It cannot be denied that President Donald John Trump of the U.S. currently is attacking the major pillars of civil society – universities, science, the media, the law, and the arts. Censorship and the suppression of constructive criticism, of any dissenting view, is taking hold and fear for work and safety is silencing journalists and cultural workers. The chill has even reached a quite insignificant person like myself. Recently, I got a call from an editor telling me that an article of mine could not be published. I was told it was well written and appreciated, but could I not soften, or even better remove my critique of President Trump? It is currently too sensitive to air this kind of critique. Maybe I could replace him with Maduro, or some other equally corrupt world leader.

I am not depending on my writing. I am not paid anything for my literary efforts and I would like it to continue like that. I write for my own pleasure and if I criticise someone like Donald J. Trump I assume I do so righteously and the name of the free press. So, here I give you my article, which I assume is neither fake new, nor unfounded.

THE GREED OF WORLD LEADERS: Putin, Netanyahu, and Trump

Wealth shields from judgement, lifts you out of the crowd in the underworld, shuts you up in a chromium-plated car and isolates you in huge expanses of protected parkland.

Albert Camus, The Fall

On 1^st  of August, the death toll in Gaza had since October 2023 reached 60,034 Palestinians, 174 of them had died from starvation, of which 88 were children or infants. Since the Russian invasion in February 2022, 15,400 civilians have been killed in Ukraine, of them 599 were children. Between 60,000 and 100,000 Ukrainian soldiers have been killed. Deaths of Russian soldiers are even harder to estimate. The Russian independent outlet Mediazona has identified the names of more than 111,000 military personnel killed in Ukraine, though it is commonly agreed that losses are greater. Do these deaths weigh heavily on Netanyahu’s and Putin’s consciences? Do they have any compassion for the families of war victims and mutilated survivors?

Putin apparently does not care about Ukrainian victims to his “military operation” and seldom reveals any grief for the loss of Russian lives, expect for occasional, quite awkward and widely published, meetings with hand-picked widows of the “heroes”.[1]

Otherwise, Putin continues to depict the attack on a sovereign country as a defensive war.

“We are defending Russia itself, are fighting together for the Motherland, for our sovereignty, spiritual values and unity, for victory.”

Not much of compassion there. As in the Camus quote above, Putin tends to seclude himself behind a wall of wealth. Behind the smokescreens conjured up by his minions it is difficult to find out how big Putin’s personal wealth really is. According to the Kremlin he earns an annual salary of USD 140,000 and his disclosed assets include an 800-square foot apartment, a trailer, and three cars. However, “insiders” have to Russia’s ever-threatened investigative journalists claimed that Putin owns 20 houses, 700 cars, 58 aircraft and helicopters, including a USD 716 million luxuriously furnished plane, as well as a USD 100 million yacht. 

William Browder, an American/British financier, asserted in 2017 to a U.S. Senate Judiciary Committee that Putin was probably the richest man in the world. Browder had been CEO of Hermitage Capital Management, an investment advisor to the Hermitage Fund, at the time the largest foreign portfolio investor in Russia, taking on giants like Gazprom, Surgutnetfgaz, Unified Energy Systems, and Sidanco. In 2005, Browder was refused entry to Russia. Hermitage’s offices were raided and seized documents were used to re-register the ownership of investment holding companies. Sergei Magnitsky, a Russian tax advisor known for exposing corruption and misconduct by Russian government, was hired to examine the case. Magnitsky was subsequently arrested by Russian authorities and died in prison.

According to Browder, Putin had through threats to Russian oligarchs ensured a 50 percent cut of their profits, dedicated not to the presidential administration, but destined to him personally:

“I estimate that he has accumulated USD 200 billion of ill-gotten gains from these types of operations over his 17 years in power. He keeps his money in the West and all of his money in the West is potentially exposed to asset freezes and confiscation. Therefore, he has a significant and very personal interest in finding a way to get rid of sanctions.”

To this Putin replicated with some sentimental empty talk:

“I am the wealthiest man, not just in Europe but in the whole world: I collect emotions. I am wealthy in that the people of Russia have twice entrusted me with the leadership of a great nation such as Russia. I believe that is my greatest wealth.”

The Russian opposition leader and anti-corruption activist Alexei Navalny did in 2011 establish a Foundation for combating corruption (FBK), which published investigations into alleged corruption by high-ranking Russian government officials. In 2021, FBK accused Putin of using fraudulently obtained funds to build an estate by the Black Sea. His property is by 70 square kilometres of land cut off from the surrounding area and protected by the Federal Security Service (FSB). Its construction cost over USD 1.4 billion, allegedly laundered through a national project called Health, for which the Russian State, above market prize, bought medical equipment from a company owned by Putin’s friends Shamalov and Gorelov. The Kremlin denies Putin’s ownership, claiming that the mansion belongs to Arkadi Rotenberg, Putin’s longtime friend and judo partner, with a fortune estimated at USD 3.5 billion.

In 2022, Navalny was sentenced to 11 years in prison, accused of “embezzlement and contempt of court”. The following year, he was condemned to an additional 19 years for “extremism”.  After being confined to a high-security prison, Navalny did after some weeks re-emerge in an Arctic “corrective colony”, where he died in 2024.

Another warlord, Benjamin Netanyahu, apparently does not have many qualms about the human suffering his war is causing Palestinians, blaming it all on Hamas, as well as Palestinians’ refusal to accept a Jewish state. Two weeks ago, Netanyahu repeated that Israel

“has no choice but to finish the job and complete the defeat of Hamas. […] Israel is preventing hunger, but cannot prevent the global campaign of lies we are all witnessing.”  

Personally, Netanyahu also lives within a sphere of wealth. His net worth is estimated at USD 13 million and according to the magazine Forbes, Netanyahu’s wealth has grown by 400 percent annually. Since January 2017, Netanyahu has been investigated by Israeli police. He is suspected of having obtained inappropriate favours from businessmen, among them the Hollywood producer Arnon Milchan. Prosecutors state there is  sufficient evidence to indict Netanyahu on charges of bribery, fraud, and breach of trust.

Arnon Milchan is an Israeli billionaire businessman and film producer. In 2024, Forbes estimated Milchan’s net worth at USD 3.3 billion. Prosecution alleges that Netanyahu received gifts from Milchan at an approximate worth of USD 195,000, among them expensive cigars, champagne, and jewellery for his wife Sara. In return Milchan might have obtained tax breaks and other essential services. At the same time, Netanyahu is accused of using bribes and illegal promises to press magnates and journalists to provide him with positive publicity and favourable treatment.

In accordance with his common practice of respecting wealth and power, Donald Trump has not expressed much concern about the plight of the Palestinian people, more so for his fiend Benjamin “Bibi” Netanyahu:

“ I was shocked to hear that the State of Israel, which has just had one of its Greatest Moments in History, and is strongly led by Bibi Netanyahu, is continuing its ridiculous Witch Hunt against their Great War Time Prime Minister!”

It is easy to get the impression that President Trump likewise considers yet another wealthy and conceited war criminal to be his good friend. After his Alaskan meeting with Putin, Trump had no qualms about stating that: “I've always had a fantastic relationship with President Putin, with Vladimir. We had many, many tough meetings, good meetings.”  Like Putin and Netanyahu, Donald Trump has also been accused of unashamedly using his presidency to enrich himself. This only comes natural to a man who after he had starred in the reality show The Apprentice, his real estate firm branched out into branded products; selling Trump-stamped vodkas, board games, university diplomas, and even made attempts at an airline. The licensed Trump flag was flown over buildings he didn’t build or own, while firms used his name to sell shirts, mattresses, or pizzas.  More recently, the Trump family business has focused on tech businesses, launching several crypto products. 

