Honoré Daumiers uppriktiga och oklanderliga konst

För många år sedan fick jag en litografi av min äldsta syster. På den tiden var hon flygvärdinna och hade köpt den hos någon bouquiniste i Paris. Säkerligen inte en originalitografi, men sådant har jag aldrig brytt mig om, huvudsaken är motivet – i det här fallet var litografin av Honoré Daumier (1808–1879) och jag hade den under flera år ovanför min säng. Den föreställde en mager, nästan genomskinlig liten flicka framför ett gäng advokater/domare.

Varför hade hon hamnat där? Hade hon gjort sig skyldig till något brott? Varit utsatt för, eller bevittnat ett sådant? En av advokaterna/domarna vänder sig mot betraktaren. Är det någon som yttrat något? Har någon kommit in i rummet och avbrutit processen? Betraktaren blir en del av bildens drama. Jag fantiserade och drömde om den där litografin. Den var annorlunda; levande, märklig. Ett utsnitt från en längesedan förgäten tid.

Daumier? Han gjorde fler än 500 oljemålningar, 1 000 akvareller, 1 000 träsnitt och fler än 4 000 litografier, alla av högsta kvalitet, mycket oförglömligt. En av mina svågrar gav mig en bok med Daumiers litografier och jag tröttnar aldrig på att titta i den.

En satirens guldgruva där den oberoende anarkisten Daumier på ett strålande humör gisslar, förtalar och skrattar åt monarkin, aristokratin, prästerskapet, politikerna, rättsväsendet, advokaterna, polisen, detektiverna, de rika, militären, borgarklassen, alla sina landsmän och den mänskliga naturen i allmänhet.

Till min förvåning gjorde Paul och Linda McCartney 1993 en kortfilm kallad Daumiers lag. Linda var en professionell fotograf som sedan barndomen varit konstintresserad och speciellt fascinerad av Daumier. Hennes mor var modedesigner och fadern en advokat specialiserad på lagstiftning rörande underhållsindustrin. Han räknade bland sina klienter berömda konstnärer som Willem de Kooning och Mark Rothko.

Lindas daumierintresse inspirerade McCartney att till bilder av Daumier komponera minimalistisk musik; enkla, modernistiska stycken, baserade på teman från Daumiers konst – marknader, domstolar, Don Quijote.

McCartney kontaktade konstnären Geoff Dunbar, som 1984 tillsammans med paret McCartney gjort den tecknade kortfilmen Rupert and the Frog Song, Rupert och grodsången, som handlade om hur björnen Rupert en natt hamnat på en mystisk underjordisk plats där grodor vart hundrade år utförde en rituell show och då sjöng en charmerande sång av McCartney – We All Stand Together, Vi står alla tillsammans, arrangerad av den ”femte Beatles”, producenten George Martin.

Musikvideon sändes gång på gång på MTV. Vi bodde då i Dominikanska Republiken där musikvideokanalen sändes flera år innan den dök upp i Europa. Min då två-åriga äldsta dotter var fascinerad av McCartneys grodsång.

https://www.youtube.com/watch?v=6PMiP90ntZ8

En god vän sa mig en gång att han ansåg att det var John Lennon som gav saltet och djupet till Beatles repertoar, alltmedan Paul McCartney stod för det ”ytligt folkliga”. Han menade att vad McCartney åstadkom var trallvänliga ”pubsånger” och att det är var vad han gjort sedan Beatles bröt upp. Kanske hade han i viss mån rätt. Under alla förhållanden var filmen Rupert and the Frog Song djupt rotad i engelsk folklig, barntradition.

Rupert, i Sverige kallad Olle Brum, är en engelsk barnseriefigur skapad av en viss Herbert Tourtel och illustrerad av hans hustru, Mary. Rupert dök 1920 upp i tidningen Daily Express där den lever vidare.

