IDEOLOGISK FÖRVIRRING: Marx. meta-berättelser och norska svartrockare

Samtidigt som jag skriver mina bloggessäer skriver jag emellanåt en och annan betraktelse för en internationell nyhetsbyrå, Interpress Service (IPS). För någon månad sedan skrev jag en betraktelse kring attacken på USAs kongress och dess historiska bakgrund. En anonym person skrev då följande kommentar:

 

Whoever wrote this piece of trash is a friggen [frigging?] MORON! Good LORD....the ignorance is astounding!!

 

Kanske något i stil med:

 

Den som skrev den här smörjan är en djävla FÅRSKALLE! Gode GUD .... okunnigheten är häpnadsväckande!!

 

När jag läst inlägget kollade jag givetvis om det fanns några sakfel i min artikel, men kunde inte finna några. Sedan undrade jag över vad som inspirerat en anonym person till att skriva en så underlig, invektivbemängd och helt argumentationsfri kommentar. Något som även fick mig att fundera över mina egna politiska ställningstaganden och åsikter, följden blev det här sedvanligt slingrande och långa blogginlägget där jag spårar en del av mina åsikter. Jag söker även en förklaring till varför någon som föredrar att framstå som en icke-person fått för sig att vräka ur sig de underligheter som citerats ovan.

 

 

När jag för länge sedan började läsa vid universitetet var Jean Paul Sartre fortfarande på modet. Även om jag fann honom lite väl tvärsäker, självbeundrande och egentligen tämligen irriterande, läste jag en hel del av och om honom. Kanske mest för att mina lärare i religionshistoria på den tiden talade sig varma om Sartres filosof och för att jag ville finna någon som kunde kombinera den allenarådande slagordsmarxismen med något mer personligt – en djupare dimension av den mänskliga existensen. Som så många andra ungdomar funderade jag över vem jag egentligen var. Varför finns just jag? Vad innebär det att leva? Visst är det underligt att jag, ett hopkok av tankar, upplevelser och känslor för en kort tid existerar som en unik varelse, enbart för att sedan försvinna, ruttna bort och uppgå i intigheten? Och dessutom; varje mänsklig varelse här på jorden lever under sådana villkor. Var och en av oss är unik och innesluter i sig en mängd tankar, uppkomna ur de mest skilda sammanhang.

 

Människors existens stod i centrum för Sartres tänkande och var hos honom tydligen ett resultat av slump, … eller olycka. Slump? Vad är det? Jag läste Swedenborg, som tycktes anse att slumpen inte existerar – vi väljer även den. Det är förmågan att göra medvetna val som gör oss till människor. Det var efter det att vi i Edens Lustgård ätit av Kunskapens träd eller mer exakt – Trädet som ger kunskap om gott och ont som vi blev människor.

 

 

Kunskapens träd växte tillsammans med Livets träd mitt i Lustgården, men till skillnad från det senare var det fruktbärande. De två första människorna åt frukterna och fick Gud att utbrista att de därigenom blivit “såsom en av oss!” Efter att ha ätit kunskapens frukter kunde människorna ta egna initiativ, välja hur de ville ha sina liv. Likt Gud kunde människan nu skapa såväl nya ting som sin egen tillvaro, ta ansvar för sina handlingar. Gud körde därför ut Adam och Eva, man och kvinna, från sin trädgård så att de därefter skulle kunna göra som de ville.

 

 

Sartre deklarerade ofta att han var en övertygad ateist, men var likväl under hela sin levnad upptagen av ”idén om Gud” och människans ständiga ”strävan efter att bli Gud”. Hans skrifter är fyllda av ”sekulariserade” kristna metaforer och begrepp. Så även om Sartre inte trodde på Gud, så är denne i allra högsta grad både närvarande och frånvarande i det mesta han skrev, kanske på samma sätt som Gud ständigt gör sig påmind i ateisten Ingmar Bergmans filmer.

 

 

Enligt Sartre fanns det ingen mening, inget syfte med våra liv, annat än sådant som skapats genom vår ”frihet att välja”. Vi har inget annat val än att förlita oss på våra personliga, mentala resurser. Vår existens manifesterar sig i valet av handlingar och en medveten person plågas ständigt av ångest inför sina val – av det enorma ansvar vi har för att bygga vår egen och andras framtid. Framtiden är okänd och ytterst osäker och därmed står dörren vidöppen för ångest och förtvivlan. Vi lever i skuggan av vår ångest och ett allt högre ansvar borde leda till än värre ångest, om den inte gör det så innebär det att du är en tämligen känslokall person.

 

Sartre påstod att ångest inför en oviss framtid inte alls behövde leda till någon livförlamande pessimism. Livets mål och mening är att använda vår ångest som en förberedelse inför vad som skall komma att hända.

 

 

Jag funderade en hel del över det där, speciellt som jag tyckte att Sartre uppenbarligen gjort en mängd usla val, bland annat genom genom att försvara, eller förringa, totalitära regimers övergrepp. Dessutom utnyttjade han unga kvinnor för att tillfredsställa sina egoistiskt präglade sexuella begär. Sartre framstod för mig som en osund, egocentrerad, drogmissbrukande och självförhärligande snuskhummer, som trots sin högintellektuella framtoning som inkarnationen av ideellt rättänkande, inte levde som han lärde. Fast – ingen människa är perfekt. Dock inpräntade filosofer som Sartre, Nietzsche och Kierkegaard i mig en övertygelse om att varje handling har en följd och att kunskap, yttranden och åsikter är avgörande inom såväl det “stora” (politiken, ideologierna, religionerna) som i det “lilla” livet (familjen, vännerna, eleverna).

 

 

Givetvis försökte jag även läsa Karl Marx, men lyckades inte ta mig igenom de tjocka luntor som en del av mina vänner och bekanta försökte bekanta sig med under de på sin tid så populära ”marxistiska grundkurserna”. De kunde slänga ur sig citat och briljera med ett encyklopediskt kunnande om marxism/leninism/maoism/socialism. Något som jag inte ens orkade eftersträva. Som obotlig romantiker läste jag däremot med uppskattning Edmund Wilsons välskrivna historia om socialismen, To the Finland Station, som bland annat innehöll de bästa skildringarna av Karl Marx, hans liv och skrifter, jag läst (jag har Liedman, Wheen och Berlins biografier, men har inte läst ut någon av dem). Jag plockade även de russin jag gillade ur Marx väldiga bakverk. En läsning som hos mig skapat en Marx som inte alls är olik varken Nietzsche eller Kierkegaard.

 

 

Det var Wilsons bok som ledde mig i den riktningen. Liksom Sartre var Wilson skönlitterär författare och litteraturhistoriker och såg mannen Marx bakom verken han skrev. För Wilson var Marx en stor stilist, en tysk romantiker, en poet, vetenskapsman och epiker i Dantes och Goethes efterföljd. Likt Jonathan Swift dessutom en svidande satiriker och fantasifull berättare. Wilson uppmärksammade att Das Kapitals första del – som Marx skrev på egen hand och omarbetade flera gånger – är ett ”konstverk”.

 

Marx skrev till sin vän och mentor Friedrich Engels att han ville att hans mäktiga bok skulle ge intryck av att vara en ”artistisk helhet”. Förseningarna med att ro projektet i land förklarade Marx med att han ständigt arbetade med ”artistiska överväganden”. Det var Engels som efter Marxs död vid sextiofyra års ålder arbetade med att sammanställa Marx olika manuskript och anteckningar till Kapitalets andra del och den tredje delen skrev han till stora delar på egen hand.

