TID FÖR TID: Betraktelser kring tidsbegreppet

Hösten har kommit, det är kallt och mörkt i lägenheten, men ute skiner solen från en klar himmel. Då jag kommit ut kände jag solens värme och drog i djupa andetag in luften som mättats med höstens dofter. Även om jag befinner mig i en storstad är Roms centrum i mångt och mycket en lantlig idyll, med många träd och stora vildvuxna parker, långt ifrån så välordnade som de är i Paris.

På väg till utekaféet gör jag ett besök i en kyrka, något som även det blivit till en vana. Jag gillar meditativa ro, liksom om jag skulle befinns mig i ett muslimskt land uppskattar moskéernas lugn, fast det är nu länge sedan jag varit på sådana platser.

Det är slutet av en jordfästningsakt och jag håller mig diskret i skymundan. Från min plats bakom en pelare ser jag hur kistan bärs ut av sex svartklädda män. Då de sörjande lämnat kyrkan smyger jag mig ut och håller då på att snava över mängden av begravningskransar som lagts på kyrktrappan.

Något mollstämd sitter jag vid min kaffekopp, men livas snart upp av solens milda värme. Jag befinner mig trots allt i Italien. Ett faktum som emellanåt förvånar mig. Jag kan egentligen inte begripa hur ödet fört mig till en stad som jag redan som barn, för mer än sextio år sedan, fascinerades av och ville bo i.

Livet har varit gott gentemot mig och mitt i all obegriplig tragik känner mig oförtjänt av den lycka som blivit mig beskärd. Oro och problem finns förvisso. Men ... ändå. Jag tar ett djupt andetag, tänker på San Fransiskus solsång, skriven bland Italiens berg och ängar:

Lovad vare du; Herre, och alla dina skapade verk,
besynnerligast herr broder Solen.
Se, varje ny dag upptänder du honom åt oss,
och han är skön och strålande med väldig glans,
av dig, Allrahögste, en sinnebild.
Lovad vare du, Herre för syster Månen och stjärnorna,
på himlen har du fäst dem klara och kosteliga och vackra.
Lovad vare du, Herre, för broder Vinden
och för luften och molnen och aftondaggen, ja, för all väderlek,
genom vilken du håller din skapelse vid liv.
Lovad vare du, Herre, för syster Vatten,
så mäkta nyttig är hon och ödmjuk och kostelig och kysk.

Dricker ur mitt kaffe och går upp till den närbelägna parken kring Villa Doria Pamphilj, vidsträckt med sina ängar, tallskogar och marmorstatyer, som samtliga förlorat sina huvuden. Slår mig ner på en bänk med utsikt över slottet.

Värmer ansiktet i solskenet innan jag tar fram boken jag haft med mig i rockfickan, Juan Mascarós Upanishad-urval:

Där, likt en falk eller en örn som efter att ha svävat i skyn, viker samman sina vingar, ty han är trött, och sänker sig ner till sitt bo, så skyndar sig människans Ande till den viloplats där själen inte har några begär och Anden inte ser några drömmar.
Det som syntes i en dröm, all rädsla för att vakna, eller för att bli dödad eller förtryckt, förföljd av en elefant, eller falla ner i en avgrund, blir till en illusion då Anden, likt en kung eller en gud, känner ”Jag är allt”, då befinner den sig i den högsta världen. Det är Andens värld, där det inte finns några begär, allt ont och all rädsla har försvunnit.
Liksom då en man i sin älskades famn enbart känner frid omkring sig, så har själen frid i Atmans omfamning Alla begär stillas, eftersom Anden, som är allt, har uppnåtts, inga begär finns det där och ingen sorg.

Det är Yajñavalkya som för ettusentvåhundra år sedan talade så med Janaka, kungen av Videha.

Som så ofta då jag läst något tänkvärt blundade jag och började fundera över vad jag läst. Tanken på en tysk TV-serie jag nyss sett dök upp i skallen. En ytterst komplicerad historia; en labyrint på olika tidsplan där gestalter och händelser skiftar gestalt i en allt svårbegripligare ringdans. Men, mot slutet löses härvorna i viss mån upp och det förklaras att allt utspelats kring mittpunkten av en tidsdimension symboliserad genom en triquetra.

Detta är bilden av en slags knut som omhuldats av moderna New Age rörelser men vars ursprung förlorar sig någonstans i bronsåldern. Triquetran anses av många vara en bild av knutpunkten mellan det förflutna, framtiden och nuet och illustrerar därmed hur de olika tidsplanen är sammanlänkade.

Det var Ivan, sonen till vår dominikanska väninna Mayra som rekommenderat serien sist vi sågs. Jag har känt Ivan sedan han var en liten pojke, nu är han över femtio år, Vi delar ett intresse för skräckfilmer, för vilka han har en smak som överensstämmer med min. Därför litade jag på Ivans omdöme då han påstod att Dark var tänkvärd, speciellt som den gett honom en berikande syn på tiden som ett svårbegripligt fenomen.

Ivan, denne något korpulente man med skägg, kan det verkligen vara samme lille illbatting jag en gång kände och lekte med? Visst, jag känner igen honom och vi kommer fortfarande bra överens. Men, likväl – skillnaden är stor. Och jag? Vem är jag jämfört med den man jag var på den tiden?

Tänker på mina vänner från förr. Några av dem har jag inte sett på flera år, främst beroende på att jag ofta bott långt ifrån dem, i vitt skilda länder. Men, då jag återsett mina bästa vänner från förr är det som om tiden inte fanns. Vi har det lika roligt och trevligt tillsammans som vi hade då … för fem -, tio -, tjugo år sedan, alltmedan andra bekanta som jag återsett blivit totalt främmande för mig. Då jag mött dem igen har de kanske trots allt varit som förr, inte vet jag, men de säger mig ingenting. En del av dem har jag funnit vara fullkomligt förändrade – ofta till det värre. Och jag? Då jag lärde känna Ivan … och nu. Rör det sig om samme man?  

Jag satt på bänken i Villa Pamphiljs park och tänkte på tiden. Där var jag mitt i nuet, utan att veta vad som skulle hända inom en minut och med minnen som sträckte sig långt tillbaka i tiden, förvisso behäftade med flera svårbegripliga luckor.

Framtiden? Jodå, en del trodde jag mig veta, speciellt otrevligheter; deadlines som måste mötas – räkningar, läkarbesök, reparationer och andra nödvändiga utgifter, en mängd elände som måste täckas medelst en ansträngd ekonomi. Fast där fanns även sådant som jag med glädje kunde se fram emot. Som min mor brukade säga då hon levde ensam i saknaden efter min far – ” måste alltid ha något glädjande att se fram emot.” Hon levde tills hon blev nittiosex år gammal och behöll hela tiden sitt klara förstånd. Likväl, framtiden ligger dold för oss, där finns mörka hot – när som helst kan jag bli överkörd eller drabbas av en dödlig sjukdom, för att nu inte tala om en smygande senilitet och allt hemskt som kan hemsöka mina nära och kära.

Där på bänken ställde jag mig samma fråga som människor gjort i tusentals år – Vad är tid? Det roade mig att tänka på allt vad tidsresor kan innebära och hur de kan trassla till tillvaron – som i Dark och … vad är inte den mänskliga fantasin förmögen till? Vilket mirakel är inte det mänskliga tänkandet!

Jag betraktade boken jag höll i handen och minns hur jag för många år sedan under föreläsningar i Lund gripits av mystiken, speciellt så som den framställts av indiska vishetslärare som Yajñavalkya – att vår uppfattning av vårt jag, av tiden, av vår egen existens, enbart är en chimär, en illusion. Resultat av ett begränsat tänkande. Vi är i själva verket del av något mycket större, något gränslöst, kosmiskt omfattande – som vattendroppen jämfört med Oceanen.

Tiden är en självklar närvaro – dagarna svinner bort, klockorna tickar på, vår kropp åldras och påminner oss om vad vi gjort och vad vi inte gjort. Vad vi bör göra och inte kommer att göra.

Som gammal svensklärare vet jag att Tiden har en hemvist i språket – presens (är), preteritum (var), perfekt (har varit), pluskvamperfekt (hade varit), futurum (skall vara) och futurum preteritum (skulle vara). Genom våra förfaders gener bor tiden i vår kropp och lever vidare hos våra barn. Den sitter rotad i våra hjärnor, genom minnen som präglat våra liv – oförrätter vi begått och blivit utsatta för; triumfer och bakslag, en olycklig eller lycklig barndom, mobbing och beundran, diskriminering och bortskämdhet. Tiden vilar djupt inom oss och präglar våra liv – dåtiden, nutiden och framtiden.

Tiden är en dimension inom fysikens för mig ytterst svårbegripliga värld – längd, bredd, höjd och tid. Den styr molekylerna och finns ute i Kosmos. Tid är integrerad i såväl i det lilla som i det stora. Den lever inom varje varelse, inom varje ting, i hela universum.

På väg hem betraktade jag människorna som passerade. Jag hade hamnat i en underlig stämning. Jag visste att varje människa inom sig bar en alldeles egen tidsdimension.

Många av oss stressar runt som yra höns, piskade av ett plågsamt tidsbegrepp. Med sin hetsiga inledning ljöd Ulla Sjöbloms sång Tid är pengar i mitt minne:

Vi rusar hit, vi rusar dit.
Det är en fest. Det är en rit.
Vilket är bäst? Vad kostar mest?
Vad ger man här för mänskligt pris?
Tid är pengar!
Vem faller nu? Var faller du?

Och hyllar sedan lugnt och stilla kärleken, närheten, gemenskapen och naturen. Men återigen bryter jäkt och dissonanser in.

Jag, jag är rik för jag har tid,
ingen butik försäljer tid.

https://cover.info/en/song/Ulla-Sjoblom-med-Gunnar-Svenssons-Ensemble-Tid-ar-pengar

Tiden riktar sig ständigt framåt. Den vänder aldrig åter. Vi kan inte återta de chanser vi låtit oss gå förbi, förhindra de felsteg vi gjort, allt det elände vi förorsakat för oss själva och andra. Nils Ferlin skrev:

Ett ärende hit och ett ärende dit
— tiderna är ju så bråda. —
Hon som du längtar kom på visit
— synd det var om er båda!
Knackade på — en gång eller två,
mot dörren la hon sitt öra.
Ingen var hemma. — Då måste hon gå.
Vad hade hon annat att göra?

https://www.youtube.com/watch?v=uKtwiYP60K8

Många av oss, kanske de flesta, hetsas och plågas av vår individuella tid. Tid tycks vara något som vi tror oss äga. Vi tror att vi ständigt måste skydda vår omhuldade tid, så att ingen berövar oss på den. Tidstjuvar finns det gott om; inom vår egen familj, på våra arbetsplatser..

Och inte minst stjäler vi vår egen tid, slänger bort den på oväsentligheter. Oförglömligt utryckt i Michael Endes roman Momo eller kampen om tiden, med tysk noggrannhet har boken fått den långa titeln Momo. Die seltsame Geschichte von den Zeit-Dieben und von dem Kind, das den Menschen die gestohlene Zeit zurückbrachte, Den sällsamma berättelsen om tidstjuvarna och om barnet som tog den stulna tiden tillbaka till människorna. Barnet som i denna sällsamma roman tar tillbaka människornas stulna tid är den fattiga men positivt livsglada särlingen Momo som på egen hand räddar oss från de förödande tidstjuvarna.