Since becoming president a second time, Trump now sells the opportunity to mingle with him and his circle. In April this year Donald Trump Jr. and his business associates, affiliated to Trump’s MAGA elite, did in Washington D.C. establish the private club Executive Branch, where membership fee for "founding members" is USD 500,000, with additional annual dues. Access to Trump’s exclusive Mar-a-Lago resort has risen to USD 1 million. On top of this comes licensing income of USD 1.1 million from a Trump guitar, USD 2.8 million from Trump watches, USD 2.5 million from “sneakers and fragrances,” USD 3 million from an illustrated book called Save America, and USD 1.3 million from a God Bless the USA Bible, as well as so far unrevealed income from wares like a Gulf of America baseball hat at USD 50, Trump beer koozies at USD 18,  and Trump flip-flops at USD 40. Below is and an example of an NTF, a Donald Trump Digital Trading Card from 2022 sold on Truth Social for USD 99.

All this fades by Trump’s Arabian Gulf investments, to a great degree made possible through his presidency – billions waiting to flow in from real estate deals, like luxury resorts and golf courses. Spectacular wealth also comes the Trump family’s engagement in the lucrative crypto currency market. So far Donald Trunp and his wife Melania have made USD 14 million from licensing NFT:s. An NFT is a non-fungible (not interchangeable) token, a unique digital asset representing ownership of a specific item, whether physical or digital. Criminals love Crypto since it is a means of getting around anti-money-laundering laws and other regulations and so far, it has been an amazing method to gain money fast.

In short, it appears that is no exaggeration to claim that money rules the world and it is sad to realize that so much wealth is controlled by men who appear to have no interest whatsoever in the welfare of others. Their consciences are softened, or simply become absent, due to all the luxury and comfort they have usurped through their offices.

Det kan inte förnekas att USA:s president Donald John Trump för närvarande är i färd med att attackera civilsamhällets viktigaste pelare – universitet, vetenskap, media, juridik och konst. Censur och förtryck av all konstruktiv kritik, tystandet av alla avvikande åsikter, har skapat oro och rädsla bland journalister och kulturarbetare. Deras arbeten, inkomst och säkerhet står på spel.

Kylan har till och med nått en tämligen obetydlig person som jag. Nyligen fick jag ett samtal från en redaktör som ville meddela att en av mina artiklar (skriven på engelska) tyvärr inte kunde publiceras i sitt nuvarande skick. Visserligen var den välskriven och allmänt uppskattad … men kunde jag inte mildra, eller ännu hellre ta bort, min kritik av President Trump? Det var för närvarande ytterst känsligt att lufta den här typen av kritik. Kanske skulle jag kunna ersätta honom med Maduro, eller någon annan lika korrupt världsledare.

Jag är inte beroende av mitt skrivande. Jag får ingenting betalt för mina litterära ansträngningar och jag skulle faktiskt vilja att det fortsätter vara på det viset. Jag skriver för mitt eget nöjes skull och om jag kritiserar någon som Donald J. Trump antar jag att jag gör det helt rättfärdigt och i den fria pressens namn. Så, här nedan ger jag er min artikel, som jag antar varken vara en falsk nyhet eller helt ogrundad.

VÄRLDSLEDARES GIRIGHET: Putin, Netanyahu och Trump

Rikedom skyddar dig, lyfter dig ut ur den undre världens folkmassor, stänger in dig i en förkromad bil och isolerar dig inom enorma vidder av skyddade parklandskap.

Albert Camus, Fallet

Den första augusti hade dödssiffran i Gaza sedan oktober 2023 nått 60 034 palestinier, varav 174 hade dött av svält, bland dessa var 88 barn, eller spädbarn. Sedan den ryska invasionen i februari 2022 har 15 400 civila dödats i Ukraina, varav 599 var barn. Mellan 60 000 och 100 000 ukrainska soldater har dödats. Ryska soldaters dödsfall är svårare att uppskatta. Det ryska, oberoende nyhetsorganet Mediazona har identifierat namnen på fler än 111 000 militärer som dödats i Ukraina, även om det är allmänt accepterat att förlusterna måste vara större. Tynger dessa dödsfall Netanyahus och Putins samveten? Har de någon medkänsla för familjerna till krigsoffer och stympade överlevande?

Putin bryr sig uppenbarligen inte om några ukrainska offer för sin ”militära operation” och visar sällan någon sorg över förlusten av ryska liv, förutom enstaka, ganska obekväma och vitt spridda möten med handplockade änkor till ”hjältarna”. [1]

Putin vidhåller att lögnaktigt framställa attacken mot ett suveränt land som ett försvarskrig.

Vi försvarar Ryssland, kämpar tillsammans för moderlandet, för vår suveränitet, våra andliga värderingar och vår enighet, för seger.

Inte mycket medkänsla där. Som i Camus-citatet ovan tenderar Putin att isolera sig bakom en mur av rikedom. Bortom rökridåerna som hans hantlangare manat ​​fram är det svårt att finna hur stor Putins personliga förmögenhet egentligen är. Enligt Kreml tjänar han en årslön på 140 000 USD. Hans deklarerade tillgångar innefattar en lägenhet på 75 kvadratmeter, en husvagn och tre bilar. Emellertid har ”insiders” till Rysslands ständigt hotade undersökande journalister hävdat att Putin i själva verket är ägare till 20 hus, 700 bilar, 58 flygplan och helikoptrar, inklusive ett luxuöst möblerat flygplan värt 716 miljoner dollar, samt en yacht värd 100 miljoner dollar.

William Browder, en amerikansk/brittisk finansman, hävdade 2017 inför ett amerikanskt senatsutskott att Putin förmodligen var världens rikaste man. Browder hade varit VD för Hermitage Capital Management, en investeringsrådgivare till Hermitage Fund som vid den tiden var den största utländska portföljinvesteraren i Ryssland, och arbetade åt finansjättar som Gazprom, Surgutnetfgaz, Unified Energy Systems och Sidanco. År 2005 nekades Browder inresa till Ryssland. Hermitages kontor genomsöktes och beslagtagna dokument användes sedan för att omregistrera ägandet av olika investeringsholdingbolag. Sergej Magnitskij, en rysk skatterådgivare känd för att ha avslöjat korruption och misskötsel inom den ryska regeringen, anlitades för att granska fallet. Magnitskij arresterades därefter av ryska myndigheter och dog i fängelset.

Enligt Browder hade Putin genom hot mot ryska oligarker säkrat en 50-procentig andel av deras vinster, ett bidrag som inte var ämnat för någon presidentadministration, utan avsett för honom personligen:

Jag uppskattar att han under sina 17 år vid makten har ackumulerat 200 miljarder dollar i orättmätigt erhållna vinster från den här typen av transaktioner. Han förvarar sina pengar i väst och alla hans tillgångar är där potentiellt utsatta för konfiskering. Därför har han ett betydande och mycket personligt intresse av att finna olika sätt att bli av med varje form av sanktion.

Putin bemötte sådana påståenden med sentimentala klyschor:

Jag är den rikaste mannen, inte bara i Europa utan i hela världen: Jag samlar på känslor. Jag är rik genom att Rysslands folk två gånger har anförtrott mig ledarskapet för en mäktig nation som Ryssland. Jag anser det vara min största rikedom.

Den ryske oppositionsledaren och antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj grundade 2011 en stiftelse för korruptionsbekämpning (FBK), som publicerade utredningar om påstådd korruption begången av högt uppsatta ryska regeringstjänstemän. År 2021 anklagade FBK Putin för att ha använt bedrägligt erhållna medel för att bygga upp en väldig egendom vid Svarta havet. Den omfattade 70 kvadratkilometer mark avskurna från omgivningen och skyddad av den Federala Säkerhetstjänsten (FSB).

Palatset kostade över 1,4 miljarder USD och beloppet påstås ha tvättats genom ett nationellt projekt kallat Hälsa, för vilket den ryska staten, över gängse marknadspris, inhandlade medicinsk utrustning från ett företag som ägs av Putins vänner Shamalov och Gorelov. Kreml förnekar Putins ägande och hävdar att palatset tillhör Arkadi Rotenberg, Putins mångårige vän och judopartner, med en förmögenhet uppskattad till 3,5 miljarder USD.

