A few days ago I saw a picture of an artist I have not seen or heard of before, something that is not particularly surprising considering how much art there is to be seen in the world. But nevertheless, I was for some reason pleasantly surprised by that picture - House by the Lake: Skaters on the Lake, painted in 1922 by a certain Walter Spies. A peculiar light engulfs the motif, as well as a singular musical rhythm. The figures in the foreground are smaller than those in the background and the perspective is taken from above, stressed by a lone viewer who leans on a fence, high above the skaters. A realistic picture, but it nevertheless appears as a depiction of a dream, or a memory. The figures are deathly pale, reminding of stiff paper masks. They all lack personality. All of them are serious and an eerie silence prevails, in spite of the dancelike movements.

The picture brought about childhood memories; winter evenings that soon became night and yet I could continue to entertain myself with skating even if the hour seemed to be late and darkness spread around the Vena pond. The white light reminded me of the streetlights glowing on the ice, while the yellow light coming from the house, where the skaters apparently rented their skates, made me think of the cosy, warm light that greeted me when I after skating, happy and contented returned home to drink hot chocolate. I enjoyed the comfortable feeling after I had taken off of my skates. How nice and easy it was to casually and gently move over the ground. Like walking on clouds, though it had also been nice to glide across the ice.

I found the picture in an art magazine, which I always look forward to buy on the first day of each month - Art e Dossier, a journal with admirably crisp reproductions. This month's theme was "magical realism". The author's starting point for his description of an art movement that was strong during the European Twenties was a book by the German photographer and art critic - Franz Roh Nach Expressionismus: Magischer Realismus: Probleme der neuesten europäischen Malerei ” "After Expressionism: Magical realism: Questions about the newest European painting." Roh´s book was translated into several languages and especially the one of the famous Spanish philosopher José Ortega y Gasset was read and commented upon among literary circles in Latin America. It came to influence the Latin American literature which later came to be gathered under the denomination Realismo magico, which main representative was the Colombian Nobel Prize winner Gabriel García Márquez.

Unlike the English version I got hold of, Roh´s original book was richly illustrated and the by now in Europe virtually unknown Walter Spies was represented with the largest selection of reproductions, no less than seven. What, according to Roh characterized Spies´s art was its movement, musicality and an understanding of the importance of details.

What did Roh really mean with "magical" realism? Part of the explanation can probably be found in the fact that Roh was a photographer. Through his profession he had been trained to consider the reality, the objects and the people surrounding us, with a peculiar look. A photographer is a "realist" in the sense that he/she must proceed from reality and is compelled to regard it through a gadget. In their search for the right angle, the right light and the right technology photographers are confined to the camera and the development opportunities available to them.

To describe the art he appreciates Roh uses the adjective "magic", instead of "mystic". For Roh "magic" has to do with craftsmanship. A magician performs his tricks by using spells and instruments to transform what is already there. In this manner a photographer is similar to a magician. Mysticism is something completely different – a mystic sees beyond our everyday existence and reshapes reality.

An expressionist founds his/her art on expressiveness, on interpretations of the reality, not on impressions. Accordingly, expressionism is more akin to mysticism than realism, in the sense that it allows ideas and emotions to govern representations of reality. When an expressionist depicts a city, s/he does so by applying emotional excess - agitated crowds, earthquakes, volcanic eruptions, mass hysteria. If s/he wishes to portray evil in a person, facial features are distorted and the portrayed individual is turned into a demonic creature, while cows and horses are painted blue or red. Everything is transported into a parallel reality. Expressionists do not find their point of departure in the objects themselves, but from their ideas about the creatures and things surrounding them, thus expressionists are not realists, but idealists.

On the contrary, a magic realist creates art by being directly inspired by objects that can be seen and touched. S/he has no need to distort reality. A magic realist makes us see everyday objects in a new light by making use of meticulous observation and profound deliberation, thus, just like a magician, they make us perceive reality in a different manner, making it magic.

Who was Walter Spies? As so often before when I have opened a door ajar, searching for the reality behind a name that previously has been unknown to me, a new world is revealed with paths branching out in various directions. In the case of Walter Spies, I ended up in contexts that I could not possibly have expected.

Walter Spies was born in Moscow in 1895, as the son of a wealthy businessman, Leon Spies, who was also the German Consul at Nicholas II's court. Since more than fifty years back Walter's relatives and family members had been German-speaking Russian citizens. One of his aunts maintained a literary, musical salon with well-known visitors as Sergei Rachmaninoff, Alexander Scriabin and Maxim Gorky. Walter was a precocious musical young man who soon became popular among the members of the Russian elite who were befriended with his family. 1910 Spies began his studies in Dresden, but he spent his summers in the family home.

When Russia in1914 declared war on Germany, Walter's father was immediately arrested as a suspected German spy, but was released after the treaty of Brest-Litovsk, 2 March 1918. The family had by then lost its fortune due to the revolution and moved to Berlin. Because of his father's suspicious contacts with Germany the nineteen-year-old Walter Spies was not summoned to the Russian army, but instead forced into exile in the city of Sterlitamak in the Ural Mountains. His exile was far from being as harsh as it would be for prisoners in the later Gulag Archipelago. Walter Spies first ended up in an internment camp but was soon transferred to a wealthy Tatar family, by whom he had his own room, with Oriental carpets and a piano. Sterlitamak had several leather industries, vodka distilleries, beer breweries and a wealthy upper class in which Walter and other exiled intellectuals were welcomed. He took violin lessons, learned Arabic, Turkish and Persian and began painting, inspired by works of avant-garde artists such as Chagall and Larionov.

After the war, Walter returned to Moscow where Maxim Gorky had found work for him as a stage designer at the Moscow Opera. However, he stayed in Moscow for less than half a year, moved to Germany where he enrolled at the Academy of Arts in Dresden and was hired as assistant to a wealthy, Dutch sculptress. In Dresden, Walter Spies met and exhibited with famous expressionists like Oskar Kokoschka and Otto Dix

The young, remarkably handsome and talented Spies, with an exciting background among Tatars and Bashkirs in the Urals, made no secret of his homosexuality. Attracted by the permissiveness in Berlin he left Dresden and while he supported himself as a tango dancer in night clubs in the German capital he eventually ended in the gay circle around the bisexual actor Conrad Veidt, who introduced him to his friend Friedrich Murnau.

Murnau engaged Walter Spies to decorate his villa in the fashionable neighbourhood of Grunewald. Murnau had inherited the big house after the mother of one of his lovers. While he covered the villa's walls with frescoes, inspired by Persian miniatures, Walter moved in with Murnau and they soon became inseparable. Murnau had by the beginning of his acting career changed his strange name from Friedrich Plumpe, which means “scurrilous”, something he definitely was not. Murnau was known as an accomplished aesthete, with a discreet demeanour, He was furthermore a war hero, who during the war had been a bold and decorated flying ace.

Murnau engaged Walter Spies as an assistant for his epochal vampire film Nosferatu: A Symphony of Horror and they travelled a lot together, including on the Baltic Sea with Murnau's sailboat. They seemed to be inseparable. Murnau declared that he could not live without Spies´s "sunny cheerfulness and indomitable vitality”. Nevertheless, by all accounts, the adventurous Walter felt trapped. The seven years older Murnau behaved like a father to him. Walter asked one of his friends, Georgette Schoonderbeek who had organized a one man show of his work at the prestigious Stedelijk Museum in Amsterdam, to convince Murnau that the young man "needed his freedom." She wrote in her memoirs:

I tried to get him to see that what we freely give up and let go is always there for us, whereas what you try to hold on to inevitably gets lost. Whoever renounces something retains it; whoever clings loses it forever. And suddenly Murnau saw the truth of it, so that he could say with total conviction: “Walter must be free to go. I must not try to stop him.”

Walter Spies went to Indonesia and the two men never met again, though they regularly wrote to each other. Occasionally, Murnau also sent money to his friend. Repeatedly Murnau told Spies that he planned to shoot a film in Bali, where his younger friend had settled, but these plans never took shape. When Spies in 1931 was reached by the news of the master director's death, he wrote: "He was the only man on earth who loved me and that I could trust."

By signing on as a sailor on a freighter and then jump ship, Spies ended up in Indonesia. In 1923 we find him in Bandung as piano accompanist at a Chinese movie theatre. After a few months, he went to Yogyakarta, where the Dutch legation regularly invited him to entertain its guests with piano playing, there he attracted the attention of the Sultan of Yogyakarta, who hired him as the leader of a salon orchestra he had put together by engaging various wind-driven musicians.

Spies who had a knack for languages, quickly learned both Javanese and Malay, which were the trading languages among Indonesia's thousands of islands. His open-minded approach to people helped him to make friends among the local elite. In 1927, he was invited to Bali by the tjokorde gede, "duke" of Ubud, a small town in the island's highlands. Rake Sukawati, the name of the tjokorde, gave Werner Spies a piece of land close to his palace and soon had the elegant German attracted a group of both foreign and domestic artists, with himself at the centre, as arbiter elegantiae and philosopher-raja.

It is possible to Sukawati´s invitation to Walter was part of the Dutch colonial policy. The Dutch feared that the population in Bali could become affected by trends from the larger islands of Java and Sumatra - anti-colonialism, communism and radical Islam – and as a countermeasure tried to bestow more power upon the local aristocracy, which received funding to "balinize" the small island "kingdoms". The Dutch authorities assumed that the traditional, religious respect for local Rajas and the complicated, traditional celebrations and rites performed under their supervision would keep the locals busy enough to avoid falling into the traps of unwanted influences.

Dutch, bureaucratic reports provided recommendations about the best way to control their Balinese subjects through different means of support to the local power elite and how continue and deepening the successful  balinizing policies, by strengthening folk traditions and promoting the Balinese interest in dance, music, painting, carving, religious ceremonies and celebrations.

Every day, large numbers of indigenous artists gathered in Spies huge bungalow, to present and exhibit their artwork, tune instruments and practice different dances. His home also became the centre for wealthy tourists attracted to Ubud after De Koninklijke Paketvaart-Maatschappij, the Royal Steamboat Shipping Company, started calling at Buleleng on the north coast. The coveted, affluent visitors were transferred by car to Ubud, which was in the interior of Bali. However until 1940, it was only hundreds of tourists who annually came to the island, but they were generally a quite renowned company; like the entertainer and composer Noël Coward, world-famous authors like H. G. Wells and Vicki Baum, the former French president and war hero Georges Clemenceau, the anthropologist Margaret Mead, Charlie Chaplin, Barbara Hutton, the world's richest woman and many other celebrities. All of them visited Walter Spies.

Several of the visitors wrote down their enthusiastic impressions of their host. Chaplin who visited him twice, in 1932 and 1936, described how the thin, slender Walter Spies was served by handsome young men and surrounded himself with tame monkeys and cockatoos. According to Chaplin was Walter Spies, with his "fine, sensitive, clean-cut features and quite manner […] not so much representative of Bali as he was typical … of a German aristocrat.”

There is a collection of amateur films in which we see how Chaplin in the company of Spies feeds monkeys, visits markets, local celebrations and dance shows. Chaplin's cynical travel companion, Noël Coward, wrote a little ditty suggesting that it all had become a somewhat too much of a good thing:

As I said this morning to Charlie,

There is far too much music in Bali.

And although as a place it's entrancing,

There is also a thought too much dancing.

It appears that each Balinese native

From the womb to the tomb is creative,

And although the results are quite clever,

There is too much artistic endeavor.

Margaret Mead described Walter Spies as "fair and full of grace."

Walter lived in a world which he made as claimless as possible, even his own genius as a painter was allowed to make no heavy duties on his spirit. If a visitor to Bali wished to order a Walter Spies painting, he made a painting.  In between, for many months, he would do other things….The Balinese painters whom he helped and inspired treated his work with the kind of awe they reserved for the miraculous …

The Mexican artist Miguel Covarrubias spent most of 1933 travelling with his wife Rosa and Spies all over Bali. In search of magical places, ruins and folk art they often slept in tents and ended up in places rarely visited by others than local residents.

The months went by as we roamed all over the island with Spies, watching strange ceremonies, enjoying their music, listening to fantastic tales, camping in the wilds of West Bali or on the coral reefs of Sanur.

The result was an excellent book, which through its photographs and well-written observations about Balinese history and culture attracted much attention in the United States and even influenced the art scene. Covarrubias manner of describing Bali followed a pattern that was to become quite dominant for most visitors to the island. Even if the book contained some criticism of the Dutch colonial power and hinted that modernity and consumerism threatened the island's unique culture, Covarrubias book is a careful selection of descriptions and comments aiming to produce a vision of a paradisiacal realm, which to a large degree has survived unscathed from Western culture levelling. Bali is turned into a dream-like parallel world.

Like Margaret Mead, Covarrubias was impressed by Walter Spies´s "charmingly devil-may-care attitude" and also described Spies´s both capricious and painstaking way to devote himself to his art:

Walter loves to collect velvety dragonflies, strange spiders and sea slugs, not in a naturalist´s box, but in minutely accurate drawings. For hours at a time he would sit in his tent drawing them, because once dead, their beautiful colors disappeared. He was temperamental when he went into seclusion to paint, he would work incessantly for months on one of his rare canvases, great pictures that made the Balinese exclaim: “Beh!” with their mouths wide open in astonishment, and that were snatched by prosperous art-loving travellers who were lucky enough to find Spies with a finished painting. There were never two paintings in his house at once. He paints dream-like landscapes in which every branch and every leaf is carefully painted, done with the love of a Persian miniaturist, a Cranach, a Breughel or a Douanier Rousseau.

Spies´s celebrity guests got to see the island through his eyes and intermediation. In Ubud, Spies established a museum of art and history, organized and choreographed major dance events and gave lessons in painting techniques to Balinese artists. The English ballet dancer, poet and anthroposophist Beryl de Zoete wrote with him an influential book on "dance and drama" in Bali.

The prominent social anthropologists Margarete Mead and Gregory Bateson came to Walter Spies as newlyweds and he came to have a great significance for their "multi-layered" descriptions and documentation of the "Balinese character". The anthropologist couple dedicated an important part of their work to film and photographs. They investigated the relationship between parents and children, ritual ceremonies and artistic creation. Their films provide me with an odd sensation. Mead comments in great detail what anonymous people are doing on the screen, as if they were animals in a zoo. Probably does this, to me quite ridiculous approach to fellow humans, represent some kind of misguided "scientific observation". Mead and Bateson collected 1200 works of art, co-wrote the book Balinese Character: A Photographic Analysis (1942) and produced a film, Trance and Dance in Bali (1952).

Mead was complaining that “Westernisation” affected her ability to study the "character" of indigenous peoples. When she long after her Balinese studies obtained the opportunity to work among the Arapesh people in Papua New Guinea, she found them to be “badly missionized”. Mead found their great interest in adapting to extraneous influences to be very “annoying". Therefore, she organized them into groups in which she encouraged the Arapesh to live in accordance with their earlier traditions. Something that makes me wonder who adapted whom, and how. To me Mead´s method appears to be based on arbitrary decisions and even suggests an “annoying” disrespect for others.

Mead's approach has been labelled as culture collecting. Not only does she organize and analyse collected material, but occasionally she even organizes the people she is studying, and it often appears as if this is done in accordance with notions of her own, while arbitrating what she assumes was their authentic culture and character. This makes me think that such behaviour was also a prominent feature of Walter Spies, who was not a social anthropologist but mainly a performer, an artist, musician and choreographer. As artist and choreographer he converted Balinese traditions in accordance with his own tastes, probably trying to make Balinese more "genuine", than they really were.

Spies´s aesthetic, sensual way of looking at his surroundings, his magical realism, was probably reminiscent of the way a lover is trying to transform the object of his/her desire, in such a way that it enhances his/her passion. I assume that's how many artists behave when they portray a loved one. Once I was told that when she was staying with the famed Swedish director Ingmar Bergman at their shared and isolated home at the island of Fårö, his actor wife Liv Ullmann had to wear clogs and a specific striped dress. When Liv Ullmann several years after her divorce from Bergman visited him at Fårö she found that Ingrid von Rosen, Bergman's new wife, was dressed in exactly the same wooden clogs and striped dress. Maybe Walter Spies behaved in a similar way, trying to transform his beloved Bali to an equivalent of his dream of a paradisiacal island.

The Dutch anthropologist Johannes Fabian wrote a book that made a great impression on me when I in my youth was studying history of religion  - Time and the Other: How anthropology creates its object. What worried Fabian was the lack of respect many anthropologists revealed in their interaction with the individuals they studied. They conversed with them, but anthropologists did not generally behave as if they were talking to friends and colleagues of theirs. Instead, they regarded their informants as objects of study, separated from themselves, both in time and space, thus real people were converted into to structures/interpretations created by the anthropologists. Like when Mead films Balinese mothers and comments on their performance. They turn into performers within acts sanitized/interpreted by her.

Anthropologists, at least until recently, often assumed the existence of a primitive culture, prior to “our own”, thus creating an image frozen in time, like a work of art. They describe people as if they existed within a realm different from “our” own. Studied individuals lose their personality and become "savages," "primitives" – or more “politically correct” Indigenous People. The Other becomes locked in a timeless realm. "Indigenous" traditions and life seem to be constant, not influenced by external conditions and above all do personal initiatives seem to be absent. The Other's personality and way of thinking appear to have been predestined by a timeless room to which anthropologists have banished her/him, sealing it with the word "culture".

According to this approach a Balinese is no longer an individual, but the result of a world that is often described as a timeless paradise. A fabulous place that houses communities created way back in time. If you apply a Western scale of values perhaps the existence that characterizes a Balinese life may appear as poor, but in fact it is astoundingly rich in spiritual values and joie de vivre. Bali is a place where an aesthetically sensible person is confronted with a culture characterized by art, manifested not only through an astonishing range of aeshetic works of art, but mainly by life-enhancing, society and personality developing ceremonies, endowed with layer after layer of symbolism. A peaceful, open society, for which music and dancing is one of the finest expressions.

This seemed in any case to be the impression that Walter Spies wanted to convey to his guests; anthropologists like Margarete Mead and Jane Belo, travel writers like Miguel Covarubbias and Geoffrey Gorer and a composer like Colin McPhee. Among those who spread Spies´s image of Bali over the world was also the at the time very popular Vicki Baum, who for a year, lived in a bungalow which Spies had let be built for millionaire Barbara Hutton, who had fallen hopelessly in love with him, but she left the island when she found her feelings unanswered.

Vicki Baum, who had been married to Richard Lert, one of Germany's foremost conductors, was when she appeared in Ubud already on friendly terms with Spies´s musically gifted family. In Ubud, Baum wrote her novel, Love and Death in Bali. A dramatic love story set against the backdrop of the Dutch brutal occupation of the island in 1906, called Puputan, "The End" by the islanders. Baum was able to skillfully weave together complex social contexts and her passion for women's liberation, with her bestselling abilities. In her novel, which became a worldwide success, Vicki Baum did in the usual manner depict the Balinese as a passionate but peaceful and deeply religious people, steeped in a refined culture.

In the preface to her novel, Vicki Baum expresses her gratitude to a certain Dr. Fabius, who had entrusted her with meticulous notes he had written during his long-term residence in Bali. Of course, "Dr. Fabius” is a pseudonym for Walter Spies, who according to Adrian Vickers, professor of Southeast Asian Studies at the University of Sydney, had a decisive influence on the outside world's perception of Bali as a paradise. According to Vickers, Spies cultivated contacts with influential cultural role models while he ignored or opposed, those who did not share his views. All in accordance with the title of Professor Vickers interesting book, Bali, a Paradise Created.

Vicki Baum knew how to spice her novels with an appropriate dose of passion and love, and here we find an undercurrent within the Western world´s fascination with Bali. A construction of The Other. In several Western notions is the image of the Balinese as a child of nature living within an open, permissive and peaceful society. Much of the art and dance which have been praised as genuinely Balinese have in reality been influenced, and in some cases even created, by Walter Spies and much of it has been seasoned with a suitable dose of sex.

The bisexual Margaret Mead spent a large part of her research to track down attitudes to sex among different indigenous peoples. Customs and traditions which she contrasted with Western bigotry and inhibitions of healthy sexual expressions. Mead became a representative of the women's liberation, not least when it came to women's rights and opportunities to recognize and realize their sexual desires. Margarete Mead did in several of her books communicate insights she had gained about sexual behaviour through her studies of indigenous peoples, for example Sex and Temperament in Three Primitive Societies (1935).

Like many of his guests Margarete Mead had noted what she called Spies´s “light involvement with male youth”. She explained Spies´s "liberated" behaviour as a "repudiation of the kind of dominance and submission, authority and dependence which he associated with European culture”.  Such freedom was also found by Spies fellow artist Rudolf Bonnet, where he in his bungalow not far from Spies lived in openly gay relationships. So did the Swiss artist Tho Meier, whose "decadent lifestyle", however, was so outrageous that it was even condemned by the otherwise so tolerant "foreign circles" in Ubud.

The promiscuity in the circle around Spies might be regarded as a manifestation of what the Singaporean researcher Eng-Beng Lim has described as a manifestation of "homoerotic orientalism" in which undemanding "brown boys" act as a fulfilment of Western fantasies about erotic/exotic liberation. It was not just young boys who became lovers to much older men. At Sanur Beach south of Ubu lived, for example, the Belgian artist Adrien-Jean Le Mayeur de Merpres, who 52 years old arrived in Bali and began a relationship with the then barely 15-year-old Ni Nyoman Pollok, who became his model for numerous drawings and paintings.

Eng-Beng Lim demonstrates the danger of "exotizing" our fellow human beings and in accordance with our own desires turn them into attractive objects, while they remain “different” creatures to their perpetrators. The sexual profiteer defends his actions by claiming that his victims are part of a permissive culture that has turned them into beings with different morals, needs and thoughts. A sublimation of reality that may obtain grotesque dimensions when older men sexually exploit under-aged girls and boys, without feelings of neither compassion and responsibility, nor shame.

Walter Spies´s sexual relationship with young boys was by his intellectual acquaintances defended as an aesthetically motivated ritual, which liberated him from stifling Western inhibitions. Eng-Beng Lim points to the fact that while a “common” paedophile may be harshly punished, the same behaviour of “artistic people” may easily be excused. Western artists residing in Ubud, like Walter Spies and the respected Canadian composer Colin McPhee, trained and successfully seduced not only the communities they lived in and exploited, but they also managed to gain the respect of people who unreservedly accepted their romanticized version of a lifestyle, which in reality was predatory. Their abuse of children was whitewashed through explanations that they were sensitive persons and great artists.

So was for example Colin McPhees relationship with the eight-year-old Samphi romanticized in light of the boy's masterful dance and McPhee´s sensitive "neo-classical" interpretation of the Balinese Gamelan music. This is how McPhee describes his meeting with Samphi in his lyrically written A House in Bali:

A crowd a small boys splashed in midstream, leaping from rock to rock. Their wet brown skins shone in the sun as they danced up and down in the ecstasy of nakedness. They were completely wild, agile and delirious as a tree full of monkeys.

McPhee fall accidentally into the river and pulled up to the surface of one of the boys.

He was perhaps eight, underfed and skimpy, with eyes too large for his face, daring and lightly mocking. I offered him a cigarette, but he suddenly took fright and was off into the water before I could say a word.

McPhee takes Samphi to his home as a house boy and trains him for the starring role in a particular dance form that Walter Spies had developed. Kecak was originally a trance-inducing hymn sung by men, but Spies transformed it into a suggestive male group dance in which scantily clad men, closely together with strictly coordinated moves, dance in accordance with what Eng-Beng Lim has characterized as a "homoerotic script".

The strange Kecak dance, which received international attention, is an example of what the anthropologist James Clifford has described as a process in which a Westernized art perception dislodges a rite that had previously been incorporated in a strictly religious context and transforms it into a separate artistic expression. The result is no longer part of a traditional, cultural context, even though it is presented as such.

The collective trance that the Kecak ideally should result in a kind of collective catharsis, though it may just as well be considered as homoerotic grandstanding. Kecak has been removed from its cultic context and is now merely a male ballet created by Walter Spies. A process by which he has transformed individual Balinese men into impersonal aspects of an artist's vision of a culture. The men are playing the roles expected of them, something that seems to be apparent in the lascivious, sidelong glances that some men directed towards the camera in Victor von Plessen´s film The Island of Demons (1933), for which Walter Spies choreographed the ritual dances. Some critics have praised von Plessen´s film for its suggestive dance scenes, while meaner voices have called it a queer masquerade, a kind of ethno-pornography where the actors move around relaxed and provocative, with cynical smiles, when they do not indulge in over-acted ecstasy.

In those kecak performances where Samphi became the central person, he was according to Eng-Beng Lim turned into the prototype of a tempting, undemanding, effeminate soft “brown boy", as in so many other homoerotic fantasies that Western desire has enforced upon the Orient. A construction that eventually became realized in paedophile abuse, which was defended through the discourse of The Other. Seemingly innocent "boys", it is included in the fantasy vision that that abused males have to be "boys" in the sense of being undeveloped children of nature who by their culture has not been endowed with moral inhibitions and are thus not subjected to any mistreatment, something that makes the abuser blameless. 

Colin McPhee brought in 1952 with him Samphi on a highly acclaimed US tour together with a Balinese dance troupe. In 1954 Samphi´s dead body was found floating in the Lauh River, passing in front of his home village. He had been strangled.

Samphi´s violent death might be considered as a serious denial of the notion of Bali is a peace-loving paradise. In fact, Bali is not, and never has been, a harmonious, blissful place. Just as any other place on earth it is far from being a perfect paradise. This misconception is just like the legend of the willing brown boys a Western construct.

During the terrible carnage that followed Suharto's military coup in 1965 more than 80 000 people were massacred in Bali, shot with automatic weapons or hacked to death with knives and machetes. Nevertheless, the myth of a peace-loving paradise endured this horrific explosion of senseless mass murder.

The anthropologist Clifford Geertz wrote about a variety of aspects of Balinese culture, not only about dances and rituals, but also about political structures in villages and small towns. While I read Geertz, I was overtaken by the same sense of timelessness evident in so many books by other anthropologists. Geertz is famous for his perception of culture, i.e. that culture is a multifaceted concept endowed with several dimensions and manifestations. Geertz make use of the term "thick description" to describe how he imagined an ideal description of an action, or a specific phenomenon, ought to be.

A social anthropologist would ideally search for as many aspects as possible related to the phenomenon s/he has chosen to describe. A method that for me offers an impression of a certain lack of dynamism. In any case, it may seem odd that Geertz only three years after the fact that 80,000 people had been killed in Bali, an island that for so many years had been the object of his “thick descriptions", in his book Interpretation of Cultures, published just three years after the massacres occurred, reduces his comments to that cataclysmic event to no more than a few paragraphs:

What happened was the mass slaughter of 1965 in which somewhere between a quarter and three quarters of a million people lost their lives. The blood bath in which the Sukarno regime with painful slowness was drowned was the result of a vast complex of causes, and it would be absurd to reduce it to an ideological explosion. Yet, whatever the role of economic, political, psychological, or – for that matter – accidental factors binging it on (and, what is even harder to explain, sustaining it), marked the end of a distinct phase in the progress of Indonesian nationalism.

The same year that Geertz published his Interpretation of Cultures the Australian-born artist and author Donald Friend moved to a big bungalow close to Sanur, a long sandy beach by the sea south of Udub. To some extent, it seems that the story of Walter Spies time repeated itself, as if nothing had happened. Friend presided over a household with a dozen servants and house boys, keeping an open house for a variety of world-famous celebrities, like Mick Jagger, Rupert Murdoch, Gore Vidal, Robert Hughes, the Duke of Bedford.

Like Walter Spies, Donald Friend was accused of paedophilia, but seemed to be completely unshaken by the accusations, which he did not deny. He was like so many other artists protected by his art and his friendly demeanour. Donald Friend did not admit any regret whatsoever for his sexual rapacity, not recognizing that it might hurt the small boys he surrounded himself with. For example, Dolog, just one of many other boys he used for his pleasure and who he described as “thoughtful and sweet and quietly happy”, was only ten years old.

After his death, the Australian National Library published Donald Friend´s diaries, which were hailed by the cultural elite for their exquisite style, this in spite that those diaries openly and lyrically depicted crimes for which any commoner would have been sentenced to several years in jail. Members of the Australian cultural elite could state that:  "[Friend] was nobility … essentially a romantic, in search of an unfulfilled ideal”. However, it would actually have been more apt to describe Donald Friend in a far more unsavoury manner. He was actually a wealthy and cynical corrupter of young boys with poor parents:

It was a pleasant way to spend a morning, with the chattering children laughing and shouting at the waves. We swam and picnicked. Dolog kept giving me secret smiles and languid glances. I am understood to be his property now. Last night he quietly arrived and stayed again, and to my slightly horrified delight made passionately and expert love.

Walter Spies was twice arrested for abuse of minors. It was the religious wife of an elderly Danish and generally respected sculptor, Louis van der Noordaa, who turned Walter Spies in to the authorities, as suspected of paedophilia. Margaret Mead and Gregory Bateson immediately mobilized Spies´s many friends and acquaintances in a committed defence. The anthropologists related Spies´s behaviour to their scientific research results. To me their arguments appear to be quite absurd and I do not understand how they could convince a jury to proclaim Spies not guilty to all charges. For example, they claimed that because Balinese lack Western concepts of time, it is difficult to accurately verify the different testimonies against Walter Spies and even more difficult to determine the age of the sexually exploited youth. In addition, the Balinese believed that homosexuality was a perfectly normal behaviour and thus an accepted pleasure for unmarried young men. These dubious "expert opinions" may be compared with what Mead wrote in a letter, stating that she had not found  "an ounce of free intelligence or free libido in the whole culture [of Bali]" and Bateson´s remark that the regulation of daily life by Balinese culture was an unpleasant reminder of the circumstances in "his England".

Walter Spies was acquitted from the charges, but not immediately released. When the Netherlands in May 1940 was invaded by the German army the already imprisoned Spies, along with several other "unreliable foreign nationals" was kept in custody. During his captivity, Spies was intensely engaged with his painting. His last motif was a golden temple behind dark palm trees – probably a picture of his incessant dream of a paradisiacal Bali.

After some time, Spies was transferred to an internment camp in Sumatra. Shortly before the Japanese attacked Indonesia, Spies was brought, along with 411 German citizens, aboard the cargo ship Van Imhoff. However, just outside the island of Nias the ship was sunk by Japanese attack planes. The Dutch crew had orders not to rescue any prisoner and they all drowned inside the holds.

What happened to Spies´s close friend Friedrich Murnau? He became one of movie history's most skilled directors. An innovator of the art of film, with acclaimed masterpieces as The Last Laugh, where he introduced the concept of subjective camera, Faust, an unforgettable piece of cineaste imagination, and not the least Sunrise, by many film critics listed as one of the best movies ever made. Murnau´s artistry survived his transition from the European scene to Hollywood and he eventually became a wealthy man, though he could not accept the “talkies”. His last movie Tabu from 1931 was actually shot as a “talking film”, but at the last moment Murnau removed the audio track.

Tabu appears to be a film version of Walter Spies´s homoerotic dream of an uninhibited, tropical paradise. At first, Murnau collaborated with the documentary movie anthropologist Robert Flathery, previously praised for his film about the Inuit – Nanook of the North. However, during the shooting the two directors could not agree about how to approach their story and even if they remained friends, Flathery ceded the direction to Murnau, something that probably favoured end product - an exquisitely filmed portrayal of South Sea life, without any distancing, anthropological glance at the participating Polynesians, who appear as any Western actors. However, what permeates the entire film is its portrayal of an existence characterized by peaceful children of nature. Even the opening credits declare that:

Only native-born South Sea islanders appear in this picture, with a few half-castes and Chinese.

The first part is denominated as:

Paradise – An island of enchantment, the island of Bora Bora, remote in the South Seas, still untouched by the hand of civilization.

The opening sequences bring us to a paradisiacal state of nature, where scantily clad, well-built young men cheerfully and boldly fish together, or tumble around among waterfalls and crystal clear lakes, surrounded by lush greenery. Not for nothing was this effectively told and skilfully filmed masterpiece soon becoming a cult film in gay circles.

It is possible that Tabu would be followed by the film that Murnau repeatedly had promised Walter Spies to be unfolding in Bali. But a week before the premiere Murnau´s rented Packard at high speed swerved for a truck and crashed into a lamppost next to California's legendary Pacific Coast Highway. At the steering wheel was Murnau's valet the Filipino boy Garcia Stevenson. He had persuaded Murnau to be allowed to drive the car, the driver sat in the back seat together with Murnau's German shepherd. All escaped unharmed, except Murnau who died instantly. Carcía Stevenson was fourteen years old.

Perhaps my blog developed into something like Geertz´s "thick description" and became lost among different layers and whims. Probably I ended up too far away from where I started. When I now once more look at Spies´s painting I am confronted with the same feeling of distancing that I first experienced when I looked at it. The people are accessories performing synchronized movements within an exotic, albeit Nordic landscape. It is a cold, yet poignant image, reinforced by the loneliness of the man who turns his masque like, pale face towards us. Is it Walter Spies who turns his face towards us, while he directs his gaze towards the skaters? Long before he found his paradise in Bali. Or did he ever find it?

Greta Garbo with Murnau's death masque, which she had having made just after his death. Nothing is known about their relationship, but Garbo kept the masque with her until her own death. She was one of the just eleven persons who attended Murnau's funeral.

Baum, Vicky (2011) Love and Death in Bali. Singapore: Periplus. Clifford, James (1988), The Predicament of Culture: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Covarubbias, Miguel (2008) Island of Bali. Singapore: Periplus. Eisner, Lotte M. (1973) Murnau. Berkeley: University of California Press. Fabian, John (1983) Time and the Other: How Anthropology makes its Object. New York: Columbia University Press. Friend, Donald (2006), The Diaries of Donald Friend: The Bali Diaries. Volume 4 edited by Paul Hetherinton. Canberra: National Library of Australia. Geertz, Clifford (1973) The Interpretation of Cultures. New York: Basic Books. James, Jamie (2016) The Glamour of Strangeness: Artists and the Last Age of the Exotic. New York: Farrar, Straus and Giroux. Lim, Eng-Beng (2013) Boys and Brown Rice Queens: Spellbinding Performance in the Asias. New York: New York University Press. Mead, Margaret (2003). Sex and Temperament in Three Primitive Societies. New York: Perennial. McPhee, Colin (2000) A House in Bali. Singapore: Periplus. Negri, Antonello (2016) "Realismo Magico." Art e Dossier N. 335. Robinson, Geoffrey (1998) The Dark Side of Paradise: Political Violence in Bali. Ithaca: Cornell University Press. Roh, Franz "Magic Realism: Post-Expressionism", in Zamora, Lois Parkinson's and Wendy B. Fariseds (eds.) (1995). Magical Realism: Theory, History, Community. Durham and London: Duke University Press. Vickers, Adrian (1989) Bali, A Paradise Created. Singapore: Periplus.

Charlie Chaplin's trip to Bali: https://www.youtube.com/watch?v=fjHdPwAzgE8 Childhood Rivalry in Bali and New Guinea, with comments by Margaret Mead https://www.youtube.com/watch?v= gITZEVAc8DY

För några dagar sedan såg jag se en bild av en konstnär jag varken sett eller hört talas om tidigare och det är väl i och för sig inte så underligt med tanke på hur mycket konst det finns att se i världen. Men likväl, jag blev av någon anledning positivt överraskad av den där bilden – Hus vid sjö: skridskoåkaran på sjön, målad 1922 av en viss Walter Spies. Ett märkligt ljus och en säregen musikalisk rytm. Figurerna i förgrunden är mindre än de i bakgrunden och perspektivet är taget snett uppifrån. Något som understryks genom att en ensam betraktare är framställd lutad vid ett staket, ovanför skridskoåkarna. En realistisk bild, men likväl en bild av en dröm, eller ett minne? Figurerna är likbleka och deras ansikten liknar stela pappersmasker. De saknar personlighet. Alla är allvarliga och en kuslig tystnad råder, trots de danslika rörelserna.

Tavlan väckte barndomsminnen till liv, hur vinterkvällarna fort blev till natt och att jag trots det kunde fortsätta att roa mig med att åka skridsko, fast timmen tycktes vara sen och mörkret spred sig kring Vena kärr. Det vita ljuset påminde mig om gatlyktornas sken över isen och det gula ljuset från huset, där skridskoåkarna tydligen hyrde sina skridskor, kom mig att tänka på hemmets varma ljus, då jag efter skridskoåkandet glad och nöjd kom hem för att dricka varm choklad. Glömmer inte den lättnad jag kände då jag fått av mig skridskorna. Hur skönt och lätt det var att så ledigt och mjukt gå på marken. Som att gå på moln, fast det hade också varit härligt att snabbt glida fram över isen.

Jag fann bilden i ett konstmagasin jag ser fram emot att få köpa den första dagen i varje månad – Art e Dossier, en tidning med föredömligt skarpa reproduktioner. Månadens tema var ”magisk realism”. Författarens utgångspunkt för beskrivningen av en konstriktning som var stark under det europeiska tjugotalet, exempelvis presenterades verk av svenskarna Otte Sköld och Hilding Linnqvist, var en på sin tid mycket uppmärksammad artikel av den tyske fotografen och konstkritikern Franz Roh Nach Expressionismus: Magischer Realismus: Probleme der neuesten europäischen Malerei ”Efter expressionism: Magisk realism, frågor kring det nyaste europeiska måleriet.” Rohs artikel översattes till flera språk och speciellt den spanske filosofen José Ortega y Gassets översättning, som ivrigt lästes bland litterära kretsar i Latinamerika, kom att få stort inflytande på den latinamerikanska litteratur som sedermera kom att samlas under namnet Realismo magico, vars främste representant blev den colombianske nobelpristagaren Gabriel García Marquéz.