De parasitiska Grå männen dyker upp från ingenstans och lurar människorna genom att inbilla dem att de kan bli förmögna om de sparar sin tid i deras Tidsbank. En lögn såväl så god som den som ständigt tutas i oss av kommersialismens hala hantlangare, som lurat oss att tro att allt kan mätas och köpas med pengar, inte minst tiden.

Bli rik snabbt och lätt, utan något större besvär från din sida. Ge oss av det du har av din överflödiga tid och vi investerar den och fördubblar dess värde. Allt här ett värde, även tiden – men låt oss sköta det hela, du behöver inte besvära dig med att förvalta din egen tid.

De gråklädda, gråhyade, flintskalliga ickepersonerna säger sig representera Tidssparbanken, en institution som tillhandahåller ”tidsbesparing” – Tid som sätts in på denna bank kan sedan återfås med ränta. Snabba cash!

Och folk ger de grå männen sin tid i tron att de vid ett senare kan återfå en ökad tid. Snart blir livet där de Grå männen härjat sterilt. De har stulit allt tidslöseri – tidsfördriv, distraktion, avkoppling, nöjen, konst, fantiserande, dagdrömmeri, flanerande, vila och sömn. Allt har blivit grått och likriktat, nivelleringen har spritt sig som en dödlig pest och förvandlat tidsspararnas liv; ödelagt färg, glädje, fantasi och kärlek. Tiden har liksom konst fått ett falskt, affärsmässigt värde.

De Grå männen säger sig samtidigt betala för och förvalta tid. Men, de är con men, lurendrejare.  Det finns ingen Tidsbank. De grå männen förvandlar vår tid till grå cigarrer som de ständigt röker för att därigenom kunna existera och ju mer tid som stjäls från oss ju fler blir de Grå männen.

Men, allt är en chimär. Momo är en saga, men lika sann som H.C. Andersens Kejsarens nya kläder. Hos Ende blir det Momo som slutligen liksom i Andersens saga ropar att ”Kungen är naken” och därmed får folk att inse att tidsbesparing är en gigantisk lögn som berövat dem på själva livet.  

Momo utspelar sig i Italien och medan jag rör mig hemåt tänker jag att detta land är den rätta platsen för en så fantastisk historia. Här i La Città eterna, Den eviga staden, har folk genom årtusenden från alla håll och kanter kommit och skapat en enastående kultur, så särpräglad att det tycks som om hela staden lever och andas av och för sig själv. Den tycks ha blivit till en jättelik organism. Här har byggnader från olika tider byggts ovanpå och bredvid varandra. Om du om natten vandrar genom Rom och dess folktomma platser känns det som om du att du vandrar genom och över tiden. Under dina fötter vilar katakomber, tempel och kyrkor. Staden berättar historier och legender.

Tid lever inte enbart inom oss, utan även utanför oss. Jag inser det då jag kommit hem och kliver in ett källarutrymme som jag från golv till tak har klätt med böcker. En del har redan öppnat sig för mig, andra väntar på att få göra det. Här nere vilar dåtid, nutid och framtid.

I böckernas värld kan jag färdas fram och tillbaka i tiden. Jag har även möjligheten att återvända till böcker jag läst (något jag just nu ägnar mig åt) och då finna att de liksom jag har förändrats. Vid flera tillfällen har jag läst om en bok och funnit den vara annorlunda än då jag först läste den – antingen bättre eller sämre, eller kanske helt enkelt … annorlunda. Läste någonstans att William Faulkner en gång blivit tillfrågad vilka tre romaner han funnit vara mest fascinerande. Han svarade ”Anna Karenina, Anna Karenina, Anna Karenina”. ”Men, det är ju samma bok!” ”Jag har läst romanen tre gånger och varje gång var den annorlunda”.

Böcker är såväl frusen som levande tid. Du … min läsare, befinner dig just nu i en annan tidsdimension än jag som nu skriver dessa rader. Då du läser min text är den redan skriven, åldrad. Du befinner dig i min framtid och jag i din dåtid.

Att läsa en bok om en gången tid får mig att tänka på min yngsta dotter som är arkeolog. Även arkeologer uppsöker gångna tider. Den underfundige, polske science-fiction författaren Stanislaw Lem kombinerade i en av sina romaner böcker och arkeologi. Minnen funna i ett badkar tar sin början då framtida arkeologer funnit de nämnda memoarerna, trettio århundraden efter det att de skrivits. Dagboken antas vara det enda kända spåret av en mänsklig hand som finns kvar på papper.

Då man lyckas tolka texten visar det sig att den är skriven vid slutet av nittonhundratalet, alltså ett trettiotal år efter det att Stanislaw Lem skrev sin roman. Dagboken skrevs under en militärdiktatur med en oerhört tillkrånglad byråkrati, som visserligen börjat använda sig av vad de framtida arkeologerna kallar ”elektroniska hjärnor”, men fortfarande var all information så gott som uteslutande pappersbaserad. Men den forntida kulturens tid var utmätt.

Liksom så många andra romaner som utspelar sig i en avlägsen framtid har en katastrof ägt rum. I detta speciella fall rörde det sig om en kemisk kedjereaktion som orsakade ett i det närmaste omedelbar världsomspännande sönderfall av ett material som var

vitaktigt och slappt, ett derivat av cellulosa, rullat ut på cylindrar och sedan skuret i rektangulära ark. Detta papyr var nästan det enda medlet för bevarande av kunskap och innehöll all slags information inpräntat på det genom en form av mörk vätska.

Alla pappersbaserade arkiv utplånades. På den tiden fanns det ingen mnetamnetism eller någon teknik som kunde kristallisera information. Panik utbröt då människor genom pappersutplånandet förlorade sin identitet och slungades in i ett tillstånd av fullständig anarki, då all byråkrati och konstruktionsverksamhet kollapsat och folk övergivit storstädernas förfall. En lång period kallad Kaoset inleddes då okunnighet och vidskepelse fick så gott som alla människor i sitt grepp.  

Innan katastrofen ägt rum hade den namnlöse dagsboksskrivaren, som varje kväll skrivit ned vad som hänt honom under dagen i ett förtvivlat försök för att behålla sitt förnuft. Han hade strax innan katastrofen ägt rum gömt sitt manuskript under ett badkar. Eftersom den okände skribenten levde under en skoningslös militärdiktatur, som försökte hålla varje medborgare under uppsikt, var han rädd för att hans dagboksskrivande skulle uppdagas.

Den unge mannen hade fått ett hemligt uppdrag. Allt inom det väldiga Högkvarteret var hemligt, General Kashenblade hade informerat honom:

Ditt uppdrag. Genomför en utredning på plats. Verifiera. Sök. Förstör. Uppvigla. Informera. Over and out. På den n:te dagen, n:te timmen, sektor n, undersektor n, möte med N. Stop. Lönegrupp under kryptonymet Bareback. Kupong för obegränsat syre. Betalning per vikt för uppsägningar och sporadiska anmälningar. Rapportera regelbundet. Din kontaktperson är Pyra-LiP, din täckmantel Lyra-PiP. Om du skulle falla i strid, postum dekoration med Topphemliga Orden, fullständig hedersbetygelse, saluter, minnesplakett och en skriftlig rekommendation i din dossier. Några frågor?

Den stackars rekryten kan omöjligt få klarhet i vad uppdraget egentligen går ut på. Allt är hemligt. I sitt sökande skyfflas han från det ena kontoret till det andra, samtliga med underliga beteckningar i form av outgrundliga förkortningar. Emellanåt förses han med formulär som måste fylla i och lämnas till sekreterare som enbart agerar på order från övre chefer och inte befattar sig med något ”under deras kompetens”.

Dagboksskrivaren finner att det bästa sättet är att röra sig mellan kontor och olika destinationer är att slinka in där dörrar står öppna och där man inte ställer honom några frågor. På så sätt kommer han exempelvis till ”biblioteket”, begravt djupt ner i kontorslabyrinten – ett rum belamrat med dammiga, gråaktiga volymer, tätt uppställda på bågnande hyllor. En skallig vindögd gubbe med släpande gång visar honom under takets fåtaliga, nakna glödlampor den ena illaluktande volymen efter den andra, alltmedan han mumlar ”ett strålande verk … strålande.” Då den unge agenten stapplar ut från denna ”paranoida mardröm”, känner han det som om han lämnat ett slakthus.

Berättaren i Lems roman är en dagboksskrivare och en dagbok är onekligen en tidmaskin som för sin läsare bakåt i tiden och så är gamla brev, kort, familjefilmer, biografier och självbiografier.

Då jag för flera år sedan läste litteraturhistoria fick jag från en av föreläsarna, Erland Lagerroth, till leda höra att romaner innefattar en process. Jag retade mig på tesen, den var alltför banal för min smak. Kanske jag missuppfattade det hela, antagligen betydde det att i en berättelse följer en händelse efter en annan. Och visst kan det vara så. Läsaren undrar ”och vad hände sen”. Sådant driver historierna framåt och håller intresset uppe. Det är lätt att förstå hur den mordiske kungen gång på gång sköt upp Scheherazades avrättning för få att höra fortsättningen på den historia hon inte kunnat avsluta då dagen grytt. Tusen och en Natt har förvisso förblivit min favoritlektyr, där finns berättandes hela fascination innesluten och jag återvänder ofta med glädje till dess berättelser.

Böcker innefattar sin egen tid och det står en författare fritt att leka med och manipulera berättandets process, dock inte i en sådan omfattning att böckerna blir obegripliga. Ett irriterande exempel på detta är James Joyces av somliga obegripligt hyllade Finnegan’s Wake. Det har hänt att jag försökt läsa den – en fullkomligt onödig ansträngning, jag hade kunnat ägna min tid åt annan läsning än att plåga mig med det där eländet. Det finns andra lekar med tid och händelseförlopp som är betydligt mer stimulerande och mindre tidskrävande.

Minns hur jag under min gymnasietid fascinerades av Lawrence Durrells Alexandriakvartett, skriven mellan 1957 och 1960. Kvartettens tre första böcker skildrade samma händelseförlopp, men från olika syn- och berättarvinklar, vilket gjorde så att synen på och skildringen av huvudpersonerna i en roman skiftade på ett sådant sätt att de blev bipersoner i annan. Med utgångpunkt i den tid som de första tre delarna skildrat förde den fjärde delen av romankvartetten handlingen framåt.

Jag läste nyligen om Faulkners Absalom! Absalom! från 1936 och fann den än mer komplicerad och märkligare än Durrells romaner. Här växte historien fram på ett annorlunda sätt, Berättarrösterna kompliceras ytterligare genom att de flyter in och ur varandra, blandas samman inom ett ständigt skiftande landskap där även upplösningen/sluttolkningen av händelseförloppen blir osäker.

Läsaren anar sammanhangen, men tvingas utan författarens hjälp att förena de olika versionerna och rösterna. Det framgår dock med full tydlighet att den historiska skildringen inom ett mikrokosmos klarlägger de amerikanska sydstaternas mörka arv av rasism, mindrevärdeskänslor, grusade framgångsdrömmar, klasstänkande, slaveri och desperation, allt inom ett ramverk av förfall, våld, krig och mord. En tidsbild mer än en process.

Absalom! Absalom! belyser ypperligt vad den italienske Italo Calvino, även han en författare som i sina romaner lekte med tid och rum, konstaterade:

tidsdimensionen har splittrats, vi lever och tänker i tidsfragment som vart och ett rör sig bort längs sin egen bana och försvinner. Vi kan enbart upptäcka tidens kontinuitet i romaner skrivna då tiden inte längre tycktes ha stannat och ännu inte exploderat. En period som varade i högst hundra år.

