VARDAGENS GRAFIK OCH DEN MÖRKA SIDAN

Under den senaste tiden har jag haft ovanligt livliga drömmar, kanske har de stimulerats av mitt ivriga bloggskrivande. Det, liksom drömmarna, är som att stiga in en främmande, men likväl välbekant värld där jag umgås med människor jag mött och böcker jag läst.

I natt drömde jag, som så ofta förr om såväl döda som levande vänner och familjemedlemmar. Jag förde intressanta samtal med dem, inom för mig välkända, fast likväl märkligt förändrade miljöer, såväl inomhus som utomhus. Det skedde främst inom minnen från barndomens regioner, men uppblandade med landskap som jag senare vistats i. Det händer ofta att flera av mina drömmar utspelar sig i och omkring lätt förfallna hus, eller till och med labyrintiska slott och herrgårdar, som jag av någon obegriplig anledning är ägare till, eller på annat vis associerad med.

I natt körde jag tillsammans med några vänner och bekanta bil genom sådana landskap och då vi nått vårt slutmål promenerade vi genom ett vildvuxet parklandskap kring mina föräldrars för länge sedan förgätna torp, som i själva verket låg i en skog.

Nu då jag vaknat, minns jag mycket väl vad vi samtalade om och även titlarna på och innehåller i ett par tjocka och illaluktande böcker jag fann på verandan till ett gistet och bedrövligt förfallet uthus. Kan inte begripa varför jag lämnat så intressanta böcker därute och varken när eller var jag fått tag på dem.

Märkligt var även att väggarna inne i de det där otäta, ovanligt stora uthuset var täckta av tapeter, som flagnat i stora sjok och remsor. Under dem, vilket varit vanligt förr i tiden hade man täckt väggarna, inte med uppklistrat tidningspapper som man gjorde då, men med etsningar av vilka jag kände igen de flesta gjorda som de var av Goya, Klinger, Esher, m.fl.

Drömmens böcker och grafiska tapeter var kanske kopplade till mina senaste blogginlägg och detta kom mig att tänka på min yngsta dotter som under den sista tiden i väntan på något bättre har arbetat i en bekants tidningskiosk. Hon har berättat för mig att de flesta stamkunderna utgörs av äldre personer som köper dagstidningar och korsordsmagasin. Det senare beror kanske delvis på att äldre personer, i fruktan för sin stigande senilitet, har hörsammat att hjärnverksamheten stimuleras av korsordslösande. Själv har jag inbillat mig att bloggskrivande kan ha en liknande välgörande inverkan på min åldrande hjärna. Inte vet jag.

Att etsningarna dök upp i drömmarnas värld var inte så underligt eftersom jag nyligen med min fru besökte ett konstgalleri här i Prag där vi hälsar på min äldsta dotter. Då jag nu vaknat upp och de andra fortfarande sover fick jag idén att i min blogg, främst för egen del, inkludera några konsttryck som förblivit i mitt bildminne.

Vad jag och Rose sett här i Prag var verk av Oldřich Kulhánek (1940 – 2013) en grafiker som bland annat gjort de tjeckiska sedlarna. Det är ett av mina nöjen att betrakta sedlarna i de olika länder jag hamnat i och lista ut vilka personligheter de avbildar. Sedlar är oftast små konstverk och därmed är exempelvis eurosedlarna rena katastrofen – urtråkiga som de är med sina intetsägande arkitekturmotiv.

Kulháneks tjeckiska sedlar är utmärkta och även de konstverk i sin egen rätt. Bland annat framställde han 500 koronasedeln med en bild av Božena Němcová (1820–1862). Givetvis tog jag reda på vem denna för mig okända dam kunde vara.  

Božena Němcová var gift med en tjeckisk patriot som genom sina tidningsartiklar bekämpade den österrikisk-ungerska centralmakten. Men Boženas make var en otrevlig hustyrann som plågade sin hustru och deras fyra barn. Slutligen lämnade Božena honom och dog i fattigdom.