År 2022 dömdes Navalnyj till 11 års fängelse, anklagad för ”förskingring och domstolstrots”. Året därpå dömdes han till ytterligare 19 år för ”extremism”. Efter att ha suttit i ett högsäkerhetsfängelse fördes Navalnyj efter några veckor till en arktisk "korrigeringskoloni", där han dog 2024.

En annan krigsherre, Benjamin Netanyahu, har tydligen inte heller han många betänkligheter mot det mänskliga lidande hans krig orsakar palestinier och skyller istället allt elände såväl på Hamas, som palestiniernas vägran att acceptera en judisk stat. För två veckor sedan upprepade Netanyahu att Israel

inte har något annat val än att avsluta jobbet och fullborda Hamas nederlag. […] Israel förhindrar hunger, men kan inte förhindra den globala lögnkampanj vi alla bevittnar.

Personligen lever Netanyahu också inom en sfär av rikedom. Hans nettoförmögenhet uppskattas till 13 miljoner USD och enligt tidningen Forbes har Netanyahus förmögenhet årligen ökat med 400 procent. Sedan januari 2017 har Netanyahus affärer utretts av israelisk polis. Han misstänks för att ha erhållit otillbörliga tjänster från olika affärsmän, bland dem Hollywoodproducenten Arnon Milchan. Åklagarna uppger att det finns tillräckliga bevis för att åtala Netanyahu för mutor, bedrägeri och förtroendebrott.

Arnon Milchan är en israelisk miljardär och filmproducent. År 2024 uppskattade Forbes Milchans nettoförmögenhet till 3,3 miljarder USD. Åklagaren hävdar att Netanyahu mottagit gåvor från Milchan till ett värde av ungefär 195 000 USD, bland annat dyra cigarrer, champagne och smycken till sin fru Sara. I gengäld skulle Milchan ha erhållit skattelättnader och andra för honom väsentliga tjänster. Samtidigt anklagas Netanyahu för att ha använt mutor och olagliga förmåner till pressmagnater och journalister för att därigenom förse honom med positiv publicitet och annan förmånlig behandling.

I enlighet med sin vanliga praxis att respektera rikedom och makt har Donald Trump inte uttryckt någon större oro över det palestinska folkets svåra situation, han tycks vara mer oroad för sin vän Benjamin "Bibi" Netanyahus välfärd:

Jag blev chockad över att höra att staten Israel, som under Bibi Netanyahus starka ledarskap just har upplevt ett av sina största ögonblick i historien, fortsätter med sin löjliga häxjakt mot sin store krigstidsledare!

Det är lätt att få intrycket att president Trump även betraktar en annan förmögen krigsförbrytare som sin gode vän. Efter sitt möte med Putin i Alaska hade Trump inga som helst betänkligheter med att konstatera:

Jag har alltid haft en fantastisk relation med president Putin, med Vladimir. Vi hade många, många tuffa möten, bra möten.

Liksom Putin och Netanyahu har Donald Trump också anklagats för att skamlöst använda sitt presidentskap för att berika sig själv. Detta faller sig naturligt för en man som efter att ha spelat huvudrollen i dokusåpan The Apprentice, Lärlingen, expanderade sin fastighetsverksamhet till att sälja sitt namn till en mängd märkesprodukter; Trump-stämplad vodka, biffar, sällskapsspel, universitetsexamensbevis och han gjorde till och med ett försök att etablera ett flygbolag. Den licensierade Trump-flaggan vajade över byggnader han varken byggt eller ägt, medan företag använde hans namn för att sälja t-shirts, madrasser och pizzor. På senare tid har Trumps familjeföretag fokuserat sig på teknikföretag och lanserat flera kryptoprodukter.

Sedan han blev president för andra gången säljer nu Trump möjligheten att mingla med honom och hans krets. I april i år etablerade Donald Trump Jr. och hans affärskollegor, samtliga medlemmar av Trumps MAGA-elit, den privata klubben Executive Branch i Washington D.C., där medlemsavgiften för ”grundande medlemmar” är 500 000 USD, med ytterligare årliga avgifter. Tillgången till Trumps exklusiva Mar-a-Lago-Resort har stigit till 1 miljon USD. Utöver detta kommer licensintäkter på 1,1 miljoner USD för en Trump-gitarr, 2,8 miljoner USD för Trump-klockor, 2,5 miljoner USD för ”sneakers och väldofter”, 3 miljoner USD för en illustrerad bok med titeln Save America och 1,3 miljoner USD från en Gud-välsigne-USA-bibel, samt hittills oredovisade inkomster från varor som en basebollkeps med texten Gulf of America för 50 USD, Trump-ölglas för 18 USD och Trump-flip-flops för 40 USD. Nedan visas ett exempel på en NTF, i princip en unik digital produke – ett Donald Trump Digital Trading Card som 2022 såldes på hans sajt Truth Social för 99 USD.

Allt detta bleknar vid skenet av Trumps miljardinvesteringar vid Persiska Golfen, till stor del möjliggjorda genom hans presidentskap – miljarder som väntar på att flöda in från fastighetsaffärer, som lyxiga turistanläggningar och golfbanor.

Spektakulär rikedom kommer också från Trump-familjens engagemang i den lukrativa kryptovalutamarknaden. Hittills har Donald Trump och hans hustru Melania tjänat 14 miljoner USD på att licensiera NFT:er. En NFT är en icke-fungibel (inte utbytbar), en unik digital tillgång som representerar äganderätten till ett specifikt föremål, vare sig det är fysiskt eller digitalt. Du kan exempelvis byta ut en 100 lapp mot en annan 100 lapp, men att byta ut ett speciellt konstverk mot ett annat inte lika lätt eftersom de har unika egenskaper.

 Kriminella personer älskar att handla med krypto eftersom det är ett sätt att kringgå lagar mot penningtvätt och andra regleringar, och hittills har det varit en fantastisk metod för att snabbt tjäna pengar.

Kort sagt, det verkar inte vara någon överdrift att påstå att pengar styr världen, och det är sorgligt att inse att så mycket rikedom kontrolleras av män som inte verkar ha något som helst intresse av andras välfärd. Deras samveten mjukas upp, eller helt enkelt försvinner, på grund av all den lyx och komfort de har tillskansat sig genom sina ämbeten.

My previous blog post was based on a visit to a church near our home here in Rome. Even closer than San Damaso is an equally ugly building from the last century – Chiesa di Santa Maria Regina Pacis, built in 1942.

“Saint Mary, Queen of Peace” has its origins in a wooden sculpture that a certain Jean de Voisine gave to his wife in the early 16th century. In 1588, his nephew Henti Joyeuse inherited the sculpture, which, when he became a Capuchin monk in 1588, took with him to his monastery church in Paris. There it was christened as The Queen of Peace. The sculpture became wildly popular and people prayed in front of it to protect and preserve sons who had gone off to various wars. Soon, churches dedicated to Saint Mary, Queen of Peace had been erected in various parts of the world.

In addition to the French statuette, there is the marble sculpture that Guido Galli (1890-1944) created at the request of Pope Benedict XV to be placed in the Roman Basilica of the Madonna – Santa Maria Maggiore, to become a focal point for all the prayers addressed to her to end the carnage of the World War I. The sculpture was inaugurated on August 4, 1918, and peace was concluded on November 11 of the same year.

In the otherwise dreary Chiesa di Santa Maria Regina Pacis there is a mosaic of the Holy Mary Queen of Peace. She looks unusually youthful and cheerful and was created by an artist unknown to me, Odoardo Anselmi. The only information I have found about him is that he was born in 1916.

The Queen of Peace is on each side flanked by personifications of her attributes. On the right she is celebrated as the queen of patriarchs, virgins and apostles.

On her left she is the queen of prophets, martyrs and bishops.

I stand in front of the mosaic depicting the Madonna as the queen of virgins and ponder why the Catholic Church, and to some extent also the Protestant Church, has placed so much importance on virginity. The word “virgin” actually means nothing more than “young lady”, probably connected with the concept vireo, to be “green, fresh, flourishing”. Since the New Testament written in Greek, it may be appropriate to derive the concept of virginity to parthénos “virgin, girl”, as well as “unmarried woman”.