Till skillnad från den version jag fått tag på var Rohs ursprungliga artikel rikligt illustrerad och den numera i Europa så gott som okände Walter Spies var representerad genom flest reproduktioner, inte mindre än sju stycken. Vad Roh fäst sig vid hos Spies var rörelsen, musikaliteten och känslan för detaljernas betydelse.

Vad menade Roh med ”magisk” realism? En del av förklaringen kan antagligen sökas i det faktum att Roh var fotograf. Genom sitt yrke hade han lärt sig betrakta verkligheten, de föremål och människor som omger oss, med en egenartad blick. En fotograf är ”realist” i meningen att han/hon måste utgå från verkligheten och är tvingad att betrakta den genom ett redskap. Fotografen måste i sitt sökande efter rätt vinkel, rätt ljus och rätt teknik använda sig av sin kamera och de framkallningsmöjligheter som står honom/henne till buds.

För att beskriva den konst han imponeras av använder Roh adjektivet ”magisk”, istället för ”mystisk”. För Roh har ”magi” med hantverk att göra. En magiker utför vissa handlingar och använder olika instrument för förvandla sådant som redan finns. På det sättet liknar magikern en fotograf. Mystik är något helt annat – inom mystiken söker du dig bortom vardagen, bortom hantverket och låter något obekant påverka och omforma verkligheten.

En expressionist utgår från uttrycket, inte intrycket, därmed är expressionismen mystisk i meningen att den låter tankar och idéer påverka framställningen. Då expressionisterna skildrar en stad gör de det genom känslomässiga överdrifter – agiterade människomassor, jordbävningar, vulkanutbrott, masshysteri. Om de vill framställa ondskan hos en människa förvränger de hennes ansiktsdrag som om det rörde sig om en demonisk kannibal, hästar och kor målas blå eller röda. Allt omformas till en parallell verklighet. Expressionisterna utgår inte från föremålen, utan från sin idé om föremålen, därför är de inte realister utan idealister.

En magisk realist utgår däremot från vardagliga ting, sådant som kan ses och vidröras. Han/hon har inget behov av att förvränga verkligheten. En magisk realist får oss att se vardagliga föremål i ett nytt ljus. Det är genom att noggrant utgå från föremålen, från deras förutsättningar, som en magisk realist förlänar dem en ny dimension.

Vem var då Walter Spies? Som så ofta förr då jag gläntat på en dörr med ett tidigare för mig okänt namn avslöjas en ny värld, med stigar som förgrenar sig. Då det gäller Spies hamnade jag i sammanhang jag omöjligt kunde ha väntat mig. Walter Spies föddes i Moskva 1895, som son till en förmögen affärsman, Leon Spies, som också var tysk konsul vid Nikolaus II:s hov. Sedan mer än femtio år tillbaka var Walters släktingar och familjemedlemmar tysktalande ryska medborgare. En av Spies fastrar höll en litterär, musikalisk salong med välkända besökare som Sergei Rachmaninoff, Aleksandr Skrjabin och Maksim Gorkij. Walter var en brådmogen, musikalisk ung man som snart blev populär bland de medlemmar av den ryska eliten som var goda vänner till familjen. 1910 började Spies vid en skola i Dresden, men tillbringade sina somrar i familjehemmet.

När Ryssland 1914 förklarade Tyskland krig arresterades Walters far som misstänkt tysk spion, men frigavs efter freden. Familjen, som förlorat sin förmögenhet genom revolutionen, flyttade till Berlin. På grund av faderns misstänkta tysklandskontakter inkallades inte den nittonårige Walter Spies till ryska armén utan tvingades istället till exil i staden Sterlitamak i Uralbergen. Vistelsen där var långt ifrån så hård som i Sovjetunionens senare Gulagarkipelag, visserligen hamnadeSpies först i ett interneringsläger men inackorderades snart hos en förmögen tatarfamilj, där han hade eget rum, med äkta mattor och piano. Sterlitamak hade en mängd läderindustrier, vodka- och ölbryggerier och en förmögen överklass inom vilken Walter umgicks tillsammans med andra deporterade intellektuella. Han tog fiollektioner, lärde sig arabiska, turkiska och persiska och började måla, inspirerad av verk av avantgardeartister som Chagall och Larionov.

Efter fredsavtalet med Tyskland kunde Walter återvända till Moskva där Maksim Gorkij ordnade arbete åt honom som scenograf vid Moskvaoperan. Efter ett par månader lämnade dock Walter Moskva och skrev in sig vid Konstakademin i Dresden och anställdes som assistent hos en förmögen, holländsk skulptris. I Dresden blev han bekant med och ställde ut tillsammans med berömda expressionister som Oskar Kokoschka och Otto Dix.

Den unge, ovanligt stilige och talangfulle Spies, med en spännande bakgrund bland tatarer och basjkirer i Uralbergen gjorde ingen hemlighet av sin homosexualitet. Han lockades av frigjordheten i Berlin, lämnade Dresden och medan han försörjde sig som tangodansör på nattklubbar i den tyska huvudstaden hamnade Walter Spies i den homosexuella kretsen kring den bisexuelle skådespelaren Conrad Veidt, som presenterade honom för sin vän Friedrich Murnau.

Murnau engagerade Walter Spies för att dekorera sin villa i det fashionabla Grunewald. Murnau hade ärvt det stora huset efter modern till en av sina älskare. Medan han täckte villans väggar med fresker, inspirerade av persiska miniatyrer, flyttade Walter in till Murnau och de blev snart oskiljaktiga. Murnau hade i början av sin skådespelarkarriär ändrat sitt namn från Friedrich Plumpe, som på tyska, liksom på svenska, betyder framfusig och snuskig, något han definitivt inte var. Murnau var känd som en kunnig estet med diskret framtoning och var dessutom krigshjälte. Under Världskriget hade han varit ett djärvt och flerfaldigt dekorerat flygaräss.

Murnau engagerade Walter Spies som assistent vid arbetet med sin epokgörande vampyrfilm Nosferatu: A Symphony of Horror och de reste mycket tillsammans, bland annat på Östersjön med Murnaus segelbåt. De tycktes vara oskiljaktiga. Murnau deklarerade att han inte kunde klara sig utan Spies ”soliga glädje och okuvliga vitalitet”. Av allt att döma kände sig dock den äventyrslystne Walter instängd. Den sju år äldre Murnau betedde sig som en far för honom. Walter bad en av sina väninnor, Georgette Schoonderbeek som ordnat en separatutställning med hans verk på Museum Stedelijk i Amsterdam, att övertyga Murnau om att den unge mannen ”behövde sin frihet”. Hon berättar i sina memoarer:

Jag försökte få honom att inse att det som vi oförskräckt ger upp kommer alltid att förbli med oss, medan allt sådant som vi klänger oss fast vid oundvikligen försvinner från oss och vi förlorar det för alltid. Plötsligt såg Murnau sanningen och kunde med total övertygelse säga: ”Walter måste vara fri att gå. Jag får inte försöka hindra honom".

Walter Spies for till Indonesien och de två männen möttes aldrig mer igen, även om de regelbundet skrev till varandra. Allt som oftast sände även Murnau pengar till sin vän. Murnau planerade att spela in en film på Bali där Spies bosatt sig, men planerna tog aldrig form. När Spies 1931 nåddes av budet om mästerregissörens död skrev han: ”Han var den enda människan på jorden som älskat mig och som jag kunnat lita på.”

Genom att ta hyra på ett fraktfartyg tog sig Spies från Holland till Indonesien. 1923 finner vi honom i Bandung som pianoackompanjatör till kinesiska stumfilmer. Efter några månader tog han sig till Yogyakarta, där den holländska legationen ofta bjöd in honom för att underhålla sina gäster med pianospel, där uppmärksammades Walter av sultanen av Yogyakarta, som anställde honom som ledare för en salongsorkester han ställt samman genom att engagera diverse vinddrivna musiker.

Spies hade lätt för språk och lärde sig snabbt både javanesiska och malajiska. som var handelsspråken bland Indonesiens tusentals öar. Hans öppna och fördomsfria sätt att närma sig folk gjorde att han fick flera goda vänner bland den inhemska eliten. 1927 blev han inbjuden till Bali av Tjokorde Gede ”hertigen” av Ubud, en liten stad i öns högländer. Raka Sukawati, som han egentligen hette (tjokorde gede var en titel), skänkte Werner Spies mark i närheten av sitt palats och snart hade den elegante tysken attraherat en grupp med både utländska och inhemska konstnärer, med honom själv som arbiter elegantiae, smakdomare och filosof-raja.

Det är möjligt att Raka Sukawatis inbjudan till Walter var en del av holländsk kolonialpolitik, Holländarna fruktade att befolkningen på Bali skulle påverkas av tendenser från de större öarna Java och Sumatra – antikolonialism, kommunism och radikal Islam – och satsade därför på att ge större makt åt den lokala aristokratin, som nu fick ekonomiskt stöd för att ”balinisera” öns små ”kungadömen”. De holländska myndigheterna förmodade att den traditionella, religiösa respekten för de lokala rajorna och de komplicerade, traditionella fester och riter som utfördes under deras ledning skulle hålla lokalbefolkningen så pass engagerad att den inte lät sig ”infekteras” av oönskade influenser.

Byråkratiska rapporter om det bästa sättet att kontrollera Bali fylldes med rekommendationer om hur den lokala makteliten bäst kunde stödjas och hur viktigt det var att fortsätta med ”baliniseringspolitiken”, genom att stärka och stödja folkliga traditioner och ytterligare fördjupa balinesernas stora intresse för dans, musik, måleri, träsnideri, religiösa ceremonier och fester.

Varje dag samlades stora skaror med inhemska artister i Spies bostad, för att där visa upp och ställa ut sina konstverk, stämma instrument och öva olika danser. Huset blev också ett centrum för förmögna turister som lockats till Ubud efter det att Koninklijke Paketvaart-Maatschappij, det Kungliga ångbåtsfraktskompaniet, börjat angöra Buleleng vid öns  norra del. De eftertraktade besökarna fördes med bil till Ubud, som låg i det inre av Bali. Fram till 1930 var det dock inte fler än hundra turister som årligen kom till ön, men det var i allmänhet en namnkunnig skara; som underhållaren och kompositören Noël Coward, de världsberömda författarna H.G. Wells och Vicky Baum, den före detta franske presidenten och krigshjälten Georges Clemenceau, antropologen Margaret Mead, Charlie Chaplin, Barbara Hutton, världens rikaste kvinna och flera andra celebriteter. Alla besökte de Walter Spies. 

Flera av besökarna skrev ner sina entusiastiska intryck av Spies. Chaplin som besökte honom två gånger, 1932 och 1936, beskrev hur den magre, finlemmade Walter Spies passades upp av stiliga ynglingar och var omgiven av tama apor och kakaduor. Enligt Chaplin var Spies med sina ”fina, känsliga, skarpskurna drag och stillsamma manér snarare mer av en tysk adelsman" än typisk för Bali.

Det finns en samling amatörfilmer på vilka vi ser hur Chaplin i sällskap med Spies matar hans  apor, besöker marknader, fester och dansuppvisningar. Chaplins cyniske färdkamrat Noël Coward skrev en liten vers som antydde att det blivit lite för mycket av det goda:

Jag sa denna morgon till Charlie

Det finns alltför mycket musik på Bali.

Även om platsen är förtjusande

Blir allt dansande till slut berusande

Varje balines som vi har begapat

Tycks från vagga till grav ha skapat

Mycket som är vackert eller dansant

Men alltför mycket för att vara intressant.

Margaret Mead beskrev Spies som ”blond och fylld av charm”.

Walter levde i en värld på vilken han ställde så få krav som möjligt, han lät inte ens sin genialitet som målare betunga hans själsliv.  Om besökare till Bali ville köpa en målning av Walter, så gjorde han en målning åt dem. Däremellan, ägnade han flera månader åt något helt annat. De balinesiska konstnärerna som han hjälpte och inspirerade visade hans konstverk en vördnad som de annars enbart ägnade det mirakulösa.

Den mexikanske konstnären Miguel Covarrubias tillbringade större delen av 1933 åt att i sällskap med sin hustru Rosa tillsammans med Spies färdas över så gott som hela ön. På jakt efter magiska platser, ruiner och folklig konst sov de ofta i tält och uppsökte platser som sällan besökts av andra än lokalinvånarna.

I månader vandrade vi tillsammans med Spies över hela ön, deltog i märkliga ceremonier, njöt av musiken, lyssnade till fantastiska legender, tog oss med kanot genom västra Balis vildmarker eller över korallreven vid Sanur.

Resultat blev en alldeles utmärkt bok, som genom sina fotografier och välskrivna iakttagelser om balinesisk historia och kultur väckte stor uppmärksamhet i USA och även påverkade konstscenen där. Covarrubias sätt att beskriva Bali följde ett mönster som kom att bli dominerande. Även om boken innehöll en del kritik av den holländska kolonialmakten och antydde att modernitet och konsumism hotade öns unika kultur, utgör Covarrubias bok likväl ett urval av iakttagelser som strävar efter att framställa ett paradisiskt tillstånd som till stor del klarat sig helskinnat från västerländsk nivellering. Bali blir till en drömlik parallellvärld.

Likt Margaret Mead imponerades Covarrubias av Walter Spies ”charmigt nonchalanta” sätt och beskrev även Spies såväl nyckfulla, som omsorgsfulla sätt att ägna sig åt sin konst:

Walter älskar att samla sammetslena sländor, märkliga spindlar och havssniglar, inte i askar, men i form av minutiöst exakta ritningar. Dagar i sträck kunde han sitta i sitt tält och teckna dem, då de dött försvann nämligen deras vackra färger. Han var också ovanligt engagerad då han isolerade sig med sitt måleri och han kunde ägna månader åt någon av sina sällsynta dukar, imponerande verk som fick balineser att utropa: "Beh!" med munnarna vidöppna av förvåning. Tavlorna rycktes sedan bort av förmögna, konstälskande resenärer som hade turen att finna en färdig målning hos Spies. Det fanns sällan fler än två målningar i hans hus. Han målar drömlika landskap som skvallrar om en kärlek som hos en persisk miniatyrist, en Cranach, en Breughel eller en Douanier Rosseau.

Spies berömda gäster fick se ön genom hans ögon och förmedling. I Ubud etablerade Spies ett museum för konst och historia, organiserade och koreograferade stora danstillställningar och undervisade i sin studio balinesiska konstnärer. Den engelska balettdansösen, poeten och antroposofen Beryl de Zoete skrev tillsammans med honom en inflytelserik bok om ”dans och drama” på Bali. 

De mycket tongivande socialantropologerna Margarete Mead och Gregory Bateson kom som nygifta till Walter Spies och han fick stor betydelse för deras ”flerskiktade” beskrivningar och dokumentation av balinesernas ”karaktär”. Antropologparet använde som en viktig del av sitt arbete film och fotografier. De undersökte förhållandet mellan föräldrar och barn, rituella ceremonier och artistiskt skapande. På mig gör de där filmerna ett märkligt intryck. Mead kommenterar in i minsta detalj vad de anonyma personerna företar sig, som om de vore djur på ett zoo. Antagligen skall det föreställa ”vetenskaplig observation”. Mead och Bateson samlade in 1 200 konstverk och skrev tillsammans boken Balinese Character: A Photographic Analysis (1942) ”Balinesisk karaktär: en fotografisk analys”, och producerade en film,  Trans och dans i Bali (1952).

Mead ondgjorde sig ofta över att västerländskt inflytande förstörde hennes möjligheter att studera en urbefolknings ”karaktär”. Då hon långt efter sina studier på Bali fick möjlighet att arbeta bland Arapeshfolket i Papua Guinea fann hon dem vara badly missionized, ”svårartat missionerade”. Deras intresse av att anpassa sig till utifrån kommande inflytanden var enligt Mead annoying, ”besvärande”. Därför organiserade hon dem i grupper inom vilka hon uppmuntrade dem att leva i enlighet med sina tidigare traditioner. Något som får mig att undra vem som anpassade vem och hur. Meads metod liknar egenmäktigt förfarande och tyder på respektlöshet gentemot hennes ”studieobjekt”.

Meads tillvägagångssätt har kallats culture collecting, kultursamlande. Inte enbart ett organiserande och insamlande av insamlat material, utan även människor studerades i enlighet med en uppfattning som socialantropologen skapat om vad som var deras genuina kultur och karaktär. Mead sökte efter en ursprunglighet som hon, mer eller mindre medvetet, försökte anpassa till sina egna uppfattningar. Det får mig att tänka att detta även var ett framträdande drag hos Walter Spies, som inte var socialantropolog utan främst artist, konstnär, musiker och koreograf. Som konstnär och koreograf, omvandlade och förändrade han balinesiska traditioner i enlighet med sin egen smak och försökte antagligen göra dem mer ”genuina”.

Spies estetiskt, sensuella sätt att betrakta sin omgivning, hans magiska realism, påminner om hur en älskare försöker omvandla objektet för sitt begär på ett sådant sätt att det ytterligare förhöjer lidelsen. Antar att det är hur många konstnärer går till väga då de porträtterar människor de åtrår. Hörde en gång att då de vistades på Fårö brukade Ingmar Bergman vilja att Liv Ullman klädde sig i trätofflor och en randig klänning. Då hon flera år efter sin skilsmässa från Bergman besökte honom på Fårö fann hon att Ingrid von Rosen, Bergmans nya hustru, var klädd på samma vis – trätofflor och randig klänning. Kanske förvandlade Walter Spies på ett liknande sätt sitt älskade Bali till en motsvarighet för sitt begär.

Den holländske antropologen Johannes Fabian har skrivit en bok som gjorde stort intryck på mig när jag som ung studerade religionshistoria – Tiden och den Andre; Hur antropologin skapar sitt objekt. Vad som oroade Fabian var den bristande respekt som många antropologer visade i sin samvaro med de individer de studerade. De samtalade inte med dem. Antropologerna uppförde sig inte som när du talar med dina vänner och kollegor. Istället betraktade de sina informanter som studieobjekt, skilda från dem själva, både i tid och rum, därigenom förvandlades verkliga människor till konstruktioner/tolkningar skapade av antropologen. Som när Mead filmar balinesiska mödrar och kommenterar deras uppträdande. De förvandlas till statister i en scen tillrättalagd/tolkad av henne.  

Antropologen förevisar en kultur, skapar en bild och som sådan blir den fryst i tiden, likt ett konstverk. De beskrivna människorna hamnar i en annan sfär än vår egen. De förlorar sin personlighet, blir ”vildar”, ”primitiva människor” -  Indigenous People . The Other, Den Andre, inlåst i en tidlös sfär. "Ursprungsfolkens" traditioner och tillvaro tycks inte ha förändrats, inte påverkats av yttre förhållanden och framförallt tycks personliga initiativ vara frånvarande. Den Andres personlighet och tänkande tycktes vara predestinerade av det tidlösa rum som antropologen förvisat henne/honom till, en plats brännmärkt med ordet ”kultur”.

Enligt detta betraktelsesätt blir en balines inte en individ utan enbart resultatet av en värld som ofta beskrivits som ett tidlöst paradis. En sagolik plats som hyser samhällen skapade långt tillbaka i tiden. Om du tillämpar en västerländsk värdeskala kommer kanske den tillvaro som präglar många balinesers liv att framstå som fattig, men i själva verket är den förbluffande rik på andliga värden och livsglädje. Bali är en plats där en estetiskt sensibel person möter en kultur präglad av estetisk verksamhet, gestaltad i form av förbluffande konstverk, men främst genom livsbefrämjande, samhälls- och personlighetsutvecklande ceremonier, förlänade med skikt efter skikt av symbolik. Ett fridfullt, öppet samhälle, för vilket musik och dans är ett de förnämsta uttrycken.

Det tycktes i varje fall vara det intryck som Walter Spies ville förmedla till sina gäster; antropologer som Margarete Mead och Jane Belo, reseskildrare som Miguel Covarubbias och Geoffrey Gorer och kompositörer som Colin McPhee. Bland de som spred Spies bild av Bali över världen fanns också  den på sin tid mycket populära Vicki Baum, som under ett års tid bodde i en bungalow som Spies låtit byggt åt mångmiljonärskan Barabara Hutton, som varit våldsamt förälskad i honom, men lämnat ön då hon fann sina känslor obesvarade.

Vicki Baum, som varit gift med Richard Lert, en av Tysklands främsta dirigenter, var då hon dök upp i Ubud redan bekant med Spies musikaliska familj. I Ubud skrev Baum sin roman Kärlek och död på Bali. En dramatisk kärlekshistoria som utspelar sig mot fonden av holländarnas brutala ockupation av ön 1906, av öborna kallad puputan, ”slutet”. Baum förmådde skickligt väva samman komplicerade sociala sammanhang och sin passion för kvinnlig frigörelse med säljande populism. Hennes roman, som blev en stor succé världen över, skildrade i vanlig ordning balineserna som ett passionerat, men fredligt och djupt religiöst folk på en paradisisk ö genomsyrad av en åldrig, förfinad kultur. 

I förordet till sin  roman berättar Vicki Baum att mycket av hennes berättelse hade inspirerats av de noggranna anteckningar som en långvarig invånare på Bali anförtrott henne, en viss Dr. Fabius. Naturligtvis är "Dr. Fabius" enbart presudonym för Walter Spies, som enligt Adrian Vickers, professor i sydöstasienstudier vid universitetet i Sydney, hade en avgörande betydelse för omvärldens uppfattning av Bali som ett paradis. Enligt Vickers odlade Spies mycket medvetet sina kontakter med vissa inflyelserika kulrtupersonligheter, alltmedan han ignorerade, eller motarbetade, sådana som inte delade hans åsikter. Allt i enlighet med titeln på professor Vickers intressanta bok, Bali, ett skapat paradis.

Vicki Baum visste att krydda sina romaner med en lämplig dos av passion och kärlek och här finner vi en underström i den västerländska förtjusningen i Bali. En konstruktion av Den Andre. I många västerländska föreställningar finns bilden av balinesen som ett naturbarn präglat av sitt frigjorda och öppna samhälle.  Mycket av den konst och dans som hyllades och skapades av Walter Spies var smaksatt med en ordentlig dos av sex.

Den bisexuella Margaret Mead ägnade en stor del av sin forskning åt att spåra attityder till sex hos olika ursprungsfolk. Sedvänjor som hon kontrasterade mot västerländskt bigotteri och hämmande av sund sexualitet. Mead blev till en företrädare för kvinnlig frigörelse, inte minst då det gällde kvinnors rätt och möjligheter att bejaka och förverkliga sina sexuella begär. Hon redovisade i flera böcker de insikter hon fått genom sina studier av ursprungsfolk, bland dem Sex and Temperament in Three Primitive Societies (1935) översatt till svenska som Kvinnligt, manligt, mänskligt.

Likt många andra av hans gäster hade Mead uppmärksammat vad hon kallade för Spies light involvement with male youth, lättsamma engagemang med ynglingar. Hon förklarade Spies ”frigjorda” beteende som ett bevis på att han lämnat bakom sig ”den typ av dominans, auktoritet och beroende som han funnit inom den europeiska kulturen”.  En sådan frihet hade Spies konstnärskollega Rudolf Bonnet också funnit, då han i sin villa inte så långt från Spies levde i öppet homosexuella förhållanden. Det gjorde även den schweiziske konstnären Tho Meier, vars “dekadenta livsstil” dock var så skandalös att den till och med fördömdes av de annars så toleranta ”utländska kretsarna” i Ubud.

Promiskuiteten i kretsen kring Spies kan betraktas som ett utslag av vad den singaporeanske forskaren Eng-Beng Lim beskrivit som ett utslag av ”homoerotisk orientalism” inom vilken mjukt följsamma "bruna pojkar" agerar som ett förverkligande av västerländska fantasier om erotisk/exotisk frigjordhet, något som givetvis även drabbar kvinnliga, ”orientaliska”  skönheter.

Inom det kollektiv som skapades kring Walter Spies kom Bali att bli ett exotiskt paradis för homosexuella och heterosexuella kolonisatörer som där kunde tillfredsställa sina fantasier om vackra, enkla infödingar som väntade på att upptäckas eller upplysas, eller än värre - skamlöst utnyttjas av rika sexturister som lockats av myten om frigjorda och kravlösa pojkar och flickor som villigt underkastade sig den vite mannens dominans. Det var inte enbart unga pojkar som blev älskare åt betydligt äldre män. Vid stranden Sanur söder om Ubu bodde exempelvis den belgiske konstnären Adrien-Jean Le Mayeur de Merpres som när han som 52åring kom till Bali inledde ett förhållande  med den då knappt 15 åriga Ni Nyoman Pollok, som blev hans modell för ett otal teckningar och målningar.

Eng-Beng Lim visar på faran av att ”exotisera” våra medmänniskor, att i enlighet med våra begär förvandla dem till åtråvärda objekt, medan de förblir skilda från gärningsmannen. Den sexuelle profitören försvarar sina handlingar genom att påstå att hans offer är en del av en kultur som gjort dem till varelser med annorlunda behov och tankar.  Ett sublimerande av verkligheten som kan ta sig groteska uttryck, som när äldre män sexuellt utnyttjar minderåriga flickor och pojkar, utan att känna vare sig ansvar eller skam.

Walter Spies sexuella samvaro med unga pojkar försvarades av hans intellektuella bekanta som om den vore en estetiskt motiverat ritual som befriade honom från västerländska hämningar.  Eng-beng Lim pekar på det faktum att medan "vanliga" pedofiler är en allmänt föraktad grupp, ursäktas artistiska pedofiler. Västerländska konstnärer bosatta i Ubud som Walter Spies eller den kanadensiske kompositören Colin McPhee, tränade och förförde framgångsrikt inte enbart de samhällen de utnyttjade utan lyckades även vinna respekt hos människor som oförbehållsamt accepterade deras romantiserade version av en i botten rovgirig livsstil. Kom deras pedofili på tal skyfflades den undan med försvaret att de var känsliga personer och stora konstnärer.

Så har exempelvis Colin McPhees utnyttjande av den åttaårige Samphi romantiserats i ljuset av pojkens mästerliga dans och McPhees känsliga ”neo-klassiska” tolkning av den balinesiska gamelanmusiken. Så här beskriver McPhee sitt möte med Samphi i sin lyriskt skrivna Ett hus i Bali:

En grupp småpojkar plaskade kring i strömfåran skuttande från klippa till klippa, Deras bruna hud glittrade i solen medan de dansade kring i sin nakenhets frigjordhet. De var fullkomligt vilda, smidiga och yra som en flock apor i ett träd.

McPhee faller av misstag ner i floden och rycks upp till ytan av en av pojkarna.

Han var kanske åtta år, undernärd och mager, med ögon alltför stora för hans ansikte, fräckt och lätt hånfullt. Jag erbjöd honom en cigarett, men han blev plötsligt skrämd och försvann ut i vattnet, innan jag hann yttra ett ord.  

McPhee tar snart Samphi som sin house boy och tränar honom för huvudrollen i en speciell dansform som Walter Spies utvecklat. Kecak var ursprungligen en tranceframkallande hymn framförd av män, men Spies omformade den till en suggestiv, manlig gruppdans som de lättklädda männen, tätt tillsammans och strängt koordinerat rör sig i enlighet med vad Eng-Ben Lim karaktäriserat som ett ”homoerotiskt skript”.

Den märkliga Kecakdansen, som fått stor internationell uppmärksamhet, är ett exempel på vad antropologen James Clifford beskrivit som en process då en västerländskt präglad konstuppfattning rycker loss en rit som tidigare varit inkorporerad i ett strikt religiöst sammanhang och omskapar den till ett separat konstnärligt uttryck. Resultatet är inte längre en del av ett traditionellt, kulturellt sammanhang, trots att det presenteras som ett sådant

Den gemensamma trance som Kecak skall leda till har tolkats som en slags kollektiv katharsis, men kan lika väl betraktas som ett homoerotiskt spel för gallerierna. Kecak har avlägsnats från sitt kultiska sammanhang och är numera enbart en manlig balettföreställning skapad av Walter Spies. En process genom vilken han har förvandlat enskilda balinesiska män till opersonliga delar av en konstnärs vision av en kultur. Männen spelar en roll som förväntas av dem, något man också tycks ana i de blickar som en del män riktar mot kameran i Victor von Plessens film Demonernas ö från 1933, för vilken Walter Spies koreograferade de rituella danserna. En del kritiker har hyllat filmen för dess suggestiva dansscener, medan elakare röster har kallat den för en queer masquerade, en form av etnopornografi där aktörerna rör sig avslappnat och provocerande, med cyniska småleenden, då de inte hänger sig åt överspelad extas.

I de kecakföreställningar där Samphi  blev centralpersonen förvandlades han enligt Eng-Beng Lim till prototypen för den lockande, kravlösa, kvinnligt mjuka ”bruna pojke” som enligt honom förekommer i så många homoerotiska fantasier om Orienten. En konstruktion som förverkligas i pedofila övergrepp, försvarade genom diskursen om Den Andre. Skenbart oskyldiga ”pojkar”, det ingår i fantasibilden att de skall vara ”pojkar” i meningen outvecklade naturbarn, som genom sin kultur inte förlänats några moraliska hämningar och därigenom inte utsätts för övergrepp, något som gör att förövaren känner oskyldig till något brott. Argument som även används vid vita mäns övergrepp på asiatiska flickor.

Colin McPhee tog 1952 med sig Samphi under en mycket uppmärksammad USAturé som han gjorde med en balinesisk danstrupp. 1954 fann man Samphis döda kropp flytande i Lauhfloden framför hans hemby. Han hade stryps.

Samphis våldsamma död kan betraktas som en dementi av uppfattningen om att Bali är ett fredsälskande paradis. I själva verket är Bali inte, och har heller aldrig varit, en harmonisk, lycksalig plats. Lika lite som något annat ställe på jorden är ett paradis. Det är liksom legenden om de villiga bruna pojkarna en västerländsk konstruktion.

Under det fruktansvärda blodbad som följde Suhartos militärkupp 1965 massakrerades fler än 80 000 människor på Bali, de sköts med automatvapen eller hackades till döds med knivar och machetes. Likväl har myten om ett fredsälskande paradis överlevt denna fruktansvärda explosion av meningslöst massmördande.

Antropolgen Clifford Geertz har skrivit om en mängd aspekter av balinesisk kultur, inte enbart om danser och riter, men även om politiska strukturer i byarna. Då jag läser honom grips jag av samma känsla av tidlöshet som hos så många andra antropologer. Geertz är berömd för sin kulturuppfattning - att kultur är ett mångfasetterat begrepp med flera dimensioner och yttringar. Han använder begreppet ”tät beskrivning” för att beteckna hur han genom beskrivning av en handling, eller ett speciellt fenomen, söker efter så många aspekter som möjligt i relation till det han valt att beskriva. En metod som för mig ger intryck av en viss brist på dynamik. 

Under alla förhållanden kan det tyckas märkligt att Geertz enbart tre år efter det att 80 000 människor dödats på Bali, som så länge varit föremål för hans ”täta beskrivningar”,  i sin bok Tolkning av kulturer nämner massakrerna enbart med ett par paragrafer, utan att ägna dem någon tät beskrivning:

... 1965-års masslakt då någonting mellan en fjärdedel och tre fjärdedelar av en miljon människor miste livet. Blodbadet ägde rum då Sukarnoregimen genomled en smärtsamt lång drunkningsdöd och var resultatet av ett enormt komplex av orsaker, det vore absurt att reducera det hela till en ideologisk explosion. Ändå, oavsett vad de ekonomiska, politiska, psykologiska, eller - för den delen - oavsiktliga faktorerna betydde för tragedin (och, vad som är än svårare att förklara - regimens vidarebestånd), markerade den slutet på en distinkt fas i utvecklingen av indonesisk nationalism. 

Samma år som Geertz publicerade Interpretation of Cultures flyttade den australienske konstnären och författaren Donald Friend till en villa vid Sanur, en lång sandstrand vid havet söder om Udub. I viss mån tycks det som om historien från Walter Spies tid upprepade sig, som om ingenting hade hänt. Friend presiderade över ett hushåll med ett dussin tjänare och house boys och höll öppet hus för en mängd världsberömda celebriteter, som Mick Jagger, Rupert Murdoch, Gore Vidal, Robert Hughes, hertigen av Bedford m.fl.

Likt Walter Spies anklagades Friend för pedofili, men tycktes vara fullständigt oberörd av anklagelserna, som han för övrigt inte alls förnekade. Han var liksom så många andra artister skyddad genom sin konst och sin vänliga framtoning. Donald Friend ägnade inte en tanke åt att hans sexuella rovgirighet kunde skada de småpojkar han omgav sig med. Exempelvis var, Dolog, enbart en av de många andra pojkar som han utnyttjade för sina sexuella böjelser och beskrev som "tankfull, rar och stillsamt lycklig", tio år gammal.

Efter hans död gav Australiens Nationalbibliotek ut Friends dagböcker och de hyllades av kultureliten för sin utsökta stil, även om de öppet och lyriskt skildrade en brottslig verksamhet för vilken en icke artistisk person skulle ha dömts till fängelse, istället firades han som en tillgång för australisk kultur: ”[Friend] var förnäm ... framförallt var han en romantiker på jakt efter ouppfyllda ideal”. Bättre vore att beskriva Donald Friend på ett betydligt osmakligare sätt. Han var en cynisk och förmögen förförare och fördärvare av minderåriga pojkar med fattiga föräldrar:

Det var ett trevligt sätt att tillbringa en förmiddag, med tjattrande barn som skrattade och ropade på vågorna. Vi simmade och åt picknick. Dolog gav mig förtroliga leenden och lystna ögonkast. Jag är nu uppfattad som hans egendom. Igår kväll smög han tyst in och stannade igen och till min något förskräckta glädje älskade han med passion och expertis.

Walter Spies blev två gånger gripen för otukt med minderåriga. Det var den frireligiösa hustrun till en äldre dansk och allmänt respekterad skulptör, Ludvig van der Noordaa, som anmälde Walter Spies till myndigheterna som misstänkt för grov pedofili. Makarna Margaret Mead och Gregory Bateson mobiliserade Spies många vänner och bekanta i ett engagerat försvar. Antropologerna relaterade Spies beteende till sina forskningsresultat och på mig ger deras försvar ett absurt intryck. Exempelvis påstod de att eftersom balineserna saknar ett västerländskt tidsbegrepp är det svårt att korrekt verifiera de olika vittnesmålen och även omöjligt att fastställa åldern på de sexuellt utnyttjade ungdomarna. Dessutom ansåg balineserna att homosexualitet var fullkomligt normalt och därmed även ett accepterat nöje för ogifta, unga män. Dessa tveksamma "expertutlåtande" blir emotsagda genom Mead's senare fördomsfulla anmärkning att det inte fannns "ett uns av fri intelligens eller fri sexualitet inom hela [den balinesiska]  kulturen" och Bateson anmärkning att regleringen av det dagliga livet inom balinesisk kultur utgorde en obehaglig påminnelse om förhållandena i "hans England".

Walter Spies frikändes, men då Holland i maj 1940 invaderades av tyskarna fängslades Spies, tillsammans med flera andra ”opålitliga utländska medborgare”. Under sin fångenskap var Spies intensivt verksam med sitt måleri. Hans sista motiv var ett guldglänsande tempel bakom mörka palmer – en bild av hans dröm om ett paradisiskt Bali.

Efter en tid fördes han över till ett  interneringsläger på Sumatra. Strax innan japanerna anföll Indonesien fördes Spies tillsammans med 411 tyska medborgare ombord på lastfartyget Van Imhoff. Alldeles utanför ön Nias sänktes dock fartyget av japanska attackplan. Besättningen hade order om att inte rädda fångarna, samtliga drunknade i lastutrymmena.

Hur gick det då med Friedrich Murnau, Spies mentor och älskare? Han utvecklade sig till en av filmhistoriens skickligaste regissörer och nydanare av filmkonsten, med hyllade mästerverk som Det sista skrattet, där han introducerade begreppet subjektiv kamera, Faust, där Gösta Ekman spelade huvudrollen och Soluppgång som många filmkritiker anser vara en av de bästa filmer som gjorts. Murnau klarade elegant övergången från den europeiska filmscenen till Hollywood och blev en förmögen man, fast han kunde inte acceptera talfilmen. Han sista film Tabu, ”Kärlekens ö” från 1931 spelades in som en ljudfilm, men Murnau avlägsnade ljudspåret före premiären.

Tabu tycks i mångt och mycket vara en filmversion av Walter Spies homoerotiska dröm om ett ohämmat, tropiskt paradis. Till en början samarbetade Murnau med den dokumentärfilmande antropologen Robert Flathery som tidigare hyllats för sin film om inuiter – Nanook: köldens son. Men under inspelningen skar det sig mellan de två regissörerna, något som antagligen gynnade slutprodukten - en utsökt filmad skildring av söderhavslivet, utan någon avståndstagande, antropologisk blick på de deltagande polynesierna, som framstår som vilka västerländska aktörer som helst. Vad som däremot genomsyrar hela filmen är dess poängterande av att den skildrar en tillvaro präglad av fredligt sinnade, frigjorda naturbarn. Redan förtexterna deklarerar att endast:

Infödda söderhavsbor uppträder i denna film, tillsammans med några halvblod och kineser.