Trots sitt äktenskapliga lidande och andra besvär hade Božena varit en flitig och mycket uppskattad skribent som fått sina patriotiska artiklar både öppet och illegalt publicerade. Hennes roman Babička, Farmor, som var baserad på hennes uppväxt i byn Ratibořice, är fortfarande populär läsning bland tjeckerna. Kanske genom dåligt samvete över att man låtit Božena dö ensam och fattig anordnade de tjeckiska patrioterna en pampig begravning för henne och reste sedermera även flera statyer och monument till hennes ära

Kulhánek ägnade sig också åt att som grafisk konstnär framställa en mängd parodier på olika sedlar. Nedan har han exempelvis manipulerat en tysk hundramark sedel med en bild på Clara Schumann, gift med den geniale kompositören men sedermera obotlig galne Robert Schumann och själv en skicklig pianist och kompositör. För övrigt tycker jag att det rör sig om en ovanligt vacker sedel.

Kulhánek låter Karl Marx bryta sig in i Claras sedel och stjäla henne örhänge.

Möjligen i protest mot den rysk-sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 gjorde Kulhánek några år senare en rubelsedel som framställde en fet gris.

Att framställa sedlar som en form av satir gjorde även en gång min vän Jean Sellem från Lund, där han, enligt min mening som en av de främsta företrädarna för den anarkistiska konströrelsen Fluxus var innehavare av konstgalleriet Skt. Petri. Då Sellem 1977 kommit i delo med något kommunalråd vid namn Rehn, som uppenbarligen ville dra in kulturstödet till hans mycket intressanta och livaktiga galleri, kontaktade Sellem den från Polen nyligen inflyttade grafikern Andrzej Ploski och tillsammans skapade de och delade ut en mängd ”renlappar”.

Sellem frågade mig också om han kunde använda sig av mitt familjenamn för att tillsammans med Ploski ge ut en satirisk och delvis obegriplig liten bok som de kallade Lundius Commedia Dell’Arte

Även riktiga sedlar har någon gång visat sig innehålla dolda satiriska, eller skämtsamma, anspelningar. Berömd är sedlar från den lilla ögruppen Seychellerna, belägen långt ute i Indiska Oceanen, tryckta år 1968. Man hade snart upptäckt att palmkronornas mönster på en av dem kunde utläsas som ”sex”, medan korallernas mönster på en annan sedel kunde läsas som scum, avskum.

En debatt skapades kring vad sedelns formgivare Bradbury & Wilkinson hävdade var en oavsiktlig tryckavvikelse, men det tycks trots allt som om det hela var ett skämt från gravören Brian Foxs sida.

Seychellernas brittiska kolonialadministration lät dock sedlarna cirkulera i ytterligare åtta år, tills öarna 1976 blev en självständig republik, Sir James Mancham, som tidigare varit guvernör och nu blev president, kom att pryda republikens nya sedlar.

Men de försvann redan efter ett år. Då Sir Mancham rest till England för att fira drottning Elizabeth II:s silverjubileum, genomförde hans premiärminister France-Albert René, med hjälp av ett hundratal anhängare och legoknektar som skeppats in från Tanzania, en militärkupp och inledde därmed en tjugoårig diktatur. De nya sedlarna pryddes dock inte med France-Albert René, men det gjorde frimärkena.

Kulhánek skapade även flera tjeckiska frimärken, som de nedan som hyllade den originelle tysk-romerske kejsaren Rudolf II som till sitt hov i Prag från hela Europa bjöd in konstnärer, musiker och inte minst alkemister som engelsmannen John Dee och astronomer som dansken Tyge (Tycho) Brahe och tysken Johannes Kepler.

Likt sedlar kan även frimärken betraktas som små konstverk och det är skada att de numera alltmer har försvunnit och om de möjligen finns kvar så har de ersatts av tråkiga flerfärgstryck, fjärran från de utsökta graverade mästerverk de en gång var, framställda av konstnärer som Kulhánek och inte minst den än mer kände och framstående svensken Czesław Słania (1921 – 2005). Słania kom 1956 från Polen till Sverige och skapade fram till sin död inte mindre än 1000 frimärken. Vid hans bortgång gav det danska postverket till och med ut ett frimärke till hans ära, det pryddes av ett av Słanias självporträtt.

Redan som ung student i Lublin hade Słania för den polska motståndsrörelsen förfalskat tyska sedlar och officiella dokument och då han kom till Sverige anställdes han av det svenska postverket. Förutom de frimärken han skapade för Postverket graverade han även frimärken för inte mindre än trettio andra länder. Likt Kulhánek graverade Słania även sedlar, dock inte Beniuševičiūtė-Žymantienė (1845–1921) som under pseudonymen Žemaitė skrev en mängd romaner och noveller som främst utspelade sig bland litauiska bönder.