 

Wilsons berättelse fick mig att bläddra i Kapitalet och andra av Marxs skrifter, skumma över komplicerade ”vetenskapliga” partier, bemängda med siffror och beskrivningar av kapitalbildning och annat av samma karaktär, istället sökte jag efter den ”litteräre” Marx, den tyske romantiker som uppenbarligen hyste alla dessa ekonomiska teorier, som i och för sig var intressanta även de.

 

 

Jag kom att uppfatta Marxs utopier som en tillvaro som likt musik, humor och kärlek inte krävde någon praktisk förklaring, eller rationell bekräftelse. Helt i motsats till de totalitära regimer som sagt sig vara grundade på ”marxistisk vetenskap”, eller ”proletariatets diktatur”, trodde jag mig hos Marx ha funnit en hyllning till den individuella friheten – till fantasin och det konstnärliga skapandet. En dröm om en värld där mänsklig aktivitet inte behövde stå till svars inför en högre tribunal som anbefallde plikt, moral, lydnad och bestraffningar i enlighet med någon slags Absolut Idé som var och en, utom de självförhärligade ledarna, måste underkasta sig. Jag läste Marx som jag sedan kom att läsa Nietzsche, det vill säga att jag lät mig inspireras av sådant jag gillade och struntade i sådant som jag fann komplicerat, eller rent utav galet och felaktigt. På samma sätt hade jag då jag var yngre läst Bibeln.

 

Marx var en rabiat motståndare till vad han kallade Metafysik, något som dock inte hindrade honom från att på sitt sätt vara en moralist i meningen att Moral för honom innebar omtanke om andra. En strävan efter att för hela mänsklighetens bästa skapa sådana förhållanden att var och en av oss kan utnyttja de medel som krävs för att kunna utveckla vår kreativa kraft och förmåga, istället för att tanklöst tvingas underkasta oss initiativförkvävande diktat från en Högre Makt.

 

Marx var en idealist som trodde på mänsklighetens inneboende skaparkraft, på vår förmåga att i strävan efter glädje och tillfredsställelse ändra vad som skapats genom naturen och den mänskliga historiens förlopp. Att vara människa innebar för honom förmågan att använda och utveckla vår fantasi. Där frihet, konst och kultur frodas och utvecklas, där blommar även mänsklighetens bästa egenskaper ut. I Das Kapital skrev Marx:

 

En spindel utför operationer som liknar de en vävare gör och ett bi skämmer många arkitekter när de bygger sina celler. Men det som skiljer den sämste arkitekten från de bästa bina är att arkitekten skapar sin struktur i fantasin, innan han uppför den i verkligheten.

Marx trodde på vetenskaplig och teknisk utveckling. Han drömde om ett samhälle där tungt, slitsamt och enahanda arbete i görligaste mån kunde utföras av maskiner, så att män och kvinnor därmed kunde upphöra att betraktas som själlösa redskap inom ett produktionssystem som så gott som uteslutande baserats på vinningslystnad. Arbetare och tjänstemän förvandlas under sådana förhållanden till enheter som tvingats sälja sin arbetskraft, som om både den och arbetarna vore lika med varor. Därigenom förvandlas människor av kött, blod och känslor till abstrakta, utbytbara enheter inom ett okänsligt maskineri.

 

För Marx var all produktion baserad på arbete och om det utfördes av människor ledde det inom ett kapitalistiskt, massproducerande system obönhörligt till ett utnyttjande som berövade arbetarna deras individuella värde, alltmedan kapitalisterna inte längre brydde sig om vad de producerade – huvudsaken var att andras arbete skapade en profit som arbetsköparna kunde ta hand om och avnjuta.

 

Den tyska ideologin, förklarade Marx hur tankar och livsuppfattningar skapas ur våra grundläggande behov – en ständig strävan att skaffa tillräcklig föda för vår och våra närmastes överlevnad, söka skydd från en hotfull omgivning och trygga vår framtid:

 

Produktionen av idéer och föreställningar, kort sagt medvetande, är från första början omedelbart sammanflätad med den materiella verksamheten och med den materiella kommunikationen mellan människorna – med det verkliga livets språk. Föreställningarna, tänkandet, den andliga kommunikationen mellan människor framstår här ännu som direkta resultat av deras materiella förhållanden. 

 

I det Kommunistiska manifestet beklagade Marx hur kapitalismens hänsynslösa varuproduktion var i färd med att förvandla allt till profit. Hur en kommersiell, storskalig produktion förvandlar varje enskild del av skapelsen till en vara och därmed utgör ett hot mot all mänsklig samvaro och välbefinnande, samtidigt kan dock en så fruktansvärd utveckling genom vår förmåga att omskapa och förbättra vår tillvaro kunna leda till något positivt:

 

Bourgeoisin har, överallt där den uppnått herravälde, utplånat alla feodala, patriarkala och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodala band som knöt människorna till sina naturliga överordnade och har inte lämnat kvar något annat band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. Den har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för otaliga garanterade och välförtjänta friheter satt den enda samvetslösa handelsfriheten. Den har, kort sagt, satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen i stället för den i religiösa och politiska illusioner beslöjade utsugningen. […] Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

 

 

För Marx räckte det inte att tänka och filosofera, att söka efter rötterna till det mänskliga medvetandet. För honom måste teori även leda till handling. Sanningen i ett påstående kunde enbart bevisas genom aktiv handling. Gärningar gör tankar påtagliga, bevisar deras värde. Det räcker inte att tala och drömma om olika ideal, vi måste försöka förverkliga dem genom att skapa en värld inom vilken rättvisa och jämlikhet kan omsättas i politik och verklighet. Om vi lever inom ett system som förvandlar allt till varor som kan köpas och säljas, eller som hindrar oss från att bli de vill vara, genom förtryck, förföljelse eller omänskliga, livsförnekande ideologier, då förminskas vi, skrumpnar ihop, förtingligas – alieneras. Vi måste bryta en sådan process. Göra uppror mot sakernas tillstånd – förändra. Agera i enlighet med vår sanna, mänskliga natur – välja mellan det som är ont och det som är gott.

 

 

Marx beskriver ett drama inom vilket mekaniskt baserade produktionssystem och kapitalackumulation växer sig allt starkare. Hur de efterhand har ersatt primitivare, men mer humana hantverk för att slutligen fullständigt krossa dem och skapa en värld präglad av en allt värre rovdrift på en skyddslös arbetskraft som omorganiseras, ökar och effektiviseras i samklang med alltmer raffinerade framställningsmetoder, tills dess varuproduktionen har blivit ett i det närmaste oöverskådligt komplex i tjänst hos profithungriga kapitalister som domineras av känslor och egenskaper som är

 

de mest våldsamma, de mest gemena och avskyvärda som det mänskliga bröstet har förmått frammana: självintressets furier.

 

 

Kapitalismens upprätthållare är besatta av en girighet som gjort dem okänsliga för sina medmänniskors lidande. De berörs inte alls av all den skada de gett upphov till, alltmedan de berikat sig på andras bekostnad. Maktberusade egocentriker har fängslat mänskligheten i ett nät spunnet av underbetalt lönearbete, profithunger, kreditgivning och varufetischism.

 

Allt vårt uppfinnande, hela vårt framåtskridande tycks ha gått ut på att förse materiella krafter med ett andligt liv, fördummat mänskligheten tills dess den blivit en materiell kraft, inget annat [Tal vid firandet av People’s Paper, 1856]

 

I sin mästerliga roman The Underground Railroad beskriver Colson Whitehead hur ett sådant tänkande dominerade slaveriet i den amerikanska Södern:

 

Varje sak hade ett värde och när värdet förändrades förändrades allt annat också. En trasig kalebass var mindre värd än en som höll sitt vatten, en krok som fångade sin mal mer värdefull än en som förlorade sitt bete. Amerika hade en särprägel som gjorde att människor där förvandlades till ting. Det var helt naturligt att minska din förlust genom att slänga en gammal man överbord, om det tycktes som om han inte skulle överleva färden över havet. En stark avelskille från en livskraftigt stam fick det att vattnas i munnen på kunderna. En slavflicka som pressade ut valpar som om de vore guldmynt, var en investering som skapade mer pengar. Om du var en sak – en vagn eller en häst eller en slav – var det ditt penningvärde som bestämde hur din tillvaro skulle bli.