The concept of parthénos was among both Greeks and Romans intimately associated with chastity, from the Latin word castus, “cut off, separated, pure”, and thus related to the concept of “sacred” related to the Latin sacrare “to separate, dedicate, consecrate”. Consequently, virginity became a social construct designating someone who had been “separated” in the sense that a virgin was a person/divinity who had not had any sexual intercourse. Although a man could also be considered to be a virgin, in the sense that he was sexually inexperienced, but the term mostly came to characterize young “untouched” women.

Virgin goddesses appear in several different religions. For example, several female gods in Greek and Roman mythology were assumed to have been eternally chaste. They could even, like Athena/Minerva, have arisen from parthenogenesis, a form of asexual reproduction, like Athena who had been born from the head of Zeus. But in some versions this may not have been a parthenogenesis in the strict sense of the word. Some myths claimed that Zeus swallowed Athena’s mother Metis. A being who was not actually a deity but a titan who became Zeus’ first wife. She was the wisest of both gods and titans and when she married Zeus it was predicted that she would give birth to a daughter who was as strong and powerful as her father. Zeus became worried, he did not want a rival who could join her mother and rebel against him. Accordingly, Zeus swallowed Metis so that she became a part of him. However, Zeus began to suffer from such an excruciating headache that he was forced to call upon his son Hermes, who in his turn asked Hephaestus, the blacksmith, to open Zeus’ skull and out came the fully armed Athena, goddess of wisdom, organized war, agriculture, households, industry, law, and justice.

Other virgin goddesses were born in a more normal way. Hestia/Vesta was the sister of Zeus. She was goddess and protector of the sacrificial fire, the home, and the nation. As such, she was fully occupied and could not be bothered by other demanding interests; such as men and lovers. Hestia therefore swore eternal chastity and lived separated from male beings.

Daughter of Zeus and Apollo’s twin sister, the virgin Artemis/Diana, was goddess of hunting and the wilderness and accordingly wanted to be free and unbound, completely unmoved by male charm and scorning any marriage proposal. Her wild and unbound nature made her the cherished goddess of slaves and plebeians.

What these three of the most famous, ancient virgin goddesses had in common was that they raved about their virginity as a means for women to live unbound by the obligations involved with marriage. In the patriarchal societies where they were worshipped, women were subjugated to the power and authority of men. By being unbound outsiders, these virgin goddesses were perceived as particularly powerful and to some extent dangerously unpredictable forces, able to be used to intervene in an otherwise patriarchal world order.

Something that is particularly evident in the goddess of crossroads and black magic – Hekate, also an unbound virgin goddess, who was often invoked when it came to taking revenge through magical means, or demand a woman’s rights against male abuse.

These beings were goddesses and it is doubtful whether people in general really believed that such divinities were moving among people, taking the form of real flesh and blood. If that happened, it could possibly be as in the Swedish poet Hjalmar Gullberg’s poem below, indicating that those who believed that Jesus was identical with God perhaps perceived his time on earth in a similar way.

Gods are still walking across this land.
One may be sitting at your right hand.

Don’t ever believe a god can die.
He’ll walk before you, but where is your eye?

No lyre has he, nor feet that’re purple shod.
It’s only through his actions that you know a god.

The rule is set and never is revised:
Is God on earth, he walks around disguised.

One thing was certain, and that was that no Christian doubted that Jesus had been a real person who at a given time lived among us humans, that many had met him and listened to him. There was no doubt that Jesus was born and died here on earth. However, it was regarding the real nature of this person that perceptions began to diverge early on. If he was God, how could Jesus have been born and died as an ordinary human being? It was a thorny question that had been present ever since Paul declared in his letter to Titus that Jesus would be resurrected and that he was in fact identical with God: “Our great God and Savior Jesus Christ will appear in all his glory.” However, it is doubtful whether Paul explicitly identified Jesus with God. In the his letter to the Colossians, Paul seems to regard Jesus as a god, but perhaps not God himself:

The Son is the image of the invisible God, the firstborn over all creation. For in him all things were created: things in heaven and on earth, visible and invisible, whether thrones or powers or rulers or authorities; all things have been created through him and for him.

Nor had Jesus explicitly said that he was God, although he gave plenty of allusions, perhaps not so much in the more down-to-earth, so-called synoptic gospels – Luke, Mark and Matthew – which all present similar accounts of Jesus’ life. Howvere, the more esoteric John is different, providing a more “theological” impression of Jesus’ life, with his numerous remarks beside Jesus’ tangible existence and statements. John has Jesus say “I and the Father are one”, “Very truly I tell you before Abraham was born, I am!”. Most crucial for all later speculations about the true nature of Jesus was the introduction to St John’s Gospel:

In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God. He was with God in the beginning. Through Him all things were made, and without Him nothing was made that has been made. In Him was life, and that life was the light of men. The Light shines in the darkness, and the darkness has not overcome it. […] The Word became flesh and made His dwelling among us. We have seen His glory, the glory of the one and only Son from the Father, full of grace and truth.

This introduction to the gospel was taken by most theologians as evidence for Jesus’ divine origin and that he took human form by being born of Mary, who never is mentioned by name in the Gospel of John. However, the synoptics tell us her name was mary but do not go into specifics about her virginity. The evangelists Luke and Matthew wrote that when the angel Gabriel announced to Mary that she would become pregnant by the Holy Spirit, she was still a virgin, but they do not go into any details about how the conception, pregnancy and birth took place. Luke writes, for example:

How can this be,” Mary asked the angel, “since I am a virgin?” The angel replied, “The Holy Spirit will come upon you, and the power of the Most High will overshadow you. So the Holy One to be born will be called the Son of God. 

St. John is not only more enigmatic than the other evangelists, he is also more demanding:

There came a man who was sent from God. His name was John.  He came as a witness to testify about the Light, so that through him everyone might believe.  He himself was not the Light, but he came to testify about the Light.

It is perhaps not so strange that the theologians and philosophers of antiquity felt more attracted to John than to the other evangelists. In John's company, they began early on to speculate about questions such as “the true nature of Christ”, “Christ's relationship to the Father” and not least Mary’s virginity. Had she really given birth to a God? In that case, Jesus’ conception and birth could not have taken place in the usual manner.

Theological disputes about Mary’s virginity took as their starting point the intricate doctrine of original sin. Several Christians, in accordance with several Jewish scholars, had claimed that the world was evil and that all humans were born and live in sin. This was because we inherited our sinful state from Adam and Eve, who by eating the forbidden fruit of knowledge had gained the ability to choose between good and evil. When God found that they had broken his rules the first humans were expelled from his Paradise.

According to several theologians, this meant that none of us humans, either then nor now, through this so-called “fall” can realize what true righteousness is and thus have a distorted image of who God is and what He wants from us. Worst of all, this distance from God has caused us to fall into things that have nothing to do with Him, primarily corrupting lives characterized by a passion through which “animalistic, earthly lust” has taken over all reasoning, all godliness.

At first, it was mainly Gnosticism that took hold of this distinction between body and soul, between the earthly and the heavenly. Gnosticism was a collection of religious ideas and systems that by the end of the 1^st century AD merged with the Christian sects. This complicated system of thought originated in various parts of the Roman Empire, perhaps primarily in Egypt and Syria, and had drawn inspiration from several sources – Greek philosophy, primarily Platonism, and not least Jewish, Syrian, Egyptian and Persian religious speculations, based on rites and religions that had gradually been transformed through increased communication and literacy.

In broad terms, Gnosticism might be schematically described as related to the idea of a Supreme Being, generally called the Monad, from which divine beings emanate, or they may rather be considered as a kind of personifications of various concepts. The Monad exists in a region of divine life, a luminous existence high above us (although this cannot be understood as a geographically limited reality). The aeons emanate from this Pleroma. One of these is Sophia – the Greek word for “wisdom”. She signifies the final emanation of the Monad and is identified with the Anima mundi, the World Soul. As such, Sophia created the flawed Demiurge, who became master of the material world and holds the souls of men captive there until we can regain our original divine knowledge – Gnosis.