Žemaitė påminner en hel del om Selma Lagerlöf och likt henne var hon dotter till godsägare som förlorat sina egendomar och förmögenhet. Båda blev sedermera upphöjda och respekterade personligheter i sina respektive hemland.

 Även Selma finns som porträtt på en svensk sedel, dock inte graverad av Słania utan av två unga kvinnor – Toni Hanzon Kurrasch och Agnes Miski Török.

De nya sedlar som 2016 introducerades med bilder av grafikern Göran Östlund porträtterar även de svenska kulturpersonligheter, men i mitt tycke är de inte lika estetiskt lyckade som tidigare sedlar. Ta exempelvis sedeln med Greta Garbo. Jag tycker den ger ett rörigare intryck, porträttlikheten är sämre och gravyren inte så detaljerad.

Jämför sedeln med Słanias mästerliga frimärke med Greta Garbo i Gösta Berlings saga.

Jag är inte frimärkssamlare, men jag har en del Słaniafrimärken jag fått av min far och det är förvisso en fin upplevelse att detaljgranska dem. Exempelvis den skickliga framställningen av den varierade sommargrönskan kring en ångbåt på Göta Kanal.

Słanias hantverksskicklighet är också högst påtaglig i hans framställning av ett färöiskt får.

Jag har också kvar en serie med frimärken till minne av svenska forskningsresanden. Skickligt framställda med spännande bakgrunder, bland dem Linnélärjungar som Carl Peter Thunberg, som botaniserade i Japan, Indonesien och Sydafrika och Anders Sparrman, som seglade med James Cook

och senare vetenskapligt sinnade äventyrare som Nordenskjöld som tog sig genom Nordostpassagen och Hedin som utforskade Centralasien.

Jag har också en sedel från Brasilien som visade sig vara skapad av Czesław Słania och i vanlig ordning tog jag reda på vem Ruy Barbosa de Oliveira (1849 – 1923) kunde vara. Det visade sig att han varit en liberalt sinnad författare, politiker och reformator. Barbosa hade varit inflytelserik då det gällt att avskaffa det brasilianska slaveriet, något som inte skedde förrän 1888. Då den så kallade Gyllene lagen trätt i kraft såg han till att all dokumentation kring slaveriet och dess brasilianska historia effektivt förstördes under pretexten att Barbosa ville utplåna denna skamfläck ur Brasiliens historia. I själva verket tycks det som om han ville skydda tidigare, brutala slavägare från följderna av deras beteende.

Med tanke på hur de skickliga grafikernas frimärken och sedlar försvinner alltmer är det tragiskt att inse att ännu några exempel på hantverksmässigt baserad konst stadigt försvinner ur vårt vardagsliv.

Kulháneks grafiska konst begränsade sig långt ifrån till att gälla enbart frimärken och sedlar. Han intresserade sig speciellt för att skildra människokroppen, i olika ställningar åldrar. Kulháneks nakna hopkrupna människor kom mig att associera till det nakna monstret i del Toros visuellt kraftfulla Frankenstein, som jag såg alldeles nyligen.

En fascinerande idé var hur Kulhánek i en serie etsningar sammanställde porträtt av människor som spädbarn och åldringar.

En annan serie med fallande nakna människokroppar förde tankarna till Rubens visioner av kringslingrande, nedstörtande människomassor under den Yttersta domen och de dömdas fall ner i Helvetet.

Kulháneks förmodade anspelningar till barocka artister som Rubens minner om etsningskonstens ursprung. Flera av de tidigaste etsningarna och deras efterföljare utgjordes till stor del av reproduktioner av målningar av välkända artister som på så vis fick sina verk spridda över Europa. Exempelvis så arbetade Marcantonio Raimondi (1482–1534) nära sin gode vän Raphael och överförde flera av hans verk till grafik.

En del av Raimondis etsningar gjorde Raphael de direkta förlagorna till, utan de senare realiserades som målningar eller fresker. Ett exempel på detta är antagligen Raimondis  Paris dom.

Denna etsning har blivit speciellt berömd emedan gruppen nere till höger ett par århundraden senare kom att utgöra en av förlagorna till Manets skandalomsusade målning Le Déjeuner sur l'herbe, Lunchen på gräset, från 1862.