 

 

En fruktansvärd värld skickligt tolkad i Tarantinos film Django Unchained, där en före detta slav iscensätter en skoningslös massaker på upprätthållarna av en sådan omänsklig ideologi. Eller för att ta ett historiskt exempel – det desperata slavupproret i Sainte Domingue, dagens Haiti, där slavarna utkrävde en blodig hämnd på sina förtryckare. En de nertrampades och föraktades fullkomligt begripliga reaktion på vad de hade utsatts för. Är det då så underligt om Marxs skrifter födde hämndlystna tankar hos förtryckta massor? Hos ättlingarna till svarta slavar, svältande proletärer, fattiga människor som slavade för att fylla kolonisatörers skattkistor? Som den av Sartre uppskattade Frantz Fanon, psykiatrikern från Martinique, skrev:

 

Det finns alltför många idioter i världen. Och efter att ha påstått det bör jag också bevisa mitt yttrande [...] Ofta hyser människor en mycket stark och grundläggande övertygelse, en kärntro. Då de konfronteras med bevis som vederlägger en sådan tro kan de omöjligt acceptera dem. Om de gjorde det skulle en extremt obehaglig känsla skapas, vars vetenskapliga beteckning är kognitiv dissonans. Och eftersom det för dem är så oerhört viktigt att skydda sin kärntro, kommer de att rationalisera, ignorera och till och med förneka allt som inte stämmer överens med denna grundläggande övertygelse.

 

 

Marx budskap är märkligt tudelat. I Das Kapital beskriver han kapitalismens uppkomst som en obeveklig ”historisk utveckling”, fullkomligt ofrånkomlig, nästan som om det rörde sig om en oomkullrunkelig naturlag. Samtidigt uppeldar han hos sina läsare ett raseri mot allt det elände som skapats genom denna utveckling, och de människor som gynnats av den. Marx står inte enbart på lönearbetarnas, proletärernas, sida, han ser dem som jordens rättmätiga ägare. Det är deras arbete som skapat allt av mänskligt värde, enbart för att sedan ha uppslukats av krafter som parasiterar på all deras möda och dagliga gärning.

 

Häri ligger i min mening Marxs svaghet. Han har som det heter på tyska ein Herz für die Armen, ett hjärta för de fattiga/svaga. Men, han förenklar och generaliserar. Vad är det egentligen som garanterar att människans brutala och själviska impulser skulle dunsta bort under en ”socialistisk diktatur”? Var finns bevisen för att ett sådant samhälle skulle upplösa de styrandes privilegier och leda till jämlikhet och rättvisa för var och en av oss?

 

 

Trots att Marx och Engels berömde sig av att ha utvecklat en ”vetenskapligt baserad socialism” i kontrast till en tidigare ”svärmiskt utopisk socialism”, så tycks de likväl vara fångna i ett liknande svärmeri. Likt forntidens kristna som betraktade sig som annorlunda, förandligade varelser jämfört med de förtappade hedningar de omgavs av. I sin självuppskattande fanatism strävade de kristna efter att upprätta ett Guds Rike här på jorden. På ett liknande vis skildrar Engels och Marx ett moraliskt högstående proletariat, vars självuppoffrande attityd, solidaritet och mod kommer att angripa och störta den egennyttiga och världsomspännande bourgeoisiens herradöme och på dess ruiner upprätta ett sant socialistiskt världsherravälde.

 

Vad var det som då som enligt Marx och Engels gjorde en sådan vision vetenskapligt baserad? Jo, läran om Syntesen, jämvikten. Om bourgeoisiens kapitalistiska system nu är allenarådande så kommer den dialektiska historieutvecklingen obönhörligt att omintetgöra denna tes med en antites, dess motsats, som utgörs av det undertryckta proletariatet. Då antitesens egendomslösa massor slutligen kommit till makten kommer en Syntes, ett jämviktstillstånd att upprättas – Det klasslösa samhället. Detta är enligt Marx och Engels ofrånkomligt. Bevis?

 

 

Engels, i än högre grad än Marx, hade funnit sitt ideal i de ”primitiva” samhällen vars medlemmar gemensamt delade sitt arbete och sina resurser. Hos honom spökade Rosseaus Ädle vilde, kanske främst i den tappning som presenterats i Lewis H. Morgans studier av nordamerikanska Irokeser, skrifter som utgjorde en inspiration inte endast för Marx och Engels utan även för andra paradigmskiftande titaner som Darwin och Freud. I sin Familjens, privategendomens och statens ursprung beskrev Engels de ursprungliga, primitiva samhällena som en

 

underbar organisation i all sin naivitet och enkelhet, denna gentilordning! Utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer går allt sin gilla gång.

 

Men, den historiska processens obeveklighet drabbade och utplånade även dessa idealiska samhällen:

 

Detta ursprungliga samhälles makt måste brytas – den bröts. Men den bröts genom inflytanden, som från första början förefaller oss som en degradering, som ett syndafall från det gamla – gentilsamhällets enkla, sedliga höjder. Det är de lumpnaste intressen – eländig vinningslystnad, brutalt njutningsbegär, smutsig girighet, egennyttigt rövande av gemensam egendom – som invigde det nya, civiliserade samhället, klassamhället. Det är de skändligaste medel – stöld, våldförande, bakslughet, förräderi – som undergräver det gamla klasslösa gentilsamhället och bringar det på fall. 

 

Det finns hos Marx ett motsatsförhållande mellan allt det goda han förespråkar för mänsklighetens bästa och det hänsynslösa våld och hat som han emellanåt anbefaller som medel för att uppnå sin klasslösa utopi. En splittring som gett upphov till en hel del förvirring och inte minst våld, maktmissbruk och elände hos förespråkare för socialismens och rättvisans förverkligande.

 

 

Jag undrar ofta över hur det kommer sig att i grunden livsbejakande, toleranta och människovänliga tankar i skrifter av män som Sartre, Marx, Nietzsche, Paulus, Darwin och flera andra, tvunget skall ignoreras till förmån för dessa författares mer grumliga och ofta direkt skadliga tankegångar. Varför blir Bibeln, Koranen, Das Kapital grunden för intoleranta och förtryckande dogmer som försvarar våld, hämningslösa blodbad och intolerans? Visst, ingen av författarna till dessa skrifter var perfekt, balanserad och rättänkande. De hade alla sina svagheter och tillkortakommande som allt som oftast tog sig uttryck i ogenomtänkta slutsatser och angrepp på oliktänkande. Men varför fästa sig vid sådant som var uselt och människofientligt och inte låta sig inspireras av det som var bra och positivt hos dem, sådant som får oss att tänka på ett nytt sätt, att se världen med nya ögon?

 

 

Inte minst Marxs tänkande har lagt grunden till samhällssystem inom vilka man ansträngt sig för att realisera en rättvis resursfördelning och ett drägligt liv för var och en. Även motsatsen har dessvärre baserat sig på hans tankar om klasskamp och ett berättigat hat mot översittare. Den perfekta människan existerar inte – varken den Ädle Vilden, Sovjetstatens Stakhanovits, superarbetare, eller USAs Superman – och därmed inte heller det perfekta samhällsskicket. Historien visar dock att en strävan i rätt riktning, baserad på respekt och mänskliga rättigheter är betydligt bättre än hyllandet av våld, människoförakt och egen förträfflighet.

