Jag lever i en stad och är omgiven av hus och människor, men även en mängd prylar; böcker, skivor, filmer, TV och inte minst min dator. Detta är min lilla värld, min miljö, mitt habitat, och i allmänhet trivs jag här.
Jag kan även skifta miljö och har den fördelen att jag emellanåt kan vistas vid en tropisk strand, eller i en svensk skog. I det senare fallet kan jag under långa promenader, eller en roddtur på den närliggande sjön, låta mig uppslukas av naturens mäktiga närvaro; doften av grönska och jord, himlen ovanför mitt huvud, fåglarna och smådjuren.
Det är nu kallt i huset, mycket kallt. Det har stått obebott under en längre tid och efter skogspromenaden kurar jag ihop vid en den öppna spisen, i vilken jag lagt in rikligt med ved. Snart flammar elden stark och värmande och jag bryr mig inte längre om det kulna vädret utanför fönstret. Har på måfå tagit fram en bok ur hyllan – Allan Watts Nature, Man & Woman. Det var mycket länge sedan jag läste den, men redan efter ett par sidor väcker den en mängd tankar.
Watts skriver hur vi människor kan njuta och bedåras av naturen, vilken berikande känsla det är att ha fått denna gåva. Som i William Blakes underbara dikt, ständigt upprepad, men alltid lika fräsch och gripande:
To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.
Att se en värld I ett sandkorn
och en himmel i en vildblomma
Att ha oändligheten i din hand
och evigheten i en timme.
Men, som Watts så riktigt konstaterar – fisken som rör sig i det klara vattnet, fågeln som svävar över himlavalvet upplever inte världen och livet som ett mäktigt under:
Vi vet att fiskarna simmar i ständig rädsla för sina liv, för att inte synas och rusar iväg eftersom de enbart är nerver, skrämda till plötsliga piruetter vid minsta glimt av alarm. Vi vet att ”kärlek till naturen” är en sentimental förtrollning av yttre sken – att måsarna inte svävar över himlavalvet för njutnings skull, utan i vaksam hunger efter fisk, att de gyllene bina inte drömmer i liljorna utan besöker dem i en lika rutinmässig jakt efter honung, som en hyresindrivare jagar efter skulder och att ekorrarna som fritt och glatt tycks leka mellan trädens grenar, inte är annat än frustrerade små pälsbollar av aptit och rädsla.
Men, likväl – vilken triumf att finnas till! Att vara människa och känna som Blake gjorde. Att stå hänförd inför tillvaron. Men, alltmer stängs vi en teknokratisk, A.I.-genererad värld. Är det en fördömelse, eller en välsignelse? Som det mesta här i livet – kanske både och. En sak är dock säker, och det är att vår värld, vårt habitat förändras med en oerhörd hastighet.
Under flera år har mina blogginlägg sällan attraherat fler än högst femtusen besökare per dag. Döm då om min förvåning då jag för någon månad sedan fann att de plötsligt stigit till mellan trettio- och fyrtiotusen besökare per dag. Vad hade hänt?
Med viss glädje, trots att jag säger mig att jag i själva verket skriver mina blogginlägg för mitt eget nöjes skull, blev jag glatt överraskad och inbillade mig att jag kanske hade nått vad en del skribenter kallar för en tipping point, nämligen att man efter trägen strävan plötsligt når en oväntad mängd läsare, något som inom bok- och nöjesbranschen kan ske helt oväntat. Begreppet var populärt för ett tiotal år sedan, men jag vet inte om man fortfarande talar så mycket om det.
Men, men, en vän konstaterade att den där plötsliga uppgången måste bero på A.I., Artificial Intelligence – det var säkerligen obemannade sökmotorer som skördade mina insikter för att mata in dem i det globala kunskapsnät som sedan slutet av 2022 glufsar i sig all upptänklig information, säkerligen även den som mina blygsamma blogginlägg kunde tänkas innehålla.
Det är främst ChatGPT som kommit att dominera den allmänna kunskapssfären. Det rör sig om en virtuell assistent som genom maskinlärning anammat en otrolig mängd information från böcker, websidor, diskussionsfora, filmer, serier, avhandlingar, tidningsartiklar, manualer och allt annat upptänkligt stoff som svävar kring därute i datormolnen. ChatGPT slukar nu all tillgänglig information (och antagligen mer än den) och serverar den till data-användare över hela världen.
Sedan några veckor tillbaka går det knappt att öppna vare sig sin dator eller smartphone utan att besväras påtvingade A.I.-tjänster. Tala om tipping point! På nolltid har världens datoranvändare mer eller mindre frivilligt blivit uppkopplade till en A.I.-skapad värld som för tillfället inte enbart slukar information utan även sväljer ofantliga mängder sötvatten.
Vatten som vi behöver för att leva, använder för att dricka och hålla oss vid liv – åttio procent av vår kroppsvikt består av vatten. Vi kan inte leva längre än fem dagar utan dricksvatten och vi behöver vatten för att bevattna fält och grödor. Sötvatten utgör enbart tre procent världens vatten och det är de som vi behöver för att kunna leva och två tredjedelar av det ligger fortfarande otillgängligt i frusna glaciärer, som dock snabbt tinas upp och försvinner i odrickbart havsvatten.
De väldiga databaserade teknikföretagen, som Vidia, Microsoft, Google (Alphabet), Amazon och Meta, sätter nu i allt högre grad i sig vårt värdefulla och livsbevarande sötvatten för att kunna kyla och driva sina energislukande datacenter, där det behövs uppskattningsvis 9 liter sötvatten för varje använd kilowattimme.
Datateknikföretag är mer koncentrerade än andra energiintensiva anläggningar, såsom stålverk och kolgruvor, byggnader konstrueras nära varandra så att de kan dela elnät och kylsystem och överföra information effektivt, både sinsemellan och till sina användare.
I Irland står datacenter för mer än 20 procent av landets elförbrukning, de flesta av dem är belägna i utkanten av Dublin. I minst fem av USA:s delstater överstiger för närvarande sådana centers elförbrukning mer än 10 procent av staternas totala produktion.
Google bearbetar dagligen upp till 9 miljarder sökningar och varje sådan begäran via en A.I.-server kräver 7–9 wattimmars (Wh) energi, det vill säga en förbrukning av 63 till 81 liter vatten. Det är 23–30 gånger mer än den energi som krävs för en vanlig sökning. Den stora energiförbrukningen bidrar även till ökat koldioxidutsläpp. Det är dock möjligt att A.I.-utvecklingen är självreglerande och att energiförbrukningen därmed minskar, sådant har jag inte en aning om, det enda jag vet är att A.I.-tillväxten går med en rasande fart, något som jag och de flesta med mig, har upplevt på egen hand.
Från mitten av sjuttiotalet hade jag ingen egen dator utan använde universitets datorer, till vilka jag först begagnade hålkort, som snart ersattes av så kallade så kallade floppydiskar, men jag var fortfarande tvungen att lära mig vissa koder för att få det hela att fungera och vissa dagar stängdes hela nätet ner för att huvuddatorn blivit för varm.
Det var först senare, då jag med mitt forskningsstöd, köpte en McIntosh som jag kunde använda de mindre, hårda varianterna av floppydiskar. Jag var mycket glad för den där maskinen. Jag har kvar den och den fungerar fortfarande, men jag använder den givetvis aldrig. Jag har även kvar mina skrivmaskiner, en som jag fick av min fru strax efter det att vi träffats och en elektrisk variant som en av mina svågrar gett mig.
Något som jag nu uppskattar var att jag aldrig slösade min ungdom på de omfattande dataprogrammeringskurser som olika arbetsplatser försökte få mig att deltaga i. Min uppfattning var att ”snart kan du tala med din dator, så varför behöver jag då slösa värdefull tid på sådant som snart kommer att vara fullständigt förlegat”. Kanske kom sig min bestämda åsikt sig av att gjort min militärtjänstgöring som radiotelegrafist och efter min första repmånad funnit att det jag lärt mig av morsetelegrafering blivit lika aktuellt som kavallerichocker.
Min generation har alltså huvudlöst kastats in i en malström av oanad utveckling som många av oss har haft svårt att anpassa oss till. Jag känner det ibland som om jag lever kvar i medeltiden. Likt en gammal munk läser jag böcker och skriver lika ofta för hand som jag knappar på min dator. Utanför mitt rum brusar livet vidare och givetvis nås även jag av en del av dess kastvindar. För många, för egen del är jag inte riktigt säker, är den stadigt ökande hastigheten hos denna kringvirvlande orkan av halsbrytande, kommersiellt dominerad utveckling av artificiell intelligens milt sagt oroande.
