INFLUENSA, MASKER OCH HÄXOR

När jag för någon vecka sedan lämnade Rom fann jag att de flesta bland flygplatspersonalen var försedda med så kallade kirurgmasker, säkerligen för att skydda sig mot det fruktade coronaviruset. Väl inne planet slumrade jag till. Vet inte varför, men innan ett plan är på väg att lyfta blir jag av någon anledning sömnig. Det händer ofta att då vi finner oss högt upp i luften jag rycker till och vaknar efter att ha somnat och börjat drömma.

Då jag innan avgång blundade såg jag framför mig Richard Princes suggestiva målning av en sjuksköterska försedd med munskydd. Målningen oroar med sin svarta bakgrund och dess rinnande färg fick mig att tänka på Francis Bacons vrålande påvar, inneslutna i sin absurda maktuövning.

Munskyddet gör Princes sjuksköterska anonym, nästan hotfull; som en maskerad brottsling och genom den vita inskriptionen bakom henne – Hurricane Nurse framstår hon som än mer skräckinjagande, en slags kvinnlig, naturkraft vi inte kan undfly.

Varför kallade Prince henne för Orkansköterska? Richard Prince har gjort sig känd för att i sin konst använda sig av kommersiella myter, som den så kallade Marlboromannen, en virilt hårdför, storrökande cowboy och jag misstänker att orkansköterskan tillhör samma genre, men då som en kvinnlig motsvarighet till super machon The Marlboro Man. En handlingskraftig och samtidigt sexuellt åtråvärd yrkeskvinna.

Det skulle inte förvåna mig om Prince inpirerats av Peggy Gaddis (1895-1965) som under flera år en gång i månaden skrev så kallade sjuksköterskeromanser, bland annat en roman som hette just Hurricane Nurse. Jag är fascinerad av dessa förrfattare av kiosklitteratur. Deras förvånande kapacitet är något jag kan identifiera mig medan jag skriver mina omfattande bloggar, som inte läses av så värst många. Jag ser det som en drift, helt i enlighet med Peggy Gaddis konstaterande: It's a sort of drug, for which I hope no one ever finds a cure, “det är en sorts drog som jag hoppas ingen någonsin kommer att finna ett botemedel för”.

Jag har inte läst något av Peggy Gaddis, men antar att hennes sköterskeböcker var betydligt mer pikanta än de som Helen Wells (1910-1986) skrev om sjuksköterskan Cherry Ames ytterst platoniska förhållanden till diverse stiliga, beundransvärda män i vitt. Till skillnad från Peggy Gaddis vände sig inte Wells till en vuxen publik utan till flickor som på den tiden inte fick utsättas för en alltför rå verklighet. Genom hela sin karriär inom alla upptänkliga yrkesroller för sköterskor var Cherry Ames en oklanderlig förebild för alla utövare av hennes kall; effektiv, vacker och trots sin fallenhet för romantiska episoder med attraktiva, manliga överordnade förblev hon i alla romaner singel.

Förutom från att klanderfritt sköta sitt arbete låter Hellen Wells sin hjältinna lösa en mängd brottsfall. Författarinnans uppenbara syfte var att på ett underhållande sätt stimulera flickor till att bli yrkesskickliga, kyska och självständiga sjuksköterskor.

Min yngsta syster, som jag förmodar läste hela Cherry Ames-serien, blev faktiskt sjuksköterska och jag tror hon trivdes med sitt yrkesval. Jag försökte mig på en eller två av de där gulryggade ”flickböckerna” om den rekordeliga sjuksköterskan. På den tiden läste jag fullständigt hämningslöst allt möjligt som jag kunde hitta i vår lägenhet, och mycket annat dessutom. Cherry Ames var dock inte riktigt i min smak. Alltför mycket svärmeri och godhjärtad präktighet. Och hur kunde förresten en så samvetsgrann och skicklig person som Cherry Ames byta jobb hela tiden? Romantitlarna vittnade om att Cherry Ames hade varit fält-, flyg-, över-, privat-, fartygs-, mottagnings-, vilohems-, ödemarks-, missions-, avdelnings-, natt-, skol-, poliklinik-, varuhus-, sommarläger-, hotellsköterska och jag vet inte vad. Blev hon ständigt avskedad? Jag läste väl en eller två Cherry Ames-böcker och gick sedan över till Biggles och Hjortfot, de där ”pojkböckerna” var säkerligen inte mer välskrivna. De var betydligt mer fördomsfulla, men inte desto mer spännande för en äventyrssugen liten kille som jag.

Efter ha slumrat mellan dröm och vaka kvicknade jag till då planet nått sin normala flyghöjd och det var fritt fram att lossa säkerhetsbältet och röra sig i planet Jag fann att det gick att ansluta sig till intranätet och eftersom jag hade mer svängrum än vanligt, efter att ha haft turen av att det inte fanns någon som tog upp sätet bredvid mig, rotade jag fram datorn och började surfa. Jag ville veta mer om coronaviruset och vad jag fann var fascinerande. Den mikroskopiska värld som virus är en del av är lika märkvärdig och ytterst obegriplig som alla andra fenomen i Universum. Dess blotta existens överstiger kapaciteten för ramarna för vårt ack så begränsade mänskliga tänkande, instängt som det är inom begrepp som ”hur?” och ”varför?”.

Det sägs att ett virus inte är en livsform, eftersom det saknar egen ämnesomsättning och är oförmöget att föröka sig på egen hand. Men, det lever i meningen att det har en ”drift” att fortplanta sig och kan därigenom beskrivas som ”ett mellanting” mellan levande och död materia. Virus fortplantar sig genom att invadera levande celler och med hjälp av deras funktioner skapar de nya viruspartiklar.

Som hos ”levande” organismer finns det en mängd ”arter”, eller former, av virus av vilka minst sexhundra ”lever” genom att infektera människor. Deras existens är beroende av vårt elände. Liksom vi människor är de parasiter som utnyttjar, skadar och ofta förstör andra livsformer. Virushärjningar orsakar en mängd olika fenomen, en del är våldsamt fruktade, andra betraktas som tämligen harmlösa, men samtliga virusinfektioner kan ha en dödlig utgång och det finns inget botemedel mot dem, fast det går att vaccinera sig mot en del av dem. Några exempel på de sjukdomar de orsakar är förkylning, herpes, bältros, hjärninflammation, mässling, påssjuka, röda hund, polio, rabies, ebola, HIV/AIDS och influensa.

Varje år färdas influensavirus genom världen och smittar allvarligt mellan tre och fem miljoner människor, av vilka mellan 290 000 och 650 000 dör. Detta utgör en del av vår mänskliga existens och skapar sällan sådan panik som då ”nya” virusfomer gör sin éntre, som då SARS dök upp i Kina år 2002 och över världen infekterade 8 098 människor av vilka 774 dog. Mindre välkänt är MERS som 2012 framträdde i Mellanöstern, smittade 2 494 människor och dödade 858. SARS spreds antagligen från fladdermöss till civetkattor och från dem till människor, medan det var dromedarer som förde över MERS.

Munskydden som bars på flyplatsen i Rom var avsedda att skydda folk från Wuhan-coronaviruset som den 31 december 2019 upptäcktes i miljonstaden Wuhan och spårades till dess marknader. I skrivande stund vet man inte helt säkert från vilket djur viruset har förflyttat sig till människor, men de som främst misstänks har kommit från marknadernas viltförsäljare. Något som efter efter min tid i Hanoi vid 1990-talets början inte alls förvånar mig. På den tiden kunde man på stadens restauranger finna en avdelning som ibland skrevs på franska – de la forêt, ”från skogen” och som erbjöd rätter tillagade på diverse exotiska djur. Jag och min gode vän Svante Kilander, som på den tiden var ambassadsekreterare, övervägde ofta om vi skulle beställa in en myrkotte, pangolin. Skämtsamt undrade vi om man åt djurets fjäll som kronbladen på en kronärtskocka. Vi åt dock aldrig någon pangolin.