Den första delen, Paradis: En förtrollad ö, Bora Bora, fortfarande orörd av civilisationens hand, för oss till ett paradisiskt naturtillstånd, där lättklädda, välbyggda ynglingar glatt och frimodigt fiskar tillsammans eller tumlar kring bland vattenfall och kristallklara sjöar omgivna av frodig grönska. Inte för inte blev detta effektivt berättade och skickligt filmade mästerverk snart en kultfilm inom homosexuella kretsar.

Det är möjligt att Tabu skulle följas av den film som Murnau vid flera tillfällen lovat Walter Spies skulle utspelas på Bali. Men en vecka innan premiären väjde Murnaus Packard för en lastbil och for in i en lyktstolpe bredvid Kaliforniens legendariska Pacific Coast Highway. Vid ratten satt Murnaus filippinske uppassare García Stevenson. Han hade övertalat Murnau att få köra bilen, chauffören satt i baksätet tillsammans med Murnaus schäferhund. Alla klarade sig oskadda, utom Murnau som dog omedelbart. Carcía Stevenson var fjorton år.

Kanske utvecklade sig mitt betraktande av Walter Spies målning till något i stil med Geertz ”täta skildring”, med olika lager och infall. Antagligen avlägsnade jag mig alltför långt från tavlan och dess motiv. Men då jag nu åter betraktar den tycker jag mig finna samma underliga distans till scenen och människorna som Johannes Fabian tyckte sig ha upptäckt i antropologernas skildringar av ”främmande” kulturer. I målningen är Spies människor staffagefigurer som utför synkroniserade rörelser inom ett exotiskt, om än nordiskt landskap. Det är en kall men samtidigt gripande bild, förstärkt av den ensamme mannen som riktar sitt maskliknande, bleka ansikte mot oss, även det märkligt opersonligt. Är det Walter Spies som vänder sitt ansikte mot oss, samtidigt som han riktar blicken mot skridskoåkarna? Långt innan han fann sitt paradis i Bali.

Gretta Garbo med Murnaus dösmask, som hon lät göra strax efter hans död. Ingenting är känt om deras förhållande, men hon hade masken sin ägo fram till sin egen död och hon var en av de elva personer som var närvarande vid Murnaus begravning.

Baum, Vicky (2011) Love and Death in Bali. Singapore: Periplus. Clifford, James (1988) The Predicament of Culture: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Covarubbias, Miguel (2008) Island of Bali. Singapore: Periplus. Eisner, Lotte M. (1973) Murnau. Berkeley: University of California Press. Fabian, Johannes (1983) Time and the Other: How Anthropology makes its Object. New York: Colombia University Press.  Friend, Donald (2006) The Diaries of Donald Friend: The Bali Diaries. Volume 4 edited by Paul Hetherinton. Canberra: National Library of Australia. Geertz, Clifford (1973) The Interpretation of Cultures. New York: Basic Books.  James, Jamie (2016) The Glamour of Strangeness: Artists and the Last Age of the Exotic. New York: Farrar, Straus and Giroux. Lim, Eng-Beng (2013) Brown Boys and Rice Queens: Spellbinding Performance in the Asias. New York: New York University Press. McPhee, Colin (2000) A House in Bali. Singapore: Periplus. Mead, Margaret (1968) Kvinnligt, manligt, mänskligt: En undersökning av tre primitiva samhällen.Stockholm: Aldus/Bonnier. Negri, Antonello (2016) “Realismo Magico.” Art e dossier N. 335. Robinson, Geoffrey (1998) The Dark Side of Paradise: Political Violence in Bali. Ithaca: Cornell University Press.  Roh, Franz “Magic Realism: Post-Expressionism”, i Zamora, Lois Parkinson och Wendy B. Fariseds (eds.) (1995). Magical Realism: Theory, History, Community. Durham och London: Duke University Press. Vickers, Adrian (1989) Bali, a Paradise Created. Singapore: Periplus.  

Charlie Chaplin´s trip to Bali: https://www.youtube.com/watch?v=fjHdPwAzgE8  Childhood Rivalry in Bali and New Guinea, with comments by  Margaret Mead https://www.youtube.com/watch?v=gITZEVAc8DY

The ongoing disappearance of bookshops and record stores is one of the tragedies of our time. These refreshing oases where a stranger, wherever she/he might be in the world, can find old friends and acquaintances in the form of CDs and books. There is also the possibility of making new contacts, not only through encounters with books with interesting covers and titles, but also conversations with other bookworms, who tend to flock there.

In cities where a totally incomprehensible language is spoken and even the books may be written with a different alphabet, bookshops are nonetheless familiar places. Book covers continue to speak to us and in such places it may also be possible to meet with people who speak a language you may understand. This has happened to me in places like Amman, where the books are written with Arabic characters, or in Budapest and Hanoi with for me completely incomprehensible languages. In bookstores, I have often encountered people who not only spoke in a manner understandable to me, but with whom I also shared my great enthusiasm for the written word. They did not have any intention to sell me something, or cheat and deceive me, we just shared the same interest - a passion for books and music. Such people can be found anywhere. Not only in the big cities, but also in small towns in forlorn places.

I think with sadness how a rising generation may not gain access to such wonderful bookshops, where anyone could find safe bliss among books and music not only in in world metropolises like New York, Buenos Aires, New Delhi or Paris, but also in much smaller places like Osby, Andahuaylas or Ségou. There are often a few chairs waiting for you and maybe a cup of coffee or tea. Every so often there is also an opportunity for stimulating conversations, opening up new, wide horizons, often offering an introduction to and a taste for a country's fascinating culture.

I hope future generations will find the opportunity to enjoy the great satisfaction that books may provide. Not only do they offer experiences quite different from those we obtain through film, television and computer games, enjoyment from books are furthermore enhanced by the fact that they, like LPs and CDs, are physical objects, with a far greater tangibility than an e-reader, a computer or an iPod.

In previous times, books were revered by being provided with precious outfits like ornate covers and exclusive bindings made of vellum, parchment or linen. However, even simple, stapled paper books may be made attractive through their beautiful covers, pleasing paper texture and even a pleasing scent. Unlike e-readers, may books join one another in bookshelves, where their backs attract the presumptive reader. You may take them out, flip through them, set them back and feel surrounded, even cared for, by them.

I come to think of a scene in François Truffaut's film Fahrenheit 491, slightly different from the one described in Ray Bradbury's novel. A group of “firemen” in the service of a totalitarian regime are locating books in order to burn them, since owning any kind of book is a crime. The leader of one such team of book burners, "The Captain", seems to be a well-read man, knowledgeable about the contents of several of the books he destroys, while the younger firemen have never read a book.

 In the scene I am thinking of, the firemen break into a house of a middle-aged lady where they find an extensive, hidden library. Along with the film´s main protagonist, Montag, the Captain flips through some of the books while he to his younger colleague explains how destructive they are. How books make their readers believe that they are unique, superior creatures, causing them to imagine that the world might be different than it really is. According to the Captain, such thinking creates nothing else but confusion and misery. 

The firemen meanwhile join the books in a huge pile in the building's entrance and before they burn them they order the lady of the house to leave the premises, but she refuses:

- Do you want to be a martyr? the Captain asks her

- I want to die as I have lived, the lady answers, obviously indicating that she wants to die among her books.

The Captain suggests that such fatal delusions must be a result of reading books, making their eradication necessary. Books are sources of dangerous, mental infections, something that makes book burning a heroic deed. The lady points to the piles of books that surround her, and declares with a blissful smile:

- These books were alive, they spoke to me.

She lights a match and let it drop among the kerosene-soaked books. Everything flares up around her, while she like a Jeanne d'Arc is standing tall among the violent flames. The firemen rush out the house, though Montag remains as if bewitched, watching the books being consumed by fire. They obviously a have an awful power over their readers and Montag feels irresistibly attracted by them.

Book reading is undeniably a form of addiction, devouring its victims. I become restless if I do not have a book close at hand. Like the protagonist of Stefan Zweig´s novella Chess Story, who has been detained and tortured by the Nazis. After four months in solitary confinement, during which he came close to madness, he is finally brought to an interrogation session. While he is waiting to be led in to the interrogation room, he discovers a book sticking out of the pocket of an overcoat, hanging in the waiting room.

- a book. A book! And the idea flashed through my mind like a bullet: steel this book! Maybe you´ll succeed, you can hide it in your cell and then read, read, read, finally read again!

Extremely careful, risking his life - a guard is present all the time - the prisoner succeeds in stealing the book. A protracted and dangerous process, detailed and excitingly narrated by Zweig. When the prisoner has been returned to his cell he carefully conceals the book. He does not know what kind of book he has stolen and for a long time avoids looking into it. He will first savour the knowledge that he has a book in his vicinity, awaiting to be read. Finally, he opens it, but becomes extremely disappointed. It is a book about famous chess games.

Nevertheless, he reads the book extremely carefully, again and again, and has finally learned all the chess games by heart. He is now able to play complicated chess tournaments in his mind and his thinking is increasingly obtaining the configuration of a chess game. His whole mind-set takes the form of various chess games; famous ones and other ones that he dreams up. This kind of thinking eventually becomes his salvation. His tormentors correctly believe that he has gone mad and are in spite of sophisticated torture methods unable to press any meaningful information out of him.

When he finally is released from the madhouse he has been transferred to, thanks to a sympathetic doctor who also arranges a boat ticket to Argentina for him, the former prisoner has become a disabled person. His entire existence has obtained the character of a complicated game involving white and black chess pieces, something which prevents him from thinking and living like a normal person.

Zweig wrote the story just before he killed himself, while living in exile in Brazil. It is masterfully narrated, but what mainly attracted me was Zweig´s feverish descriptions of reading obsession. As when he describes how the prisoner, in his solitary confinement, is planning to begin his reading of the stolen book:

Now you´ll probably think that I immediately seized the book, examined it, and read it. Not at all! First I wanted to savor to the full the anticipatory pleasure of having a book, the artificially prolonged delight, with a wonderful arousing effect on my nerves, of imagining the stolen book in detail, imagining what sort of book I´d most liked it to be: closely printed above all, with many, many characters, many, many pages so there would be more to read. And then I wanted it to be a work that required intellectual effort, nothing shallow, nothing easy, but something you could study, learn by heart, poems, and preferably – I had the audacity to dream such a thing – Goethe or Homer.

Bookstores come in many styles and shapes, but almost everywhere you may find small hovels with stacks of books on the floor and along the walls, often supervised by some skinny, bespectacled enthusiast who happily talks about his books, or is involved in loud discussions with a local bibliophile, poet or schoolteacher. Small cliques happy to invite you into their circle after having realized that you may be a source of information about the world they love – the inexhaustible treasure trove of books.

Similar observations may be made about in the parallel world of music. For example, I recall how I and some of my friends sometime in the late seventies had ended up by a cave high above the walls of Antakya, the Turkish city that once was known as Antioch. While we rested on the dry grass and looked out over the famous city walls, there appeared a couple of soldiers who sat down with us. They seemed eager to explain that we found ourselves in a place where some well-known saint had been decapitated. They showed how his head had bounced down the slope in front of us. It was all somewhat confusing and we did not really understand if it had been St. Paul, St. Peter or some other Christian celebrity who had met his final fate where we sat. However, the atmosphere eased when we began mentioning names like the Rolling Stones, David Bowie and ABBA and soon found that we shared the same great interest in music as the young recruits and through singing, gestures and facial expressions we became involved in an enthusiastic discussion about music, while the sun sank behind the fabled Antioch.

A few years later, I lived in Santo Domingo with my wife Rosmery and our new-born daughter Janna. When I think back on that time, I realize how important bookstores was for me even then. There were quite a lot of them, especially along a street in the Colonial Town - Arzobispo Noël, where there was also a decrepit parking house, where a corner at the back of the ground floor housed an elderly man with a large stock of mildewed and smelly books for sale, which, however comprised an astonishing collection of valuable literature on Dominican and Caribbean history. I was often there, rummaging among the books, generally after visiting the far fresher Librería Nacional and Instituto del Libro, which housed an assortment of interesting, new literature and where I could run into people who liked talking literature and politics.

I assume it was in one of those bookstores I bought Vittorio Lanternari´s Movimientos religiosos de libertad y salvacion de los pueblos oprimidos, Religious freedom and salvation movements of the oppressed peoples. A fantastic book that came to have a great significance for how I organized and processed the data I had started to gather around the cult of Dios Liborio, a peasant leader who in 1922 was killed by US occupation forces and now is worshiped as God on both sides of the border with Haiti.

Lanternari described how popular religiosity functions as a means to express notions of indigenous people or peasants. Rituals, myths, legends and songs reflect how these people view their environment and their position within a specific society and social hierarchies. Religion unites social groups, while venting frustrations and expresses various needs of individuals. Religion often constitutes a fixed point in a confusing existence, a source for solidarity and a sense of belonging, while it also provides a language that may be used and referred to by anyone who needs to express her/his emotions and world views.

While dissolution, oppression and other dangers threatening the solidarity of cohesive societies, religion may become a tool for asserting the rights and claims of uniqueness of certain marginalized groups. Lanternari provided a wide range of examples of religion as a carrier of hope and protest, from different times and areas. As a historian of religions and experienced social anthropologist Lanternari presented valuable insights about religion as a social, human phenomenon, with great importance for both social development and as a means for social protest.

Laternari made me consider religion as a human phenomenon. A grandiose, amazing creation - such as music, art, mathematics, philosophy, and literature, to use Nietzsche's words - religion is "human, all too human". As other human creations, religion contains something that is very beautiful, something greater than any individual, a notion of ​​infinity and all the possibilities it contains.

However, religion also includes the opposite of beauty and goodness - cruelty, pettiness, intolerance, intimidation and threats. Nevertheless - why deny the beauty of religion because of its shortcomings? Religion is mystery. Something far beyond our understanding, high above our ability to describe and explain – like the boundless universe, quantum theory and the meaning of life.

Religion is mystery, or as Rudolf Otto called it a mysterium tremendum et fascinans, a frightening and fascinating mystery. Like so many others, the German professor struggled in vain to solve the insoluble question of “what is life?", linked with the similar one of  “what is religion"? He was harassed by stifling doubts about the meaning and worth of his research and fell victim to gloom and misery. His friend, the theologian Ernst Troeltsch, tried desperately to snatch Otto away from his life-threatening lethargy and wrote to him that he had to stop allowing the impenetrable riddle of the meaning of life poison his own existence:

You must now above all, pull yourself together, and call to mind the views which you hold for yourself as a man, quite apart from any and every theology. You must have views which are for your own personal use. What you do with theology, we will want to look further into... If it doesn't go well, then you will just have to begin something different. For the moment attend in general only to peace of mind and the strength of the inner man.

Otto gave an impression of being strict and formal and was reputed for being a mediocre lecturer. Theology students at Marburg University, most of whom would become priests, mocked him openly. Several claimed that what Rudolf Otto imparted was not at all any Christianity, but unashamed paganism.

When Otto was 66 years old, he was detained in a mental institution to become detoxed from a devastating morphine addiction. He strayed from the hospital and was a few days later found with a broken leg and foot, after a fall from a twenty-metre high tower. After the near fatal plummet the professor had for several hours lain helplessly in the cold and thus attracted pneumonia, which caused his death a few months later.

The scientific world was told that the renowned professor Rudolf Otto had suffered a stroke up in the tower and fallen over the battlement. Few believed that explanation, especially since professor Otto had been sitting in his hospital room, crying loudly hour after hour. A few weeks before his fall from the tower, Otto had been captured just outside the mental hospital, on his way to throw himself under a train.

I came to think of Otto's sad fate while I was writing about Vittorio Lanternari. I met the Italian professor many years after I had read his book. It was in Rome in 1998. When I two years later sent him a book I had written together with my friend Mats Lundahl, he answered me with a friendly letter:

Dear Jan, thanks for your excellent book, which I read with great interest. I would love to write a review, but find myself in such a deep depression that it is extremely difficult for me to gather enough strength to do anything whatsoever.

I met Lanternari only once, but we came along very well together, among other things, we came to talk at length about Roberto Benigni, whose film Life is Beautiful had premiered a few months earlier. Benigni´s film pays homage to imagination, humour and joy of life as means to deal with evil and despair.

Benigni often takes the world literature to assist him in his fight against pessimism and politically motivated stupidity and cynicism. As his in Italy celebrated stage performances Tutto Dante and I dieci commandamenti in which he with great humour and knowledge preached joie de vivre with the help Dante's Divine Comedy and the Old Testament's Ten Commandments, while he heckled Italy's corrupt politicians and the Mafia.

Through his manic clowning Benigni can occasionally be somewhat tiresome, but if you listen carefully to him and unreservedly accept the way he uses his inflated sense of humour to bring his audience to think critically, he can through its humanistic message and its sentimentality recall the craftsmanship of  Charles Chaplin. Like Benigni, Chaplin was erroneously considered to be of Jewish descent just because he in his masterpiece The Great Dictator, like Benigni in his masterpiece Life is Beautiful, played a friendly, Jewish petit bourgeois who treated his environment with amiable irony and crazy whims.

In the famous final speech he delivers in The Great Dictator Chaplin leaves his clown mask behind, becomes dead serious and let his heart-felt earnestness contrast the brilliant satire he had previously directed against Hitler's pompous oratory. Chaplin's open and honest appearance is a call to all humanity, of which so many at that exact moment suffered under ruthless warfare, barbarism and power-mad dictators.

Likewise, Benigni allows for similar intentions to pierce through his own clowning. Like when he in his film The Tiger and the Snow plays a committed, albeit a little too absent-minded, literature professor who tries to make his dulled students to realize that poetry and joy enrich life. During a lecture he asks his students to wake up and listen - not suddenly and violently, but quietly. He asks them to look around themselves and try to absorb his words. These words may seem to be utterly confusing, but they are deeply and honestly meant. The professor hardly speaks as calmly and with such restraint as Chaplin did, but rushes back and forth while he talks incessantly at a tremendous speed and at one point even lies down on the floor:

Lavish joy! You may be sad and silent, but please, be so with abundance, don´t shy away from your feelings. Let your joy confound gloomy people. How do you achieve that? Show me your notes, the ones I have forgot to comment. Those you were so proud of. That's what you should do! Maybe I have not even read them! But that's not the main purpose of your writing … to be judged. More important is that you convey joy, it will make you satisfied and happy. Even if you share your pain, it may become part of a cure. Be happy! You must suffer! Don´t be scared of suffering. The entire world suffers! Eh? And if you aren´t able to do as I say ... don´t worry. Only one thing is needed for creating poetry … Everything! Use everything and turn it into poetry.

Benigni´s professor assumes that in these times most of us do not even know what poetry is all about. It has disappeared from our lives. He tries to bring it back to his students. Trying to make them realize that it was around them when they were children and that it still may be found out there.

Well then … what is poetry? Stop asking me about it, look at yourself in the mirror: You are poetry! Dress yourself up in poetry! Do it with great care. Search for the right words, it would be like choosing a piece of garment you will impress others with! You must learn to make a right choice among all these words! Sometimes it may take more than eight months to find the most suitable word! Choose carefully, taste the words, search for the beauty of expression.

The professor explains that poetry is a way to see and experience things, to look through the surface, to enter the depths of consciousness:

- Poets don´t watch, they discern! They make us follow their words!

The professor rushes up to the wall next to the blackboard, touches it and then turns hastily:

The word "wall"! Wall ... if you use such a word without thinking about what it really means, then it will not be poetry ... do not use the word “wall” for eight years, thus you may learn what it really means! What do I mean by stating that? Bah! I don´t know! Uncertainty is the beauty of poetry! The feelings words create in you. The unexplained. As the words I have written there.

He points to a few lines of poetry written on the blackboard, in different languages, including Arabic:

Those lines are talking to me and they should perhaps remain there forever. As a means  to turn everything around, to make the past cease to exist. As a sign that we have to start all over again. The lesson is over. Bye, bye, see you again on Wednesday ... uh, Thursday.

I liked Benigni´s movie, but it was generally cut down by the critic, what had angered quite a lot of the professional cinema critics, as well as several in the audiences around the world, was that the film was partly staged in war-torn Iraq. The New York Times wrote:

War may be hell, but for Roberto Benigni it's just another romantic comedy waiting to be filmed.  […] this gnomic Italian superstar has turned his attention to the Iraq war with ''The Tiger and the Snow,'' a scorching affront to Italians, Iraqis and the intelligence of movie audiences everywhere. Mr. Benigni, essentially the same character in all his movies, here plays Attilio, a lovesick poetry professor whose teaching relies heavily on capering hysteria and nonsensical aphorisms. (''To convey pain, you must be happy!'')  […] the grating silliness of these shenanigans pales before their offensiveness; to Mr. Benigni, war is simply another stage for his outlandish ego.

It is the ability to make entertainment of tragedies, making jokes about people's suffering that obviously offend many viewers of Benigni´s movies, paired with his hysterical overacting. Personally, I was shocked when I first saw his film Life is Beautiful. Sure, even then I considered it to be some kind of masterpiece, but became upset by its portrayal of a concentration camp as far removed from the foul hells they actually were. How would, for example, someone like Benigni´s character be able to sneak into a sentry box and over its loudspeaker system reach his wife in a neighbouring women's camp with a comforting message? It would have been utterly impossible, and if it really could have happened, the perpetrator would have been tortured to death.

Ever since the Nazi´s insane mass slaughters of innocent people became widely known virtually every attempt to artistically portray the concentration camps´ hell has been countered with arguments in accordance with Theodor Adorno's famous observation in 1949:

To write a poem after Auschwitz is barbaric and leads to a realization that it really has become impossible to even write poems.

Though he nuanced his statement by adding:

Perrenial suffering has as much right to expression as a tortured man has to scream; hence I may have been wrong to say that after Auschwitz you could no longer write poems. But it is not wrong to raise the less cultural question whether you can go on living after Auschwitz  – especially someone who escaped by accident, one who by right should have been killed, how may he go on living?

For me it is frightfully difficult to read Adorno and I am not quite sure if I fully understand much of his writing. Though the question remains - Should we not write poetry after Auschwitz? As well as the question if it is not reprehensible to joke about war and mass extermination, even if the aim would be to arouse reflection and compassion? Both Benigni and Chaplin have done this.

When my friend Paolo Palmeri, who has been both a student of and colleague with Vittorio Lanternari, to my great joy, invited me home in the company of Lanternari, we came to talk about Life is Beautiful. When Lanternari asked me what I thought about the movie, I said I found it shocking that Benigni had described the concentration camp in such a mild manner. Lanternari´s answers made me somewhat perplexed:

- Why were you shocked by that? Benigni´s film is a work of art. Not a documentary. He conveys a message, paints a picture, and that's the beauty of his film. It awakens thoughts. He is not out to shock. He wants to play with our emotions, mixing laughter and tears. Making  us think is the trademark of great art. Chaplin did the same in The Great Dictator, to which a Life is Beautiful is a worthy successor. Who can forget the geniality of Chaplin´s feat of ridiculing a sinister buffoon like Hitler? An attack by far more efficient and moreover truer than any documentary about that monster in human guise.

- Nevertheless, Benigni´s depiction of the Jews´ tragic situation in Italy appears as a mitigation of the reality. I cannot help but compare his movie with Primo Levi´s shattering Is this a person?

- They are different depictions of the same tragedy. Suffering is never the same for each and every one of us. I myself am a Jew I was born in Ancona, who along with Ferrara, Livorno and Rome was the city that had the highest number of Jewish residents in 1938, the year Mussolini issued his odious racial laws.

I was speechless and felt ridiculous after rambling about my ridiculous views in front of a man who had actually lived through the time Benigni portrayed in his film and who furthermore was a Jew.

- Our family stayed in Italy during the war. We hid in a small village outside of Ancona. All our neighbours knew we were Jews, and we were also well-known in Ancona. But nobody turned us in. Every day the postman came cycling up to us. He often brought letters and packages from our friends in town. Of course, we were officially missing, but neighbours and friends knew where we were. That was my personal experience of the persecution of Jews in Italy, my memory of neighbours´ decency and generosity. What I and my family experienced is certainly unique and special. Maybe it's because of that I'm alive. Others, like Primo Levi, fared a lot worse. I tell you this only to emphasize that Benigni´s film talks to me through its warmth and humanity.  I cannot forget that such acts and feelings also persevered in times of war and persecution, although it is undeniable that barbarism gained the upper hand.

Lanternari, who was a gentle and persuasive man, taught me to appreciate art as art, and not reality. I have since then seen a Life is Beautiful several times and has been moved by what the film really is all about. How a father by turning reality into a play for his young son saves him to life, succeeds in getting him through hell by bringing him joy and peace of mind. The privilege of having had such a father is what makes life beautiful.

The tragedy is that this knowledge is not enough. Darkness, filth and cruelty tend to take the upper hand, defile and destroy us. Like the cold barbarism that finally kills the little boy's father. Yet the boy could beamingly exclaim, when the US battle tank roars through the gates of the concentration camp: "We won!" And they did, they won, even if his father died, his strength and goodness survived within the little boy.

We must not despise what is good and strong in art, religion, literature and music. They are needed in a world like ours, illusion is needed, joy and faith in goodness. It's like Don Quixote´s fight against windmills; an illusion, an idiotic enterprise - yet the Knight of the Sad Countenance won that battle. He is still with us, and so is his belief in the good in humans, a conviction worth fighting for.  The struggle may be hopeless, but it has to be fought, a frightening and fascinating mystery.

Adorno, Theodor W. (1981) Negative Dialectics. London: Bloomsbury. Bradbury, Ray (2013) Fahrenheit 491. New York: Simon and Schuster. Capps, Donald (1997) Men, Religion and Melancholia: James, Otto, Jung and Erikson. New Haven: Yale University Press. Catsoulis, Jeannette (2006) "Dude, where's my Girlfriend: Poet Pines in War Torn Iraq," in New York Times, 29 Dec. Lanternari, Vittorio (1963) The Religions of the Oppressed: A Study of Modern Messianic Cults. New York: Mentor Books. Lundius, Jan and Mats Lundahl (2000) Peasants and Religion: A socioeconomic study of Dios Olivorio and the Palma Sola Movement in the Dominican Republic. London: Routledge. Otto, Rudolf (1958) The Idea of ​​the Holy. Oxford: Oxford University Press. Zweig, Stefan (2005) Chess Story. New York: New York Review Books. 

Bokhandlarnas och skivaffärernas försvinnande är en av vår tids tragedier. Dessa vederkvickande oaser där en främling, varhelst han/hon befann sig i världen kunde finna gamla vänner och bekanta i form av skivor och böcker. Där gick det också att göra nya bekantskaper, inte enbart genom fynd i form av böcker med spännande omslag och titlar, utan också genom konversation med andra bokmalar som sökt sig dit.

I städer där det talas ett språk som är fullkomligt obegripligt och till och med böckerna är skrivna med ett annat alfabet, utgör bokhandlarna likväl en välbekant plats. Böckernas omslag och författarnamnen talar till dig och på sådana platser är det även möjligt att träffa personer som talar något språk du förstår. Det har exempelvis hänt mig på platser som Amman där böckerna är skrivna med arabiska skrivtecken, eller i Budapest med sitt för mig obegripliga språk. I en bokhandel även där har det funnits personer som talat begripligt till mig och delat med sig av sin stora entusiasm för det skrivna ordet. Inte för att de haft för avsikt att sälja mig något, eller lura och bedra mig, utan enbart för att vi delat samma intresse – en passion för böcker och musik. Sådana personer finns överallt. Inte enbart i de stora städerna, utan också i små städer på undanskymda platser.

Jag tänker med sorg på hur den uppväxande generationen kanske inte kommer att få tillgång till dessa underbara bokhandlar där vem som helst kan finna trygg glädje bland böcker och musik i världsmetropoler som New York, Buenos Aires, New Delhi eller Paris, eller ställen som Osby, Andahuaylas eller Ségou. Där det ofta väntar ett par stolar och kanske en kopp kaffe eller te. Allt som oftast finns där också möjligheter till en stimulerande konversation som öppnar upp vida horisonter, ofta en introduktion till och försmak av ett lands fascinerande kultur. En rejäl grund sökande efter information och bekantskaper.

Jag hoppas att kommande generationer kommer att få en möjlighet att njuta av den stora glädje som böcker ger. Inte enbart är det en stimulans som är annorlunda än den vi får genom film, TV och dataspel, njutningen ökas även genom det faktum att böcker, liksom LP- och CDskivor, är fysiska objekt, med en långt större påtaglighet än en läsplatta, en dator, eller en iPod.  

Förr vördades böcker genom att förses med en dyrbar utstyrsel, genom utsmyckade pärmar och exklusiva bindningar – lädersnittsband, blindstämpelband, pergamentband m.fl. Nyare böcker är i allmänhet billigare och betydligt enklare inbundna i klotband, linneband eller välska band. Men, till och med de enkla häftade pappersbanden har bevarat sin attraktionskraft genom vackra, lockande omslag, behaglig pappersstruktur och till och med en speciell doft. Till skillnad från läsplattor kan böcker i bokhyllor samsas sida vid sida där deras ryggar lockar med fascinerande läsupplevelser.  Du kan dra ut dem, bläddra i dem, ställa tillbaka dem och känna dig omgiven, omhändertagen av dem.

Tänker på en scen i François Truffauts film Fahrenheit 491 , som är något annorlunda än samma scen i Bradburys roman. En grupp brandmän i tjänst hos en totalitär regim letar fram de illegala böckerna, att äga en bok är ett brott, och eldar upp dem. Deras ledare ”Kaptenen” verkar vara beläst och känner innehållet i flera av de böcker som förstörs, medan de yngre brandmännen aldrig har läst en bok.

 I scenen jag tänker på bryter sig brandmännen in i ett hus hos en medelålders dam och finner där ett stort, hemligt bibliotek. Tillsammans med huvudpersonen, Montag, bläddrar Kaptenen i böckerna och förklarar för sin yngre kollega hur destruktiva de är. Hur böcker får sina läsare att tro att de är unika varelser, får dem att inbilla sig att världen kan vara annorlunda än den är. Sådant tänkande skapar enligt Kaptenen enbart förvirring och elände. 

Brandmännen samlar böckerna i en väldig hög i husets entré och innan de bränner dem beordrar de damen att följa med dem ut, men hon vägrar:

- Vill ni bli en martyr? undrar Kaptenen.

- Jag vill dö som jag levat, svarar damen, uppenbarligen menar hon att hon vill dö bland sina böcker.

Kaptenen antyder att sådana griller får man genom läsning, något som berättigar utrotandet av smitthärdarna och gör bokbränning till en hjältemodig handling. Damen visar på bokhögarna som omger henne och konstaterar med ett saligt leende:

- De här böckerna var levande, de talade till mig.

Hon stryker eld på en tändsticka och låter den falla ner bland de fotogenindränkta böckerna. Allt flammar upp omkring henne alltmedan hon likt en Jeanne d´Arc står upprätt bland de våldsamma lågorna. Brandmännen rusar därifrån, men in i det sista står Montag som förhäxad och ser hur böckerna brinner. Böcker har uppenbarligen en fruktansvärd makt över sina läsare och Montag känner sig oemotståndligt lockad av dem.

Bokläsande är onekligen en slags missbruk, ett uppslukande begär som dränker sina offer. Jag blir lätt rastlös om jag inte har en bok till hands. Som huvudpersonen i Stefan Zweigs kortroman Schack, som spärrats in och torterats av nazister. Efter fyra månader i en isoleringscell, i vilken han är nära att bli galen av ensamheten, förs han till ett förhör. Medan han väntar på att bli insläppt till förhörsledaren upptäcker han en bok som sticker upp ur fickan på en ytterrock, som hänger i väntrummet.

En bok! Och som ett skott for tanken genom mig: ta den! Kanske lyckas det, och du kan gömma den i cellen och sedan läsa, läsa, läsa, äntligen läsa igen!

Oändligt försiktigt, med fara för sitt liv – en vakt är hela tiden närvarande, lyckas fången stjäla boken. En utdragen och farlig process, detaljrikt och spännande skildrad av Zweig. Då fången kommit tillbaka till cellen gömmer han omsorgsfullt boken och dröjer med att ta fram den. Han vet ännu inte vad det är för en slags bok han stulit och undviker att titta närmare på den. Han vill först njuta av vetskapen om att den finns i hans närhet. Att den väntar på att bli läst. Till slut öppnar han den och blir då oerhört besviken. Det är en bok om berömda schackpartier.

Men, han läser noggrant boken, om och om igen och har slutligen lärt sig alla partier utantill. Han kan nu i sina tankar spela komplicerade schackturneringar och hans tänkande antar alltmer strukturen hos ett schackparti. Hela hans föreställningsvärld antar formen av olika schackpartier; berömda sådana och andra som han själv fantiserar ihop. Det blir hans räddning. Hans plågoandar tror med rätta att han har blivit galen och är fullkomligt oförmögna att få fram någon vettig information ur honom.

Då han slutligen släpps ut från det dårhus han förts till, utskriven av en sympatiserande läkare som också ser till att han får en båtlägenhet till Argentina, är den före detta fången en handikappad person. Hela tillvaron har nu för honom blivit ett komplicerat spel mellan vitt och svart, något som hindrar honom från att tänka och leva som en normal människa.

Hela historien som Zweig skrev innan han tog livet av sig som landsflyktig i Brasilien är mästerligt berättad, men vad jag främst fäste mig vid var den febriga skildringen av läsandets besatthet. Som beskrivningen av hur när fången planerar att börja sin läsning:

Nu förmodar ni sannolikt att jag genast tog fram den, tittade på den och läste den. Visst inte. Först ville jag riktigt njuta försmaken av att ha en bok hos mig, ville konstlat förlänga glädjen genom att fundera ut för mig själv vad slags bok jag helst önskade att det skulle vara. Framför allt borde den vara mycket tättryckt, så att den innehöll många, många bokstäver, och den borde ha många, många tunna blad, så att den måtte räcka länge att läsa. Och sedan önskade jag att det måtte vara en bok som tog mina själskrafter i anspråk, ingenting ytligt, ingenting lätt, utan något som man kunde lära sig, lära sig utantill, dikter till exempel och allra helst, vilken djärv dröm! – Goethe eller Homeros.

Bokhandlar kommer i många former, men nästan överallt kan du finna små kyffen med travar av böcker på golv och längs väggarna, ofta övervakade av någon mager, glasögonförsedd entusiast som glatt talar om sina böcker eller är inbegripen i en högljudd diskussion med någon lokal bibliofil, poet eller skollärare. Små kotterier som gärna bjuder in dig i sin krets efter det att de insett att även du kan vara en källa till information om en värld de älskar – böckernas outsinliga skattkammare.

Och likadant kan det vara i musikens parallellvärld. Minns exempelvis hur jag och några av mina vänner någon gång i slutet av sjuttiotalet hamnat vid en grottmynning högt ovanför Antakya, den turkiska staden som en gång var Antiokia. Medan vi låg där på det torra gräset och såg ut över den berömda stadsmuren, dök det upp ett par soldater som satte sig ner hos oss. De tycktes vara angelägna om att förklara att vi befann oss på en plats där något välkänt helgon blivit halshugget. De visade hur huvudet studsat nerför slänten framför oss. Det hela var något förvirrande och vi begrep inte om det varit Paulus, Petrus eller någon annan kändis som mött sitt slutgiltiga öde där vi satt. Stämningen lättade dock upp då vi genom att nämna namn som Rolling Stones, David Bowie och ABBA snart fann att vi delade samma stora musikintresse och genom sång, gester och minspel var vi snart inbegripna i en entusiastisk diskussion om musiksmak, alltmedan solen sjönk bakom det sägenomspunna Antiokia.

Några år senare bodde jag i Santo Domingo med min fru Rosmery och vår nyfödda dotter Janna. När jag tänker tillbaka på den tiden inser jag hur viktiga bokhandlarna var för mig även där. Det fanns ovanligt många sådana, speciellt längs en gata i Gamla Stan – Arzobispo Noël, där det också fanns ett parkeringshus, som i ett hörn längst in på nedre botten hyste en äldre man med ett stort lager malätna och illaluktande böcker, som dock utgjorde en förbluffande samling värdefull litteratur om dominikansk och karibisk historia. Jag var ofta där och rotade bland böckerna, i allmänhet efter att på samma gata ha besökt de betydligt fräschare Librería Nacional eller Instituto del Libro, som hyste ett stort sortiment med intressant, nyutkommen litteratur och där jag också kunde stöta på personer som gärna talade litteratur och politik.

Jag tror det var i någon av de där bokhandlarna som jag köpte Vittorio Lanternaris bok  Movimientos religiosos de libertad y salvación de los  pueblos oprimidos, ”De förtryckta folkens religiösa frihets- och frälsningsrörelser.” En fantastisk bok som fick stor betydelse för hur jag skulle organisera och behandla de uppgifter jag börjat samla in kring kulten av Dios Liborio, en bondeledare som 1922 hade dödats av den amerikanska ockupationsmakten och nu dyrkades som Gud i gränstrakterna mot Haiti.

Lanternari beskrev hur folklig religiositet fungerar som ett sätt att uttrycka en ursprungsbefolknings eller bönders tankesätt. Ritualer, myter, legender och sånger speglar hur de betraktar sin omgivning och sin position inom samhällen och sociala hierarkier. Religionen blir till ett medel för att hålla samman sociala grupperingar, vädra frustrationer och uttrycka förhoppningar. En fast punkt i en förvirrande tillvaro, en källa till solidaritet och tillhörighet, samtidigt som religionen blir till ett språk som kan användas av var och en för att uttrycka både känslor och världsuppfattning.

När upplösning, förtryck och andra faror hotar ett fast sammanhållet samhälle blir religionen ofta det medel som en hotad grupp människor använder sig av för att hävda sin rätt och särart. Lanternari ger en rad exempel på sådant från skilda tider och platser. Som religionsvetare och antropolog med erfarenhet från ett liv tillsammans med marginaliserade grupper var Lanternari en utmärkt förmedlare av insikter om religion som ett socialt, mänskligt fenomen med stor betydelse för både samhällsutveckling och som en form av social protest.