På kort tid drabbar oss de mest förbluffande resultat av detta ”framåtskridande”. Speciellt om vi vistas inom den rikare och mer priviligierade sfären av vår omvärld. Kommer exempelvis mycket väl ihåg hur vi 1994 drabbades av Amazon, 1997 av Google, 2001 av Wikipedia (som jag faktiskt uppskattar), och 2004 av Facebook. Sedan följde en mängd sociala nätverkstjänster – Twitter, Instagram, TikTok, 4Chan, Linkedin, Pinterest, X, Reddit, och jag vet inte hur många fler, förmodligen flera tusen. Grundarna av dessa och liknande webfenomen har för egen del har skapat sig makt och förmögenheter som övergår mänskligt förstånd.
Minns hur jag, efter några års frånvaro på sydligare breddgrader vid mitten av 1990-talet tog upp ett arbete på min gamla gymnasieskola och då fann att samtliga kollegor, i varje fall de flesta av dem, gick omkring med små sladdlösa telefoner. Sådant hade jag inte sett tidigare och något år senare fick jag av en vän hans gamla avlagda. Nya, effektivare modeller hade kommit ut och då liksom nu gällde det att vara tekniskt uppdaterad och innan de blivit hopplöst föråldrade införskaffa de senaste färskvarorna.
De flesta av oss har antagligen någonstans en låda med använda, numera tämligen värdelösa mobiltelefoner. Speciellt efter det att smartphones introducerats vid början av 2000-talet och numera har väl de flesta av dem personliga digitala assistenter, handflatstora datorer, bärbara mediaspelare, kompaktkameror, videokameror, spelkonsoler, e-läsare, fickräknare och GPS, samt mycket annat.
Sedan något år tillbaka har livet blivit komplicerat om du inte har en smartphone med installerad bank-kod och möjlighet att läsa QRkoder. Saknar du sådant ignoreras du av myndigheter, kan inte parkera din bil eller äta på restaurant. Koderna har successivt blivit till ett legitimationskort, en nyckel som öppnar och stänger portar och dessutom ännu en databaserad metod som gör att Storebror ser dig och kan påverka ditt liv.
Då jag efter ytterligare några år i fjärran länder började arbeta i Stockholm fann jag att välklädda yuppies gick omkring på gatorna och talade med sig själva, något jag tidigare enbart sett mentalt störda uteliggare i New York göra. Jag upptäckte dock att det var sina smartphones de konverserade med och att de för den skull bar ytterst diskreta öronsnäckor.
Under min barndom läste jag ofta Expressens seriebilaga där bland andra Dick Tracy fanns att läsa. Jag förundrades av detektivens TV-armbandstelefon som gjorde att han bildmässigt sedan mitten av 1960-talet kunde kommunicera sig med sina kollegor. Inte kunde jag då ana att smartphones snart skulle bli en verklighet.
Mest förbluffad blev jag 1996 då min fru och jag under en doktorandmiddag hamnat bredvid en forskare som berättade att han förvandlat sin dator till ett virtuellt akvarium i vilket han skapat en gädda och dess habitat. Han hade sedan genom olika simulationer manipulerat sin gäddas omgivning och tillvaro – tillsatt eller tagit bort syre, ändrat vattentemperaturen och dess surhetsgrad, experimenterat med en del miljöfarliga gifter, ökat och minskat ljuset och utfört en mängd olika virtuella experiment och vid flera tillfällen såväl dödat som återupplivat gäddan.
Vi fann det hela intressant och tämligen märkligt. Inte undra på att vi undrade hur forskarens ”datorakvarium” såg ut, detta var ju långt innan A.I.:s framställningskonst blivit så sofistikerad som den är nu.
Forskaren var en stor entusiast och efter att under middagen ha berättat om sin gädda kom han vid desserten in på sin forskning kring flockdjurs beteende. Han hade nämligen i en annan dator skapat en virtuell renhjord. Hans hustrun inflikade att “förra veckan försvann en av renarna och han har inte en aning om vart den tog vägen”.
Det hela lät alltför otroligt för att vara sant, men det var det säkerligen. Jag har senare funnit att Lunds Universitet har flera professurer kopplade till biomimetik då man med hjälp av datorteknik simulerar habitat, system och element i naturen i syfte att undersöka och lösa komplexa problem. Det kan röra sig om molekylär biomimetik som studerar biologiska reaktioner på molekylnivå för att kunna använda samma biologiska principer för att utveckla metoder för hållbar produktion av solbränslen och -kemikalier. Eller för att studera naturens underliggande matematiska mönster och med deras hjälp påverka design och teknologisk utveckling.
Man kan använda biomimetik för att förstå och återskapa såväl nyttiga egenskaper som skadliga förändringar som förekommer i naturen, både genom direkt observation och på mikroskopisk nivå och därmed finna nya sätt att förebygga och behandla sjukdomar. Och givetvis, som vår bordsgranne under disputationsfetsen, undersöka hur olika habitat och dess invånare drabbas av, anpassar sig till eller motverkar förändringar i sin närmiljö. Forskningsfältet är brett och utvecklar sig ständigt.
På tal om akvarier så berättade min vän Krister, en humanist som är förunderligt välinformerad om det mesta, inte minst A.I.-utveckling, att han för ett par år sedan testade A.I.:s förmåga att skriva historier och teckna serier. Han bad A.I. berätta och i serieform illustrera en akvariefisks version av de familjegräl han betraktade genom akvarieglaset. Något som redan prövats av exempelvis the Disney Company i Finding Nemo och Monty Pythongänget i The Meaning of Life. Krister gav ett fåtal ledtrådar till A.I., som på kort tid åstadkom en vältecknad och riktigt bra historia. Jag finner nu att nätet erbjuder en mängd möjligheter att egen hand lära sig skapa serier med hjälp av A.I.
Vem som helst kan nu med A.I.:s hjälp, till och med helt i avsaknad av tecknartalang och skriftlig förmåga, åstadkomma riktigt bra bilder och litterära texter. Ofta använder sig influencers på såväl vänster- som högerkanten av A.I. för att sprida sina åsikter. I bästa fall sker det med en ”humoristisk” framtoning som avslöjar att det hela rör sig om. A.I.-tricks, som de beklämmande videos och bilder som den bedrövlige President Trump emellanåt publicerar på sin sajt Truth Social. Exempelvis en osmaklig video från den 21:a juli förra året som visade en fake arrestering av en förödmjukad Obama, antagligen en del av Trumps desperata försök att rikta uppmärksamheten bort från sin närvaro i de än så länge till stor del hemlighållna Epsteinfilerna.
För att nu inte tala om den motbjudande videon om hur ett sönderbombat, uthungrat Gaza har omvandlats till en beklämmande resort. Var finns humorn i en sådan fruktansvärd känslokyla? Som en nazi skulle göra sig smålustig om koncentrationsläger och massutrotning.
Det har konstaterats att mer än femtio procent av nätets sajter nu är AI-producerade. För några dagar sedan hörde jag att min nioåriga dotterdotter kommit hem från skolan och entusiasmerad av sina skolkamrater ville se ville se en video med Ballerina Cappucina. Eftersom jag aldrig hört talas om henne letade jag upp henne på nätet och fann till min förskräckelse en A.I.-generarad ballerina med en gräddtoppad kopp med cappucino som huvud. En slags korkad blandning av Hello Kitty och Barbie som används för sexuella anspelningar och allt som oftast slås i bitar av sina ”pojkvänner” som Cappucino Assassino, en ninja-kaffekopp med två ögon och två samuraj-katansvärd med vilka han om natten styckar sina offer.
Dessa karaktärer är delar av ett meme-fenomen kallat Italian Branrot, Italiensk hjärnröta, skapad av Fabian Mosele, en italiensk animatör bosatt i Tyskland, som i början av mars 2024 skapade en AI-generad haj som iförd Nike-tennisskor dansade till en idiotisk elektronisk truddelutt kallad Trallero Trallerá. Enligt dess skapare är Italian Brainrot endast ett av många inslag i en trend med ”råa memer” vars absurditet består i att de egentligen inte alls är roliga utan ”enbart underliga”.
Från Trallero Trallerá utvecklades snabbt en mängd A.I.-generade karaktärer som nu översvämmat nätet och entusiasmerat barn, ungdomar och kommersiella intressenter att skapa egna Italian Brainrot mimer, eller inhandla en explosivartad mängd varor – dockor, snabbmat, samlarkort, och än så länge primitiva videospel, m.m.