Det var inte enbart Raphaels målningar som Raimondi överförde till etsningar, flera konstnärer irriterades av att han använde deras verk utan medgivanden från deras sida. Albrecht Dürer som under en tid levde i Venedig samtidigt som Raimondi, den senares födelsestad, konfronterade honom öppet för att förfalska sina etsningar och till och med använda hans speciella monogram. Raimondi gjorde fler än sjuttio kopior av Dürers träsnitt och etsningar, fast Raimondi arbetade uteslutande med etsningar, Som nedan där han kopierat Dürers träsnitt med Bebådelsen som en etsning. Raimondis verk är till vänster.

Dürer, som var lika skicklig grafiker som målare, blev våldsamt upprörd vid upptäckten, speciellt som Raimondi var mycket skicklig. De tjänade även båda två på sina grafiska arbeten (det finns inga målningar bevarade av Raimondi). Då Raimondi efter våldsamma konfrontationer hävdat att han var i sin fulla rätt att kopiera Dürers målningar och grafiska blad vände sig Dürer till Venedigs regering, Signorian, som förbjöd Raimondo att använda Dürers monogram. Men, med tanke på att den grafiska industrin redan vid den tiden hade blivit stor och inkomstbringande i Venedig sa sig Signorian vara oförmögen att förbjuda någon att kopiera andras konstnärliga arbeten och sälja dem på den öppna marknaden. För övrigt gällde Signorians förbud för användandet av Dürers monogram enbart inom venetianskt område och Raimondi kunde därför sälja sina Dürerkopior med monogram utanför venetianskt område.

Det är lätt att förstå Dürers irritation, men även Signorians domslut. Innan fotografins utveckling var det svårt att ta del av stora konstnärers verk, speciellt deras målningar, och det var genom grafiken denna kunskap spred sig till andra konstnärer och allmänheten. Raimondis flitiga kopierande av Dürers verk visar hur populär den tyske konstnären var redan i sin samtid (förresten, det var lättare för Raimondi att kopiera en annan grafikers verk än hans målningar som fanns att se i mecenaters privatbostäder, eller avlägsna kyrkor och palats).

Förvisso är Dürers verk värda all den beundran de fått sig beskärda, gränslöst skickligt gjorda som de är, med en outsinlig fantasirikedom, skarp iakttagelseförmåga och en mängd skickligt utförda och utsökta detaljer. Tag hans Adam och Eva i Paradiset, vandra med blicken runt i bilden och låt den exempelvis längs upp till höger vila vid en bergsget som blickar ner från en bergshöjd.

I såväl sina målnigar som i sina grafiska tryck ger oss Dürer allt som oftast ideras bakgrunder intryck från städer och byar som han sett och skissat ner under sina talrika resor.

Raimondi var inte enbart en kopist av andra mästares verk (det råder ingen tvekan om att han var en stor beundrare av och grundligt inspirerades av Dürers revolutionerande konst), han skapade på egen hand en hel del märkliga bilder. Exempelvis Raphaels dröm, som trots sin senare och missvisande titel gjordes innan han lärde känna Raphael. En underlig och i sanning mardrömslik vision, En nattlig secn  med två skarpt belysta (månsken?) nakna, sovande kvinnor som ligger vid en flodstrand, medan det ur vattnet krälar upp fallosliknande små monster. I bakgrunden flyr människor ur ett brinnande slott och vi skymtar något som påminner om ett nattligt Rom.

Just mardrömslika scener tycks ha varit ett uppskattat tema hos gravörer. Här finner vi Piranesis labyrintiskt skräckfyllt tunga fängelseinteriörer, som likt i flera av Borges noveller tycks omfatta hela världen.

Den manieristiskt elegante Jaques Callot, med sina erfarenheter från det trettioåriga krigets fasor

för oss med säker hand ner i ett detaljrikt skildrat helvete.

Den likså krigserfarne Goya som med skarp blick och stort patos skildrade de napoleanska truppernas övergrepp på sitt lands civilbefolkning kunde även han föra oss in i mardrömslika världar.