Laternari fick mig att tänka att religion är en mänsklig skapelse. En storstilad, fantastisk skapelse – som musik, konst, matematik, filosofi och litteratur - ett fenomen på vilket man man tillämpa Nietzsches ord: ”mänskligt, alltför mänskligt”. Som andra mänskliga skapelser är religion något oändligt mycket större än en enskild individs värld och tänkande, liksommusiken ger den en aning om kosmos obegänsade möjligheter.

Men, religion innefattar även motsatsen till skönhet och godhet – grymhet, småskurenhet, intolerans, skrämsel och hot. Likväl - varför förneka religionens storhet på grund av dess brister? Religion är ett mysterium. Något som övergår vårt förstånd, vår uppfattningsförmåga  – som oändligheten, universum, kvantteori och livets mening.

Religion är ett mysterium, eller som Rudolf Otto konstaterade ett mysterium tremendum et fascinans, en skrämmande och fascinerande gåta. Liksom många andra stångade den tyske professor Otto pannan blodig genom sina försök att beskriva fenomen som ”liv” och ”religion”. Tvivel på meningen med sin forskning och sina grubblerier fick honom att falla ner i nattsvart förtvivlan. Hans vän, teologen Ernst Troeltsch, försökte rycka upp Otto ur hans levnadsfientliga letargi och skrev till honom att han måste upphöra med att låta den stora, olösliga gåtan om livets mening förgifta hans egen existens:

Du måste framför allt försöka ta dig samman, ständigt påminna dig själv om din egen existens som en enskild man, skilja den från allsköns teologi. Du måste hysa åsikter för eget, personligt bruk. Vad du använder teologin till, det kan vi diskutera närmare vid ett annat tillfälle ... Om det inte fungerar, då måste du börja om med något annat. För tillfället bör du ägna dig åt att endast skapa egen sinnesfrid, åt att finna styrkan i ditt inre.

Otto gav ett strikt och formellt intryck och hade rykte om sig att vara en usel föreläsare. Teologistudenterna vid Marburgs universitet, av vilka de flesta skulle bli präster, hånade honom öppet och flera påstod att vad han undervisade var inte kristendom, utan hedendom.

Då Otto var 66 år gammal internerades han på ett mentalsjukhus för att avgiftas från morfinmissbruk. Han avvek från sjukhuset och återfanns någon dag senare med brutet ben och fot efter ett fall från ett tjugo meter högt torn. Efter att skadad ha legat i kylan i flera timmar hade han fått lunginflammation, något som ledde till hans död några månader senare.

Det konstaterades att den världsberömde Rudolf Otto hade fått hjärtslag uppe i tornet och att det hade orsakat hans fall. Få trodde på den förklaringen, speciellt som Otto brukade sitta på sitt sjukrum och gråta timme ut och timme in. Några veckor innan fallet från tornet hade Otto fångats in utanför mentalsjukhuset, efter det att han sagt att han tänkte kasta sig under ett tåg.

Jag kom att tänka på Ottos sorgliga öde medan jag skrev om Lanternari. Jag träffade nämligen den italienske professorn många år efter det att jag läst hans bok, närmare bestämt i Rom 1998. Då jag två år senare sände honom en bok som jag skrivit tillsammans med min vän Mats Lundahl, svarade han med ett vänligt brev:

Käre Jan, stort tack för din utmärkta bok som jag läst med stort intresse. Jag skulle gärna vilja skriva en recension, men befinner mig i en så djup depression att jag har svårt att företa mig någonting.

Jag träffade Lanternari enbart en gång men vi kom då mycket bra överens, bland annat kom vi att tala länge om Roberto Benigni, vars film Livet är underbart haft premiär några månader tidigare. Benignis film hyllar fantasin, humorn och livslögnen som medel för att klara av att handskas med nattsvart ondska och depression.

Benigni tar ofta världslitteraturen till hjälp i sin kamp mot pessimism och politiskt motiverad dumhet och cynism. Som sina i Italien bejublade scenframträdande Tutto Dante och I dieci commandamenti, då han med stor humor och kunnighet med utgångspunkt från kommentarer till Dantes Divina Commedia och Gamla Testamentets tio budord har predikat livsglädje, samtidigt som han häcklat Italiens korrumperade politiker och maffia.

Genom sitt maniska clowneri kan Benigni emellanåt vara något tröttande, men om du lyssnar noga till honom och oförbehållsamt accepterar hur han använder sin uppskruvade humor för att väcka publiken till kritiskt tänkande, kan han genom sitt humanistiska budskap och sin sentimentalitet påminna om Charles Chaplin. Liksom Benigni ansågs Chaplin felaktigt vara jude eftersom han i sitt mästerverk Diktatorn, liksom Benigni i sitt mästerverk Livet är underbart, spelar en vänlig, judisk småborgare som bemöter sin omgivning med älskvärd ironi och galen infallsrikedom.

I sitt berömda sluttal i Diktatorn lägger Chaplin av sig clownmasken och låter sitt allvar kontrastera den strålande satir han tidigare riktat mot Hitlers pompösa talekonst. Chaplins öppna och ärliga framträdande blir till en appell till hela mänskligheten, varav så många just då led under krig, barbari och maktgalna diktatorer.

Likaså kan Benigni låta liknande intentioner tränga igenom sitt clowneri. Som när han i sin film Tigern och snön spelar en engagerad, om än lite väl tankspridd, litteraturprofessor som försöker få sina förslöade studenter att inse att poesi och glädje berikar livet. Under en föreläsning ber han sina studenter att vakna till och lyssna - inte hastigt och våldsamt, utan lugnt och stilla. Se sig omkring och försöka ta till sig hans ord. De kan verka förvirrande, men är djupt och ärligt menade. Professorn talar knappast så lugnt och återhållsamt som Chaplin, utan rusar fram och tillbaka medan han talar med våldsam hastighet och vid ett tillfälle till och med lägger sig ner på golvet:

Slösa med er glädje. Var gärna ledsna och tysta, men var det i övermått, räds inte era känslor. Låt er glädje drabba dystra människor. Hur gör du det?  Visa mig dina anteckningar, som jag glömt kommentera. De som du var stolt över. Det är vad du bör göra! Jag har kanske inte ens läst dem! Men det är inte huvudsaken. Att bli bedömd. Viktigare är att du förmedlar glädje, det kommer att göra dig nöjd och lycklig. Till och med om du delar med dig av din smärta kan det bli en källa till bot. Var glad! Du måste lida, var inte rädd för lidandet. Hela världen lider! Eh? Och om du inte har möjlighet att göra som jag säger … oroa dig inte. För att skapa poesi behövs enbart en sak – Allt! Använd allt och förvandla det till poesi.

Benignis professor anar att i dessa tider vet de flesta av oss inte ens vad poesi är för något. Den har försvunnit ur våra liv. Han försöker ge den tillbaka till sina studenter. Försöker få dem att inse att den levde omkring dem då de var små och att den fortfarande finns kvar, mitt ibland dem:

Vad är då poesi? Sluta fråga mig, titta dig istället i spegeln: Dikten är du! Och klä dig omsorgsfullt med dikt! Dikta med omsorg. Sök efter de rätta orden, precis som när du väljer ett plagg i avsikt att göra intryck på andra! Du måste lära dig välja bland alla ord! Ibland kan det ta mer än åtta månader att hitta det bästa ordet! Välj med omsorg, smaka på orden, sök skönheten i uttrycket.

Professorn förklarar att diktning är ett sätt att se och uppleva, att genomskåda ytan och gå ner i djupet:

- Poeter tittar inte, de betraktar! De får oss att följa orden!

Professorn rusar fram till väggen bredvid den svarta tavlan, tar på den och vänder sig hastigt om:

Ordet ... "vägg"! ”Vägg” … om du använder ordet utan att tänka efter vad det verkligen innebär, då blir det inte poesi … använd det inte under åtta år! På det viset kommer du att lära dig vad det betyder! Vad menar jag med det? Bah! Inte vet jag! Det är ovissheten som är ordens skönhet! Känslorna de skapar hos dig. Det oförklarliga. Som de orden jag skrivit där.

Han pekar på några diktrader på olika språk, bland annat arabiska, som han skrivit på den svarta tavlan:

De där raderna, de linjerna, talar till mig och de borde kanske bli kvar där för evigt. Som ett sätt att förvandla allt, få det gamla att upphöra. Som tecken på att vi måste börja om på nytt. Lektionen är slut. Hej på er, vi ses igen på onsdag … eh, torsdag.

Jag gillade Benignis film, men den sablades i allmänhet ner av kritiken. Vad som upprörde kritiker och många i publiken var att filmen delvis utspelar sig i ett krigshärjat Irak. New York Times skrev bland annat:

Krig är ett helvete, men för Roberto Benigni är det enbart en annan romantisk komedi som väntar på att filmas. […] Herr Benigni spelar i huvudsak samma karaktär i samtliga sina filmer, här spelar han Attilio, en kärlekskrank poesiprofessor vars undervisning består av ett hysterisk kringskuttande och yttrandet av meningslösa aforismer - ”För att förmedla smärta, måste du vara glad!" […] enfalden hos hos dessa lustifikationer bleknar vid tanken på den kränkning de i själva verket utgör. För Herr Benigni blir kriget inget annat än en skådeplats hans besynnerliga ego.

 Även den svenska krtiken var nergörande, men här retade man sig inte så mycket på krigstemat som på Benignis "ständiga mundiarré", exempelvis i Svenska Dagbladets anonyma recension:

Ja, och så babblar han. Hela tiden. När den stackars Vittoria ligger i koma, och poeten babblar som vore babblet enda boten, önskar man bara att hon finge sova för gott och att denna alltför långa och enformiga film snart skulle vara över

I stort sett var det enbart den italienska kritiken som delvis var av en annan åsikt än den internationella kören av fördömanden och som i allmänhet hävdade att Tigern och snön var mer av en saga och en ”poetisk tolkning” av sakernas tillstånd i världen:

I "Tigern och snön", visar sig Benigni och manusförfattaren Vincenzo Cerami som öppna motståndare till invasionen av i Irak, men de föredrar att inte göra politiska ställningstaganden utan skapar istället en  anti-krigsfilm. I ”Livet är underbart” råder det ingen tvekan om att nazister och fascister är skurkarna, men i "Tigern och snön" finns det enbart en viss skillnad mellan utövare av humanitärt bistånd, aggressiva soldater vid vägspärrar och rädda människor, såväl bland inhemsk befolkning som förvirrade rekryter.

Det är förmågan att göra underhållning av tragedier, att skämta om människors lidande som uppenbarligen kränker många betraktare av Benignis filmer, parat med hans hysteriska förmåga att spela över. Själv blev jag chockad när jag såg hans film Livet är underbart. Visst, jag tyckte redan då att den var mästerlig, men blev illa berörd av att skildringen av koncentrationslägret i filmen var så långt från de otäcka helveten de i själva verket var. Hur skulle exempelvis någon som Benignis karaktär kunna smyga sig in i en vaktkur och över högtalaranläggningen nå fram med ett meddelande till sin hustru i ett angränsande kvinnoläger? Det skulle ha varit omöjligt och om det verkligen skedde skulle han som straff ha torterats till döds.

Ända sedan nazisternas vansinniga folkutrotningar blev allmänt kända har i stort sett varje försök att konstnärligt gestalta helvetet bemötts med argument i enlighet med Theodor Adornos välkända konstaterande från 1949:

Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt och detta leder till insikten huruvida det i själva verket är möjligt att ens skriva dikter.

Adorno nyanserade sitt konstaterande genom tillägga:

Ett ständigt återkommande lidande har lika stor rätt att finna adekvata uttryck som en torterad mans behov av att skrika; därför kan det ha varit fel av mig att påstå att efter Auschwitz kan man inte längre skriva dikter. Men det är inte fel att ta upp den inte lika kulturella frågeställningen huruvida man kan fortsätta leva efter Auschwitz - särskilt någon som varit bestämd att dö, men undkommit genom en slump.

Den sista anmärkningen bör kanske betraktas i ljuset av att Adorno hade judiskt påbrå. Hans mor var dotter till en korsikansk officer, men hans far var en judisk vinhandlare.  Adorno betraktades därför som icke-arier och flydde från Tyskland efter Hitlers maktövertagande.

För mig är det oerhört besvärligt att läsa Adorno och jag är inte helt säker på om jag har förstått så mycket av det jag har läst av honom. Men frågan kvarstår - Bör vi inte skriva poesi efter Auschwitz? Är det inte förkastligt att skämta om krig och massutrotning, även om syftet är att väcka eftertanke och medkänsla? Något som både Benigni och Chaplin har gjort.

När min gode vän Paolo Palmeri, som varit både elev och kollega till Vittorio Lanternari till min stora glädje bjöd hem mig i sällskap med Lanternari kom vi att tala om Livet är underbart. Då Lanternari frågade mig vad jag tyckte om filmen sa jag att jag funnit det chockerande att Benigni framställt koncentrationslägret i en så pass mild form. Lanternaris svar gjorde mig eftertänksam:

- Varför blev du chockad över det? Benignis film är ett konstverk. Inte en dokumentärfilm. Han förmedlar ett budskap, målar en bild och det är det som är det fina med hans film. Den väcker eftertanke. Den är inte ute för att chockera. Den vill spela på våra känslor, blanda skratt och tårar, samtidigt som den vill få oss att tänka. Så fungerar stor konst. Det gjorde Chaplin med Diktatorn, till vilken Livet är underbart är en högst värdig arvtagare. Vem kan glömma Diktatorn. Hur Chaplin lyckades med konststycket förlöjliga en sinister pajas som Hitler. En attack långt mer effektiv och dessutom sannare än varje dokumentär om det monstret i människohamn.

- Men, Benignis skildring av judarnas situation i Italien framstår på ett sätt som tycks förmildra verkligheten. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Primo Levis omskakande Är detta en människa?

- Det är olika skildringar av samma tragedi. Lidande är aldrig identiskt för var och en av oss. Jag är själv jude, född i Ancona, som jämte Ferrara, Livorno och Rom var den stad som hade flest judiska invånare då Mussolini 1938 utfärdade sina avskyvärda raslagar.

Jag blev mållös och kände mig löjlig över att överhuvudtaget ha örlat om mina åsikter inför en man som verkligen genomlevt den tid som Benigni skildrat och som dessutom var jude.

- Vår familj stannade kvar i Italien under kriget. Vi gömde oss i en liten by utanför Ancona. Alla våra grannar visste att vi var judar och vi var även välkända i Ancona. Men ingen angav oss. Varje dag kom brevbäraren cyklande upp till oss. Han hade ofta med sig brev och paket från våra vänner i staden. Givetvis var vi officiellt försvunna, men grannar och vänner visste var vi var. Det var min erfarenhet av judeförföljelserna i Italien och mitt minne av våra grannars anständighet och generositet. Vad jag och min familj upplevde är säkerligen unikt och speciellt. Det är kanske därför jag lever. Andra, som Primo Levi, råkade mycket värre ut. Jag berättar det här enbart för att understryka att Benignis film lever genom sin värme och medmänsklighet och vi får inte glömma att sådant också finns under krig och förföljelser, även om barbariet tagit överhanden.

Lanternari, som var en stillsam och övertygande man, lärde mig att uppskatta konst som konst, och inte verklighet. Jag har sedan dess sett Livet är underbart flera gånger och har då blivit gripen av vad filmen egentligen handlar om. Hur en far genom att göra om verkligheten till en lek för sin lille son räddar honom till livet och därmed lyckas få honom att genom helvetet föra med sig glädjen och tryggheten över att ha fått en far som vet att bortom all grymhet, allt elände, det också finns en värld av hopp och godhet.

Tragiken är att den vetskapen inte alltid räcker till. Mörkret, smutsen och grymheten tar oftast överhanden, besudlar och förstör oss. Liksom barbariet till slut tog död på den lille pojkens far. Likväl kunde han glädjestrålande utropa, då den amerikanska stridsvagnen dånar in genom koncentrationslägrets portar: ”Vi vann!” Och det gjorde de, även om fadern dog, överlevde hans styrka och godhet i den lille pojkens minne.

Vi får inte förakta det goda och starka hos konsten, religionen, litteraturen och musiken. De behövs, illusionerna behövs, glädjen och tron på godheten. Det är som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna; en illusion, ett idiotiskt företag – likväl vann Riddaren av den Sorgliga Skepnaden även den kampen. Han finns kvar hos oss och så gör även hans tro på det goda hos människan, något som det alltid är värt att kämpa för, hur hopplös den kampen än kan tyckas vara.

Adorno, Theodor W. (1981) Negative Dialectics. London: Bloomsbury. Bradbury, Ray (2013) Fahrenheit 491. Stockholm: Norstedts. Capps, Donald (1997) Men, Religion and Melancholia: James, Otto, Jung and Erikson. New Haven: Yale University Press. Catsoulis, Jeannette (2006) ”Dude, Where´s my Girlfriend:  Poet Pines in War Torn Irak”, i New York Times, 29 Dec.  Lanternari, Vittorio (1965) Movimientos religiosos de libertad y salvación de los pueblos oprimidos. Barcelona: Seix Barral. Lundius, Jan och Mats Lundahl (2000) Peasants and Religion: A socioeconomic study of Dios Olivorio and the Palma Sola Movement in the Dominican Republic. London: Routledge. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Press. Young, Deborah (2005) "La tigre e la neve" i La Repubblica, 14 octobre. Zweig, Stefan (1975) Schack, Amoklöparen: Två berättelser. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

On beaches in Sweden and Italy, I have occasionally seen bathers tattooed with the Latin words Carpe Diem. In most souvenir shops here in Italy you may purchase the phrase as a refrigerator magnet, or engraved on small marble slabs. When our beautiful friend Ann-Kristin lay dying of cancer, which devastated her day by day, she kept the words on the wall of her sick room. What moved us deeply was how Ann-Kristin to her last breath tried to take advantage of every day. Seldom have I met such a strong person.

Just back in our Roman home I have in vain searched for an adequate translation of the Roman poet Horace's poem to the unknown Leuconoe, found in his first book of Odes, published 23 BC. The intent below is a clumsy version based on the Latin, without rhythm and poetic metre. My Latin teacher, Bengt Hemberg, who was captain in the cavalry reserve, was as old as I am now when he tried to teach me Latin. Then I considered him to be a very old and extremely knowledgeable man. Hemberg thought my attempts to translate Horace were "inept and even pathetic", he was certainly right:

Do not ask me, Leuconoe, neither you nor I,

and certainly not any Babylonian horoscope,

know the destiny chosen for us by the gods.

Better to accept whatever we encounter,

whether more winters are awaiting, or if this one will be our last,

which Jupiter now brings forth from the Tyrrhenian Sea,

weary from its constant struggle with rocky shores.

Let us quietly strain our wine, let it mature and drink it.

Life is short and vanishes as we speak.

Carpe diem quam minimum credula postero,

seize the day, do not put much faith in tomorrow.

A few days may contain a wealth of impressions and contribute to a change of your mind and ideas. By writing down what happened during the last days is for me a way a of taking care of a gift and express my gratitude. In Italy, and probably in any other place on earth, every day might contain unexpected gifts. Like when Rose  as a birthday present gave me two days with her and our youngest daughter in a hotel by the beaches in Anzio, an hour drive from Rome.

At time of sun and rest after stress and worries, in a place where on the 22^nd of January 1944 five cruisers, twentyfour destroyers, four huge cargo ships (Liberty ships) and 180 landing crafts brought  40,000 Englishmen, Scots, Canadians and Americans ashore, as well as more than 5000 vehicles. The landing was a success. The Germans were completely taken by surprise and only thirteen men from the allied forces were killed. However, everything got far worse. To begin with, the allied forces were unable to break through the German-Italian defence lines. The Germans retreated first after 136 days of hard fighting, then 7000 young men from the Allied forces had been killed in action and 5000 from the German and Italian fascist troops. 36,000 of the allied soldiers had been wounded, many with life-long injuries, several had “disappeared” and since their remains could not be identified they were not included among the killed. 30,500 of their opponents had suffered the same fate, being wounded or “vanished”. Time on earth had been short for the deceased, the majority of them were eighteen years old when they died. 

Lloyd Clark, who wrote a book about the battle concluded:

The Battle of Anzio had been nightmarish. In its pure awfulness it stands comparison with any other battle of the Italian Campaign, or the Second World War for that matter. […] It was a battle fought with the ferocity of an encounter that neither side could afford to lose.

When I several years ago, together with one of my brothers-in-law visited one of the war cemeteries in Anzio, one where 1056 white stones marked a grave, he pointed out that the 40 ovens in Auschwitz handled 4,400 cadavers per day. Human behaviour is incomprehensible. Why all this wanton killing? What do numbers really say? I have seen war cemeteries in Normandy, Vietnam and Verdun, there are none in Auschwitz, only a “pond of ashes”.

Those are my thoughts right now, in Anzio it was rest and joy for having a family, a feeling that was prolonged through my daughter Esmeralda´s gift - a trip to her boyfriend's family in a village called Piminoro, in the interior of Aspromonte, Calabria's legendary mountain range. A timeless landscape I remember after I many years ago had read Corrado Alvaro´s novel Revolt in Aspromonte:

For centuries, the village had lain hidden in the valley, oblivious of the passage of time. All around, each a few kilometres away, were the other villages, perched on the steep slopes. They merged with the rock where they lay, they had the same structure, the same colour, as the butterfly becomes one with the flower on which it sways.

Corrado Alvaro´s harsh, inhospitable landscape is evident on the side of the Aspromonte where steep, scorched slopes lean towards the Ionian Sea, indicating:

a life that you have to be a part of, to understand - to love it you have had to be born there, shrouded as it is by rocks and thorns.

Piminoro lays on the mountain range´s lush side, the western slope that embedded in greenery, through which streams with fresh, drinkable water are purling. Vincenzo´s big family received me with open arms and a variety of food home grown in garden plots in and around their village; wine and olive oil that had matured on their slopes and pressed by friends and neighbours; sausage, cheese and ham stored, seasoned and cooked in their kitchen.

Every evening I and Esmeralda were treated to a feast, and on the second day we shared a sumptuous meal with parents, sisters, brothers, uncles, aunts, grandparents and their grandchildren, by a long table set in a meadow between the beech trees high above their village, close to a babbling brook and garden plots.

The houses in Piminoro are not like the dilapidated shacks with mud walls which I later saw in several of the poor, semi-abandoned villages on the other side of the mountains. They were sturdy houses made of stone and concrete, unfortunately most of them unpainted, with modern bathrooms and large kitchens. From the terraces you look out over hillsides and vast fields opening up to the distant Tyrrhenian Sea. Over us fluttered swallows and it smelled of rosemary, basil and mint. Everything was clean and swept, the villagers friendly and generous.

Calabria is ancient country, like everything else in Italy characterized by human presence. On the Ionian side of the massif there are villages where some older residents still talk Griko, Greek. Specifically 2000 people living in nine villages. Calabria had, despite periods when it was conquered by Romans, Arabs and Normans, since 800 BC been recognized as part of Magna Grecia, the Greater Greece, but with an increasingly influential papal state and a Spanish-Italian central power based in Naples, Greek disappeared as the dominant language from most places in Calabria, with the exception of some small isolated villages high up in the mountains.

We visited the town of Bova, which rises on both sides of a tall, oddly shaped rock. The paved, clean swept alleys are similar to those you may find in towns of the Greek islands. Streets and alley names are written in both Latin and Greek alphabet. From the base of the  cross that crowns the cliff high above the village we could look out over the distant, sapphire blue Ionian Sea.

Southern Calabria is mostly mountains and sea. They are always present and below the joviality and generosity of its people and varied landscapes I occasionally imagined a somewhat frightening presence. In the hills above Piminoro there is by a crossroad a high, wooden crucifix with a black painted Christ. It is erected to mark the place where the 'Ndrangheta, the Calabrian Mafia, after ransom had been paid for kidnapped victims, who had not been dissolved in acid or drowned, were returned to their loved ones. Not far from the crucifix are the ruins of a house where Esmeralda´s boyfriend's grandfather was born by the beginning of the last century.

To my surprise, people talked openly and generally condemningly about the 'Ndrangheta, although this does not mean that the criminal organization has discontinued its lucrative racketeering, corruption of politicians, trading hard drugs and illegal garbage disposal, but it seems that 'Ndrangheta influence differs from village to village, and it appeared to be non-existent among Piminoro´s open, generous and exceptionally friendly inhabitants.

The idea of ​​Calabria's landscapes had been poisoned came to me when we were on the first day bathed in the crystal clear water in front of the beach at the town of Scilla. A place I have dreamed of ever since Grandpa read the Odyssey for me.

Circe - enchantress, and daughter of the sun god, who after having turned Odysseus' crew into pigs, became so enchanted by their leader that she once again turned them into men and even came to appreciate them. After returning to Circe´s island from a perilous journey through the Underworld the goddess came down to the Greek ships to greet their crew and warn about the perils awaiting them:

She hurried toward us, decked in rich regalia, handmaids following close with trays of bread and meats galore and glinting ruddy wine.

The men gathered around the beautiful but treacherous, goddess and while they enjoyed the wine and food they listened by their fires to Circe´s tales about monsters and hazards along the Mediterranean coasts. After having escaped the singing, but man-eating sirens, they would have to sail underneath an enormous crag that “thrusts into the vaulting sky its jagged peak, hooded round with a dark cloud that never leaves”. In its interior, within a "fog-bound cavern, facing west toward Erebus, realm of death and darkness" lived the terrible Scylla, before Odysseus and his men were confronted with her they could hear the monster´s pitiful whimpering:

… yelping horror, yelping, no louder than any suckling pup, but she´s a grisly monster, I assure you. No one could look on her with any joy, not even a god who meets her face-to-face … She has twelve legs, all writhing, dangling down and six long swaying necks, a hideous head on each, each head barbed with a triple row of fangs, thickset, packed tight – and armed to the hilt with black death. Holed up in the cavern´s bowels from her waist down, she shoots out her heads, out of that terrifying pit, angling right from her nest, wildly sweeping the reefs for dolphins, dogfish or any bigger quarry she can drag [out of the sea].

Not only marine animals were devoured by Scylla. No ship could pass within her reach without her snatching up “a man from the dark-prowed craft and whisk him off.” When Odysseus´ men rowed his vessel through the dark and disturbed water beneath Scylla´s cave, she snatched six of his “toughest, strongest” companions

Glancing backward over the decks, searching for my crew  I could see their hands and feet already hoisted, flailing, high, higher, over my head, look – wailing down at me, comrades riven in agony shrieking out my name for one last time!

The high cliff of Scilla is no longer as smooth and inaccessible as Homer depicted it, now it is crowned by a castle built, torn down and reconstructed since time immemorial. The Roman-Greek writer Strabo (64-24 BC) mentions in one of his seventeen books about Mediterranean settlements that Scilla even before 500 BC was the haunt of pirates, since then the cliff´s constantly changing rulers - sometimes Greeks, sometimes Romans, Byzantine soldiers, Normans, Spaniards, or Barbary corsairs. Residents were known to be untrustworthy and rebellious, in 73 BC they chose to support of Spartacus's fight against the Romans.

Perhaps the legend of Scylla finds its origin in a cave, now hidden by a gallery built for motor traffic, from which a crescent of sand, with depth and size perfect for the anchorage of ancient ships, could be mastered. It was probably from this beach that pirates' vessels with great speed shot out like Scylla´s rapacious heads, snatching wealth and slaves from passing merchant ships.

As in real life, myths and legends have a life of their own. They tell about people, gods, animals and monsters whose origin, age and appearance vary depending on the narrator's skill, origin and purpose. They all agree that Scylla once was human, but the notion about of ​​how and why she was turned into a monster differ.

The most dramatic and poignant description of Scylla´s tragic fate was provided by Ovid (43 BC - 18 AD). In his Metamorphoses this adroit poet tells us that Scylla once was a beautiful maiden tormented by the woeers who assailed her with persistent entreaties for intimacy and weddings. To avoid all these eager males Scylla sought refuge in an isolated bay, where discrete water nymphs became her friends, foremost among them Galatea, an unfortunate naiad who told Scylla how an  obsessed admirer had ruined her life. The brutal, one-eyed giant Polyphemus, maddened by jealousy had thrown a rock at Galatea´s lover, Acis, and then cut him to pieces.

However, the admirer who caused Scylla´s terrifying fate was no brutal, one-eyed, hairy giant, but a handsome, cheerful fisherman named Glaucus, though at the time he fell in love with Scylla Glaucus was no longer a human being, but a triton with fish tail. Ovid lets Glaucus tell us how it all happened:

I was once mortal, but even then I was destined for life in the depths of the sea and passed my days in the joys of the ocean, drawing the nets which were drawing the fish or busily plying my rod as I sat on the rocks.

Even as a young human Glaucus was coveted by the beautiful sea nymphs and he felt more attracted to the sea than land. After a day of fishing he once ended up at a beach where lush, soft grass grew right down to the edge of the water. Glaucus placed his abundant catch directly on the grass, fascinated by the contrast of the fish´s glittering colours against the emerald freshness of the grass he suddenly noticed how the fish began to quiver and jump, finally, they had all made it back into the sea:

I was dumbfounded and long perplexed as I searched for a cause: “Had a god produced this effect, or was it some juice in the grass? No grass in the world has a power like this!" I said to myself, as I causally plucked a couple of blades and started to chew them. I´d barely swallowed the unfamiliar juices down, when I suddenly felt a powerful flutter inside my heart and with an overwhelming to belong to the sea.

Glaucus dived into the water and found that he could tumble around in the depths without having to catch air, he had never been so free and happy:

The sea-gods received me and judged me worthy of joining their number. Ocean and Tethys were asked to purge me of all my mortal features, and quickly they both took charge of my ritual cleansing. After they´d chanted a spell nine times for my purification, I next was told to immerse myself in a hundred streams. At once the rivers discharged their waters from every direction and swirled in a deluge over my head.

Glaucus fainted, when he returned to his senses, his body had been transformed; his hair had turned green, his skin become blue, his chest and arms even more muscular than before, while the lower part of his body had been transformed into the tail and fins of a heavy, silvery fish.

The miraculously transformed fisherman was overjoyed. Glaucus had found his true nature and tumbled around in the element he always had wanted to be a part of, until fate one day hit him with a devastating force.

Picture a little pool, with its margin curved like a bow, where Scylla delighted to rest. It was there she would find a retreat from the fury of the seas and the sky when the noonday sunbeams were burning most fiercely and the shadows were shortest.

Like a seal Glaucus rose his head out of the water and became irretrievably imprisoned by the young woman's dazzling beauty. Quickly he swam toward land and pleadingly called out to Scylla, maybe as in the scene below, though the baroque artist has here turned Ovid´s handsome young man into a pleading, ridiculous old man.

Horrified Scylla stared at Glaucus´ blue-green body, his glittering, smoot fish tail and his green hair that covered his back and shoulders. Glaucus was for sure a handsome creature, but was he a god or a monster? The sea creature tried in vain to calm Scylla:

“Fair maiden” he said “I am not some monster or dangerous beast. My sway in the ocean is no less mighty than what Próteus or Triton wields ...”

Scylla, who had listened to Galatea´s sad story about how a love crazed monster had ruined her life, asked Glaucus to leave her alone and ran further inland. Scylla's dismissive attitude shocked Glaucus. How could a mere mortal maiden put off a handsome creature like him? A an attractive , strong man who was coveted by every sea nymph.

Angry and heartbroken Glaucus swam across the seas towards Circe´s island. When he arrived at her palace he pleaded: "No one knows the power of herbs and grasses better than I, for my transformation was due to their magic," that was the reason to why he had turned to Circe, among all deities she was the one who was most knowledgeable about witchcraft and magic potions. He asked the goddess if she could produce a concoction making Scylla desiring him. Glaucus did not know that after Helios, the Sun, had revealed Mars´ and Venus´ love affair for all to see, the love goddess had put a curse on Helios´ offspring – Circe would be doomed to fall in love with every handsome man she met – this was the reason to why she turned the males she encountered into animals. However, Glaucus was no longer an ordinary man and Circe had thus no power over him:

Look into my eyes, I may be a goddess, a daughter born to the gleaming Sun; the power of my spells and my herbs may be great, but I pray that I may be yours.

As a matter of fact, the drugs and spells of Circe could not affect a god like Glaucos. He had to be attracted to Circe out of his own free will and Circe wad forced to persuade him to love her through words alone: “Reject the one who rejects you, respond to her who pursues you.”  However, Circe´s boundless passion frightened Glaucus and he assured her:

While Scylla is living, my love for her will not alter, till foliage grows in the ocean and seaweed sprouts on the peaks of the mountains!

Circe became bitterly disappointed and decided to let her frustration smite Scylla, whose human beauty had been preferred to that of a goddess like her. The daughter of the Sun mixed together herbs and poisonous juices into a hideous brew. Dressed in a "sea-blue cloak" she walked dry-shod across "the seething waves of a stormy sea", until she arrived at Scylla´s secluded beach, placed herself on the water surface and emptied her poison bowl, fouling the water

with monster-producing poison, by sprinkling the juice from baleful roots as she darkly muttered her magic spell thrice nine times over in mazy, mysterious language.

When the merciless heat of noon scorched the earth, Scylla came and waded into the sea, though when the water reached her waist she was startled by a sudden, agonizing pain in her legs and found herself surrounded by menacing, yapping beasts.

At first she did not realize that the hell hounds actually were a part of her, but violently threw herself back and forth, only to find that when she in inexpressible fear tried to protect herself against the squealing monsters they followed her around where ever she went, howling and stabbing after her while she seemed to drag them behind herself. She brought her hands down to her waist, trying to feel her legs, but all she encountered was the ferocious pack of hell hounds with their drooling jaws.

The hounds had become an outgrowth of herself and resentfully she was forced to accept her sad fate, in vain she tried to kill herself. It was impossible, she had become immortal and to calm the monster dogs she had to feed them with the seals, dolphins and even humans. In the beginning it tormented her, but over time she became cold and in the end fury over her undeserved fate made her just as ferocious and voracious as the animal part of her.

Scylla is described in a variety of ways, sometimes she is provided with the six heads as described by Homer, but just as often as Ovid´s beautiful maiden with her lower body disfigured by a monstrous horde of ferocious wolf dogs, which callously tear their prey to pieces. As represented by the fragmentary sculpture salvaged from the sea by our favourite bathing beach in Sperlonga. From a distance the marble group exhibited in Sperlonga´s museum resembles a scrap sculpture, but if you approach it you will soon discern how desperate men desperately wriggle while hell dogs devour them and the handsome Scylla rises above them.

Myths are believed to be immortal and they thus reflect our current existence. Maybe Scylla´s tragic fate might be compared to the ruthless 'Ndrangetha, which true to its insatiable, murderous greed is dumping lethal chemical - and nuclear waste along the Italian coasts and thus threaten our entire, fragile ecological system, or entire human existence. Like the beautiful, innocent Scylla and cCalabrese are forced to live connected with these ruthless, Mafia monsters, despised and feared by almost everyone.

However, the Calabrian sea conceals more than misery. Still you may like Glaucos swim around in crystal clear waters, there are for example the beach at Capo Bruzzano, where we swam among rock formations that easily can be taken for fossilized monsters and gods. Not far away from Capo Bruzzono were in 1972 two more than man-high, intact bronze sculptures of Greek athletic soldiers salvaged from the sea.

They are now placed in splendid isolation in a whitewashed hall in the museum of Reggio, where we saw them the day before we went swimming by the beaches of the Ionian Sea. The fact that they are standing side by side, in the same position, reinforces the impression they give. One of them has a youthful, muscular body, flowing and curly hair and beard, and an athlete's diadem on his forehead, while the other has an equally athletic body, but by him the strong musculature is more lax and his posture more dejected than by his younger companion. Instead of a diadem he wears a helmet and the defiant attitude of the younger man is by the older man replaced by what seems to be tired resignation, reinforced by the fact that he is missing an eye.

A comprehensive, "scientifically conducted and analysed" survey concerning the impressions of museum visitors found that an overwhelming part of the ladies found that the younger man was "sexually attractive", while most of the men "identified themselves" with the elderly soldier.

In several places in Calabria I imagined I had found a mysterious link between nature and human life. On winding roads, which periodically were littered with fallen stones and an occasional large boulder, Vincenzo drove us into the heart of the Aspromonte. On the slopes above the deserted village of Roghudi he showed us several rock formations rising above the arid landscape and its thorny bushes. Among others, a "dragon head", creating associations to both aliens from outer space and Cycladic idols, they directed their gaze towards villages that laid abandoned by either mass emigration or due to impending natural disasters.

On zigzagging, increasingly unsafe mountain roads we ended up in Roghudi, clinging to a ledge between two riverbeds, which were now almost drained from water, but during winter and spring they may turn into raging torrents threatening to tear away everything in their way. Something that several times endangered the pastoral village of Roghudi. After a violent inundation in 1973 the inhabitants decided to urgently abandon their homes and most of them now live in a newly built village several miles from there.

When we were there no one could be seen in the deserted streets. We looked into rooms where beds, tables and household items remained, soft drinks and beer bottles from the 1970s remained among the vestiges of mattresses and clothing eaten by mice and other animals. Doors and shutters slammed abandoned in the gentle breeze, while hundreds of swallows buzzed in the air above us.

Just before we entered Roghudi we had paused by a walled, solitary cemetery with rusty gates, dilapidated chapels, cracked burial niches and graves overgrown with thistles and other weed. A small village of death, which in its simplicity reminded us of Locri, which remains – temple fragments, votive- and grave offerings, statues and painted urns – we had seen in the museum in Reggio.