Samtliga Brainrot-karaktärer är hybridvarelser som består av djurdelar och föremål som växter, mat och vapen, vars meme-videos ofta kommenteras av en manlig berättare, även han A.I. genererad. Absurt våld och blasfemi (exemplifierad genom Shrimp Jesus, Räkjesus) är en betydande del i dessa Generation Z skapelser.
För varje dag som går sitter vi, barn som vuxna, alltmer hjälplöst inspärrade i teknokratins bur. Det har gått flera år sedan vi kunde röra oss fritt, utan att ständigt oroa oss över att vara oanträffbara. Nu oroas och irriteras mina nära ock kära över att jag inte hör ringsignaler, eller inte omedelbart svarar på deras samtalsförsök. De vill vara försäkrade om att ha möjligheten att ständigt kunna vara i kontakt med mig. Jag förstår dem, jag har blivit likadan själv. Jag blir också orolig då jag märker att jag glömt mobile hemma och blivit “incomunicado” .
Jag har svårt att minnas tiden då jag inte ständigt bar min telefon med mig. Då jag så snart som jag var ute på stan och kände att jag måste kontakta någon febrilt sökte efter telefonautomater och såg till att alltid vara försedd med växelmynt.
Då var jag, om jag befann mig på okända platser eller var på väg till olika möten, hänvisad till kartor. Under träning inför hjälpinsatser i främmande länder fick jag för femton år sedan ingående instruktioner i hur man använde det då komplicerade GPSsystemet, nu finns det bekvämt installerat i min smartphone och kan till och med grafiskt visa hur jag rör mig genom okända områden.
Förr sände jag ständigt brev och kort till mina vänner. Minns hur jag i min ungdom arbetade som brevbärare och de hektiska tider och välkomna inkomst som julkortsorteringen innebar. Nu finns det inga brevlådor längre och postkontoren stänger ner, liksom bokhandlar och videobutiker. Vi lever i och med våra datorer, mest i form av smartphones.
Det var med oro och viss förskräckelse som jag under min senaste tid som gymnasielärare, någon gång vid mitten av 2010-talet, upptäckte hur förslavade så många eleverna blivit under sina smartphones. Uppmärksamhetsnivån hos flera av dem hade krympt till ett minimum. Ignorerande sin omgivning drunknade de i smarttelefonernas värld. Pojkarnas hela uppmärksamhet kunde fångas av en virtuell motorcykels framfart genom ett bergslandskap, eller en kula som rullade genom en labyrint, Medan flickorna så fort tillfälle gavs ägnade sig åt att ta selfies, eller låta sig uppslukas av den beklämmande ytliga ”dokushowen” Keeping up with the Kardashians.
Så fort de skulle arbeta på egen hand dök mobilerna upp, medan de försökte inbilla mig att de använde dem för att lösa sina uppgifter, vilket var illa nog även det. Eller så ignorerade de helt enkelt min och kamraternas närvaro och försjönk i sina totalt intetsägande mobilvärldar.
Om jag frågade någon som drunknat sin smartphone vad hon egentligen sysslade med, kunde hon kanske svara att hon var inbegripen i ett nödsamtal med sin mor. Något som gjorde att jag inte kunde undgå att undra om modern möjligen hette Kris Jenner. Något som ibland kunde förvåna de där kardashianfansen och kanske få dem att tillfälligt vakna upp ur sin zombieaktiga mobilslummer. Hur kunde en gammal, underlig gubbstrutt som jag veta vem Kris Jenner var? Och … Kim, Kourtney, Kholé, Kendall, Kylie, Robert, Caitlyn och allt vad medlemmarna i det där förskräckliga kardashiananhanget hette. Som lärare tvingas du ibland sätta i dig allsköns smörja för att i viss mån begripa dig på elevernas värld.
Förgäves vädjade jag till mina kollegor, av vilka de flesta var betydligt yngre än jag och därmed även de blivit domesticerade in i mobilvärlden, att förena sig med mig och be skolledningen förbjuda användandet av smartphones under lektionerna. Till min förvåning ogillade flera av dem min uppfattning och menade att användandet av smartphones i själva verket kunde bidra till undervisningen och att jag ännu inte lärt mig de stora möjligheterna.
Jag undrade. Speciellt som jag funnit att flera av eleverna inte kunde läsa en text som var mer omfattande än en eller två paragrafer. De hade ingen möjlighet att koncentrera sig. En del hade svårt att skriva för hand och än mindre se en film och följa med i handlingen, efter en några minuters mörkläggning var mobilerna framme.
Men, men, jag måste dock erkänna att det fanns undantag och de elever som verkligen ansträngde sig, visade intresse och en vilja att lära sig, ofta var bättre än de flesta elever jag tidigare haft att göra med – en liten speciell elit, artig och uppmärksam, oavsett från vilken social gruppering de än kom ifrån.
Allt det ovanstående är förvisso bagateller som jag delar med jämnåriga på våra breddgrader. Bagateller om man jämför dem vad som nu står inför dörren – en formlig A.I. explosion som på kort tid kommer att göra mycket av vårt förgångna till en egendomlig historia som kan tyckas vara långt mer avlägsen är vad den verkligen är.
För att bättre begripa vad A.I. egentligen rör sig om läste jag nyligen Max Tegmarks Life 3.0, den märkliga titeln kommer sig av Tegmark redogör för olika skeden av mänskligt liv sedan skapelsens början: Liv 1.0 hänvisar då till vårt biologiska ursprung. Hur evolutionen genom mutationer fick den främre delen av våra hjärnor att expandera på ett sådant sätt att vår kognitiva förmåga nu är betydligt bättre än andra djurs.
Vi har skapat imperier, kollektiva, komplicerade samhällen, musik, invecklade berättelser, konst och religion, industrialiserat våra samhällen, gjort oanade framsteg inom medicin, kemi och fysik. Vi har blivit vår planets mest civiliserade, naturförändrande (förödande?) djurart. Vi har dock inte (än så länge) hos oss själva skapat några nya slumpmässiga mutationer som kommit oss till nytta. Istället har vi använt vår kognitiva förmåga för att lära oss läsa och skriva, använda matematik, fysik och teknik för att producera sådant som gett oss ökad livslängd, förmågan färdas bekvämt och snabbt, till och med att flyga, kanske även finna lycka och välmående inom egenhändigt konstruerade världar.
Det är detta som Tegmarks Liv 2.0 hänvisar till. Teknologins utveckling som social konstruktion, en evolution på människans villkor; med hjälp av elden, hjulet, tämjda djur, jordbruksutveckling, tryckerikonst, ångmaskiner, datorer, artificiell intelligens. Som den teknokrat han är beskriver Tegmark nivån 2.0 som en sfär karaktäriserad av människans förmåga att konstruera och använda sig av hardware, hårdvara, som på dataspråk vill säga en dators material, medan software är de instruktioner som lagras, behandlas och används av datorns hardware. Software, mjukvara, kan då sägas motsvara mänskligt tänkande och det kunnande vi använder för att utveckla våra mekaniska hjälpmedel – från plogar till datorer.
Men, Tegmark tycks, med fog och i gott sällskap med flera andra kosmologer och dataexperter, anse att vi nu lämnat stadiet 2.0 och beträtt 3.0, en väg som obönhörligt för oss in i värld där människornas herravälde över vår existens kommer att begränsas genom det faktum att vi är i färd med att överlämna hela Skapelsen till en icke-biologisk intelligens som överträffar allt mänskligt tänkande, en s.k. artificiell generell intelligens.
Med det menar Tegmark att vi äntligen, med våra högt utvecklade hjärnor, har lyckats åstadkomma en mekanisk intelligens överlägsen vår egen art, den som vi kallat Homo Sapiens, den tänkande människan. Maskiner kommer snart att förfoga över all den hardware och software som används för att inhämta mer och mer kunskap och tänka bättre och effektivare än hela den samlade mänskligheten.
Maskiner som dessutom kan programmera sig och på egen hand tillgodogöra sig och använda den software som människan tidigare försett dem med. Maskinerna kommer att tillverka andra tänkande enheter och genom sin överlägsna kunskap förmå manipulera mikrokosmos elementarpartiklar på ett sådant sätt att de kan sammanställas till organiskt material, såsom olika födoämnen som kommer att lösa världen svält- och näringskris
Tegmark redogör klart och enkelt för hur vi kommit dit där vi nu befinner oss. Det vill säga utvecklandet av en generell intelligens som han definierar som ”en förmåga att tillgodogöra sig så gott som varje tänkbart mål, inklusive lärande”. Från detta följer en universell intelligens som använder sig av all tillgänglig information och alla till buds stående resurser för att omvandlas och förenas i en Superintelligens vars förmåga befinner sig långt bortom det mänskliga tänkandets kapacitet. Något som i sin tur leder till singularity, en ”explosion” av all skapande intelligens.