 

Det är lätt att glömma att alla dessa ”stora” män och kvinnor vi läser om, Role Models såväl som monumentala skurkar, trots allt var och är människor och därmed förlänade med en hel del brister och goda egenskaper de delar med andra människor, sådana som du och jag.

Likt de flesta av mina blogginlägg skriver jag denna essä i vårt romerska förråd och emellanåt reser jag mig, sträcker på ryggen och plockar fram någon bok ur hyllorna. Alldeles nyss råkade det bli Alistair Hornes mer än tusensidiga bok om den engelske premiärministern Harold Macmillans liv. Man kan givetvis fråga sig hur det kommer sig att jag har en sådan bok i mina hyllor. Varför skulle jag vara intresserad av en av många nu bortglömd, konservativ, engelsk minister vars största intressen var vaktelskytte och Jane Austin. Det förra vet jag inget om och dessvärre har Jane Austin aldrig gripit mig på allvar, även om en vän till mig, Birgitta Berglund, skrev sin doktorsavhandling om hennes författarskap – Woman’s Whole Existence.

Macmillanbiografin hamnade hos mig under tämligen underliga omständigheter. En italiensk bartender gav den till mig efter att ha berättat att en engelsman glömt kvar den för flera år sedan och sedan dess aldrig kommit tillbaka för att hämta den. Eftersom jag kände igen författarnamnet accepterade jag gåvan. Sir Alistair Horne var sin ungdom stridsflygare och ishockeyspelare, han studerade sedermera engelsk litteratur i Cambridge och blev professor i Oxford och Cambridge. Horne skrev mer än tjugo böcker, främst biografier och studier i fransk historia. Då jag bodde i Paris besökte jag vid flera tillfällen de forna slagfälten  Verdun, alltid förlänade med samma kusliga atmosfär, och det fick mig att läsa Hornes The Price of Glory: Verdun 1916, en av de bästa krigsskildringar som kommit i min väg.

Hornes Macmillan visade sig vara en spännande bekantskap och vid läsningen om hans händelserika liv fick jag mig till livs en välskriven och ytterst intressant skildring av nittonhundratalets historia. Då jag nu slumpvis bläddrar i boken finner jag en liten anekdot som bekräftar  iakttagelsen jag gjorde ovan. Alistair Horne sitter en regnig natt framför brasan i Macmillans country estate Birch Grove på Sussexs landsbygd. Männen har säkert varsitt glas whiskey vid sin sida och medan de betraktar den flammande elden flyter samtalet ”på samma sätt som det alltid gjorde i vad Macmillan kallade ´Fortet´.”

 

Men, den här natten är den åttiosexårige 1st Earl of Stockton oroad och vägrar gå till sängs, hans son Maurice genomgår en komplicerad operation av en kollapsad lunga och fadern anar att Maurice kommer att dö. Den alltid roande och samlade numera pensionerade  premiärministern, som under större delen av ett helt sekel varit en av huvudaktörerna på den världspolitiska arenan, erkänner att han liksom så många andra män i utsatta positioner ända sedan ungdomen varit ansatt av Melankolins Svarta Hund. Macmillan berättade hur denna imaginära hund ibland kunde komma på besök:

 

när jag satt ensam i mitt kontor, då beslutade jag mig, om tillfälle gavs, att under två dagar visats i Birch Grove, läsa Jane Austin. Min hustru förstod … ville inte se människor … det var säsongbetonat … gjorde mig inbunden, isolerad … yttre händelser, som Profumoskandalen oroade mig egentligen aldrig … det var enbart den där inre känslan att något fruktansvärt och okänt skulle äga rum – och ibland kanske även en stor upprymdhet, men inte heller den tanken var lugnande ...

 

 

Efter att ha funderat lite på scenen i Birch Grove återgick jag till mitt skrivande.

 

Fanons tankar om en kärntro som vägrar att låta sig påverkas av något som kan kullkasta den, fick mig att minnas titeln på en bok av Joseph Campbell Myths to Live By, som jag läste under min lundatid. Boken var visserligen lite väl översvallande optimistiskt skriven i en anda som senare kom att betecknas som New Age, nämligen att tron på religiösa riter, myter och drömmar hjälper oss att leva ett rikt, harmoniskt liv, men Campbells bok var likväl spännande och tankestimulerande.

 

 

I en av bokens samlade essäer beskriver Campbell den mytiske hjälte som tycks förekomma inom de flesta mytologier och religioner – Övermänniskan vars uppdrag består i att utplåna ondskans ständiga återvändande. Campbell ställde också ”österländskt tänkande” mot ”västerländsk tro”. Onekligen en grov generalisering, men jag kan inte låta bli att tillämpa den på Marxs tänkande. Enligt Campbell poängterar ”västerländsk religion och filosofi” en ”individuell existens” där vi väljer vilken ”mytologi” vi vill tillämpa i vår tillvaro, helt i enlighet med myten om den ”fria viljan”. Han pekar också på ett ständigt ”mytologiserande” kring krig och fred – Engels var exempelvis oerhört intresserad av krigshistoria och brukade därför kallas för ”Generalen”. ”Västerländsk religion” som kristendom, judendom och Islam tycks, enligt Campbell, ständigt poängtera närvaron av en allsmäktig gudom som under historiens gång har förlänat ”troende” människor med en känsla av naturlig överlägsenhet gentemot andra befolkningsgrupper. En syn som dock ständigt gett upphov till sin motsats, exempelvis Jesus som poängterade kärleken till vår nästa som ett faktum som överskrider alla gränser och även innefattar våra fiender.

 

Att envist hålla fast vid livsmyter, att låta dem styra ditt liv och göra dig blind för allt som hotar att omkullkasta din tro, har på ett imponerande vis gestaltats i Hendrik Ibsens pjäs Vildanden där sanningssökaren Gregers Werle blir del av en familj där gemenskap och trygghet, enligt honom, grundar sig på lögner. Då Gregers konfronterar familjen med vad han anser vara sanningen krossar han den, något som leder till att den älskliga lilla flickan Hedvig i tvivel och förtvivlan tar sitt liv. Familjens vän och granne, Dr. Relling som bevittnat det fruktansvärda dramat ställer Gregers till svars genom konstaterandet att ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”. Då Gregers försvarar sitt handlande genom att påstå att människor bör få veta sanningen om sina liv, svarar Dr. Relling ”Å fan, tro det!”

 

 

I Lund konfronterades jag ständigt med människor som envist klamrade sig fast vid en mängd mer eller mindre fasta övertygelser; ”djupt kristna”, ”socialister”, ”kommunister”, ”feminister”, ”nationalister”, ”professionella invandrare”, ”hippies”, ”yuppies”, ”veganer”, ”miljövänner”, ”spiritister”, till och med övertygade nazister, med andra andra ord personer som levde i enlighet med olika livsmyter.

 

Själv valde jag sällan sida, utan trodde mig försöka ”nyansera lite grand”, något som ofta ställde till besvär. Kanske var jag i grund och botten påverkad av min far, som var journalist och uppenbarligen anhängare av vad som under femtiotalet kom att betecknas som ”trolöshet”. En inställning som exempelvis kommit till uttryck i författaren och läkaren Lars Gyllenstens böcker med början i Moderna Myter från 1949, fram till 1962 med Desperados. I sina skrifter experimenterade Gyllensten med ett ”existensialistiskt, ideologikritiskt engagemang” som innebar att ständigt vidmakthålla en ”övertygelselös” ironiskt kritisk distans till all form av fundamentalism, men samtidigt hävda betydelsen av kunskap och ”mänskliga rättigheter och skyldigheter”.