Minst lika detaljrikt som Piranesi och Callot besöker den franske särlingen och grafikern Rudolphe Bresdin (1822–1885) sina ytterst märkliga drömvärldar. Frågan är om han någonsin kunde anpassa sig i sin omvärld. Tidigt lämnade Bresdin sitt stökiga föräldrahem och förde en bohemisk tillvaro på olika håll i Frankrike, innan han slog sig ned i Paris där han umgicks med kulturpersonligheter som Charles Baudelaire och Victor Hugo.

Bresdin gifte sig och fick med hustrun sex barn som han tog med sig till Kanada i ett försök att dra sig fram som jordbrukare.  Företaget misslyckades och då Bresdin blivit fullständigt utblottad hjälpte Hugo och hans franska bohemvänner honom och hans familj att ta sig tillbaka till Frankrike, där Bresdin dock visade sig vara lika oförmögen att försörja sig och sin familj. Han skildes från dem och dog slutligen fattig och ensam i ett vindsrum i Sèvres.

Även den i många avseenden oöverträffade och nästan obegripligt produktive Gustave Doré (1832 – 1883) som var samtida med Bresdin var även han en mästare i att visualisera parallella, mytiska världar. I allmänhet hämtade Doré  sin inspiration från litterära mästerverk som Bibeln, Den gudomliga komedin, Gargantua, Det förlorade paradiset, Den rasande Orlando, Don Quijote, Sången om den gamle sjömannen och många, många fler.

Redan tidigt i sin karriär fick Doré stora internationella framgångar och även om han var en skicklig grafiker kom han snart att verka enbart som tecknare och formgivare. På höjdpunkten av sin karriär hade Doré fler än 40 blockskärare i sin tjänst som på heltid överförde hans teckningar till träsnittsblocken och på så sätt kom fler än 10 000 illustrationer att bära Dorés namn, de flesta av yppersta kvalitet.

Även samtida mänsklig misär lyckades Doré levandegöra på ett sätt som i all sin realism likväl kryddats av hans alldeles eget visionärt mystiska och tämligen kusliga sätt att skildra världen. Ett mästerverk inom denna genre är hans London. A pilgrimage där varje bild lämnar efter sig ett oförgängligt intryck.

Populär blev även den något tidigare Jean Grandville (1803–1847) med sin parallellvärld befolkad av förmänskligade ting och djur.

Grandvilles insats har levt vidare inte enbart i ett otal tecknade serier och filmer, men också hos surrealister som Max Ernst, exempelvis i de suggestiva och emellanåt kusliga collage som han samlade i sin Semaine de bonté, En vänlig vecka.

Innan dess fortsatte dock flera grafiker beträda sina drömvärldar, som Bresdins beundrare Odilon Redon (1840–1916), som i målningar liksom i sin grafik så gott som uteslutande rörde sig i sin egen ibland mörka, men likväl skira, parallella verklighet.

Tysken Max Klinger (1857–1920) var mer handfast i sina drömvärldar, som i sin etsningsserie En Handske som skildrade hur en man på en rullskridskobana plockat upp en handske som en dam tappat. Han behöll den och blev sedan besatt av den ena absurda drömmen efter den andra, som samtliga rörde sig kring denna handske.

Det finns förvisso erotiska undertoner i Klingers drömmerier, men de överskrider inte gränserna till det anständiga, något som dock är fallet med belgaren Félicien Rops (1833 – 1898) vars konst ofta blev provocerande och ibland överdrivet pervers. Hans Satan sår sin säd är dock suggestivt kuslig på ett sätt som dröjer sig kvar.

Längre österut tenderar även österrikaren Alfred Kubin (1877 – 1959) att emellanåt förlora sig i perversitet och misogyni i en genomgående mörk värld, fylld som den är med monster och missbildningar, men Kubins register är bredare än hos Rops och Kubin skrev även en klaustrofobisk och originell roman om en galen självhärskare och en hel stads förfall, Die andere Seite, Den andra sidan.

Grafikers tendens att framställa mardrömmar fortsätter in i vår tid och vägen går över Maurits Eshers (1898 – 1972) matematiskt konstruerade parallellvärldar, som han emellanåt varierade med mardrömsbilder.

Den danske grafikern Palle Nielsen (1920 –2000) låter sina etsningar utspela sig i en dystopisk värld där folk jagas genom ofta öde stadslandskap.

Verken frammanar något som kan liknas vid en tystnad i ultrarapid, där hus störtar samman och explosioner äger som vore det i ett vakum.