Calvino anger inte vilka hundra år han anspelar på. När de började och slutade. Antagligen avsåg han de realistiska/naturalistiska romanernas tidevarv, detta eftersom han visat stor uppskattning av vad vissa författare skapat innan dess – Homeros, Ovidius, Tusen och en natt, Ariosto, Cervantes, Cyrano de Bergerac, Defoe, Sterne, Diderot.

Citatet ovan kommer från inledningen till Calvinos roman Om en vinternatt en resande från 1979. En roman som handlade om själva läsandets mystik och om romanernas parallella världar. Hur författaren likt en trollkarl kan gömma sina tricks i rockärmarna. I första kapitlet uppmanar Calvino läsaren att göra det bekvämt för sig, hålla omvärlden utanför, för att därigenom kunna försätta sig i rätt stämning innan berättelsen tar sin början.

En resenär sitter en vinternatt på en stationsbar i en liten stad. Han har resväskan bredvid sig, kanske väntar han på någon. I den kyliga, rökbemängda lokalen anar han hur lokalbefolkningen kritiskt betraktar honom. Stängningsdags närmar sig och han blir ombedd att lämna lokalen.

Det går nu uppför läsaren att det inte rör sig om någon sedvanlig berättelse. Författaren vänder sig till hen och meddelar att det finns ett fel i hans bokexemplar där det inledande avsnittet följs av en berättelse som utspelar i ett polskt provinsiellt hushåll. Läsaren, som nu blivit en del av berättelsen, tvingas återvända till bokhandeln för att klaga och får då ett nytt exemplar, samtidigt som han bekantar sig med Ludmilla, även känd som den ”Andre läsaren”, varigenom en kaotisk resa inleds genom litteraturen och över världen. Vi är helt i händerna på berättaren som förser oss med tio kapitel från tio böcker, var och en tämligen olik de andra, samtidigt som vi förs på en resa genom världen och hamnar i såväl välbekanta, som forntida och möjligen påhittade länder.

Då läsaren tror sig ha fått någon form av ordning i texten tvingas hen tillbaka från bokhandeln till förlaget, från förlaget till en universitetsprofessor, som visar sig vara expert på litteratur från ett ytterst litet språkområde. Mångsidigheten är i det närmaste oöverskådlig vi har hamnat i Kathasaritsagara, ett ord på sanskrit som betyder något i stil med ”Den ocean i vilken berättelsernas floder rinner ut”.

Italo Calvino var medlem i Oulipo, Ouvroir de littérature potentielle, grovt översatt som Verkstad för tänkbar litteratur. En lösligt organiserad sammanslutning med främst fransktalande författare som medlemmar, men även med korresponderande latinamerikaner, engelsmän, skandinaver, italienare, m.fl. Speciellt framträdande var på sin tid, romanförfattarna Raymond Queneau, Georges Perec och Italo Calvino, men även flera poeter och inte minst matematiker. Oulipo existerar fortfarande.

Inom Oulipo samlas man kring litterära lekar där man med hjälp av rebusar, matematiska problem, uteslutande av en viss bokstav, kortspel, teckningar och en mängd andra metoder sökte efter nya strukturer och mönster som kan användas av författare ”på vilket sätt de än tycker passar dem”. Queneau beskrev oulipianerna som ”råttor som konstruerar labyrinten från vilken de planerade att fly”.

Oulipianernas lekfullhet kan emellanåt bli rolig och stimulerande, ibland lite väl kryptiskt krystad, fast en av deras regler är att undvika total obegriplighet. Skrifter av flera tidigare, särpräglade författare som Swift, Rabelais, Lewis Carroll Raymond Roussel, Homeros, Jorge Luis Borges, Erik Satie, Alfred Jarry, och till och med författare till heliga skrifter som Bibeln, karaktäriseras med oulipiansk beundran som plagiat anticipé, förutseende plagiat.

Jag blev kvar i källaren och satte på en CD på vilken violinvirtuosen Nigel Kennedy spelade ihop med den polska jiddishtrion Kroke Band (jag förvarar även en mängd CD:s och DVD:s därnere). Lyssnade till Time 4 Time som börjar med en härlig, framtraskande rytm över vilken en smärtsamt sentimental zigensk violin svävande och smäktande sveper fram, hela tiden med den travande rytmen under sig. För min inre syn kunde jag framkalla en vision av hur en zigenarkaravan rör sig över pusztan. Den tidlösa rytmen hos nomadfolk som färdas över asiatiska stepper eller afrikanska öknar, över vilka ett stjärnbestrött himlavalv välver sig och berättar om tid och färdriktning. Slutligen exploderar CD:n i Kukush, en lössläppt, måttlös extravaganza, dock hela tiden med en osviklig, underliggande och medryckande rytm över vilken Nigel Kennedy på sin elektriska violin närmar sig en Jimi Hendrixsk improvisatorisk extas.

Musik som levandegjord tid; ogripbar, momentan, medryckande och likväl bunden av ett fast regelverk inom vars givna ramar det tycks finnas oändliga möjligheter till improvisation. Varje felsteg kan dock ge upphov till fatal dissonans, liksom när matematiska formler kollapsar genom smärre felräkningar.

Dessutom är musiken tidlös. Jag kan, närhelst jag känner för det, sätta på en CD med Palestrina, Bach, eller Vivaldi. Det var annorlunda förr – då kunde du väl högst, under förutsättning att du tillhörde de besuttna klasserna, en gång i livet få avnjuta en Beethovensymfoni. Musik är för mig lika oförklarlig som kvantmekanik.

Ludwig Wittgenstein skrev i slutet av den för mig svårbegripliga, men likväl fascinerande, Tractatus Logico-Philosophicus den välkända frasen ”Varom man inte kan tala, därom måste man tiga”. Detta har för de flesta av dess läsare inneburit att problem som etik, meningen med livet och annan metafysik ligger bortom språkets gränsområden och kan därför inte uttryckas genom ord, logik eller annan faktamässigt grundad kunskap.

Men … eftersom Wittgenstein med en mängd olika medel likväl närmade sig metafysiken, så bör man väl snarast tolka hans sönderciterade påstående som att då det rörde sig om vissa aspekter av verkligheten som är outsägliga. Därtill är vårt språk alltför begränsat och otillräckligt. Det låser in oss i förutbestämda, förlamande tankebanor och inom en sådan svårbemästrad problematik finner vi även ett begrepp som ”Tiden”.   

Så … kanske jag borde tiga då jag försöker uttrycka mina tankar kring tiden. Men likväl, jag använder ju mitt skrivande mest för mig själv. Vad gör det då om jag har fel, om nu kan ha fel då man rör sig inom metafysiska områden? Först och främst är det ett nöje att skriva och jag begagnar även mitt skrivande för att för att fånga in och försöka få en viss reda på mina ofta kringvirvlande tankar.

Jag frågar mig vad de tre dimensionerna – längd, bredd, höjd – vore utan tidens inverkan – om inte stillastående och död? Det är tiden som ger dem liv. Tiden driver dimensionerna åt höger eller vänster, upp och ner, in och ut, fram och tillbaka. Det har skrivits och sagts att tid inte existerar i sig, utan enbart i förhållande till händelser eller objekt som redan befinner sig i rörelse. Men? Hade de varit i rörelse förutan tiden? Jag vet inte. Jag är inte fysiker. Matematik har för mig alltid varit ett slutet rum. Jag har försökt, men aldrig funnit nycklarna till det.

Däremot har jag lärt mig att hinduisk filosofi likställer rörelse med liv. Liv och rörelse uppstår genom karma, som kortfattat möjligen kan sägas vara lagen om orsak och verkan. Om karma upphör att verka förvandlas tid till evighet – den blir vilande i sig själv. Men innan dess råder Saṃsāra – kretsloppet, livets tickande rundgång, manifesterat i Shivas kosmiska dans som samtidigt skapar och förgör.

Shiva Nataraja, Dansens herre, utrycker genom sin våldsamma dans den skapelse och förstörelse som är livets grundförutsättning, men också dess balans, beskydd och bevarande.

Med sitt långa hår svängande i dansens häftiga tempo ackompanjerar Shiva sig med en trumma som han håller i högra handen; livets rytm, hjärtats slag, livets puls, det eviga kretsloppet. I vänster hand brinner förstörelsens eld – inget liv utan död. Men, Shiva har fyra händer. Den tredje höjer han i ett fredstecken, med handflatan öppen mot betraktaren tycks han säga:  ”Var lugna, jag rör mig. Jag lever, i skolen och leva”.  Sin fjärde hand riktar han mot sitt lyftade ben – ”Jag rör mig, livet fortgår och jag vakar över er. Jag som är ett med Alltet; man och kvinna, dag och natt, tiden som ständigt för oss vidare”.

Allt är i balans, Shivas dans må vara uppjagad och tillsynes otyglad. Inte alls – den rör sig inom fasta ramar, Kosmos regelverk. Under sig trampar den oberörde guden Apasmara, ett barn med mustasch, Okunnigenhetens demon, vars patetiska kniv ignoreras av den dansande Världshärskaren som håller sin blick fästad vid oss – ”Inser ni inte att jag är allt, ett med Universums absoluta balans? Allt rör sig förvisso, tiden, atomerna, planeterna, galaxerna. Genom min kosmiska dans hålls allt på plats, tiden binder kaos, allt är i balans, energin är konstant, om än föränderlig så rör den sig inom Kosmos givna ramar.

Tid är alltså kopplad till rörelse. Något som jag erfor då jag i min ungdom arbetade som kypare på tågen mellan (främst) Malmö och Stockholm. En resa som tog mellan fem och sju timmar. Tågens rörelser gjorde dock att arbetsdagen inte kändes som utmätt genom någon abstrakt tid, kopplad till visarnas cirkelrörelse över en urtavla, Istället motsvarades tidens gång av geografiska sträckor – Malmö-Hässleholm, Hässleholm-Växjö, Växjö-Nässjö, osv. Genom att blicka ut genom fönstret fick jag en uppfattning om tidens flykt.

Skulle tro att en bonde tidigare såg tiden som en rörelse mellan gryning och skymning, mellan vår och vinter, speglad genom solens färd över himlavalvet. Tiden var tidigare något annat än vad den är nu. Myndigheter och annan överhet försökte väl på sitt sätt disciplinera folks tidsmedvetande, först genom kyrkklockor, sedan med fabriksvisslors hjälp (tid är pengar) och med tiden genom alltmer sofistikerade metoder, från stämpelur och framåt.  

Men vart leder tiden oss? Allteftersom nya rön uppdagas blir naturvetenskapen alltmer komplicerad och hopplöst obegriplig för en amatör som jag. Kanske är det så som nobelpristagaren Richard Feynman menade – att de idéer som föds genom kvantum/elektrodynamiska upptäckter inte kan vara perfekta. De är snarast modeller och därmed inte identiska med ”verkligheten”, som fortsätter att befinna sig bortom mänsklig fattningsförmåga och kanske även framgent kommer att vara det.

Einstein ansåg ”tid” och ”rymd” vara begrepp vi använder för vårt tänkande, för utvecklandet av  rimlig teoribildning. Teorier som i viss mån kan matematiskt och experimentellt bevisas, fast det betyder inte att matematiskt betingade modeller styr vårt sätt att leva och uppfatta den verklighet som omger oss. Kvantmekaniken säger oss att den exakta positionen och tillståndet hos partiklar aldrig kan bli fullkomligt kända, osäkerhetsfaktorer är och förblir en integrerad del av Skapelsen.