 

En fullkomligt försvarbar attityd, speciellt efter Andra världskrigets ideologiska och humanitära sammanbrott och det pågående Kalla kriget. Givetvis tillämpade varken Gyllensten eller min far alltid en sådan övertygelse. Än mindre jag, men i Lund fann jag flera likasinnade vänner, inte minst min beläste korridorkamrat Mats Olin som lotsade mig till fritänkande, samhällskritiska författare. Genom Mats fick jag smak för Postmodernismen, en faiblesse som jag sedermera fått utstå en del kritik för från mina mer övertygade kamrater på ”vänsterkanten”.

 

Vad som antagligen skrämde dem är det värdekaos som speglas genom postmodernismens hävdande att det inte längre finns en allmän, övergripande teori som förklarar allt, vare sig en Allsmäktig Gud, Karma, Lagen om orsak och verkan, en orubblig Dialektisk Materialism, m.m., m.m. Vi har hamnat i ett kaos av motsägelsefull information.

 

 

Under Upplysningstiden trodde filosofer och samhällsreformatörer att Vetenskapen skulle finna Universums fasta lagar och därmed sätta Förnuftet i centrum för allt tänkande och handlande. Den förtryckande, malätna, och förfalskande religiösa dogmatiken skulle förpassas till historiens sophög. Ned med allt gammalt och förlegat! Här skall städas upp, vädras ut! Metafysik, okunnighet, vidskepelse, intolerans och chauvinism skall besegras och försvinna genom rationell vetenskaplighet. Mänsklighetens allmänna välbefinnande skall befrämjas genom Frihet, Broderskap och Jämlikhet. Tankar som i en annorlunda utformning fångades upp av tysk idealism, som hävdade att all kunskap kan förenas till en allomfattande Sanning.

 

 

Men två världskrig grusade tron på på Vetenskapens reformerande inverkan. Den hade lett till utvecklandet av giftgas, atom- och vätebomber. Vetenskapliga beräkningar hade underlättat massutrotning av människor, möjliggjort upprättandet av effektiv planering av kommunikation, propaganda och innovativa metoder för att avliva människor en masse. Visserligen utvecklade vetenskapen allt bättre medicinska metoder och förbättring av jordbruksavkastning så att alltfler människor kunde leva utan svält och komma i åtnjutande av ett allt bättre hälsotillstånd, men samtidigt fann vetenskapsmän att Universums lagar inte var så permanenta och beräkningsbara som man tidigare antagit. Kvantmekaniken gjorde allt oförutsägbart – elektroner kunde exempelvis på ett obegripligt sätt samtidigt röra sig i två olika riktningar. De flesta vetenskapsmän upphörde med att fråga sig: ”Vilken typ av forskning kommer att avslöja Universums lagar?”. Istället blev det att vanligare att fråga sig:”Vad kan fungera bäst?” eller att mer uppgivet konstatera: ”Vi gör vad vi gör, eftersom det är så man bör gå tillväga och för att det lönar sig för oss”.

 

 

I detta kaos händer det att människor, liksom de alltid gjort, söker trygghet och övertygelse i drömmar och chimärer som de omskapar till en lättfattlig ”verklighet”. Medvetenhet om detta ledde mig i Lund till franska filosofer som Baudrillard och Lyotard. De tankar de förde fram var långt ifrån perfekta, men för mig blev de, som engelsmännen säger Food for Thought, något att tänka på och nogsamt analysera.

 

 

Vad som först fångade min uppmärksamhet då jag läste Jean-François Lyotard var hans uppfattning att drömmar är visuella, tredimensionella föreställningar och att det ”undermedvetna” genom dem uttrycker sig på ett helt annat sätt än genom det ”språk” som exempelvis Jacques Lacan och andra filosofiskt lagda psykologer tycktes anse att det gör. Eftersom jag fascineras av både konst och drömmar tilltalades jag av Lyotards sätt att betrakta världen utifrån ett ”mytiskt”, mångfacetterat perspektiv. Freuds och Lacans språkbaserade, dvs. grammatikaliskt/lingvistiskt sätt att betrakta det ”undermedvetna” är bara en av många tolkningar, un métarécit, en meta (över)-berättelse, en begränsande föreställningsvärld, inte olik en tavla eller ”vision” skapad av en specifik konstnär och sedd genom hens alldeles speciella blick. Lyotard tar som ett av sina exempel en av Cezannes målningar av Montagne Sainte-Victoire, som utgör en personlig tolkning av ett landskap utförd med olika skiftningar, former och nyanser, en del skarpa, andra diffusa.

 

 

En dröm, eller en tanke, kan på ett liknande sätt vara personlig och liksom ett konstverk sammanställa begrepp som egentligen inte tycks ha något med varandra att göra. Som metaforerna i ett diktverk:

 

Min älskling du är som en ros.

En nyutsprungen skär.

Ja, som den vackraste musik,

min älskade du är.

 

 

För att visa hur olika tolkningar av världen yttrar sig och förmedlas använder sig Lyotard av ett begrepp från Ludwig Wittgenstein – språkspel. Den österrikiske filosofen hade till en början sökt efter att perfekt, logiskt språk som kunde användas för att beskriva tillvaron med klarhet och precision, men kom snart att inse att det finns en mängd olika språk att använda sig av och inget av dem kan anses var heltäckande, klart och koncist, inte ens matematiken.

 

Likt Lyotard hade Wittgenstein sökt förstå språkets struktur utifrån bilder, vad han kallade ”språkets bildteori”. Liksom en bild är språket uppdelat i enskilda detaljer som tillsammans bildar en begriplig struktur, som i sin tur stimulerar olika intryck och tolkningar. Språk bygger sina egna världar, enbart för att själv inneslutas av dem. Vårt språkbruk skapar generaliseringar som vi sedan förhåller oss till – de blir vår värld.

 

Vi är benägna att föreställa oss att alla spel har något gemensamt och att denna gemensamma nämnare blir till ett berättigande för att benämna de mest vitt skilda spel och deras specifika egenskaper med den för alla gemensamma, allmänna termen ”spel”. Spelen kommer på så vis att likna en familj inom vilken bland de olika familjemedlemmarna finns de som har samma näsa, andra har samma ögonbryn, medan det finns de som har samma sätt att gå; alla dessa likheter överlappar varandra och får oss att tro att familjen är en sluten enhet.

 

 

Att låta helheten byggas upp av vissa element som vi uppfattar som gemensamma, betyder att vi anpassar detaljerna till helheten. Det som inte motsvarar denna helhet.eller uppfattas som en del av den, förvandlas därigenom till störande element inom vad som annars skulle kunna vara ett perfekt ”språkspel”. Om vi exempelvis låter begrepp som Kristendom, eller Svensk, utgöra fastslagna ”språkspel” uppbyggda av orubbliga regler, gäller det för den individ som vill vara med att antingen anpassa sig till regelverket eller vägra deltaga. Wittgenstein igen:

 

Filosofer har ständigt olika vetenskapliga metoder för ögonen och den metod de tillämpar för tillfället gör dem oemotståndligt frestade att ställa och besvara på frågor på samma sätt som vetenskapen. Denna tendens är den verkliga källan till metafysiken och leder filosofen in i ett kompakt mörker.