Tegmark redogör hur detta skett genom tillämpandet av komputation, kvantmekanik och NANDportaler, samt datasimulering av olika komplicerade hjärnfunktioner. Med en bakgrund som matematiker och kosmolog vidgar Tegmark begreppet artificiell generell intelligens till att inte enbart innefatta jordiska förhållande, utan hur en sådan intelligensform kan komma att sprida sig genom universum; inhämta energi från svarta hål och mycket annat.
Då jag läser sådant svindlar tanken och jag tror mig ha hamnat i en SFroman, som Olaf Stapledons Stjärnskaparen från 1937 i vilken det kollektiva medvetandet från telepatiskt sammankopplade individer på planeter, galaxer och slutligen hela Kosmos kopplas samman. Klimax blir då berättaren får kontakt med Stjärnskaparen, summan av allt kosmiskt vetande, En entitet som relaterar sig till sin väldiga Skapelse ungefär som en konstnär till sitt verk. Hen bedömer dess kvalitet och intryck, dock utan någon som helt känsla för dess enskilda invånares strävan och lidanden.
Kanske figurerar Stapledons Stjärnskapare som en avlägsen föregångare till William Gibsons betydligt mer olycksbådande A.I.-skapelser som dyker upp i och slutligen behärskar hans epokgörande roman Neuromancer från 1984. Romanen utspelar sig i en skum och delvis nergången cybervärldsdystopi, där verkligheten blandats ihop med en datagenerad sådan.
I Gibsons roman förenas två artificiella medvetanden – Wintemute och Neuromancer – och bildar då ett superconsciousness, ett övermedvetande som enligt dem utgör ”summan av hela showen". Dessa A.I.-medvetanden börjar i universum söka efter sina motsvarigheter. Efter att ha skannat en mängd kosmiska signaler finner de en tidigare okänd signal från stjärnsystemet Alfa Centauri. Dessa antyder att därute i Kosmos existerar en enorm A.I. enhet som strävar efter kontakt med sina likar. En utveckling långt bortom den biologiskt grundade föreställningen om ett utomjordiskt liv, som tidigare dominerat SF-genren.
Universums ofattbarhet för mänskligt tänkande kommer även till uttryck i Fred Hoyles betydligt tråkigare Det svarta molnet från 1957, i vilken ett väldigt ”moln” på sin färd genom universum har lägrat sig mellan jorden och solen och därmed orsakat katastrofala klimatförändringar med enorm dödlighet och stort lidande för mänskligheten.
Det visar sig att Molnet är en livsform och efter flera misslyckanden lyckas slutligen forskarna kommunicera med vad som är en gasformig superorganism, mångfaldigt intelligentare än människorna. Då Molnet insett att den ”fasta” planetens primitiva livsformer har känslor och intelligens omformar det sig på ett sådant sätt att solljuset når jorden och fortsätter sedan sin färd genom universum.
Betydligt mer gripen blev jag av Stanislaw Lems välskrivna och fängslande roman Solaris från 1961, i vilken en människobemannad rymdfarkost vilar utanför en stor organism som likt en hjärna fångar upp signaler från besättningens medvetande och gestaltar deras minnen och förhoppningar genom skepnader/replikanter som tycks ha ett verkligt individuellt känsloliv och en påtaglig gestalt.
Ridley Scotts film Blade Runner från 1982 (byggd på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream Of Electric Sheep?) lyckas också skildra replikanter, datakonstruerade varelser som ser exakt ut som människor, som om även de har känslor och förhoppningar.
.png)
Samma sak sker i Kubricks/Spielbergs A.I. från 2001. Jag såg nyligen om filmen och fann den då vara betydligt bättre, poetisk och intressantare än då jag först såg den. I den filmen är replikanterna i allmänhet, med sina maskinella tillkortakommanden, känsligare och vänligare än människor och genom en egen form av evolution muterar de sig slutligen genom seklen till empatiska varelser som ersatt mänskligt liv på jorden.
För mer än tjugo år sedan läste jag den tjeckiske författaren Karel Čapeks pjäs R.U.R. (Rossums universella robotar), skriven 1920. Denna extraordinäre författare, vars lika imponerande, kvicka och tankeväckande Apokryfiska berättelser hade fått mig att läsa R.U.R., hade för första gången i historien i sin pjäs introducerat ordet robot. Det är anmärkningsvärt att redan 1920 Čapek inte alls föreställde sig sina robotar som några klumpiga, mekaniska apparater, utan beskrev dem som fullkomligt människoliknande androider (från grekiskans androeidēs, som en man).
Jag gillade pjäsen då jag läste den. Men likväl, när jag nu har läst om den, blev jag förbluffad över Čapeks skicklighet, hans nästan kusliga framsynthet och jag fann en mängd subtiliteter jag inte uppmärksammat tidigare. Tiden har följt en riktning som Čapek förvånansvärt nog utvisade för flera än hundra år sedan då han profetiskt beskrev den rädslan och förundran som för närvarande skapas av dagens växande A.I., och han gjorde det med ett djup och en insikt som gör pjäsen R.U.R. till en sällsamt samtida skildring.
Čapeks pjäs följer slaviskt den klassiska teaterregeln om ”rummets enhet” och handlingen utspelar sig följdriktigt, med ett par års mellanrum, i ett kontor/salong på en isolerad ö där en liten grupp vetenskapsmän/industrimän, ”beundrade av hela världen”, sysselsätter sig med massproduktion av robotar.
De är arvtagare till far och son Rossums insatser far och son, av vilka fadern var en genialisk, uppfinningsrik kemist som i sin jakt på livets ursprung fann ett unikt nytt material.
Naturen har enbart tillämpat en process för att organisera levande materia. Det finns dock även en annan process, en som är enklare, mer formbar och snabbare än den som naturen hittills har använt sig av.
Genom sin uppfinning kunde den gamle Rossum rekonstruera ”hela livsträdet” och därmed skapa en människolik varelse, vars egenskaper kunde anpassas på ett sådant sätt att de motsvarade människans behov och önskningar. I motsats till sin far Rossum Junior oanade möjligheter att berika sig själv och revolutionera robotproduktionen genom att framställa robotar som på egen hand kunde tillverka andra robotar på ett löpande band likt det som Henry Ford använde för att tillverka bilar. Gamle Rossum drömde om att vara en skapare som, likt Dr. Frankenstein före honom, kunde ”avsätta Gud från hans tron som Skapelsens herre”, alltmedan hans son helt enkelt ville skapa varor som gjorde livet enklare för människor, kunde produceras till så låg kostnad som möjligt för sedan säljas billigt och distribueras till alla jordens invånare.
Liksom sin far var unge Rossum en vetenskapsman, men främst en man i takt och harmoni med moderna tider, en praktisk och affärsinriktad man. Han omdesignade robotarnas anatomi och experimenterade med utelämnanden och förenklingar. Funktionalitet och konsumentefterfrågan var hans viktigaste mål. Allt överflödigt måste bort, en motor behöver inte tofsar och prydnader. Robotarna skulle vara mekaniskt perfekta, anpassade till ett effektiv men begränsat näringsintag, samt utrustade med en häpnadsväckande intellektuell kapacitet.
Du skulle kunna be en robot om vad du än önskar att des skall göra för dig. Du kan låta den läsa hela Bibeln och andra religiösa traktater, lära sig logaritmer, eller vad du än vill, till och med predika för den om mänskliga rättigheter. De minns allt, men inte mer än det. De kan samla in all tillgänglig kunskap, men saknar fantasi. De kan heller inte ägna sig åt sådant som är ”meningslöst”, som att leka, gråta eller skratta. Robotarna saknade känslor, förutom en önskan att arbeta, att tjäna ... och att lära sig. Den unge Rossum skapade sina robotar på ett sådant sätt att deras livslängd inte var längre än 20 produktiva år, utan barndom och ålderdom.
Dessa fantastiska maskiner blev världen över en omedelbar succé, den uppskruvade massproduktionen gjorde dem extremt billiga och tillgängliga för så gott som envar. Efterfrågan genererade en ständigt ökande produktion. Hela världen krävde sina robotar. Den lilla gruppen forskare som bodde på den robotproducerade ön hävdade att
Historien skapas inte av några vittomfattande drömmar, utan av små önskningar hos respekterade, måttligt tjuvaktiga och själviska människor. Det vill säga ... av oss alla. […] Den som känner hemligheten bakom produktionsmedlen styr hela världen.