Consequently, Gnostics considered material existence to be flawed, if not downright evil. They believed that a possible salvation from our earthly misery consisted in studies and meditations, something that could induce us to abandon our bodily desires and thereby acquire the knowledge that would ultimately reveal the divine truth about the foundations of human existence that so far has been hidden from us.

Such speculations were by the influential Augustine of Hippo (354 - 430) linked with Christianity and thus gave rise to the view of original sin that he championed, among other things, in his monumental work De civitate Dei contra paganos, On the City of God Against the Pagans.

Augustine was a well-read man and before he found Jesus Christ he had been an unsatisfied seeker. Augustine had gone to Rome to further his knowledge of the classical writings. At that time he was a Manichaean, i.e. a follower of a Persian religion founded by the prophet Mani (216 - 274). A strictly ascetic doctrine considereding evil to be a separate force involved in a constant struggle against good. Augustine enthusiastically embraced the teachings of Mani, until he delved into the writings of Plotinus (d. 270) and began to lean towards an idea that evil was in fact merely the absence of goodness and therefore not a force in itself. For nine years, Austin was a Manichaean until he was converted to Christianity by Bishop Ambrose of Milan and baptized. He then served as bishop in the North African city of Hippo.

Augustine’s view of original sin was aired in a polemic he conducted against Pelagius (390 - 418) regarding what could actually lead to the salvation of our souls. According to Pelagius, man was completely free to choose between evil and good - nothing prevented us from being able to make such a choice by virtue of our personality. Sin was caused by “evil” or wrong choices. The gist was that it was possible for a human being to live sinless – there was no original sin or other damage in human nature. The newborn child was free from sin and baptism was thus not a liberation from any inherited burden of sin.

Augustine did believe that it was still possible for an individual to choose the good. But it was extremely difficult and could only be done on rare occasions. It was a question of overcoming concupiscence, by which Augustine meant “the tendency to sin”, meaning that desire weakened our willpower. According to Augustine, the fight against our drives, especially the sexual drive, was extremely difficult win because it was waged against the terrible legacy of the Fall, which had been implanted in every human being since the beginning of time. Since Adam and Eve were expelled from Paradise, all of humanity has been helplessly caught in the web of desire. Something that has become as natural as breathing, as sleeping. We are born sinful. The only thing that can save us is God’s grace.

There is not much we humans can do about original sin. Luther gave us the idea of an omnipotent and omniscient God who controlled both all the evil and goodness that exist in the world and within all people. The main message of Luther, and several other reformers, was based on the teachings of Augustine and St. Paul. The latter wrote in his Epistle to the Ephesians, “for it is by grace you have been saved, through faith—and this is not from yourselves, it is the gift of God – not by works, so that no one can boast.” According to Luther, this meant that God had predestined certain people to receive his grace. Luther, unlike Erasmus and other humanists, believed that man’s will was limited, that God foresaw and controlled everything that happened. Luther’s starting point was that all people wanted to come to God and that if man truly had free will, all would be believers, though that was unfortunately not the case.

I cannot escape the thought that supporters of the doctrine of predestination down deep within themselves assumed that they were exemplary pious men, chosen by God to preach his doctrine to subsequently enter the Kingdom of Heaven. A thought that reeks of contempt for other people, especially when a predestination advocate like Luther advocated holy wars and a reformer who advocated predestination even more rabidly than Luther – John Calvin – exercised a reign of terror in Geneva. These two reformers detested each other and both opposed the humanist Erasmus, educated and knowledgeable in Greek like them. However, Erasmus was of a different breed, considerably milder and more tolerant and also an eloquent and skilled advocate for world peace, European community and an open, respectful debate.

This provides me with the suspicion that both the extreme doctrine of predestination and the Christian belief in virginity find support and origin in self-overestimating male chauvinists who do not have much empathy for their opponents. If this is then spiced up with misogyny, the combination becomes fatal for women’s liberation from religious bigotry. “Grace through faith alone” was for centuries the official teaching of Swedish state-supported Lutheranism, but some bishops, such as the linguist and theologian Jesper Swedberg (1653 – 1735), whom I admire, were irritated by what he called The Big Faith, a belief that denied people their free will and ability to perform good deeds.

A faith of the brain and not of the heart, a shadow without a body, a dead and not living faith, yes … a devilish faith, that I am inclined to call the Big Faith, which Christianity swims along, May God have mercy on us all.

Even if Swedberg, like his fascinating son Emanuel Swedenborg, saw himself surrounded by angels and demons, he was in many ways a pioneer. Swedberg sought wider and better literacy among the Swedish common people and in his sermons he often attacked the frivolity and misrule of the nobility.

As mentioned, the Church Fathers’ belief in original sin brought much misery with it, in particular when it came to the Church’s view of women. These theologians believed that the soul died through lust and the body rottted in death. Spiritual corruption reflected bodily decay. In our pursuit of salvation and righteousness, we cannot help but sense the stench of our sinful bodies. And who was the cause of all this misery? – The seductive Eve. Augustine knew this, as he in his youth had taken a mistress, without marrying her. His involuntary sexual urge gad not been mitigated by any willpower, and Augustine had thus become entangled in the web of sin. It was all Adam's fault, no – not really … it was actually Eve who had arisen the passion in him! It was not the sexual act itself that was sinful according to Augustine, God had after all commanded humans to multiply, it was the sexual passion that was sinful, it was had blinded Augustine in his search for heavenly bliss.

Augustine was certainly no more rabid in his hatred of the mother of humanity, and thus all other seductive women, than many of his more or less contemporary theologians. It was quite common to listen to vitriolic attacks on women who, through their beauty and the adornment of their bodies, led men to ruin. When it came to the fight for the salvation of the soul, women were certainly on the side of the flesh. Saint John Chrysostom, “The Golden Tongue”, did not mince his words when it came to drawing the attention of believers to seductresses.

The beauty of woman is the greatest snare. Or rather, not the beauty of woman, but unchastened gazing! For we should not accuse the objects, but ourselves, and our own carelessness. […] The whole of her body is nothing less than phlegm, blood, bile, rheum and the fluid of digested food … If you consider what is stored up behind those lovely eyes, the angle of the nose, the mouth and the cheeks you will agree that the well-proportioned body is only a whitened sepulchre.

If Eve’s womb, and the wombs of the countless women who populated the earth after her, had been so corrupt, then at last a lightening came through the appearance of Jesus Christ on earth. Since he was an immaculate divinity, he must have grown within an immaculate womb. The Virgin Mary was thus be cosidered as “the Second Eve”, mother of us all, though her womb, unlike Eve’s, was pure, immaculate, sealed, and sanctified by the Holy Spirit. As Saint Jerome wrote, “Through Eve came death, through Mary – life.”

Jesus was God himself and had come to earth through the agency of a perfect woman. Through the Virgin Mary, original sin was erased. The only catch was that if her virginity and immaculate conception were a fact, it meant that other women and their wombs were and remained impure. It also meant that if a woman abstained from sex, from procreation and childbirth, her womb was closed and she would not pass on any original sin.

Paul believed that the world had been destroyed by the Fall, which had opened the gates to death, corruption and Satan's rule over the earth. Nevertheless ... just as road signs tend to proclaim, especially in the USA, … Satan's power will soon be broken by the second coming of Christ and people’s faith in him. The reign of evil, which was based on the certainty of death, both physical and mental, will suffer a tangible and universal defeat. And this would happen soon. Had not Jesus procimed “truly I tell you, some who are standing here will not taste death before they see the Son of Man coming in his kingdom”? Accordingly, Paul's advice and admonitions were only valid for a limited time. It is worth noting, however, that Paul did not actually recommend a state of permanent virginity if you are burning with desire.