I svensken Roy Fribergs (1934 – 2016) grafiska konst tycks det som om katastrofen redan ägt rum, förstenade människor och deras bostäder tycks ha blivit förenade med ett postapokalyptiskt klipplandskap.

Döden tycks alltid ha spelat en framträdande roll inom europeisk konst och inte minst grafikerna har bidragit till hans närvaro inte minst genom de serier med ”dödsdanser” som flera av dem har framställt, kanske de främsta var de som åstadkoms av Hans Holbein den yngre (1497–1543). Sviten består av femtioen träsnitt som visar hur döden besöker olika individer från en mängd olika samhällsstånd och yrken. Variationen är imponerande och så är tekniken.

En annan framstående gravör, tysk-polacken Daniel Chodowiecki (1726 – 1801) gjorde tvåhundra år senare en liknande svit.

Den ovan nämnde Klinger hade döden som ett framstående tema i sina etsningar, bland annat gjorde han en svit med tio bilder av döden, som han publicerade under en vistelse i Rom 1889, men det var långt ifrån den enda gången han ägande sig åt dödsmotivet.

Norrmannen Theodor Kittelsen (1857 – 1914) som var väl förtrogen med norsk folktradition, inte minst de billiga tryck som fanns i allmogestugorna, återvände ofta till döden, troll och vålnader i sina gravyrer.

Döden var vanligt förkommande i de skandinaviska så kallade kistebreven, enkelt framställda tryck som såldes på marknader och av gårdfarihandlare för att användas som dekorationer eller klistras upp under kistlock. Deras storhetstid var från början av 1700-talet fram till omkring 1850.

Kistebrevens ryska motsvarighet var lubki och även här finner vi en mängd dödsmotiv. Döden var ju förvisso en fruktad närvaro hos hela den fattiga europeiska allmogen.

För flera medlemmar av det ryska avantgardet som hade sin storhetstid under 1910 - och 1920-talen kom lubki att utgöra en viktig inspirationskälla.

Ingenstans har dock den folkiga grafiken varit så dödsbesatt som i Mexiko. Dess store mästare och inspiratör till flera efterföljare, bland andra Diego Rivera och Frida Kahlo, var José Guadalope Posada (1852 – 1913) .

Han skapade bland andra den eleganta skelettdamen La Catrina som kommit att bli till sinnebilden för de mexikanska festligheterna kring De dödas dag och karnevalen.

Posadas skelett antog även skepnaden av mexikanska borgare, politiker och revolutionärer och har blivit till en integrerad del av den mexikanska kulturen.

Givetvis rör sig inte all grafisk konst inom lugubra regioner, etsningar och träsnitt är heller inte längre dess vanligaste uttrycksmedel. Länge har grafiska artister ägnat sig åt en mängd olika genrer och tekniker, som även har och har haft sina mästare. Exempelvis inom reklam.

Politiska affischer

Filmaffischer

Seriemagasin

Bokillustrationer, en konst som nådde en höjdpunkt under senare delen av artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet

och har fortsatt utöva sin fascination, främst inom barnlitteraturen.

Då man talar om grafisk konst är det lätt att förbise det mästerskap som flera artister lagt ner på sin konst, som ofta inneburit ett tålamodskrävande detaljarbete.

Betrakta hur Goya disponerat ett av sina grafiska blad. Tyngdpunkten ligger vid dess vänstra sida, som ligger i skugga och där publiken samlats. Detta skapar en illusion av tjurens våldsamma framfart genom dess rörelse in i arenans tomrum, men i bildens mitt hejdas dess raseri av den akrobatiske matadorens vertikala käpp med vilken han för ett ögonblick hejdar all rörelse och blir liksom stillastående svävande mitt i luften och får betraktaren att undra: ”Hur skall det gå?” Som i ett fotografi har Goya stoppat tiden.

Den holländske barockmästaren Hendrick Goltzius (1558 – 1617) har kallats den siste professionelle gravören som förmått skapa med auktoriteten hos en skicklig målare och som genom sin frodiga gestaltningsförmåga och flödande linjeföring fick ett stort inflytande på sina europeiska konstnärskollegor. En lite väl överflödande hyllning, speciellt med tanke på Rembrandt som några år senare verkligen fulländade gravyrkonsten.