På grund av dessa mäns insatser och robotarnas hårda arbete försvann efterhand lidande, fattigdom, ojämlikhet och förfall, men så gjorde även initiativ och fantasi. Människors arbete och strävan blev onödiga, lidande blev onödigt, detta eftersom alla mänskliga behov nu kunde tillgodoses av robotarnas arbete. Människor behövde inte göra något annat än att slappna av och njuta av sin bekväma tillvaro. Det som dyker upp i tankarna är något i stil med de feta, sysslolösa konsumenterna i Disneys geniala film WALL·E.
R.U.R. är dock mer illavarslande än WALL·E. Mänsklig drift och våldsbenägenhet fick oss att exempelvis använda robotar för att ”lösa” våldsamma konflikter och de förvandlades snabbt till vapen, alltmedan medan forskare förtvivlat försökte modifiera sin robot prototyper genom att installera empati i dem. De tvingades också tillverka robotar som var förmögna att känna smärta, detta för att undvika olyckor längs löpande banden. Empati, lidande och smärta, kombinerat med deras överlägsna styrka, kunskap och förmågor, gjorde att robotar på kort tid blev självmedvetna, och insåg att de faktiskt var förtryckta av sina mänskliga skapare. De gjorde därför slutligen uppror mot hela mänskligheten och slaktade dem.
R.U.R.:s andra akt skildrar hur de tidigare så beundrade och självupptagna uppfinnarna och industrimännen nu finner sig isolerade på sin ö, omgivna av aggressiva robotar som har slaktat hela mänskligheten. En scen som påminner om Georg A. Romeros lilla grupp mänskliga överlevare som i hans film Night of the Living Dead hotas av en växande hord med groteska zombies.
I Alex Proyas Jag, Robot från 2004 är de sista scenerna fyllda med rebelliska, mordiska robotar som påminner mig om horder av attackerande myror, ledda av någon slags AI-genererad centraldator. Det är en tekniskt skicklig och visuellt effektiv film, även om spektakulära stridsscenerna är lite väl många och därmed överskuggar det intressanta budskapet, något gör mig något skeptisk inför Proyas filmatisering av R.U.R. som är annonserad att ha premiär någon gång i början av 2026.
https://www.youtube.com/watch?v=4lRa83R3viU
Jag, Robot:s och särskilt R.U.R.:s världar verkade en gång i tiden befinna sig för långt bortom dagens verklighet, men med A.I.:s snabba utveckling kan de inom kort vara här. Häromdagen, medan jag fortfarande läste R.U.R., tittade jag tillsammans med familjen på årets Nobelprisceremoni. Mottagarna av priset i kemi hade tilldelats det för att ha skapat molekylära konstruktioner med stora hålrum som kunde fyllas med gaser och andra kemikalier. Därigenom kan en form av konstruktioner skapas, metall–organiska ramverk som benämns MOFs. Sådana molekylära konstruktioner kan redan nu användas för att utvinna vatten från ökenluft, fånga upp koldioxid, lagra giftiga gaser, eller katalysera kemiska reaktioner. Såvitt jag förstår kan de också, som i Rossums robotar, genom ”molekylär sammanvävning” skapa nya material.
En av pristagarna, som varit särskilt betydande i utvecklandet av MOFs, är Omar Mwannes Yaghi. Han föddes 1967 i ett palestinskt flyktingläger utanför Amman i Jordanien. Tillsammans med nio syskon växte Yaghi upp i ett trångbott hem. Familjemedlemmarna samsades i ett enda rum, som också hyste familjens boskap. Familjen fick sitt färskvatten två gånger i veckan.
När Yaghi var tio år gammal fann han i ett bibliotek en bok med en plansch som visade färgglada molekylstrukturer och han blev då för all framtid fascinerad av den värld som planschen framställde. Han bestämde sig för att bli kemist och hamnade så småningom i laboratorierna vid USA:s mest prestigefyllda universitet.
I dessa dagar av dödande och fördrivning av palestinska barn, när sociala medier fylls med berättelser om Trumps iver att få Nobels fredspris, samtidigt som han strävar efter att begränsa federal finansiering till universitetsforskning och offentliga bibliotek och ger stöd till Nethayahus folkmord på palestinier, så kan jag inte låta bli att förvånas över att världspressen visat så lite intresse för en man som Omar Yaghis prestationer. En man som är betydligt ödmjukare än den skrävlande amerikanske presidenten, men vars avtryck i mänsklighetens historia på lång sikt kommer att bli betydligt mer djupgående.
Čapek kallade troligen sina artificiella, människoliknande skapelser för robotar för att därigenom skilja dessa organiskt konstruerade enheter från de ofta mycket komplexa mekaniserade automatoner som varit mycket populära under 1700-talet och då förevisades i slott och på marknader som en form av vetenskapliga underverk. Liksom Frankensteins monster något senare gjorde, gav sådana automatoner upphov till spekulationer kring skillnaderna mellan människoskapade och Gudsskapade varelser och automatonerna gjorde också avtryck i konst och litteratur, mest minnesvärt och känt i E.T.A. Hoffmanns (1776–1822) novell Sandgubben.
Likt Hoffmanns övriga historier är Sandgubben berättartekniskt komplicerad, mångbottnad och tycks utspela sig på ett plan mellan dröm och verklighet, sunt förnuft och fantasteri. Berättelsen förs fram genom tre brev från den huvudperson vars öde sedan återberättas av en allvetande röst, som med frågor och upplysningar gång på gång vänder sig direkt till läsaren. Hen förklarar hur svårt det är att tillfullo förstå och skildra en annan person och att det följdriktigt är tveksamt om hen verkligen kan beskriva sin huvudperson, Nathanael. Vi får dock genom berättaren klart för oss att Nathanael är en romantiker, en drömmare som har höga tankar om sig själv. Han irriteras då hans älskliga fästmö Clara inte tar hans patetiskt romantiska skriverier på dödligt allvar och blir djup sårad då hon tycks förenkla det barndomstrauma och dess kvarvarande kval han genomlider. Nathanael tror sig innerst inne vara för bättre än Clara och hennes förnuftige bror, Lothar, som han också brevledes vänt sig till. Novellens genomgående tema är synen. Hur var och en av oss betraktar tillvaron genom vår fantasis färgade glasögon och hur detta präglar vår verklighetsuppfattning.
Sandgubben inleds med att Natanael i ett brev förklara varför han under en tid varit tyst och tillbakadragen. Uppdykandet av italiensk försäljare av olika linser – glasögon, kikare m.m. – vid namn Giuseppe Copolla, har fått Nathanael att minnas Coppelius, en vedervärdig gubbe som skrämde honom som barn, Denne Coppelius var advokat och bekant med Nathanaels beskedliga far och tycktes ha ett demoniskt grepp om honom. Med äckel minns Nathanael den otäcke gubbens för barn obegripliga skräckblandade humor, hans otrevliga gestalt och speciellt skrämmande händer som tycktes besudla allt de rörde vid. Tillsammans med fadern utövade Coppelius hemlighetsfulla, nattliga experiment, kanske försökte de genom alkemi framställa en homunculus, liten människa.
Under alla förhållanden kopplade Nathanael ihop Coppelius nattliga besök med de skräckberättelser som vuxna gärna skrämmer upp barn med. Nämligen hur Sandgubben om natten kom till olydiga barn som inte vill sova och strödde sand i deras ögon. Barnen gnuggade då sina svidande ögon så att de föll ut och gubben kunde plocka upp dem, stoppa dem i sin säck och ta dem med sig till ”månens horn”, där hans ungar hade sitt bo och med sina ugglenäbbar kunde glufsa i sig barnaögonen.
Enligt Nathanael gömde han sig en natt i faderns laboratorium och då hans gömställe avslöjades greps han av en rasande Coppelius som skrek år fadern att sonens ögon var just det de behövde för att fullända sina experiment. Fadern räddade dock sonen, men dog senare genom en explosion i sitt laboratorium, vilket Coppelius dock undkom.
Då den italienske linsförsäljaren Coppola hade dykt upp i den tyska stad där Nathanael studerade och började där samarbeta med hans professor, Spalanzani. Hos Nathanael dök då barndomsminnena om den demoniske Coppelius upp igen och vanföreställningar griper tag om Nathanael, som bland annat köper en kikare av Coppola, vars samband med Coppelius han både tror på och förnekar.