Locri, by the Ionian coast, was in Greek antiquity an important pilgrimage site with several temples and underground caves to which pilgrims flocked to bathe in healing, life-giving waters. Ruler of the temples were the underworld gods who were governed by Persephone (daughter of Demeter, goddess of fertility) and Hades (keeper of earth´s treasures). Certainly lugubrious deities both of them, though like earth itself, they were also a promoters and protectors of life. It was they who gave us all the food produced from earth's life giving soil - bread, wine, fruit and olives. Many plaques, which had been hung from trees or close to the idols, show them sitting side by side - Persephone always in front of her husband and in their hands they carry fruit, ears of corn, as well as roosters, an age-old symbol of resurrection and fertility.

I was impressed by the art that had been salvaged in Locri. A wide variety of votive offerings and plaques indicating a fervent worship of earth as life-giver, but also fear and puzzlement emerging from a confrontation with darkness and death. There was apparently a feeling of how the dark depths of the underworld brought forth light and life.

People have often gone down into caves to drink from and bathe in wellsprings, believed to be sources of the life giving force of the world below. An underworld which also was the home of death and darkness. Confronting oneself with such “holy” places could for many mean a life changing experience, a religiosity close to the one the German theologian Rudolf Otto called mysterium tremendum et fascinans, a terrifying and fascinating mystery.

Several sculpture groups found in Locri paid homage to the twins Castor and Polydeuces, both mortal and divine sons of Zeus, emerging from the sea, while their horses were lifted out of the waves by marine divinities. Sometimes the twins seemed to defy the elements by floating weightlessly in front of the horses.

Calabria - a mixture of life and death. A constant, almost timeless intersection of nature and human presence. Sometimes nature seems to have the upper hand, sometimes the people. In some places there is a grim sterility, while others present an abundance of greenery, fruits, vegetables, wine, olives, bread, cheese and meat, served with generosity, joy, dance and music. But there is also an insidious poison sipping in, of envy, petty gossip, apathy and mafia; pollution and invisible violence. Scylla´s tragic attachment to her yapping hounds, the magnificent bronzes arisen from the sea by Riace, the joyous, frantic tarantella with its life-affirming rhythm, poetry with roots deep in the Greek soil, joy of food, beverage and human community, the menacing presence of the ´Ndrangheta.

In Calabria, present and past are intertwined, in all their grandeur, all their misery. A place where carpe diem, seize the day, become a pressing obligation due to ever present dangers and joys. I realized during the few days I spent there that they strangely enough were sufficient for providing me with memories for a lifetime. Thanks Esmeralda, Vincenzo and everyone else who give meaning and warmth to the days of my life.

Alvaro, Corrado (1990) Revolt in Aspromonte. New York: New Directions. Clark, Lloyd (2007) The Friction of War: Italy and the Battle for Rome 1944. London: Headline Publishing Group. Homer (2006) The Odyssey translated by Robert Fagles. London: Penguin Classics. Horatius Flaccus, Quintus (1967) The Odes of Horace, with original texts and translation by James Michie. Harmondsworth: Penguin Books. Ovid Naso, Publius (2004) Metamorphoses a New Verse Translation by David Raeburn. London: Penguin Classics. Osborne, Robin (1998) Archaic and Classical Greek Art. Oxford: Oxford University Press. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press.

På stränder i Sverige och Italien har jag sett flera badgäster som tatuerat de latinska orden Carpe Diem på armar, ben eller bringor. I de flesta souvenirbutiker här i Italien finns frasen att köpa som kylskåpsmagnet eller inristad på små marmorplattor. Då vår vackra väninna Ann-Kristin låg döende i en cancer, som för varje dag allt värre förhärjade henne, hade hon orden på väggen i sitt sjukrum. Vad som grep oss var hur Ann-Kristin in i det sista försökte ta vara på varje dag, innan hon mötte en skoningslös och väntad död. Jag har sällan mött en så stark människa. 

Jag är tillbaka till vårt hem i Rom och sökte här förgäves efter en vacker och adekvat svensk översättning av den romerske poeten Horatius dikt till den okända Leuconoe, den elfte i hans första bok med Oden, som publicerade 23 f.Kr. Försöket här nedan är en klumpig version baserad på latin och engelska, utan rytm och versmått. Min latinlärare, Bengt Hemberg, som varit ryttmästare i kavalleriet, var då han förgäves försökte lära mig latin ungefär lika gammal som jag är nu. Jag tyckte då att han var en mycket gammal och oerhört kunnig man. Hemberg tyckte att mina försök att översätta Horatius var ”ytterst beklämmande” och han hade säkerligen rätt:   

Fråga mig inte Leuconoe, varken du eller jag och

ej heller några babyloniska horoskop, känner det slut gudarna valt åt oss.

Hur mycket bättre är det då inte att bejaka vad som än möter oss,

oavsett om fler vintrar väntar, eller om denna kommer att bli vår sista,

den som Jupiter nu lyfter ur det Tyrrenska havet,

alltmedan det tröttas i sin kamp mot strändernas klippor.

Klokare är att lugnt sila vinet, låta det mogna och dricka det.

Livet är kort, det försvinner medan vi talar.

Carpe diem quam minimum credula postero,

Fånga dagen, tro ej på morgondagen.

Ett fåtal dagar kan ge mycket till skänks. Att skriva ner några minnen och tankar från de senaste dagarna blir för mig ett sätt att förvalta en gåva. I Italien, och antagligen på varje annan plats, kan varje dag gömma oväntade skänker. Som när jag nyligen fyllde år och av Rose som present fick två dagar på ett hotell vid stränderna i Anzio, en timmes färd från Rom.

Sol och vila, efter en tid av stress och oro, på en plats där den 22:e januari 1944 fem kryssare, tjugofyra jagare, fyra väldiga transportfartyg (Liberty ships) och etthundraåttio landstigningsfartyg ilandsatte 40 000 unga engelsmän, skottar, kanadensare och amerikaner, samt fler än 5 000 fordon. Landstigningen var en succé, tyskarna blev överrumplade och enbart tretton man från de allierade trupperna stupade, men det blev snart betydligt värre. Den allierade framryckningen hejdades, efter 136 dagar lyckades de allierade bryta sig igenom de tyska linjerna, men hade då förlorat 7 000 man, av de tyska trupperna och deras fascistanslutna italienska allierade dödades 5 000 man. 36 000 av de ilandsatta soldaterna hade sårats, många med livslånga men, flera hade försvunnit spårlöst, deras rester hade inte kunnat identifieras och de räknades därför inte in bland de dödade. 30 500 av de allierades motståndare hade sårats eller försvunnit. De dödades jordeliv blev kort, de flesta var arton år då de dog. 

Lloyd Clark, som skildrat de fruktansvärda striderna, konstaterade:

Slaget vid Anzio hade varit mardrömslikt. I sin i all sin ohygglighet kan det jämföras med de mest fruktansvärda slagen under hela det italienska fälttåget, ja med de värsta sammandrabbningarna under hela Andra världskriget [...] Det var en strid utkämpad med all den grymhet som utvecklas när ingendera sidan har råd att förlora.

Då jag för flera år sedan tillsammans med min svåger besökte en av krigskyrkogårdarna i Anzio, där 1 056 vita stenar markerar lika många gravar, påpekade han att de fyrtiosex ugnarna i Auschwitz kunde hantera 4 400 kadaver per dag. Mänskligt beteende är obegripligt. Varför allt detta dödande? Vad säger siffror? Jag har sett krigskyrkogårdar i Normandie, Vietnam och Verdun, det finns inga i Auschwitz, endast en "askdamm" där askan från ugnarna dumpades.

Det där tänker jag nu, men i Anzio var det enbart vila och glädje över att jag har en familj och så var det också när jag fick min dotter Esmeraldas present, en resa till hennes pojkväns familj i en by vid namn Piminoro i det inre av Aspromonte, Kalabriens sägenomspunna bergmassiv. Ett tidlöst landskap jag minns efter att för många år sedan ha läst Corrado Alvaros Herdarna på Aspromonte:

I århundraden hade byn legat gömd i dalen, glömsk av tidens flykt. Runt omkring, på några mils avstånd, låg de andra byarna, uppe på de branta topparna. De smälte samman med berget där de låg, de hade samma struktur, samma färg, som fjärilen blir ett med blomman på vilken den gungar.

Corrado Alvaros hårda, ogästvänliga land visade sig ligga på Aspromontes andra sida, de branta, sönderbrända sluttningarna mot det Joniska havet, som skvallrade om:

Ett liv som man måste leva sig in i för att kunna förstå – man måste vara född häruppe för att kunna älska det, fullt som det är, liksom den kringliggande nejden, av stenar och törnen.

Piminoro däremot ligger på bergmassivets västra sluttning, inbäddad i grön och lummig grönska, genom vilken en mängd bäckar med friskt, drickbart vatten porlar fram. Vincenzos stora familj tog emot mig med öppen famn och en mängd mat som odlats på trädgårdstäppor i och omkring deras by; vin och olivolja som mognat på deras slänter och pressats av vänner och grannar; korv, ost och skinka som lagrats, härdats, kryddats och kokats i deras kök.

Varje kväll bjöds på en festmåltid och på den andra dagen åt vi tillsammans – föräldrar, systrar, bröder, far- och morbröder, mostrar och fastrar, mor-och farmödrar med sina barnbarn – vid ett långbord dukat på en äng mellan bokar högt ovanför byn, med en porlande bäck och trädgårdsland.

Husen i Piminoro är inte som de fallfärdiga ruckel med lerväggar som jag senare såg i flera av de fattiga, halvt övergivna byarna på bergens andra sida. Där finns rejäla hus av sten och betong, dessvärre mestadels omålade, med moderna badrum och stora kök. Från terrasserna ser du ut över sluttningar och vidsträckta fält som öppnar sig mot det fjärran havet. Över oss svirrade svalor och det doftade av rosmarin, basilika och mynta. Allt är rent och fejat, byborna vänliga och generösa.

Det är ett urgammalt land präglat av människors närvaro. På andra sidan bergsmassivet finns byar där en del äldre invånare fortfarande talar griko, grekiska. Närmare bestämt 2 000 människor bosatta i nio byar. Kalabrien hade, trots perioder då det varit erövrat av romare, araber och normanner, sedan 800 f.Kr. varit känt som en del av Magna Graecia, det Större Grekland, men i och med en alltmer inflytelserik påvestat och en spansk-italiensk centralmakt med säte i Neapel försvann grekiskan från de flesta platserna i Kalabrien, med undantag för de små isolerade byarna högt upp i bergen.

Vi besökte staden Bova, som reser sig på ömse sidor om en hög, märkligt formad klippa och vars stensatta, rensopade gränder påminner om dem du finner på de grekiska öarna. Gatornas och grändernas namn är skrivna med både latinskt och grekiskt alfabet. Från foten av det vita korset som kröner klippan ovanför byn kunde vi se ut över det blånande Joniska havet.

Södra Kalabrien är till största delen berg och hav. De är alltid närvarande och det finns under gemyt och generositet en skrämmande närvaro. I bergen ovanför Piminoro reser sig vid en korsning ett högt, träkrucifix med en svartmålad Kristus. Det restes för att utmärka platsen där 'Ndranghetan, den kalabresiska maffian, efter det att lösensummor utbetalats för kidnappningsoffer, som inte upplösts i syra eller dränkts i havet, återlämnades till sina nära och kära. Inte långt från krucifixet ligger ruinen efter huset där Esmeraldas pojkväns farfar föddes vid förra seklets början.

Till min förvåning talades det öppet och i allmänhet fördömande om ´Ndranghetan, något som dock inte betyder att den slutat med sin inkomstbringande beskyddarverksamhet, korruption av politiker, handel med tung narkotika och illegal sophantering, men det tycks som om ´Ndranghetans inflytande skiljer sig från by till by och det tycktes vara obefintligt bland Piminoros öppna, generösa och ovanligt vänliga invånare.

Tanken på att Kalabriens landskap hade förgiftats kom till mig då vi under den första dagen badade i det kristallklara vattnet framför stranden vid staden Scilla. En plats jag drömt om alltsedan Morfar läste Odysséen för mig.

Kirke – förtrollerskan och solgudens dotter, som efter att ha förvandlat Odysseus besättning till svin, blivit så tjusad av deras anförare att hon åter gjorde dem till män och till och med kom att uppskatta dem, speciellt efter det att de vågat seglagenom Underjorden. Efter deras återkomst till hennes stränder begav sig Kirke ner till grekernas skepp:

Skyndande kom hon, sedan hon smyckat sig skönt, med ett följe av tärnor som buro glödande, mörkrött vin jämte bröd och en myckenhet sovel.

Männen samlades kring den vackra, men svekfulla, gudinnan och medan de njöt av vin och mat lyssnade de vid sina eldar till hur hon berättade om allt det hemska som väntade dem. Efter att ha undkommit de skönsjungande, men människoätande sirenerna, skulle de tvingas segla inunder en ”överhängande klippa slagen med rytande vågor”. I dess inre, i en ”dunkelblånande håla, vänd mot mörkret” bodde den fasansfulla Skylla, innan hon visade sig skulle de höra hennes ömkansvärda ylande:

Skallet så ynkligt och skärande är som en kvidande hundvalps; själv så vidunderligt hemsk ser hon ut, att ej någon den synen möter med glädje minsann, ej ens de salige gudar. Sex par fötter inalles hon har, vanskapliga alla, sex långräckande halsar jämväl och envar med ett hiskligt huvud försedd, i vars gap tre rader av tänder det glimmar, starka och sittande tätt och av svarta förgörelsen fulla, Hälften av kroppen hon håller försänkt uti djupet av hålan, men sina huvuden sträcker hon fram ur den rysliga avgrund; ivrigt hon vädrar och snokar alltjämt kring sin klippa och fiskar både delfiner och sälar.

Olika havsdjur är dock inte Skyllas enda föda. Ingen skeppare kan oskadd passera hennes klippa utan att hon ”snappar med varje sitt gap en man som rov från varje mörkblåstammigt skepp”, som kommit tillräckligt nära.

På så sätt förlorade Odysseus senare, då hans skepp seglade förbi monstrets kula, sex av sina män. Skylla snappade snabbt åt sig dem och då käftarnas sylvassa tänder slöt sig kring dem vrålade männen ”i dödlig ångest” Odysseus namn. Odysseus berättade hur Skyllas halsar svängde som metspön över skeppet, innan hon blixtsnabbt ryckte till sig de vilt sprattlande männen:

Som när en fiskare står med sitt långa och sviktande metspö ute på udden och slänger i sjön sin rev med dess krokar. Uppe i klyftans gap hon dem åt, och förfärligt de skreko, medan de armarna sträckte mot mig i sin gruvliga dödskamp. Detta det rysansvärdaste är, som jag någonsin skådat, fast jag så mycket bestått, medan havets vägar jag utrönt.

Skyllas höga klippa är inte längre så slät och obestiglig som Homeros skildrade den. Nu kröns den av en borg som byggts, rivits ner och rekonstrueras sedan urminnes tider. Den romersk-grekiske författaren Strabon (64 – 24 f.Kr.) nämner i en av sina sjutton böcker om Medelhavets städer att Scilla redan innan 500 f.Kr. var ett tillhåll för pirater, sedan dess har klippan ständigt bytt härskare – ömsom greker, ömsom romare, byzantinska soldater, normanner och barbareskpirater. Invånarna visade tydligen en tendens att vara opålitliga och upproriska, 73 f.Kr. valde de exempelvis att på Spartacus sida bekämpa romarna.

Kanske legenden om Skylla finner sitt ursprung i att det under klippan finns en grotta, nu dold av ett galleri som byggts för biltrafiken, från vilken en halvmåneformad strand, vars djup och storlek var perfekt för den tidens fartyg, kunde behärskas. Antagligen var det från denna strand som piraternas fartyg med stor hastighet sköt fram och likt Skyllas rovgiriga huvuden snappade åt sig rikedomar och slavar från förbipasserande handelsfartyg.

Som i verkligheten har myter och legender ett eget liv. De berättar om människor, gudar, djur och monster vars ursprung, ålder och utseende skiftar beroende på berättarens skicklighet, ursprung och syfte. Att Skylla en gång var en människa är de alla överens om, men uppfattningarna om hur hon förvandlades till ett monster och vem som gjorde det skiftar.

Mest dramatiskt och gripande skildras Skyllas tragiska öde av Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.) som i sina Metamorfoser berättar att Skylla en gång var en ovanligt vacker ung dam som plågades av alla de män som ansatte henne med böner om samvaro och bröllop. För att undvika dessa brunstiga hannar sökte Skylla, i en isolerad havsvik, de diskreta havsnymfernas sällskap och blev där god vän med nymfen Galatea, en olycklig najad som berättade hur en förälskad tillbedjare förstört hennes liv. Den brutale, enögde jätten Polyfemus hade galen av svartsjuka slängt ett klippblock på Galateas älskare, Acis, och därefter slitit honom i stycken.

Den tillbedjare som blev orsaken till Skyllas förskräckliga öde var dock ingen brutal, enögd och hårig jätte, utan en gladlynt fiskare vid namn Glaukos, fast vid tiden då han blev förälskad i Skylla var Glaukos inte längre en mänsklig varelse, utan en blågrön triton med fisksvans. Ovidius låter Glaukus berätta hur det gick till:

Jag var en gång dödlig, men även då var jag förutbestämd till ett liv i havens djup. Jag ägnade mina dagar åt oceanens glädjeämnen, drog nät fyllda med fisk eller satt på klipporna och metade.

Redan då var Glaukos åtrådd av vackra havsnymfer och han kände sig mer lockad av hav än land. Efter en dags rodd och fiskafänge lade han en gång till vid en strand där frodigt, mjukt gräs växte ända fram till havsranden. Glaukos lade upp sin rikliga fångst på gräset och betraktade fascinerad fiskarnas glittrande färger mot den smaragdgröna friskheten, då märkte han hur fiskarna började spritta och hoppa.Slutligen hade de alla sökt sig tillbaka ut i havet:

Jag var stum av förundran, konsternerad sökte jag en förklaring. Var det en gud som väckt dem till liv, eller kanske en substans i gräset? ”Ingen ört i världen kan ha en sådan kraft”, viskade jag för mig själv, medan jag plockade upp ett par strån och tuggade på dem. Jag hade knappt svalt de obekanta safterna förrän jag kände hur hjärtat skalv och jag greps av en obetvinglig längtan efter att få kasta mig ut i havet.

Glaukos dök ner i vattnet och fann att han kunde tumla kring i djupet utan att behöva andas, aldrig hade han känt sig så fri och lycklig:

Havsgudarna mötte mig, de hade mig funnit mig värdig att vistas bland dem. Oceanus och Tethys ombads rena mig från all dödlighet. Nio gånger sjöng de en trollformel över mig. Jag fann mig nersänkt i hundratals strömfåror, från varje riktning forsade floder över mig, jag virvlade runt i en störtsjö.

Glaukos svimmade, då han åter kommit till sans var hans kropp förvandlad, håret hade blivit grönt, hyn blå, bringan och armarna mer muskulösa än tidigare, medan nederdelen av kroppen hade blivit till stjärten och fenorna hos en kraftig, silverglänsande fisk.

Den mirakulöst förvandlade fiskaren var överlycklig, Glaukos hade funnit sin rätta natur och tumlade runt i det element han alltid önskat sig vara en del av, tills olyckan en dag slog honom med förödande kraft.

Föreställ dig en havsvik, vars ständer välver sig likt en båge, där fann Skylla sin vila. Det var här hon kunde finna en viloplats bortom havets raseri, eller från himlen som under middagshettan bränner hårdast genom solens strålar och då skuggorna är som kortast.

Likt en säl sticker Glaukos huvudet ur vattnet och fängslas då räddningslöst av den unga kvinnans bländande skönhet. Snabbt simmade han in mot land och ropar till Skylla, kanske som i scenen nedan, fast barockkonstnären har framställt Ovidius stilige yngling som en vädjande, löjeväckande gamling.

Förskräckt stirrade Skylla på Glaukos blågröna kropp, det gröna håret som täckte hans rygg och axlar, den kraftiga, havskimrande och smidiga fiskstjärten. Glaukos var visserligen stilig, men var han en gud eller ett monster? Havsvarelsen försökte förgäves lugna Skylla:

Vackra jungfru, jag är varken ett havsmonster eller en farlig best, jag är en gud. Mitt rike finns i oceanen och jag är inte mindre mäktig än Proteus eller Triton.

Skylla, som lyssnat till Galateas sorgliga berättelse om hur ett förälskat monster hade förstört hennes liv, bad Glaukos försvinna och sprang sedan längre in mot land. Skyllas avvisande inställning tog Glaukos hårt. Hur kunde en vanlig dödlig avspisa en så stilig varelse som han? En stilig kraftkarl som åtråddes av varje vacker havsnymf.

Ilsken och förtvivlad begav sig Glaukos över haven till Kirkes ö, framkommen vädjade han till henne: ”Ingen kan bättre än jag erkänna kraften hos örter och gräs, det var deras magi som förändrade mig”, genom insikten om deras kraft har han vänt sig till Kirke, trollkunnigast av alla gudomligheter. Han ber gudinnan framställa en dekokt som får Skylla att åtrå honom. Glaukos visste dock inte att efter det att Solen avslöjat Mars och Venus kärleksaffärer så uttalade kärleksgudinnan en förbannelse över Solens avkomma – Kirke dömdes att bli förälskad i varje stilig man hon mötte – det var därför hon förvandlade allt mankön som kom i hennes väg till djur. Glaukos var dock inte längre en vanlig man och Kirke hade därför ingen makt över honom:

Se mig in i mina ögon. Jag är visserligen en gudadotter, avlad av den bländande Solen. Styrkan hos mina trollformler och örter påverkar människor och djur, men du är inte mänsklig och jag är därför tvingad att be dig att få bli din. Förneka henne som nu ratar dig, besvara istället min åtrå.

Kirkes gränslösa passion skrämmde Glaukos och han försäkrade henne att:

.. så länge Skylla lever kommer min kärlek till henne inte att förminskas, än mindre än att trädens bladverk täcker oceanernas bottnar eller alger springer fram på bergens höjder.

Kirke blev bittert besviken och beslöt att låta sin frustration drabba den vackra Skylla. Hon blandade samman örter och giftiga safter till en ohygglig brygd. Klädd i en ”havsblå mantel” vandrade hon torrskodd över ”ett stormigt havs svällande vågor”, bort till Skyllas badvik, ställde sig på vattenytan, höjde giftskålen och lät dess innehåll sprida sig i vattnet.

… besudlande det med sina monsterframkallande gifter. Hon spred syrorna från förpestande rötter alltmedan hon förbittrat tre gånger nio gånger, på ett invecklat, mystiskt språk, mumlade sina magiska formler.

När middagshettan lägrat sig över nejden kom Skylla och steg till midjan ut i vattnet då hon förskräckt genomfors av hemska plågor och fann sig omgiven av hotfulla, gläfsande bestar.

Till en början begrep hon inte att de utgjorde en del av henne, utan slängde sig våldsamt åt sidan, enbart för att finna att när hon i skräck försökte skydda sig mot dem följde de henne överallt, ylande och vilt huggande tycktes hon släpa dem efter sig. Hon förde sina händer mot midjan, försökte finna sina ben och fötter, men allt hon fann var en vildsint flock av helveteshundar med uppspärrade, dreglande käftar. 

Odjuren hade blivit en del av henne och förbittrad var hon tvingad att acceptera sitt sorgliga öde och för att lugna monsterna som blivit en del av henne tvingades hon föda dem med sälar, delfiner och människor.

Skylla framställs på en mängd olika sätt, ibland med de sex huvudena som beskrivits av Homeros, men lika ofta som Ovidius vackra kvinna med en nedre kropp vanställd genom en monsterhord av vildsinta varghundar som sliter sina offer i stycken. Som den fragmentariska skulptur som bärgats ur havet vid vår favoritbadplats i Sperlonga. I ett museum finns där den stora marmorgruppen utställd. På avstånd påminner den om en skrotskulptur, men närmar du dig ser du snart hur förtvivlade män vrider sig medan helveteshundarna sliter i dem. Alltmedan den stiliga Skylla höjer sig över dem.

Myter sägs vara odödliga och spegla vår tillvaro. Kanske kan Skyllas öde då liknas vid den hänsynslösa ´Ndrangethan som genom sin omättliga, mordiska girighet tar betalt för att dumpa kemiskt - och kärnkraftsavfall längs Italiens kuster och därmed hotar hela vårt ömtåliga, ekologiska system? Likt den vackra, oskyldiga Skylla tvingas kalabrierna att leva med dessa hänsynslösa maffiamonster och liksom dem blir även de både föraktade och fruktade av övriga italienare.

Men det kalabresiska havet gömmer inte enbart gift och elände. Fortfarande kan du bada i kristallklart vatten, som vid stranden vid Capo Bruzzano, där vi simmade bland klippformationer som med lätthet kan tolkas som förstelnade monster och gudar. 

Inte långt därifrån bärgades 1972 ur havet två manshöga bronsskulpturer föreställande grekiska atleter. De är nu uppställda i ensamt majestät i en vitmenad sal i muséet i Reggio, där vi såg dem dagen innan vi badade vid stränderna av det Joniska havet. Det faktum att de står sida vid sida, i samma ställning, förstärker det intryck de ger. Den ena av dem har en ungdomlig, muskulös kropp, svallande hår och skägg och en atlets diadem kring pannan, medan den andre har en likaledes atletisk kropp, men den kraftiga muskulaturen tycks hos honom vara något slappare och kroppshållningen mer uppgiven än hos hans yngre följeslagare. Istället för ett diadem bär han en hjälm och den trotsiga attityden hos den yngres skarpskurna ansikte är hos den äldre mannen ersatt av något som tycks vara trött resignation, förstärkt av det faktum att han saknar ett öga.

En omfattande, ”vetenskapligt utförd och analyserad” förfrågan om uppfattningen hos museibesökarna fann att en överväldigande del av damerna fann att den yngre mannen var ”sexuellt attraktiv”, medan de flesta av männen ”identifierade sig” med den äldre.

Jag tyckte att jag på flera ställen i Kalabrien fann en mystisk koppling mellan natur och mänskligt liv. Ibland var det svårt att avgöra vad som efterbildade vad. På slingrande vägar, som med jämna mellanrum var belamrade med nedfallna stenar och emellanåt stora stenblock, körde oss Vincenzo in i hjärtat av Aspromonte. På sluttningarna ovanför den övergivna byn Roghudi visade han oss flera väldiga klippformationer som reste sig ur det torra landskapet och dess taggiga buskar. Bland andra ett ”drakhuvud”, med tycke av både utomjording och kykladisk gudomlighet riktade det sin blick bort mot byar som övergivits antingen genom massutvandring mot Amerika eller Australien, eller på grund av hotande naturkatastrofer.

På de slingrande, alltmer oroande bergvägarna tog vi oss ner till Roghudi som klamrar sig fast vid ett klipputsprång mellan två flodfåror, som nu var i det närmaste torrlagda, men som under vinter och vår kan förvandlas till rasande störtfloder som hotar att riva med sig allt i deras väg. Något som flera gånger hotade herdebyn Roghudis existens. Under en våldsam översvämning 1973 beslöt sig hela byns befolkning att skyndsamt lämna sina hem och de flesta bor nu i en nyuppförd by flera mil därifrån.

Det övergivna Roghudi finns kvar. När vi var där fanns varken människor eller får på de övergivna gatorna. Vi blickade in i rum där sängar, bord och husgeråd fanns kvar, läskedrycks- och ölflaskor från 1970-talet låg kvar bland resterna av madrasser uppätna av möss och andra djur. Dörrar och fönsterluckor slog övergivet i den milda brisen, alltmedan hundratals svalor svirrade i luften över oss.

Strax innan vi kom till Roghudi hade vi stannat vid en muromgärdad, likaledes övergiven kyrkogård, med rostiga grindar, förfallna kapell, gravnischer och ogräsövervuxna gravar. En liten dödens by, som i all sin enkelhet minde om Lokri, var rester vi tidigare sett på muséet i Reggio.

I Lokri, nere vid den joniska kusten inte långt från Roghudi, fanns under den grekiska antiken ett stort tempelområde med flera underjordiska grottor till vilka pilgrimer vallfärdade för att bada i helande, livgivande vattnen. Härskare över templen var underjordens gudar som regerades av Persefone (dotter till Demeter, fruktbarhetens gudinna) och Hades (förvaltare av underjordens skatter). Förvisso lugubra gudomligheter, men liksom jorden var de också livets främjare och beskyddare. Det var de som skänkte oss jordens föda – bröd, vin, frukter och oliver. Många framställningar visar dem sittande sida vid sida – Persefone alltid framför sin make och i händerna bär de frukter, veteax eller tuppar, en typisk fruktbarhetssymbol.

Jag imponerades av konsten som bärgats i Lokri, bland annat en mängd votivgåvor och plaketter som visade på dyrkan av jorden som livgivare, men också skräck och undran inför det mörker och den död som också finns förborgad där. Där fanns tydligen en känsla av att ur mörker kommer ljuset, ur djupen springer livet fram. Människor har ofta gått ner i grottor för att dricka ur och bada i källsprång , som tros vara källor till Underjordens livgivande kraft. En Underjord som också var hem för död och mörker. Att konfronteras med sådana "heliga" platser kunde för många innebära en livsförändrande upplevelse, en religiositet nära den som av den tyske teologen Rudolf Otto kallades för ett mysterium tremendum et fascinans, en skrämmande och fascinerande gåta.

Flera skulpturgrupper funna i Lokri hyllade tvillingparet Kastor och Polydeukes, den ene dödlig och den andre odödlig son till Zeus, och framställde hur de sittande på sina hästar lyftes upp ur havet av olika havsgudomligheter, ibland tycktes de trotsa elementen och svävade viktlöst framför hästarna.

Kalabrien - en blandning av liv och död. En ständig, i det närmaste tidlös korsning av natur och mänsklig närvaro. Ibland tycks naturen ha överhanden, ibland människorna. På vissa ställen råder en dyster sterilitet, på andra ett överflöd av grönska, frukter, grönsaker, vin, oliver, bröd, ost och kött, serverat med generositet, glädje, dans och musik. Men där finns också det smygande giftet från avundsjuka, småskuret skvaller, uppgivenhet och maffia; miljöförstöring och osynligt våld. Skylla fången av sina gläfsande hundar, bronserna som stigit upp ut havet vid Riace, tarantellan med sin sugande, livsbejakande rytm, poesin med rötter djupt ner i den grekiska myllan, glädjen över mat, dryck och mänsklig gemenskap, ´Ndranghetans hotfulla närvaro.

I Kalabrien lever nuet och det förgångna, sida vid sida, i all sin storhet, i allt sitt elände. En plats där det verkligen gäller att carpe diem, gipa dagen, något jag insåg under de få dagar jag vistades där. Dagar som räckte för att ge mig minnen för livet. Tack Esmeralda, Vincenzo och alla ni andra som ger mening och värme åt mitt liv.

Alvaro, Corrado (1957) Herdarna på Aspromonte. Stockholm: Natur och kultur. Clark, Lloyd (2007) The Friction of War: Italy and the Battle for Rome 1944. London: Headline Publishing Group. Homeros (2014) Lagerlöfs Homeros Odysséen. Stockholm: Atlantis. Horatius Flaccus, Quintus (1967) The Odes of Horace, with original texts and translation by James Michie. Harmondsworth: Penguin Books. Ovidius Naso, Publius (2004) Metamorphoses. London: Penguin Classics. Osborne, Robin (1998) Archaic and Classical Greek Art. Oxford: Oxford University Press. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Smedberg, Marco (2006) Från Sicilien till Rom. Kriget i Italien 1941-44. Stockholm: Norstedts

Lindevägen 26, Enskede. I have always found it hard to remember numbers, but after more than forty-five years I am still able to recall the address of my grandparents' home, which they named Tallebo, Home of the Pine Trees. Now the place must be completely different from the memory palace I have preserved in my mind.

Facing the street was a red-painted fence overgrown by Virginia creeper, and with a white gate, vaulted by an arch, thick with leaves. A recently raked path ran along the gable and, of course, the sun was always shining and the air filled with the fragrance of flowers, leaves and earth. Scents linger in the memory, but unlike sight and sound they cannot be reproduced by our mind.

To the right rouse a mighty lime-tree with rich foliage and below it a lawn ran along the path, in its middle was a flowerbed with multi-coloured snap-dragons, gladioli, hyacinths, lupines and peonies. To the left rose the creeper covered, whitewashed façade, which in my childhood appeared to be very high. Around the corner a short flight of stairs led to a pair of double doors, which opened onto a porch with large windows and a rich variety of potted plants.

On the wall next to the door hung my uncle Gunnar´s copy of Charles XII´s funeral procession and a small reproduction of Christan Krogh's painting of a sea captain, who during rough seas, with a bushy beard and a heavy oilskin coat is leaning over a chart in a whitewashed cabin. My grandfather was fascinated by the sea after his father, Severin Caspersson, had been a skipper in the coastal town of Varberg. He had owned several big sailing ships, though never at the same time. I believe that at least two of his ships were wrecked and sank. As a child, I erroneously assumed that the picture depicted him. If I remember correctly my grandfather told me that his father sailed on the Baltic countries and with tar and timber supports for the mines around Newcastle, from where I guess they brought back coke.

In the flower-scented anteroom Grandpa showed me how you could gently pull the leaves of the lemon balm between your fingers to have the fresh scent of lemon linger on them. His mother, Hannah, who my mother remembered as a very strict and religious lady of small stature, had called the lemon balm Heart´s Delight, since the plant was said to have a tonic effect on the heart and was used as a remedy for melancholy.

- Melancholia?

- It is when you are so sad and gloomy that it poisons your entire body. Everything becomes dark and black around you.

Grandpa, who had been a teacher, explained many things to me. He often demonstrated what he was talking about. That was perhaps why so much of what he said remained in my memory. In that way Grandpa reminds me of my father. He was also a great storyteller who willingly and often told me about and showed me strange things.

There were, of course, the peculiar snap-dragons in Grandpa's garden, if you pulled the lower lip from their petals they opened up like a lion´s jaws and bared their intensely yellow interior. Or the monkshood´s blue flower, the top of which looks like a hood, or round helmet, and most children know the secret it is hiding and that it is revealed if you gently pull away the hood and the stamens appear as two horses, which with their delicate stems pull behind them the cupped petals, like the fairy carriage of Cinderella. Grandpa could, filled as his mind was with ancient tales, disclose that the entire monkshood plant was crammed with deadly poison. When drops of froth fell from the hell dog Cerberus and entered the ground below him, they were transformed into monkshood flowers from which the sorceress Medea extracted the poison she used when she in vain tried to kill her stepson Theseus. Grandpa opened up a monkshood flower and explained:

- See how the horses run forward, just as the winged dragons that Medea hitched in front of her carriage, before she fled through the air after her attempted assassination of Theseus. While she flew from Athens to the Aryans´ pastures deep inside Persia, she brought with her Medes, her son, who finally became king and his minions were named Medes after him.

It was often like that with the information Grandpa bestowed upon me. When he told me a story it could turn out to be like a Russian doll, containing ever more stories within itself, leading to more questions. So could for example the opening of the monkshood´s flower bring Grandpa to Medea's horrifying tale about the poisoning of enemies and kin, dismemberment of her brothers, and finally the senseless murder of her own children, only because her husband had abandoned her. Grandpa's opening of a small flower also brought us to flying dragons and distant countries like Persia, where Scheherazade had learned her thousand tales. Stories I later found and could expand by leafing through Grandpa's many, thrilling books. A fantasy world that also transformed his garden, which rose along the "Mountain" behind his house, into an Eldorado where each flower hid a story.

For sure Grandpa had told similar stories to my uncle Gunnar, who behind the attic had a small room where he entered and created dream worlds of his own. Up there wooden boxes contained thousands of small, meticulously painted cardboard figures that could be made standing by olding flaps at their feet. Uncle Gunnar had made the whole army of Charles XII; footmen, horsemen, cannons and hawser wagons. He had also recreated the Arabian Nights with its sultans, harem ladies, evil wizards, princes, elephants, camels and palaces. I and my cousin Erik Gustaf could spend hours up there on the dusty, murky wind, playing with the figurines his father had drawn, painted and cut out as a child. I wonder where all this ended up, it is probable that all those men, horses, animals and places only remain in my, my sister´s and my cousins' memories.

From the anteroom I entered a spacious hall, with a staircase, which in an exciting angle swung up to the second floor. I was fascinated by how the steps on one side narrowed as they turned to the second floor, which they met between two dark brown painted balustrades that I used to climb on while looking down towards the first floor, imagining I was climbing a high mountain. The stairs, where the edge of each step was protected by a shiny brass strip, could easily turn into mountains, ship masts or castle stairs where pirates, musketeers or knights were fencing as Errol Flynn and similar heroes did in the matinee movies.

To a wall next to the stairs a phone was placed on a shelf, under which hang a cardboard with important phone numbers. Despite my bad numeric memory I can still recall the phone number, because at that time you responded with numbers instead of name - 49 07 05. There was a chair under the phone, but we preferred to sit on the stairs while talking in the phone. I also sat on the stairs when I was alone during a dark evening when my cousins, my father and mother, and grandparents had gone to see Windjammer, a movie about a Norwegian sailing ship. I was five years old and it was the first time I had been alone. Apparently, I had slept so deep that they had left me without daring to wake me. I have always found it easy to sleep and seldom wake up during night. Nevertheless, this time I woke up, in the big, empty house and could not understand where all the people had gone. I sat on the stairs waiting for them while the moonlight fell in through the window that was placed on the wall by the staircase.

