För lite mer än en månad sedan firades minnet av Josef från Nasaret. Enligt Bibeln var han en timmerman som gifte sig med en ung, gravid kvinna. Fadern till hennes väntade barn kunde av hennes omgivning betraktas som okänd. Hon kunde därför misstänkas vara en äktenskapsförbryterska och löpte risken att bli stenad till döds. Trots detta tog Josef henne till hustru och accepterade därmed hennes son som sin egen. Det finns alltså skäl att hylla Josef från Nasaret som en modig man som vågade trotsa ett intolerant samhälle.
Josef tycks ha varit en god far åt sin styvson. Det är sällan Josef från Nasaret nämns i Bibeln, men bortsett från hans beslut att gifta sig med en ung, gravid kvinna och ta sig an hennes son nämns det att han ställde upp för henne och sonen ännu en gång. Nämligen när en galen diktator beslöt sig för att göra sig av med potentiella medtävlare om makten genom att avliva dem. För att säkra sin makt gav Kung Herodes order om att alla nyfödda gossebarn inom ”hans” rike (han var i själva verket enbart ”lydkonung” under de romerska imperialisterna) skulle dödas och eftersom Jesus därigenom hotades till livet beslöt sig Josef för att med hustrun och hennes son fly till Egypten. De lämnade ett område som inom kort skulle införlivas med den romerska provinsen Syrien.
Påven Fransiskus, som förra året av Time utnämndes till Person of the Year, höll den nittonde mars ett gripande tal om fäders ansvar för sina söner och tog då Josephs kärlek till sin fosterson som ett lysande exempel. Påven vädjade: ”Jag ber er fäder att liksom Josef vara nära era söner, låt dem växa, men framförallt var dem nära, nära! De behöver er. De behöver er närvaro, er närhet, er kärlek. Försök att likt den helige Josef vaka över dem under deras tillväxt i ålder, vishet och välvilja.” Visserligen kunde påven ha nämnt att även döttrar behöver sina fäder men likväl finner jag i påvens tal ännu ett exempel på hans kamp mot vad han beskrivit som ”likgiltigheten globalisering”. Den första resa Jorge Mario Bergoglio gjorde efter det att han blivit Påven Fransiskus var till den italienska ön Lampedusa, där illegala invandrare trängs i väntan på att utvisas. Utanför ön kastade han en krans i havet som en akt av medkänsla för alla de som drunknat i sin strävan efter befrielse från förföljelse och fattigdom.
Utan att vara överdrivet religiös respekterar jag liksom många av mina latinamerikanska och italienska vänner en påve som genom tal och handling tycks vilja stimulera ansvarskänsla och tolerans inom ett alltmer klaustrofobiskt och cyniskt Europa. Kanske är kristendomen trots allt fortfarande en moralisk kraft att räkna med?
Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti, men poängterar i sitt partiprogram att: ”Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv.”
Kan ett sådant ställningstagande sättas i samband med berättelsen om den helige Josef från Nasaret? Kanske – låt oss anta att Josefs asylsökande familj inte hade tagits emot i Egypten utan istället hade sänts tillbaka till Palestina, då hade säkerligen den nyfödde Jesus avlivats av Herodes väpnade styrkor och vi hade därmed inte haft den Svenska Kyrka som Sverigedemokraterna värnar om.
Det går givetvis att hävda att det på Josefs tid inte fanns några Egyptendemokrater som sade sig kunna spara 119 miljarder denarer genom att minska asyl- och anhörighetsinvandringen med 90 procent. Och väl var väl det, för hur skulle de kunna veta att de då löpte risken att utvisa ett barn som om det dödades inte skulle ha blivit den man som gav upphov till en lära som enligt Sverigedemokraterna skulle få en avgörande betydelse för ”det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken, m.m.”?
Med tanke på Sverigedemokraternas poängterande av svenskhetens förträfflighet och deras varningar för utifrån kommande krafter som hotar oss svenskar kan jag inte undgå att anse att den kristendom de hyllar faktiskt är en assimilering av utifrån kommande influenser. Därmed besannas än en gång de ofta citerade raderna i Sång den 5 april 1836 av den av många SD anhängare beundrade Esaias Tegnér: "All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbarit var en gång fosterländskt; men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, och sången stämd och livet ."
.jpg)