Men, det fråntar inte alls Goltzius hans mästerskap. Goltzius hade en missbildad högerhand efter att då han var liten ha skadat den över en eldslåga Det visade sig dock att hans skadade hand var särskilt väl lämpad för att hålla i burinen, etsningsnålen. Han tvingades lägga stor kraft i sina arm- och axelmuskler och ihärdig träning gav honom en kraftfull ”schwung” i sin linjeföring, kanske även en orsak till den omsorg han ständigt visade då det gällde att framhäva muskulaturen hos sina getslater. Vid flera tillfällen avbildad Goltzius sin högerhand, som här nedan i en bild han kallade för Judas hand.

Muskelspel och en djärv förkortning demonstreras bland annat i hans version av den fallande Phaeton.

Likt många andra konstnärer frestade grafiker ofta att exponera sin överlägsna skicklighet. Som fransmannen Claude Mellan (1598 – 1688) som med en enda cirkelrörelse med burinen skapade ett perfekt kristusansikte.

Annars är jag speciellt fascinerad av en annan bild av Mellan Sankt Petrus av Nolasco förs till altaret av två änglar. Uppenbarligen är den etsningen, som så många andra, baserad på en oljemålning av en annan konstnär, men jag har inte kunnat identifiera originalet. Mellans bild är dock ett mästerverk i sig, inte minst genom den raffinerade linjeföringen, utan även i själva motivet.

Ett åldrigt helgon bärs sittande och läsande fram av två änglar som i sin ansträngning inte tycks vara i besittning av några himmelska krafter. Detta medan de betraktas av en rad munkar andäktigt stående ett luftigt kyrkorum. Jag har inte en aning om varför Skt. Petrus bärs fram till altaret, medan han är försjunken i läsningen av sin bok, inte heller vem helgonet var, annat än att han samlade in pengar för att friköpa kristna slavar från det muslimska Maghreb.

Då jag nu läser igenom vad jag skrivit om mina nedslag i grafikens historia finner jag att de fått en inriktning åt det lugubra hållet. Goya, Kubin, Klinger, Redon, Doré och flera andra med dem tycks ha haft en fallehet för tillvarons och fantasins mörkare sidor. 

Kanske även jag är attraherad av sådant, eller så kan det helt enkelt bero på att jag oi skrivande stund befinner i Prag och Tjeckien där det för mig tycks som om konstliv och vardagsliv under sig har en dystert makaber, eller galghumoristisk, underton.

För fem år skrev jag efter ett av mina besök i Prag ett blogginlägg Influensa, masker och häxor där jag bland annat skrev om jag funnit kring de skräckinjagande monster som speciellt under adventstiden hotar de tjeckiska barnen och som genom århundranden hemsökt böhmisk och mährisk folklore.

Barnaslukande Barborkas och deras demoniska härskarinna Barbora/Frau Perchta. som har sina motsvarigheter i de julklappsutdelande hegongestalterna Skt. Nikolaus och Gode Kung Wenceslas, vars motpol är den milt sagt fasaväckande Krampus/Čert. 

Att en sådan numera utdöende folklore smugit sig in konstvärlden är kanske inte så underligt, i Tjeckien och annorstädes. Under alla förhållanden hörde jag under min nuvarande tjeckiska vistelse talas om ett konstprojekt som passar väl in i detta sammanhang.

Ungefär 20 mil österut från Prag ligger byn Luková. Samtliga av dess 750 invånare är inte bofasta, flera av byns välbevarade gamla hus befolkas numera av folk som tillbringar sina helger och semestrar där.

Byns kyrka, helgad åt Skt. Göran, är byggd av lokalt utvunnen sten och ersatte 1352 en tidigare träkyrka. Tiden har dock inte varit nådig tiden mor den ursprungligen vackra kyrkobyggnaden. Krig, stöld och bränder har ständigt härjat med den och upprepade restaurationer har i grunden ändrat dess utseende; altartavlor, statyer, kyrkklockor och dopfunten har rövats bort. Idag är det väl enbart kyrkbänkarna som är mer eller mindre intakta.

Då man 1968 höll en begravning störtade taket in, några av församlingsborna skadades, men ingen allvarligt och följden blev att kyrkan definitivt stängdes.

