en global, icke kommersiell organisation hade vi inte kommit så pass långt som vi faktiskt gjort.

Dock fanns det mycket som jag inte begrep mig på och även retade mig på inom de olika utvecklingsorganisationer jag hamnat inom. Värst har varit undfallenheten inför och den interna dyrkan av Senior Management, ”Den högre ledningen”, in FNsystemet cementerad genom en prestigegynnande gradering för olika positioner och lönenivåer. En karriärstege där uppnåendet varje steg leder till alltfler förmåner och högre löner. Precis som människor kategoriseras utifrån titlar, som CEO´s eller Ph.D.´s så gynnar FNsystemet karriärklättrande, maktdyrkan och etiketterande av kollegor som respekteras i enlighet med om de är en G, T, S, PIA, LT, NO, FS, SG, DSG, USG, ASG, P-5 eller D-2.

Ett annat tillkortakommande är att i motsats till vad som ständigt bedyras av FNorganisationerna är att så kallad whistleblowing, d.v.s. att slå larm om oegentligheter, i allmänhet utgör ett  mycket farligt tilltag som kan leda till hårda bestraffningar. Därmed inte sagt att FN i det avseendet skulle skilja sig från andra hierarkiskt uppbyggda organisationer. FN är varken bättre eller sämre än de flesta andra organisationer, men det bör poängteras att FN står och faller genom bidrag som ytterst grundar sig på skattemedel och allmänhetens välvilliga inställning, vilket gör att oegentligheter och misstag ofta sopas under mattan, eller vitmålas.

Jag undrade också över den uppsjö av slogans och tämligen tomma begrepp som jag ofta hade haft svårt att begripa mig på. Exempelvis är utveckling ett svårdefinierbart begrepp och inte minst mänsklig utvecklingHuman Devlopment låter visserligen fint, men vad är det? ”Mänsklig”, till skillnad från ”djurisk”, ”omänsklig”, eller ”teknisk”? Betyder utveckling en etappvis färd mot allt ”högre” former av välbefinnande och förståelse, ännu en gradering av olika människor, eller rör det sig själva verket om ett försök att öppna upp möjligheter för oss alla, oavsett ras, klasstillhörighet, religion eller kön?

Vad som var vanligt under nittiotalets början var en i mitt tycke tämligen underlig slogan – selfempowerment, jag tror inte att den går att översätta till svenska, det är definitivt inte självförverkligande, kanske snarast något i stil med att ta makten över sin egen situation. Vad frasen än betydde så såg jag framför mig Gustave Dorés bild av hur Baron von Münschausen drar både sig själv och sin häst upp ur ett träsk genom att lyfta dem båda medelst ett stadigt grepp i sin hårpiska.

Både Rose och jag hade tidigare sysslat med ”fattigdomsbekämpning i u-länder”. Rose mycket mer än jag, men jag hade likväl fått en del insikter i det hela och tyckte mig förstå att även ideellt arbete kan vara präglat av mänskliga tillkortakommanden – girighet, prestigejakt, hård konkurrens, baktaleri, revanschlust, översitteri och självförhärligande. Givetvis fanns också effektivitet, godhet, empati, intelligens och självuppoffring. Att kritisera FN är som att kritisera oss själva. Organisationen är inte en solitär maktstruktur, utan summan av sina medlemsstater och därmed även deras medborgare. Den skall kritiseras, men måste likväl stödjas och bör absolut inte avskaffas. Det vore att ge upp inför själviska och destruktiva drifter som hotar allt samarbete och omöjliggör en dräglig framtid.

Vad som även besvärade mig var allt gnäll jag allt som oftast tvingades lyssna till från biståndsarbetare, speciellt sådana som befann sig högt upp inom hierarkin. Jag fann det pinsamt då privilegierade individer jämförde sin belägenhet med hur bra ”andra” hade det inom den ”privata sektorn”, hur stora uppoffringar de själva tvingades göra för liten lön och otillräckliga förmåner. Jag tyckte dock att dessa gnällspikar i allmänhet åtnjöt alldeles förträffliga förmåner och betydligt högre löner än de som jag erhöll då jag inte varit verksam inom biståndet.

Då Rose arbetade på UNDP märktes efterdyningarna från en bok som skrevs 1989 av Graham Hancock, Lords of Poverty, Fattigdomens herrar. Den beskrevs på omslaget som en skildring av ”den hämningslösa livsstilen, makten, prestigen och korruptionen inom mulitimiljard-dollar-biståndsindustrin.” Det förekom till och med en tävling bland FNanställda som gick ut på att finna exempel på bistånd som verkligen fungerat och därigenom bemöta Hancocks påståenden.

Graham Hancock var en engelsk journalist som skrev artiklar i välrenommerade tidningar som The Times, The Sunday Times, The Independent och min egen favorit, The Guardian. Han stod 1976 till 1978 tillsammans med en kollega som utgivare för New Internationalist Magazine och var mellan 1981 och 1983 The Economist´s östafrikakorrespondent.

Det var med stort intresse jag läste Lords of Poverty. Den var välskriven och dess emellanåt förödande kritik av ”biståndsindustrin” tycktes i allmänhet vara väl underbyggd. Det märktes dock tydligt att Hancock hade en alltför uppenbar agenda – bistånd är inte alls av godo och borde avskaffas. Jag höll med om bristerna och kritiken som han redogjorde för, men kunde inte stödja slutsatserna.

Bistånd behövs, det kostar en bråkdel av vad som läggs ner på vapenindustri och allsköns annan skadlig verksamhet. Böcker som Lords of Poverty behövs också. Organisationer som FN, Världsbanken. IMF, OECD, Röda Korset och en mängd andra liknande initiativ bör utsättas för ständig, men konstruktiv kritik och verkligen ta sig an den, förutan en mängd ofta erbarmliga klargöranden, försvar och undanflykter.

En åsikt jag vet delas av en mängd anställda inom dessa organisationer. Jag minns hur jag vid nittiotalets början i en och annan modul såg hur någon kontorsslav på sin anslagstavla nålat upp en affisch med en dikt som jag även fann i inledningen till Hancocks bok och som fortfarande kan skymta fram på nätet. Dessvärre har jag inte lyckats uppbringa någon tillräckligt skarp kopia.

Dikten är skriven av en viss Ross Coggins och  tål att på engelska återges i sin helhet, så att rimmen inte går förlorade, vilket de gör i min följande direktöversättning:

Excuse me, friends, I must catch my jet

I’m off to join the Development Set;

My bags are packed, and I’ve had all my shots

I have traveller’s check and pills for the trots!

 

The Development Set is bright and noble

Our thoughts are deep and our vision global;

Although we move with the better classes

Our thoughts are always with the masses.

 

In Sheraton Hotels in scattered nations

We damn multi-national corporations;

Injustice seems easy to protest

In such seething hotbeds of social rest.

 

We discuss malnutrition over steaks

And plan hunger talks during coffee breaks.

Whether Asian floods or African drought

We face each issue with open mouth.

 

We bring in consultants whose circumlocution

Raises difficulties for every solution –

Thus guaranteeing continued good eating

By showing the need for another meeting.

 

The language of the Development Set

Stretches the English alphabet;

We use swell words like “epigenetic”

Micro”, “macro”, and “logarithmetic.”

 

It pleasures us to be esoteric –

It’s so intellectually atmospheric

And although establishments may be unmoved

Our vocabularies are much improved.

 

When the talk gets deep and you’re feeling numb

You can keep your shame to a minimum:

To show that you, too, are intelligent

Smugly ask, “Is it really development?”

 

Or say, “That’s fine in practice, but don’t you see:

It doesn’t work out in theory!

A few may find this incomprehensible,

But most will admire you as deep and sensible.

 

Development set homes are extremely chic,

Full of carvings, curios, and draped with batik.

Eye-level photographs subtly assure

That your host is at home with the great and the poor.

 

Enough of these verses – on with the mission!

Our task is as broad as the human condition!

Just pray the biblical promise is true:

The poor ye shall always have with you


Förlåt mig vänner, jag måste med ett flyg,
jag är på väg till Utvecklingseliten.
Mina väskor är packade och jag har fått mina sprutor.
Jag har resecheckar och piller för färden!

Utvecklingseliten är smart och ädel.
Våra tankar är djupa och visionen global.

Även om vi rör oss inom de bättre klasserna
är våra tankar alltid med massorna.

På Sheratonhotell i förödda nationer
ondgör vi oss över internationella kooperationer.
Mot orättvisor är det lätt att protestera
i sådan grogrund för socialt lugn.

Vi diskuterar undernäring över goda stekar
och vid kaffet planerar vi våra tal om hungern.
Asiatiska översvämningar och afrikansk torka
tar vi oss an mätta och belåtna.

Vi anställer konsulter
vars omskrivningar försvårar varje lösning –
och därmed garanterar goda måltider
vid nya konferenser.

Utvecklingselitens språk
ställer krav på vokabulären.
Vi brukar häftiga ord som“epigenetik”,
“mikro”, “makro” och “logaritmer”.

Vi gillar att vara esoteriska –
det gör oss intellektuellt atmosfäriska.
Även om etablissemanget inte blir imponerat,
så förbättras ständigt vårt ordförråd.

Om vårt tal blir för djupt och vi tröttnar
så mildras vår förlägenhet
när vi får bevisa vår intelligens
genom att självbelåtet fråga: “Är det verkligen utveckling?”

Eller säger: “Det där är fint i praktiken, men ...
håller teorin!” En del kan finna sådant obegripligt,
men andra beundrar dig som djup och känslig.

Utvecklingselitens hem är mycket eleganta,
fyllda med sniderier, kuriosa och dekorerade med batik.
Realistiska fotografier visar tydligt
att din värd är välbekant med rika, såväl som fattiga

Nog med poesi – ut på fältet!
Vår uppgift är lika väldig som det mänskliga tillståndet!
Det är endast att hoppas att Bibeln har rätt:
”De fattiga kommer alltid att finnas hos oss”.

Givetvis blev jag nyfiken på vem författaren kunde vara, men det visade sig vara svårt att spåra såväl Ross Coggins, som diktens ursprung. Källan anges ofta som publicerad i Adult Educational and Development Magazine, 1976, men någon sådan publikation har jag inte lyckats finna. Likaså tycks personen Ross Coggins vara svår att få grepp om. Han föddes i Texas och dog år 2011, åttiofyra år gammal. Han skrev The Development Set medan han arbetade som regional chef för Inter-American Foundation (IAF) i Centralamerika. IAF är en statlig U.S. biståndsorganisation verksam i hela Latinamerika och Karibien.

Efter utblidning vid Baylor University och Southwestern Baptist Theological Seminary verkade Coggins i sju år som missionär i Indonesien, innan han återvände till USA och i ytterligare sju år blev språkrör för en sammanslutning kallad the Southern Baptist Christian Life Commission. Kommissionen för sydliga baptisters kristna liv, vars mål sägs vara:

Att engagera kulturen för Jesu Kristi evangelium och stimulera en offentlig debatt för att skydda religionsfrihet och mänsklig utveckling. Vår vision kan sammanfattas med tre ord: Rike, kultur och mission.

Ross Coggins lämnade sedermera sitt arbete för baptisterna och var fram till pensioneringen verksam inom USAID och IAF, speciellt i Centralamerika och Karibien och var under en tid även stationerad i Rom. Coggins skrev hundratals opublicerade dikter. En av hans psalmer Send Me, O Lord, Send Me, Sänd mig, O Herre, sänd mig, sjungs numera ofta inom baptistförsamlingar. Antagligen ett tecken på att han var en kristen idealist som såg sig kallad av Gud för att hjälpa människor till ett bättre liv, fast där finns möjligen även en aning om självhävdelse, bergfast övertygelse och stridsanda, något som kommer mig att tänka på korsfarare och deras krigsrop – Deus vult! Gud vill det.

With holy fire my heart inspire Thy Spirit’s sword to wield;

With borrowed might I’ll take Thy light, Till darkness’ doom be sealed.

If others stop to count the cost, For fear of earthly treasures lost,

I’ll count it gain to die for Thee; Send me, O Lord, send me.

Med helig eld hänför mitt hjärta så jag kan svinga Din Andes svärd;

och med förlänad kraft bära Ditt ljus tills mörkrets dom har fallit.

Om andra tvekar inför mödan, av rädsla att förlora jordisk rikedom,

jag räknar det som vinst att dö för dig; Sänd mig, O Herre, sänd mig.

Psalmen är inspirerad av profeten Jesajas svar till Gud (Jesaja 6:8).