Rupert är ett mycket engelskt fenomen. Den lille, älsklige björnen bor tillsammans med sin piprökande, trädgårdsodlande far och husliga mor i en hemtrevlig stuga belägen i det bukoliska Nutwarje berättelse tar sin början i den där stugan från vilken Rupert vanligtvis ger sig ut på ett litet ärende för sin mor, eller för att besöka en vän, något som sedan utvecklas till ett äventyr på en exotisk plats, som Kung Frosts slott, Fåglarnas rike, i underjorden eller på havets botten.

Historierna om Rupert har blivit en integrerad del i engelsk barnkultur och har gett upphov till ett otal barnböcker, filmer, TV-serier och dockor. McCartneys och Dunbars kortfilm är en förälskad hyllning till denna mysiga, trygga och samtidigt spännande värld. Och … grodsången är förvisso en alldeles utmärkt ”pubsång”.

https://www.youtube.com/watch?v=WfEyEp62-l4

Nåväl, det var alltså naturligt att Paul McCartney vände sig till den kongeniale Geoff Dunbar och bad honom att på grundval av sin minimalistiska musik och sitt och Lindas manus göra en kortfilm baserad på Daumiers bildvärld. Resultatet är fascinerande, speciellt för någon som är förtrogen med Daumiers konst. Så gott som varje sekvens anspelar på ett av Daumiers många konstverk och animationen är skickligt utförd. Filmen kan faktiskt betraktas som en utmärkt introduktion till Daumiers produktion.

https://www.youtube.com/watch?v=V-WlJ3ZXZc4

I dessa tider av trumpismens tystande av all vederhäftig kritik, som med Mammon i ryggen kväver det fria ordet, har min beundran för den genomskicklige och orädde Daumier ökat än mer.

Jag gav i en tidigare blogginlägg ett exempel på hur jag tystats genom , dumdryga censur som likt en kväljande degklump lägrat sig över USA:s fria ord och på ett skandalöst sätt försökt tysta komiker om Jimmy Kimmel och Stephen Colbert.

Jag betraktar med uppskattning en litografi av Daumier där den Fria Pressen utdelat ett dråpslag mot den bakåtsträvande monarkin och gör sig beredd att möta bourgeoisiens och penningmaktens representanter.

Då Daumier gjorde den litografin hade han redan råkat i klammeri med sin tids trumpister. År 1831 hade Daumier i skämttidningen La Caricature framställt kungen Ludvig Philipp I som jätten Gargantua, i vars gap den allt fattigare befolkningen tvingas leverera lass efter lass med sina surt förvärvade inkomster.

Året därefter ställdes Daumier inför rätta och anklagades för att ha ”uppviglat hat och förakt mot regeringen, samt förolämpat konungen.” Han dömdes till sex månaders fängelse och böter på 500 franc. Men, Daumiers berömmelse hade redan blivit så pass stor att ljudliga protester restes mot domen. Den store författaren Balzac utropade, med all rätt: ”Den här killen har ju Michelangelo i blodet!” Domen sköts upp, men Daumier tystnade inte.

Senare samma år publicerade Daumier en bild han kallade Kung Pétauds hov i vilken han karikerade hur Konung Ludvig Philipp I den Förstes underdåniga kabinett. Man ser inte kungen själv men en nidbild av hur hans lismande ministär förödmjukar sig inför honom.

Denna gång arresterades Daumier i sina föräldrars lägenhet och placerades i Sainte-Pélagies fängelse, där han avtjänade sex månader. I fängelset fortsatte Daumier att producera sina regeringsfientliga teckningar som smugglades ut för att enligt honom ”ytterligare irritera regeringen”.

Uttrycket Kung Pétauds hov härstammade antagligen från en tid då Paris tiggarkommunitet utsåg en ledare som fick namnet Roi Pétaud, från latinets peto, jag ber. Denne potentat regerade från Cour des miracles,  Mirakelgården, som syftade på ett slumområde där arbetslösa migranter från landsbygden bodde. En tillflyktsort för de stackare som kommit dit för att gömma sig från myndigheterna. Platsen kallades Mirakelgården eftersom de lama där kunde gå och de blinda fick synen tillbaka, en anspelning på att flera av de som tiggde på Paris gator gjorde det i sken av att de led av olika lyten, som de i själva verket fejkade för att väcka empati.