De naturvetenskapliga upptäckterna visar på en riktning och kanske den stora mängden vetenskapliga idéer trots allt beskriver en fysisk realitet som med tiden kommer att bli alltmer konturskarp och därmed förändra allas vår tillvaro.

En inflytelserik matematisk modell är den så kallade rumtiden som kombinerar rum och tid till ett enda sammanvävt tillstånd, ett kontinuum, dvs. något som har utbredning i rummet och som i teorin kan delas upp i oändligt små delar. Det var Hermann Minkowski, som varit Einsteins matematiklärare under hans tid i Zürich, som skapade rumtidbegreppet som ett försök att underbygga Einsteins teorier.  

Einstein och Minkowski delade en önskan att använda abstrakt matematik som ett medel för att beskriva och möjligen omvandla vår uppfattning om Universums beskaffenhet. De har lyckats i så måtto att deras matematiska modeller genom tiden har finslipats och dessutom till stor del blivit experimentellt bevisade. Frågetecken kvarstår dock, ett är om matematiker som Minkowski och Einstein verkligen trodde att vi lever inom en tidsrumsfär, med allt vad det skulle innebära för vår vardag, för vår tidsuppfattning, för vår tro. Einstein hade också sina tvivel på tillämpligheten av Minkowskis matematiska modeller. Han kallade dem för überflüssige Gelehrsamkeit, överflödig lärdom.

Då Einsteins nära vän, ingenjören Michele Besso, dog skrev han ett kondoleansbrev till den avlidne vännens familj. Alltsedan de tillsammans hade studerat vid Zürichs Polytekniska Institut stod Einstein och Besso varandra nära. Besso var inte endast Einsteins vän utan även en förstående man med vilken han öppenhjärtligt och på en helt annan nivå än med sina vetenskapskollegor kunde diskutera såväl livfrågor som vetenskap. Einstein skrev:

Nu har han föregått mig något litet då det gäller att skiljas från denna märkliga värld. Detta betyder ingenting. För oss troende fysiker är skillnaden mellan dåtid, nutid och framtid enbart en illusion, om än en envist ihärdig sådan.

Alla dessa vetenskapliga teorier om förhållandet mellan rum och tid begriper jag inte mycket av, min okunskap får mig att tänka på science fiction-författaren Robert Heinleins novell By his Bootstraps vars huvudperson

hade lika stor chans att begripa sådana problem som en collies uppfattning om hur hundmat hamnat i burkar.

Dock – en stigande förvirring och osäkerhet leder till återbesök hos sådant som fortfarande anses vara självklart, för såväl gemene man som vetenskapsmän. Exempelvis att tiden obevekligt rör sig framåt. Den kan inte vända tillbaka, något som fått flera vetenskapsmän att tala om ”tidens pil”.

Vart tiden rör sig är dock en olöst gåta, man tycks vara på det klara med att ”tidspilens” hastighet förändras, man antar att den avtar och att hela Skapelsen rör sig mot Entropi. Materia förändras, faller sönder; metall rostar, stenar nöts ner, organismer åldras och ruttnar bort, stjärnor och galaxer dör. Energin är förvisso konstant och oförstörbar, men den kan skingras i mindre beståndsdelar. Och sedan?

Flera hinduiska filosofer föreställde sig Universum/Brahma, som en väldig organism som andas, ut och in. Vetenskapsmän tänker sig att Universum en gång har fötts – Den stora smällen, The Big Bang, då partiklar från ett exploderande centrum åt alla håll kastades ut i Universum och bevisligen fortfarande rör sig utåt från ett centrum. Tills dess rörelsen avtar.

För en del hinduer är det uppenbart att varje minimal del av Kosmos är en del av detta väldiga spektakel. Maitrayaniya Upanishaden, som möjligen finner sitt ursprung kring 500 f.Kr. konstaterade:

Det finns förvisso två former av Brahman: Tid och Tidlöshet. Det som föregår Solen är Tidlöshet, fullkomligt och odelbart. Men det som började med Solen är Tid, och den kan delas upp.

Brahman kan då anses vara tidlös – evig. Detta medan jordelivet är beroende av solen och därmed förknippat med människans tidsbegrepp. Dag och natt, månadernas gång, årstidernas växlingar är alla fenomen kopplade till tiden i dess form av rörelse. Även universum rör sig, men det är en annan form av rörelse – mer som ut- och inandning, pulsslag. Kosmos liknas av hinduisk filosofi vid Purusha och beskrivs genom mänsklig gestaltning. Människor är som en spegelbild av den kosmiska purusha, men underkastad en annan tid än denna. Vi är slavar under solens tid. Universums tid är Brahmans andning.

Vad händer med materia och tid då entropin slutligen slagit till och Universums utåtsträvande rörelse avtar och upphör? Vart tar allt vägen? Kanske det faller tillbaka till sitt ursprung, till en punkt som då blir så kompakt, så sprängfylld, att den inte kan hålla alla sina delar samman. Resultatet – en ny Big Bang. En oändlig pulsrörelse – Brahman andas.

Återigen – vad vet jag? Jag är ingen vetenskapsman, ingen fysiker, ingen logiker. Jag kan inte ens räkna, inte mer än den mest basala algebra.

Sofistikerad österländsk filosofi, som den som frodats inom hinduism, buddhism, konfucianism och taoism, tenderar att vara mer cykliskt benägen än den tradition som inspirerats av judendom, kristendom och islam. Dessa så kallade Abrahamiska religioner har ett mer linjärt tidsbegrepp, med en början och ett slut. Ett tänkande som lätt leder till en progressiv syn på tillvaron, att det ena leder till det andra, men inte som inom karmabegreppet i en cyklisk rörelse utan mot ett slutmål, lyckligt eller olyckligt beroende på vilken individ du är.

Så gott som samtliga antika, grekiska filosofer trodde på utveckling i bemärkelsen ”framåtskridande”, förbättring”, ”framsteg”. Alltså en tidsbestämd rörelse mot vad som uppfattades som ett mer förfinat, förbättrat och allmänt åstundat stadium av välbefinnande. Visserligen skrevs det, precis som nu, nostalgiskt om att det en gång hade rått bättre tider – en guldålder då människorna var lyckligare, precis som judar och kristna kunde förställa sig en perfekt Edens lustgård. Judarna och de kristna skrev att människans synd fördrivit henne från detta Paradis, medan grekerna tycks ha ansett att det var människans övermod, tron på sin egen stora förmåga, hubris, som fått henne att lämna ett ursprungligt tillstånd av oskuld och enkelhet.

Grekerna tycks dock ha uppfattat denna “guldålder” inte enbart som en härlig tid utan och som en i viss mån även brutal tid, i avsaknad av många av de bekvämligheter som i deras nutid stod grekerna till buds – en ”civiliserad” tillvaro.

Det fanns bakslag – krig och pest – men som den romerske poeten och filosofen Lucretius skrev, vi rör oss pedetemtim progredientes, steg för steg, mot en bättre framtid, ett begrepp som på engelska har blivit progress. Det tycks som de flesta kulturer, vare sig de har en cyklisk, eller en progressiv tidsuppfattning, har sina kulturhjältar. Det vill säga mytologiska hjältar, eller ibland även gudagestalter, som genom upptäckter och uppfinningar lyckats förändra världen till det bättre, ofta mot gudarnas vilja emedan de ansåg att ett bevarat status quo gynnade deras makt.

En kulturhjälte/hjältinna kunde exempelvis ha fört elden till människorna, lärt dem jordbruk och kreaturshushållning, givit dem sång, dans och andra kulturella uttryck, skapat nya traditioner, instiftat lagar och religiösa bruk, m. m. Det tycks som om så gott som varje känd kulturkrets har haft en eller flera kulturhjältar. Det är inte alltid människor det rör sig om, det kan också var talande mytiska djur. För att visa hur vanliga de är kan jag nämna en liten del av den stora mängd av kulturhjältar som finns hos olika folk.

Grekerna hade sin Prometheus, aztekerna Quetzalcoatl, västafrikanska Ashanti – Anansi, iriska kelter – Cú Chulainn, australiska aboriginals – Bunjil, kineser – Fuxi, finnar – Ilmarinen, Inuit – Apanuugak, Lakota siouxer – Iktomi, sumerer – Gilgamesh, polynesier – Maiu, tibetaner – Gesar, osv., osv.

Inom västerländsk ideologi och politik har framstegstanken blivit i det närmaste allenarådande. För individer gäller det att bli framgångsrika och framgång mäts då i allmänhet i pengar. Höga inkomster ger respekt, en lyckad karriär är då man anses vara bättre än andra, högre poster ger bättre inkomster och även lycka i affärer betraktas som succé och tecken på att man förvaltat sin tid på jorden på ett föredömligt sätt.

Men även ett samhälle skall vara framgångsrikt och hur långt ett land kommit på franstegsskalan mäts i BNP och även detta mått är främst baserat på ekonomiska framsteg. Bruttonationalprodukten uttrycks som värdet av att lands totala konsumtion av varor och tjänster, investeringar och export under ett års tid.

Begreppet progress, framsteg, introducerades i de tidiga 1800-talets sociala teorier, särskilt i samband med social utveckling som beskrevs av filosofer som Auguste Comte och Herbert Spencer. Samtidigt talade man om modernisering vilket innebar att samhället borde undanröja traditionella hinder för fria marknader. Ackumulation av rikedom innebar att man måste vara uppmärksam på de möjligheter som fanns att berika sig och gripa chansen så fort som möjligt, tiden blev inom sådana samhällsystem en allt viktigare faktor.

Man hyllade djärva, snabba beslut samtidigt som livetempot ökade, frigjort från natur, religion och traditioner. Futuristen Filippo Tommaso Marinetti fångade tidsandan i sitt manifest från 1909, Tiden skruvades upp till febrig hets, men i en positiv bemärkelse:

• Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten.
• Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
• Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
• Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt...en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.
• Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
• Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.
• Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.
• Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!... Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande hastigheten.
• Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.
• Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.
• Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.

Men förändring och framstegsdyrkan var långt ifrån något nytt inom västerländsk kultur. Även om den vid 1800-talets slut kopplades tidens tempo, tåghjulens snabba slag mot rälsen och de allt vanligare automobilerna och flygplanen. En paroxysm som fick sin explosionsartade kulmen i Det första världskriget, med dess förödande, mekaniserade blodbad. Det var inte enbart tankens frihet och utbyte av kunskaper som förkroppsligats i Gutenbergs revolutionerande av tryckerikonsten, utan parallellt med denna intellektuella utveckling skapades allt dödligare vapen, ”Framsteg” som lett fram till det samhälle vi nu lever i.

Sociologen Robert Nisbet konstaterade att "under tre tusen år har inom västerländsk civilisation ingen enskild idé varit viktigare än föreställningen om framsteg.” En viktig del av denna uppfattning har varit ett överskattande av den egna kulturens suveräna värde jämfört med andra länders och folks traditioner. Till detta kom en gränslös vördnad av ekonomisk och teknologisk tillväxt, parad med en tro på vetenskaplig/akademisk kunskap.

En inställning som förstärktes genom Darwins evolutionslära som tolkades på ett egentligen felaktigt sätt som att människans är ”Skapelsens krona”, slutmålet i all utveckling och främst av alla är inte Homo sapiens, den tänkande människan utan Homo economicus, den ekonomiskt sinnade människan som tiden utvecklat till Jordens herre, överlägsen sina primitiva medmänniskor.