Levande och slaktade hundar, pangoliner, ormar, apor och andra djur såldes också på den stora Dong Xuan markanden som brann ner 1994, året efter det att vi lämnat Vietnam.

Jag läste för några dagar sedan att pangolinen nu är den främste misstänkte då det gäller överföringen av Wuhan corona viruset. En av orsakerna till virusets spridning kan vara att någon pangolinslaktares händer efter att varit i kontakt med det stackars djurets kött har överfört smittan till andra människor. Viruset sprider sig nu genom direkt hudkontakt eller genom att vi träffas av viruspartiklar som i form av mikroskopiska droppar sprider sig då en smittad person hostar. Virus kan dock inte färdas genom luften längre än en meter.

Som namnet säger är Wuhan-coronavirus, likt SARS och MERS, ett coronavirus. Namnet härstammar från latinets ord för ”krona” och kommer sig av att om viruset betraktas genom ett elektronmikroskop ser det ut som om det likt solen är omgivet av en korona, som i själva verket består av något som kan liknas vid taggar som gör att viruset kan kopplas ihop med den cell som den avser att infektera.

Likt andra otrevliga virus, som HIV/AIDS och ebola, är coronavirus ett retrovirus. Det innebär att virusets RNAmolekyl, som är enkelsträngad, det vill säga att den enbart har en kedja till skillnad från DNA som är dubbelsträngad (dubbelhelix), kopplar ihop sig med den angripna cellens DNAkedjor och därigenom själv förvandlas till ett DNA och kan påverka cellens informationsflöde som i sin tur skapar skadliga proteiner. Under ”normala” förhållanden är det DNA som använder RNA som ”budbärare” mellan arvsanlagen (generna) varigenom det skapas proteiner som kodar den ärftliga information som finns lagrad i varje organism. Det förrädiska retroviruset använder alltså sitt RNA för att koda DNA, istället för tvärtom, det är därför det kallas retrovirus, tvärtomvirus.

Jag är i allra högsta grad en amatör då det gäller att begripa och beskriva detta märkliga mikrokosmos och det kan därför vara så att jag fått hela processen om bakfoten, men det hindrar dock inte att att jag fascineras av hur dessa skeenden inom ett mikrokosmos kan få så oerhörda konsekvenser inom vår mänskliga dimension av tillvaron.

En aktuell källa till oro är att Wuhanviruset redan efter lite mer än en månad har visat sig vara dödligare än både SARS och MERS och det påverkar redan nu Kinas ekonomi. I skrivande stund, den sjuttonde februari, har 71 429 fall konstaterats. I Kina har 1772 människor dött genom viruset, som nu spritt sig till 25 andra länder där det än så länge enbart har orsakat tre dödsfall.

Världen över fruktar nu människor att Wuhanviruset kan utveckla sig till en epidemi likt den dödligaste influensaepidemin någonsin – Den Spanska Sjukan som gastkramade världen under det Första Världskrigets slutskede och några av de följande åren. Den dödade min farfar 1918, gjorde min far faderslös vid ett års ålder och tvingade honom, hans mor och fyra syskon att under många år leva i svår fattigdom. Folk var försvagade efter krig och vedermödor och tätt sammanslutna grupper av människor i skyttegravar, på kompanier, eller under trupptransporter gjorde att viruset snabbt fick ett säkert fäste och genom de nya, förbättrade kommunikationsmedlen kunde spridas överallt. Spanien var inte speciellt hårt drabbat, men eftersom landet inte deltog i kriget och hade bättre hälsokontroll än de flesta andra nationer kunde man där konstatera virusets existens och vidtaga åtgärder, därav kom sig namnet Spanska sjukan.

Pandemin härjade som värst mellan mars 1918 och juni 1920 och nådde då såväl Inuit i Arktis som polynesier i Stilla Havet. Spanska sjukan var den pandemi som på kortast tid skördat flest människoliv. Under tjugofem månader dödade den mellan 50 och 100 miljoner människor, dvs. tre till sex procent av världsbefolkningen. Uppskattningsvis infekterades 500 miljoner, vilket motsvarade en tredjedel av alla människor. Av dem som fick diagnosen dog minst 2,5 procent, vilket kan jämföras med normala influensaepidemier under vilka högst 0,1 procent dör. I Sverige dog uppskattningsvis 38 000 personer.

På bilder från den tiden ser vi att sjukvårdpersonal precis som nu bar munskydd, men hur effektiva är de egentligen? WHO, FNs Världshälsoorganisation konstaterar att användandet av munskydd inte är en garanti mot smittan. De tunna ”kirurgmasker” som är vanligast förekommande är egentligen framställda för att hålla borta smittämnen från kirurgens näsa och mun från det område hon/han opererar och inte designade för att hålla borta viruspartiklar. De kan likväl utgöra ett visst skydd, men de sluter inte tätt och lämnar ögon och andra delar av kroppen oskyddade, dessutom måste munskydden efter en dags användning desinficeras, eller slängas. Wuhanviruset har också vissa egenskaper som gör det svårkontrollerat. Till skillnad från SARS och ebola, som är smittsamma enbart efter det att symptomen på en infektion har visat sig, så kan wuhanviruset tydligen vara vilande inom en smittad person i upptill fjorton dagar och kan då likväl spridas inte enbart genom snuva och nysningar, utan också genom beröring, tal och andning, dock enbart inom en meters omkrets. Om en person bär ett munskydd kan det likväl hända att smittan sprider sig på annat sätt än genom luften, exempelvis om hans/hennes händer har kommit i kontakt med osynliga virusdroppar. Även om huden varit skyddad kan smittan spridas om händerna vidrör naken hud, exempelvis i ansiktet. Under en timmes tid rör en person sitt ansikte med händerna i genomsnitt 23 gånger. Viktigare är att bära munskydd är därför att så ofta som möjligt tvätta händerna och hålla sig på avstånd från smittade personer.

Virussjukdomar går alltså i allmänhet inte att bota, men då de spridit sig i breda befolkningslager tunnas deras angreppsförmåga ut och folk bygger upp immunförsvar. Viruset lever dock oftast kvar, och blir endemiskt dvs. begränsas inom en befolkningsgrupp. Detta innebär att kontakten med folk som inte tidigare drabbats av en epidemisk sjukdom kan bli fullkomligt förödande. Visserligen spreds Digerdöden, som vid mitten av 1300-talet dödade mellan trettio och åttio procent av Europas befolkning av den orientaliska råttloppan (Xenopsylla cheopis) som levde av blodet från svartråtto. Allt tyder dock på att pestens spridning blev förödande denom den Gyllene Hordens, dvs. mongolernas, attacker på kinesernas riken under 1330-talet, då böldpesten under tre års tid decimerade Hebeiprovinsens befolkning med nittio procent. Fem miljoner människor dog. Pesten spred sig sedan över hela Asien. nästan samtidigt med mongolernas frammarsch och de enorma folkomflyttningar orsakade. Böldpesten nådde Europa med genovesiska galärer som 1347 anlände till Italien från hamnstaden Kaffa på Krimhalvön, som blivit intagen och plundrad av den Gyllene Horden.

 

 

Än mer förödande än Digerdöden blev de epidemier som européer och afrikaner, tillsammans med kor, grisar och höns, efter 1492 förde till Amerika. Miljontals människor dukade under genom virussjukdomar som gula febern, influensa, smittkoppor, vattkoppor och hepatit. Oftast var effekten syndemisk, det vill säga att en mängd sjukdomar samverkade för att infektera och döda människor, men det hände också att en sjukdom kunde ta överhanden. Exempelvis så dödade bakteriesjukdomen salmonella mellan 1545 och 1548 åttio procent av Mexikos befolkning, som redan då hade decimerats av syndemiska epidemier. Mellan 1575 och 1590 kom salmonellan tillbaka till Mexiko och dödade då hälften av dem som klarat sig undan dess första angrepp.