Att Graham Hancock och mina funderingar kring bistånd och UNDP dyker upp i den här essän beror på att jag nyligen läste ett utkast till en spännande historisk roman om ett portugisiskt krigståg till Etiopien 1541. Det var en god vän som gav mig förtroendet att läsa manuskriptet till hans roman och jag greps av spänningen och berättarglädjen. I utkanten skymtar Förbundsarken, d.v.s. den guldbeslagna kista i vilken lagtavlorna som Mose fått av Gud på berget Sinai förvarades. En av de många legender som spunnits kring detta kultföremål bedyrar att det numera vilar i ett kapell bredvid Den Heliga Maria av Sions katedral i Aksum.

Medan jag läste min väns bokmanuskript kom jag att minnas att jag för många år sedan, under en av de många mer eller mindre förgätna resor jag gjort, på en flygplats hade köpt Hancocks bok The Sign and the Seal. Jag har nu rotat fram den, läst den och funnit att den var spännande, informativ och fantasieggande, fast genom sina vilda spekulationer även smått galen, något som nu fått mig att liksom Hancock gräva ner mig i förbundsarkslore.

Förbundsarken förkommer på flera ställen i Bibeln och var på sin tid den mest betydande religiösa symbolen för Israels Folk. Liksom judarna enligt Bibeln valdes att bevara Guds bud i sin mest påtagliga form genom de stentavlor som Mose fört ner från Sinais berg, så bevarade arken dessa bevis på Guds närvaro på jorden. På så vis kom Förbundsarken att representera Guds närvaro här på jorden och Förbundsarken förvarades under flera år i det Det allra heligaste, ett inre rum i Jerusalems tempel som enbart en gång om året besöktes av Ha'kohen ha'gadol, Översteprästen. I samband med att den babyloniske kungen Nebukadnessar 597 f.Kr. erövrat Jerusalem och nio år senare totalförstörde staden och förde bort huvuddelen av dess befolkning i fångenskap, försvann Förbundsarken ur historien, men knappast från legendfloran.

Det finns ett otal legender kring denna märkliga kista. Det kan räcka att nämna att den antogs besitta övernaturliga krafter; att flera tror att den finns återgiven på Titus triumfbåge i Rom (det rör sig dock snarare om de s.k. Skådebrödens bord), det sägs att den hamnat bland tempelriddare i Provence och gömts någonstans i södra Frankrike (även det är föga troligt) och inte minst utgjorde den inspiration till och drivkraft för Spielbergs Jakten på den försvunna skatten, där den liksom på vissa håll i Bibeln skildras som ett slags vapen med dödlig utstrålning.

Att Hancock skrev om Förbundsarken beror på att han är väl förtrogen med Etiopien. Han rapporterade som ung journalist om landet, på uppdrag av den blodtörstige kommunisten Haile Mariam Mengistus regim skrev han sedan ett påkostat bildverk om landets sevärdheter och fick genom åren flera etiopiska vänner och välrenommerade kontakter bland experter på landets historia. The Sign and the Seal visar också att han är ordentligt påläst om mycket som rör Förbundsarken och dess märkliga öden

Den främsta källan till legenden om Förbundsarkens närvaro i Etiopien är Kebra Nagast, Konungarnas ära, som någon gång under 1300-talet skrevs av en viss Is´haq Neburä-Id, fast en del experter hävdar att det kan röra sig om ett kollektivet arbete av präster som i Aksum samlade och författade en mängd skrifter på Ge´ez, ett numera utdött språk som utvecklats till tigrinska, tigre och amharsika, men fortfarande används inom liturgin för den Etiopisk Ortodoxa Tewahedo Kyrkan. Bokens främsta syfte var att bevisa att den så kallade salomoniska dynastin grundade sin legitimitet på sina ledares direkta härstamning från den israeliske kungen Salomo. År 1270 e.Kr. kröntes i Aksum den förste amhariska Negus Negesti  Konungarnas konung.

Kebra Nagast är uppdelad i 117 kapitel och inkluderar bibliska och apokryfiska texter, sagor och berättelser av okänt ursprung. Trots sin ålder och emellanåt lite väl snirkliga predikoton är Kebra Nagast underhållande och inte speciellt svårläst. Den framstår som en kombination av Bibeln med Tusen och en natt. Det etiopiska eposet är inte enbart ett litterärt verk utan även en helig skrift för de troende inom den Etiopisk Ortodoxa Tewahedo Kyrkans hägn och även för Jamaicas Rastafaris; en spegling av etiopisk nationalism och religion.

Berättelsen inleds med en debatt under kyrkmötet i Nicea år 325, då man diskuterade gudomlighetens natur. På frågan ”Vari består konungars ära?” svarar en viss Gregorius med ett högstämt tal som han avslutar med att konstatera att Guds ära representeras på jorden i påtaglig form av tavlorna med Tio Guds bud som förvaras i Förbundsarken som befinner sig i Etiopien. Därefter tar Ärkebiskop Domitius fram en bok han funnit i Hagia Sofia och läser högt berättelsen om Drottning Makeda, bättre känd som Drottningen av Saba, hennes samröre med kung Salomo och hur deras son Menelik förde Förbundsarken till Etiopien.

Berättelsen börjar med att en abessinsk köpman får höra talas om Salomos visdom och framförallt hans enorma förmögenhet: ”och det fanns en viss förståndig man, en karavanförare vid namn Tâmrîn, som kunde lasta femhundratjugo kameler och ägde sjuttiotre fartyg”. Tâmrîn lyckades vinna Salomos förtroende och återvände till Etiopien med sina kameler och skepp fullastade med varor långt värdefullare än de som han fört med sig till Judahs och Israels förenade kungadöme.

Efter sin återkomst satt Tâmrîn under flera veckor varje morgon hos Drottning Makeda och berättade för henne om Salomos stora visdom. Hur han klokt och eftertänksamt administrerade rättvisa, förvaltade sina rikedomar, dukade sitt bord, undervisade sina underlydande, fick dem att lyssna och anpassa sig till hans strategiskt genomtänkta förvaltningssystem och hur varje medborgare uppförde sig väl, arbetade strävsamt och att det i Salomos rika varken fanns bedragare eller tjuvar. Slutligen konstaterade drottningen:

Jag har smittats av en obetvinglig kärlek till visdom. Trots att jag är fjättrad av okunnighet inser jag nu att visdom är mer eftertraktansvärd än guld och silver och det bästa som sökas kan all världen kring. Vad kan jämföras med visdom – honung, vin, överdådiga måltider, skydd för kroppen, vapen, ädelstenar, allt som glimmar och lyser under solen? Den fröjdar hjärtat, öppnar ögon och öron, är en lärare för de lärde, en tröst för de förståndiga, den ger ära och berömmelse till dem som besitter den. Ett rike kan inte bestå utan visdom, utan den går vi vilse och våra tungor formar oacceptabla ord.

Hon finner ingen ro utan beger sig med ett stort följe till Salomos rike. Där tas hon emot med överväldigande generositet av kung Salomo, som omedelbart blir betagen av denna undersköna kvinna, som dessutom tilltalar honom genom sitt förnuft och den gränslösa beundran hon hyser för honom. Drottning Makeda inser att landets välstånd och den ordning som råder inom riket utgår från konungens klokhet och utstrålning. Salomo förklarar dock att allt ytterst beror på den välvilja som Israels gud har visat honom och Drottning Makeda utbrister: ”Hädanefter skall jag inte tillbedja solen, utan solens Skapare, Israels Gud.”

Trots all sin visdom är Salomo slav under sitt ohämmade driftsliv. Han har fyrahundra ”drottningar” och sexhundra konkubiner. Dock bedyrar han att det inte är hans gränslösa begär som fått honom att omge sig med detta väldiga harem, utan han har skapat det av respekt för sin Gud som sagt till Abraham: ”Jag skall göra din säd lika talrik som himlens stjärnor och havets sandkorn.” Drottning Makeda är en ärbar kvinna och trots att hon är gränslöst betagen av den stilige, stormrike och ytterst verserade Salomo vägrar hon att bli en bland hans talrika, sexuella troféer. Hon kan dock inte undgå att lägga märke till hur den kärlekskranke konungen ständigt lägger ut sina snaror för henne och ber honom därför avlägga en ed:

– Svär på att du aldrig kommer ta mig med våld och jag kommer då att svära på att inte, utan ditt medgivande, ta något värdefullt från dig; och han svor att göra henne till viljes och hon bedyrade att hålla fast vid sin försäkran.

Men den pilske och listige Salomo fortsatte smida planer på att förföra den exotiska drottningen. Då Makeda meddelade honom att hon nu var tvungen att återvända till sina undersåtar för att i sitt rike tillämpa allt hon lärt sig av den vise Salomo, arrangerade han en överdådig tillställning med riklig mat och strålande underhållning. Drottningen lät sig väl bekomma, åt och drack med god aptit och då det var dags för henne att återvända till sina kvarter bad Salomo om ett sista samkväm på tu man hand och bedyrade att det absolut inte innebar att han skulle bryta sin ed.

Han förde Makeda till ett utsökt inrett chambre separé där han trakterade henne med djupsinniga och smickrande samtal tills dess hon blivit trött, och kanske även något berusad, och föll i sömn på en av rummets två, vitt skilda, schäslonger. Salomo vände sig då till en av tjänarna och bad honom ”på ett främmande språk” att skölja ur en skål och sätta in en karaff med friskt källvattten vid drottningens bädd. Sedan befallde han samtliga tjänsteandar att avlägsna sig.

Rummet var varmt och taket besatt med pärlor och ädelstenar. som lyste och skimrade i nattmörkret. Drottningens sömn blev därför nyckfull och snart var hon klarvaken:

hennes mun var torr, ty den mat som Salomo genom list undfägnat henne med hade gjort henne mycket törstig. Hon rörde läpparna och försökte svälja, men fann ingen fukt i munhålan. Hon bestämde sig för att dricka vattnet hon såg i karaffen vid sin säng, men först blickade hon bort mot Salomos schäslong, han tyckes vara försänkt i djup sömn. Men, han sov inte. Han avvaktade att hon skulle stiga upp, stjäla vattnet och släcka sin törst. Hon steg upp och smög sig ljudlöst fram till vattenskålen, lyfte karaffen men då rusade Salomo fram, grep henne kring handleden och utbrast: ”Varför bryter du nu eden du gav mig? Du bedyrade att du på egen hand inte skulle tillgripa något som fanns i min ägo.” Hon svarade och sa honom i sin rädsla: ”Inte bryter jag eden om jag dricker vatten?” Och konungen svarade henne: ”Finns det något som du sett under himlen som är dyrbarare än vatten?” Drottningen svarade: ”Jag har syndat mot mig själv och brutit mitt löfte och det betyder att du nu är befriad från din ed. Låt mig enbart dricka för att släcka min törst.” […] Han lät henne dricka, då hon druckit vattnet fick han sin vilja igenom och de sov tillsammans.

När drottningen återvänt till Etiopien var hon gravid och födde sedan en son hon gav namnet Bayna-Lekhem. Sonen plågade ständigt modern med frågor om vem hans far kunde vara, men fick inte veta sanningen förrän han var tjugotvå år då Drottning Makeda berättade om sitt samröre med kung Salomo. Hon sade sig berätta sanningen eftersom sonen ”tjatat på mig dag som natt”. Drottning Makeda skänkte honom trolovningsringen hon fått av Salomo. Tillsammans med den gamle köpmannen Tâmrîn begav sig Bayna-Lekhem till Jerusalem där han togs emot av en glädjestrålande Salomo som inte kunnat glömma sitt livs stora kärlek – Drottning Makeda av Etiopien. Han utsåg Bayna-Lekhem till sin rättmättige arvtagare. Ceremonin ägde rum i det innersta av det sagolika tempel Salomo hade låtit uppföra i Jersualem för att hysa Förbundsarken.

och de tog den unge mannen in i det Allra Heligaste och där lät de honom lägga sig ner ovanpå altarets horn och suveränitet förlänades honom genom prästen Zadoks mun.

 

Kort därefter fick översteprästens son Azâryâs besök av en ängel som reste sig framför honom som en ”eldstod vars ljus fyllde hela huset”. Ängeln befallde Azâryâs att tillsammans med sina bröder stjäla arken från templet, gömma den och då Bayna-Lekhem slutligen lämnade Jerusalem för att återvända till Etiopien följa med honom, bära med sig arken och omvända etioperna till den judiska tron. Ängeln försäkrade Azâryâs att han omöjligt kunde neka uppdraget eftersom det var Guds vilja.