It is good for a man not to have sexual relations with a woman. But since sexual immorality is occurring, each man should have sexual relations with his own wife, and each woman with her own husband. The husband should fulfill his marital duty to his wife, and likewise the wife to her husband. The wife does not have authority over her own body but yields it to her husband. In the same way, the husband does not have authority over his own body but yields it to his wife. […] I say this as a concession, not as a command. I wish that all of you were as I am. But each of you has your own gift from God; one has this gift, another has that. […] Now to the unmarried and the widows I say: It is good for them to stay unmarried, as I do. But if they cannot control themselves, they should marry, for it is better to marry than to burn with passion.

Speculations and theories about the birth of Jesus were endless and continued for centuries. How had Jesus' conception taken place and how had his birth taken place without the hymen of the vagina being damaged? Sometimes the explanations were purely physical, something that is witnessed, for example, in a curious sculpture on the portal in Würzburg's Marienkapalle where we can see how Jesus' fetus travels along a kind of tube from God's mouth into Mary's ear.

However, there are several spiritual, more miraculous descriptions of Jesus’ birth. The vision that Sweden’s saint, Birgitta, had after she visited the Church of the Nativity in Bethlehem in 1372 became particularly famous. Birgitta’s description, empathetic and picturesque as it was, came to have great significance for several artists and it may therefore be worth reproducing:

When I was present by the manger of the Lord in Bethlehem I beheld a Virgin of extreme beauty wrapped in a white mantle and a delicate tunic through which I perceived her virginal body. With her was an old man of great honesty and they had with them an ox and ass. These entered the cave and the man having tied them to the manger went out and brought in to the Virgin a lighted candle which having done he again went outside so as not to be present at the birth. […] Then, her hands extended and her eyes fixed on the sky she stood as in an ecstasy, lost in contemplation, in a rapture of divine sweetness. And while she stood thus in prayer I saw the Child in her womb move; suddenly in a moment she gave birth to her own Son from whom radiated such ineffable light and splendour that the sun was not comparable to it while the divine light totally annihilated the material light of St. Joseph’s candle. So sudden and instantaneous was this birth that I could neither discover nor discern by what means it had occurred. All of a sudden I saw the glorious Infant lying on the ground naked and shining. His body pure from any soil or impurity. […] Then, as the Child was whining and trembling from the cold and hardness of the floor where He was lying, He stretched out His arms imploring her to raise Him to the warmth of her maternal love. So His Mother took Him in her arms, pressed Him to her breast and cheek, and warmed Him with great joy and tender compassion.

One of the many interpretations of this vision was made, for example, by Fillipo Lippi and Hugo van der Goes, who excellently depicts the helpless, naked child lying directly on the ground.

The writing about the birth of Jesus that, apart from those included in the New Testament, has become the standard when it comes to Mary’s virgin birth is the so-called Gospel of James (or Protoevangelium of James). An apocryphal gospel from the second century that tells of the miraculous birth of Jesus by the Virgin Mary, her upbringing and marriage to Joseph, the couple's journey to Bethlehem, the birth of Jesus and the events immediately afterwards. It contains the earliest preserved claim to Mary's perpetual virginity, which means that she was a virgin not only before the birth of Jesus, but also afterwards (the copies of the gospels that have been found so far date from a later period). Although the Gospel of James (in which Jesus, for example, appears as a mischievous, uncontrollable child) was condemned by Pope Innocent I in 405 and classified as apocryphal and dubious in 500, the gospel became an influential source for everything related to the birth of Jesus and the virginity of Mary. Over 100 Greek manuscripts have been preserved, and translations were made into Syriac, Ethiopic, Sahidic, Coptic, Georgian, Old Church Slavonic, Armenian, Arabic and probably also Latin.

It is for eample in James that we find that Mary rode a donkey and that there was an ox in the cave (not the stable) where she gave birth to her child. He also tells an unusually dramatic story about Mary's virginity. When Mary suffered from labour pains, Joseph rushed out to find a midwife who could assist his young wife

And the midwife went with him. And they stood in front of the cave, and a bright cloud overshadowed the cave. And the midwife said, “My soul is magnified today, because my eyes have seen something wonderful. Salvation has been born to Israel!”And immediately the cloud withdrew from the cave, and a great light appeared in the cave, so that their eyes couldn’t bear it. And a little later, the light withdrew until an infant appeared. And he came and took the breast of his mother, Mary. And the midwife cried out and said, “How great today is for me, that I’ve seen this new miracle!” And the midwife went out from the cave, and Salome met her. And she said to her, “Salome, Salome, I have to describe a new sight to you. A virgin has given birth, which is against her nature!” And Salome said, “As the Lord my God lives, unless I examine her condition, I won’t believe that the virgin has given birth.” And the midwife went in and said, “Mary, position yourself, because there’s no small test coming concerning you.” And Salome examined her. And Salome cried out and said, “Woe because of my lawlessness and my unbelief! Because I’ve tested the living God, and look! My hand is on fire and falling away from me!” And she dropped to her knees before the Lord, saying, “God of my ancestors, remember me, that I’ve descended from Abraham, Isaac, and Jacob. Don’t make an example of me to the people of Israel, but give me the back to the poor, because you know, Lord, that in your name I’ve healed people, and I’ve received my wages from you.” And look! An angel of the Lord appeared, saying to her, “Salome, Salome, the Lord of All has heard your prayer. Bring your hand to the child and lift him up, and you’ll receive salvation and joy.” And Salome joyfully went to the child and lifted him up, saying, “I worship him, because a great king has been born to Israel.” And immediately Salome was healed, and she left the cave justified.

In a painting from 1420, the Flemish Robert Campin described the drama. The newborn Jesus lies on the ground while Salome shows her withered hand to her friend, while the saving angel comes floating down from heaven and assures Salome, through his text strip, that she will be cured.

Even worse things happened to Salome in an illustrated prayer book from around 1500, where the poor Salome has had both her hands cut off, but the angel comes flying with a new pair.

Several non-Christian writers and philosophers were amazed at the Christian nonsense about the great importance of virginity. Most of what pagan Greek and Roman writers wrote about Christianity has been lost; burned and destroyed by thevictorious Christianity. Fragments of the extremely critical Celsus, however, have been preserved through what the church father Origen (185 – 253) reproduced in his attacks on the pagans. Origen’s extensive quotations came from Celsus’ writing l’Alethesis logos, The True Word, in which he, often quite wittily, criticized Judaism and Christianity. According to Origen, Celsus took offense at the Christian virgin speculations in a mocking manner and even had the audacity to put forward the malicious slander that Mary was conceived by a Roman soldier named Panthera.

The Bible translator and church father Jerome, whom I mentioned in my previous blog post, was undeniably one of history’s most rabid advocates of virginity. He is also one of the few early Christians who come quite close to us, especially through his unusually extensive correspondence and many writings. Not everything has been preserved, thouigh what has been preserved is considerable and has exercised a great influence throughout the ages. For some reason, Jerome seems to be the saint who, with the possible exception of Saint Francis, is most ferquently depicted in the history of Western art.

Saint Jerome is then shown either in his studio, intensely writing and surrounded by his books. He is often dressed as a Catholic cardinal, which he never was, but suggesting that he was for a time the perconal secretary of the powerful Bishop Damasus. Since the seventh century, Jerome has generally been accompanied by a lion. Legend has it that obtain its gratitude after, like Androcles in a popular ancient tale, he pulled a thorn from its paw. The lion probably appeared because Jerome wrote a short story (which gives some fine insights into life in his contemporary Syria) about a chaste, Christian farmer and his equally chaste wife who were saved after they hid in a cave whose resident lioness spared them, but killed their pursuers.

Alternatively, or simultaneously, several works of art depict Jerome’s time as a hermit, sometimes tormenting himself by beating a stone against his chest.