 

Under 1600-talet dödade smittkoppor på sina håll 80 procent av ursprungsbefolkningen i Nordamerka och mellan 1600 och 1650 decimerade malariaparasiter som förts dit av slavar från Afrika stora befolkningsgrupper i Sydamerika. Vad som gjorde förhållandena i Amerika unika var att ursprungsbefolkningen sällan återhämtade sig från de dödliga epidemierna. I Europa fick exempelvis ekonomin och folkhälsan i allmänhet ett uppsving efter de dödliga pandemiernas härjningar – den minskade arbetskraftstillgången gjorde att bönder och arbetare behandlades bättre och chockverkan av massdöden gjorde att folk blev mer benägna att samarbeta och därmed göra livet drägligare för alla. I Amerika fortsatte dock ursprungsbefolkningen och importerade slavar att behandlas hänsynslöst och deras antal decimerades ytterligare genom medveten utrotning och omänskligt förtryck.

 

 

Hemsökelser som den Justinianska pesten, som mellan 541 och 542 dödade uppskattningsvis mellan 25 till 50 miljoner människor, Digerdöden med sina 75 till 200 miljoner offer och den så kallade Tredje panepidemin som vid mitten av 1800-talet dödade minst tolv miljoner i Kina och Indien, var samliga en form av böldpest som orsakades av bakterien Yersinia pestis, som likt influensan spreds genom nysningar, något som gjorde att de flesta trodde att sjukdomen bars av infekterad luft, miasma. Ett sätt att skydda sig mot skämd luft var därför att bära mask framför näsa och mun. Ett inslag i karnevaler har ofta varit masker inspirerade av de som bars under pestepidimier, exempelvis den venetianska mask som kallas Il Dottore.

 

Pest, masker och karneval har av Edgar Allan Poe skildrats i novellen The Masque of the Red Death, i vilken Furst Prospero försöker undkomma en pest känd som Den Röda Döden. Tillsammans med vänner och förtrogna håller han sig dold i ett kloster. En natt arrangerar den förmögne fursten i sju av klostrets salar en ståtlig maskeradbal. Varje sal är dekorerad i en speciell färg. Under festligheterna dyker en mystisk, sårbemängd gestalt upp. Framför ansiktet bär den objudne gästen en mask som liknar att förruttnat, pestbesmittat ansikte. Den kusliga gestalten skrider sakta fram och tillbaka från rum till rum och lägger därmed sordin på den backanaliska stämningen. Prospero blir rasande över detta attentat mot hans så omsorgsfullt planerade fest och vrålar : ”Vem dristar sig att förolämpa oss med detta blasfemiska hån? Hejda honom, slit masken av honom – så vi får se vems döda kropp som vid soluppgången skall dingla från murkrönet.” Då ingen av gästerna vågar lyfta handen mot den kusliga gestalten som obesvärat glider från rum till rum, sliter den ursinnige fursten en dolk från sitt bälte och med vapnet lyftat till hugg rusar han efter den objudne gästen, som inkommen i det azurblå rummet sakta vänder sig om, möter angriparens blick och får honom att vridande sig i svåra plågor falla till golvet. Efter att ha hämtat sig från chocken kastar sig flera av maskeradgästerna över den kusliga uppenbarelsen, som nu nått det svarta rummet och bredvid ett stort väggur vänt sig ut mot salen. Medan klockan slår sina dova slag finner de män som försökt gripa fantomen att de enbart greppar tomma luften. Alla klostrets ljus slocknar, en kylig vind drar genom salarna och samtliga invånare och besökare faller döda mot marmorgolven.

 

 

Maskspel och konstlad uppsluppenhet kan inte skyla över dödens obevekliga närvaro. En insikt som kraftfullt poängterades under Digerdödens efterdyningar, då kyrkor och palats fylldes med framställningar av dödsdanser och Dödens Triumf. Man både förskräcktes av och lekte med döden, som i de venetianska Commedia dell´arteförställningar där Il Dottoremasken fann sitt ursprung.

 

Doktorsmasken var inspirerad av en fransk standardmask, som den man ser på ett berömt romerskt kopparstick från 1656. Klädseln och masken utformades av Ludvig den XIII:s livläkare, Charles de Lorme (1584-1678). Denna skyddsklädsel spred sig snart bland pestdoktorer över hela Europa. 

 

 

Utstyrseln baserade sig på teorier om att det var miasma, dålig, skämd luft (mala aria) som spred pesten. Det gällde att skydda hela kroppen, och speciellt andningsorganen, från dess skadliga inverkan. Pestmaskens långa ”näbb” fylldes med aromatiska örter avsedda att hålla odören från dålig luft borta och även rena den. Den heltäckande klädseln kunde faktiskt skydda bäraren från virusbärande luftpartiklar och pestspridande ohyra. Det var int förrän 1895 som man fann att pesten fann sitt ursprung hos en loppa och att maria spreds av en mygga. 

 

 

Pestdoktorernas groteska uppenbarelser blev till skräckinjagande och påtagliga bevis på dödens närvaro och blev i Europa en del av maskspel, upptåg och ceremonier som påminde om ”livets korthet, dödens visshet och evighetens längd”.

 

 

Givetvis kopplades sjukdom, död, pest och lidande inte enbart ihop med miasman, den förpestade luften, utan betraktades också som Guds straff för såväl begångna synder som ett fortsatt oföbätterligt leende. På ett liknande sätt som man ville rensa och utestänga oren luft gällde det nu att befria samhällskroppen från dåligt, syndigt inflytande – olydiga barns beteenden, lata människor, främlingar med okända/onormala seder och bruk, kort sagt all avvikelse från gängse normer. Skrämsel och kränkningar var vapen som användes inom botgörings- och reningsprocesser, samtidigt som straff, skräck och hot lättades upp med skämt och karnevalsstämningar.

 

Uppfylld av sådana tankar steg jag ur planet i Prag och tog tåget hem till min äldsta dotters familj. På natten, då de andra gått och lagt sig, talade jag och min dotter om masker, skräck och folkliga traditioner. Hon föreslog att vi skulle besöka Prags museum för folkkultur och där betrakta dräkter och masker från tämligen skräckinjagande tjeckiska folkfester. Janna hade kommit att tänka på tjeckiskt adventsfirande då byar och städer förr i tiden, och på vissa ställen även nu, fylldes med människor i skräckinjagande utstyrslar. Inte minst de barborkas som dök upp på Sankta Barboras dag den fjärde december. Kunde deras klädsel ha ett samband med såväl luciafirande som pest?

 

 

Barfota kvinnor klädda i vita särkar, ofta beväpnade med såväl långa knivar som risknippen gick inte kring påmgatorna i städer och byar  enbart under barboradagen utan ofta under veckorna före jul från hus till hus. En del bar då långa strutar framför sina ansikten, andra dolde dem med slöjor och nerhängande hår. För att mildra det skrämmande intrycket bar de även med sig korgar fyllda med frukter och sötsaker.

 

 

Då jag berättat om mina tankar kring munskydd och pestmasker visade Janna mig bilder på de långa strutar som barborkas dolde sina ansikten med. De påminde onekligen om pestdoktorernas masker. Och verkligen – då vi letade fram äldre framställningar av barborkas fann vi att en del av dem bar sådana masker. Fanns det ett samband? Kanske, kanske inte – de där maskerna kunde lika gärna anspela på fåglar, möjligen storkar, ett intryck som styrktes av att en del barborkas framställdes med fågelklor istället för händer, ofta hade också deras ena fot formen av en fågelklo.