Till Salomos stora sorg förklarade Bayna-Lekhem att han lovat sin mor att återvända till Etiopien. Salomo gjorde allt för att få sonen att ändra sig, men en Guds ängel visade sig för honom och förklarade att älsklingssonen inte skulle förlora sin kungavärdighet, att hans återvändande till sin mor i själva verket innebar att Etiopien skulle bli den sanna arvtagaren till Judah Rike, till skillnad från det skulle Mängəstä Ityop'p'ya, Etiopiens kungadöme aldrig att gå under utan ständigt växa sig allt starkare.

Bayna-Lekhem gav sig av tillsammans med Azâryâs och en mängd av Salomos präster och hovfolk. Det var först under deras färd genom Egypten som Bayna-Lekhem fick reda på stölden av Förbundsarken och att den hölls dold i hans karavan. Han ville återvända för att lämna tillbaka den, men övertygades av Azâryâs att det var Guds vilja att den skulle föras till Etiopien. Samtidigt hade Salomo funnit att templets Allra Heligaste stod tomt och beslöt sig rasande för att förfölja Bayna-Lekhem med hela sin här. Men i sista stund hindrades han i sitt tilltag genom en dröm sänd av Gud. Salomo förfärdigade en kopia av Förbundsarken som placerads i det Allra Heligaste och gladde sig i hemlighet över att favoritsonen fört den sanna arken i säkerhet i ett fjärran land.

Salomos olycksaliga driftsliv hade nämligen åter försatt honom i bryderi. Han hade blivit betagen av en ny hustru, Faraos dotter Mâkshârâ, som i enlighet med ”egypternas dumhet” dyrkade djurhövdade gudar och fått hans husfolk att följa henne i dessa ”idiotiska seder”. På sin dödsbädd fick dock Salomo återigen besök av en ängel som för honom berättade om Israels folks framtida och ytterst sorgliga öden, ända fram till Jesu korsfästelse, romarnas ödeläggelse av Jerusalem och judarnas skingrande över världen. Innan han dog utsåg Salomo sin son Rehobeam till härskare över Judah Rike, som slutligen kom att försvinna ur historien, alltmedan Salomos ätt fortlever som härskare över Etiopien.

Då Bayna-Lekhem tillsammans med Förbundsarken kommit fram till Etiopien, den sista vägen färdades de med hjälp av magiska krafter genom luften, abdikerade drottning Makeda till sonens förmån och han kröntes till Etiopiens härskare under namnet Menelik I.

I Etiopien är Kebra Nagast levande historia och det är inte märkligt att den journalistiskt lagde Graham Hancock gav sig ut på eget sökande efter den förlorade Förbundsarken. Detta efter att ha besökt Aksum och ingående studerat dess kyrkor, haft en mängd omtumlande upplevelser och slumpmässiga möten som fördjupat hans intresse för Förbundsarken och dessutom funnit fascinerande skrifter som antydde dess kopplingar till Etiopien Reultatet blev hans spännande och bästsäljande The Sign and the Seal som av The Guardian beskrevs som ”en ny genre, en intellektuell deckare skriven av en privatspanare”.

Den fantastiska histoira som Graham Hancock pusslar ihop genom en mängd resor, äventyr, möten med experter och läsning, kan sammanfattas som att efter det att Förbundsarken i trehundra år vilat ostörd i Jerusalems tempels Allra Heligaste profanerades dess fristad genom att den ogudaktige kung Manasseh bredvid den placerade ett avgudabeläte. Djupt skakade präster förde då i hemlighet den judiska religionens mest vördade artefakt till en ny helgedom byggd på ön Elefantine i Nilen. Där förvarades den i ett par hundra år innan de judar (Falashas) som inom sin krets bevarade Förbundsarken tvingades fly söderut då det persiska väldet över Egypten upphörde 332 f.Kr. De förde arken till ön Tana Kirkos i den Blå Nilen som låg inom judarnas nya bosättningsområde kring staden Gondar i Etiopien. Där bevarades Förbundsarken tills dess den kristna regimen med säte i Aksum bemäktigade sig den och förde den till Aksum där Kebra Nagast slutligen författades för att genom sammanställningen av en mängd myter med bibliska berättelser och anpassade historiska fakta använda Förbundsarkens närvaro för att legitimera den salomoniska dynastins makt över Etiopien.

Vetskapen om Förbundsarkens närvaro spreds i Europa genom Tempelherreorden som genom sina kontakter i Jerusalem samarbetade med såväl judar som muslimer för att föra fram ett budskap om harmonisk samlevnad mellan de tre abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam. I centrum för dessa tankegångar och strävanden fanns Förbundsarken och den kunskap dess innehav förmedlade, ett uppsåt som bland annat kan spåras i Wolfram von Eschenbachs märkliga roman Parzival.

Förvisso en märklig historia, men med en del troliga inslag. Eftersom jag emellanåt vimsar runt i spekulativa skuggvärldar kunde jag inte undgå att fascineras av denna soppa med sina milt sagt uppseendeväckande ingredienser. Låt mig därför nu fiska upp en del av det som kokade i Hancocks anrättning och följa ett  villospår som leder till Parzival. von Eschenbachs roman dyker upp sex år efter det att Hancock första gången besökt Aksum, nämare bestämt 1989 då han tillsammans med sin familj semestrade i Chartres och ägnade tre dagar åt att ”långsamt gå runt katedralen och gradvis anamma dess kraftfulla och numinösa [närvaron av något heligt] atmosfär”. Han hade läst en mängd guideböcker och på ett kafé i närheten av katedralen, vid namn La Reine de Saba, får han veta att det fått sitt namn av att Drottningen av Saba som finns framställd bland katedralens statyer.

Nu forsade minnena från Etiopien över Graham Hancock. Han fann den etiopiska drottningen i katedralens norra portal – bredvid kung Salomo och stående över en framställning av en afrikan. Han fann också under en pelare i närheten av drottningen en relief med några oxar som drar en vagn med … Förbundsarken! Bredvid den framställningen finns en annan, mer, skadad relief med någon slags tumult vid samma ark.

Hancock började nu med hjälp av sina handböcker undersöka samtliga skulpturer i katedralens tre portaler och fann i denna norra portalens centrala portvalv en skulptur av Melisedek. Han kallas i Bibeln för Den Allrahögstes präst och mötte Abraham då han med sitt folk kom till Kaanans land. Melisedek beskrivs inte speciellt ingående i Bibeln, men i legendfloran som vuxit kring honom blir han desto viktigare. Melisedek blir där förfader till alla Jerusalems överstepräster och en symbol för dess tempel. Judisk mystik gjorde honom till sinnebilden för ”tro och förnuft”; ritens, ordningens och traditionens upprätthållare, dess försvarare mot kaos och kätteri. En roll som övertogs av kristen mytologi, där Melisedek får symbolisera den kristna kyrkan.

Graham Hancock blev nu eld och lågor. Mellan portvalvet med Melisedek och Drotttningen av Sabas portvalv finns framställningen av oxvagnen med Förbundsarken. Kunde inte det betyda att i Chartres norra portal framställs det hur Förbundsarken förs från Jerusalem (Melisedek) till Etiopien (Drottningen av Saba)! Kebra Nagast berättade alltså sanningen och det fanns tydligen ett samband mellan kristen medeltida mystik och det faktum att arken nu befinner sig i Etiopien. Den skadade latinska inskrifterna under relieferna med Förbundsarken lyder ARCA CEDERIS, som kan betyda Arken som som sänds iväg och HIC AMICTUR ACHA CEDERIS Här är arken gömd som du skall sända iväg.

Hancock spekulerar vilt. Han bygger upp en fantastisk historia om hur Tempelherreorden, en monastisk riddarorden som grundades i Palestina under korsfarartiden, var involverad i konstruktionen av Chartres katedral. Att denna orden visste att Förbundsarken var i Etiopien och att hela katedralen utgör en slags mystisk karta som visar Ordens religiösa tänkande och även antyder Förbundsarkens närvaro i Aksum. Spekulationer som med tiden ledde Hancock till Wolfram von Escenbachs Parzival.

Spännande och ytterst inspirerande! Speiellt som jag läst Parzival och min äldsta dotter arbetade med scenografin till Wagners opera med samma namn. Men, men … sakta i backarna – det hela är faktiskt alltför svindlande. Jag hejdar mig i min läsning av The Sign and the Seal. Jag har varit i Chartres. Visserligen har jag inte under tre dagar långsamt vandrat kring i katedralen och läst en mängd guideböcker. Men, jag hade faktiskt lagt märke till Drottningen av Saba, som för övrigt inte, som Hancock skriver, enbart finns framställd i naturlig storlek i den norra portalen, påbörjad 1204, hon är även framställd i samma storlek i den Kungliga Portalen, påbörjad 1145. Hancock har dock rätt i att Melisedek enbart förekommer i den norra portalen. Detta fick mig att undra om det i själva verket inte var så att Hancock systematiskt plockat fram sådant som passade in i hans vilda spekulerande och försmått sådant som inte stödde hans argumentation.

Jag hade nämligen redan märkt att han gjort en lite väl stor affär av sina personliga efterforskningar och upptäckter. Hancock bläddrar i sina guideböcker, konsulterar experter och reser jorden runt. Jag undrar dock varför han inte till en början gjorde som jag under mina betydligt kortare besök i Chartres – tittade in i bokhandlar och turistbutiker och på de flesta sådana ställen fann flera upplagor av Louis Charpentiers Les mystères de la cathédral de Chartres som skrevs redan 1966 och som då jag för första gången besökte Chartres 2010 fanns att tillgå på en mängd olika språk. Jag köpte ingen av dem eftersom jag 1982 i Santo Domingo hade införskaffat och läst en spansk översättning av den galna boken.

Även Charpentier hade lagt märke till det två drottningarna, som han visserligen inte kopplade till Etiopien, men likväl till Tempelherrarna, liksom framställningarna av Förbundsarken. Charpentiers teori gick ut på att Tempelriddarna varit intimt förknippade med konstruktionen av så gott som alla franskgotiska katedraler. De hade under sin första tid i Jerusalem grävt tunnlar under dess tempelplats, där de hade sitt högkvarter i Al Aqsa-moskén. De hade då funnit en mängd hebreiska skrifter och föremål, bland dem antagligen även Förbundsarken, som de tog med sig till Frankrike. I arken låg, enligt Charpentier, även Lagens bok, som innehöll en mängd matematiska beräkningar som på egyptisk grund förklarade hur man kunde uppföra byggnader i enlighet med kosmiska lagar. Sådana beräkningar inspirerade den revolutionerande byggnadsteknik som först tillämpades i Chartres, vars katedral är den första byggnad som effektivt använder strävpelare för att åstadkomma den höga, ”himmelska” rymd som kännetecknar höggotikens imponerande katedralbyggen.

De okända mästerbyggarna i Chartres hade tidigare varit verksamma under Abbot Suger i Saint Denis utanför Paris, en kyrka som allmänt anses vara världens första gotiska byggnadsverk. Dessa två mästararna organiserade i Chartres ett byggmästarskrå de kallade Salomos barn och som av många ansågs vara ursprunget till Frimurarorden. Vad de eftersträvande var ett fullkomnande av Salomos avsikt med Jerusalems tempel:

en byggnad där en högre vetenskap tillämpades, där beräkningar, materia och andlig kraft förenades för att skapa en bro mellan två världar och därigenom få en besökare, om han inte är helt opåverkbar, att efter inträdandet i katedralen genomströmmas av energi och himmelsk harmoni, gestaltad genom ett perfekt utnyttjande av jordiskt material och därmed inte förbli samma man, eller kvinna, som före katedralbesöket.

Allt detta redogör Graham Hancock även för i sin bok, dock utan att nämna Louis Charpentiers bok, som jag antar att han måste ha läst. Enda skillnaden mellan Charpentiers tempelherreriddarspekulationer och Hancocks beskrivning av sambandet mellan Chartres och dessa mytomspunna krigsmunkar är att Charpentier ansåg att arken finns begravd under golvet i Chartres katedral, alltmedan Hancock tror att den finns i Aksum.

Jag trodde mig ha upptäckt att Hancock möjligen varit alltför benägen att plocka russin ur kakan, slarvat med grundforskning samtidigt som han tydligen var angelägen om att framställa sig som en skicklig privatspanare. Jag förundrades bland annat över Hancocks selektiva bibelläsning. Hur kom det sig att han upptäckte de mest obskyra antydningar om att Förbundsarken kunde ha förts till Etiopien, samtidigt som han uppenbarligen bläddrade förbi de ställen som ifrågasatte vad han trodde sig ha sett och upptäckt. Ta exempelvis de två relieferna med Förbundsarken som han ”upptäckt” i Chartres. Deras bildspråk förklaras tydligt i Bibelns första Samuelsbok.