I Victor Hugos Ringaren i Notre Dame från 1831 irrar poeten Gringoire in på Mirakelgården där han stöter på Clopin, som han tidigare trott vara en vanlig tiggare, men som visade sig vara kungen av Truands, Paris brottslingar och utstötta. Clopin dömer Gringoire till döden för ”olaga intrång”, men i sista sekund räddas Gringoire av den vackra Esmeralda genom att gå med på att gifta sig med honom. Clopin dyker upp i Disneys version av Ringaren i Notre Dame.

Daumiers hänvisning till Hugos aktuella tiggarkung kunde knappast ha gått den läsande parispubliken förbi. Louis-Philippe I hade till en början varit relativt populär. Eftersom han hade sin tron ​​att tacka en folklig revolution kallades han för ”Medborgarkungen”, och hans anhängare hyllade honom ytterligare som ”barrikadernas konung” för att därigenom understryka de folkliga sympatierna och kungens yttre sken av anspråkslöshet. I själva verket fann Louis-Philippes regim sitt stöd främst från den rika borgarklassen; industrialister och bankirer. Ludvig Philipps regeringstid dominerades av rika industrialister och bankirer.

Under medborgakungens ledning försämrades arbetarklassens villkor och inkomstklyftorna ökade avsevärt. Redan vid början av Ludvig Philipps regering hade flera av Paris intellektuella uppmärksammat att regeringen i själva verket var en plutokrati styrd av landets välbeställda kapitalister, helt i enlighet med deras självcentrerade intressen och under den populistiska ytan ökade klassförtrycket, medan angiveriet spred sig och oppositionen tystades.

Givetvis fanns det på den tiden inga irriterande TV-komiker, men skämtpressen, med tidningar som La Caricature och Charivari, Rabalder, gisslade oförtrutet kung Louis-Philippe och hans svans av smickrare gjorde allt i sin makt för att tysta kritiken, som liksom fallet nu är med Trump, förlöjligade kungens uttalanden och utseende.

Berömt blev hur karikatyrtecknaren Charles Philipon anklagades för att ha förlöjligat kungen då han i tidningen La Caricature framställt Louis-Philippe som en murare i färd med att skyla över den så kallade junirevolutionens slagord och ledande namn.

I ett ironiskt försvar undrade Philipon hur Rätten kunde vara så säker på att det var Louis-Philippe han framställt som murare, trots allt kunde man ju kunna likna konungen med vad som helst, exempelvis med ett päron och för att förtydliga sitt påstående visade Philipon en teckning han gjort på vilken Louis-Philippe successivt förvandlats till ett päron.

Philipon dömdes 1831 till sex månaders fängelse i Sainte-Pelagie, där Daumier redan satt inspärrad, och ovanpå det dömdes Philipon till 2 000 francs i böter och ytterligare sju månader för andra förseelser. Den famösa päronteckningen trycktes dock 1834 i Le Charivari och spreds snabbt även utanför Frankrikes gränser.

Följden blev nya böter för Le Charivari, som flera gånger tidigare åtalats för regeringsförtal och uppvigling. För att samla in pengar så att böterna kunde täckas tryckte Le Charivari päronbilden separat och sålde den för två sous. Denna gång var det uppenbarligen Daumier som gjort en ny version av Philipons ursprungliga teckning.

Kampen mot censur och annat förtryck tog sig hos Daumier inte enbart satiriska uttryck, han kunde också göra illustrationer som med djupt allvar uttryckte hans missnöje med regimens dåligt förtäckta terror. Som då protester blossat upp 1834 och Louis-Philippes milis öppnat eld mot ett bostadshus som antogs vara ockuperat av rebeller, istället för regimmotståndare massakrerades ett antal fullkomligt oskyldiga familjer.

Den döde familjefadern, som liggande död med nerblodad nattskjorta har fallit över och krossat sitt barn, visar hur oskyddade och oskyldiga de dödade varit. Daumiers gode vän Charles Baudelaire prisade bildens vardaglighet, som trots sin alldaglighet, eller kanske tack vare den, blivit till en monumental anklagelseakt: “Här råder enbart tystnad och död”.