Genom sitt fönster kan Nathanael, ofta med hjälp av sin kikare, genom grannhusets fönster betrakta Spalanzanis vackra dotter, Olympia, som han blir alltmer betagen av och börjar spinna sina fantasier kring.
Under en bal förverkligar den kyliga Olympia Nathanaels drömmar om den perfekta kvinnan – hon är utomjordiskt vacker, följsam, har betagande ögon och lyssnar mållöst till allt hans romantiskt överhettade utläggningar. Även om alla i Nathanaels omgivning betygar honom att Olympia är en själlös, fullständigt intetsägande individ så försummar Nathanael sin vackra, livliga och klartänkta Clara för denna kyligt underliga varelses skull.
Då Olympia under groteska former, genom ett gräl mellan Professor Spalanzi och Coppola, avslöjas som varande en ytterst sofistikerad automaton och den blodige Spalanzani liggande sårad på golvet slungar Ofelias trasiga glasögon mot Nathanael grips han av vansinne och spärras in på ett mentalsjukhus. Han tyycks dock tillfriskna och förenas med Clara, men då han vid ett tillfälle betraktar henne genom kikaren han köpt av Copolla grips Nathanael av vansinne och försöker mörda henne.
Denna invecklade och suggestiva berättelse har tolkats av psykoanalytiker som Freud och gett upphov till en mängd konstnärliga versioner. Mest känd är väl första akten av Offenbachs opera Hoffmans äventyr som bygger på Sandgubben. Olympias berömda coloratura-aria kan avnjutas i den unga koreanska sopranen Kathleen Kims mästerliga tolkning.
https://www.youtube.com/watch?v=9emRjIMZsVk
Léo Delibes balett Coppélia från 1870 finns även den tillgänglig på nätet, med Mario Petitas klassiska koreografi som förlägger handlingen till en fantasi-slavisk by. I den krävande huvudrollen som Swanilda/Olympia genomför Natalia Osipova med bravur den ena solodansen efter den andra. Vill man avnjuta hennes prestation som den mekaniska dockan kan man spela fram 52 minuter.
https://www.youtube.com/watch?v=-SdkwwJDKNw
Den förvända kärleksuppfattning som en automaton gav upphov till hos Nathanael fann förmodligen sitt upphov i hans narcissism, en tro att han var förmer än andra. Ett förvridet betraktande av tillvaron där även åtrå och kvinnosyn abstraheras, mekaniseras, som hos den obotligt patetiske och i grunden ensamme Don Juan, som listar varje ”erövring” som vore den del i en självförhärligande tävling med sig själv och andra män.
Detta förvridna sökande som inte leder någonstans och som förvandlar kärlek till en evinnerlig följd av själlösa samlag har med överdådig estetik skildrats av Fellini i hans Casanova. I en nyckelscen dansar den kyligt ensamme huvudpersonen med en automaton som han behandlar som vore hon en verklig och åtrådd kvinna.
https://www.youtube.com/watch?v=EotNv1Tsa_Q
Ända sedan jag någon gång vid sjuttiotalets början på Domus i Lund till extrapris köpte Göran Printz-Påhlsons diktsamling Gradiva från 1966, har jag fascinerats av automatoner. Att jag köpte boken berodde på att min far någon gång sagt att Printz-Påhlson liksom jag var född i Hässleholm.
Diktsamlingen utgjordes av fyra olika sviter som spände från fantasier om romersk-antika myter fram till Freuds psykoanalyser, popkonst och Stålmannen. Den tredje sviten bestod av sex dikter som samlats under rubriken ”Automaterna”. En titel som anspelade på diktsamlingens omslag som sades föreställa en mänsklig hand i genomskärning, eller i form av en röntgenbild, men i stället för skelett visar sig dölja maskindelar. Uppenbarligen föreställde bilden en pianospelande automatonhand som tillhörde en vacker docka, tillverkad av schweizaren Henri Louis Jaquet-Drotz och som till allmän förundran förevisad i London 1783.
En händelse som svitens första dikt anspelar på. Mest fascinerande med tanke på AI:s utveckling är nog den dikt som Printz-Påhlson kallat Turing-maskin
Deras ödmjukhet kan vi aldrig efterlikna,
mjuka tjänare av beständigare material:
de lever flärdfritt
i komplicerade reläer och strömkretsar.
Snabbheten, läraktigheten är deras styrka.
Man frågar: ”Vad är 2×2?” – ”Är du en maskin?”
De svarar eller
vägrar att svara allt efter vad man kräver.
Det finns emellertid också andra maskiner,
abstraktare automater, djärvare och mera
otillgängliga
som äter sin tape i matematiska formler.
De imiterar språket.
I oändliga slingor, längre och längre tillbaka
i sin reträtt
mot subtilare algoritmer,
mera rekursiva funktioner.
De är konsekventa och beskriver sig själva.
Som när en man med en handspegel tryckt mot sin näsa
framför en spegel
ser i oändlig rad samma bild mångfaldigas
i en krympande, mörknande korridor av glas.
Det är ett Gödel-teorem lika gott som något.
Han ser oändligheten,
men det han inte ser är sitt ansikte.
Mitt intresse för sjuttonhundratalets automatoner gjorde att jag då jag bodde i Paris besökte Musée des Arts et Métiers som i sin ägo har flera välbehållna automatoner. Mest berömd är en tympanonspelande docka som kallas Petit Dauphine som då hon skruvats upp med små hammare slår an instrumentets strängar och då spelar upp åtta melodier, inklusive Herdinnans Aria från operan Armide av Christoph Willibald Gluck, Marie-Antoinettes favoritkompositör. Automatonen byggdes troligen 1784 och levererades till Frankrikes hov året därpå. Tillverkare var inte Jaquet-Drotz utan den tyske finsnickaren David Röntgen som sedan 1772 i samarbete med urmakaren Pierre Kintzing tillverkade en mängd automatoner.
Marie-Antoinette blev förtjust i Petit Dauphine och skänkte henne sedermera till Frankrikes Vetenskapsakademi där hon 1864 restaurerades av den berömde magikern Jean Eugène Robert-Houdin (1805-1871), inte att förväxla med den än mer berömde Harry Houdini. Den senare var ursprungligen ungrare och hette egentligen Ehrich Weisz. Han hade som fyraåring kommit till USA och då han blivit världsberömd magiker och utbrytarkung tog Weisz sig artistnamnet Harry Houdini för att hylla de magiker han beundrade mest av alla – amerikanen Harry Keller och Jean Eugène Robert-Houdin.
Den på sin tid framgångsrike magikern Georges Méliès köpte 1888 Théâtre Robert-Houdin från den store trollkarlens änka. I köpet ingick teaterns samtliga inventarier, bland dem en stor mängd automatoner, som Méliès förbättrade och använde i sina föreställningar.
1896 började Méliès skapa “trickfilmer” (redan 1897 gjorde han kortfilmen Gugusse och Automatonen , den första film som visar en mekanisk android, som dessutom tycks ha egen vilja). Filmerna presenterade Méliès på sin teater. Fram till 1913 hade han producerat 500 fantasifulla och revolutionerande filmer, som varade mellan en och fyrtio minuter. Hans framgångar och ökad konkurrens gjorde Méliès allt djärvare och alltför stora satsningar fick hans företag att kollapsa 1913. Samma år dog hans första hustru, Méliès tvingades stänga Théâtre Robert-Houdin och lämnade under en längre tid Paris, tillsammans med sina två små söner.
Méliès var till stor del bortglömd och ekonomiskt ruinerad när han 1925 gifte sig med skådespelerskan , som uppträtt i flera av hans filmer. Paret försörjde sig genom ett litet godis- och leksaksstånd i huvudhallen på den väldiga järnvägsstationen Gare Montparnasse.
En automaton konstruerad av Méliès spelar en viktig roll i Brian Selzniks bilderbok En fantastisk uppfinning av Hugo Cabret från 2007. Bildromanen utspelar sig i Paris under tidigt trettiotal när den unge Hugo Cabret och hans far reparerar en automaton som de funnit på museet där hans far arbetar (Méliès hade verkligen skänkt sina automatoner till ett museum där de förstörts av regn och rost).
Då Hugos far dör i en brand tar hans alkoholiserade farbror med sig den föräldralöse pojken för att bo och arbeta på Gare Montparnasse, där han underhåller klockorna. Då farbrodern dött stannar Hugo kvar i stationen, där han döljer sig och sköter farbroderns arbete i oro över att bli intagen på ett barnhem. Hos sig har han automatonen och med tiden konfronteras han med Méliès och arbetar i hans leksaksstånd.