Tumultet vid arken, som Hancock inte går närmare in på, utspelar sig under slaget vid Shilo då Israel förlorade 30 000 man och deras fiender, filistéerna, tog ”Guds ark” som krigsbyte efter att ha dödat dess beskyddare: ”Elis båda söner Hofni och Pinechas” (1 Sam 4:10-11). Rovet förde dock ingen lycka med sig. Filistéerna placerade arken i gudens Dogons tempel i staden Ashod, men redan dagen efter splittrades avgudabilden av sig själv samtidigt som hela Ashods befolkning drabbades av dödliga hemorrojder och tusentals människor dog. De fann ingen annan utväg än att sända tillbaka Förbundsarken till Israels folk, tillsammans med ett skuldoffer. Filistéerna göt fem bölder och fem råttor i guld, ”lika många som filistéernas hövdingar”, lade dem i ett skrin bredvid Förbundsarken, som de placerade på en vagn dragen av två kor. De lät sedan korna självmant föra arken tillbaka till israelerna.

Det är den scenen vi ser återgiven på den andra reliefen i Chartres norra portal, som till och med visar guldråttorna och bölderna, samt vad som fanns inuti Förbundsarken – Mose lagtavlor och ett krus med den manna som Gud sände till Israels folk då de vandrade i öknen.

Det finns för övrigt ännu en framställning av arken i Chartres norra portal, som Hancock glömt att redogöra för, och där får vi tillsammans med lagtavlorna och mannakruset även se Moses bror Arons blommande stav, som även den fanns förvarad i arken.

På skulpturen i Chartres bär Melisedek en bägare i ena handen, antagligen en anspelning på att Kyrkan genom nattvardsritualen förvaltar Kristi blod och att Melisedek representerar kopplingen mellan det Nya och det Gamla Testamentet, det Nya Förbundet beseglat genom Kristi offerdöd och det Gamla Förbundet som ingicks genom Moses avtal med Gud och bevisades genom tavlorna med Tio Guds Bud. Båda förbunden bevaras och garanteras genom den Kristna Kyrkan. För övrigt kallas nordportalen i Chartres katedral för Förbundets Portal och dess reliefer och statyer förenar gestalter och tankegångar från såväl det Nya som det Gamla Testamentet. Hancock ser dock bägaren i Meisedeks hand som en framställning av den heliga Graalen och det som vilar i kärlet är enligt honom inte en oblat utan en sten, en uppfattning som förde honom till von Eschenbachs Parzival.

Genom att blanda in Graalen och Tempelherrar i sin historia förvandlas den hos Hancock från att vara enbart ett sökande efter Förbundsarken, den blir till ett sökande efter Den Heliga Graalen. Därmed betträdde han en stig som med tiden förde honom långt bort från verkligheten – in i fiktionens värld, där fantasi och verklighet blandas samman på ett sätt som skapar konspirationsteorier. Där man söker Graalen med hjälp av Tempelherrar är faran stor att man förvandlas till den sovande mannen i Goyas etsning: ”Då förnuftet sover skapas monster”.

Abbot Suger (1081-1151) vars mästerbyggare reste katedralen i Chartres var en energisk politiker som under vissa perioder var Frankrikes verklige härskare. Han var stundtals lierad med den minst lika driftige Bernhard av Clairvaux (1091-1153), som var en av samtidens mest franstående teologer och likt Suger en politiskt inflytelserik ledare. Under St. Bernhards ledning växte Cistercienserorden från 1112 till hans död till att omfatta 280 kloster över hela Europa. St. Bernhard poängterade att munkars hårda arbete skulle generera inkomster till Guds större ära. Även konst och arkitektur skulle omforma jordiskt material till en bekräftelse på Guds allmakt. Cistercienserna anlitade samtidens främsta arkitekter och stenhuggare. Samtliga deras nybyggnationer var uppförda i sten och redan 1133 påbörjades ståtliga byggnadsverk i St. Bernhards moderkloster i Clairvaux och den nya byggnadsstil som skapades där, Gotiken, kom att bli stilbildande i hela Europa.

Förutom praktiskt inriktat arbete poängterade St. Bernhard att varje kloster genom hantverk och jordbruk skulle bli såväl självförsörjande som vinstdrivande. Skt. Bernhard var förutom en strikt praktiker en asketisk mystiker med en gränslös hängivenhet till Jungfru Maria och inte minst kulten av den Svarta Madonnan, som han antog vara Maria Magdalena och associerade med kvinnan i Salomos Höga Visa, som om sig själv säger ”svart är jag, dock är jag vacker”. Skt. Bernhard skrev inte mindre än sextio ”betraktelser” kring detta bibelställe och vi finner numera svarta madonnor i hela Europa. I Chartres katedral finns/fanns två stycken. Den mest dyrkade av dem blev efter en restauration 2017, under våldsamma protetser – vit. Restaurörerna hävdade att hon efter en våldsam brand 1194 hade blivit svart och mörknat ytterligare genom sot och damm till en sådan grad att den svarta beläggningen blivit nästan porslinsaktig. Hädelse! utropade den Svarta Madonnans trogna tillbedjare som menade att antingen hade hon varit svart från början, då hon tillverkades under Skt. Bernhards ledning, eller så hade Gud 1194 genom ett mirakel gjort henne svart. Numera säljs vykort med både den ”svarta” och den ”vita” madonnan.

Skt. Bernhard var även Tempelherreordens främste förespråkare och genom sin inriktning på hårt arbete och askes kom han att poängtera att denna orden var såväl religiös som militärisk. Han hjälpte till att utforma den ed som alla ordensmedlemmar avlade och som bland annat innebar att de svor lydnad till Bethanias Maria, det vill säga den Svarta Madonnan. Detta undgick givetvis inte Graham Hancock som såg ett intimt samband med Etiopiens svarta drottning och Den Heliga Graalen i Melisedeks hand och därmed också Förbundsarken och Tempelherrarna, Skt. Bernhard och Wolfram von Eschenbachs Parzival. Denna mångbottnade och märkliga roman skrevs i Tyskland någon gång under 1200-tales början, mitt under den omvälvande tid då Chartres katedral byggdes.

Wolfram von Eschenbach (1170-1220) var såväl poet som riddare och på den första bild som finns av honom (i Codex Manesse från 1304) ser vi inte hur han ser ut eftersom han är klädd som inför en turnering och står med fälld hjälm bredvid sin väpnare och häst. Mycket lite är känt om von Eschenbachs liv. Av allt att döma var han av lågadel och kom från Bayern. Under sin livstid var han vid flera tyska furstehov en tämligen välkänd minnessångare, ett ord som på medeltidstyska egentligen betydde kärlekssångare.

Vi vet än mindre om Chrétien de Troyes (antagligen 1135-1190) den förste som skrev om Graallegenden. Uppenbarligen var han en lärd man, kanske en präst, verksam vid hoven i Champagne och Flandern. Någonstans nämner Chrétien de Troyes att han översatt Ovidius. von Eschenbach hade uppenbarligen en helt annan karaktär. Ibland stiger han fram i sina egna skrifter, påstår att hans fru är så vacker att han inte vågar presentera hennes för sina mecenater, driver gäck med sina samtida författare och skryter med att han varken kan skriva eller läsa. Det senare skall säkerligen tas med en nypa salt. von Eschenbach var uppenbarligen väl förtrogen med franska och rör sig som fisken i vattnet bland alla de sagor, legender och sånger som hans samtida berättade och sjöng. Dessutom tycks von Eschenbach vara kunnig om alkemi och astrologi, som spelar en stor roll i hans roman. Han är minst lika förtrogen med Arthursagorna som Chrétien. Hos von Eschenbachs finns det liksom hos Chrétien en mängd skildringar av torneringar och stridigheter, men det finns hos von Eschenbach en mer påtaglig, kanske självupplevd realism än hos den franske hovpoeten och den berättardynamik som emellanåt bryter fram kan vara ordentligt engagerande.

Minns exempelvis hur riddaren Gawain kastas av sin häst i en strid ström Han lyckas ta sig upp på fast mark, men ser hur hästen hjälplöst driver vidare mot sin drunkningsdöd. Liggande på magen i sin åbäkiga rustning kan riddaren inte nå den skräckslagna hästens tyglar, men han lyckas riva åt sig en lång gren med vilken han i sista sekund lyckas fånga in hästens seldon och kan mot förmodan föra den kämpande hästkraken så pass nära att han med händerna lyckas dra till sig det stackars djuret så det får fast mark under hovarna.

Eller då Parzeval i ett skogsbryn överraskas av en graalriddare, utsedd att skydda Graalen från utomstående. Den unge riddaren spränger på sin häst med sänkt lans mot Perzeval, som i sin tur sporrar sin springare och går till motangrepp. De båda ryttarna stöter samman, graalynglingens lans glider mot Parzevals ringbrynja och han förmår hålla sig kvar i sadeln, men hans lans träffar motståndaren där ”hjälmens snodd är fästad” och graalriddaren slungas handlöst ur sadeln, rakt nerför en brant. Paival lyckas dock inte hejda sin häst som också den störtar utför branten. Han faller av och försöker genom att gripa tag i tyglarna hindra hästens snabba hasande utför, men den knäcker frambenen, tyglarna brister och springaren rullar hjälplöst nerför branten tills den ligger livlös vid vid sluttningens fot alltmedan Parzivals unge motståndare linkar bort från sammandrabbningen och han själv mödosamt tar sig uppför branten och sedan sitter upp i sadeln på graalriddarens kvarlämnade häst, som lugnt betar på valplatsen.

Romanen börjar med att riddaren Gahmuret lämnar sitt fosterland efter det att hans äldre bror fått hela fadersarvet, brodern är dock en ädel person som skänker honom en stor del av sin rikedom som den äventyrlige brodern använder för att med ett ett välutrustat följe ta sig till morernas länder där han bland annat tjänar kalifen av Baghdad och trolovar sig med den mörka Drottning Balkane av Zazamanc. Den afrikanska drottningens skönhet och grace bländar den nordiske riddaren som spinner planer för att erövra hennes gunst. von Eschenbachs skildring av en natt då Gahmuret ligger klarvaken i Belkanes palats och plågas av sina begär påminner i viss mån, genom sin instängda, intima atmosfär, om Salomos och Makadas första kärleksnatt:

Ljusen omkring honom brann med klar låga. Hjälten förlorade tålamodet med en natt som släpade sig fram. Tankar på den mörkhyade, moriska drottningen fick honom gång på gång att tappa fattningen, likt en videgren piskades han från sida till sida, det kändes som om alla hans leder skulle brista. Han brann av lust efter kärlek och strid. Bad att hans heta begär skulle stillas! Hans hjärta dundrade så att det kom honom att tro att det ekade i rummet. Han var nära att brista av stridsiver, då bröstkorgen hävde sig spändes den som senorna på ett armborst – så påfrestande var hans pockande begär. Han låg sömnlös tills han såg gryningens gråa ljus.

Intensiteten i von Eschenbachs strids-och kärleksscener speglar hans yttrande om att ”den som behärskar ögonblicket, behärskar livet”.

Slutligen når Gahmuret sitt begärs uppfyllelse. Han gifter sig med Belkane som föder deras son, Feirefiz, stilig och stark ”men vit och svart som en skata”. Då sonen föds har Gahmuret piskats vidare av sin äventyrslust och lämnat Belkane. Senare gifter han sig i Wales med Herzeloyde som blir mor till Parzeval. Gahmuret är fortfarande gift med Belkane, som han fortsätter tråna efter men likväl inte vill återvända till. Att han gifter om sig gör Gahmuret ingenting eftersom ”den mörka Belkane inte är kristen” och han därmed inte gör sig skyldig till bigami. Längre fram i berättelsen kommer halvbröderna Ferirefiz och Parzeval att mötas, bli goda vänner och tillsammans finna Graalen. Parzeval blir dess beskyddare och förvaltare, medan Feirefiz gifter sig med en Graaljungfru och med henne får sonen Prester John, Johannes Prästen, som blir härskare över det sagolika rike där Graalen finns, och som Hancock vill få oss att tro – även Förbundsarken, alltså i Etiopien. Där, liksom i Parzeval, är Graalen inte en bägare utan en sten, en kvadratisk tabot, som antagligen motsvarar Lagens tavlor som förvaras, eller förvarades, i Förbundsarken.