 

 

Storken och andra vattendjur är ofta fruktbarhetssymboler, något som kanske kunde sättas i samband med korgarna med frukt och grönsaker? Och varför var det enbart kvinnor som klädde ut sig till baborkas? Varför var de hotfulla? Varför bar de spöknippen och knivar? Varför var de vitklädda? Varför dök de upp innan jul? Deras dräkter påminde även om de som botgörare bär under ståtliga påskprocessioner i Spanien och Italien, och även om Ku Klux Klans utstyrsel. Kunde de möjligen ha ett samband med de svenska luciatågen? Frågorna hopade sig och de förde mig snart in på spännande och oroande stickspår.

 

 

Födelse och död, sorg och glädje. Ensamhet och gemenskap. Svält och sjukdom. Årstidernas växlingar, naturens oförutsägbarhet. Det välbekanta och det okända. Allt sådant är närvarande under våra liv och var säkert än mer överskuggande för människor inneslutna av det forna bondesamhällets vardag och traditioner.

 

Vi besökte Národopisné muzeum, Prags etnografiska museum och möttes där av en värld präglad av en rik, vacker, roande, märklig och ibland makaber kultur. Elegant tillverkade arbetsredskap och vardagsföremål, överdådiga bröllopsutstyrslar, broderade dopklänningar och liktäcken, vittnade om att vi människor är utpräglade flockdjur. Vi har ett behov av att dela såväl vårt elände som vår lycka och bönderna gjorde det ofta genom stora och påkostade festligheter. Många av dem var inte exklusivt fokuserade på enskilda individers upplevelser, utan var kollektiva begivenheter som firade sådd och skörd, vinter- och sommarsolstånd, pingst, fastan, påsk och jul.

 

 

Gemensamma högtider – integrerade delar av en värld där fruktbarhet och sterilitet, födelse och död, var betydligt större realiteter än vad de är nu. Det var vanligt att betrakta svart och vitt, liv och död som motsatta sidor av samma mynt, något som med stor tydlighet framgår genom traditioner som upprätthållits i århundranden och som därmed gett intryck av ha varit såväl tids- som gränslösa. Skärskådar vi sådana riter och föreställningar finner vi lager efter lager av associationer och urgamla tankar kring hur världen är beskaffad och hur vi bör förhålla oss till den. .

 

Ytterst viktiga tidpunkter i bondekalendern var vinter- och sommarsolstånden. Ordet solstånd är besläktat med latinets solstitium, skapat av sol och sistere, ”stå still”. Folk tyckte att solen vid dessa tider på året hade stannat vid den norra -, respektive södra gränsen av sin himmelsväg, för att sedan ändra riktning. Solstånden var vändpunkter i både människors och naturens liv. De innebar möjlighten att på allvar fundera över vår tillvaro, vår stund på jorden. Detta gällde speciellt vid midvintersolståndet då marken låg kall och frusen. Himlen var mörk och stjärnbeströdd och jordbruksarbetet låg nere. Därmed gavs oss tid fundera över de brott och misstag vi begått och inse att vi bör ta till vara de möjligheter som finns i förlitan på Guds, eller gudarnas, nåd. Vi borde söka hjälp hos varandra, vår gemensamma förmåga att finna och följa den väg som leder till vårt eget och därmed även andras bästa.

 

 

Speciellt allvarligt var det eftersom dagen då solen stod stilla föregicks av en tid då onda krafter gjorde sig särskilt bemärkta. En tid av mörker, steriltet och död som krävde att de goda makterna måste fösäkra sig om herraväldet över jorden och människornas själar. Ondskan måste bestraffas och drivas bort, en kamp som människorna bidrog till genom att synliggöra såväl de onda, som de goda krafterna.

 

Det var nu som Luciatågen dök upp i Sverige och baborkas visade sig i Böhmen, det gamla namnet på Tjeckien. Fann dessa riter och processioner sitt ursprung i kristen tro? Hedrade de verkligen helgon som Sankta Lucia och Sankta Barbara? Knappast, de var snarare manifestationer, återsken, av uråldriga förställningar.

 

 

Canon Episcopi är en del av den medeltida kanoniska lagen, antagligen skriven någon gång under niohundratalet. Kring år 1140 blev den genom det så kallade Decretum Gratiani av påven antagen som en väsentlig del av den katolska dogman. Detta dekret spreds bland prästerskapet för att bli ett vapen mot allt som hotade Kyrkans makt. En handledning inte enbart i hur brott mot den kyrkliga ordningen skulle bestraffas, utan också hur de som begått onda eller allmänt störande  gärningar skulle kunna visa ånger och bättra sig:

 

Biskoparna och deras präster bör på alla sätt göra en stor ansträngning för att så grundligt som möjligt inom sina församlingar utrota den skadliga spådomskonst och de magiska bruk som uppfunnits av Djävulen, och om de finner att någon man eller kvinna ägnar sig åt sådan brottslig verksamhet, så skall de med vanära fördriva dem från sina församlingar.

 

Det är hos Burchard (950 – 1025), biskop av av Worms, som vi finner de första skriftliga antydningarna om en mäktig och uppenbarligen internationell kult av en kvinnlig gudomlighet. Burchard skrev en kommentar till den text som sedermera skulle bli stadfäst som Canon Episcopi. I flera versioner av denna lag ingår Burchards iakttaglser som en del av lagtexten.

Har du trott att det finns någon kvinnlig varelse som den enfaldiga, vulgära hopen kallar Holda, som kan åstadkomma en viss sak och på så sätt få de som sålunda förletts av djävulen bli övertygade om vad de bör göra, nämligen att genom nödvändighet eller tvång tillsammans med en hord av demoner, som förvandlats till att likna kvinnor, under somliga, bestämda nätter tvingas rida på speciella vidunder för att därigenom räknas till deras skara? Om du har deltagit i denna form av vidskepelse blir du tvungen att under vissa fastställda helgdagar göra bot under ett helt år.

Tron på en i det närmaste allsmäktig kvinnlig gudomlighet, härskarinna över naturen; fruktbarhet, födelse och död, tycks under eviga tider ha utgjort en del av traditionellt tänkande, kanske är det en global företeelse. Likt naturen var denna gudomlighet bortom gott och ont. I själva verket innefattade hon i sin natur sådant vi uppfattar som skilda egenskaper, däribland liv och död. Denna moders- och dödsgudinna kunde uppenbara sig i en såväl skräckinjagande som välvillig skepnad. Mer än femhundra år efter biskop Burchard nämner Martin Luther Frau Hulde i en av sina kommentarer till Bibelns epistlar. Det tycks som om han beskriver en procession med utklädda deltagare:

Här kommer Frau Hulde med sina långa nos, som avslöjar hennes rätta natur, går omkring och ljuger, förnekar sin Gud, spökar ut sig i trasor och omgärdar sig med ett bröstpansar av halm för att sedan gå till verket och demonstrera sin hängivenhet genom att gnida på sin fiol.
I Tyskland berättas fortfarande historier om Frau Holle, en gammal käring som smyger omkring under nätterna och rycker täcket från sovande, lata flickor som plötsligt kan finna sig liggande nakna ute på gatan. Flitiga små flickor kan däremot belönas med en silverslant under kudden, eller genom att en slant faller ner i deras ämbar då de hämtar vatten. Frau Holle har nämligen med vatten att göra och i djupet av källor, brunnar och sjöar finns en väg in till hennes underbara trädgård där hon som en vitklädd äldre dam tar emot såväl snälla som stygga flickor, som hon sedan belönar eller bestraffar efter förtjänst.
Bröderna Grimm berättade en saga om henne. En änka hade två döttar, en egen dotter som hon liksom i de flesta sagor skämde bort och en styvdotter hon behandlade illa. Styvdottern fick dag ut och dag in sitta vid en brunn och spinna, men då hon stack sig på spinnrockens nål och gick bort till brunnen för att skölja den och sitt blodiga finger föll hon ner i brunnen. Istället för att drunkna fann hon sig dock på en blomsteräng. Då hon vandrat över den kom hon till en stuga omgiven av en prunkande trädgård. Därinne togs hon emot av en mild, liten gumma som tog henne i sin tjänst. Flickan vattnade trädgåerden och skakade sängkläderna. Då hon en gång talade om för den vänliga damen att hon trots all längtade tillbaka hem lät den välvilliga Frau Holle flickan återvända till styvmodern i vackra kläder och rikligt försedd med guldmynt. Då modern förstod vad som hänt slängde hon älsklingsdottern i brunnen. Även hon hamnade hos Frau Holle, men misskötte sig och tvingades återvända täckt av beck och träck.
Sagan är en variant av många som skildrar hur omnipotenta kvinnor förklädda som otäcka käringar testar hjältinnans vänlighet och duglighet och belönar henne om hon klarar prövningen. Frau Hulda är i Grimms berättelse både intagande och vänlig, men exempelvis i ryssen Alexander Afanasievs Vasilisa den Vackra är Frau Holles motsvarighet den fruktansvärda och anskrämliga häxan Baba Yaga. Bröderna Grimms sagor har också sina rysliga häxor, inte mindre skräckinjagande än Baba Yaga, exempelvis i sagan om Frau Trude.
En trotsig flicka söker sig mot sina föräldrars vilja till Frau Trudes hus djupt in i skogen, Hon inbillar sig att föräldrarna förbjudit henne att gå dit enbart för att det var farligt, men hon är inte rädd eftersom hon vet att den gamla damen ruvar på stora rikedomar. Frau Trude tar emot henne och frågar om flickan mött någon på vägen till hennes stuga. Flickan berättar sanningsenligt att hon sett en svart ryttare, en ”kolare” förklarar Trude, en grön ryttare, en ”jägare” säger Trude och slutligen en röd ryttare, en ”slaktare” enligt Frau Trude.
Likande ryttare förekommer i den ryska sagan Vasilisa den Vackra och där är de häxan Baba Yagas tjänare. En vit ryttare som är Dagen, en röd som är Solen och en svart som är Natten. I Grimms saga berättas också hur  flickan  kikade in genom fönstret till Frau Trudes stuga och fick se Djävulen sitta därinne. Då hon talat om vad hon sett blev Frau Trude förargad och förklarade att hon verkligen var Satan själv och förvandlade flickan till ett vedträ som hon kastade in i elden. ”Det värmer gott och stugan blev genast ljusare,” konstaterade häxan och sagan slutar därmed betydligt olyckligare än vad sagor brukar göra.
Barnarövare, nattvandrare, kannibaler och en mängd andra monster hemsöker europeiska sagor i alla upptänkliga former och storlekar. I tidiga mytologier dominerade kvinnliga monster, men med tiden ökade de manliga i antal och framträdande. På ett liknande sätt tog ett manligt återberättande av sagor och myter successivt över från kvinnliga traditionsbärare som varit fastare förankrade i det gamla bondesamhället, där männen arbetade på fält och i skogar, alltmedan kvinnorna hade huvudansvaret för barn och hem. De spann, skötte trädgårdarna, bakade och lagade mat. Aktiviteter kopplade till frukbarhet, närande verksamhet, fostran av barn, ansvar för sjuka och gamla och därmed också bevarandet av urgamla traditioner kopplade till kvinnliga väsen med ansvar för liv och död. Detta hävdar i varje fall Marina Warner i sina välskrivna och fascinerande studier av folkligt berättande: From the Beast to the Blonde: On Fairy Tales and Their Tellers och No Go the Bogeyman: Scaring, Lulling and Making Mock.

 

Många av de sagor som dessa bondkvinnor berättade handlade om farliga och ambivalenta gamla käringar. Vissa av dem kan ha bevarat drag från forntida, hedniskgudinnorgestalter som Frau Holle och framför allt den ryska Baba Yaga kan möjligen tyda på sådant ursprung. Den slaviska häxan Baba Yaga, som hade en speciell aptit för barnhull, utvecklades efterhand till en en individuell figur, med sin stuga som röde sig på kycklingben och sitt ovanliga flygsätt. Hon färdades i en trämortel som hon styrde med mortelstöten, alltmedan hon med en kvast sopade igen spåren efter sig. Hon har hade klapprande tänder som lås för dörren, tak gjort av pannkakor och väggar av köttpajer. Men, Baba Yaga var inte enbart inkarmerad ondska utan också en listig dam som härskade över sol och vind, över årstidernas växlingar, liv och död. Liksom andra sagoväsen var hon en hamnskiftare och kunde anta formen av en katt eller en fågel. Skogens fåglar var hennes tjänare och även flera mäktiga män, som de tre ryttarna och den hisklige Koščéj den Odödlige, Dödsrikets härskare.

Den ene av bröderna Grimm, Jacob (1785-1863), var den som först insåg sambandet mellan sagornas häxor och traditioner, riter och föreställningar som sträckte sig långt bak i tiden och över gränser och kulturer. I sin Deutsche Myhologie vidgade han beskrivningar av mytologi från att i stort sett enbart ha ägnat sig åt gudarberättelser och etablerade religiösa dogmer. Jacobs och broderns studier av muntlig tradition hade fått honom att undersöka och jämföra seder och bruk med olika berättelser för att på så vis finna ursprunget till forntida ”germanskt” tänkande. Givetvis misstog han sig ofta då det gällde språkhistoria och skillnader präglade av olika tider och skilda kulturella sammanhang. 

Jacob Grimms metoder blev dock ett viktigt bidrag till den spirande etnologiska vetenskapen. Konceptet etnologi hade etablerats genom den slovakiske juristen Adam Franz Kollárs epokgörande Tillämpningar av kungariket Ungerns historia och konstitutionella lag, postumt publicerad två år före Jacob Grimms födelse. I denna bok beskrev Kollár etnologi som:

vetenskapen om nationer och folk, eller lärda mäns studier varigenom de undersöker ursprunget, språken, sederna och institutionerna inom olika nationer, samt moderlandets forntida platser, för att därigenom bättre kunna förstå samtidens nationer och folk.

 

Så innan jag återvänder till de tjeckiska adventsriterna låt mig följa några tankar som finner sitt ursprung i Jacob Grimms teorier om Frau Holle. Han såg historierna kring henne som bevis för överlevandet av en forntida tro på en naturgudomlighet som sammanblandats med den romerska Diana och därefter med Jungfru Maria, Jesu moder och upprätthållare av världen.