At that time my grandmother was still alive, a beautiful, fair-haired lady who was very similar to my mother, but I unfortunately do not have so many memories of her, apart from her friendly smile and her last painful hospitalization after a stroke. She died when I was six years old, but Grandpa used to tell me that he felt her presence in the house. When I was alone visiting Grandpa, I used to sleep beside him in Grandma's large bed. Once he told me:

- I was sleeping here when I in the middle of the night suddenly woke up and saw light entering under the door, which then slowly opened and Irene came into the room. She came up to the side of my bed, leaned over me and kissed me on the forehead.

That tale scared me and combined with my cousin's stories about Uncle Gunnar seeing angels it did not leave me for a long time, making me reluctant to be alone on the second floor in the evenings.  

In the lower stairwell was a cabinet hidden behind a heavy curtain, inside were shoe racks, hats and overcoats. The place was called the Overshoe Shelf since it was on such a rack my mother and her brothers had to sit and be ashamed if they had done some mischief. That cabinet used to be the last refuge when we children played hide and seek, and were unable to find no good hiding place in time. The stairwell hall appeared as both threatening and festive. During my mother's childhood it had in time for the Christmas morning been turned into a fairy grotto. When my mother and her brothers came down from their bedrooms on the second floor, they found that Grandma and Grandpa during the night had hung tapestries with Christmas motifs on the walls and lit candles, when they came into the salon they found the Christmas tree dressed and adorned. It appears as if in those days there were always huge drifts of snow outside the large windows. My mother and father also used the night before Christmas Eve to decorate our apartment, while we children were still asleep, something that made us understand that the Christmas season was quite different from everyday life, that it was a time when magic and warmth to entered our lives and changed everything. Such memories have made it difficult for me to accept that the commercial Christmas starts already in November and that Christmas trees are brought into the house long before Christmas Eve - it destroys the magic.

On the building's ground floor were sliding doors, something I have only seen there and in castles. I guess my handy grandfather had made and installed them all by himself. When you from the hallway entered the living you could to the right see a large crescent-shaped and grey, fireplace. Around the opening for the hearth Grandpa had painted a wide loop with patterns in white and red. On the mantelpiece stood a massive, seven-branched candlestick of wood, along with several wooden figurines, all made by Grandpa. No, not all of them, some figures like an Indian chieftain and a hussar had been carved and painted by my father, who also had made and a nice little clay sculpture of a budgerigar sitting on a stone. Above the fireplace was a bulky, wine-red armchair, also, like the fireplace, also made by Grandpa. On the wall next to the chair was a reproduction of Henner´s Fabiola, which in those days was common in many homes. I wondered who she was and still do not know it.

My grandparents' house was filled with surprising interior design details, usually crafted by Grandpa, and paintings done by Uncle Gunnar. The living room had a casket ceiling made of light wood and dark slats, also crafted by Grandpa, who used to sit in the red armchair and listen to the radio, which was placed behind another armchair and beside a green chaise longue over which hung a mighty oil painting made by Uncle Gunnar and depicting Grandpa within a heavy, grey frame.

My cousin Erik Gustaf once stated that Uncle Gunnar had told him that Grandpa and Grandma in the beginning had been concerned about the voices coming from the radio, these might endanger their minds since the human brain was not made to embrace speech from other people than those present in the room. It was also quite late in time that the TV-set appeared in the house. But the big heavy bookcase, next to an equally massive desk in front of the wide picture window, had always been there. Grandpa often sat by the desk and it happened that he suddenly rushed up from his chair and violently shook shock his fist at the magpies, which stole birds' eggs and scratched around among his beloved flower beds. Once he crushed the great table lamp with its magnificent, marbled shade. Since the garden was laid out on a hillside it seemed to pile up outside the window and your gaze was met by a sea of ​​flowers, which like a mighty ground swell, rose up in front of knotty pine crowns and a blue sky.

On the right side beside the desk was a burly piano with a remarkable piano bench, made from beautifully speckled light wood and equipped with small doors, behind which the notes were kept. Even that strange piece of furniture had been made by Grandpa. Grandma, her daughter and two sons were all good pianists. The children went to the same piano teacher in the centre of Stockholm. Mother hated to go there since she did not knew her homework perfectly and the piano teacher used to hit her hard on the fingers. Eventually Mother, just like Uncle Gunnar, became quite good at piano playing and could sensitively perform sonatas by Beethoven, Schubert and Schumann, while Uncle Sven excelled by playing Alexander's Ragtime Band at a neck breaking speed. Beside the piano hung a painting that I was deeply fascinated by, it was a woodcut made by Uncle Gunnar and depicted the eagle Gorgo from the tale The Wonderful Adventures of Nils.

There were not so many flowers inside the house, except in the bright dining room where Grandpa had placed a large self-made table, with heavy seats fitted with carved monograms. In the dining room ticked a large wall clock from Grandpa's childhood home, a sound I've never been fond of because I associate it with death and old age. A service walkway with cupboards filled with crockery and glass led into the kitchen. At the bottom shelf of one of the cabinets Grandpa stored wine and schnapps. It was not often he drank, but it happened that he took a shot for the heart's sake. Next to the kitchen was a small dining room, formerly a maid's chamber. It was there we ate most of the time. I remember Grandpa´s large appetite, how he with special pleasure gobbled down what he called "trousers", i.e. spawn sacks from Codfish.

The kitchen was bright and spacious, there was a large pantry you could walk into. Between thick-painted wooden walls it smelled delightfully of coffee and vegetables. If you continue through the kitchen you reached a wooden door with a large key and if you opened it you ended up in a steep staircase, leading down into another one of the house´s enchanted spaces – Grandpa´s carpentry basement. Down there, in a windowless room, with grey cement walls, smelling of shavings and varnish Grandpa had his huge workbench where he made his remarkable creations, including a large farmhouse with several floors, with living space for the farmer´s family and a stable for cows and horses, there was also outbuildings and a trolley shed where the carts also were made by Grandpa. I was given this fantastic farm for one of my birthdays and I still keep it.

Down in his basement Grandpa also had a toilet with a wooden door, inside it I could sit and watch Grandpa while he planed, nailed and painted at his workbench. On the wooden door he had pasted newspaper clippings, including political cartoons of the witty draftsman EWK. Next to the toilet was a large wooden box with coke, which Grandpa used to fire the boiler in the laundry room next door, where there was also a wood clad boiler for hot water and large stone vats.

From Grandpa´s carpentry basement you reached the garden through a room with a potato bin and a wall with pantries for food that would not be used at once. On the walls hung bass strings that Grandpa used to tie up plants and flowers. The garden tools he kept in a garage down by the building's rear gates. Grandma and Grandpa had no car. A steep staircase led up to an arbour, covered with Virginia Creeper, to its right was the lush garden, while you to the left could follow a narrow path, with irregular laid stones between which houseleek and other stonecrop grew. On a roughly hewn pedestal Grandpa had placed a sundial.

Above the floral exuberance lay the naked rock where I could lie on my back, enjoying the sunshine, there were also white garden furniture under a sturdy birch-tree. From there you looked down at a sea of ​​flowers spreading out towards the house and its porch above the broad picture windows. From that porch I had, dressed in a soft, light blue pyjamas, with my parents and grandparents, in the autumn of 1957 seen how the Russian Sputnik as a bright, tiny spot slowly moved across the starry night sky. The satellite was not much bigger than a beach ball, but I'm convinced that I saw it as a tiny white dot moving across the sky. I was three years old and it is one of my first memories.

Grandfather was a master at combining flowers and plants in such a way that they formed a harmonized abundance of colours, a kind of alluring chaos that could keep your gaze transfixed for hours, especially as bees and other insects moved among plants. In Grandpa's home there was a combination of external and internal worlds; Uncle Gunnar´s toy soldiers, Grandpa´s carpentry, the garden, the books, but also an inner world created by my interchange with Grandpa, among all these books and flowers. I lay in his bed listening to him while he read aloud stories from the Bible or the Iliad, how he sang hymns, like the powerful:

Spread your mighty wings,

O Jesus, over me

and let me quietly rest

in weal and woe with you.

or quoted poems from memory, like those of the now quite outdated Swedish poets Topelius and Snoilsky. Such moments have remained with me. Especially how Grandpa recounted Snoilsky´s poem about how the mysterious Emanuel Swedenborg was asked by a little girl if he could show her one of those angels he was known to be familiar with. The old seer then took her through his garden, “along strawberry patches and under a canopy of honeysuckle”, until they arrived at his gazebo, which still can be seen at the outdoor museum of Skansen in Stockholm, where he picked up the little girl and through a window showed her the angel she wanted to meet. The small girl marvelled at the sight: "What can it be? She sees a child's face" but she laughs and lights up: "Oh, the window is just a mirror!"

I asked Grandpa who Swedenborg had been and he explained that he was a man who lived in Stockholm during the 18^th century, claiming to be able to visit heaven and hell, trips he described in book after book. Grandpa's story created a lifelong interest in Swedenborg, I have written about him and even visited the great Swedenborg connoisseur and pastor of the New Church that Swedenborg founded, Olle Hjern, but that is quite another story that I might come back to sometime in the future.

Here in Rome, I have occasionally visited the room in Palazzo Corsini where the remarkable Queen Christina of Sweden died in 1689, and where I have read her proud words inscribed on a marble slab: "I was born free, lived free and will die liberated". In that room I have remembered how Grandpa in a voice trembling with emotion quoted the final words of another Snoilsky poem. It tells how a poor Swedish student sits beneath the Palazzo Corsini, then called Villa Riario, singing a Swedish folksong, which the dying Kristina listens to through the open windows:

The red robed priests whisper

Touching a hand gone cold.

Followed by Swedish song, Kristina Alexandra

Crossed the bridge to unknown realms.

The Swedish rhyme is quite exquisite and sorry to say I have been, after trying hard, unable to transfer it into English.

Now - you may ask why I have chosen to re-visit my grandparents´ house. The explanation is partly to be found in two books by Frances Yates Giordano Bruno and the Hermitic Tradition and The Art of Memory where she describes a method used to enhance the memory, called the Loci Method, from the Roman word loci, which means "place". Searching for different memorizing methods was popular both in Antiquity and during the Renaissance, when books were expensive and rare, something that made memory training important for philosophers and writers.

The loci technique means that you imagine a building and its different rooms, which you furnish with objects that evoke associations to specific topics and memories. Then you may wander through your mental "memory palace" and pick out objects and sights that activate your memory and stimulate associations. What you then make use of is your eidetic memory (from the Greek εἶδος, eidos "to be seen"), i.e. your ability to activate visual recollections, an ability that apparently is highly developed in children, but weakens with age. Eidetic ability is obviously linked to primitive brain functions and appear to be developed in most mammals. The hippocampus is the brain's centre for eidetic processes and it is also where fantasies and dreams take shape.

With that in mind I walked through my grandparents' house, trying to evoke memories of my grandfather, revisiting the great importance he had for me. My reason for doing so is the fact that I a fortnight ago became grandfather myself, of an extraordinarily beautiful little girl named Liv and if I to her could become the great role model and inspiration that my grandfather was for me, then I would be a very happy man.

Yates, Frances A. (1999) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. New York: Routledge. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: The University of Chicago Press.

Lindevägen 26 i Enskede. Jag har svårt för att minnas siffror, men kommer efter mer än fyrtiofem år ihåg mina morföräldrars adress, där deras hem Tallebo låg och antagligen fortfarande ligger kvar. Men det måste nu vara fullkomligt olikt det minnespalats jag har bevarat inom mig.

Ut mot gatan fanns ett rödmålat staket övervuxet av vildvin, med en vit grind under en frodig lövbåge. En nykrattad gång löper längs husgaveln, givetvis skiner solen och dofter omger mig, det gör de alltid. Dofter lever i minnena, men de kan inte återskapas. Inte återges på samma sätt som en syn, eller ett ljud, de är undflyende och enbart då du åter drabbas av dem kan du förknippa dem med en plats, ett minne.

Till höger reste sig en kraftig lind med ett väldigt lövverk följd av en gräsmatta i vars mitt fanns en rabatt med en mängd olika blommor av vilka jag främst minns de mångfärgade lejongapens färgexplosioner. Till vänster reste sig den vildvinsbevuxna vitkalkade husfasaden, som i min barndom tedde sig mycket hög under sitt sadeltak. Bakom knuten ledde en trappa upp till de dubbla dörrarna som öppnade sig mot en farstu med stora fönster och en mängd krukväxter. På väggen bredvid dörren fanns Morbror Gunnars kopia av Karl den tolftes likfärd och en liten reproduktion av Christan Kroghs målning av en sjökapten, som under svår sjögång, med yvigt skägg och ett väldigt sjöställ lutar sig över ett sjökort i en vitmålad kajuta. Morfar var fascinerad av havet efter det att hans far Severin Caspersson varit skutskeppare i Varberg med flera fartyg, dock aldrig samtidigt, jag tror att två av dem förliste. Om jag inte minns fel berättade Morfar att de seglade på Baltikum och med tjära och gruvstöttor till Newcastle, varifrån jag antar att förde koks med sig tillbaka.

I det blomsterdoftande förrummet visade mig Morfar hur man mellan fingrarna försiktigt kunde dra bladen till en citronmeliss och hur den friska doften av citron då dröjde sig kvar på dem. Hans mor Hanna, som min mor mindes som en mycket sträng och småvuxen, schartauansk dam, hade kallat växten för Hjärtansfröjd den plantan sades ha stärkande effekt på hjärtat och hjälpte mot melankoli.

- Melankoli?

- Det är nu du är så ledsen och dyster att det förgiftar hela kroppen. Allt blir mörkt och svart omkring dig.

Morfar, som varit lärare, berättade och förklarade mycket för mig. Han visade ofta vad han berättade om. Det var kanske därför som så mycket av vad han sagt har stannat i minnet. På det viset påminde Morfar om min far. Han var också en stor berättare som gärna och ofta visade mig olika märkvärdigheter.

Där fanns givetvis de egendomliga lejongapen i Morfars trädgård, som då man drog i deras kronblad öppnade sig likt en rovdjurskäft och blottade sitt intensivt gula inre. Eller stormhattens blåa blomma, vars övre del ser ut om en hjälm och om som de flesta barn vet gömmer en hemlighet, ty om du försiktigt drar undan hjälmen visar sig ståndarna som två små hästar som med fina stänglar drar efter sig de kupade blombladen, likt sagovagnen i Askungen. Morfar kunde, fylld som han var med antika sagor, berätta att stormhatten innehöll dödligt gift. Då droppar av fradgan från helveteshunden Kerberus käftar föll till marken förvandlades de till stormhattar ur vilka häxan Medea utvann det gift med vilket hon tänkte döda sin styvson Teseus. Morfar öppnade en av stormhattens blommor och förklarade:

- Se hur hästarna springer fram, precis som de bevingade drakar som efter sig drog Medeas vagn genom luften då hon efter mordförsöket på Teseus, med sin son Medes, flydde från Aten till ariernas land i Persien, där sonen blev kung och folkets namn ändrades till meder.

Så var det ofta med Morfar, han berättade en historia som var likt en rysk docka, den innehöll andra berättelser som ledde till fler frågor. Genom en handling som öppnandet av stormhattens blomma förde Morfar mig till Medeas mörka historia om styckningen av sina bröder, giftmord på äkta män och släktingar och slutligen det sanslösa dråpet av sina egna barn, enbart för att hennes man övergivit henne. Morfars öppnande av den lilla blomman förde oss också till flygande drakar och fjärran länder, som Persien där Scheherazade lärt sig sina sagor. Berättelser jag sedan fann och kunde utöka genom bläddrandet i Morfars många böcker. En fantasivärld som förvandlade trädgården som höjde sig längs ”Berget” bakom huset till ett Eldorado där varje blomma gömde en berättelse, som Morfar kände till och kunde ge till mig.

Likadant hade Morfar säkert gjort med min Morbror Gunnar, som bakom husets vindskontor hade haft ett litet rum där han tecknat och skapat sina drömvärldar. I lådor och kartonger däruppe fanns tusentals små, minituöst målade pappfigurer som jag kunde ställa upp till hela arméer genom att vika ut flikar vid deras fötter. Morbror Gunnar hade gjort hela Karl den tolftes armé; fotfolk, ryttare, kanoner, trossvagnar. Han hade också återskapat Tusen och En Natt med dess sultaner, haremsdamer, onda trollkarlar, prinsar, elefanter, kameler och palats. Jag och min kusin Erik Gustaf kunde tillbringa timmar däruppe på den dammiga och dunkla vinden, medan vi lekte med figurerna som hans far ritat, målat och klippt ut som barn. Jag undrar var allt det där tog vägen, antagligen finns det enbart kvar i mina, min systers och mina kusiners minnen.

Från förrummet kom jag in i den rymliga hallen, med sin stora trappa, som i en spännande vinkel vred sig upp till andra våningen. Jag fascinerades av hur trappstegens ena sida smalnade medan de svängde upp till övervåningen, som de mötte mellan två mörkbrunmålade balustrader, som jag brukade klänga på. Den där trappan, där kanten på varje trappsteg skyddades av guldglänsande mässingsskenor, kunde med lätthet förvandlas till berg, skeppsmaster eller någon slottstrappa där pirater, musketörer eller riddare fäktades som Errol Flynn och hans likar gjorde på matinéfilmerna.

Bredvid trappan satt telefonen på en hylla och under hängde en pappskiva med viktiga telefonnummer. Mitt dåliga sifferminne till trots kommer jag fortfarande ihåg telefonnumret, eftersom man på den tiden svarade med numret istället för sitt namn – 49 07 05. Det fanns en stol under telefonen, men helst satt jag i trappan då jag talade med någon. I trappan satt jag också ensam en mörk kväll då mina kusiner, Far och Mor, och mina morföräldrar gett sig av för att se Windjammer, en film om ett norskt segelfartyg. Jag var fem år och det var första gången jag var ensam. Jag hade tydligen sovit så djupt att gänget gett sig av utan att de tordes väcka mig, jag har alltid haft lätt för att sova och vaknar sällan under natten. Den här gången vaknade jag dock i det stora, tomma huset och kunde inte begripa vart alla människor tagit vägen. Jag satte mig i trappan för att vänta på dem alltmedan månskenet föll in genom fönstret som fanns på väggen i trappan.

På den tiden levde min mormor, en vacker, ljushårig dam som påminde mycket om min mor men som jag dessvärre inte har så många minnen av, bortsett från hennes vänliga leende. Hon dog när jag var sex år, men Morfar brukade berätta att han kände hennes närvaro i huset. Då jag var ensam på besök hos Morfar brukade jag sova bredvid honom i Mormors stora säng. En gång berättade han:

- Jag låg och sov här då jag plötsligt vaknade av att det kom in ljus under dörren, som sedan sakta öppnades och Irene kom in i rummet. Hon kom fram till sängen, böjde sig över mig och kysste mig på pannan.

Det där skrämde upp mig ordentligt och tillsammans med min kusins berättelser om att Morbror Gunnar sett änglar gjorde att jag under lång tid inte tyckte om att på kvällarna vistas ensam på husets andra våning.

I nedre trapphallen fanns en mörk ”smatt” dold bakom ett tungt förhänge, där inne fanns skoställ, hattar och överrockar. Stället kallades galoschhyllan eftersom det var på en sådan Mor och hennes bröder fick sitta och skämmas om de hittat på något otyg. Den där smatten brukade vara den sista tillflykten då vi barn lekte gömme och inte i tid kunde finna något bra gömställe. Trapphallen framstod som både hotfull och festlig. Under min mors barndom förvandlades den på julaftons morgon till en sagogrotta. Då Mor och hennes bröder från sina sovrum kom nerför trappan fann de att Mormor och Morfar under natten hängt upp bonader med julmotiv och tänt levande ljus, då de sedan kom in i salongen fann de julgranen klädd och smyckad. På den tiden låg det tydligen alltid stora drivor med snö utanför de stora fönstren. Även Mor och Far brukade på natten innan julafton smycka vår lägenhet medan vi barn låg och sov, något som gjorde att vi begrep att juletiden var något helt annat än vardagen, det var då magi och värme trädde in i våra liv och förvandlade allting.

På husets nedre botten fanns skjutdörrar, något som jag antar att min händige morfar åstadkommit, genom dem kom du från hallen in i salongen där det fanns en stor halvmåneformad och grå, öppen spis, kring eldstadsöppningen hade Morfar målat en bred slinga i vitt och rött. På spiselkransen fanns en massiv, sjuarmad ljusstake av trä, tillsammans med flera träfigurer, allt gjort av Morfar. Nej, förresten, där fanns även en del figurer som min far täljt och målat, samt en fin liten målad lerskulptur av en undulat, som han också hade gjort. Framför den öppna spisen fanns en omfångsrik, vinröd fåtölj, även den, liksom spisen, gjord av Morfar. På väggen bredvid fåtöljen fanns en tavla med Henners Fabiola, som på den tiden var vanlig i många hem. Jag undrade vem hon var och vet det fortfarande inte. 

Mina morföräldrars hus var fyllt med förvånande heminredningsdetaljer, oftast hopsnickrade av Morfar, och tavlor målade av Morbror Gunnar. I salongen hade det kasetterade taket av ljust trä och mörka ribbor gjorts av Morfar, som i fåtöljen brukade sitta och lyssna till radion, som stod bakom en soffgrupp bredvid en lång, grön dyscha över vilken det hängde en mäktig oljemålning föreställande Morfar inom en tung, grå ram, målad av Morbror Gunnar, som gått på Akademin. Min kusin Erik Gustaf påstod en gång att Morbror Gunnar sagt att Morfar och Mormor hade oroat sig för att ljudet från radion skulle verka förvirrande på deras medvetande som ännu inte vant sig vid att ta till sig tal från andra än sådana som var närvarande i rummet. Det var ganska sent som TV:n dök upp i huset. Men den stora tunga bokhyllan, bredvid det likaledes massiva skrivbordet framför det breda perspektivfönstret, hade alltid funnits där. Morfar satt ofta vid skrivbordet och det hände då att han for upp och hötte våldsamt med näven mot skatorna, som enligt honom stal fågelägg och sprätte kring bland hans älskade rabatter. En gång slog han ner den stora strindbergslampan vars marmorerade kupa krossades. Eftersom trädgården var anlagd på en bergsluttning tycktes den torna upp sig utanför fönstret och blicken möttes av ett blomsterhav som likt en mäktig havsdyning reste sig upp mot knotiga tallkronor och en blå himmel.

Bredvid skrivbordet stod på höger sida ett bastant piano med en märklig pianobänk av ett vackert ljust trädslag, försett med små dörrar bakom vilka noterna förvarades. Även den möbeln var tillverkad av Morfar. Mormor, hennes dotter och två söner var alla goda pianister. Barnen gick till samma pianolärarinna inne i Stockholms centrum. Mor avskydde att gå dit eftersom hon inte kunde sina läxor och pianolärarinnan slog henne på händerna. Mor blev dock, liksom Morbror Gunnar, sedermera duktig på pianospel och de kunde på ett känsligt sätt framföra sonater av Beethoven, Schubert och Schumann, medan Morbror Sven excellerade med att spela Alexander´s Ragtime Band i väldig hastighet. Bredvid pianot hängde en tavla som jag var djupt fascinerad av, det var ett träsnitt av Morbror Gunnar som föreställde örnen Gorgo i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Det fanns inte så många blommor inne i huset, förutom i den ljusa matsalen där Morfar placerat ett stort egenhändigt tillverkat bord, med tunga stolar försedda med snidade monogram. Därinne tickade en stor väggklocka från Morfars barndomshem, ett ljud jag aldrig varit förtjust i emedan jag alltid förknippat det med död och ålderdom. En serveringsgång med skåp med porslin och glas ledde in till köket. Längst ner i ett av skåpen förvarade Morfar vin och snaps. Det var sällan han drack, men det hände att han tog sig en sup för hjärtats skull. Bredvid köket fanns en litet matrum som tidigare varit pigkammare. Det var där vi åt för det mesta. Vad jag minns så hade Morfar stor aptit och glufsade med speciellt välbehag i sig vad han kallade för ”byxor”, dvs torskens romsäckar.

Köket var ljust och rymligt och där fanns ett stort skafferi som man kunde gå in i, mellan de tjockt målade träväggarna doftade det därinne gott från kaffe och grönsaker. Fortsatte du genom köket kom du fram till en trädörr med en stor nyckel och öppnade du den så fann du en brant trappa som ledde ner till ännu en av husets förtrollade delar – Morfars snickerikällare. Där nere, i ett fönsterlöst rum med grå cementväggar som doftade gott av hyvelspån och fernissa, hade Morfar sin stora hyvelbänk där han tillverkade den ena märkvärdigheten efter den andra, bland annat en stor bondgård i flera våningar med uthus och vagnsbod, där kärrorna även gjorts av honom. Jag fick den unika gården i födelsedagspresent och har den fortfarande kvar.

Där nere hade han också en toalett med en trädörr och därinne kunde jag sitta och titta på Morfar medan han hyvlade, spikade och målade vid sin snickarbänk. På trädörren hade han klistrat upp en massa tidningsurklipp, bland annat politiska karikatyrer av EWK. Bredvid toaletten fanns en stor trälår med koks, som användes för att elda i pannan i tvättstugan intill, där det också fanns en väldig träklädd tank för varmvattnet och stora sköljkar av sten.

Från Morfars snickerikällare kom du ut i trädgården genom ett rum med en stor potatislår och en vägg med skafferi för mat som inte skulle användas med en gång, på väggarna hängde bastsnören som Morfar använde för att binda upp sina blommor. Trädgårdsredskapen förvarade han i ett garage nere vid husets bakre grindar. Mormor och Morfar hade ingen bil. En brant trappa ledde upp till en berså täckt med vildvin, till höger om den fanns den prunkande trädgården, medan det till vänster löpte en smal stig, med oregelbundet lagda stenar mellan vilka det växte taklök och andra fetbladsväxter, förbi ett solur på en grovhuggen piedestal.

Ovanför blomsteröverflödet låg berget naket med mossklädda hällar där jag kunde ligga på rygg och njuta av solskenet, bredvid stod vita trädgårdsmöbler under en kraftig björk. Från dem blickade du ner över blomsterhavet som bredde ut sig bort mot huset och dess veranda ovanför de breda perspektivfönstren. Från den verandan hade jag iklädd en mjuk, ljusblå pyjamas tillsammans med mina föräldrar och morföräldrar hösten 1957 sett hur ryssarnas Sputnik som en ljusfläck sakta rört sig över en stjärnklar natthimmel. Satelliten var ju inte mycket större än en badboll, men jag är övertygad om att jag såg den som en liten vit prick som sakta rörde sig över himlen. Jag var tre år och det är ett av mina första minnen.

Morfar var mästare i att kombinera sina blommor och växter på ett sådant sätt att de bildade en nyansrik matta av ett överflöd av färger, en slags kaotisk ordning som kunde hålla blicken fången timme efter timme, speciellt som bin och andra insekter rörde sig bland dem. I Morfars hem fanns en kombination av yttre och inre världar; Morbror Gunnars leksakssoldater, Morfars hemsnickerier, den stora trädgården och böckerna, men också en inre värld skapad genom min tillvaro tillsammans med Morfar. Jag låg i  hans säng och lyssnade till honom när han läste berättelser ur Bibeln eller Iliaden, hur han sjöng psalmer, som den mäktiga:

Bred dina vida vingar,
o Jesus, över mig
och låt mig stilla vila
i ve och väl hos dig.

Eller ur minnet läste upp dikter från Topelius och Snoilsky. Sådant har stannat i minnet. Speciellt hur Morfar återberättade Snoilskys dikt om hur Swedenborg visat en ängel för en liten flicka, som visste att andeskådaren kände sådana. Swedenborg förde henne genom sin trädgård längs en gång utmed jordgubbslanden, under ett tak av kaprifol, tills de kom fram till ett lusthus, som nu finns på Skansen, där han lyfte upp den lilla flickan och genom ett fönster visade henne den ängel hon bett om att få se. Den lilla bävar förundrad inför synen: ”Vad kan det vara? Hon ser ett barnansikte”, men så skrattar hon och lyser upp: ”Fönstret var en spegel bara!”  

Jag frågade Morfar vem Swedenborg var och han förklarade att det var en man som levt i Stockholm och sagt sig kunna besöka himmel och helvete, något som han sedan beskrev i bok efter bok. Morfars berättelse gjorde att jag hyst ett livslångt intresse för Swedenborg, har skrivit om honom och till och besökt den store swedenborgkännaren och pastorn i Swedenborgs kyrka, Olle Hjern, men det är en annan historia som jag kanske återkommer till någon gång i framtiden.

Här i Rom har jag emellanåt besökt rummet i Palazzo Corsini där Drottning Kristina dog 1689 och där läst hennes stolta ord på en marmorplatta ”Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord”, då minns jag ofelbart hur Morfar med en stämma darrande av rörelse för mig läste upp slutorden i en annan av Snoilskys dikter. Den handlar om hur en fattig svensk student sitter nedanför Palazzo Corsini, som då hette Villa Riario, och sjunger en svensk visa, som den döende Kristina lyssnar till genom de öppna fönstren:          

De röde präster viska med varandra 
Och fatta forskande en kallnad hand. 
Vid svenska ljud Kristina Alexandra 
Förts över bron till obekanta land.

Nu frågar sig kanske mina läsare varför jag valt att så omständligt återbesöka mina morföräldrar hus.

Förklaringen står delvis att finna i två böcker av Frances Yates som fått stor betydelse för mig: Giordano Bruno and the Hermitic Tradition och The Art of Memory. I dem skildrar hon en metod som använts för att förstärka vårt minne, den kallas locimetoden, från det romerska ordet loci, som betyder ”plats”. Att söka efter olika memoreringsmetoder var populärt både under antiken och renässansen då böcker var dyrbara och sällsynta, något som gjorde att minnesträning ansågs vara av stor betydelse för filosofer och författare.

Tekniken går ut på att du tänker dig en byggnad och i tankarna fyller dess rum med föremål som väcker associationer till olika ämnen och minnen. Sedan kan du vandra genom ditt mentala ”minnespalats” och där plocka fram föremål som aktiverar ditt minne och dina associationer. Vad du då aktiverar är ditt eidetiska minne (från grekiskans εἶδος, eidos ”att vara sedd”), det vill säga din förmåga att minnas bilder, något som uppenbarligen är starkt utvecklat hos barn, men som försvagas med åren, om du inte tränar ditt minne minne genom att söka synintryck i det förflutna.

Din eidetiska förmåga är uppenbarligen kopplad till mycket ursprungliga hjärnfunktioner och tycks vara starkt utvecklad hos flertalet däggdjur. Det är hippocampus som utgör hjärnans centrum för eidetiska tankeprocesser och det är också där som fantasier och drömmar tar form.

Genom att i minnet vandra genom mina morföräldrars hus har jag försökt förstärka minnet av min morfar, återbesöka den stora betydelse han haft för mig och att jag gjort det beror på att jag för fjorton dagar sedan blev morfar till en liten flicka vid namn Liv och om jag för henne kunde bli den stora förebild och inspiratör som min morfar varit för mig, då vore jag mycket lycklig.

Snoilsky, Carl (1980) Svenska bilder. Stockholm: Niloé. Yates, Frances A. (1999) Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. New York: Routledge. Yates, Frances A. (2001) The Art of Memory. Chicago: The University of Chicago Press.

Books are quietly resting in my bookshelves, year after year. When I look at them I wonder where and why I bought them, one day I will read them. When I few a weeks ago, travelled to Prague I brought with me One, a novel by David Karp, without any other thought than "now it may be the right time for me to read it".

I usually write my name on the first page, and when I saw that my signature was not as unreadable as it has become, I realized that I bought the book while I was still in high school. Maybe I had been tempted by the text on the cover:

You know what I intend to do with the Burden? I am going pulverize his identity, reduce him from one to zero, into nothing.

David Karp? Even if several of his novels had been published by the prestigious Penguin, a publishing house that even included One  among its Modern Classics, Carp has now disappeared into the mists of the past. Between 1952 and 1964 he wrote eleven novels, only to leave this badly paid endeavour to devote himself to the writing of scripts for TV series and commercials. 

David Karp seems in many ways to have been the archetype of a "typical, successful American". He was born in poverty on Manhattan, where he made a living as dish washer, street vendor and as barker for theatres and restaurants, before he served as a radio operator in the Pacific war, after his return he took a course of literature at a college and finally worked as freelance writer for various TV channels. Carp married when he was 22 years, moved to Los Angeles and had two sons. In 1999, he died of lung cancer - too much smoking. That's basically all the information I could mine from the web.

Perhaps Karp perceived himself as one of the characters who appear in his books. His novel Leave Me Alone, written in 1956, has been compared to the TV series Mad Men and according to a blog writer it depicts

… the plight of the mildly talented, burdened with artistic sensibility and the painful, growing realisation of their own mediocrity.

This description also applies to Professor Burden in One, he is a literary scholar and teacher at a provincial college in a future state, which is reminiscent of the United States in the fifties. Professor Burden is living with his beautiful, loving wife and two moderately mischievous boys in a suburban house, surrounded by similar households with discreet, friendly residents. It is a calm, orderly existence and Burden seems to be quite satisfied with his life. However, by subtle means Carp succeeds in convincing his readers that all is not right in this somewhat too glaring idyll.

When Burden comes home from his rather tedious lecturing, he retires after supper into his cosy office, fills the bowl of his pipe, lights it and then devotes himself to his favourite pastime. Exactly at eight o'clock he starts writing his daily report to the Ministry for Review of Internal Conditions. Generally he has his report ready within an hour, which gives him enough time to calmly read it through and then bring it down to the mailbox, in good time before the last pick-up, at ten thirty.

Burden's report is a precise description of his daily impressions of his colleagues, their general behaviour and one or two occasional startling statements uttered by them. It has been more than ten years since Burden was summoned to the Ministry for Review of Internal Conditions and received his specific task. Like other informers, Burden was asked to conceal his activities even for his family and was also informed that he had been selected after a very careful examination of his character, trustworthiness and general capabilities.

Burden likes his task, he enjoys writing reports and assumes that his assessments of his environment contribute to sharpening his ability of observation and thus favours his skills in literary analysis. He has also learned to read other persons' lips, a great asset for his task as informer. Burden does not ponder on the fact that his statements might harm his colleagues, that he is in fact a cunning spy. So far, he has considered his reports to be some a kind of literary endeavour that develops his writing skills. When he reads what he has written the reports appear as first-rate short stories born out of his everyday experiences. While sitting by his typewriter, puffing contentedly on his pipe Burden imagines how a young, for him unknown, lady at the Ministry for Review of Internal Conditions appreciatively and approvingly enjoys his excellent reports.

Burden does not realize that every evening Government trucks gather tons of reports from all over the country, which eventually are dumped on the huge ramps at "the extreme boundary units" of the Ministry for Review of Internal Conditions. An enormous building complex where reports are labelled and archived. A report file is brought to light only when certain crimes or conspiracies are suspected, much like when recordings from surveillance cameras are examined only after a crime has been committed, or is suspected to take place. However, periodically are a specific amount of reports picked out for routine check-ups and one day Burden´s report is picked up and placed before one of thousands of secretaries at the Department for Special Tasks, who forwards it to a pipe-smoking, corpulent and obviously good-natured bureaucrat called Conger, who despite his apparent cosiness is a cynical and well-trained judge of people whose job it is to track down any sign of "heresy" of the person whose report file has ended up on his desk.

One describes a future society without the neverending wars, the slogans, video screens, electronic surveillance, regime loyal soldiers and torture chambers we have been acquainted from classical dystopias like 1984 or We. There are no amazing technical features in Karp's novel; not much seems to separate its environment from the US middle-class world of the fifties, there are still paper magazines around, regular mail service, villas with well-kept lawns, family peace, breakfast and dinners shared by all family members, offices with typewriters and water fountains. Every detail seems to be controlled and regulated, but is obviously a safe and peaceful existence, where conflicts, critical thinking, dissent and improper behaviour are avoided. You take vacations, go out into the countryside, read pulp literature and watch TV. Nevertheless, hidden from the sight of most people there is a huge state-controlled bureaucracy that keeps a careful watch over any deviation from what is considered to be the norms for each and every one.

The novel was written in 1952 and has of course been compared with Orwell´s 1984 and then assessed as a pale copy of that acclaimed novel. However, despite some similarities One is a different novel than 1984 and the benevolent, conformist, but alas so vapid society of Karp´s novel makes me think more about the American ideals of the1950s, than a totalitarian, Stalinist future state.

Karp's vast Ministry for Review of Internal Conditions appears to correspond to an American wishful thinking thinking about about  an institution able to track down any threat to national security. The terminology is reminiscent of the US Department of Homeland Security, a US federal agency established after the terrorist attacks of 11 September 2001 and headed by a minister of homeland security. During Karp's lifetime there was, just as nowadays, a Federal Bureau of Investigation (FBI), which under the tight leadership of J. Edgar Hoover (1924-1972) devoted time, energy and resources on investigating political activists, who were not suspected of any crime per se, but who were nevertheless registered in extensive archives describing their views and actions.

 In 1947, the president Harry Truman ordered the establishment of a Federal Employees Loyalty Program, and loyalty review boards were created throughout the nation to assess the degree of Americanism of federal employees and recommending immediate dismissal and/or punishment of Government employees who had been forced to admit spying for the Soviet Union's behalf, or suspected of other un-American activities. A general fear of Communist terror soon spread all through the American society and resulted in what has been called The Second Red Scare.