De flesta etiopiska kyrkor förvarar en eller flera tabots. De är i allmänhet femton gånger femton centimeter, kvadratiska plattor gjorda av alabaster, marmor eller akaciaträ. De är ytterst vördade föremål och täckta med dyrbara tyger bärs de under vissa ceremonier på huvudet av präster. Det finns en mängd tabots i engelska kyrkor, bland annat i Westminster Abbey. De hamnade där efter det att engelska soldater tagit med sig hundratals tabots när den etiopiska staden Magdala år1868 hade plundrats och förstörts. Bilden nedan, från en engelsk tidning, visar den döde, etiopiske kejsaren Tewodros II som sköt sig själv när slaget förlorats.

 

Hos von Eschenbach, liksom i flera andra samtida berättelser och romaner, förekommer ofta sammandrabbningar mellan kristna riddare och krigare från andra kulturer, ofta skildrade som om det rörde sig om torneringar. von Eschenbachs ”ohöviska” stil skiljer sig från dessa och hans till synes vårdslösa och ”bullrande” berättande retade uppenbarligen hans klassiskt skolade och återhållsamme samtida Gottfried von Strassburg, som kallade honom ”harens vän”, ett uttryck genom vilket han av allt att döma ville likna von Eschenbergs snabba flykt och tvära kast med harens språng framför en jagande räv. von Strassburg ondgjorde sig över:

uppfinnare av vilda skrönor, hyrda berättelsejägare, som fuskar med falska smycken och lurar de trögtänkta, som förvandlar skräp till guld för barn och ur magiska lådor häller pärlor som enbart är damm [...] men vi för vår del är inte så fräcka att vi lånar lyster från svartkonstböcker.

Det senare är en del av von Eschenbachs attraktion – han förlänar Chrétien de Troyes graallegend djup och spänning genom att krydda den med alkemi och orientalisk mystik.

Mitt i sin berättelse om Parzivals sökande efter Graalen låter von Eschenbach graalsökaren i djupet av skogarna möta eremiten Trevizent ”som åt uselt på måndagarna och inte mycket bättre under de andra veckodagarna”. Eftersom hans ”vapen mot Djävulen var självförnekande” åt han varken fisk eller kött. Trevizent är i själva verket von Eschenbachs språkrör i romanen och den ende som känner Graalens hemlighet. Han berättar för Parzival att alla som tidigare frågat honom om Graalen har från honom inte fått annat än besvikelse, eftersom den man som ursprungligen berättat ”allt” för honom hade uttryckligen befallt Trevizent att inte avslöja något förrän tiden kom då han måste göra det och Parzivals ankomst till hans eländiga boning var just det tillfället.

Trevizent berättar nu att Graalen inte alls är den bägare som Jesus använde för att instifta Nattvarden och som Josef av Arimathea sedan använde för att samla upp Frälsarens blod efter det att han dött på korset. Nej, det är i själva verket en sten. von Eschenbach kallar den för lapsit excellis, en av hans typiskt invecklade ordlekar. Uttrycket kan betyda en sten ex celis, från himlen, men excilis kan också motsvara elixir, ett ord som under Medeltiden betecknade såväl en universalmedicin som kunde bota allt, som alkemisternas mytomspunna De Vises Sten som kunde omvandla materia. Ordet kommer från arabiskans  al-ʾiksīr, ursprungligen med betydelsen ”ett pulver för att torka ut sår”.

Till sin berättelse om graalstenen inspirerades von Eschenbach med största sannolikhet av Pfaffe Lamprechts Alexanderlied från 1150, som baserad på Talmud återberättade en historia om hur Alexander den Store sände budbärare till världens ände där de kom fram till en hög mur som de antog kringärdade det jordiska Paradiset. . En liten lucka öppnades i muren och en man räckte Alexanders sändebud en ädelsten ”med en ovanlig färg och märkvärdig utstrålning. I storlek och form liknade den mycket ett mänskligt öga”. Då Alexander fått stenen, som då den lagts på en våg visade sig vara såväl obegripligt lätt, som otroligt tung, förklarade en vis jude för honom att stenen var:

mästaren till all visdom, konungars besegrare, ägare till alla kungariken, världens sista ord, stenen är din rådgivare, din bestraffare; dess till synes obetydliga substans kommer att skydda dig från all usel strävan.

 

 

En liknande historia berättades på 700-talet av den arabiske författaren Wahb ibn Munabbih och långt senare av den persiske författaren Abu Yusuf Nizami Ganjavi (1140-1203). Samtliga, såväl judar som muslimer, var överens om att stenen hade ett himmelskt ursprung och att den till människorna förmedlade en insikt om allas vår dödlighet och att vi därför bör hjälpa varandra.

Att von Eschenbachs graalsten föll från himlen kan väcka associationer till den svarta sten som sitter inmurad i det östra hörnet av Ka´ban i Mekka, som för muslimer utgör den absoluta jordiska mittpunken. Enligt traditionen utgör al-Hajar-ul-Asswad, den Svarta Stenen, en hierofani, ett föremål där det gudomliga manifesterar sig. Den föll till marken för att visa Adam var han skulle bygga ett altare till Herren. Stenen var från början vit, eller smaragdfärgad, men människors synder gjorde den med tiden svart.

Om Graalstenen även är ett elixir kan den kopplas till alkemin som under Medeltiden uppfattades som en urgammal, egyptisk vetenskap förmedlad genom judar och muslimer. Som sådan hade den även en koppling till himlavalvet där stjärnor och andra himlakroppar hade sina motsvarigheter i jordiska stenar. Smaragden motsvarades då av planeten Merkurius, gudarnas budbärare, vars budskap kunde förändra händelseförlopp. Inom alkemin motsvarades Merkurius av kvicksilver, ett ämne som ansågs kunna skifta från flytande till fast form och därför symboliserade övergången från död till liv, alltså ett livgivande element.

Hos Wolfram von Eschenbach producerar Graalen mängder med mat och dryck, helar sår och fungerar dessutom som centrum i en slags kult som leder till fred och upplysning. För övrigt är det märkligt att von Eschenbah inte uttryckligen förlänar Graalen med några kristna allusioner och att kristendom spelar en så marginell roll i hans roman. Om kristna präster nämns är det uteslutande som officianter vid riter. Märkligt är också att Parzivals vapenbroder Feirefiz, som tillsammans med honom som de första Graalsökare verkligen får se Den Heliga Graalen och uppleva dess kraft, vid det tillfället fortfarande är muslim. Det är först när Feirefiz gifter sig med den jungfruliga Graalbärerskan som han låter sig döpas och de därefter får sin son Johannes Prästen, Prester John, den framtida härskaren över Graalriket.

Under tolvhundratalet, då Parzeval skrevs, fanns det ett relativt starkt muslimskt inflytande speciellt vid de franska och italienska furstehoven. Européer var fortfarande närvarande i Ourtremer, korsfararstaterna som bildats efter det första korståget, då Jerusalem erövrades 1099. I dessa stater var muslimer och judar i överväldigande majoritet, men behärskades av kristna krigare i tjänst hos europeiska furstehus. Korsfararstaterna återerövrades dock under 1200-talet successivt av muslimerna. Kungariket Jerusalem föll 1291 då Acre förlorades och vid den tiden hade även dess ”kristna” vasallstater – Galiléen, Jaffa/Ascalon, Oultrejordain och Sidon – återtagits av muslimer, men under nästan två sekel hade muslimer och kristna påverkat varandra genom såväl blodig maktkamp som fredlig samlevnad.

I Europa var förhållandet det motsatta. Där hade muslimerna från 711 och en kort tid framöver erövrat Spanien och Portugal (Al-Andalus) och en kustremsa i Provence (Fraxinet), men sedan sakta drivits tillbaka av kristna furstar, tills 1236 det enda som återstod av detta en gång så mäktiga rike var Granada. Det Sicilianska Emiratet, som emellanåt även kontrollerade Sardinien och den södra italienska halvön bestod i mer än hundra år, mellan 965 till 1072, då det erövrades av de kristna normannerna.

De kristna furstarna i Spanien, Provence och södra Italien var dock fortfarande tvungna att att ha muslimer, eller bristfälligt ”omvända” sådana, i sin tjänst och den ömsesidiga påverkan som ägde rum mellan de olika religionerna/kulturerna fortsatte under lång tid framöver. Flera minnessångare och fransk/provensalska trubadurer rörde sig under 1200-talet mellan furstehus där det fortfarande fanns en hel del inverkan från muslimsk kultur – inom vetenskap, litteratur och vanor – och det är inte så underligt om spår av detta dyker upp hos Wolfram von Eschenbach.

På ett ställe mitt i sin roman vänder sig plötsligt von Eschenbach till sina läsare och nämner sin förgångare Chrétien de Troyes, vars oavslutade Le Conte Du Graal von Eschenbach hade fullbordat:  

Om Mästaren Chretien de Troyes gjort denna berättelse en orättvisa, så har Kyot, som sände oss det sanna budskapet, anledning att ondgöra sig. Det är provensalen som berättar den definitiva versionen av hur Hrezeloydes son vann Graalen, så som sagts honom då Anfortas hade svikit sin uppgift. Det är från Provence till de tyska länderna som de sanna nyheterna blivit oss tillsända.

Om denne Mäster Kyot från Provence inte hade funnit hela berättelsen om Parsifal i en bok med ”hednisk skrift” hade den säkerligen aldrig nått kristna länder. Den ”vise” Kyot som skrev på franska, men kunde såväl latin som arabiska, hade ”i ett hörn” i den moriska stadenToledo funnit en bortglömd bok skriven på arabiska. Den var författad av en jude vid namn Flegetanis, som i de moriska länderna var mycket uppskattad för sina bedrifter och kunskaper. Han var physicus (ett av de många ord som von Eschenbach på egen hand hittar på och som tydligen kan betyda såväl läkare som alkemist) kommen från en ”israelisk ätt som härstammade direkt från Salomo”. Enligt Kyot dyrkade Flegetanis en kalv och trodde på Jupiter och Juno och von Eschenbach konstaterar parentetiskt:

Hur kan Djävulen göra sådant hån av kunniga människor och att Han vars allmakt är störst inte kunnat hindra dem, för vilka alla underverk är kända, från att framhärda i sina galenskaper?

Den ”otrogne” Flegetanis kunde genom planeternas och himmelskropparnas banor utröna hur de påverkar människors liv och deklarerade att det ”fanns ett sådant ting som kallas Graal vars namn han läste i stjärnorna utan något större besvär”. En himmelsk härskara hade fört den till jorden och skänkt den till en kristen, jordisk ätt som fått till uppdrag att bevara den och genom ett oförvitligt leverne få de rätta personerna att närma sig den och sprida dess välgärningar över världen.

Graalen var från början en smaragd som suttit i kronan på Guds favoritängel Lucifer, Ljusbäraren, men då denne gjort uppror mot Gud och slungats ner i Helvetet tog änglarna hand om smaragden. Det var änglar som inte tagit ställning i striden mot de upproriska änglarna i Lucifers följe, de som sedan blev demoner, som fört stenen till jorden. Dessa neutrala änglar hade skänkt Graalen till släkten Anjou som i sitt slott Munsalvaesche samlat unga, oskuldsfulla människor från hela världen, män och kvinnor, fattiga som rika, muslimer såväl som kristna, för att de i Graalens närvaro och utstrålning skulle komma att inse vad människornas verkliga uppgift är. Oavsett ras och religion skulle de upprätthålla fred och samlevnad på jorden och detta var en del av orsaken till varför halvbröderna Parzeval och Ferirefiz valdes att upprätta Graalens makt och inflytande efter det förfall som rått under Anfortas styre.

Trevizent som i von Eschenbachs bok berättar allt detta för Parzeval, som förvisso är såväl ung, som obildad, förklarar sedan att han av högre makter hade utsetts för att uppsöka palatset Munsalvaesche och Graalsällskapet, som genom Anfortas försyndelser blivit allt kraftlösare. Parzevals uppdrag var att bota Anfortas, som eremiten nu avslöjar är Parzevals farbror, och efter hans död skulle Parzeval bli Graalens förvaltare.

I Munsalvaesche bevittnar Parzeval senare hur Graalen förnyar kraften hos Graalssällskapet. På Långfredagen placeras Graalen på ett bord gjort av hyacint, d.v.s. röd zirkon, en vit duva sänker sig över den från skyn och

genom den stenens kraft bränns Phoenix till aska, men ur den askan återfår den sitt liv. Phoenix befrias från sin sönderbrända fjäderdräkt och avger därefter så mycket ljus utstrålning att den åter blir lika vacker som förut.

I det föregående avsnittet spelar von Eschenbach upp alla de magiska berättarknep som Goffried von Strassburg anklagade honom för att blända sin publik med. Sin vana trogen spelar von Eschenbach rollen av en obildad man, kanske en allusion till den trohjärtade Parzival, som egentligen inte vet vad han talar om. Men under ytan på von Eschenbachs uppenbara taskspeleri går det att upptäcka en mängd allusioner till Islam och arabisk kultur, speciellt astrologi och alkemi.