Daumier såg enkelhetens storhet. Genom att skildra det franska folkets vardag lyfte han upp den till stor konst. Här krävdes ingen klassisk bildning, inte något efterapande av akademiernas högt ställda konstideal. Konsten skulle ner i gränderna, ner till folket.

Jean-François Millets bönder

mot Jacques-Louis Davids antika romare.

Daumier kom från en fattig familj. Fadern, Jean-Baptiste, var glasmästare som främst ägnade sig åt att rama in tavlor, sälja grafiska tryck och skriva poesi. En del av hans dramatik sattes upp av kringresande teatersällskap och blygsamma framgångar fick honom att 1814 flytta till Paris, följd av hustrun och den sexårige Honoré. Den ekonomiska framgången blev minimal. En av Jean-Baptiste diktsamlingar fann en förläggare, men få exemplar såldes. En amatörteatergrupp satte upp en av hans pjäser, men publiken uteblev. Tavelinramningen gick skralt och familjen levde i fattigdom. Den skuldsatte fadern bröt ihop och vid tolv års ålder tvingades Honoré arbeta som springpojke åt en huissier de justice. En verksamhet unik för franskt rättsväsen.

En huissier de justice är en lägre tjänsteman inom juristkåren som delger stämningar, verkställer och indriver domstols- och rättsliga fordringar, inklusive konkurs, egendomsanspråk, beslag och vräkningar. En verksamhet som antagligen fick den unge Honoré att såväl fascineras av, som avsky företrädare för franskt rättsväsen. Under alla förhållande ägnade han en stor del av sin konst åt att framställa advokater i full verksamhet. De kan framtvinga tårar i försvaret av sina klienter,

hänge sig år bedövande retorik, präglad av dramatisk skådespelarkonst,

förlora sig i retoriskt gudfruktiga utspel ägnade åt att rentvå en klient, som här där en advokat hänvisar till den korsfäste Jesus för att väcka medlidande med en kvinna som brutit samman bakom hans rygg.

Advokater och domare intrigerar i rättssalar och korridorer.

Som herrar över liv och död skrider rättstjänarna fram genom justitiepalatsen.

Men det är inte alltid som deras vältalighet lyckas övertala kollegerna.

Och de klienter som de lyckas frikänna är inte alltid Guds bästa barn.

Daumier visste av egen erfarenhet att maktens representanter inte var att lita på och han angrep dem skoningslöst medan han lät deras yttre spegla deras inre. Bilden av en lagstiftande församling fyller han med ett menagerie av otrevliga typer.

Daumiers konstskicklighet begränsade sig inte till måleri och grafik, han var också en mästerlig skulptör, som i hans statyett av Ratapoil, Råttskinnet, en av Louis-Napoleons påkbeväpnade provokatörer, vars jobb bestod i att hetsa upp folkmassor, ofta genom våld och mutor. En svajande, struttande figur med pipskägg och tillbucklad hatt.

För sitt eget nöjes skuld förfärdigade Daumier i lera, som han brände och glaserade, en mängd nidbilder av parlamentsledamöter – här en aristokrat, en bankir och en ilsken borgare med högrött nylle.

Annat var det då han framställde det arbetande folket. Som tvätterskorna som slet vid Seinens strand.

Arbetare och fattiga människor.

Människor på flykt.

Daumier ondgjorde sig över krigshetsare som i bilden av en nöjd uppfinnare av nålgeväret, ett vapen som försett med ett nålliknande avfyrningsstift revolutionerat samtidens vapenindustri.

Hans vision av skelett och kadaver på marsch mot krigsrådets kontor, fick censuren att förbjuda dess publicering.

.

Med sina proletära rötter var Daumier väl medveten om sitt samhälles klasskillnader och fann olika sätt att skildra det på, som i sin bild av en förstaklasstågkupé,

dess andraklass motsvarighet

och en tredjeklasskupé:

Vad jag finner märkligast med Daumier är hans konstnärliga mästerskap som tycks ha sprungit fram ur en inte källåder, parad med en knivskarp iakttagelseförmåga. Förutan en komplett skolning tycks Daumier ha förlänats med en instinktiv känsla för oljemåleriets, skulpturens och den grafiska konstens möjligheter och dynamik.