Jerome seems to have been a difficult person; easily irritated and angered, though he was a skilled writer, well acquainted with the classical Raoman and Greek tradition. His good friend Sulpicious Severeus wrote that

He is always reading, always buried in books he does not rest day or night he is always either reading something or writing something

His constant studies hid Jerome's passions: his hysteria, his tendency to violence and a destructive sensuality that, according to him, constantly threatened his peace of mind. All this hidden behind his well-ordered book collection and the theological debates in which he was constantly involved. Easily irritated, Jerome could in his comprehensive correspondence unexpectedly get excited and rave about women whose loose hair swayed in the wind, or who put rouge on their lips. It might seem as if he had been born old and bitter. He hated women, except those who were virgins or lived a “chaste” life, and he could almost choke with horror at the thought of what was inside a woman’s body. Every thought of sex tormented him and he attacked men who engaged fonication, or even flirtation, activites extremely distasteful to him. He even considered that calling a girl “honey” (actually mel meum, my honey) was a grave sin.

Jerome was born around 342 in Stridon, a now-vanished village somewhere in present-day Slovenia. He barely mentioned his parents. His father was a freed slave with some wealth, owning land and slaves. We know nothing about his mother, other than she, like his father, was a Christian. Jerome mentions a sister who in her youth had committed “a terrible sin” and occasionly he mentioned an aunt whom he hated for unknown reasons.

As a young man, Jerome came to Rome where he studied rhetoric and philosophy under the philologist Aelius Donatus and there came to be fluent in Latin and Greek. Donatus wrote several grammars and other textbooks on stylistics and rhetoric, He constituted an important link to classical scholarship and also wrote a popular biography of Virgil.

Jerome later confessed that during his youth in Rome he had engaged in superficial escapades and sexual experiments in comapany with other students. It had amused him for the moment, but afterwards he had been seized by terrible guilt feelings. To appease his conscience, Jerome visited the tombs of the martyrs in the catacombs and his experiences down there reminded him of the horrors of hell:

Often I would find myself entering those crypts, deep dug in the earth, with their walls on either side lined with the bodies of the dead, where everything was so dark that almost it seemed as though the Psalmist's words were fulfilled, “Let them go down quick into Hell.” Here and there the light, not entering in through windows, but filtering down from above through shafts, relieved the horror of the darkness. But again, as soon as you found yourself cautiously moving forward, the black night closed around, and there came to my mind the line of Virgil, “Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent” [Horror all around fills the mind, and at the same time the silence terrifies].

While he was carousing, Jerome was simultaneously seized by the admiration of his more pious friends. For example, his friend Rufinius was baptized, it was only several years later that they became bitter enemies. According to Jerome, Rufinius was a youth “pure as newly fallen snow”. The high esteem and unconditional admiration he felt for his young, pious and Christian friends became in the unbaptized Jerome a source for devastating self-contempt. He felt unworthy of a Christian baptism. He had sinned with his impure lips, “with my eyes, my feet, with all my limbs”. Once he had been baptized, this did not to help rid him of his self-accusations and he claimed that if he really deserved a true baptism, it had to be a second baptism, but “a baptism of fire because I have stained my baptismal cloak”. By this Jerome meant that he had stained his own body, since at that time the person being baptized stood naked in fornt of the baptising priest.

Together with another friend, Bonusus, Jerome traveled to Gaul and then followed him to the Dalmatian coast. Bosunus was a pious young man from a wealthy family and retired to live a hermit’s life on one of the barren Adriatic islands. However, he eventually gained quite a following, abandoned the hermit’s life and became a bishop. Unlike the fanatical virgin-worshipper Jerome, Bonusus denied Mary’s “perpetual virginity” and claimed that according to the Bible, Jesus had several siblings. This later led to Bonusus being excommunicated and losing his bishopry. However, he founded his own sect, the Bonusians, which survived for a couple of centuries. When he and his friend Bonusus retired to the latter’s Dalmatian island, Jerome found it difficult to adapt to the hermitical life. He envied Bonusus’ steadfastness but abandoned him on his island and went to the bustling port city of Aquileia, where they had mutual friends.

In Aquileia, Jerome associated with Heliodorus, a former officer who became a lifelong friend. Another close friend was Innocent, who encouraged Jerome to write, and Paul of Cyprus, who lived as a hermit just outside the city.

After some time the four friends decided to make a pilgrimage to Jerusalem. Rufinius came up from Rome to join them and together they wandered through Dalmatia, Thrace, Phrygia and Galatia until they reached Syrian Antioch, which at that time was an important Christian centre. There Innocent was seized with a violent fever and died after a short time. The friends decided to postpone their journey to Jerusalem and Jerome joined a community of hermits who lived far out in the rocky desert of Syria.

Now he wholeheartedly set about trying to discipline himself, especially by fighting his bodily desires. His body was weak and his struggle was difficult

vi är överallt omgivna av fientliga krafter, våra fiender finns överallt.Vårt kött är svagt och kommer snart att förvandlas till stoft; det kämpar mot enorma odds. Du kommer inte att vara säker förrän det har upplösts.

Öknen var ett i det närmaste skoningslöst hem för en eremit. Solen hettade upp alllting, skuggan var till föga hjälp. Hur ofta drömde sig Jerome inte tillbaka till Roms nöjen?  Han grät och stönade.

I struggled to resist the misery, my bones, which scarcely hold together would knock against the bare earth and I will not talk about my food and drink: even if they are sick hermits only have cold water and cooked food is regarded as self-indulgence. .

In his fear of hell, Jerome had already condemned himself to a hellish existence here on earth. With only scorpions and wild animals for company, he imagined himself being courted by multitudes of young, seductive ladies.

No, some harsh asceticism was not good for Jerome. His desires, his body’s clamour for satisfaction, only worsened day by day.

My face was pale and my body cold from fasting, but my mind was aflame with desire and now that my flesh was as good as dead only the fires of lust boiled before me.

After his painful solitude in the barren desert, Jerome sought refuge with the other hermits and stayed with them, living in a bare and unbearably hot cell. Human company did not improve Jerome's miserable condition. He complained about how in the desert he had only had vermin for company but in the hermits’ monastery everything became increasingly worse. Several of his monastic brothers had become mentally disturbed by their harsh hermit life. Jerome found that too strict abstinence could damage the brain of people, especially if they lived in small, overheated cells. It happened that those who had become weak-minded from an overly strict regime did not know what they were doing, what they were saying, or what they should be silent about.

He learned that even far out in the desert there were such violent disagreements and discussions about the meaning of specific wordsìing that the hermits engaged in violent fights when they debated whether God was an ousia, a single divine being, or consisted of three hypostases, i.e. the fundamental states or substances that support all reality – the Father, the Son and the Holy Spirit. Jerome, who was already well-versed in Bible studies and extremely well-read, was tormented by his vulgar company – “Every day they ask me about my religious beliefs, as if I had been born again without faith. I confess to everything they wish.”

In fact, Jerome was tormented by ignorant people, both in the desert and in Rome.

Everyone thinks he can interpret the Bible. Gossipy old women, old men in their dotage, long-winded sophists, they all consider themselves as masters in the art, they tear the Scriptures apart and teach others what they have learned in the process. With knit brows and big words they philoosophize on the holy words to women. Other – oh the shame of it! - learn from women what they teach to men.

After being ordained in Antioch (he never exercised his priestly office), Jerome went to Constantinople and studied for a time under its archbishop, Gregory of Nazianzus. His choice was understandable. Already during his time in Rome, Jerome had developed a great admiration for Roman rhetoric and literature, especially Cicero, whose clear language he cherished. Under Gregory, Jerome also became better acquainted with the writings of Origen, on whose writings he wrote several commentaries. Origen (185-253), who was active in Alexandria, appealed to Jerome through his classical education and attempts to harmonize Christian thought with Roman and Greek philosophy, something that often led him to close to Gnosticism. Origen was also a philologist with considerable knowledge of Hebrew and Greek, which he used in his comparative studies of various biblical texts. Like Jerome, Origen also suffered from a strict and distorted sexual morality, and there are indications that he castrated himself. Origen was also one of the first to assert the Trinity, something that Jerome also believed in.