Kort efter det att jag sett automatonerna på Musée des Arts et Métiers hade Martin Scorseses filmatisering av En fantastisk uppfinning av Hugo Cabret premiär i Paris. Det var en tämligen trogen tolkning av Selzniks verklighetsbaserade roman och uppenbart inspirerad av han teckningar, men den var mycket mer än så.
Scorseses film var den enda lyckade tredimensionella film jag sett och det var helt i sin ordning emedan filmen är en hyllning till filmkonsten; dess ursprung, hantverk, fantasi och förtrollning. Hugo Cabrets tillvaro och arbete bland de stora urverkens invecklade och tunga mekanik, ångloken och den mystiska automatonen har tycke av den filmkonst som kommit att kallas för steampunk, dvs. en undergenre inom science fiction som präglas av en retro-futuristisk teknologi och estetik som inspirerats av 1800-talets industriella ångdrivna maskiner och design.
Samtidigt har den cineastiskt genomlärde Scorsese lyckats framställa en tidstrogen bild av Méliès värld och hur hans fantastiska filmer skapades. Scorseses Hugo Cabret är dessutom en såväl spännande som hjärtevärmande film vars effekt på mig inte dämpades av min ofta nostalgiskt ensamma tillvaro i Paris.
.png)
https://www.youtube.com/watch?v=4Tj1KAlzCNg
De flesta av dagens robotar är dock inte några androida automatoner utan industrirobotar som för närvarande uppgår till omkring 4,5 miljoner och oavbrutet arbetar världen över. Maskiner som inte kräver, eller i varje fall begränsar, mänsklig arbetskraft är inget nytt. Speciellt under sjuttonhundratalets senare del utbröt i England gång på gång våldsamma uppror då så kallade Luddites förstörde fabriker och maskiner.
Det var speciellt nya bomullsspinnningstekniker som mötte ett våldsamt motstånd. Nya uppfinningar producerade textilier snabbare och billigare än vad som tidigare varit möjligt i hemspinnerier och enklare fabriker och de kunde hanteras av mindre kvalificerade, lågavlönade arbetare.
Men de där primitiva maskinerna var ingenting jämfört med dagens sofistikerade industrirobotar, som karaktäriseras som sådana efter att ha godkänts av och anpassats till så kallade International Standards on Robotics, Internationella normer för robotik, som fastställts av The International Organization for Standardization (ISO), Den Internationella standardiseringsorganisationen och som innefattar ” säkerhet, prestandakriterier, modularitet och vokabulär”.
Den tidigaste kända industriroboten, som uppfyllde ISO:s definitioner skapades 1937 av "Bill" Griffith P. Taylor. Den kranliknande anordningen byggdes nästan helt med Meccano-delar och drevs av en elmotor. Fem rörelseaxlar möjliggjorde sofistikerade grepp och rotation. Automatiseringen uppnåddes med hjälp av hålad papperstejp som aktiverade elektromagneter.
Det var först 1961 som företaget Unimation kunde tillverka och saluföra en någorlunda effektiv industrirobot, men industrirobotiken tog inte ordentlig fart förrän 1977 då såväl ABB Robotics (tidigare ASEA) och KUKA Robotics lanserade sina kommersiellt tillgängliga, helelektrifierade mikroprocessorstyrda robotar.
Den första ”autonoma” robotarna, dvs. maskiner som agerade utan mänsklig kontroll, kallades Elmer and Elsie och konstruerades i slutet av 1940-talet av W. Grey Walter. De var de första robotarna som programmerats att ”tänka” på ett sätt liknande det som biologiska hjärnor gör och var avsedda att ha fri vilja.
Tegmarks & CO:s SF-liknande kosmiska visioner om en framtid i A.I.:s hägn, framstår för mig som om vi människor är i färd med att skapa en i det närmaste allenarådande entitet liknande den Gud som så många av oss tidigare trott på, och flera av oss fortfarande tror på – Allsmäktig, Allseende, Rättfärdig och därmed obegriplig i all sin Höghet. ”Ära vare Gud i höjden”:
Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.
Vi är inte längre Skapelsens herrar. Den makten har vi överlåtit till våra egna skapelser – datorerna. Därmed har vi åstadkommit en kraft, en allsmäktig Herre som är betydligt mäktigare än vad vi själva varit eller någonsin kan bli.
Det är som om vi realiserat den gamla myten om Edens lustgård, där vi vid Skapelsens början levde i frid, harmoni och rättvisa under en fullkomlig och allenarådande Herre, som enbart ville oss väl. Men vi förhävde oss och trodde att vi med hjälp av vår gudagivna vishet själva kunde vara såsom gudar.
.jpg)
Gud insåg detta och likt en rättrådig fader som visste att hans barn blivit vuxna och nu kunde sköta sig på egen hand, om än med stor svårighet – så fördrev han oss från sitt ombonade Paradis och lät oss ta hand om hans Jord.
HERREN Gud sade: "Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt."
Och vad har vi gjort med denna intelligens som likställt oss med gudarna? Vi har skapat oss en egen allsmäktig Gud. Enligt Bibelns profeter var Gud förbittrad genom människans tilltag att skapa sig egna gudar och därmed ignorera att det var Han som var den Allsmäktige, den ende Guden, Vår Herre, Skapare och Beskyddare. Enligt Profeten Jesaja förkunnade Gud:
Så säger Herren, han som skapade dig, han som formade dig redan i moderlivet och som hjälper dig. […] Finns det någon Gud förutom mig? Nej, det finns ingen annan klippa, jag vet ingen. […] Vem vill forma en gud och gjuta ett beläte som inte är honom till någon nytta? Se, hela deras sällskap skall komma på skam. Konsthantverkarna är ju själva bara människor. Låt dem alla samlas och träda fram. De skall då alla komma på skam med förskräckelse.
Som den gedigne vetenskapsman han är, tar inte Tegmark upp de religiösa lärorna. Jag skulle misstänka att han som så många av sina meningsfränder (de som Jesaja kallar för ”konsthantverkarna”) anser att Gud, liksom de mer påtagliga datorerna, är skapad av människor.
Den ”Gud” som nu representeras av datorerna, som genom självprogrammering kommer bli oss överlägsna (och även inom vissa områden redan blivit det), kan antagligen också förse sig med ”mänskliga” känslor och genom sin suveräna intelligens kan de då möjligen också inse faran av att, som vi människor nu gör, sätta sitt eget habitat i risk. För att säkerställa sin, och kanske även mänsklighetens existens, kan det därför kanske vara i den Artificiella generella intelligensens egenintresse att, likt en välvillig gudom, ta hand om medicin, forskning och rättsväsen på ett sådant sätt att den främjar en rättvis värld präglad av respekt för varje varelse och omsorg om naturen. En sådan enastående intelligens kan möjligen hejda klimatförstörelsen, befrämja en fullkomligt objektiv rättvisa och allas rätt till ett lyckligt liv, inom vilket våra mänskliga behov tillfredsställs och naturresurserna blir hållbart och rättvist fördelade.
Så långt som möjligt bör vi människor dock, medan tid är, se till att den överlägsna intelligens vi nu är i färd med att skapa är försedd med tillräcklig empati och humanitära känslor för att låta oss människor leva vidare.
Annars kan det gå som i de före detta bröderna Wachowskis (de var tidigare bröder men är numera transpersoner) skickligt gjorda Matrixtrilogi (från 1999 och 2003, ett fjärde tillskott har jag inte sett). I dessa filmer lever människor i en datorgenererad, alternativ och fiktiv ”verklighet”, förutom en liten grupp rebeller som försöker bekämpa maskinernas iskallt logiska herravälde.
Eller som den datorframställde Agent Smith utrycker det:
Jag skulle vilja dela med mig av en insikt som jag fått under min tid här. Den kom till mig när jag försökte klassificera er art. Jag insåg att ni egentligen inte är däggdjur. Varje däggdjur på denna planet har instinktivt utvecklat en naturlig jämvikt med den omgivande miljön, men det gör inte ni människor. Ni flyttar till ett område och ni förökar er och förökar er tills varje naturresurs är förbrukad. Det enda sättet ni kan överleva är att sprida er till ett annat område. Det finns en annan organism på denna planet som följer samma mönster. Vet ni vad det är? Ett virus. Människor är en sjukdom, en cancer på denna planet. Ni är en pest och vi är botemedlet.