Djärvt och ohämmat kastade han sig in i konstens alla varianter och gjorde det med en bravur och självtillfredsställelse som oftast tycks var varit blind och döv för marknadens tycke och krav. Hans oljemåleri var exempelvis så gott som okänt av hans samtid.

Om Daumier någon gång gjorde en utflykt in på den religiösa konstens område skedde det i form av intensiva personliga tolkningar, helt utifrån ett empatiskt perspektiv, som i hans Ecce Homo som framställer hur Pilatus förevisar Jesus inför folket.

Om han låtit sig inspireras av sina besök på Louvren rörde det sig mest om mustiga backanaler, typ Jordaens eller Rubens.

Annars ägnade sig Daumier sig åt att roa sig åt klassisk mytologi. Som när Pygmalion skapat sin Galatea och hon efter det att ha vaknat till liv tar sig en pris ur sin mästares snusdosa.

Eller en tämligen spinkig och anskrämlig Narcissos som förälskat sig i sin spegelbild.

Daumiers far handlade, som de flesta ramtillverkare fortfarande gör, med grafiska tryck och annan billig konst.

Bland de som besökte hans förrättning fanns säkerligen en och annan konstnär och bokhandlare.

Det var säkert faderns kontakter som gjorde att Daumier så småningom fick anställning hos Delaunay's, en väletablerad bokhandel beläget bland Palais-Royal och ett nav i det parisiska konstlivet, där han kunde träffa inflytelserika författare och konstnärer som stimulerade hans stora konstintresse. Dagligen tecknade han och besökte det närbelägna Louvren.  

En god vän till fadern,  Alexandre Lenoir, grundare av Musée des Monuments Français upptäckte Daumiers talanger, tog med honom till konstutställningar och såg till att han kom in på Académie Suisse där Daumier fick möjlighet att teckna efter levande modell och omgående kunde visa upp den konstskicklighet han redan behärskade.

 Snart var Daumier verksam inom tidningarnas tryckerier och hade fulländat litografins möjligheter, samtidigt som hans satiriska talang och skarpa iakttagelseförmåga rönte stor uppskattning. Även om han aldrig blev förmögen på sin konst kunde Dauimier hjälpligt försörja sig själv och hustrun, en sömmerska vid namn Marie- Alexandrine Dassy, med vilken han fått en son som dock dog ett år efter giftermålet. Han blev hustrun trogen hela sitt liv.

Marie- Alexandrine förstod sig inte alls sig på makens konst och efter Daumiers död 1879 sålde änkan hela kvarlåtenskapen för sammanlagt 1 500 francs. Bland köparna fanns flera av Daumiers konstnärsvänner. Daumier var en sällskapsmänniska men efterlämnade inte många lättidentifierade porträtt, däremot många bilder med vänner som tillsammans betraktar olika konstverk

spelar schack

eller promenerar genom ett nattligt Paris.

Han framställde även ofta konstnärer i färd med att måla, men det rör sig uppenbarligen varken om självporträtt eller bilder av några konstnärsvänner.

Daumier var en utpräglad storstadsmänniska och gjorde mycket få landskapsmålningar.

Det finns inte mycket lantliv hos Daumier och det är sällan några bönder dyker upp i hans konst.

Mycket av Daumiers produktion rör Paris teaterliv. Han ägnade sin konst år vad som skedde på scenen, ofta på ett sådant sätt att betraktaren får en känsla av att konstverken fångat teatrarnas mystiskt onaturliga ljussättning. Som här i en uppsättning av Molières Den inbillade sjuke.

I en serie målningar framställde Daumier en scen från Molières Les Fourberies de Scapin, Scapins bedrägerier, ett Comedia dell’arte inspirerat lustspel med en mängd förvecklingar av vilka flera finner sitt upphov i den finurlige betjänten Scapins manipulationer. I den scen som Daumier framställt smider Scapin planer tillsammans med en annan betjänt, som här kallas Cispin, men i allmänhet brukar heta Silvestre.