 

 

Lyotard tolkade Wittgensteins ”språkspel” på ett sådant sätt att de blir till en fråga om tro och övertygelse. Om vi utan att ifrågasätta det fullt ut accepterar ett visst ”språkspel” som en absolut sanning kommer vi därmed att tolka hela vår tillvaro utifrån det. Stora övergripande tankesystem, som dogmatiskt, religiöst tänkande, eller ett vetenskapligt paradigm betecknar Lyotard som monolitiska ”metaberättelser”, trossystem som under långa tider har kommit att prägla mänskligt tänkande. Varje metaberättelse består i sin tur av en mängd ”mikroberättelser”. Exempelvis så kan ”Kristendom” splittrats upp i katolicism, den Grekisk-ortodoxa kyrkan och protestantism, och inom var och en av dessa trosriktningar finner vi i en mängd olika sekter. När nu krig och konsflikt, ändrade livsvanor, ifrågasättandet av religiösa och vetenskapliga dogmer, samt ett oöverskådligt socialt och till stor del opersonligt nätverk invaderat våra individuella livssfärer kan vi känna oss tvingade att klamra oss fast vid en ”mikroberättelse” och utifrån den anpassa vår tillvaro och därmed finna fasthet i tillvaron.

 

 

I värsta fall kan den ”berättelsen” utgöras av människofientlig fundamentalism grundad på vansinniga teorier som ”arisk överlägsenhet”, ”efter döden belöningar för terrordåd” och/eller tro på vansinniga konstruktioner som Qanon. Om vi skulle ifrågasätta en enskild människas tro på och sitt helhjärtade stöd till sådana galenskaper kan hen uppfatta det som en attack på sin person och den världsordning hen så helhjärtat anslutit sig till. Vid en direkt konfrontation med en sådan fanatiker kan vårt enda val bli att kapitulera och förena oss med galningen, eller utsätta oss för hens förakt och kanske till och med försök att tillintetgöra oss.

 

 

Vår samtid ger en mängd förskräckande exempel på sådant beteende – Qanon-anhängarrna som stormade Kongessen i USA, ISIS masslakt på oliktänkande, eller näteremiten Anders Breivik som i två års tid satt klistrad vid sin dator i vad han kallade ”fisrummet” och lätt sitt förstånd infekteras av galna konspirationsteorier för att sedan i ett försök att ”hejda massakern av det europeiska folket” kallblodigt och egenhändigt mördade 69 försvarslösa och fullkomligt oskyldiga ungdomar. Till skillnad från vetenskap som trots allt kräver vad som kallas experimentell verifikation, kräver konspirationsteorier inget annat än övertygande argumentation och lösa rykten, som uppenbarligen kan var hur virriga som helst, men liksom en dröm likväl bygga på en viss logik och ”uppenbara” sammanhang.

 

 

Umberto Eco gav i en svidande kritik av konspirationsteorier ett utmärkt exempel på hur lätt en ”logisk” tankegång baserad på olika ”tillfälligheter” kan konstrueras. På skämt och måfå valde han ”förhållandet” mellan Lincoln och Kennedy och kom upp med följande resultat:

 

Jag läser på Intranätet att Lincoln valdes till kongressen 1846, Kennedy valdes 1946, Lincoln valdes till president 1860, Kennedy 1960. Deras hustrur förlorade ett barn medan de bodde i Vita huset. Båda sköts på en fredag i huvudet av en sydstatare. Lincolns sekreterare hette Kennedy och Kennedys sekreterare hette Lincoln. Lincolns efterträdare var Johnson (född 1808) och Lyndon B. Johnson, Kennedys efterträdare, föddes 1908. Lincolns mördare John Wilkes Booth föddes 1839 och Lee Harvey Oswald 1939. Lincoln sköts i Ford’s Theatre, Kenndy i en Lincoln convertible tillverkad av Ford. Lincoln sköts på en teater och hans mördare gömde sig i en lagerlokal. Kennedys mördare sköt honom från en lagerlokal gömde sig sedan i en teater. Både Booth och Oswald dödades före sina rättegångar. Som grädde på moset, en vulgaritet som enbart blir riktigt begriplig på engelska – en vecka innan han dödades hade Lincoln varit ”i” Monroe, Maryland. En vecka innan han dödades hade Kennedy varit ”i” Monroe, Marilyn.

 

 

En övning i konsten att finna samband som egentligen är fullkomligt meningslösa, något som konspirationsteoretiker är mästare i. Resultaten av deras strävan kan vara imponerande och det finns flera exempel på sökande av innehållslösa samband, exempelvis kring Paul McCartneys påstådda död och ersättning av en dubbelgångare, hur New Yorks tvillingtorn förstördes av USAs regering, att månlandningen inte ägde rum, eller att Cheopspyramidens mått kan förutsäga framtiden. Ett tålamodskrävande och ytterst fantasifullt arbete vars resultat saknar värde, men likväl kan få ödesdigra konsekvenser, de kan i motsats till Campbells Myths to Live By, bli till Myths to Die For, Myter att dö för.

 

Jag tar en paus från funderingar och skrivande och kopplar av med en italiensk serietidning. Så fort jag kom till Rom började jag läsa seriemagasin i ett försök att på ett lättsamt sätt förbättra min (fortfarande) usla italienska. I Italien har det sedan en lång tid, liksom i Frankrike, under många funnits en ovanligt sofistikerad utgivning av välgjorda seriemagasin, som här långt mer än i Sverige är en allmänt uppskattad konstform. Eftersom jag alltid varit fascinerad av skräckskildringar och mystik fastande jag tidigt för två sådana månadsmagasin – Dampyr och Dylan Dog. Det senare har fått ett visst internationellt genomslag och två filmer har gjorts baserade på seriefiguren, bäst av dem är utan tvekan Dellamorte Dellamore från 1994, som var livligt uppskattad av en mästerregissör som Martin Scorsese.

 

 

Dylan Dog förekommer i min roman Ensamma Män från 2000. I den låter jag huvudpersonen i romanform plagiera Dylan Dog-historier. Han döper om ”mardrömsdetektiven” Dylan Dog till Douglas Fright, en privatdetektiv som håller till i en nerlagd Konsumbutik i Bromma. Har Dylan Dog en något rubbad assistent som inbillar sig att han är Groucho Marx, så tror Douglas Frights assistent att han är Humphrey Bogart.

 

 

Daniel Ahlgren, en svensk serietecknare som gett ut sina alster på samma förlag som jag – Bakhåll i Lund, sammanträffade på bokmässan i Göteborg med Andreas Eriksson som ger ut Dylan Dog på svenska och Ahlgren berättade då för honom om min Ensamma Män. Eriksson kontaktade mig och jag skrev i en av hans serieböcker om Dylan Dog, Hellborn, en essä om mitt Dylan Dog intresse, medan Daniel Ahlgren gjorde en vitsig illustration till min berättelse.


Nåväl, nu läste jag sista numret av Dampyr, en serie lika skickligt tecknad som Dylan Dog, men dess berättelser är betydligt ojämnare, men fascinerande i så måtto att de bygger på myter och skräckhistorier från hela världen. Berättelser som i allmänhet tycks vara grundligt utforskade. Flera av skräckhistorierna utspelar sig i miljöer jag är ganska välbekant med, ofta i Italien och Prag, men det förekommer också historier från mer exotiska platser i Amerika, Afrika och Asien. Berättelserna utspelar sig alltid i nutid, men i dem bryter sig episoder in från gångna tider och ett demonrike som hyser en otäck stam av förskräckliga vampyrer. Det hela är såväl fånigt som fascinerande. Till och med nordiska länder dyker upp med jämna mellanrum, speciellt Island, Norge och Sverige. Exempelvis så dök det för ett par år sedan en väl underbyggd skräckhistoria som kretsade kring John Bauer och hans trollframställningar – Bergakungen.