Ordet ”primitiv” kommer från latinets primitivus, och har kommit att beteckna det första i sitt slag och då begreppet relateras till det mänskliga samhället beskriver det ett tidigt utvecklingsstadium där människor lever på ett enkelt sätt utan maskiner och sofistikerat skriftsystem. Numera har ordet ”primitiv” kommit att ersättas med ”underutvecklad”, en term som även den antyder en form av framstegstänkande, även om ordet ”utveckling” snarast betyder ”öppna upp”. Givetvis kan man undra om rovdrift på våra naturresurser och utvecklingen av sofistikerade massförstörelsevapen verkligen kan betecknas som några framsteg.

Judisk religion tycks inte ha varit så besatt av någon framstegstanke, men där fanns en stark tro på att Gud var Tidens herre och att han verkade i historien genom att straffa och belöna sitt folk. I tider av förföljelse kunde det därigenom uppkomma tanken att Gud efter ha straffat människorna för deras felsteg skulle Han även belöna de som varit ståndaktiga i sin tro på Honom. Samtidigt skulle Gud bestraffa de rättfärdigas fiender.

Vid tiden för Jesu födelse hade det bland de judiska essenerna utvecklats tron på en kommande Apokalyps. Uppenbarkese, då Guds vredesdom skulle drabba hela mänskligheten. Essenerna hade på grund av romersk ockupation och judiskt medlöperi isolerat sig i Qumrans ökenområde där de levde ett renlärigt, strikt munkliv och inväntade Guds räfst och rättarting. Flera av deras skrifter återfanns mellan 1947 och 1956.

Men den absoluta höjdpunkten på en tidsmässig syn på människans utveckling kom genom Kristendomen, såsom den utvecklades efter Jesu död. Har fanns den judiska tanken om människans förhävelse och tro på sin egen förmåga som orsakat att Gud kastat ut henne från Paradisets evigt oskyldiga salighet. Därefter tvingades människan att i sitt anletes svett förvalta jorden. Gud gav dem genom sina nerskrivna bud ett regelverk och för att leda dem rätt straffade och belönade han dem under historiens gång. Emellanåt sände Gud sina profeter för att upplysa människorna om de olyckliga följderna av att inte följa hans bud.

Kristendomens bidrag till denna utveckling var att Gud, uppenbarligen uppgiven efter sina ideliga försök att reformera sin skapelse, till slut såg sig tvungen att inkarnera sig som människa och i form av Jesus bli ett påtagligt exempel på hur man bör leva. Men, även detta försök gick illa – de otacksamma människorna dödade honom.

Nu återstod enligt många kristna inget annat än Den yttersta domen då hela mänskligheten skulle ställas till svars för sina ogärningar. De rättfärdiga skulle frälsas genom upprättandet av en ny härlig värld, medan de skyldiga skall straffas med eviga plågor. En tanke som även anammades av Islam.

Johannes förskräckliga Uppenbarelse utgör Bibelns sista bok. Domedagsprofeter och fanatiker tycks älska denna bok där den förlåtande och kärlekspredikande Jesus förvandlats till en hämnande våldsverkare som i en uppenbarligen vansinnig hämndlystenhet slungar miljontals människor in i skoningslöst lidande och evig fördömelse.  

Boken skrevs antagligen under åttiotalet e.Kr. av en viss Johannes, en kristen exiljude som förvisats till ön Patmos, utanför den nuvarande turkiska västkusten. I bitter skadeglädje hänger sig Johannes åt visioner av allt ont som skall drabba hans fiender och hur Gud för sådan rättfärdiga som han och hans gelikar skall upprätta ett härligt himmelrike. Det är uppenbart att Johannes frossande i allt elände som skall drabba de ogudaktiga anspelar på förhållanden som rådde under hans samtid. Religionshistorikern Elaine Pagels har genom dåtida och nutida litteratur noggrant analyserat Johannes dystra, visserligen mäktiga, men milt sagt otäcka visioner.     

Johannes vände sig inte enbart mot de förtryckande romerska överherrarna som förstört det judiska templet och jämnat Jerusalem med marken, utan också mot de kristna som övergett den judiska tron och anslutit sig till Paulus i hans underkastelse under den romerska överheten och förkastande av vissa aspekter av den mosaiska lagen.

Redan tidigt fanns det en mängd kristna prelater som motsatte sig ett accepterande av Johannes våldsbejakande visioner (det fanns vid tiden en mängd andra visionärer som likt Johannes hävdade att deras visioner hade minst samma vederhäftighet som evangelierna).

Biskopen i Caesarea i det dåtida Palestina, Eusebius (260-339) skrev en omfångsrik kyrkohistoria i vilken han citerade en mängd skrifter. Eusebius var en boklärd man som förlitade sig mer på böcker än något annat. Det finns få anekdoter och ingen humor is hans tämligen torra bok, som i gengäld är rik på citat och intressanta utdrag från olika skrifter. Han återger bland annat brev och skrifter av den av honom beundrade Biskop Dionysos från Alexandra, som om Johannes Uppenbarelse konstaterat att

en del av våra företrädare förkastade boken, rev den i bitar medan de kritiserade den kapitel för kapitel och förklarade den vara obegriplig och ologisk, samt att titeln var falsk. De påstod att det inte var Johannes som skrivit boken och att den inte alls var en uppenbarelse, eftersom den var beslöjad bakom en tät ridå av obegripligheter. Det var långt ifrån någon av apostlarna som var bokens författare. Han var inte ens ett av helgonen, eller en medlem av Kyrkan, utan Cerinthus, grundaren av en sekt kallad Cerinthianer efter honom, som på sin skapelse ville fästa ett namn som ingav respekt.

Biskop Dionysos ville dock inte helt avfärda Johannes Uppenbarelse emedan ”flera goda kristna har en mycket stor uppskattning av den.” Han kunde dock inte avhålla sig från att yppa sina tvivel om att det verkligen rörde sig om Jesu lärjunge Johannes som skrivit boken, något som flera av hans mer fanatiska samtida hävdade. Dionysos som var en lärd man och hade grekiska som sitt modersmål ansåg att Johannesevangeliet var skrivet med

en anmärkningsvärd skicklighet vad gäller ordval, logiskt tänkande och adekvata uttryck. Det är omöjligt att hitta ett enda barbariskt ord eller en språklig oegentlighet och inte heller några vulgariteter. Ty genom Herrens nåd verkar det som om dess författare hade såväl kunskapens som talets gåva.

Värre var det med författaren till Johannes Uppenbarelse, vars

språk och stil inte är någon riktigt grekiska: han använder sig av barbariska ordval och gör sig ibland skyldig till språkliga oegentligheter.

Att Johannes Uppenbarelse slutligen fick en plats i den kristna kanon och till och med blev det effektiva slutet på hela den kristna bibeln är nog främst Biskop Athanasius (296–373) förtjänst. Under fyrtio var han en dominerande röst inom kristenheten, flera gånger förvisad från och återkommen till sin biskopsstol, var han en stridbar och skicklig teolog och tillika en smart och makthungrig politiker.

Athanasius fann tidigt att om Johannes Uppenbarelse fastställdes som en kanonisk skrift som uppenbarade den framtid och slutdom som Gud avsett för jordens folk så skulle den behändigt av honom kunna användas för att fördöma sina motståndare, främst de som emellanåt lyckades tillskansa sig biskopsstolen från honom och som till skillnad från Athanasius hävdade att Jesus Kristus inte var identisk med Gud utan ”konsubstantiell”, likvärdig med Gud. Kanske kan det tyckas som en hårfin skillnad, men dessa olika uppfattningar kunde leda till upplopp med dödlig utgång. Med stöd av Johannes Uppenbarelse kunde Athanasius sätta likhetstecken mellan sina vedersakare, arianerna, och de gudsförnekare som i Uppenbarelseboken utsattes för en mängd fasor och massförintelse.

Ett trick som sedan dess har använts av protestanter för att fördöma katoliker, och av katoliker för att fördöma protestanter och i det närmaste en oräknelig mängd tillfällen då Apokalypsen använts för att förutsäga Guds förintelse av ett otal meningsmotståndare och andra omtumlande händelser som HIV/AIDS och COVID epidemier, samt en mängd olika krig. För att inte tala om hur ”Odjurets tal” – 666 – tillämpats på Satan, en mängd påvar, Nero, Domitian, Vespasianus, Muhammad, Napoleon, Hitler, Stalin, Reagan, Gorbachev, Jimmy Carter, och Saddam Hussein, för enbart nämna ett fåtal av dem. Underligt nog finns det miljoner som fortfarande tror på Uppenbarelseboken och att den i detalj förutsäger framtiden, även om det står fullständigt klart att Apokalypsen var skriven i sin tid och för sin tid.

Johannes Uppenbarelse har alltså med tiden att göra – framtiden och Johannesvisionära besök hos Gud under Den yttersta domen kan därmed betraktas som en form av tidsresa. Folk reste genom sina visioner in i framtiden, fast få besökte det förgångna.

En del nådd genom drömmar eller sömn framtiden, som i legenden om de sju sovarna i Efesos som somnade under de romerska förföljelserna av kristna och sedan vaknade upp då hela den dåtida världen blivit kristen (en legend som också dyker upp i Koranen), eller Rip van Winkle som somnade i Catskillbergen då det blivande USA var engelskt och vaknade 20 år senare då det blivit en egen nation.

En annan variant är pjäsen Vägglusen, en pjäs från 1929 av Mayakovskij, i vilken en arbetare blir nerfryst i femtio år och upptinad 1979 då han i ett kommunistiskt Utopia visas upp i ett zoo som exempel på borgerliga ovanor från anno dazumal.  

Sedan finns en mängd sagor som berättar om andra tidsdimensioner, som när den japanske fiskaren Urashima Tarō hamnat i ett undervattenspalats i vilket han tror sig ha vistats i under tre dagar, enbart för vid sin återkomst till jorden finna att han varit borta i tiotals år utan att ha åldrats, något som även hände Tanhäuser i Venusgrottan och ett otal andra hjältar och hjältinnor som hamnat i parallella världar hos älvor och troll. Det finns flera sådana parallella världar där tiden följer andra regler än de som råder i vår, som det keltiska Tír na nÓg, det tibetanska Shambhala, eller det kinesiska Kunlun.

Andra sagogestalter får uppleva sin framtid i drömmar som Scrooge i Dickens Julsaga, eller Julian West i Edward Bellamys Looking Backward.  

Man kan också föras tillbaka i tiden som i H. C. Andersens Lyckans galoscher som för sin bärare tillbaka till Kungs Hans tid i början av fjortonhundratalet, eller Mark Twains En Connecticut Yankee vid Kung Arthurs hov där ingenjören Hank Morgan efter ett slag i skallen med en kofot vaknar upp på ett fält utanför kung Arthurs slott. Förvirrad frågar han ”Bridgeport?”, varvid han får till svar ”Camelot”.  

Men det var inte förrän 1895 i Kung Edwards England då en tidsresenär besteg sin märkliga, cykel/slädliknande tidsmaskin som tidsresandet fick en helt ny aspekt. Det behöll sin äventyrliga fascination, men nu förändrades hela scenariot genom ny teknologi, vetenskaplig spekulation och samhällskritik och blev därmed till en källa för alltmer invecklade funderingar kring tidens speciella och svårbegripliga natur. En mängd science fiction-författare har sedan dess följt i Wells fotspår och hans berättelse har gett upphov till minst fyra filmer, samtliga tämligen misslyckade.