Daumiers bild är förlänad med en demonisk utstrålning som fascinerat mig sedan jag första gången såg den. Scapin betraktar något med en beräknande blick och ett mefistofeliskt leende medan han lyssnar till något Cispin viskar i hans öra – förtal eller en diabolisk plan?

Bilden har en suggestiv kraft som påminner mig om en annan viskning framställd på en målning av italienaren Fransisco Hayez. I detta fall rör det sig om en tavla målad 25 år tidigare med motiv från Venedig, den heter En hämnd planeras och ger även den ett något kusligt intryck.

Daumier ägnade minst ytterligare två oljemålningar åt Scapin och Cispin. Även de dramatiskt fantasieggande.

Daumier nöjde sig inte enbart åt att följa scenens händelseförlopp. Sin vana trogen betraktade han och tolkade han sin omgivning. Med sin skarpa blick varseblev han hur en uttråkad musiker under en långrandig operaförställning gäspar i orkesterdiket.

Han vände blicken mot de övre gallerierna där fattigare åskådare hade sina platser och såg hur de intensivt följde med i de dramer som utspelade sig nere på scenen.

Eller det tumult som kunde utbryta då känslor svallade över och meningsmotsättningar omsattes i handgemäng.

Han kunde också röra sig nere bland de förmögnare åskådarna på parkett och betrakta hur de tillbringade pauserna mellan olika akter.

Daumier är en expressionist av sällan skådat slag, men han har också en hel del gemensamt med impressionisterna. Som nedanstående bild av andra uppmärksamma teaterbesökare.

Denna målning får mig att tänka på konstnärer som Degas och Manet och kanske än mer på den samtide tysken Adolph Menzel.

Att Daumier inte ägnade sig så mycket åt klassisk litteratur utan mest var en teaterns, operans, cirkusens och marknadsgycklarna habitué betydde inte att han saknade litterära intressen och bredvid den store illustratören Gustave Doré blev han den som enligt min mening bäst kunnat leva sig in i Don Quijote. Betrakta exempelvis hur den galne riddaren av den sorliga skepnaden rider till attack mot ett av sina många hjärnspöken, alltmedan hans trogne vän och förtrogne Sancho Panza i uppgiven förtvivlan höjer händerna mot skyn.

Samme Sancho som i respekt och tillgivenhet följer sin obegripligt idealistiske riddare genom det ena äventyret efter det andra. Den store Don Quijote ständigt lika stolt på sin skröpliga Rosinante och i sin erbarmliga rustning.

Sancho slumrar gott medan Don Quijote sitter vaken och blickar in i en fansativärld in i vilken Sancho inte kan göra honom sällskap.

I Daumiers många illustrationer till Don Quijote kan vi också finna bland hans förberedande och ibland inte slutförda. Med distinkta streck kan Daumier med fast hand frammana de två spanjorernas konfrontation med en död mulåsna. Perspektivet är originellt och perfekt och så är även den diskreta färgsättningen.

Eller ta den snabbt nerkastade skissen av hur Dom Quijote rider nerför en sluttning, just så ser det ut då en häst med en ryttare rör sig neråt.

Den diagonala balansen är enastående med Quijotes skarpa profil och lansens vinkel, som skapar en perfekt triangel. Daumiers linjeföring är inte alltid distinkt, han gillar också att genom ett virrvarr av streck skapa sina figurer. 

Betrakta skissen av ett par brottare, visst har den en dynamik, en nästan musikalisk rytm. 

Något jag ofta även funnit i Daumiers målningar, som här där han faktiskt framställer ett musikaliskt ögonblick:

Rörelse och dynamik fascinerade honom, som i denna oljeskiss där Daumier framställde en man som halar sig ner längs ett rep.

Hela tiden denna skarpa blick, denna inlevelseförmåga. En annan dynamisk skiss framställer även den två brottande män, men här finns ett ursinnigt raseri som saknades i den förgående kampen.