 

 

Nu läste jag Stavkyrkor som handlade om hur ett norskt Black Metal-band infiltreras av en demonisk vampyr som får dem och deras fans att bränna ner stavkyrkor och ägna sig åt människooffer till norröna gudar. Två bröder som dragits in i satanismen som utövas kring Black Metals musikgrupper och som räknar med en kärntrupp i en skivbutik i Oslo, samt ett New Age-kollektiv som ute i skogen tillber asagudar. Brödernas har lockats av Black Metals ohämmade anarki, gränsöverskridande och outsidergemenskap, tills dess de inser den kallsinniga grymheten i sin omgivning och hur dehar  manipuleras av sinistra krafter, vaknar till och slutligen tar sitt förnuft tillbaka.

 

 

Återigen tycktes det som Swedenborgs åsikt om att slumpen inte existerar hade bekräftats för mig. Hur skall jag annars kunna förklara att jag under en paus i mitt skrivande helt slumpvist börjat läsa en serietidning som handlade om det jag skrev om. Hur människor uppslukats av en galen meta-berättelse som tagit hela deras medvetande och handlande i besittning?

 

Norsk Black Metal? Första gången jag hörde talas om fenomenet var så sent som 2007 då jag i FNs flyktingorganisations regi i Norge deltog i en överlevnadskurs som anordnats av NATO. Då jag anlände till Oslos flygplats togs jag emot av en norsk officer och då vi i väntan på transport till Starum utanför Lillehammer tillsammans tog en fika berättade han om sitt stora intresse för Black Metal. Han blev uppriktigt förvånad då jag exponerande min okunnighet om att Norge var världsberömt inom den speciella musikgenren. Stolt berättade han om detta norska bidrag till global musikkultur. Givetvis ville jag så fort som möjligt åtgärda min okunskap och lyssnade till ”musik” av band som Mayhem och Burzum, som väntat var det förskräckligt och det hela framstod dessutom som tämligen fånigt med bandmedlemmarnas satanistiska pseudonymer och utstyrsel a la Kiss.

 

 

En illa utförd punkversion av de inte heller njutbara, fast i viss mån på sin tid revolutionerande Black Sabbath. Ett migränbefrämjande sammelsurium av vrål, stön, öronbedövande, förvrängda gitarriff med tremolo picking, medvetet usel inspelningsteknik, raspigt råa, gälla röster och gurglande grymtningar. De intelligensbefriade texterna var inte mycket bättre, om de nu kunde uppfattas i allt oväsen. Jag visste inte då att dessa i mitt tycke usla musikgrupper varit inblandade i inte mindre än ett femtiotal kyrkobränder, inte minst hade de bränt ner unika medeltida stavkyrkor. Flera av de ytterst förvirrade deltagarna i denna osmakliga musikkultur utgjorde arketyper för all den skada som tron på en galen meta-berättelse kan ge upphov till. En försmak till Anders Breiviks amoklöpande och brutala masslakt.

 

En viktig inspiration för de norska svartrockarna var tonårsbandet Bathory, som 1983 skapades i Vällingby, en svensk motsvarighet till de engelska rockbanden Motörhead och framförallt Venom, det senare gav genom sin skiva Black Metal från 1982 namn till hela musikfenomenet som då även betecknades som Thrash Metal eller Extreme MetalBathory var helt inriktat på Satanist Rock innan det 1990 gick över till till ultranationalistisk Vikingarock och hängav sig norrön mytologi. Bandet upphörde då deras ledare Thomas Forsberg, Quorthon, 38 år gammal dog av hjärtslag 2004.

Strax efter 1990 började de norska Black Metal-banden hyllas som spännande nyskapare och norskinspirerade band dök upp i Europa och USA. De mest framgångsrika norska Black Rock banden var Burzum och Mayhem. Det förra bestod i stort sett av mångsysslaren Kristian Vikernes som mixade ihop sina egna skivor och som i förakt för sitt kristna dopnamn kallade sig Varg VikernesEfter fyra år som "bandledare" gick han med i gruppen Mayhem som leddes av Øystein Aarseth, som gick under namnet Euronymous.

Black Metal-bandens framtoning var extremt anti-kristen och djupt misantropisk. De spred ett budskap färgat av satanism och en ondskefull tolkning av norrön religion som poängterade främlingshat, våldsdyrkan, undergångsbudskap och en hyllning till en skoningslös vildmark präglad av mörka skogar, snötäckta fjäll, is, snöstormar och vulkanutbrott. De “sanna” utövarna av Black Metal ville till varje pris betecknas som Underground och upprättade en barriär mellan en inre hård kärntrupp och alla de dilettanter som de höll för att vara oärliga posörer. En sann svartrockare var en djupsinnig hedning och djävulsdyrkare, någon som aldrig någonsin skulle kompromissa med det politiskt korrekta samhällsmaskineriet och som eftertraktade att sprida terror, hat och ondska för att därmed skapa respekt och rädsla hos sina medmänniskor.

Efterhand visade det sig att hårdföra svartrockare levde, och dog, som de lärde. I april 1991 tog Mayhems sångare Per Yngve Ohlin, som gick under namnet Död, livet av sig genom att att skära upp handlederna och skjuta sig i huvudet. Död ansågs vara en udda och svårtillgänglig person som kunde ägna timmar åt att innan en föreställning sminka och klä sig som ett lik. Han hade även ett uttalat självskadebeteende och kunde under sina scenframträdanden skära sig själv så att blodvite uppstod.

Strax efter Döds självmord dök Euronymous upp på platsen och innan polisen anlände hade han omordnat en del föremål kring Död och tagit flera fotografier, av vilka ett par sedan användes på ett omslag för Mayhems skiva Dawn of Black Hearts. Euronymous skar även ut bitar ur Döds skalle och integrerade dem i halsband som han sedan skänkte till musiker han ansåg vara värda gåvan, alltmedan han deklarerade att Död tagit livet av sig i protest mot att Black Metal blivit trendigt och kommersialiserat, detta trots att Euronymus i Oslo öppnat skivaffären Helvetet och etablerat ett eget skivbolag – Deathlike Silence ProductionsDöds självmord var inte det enda bland Black Metal-musiker, 1999 tog Grim, Erik Brødreskift, livet av sig och 2001 följdes han av Storm, Espen Andersen.

Euronymous groteskt okänsliga beteende och utnyttjande av den olycklige Per Yngve Ohlins självmord visar med all tydlighet att något gått allvarligt snett för ungdomarna i kretsen kring honom och att deras ”satanism” hade fjärmats långt från skådespeleri och lek och nu enbart spädde på deras olyckliga utanförskap och känslomässiga misär.

Med början under 1992 brann den ena kyrkan efter den andra i Norge. Först av dem var Fantofts stavkyrka, ursprungligen uppförd 1150. Polisen misstänkte Varg Vikernes, som sedan befanns skyldig till att ha bränt ner kyrkorna i Åsane, Storetveit, Skjold och Holmenkollen. I samband med utgivningen av Mayhems De Mysteriis Dom Sathanas planerade Vikernes och Euronymous att spränga Nidaros katedral. De kyrkobrännare som kunde gripas var samtliga Black Metal-anhängare och ingen av dem visade någon ånger för sina dåd, utan försvarade sig med att deras pyromani var en “symbolisk hämnd” för kristendomens försök att utplåna Norges genuina asatro. Flera av dem sa sig vilja bränna ner även moskéer och ”andra kultplatser” som var främmande för “traditionell, norsk tro”.