Wells berättelse är som så många av hans noveller och science fiction noveller och böcker såväl spännande som tankestimulerande. Tidsresenären färdas fram till år 802 701 e.Kr. och stöter där på Eloi – småvuxna, naiva och människoliknande varelser, som bor i små samhällen bland väldiga, förfallna byggnader. Glada och bekymmerslösa fruktar Eloi mörka, månlösa nätter. Efter att ha utforskat området kring Elois bosättningar når resenären toppen av en kulle med utsikt över vad han tror en gång har varit London och inser att naturen nu tagit över hela planeten jorden och att människorna åter nått sitt ursprung som små grönsaksätande varelser.

Senare möter han Morlocks, apliknande troglodyter som lever i mörker under jorden och enbart kommer upp till ytan under natten. Han inser att Morlocks kontrollerar och livnär sig på Eloi och spekulerar att mänskligheten har splittrats i två arter. Hans samtids priviligierade aristokrati har blivit Eloi och de förslavade arbetarna har blivit Morlocks.

Historien rymmer såväl kärlek som spänning, innan tidsresenären färdas vidare in i en dimhöljd, människotom framtid som tycks föregripa T. Eliots The Hollow Men:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

Tidsresenären lyckas ta sig tillbaka till sin egen edwardianska tid, men försvinner sedermera spårlöst. Det netydde dock inte att han f;rsvann fr[n litteratur och fantasi. Nästan samtidigt med Tidsmaskinens publicering bröt den nya naturvetenskapen igenom. Tidigare hade man studerat materia och energi utifrån vad vetenskapsmän som Isaac Newton och James Clerk Maxwell kunnat beräkna och observera inom traditionella, men begränsade laboratoriemiljöer. Denna så kallade klassiska fysik beskrev kroppars rörelser under inverkan av olika krafter.en, nu förändrades denna tidigare tillämpbara och ofta effektiva ”klassiska fysik” genom studiet av materia och energi vid mycket höga hastigheter och/eller i mycket stora eller ytterst små skalor. De två huvudgrenarna inom ”modern fysik” blev därigenom kvantmekanik och relativitetsteori. Man undersökte materia på atomära och subatomära nivåer alltmedan relativitetsteorin växte fram ur Einsteins studier av och teorier kring gravitationens och ljusets effekter på tid och rum.

Under 1890-talet hade man upptäckt att atomer bestod av ännu mindre partiklar än vad man tidigare antagit. Max Planck fann att de teorier som den klassiska fysiken lagt fram inte fungerade särskilt bra. I åratal hade forskare antagit att energi flödade jämnt i form av en våg. Plancks arbete fann nu att energi även antog formen av partiklar, som rörde sig i individuella paket som han kallade kvanta – pluralformen av det latinska kvantum, som betyder ”hur mycket”, eller ”hur stor”.

Kvantmekaniken ledde forskarna in i en subatomär världen där atomens protoner och neutroner är uppbyggda av än mindre partiklar av vilka en del samtidigt kan existera på mer än en fysisk plats samtidigt och röra sig från en plats till en annan, utan att färdas genom den rymd som skiljer dem åt. Om man försöker observera vad uppkommer en effekt som forskare kallar vågfunktionskollaps. Sådana märkliga, för en lekman som jag, fullständigt obegripliga fenomen har lett till att vissa fysiker spekulerat i existensen av parallella universum och/eller alternativa verkligheter.

År 1905 publicerade Albert Einstein en artikel som stödde teorin att ljus färdas som små energipaket. Einsteins teori om effekterna av hastighet och gravitation på rum och tid revolutionerade vetenskapen. Relativitetsteorin hävdar att ljusets hastighet genom en tom rymd är konstant – 299 792, 458 meter per sekund. Ingen rymdfarkost kan färdas snabbare än så, ingenting kan heller bromsa ljushastigheten. För människor som färdas med ljuset skulle fysikens lagar verka normala. Einstein teoretiserade att tid och rum inte var konstanter utan förändrades beroende på observatörens rörelse.

I enlighet med denna Brave New World, Sköna nya värld, blev de litterära tidsresorna allt fler och allt djärvare. Liksom den nya fysiken hade förändrat den vetenskapliga synen på tillvaron, hade Wells satt en ny standard för den alltmera populära science fiction litteraturen. Sedan dess har hundratals, om inte tusentals, noveller och romaner om tidsfärder årligen publicerats världen över. För att nu inte tala om alla filmer och TV serier. Några av de bättre av de senare kan nämnas för att ge en uppfattning om tidfärdernas spännvidd.

Den stora klassikern är Frank Capras Livet är underbart från 1946 i vilken småstadsfilantropologen George Bailey ruineras av en rival och överväger självmord. Då han i ett snöoväder står på en bro och önskar att han aldrig vore född uppfyller en ängel hans önskan och George förflyttas till en eländig slum som namngetts av han rival. Georges bror som han räddade livet på som barn är död och så är de hundratals människor som brodern skulle ha räddat under Andra världskriget. Georges fru är en förbittrad ungmö och deras gemensamma barn är därmed inte födda.

Filmens budskap är att varje människas liv har en mening och ger ett avtryck i andra människors existens. George kommer tillbaka till ett nu som inte förändrats till det värsta, till sin fru sina barn, sin bror och ett tacksamt samhälle. Allt ordnar sig och Capras film har blivit till en av juletidens mest älskade och varje jul sänds den över en mängd amerikanska TVkanaler..

I Apornas planet från 1968, den första barnförbjudna film jag såg på egen hand och som då imponerade storligen på mig. Den handlade om hur en astronaut färdades till jorden i en avlägsen framtid och t den är befolkad inte enbart av primitiva människor men även av intelligenta, talande apor.

Time dilation är ett resultat av relativitetsteorin och betydde, om jag har fattat det rätt, att förfluten tid är olika inom ett rörligt föremål i förhållande till ett stillastående, något som gjorde att Taylor och hans två kolleger i Apornas planet hamnade på en framtida jord, istället för den jord de lämnat.

I de olika Terminatorfilmerna under 1980- och 1990-talen sänds en Cyborg, en varelse bestående av såväl både organiska, metalliska och biomekatroniska kroppsdelar, i detta fall en avliden polis, som från en nära framtid förs tillbaka i tiden för att förhindra globala katastrofer.

I Tillbaka till framtiden från 1985 färdas tonåringen Marty McFly tillbaka till 1955 i en DeLorean sportbil omgjord till en tidsmaskin av hans gode vän ”Doc” Emmett Brown.

Med nöd och näppe lyckas McFly undvika att hans egen mor blir förälskad i honom och istället gifter sig med hans far, varigenom han räddar sin egen framtida existens. I en andra del från 1989 tvingas Marty McFly och Doc Brown att färdas till framtiden för att förhindra Martys barn från att förstöra familjens rykte och reparera ”tidslinjen” efter det att den skurkaktige Biff Tannen skapat en förskräcklig framtid. Biff Tannen hade nämligen lyckats stjäla Martys och Doc Brown tidsbil och i den färdats tillbaka i tiden och till sitt tidigare jag gett en lista med sportresultat som gjort så att han kunnat skaffa sig en förmögenhet och förvandla sitt framtida jag till en hänsynslös kapitalist.

I den franska Les Visiteur från 1993, en av de mest populära franska filrmerna någonsin,  hamnar en riddare och hans väpnare, efter en mängd förvecklingar i samband med olika häxbrygder, från elvahundratalet i dagens Frankrike.

Samma år kom Groundhog Day, Måndag hela veckan, där en till en början livstrött och misantropisk väderman av okänd anledning tvingas att gång på gång återuppleva den andra februari i småstaden Punxsutawney. Något som gör att han med tiden lyckas tänka över sitt tidigare liv och ändra sitt beteende gentemot sina medmänniskor och skaffa sig nya och bättre prioriteringar.

In Terry Gilliams De tolv apornas armé från 1995 sänder man James Cole från år 2035 tillbaka till tiden före 1996 för att hindra lössläppandet av ett dödligt virus som anses has skapats av en mystisk organisation kallad De tolv apornas armé (som i sjäva verket är oskyldig).

Handlingen är komplicerd med sina upprepade tidresor, även tillbaka till Första världskriget och det hela blir något förvirrande. Cole tvingas konfrontera sig med vad som har kommit att kallas Cassandrakomplexet – man vet vad som kommer att hända, men det går inte att ändra det förgångna. Vad som sker måste ske, som i ABBAS sång Cassandra

Sorry Cassandra, I misunderstood.
Now the last day is dawning.
Some of us wanted, but none of us would
listen to words of warning.
But on the darkest of nights
nobody knew how to fight
and we were caught in our sleep.

Än mer förvirrande är Donnie Darko från 2001 som handlar om ungdomsångest, psykoterapi, déjà vu, prekognition och möjligen ett svart hål, eller ett maskhål. Det senare är ännu en obegriplighet inom den nya fysiken. På svenska kallas de även Einstein-Rosen-broar och är en lösning till fältekvationer, dvs. beräkningar av hur rumtiden kröks av materia och energi. Worm Holes, maskhål, kan beskrivas som antagna ”förbindelser” mellan två plana delar av rumtiden. Dessa delar kan komma att ligga så långt från varandra att ett maskhål kan uppkomma och bilda en genväg mellan de båda utgångspunkterna. 

Jag förstår ingenting av detta, men kanske det kan ställas i samband med Kurt Gödel (1906-1978), en av historiens främsta logiker och matematiker. Under fyrtiotalet då han var ansluten till Princetons universitet utvecklade Gödel en nära vänskap med Einstein och hans intressen kom att alltmer närma sig filosofi (han var djupt religiös) och fysik.

År 1949 demonstrerade Gödel existensen av slutna tidsliknande kurvor relaterade till den allmänna relativitetsteorin. Beräkningarna pekade mot ett slutet ”roterande universum” och skulle enligt Gödel teoretiskt möjliggöra tidsresor, till såväl det förflutna, som framtiden. Gödels beräkningar, som kallas Gödel-metriken, fick Einstein att tvivla på sin egen teori.

I Donnie Darko existerar huvudpersonen i en till synes helt normal amerikansk småstadsmiljö, men han lider av somnambulism och under sina nattliga promenader antastas han av en luguber figur i en slags kaninkostym som berättar att hans existens skall upphöra inom ett visst antal dagar. Det sker även, men uppenbarligen enbart för Donnie Darko som rycks bort från sin tillvaro, antagligen offer för att ha hamnat i någon form av tidsförvrängning. Filmens slut är öppet för olika tolkningar, kanske även Donnies mor och lillasyster befann sig i det försvunna flygplan vars lösslitna motor fallit ner och dödat Donnie. Men har det verkligen ägt rum i den värld han tidigare varit en del av?

I Tony Scotts Déjà Vu frå 2006 har FBI lyckats finna ut ett sätt att använda ett maskhål för att gå tillbaka i tiden och förhindra en terrorakt som redan ägt rum – sprängningen av en båt i New Orleans som dödade 543 passagerare.

I Christopher Nolans Interstellar från 2014 använder sig astronauter kosmiska maskhål och liknande fenomen som Svarta hål för att genom dem finna nya bosättningar för mänskligheten.