Jacob Grimm sammanställer namnet Holle, med förställningar kring de fornnordiska huldrorna från vilka sagoväsendet ärvt en del kusliga drag, exempelvis som härskarinna över de dödas själar. Frau Holles rike under vattnet är ett slags Paradis, likt den medeltida Jungfru Marias rosenträdgård. Likt vissa katolska helgon och änglar rådde Holle över vädelreken, något som är avgörande för varje jordbrukare. Då flickan i sagan vattnar Holles trädgård regnar det på jorden och då hon skakar bolster och kuddar snöar det.
Holle är också kopplad till ”kvinnliga” sysslor, som spinnande och vävnad, precis som de fornordiska nornorna som spann människornas öden. I sagan om den ondskefulla Frau Trude har häxan dessutom makt över tre ryttare,som mycket väl kan vara identiska med ryttarna i sagorna om Baba Yaga och motsvara solen och dagarnas växlingar. Holle är en hamnskiftare och framstår såväl som ond som god, som ljus eller mörk, gammal eller ung. Hon är sinnebilden för en ständigt skiftande natur som kan vara såväl ill- som välvillig.
Ser vi till forntida slaviska föreställningar finner vi att de ofta var tvetydiga, bipolära. Chronica Sclavorum som skrevs vid slutet av elvahundratalet antyder att Svetovid, de slaviska wendernas högste gud hade två aspekter som dyrkades som gudar, Belobog, den Vite Guden, och Chernobog, den Svarte Guden. Detta är i mångt och mycket en teori i avsaknad av ovedersägliga belägg, men den speglar mycket av den dualitet som finns hos de gestalter som dyker upp under det tjeckiska adventsfirandet. Inte minst Sankta Barbora som förenar onda och goda aspekter hos en varelse som Frau Holle och kanske mest i hennes hotfulla framtoning som Frau Perchta.
Ordet perchta som senare kom att associeras med helgonet Sankta Bertha, eller mer korrekt Sankta Barbara, kommer från det forngermanska ordet perhat,” glänsande” eller ”ljust”. Något som kan ha samband med att Frau Perchtas uppdykande vid början av december, en antydan om ljusets återkomst efter vintersolståndet. I sin milda aspekt kan Perchta, liksom Frau Holle, framställas som krönt med en ljuskrona och det kan vara svårt att finna skillnaden mellan henne och vår svenska Lucia. Hon har liksom henne även ett brett, rött silkeband kring midjan.
Det är dock vanligare att sammanställa Frau Perchta med dödens blekhet. Vitt var fram till mitten av artonhundratalet dödens färg. Ett lik bleknar och både barn och gamla begravdes i vita kläder och oftast i vita kistor.
Frau Perchta bodde i botten av brunnar dit hon ofta lockade till sig barn som drunknade och liksom Frau Holle kallades Perchta ofta den Mörka Farmodern eller Vita Frun. Då hon stiger fram under Advent är det i allmänhet som en straffande gudom med ett följe av lika ondskefulla eller skräckinjagande varelser, som den fruktansvärde Krampus och barn som hon dödat.
Redan Luther nämnde att hon uppträdde omgjordad med halm, antagligen en antydan om hennes roll som fruktbarhetsgudinna och hon bär även med sig en korg med frukt och godsaker för att skänka till de kvinnor som flitigt spunnit tillräckligt med garn och barn som uppfört sig väl. Betydligt värre än så är dock hennes förskräckluga straff för de som brutit mot reglerna. Hon bär antingen ett risknippe, och än värre en skarpslipad kniv med vilken hon sprättar upp magen på latmaskar och lagöverträdare för att sedan fylla deras buk med halm.
I sin tjeckiska gestalt som Barbora, kan Frau Perchta uppträda som en gengångare med det stripiga håret hängande framför ansiktet och hon associeras då med en demon som under natten smyger sig in barnkammare för att döda, eller till och med äta spädbarn. Barnadödlighet var förr en både fruktad och vanlig hemsökelse och skylldes i allmänhet på överjordiska makter.
Sankta Barbora uppenbarar sig inte enbart som den otäcka Frau Perchta, vanligare är att barborkas visar sig med långa strutar framför ansiktet och ofta med ena foten i form av en fågelklo eller gåsfot. Därmed understryks Barboras karaktär av vattenvarelse. Vatten ses som upphov till all fruktbarhet och vattendjur som grodor och storkar uppfattades ofta som varelser som hade samband med barnfödande.
Redan under medltiden nämndes Frau Huldas följe av ”demoner”. Kanske en rest av de vilda jakter som Odin och allsköns otyg brukade ägna sig åt under vinterhalvåret då mörkrets makter krälade farm ur sina gömslen och hotade att ta över världen, om de inte hölls i schack av den mäktiga Naturgudinnan. Ondskans representanter kunde dock tillåtas att straffa barn och vuxna som brutit mot samhällsreglerna. Därmed kan till och med en så skräckinjagande gestalt som Krampus sägas vara de goda makternas tjänare. Han är ett ovanligt motbjudande, behornat monster, beskrivet som ”halvt get, halvt demon” men betydligt rysligare än så. Han namn härstammar från det forngermanska krampen som betyder ”klo”, eller ”krökt”, en antydan om hans rovdjursaktiga utesende och betende och det faktum att han är en abnormitet. Möjligen är Krampus besläktad med med den av Baba Yaga underställde Koščéj den Odödlige, en symbol för ett obehärskat driftsliv och dödens visshet.
I Tjeckien dyker Krampus också som följeslagare till Sankt Nikolaus då denne delar ut julklappar till barnen. Han kallas då ofta för Čert, ett ord som brukar översättas med "Djävulen". Men Čert är egentligen inte identisk med djävulen. Förvisso är han en demon, men ordet kommer uppenbarligen  från čersti/čьrtǫ, vilket skulle betyda att ”dra en linje”, ”skapa en plogfåra” och Čert skulle då kunna anses vara en symbol för Döden och därmed en tjänare till Barbora/Frau Percha och deras kopplingar till födelse och död.
Kanske är den svenska julbocken ett återsken av den behornade Krampus/Čert. Julbocken kom liksom de med både gåvor och ris. En annan beröringspunkt kan vara halmens betydelse. Den svenska Julbockens mask var ofta gjord av halm och liksom Krampus/Čert var han ofta klädd i en svart päls.

I Finland har Julbocken, Joulupukki, blivit till Jultomtens följeslagare och kan då erinra om den kedjade Čert som följer Sankt Nikolaus under hans julbesök i hemmen. Att Sankt Nikolaus har en bock- eller djävulslik följeslagare är vanligt inom flera europeiska traditioner, fast i slavisk folklore är denne följslagare inte alltid demonisk, utan uppvisar samma tvetydiga egenskaper som Belobog och Chernobog.

 

Inom rysk folkkultur är Sankt Nikolaus ofta ersatt Ded Morooz, Fader Frost, som framställs som vitskäggig och mantelklädd, fast hans mantel är blå- eller isfärgad. Ded Moroz ursprung är antagligen en slavisk vintergud, eller ”vinterdemon”, som de kristna missionärerna  betecknade honom som.

 

 

Ded Moroz följeslagare är inte en djävulsliknande varelse utan den vackra SnegurochkaSnöjungfrun. Hon tycks vara Baba Yaga i sin vackra gestalt, ty liksom Ded Moroz har Snegurochka en dubbelkaraktär. Hon kan vara både välvillig och ondskefull, När Ded Moroz inte kommer med gåvor kan han framstå som den sibiriska vinterkylan som fryser sina offer till döds. På samma sätt kan den iskalla Snegurochka vara vinterns härskarinna och genom sin köld döda människor. Då kallas hon Snödrottningen och har som sådan inspirerat H.C. Andersens saga med samma namn, som sedermera blev basen för Walt Disney Company´s  succéfilm Frozen.

 

 

Inom tysk tradition är en ondskefull gestalt framträdande som Sankt Nikolaus följeslagare, men mer mänsklig än den djuriske Čert. Knecht Rupert har en svart eller brun mantel omgärdad med ett brett bälte. Han haltar på grund av någon barndomsskada. Legenden berättar att han var en föräldralös pojke som togs omhand av Sankt Nikolaus och sedan blev dennes vasall.

 

Knecht Rupert har en toppig mantelhuva och håller i handen ett risknippe som hanbestraffar elaka barn med. Han kan också slå dem med en säck fylld med aska, ofta klädd med bjällror. Har han en sådan säck kallas han Belsnickel. Säcken kan också vara tom och då använder Knecht Rupert den för att stoppa elaka barn i. Sedan bär han sin fyllda säck ner till en sjö där han dränker barnen.

 

 

I denna uppenbarelse påminner Knecht Rupert mig, som en göingepojke, om den fruktansvärde Låftamannen som Peps Perssson sjunger om:

 

På loftet sir hon bor där en man med skägg till knäna,
Hon sir att hon har sitt han ti't, när ingen har vatt med'na,
Går glöttarna på loftet och e di ente snälla,
Så tar han dom och sätter dom in i sin glöttafälla,

 

norra Frankrike har Sankt Nikolaus en följeslagare som är likadant klädd som Knecht Rupert, men där kallas han Père Fouettard, Fader Gisslaren, och lär enligt traditionen ha varit en medeltida värdshusvärd och slaktare som till sina gäster serverade barn som han slaktat.