Varken Kyot eller Flegetanis har existerat. von Eschenbach påstår att Flegtantis var jude, men i själva verket är det namnet på en arabisk bok Felek-Thânî, som rör alkemi och hemlig kunskap. Ordet betyder Den Andra Sfären och är enligt arabisk astrologi Mekurius sfär, som inom alkemin är kvicksilvrets sfär, det element som tros skifta form och kunna omvandla andra element. Kvicksilver är oftast vitt, men symboliseras av den gröna smaragden – Graalstenen.

von Eschenbach påstod att Flegetanis dyrkade en ”kalv”. Men, var han inte jude? Återigen driver von Eschenbach med sina läsare. Inom judisk mystik som den uttrycks i Zohar, Strålglansen, den judiska Kabbalans viktigaste skrift som troligen skrevs under 1200-talet i Kastilien av Mose de Leon, motsvarar egl, ”kalv” stjärntecknet shׁvr, ”oxen” vars stensymbol är smaragden,Oxen är också en av de fyra varelser, hayyot som omger och skyddar Merkabah, Guds tron/vagn – en man, ett lejon, en oxe och en örn.

Även Långfredagens graalceremoni kan sättas i samband med arabisk alkemi, där grönt kvicksilver (smaragden), står för en ”feminin” princip, kyla och fukt, och rött svavel (zirkon)som står för en manlig princip, hetta och röelse, elemementen förenas genom tillsats av luft och eld (den vita duvan) varigenom nytt liv skapas. Denna pocess utgör det så kallade ”alkemiska bröllopet”.

Även Graalsällskapet har satts i samband med en arabisk/kristen symbios. von Eschenbach kallar emellanåt gruppen av edsvurna män och kvinnor som skyddar Graalen för Templeisen, ännu ett av honom påhittat ord, som senare har kommit att betraktas som om han skrev om Tempelherreorden, fast om han antytt det skulle det vara mer närliggande att von Eschenbach använt sig av den på hans tid välkända tyska beteckningen Tempelherren. För övrigt var den Ordern inte så inflytelserik i Tyskland. Den instiftades där först hundra år senare än i Frankrike och var verksam enbart en kort tid. Men, eftersom von Eschenbach var väl bevandrad i fransk kultur är det inte alls otroligt att han hade Tempelherrarna i tankarna då han skrev sin berättelse och medvetet satte dem i samband med Islam.

Det har ofta påpekats att Tempelherreorden hade stora likheter med den muslimska lika mystiska och till stor del initiationsbaserade, religiösa och stridande organisation – Haššāšīn, en beteckning som i Europa tolkades som ”haschischätare”, fast ordet betyder egentligen ”folk som följer Al-Hassan”, en utbrytargrupp från de Shia-muslimska ismaeliterna. Denna grupp fick sitt namn genom Ismail ibn Jafar som ansågs vara den rätte arvtagaren till Muhammads kusin och fosterbror Ali, av shia-muslimer betraktad som den högsta auktoriteten efter Koranen och Muhammad.

Haššāšīn grundades av Hassan-i Sabbah (1060-1124), som föddes i Persien där det mesta av hans verksamhet ägde rum innan han 1090 isolerade sig i bergsfästet Alamut i norra Persien, ungefär 10 mil norr om det nuvarande Teheran. Borgen kallades Örnnästet och var svår att erövra; det fanns enbart en möjlig ingång och fästningen var försedd med ett mycket sofistikerat vattenförsörjningssystem. Från denna otillgängliga plats styrde Hassan-i Sabbah, som numera kallades Den gamle i berget, med järnhand sin terrororganisation. Hassan-i Sabbah var en grundlärd, men ytterst sträng teolog, en fanatiker som lät döda sina egna söner för att de enligt honom inte varit tillräckligt renläriga. Den äldste dödades eftersom fadern antog han varit inblandad i ett mord som inte fått faderns välsignelse, efter det att sonen halshuggits uppdagades det dock att han varit oskyldig. Sin yngste son lät Hassan-i Sabbah avrätta efter det att han ertappats med att dricka vin.

Grunden för assassinernas tro var femtioett epistlar kallade Rasa´il och som kan beskrivas som en syntes av muslimsk juridik och grekisk filosofi. Grundtanken var att mikrokosmos, d.v.s. den enskilda människan, måste harmoniseras med makrokosmos, d.v.s. hela universum. Detta skulle ske etappvis genom intensiva studier; först av matematik och logik sedan av fysik, psykologi och slutligen teologi. Inom assassinernas krets var allt graderat; undervisning såväl som karriär. Längst ner på skalan finner vi fida´i, krigare beredda att offra sig för den goda sakens skull, sedan följde lasiq, anhängare, refiq, kamrater, och slutligen da´i, de initierade. Över dem alla presiderade Imamen – Hassan-i Sabbah och hans efterträdare. De troende avancerade inom organisationen genom hårda tester och komplicerade initiationsceremonier.

Haššāšīn var uppbyggd som en maffiaorganisation där de lägre kategorierna var ovetande om vem som befann sig inom den högre ledningen. Samtliga sektmedlemmar åtlydde blint de order som utgick från Imamen. Avfällingar dödades utan misskund. Flera stridande förband ingick inom Haššāšīn, men mycket av verksamheten grundade sig på hot, mutor, utpressning, skyddspengar och välplanerade lönnmord. Sekten tros ha gett upphov till ordet assassin, lönnmördare och även maffia, som antas komma från arabiskans mu’afa, beskydd. Sekten använde sig av alla medel som den antog befrämjade dess höga målsättning – skapandet av en gudomlig harmoni där var och en som ansågs utgöra ett hot mot en sådan världsordning måste undanröjas.

Tempelherreorden hade i Palestina och Syrien bevisligen samröre med Haššāšīn. Liksom sina muslimska sektmotståndare uppförde eller besatte Tempelriddarna befästa borgar som stödjepunkter i strategiska gränsområden. Även de kristna munksoldaterna var fanatiskt trogna vad de uppfattade som sitt gudomliga uppdrag. De samlade på sig ansenliga rikedomar och var strängt hierarkiskt organiserade, där man genom hemliga initiationsceremonier nådde en högre ställning. Tempelherrarnas kadrer var uppdelade i lekmän, sergeanter och riddare, samtliga med olika underavdelningar och hela organisationen lydde blint under en Stormästare.

Liksom Haššāšīn agerade Tempelherrarna vid sidan om andra maktstrukturer. De var enbart underställda sin Stormästare, var skattebefriade och behövde därmed inte betala tionde till Kyrkan. Ordern åtnjöt egen asylrätt, samt tullfrihet och till skillnad från andra katoliker kunde deras medlemmar inte exkommuniceras av påven. Liksom Haššāšīn spred tempelherrarna metodiskt sitt inflytande inom en mängd olika länder. En bidragande orsak till Tempelherrarnas framgångar var att deras organisation hade fullständig kontroll över sina inkomster och att de, liksom judarna, var tillåtna att låna ut pengar mot ränta, något som sedermera också blev den främsta orsaken till Tempelherreriddarordens slutgiltiga undergång.

Filip IV av Frankrike (1268-1314) förde ständiga och kostsamma krig. Trots att han hårt beskattade sitt folk och Kyrkan räckte inte inkomsterna och han blev efterhand gravt skuldsatt hos såväl Tempelriddarorden som judarna. Filip löste problemet genom att 1306 kasta ut alla judar ur Frankrike och beslagta deras kapital och egendomar. Året därefter grep han samtliga riddare inom tempelherreriddarorden, som genom en banbulla av hans marionett påven Klemens V förlorade sina privilegier och upplöstes. Ordens Stormästare Jacques de Molay brändes levande på bål i Paris den 18:e maj 1314 och Tempelherreriddarorden försvann därmed från den allmänna historien, men överlevde inom legendbildningar, konspirationsteorier och hemliga sällskap.

Som fågel Phoenix ur lågorna uppstod tempelherrarna inom de så kallades Frimurarlogerna. Dessa sade sig bevara en mängd regler och ceremonier som förklarades ha sitt ursprung i en övervintrad Tempelherreriddarorden. Dessa sällskap vars medlemmar invaldes och initierades på rekommendation av tidigare medlemmar fann sitt urspung i hantverkarsällskap, så kallade gillen eller skrån, som varit mycket vanliga under Medeltiden och i flera länder fortlevt till våra dagar. Dessa sammanslutningar av folk från speciella yrkesinriktningar försåg sina medlemmar med vissa förmåner; de bekostade exempelvis begravningar och förvaltade fonder till stöd för efterlevande. De ordnade även festligheter och samkväm, som ofta förgylldes genom en mängd mer eller mindre hemlighetsfulla riter och ceremonier.

Efterhand började en del av dessa sammanslutningar acceptera medlemskap från betalande mecenater, som inte utövade de yrken som varit upphov till föreningarnas existens. Ett sådant hantverkarsällskap var uppenbarligen Frimurarna, som organiserade arkitekter, stenhuggare och murare. Rika borgare blev allt mer tongivande inom Frimurarorden och fördjupade dess ceremonier och regler genom bidrag från allsköns ockulta spekulationer som blivit allt vanligare under 1700-talet, då esoteriskt tänkande genomsyrade alltfler sammanslutningar. Rykten om esoteriska frumurarordnar började florera i England under den seanre delen av 1600-talet, men det var inte förrän 1717 när The Grand Loge of London etablerades som frimurarnas verksamhet blev en mer allmänt förkommande del av europeisk kulturhistoria. Uppenbarligen fyllde frimurarlogerna ett socialt behov och flera av dem blev efterhand grogrunden för nytänkande, såväl inom den filosofi som politik som anammades av en växande borgerlighet som retade sig på de privilegier som adel och prästerskap åtnjöt. 1789 fanns det i Frankrike inte mindre än 100 000 organiserade frimurare.

Mellan 1797 och 1798 gavs det i England ut fyra volymer av en skrift kallad Mémoires pour servir à l´histoire du jacobinisme, den var skriven av en jesuit vid namn Augustin Barrauel på flykt undan revolutionens Paris I sina böcker hävdade Barrauel att de revolutionära borgarnas krav på politisk frihet och folkstyre var en lögn som radikala filosofer skapat för att störta Kyrkan och monarkin och sedan ta kontrollen inte enbart över Frankrike utan även hela Europa och Amerika. Bakom dessa planer låg frimurarlogerna och Illuminati, enligt Barrauel två gudsförnekande hemliga organisationer med sina rötter långt tillbaka i tiden hos kätterska tankar som skapats hos gnostiker, hermetister och alkemister. Dessa två sinistra organisationer kontrollerade enligt den konservative jesuiten redan stora delar av Europas beslutsfattande organ.

Illuminati? Vid mitten av 1700-talet hade bayraren Adam Weishaupt irrat bort sig bland den mängd ockulta sällskap som vid den tiden florerade i hela Europa. I Tyskland baserade sig ockultism och alkemi ofta på läror från de protestantiska rosenkorsarna, eklektiska trosföreningar som i sin ideologi förenade inflytlytanden från teologi, astrologi, alkemi och judisk Kabbala. De hade fått sitt namn från en ett antal böcker som skrevs i Tyskland i början av 1600-talet och som handlade om en viss Christian Rosencreutz (1378-1484) som sades ha varit en lärd alkemist som efter att ha vistats i Mellersta östern hade instiftat ett brödraskap kallat Den Helige Andes Hus som skulle befrämja mänsklighetens välbefinnande, social rättvisa och botande av sjuka.

Christian Rosencreutz har säkerligen aldrig funnits, men 1616 publicerade den lutherske prästen Johann Valentin Andreae sin roman Christian Rosencreutz alkemiska bröllop i vilken nämnde Rosencreutz berättar om sin initiation som ”riddare av den Gyllene Stenen”. En process som tog inte mindre än sju år av hans liv i anspråk. Romanen är onekligen både underlig och fascinerande. Den ter sig som en skönlitterär beskrivning av en mängd alkemistiska processer och gradprövningar, liknande de som förekommer inom frimurarna och liknande esoteriska sällskap.

Det skulle förvåna mig om pastor Andreae inte läst von Eschenbachs Parzeval eftersom den har en mängd likheter med Christan Rosencreutz alkemiska bröllop. I Andreaes roman förekommer ett slott (Munsalvaesche?) i vilket den Gyllene Stenen (Graalen?) finns innesluten omgiven av ett hov av invigda väktare (graalriddare och graaljungfrur?) och där förekommer en ritual genom vilken en Fenixfågel blir pånyttfödd genom det alkemiska bröllop som romanens titel anspelar på (svavel och kvicksilver förenas genom yttre inverkan). Andreae försummar inte heller att föra in orientalisk mystik och alkemi i sin berättelse, exempelvis genom att låta sin Rosencreutz besöka muslimska länder och träffa hermetiker i Syrien och Harran, till och med Bernhard av Clairvaux dyker upp i en dröm.