Nolan hade år 2000 is sin film Memento skapat en annan form av tidsresa. Leonard Shelby lider efter en traumatisk upplevelse av anterograde amnesia som leder korttidsminnesförlust och en oförmåga att bilda nya minnen. Han utvecklar därför ett avancerat system av fotografier, handskrivna anteckningar och tatueringar i ett försök att finna den man som mördat hans fru och orsakat hans amnesia.

En liknande snårskog av tidsresor och parallella tidsplan utgörs av en mängd TVserier. Exempelvis de 950 episoderna av Star Trek, där rymdfarkosten Enterprise navigerar genom galaxer och tidszoner. Serien   som tog sin början 1966 blev så våldsamt populär i USA att dess personligheter nu av flera amerikaner nästan uppfattas som levande personer.

Jag har aldrig sett några avsnitt av Star Trek, men minns när jag en gång i köpte en fåtölj i New York och affärsbiträdet uppskattande kommenterade: ”Ett mycket bra val. Dr. Spock köpte en likadan förra veckan.” ” Dr. Spock, Barnläkaren?” “Nej, nej, den vet jag inte vem det är. Jag menande Dr. Spock, vetenskapsofficeren på Enterprise”.

Jag såg däremot med stort intresse samtliga avsnitt av Lost som följde de överlevande från ett flygplan som mellan Sydney och Los Angeles  kraschar på en mystisk ö någonstans i södra Stilla havet. Är de före detta flygpassagerna levande eller döda? Är ön en plats i en annan tidsdimension? Är den kanske en version av katolikernas Skärseld?

Under alla förhållanden finns en slags primär handling med en mängd underliggande tillbakablickar, eller framåtblickar, som fördjupar de inblandade karaktärerna.

Den tyska serien Dark som på olika tidsplan utspelar sig i småstaden Winden, platsen för ett stort kärnkraftverk, är om möjligt än mer förvirrande än Lost och lämnar liksom den en mängd lösa trådar och olösta frågor efter sig.

Dark, som är orsaken till att jag började skriva detta blogginlägg kan i det närmaste betraktas som ett museum med teorier som skapats kring tidens gång och dess roll i våra liv – det krökta rummet, svarta hål, cassandrakomplexet, parallella världar, maskhål, möten med sitt egna jag, åldrandet, undvikandet av katastrofer som redan ägt rum, hur det förgångna, eller framtiden, griper in i nuet, predestination, världens uppkomst och undergång, vårt personliga ansvar, kärlekens kraft, m.m., m.m., allt fångat i en märklig time loop, tidsslinga.

Paret Baran bo Odar och Jantje Friese som skapat Dark påbörjade sedan TV-serien 1899, som jag funnit än mer fascinerande än den i själva verket lite väl gåtfulla Dark. Det är skada att Netflix avbröt 1899projektet efter det att den brasilianska serietecknaren Mary Cagnin anklagat det tyska paret för plagiat. Jag undrar. Plagiat? I denna tid av kvantmekanik och skiftande världar? För övrigt tycks Cagnins schablonartade stil inte ha mycket gemensamt med det tyska parets sofistikerade, mångbottnade och nu i förtid oavslutade historieberättande.

Inverkan från mystiska pyramider, som utgör grunden för Cagnins plagiatanklagelse framstår som direkt löjlig med tanke på att pyramidkraft har varit en vanlig trop inom science-fictiongenren ända sedan New Age gurun Patrick Flanagan i början av 1970-talet introducerade sitt mumbo jumbo kring kraftalstrande pyramider. De har sedan dess dykt upp på alla möjliga håll och kanter, som i filmen Stargate från 1994. eller i den betydligt mer komiska Illuminatustrilogin (1984) av Robert Shea och Robert Anton Wilson och Terry Pratchetts Pyramids (1989), i vilken pyramider faktiskt påverkar olika tidsdimensioner.

Tillsammans med de fysikaliska maskhålen intar Mångvärldstolkningen (MWI) en framträdande plats i Dark. Det rör sig om en tolkning av kvantmekanik som hävdar att den universella vågfunktionen är verklig och beständig, följaktligen existerar inte någon vågfunktionskollaps. Något som innebär att utfallen av kvantmätningar realiseras inom de olika ”världar” som utgör en del av ett ”multiunversum”.

Som med så många andra tolkningsmöjligheter inom kvantmekaniken motiveras mångvärldstolkningen genom det så kallade dubbelspaltsexperimentet. När partiklar som elektroner skickas genom två spalter mot en skärm skapar de på skärmen ett interferensmönster även när de skickas iväg en i taget, vilket tyder på att varje partikel på något sätt påverkar/omvandlar sig själv. Detta fenomen visar hur objekt på kvantnivå, som fotoner eller elektroner, beter sig som vågor tills de mäts, varvid de beter sig som partiklar.

Experimentet har tagits till intäkt för att den fysiska verkligheten är förenad med en vågfunktion hos dess mest elementära partiklar och att denna vågfunktion inte kollapsar, något man tidigare har antagit, utan omvandlas. Följaktligen finns det flera parallella universum, som endast kan interagera med varandra genom interferens.

Givetvis finns dessa parallellvärldar i Dark, men de har dykt upp vid flera tidigare tillfällen, exempelvis i Philip K. Dicks Mannen i det höga slottet från 1962. Romanen utspelar sig 1962, femton år efter det att Nazityskland och Japan vunnit Andra världskriget och segermakterna har delat upp USA mellan sig, med en ”neutral” zon mellan de båda intressesfärerna. Men, det existerar en förbjuden ”roman”, Gräshoppan släpar sig fram, som berättar att detta är en illusion. Det blir aldrig riktigt klart om vad som är verklighet, eller om det kanske enbart rör sig om en författares tankefoster, en roman i en roman.

Den utmärkta TV-serie som senare gjordes på Mannen i det höga slottet gör det hela däremot helt klart. Det är i en parallell verklighet som japanerna och tyskarna har segrat och det finns en annan värld där de allierade segrat och där tillvaron är fullständigt annorlunda. Gräshoppan släpar sig fram är i serien inte en roman utan undangömda dokumentärfilmer som sanningsenligt skildrar hur de allierade vunnit kriget – men … inte här och nu, inte i den här verkligheten, utan i en parallell värld.

De olika världarna får mig att minnas några böcker som min äldsta dotter var våldsamt förtjust i. Speciellt en som handlade om hur en ande uppfyllde olika önskningar. Varje kapitel slutade med olika valmöjligheter och historien fortsatte beroende på vilket val man gjort.

Den där boken blev helt sönderläst och jag antar att min dotter fortfarande minns den. Den ingick i en bokserie kallad Choose Your Own Adventure, Välj ditt egna äventyr, och böckerna var skrivna i andra person. Mellan 1979 och 1998 hade de sålts i mer än 250 miljoner exemplar och översatts till 40 språk. Tidsresor var ett ofta förkommande tema i flera av böckerna.

Jag vet inte om den svenske författaren Peter Glas känner till de där böckerna. Under all förhållanden skrev han 2015 den fascinerande Bärnstenskyssen som handlade om Gabriels livsvalsmöjligheter. Han blir förälskad och blir av den åtrådda kvinnan bjuden hem på middag, men … skall han tacka ja, eller istället åka till ett affärsmöte som skulle kunna göra honom förmögen? Läsaren avgör. Väjer han kärleken berättas det om middagen och dess följder. Men blir det affärsmötet som Gabriel föredrar att bevista så får läsaren bläddra fram till en annan sida. Så fortsätter det boken igenom, där läsaren ställs efter det ena valet efter det andra och snart upptäcker vi att valen i allmänhet rör kärlek, pengar eller karriär och följderna blir därefter.

Redan 1963 hade den argentinske författaren Julio Cortázar skrivit romanen Rayuela, Hoppa hage, som var indelad i 155 kapitel och som enligt författaren kunde läsas i olika ordningsföljd, allt i enlighet med en lista med siffror som Cortázar angivit. Om romanen lästes i enlighet med den mängd alternativ som de olika siffersekvenserna angav skulle flera olika berättelser skapas

Den mest mästerliga berättelsen inom genren ”alternativa verkligheter” är skriven av Cortázars landsman Jorge Luis Borges. Hans berättelse Trädgården med gångar som förgrenar sig från 1941 är på många sätt och vis den perfekta novellen; kort, tät, originell, märklig, ytterst konfunderande och tänkvärd.

En kinesisk läkare, Yu Tsun är under Första världskriget bosatt i England och spionerar där för tyskarnas räkning. Han vet att han är avslöjad, men innan han avrättas måste Yu Tsun finna ett sätt att vidarebefordra den information han har. Läsaren har inte en aning om hur det skall gå till och en del av novellens charm är att den också är en thriller där huvudpersonen förföljs av en agent som vet allt om honom.

 Jag vill inte förstöra njutningen av en novell som ”måste läsas innan man dör” som titlarna är på böcker som skall läsas, filmer som skall ses, platser som skall besökas och maträtter som skall avnjutas. Ett citat kan räcka:

Inte för inte är jag Ts'ui Pens sonsons son. Han var guvernör i Yunnan och gav upp sin världsliga makt för att skriva en roman med fler karaktärer än det finns i Hung Lou Meng och för att skapa en labyrint där alla människor skulle förlora sig. Han tillbringade tretton år med dessa märkligt blandade uppgifter innan en främling mördade honom. Hans roman hade ingen mening och ingen hittade någonsin hans labyrint.

Ts’ui Pens labyrint var i själva verket framställningen av ett multiuniversum där ett otal möjligheter öppnar sig, där det är lätt att gå vill och ingen återvändo finns. Yu Tsun var dömd att dö, han visste det, han valde sin väg och anade dess slut, men det hindrade honom inte från att utnyttja sin förfaders labyrint för att sända sitt meddelande till dem som väntade på det.

Det sägs att om en tidsresenär färdas bakåt eller framåt i tiden så kan han inte träffa sig själv. Det är något som TV-serien Dark inte alls samtycker till. En stor del av den förödelse och kaos som råder i Darks värld beror på att huvudpersonerna träffar sig själva vid olika tider av sina liv och på olika tidsplan och hur de mördar varandra, föds av varandra, sammanstrålar och skiljs.

Det låter onekligen kaotiskt och det är det också, men inte i så hög rad som i Robert Heinleins novell By His Bootstraps som faktiskt publicerades samma år som Borges Trädgården med gångar som förgrenar sig fast de två författarna kunde vid den tiden inte känna till varandras existens.

Den märkliga titel “genom sina skoremmar” är väl obegriplig om man inte tänker på hur kängor i allmänhet är försedda med sådana remmar och att lyfta sig själv upp med hjälp av dem är väl lika omöjligt som när Baron von Münchhausen lyfte sig själv och sin häst med hjälp av  sin egen hårpiska.  

novellen börjar med att Bob Wilson har låst in sig på sitt rum för att avsluta en examensuppsats om tillämpandet av matematisk logik på begreppet tidsresor. I det här skedet bryr han sig inte om huruvida hans tes om att tidsresor är giltig eller ej, han är enbart desperat efter sömn och vill få eländet klart . Plötsligt hör han en röst bakom sig: ”Bry dig inte om det där. Det är en ändå massa struntprat.”

Främlingen, som kallar sig Joe, har dykt upp genom en tidsportal; en cirkel i luften bakom hans rygg med en diameter på ungefär 1,8 meter. Joe berättar för Bob om hur stora möjligheter väntar honom om han följer genom Porten och tusentals år in i sin egen framtid. En kaotisk berättelse följer. Joe är i själva verket en framtida version Bob Wilson som kallat sig Joe för att inte förvirra honom. Faktum är att Bob Wilson inte är speciellt förtjust i ”Joe” och inte heller de många andra versionerna av sig själv som han möter inom olika tidsdimensioner, en del yngre än han själv, andra skäggiga gubbar. Han råkar till och med i slagsmål med en version av sig själv.