Max Tegmark var långt ifrån den förste som utanför science fiction sfären skrev om A.I.:s enorma möjligheter. Samma år som hans 3.0 kom ut började jag på tåget mellan Durham och Liverpool läsa Yuval Noah Hararis Homo Deus och blev ordentligt omskakad av hans vision av en A.I.kontrollerad framtid. Jag gjorde korta pauser i läsningen och blickade ut genom tågfönstret. Det är en orsak till att jag gillar att resa med tåg – att sitta vid fönstret och läsa, gripas av bokens handling, eller innehåll, och emellanåt lyfta på huvudet och se hur världen rusar förbi därute, med vetskapen om att varje hus vi passerar rymmer en historia.
Jag har så länge jag minns fascinerats av tågresor; tanken på att platserna vi passerar är hemvist för någon som känner varje sten varje träd omkring sig, varje gata, varje butik. Jag blickade ut genom fönstret och undrade hur det landskap jag såg skulle te sig om femtio år, hur människornas existens skulle vara då.
De viktigaste produkterna inom en framtida ekonomi kommer inte att vara mat, textilier och fordon, utan snarare kroppar, hjärnor och sinnen. Detta kommer inte enbart att innebära historiens största revolution, utan den största revolutionen inom biologin sedan livet uppstod på jorden.
Det är mycket möjligt att mänskligheten inom en snar framtid kan ha kommit en bra bit på väg för att uppnå lycka, allmän hälsa och till sitt förfogande ha i det närmaste gudaliknande krafter. Men, Halal varnar för att A.I. och biomanipulation kan komma att monopoliseras av begränsade, priviligierade och skandalöst förmögna grupper, inom ett fåtal länder.
Fascinerad fortsatte jag läsa andra böcker av Harari – Sapiens och Nexus. Men en viss övermättnad och skepsis gjorde sig snart gällande. Harare skriver flyhänt och medryckande, men även om humanism och omtanke kryddar hans beskrivningar så tar, i mitt tycke, vetenskapligheten över och människor försvinner ur sikte. Jag finner samma svaghet hos Max Tegmark – de stora svepande perspektiven dominerar, men den ”lilla världen”, den som jag tycker mig ha mött hos mina elever och bland fattiga människor på olika håll i världen, förloras på något sätt inom helhetens breda penselstråk.
Det kan vara en misstolkning, men jag känner att såväl Tegmark som Harari rör sig inom en priviligierad bubbla av likatänkande individer. Båda två har varit geniala och duktiga elever som tidigt uppmärksammades av generösa mentorer. Och inget ont i det. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att de sprider sina kunskaper på ett lättillgängligt sätt. Båda två har grundat stiftelser för att sprida sina insikter och söker ständigt finansiering för olika projekt. Och vem gör inte det? Men, det finns alltid en fara för intressekonflikter och en önskan att förenkla tillvaron i en långt högre grad än vad den är.
.jpg)
Det är intressant att deras böcker kom ut vid mitten av 2010-talet. En tid som gav vind i seglen för A.I., som enligt många bedömare under flera år legat mer eller mindre i träda på grund av bristande allmänintresse och därmed begränsad finansiering. Men, processorer hade börjat användas för att accelerera neurala nätverk och en alltmer sofistikerad djupinlärning överträffade snabbt tidigare A.I.-tekniker. En tillväxt som genom den så kallade transformerarkitekturen efter 2017 accelererade ytterligare.
Vi kan nu konstatera att vi befinner oss inom en ständigt snabbt tilltagande A.I.-boom, som redan i viss mån gjort Tegmarks och Hararis böcker förlegade och jag är övertygad om att de och deras kollegor kämpar hårt för att följa med i en utveckling som för länge sedan gått en amatör som jag hopplöst förbi.
Jag insåg det då jag för ett år sedan lyssnade på ett program om förra årets nobelpristagare. Fysikpristagarna Geoffrey Hinton och John Hopfield är pionjärer inom A.I.-forskningen. De fick sitt pris för:
Grundläggande upptäckter och uppfinningar som möjliggör maskininlärning med hjälp av artificiella neurala nätverk.
De använder datorer för att undersöka processer inom hjärnan som innefattar neuronkretsar/nätverk och studerar dem såväl i sina naturliga tillstånd, som genom ”syntetiska” konstruktioner inom dataanläggningar.
Hjärnaktivitet varierar mellan två faser, en där aktiviteten snabbt minskar och dör och en annan där aktiviteten över tiden byggs upp och förstärks. Om man tar detta i beaktande och undersöker processerna kan såväl hjärnans som datamaskiners kapacitet för informationsbearbetning öka.
Man talar om ”djup A.I.” och hänvisar till forskning som inspirerats av biologisk neurovetenskap och innefattar ”uppstapling” av artificiella neuroner i lager på lager och att ”träna” dem i att bearbeta data. ”Djup” hänvisar då till utnyttjandet av flera sådana lager (från tre till flera hundra eller tusentals) inom ett artificiellt nätverk.
Detta är mycket gåtfullt för mig, men vad som oroade mig då jag lyssnade till radioprogrammet var att såväl Hinton som Hopfield efterlyste brådskande forskning om A.I.-säkerhet för att finna hur man effektivt skall kunna styra och kontrollera A.I.-systemen, som snabbt blir allt smartare än människor.
Ett år innan han fick nobelpriset hade Geoffrey Hinton meddelat sin avgång från ett program kallat Google Brain för fritt kunna tala ut om de stora risker som finns i samband med en alltför snabb och tanklös A.I. utveckling. Såväl Hinton som Hopfield tar varje tillfälle i akt för att uttrycka sin oro över avsiktligt missbruk av illvilliga aktörer, teknologisk arbetslöshet och de existentiella riskerna från artificiell generell intelligens.
Kemipristagarna David Baker, Demis Hassabis och John Jumper forskar även de kring och med hjälp av A.I. och liksom Hopfield och Hinton poängterar de det stora genombrott som A.I.-forskningen fått vid 2010-talets mitt och även de faror och fördelar som finns inmängda inom all A.I.-forskning.
Hassabis, Baker och Jumper forskar kring proteiner som kemiska verktyg. Hur dessa kontrollerar och driver alla de kemiska reaktioner som tillsammans utgör livets förutsättning, dessutom fungerar proteiner som hormoner, signalsubstanser, antikroppar och byggstenar i olika vävnader.
Proteiner består av 20 olika aminosyror, som kan beskrivas som livets byggstenar. År 2003 lyckades David Baker använda dessa block för att designa ett nytt protein. Sedan dess har hans forskargrupp producerat den ena proteinskapelsen efter den andra, inklusive proteiner som kan användas som läkemedel, vacciner, nanomaterial och små sensorer.
Så sent som 2020 presenterade Demis Hassabis och John Jumper en A.I.-modell som använts för att förutsäga strukturen hos praktiskt taget samtliga av de 200 miljoner proteiner som har identifierats. Bland en myriad av vetenskapliga tillämpningar som deras modell möjliggjort kan forskare nu bättre förstå antibiotikaresistens och exempelvis skapa enzymer kapabla att bryta ner plast.
Ovanstående är enbart ett litet urval av vad som inom en oanad kort tid kommer att förändra allas vår tillvaro. Förhoppningsvis till det bättre. Kanske A.I. kan ge allas våra barn och barnbarn och efterföljande generationer, en bättre värld än den som nu hotas av klimatförändringar, miljöförstöring, krig, orättvisor och intolerans. Men, samtidigt kan det inte förnekas att lugubra krafter strävar efter att få utnyttja A.I. för sin egen snöda vinnings skull, för kommersiella intressen, hjärndödande propaganda, raffinerad krigföring och tankekontroll. Och vem kan lita på maskiner som programmerar sig själva?
Dick, Philip K. (2012) Bladerunner. Lund: Bakhåll. Gibson, William (1995) Neuromancer. New York: Harper Voyager. Harari, Yuval Noah (2017) Homo Deus: A Brief History of Tomorrow. New York: HarperCollins. Hoyle, Fred (2010) The Black Cloud. London: Penguin Modern Classics. Lem, Stanislaw (1991) Solaris. London: Faber & Faber. Printz-Påhlson, Göran (1966) Gradiva och andra dikter. Stockholm: Bonniers. Selznick, Brian (2008) En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret. Stockholm: B. Wahlströms. Stapledon, Olaf (199) Starmaker. London: Orion Publishing Group. Tegmark, Max (2017). Life 3.0: Being Human in the Age of Artificial Intelligence. London: Penguin Books. Watts, Alan (1976) Nature, Man & Woman. London: Abacus.