The First Red Scare shock the nation in the early twenties, as a response to trade union activities, the rise of the Soviet Union and anarchism. It led among other things to the deportation of radical "elements", stricter immigration laws, especially directed against Asians, Southern Europeans and refugees from Russia and Eastern Europe, increased racism and registration of individuals assumed to constitute a danger to society. It was the heyday of Ku Klux Klan, which at its peak in the mid-1920s, claimed to include about 15 percent of the nation's eligible population, approximately 4–5 million men. 

The Second Red Scare was also a period marked by active political repression of Communists, terror campaigns by right-wing forces and generally baseless allegations of Soviet espionage in government circles, academia and industry. This period of opinion registration, stooling and general fear of everything foreign is said to have lasted between 1947 and 1957, but it does of course live on, especially now when Communists have been replaced by “Muslims” as a threat to "civilization" and social order.

Professor Burden in Karp's novel is proud of his reports and believes that an order to appear before the Department for Special Tasks means that he will be commended for his outstanding efforts, or perhaps even receive some kind of award. As a matter of fact, Conger the respected bureaucrat who receives the insignificant lecturer in his office deep inside the bowels of the Department's labyrinths, has not read a single word in any of Burden´s reports. He quietly asks his unsuspecting visitor:

- Do you have any idea of why you were called in?

Burden nervously lingers with the answer, but after a while Conger get him to admit:

- I nursed a pretty childish belief that I would ... be officially congratulated for my work.

Conger plays with Burden like a cat plays with a mouse. Burden seems to believe that he is a special person, better than other citizens - a gross sin in a nation where everyone should consider him/herself as an equal to anyone else, neither better, nor worse. A discussion unfolds and Conger becomes convinced that Burden is an independently thinking individualist - a heretic:

- You consider yourself as one of the Ministry's more prominent informers?

The confused Burden cannot answer. He does not know that his reports have never been read by anyone. Conger is lying shamelessly:

- As a matter of fact, your reports have been found to be a good step below average in terms of both evaluation and perception, lacking accuracy and workmanship.

The offended literature professor is incapable of hiding his outrage and thus reveals that he holds a high opinion about himself. On the suspicion of being a dangerous heretic Burden is retained within the Ministry and the novel depicts in detail the systematic brainwashing he is subjected to. No open torture, but a quiet, patient destruction of Burden's self-esteem, which is actually just as worrying and terrifying as the diabolical degradation processes depicted in so many other dystopian novels.

The torture is not executed by any blunt, insensitive thugs, but by highly intelligent individuals. Hand-picked outsiders familiar with heretical thought, like the clear-minded, extremely cynical and kindly Lark:

Neither a full-grown man, nor a boy. He was neither a scientist, nor a mystic. He was something vastly subtler, something very much wiser - woman, snake, magician, seer, a fool. The Ministry had its specialists, interrogators, medical technicians psychologists, politicians, administrators [...] However, there was only one single, one hundred percent inquisitor. Lark was the Ministry's brain and marrow - a fact that practically nobody was familiar with. He had neither the corresponding title, nor the salary, not even any crucial influence. However, he was in possession of a true inquisitor´s soul, his sharpness and intuitive grasp.

With the help of his subordinates Lark picks Burden's broken soul and mind, and then build him up again – to become a good corporate citizen, without family or past. By transforming him into submissive zombie, Lark saves Burden from liquidation.

Burden is an "insignificant" citizen, unlike Rubashov, a character who Arthur Koestler in his novel Darkness at Noon created as a blend of several well-known Communist leaders wiped out by Stalin, some of whom had been familiar with Koestler. The author was also inspired by the three weeks he spent in a cell in Seville in anticipation of being executed as a communist spy by Franco fascists. As a matter of fact Koestler was at the time a spy serving the Stalinist regime under the cover as a journalist for a right-wing newspaper.

In particular the fate of Nikolai Bukharin, once an appreciated General Secretary of Comintern´s executive committee, permeates the entire novel. Bukarin broke down during Stalin's Great Purge (1936-1938) and was after one of many show trials executed in 1938, the same year Koestler left the Communist Party and began his novel. Before Rubashov was executed, he had been quashed by bad conscience for his actions in allegiance to a party that finally forced him to make baseless confessions and destroyed him in the name of an ideology which integrity he had a hard time denying, even if he continuously was exposed to a ruthless mental and physical torture by servants to the same political system he believed in.

Professor Burden was treated milder and more subtle than the victims of Stalinism. He seems to be a willing participant in his own brainwashing, motivated by a sincere desire to become "normal". Following the process of his complicated and pitiful breakdown the reader wonders why the Government made such efforts to "reform" an “insignificant” citizen like Burden. We do not become familiar with the leadership of this totalitarian state power, which presence is much more discreet than 1984s Big Brother. David Karp´s State is not involved in any war, its propaganda is not conspicuous and the society it controls is characterized by peace and equality.

Could it perhaps be that Burden's case is just one of thousands of others? We don´t know. His persecutor – Lark, might possibly be just one of several other, similar inquisitors. Perhaps Karp´s State is as large and comprehensive as those in Borges´ mirror worlds? Perhaps is Burden's novel, not at all taking place in the future.

I am reading One while resting on a sofa bed in my oldest daughter's apartment in Prague. Occasionally, I lift my eyes from the book pages and through the beautiful, cubist-framed windows I look out on dark clouds looming outside.

Karp wrote his book in 1952, on the third of December that same year eleven men were between three o'clock and a quarter to six in the morning hanged in the courtyard of the Pankrác prison in Prague, all of them had been participants in the Communist nomenklatura. In the same courtyard where they were being executed, no less than 234 men had been hanged during a Communist coup d'état four years earlier. 

The bodies of the eleven executed Communists were directly transferred to a crematory and their ashes poured into a potato sack. Two policemen and a driver were ordered to scatter the ashes on a field outside of Prague, but it was very cold day and the roads were slippery. As soon as they arrived outside the city the three men went out of the car and scattered the ashes directly on the road. When they later reported their deed the driver laughed, quipping that he never before had had fourteen people in his car - himself, the two policemen and the eleven dead criminals in the potato sack. The newspapers published a list of those who had been executed, after the name of ten of them it was written "Jew of birth".

Some of those executed, but far from all, were to be blamed for the death of others. Between 1945 and 1948, 90 million citizens of Eastern European countries ended up under Communist rule. During negotiations taking place during World War II the allied forces had guaranteed the leaders of the Soviet Union that countries liberated by its Red Army, would be subjected to the Soviet demand that all regimes established within these conquered territories had to be friendly disposed to the Soviet Union and that occupying Red Army forces would have a free hand to act against fascist groups. Stalin gave himself the exclusive right to judge what ”Fascism” was and according to him it was basically a term for everything and everyone that stood in opposition to his own interpretation of "Communism".

Unlike the case in most other "liberated" Eastern Bloc countries several Czechoslovak citizens were relatively sympathetic to their domestic Communists and the Soviet Union, which had refused to sign the shameful Munich Agreement, which had cleared the way for Nazi Germany's carnage and terror in Czechoslovakia. In the free elections of May 1946, the Communists gained 38 per cent of the votes, while the Social Democrat's popular leader, Edvard Beneš, was elected president. Beneš wanted to tie Czechoslovakia, which was still one of Europe's leading industrial nations, closer to the West, but he had one weakness - he wanted at all costs expel the German speaking population from Sudetenland, which for centuries had been an integral part of Bohemia, Czechoslovakia's core area.

Beneš policy of ethnic cleansing was supported by the Communists and furthermore popular with the majority of the Czech population. It was a contributing factor to why the army and the police came to be dominated by Communists, as well as the Department of Agriculture came under Communist control. This Ministry was in charge of distributing the land left by the over 50 000 German-speaking Sudeten, who by army and police had been expelled from territories that for centuries had been populated by their ancestors.

Beneš´ Social Democrats negotiated a trade agreement with England and in 1947 they participated in the Paris meetings that would result in the US Marshall Aid, aiming at building up the economy in Europe´s war-torn countries. This initiative displeased the Soviet Union and the Czechoslovakian Social-democratic government was forced to abandon its cooperation with Western powers. Czechoslovakia´s principled and popular foreign minister, Jan Masaryk, son of the Republic´s founder, Tomáš Masaryk, was found dead below his office window, apparently thrown out by the Communist secret police. The murder occurred a month after the Communist Prime Minister Klement Gottwald headed a military coup ousting Edvard Beneš, who died of natural causes eight months later. This so-called Prague Coup was followed by the persecution and summary executions of opponents to the Communist regime. Those killed were branded as "fascists", although most of them had been fierce opponents of the Nazi empire, several had spent time in prisons and concentration camps.

Heda Margolius´ memoirs constitute an outstanding description of those tumultuous times. She was the widow of one of those who had been executed on December 3, 1952. Her book is written  in a highly legible, ironic, yet deeply moving style. Heda Margoulis depicts her suffering in the hells of Lodz ghetto and Auschwitz. How her entire family was wiped out and how she managed to escape during the death marches of emaciated Jews towards Germany, after the eastern concentration camps had been closed down. When she turned up in the still Nazi occupied Prague she was met by the cold shoulder of her terrified friends. After sleeping in the streets and trying to kill herself, she was finally rescued by a few faithful friends and reunited with the love of her life, Rudolf Margolius, who had survived the ghetto in Lodz, and the concetrations camps of Auschwitz and Dachau. Heda and Rudolf Margolius eventually joined the Communist Party, she was far more doubtful than her husband, though Heda states:

Our conditioning for the revolution had begun in the concentration camps. […] Communists who often behaved like being of a higher order. Their idealism and Party discipline gave them a strength and endurance that the rest of us could not match. They were like well-trained soldiers in a crowd of children.

Those who returned from the camps´ hell, where every day had meant a struggle to preserve life and dignity, needed something to resort to, something to believe in:

When the war finally ended, our joy soon changed into a sense of anti-climax and a yearning to fill the void that this intensity of expectation and exertion of will had left behind. A strong sense of solidarity had evolved in the concentration camps, the idea that one individual´s fate was in every way tied to the fate of the group, whether that meant the group of one´s fellow prisoners, the whole nation, or even all of humanity. For many people, the desire for material goods had largely disappeared.

Such feelings made victims of war and persecution sympathetic to the Communist message of solidarity and justice for all. They participated enthusiastically in marches with banners fluttering, singing Communist hymns, shouting slogans about solidarity and common sacrifice, while accepting shoddily paid work for the rebuilding of their shattered communities.

The lawyer Rudolf Margolius considered it as his duty to participate in the build-up of Czechoslovakia. He studied economics and eventually became, against his wife's will, Deputy Finance Minister and Chief Negotiator for the trade agreement with England. After her privations and social marginalization Heda Margolius suddenly found herself in the midst of the Czech-Communist nomenclature, a privileged sphere with chauffeur-driven limousines, magnificent feasts, usually in company with the vulgar wives of Communist politruks, while previously unknown people reverently began to strut around her, this after she a short time before had been ignored or even hunted down, or forced to live homeless and shunned.

Her new existence alarmed the idealistic and sophisticated Heda Marglolis and not the least the growing personality cult that grew up around the Communist coryphees. "Stalin's friend and confidant," the mushy and occasionally drunken Klement Gottwald witnessed how monuments were erected in his honour, celebrating his “heroism”, while he surrounded himself with a court of fawning minions.

Gottwald´s corpulent wife, a former domestic servant, who had to fight to get her daughter Martha recognized by an unwilling Gottwald, who finally for the sake of his political career had to accept to be married to the unsightly and poorly educated Martha. Their daughter married a certain Alexei Čepička who then was appointed Minister of Justice, engaging in a ruthless persecution of opponents of the regime.

After a few years Čepička (that means small cap), became an inept defence minister and began favouring a ridiculous, overblown cult of Gottwald, including the embalmment of his father-in-law´s body and have it exhibited for public worship in a lavish mausoleum. Čepička was finally deposed in 1958, accused of a variety of abuses. Čepička´s situation was not improved by his homosexual inclination and after a heart attack he was evicted to the doldrums.

In her book Heda Margolius describes a meeting with Klement Gottwald:

I was standing with a group of Rudolf´s colleagues in one of the smaller salons when Klement Gottwald himself stumbled in on the arm of the Speaker of National Assembly. The president of the Republic was sloshed, the Speaker was actually holding him up. Gottwald picked a path across the room straight toward me, lurched to a stop, and babbled – “What´s the matter? You ain´t drinking! Why ain´t you drinking?" The men around me signalled frantically for a waiter and one leaped forward with a tray. I took a glass of wine. So did the president. We both drank up. The president waved his empty glass in the air, stared at it for a moment, then he fixed his bloodshot eyes on me and started babbling again, just as before:  “What´s the matter? You ain´t drinking! Why ain´t you drinking?”

The apparently homely, pipe-smoking, but ruthless Gottwald had far worse problems than his alcoholism. Stalin tried to maintain his newly acquired, but fragmented and oppositionist, Communist empire. Russia was devastated; its industries in tatters, the huge mines in Donetsk under water, oil wells blown up and fields laid barren. Stalin felt that the only way towards reconstruction was an even stricter control of social life. Russia and its satellites must be shielded from the outside world, so that this could not interfere with a brutal, merciless reconstruction of the damaged, socio-economic system. People of the Communist Commonwealth would not get to experience that citizens in other nations were far better off as they had to put up with a much slower rise in their living standard. Neighbouring countries that the Soviet Union had forced into its sphere of influence had to accept being exploited to contribute to the Russian recovery. Their intellectuals; academics, researchers and writers, must surrender to the Soviet force and adapt themselves and their activities to the Soviet pen. The propaganda was constantly denouncing "alien and bourgeois tendencies".

Stalin feared Anglo-American influence and the resurgence of the Social Democracy, a mind-set that according to him had tainted the Communists who during the war had found themselves outside the Russian sphere - in the Spanish Civil War, in France, in England and the US, in Mexico and Scandinavia. This had been the case with several of the leading Czech Communists. There was also a danger that the strong Czech nationalism could be inspired by the Yugoslav nationalist independent stance towards the Soviet giant. A special danger represented the solidarity many Czech Communists demonstrated for the newly founded Israel. Furthermore, Stalin´s arch enemy, the exiled Trotsky, bragged about his Fourth International, which he claimed was a revolutionary and internationalist alternative to the Stalinist Comintern and with a strong presence in both the Soviet Union and its subdued, allied states.

Stalin's Soviet Union had initially supported the founding of the state of Israel and even encouraged Czechoslovak arms exports to the newly formed nation, a support that without which, according to Ben-Gurion, Israel´s frist prime minister, the Israelis would not have been able to offer resistance to the hostile Arab states. Soon, however, Stalin's paranoia overwhelmed him. In the light of Stalin's nationally oriented Communism, Jews came to be regarded as highly educated, multilingual and dangerous cosmopolitans who opposed his political regimentation, an idea that surely benefited from his rabid hatred against Lev Trotsky and his fear of the “Fourth International”. Stalin began to clean out people with Jewish from his inner circle and even the wife of his faithful squire Molotov was sent to the Gulag, without a word of protest from his side – she joined her husband again after the death of Stalin.

A final outburst of Stalin's paranoia was the so-called Doctors´ Plot, an assumed conspiracy that mainly was imposed upon medical doctors of Jewish ancestry, accused of trying to murder Communist leaders by poisoning. This new madness was initiated in 1951 and was worsened in 1954 when Mikhail Ryumin, Deputy Head of the Ministry of State Security, accused the Jewish economics professor Yakov Etinger of convincing Jewish doctors to poison Zhadnov (who had been chief negotiator with the dissident Yugoslavs, but according to Stalin far too indulgent) and his secretary, Alexander Shcherbakov.

Unfortunately, Etinger died during the torture he suffered. However, the carousel continued to whirl. In a first round 32 doctors were jailed, but the number quickly rose to several hundred, under merciless torture they began to accuse one another of absurd crimes. Stalin complained that interrogators failed to provide a clear picture of how the doctors had organized their Zionist conspiracies .

When Stalin's personal physician, Vladimir Vinogradov, in the early 1952 recommended that the work obsessed Stalin ought to take it easier and relax more the “Brilliant Genius of Humanity” became absolutely furious and had Professor Vinogradov immediately arrested as suspected member of a Jewish medical conspiracy. Lack of a competent physician and the compact horror that surrounded Stalin during his last days of life may have been one reason to why no one dared to enter the “Father of Nation´s” office in his dacha in Kuntsevo outside Moscow, where he in the aftermath of a stroke during the night of March 1, 1953, for more than 13 hou3 hours laid alone and helpless on the floor. He had apparently been conscious all that time, but lost the power of speech. A few days later, Stalin died.

Anti-Semitism rested heavily on the high-ranking Communists who were accused in Prague. Certainly Stalin wanted to scare the Czech Communist leadership into submission. Pointing to the relatively large number of Jews in the party leadership and their support for Israel was one of the more effective means for breaking down the prisoners. Stalin did not want the Yugoslav fiasco to be repeated. The single-minded Tito had managed to go his own way and liberate himself and his countrymen from the Stalinist iron grip.

For starters, the main accusation was that the accused had been participants in a conspiracy, inspired by Yugoslav nationalism and Zionism organized by the Anglo-American intelligence services, primarily through a double spy named Noël Field, who was responsible for an international organization called the Unitarian Service Committee. Field had been arrested in Czechoslovakia and soon became the main witness in several Hungarian show trials. Field was during his whole life a convinced communist. After his disappearance his wife travelled around in Eastern Europe in search of him, contacting people he had known, several whom were arrested after meeting her. Noël Field surfaced in Budapest and after "disclosing" several friends and acquaintances as spies, some of them were sentenced to death in Hungary, Czechoslovakia and Poland. Field died as a free, Hungarian citizen in 1970.

Shortly after his arrest the Czech former deputy minister of foreign affairs, Artur London, was told by his interrogator Bohumil Smola:

We´ll get rid of you and your filthy race! You´re all the same! Not everything Hitler did was right, but he destroyed the Jews and he was right about that. Too many of you escaped the gas chamber. We´ll finish what he started. He stamped his foot: ´We´ll bury you and your filthy race ten yards deep.

It was Artur London's description of his years of torture inside the inferno of Czechoslovakia´s prisons that first made me aware of Communism´s despicable abuse of stifling power. While I was still in high school I and my friend Claes Toft were engaged in Hässleholm´s Cineaste Club, we even took over the presidency, but to my shame I must admit we were not up to the task and whole project fell apart. However, before the Club´s demise we managed to get some excellent films to Hässleholm. One that affected me was Costa-Gavras film The Confession from 1970. It is an accurate mise-en-scène of Artur London's book with the same name. I would like to see the movie again, but have not been able get hold of it. However, I have read the book that reveals Artur London´s astounding memory for details and dialogues. Step by step London leads us through bleak prisons and mindboggling physical and psychological torture, practiced with an incomprehensible brutality.

London had been a trustworthy Communist since the age of fourteen and had devoted his entire life to the Party. He had participated in clandestine resistance in France and Czechoslovakia and been a soldier in service of the Spanish republic during the Civil War. During the worst Stalinist terror he had studied and lived in Moscow, later he had been been imprisoned in France and ended up the concentration camp of Mauthausen. In spite of all this hardship he had not for a minute doubted that the Party was always right, like in the East German anthem:

Oh, The Party, the Party is always right

And comrade, may it ever be so;

For who fights for the right

He is always right

Against lies and exploitation.

Whoever insults life

Is stupid or bad.

Whoever defends humanity

Is always right.

Grown from the spirit of Lenin

Welded by Stalin

The party – the party – the party.

Like Joseph K. in Kafka's Process, Artur London cannot understand what he is accused of. Can his torturers really work for Communism? He was utterly shocked by what his tormentors told him:

This was the first time in my adult life that I was insulted because I was a Jew ad was held to be a criminal because of my race – and that by a man from State Security of a socialist country, a member of the Communist party. Was it possible that the mentality of the SS had arisen in our ranks? This was the mentality of the men who shot my brother, Jean in 1941, who deported my mother, my sister Juliette and her husband, and dozens of my family to Auschwitz and sent them to the gas chamber. I had concealed my race to the Nazis, should I do the same thing in my own socialist country?

After being shadowed by StB (State Security) for a couple of weeks Artur London's car was intercepted in Prague´s centre. He was arrested, blindfolded and brought from one prison after another. It was in the middle of winter. He was trapped in a cell, four by four square metres, and forced to walk around in circles. As soon as he stopped walking, guards rushed in and pounded his head against the wall. Everything was dripping with cold moisture, his clothes were soaked, and there was no window, icicles hanged from the roof. Lights were on day and night, the floor was slippery with mud. Occasionally the guards did not beat him if he rested, but instead poured a bucket of ice cold water over him.

When Artur London had become completely confused from hunger and fatigue he was brought to a dry cell. There he could rest for a while, but soon he was again forced to walk back and forth. From time to time he was tortured by being brought to another new cell where the space was slightly larger. However, through a kind of drain in the middle of the cell black, disgusting water came oozing up at fixed intervals. The floor was flooded and London had to slouch around in stinking mud. After a few weeks of this misery London was brought to a cell with a bed, blankets and a latrine. Now the interrogation sessions start, 18 to 20 hours without a break, with a spotlight directed towards his face and always standing. As London was transferred from his cell to the interrogation room, he wore motorcycle goggles with blackened glass. Chains had turned his hands into a swollen, painful mass of sour meat. His clothing did not warm his constantly frozen body. Thanks to the rough "slippers" and the eternal wandering his feet became disfigured. Blisters and swelling make them look as if he was suffering from elephantiasis. The skin between his toes cracked and the wounds were filled with pus.

Artur London spent 27 months in absolute isolation. He saw only guards and inquisitors. On several occasions he tried in vain to commit suicide by starving himself to death or by swallowing a large quantity of cigarettes he managed to steal from his interrogators. The last attempt resulted in serious illness, but his tormentors saw to that he was healed. They wanted at all costs Artur London to survive to testify at the trial.

The interrogations changed character. The brutal Bohumil Smolek was replaced by the more patient, calm but equally ferocious Vladimir Kohoutek, who during one of their introductory meetings asked Artur London to tell him his life story. This constituted a respite from the constant unilateral pressure to confess absurd and uncorroborated crimes. London began to narrate his life story. It took a long time and when London had finished Kohoutek ordered him: "Take the whole thing from the beginning!" And so it went on, every day, week after week – “twice, ten times, a hundred times”.

Kohoutek was well aware of the fact that every individual nurtures some guilt.  Remorse and shame constitute a part of our conscience. We all have both small and large debts and mistakes we ought to account for. After listening to London´s long and comprehensive accounts of how his life had unfolded Kohoutek knew exactly where to drill into London's subconscious. At the same time as Kohoutek reminded London about his crimes and mistakes he informed him about concessions, accusations and confessions made by his invisible fellow prisoners. Kohoutek told London that his wife had betrayed him, that she had a lover and no longer wanted to acknowledge London as a husband and father to their children. That she considered him to be a traitor to both his country and his family. All lies, and when London refused to believe Kohoutek´s insinuations he threatened to harm his children. To terrify London even more the prison guards exposed him to mock executions.

London´s tormentors found it increasingly difficult to construct a viable story out of his disconnected confessions. For the upcoming trial the Czech government needed a story that could connect the disparate stories of the accused, able to please the Russians who waited in the back stage. So far the interrogators had only traced some disconnected contacts with Israelis, Yugoslavs and American agents and one or two misgivings with the behaviour of the Party, but so far it had proved impossible to tie everything together into a credible plot against the Government, the Party and the Soviet Union.

The method they had been using so far was to force the accused to name acquaintances who could be suspected of being "Zionists", "spies" or "Trotskyites". If asked if they he knew such people the accused might reply yes and the following accusation would then be: “If you are familiar with such people it would mean that you are a Zionist/Trotskyist as well." Upon which the accused would declare "No, no, I'm a committed Communist". "Communists do not socialize with such rabble, but since you have mentioned such people it means that you have connections with them and accordingly is not a true communist." And so it went on, back and forth, day in and day out.

Other interrogators had from Evžen Löbl, one of the accused who had been deputy finance minister, managed to squeeze out an admission that he could not have been able to do anything without direct orders from Rudolf Slánský, a very influential politician of Jewish ancestry who served as General Secretary of the Communist Party, making him the second man in the party, behind President Gottwald.

Kohoutek used Löbl´s remark to press Artur London to admit that Slánský had organized the accused as part of his scheme to overthrow the Government on behalf of Western, capitalist forces. If London did not agree with this interpretation Kohoutek threatened to once again deliver him to Bohumil Smolek´s insensitive brutality and the moisture dripping cells: "By following my instructions you may save your life and escape from this hopeless situation. Otherwise, I will once more unleash the demons upon you." According to the interrogation report the bewildered London finally acknowledged that he belonged to a Trotskyite group, led by “another person”. After being beaten, starved and tortured London "once" mentioned Slánský´s name and that was enough for constructing a case against all of the accused.

Russian advisers, who moved behind the scenes, assumed that accusing Slánský for machinations against the Government would be an excellent opportunity for challenging President Gottwald´s absolute faithfulness to Stalin and the Soviet Union. If the Czechoslovak president was prepared to sacrifice his closest friend and ally it would be a gesture proving his unconditional loyalty to the Stalinist regime. Gottwald gave in and offered his friend and confidant as a scapegoat atoning for the mistakes and lack of loyalty the Czech government had demonstrated, according to Stalin and his henchmen.

Rudolf Slánský was not especially well liked among his co-defendants. Heda Margolius wrote:

My husband had always intensely disliked Slánský. He considered him a dogmatic extremist. A vain and ruthless man, pathologically hungry for power and recognition. He had always avoided Slánský as much as possible and I knew that had no official or personal connection with him.

Russian advisors and Czech politruks carefully read the printouts from the different interrogations, which were done simultaneously with all the accused. The interrogators and their superiors tried to unite the confessions into a concocted story indicating that the accused under the leadership of Rudolf Slánský had engaged in "Trotskyist-Titoist-Zionist activities in the service of American imperialism." When all accused had been tortured and brainwashed thoroughly they had within a couple of weeks to learn their pre-fabricated confessions by heart, to be able to repeat them flawlessly during the trial. Each of them was instructed to ask for the strictest possible punishment.

A nasty consequence of these show trials was the social isolation and misery that befell the families of the convicted. Their wives were evicted from their homes and lost their jobs, their children denied higher education and all family members were subjected to daily contempt and distrust. Heda Margoulis described how she was close to death during her husband's trial, but was nevertheless denied proper medical treatment and how, just like during the war, those who she believed to be her and her husband's friends avoided her. Just as back then, it was only the self-sacrificing support of a few individuals that kept her and her son alive.

The journalist Otto Katz had in his closing argument added some words that had not been submitted to him for the carefully prepared declarations, but since the trial had been broadcasted all over the Communist world, they had to be included in the official protocol, which was translated into seven languages ​​and distributed worldwide.

Katz had been a master spy, infiltrating communities of exiled opponents to the Nazi regime in Germany, France, Spain and especially Hollywood, where he had inspired several successful movies, including Casablanca where the character of the resistance fighter Victor Laszlo generally is believed to be based on Katz. Otto Katz had written and edited numerous books and articles in support and defence of anti-fascists around the world. He had once saved Arthur Koestler from being executed by Franco's fascists, in Mexico he had been involved in the assassination of Trotsky. Katz had probably ended up in the dock due to a contemptuous remark that the Russian Foreign Minister Vyacheslav Molotov had made about him during the Paris Peace Conference in 1946: "Why is that globetrotter here?"

Otto Katz was a Jew and his extensive international network was certainly the reason to why he was sentenced to death. With bowed head had Katz during the trial declared:

I am a writer, supposedly an architect of the soul. What sort of architect have I been — I who have poisoned people's souls? Such an architect of the soul belongs to the gallows. The only service I can still render is to warn all who by origin or character are in danger of following the same path to hell. The sterner the punishment.

As Arthur Koestler read the statement, he was upset because he thought it reminded Rubashov´s final words in Darkness at Noon, which he once had given to Katz. Rubashov´s speech is an almost exact reproduction of Nikolai Bukharin's "confession" during the Moscow show trial in 1938:

Shrouded in shame, forced into the dust and ready to die, I'm going to show you a traitor´s sad trajectory that it may be a warning and deterrent to millions of our country.

Koestler understood Katz´ words as an appeal to all writers, movie stars, book publishers and other parlour Communists who once had swarmed around the handsome representative of the Popular Front and who now kept silent about the obvious murder carried out by the so called “Justice” of the Communists in Prague. Koestler wrote in his diary: "I felt sick, my stomach ached and I cried for my old friend."

Commenting upon the Prague citizens futile protests against the Russian invasion in 1968 the Czech exile historian Jaroslav Orpat wrote:

A remarkable novel exists, known all over the world except in our country, the novel Darkness at Noon by Arthur Koestler, which accurately describes the mechanism of Soviet trials in the second half of the thirties, the logic of the interrogators, the judges, the prosecutors and the accused who themselves become collaborators of the investigation and prosecution. . . . The most tragic thing is that a decade later these events repeated themselves with the force of a natural law

Once more a meandering blog is arriving at its endpoint. I have been pondering about the human face of ruthless political persecution, based on obvious lies. The fate of the fictitious, insignificant professor Burden, or the very real Artur London, Rudolf Margolius and Otto Katz and all the effort that was put into brainwashing and breaking them down.

The extremely lengthy Slánský process finds it´s politically charged counterpart in the US process against Sacco and Vanzetti, between 1921 and 1927, which took place during the First Red Scare and the process against the Rosenbergs, 1950-1953, which took place during the Second Red Scare. Like the Slánský process these US trials resulted in the death penalty for the accused.

Artur London mentioned that the trial of Sacco and Vanzetti convinced him that Communism was the only ideology that could protect against such injustice, the execution of Julius and Ethel Rosenberg likewise outraged many Communists throughout the world. This while the Stalinist regime were guilty of at least 6 million murders of non-combatants. Every single person of those millions could tell us about horrible.  What do numbers say? We need to be shaken up by what a victim tells us.

Kaplan, Karel (1990) Report on the Murder of the General Secretary. Athens, OH: Ohio State University Press. Karp, David (1972) One. Harmondsworth: Penguin Modern Classics. Koestler, Arthur (1984) Darkness at Noon. Harmondsworth: Penguin Modern Classics. Koestler, Arthur (2005), The Invisible Writing. New York: Vintage. London, Artur (1971) The Confession. New York: Ballantine Books. Margolius Kovály, Heda (2012) Under a Cruel Star: Life in Prague, 1941-1968. London: Granta. Miles, Jonathan (2010) The Nine Lives of Otto Katz: The Remarkable Story of a Communist super-spy. London: Bantam Books. Morgan, Ted (2004) Reds: McCarthyism in the Twentieth Century America. New York: Random House. Rayfield, Ronald (2003), Stalin and His Hangmen: An authoritative portrait of a Tyrant and Those Who served him. London: Penguin Books. Snyder, Timothy D. (2010) Bloodlands: Europe between Hitler and Stalin. New York: Basic Books.

The Party Is Always Right - Song of the Socialist Unity Party of Germany https://www.youtube.com/watch?v=bqgvQ88KGLs

I mina bokhyllor står böcker stillatigande år ut och år in. När jag ser dem undrar jag när jag köpte dem, alltmedan jag tänker att en dag skall jag läsa dem. När jag för några veckor sedan reste till Prag tog jag, utan någon annan tanke än att ”nu kan det vara dags”, fram David Karps roman Mannen som tvivlade. Jag brukar skriva mitt namn på försättsbladet och när jag såg att namnteckningen inte var så oläslig som den blivit genom åren, förstod jag att boken köptes medan jag fortfarande gick i skolan. Kanske fascinerades jag av texten på omslaget:

Vet ni vad jag tänker göra med Burden? Jag tänker pulverisera hans identitet, reducera honom till en siffra, från ett till noll, till ingenting.

David Karp? Även om flera av hans böcker publicerades av Penguin Books tycks han numera i stort sett ha försvunnit in i det förflutnas dimmor. Mellan 1952 och 1964 skrev Karp elva romaner, sedan ägnade han sig åt att skriva manus för TV-serier.

Även om Karps romaner fick bra kritik är det numera märkligt tyst kring författaren, som på många sätt tycks ha varit arketypen för en ”typisk, framgångsrik amerikan” – född under fattiga förhållanden på Manhattan, där han drog sig fram som restaurangdiskare, gatuförsäljare och teaterinkastare innan han deltog som telegrafist i kriget i Stilla Havet och vid sin återkomst läste litteratur vid någon högskola och kunde slutligen börja som freelanceförfattare för olika Tv-bolag. Karp gifte sig när han var 22 år, flyttade sedermera till Los Angeles och fick två söner. 1999 dog han i lungcancer – för mycket rökning. Det är i stort all information som jag på nätet kunde vaska fram om David Karp.

Kanske uppfattade han sig som någon av de karaktärer som dyker upp i hans böcker. Romanen Leave Me Alone, ”Låt mig vara”, skriven 1956, har jämförts med TV-serien Mad Men och skildrar enligt en bloggskrivare

den svåra situationen för milt begåvade personer som belastas med konstnärlig känslighet och drabbats av en smärtsam, växande insikt om sin egen medelmåttighet.

Den beskrivningen passar in på Professor Burden i Mannen som tvivlade, verksam som litteraturvetare på ett landsortscollege i en framtida stat som dock påminner om femtiotalets USA. Professor Burden lever tillsammans med en vacker, kärleksfull hustru och två lagom okynniga pojkar i en villa, omgiven av snarlika hushåll med diskret, vänliga invånare. Det är en lugn, välordnad tillvaro och Burden tycks vara nöjd med sitt liv. Med små medel lyckas dock Karp smyga in att allt inte står rätt till i den alltför påfallande idyllen. 

När Burden kommer hem från sitt rutinerade föreläsande drar han sig efter kvällsmaten tillbaka, går in i sitt ombonade arbetsrum, stoppar och tänder sin pipa. Exakt klockan åtta börjar han skriva sin dagliga rapport till Departementet för granskning av interna förhållanden. I allmänhet kunde han avsluta rapporten inom en timme, vilket gav honom tid att lugnt läsa igenom den för att därefter ta den till brevlådan, i god tid för den sista tömningen, klockan tio.

Burdens rapport är en noggrann skildring av hans dagliga intryck av sina kollegor, deras allmänna beteende och ett och annat uppseendeväckande uttalande. Det var mer än tio år sedan han kallades till Departementet för granskning av interna förhållanden och fick sin speciella uppgift. Som andra rapportörer ombads han att hemlighålla sin verksamhet även för sin familj och blev också meddelad att han blivit vald efter en noggrann granskning av hans karaktär och eventuella pålitlighet.

Burden trivs med sin uppgift. Han tycker om att skriva och uppdraget att ingående betrakta och bedöma sin omgivning har skärpt hans iakttagelseförmåga och även gynnat hans verksamhet som litteraturbedömare. Han har också lärt sig att läsa andras läppar. Burden tycks inte alls reflektera över det faktum att hans rapporter kan skada kollegorna, att han i själva verket är en spion. Snarast betraktar han sina rapporter som en slags litterär syssla och de utvecklar sig till välskrivna noveller om hans vardagsupplevelser. När han sitter vid skrivmaskinen och förnöjt puffar på sin pipa funderar Burden kring den unga, men för honom okända dam, som läser hans alster på Departementet för Granskning av Interna Förhållanden.

Okänt för Burden samlas varje kväll lastbilslaster med tonvis av rapporter in och dumpas av på den väldiga ramp som tillhör ”den yttersta avgränsande enheten” till Departementet för Granskning av Interna Förhållanden. Ett väldigt byggnadskomplex där rapporterna etiketteras och arkiveras. En rapportdossier lyfts fram enbart då brott eller konspirationer misstänks, ungefär som när övervakningskamerors inspelningar granskas först efter det att ett brott begåtts eller misstänks. Dock görs med jämna mellanrum ett och annat stickprov något som gör att Burdens rapportsamling plockas ut och hamnar hos en av tusentals sekreterare på Avdelningen för Speciella Uppgifter, som sedan skickar den vidare till den piprökande, korpulente och uppenbart godmodige Conger, som trots det skenbara gemytet är en cynisk och vältränad människokännare vars uppgift det är att spåra ”kätteri” hos den person vars rapportdossier hamnat på hans bord.

I Mannen som tvivlade möter vi en framtid utan de eviga krig, slogans, videoskärmar, elektronisk övervakning, regimtrogna soldater och tortyrkammare vi känner från klassiska dystopier som 1984, Kallocain eller Vi. Det finns inga tekniska finesser i Karps roman; inte mycket tycks skilja miljön från femtiotalets amerikanska medelklassvärld; där finns papperstidningar, vanlig postgång, villor, familjefrid, lunchsamtal och kontor där man använder skrivmaskiner. Det är en detaljreglerad, men uppenbart trygg värld där man undviker konflikt, kritiskt tänkande och avvikande åsikter och beteende. Man tar semester, åker ut på landet, läser kiosklitteratur och tittar på TV. Men, dolt för de flesta, finns en väldig statskontrollerad byråkrati som håller uppsikt över alla avvikelser från vad som anses vara ett normalt, samhällbefrämjande tänkande.

Romanen skrevs 1952 och har givetvis jämförts med 1984 och då bedömts som en blek kopia av den hyllade romanen. Men, trots ett fåtal likheter är Mannen som tvivlade en helt annan bok än 1984 och det välvilliga, konformistiska, men ack så andefattiga samhället i Karps roman får mig mer att tänka på femtiotalets idealamerika än en totalitär, stalinistisk framtidsstat.