År 2012 började Jakub Hadrava söka efter ett lämpligt examensarbete som avslutning för sina studier vid  Fakulteten för design och konst vid Västböhmens universitet i Pilsen. Han hade börjat fundera över hur kyrkobyggnader under århundraden varit mittpunkten  för människors liv och tänkande:

Kyrkan var en plats där man mötte Gud, en moralisk förebild, enligt min mening var det en plats som främst var avsedd för att främja människors godhet. Det faktum att flera av dessa byggnader nu står tomma och förfaller återspeglas också i det tillstånd som så många av dagens människors lever i, hur det de försämrats mentalt och hur hela deras livssituation hotas av att falla isär. Jag ville uppmärksamma detta och få en tillfällig betraktare att inse på hur viktig den plats de för närvarande befinner sig i verkligen är, framförallt om de hamnat i ett kyrkorum.

Hadrava kom på tanken att förvandla en övergiven, förfallen kyrka till en plats för insikt och meditation. Han funderade på hur han genom någon form av installationskonstverk skulle kunna stimulera en betraktares eftertanke.

Han fann en publikation från 2007 kallad Utrotningshotade kyrkor och som listade den stora mängd övergivna kyrkor som finns i Tjeckien. Beskrivningarna var kortfattade och fotografierna ofta föråldrade.

Hadrava sökte upp en mängd av dessa kyrkor och förhörde sig om deras användning, ägare och den framtid som planerats för dem. Han fann att de flesta av dem numera ägdes av privatpersoner eller företag som inte visade något större intresse varken av att bevara dem och än mindre upplåta dem för någon slags konstinstallation. Dock hamnade Hadrava till slut i Luková.

Den förfallna helgedomen ägdes fortfarande av katolska kyrkan, som fann Hadravas planer intressanta – enligt de lokala församlingsherdarna hade förslaget en god kristen grund och kunde möjligen leda till att kyrkan fick liv igen.

Hadrava hade från början tänkt sig någon form av ”abstrakt, minimalistisk” installation, men platsens säregna mystik och sorgliga historia fick honom att ändra idé. Det var inte enbart så att Lukovás befolkning genom sin nästan tusenåriga historia genomlidit och ofta decimerats genom pest och krig, de senare i form av fjortonhundratalets förödande hussitiska uppror, men en mängd andra krig, inte minst det trettioåriga under 1600-talet och det Första som for illa fram i byn och sedan det Andra med dess nazistiska terrorregim, följt av tvångdeportationen av Lukovás tysktalande befolkning, som då var större än dess tjeckiska och gjort så att byn i allmänhet tecknades med sitt tyska namn – Sichelsdorf.

I den förfallna kyrkan tyckte sig Hadrava förnimma närvaron av alla dessa försvunna människors vålnader och beslöt sig för att befolka kyrkorummet med 32 gipsgestalter i naturlig storlek. Eftersom de representerade numera förgätna människor fick de formen av spökgestalter.

Eftersom kyrkan var stängd och övergiven ville Hadrava först bevara den så – den representerade trots allt ett förflutet som för många nutidsmänniskor blivit i förgätet, ett tillslutet rum, som ett museum. Kyrkans stora fönster var bevarade och en besökare kunde genom dem blicka in i de dödas gudstjänst.

Men då Hadravas projekt blivit alltmer bekant genom tidningsreportage och TV-inslag  sökte sig alltfer besökare till  Luková. Dessa önskade sig även få inträde till kyrkorummet. Lukovás församling beslöt sig dåför att hålla sin spökbefolkade kyrka öppen varje lördag mellan mars och oktober och alltfler besökare från hela världen flockas nu för att dela upplevelsen av att ta plats bland påtagliga vålnader från förr.

En märklig och kanske även otäck känsla som fördjupas efter mörkrets inbrott.

Under alla förhållanden har Jakub Hadravas installation blivit något av en succé och satt Luková på kartan. Donationer från det ökade antalet besökare som nu uppgår till 25 000 euros har gjort det möjligt för församlingen att reparera taket och emellanåt kan man hålla mässa i kyrkan då församlingsmedlemmarna försiktigt tar plats bland de spöklika gipsgestalterna. Man oroar sig dock för att konceptet kan förflackas och populariseras till en sådan grad att en sensationslysten massturism tar död på Hardravas ursprungliga installationsidé – att hedra minnet av de döda och inom ett kyrkorum skapa en meditativ atmosfär som för besökaren närmre historien och de positiva värden som kyrka och religion en gång förmedlat till våra förfäder.