Andreae kallade sin roman ett skämt, ett ludibrium, men liksom Parzival andas den en förhoppning om en framtid präglad av tolerans och fred; att mänskligheetn liksom substanserna i det alkemiska bröllopet skall förenas och ge upphov till en ny, rättvisare värld – den pånyttfödda Fågel Phoenix.

Jag antar att Christian Rosencreutz alkemiska bröllop liksom som Parzeval är en roman, en påhittad berättelse baserad på sina författares intresse av och stora kunskaper om esoteriska traditioner och alkemi, men inte alls som så många svärmare har förmodat mer eller mindre realistiska skildringar av existerande sammanslutningar som förvaltar och använder sig av mystiska föremål som kan förändra mänsklighetens gemensamma öden. Romanerna är skönlitteratur inget annat, men det hindrar inte att de inspirerat en mängd virrhjärnor att grunda hemliga sällskap och/eller upptäcka reella och farliga kabaler benägna att bringa oss alla i fördärvet.

Adam Weishaupt var säkerligen en förvirrad svärmare som med sitt drömda Illuminati ville grunda ett sällskap förmöget att förändra världen. Weishaupt verkade som professor i kanonisk rätt vid universitetet i Ingolstadt och räknade bland sina bekanta ingen mindre än den genialiske Johan Wolfgang von Gothe, som skrev en hel om alkemi, inte minst hans MärchenSagan, som är en ännu underligare  alkemistisk berättelse än Andreaes Alkemiska Bröllop. I Ingolstadt lyckades Weishaupt engagera fem av sina elever för att grunda Illuminati, som kanske bäst kan liknas vid en bokcirkel med lite hokus pokus vid sidan om bokslukandet.

 

Med tiden fick Weishaupt dock kontakt med en viss Adolf von Knigge, en frimurare med ett brett nätverk och Illuminatis ideer kring hermetism, social rättvisa, modern vetenskap och annat började sprida sig inom tyska frimurarloger tills dess Bayerns kufurste, Karl Theodor, fick tag på några Illuminatidokument och på grundval av deras revolutionära ideer beslöt att döma Weishaupt till döden. Denne försvarade sig dock vältaligt och bedömdes var en ofarlig svärmare men kanske likväl en potieniellt skadlig uppviglare. Spridandet av Illuminatis ideer totalförbjöds och Weishaupt tillbringade resten av sitt liv som en tämligen obemärkt professor vid Göttingens universitet.

Vid det laget hade dock Augustin Barrauel lyckats para ihop Illuminati med frimurarna och förvandlat organisationerna till ett ondskefullt, ytterst mäktigt hot mot den katolska kyrkan, Europas monarkier och därmed all lag och ordning. Barrauels böcker slukades vid Europas furstehov som levde i skuggan av avrättningen av Frankrikes konung och Napoleon vars arméer drog fram kors och tvärs genom Europa och betraktades av flera radikala borgare som ett varsel om kommande tider av tolerans och allmänt välstånd. Men, Napoleons våldsamma framfart väckte även till liv såväl nationella strävanden, som konservativa motangrepp, inte minst i den katolsk aristokratiske, antiliberale och mäktige Klemens von Metternichs Österrikisk-ungerska imperium. För övrigt var kejsarstaden Wien ett välkänt centrum för allsköns estoterisk spekulation och räknade med en stor mängd hemliga sällskap. Det har uppskattats att då all alkemisktisk verksamhet 1785 totalförbjöds inom det Österrikisk-ungerska imperiet fanns det enbart i Wien omkring 10 000 verksamma "alkemister". 

Helt i linje med jesuiten Augustin Barrauels upptäckt av frimurarlogernas antikristna och världsomstörtande verksamhet publicerade den österrikiske orientalisten och författaren Joseph von Hammer-Purgstall (1774-1856) 1818 sitt monumentala verk Mysterium Baphometis Revelatum seu fratres militiae templi, qua Gnostici et quidem Ophiani apostasiae, idolodulae et impuritatis convicti per ipsa eorum monumenta och blåste därvidlag ordentligt liv i en mängd myter kring Graalen och Tempelherrriddarordens sataniska riter. Främst koncentrerade sig Hammer-Purgstall sin uppmärksamhet på underlig kult kring en djävulsgestalt som han identifierade som Baphomet och som tempelriddarna enligt honom hade övertagit från assassinerna som i sin tur förmedlat satanistkulter som fortfarande levde kvar inom gnostiskt/hermetiska sällskap i Främre Orienten.

Hammer-Pursgstall kompletterade sina omfångsrika historiska och lingvistiska redogörelser med ett rikt bildmaterial, som dock till största delen grundade sig på märkliga illustrationer i den allsköns alkemiskt/hermetiska skrifter som framförallt under 1700-talet spreds inom Europas omfattande och vildvuxna flora av esoteriska sällskap. Hammer-Purgstalls slutsats var dock solkar och spreds som en löpeld genom Europa. Hans ”upptäckter” passade som hand i handske för en Vatikan som såg sin makt alltmer hotad av ”liberala och gudsförnekande” krafter:

en hednisk religion har överlevt vid sidan av Kristendom och Islam och fortsatt frodas under Medeltiden och i skydd av Frimurarorden fortfar denna kätterska tro att vara ett hot mot Kyrkan även under denna tid [d.v.s. början av 1800-talet].

Redan 1738 hade Vatikanen sett sig hotad av frimurarnas spekulationer och riter, som tycktes finna sina rötter inom Islam och kätteri. Påven hade i banbullan In eminenti apostolatus specula fördömt organisationen. Men kritiken kom även från annat håll. Den franske socialisten, frimuraren, magikern och författaren Eliphas Lévi (Aphonse Louis Constant) antog även han att Bephemot var en demon dyrkad av tempelriddarna och presenterade en teckning av honom i sin bok Dogme et Rituel de la Haute Magie från 1856.

I själva verket var Baphomet en medeltida förvrängning av profeten Muhammads namn och hade i processen mot tempelriddarna använts för att anklaga dem för samröre med assassinerna. Enligt åklarna hade Ordern förfallit till avgudadyrkan, en anklagelse som lades till sodomi, orgier och blodiga barnaoffer som var allmängods under kätteri- och häxprocesser hos såväl katoliker som protestanter. Detta hindrar dock inte att Eliphas Lévis Baphometdjävul är rikligt förekommande i en mängd av de konspirationsteorier som skapats för frimurarnas djävulsdyrkan. Vanligt är att finna  hänvisningar till ”medeltida” framställningar av Baphomet som bevis för tempelriddarnas djävulsdyrkan. Ett exempel som ofta anförs är entrétympanot på kyrkan Saint-Merri inte långt från tempelriddarnas forna högkvarter i Paris. På detta tympanon finns en framställning av djävulen med horn, kvinnobröst och fladdermusvingar som onekligen för tankarna till Lévis bild av Baphomet. Vad dessa privatspanare dock sällan konstaterar, eller kanske inte ens känner till, är att Saint-Merris djävul skapades av arkitekten Hippolyte Godde då han mellan 1841-1843 ledde restaurationen av kyrkan som skadats svårt under Franska revolutionen och det visade sig vara omöjligt att identifiera figuren på centralportalens huvudsten.

Det är mycket troligt att Eliphas Lévi tretton år senare inspirerades av denna lilla skulptur då han skapade sin bild av Baphomet. Helt klart är dock att sensationsjournalisten Léo Taxil (Marie Joseph Jogand-Pagès) använde sig av samma bild då han i sin uppdiktade och mycket populära Les mystère de la Franc-maçonnerie avslöjade” tempelriddarnas orgier, djävulskult och planer på att ta över världsherraväldet. Han kryddade dessutom sin anrättning med att påstå att frimurarna var i händerna på en judisk, global sammansvärjning som syftade till att misstänkliggöra den kristna tron och krossa den katolska kyrkan.

Léo Taxils ”avslöjanden” kom två år efter det att Vatikanen under Leo XIII i encyklikan Humanum genes åter hade bannlyst Frimurarorden. Myten om en judisk-frimurarsammansvärjning blev ett mäktigt vapen i händerna på de högerkrafter som orättfärdigt anklagade juden Alfred Dreyfus för spioneri och landsförräderi och dömde honom till livstids fängelse på Djävulsön. Då Dreyfus släpptes fri 1899 och 1906 helt friades från alla anklagelser tolkades detta av stockkonservativa, antisemitiska krafter som ett bevis på det franska rättsväsendet var helt i händerna på frimurare och judiska miljonärer. En uppfattning som eldades på av falsariet Sions Vises Protokoll som först publicerades i Ryssland 1903, men snabbt spreds över hela världen i ett otal översättningar. Detta förmenta ”protokoll” utgav sig att vara ett autentiskt dokument där ledande judar fastställde planerna för hur världens ekonomi och rådande samhällsordning skulle fördärvas så till den grad att judarna med lätthet skulle kunna överta världsherraväldet.

Henry Ford publicerade skriften i den första delen av sin fyra volymers bokserie The International Jew: The World´s Foremost Problem, Den internationelle juden: Världens främsta problem, som trycktes i en halv miljon exemplar och nazisterna angav den som obligatorisk läsning och den eländet påverkade i hög grad Hitler och männen omkring honom. Trots sin uppenbara absurditet fortsätter Sions Vises Protokoll och dess kopplingar till frimurare och allsmäktig världsfinans att koka i konspirationsteoretikers hjärnor och har inte minst funnits i bakgrunden för den ungerske presidenten Viktor Orbáns hetskampanj mot den judiske filantropen Georges Soros.

Ur denna rika mull av tvivelaktig kunskap har det spirat en fantastisk flora av konspirationsteorier och ockulta galenskaper, samtidigt som en mer ideellt, esoterisk och välmenande rörelse tog sig uttryck i konst och litteratur med mästare som Wagner, Tennyson, Ruskin, Rosetti, Tolkien, William Morris, C.S. Lewis, Burne-Jones, Rimbaud, Renan, Debussy, Satie, Delville, Beardsley, Thomas Mann, Blavatsky, T.S. Eliot, Syberberg, Yates och ett oräkneligt antal andra författare och artister, men spekulationer kring graalsökande, utvalda riddare och konspirationsteorier inspirerade även otäcka ideologer som Rosenberg, Himmler, Hitler, Julius Evola, Sayyid Qutb, Bat Ye´or, Pat Robertson och Steve Bannon, för att inte tala om massmördare som Anders Behring Breivik. Myter och legender är tveeggade, så väl inspirerande som skadliga och flera av de konstnärer och författare jag räknat upp var, även om de kunde sägas vara genialiska nyskapare, anfrätta av unken rasism och självförhärligande chauvinism baserade på ”realiteter” som aldrig existerat.

Den som anträtt labyrinten kring Graalen och Tempelherretriddarorden löper risken att förlora sig i de allt tätare dimmor som stiger upp ur otuktat spekulerande. Något jag fruktar har drabbat Graham Hancock som i en förfluten tid skrev sansad kristik av FN:s verksamhet, men nu tycks vara ohjälpligt vilsegången i ett gungfly av amatörmässiga spekulationer där han dessutom tror sig vara angripen av det ”akademiska etablissemanget” och de hemliga, ondskefulla krafter som han antar styr vår tillvaro.

Som så många andra pseudoforskare har Graham Hancock plockat och valt bland en mängd bevis för sina teorier. Han har alltför ofta koncentrerat sitt sökande på obevisbara tankegångar han snavat över. Det kan vara spännande och stimulerande att läsa om vad han sett och funnit, men hans uppenbara brist har varit att låta teorier styra resultaten. Amatörforskare har en benägenhet att klänga sig fast vid fixa ideer, något som gör att de har svårt att sätta sig in i nya rön inom vetenskap, historia och arkeologi. Flera av dem beter sig som en försvarsadvokat som anser att vinna ett mål är viktigare än objektiv sanning. De presenterar enbart sådant som tycks bevisa deras ”sanning” och förbiser sådant som kan ställa den i tvivelsmål. Hancock framstår som en självlärd herre vars metod i stort sett går ut på att han får en idé som han därefter spenderar all sin tid och energi åt att bevisa. Om en arkeolog i allmänhet börjar sina undersökningar med att ingående studera ett objekt och dess kontext, så gör Hancock precis tvärtom – han tar sin utgångspunkt i idén.