Karps väldiga Departement för Granskning av Interna Förhållanden tycks motsvara drömmen om en allomfattande undersökningsenhet som förmår spåra varje hot mot den egna nationens säkerhet. Terminologin påminner om United States Department of Homeland Security (USA:s Departement för Inrikes Säkerhet), ett amerikanskt federalt regeringsdepartement som instiftades efter terroristattacken den 11 september 2001 och som leds av en minister för inrikes säkerhet. På Karps tid fanns, liksom nu, den Federala Utredningsbyrån (FBI), som under J. Edgar Hoovers ledning (1924 – 1972) alltmer kom att ägna tid och energi åt att undersöka politiska aktivister, som inte misstänktes för några brott, utan registrerades i omfattande arkiv genom avvikande åsikter och handlingar.

1947 upprättade Harry Truman ett Federal Employees Loyalty Program, ”Lojalitetsprogram för federalt anställda”, inom vilket lojalitetsprövningsnämnder fastställde graden av "amerikanism" hos federalt anställda personer och rekommenderade omedelbar uppsägning och bestraffning av statsanställda som tvingats erkänna spioneri för Sovjetunionens räkning, eller misstänktes för "oamerikansk verksamhet". En allmän kommunistskräck bredde snart ut sig och resulterade i vad som har kallats The Second Red Scare, ”Den andra röda skräcken”.

Den första röda skräcken dök upp i början av tjugotalet, som en reaktion på fackföreningsverksamhet, den ryska revolutionen och anarkism. Den ledde bland annat till deportationer av radikala ”element”, skärpta immigrationslagar, speciellt riktade mot asiater, sydeuropéer och flyktingar från Ryssland och Östeuropa, ökad rasism (det var Ku Klux Klans storhetstid) och statlig registrering av personer som antogs utgöra en samhällsfara. 

Den andra röda skräcken var också en period präglad av aktivt politiskt förtryck av kommunister, skräckkampanjer från högerkrafter och såväl välgrundade som grundlösa påståenden om sovjetiskt spioneri inom regeringskretsar, den akademiska världen och näringslivet. Perioden av åsiktsregistrering, angiveri och allmän rädsla för allt främmande sägs ha varat mellan 1947 och 1957, men lever givetvis vidare, inte minst nu då kommunisterna ersatts med muslimer som ett hot mot ”civilisation” och samhällsordning.   

Professor Burden i Karps roman är stolt över sina rapporter och tror att en order om att inställa sig hos Departementet för Granskning av Interna Förhållanden betyder att han kommer att lovordas för sina insatser, eller kanske till och med få en utmärkelse. I själva verket har Conger, som tar emot den obetydlige lektorn på sitt kontor i det inre av departementets labyrinter, inte läst ett ord ur Burdens rapporter. Conger frågar stillsamt sin besökare:

- Har ni någon aning om anledningen till att ni kallats in?

Burden dröjer nervöst med svaret, men efter en stund får Conger honom att erkänna:-

- Jag hade en ganska barnslig tanke om att jag skulle … lyckönskas officiellt för mitt arbete.

Conger leker med Burden som katten leker med råttan. Burden tycks tro att han är en speciell person, förmer än andra medborgare – en grov synd i en nation där alla bör uppfatta sig som jämlika. En längre diskussion utspelar sig och Conger övertygas om att Buden är en självständigt tänkande individualist - en kättare:

- Och er personliga inbilskhet gör att ni har en känsla av att vara en av Departementets mera framstående rapportörer?

Den förvirrade Burden kan inte svara. Han vet inte att hans rapporter inte blivit lästa. Utan omsvep ljuger den leende Conger:

- Era rapporter har befunnits vara ett gott steg under medelnivån såväl beträffande bedömning och uppfattning, som i noggrannhet och utformande överhuvudtaget.

Litteraturprofessorn förmår inte dölja sin upprördhet och avslöjar därmed höga tankar om sig själv. Burden hålls kvar inom Departementet och romanen skildrar detaljerat den systematiska hjärntvätt han utsätts för. Ingen öppen tortyr, men ett stillsamt, tålmodigt nedbrytande av Burdens självkänsla, som egentligen är minst lika oroande och skräckinjagande som de diaboliska nedbrytningsprocesser som skildras i så många andra framtidskildringar.

Hjärntvätten utförs inte av några systemtrogna grobianer, utan av intelligenta personer. Outsiders väl förtrogna med kätterska tankegångar, som den klartänkte, cyniske och ytterst vänlige Lark:

Varken en fullvuxen man eller en yngling. Han var varken vetenskapsman eller mystiker. Han var något oerhört mycket subtilare, någonting oerhört mycket visare – kvinna, orm, magiker, siare, dåre. Departementet hade sina specialister, sina förhörsledare, sina medicinska tekniker, sina psykologer, sina politiker, sina administratörer […] Men, där fanns enbart en hundraprocentig inkvisitor. Lark var Departementets hjärna och märg – ett faktum som praktiskt taget ingen visste om. Han hade varken motsvarande titel eller lön, eller ens inflytande. Han var i besittning av den verklige inkvisitorns själ, av hans skarpsinne och av hans intuitiva fattningsförmåga.

Med hjälp av sina underlydande plockar Lark sönder Burdens själ och medvetande för att sedan bygga upp honom igen – till en god samhällsborgare, utan familj eller förflutet. Lark räddar Burden från likvidering, ett öde som för det goda samhällets bästa väntar ohjälpliga kättare.

Burden är en ”obetydlig” medborgare, till skillnad från Rubashov som Arthur Koestler i sin roman Natt klockan tolv på dagen låter innefatta flera välkända kommunistledare och några av Koestlers vänner, som utplånades och avrättades i samband med skenrättegångar och skådeprocesser i Moskva mellan 1935 och 1938. Främst inspirerades Koestler av de tre veckor han tillbringade i en cell i Sevilla i väntan på att av Francos fascister bli avrättad som kommunistspion, vilket han i själva verket också var. Nikolai Bucharins öde genomsyrar också hela romanen. Han var vid sitt gripande uppskattad ledare för Komintern, det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning, men bröts ner under Stalins utrensningar och avrättades 1938 efter en av Stalins många ”skådeprocesser”. Samma år som Koestler lämnade kommunistpartiet och påbörjade sin roman.

Innan Rubashov avrättas har han tillintetgjorts av sitt dåliga samvete över vad han gjort i trohet mot ett parti som nu tvingar honom till grundlösa bekännelser och förgör honom i namn av en ideologi vars giltighet och berättigande han innerst inne har svårt att förneka, samtidigt som han handgripligt och mentalt utsätts för oavbruten tortyr.

Burden, behandlas mildare och mer subtilt och tycks genom sin uppriktiga strävan efter att bli ”normal” villigt medverkar i hjärntvätten. Läsaren frågar sig varför Staten gör så stora ansträngningar för att ”reformera” Burden. Vi blir dock inte förtrogna med denna Stat, vars närvaro är betydligt diskretare än 1984s Big Brother. Karps Stat är inte inbegripen i några krig, dess propaganda är inte iögonfallande, i dess samhälle råder fred och jämställdhet.

Kan det kanske vara så att Burdens fall enbart är ett av tusentals andra? Lark är möjligen enbart en av många andra inkvisitorer. Kanhända är Karps Stat lika stor och allomfattande som Borges spegelvärldar? Kanske handlar Burdens roman, som på engelska heter One, inte alls om någon framtid utan om en tillvaro där många människor, liksom nu, lever utan att vara medvetna om sitt värde, om sin ändlösa förmåga att fantisera och drömma. Just därför är det inte så underligt att Penguin inkluderade romanen i sin prestigefyllda klassikerserie, men det är likväl förvånande att den i flera avseenden unike David Karp förblivit i stort sett okänd, precis som sin huvudperson Burden.

Jag läste Mannen som tvivlade medan jag låg i bäddsoffan i min äldsta dotters nya lägenhet i Prag. Emellanåt lyfte jag blicken från boksidorna och såg då genom de vackra, kubistiskt inramade fönsterna, hur mörka moln tornade upp sig utanför.

Karp skrev sin bok 1952, den tredje december samma år hängdes på Pankrácfängelsets innergård, mellan klockan tre och kvart i sex på morgonen, elva män (på samma plats hade 234 män avrättats under den kommunistiska statskuppen fyra år tidigare). De avrättades kroppar fördes direkt till ett krematorium och askan hälldes sedan i en potatissäck. Två poliser och en chaufför beordrades att sprida askan över ett fält utanför Prag, men det var mycket kallt och vägarna var glashala. Så fort de kommit utanför staden gick de tre männen ur bilen och strödde ut askan direkt på vägen. När de senare avlade rapport skrattade chauffören och sa att han aldrig haft fjorton personer i sin bil – de tre levande och de elva döda i säcken. Tidningarna publicerade en lista över de avrättade, efter namnet på tio av de elva angavs ”av judisk börd”.

En del av de avrättade, men långt ifrån alla, var medskyldiga till andras död. Under åren mellan 1945 och 1948 hamnade 90 miljoner medborgare i Östeuropas länder under kommunistiskt välde. Under förhandlingar under Andra världskriget garanterade de allierade Sovjetunionen att i länder som befriats av Röda Armén hade ryssarna rätt att kräva upprättandet av regimer som var vänskapligt inställda till Sovjet och de skulle ha fria händer att ingripa mot fascistiska grupper. Stalin gav sig själv rätten att bedöma vad som var ”fascism” och enligt honom blev det i stort sett en benämning på allt och alla som stod i opposition till Stalins tolkning av ”kommunism”.

Till skillnad från fallet i de flesta andra ”befriade” öststater var flera tjeckoslovakiska medborgare relativt välvilligt inställda till sina inhemska kommunister och inte minst Sovjetunionen, som vägrat underteckna den skamliga Münchenöverenskommelsen som bredde vägen för Nazitysklands blodbad och terrorvälde i Tjeckoslovakien. Vid valen i maj 1946 fick kommunisterna 38 procent av rösterna, medan den socialdemokratiske och populäre Edvard Beneš valdes till president. Beneš ville knyta Tjeckoslovakien, som fortfarande var en av Europas ledande industrinationer, närmare till Väst, men han hade en svaghet – han ville till varje pris fördriva den tyska befolkningen från Sudetenland, som under århundraden varit en integrerad del av Böhmen, Tjeckoslovakiens kärnområde.

Denna politik hade starkt stöd hos kommunisterna och var även populär hos majoriteten av den tjeckiska befolkningen, Den var en bidragande orsak till att armé och polis kom att domineras av kommunister, liksom jordbruksdepartementet som fördelade det land som beslagtogs från de 50 000 tysktalande sudeter som nu med hjälp av armé och polis fördrevs från landområden som under hundratals år brukats av deras förfäder.

Beneš socialdemokrater förhandlade om handelsavtal med England och deltog 1947 i de parismöten som skulle leda till att USAs Marshallhjälp kunde användas för att bygga upp ekonomin i flera krigsdrabbade länder. Detta misshagade Sovjetunionen som tvingade Tjeckoslovakien att avstå från samarbete med västmakterna. Tjeckoslovakiens principfaste och populäre utrikesminister, Jan Masaryk, son till Republikens grundare Tomáš Masaryk, hittades död under sitt kontorsfönster, uppenbarligen utslängd av kommunisternas hemliga polis. Mordet ägde rum en månad efter det att den kommunistiske premiärministern Klement Gottwald ställt sig i spetsen för en militärkupp och avsatt Edvard Beneš, som dog av naturliga orsaker åtta månader efter kuppen. Den så kallade Pragkuppen ledde till förföljelser och summariska avrättningar av motståndare till kommunisterna. De dödade stämplades som ”fascister”, även om de flesta av dem varit våldsamma motståndare till naziväldet.

En grundbok för denna tumultartade tid är Heda Margolius memoarer. Hon var änka efter en av dem som avrättades den tredje december 1952. Hennes bok är skriven med en driven, lättläst, sparsmakad, ironisk, men samtidigt djupt gripande stil. Heda Margolius skildrar sina umbäranden i helvetena i ghettot i Lodz och Auschwitz. Hur hela hennes släkt utplånades. Hur hon lyckades fly under dödsmarscherna mot Tyskland och under brinnande krig tog sig till Prag där hon möts av kalla handen från skräckslagna vänner. Efter att utsvulten ha sovit på gatorna och försökt ta livet av sig räddas hon till livet av några trogna vänner och återförenas med sitt livs stora kärlek, Rudolf Margolius, som överlevt ghettot i Lodz, Auschwitz och Dachau.

Heda och Rudolf Margolius går med i kommunistpartiet, hon betydligt mer tveksamt än sin make, men som Heda skriver:

Vår välvilliga inställning till revolutionen sökte sitt ursprung i koncentrationslägren. [...] Kommunisterna uppförde sig där ofta som om de tillhörde en högre ordning av mänskligheten. Deras idealism och partidisciplinen gav dem en styrka och uthållighet som resten av oss inte kunde visa prov på. De var som vältränade soldater mitt i en skara hjälplösa barn.

De som återvänt från omänskliga förhållanden, där de varje dag kämpat för att bevara sina liv och mänskliga värdighet, behövde något att ty sig till, något att tro på:

När kriget äntligen tog slut, förvandlades vår glädje snart till en känsla av antiklimax, en längtan att fylla tomrummet som intensiteten av förväntan och viljeansträngning hade skapat inom oss. I koncentrationslägren hade en stark känsla av solidaritet utvecklats, tanken att individs öde var på alla sätt knutet till gruppen, till dina medfångar, hela nationen, eller till och med hela mänskligheten. För många människor hade en önskan om materiella varor i stort sett försvunnit.

Sådana känslor gjorde att många skadade och vilsna människor lockades av kommunismens budskap om solidaritet och rättvisa för alla. De drogs med i marscherna med fladdrande fanor och gemensamt, uppoffrande, uselt betalt arbete för återuppbyggandet av krossade samhällen.

Juristen Rudolf Margolius såg det som sin plikt att delta i Tjeckoslovakiens uppbyggnad, läste nationalekonomi och blev slutligen, mot sin hustrus vilja, vice finansminister och chefsförhandlare för handelsavtal med England. Efter sina hårda umbäranden fann sig Heda Margolius plötsligt inom den tjeckisk-kommunistiska nomenklaturans priviligierade sfär, med chaufförsdrivna limousiner, storartade fester, oftast i samröre med vulgära hustrur till kommunistpolitruker, samtidigt som tidigare okända personer vördnadsfullt började svassa kring henne, detta efter det att hon några år tidigare hade varit en jagad uteliggare på Prags gator.

Allt detta oroade den idealistiska och sofistikerade Heda Margolius och inte minst den växande personkulten kring kommunistkoryféerna. ”Stalins vän och förtrogne”, den plufsige och alkoholiserade Klement Gottwald fick heroiserande monument uppförda till sin ära och var ständigt omgiven av ett hov med fjäskande undersåtar.

Gottwalds korpulenta hustru, som tidigare varit hemhjälp och fått kämpa för att få dottern Martha erkänd av den ovillige Gottwald, som för sin karriärs skull efter tio år gick med på att gifta sig med den obildade Martha. Dottern gifte sig sedermera med en viss Alexej Čepička som utnämndes till justitieminister och ägnade sig åt en skoningslös förföljelse av regimmotståndare.

Efter några år blev Čepička (det betyder liten mössa) en oduglig försvarsminister och gynnade kulten kring Gottwald genom att låta balsamera svärfaderns kropp och likt Lenins lik ställa ut den till allmän dyrkan i ett överdådigt mausoleum. Čepička avsattes 1958, anklagad för en mängd övergrepp. Čepičkas situation förbättrades inte genom att han var homosexuell. Drabbad av en hjärtattack avpolletterades han till en undanskymd tillvaro.

Heda Margolius berättar om ett möte med Klement Gottwald:

Jag befann mig i en av de mindre salongerna tillsammans med en grupp av Rudolfs kollegor när Klement Gottwald kom insnubblande stödd på armen av Nationalförsamlingens förste talman. Republikens president var asfull och hölls i själva verket upprätt av talmannen. Gottwald fick syn på mig, stakade ut sin väg genom rummet, gjorde tvärstopp framför mig och sluddrade - "Vad är det här? Du dricker ju inte! Varför dricker du inte?” Männen omkring oss signalerade frenetiskt efter en servitör och när en sådan dök upp med en bricka grep jag ett glas vin. Och det gjorde även presidenten. Vi drack upp vinet. Presidenten viftade med sitt tomma glas och efter att ha stirrat på det vände han sina blodsprängda ögon mot mig och sluddrade precis som tidigare: "Vad är det här? Du dricker ju inte! Varför dricker du inte?"

Den tryggt piprökande Gottwald hade betydligt värre problem än sin alkoholism. Stalin försökte hålla ihop sitt nya, splittrade, oppositionsbesmittade kommunistimperium. Ryssland var ödelagt, industrierna i spillror, gruvorna i Donetsk stod under vatten. Stalin ansåg att enda vägen mot återuppbyggnad var en ännu strängare kontroll av samhällslivet. Ryssland och dess satelliter måste avskärmas från yttervärlden, så att denna inte störde rekonstruktionen av det skadade Systemet. Folket skulle inte få uppleva att medborgare i andra nationer hade det bättre medan de fick hålla till godo med en betydligt långsammare standardhöjning. Grannländerna som Sovjetunionen hade tvingat in i sin säkerhets- och intressesfär fick finna sig i att bli utnyttjade för den ryska återhämtningen. Deras intellektuella; akademiker, forskare och författare, måste anpassa sig, låta sig stängas in i den kommunistiska fållan. Propagandan fördömde ”folkfrämmande och borgerliga tendenser”.

Stalin fruktade det anglo-amerikanska inflytandet och den återuppväckta socialdemokratin, tänkesätt som enligt honom säkerligen smittat de kommunister som under kriget befunnit sig utanför den ryska sfären – i det spanska inbördeskriget, i Frankrike, England, USA, Mexiko eller Skandinavien. Detta hade varit fallet med flera av de tjeckiska kommunisterna. Där fanns också en fara för att den starka tjeckiska nationalismen kunde låta sig inspireras av jugoslavernas nationalistiskt självständiga hållning gentemot den sovjetiska jätten. En speciell fara utgjorde den solidaritet många tjeckiska kommunister visat det nygrundade Israel.

Stalins Sovjetunion hade till en början stött grundandet av Israel och till och med uppmuntrat Tjeckoslovakiens vapenexport till den nybildade nationen, utan vilken, enligt Ben-Gurion, Israel hade varit oförmöget att bjuda motstånd mot de fientligt sinnade arabstaterna. Snart tog dock Stalins paranoia överhanden. I Stalins nationellt inriktade kommunism kom judar att betraktas som högutbildade, flerspråkiga kosmopoliter som motsatte sig hans politiska likriktning, en uppfattning som säkert gynnats av hans rabiata hat mot sin ärkemotståndare Lev Trotskij. Stalin började rensa ut judar från sin närmaste krets, till och med hans trogne vapendragare Molotovs judiska hustru sändes till Gulag.

Ett sista utslag av Stalins paranoia var den så kallade läkarkomplotten, en påstådd konspiration som främst pådyvlades judiska läkare, som antogs försöka mörda kommunistledare genom att förgifta dem. Vansinnet inleddes 1951, men förvärrades oroväckande i början av 1953 då chefen för Ministeriet för Statssäkerhet, Mikhail Ryumin, rapporterade att den judiske ekonomiprofessorn Yakov Etinger, anklagad för “borgerlig nationalism”, hade fått judiska läkare att förgifta Zhadnov (som förhandlat med jugoslaverna, men enligt Stalin varit alltför eftergiven) och hans sekreterare, Aleksandr Shcherbakov.

Dessvärre dog Etinger under tortyren han utsattes för. Men, karusellen snurrade vidare. I en första omgång fängslades 32 läkare, men antalet steg snabbt till flera hundra, som under skoningslös tortyr började anklaga varandra för milt sagt absurda brott. Stalin klagade över att förhörsledarna inte lyckades åstadkomma en klar bild av hur läkarna förhöll sig till de sionistiska konspirationer som han ansåg sig vara utsatt för. 

Då Stalins livläkare, Vladimir Vinogradov, i början av 1952 påtalade att den arbetsbesatte Stalin borde ta det lite lugnare blev denne fullkomligt rasande och lät omgående arrestera professor Vinogradov som misstänkt medlem i den judiska läkarsammansvärjningen. Läkarbristen och skräcken som omgav Stalin under hans sista tid i livet kan ha varit en av förklaringarna till varför ingen vågade gå in i ledarens arbetsrum i dachan i Kuntsevo utanför Moskva, där han efter ett slaganfall under natten till den första mars 1953 i tretton timmar ensam hade blivit liggande på golvet. Han hade hela tiden varit vid medvetande, men förlorat talförmågan. Ett par dagar senare dog Stalin.

Antisemitismen vilade tung över de högt uppsatta kommunisterna som anklagades i Prag. Säkerligen ville Stalin skrämma den tjeckiska kommunistledningen till underkastelse. Att peka på de relativt många judarna i partledningen och deras stöd till Israel var ett av flera effektiva medel. Stalin ville inte att det jugoslaviska fiaskot skulle upprepas, då Tito lyckades gå sin egen väg och befria sig själv och sina landsmän ur det stalinistiska järngreppet.Till att börja med var huvudanklagelsen att de åtalade deltagit i en sammansvärjning, inspirerad av jugoslavisk nationalism, judisk sionism och organiserad av anglo-amerikanska underrättelsetjänster, främst genom dubbelspionen Noël Field, som ansvarat för den internationella organisationen Unitarian Service Committee. Field hade gripits i Tjeckoslovakien och sedan varit huvudvittne vid flera ungerska skådeprocesser. Field var hela sitt liv, till en början utan sin hustrus vetskap, en övertygad kommunist. Efter det att han ”försvunnit” for hans hustru kring i Östeuropa på jakt efter honom och alla de personer hon varit i kontakt med i Prag greps senare. Noël Field dök upp Budapest och de ”avslöjanden” han presenterade förde många av hans vänner, bekanta och flera andra in i döden. Field dog som fri, ungersk medborgare 1970. 

Kort efter sin arrestering fick den vice utrikesministern Artur London från sin brutale utfrågare Bohumil Smola höra:

Ni och er smutsiga ras – vi vet nog hur ni ska behandlas! Ni är allesammans likadana. Allt vad Hitler gjorde var inte lika lyckat, men att han gjorde sig av med judar var bra. Lite för många slank undan gaskamrarna, men vi tar hand om och avslutar det han inte hann med! Han stampar vilt i golvet: Tio meter under jorden ska ni, hela er stinkande ras!

Det var Artur Londons skildring av sin fleråriga tortyr i Tjeckoslovakiens fängelseinfernon som först gjorde mig medveten om kommunismens maktutövande. Medan jag fortfarande gick på gymnasiet engagerade jag och min vän Claes Toft oss i Hässleholms Filmklubb, vi tog till och med över ordförandeskapet, men till min skam måste jag erkänna att vi inte klarade av det och blev orsaken till att hela projektet klappade ihop. Dock lyckades vi få en del utmärkta filmer till Hässleholm. En som grep mig på djupet var Costa-Gavras film Bekännelsen från 1970. En noggrann rekonstruktion av Artur Londons bok med samma namn. Jag skulle gärna se om den filmen, men har inte kunnat få tag på den, däremot har jag läst boken.

Artur Londons detaljminne är förbluffande. Steg för steg för han oss genom kommunismens nattsvart hopplösa fängelsehelvete. Med dess nedbrytande fysiska och psykiska tortyr, utövad med en obegriplig brutalitet. London hade varit kommunist sedan fjorton års ålder och ägnat hela sitt liv åt Partiet, som motståndsman i Frankrike och Tjeckoslovakien, som soldat för den spanska republiken. Han hade suttit fängslad i Frankrike, klarat sig från koncentrationslägret i Mauthausen, studerat och bott i Moskva under den värsta terrorn, men aldrig tvivlat på att Partiet alltid har rätt, som i den östtyska kampsången:

Oh, Partiet, Partiet har alltid rätt

och kamrat, må det alltid vara så;

för den som kämpar för rättvisa

han har alltid rätt

gentemot lögn och exploatering.

Vem som än förolämpar livet

är dum eller ondsint.

Den som försvarar mänskligheten

har alltid rätt.

Vuxet ur Lenins ande,

härdat av Stalin:

Partiet – Partiet – Partiet.

Likt Josef K. i Kafkas Processen kan Artur London inte begripa vad han anklagats för. Kan hans torterare verkligen arbeta för kommunismen?:

Det finns samma anda hos dessa män som hos dem som 1941 sköt min bror Jan, deporterade min mor till Auschwitz och lät henne dö i en gaskammare tillsammans med min syster Julia och hennes man och ett tiotal andra av våra släktingar! Jag lyckades dölja mitt judiska påbrå för Hitlers lakejer. Borde jag ha gjort detsamma nu? I ett socialistiskt land!

Efter att under ett par veckor ha blivit skuggad genskjuts Artur Londons bil och han grips på öppen gata i Prag. Med förbundna ögon förs han från det ena fängelset efter det andra. Det är mitt i vintern. Han stängs in i en cell, 4 gånger 4 kvadratmeter, och tvingas att gå i cirklar. Så fort han stannar rusar vakter in och bankar hans huvud mot väggen. Allt dryper av kall fukt, kläderna blir genomsura, det finns inget fönster, istappar hänger från taket. Ljuset är tänt dag och natt, golvet är slipprigt av lervälling. Emellanåt slår vakterna honom inte om han stannar utan häller istället en hink iskallt vatten över honom.

När Artur London blivit fullständigt förvirrad av hunger och utmattning förs han till en torr cell. Där får han vila en tid, men sedan tvingas han åter vandra fram och tillbaka. Nu bestraffas han genom att emellanåt föras till en ny cell där utrymmet är något större. Men, genom ett slags avlopp i mitten väller då och då svart, äckligt vatten upp. Golvet översvämmas och han tvingas vandra kring i sörjan. Efter ytterligare några veckor förs London till en ny cell, med säng, filtar och latrin. Nu börjar han förhöras, 18 till 20 timmar utan uppehåll, med en strålkastare riktad mot ansiktet och alltid stående. Då han förs mellan cellen och förhörsrummet bär han motorcykelglasögon med svärtade glas. Bojorna har förvandlat händerna till svullna, smärtande köttmassor. Kläderna värmer inte. Tack vare de grova ”tofflorna” och det eviga vandrandet har fötterna blivit vanställda. Blåsor och svullnader får det att se ut som om han lider av elefantiasis. Huden mellan tårna spricker. Såren fylls med var.

Artur London tillbringade 27 månader i absolut isolering. Han såg enbart vakter och inkvisitorer. Vid flera tillfällen försöker han förgäves ta livet av sig, genom att svälta sig till döds eller svälja en stor mängd cigaretter som han lyckats stjäla från en förhörsledare. Det sista försöket resulterar i att han blir svårt sjuk, men hans plågoandar såg till att han botades. De ville till varje pris att Artur London skulle överleva för att vittna vid rättegången.

Förhören ändrar karaktär. Den brutale Bohumil Smolek byts ut mot den lugnare och tålmodigare, men lika grymme och oförsonlige Vladimir Kohoutek, som ber Artur London berätta sin livshistoria. En respit från de ständiga anklagelserna och London berättar gärna och länge. Under berättandets gång minns han alltmer från sitt omväxlande liv i Partiets tjänst. Då London berättat klart befaller Kohoutek: ”Ta om alltihop från början!” och så fortsätter det varje dag under ett par veckor. Två gånger, tio gånger, hundra.

Sedan börjar förhörsledaren gräva i minnena för att där finna Londons skuldkänslor. Kohoutek är väl medveten om att varje individ är fylld med skuldkänslor. De utgör en del av vårt samvete. Det finns både små och stora skulder, Kohoutek vet exakt vilka han skall välja för att kunna borra sig in i Londons undermedvetande. Samtidigt läser Kohoutek upp både sanna och falsa medgivanden, anklagelser och bekännelser från Londons osynliga medfångar. Kohoutek berättar för London att han fru svikit honom, att hon haft älskare och inte längre vill veta av honom. Allt är lögn. Förhörsledaren hotar att skada hans barn. Fångvaktarna utsätter honom för skenavrättningar.

Utan att själv begripa det försåg Artur sina plågoandar med en idé som de kommer att utnyttja för att få struktur och styrsel på den kommande rättegången. Hittills hade de enbart funnit lösryckta kontakter med israeler, jugoslaver och amerikanska agenter, samt en och annan förflugen anklagelse mot Partiet, men det hade visat sig omöjligt att knyta samman all information till en trovärdig sammansvärjning.

Metoden de hittills använt sig av var att nämna en grupp bekanta till den anklagade och sedan påstå att de var ”sionister”, ”spioner” eller ”trotskister” och sedan fråga om han kände dem. Givetvis svarade den anklagade ja och följdfrågan blev – då är också du sionist/trotskist, varför skulle du annars ha umgåtts med dem? ”Nej, jag är kommunist”. ”Kommunister umgås inte med sådant slödder, men du erkänner att du gör det. Alltså är du inte en sann kommunist.” Och så fortsatte det, fram och tillbaka, dag ut och dag in.

Andra förhörsledare hade ur Löbl, en annan anklagad som varit vice finansminister, lyckats pressa fram att han inte hade kunnat agera som han gjorde utan direkta order från Rudolf Slánský, jude även han och generalsekreterare i kommunistpartiet, något som gjorde Slánský till andreman i partiet, bakom president Gottwald.

Kohoutek tog fasta på Löbls oskyldiga anmärkning och pressade därefter Artur London genom att hota honom att återigen lämna ut honom till Bohumil Smoleks godtycke och de fuktdrypande cellerna: “Om du följer mina instruktioner kan du rädda ditt liv och komma ur den här hopplösa situationen. Annars kommer jag att släppa lös demonerna på dig igen.” Enligt förhörsprotokollen erkände den förvirrade London att han tillhörde en trotskistisk grupp, ledd av en annan person. Efter att ha blivit slagen, svulten och plågad nämnde London ”en gång” Slánskýs namn.

Ryska rådgivare som hela tiden rört sig i kulisserna fann att detta var ett utmärkt tillfälle för att testa president Gottwalds hundraprocentiga förtroende för den stalinistiska staten. Om den tjeckoslovakiske presidenten var beredd att utlämna sin närmaste man kunde man även i fortsättningen räkna med honom som en lojal stalinist som satte troheten mot kommunismen högre än sin fosterlandskärlek och vänfasthet. Gottwald gav med sig och offrade sin vän och förtrogne, vars roll som förföljare av oliktänkande var långt ifrån fläckfri.

Rudolf Slánský var inte speciellt omtyckt av sina medåtalade. Heda Margolius skriver:

Min make hyste en intensiv aversion gentemot Slansky. Han ansåg honom vara en dogmatisk extremist. En fåfäng och hänsynslös man, med en patologisk hunger efter makt och erkännande. Han hade alltid undvikit Slansky så mycket som möjligt och jag visste att han inte haft någon officiell eller personlig kontakt med honom.

Ryska rådgivare och tjeckiska politruker gick igenom de samlade bekännelserna och kokade ihop en historia om att de anklagade under ledning av Rudolf Slánský hade ägnat sig åt "trotskistiska-titoist-sionistiska aktiviteter i tjänst hos den amerikanska imperialismen”. Samtliga anklagade som nu torterats och hjärntvättats ordentligt, lärde sig sedan under ett par veckors tid sina vittnesmål utantill och samtliga uppförde dem mekaniskt och felfritt under rättegången, varefter de bad om den strängaste möjliga bestraffningen.

En otäck följd av skådeprocesserna var den sociala isolering och misär som drabbade de dömdas familjer. Deras hustrur vräktes från sina hem och miste sina arbeten, barnen förvägrades högre utbildning och samtliga familjemedlemmar utsattes dagligen för förakt och misstro. Heda Margolius skildrar hur hon vara nära att dö då hon under makens rättegång förvägrades ordentlig läkarvård och hur, precis som under kriget, de som hon trott vara hennes och makens vänner undvek henne. Precis som då var det enbart ett självuppoffrande stöd från ett litet fåtal individer som höll henne och hennes pojke vid liv.

Journalisten Otto Katz hade i sin slutplädering lagt till några ord som inte förelagts honom i de noggrant förberedda deklarationerna, men likväl kom med i rättegångsprotokollen, som översattes till sju språk och spreds över hela världen.

Katz hade varit en av Sovjets mästerspioner och infiltrerat exilförfattarmiljöer i Tyskland, Frankrike, Spanien och inte minst Hollywood, där han inspirerat flera filmsuccéer, bland dem Casablanca. Katz hade skrivit och redigerat en mängd böcker och artiklar till stöd och försvar för antifascister runt om i världen. Han hade en gång räddat Arthur Koestler från att bli avrättad av Francos fascister, men också i Mexiko varit inblandad i mordet på Trotskij. Katz hade antagligen hamnat på de anklagades bänk genom en föraktfull anmärkning som den ryske utrikesministern Molotov fällt om honom till Gottwald och Slánský under fredskonferensen i Paris 1946: ”Vad gör den där globetrottern här?”

Otto Katz var jude och hans omfattande internationella nätverk var säkert orsaken till att han dömdes till döden. Med böjt huvud hade Katz under rättegången deklarerat:

Jag är författare och därigenom en själens arkitekt. Vilken sorts arkitekt har jag varit? – Jag som har förgiftat människor själar? Jag hör hemma i galgen. Den enda kompensation för mina brott som återstår för mig är att tjäna som en varning för alla de som genom sitt ursprung eller sin karaktär löper risken av att slå in på samma väg som jag, vägen till helvetet.

Då Arthur Koestler läste uttalandet blev han illa berörd eftersom han tyckte att det påminde om Rubashovs slutord i Natt klockan tolv på dagen, som han en gång gett till Katz. Rubashovs tal är en nästan exakt återgivning av Nikolai Bucharins ”bekännelse” under skådeprocessen 1938:

Höljd av skam, tvingad i stoftet, färdig att dö, tänker jag visa för er en förrädares sorgliga bana, på det att den må vara till en varning och ett avskräckande exempel för vårt lands miljoner.

Koestler uppfattade Katz ord som en vädjan till alla de författare, filmstjärnor, bokförläggare och andra salongskommunister som en gång svärmat kring den stilige representanten för Folkfronten och som nu teg inför justitiemorden i Prag och kommunismens alltför uppenbara lögner. Lögner som även en man som Otto Katz trott på och offrat sig själv och andra för. Koestler skrev i sin dagbok: ”Jag kände mig sjuk, det värkte i magen och jag grät för min gamle vän.”

Under pragbornas lönlösa protester mot ryssarnas invasion 1968 skrev den tjeckiske exilhistorikern Jaroslav Orpat:

Det finns en märklig roman, känd över hela världen utom i vårt land, romanen ”Natt klockan tolv på dagen” av Arthur Koestler, som exakt beskriver mekanismen i de sovjetiska rättegångarna under andra hälften av trettiotalet, logiken hos förhörsledarna, åklagarna och de anklagade, vilka själva blev kollaboratörer åt undersöknings- och åklagarmyndigheterna […] Det är ett i hög grad tragiskt förhållande att dessa händelser ett decennium senare återupprepades med en naturlags obeveklighet.

Åter har en slingrande blogg nått sitt slut. Undrar över fascinationen inför det enskilda människoödet - den fiktive, obetydlige Burden, eller de högst verkliga Artur London, Rudolf Margolius och Otto Katz. All den omsorg som lades ner på att hjärntvätta och knäcka dem. Den ytterst långdragna Slánskýprocessen finner genom sin politiskt laddade betydelse motsvarigheter i processen i USA mot Sacco och Vanzetti mellan 1921 och 1927, som ägde rum under den Första Röda Skräcken och processen mot makarna Rosenberg 1950 till 1953, som ägde rum under den Andra Röda Skräcken, liksom Slánskýprocessen resulterade de rättegångarna i dödsstraff för de anklagade.

Artur London nämner att processen mot Sacco och Vanzetti övertygade honom om att kommunismen var den enda ideologi som kunde skydda mot sådana rättsövergrepp, likaså upprördes många kommunister genom avrättningen av Ethel och Julius Rosenberg. Detta medan stalinisterna gjorde sig skyldiga till minst 6 miljoner mord på icke stridande. Varje enskild person av dessa miljoner hade ett fruktansvärt livsöde bakom sig. Vad säger siffror?

Kaplan, Karel (1982) I centralkommiténs hemliga arkiv – sanningen om Slanskyprocessen. Stockholm: Ordfronts förlag. Karp, David (1967) Mannen som tvivlade. Stockholm: Rabén och Sjögren. Koestler, Arthur (1975) Natt klockan 12 på dagen. Stockholm: Askild & Kärnekull. Koestler, Artur (1988) Den osynliga skriften. Stockholm: Tidens Förlag. London, Artur (1970) Bekännelsen. I Prag-processens maskineri 1951-1952. Stockholm: Rabén och Sjögren. Margolius Kovály, Heda (2012) Under a Cruel Star: Life in Prague, 1941-1968. London: Granta. Miles, Jonathan (2010) The Nine Lives of Otto Katz: The Remarkable Story of a Communist Super-Spy. London: Bantam Books. Morgan, Ted (2004) Reds: McCarthyism in the Twentieth Century America. New York: Random House. Rayfield, Ronald (2003) Stalin and His Hangmen: An authoritative portrait of a tyrant and those who served him. London: Penguin Books. Snyder, Timothy D. (2010) Bloodlands: Europe between Hitler and Stalin. New York: Basic Books.

The Party Is Always Right - Song of the Socialist Unity Party of Germany  https://www.youtube.com/watch?v=bqgvQ88KGLs