Antagligen på grund av ekonomiska dispyter blev Euronymous and Vikernes ovänner. Natten till den tionde augusti 1994 for Varg Vikernes från Bergen till Euronymous lägenhet i Oslo. Dagen efter fann man liket av Black Metals främste profet med 23 knivhugg, två i huvudet, fem i nacken och sexton i ryggen. Tio dagar senare arresterades Vikernes i Bergen och dömdes senare till 21 års fängelse (Norges maximalstraff) för mordet på Euronymous, nerbrännandet av fyra kyrkor och för innehavet av 150 kg sprängämnen. Han släpptes fri 2009. Vid det laget hade ett flertal svartrockare dömts för en mängd olika brott. Rörelsen lever dock vidare, om än betydligt mindre militant än tidigare. Flera rockband har övergått till att utöva Vikingarock, en musikform med nationalistiska övertoner och ofta uttalad främlingsfientlighet, något som gjort tongångarna populära bland nynazistiska grupperingar.

Ett exempel är det svenska bandet Ultima Thule som 1984 bildades i Nyköping. Deras skiva För fäderneslandet blev våldsamt populär bland Sverigdemokraternas kärntrupper och har sålt platina med mer än 100 000 exemplar. Den Vikingarock som Ultima Thule företräder är med sin betydligt lugnare framtoning, med sina inslag av folkmusik och sentimentalitet, långt mer melodisk och trallvänlig än Black Metal, men likväl innerst inne tämligen osmaklig även den. Givetvis säger sig Ulitima Thule ta avstånd från nazism och rasism och beskriver sig som svenska patrioter vars sånger hyllar fäderneslandets stolta historia och den kärlek de hyser till sina svenska rötter. Något som inte hindrat att de har samröre med den högerextrema miljön och att deras första skiva fick bidrag från den rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt. Deras skivbutik i Nyköping saluförde skivor av nynazistiska musikgrupper som Heroes in the Snow, Svastika och Vit Agression.

 

 

Om den okända person som kallade mig för a friggen moron har läst vad jag skrivit ovan, fast jag undrar om hen hade orkat med det, skulle hen antagligen vidhålla att jag är behäftad med en häpnadsväckande okunnighet, eller möjligen att jag överdriver genom att ta ett så udda fenomen som norska svartrockare som exempel på hur unga människor kan hjärntvättats av galna meta-berättelser och töntiga konspirationsteorier. Men, när jag ser mig kring och lyssnar till en del bekantskaper tror jag faktiskt inte att jag överdriver, utan befarar att vi möjligen kan gå än värre tider till mötes, jag tror dock inte som svartrockarna påstår att – Ragnarök är på väg! I varje fall inte så länge som deras budskap kan motverkas av förnuftiga människor som inte fallit i fällan av någon meta-berättelse skapad av konspirationsteoretiker, politiska virrhjärnor eller religiösa fanatiker

 

Bogdan, Asbjørn och Olav Hammer (eds.) (2016) Western Esotericism in Scandinavia. Leiden: Brill Publishers. Boselli, Mauro och Paulo Bacilieri (2016) ”Il re della montagna”, i Dampyr Magazine. Milano: Sergio Bonelli Editore. Campbell, Joseph (1973) Myths to Live By. New York: Bantam Books. Eco, Umberto (2017) Sulli spalle dei giganti. Milano: La nave de Teseo. Engels, Friedrich (2010) The Origin of the Family, Private Property and the State. London: Penguin Classics. Fanon, Frantz (2008) Black Skin, White Masks. New York: Grove Press. Faraci, Tito och Corrado Roi (2015) Dylan Dog: Hellborn. Ades media. Gyllensten, Lars (1949) Moderna myter. Stockholm: Bonniers. Gyllensten, Lars (1962) Desperados. Stockholm: Bonniers. Horne, Alistair (2008) Macmillan: The Official Biography. London: Pan Macmillan. Ibsen, Henrik (2015) Samtidsdramatik 1. Stockholm: Natur och Kultur. Lundius, Jan (2000) Ensamma män. Lund: Bakhåll. Lyotard, Jean Francois (1984) The Postmodern Condition: A Report on Knowledge. Minneapolis: University of Minnesota Press. Marx, Karl (1990) Capital:Volume One. London: Penguin Classics. Marx, Karl och Friedrich Engels (1998) The German Ideology. Buffalo, NY: Prometheus. Marx, Karl och Friedrich Engels (2017) Kommunistiska manifestet. Stockholm: Röda rummet. Monk, Ray (1991) Wittgenstein: The Duty of Genius. London: Vintage. Eagleton, Terry (1997) Marx and Freedom. London: Phoenix. Powell, Jim (1998) Postmodernism for Beginners. Danbury CT: For Beginners LLC. Pricipato, Maurizio och Arturo Lozzi (2021) Dampyr No. 251: Stavkirke. Milano: Sergio Bonelli Editore. Rowley, Hazel (2005) Tête-à-Tête: Simone de Beauvoir and Jean-Paul Sartre. New York: Harper Collins. Seierstad, Åsne (2014) En av oss: En berättelse om Norge. Stockholm: Månpocket. Whitehead, Colson (2017) The Underground Railroad. London: Fleet. Wilson, Edmund (1978) To the Finland Station. London: Fontana.

 

BLOG LIST

During a weekend, when I was not travelling to my family in Rome, I did one early morning in Paris wake up with a desire to do something unexpected, something spontaneous. I dressed quickly, took the metro to La Chapelle, a café au lait and a croissant at a bistro...
Under en helg, då jag inte rest till min familj i Rom, kände jag en tidig morgon i Paris att jag borde göra något oväntat, något spontant. Klädde mig snabbt, tog métron till La Chapelle, en café au lait och croissant på en bistro i Gare du Nord och sedan...
At the same time as I write my blog essays, I occasionally write an entry for my column on the site of an international news agency, Interpress Service (IPS). About a month ago, I wrote a comment about the attack on the US Congress and what I assumed to be its historical background. An...
Samtidigt som jag skriver mina bloggessäer skriver jag emellanåt en och annan betraktelse för en internationell nyhetsbyrå, Interpress Service (IPS). För någon månad sedan skrev jag en betraktelse kring attacken på USAs kongress och dess historiska bakgrund. En anonym person skrev då...
On warm summer days, I did during my childhood and early youth join the bicycle caravan that meandered from Hässleholm to Birch Bay by the Finja Lake – a sandy beach with a jetty and a restaurant with outdoor seating.      I remember every detail of the road. The downhill after the...
Varma sommardagar förenade jag mig under min barndom och tidiga ungdom med den långa cykelkaravan som slingrade sig från Hässleholm till Björkviken vid Finjasjön – en sandstrand med brygga och uteservering.      Jag minns varje detalj av vägen. Nerförsbacken efter avtagsvägen...
In Roman religion and art, Genius Loci, Spirit of Place, could occasionally be depicted as a youth holding a cornucopia, a large, hollow buckhorn filled to the brim with fruits, flowers, coins and other richesm an abundance of what you might possibly crave...
I romersk religion var Genius Loci, Platsens ande, en gestalt som ibland framställdes som en yngling som i händerna höll en cornucopia, ett ymnighetshorn. Cornucopian var ett stort, ihåligt bockhorn fyllt till brädden med frukter, blommor, mynt och all annan rikedom och överflöd...
In this age of COVID-19 and an insecure future time makes its presence felt even more than usually is the case. During days of isolation it would presumably be dragging on. Nevertheless, that does not seem to be the case. Could the reason be that a dreary season, with encroaching darkness, falling...
Under dessa COVIDtider gör sig tiden mer påmind än vad som annars brukar vara fallet. Under dessa dagar av isolering från familj, vänner och världen i övrigt borde väl tiden släpa sig fram. Men det tycks faktiskt inte vara så. Kan det vara årstiden, med dess fallande löv och regn, som gör så att...
Items: 1 - 10 of 300
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com