Dessvärre har den onekligen skicklige pusslaren och berättaren Graham Hancock fallit på eget grepp och hamnat i det snurriga sällskapet av andra pseudoforskare som Däniken, Flem-Ath, Hapgood, Velikovsky, Baigent och Bauval. I de böcker som följt på The Sign and the Seal har han bland annat hävdat att Mars en gång varit hem för en avancerad civilisation och har dessutom blivit övertygad om att det för mer än 15 000 år sedan existerade en ytterst avancerad ”super-civilisation” här på jorden, som lämnat efter sig myter om ”kulturbringare” som Viracocha, Quetzalcoatl, Osiris och Prometheus, samt väldiga undervattenslämningar i Bermudatriangeln eller Yonaguni utanför Japan.

Och än värre – i sällskap med en annan virrhjärna, Robert Bauval, har Hancock gett sig in i riktigt farlig terräng. I boken Talisman: Sacred Cities, Secret Faith jämför de båda författarna antagna pelare i Salomos tempel med Tvillingtornen på Manhattan och Pentagon med Davidsstjärnan, något som nästan ofrånkomligt leder dem in i avgrundshögerns spekulationer kring den judisk-frimurar konspirationen för en ny världsordning. Sedan har det fortsatt utför med The Master Game: Unmasking the Secret Rulers of the Worlden allt galnare berg- och dalbana genom en uppsjö av fakta och spekulationer där läsaren hamnar i en absurd Disney World bestående allt overkligare fantasier.

Någon som däremot visste hur man blandar fakta med berättarglädje var Umberto Eco som i sin pikareskroman Baudolino från år 2000 på ett föredömligt sätt använde sig av medeltida historia, skrönor, legender, religion och filosofi. Romanen tar sin början under det Fjärde korstågets besinningslösa plundring av Konstantinopel år 1204. Baudolino, vars namn härstammar från ett obskyrt helgon i Ecos italienska födelsestad, berättar sin livshistoria för Niketas Choniates en högt uppsatt bysantinsk ämbetsman (som liksom de flesta av romanens karaktärer är baserad på en historisk person). Baudolino som är fosterson till kejsar Fredrik I (1122-1190), även kallad Barbarossa, för med sin ironiskt lättsamma berättarton läsaren genom en mängd äventyr i Tyskland, Italien, Frankrike och Österlandet. Eco för in all tänkbar medeltida kuriosa. En komplicerad berättelseväv i vilken ingår Graalen (han kallar den Gradalen) fabeldjur, Prester John, Den gamle i Berget, Hypatias ättling, alkemister, tempelriddare, judar, araber, krigståg och hovintriger, misär och spirituella samtal kring filosofi och religion. Som en röd tråd genom det hela löper tankar kring och exempel på berättandets natur; hur legender och myter används som politiska medel, hur historier uppkommer genom berättarglädje och ohejdade infall, eller djuplodande studier, lögner och manipulationer, allvar och lek.

 

En central episod är när Baudolino och hans kumpaner, halvt på allvar, halvt på lek sammanställer ett brev från Prester John till olika europeiska potentater. Det blir till en soppa av fakta, påhitt och vilda spekulationer. Som det mesta Eco skriver om finns det en faktiskt grund även för ett sådant brev – det existerade verkligen, ingen vet vem som skrev det och flera av mottagarna trodde faktiskt att det kommit från Prester John trots, eller kanske tack vare, sina inslag av våldsamt överdrivna skildringar om miljonstarka arméer, juvelbesatta stadsmurar, underliga fabeldjur och Prästkonungens löfte om att han skall skänka Den Heliga Graalen till den furste som lierade sig med honom.

Gänget som skriver brevet tillsammans med Baudolino finner även de sitt ursprung i medeltida myter, de var alla mer eller mindre påhittade eller tämligen obskyra redan då – där finns Kyot som von Eschenbach påstod förmedlade Parzeval till honom, Ezra ben Salomon från det moriska Girona som anses vara en medförfattare till Zohar, Robert de Boron som anges som författare till en bok om Graallegenden, men som likt Kyot antagligen inte existerat i verkligheten, och en man som kallas för Poeten och som antagligen står för den okände författaren till de respektlösa sångerna i Carmina Burana. Det är Abdul, son till en irländsk kvinna och en provensalier, fast uppvuxen i Jerusalem, som då inspirationen tryter förser vännerna med grön honung antagligen haschisch och berättarglädjen flödar åter, interfolierad med himmelska visioner.

Även här rör sig Eco på en mark väl förberedd genom medeltida studier. Att Haššāšīn misstogs för att betyda ”haschischätare” var inte underligt med tanke på att drogen användes av persiska mystiker. Haschisch var grönt och kallades ofta ”destillerat socker”. Inom vad de persiska sufierna kallade fåglars språk, ett sätt att tala som dolde sanningar för sådana som inte var invigda, var det den gröna papegojan som förde med sig drogen till gudainspirerade poeter. Poeten Hafiz skrev: ”Papegoja, du som inte uppskattar mysterier, må din näbb aldrig sakna socker” och i sin episka lärodikt Fågelkonferensen låter den sufiske diktaren Farid ud-Din Attar den gröna papegojan i näbben föra med sig grönt socker. I en dikt hyllar en annan sufier haschisch som ett medel som kan ”upphöja fantasin tills den uppnår ett saligt förverkligande av glädjen av att befinna sig i en framtida värld”. Med en ”framtida värld” menade han antagligen Paradiset.

Graham Hancock skulle antagligen hålla med, speciellt som han med hjälp av droger tagit ännu ett steg bort från verkligheten. När kompanjonerna i Umberto Ecos roman författar brevet från Prester John och inte tycker att verkligheten är tillräckligt spännande spär de på med överdrifter och fantasifoster och när inte heller det räcker till tar hallucinogena droger dem till allt högre berättardimensioner.

Detta är en väg som även Graham Hancock tycks ha slagit in på. I sin Supernatural: Meetings with the Ancient Teachers of Mankind, Övernaturligt: Möten med mänsklighetens forntida lärare, tycks han ha lämnat verkligheten långt bakom sig. I den boken hävdar Hancock att för 50 000 år sedan hade mänskligheten:

ingen konst, ingen religion, ingen sofistikerad symbolism, inget nytänkande. Men, så skedde plötsligt en elektrifierande och dramatisk förändring som av vetenskapsmän beskrivits som ”den största gåtan i mänsklighetens historia”. Samtliga de färdigheter och egenskaper som vi värderar mest dök plötsligt upp helt kompletta, som om de förlänats oss genom dolda krafter.

Dessa krafter, eller snarare ”övernaturliga varelser” fick människorna kontakt med genom hallucinogena droger som Hancock själv prövat på, med förbluffande resultat då det gäller att få insikter om tillvarons mysterier. OK, det är nu hög tid att lämna honom i sina opiumdimmor, och jag gör det med en påminnelse om att konsumtion av droger inte alltid är av godo.

Det går att berätta om allt, fast på olika sätt. Myter kan skapas om i stort sett all som omger oss och som vi tänker på. Det går att tro på myter och även det kan man göra på skilda sätt – det går att skapa såväl goda som onda myter, likaväl som vi kan välja att tro på onda ting eller goda ting. Jag antar att det är sådant som graalsökande rör sig om. Att följa en tro. Att söka efter något som mycket väl kan vara en myt, en chimär. I Graalens fall rör det sig om något gott. Något som kan gynna oss alla och leda till positiv förändring.

Graalsökaren måste tro på det goda, den goda vilja som motiverar hens sökande, som gör så att hen inte går vill och förlorar sig i verklighetens snårskog – all den förvirring och galenskap som hör mänskligheten till och förmörkar våra drömda ideal.

Graham Hancock insåg tidigt att han inte trodde på FN. Låt mig som svar på hans tvivel skapa en graalmyt kring den organisationen. När onda krafters uppror mot Guds ordning hade hejdats och dess ledare – Hitler – störtats från den blodiga tron han rest bland gränslös grymhet och människoförakt, försökte segrarna bevara det goda som trots allt finns förborgat hos de flesta av oss – en tro på att vi alla kan samverka för att skapa en rättvis värld där var och en av oss har rätt till frihet, glädje och välstånd.

Människors goda vilja skapade en helig Graal – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och en tro på att vi skall kunna förverkliga den – de Globala målen för hållbar utveckling. Det restes också en fästning för att bevara Deklarationen varifrån dess budskap skulle spridas över välden – FN:s högkvarter i New York. Deklarationen skyddas nu av unga idealister från hela världen, såväl män som kvinnor, såväl tänkare som krigare. De arbetar för att Deklarationen hålls vid liv och för att dess mål skall kunna förverkligas. De leds av en Stormästare, kallad Generalsekreteraren. Men, likt Anfortas förmår inte Generalsekreteraren axla sitt stora ansvar. Folket kring honom åldras och förvirras av maktpositioner, girighet och mörka drifter. Hopp och kraft förnyas inte. Förenta Nationerna kan inte längre som fågeln Phoenix ständigt återuppstå ur sin egen aska.

Förfall hotar Graalpalatset. Känslor av hopp- och meningslöshet drabbar graalriddarna, alltmedan girighet och egoism ånyo växer sig allt starkare. Motståndare till hållbar utveckling och global rättvisa sår sin djävulssäd av tvivel kring FN:s mening och mål. Skall unga, idealistiska graalsökare som Parzeval och Feirefiz nå fram till sitt mål och lyckas rädda den tro och övertygelse som FN är tänkt att bevara? Eller skall detta Munsalvaesche slutligen erövras av mörkrets makter, ödeläggas och ondskan än en gång störta hela världen i fördärvet och kommer det då att vara slutgiltigt?

ABP News (2011) ´Send Me, O Lord, Send Me’ author Ross Coggins dies. https://baptistnews.com/article/send-me-o-lord-send-me-author-ross-coggins-dies/#.X1M9oHkzbIV Andreae, Johann Valentin (2009) Christian Rosencreutz alkemiska bröllop 1459. Lund: Bakhåll. Barber, Richard The Holy Grail: The history of a Legend. London: Penguin Books. Burman, Edward (1987) The Assassins: Holy Killers of Islam. London: Crucible. Charpentier, Louis (1980) The Mysteries of Chartres Cathedral. New York: Avon books. Domínguez Arribas, Javier (2018) ”Massoneria: L´impostura di Léo Taxil”, National Geographic Storia, No. 116, Ottobre. Eschenbach, Wolfram von (1987) Parzival. Harmondworth, Middelsex: Penguin Classics. Fritze, Ronald H. (2009) Invented Knowledge: False History, Fake Sicence and Pseudo-Religions. London Rektion Books. Hancock, Graham (1989) Lords of Poverty: The Power, Prestige, and Corruption of the International Aid Business. New York: Atlantic Monthly Press. Hancock, Graham (1997) The Sign and the Seal: A Quest for the Lost Ark ot the Covenant. London: Arrow Books. Hancock, Graham (2007) Supernatural: Meetings with the Ancient Teachers of Mankind. NewYork: Disinformation Books. Hancock Graham och Robert Bauval (2011) The Master Game: Unmasking the Secret Rulers of the World. New York: Disinformation Books. The Kebra Nagast: Book of the Glory of Kings, translated by Sir E. A. Wallis Budge (2013) Rookhope, Durham: Aziloth Books. McIntosh, Christopher (1987) The Roicrucians: The History and Mythology of an Occult Order. London: Crucible. Ponsoye, Pierre (1976) L´Islam e il Graal. Milano: Arché. Ramm, Benjamin (2017) ”A Controversial Restoration that Wipes Away the Past,” The New York Times, September 1. Stoneman, Richard (2010) Alexander the Great: A Life in Legend. New Haven: Yale University Press. Southern Baptist Convention (2020) https://www.sbc.net/ Troyes, Chrétien de (1993) Arthurian Legends. London: J.M. Dent. Werne, Kent (2019) Allt är en konspiration: En resa genom Underlandet. Stockholm. Ordfront. 

 

 

BLOG LIST

In these days when Europeans are preparing themselves to elect their parliamentarians and populists all over the continent organize themselves within parties proclaiming that they are “safeguarding European cultural values”, not the least the teachings and morals of the Christian Church, I assume...
För lite mer än en månad sedan firades minnet av Josef från Nasaret. Enligt Bibeln var han en timmerman som gifte sig med en ung, gravid kvinna. Fadern till hennes väntade barn kunde av hennes omgivning betraktas som okänd. Hon kunde därför misstänkas vara en äktenskapsförbryterska och löpte risken...
Items: 281 - 282 of 282
<< 25 | 26 | 27 | 28 | 29

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com