 

 

Alal dessa otäcka gestalter har dock med tiden mildrats och i sina säckar har de numera godsaker. De motsvaras i Tjekien inte enbart av Čert utan även av en av Barboras/Perchtas följeslagare. Den sjunde december,  Sankt Ambrosius dag, klär sig en man i lång, vit skjorta och svart struthatt. Med en slöja framför ansiktet, med en pappersklädd kvast i ena handen och en godispåse i den andra jagar han barn kring kyrkor medan han under språngmarschen ”tappar” godsaker på marken. Om någon dristar sig att försöka plocka upp sötsakerna för hon/han ett slag med kvasten.

Sankt Ambrosius utrustning påminner om hur man klädde botgörare och sådana kättare som skulle brännas på bål under den Spanska Inkvisitionen. På de vita särkarna fanns då bilder på den bestrafning synndarna förvanmtades få i Helvetetet. Struthattarna tycktes antyda att de var botgörare som led för sina synder.

Liknande struta bärs av maskerade botgörare under påskprocessioner i spanska städer. Det är ingen slump att de påminner om Ku Klux Klans klädsel, denna vansinnesorganisation instiftades för att terrorisera svarta, judar och katoliker och klanmedlemmarnas utrustningen var bland annat avsedd som ett ett hån mot katolikerna.

Vad som fascinerade mig med Sankt Ambrosius klädsel och Barboras ansiktsstrutar var att de kom mig att tänka på Sankta Lucias följe. Denna ljusgetsalt och hennes vitklädda tärnor tycks ha ett samband med liknande följen på kontinenten och flera bruk, som exempelvis lussekattorna och ljuskronan, tycks ha ett samband med den nordiska fruktbarhetsgudinnan Freja. Men stjärngossarna? Det sägs ofta att deras struthattar har att samband med de tre vise männen, eller de ”österländska stjärntydarna” som det står i Bibeln. Det är mycket möjligt, men jag började likväl fundera över de där struthattarna.

Då jag under min tillbakaresa från Prag gjorde ett uppehåll i Berlin för att besöka min yngsta dotter, gjorde vi flitiga museibesök. Vi besökte bland annat samlingarna på Museum Insel och som jag hade stjärngossestrutar i huvudet dök det upp struthattar lite varstans. Mest imponerande av dem var givetvis den stora struthatten som tillverkats i guld någon gång mellan 1000 och 800 år f.Kr. Den är en av tre sådana man funnit på olika platser i Tyskland, ytterligare en blev funnen i närheten av den franska staden Poitiers. Allt tyder på att de även förekommit på andra platser. Bortsett från guldhattarna som uppenbarligen var för tunga att bäras som huvudbonad, så var bronsåldersgudar och furstar uppenbarligen försedda med struthattar även de. Det har spekulerats att de märkliga guldhattarna med sina sofistikerade tecken hade något med solstånden att göra.

Det är mycket möjligt att så kan vara fallet, en sak är dock säker och det är att hattar har haft och fortfarande har stor betydelse inom de mest skiftande kulturer. Likt en mask förändrar och synliggör även en hatt en människa. Jag tänker bland annat på uttrycket som under senare år blivit irriterande förekommande under allehanda officiella möten: ”Idag bär jag en annan hatt och representerar …”. Så fort jag hör det fåniga uttrycket kryper det i kroppen på mig, liksom det lika löjliga talesättet ”tänka utanför lådan”, som oftast ramlar ur munnen på sådana som inte alls gör det.

En hatt representerar ofta något magiskt, något förmer än den individuella människan. Sätter någon på sig Che Guevaras basker, Sandinos eller Bhagat Singhs hattar, Arafats keffiyeh, de franska revolutionärernas frygiska mössa eller feministernas Pussy Hat, så förvandlar sig hon/han till något bortom sitt vardagliga jag och gör därmed också ett ”politiskt ställningstagande”. Likaså förvandlade sig en engelsk domare till en högre, opersonlig auktoritet då han vid uttalandet av en dödsdom satte på sig en svart mössa.

Den typiska symbolen för hattens magiska, förvandlande egenskaper är annars trolkarlarnas toppiga hat, skickligt framställt i det symfoniska poemet av Paul Dukas, som Disney Studies sedan dramatiserade i Fantasia och förvandlade till ett av sina varumärken.

Struthattar gör sina bärare synliga från långt håll och tycks under århundraden ha varit tecken på gudomlighet, som den fenicisike guden Baal, som på en mängd stayetter framställts med en förgylld struthatt. 

De egyptiska faraonerna var människor som dyrkades som gudar och de bar under sin ämbetsutövning struthattar.

Även de kristna påvarna bar struthatt. Det sägs att påvemitran fann sitt ursprung bland S yriens kristna som tagit över huvudbonaden från det zoroastriska prästerskapet, som i syn tur skall ha ärvt traditionen från de centralasiatiska skytiska ryttarfolken som levde på stäpperna som sträckte sig från nuvarande Ukraina till Altaibergen. De var på sin tid välkända i Europa och deras räder kunde nå ända upp till Danmark.

Tack vare permafrosten har man under de sista femtio åren funnit inte mindre än 140 ovanligt väbevarade skytiska gravar vars mänskliga rester varit klädda i magnifika dräkter, de flesta kombinerade med väldiga struthattar. Märkligt med dessa gravar är att en femtedel av dem tillhörde fullt beväpnade kvinnor som uppenbarligen begravts med samma hedersbetygelser som män, kanske ett bevis på att det legat en sanning bakom forntida grekiska källor som beskrivit skytiska kvinnliga krigare som amazoner. Även flera av dessa kvinnor bar struthattar.

Under Höggotiken bar adelskvinnor struthattar och den nyttjades även av den framträdande teologen John Duns Scotus som bedyrade att dess luftiga, uppriktade form befrämjade hans tankeverksamhet. Dessvärre gav hans speciella huvudbonad upphov till vad som på engelska kallas Dunce Cap, dumstrut, som misslyckade eller bråkande elever tvingades bära som straff för sina misstag och försyndelser. 

Dessa duncehattar kunde lika gärna finna sitt ursprung i de capirote som spanska botgörare bar, eller de spetsiga hattar som judar tvingads bära under Medeltiden, som tecken på att de inte accepterat den kristna tron. Sammanblandningen av kätteri med magisk kunskap är antagligen en orsak till att struthatten också har blivit ett kännetecken för häxor från den anglo-saxiska kulturkretesen.

Efter detta stickspår är vi nu tillbaka hos de fruktade kvinnoväsen vars makt manifesterades under de centraleuropeiska adventsriterna. De har ofta identifierats som häxor, en beteckning som går tillbaka till det forngemanska hagzusa, ett ord vars ursprung är svårt att spåra, men det kan ha med ordet ”häck” att göra, alltså en gränsbeteckning, liksom den tjeckiske demonen Čerts namn skulle det kunna betyda ”dra en linje”. Häxan skulle då vara en gränsvarelse mellan liv och död.

Ursprunget till det engelska ordet witch är lättare att spåra. Det kommer från urgermanskans halja-wītjan, som än samansättning av namnet på det forngemanska Dödsriket Hel och wītjan, ”förstå”, alltså något i still med ”någon som känner Dödsriket”. Häxor är alltid kvinnor och som sådana sätts de ofta i samband med spädbarnsdödlighet och försvunna barn, de beskrivs då som kvinnliga kannibaler eller vampyrer.

Denna otäcka aspekt av häxan har dock mildrats inom vissa kulturkretsar. I Italien kommer häxan La Befana den femte januari (tretton- eller uppenbarelsedagen) med presenter till barnen. Legenderna som berättas kring Befana tycks knyta henne till myter kring barnadödande häxor. Enligt en utbredd legend skulle Bafana ha förvandlats till en barnarövande häxan efter det att hennes enda barn dött. Då hon hört att Jesus blivit född sökte sig Befana till Betlehem  i avsikt att röva bort eller döda honom. Men, då hon konfronterats med det milda, gudomliga barnet blev hon så rörd att hon gav Jesusbarnet en present istället. Som tack förklarade det lilla barnet att La Befana hädanefter skulle bli som en mor för varje italienskt barn.