Oljemålningen som den skissen resulterade i har behållit, kanske till och med förstärkt, det blinda raseriet. Kontrahenterna år koppade i en kamp på liv och död, medan en tredje person i bakgrunden tycks stjäla en åsna från någon av dem.

Brottarna i den första skissen är professionella kämpar och den målning som de utgör grunden för såg jag för flera år sedan på Ordrupgaard i Charlottenlund utanför Köpenhamn, ett konstmuseum grundat av försökringsbolagsägaren, konstsamlaren och miljonären Wilhelm Hansen. Jag måste åka dit igen efter det att den världsberömda Zaha Hadid 2005 designat en ljus och luftig utställningslokal.

Det är alltid en speciell känsla att se ett konstverk i original och kanske för att jag hade hans litograf över min säng blev jag speciellt fascinerad av Daumiers kraftkarl som bakom ett förhänge väntar på sin cirkusentré. Han blickar mot de kraftiga brottarna som på arenan är inbegripna i sin kamp. Den ensamme artisten förmedlar inte styrka och kraft, utan snarare utsatthet och ensamhet, liksom Pierrot på Watteaus berömda sjuttonhundrartalsmålning.

Marknadsfolk, atister och gycklare är Dumiers själsfränder, inte advokater, politiker och miltärer. Han såg konstfärdigheten hos anpråkslösa musiker, skådespelare och schackspelare. Daumiers marknadsutropare är professionella aktörer precis som hans falskspelande advokater, men deras artisteri är konst för konstens skull inte något skojeri inför en aningslös publik, eller en förnedrande, lismande undergivenhet inför någon korrupt makthavare.

Ibland bär de en mask, men den döljer inte falskspel och korruption. De överdriver och försöker locka sin publik, men det skadar ingen. De ljuger, men lögnen är en del av underhållningen, folk vet att det är en lögn.

Man larmar, sjunger, spelar och skriker, men i allt tumult finns en äkthet som avslöjar vad det hela rör sig om – enkel glädje och underhållning.

Även Daumiers konst är äkta vara. Inte enbart då det gäller det orädda, direkta uttrycket, det rättframma politiska ställningstagandet, skildringen av livet som det är, utan även tekniken i sig. Han målar på ett sätt som gör att betraktaren förstår att det är konst hen ser, ”en del av ett landskap sett genom ett temperament”, inte en fotografisk redovisning där penselstråken har dolts. Emellanåt är Daumier så rättfram att de tjocka penseldragen kan föra tanken till en abstrakt målning.  

Men virrvarret av vita streck, grå bakgrund och hudvalörer blir till en rytmisk helhet som framställer hur en Pierrot stämmer sin mandolin.

Har Daumier inga föregångare? Han är visserligen unik, litografin var en relativt ny teknik så där var han i mångt och mycket en pionjär. Då det gällde hans måleri och skisser så finner vi exempel vi samtida föregångsmän, som den något yngre Millet och den något äldre Delacroix som ibland kommer Daumier nära.

Då det gäller äldre mästare kanske han tog intryck av Rembrandts bruna, svarta och gyllengula klärobskyr.

Mig påminner Daumier mig om Alessandro Magnasco (1667–1795) såväl då det gäller färgval som dynamisk penselföring.

Daumiers läsande Don Quijote får mig exempevis att associera till Magnasco.

Kanske hade han sett de Magnascotavlor som finns på Louvren, exempelvis en som förställer ett zigenarbröllop.

För mig är och förblir dock Daumier unik, inte minst genom att jag under så många år hade hans litografi över min säng och ofta betraktade den bleka, hjälplösa och uppenbarligen fattiga flickan framför sina domare, varav av en av dem tittade rakt på mig. Huis clos, stod det under bilden – Bakom stängda dörrar.

Mandel, Gabriele (1971) L’Opera pittorica completa di Daumier. Milano: Rizzoli editore. Ramus, Charles F. (1978) Daumier: 120 Great Litographs .Garden City, New York: Dover Art Books