Alla dessa versioner av honom själv som fyller upp och trasslar till Bob Wilsons tillvaro får mig att tänka på en vansinnesscen i Bröderna Marxs En galakväll på Operan, då folk ständigt dyker upp i Grouchos fartygshytt.

https://www.youtube.com/watch?v=8ZvugebaT6Q

En annan form av tidsförskjutning är när en person av egen vilja förs tillbaka i tiden för att rätta till egna, högst personliga misstag och tillkortakommanden. I Pyotr Demyanovich Uspenskijs Ivan Osokins märkliga liv från 1915 beklagar sig huvudpersonen:

Jag har inbillat mig att jag format mitt liv efter egen vilja, men i själva verket har jag enbart lyckats slå sönder det. Ni andra vandrar längs era invanda vägar. Ni lever ert liv i nuet och har en framtid framför er. Men jag försökte klättra över alla stängsel och resultatet blev att jag inte har någonting nu och ingen framtid att förvänta mig. Om jag bara kunde börja om från början! Jag vet nu att jag då borde göra allting annorlunda.

I förtvivlan efter en misslyckad kärlekshistoria söker Ivan upp en magiker med rykte om sig att kunna föra folk tillbaka i tiden. Han ringer på i magikerns lägenhet och möts av en gammal mager man med krökt rygg och genomträngande blick, Han tycks redan känna till Ivans ärende. Magikern (är han kanske Djävulen själv eller en av hand demoner, eller en ängel, en Guds budbärare?) försäkrar Ivan att han kan ”skicka dig tillbaka så långt du vill, och du kommer att minnas allt, men det kommer inte att leda till någonting.” Ivan insisterar och ber att i varje fall få tolv år av sitt liv tillbaka:

Det hemska med vår förlorade tid är att vi inte känner vår rätta väg. Om jag vet och kommer ihåg, kommer jag att göra allting annorlunda. Jag kommer att ha ett mål, jag kommer att vara medveten om nyttan och nödvändigheten av alla de svåra beslut jag måste ta.

Magikern går med på Ivans önskan på villkoret att han efter tolv år kommer tillbaka och berättar hur hans nya livschans avlöpte. Efter komplicerade riter försvinner Ivan från magikerns rum, men som avtalat kommer han tillbaka tolv år senare. Magikern och hans rum tycks var oförändrade och han ställer Ivan frågan: ”Hur blev ditt liv? Kunde du göra de riktiga valen då du hade kunskap om framtiden?” Ivan svarade: “Jag gjorde mitt bästa, men resultatet blev det samma, uppenbarligen tog jag likväl fel beslut.”

Kanske blev Ivan Osokin ett offer för Novikovs självkonsistensprincip vilken innebär att fysikens lagar förhindrar handlingar som motsäger historien. En tidsresenär kan följaktligen inte förändra det förflutna. Alla försök att förändra historien skulle antingen misslyckas eller redan ha varit en del av vad som redan hänt. Detta hindrar att litterära tidresenärer envisas med att försöka ändra historiens gång, ofta rör det sig om att förhindra död och lidande för någon som varit dem nära och kär. Det var exempelvis det som orsakade lidande, mord och en kärnkraftskatastrof i TV-serien Dark.

Lika ofta kan en tidsresenär vara ute efter hämnd eller förändra vad som hänt genom att exempelvis mörda en framtida mördare eller diktator – flera tidsresenärer har exempelvis traktat efter Hitlers liv.

Speciellt imponerad blev jag av Stephen Kings 11/22/63, romanens titel anspelar på dagen då John F. Kennedy mördades. Jake Epping, en frånskild gymnasielärare i småstaden Lisbon Falls har genom åren blivit nära bekant med Al Templeton, innehavare av en diner, restaurangvagn, som serverar mat som påminner Jake om hans barndoms favoriträtter med original-ingredienser som inte manipulerats genom modern livsmedelsteknik.

Då Al drabbats av dödlig lungcancer avslöjar han hemligheten med sin goda mat – i restaurangens skafferi finns en tidsportal, ett maskhål som leder till Lisbon Falls den nionde september 1959. Al har genom åren införskaffat sina ingredienser från slutet av femtiotalet, men hade under senare tid även fattat ett fatalt beslut. Al hade under sin ungdom deltagit i Vietnamkriget och då förlorat en mängd nära vänner.  Han hade beslutat sig för att stanna kvar i den gångna tiden och där hindra Lee Harvey Oswald från att mörda Kennedy och därmed skulle enligt Al Vietnamkriget inte utveckla sig till den katastrof det blev. Då Als död sätter stopp för hans planer tar Jake över. Det finns ingenting som håller honom kvar i år 2001, istället bygger Jake tålmodigt upp en tillvaro i såväl Lisbon Falls, som senare i Dallas där han systematiskt kommer allt närmre Oswald.

Efter en hektisk jakt med tiden lyckas Jake hindra Oswald från att mörda Kennedy, men då han återvänt till 2001 finner Jake att han hamnat i en fullständigt förändrad dystopisk framtid som skapats genom en oförutsedd världspolitik. Vad som är intressant i Kings roman, förutom det väl dokumenterade tidiga sextiotalet är att då Jake försöker stoppa Oswalds tilltag, Det blir då som om tiden verkar mot honom – olyckor sker, bussar och bilar fungerar inte. Kanske är det Novikovs självkonsistensprincip som försöker hindra honom från vad han trots det lyckas med.

En annan fara med tidsresor är att minsta misstag kan få ödesdigra följder, I Ray Bradburys A Sound of Thunder, Åskmuller, från 1952, har år 2055 tidsresor blivit så vanliga att företaget Time Safari Inc. erbjuder förmögna äventyrare chansen den unika möjligheten att resa tillbaka i tiden för att jaga utdöda djurarter. Företaget betonar dock vikten av att följa ytterst strikta regler så att framtiden inte ändras. Tidresenärer får endast skjuta djur som tidigare tidspårare funnit kommer att dö på ett naturligt sätt och jägarna får absolut inte lämna fastslagna stigar. Dessvärre finner en av deltagarna att då han under dramatiska omständigheter lyckats skjuta en Tyrannosaurus Rex att han av misstag trampat på en fjäril, ett felsteg som kommer att förändra historien.

Flera tidsresor leder dock inte till några större framtida förändringar utan är enbart ett resultat av en otillfredsställelse med en nuvarande situation och/eller en form att drömma sig tillbaka till bättre, gångna tider.

Det tog lång tid för mig innan jag började uppskatta Woody Allens filmer, men eftersom mina bekanta hyllade hans filmer gick jag och såg dem. Jag kunde dock inte begripa vad biopubliken skrattade åt. De neurotiskt krystade kvickheterna var enbart irriterande och långt bortom min enklare uppfattning om humor.

Men det har ändrat sig. Woody Allens första tidsresa i Sleeper roade mig inte alls. Det blev betydligt bättre då han arbetade med nostalgi, som i The Purple Rose of Cairo och Midnatt i Paris, den senare blev för mig det slutgiltiga genombrottet då det gällde uppskattningen av Woody Allens särpräglade hantverk.

Jag såg filmen då jag bodde ensam i Paris och liksom huvudpersonen Gil Pender ägnade mycket av min tid åt att på kvällar och helger fascinerad flanera genom staden, Trappan där Gil inväntade bilen som i sällskap med Scott Fitzgerald, Hemingway eller T.S. Eliot förde honom till tjugotalet och möten med Cole Porter, Gertrud Stein, m. fl., låg något kvarter ifrån min bostad på Square Adanson.

Allen levandegjorde för mig Paris på ett sätt, liknande det som jag känner inför Rom. Hos honom lever historien och vi förstår att de bästa tidsresorna sker genom konst och litteratur. Då de förenas med våra egna minnen och upplevelser blir läsefrukter och konstupplevelser i högsta grad verkliga.

Woody Allen arbetar med lätt hand. Sidney Bechets och Django Rheinhardts musik försätter oss tillsammans med välkända parisvyer i den rätta sinnesstämningen. Utan några onödiga, långsökt ansträngda förklaringar stiger Gil obehindrat och förundrad in i tjugotalets Paris. Replikerna är suveräna och så är skildringen av Gils förhållande till sin skeptiskt avvisande fästmö och den av henne så beundrade och pinsamt självbespeglande besserwissern Paul Bates. Greg är en drömmare och så är väl varje sann tidresenär.

Borges, Jorge Luis (2007) Fiktioner. Stockholm: Bonniers. Bradbury, Ray (2005) A Sound of Thunder and Other Stories. New York: William Morrow. Calvino, Italo (1992) If on a Winter’s Night a Traveller. New York: Vintage. Coomaraswamy, Ananda K. (1985) The dance of Siva: essays on Indian art and culture. New York: Dover Publications. Cortázar, Julio (1984) Hopscotch. New York: Avon Books. Dick, Philip K. (2016). Mannen i det höga slottet. Lund: Bakhåll. Elovson, Harald (ed.) (1965) Lyrik ur Världslitteraturen: En litteraturhistorisk antologi, Lund: Gleerups. Ende, Michael (1980 ) Momo eller kampen om tiden: en sagoroman. Bromma: Berghs förlag. Eusebius (2025) The History of the Church from Christ to Constantine. London: Penguin Classics. Ferlin, Nils (1944) Med många kulörta lyktor. Stockholm: Bonniers, Faulkner, William (1990) Absalom! Absalom! New York: Vintage. Glas, Peter (2015) Bärnstenskyssen. Lund: Bakhåll.  Gleick, James (2016) Time Travel: A History. London: 4^th Estate. Heinlein, Robert (1983) The Menace From Earth: Eight Short Stories. Hong Kong: Corgi Press. King, Stephen (2011) 11/22/53. New York: Scribner. Lem, Stanislaw (1986) Memoirs Found in a Bathtub. San Diego, CA: Harcourt. Majakovskij, Vladimir (2015)  La cimice-The bedbug- Kaon. Roma: Gangemi Editore. Mascaró, Juan (ed,) (1965) The Upanishads. Harmonsdworth, Middlesex: Penguin Classics. Medicus, Heinrich A. (1994) “The Friendship among Three Singular Men: Einstein and His Swiss Friends Besso and Zangger,” in Isis, Vol 85, No. 3. Nisbet, Robert (1994) History of the Idea of Progress. New Brunnswick, NJ: Transaction Publishers. Oupensky, P. D. (2002) Strange Life of Ivan Osokin: A Novel. Berwick Upon Tweed: Lindisfarne Press. Pagels, Elaine (2012). Revelations: Visions, Prophecy, and Politics in the Book of Revelation. New York: Viking Press. Qvarnström, Gunnar (1973) Moderna manifest: litteratur- och konstrevolutionen 1909-1924: en introduktion. Stockholm: Almqvist & Wiksell: Almqvist. Terry, Philip (ed.) (2020) The Penguin Book of Oulipo. London: Penguin Books. Twain, Mark (1972) A Connecticut Yankee in King Arthur's Court. Harmondsworth, Middelsex: Penguin Classics. Wells, H. G. (2023) Tidsmaskinen. Lund: Bakhåll. Wittgenstein, Ludwig (2023) Tractatus Logico-Philosophicus. London: Penguin Classics.