Då jag nu kommit hem från mina resor till Prag och Berlin och efter att ha virrat runt på stigarna kring de tjeckiska adventsriterna såg jag skräckfilmen La Llorona. ”Gråterskan”, som bygger på en välkänd mexikansk legend om en barnarövande spökgestalt.

En kvinna var hämningslöst förälskad i sin make och led av att han älskade deras söner mer än han älskade henne. Då hon överraskade sin make med en älskarinna lät hon sin ilska och förtvivlan gå ut över sönerna, som hon dränkte i en flod. Om hon inte kunde finna sina mördade söners själar så var La Llorona inte välkommen till Himlen utan tvingades att ständigt irra kring i Mexikos städer och byar. Oupphörkigt snyftande och gråtande rövar La Llorona  bort barn som hon sedan dränker i floder och andra vattendrag. Liksom Barbora är La Llorona vitklädd och beslöjad.

 

Likväl är La Llorona antagligen vitt skild från sin europeiska släkting. Fast samtidigt finns det egentligen inget som hindrar att det mexikanska spöket har inspirerats av intryck österifrån. Jag skulle dock tro att hon är mer ett barn av Cihuacōātl den aztekiska gudinnan för fruktbarhet och moderskap. Även om hon ibland avbildades som en ung kvinna, framställdes Cihuacōātl oftare som en hård, gammal kvinna beväpnad med spjut och sköld. Födelse jämfördes med krigföring och kvinnor som dog i barnsäng hedrades som fallna krigare. Men liksom sina europeiska motsvarigheter framställdes också Cihuacōātl som en barnarövare, som spökade vid vägkorsningar eller på natten smög sig in i husen för att stjäla barn.

Likadant betedde sig den urgamla, kvinnliga, mesopotamiska natt-demonen Lilith som rövade spädbarn från förtvivlade mödrar. Med tiden sökte sig Lilith in i judisk mytologi och därifrån nådde hon sedan Europa.

Att jämföra seder och bruk inom olika kulturella kontexter är en vansklig och antagligen gagnlös sysselsättning, men det kan likväl inte förnekas att barnadödlighet varit och på många håll i världen fortfarande är en kuslig realitet och varje förlossning är en smärtfylld och farlig process som äger rum i gränslandet mellan liv och död. Så har det varit i årtusenden och det är därför inte så märkligt att varje kulturkrets har funnit såväl beskyddande som hotande andevarelser som tänks existera i gränslandet mellan liv och död.

Min irrande färd som började med munskydd mot en hotande influensa har nu slutat hos mordiska häxor. Kanske handlade den hela tiden om samma sak – om skydd mot, besvärjelse och förståelse av sådant som ständigt hotar oss, samt våra nära och kära. Om döden som ett skräckinjagande hot som trots vår vetskap om dess slutgiltiga seger vi försöker skydda oss mot genom olika riter, som kanske fungerar, kanske inte – som munskydd, maskspel, sagor och riter.

Červinková, Petra och MonikaTauberová (2015) Onen svět. The Other World. Prag: Nárdoní Muzeum. Diamond, Jared (1997) Guns, Germs and Steel. New York: W. W. Norton. Goscilo, Helena, Martin Skoro och Sibelan Forrester (2013) Baba Yaga: The Wild Witch of the East in Russian Fairy Tales. Jackson: University Press of Mississippi. Hallström, Jan Erik (2000) ”Spanska sjukan - influensans väg 1918,” Socialmedicinsk Tidskrift, vol.77, nr.3. Hislop, Ian och Tom Hockenhull (2018) I Object: Ian Hislop´s search for dissent. London: Thames and Hudson. McNeill, William Hardy (1998). Plagues and Peoples. New York: Anchor. Josephson-Storm, Jason A. (2017) The Myth of Disenchantment: Magic, Modernity and the Birth of the Human Sciences. Chicago: Chicago University Press. McNeill, John och Garner, Helena (1965). Medieval Handbooks of Penance. New York: Octagon Books. Spinney. Laura (2017) Pale Rider: The Spanish Flu of 1918 and How it Changed the World. London Jonathan Cape. Timm, Erika (2010) Frau Holle, Frau Percht und verwandte Gestalten: 160 Jahre nach Jacob Grimm aus germanischer Sicht betrachtet. Stuttgart: Hirzel S. Verlag. Warner Marina (1994) From the Beast to the Blonde: On Fairy Tales and Their Tellers. London: Chatto & Windus. Warner Marina (1998) No Go the Bogeyman: Scaring, Lulling and Making Mock. London: Chatto & Windus. WHO (2020) Coronavirus disease 2019 (COVID-19) Situation Report – 28 https://www.who.int/docs/default-source/coronaviruse/situation-reports/20200217-sitrep-28-covid-19.pdf?sfvrsn=a19cf2ad_2

 

 

BLOG LIST

I open Facebook and among the usual cats I find plenty of photos depicting all kinds of dishes that friends of min have enjoyed. I why a good meal is worth remembering. Not only the food, but also the atmosphere that supports culinary pleasures; the ambiance, the friends with whom you...
Jag öppnar Facebook och som vanligt finns där gott om kattor, men alldeles speciellt – både från okända och vänner – bilder på allsköns maträtter som de avnjutit. Och jag förstår det så väl, en god måltid är värd att minnas. Inte enbart maten, utan även atmosfären som skapar den...
In the early 1990's, more precisely 1993-1995, we lived in New York where my wife worked at the policy department of the headquarters of the United Nations Development Program (UNDP). I struggled with a dissertation, taught Swedish and did one or two consulting assignments, including...
I början av nittiotalet, närmare bestämt 1993-1995, bodde vi i New York där min hustru arbetade på policyavdelningen på högkvarteret för FN:s Utvecklingsprogram (UNDP). Själv slet jag med en avhandling, undervisade i svenska och gjorde ett och annat konsultuppdrag, bland annat hos...
When it comes to math, I'm on a Neanderthal man´s level. I understand virtually nothing and the more I struggle to understand, the less I do. There must be some brain wrinkles missing, or a defult brain capacity that hinder me from undertstaning much related to algebra and...
Då det gäller matematik befinner jag mig på en neanderthalmans nivå. Jag begriper i stort sett ingenting och ju mer jag kämpar med att förstå, desto mindre begriper jag. Det måste finnas några vindlingar i min hjärna som inte fungerar, eller kanske de saknas.     Redan på lågstadiet blev...
By the beginning of this century, I worked at the Swedish International Development Cooperation Agency (Sida), which at that time was located in very centre of Stockholm. From my office window I could look down over Malmskillnadsgatan, which at that time was Stockholms preferred...
I början av seklet arbetade jag på Sida, som då låg vid Sveavägen mitt i Stockholm. Från mitt fönster kunde jag blicka ner över Malmskillnadsgatan, som på den tiden var Stockholms prostitutionsgata framför andra, lite längre bort skymtades Kungsgatans tvillingtorn. För en landsortspojke var det en...
My childhood´s landscape was forests, meadows and lakes. The sea low farther away, though I was at least so well acquainted with it that I cannot recall the first time I saw its vast expanse. Maybe it was in the Stockholm archipelago I experienced together it together with my grandparents? I don't...
Min barndoms landskap bestod av skogar, ängar och insjöar. Havet låg längre bort, men jag kände även det, i varje fall så väl att jag inte minns första gången jag såg det. Kanske var det Stockholms skärgård tillsammans med mina morföräldrar? Jag vet inte om det finns några gener kvar hos mig från...
Items: 1 - 10 of 284
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com