However, after a while Jerome abandoned his initially great admiration for Origen and became a rabid opponent of the spread of his texts. He complained that shiploads of his “blasphemies” were reaching Rome—“venomous and filthy doctrines that in Rome found a readership who willingly allowed itself to be led astray.” Among these “filthy” writings he counted the translation of Origen’s Peri Archon, On the First Principles. Perhaps Jerome’s aversion was due to the fact that, despite his sexual oddities, Origen, unlike the misanthrope Jerome, was actually an optimist. Origen did not believe in any original sin and accordingly not in the inherited guilt from Eve and did thus not concern himself with any reflections on the virginal purity of Mary. He believed in God’s forgiveness and benevolence and that humans would progressively free themselves from sin and evil. Even the Devil and his fallen angels would eventually be welcomed in Paradise.

Jerome had now tried the hardships of hermit life and immersed himself in Greek and Hebrew. In Antioch he had begun Hebrew studies with a rabbi and in Rome he would further improve himself in the language of the Old Testament with the help of a converted Jew. In Antioch and Constantinople Jerome had missed the library he had built up in Rome (probably a friend had taken care of it) and he felt it now was high time to return to the old capital of the Empire. Once there, his contacts brought him to the enterprising bBishop Damasus and he began his onerous Latin translation of both the Old and the New Testaments.

At first, Jerome was not entirely enthusiastic about the assignment. He had studied the Jewish and Christian scriptures in their original languages for several years, but found their language to be inferior compared to that written by Cicero and Virgil. As with most other things, Jerome was troubled by this. After all, had not the writers of the Bible been inspired by God – shouldn’t they then not have been as skilled writers as the Roman pagans?

The whole thing was resolved through a dramatic dream in which Jerome, after his cold, lifeless body had been buried and his soul carried up to the heavenly light by angels to be presented naked before the Judge’s tribunal. Naked and trembling, he was asked who and what he was. Jerome replied that he was a Christian, but then the seated Judge thundered:

You are lying! You are a Ciceron, not a Christian. Your treasure is where yoiur heart is.

In his dream Jerome was sentenced to severe punishment. Vroken and weak he thought: “Who will praise You from Hell” and swore before the Most High that henceforth he would not read any pagan writings, only those inspired by God and that he would put all his writing ability at the service of the Lord.

In Rome, Jerome became object of both admiration and malicious gossip. He was now a gifted orator, translator of the entire Bible, favorite of the powerful and fearsome Bishop Damasus and not least – close friend and teacher of several of Rome’s most distinguished and influential ladies, several of whom were quite  wealthy. The list is long. There was Albina, a rich and noble widow, who with her widowed daughter Marcella lived in a palace on the Aventine Hill. Another very influential lady friend of Jerome was Marcelluina, sister of Bishop Ambrose of Milan, the most powerful man in the Empire, to whom even the emperor had to bow his knees. Jerome’s very special adept, with whom he was rumored to have had an “improper” relationship, was the wealthy but extremely ascetic Paula and her four daughters. There were also Paula Sophrinia, Felicita, Asella, Lea, and another Marcella.

Jerome’s influence on these ladies, whom he visited in their luxurious villas, attracted much attention and gave rise to “vile gossip in the slander-loving society of Rome”. A city that, according to Jerome, rewarded “immorality and where good people are objects of slander, where everything that is pure and innocent is driven into corruption”.

People wondered about Jerome’s relationship with his lady friends and he wrote that he was laughed at for praising adepts who were “only women”. He defended himself by saying that he judged a person solely on the basis of their character and did not care at all about their sex. Furthermore, through his long and extensive studies, “which, so to speak, had become part of my nature”, as well as his lifelong meditations, Jerome had found to his surprise that he was best understood by women, who through their isolation had become more inclined than men to absorb what he taught and taught.

When Jerome later convinced his beloved Paula’s daughter, Eustochium, with his flowing eloquence and a torrent of biblical quotations, to preserve her virginity at all costs and through rock-hard asceticism, he railed against the snobbish priests who infiltrated the homes of rich ladies, warning Eustochium against

Men of my own order- who are keen to become priests and deacons only so that they may visit women without restrictions. All they care about is their clothes and whether they smell nice and whether their feet fits smootly in their shoes. Their hair is curled and still shows traces of of the tongs, their fingers are covered in glittering rings and they walk along on tiptoes so that their feet do not get splashed in the wet streets. […] Some of them devout their whole life and all their efforts to knowing the names, houses and characters of married women.

Such a man

hastens to rise with the sun;  he knows exactly in what order to make his morning calls; this old man takes a short cut and barges more or less straight into the bedrooms of women who are still asleep. If he sees a cushion, or an elegant tablecloth, or any little piece of furniture, he admires and praises it, as he handles it, lamenting that he has nothing like this. In this way he does not so much ask for it as extort it from the owner, because all the women are afraid to offend this cunning old fox. He cannot bear castity or fasting; what he likes is a tasty meal with a plump chicken,  usually known as a “cheeper” pipizo. He has a rude an impertinent way of talking and is always armed with abuse. well sprinlkled with words of abuseWherever uyou go he is the first person you see. What ever piece of news is going around,m he is the one who either frist reported it or who exaggerated it the story. He changes horses every hour – in fat, his horses are so sleek, so spiritted that you migt think he was the brother of the king of Thrace. 

Rhesus, a king of Thrace mentioned in the Iliad, was known to have had the most beautiful horses in the world. By “horses” Jerome seems to mean “opinions”.

Was descriptions like the one above perhaps a disguised self-image? This is not the only place where An early legend, possibly related to a supposed homosexual inclination of Hieronomys, suggested that he was accused of transvestism. A related story is that while he was sleeping in his cell, a demon entered and replaced his male attire with women's clothing, unaware of which Hieronomys dressed and entered the congregation dressed as a woman, thereby causing great scandal. railed against effeminate men, while with a disguised jealousy praising pious youths “pure as newly fallen snow”. Perhaps Jerome’s absurd praise of chastity and virginity might be explained by reference to a guilty laden and ill-concealed homosexuality?

An early legend, possibly related to a supposed homosexual inclination of Jerome, suggested that he was accused of transvestism. A related story mentions that while he was sleeping in his cell, a demon entered and replaced his male attire with women's clothing, unaware of the change Jerome entered the congregation dressed as a woman, thereby causing great scandal.

 His frequent and voluptuously eloquent depictions of a flamboyant, refined clergy make me think of the witty Swedish cabaret artist Karl Gerhard, who in 1922 made a great success with his The Jazz Boy.

With rhythmically swaying hips,
we boys make our entré.
Our pants are pressured,
our ankles noble,
our posture somewhat blasé,
with a promising gaze.
Well, here comes a boy,
his pants are like a razor sharp.
He has his suede shoes on
and his hobby is to dance the jazz.
He is slim and thin as a willow,
smiling softly
with curls upon his brow.
He and other cute boys,
have ink on their eyelids,
and after feasting on pastries
can be seen at Royal at five o' clock.
As jazz expert
he trips on high heels,
and to small syncopations
he sways his little bum.

https://www.youtube.com/watch?v=Xk3GPiFlvaA

Karl Gerhard was married three times, but in later years he lived with his secretary and “rignhyt-hand man”, Göthe Ericsson. There is now no doubt that the great and otherwise unusually bold King of of Swedish enterainment (he was one of the few how dared to infuriate and ridcule the Nazis in songs and words) was homosexual and that he in his Jazz Boy, in a way that is undeniably similar to Hieronymos, was revealing his own disposition. Like Hieronymos, Karl Gerhard also wrote openly about his weakness for handsome men, for example his lifelong friend, the celebrated actor Gösta Ekman

a far too handsome young man, who would probably have been unbearable, if his handsome boyish features had not been illuminated by something that was both pain and opposition.

Hieronymos also mentions a completely different type of parasite; filthy ascetics, who bare-legged, while carrying heavy chais and clad in foul-smelling rags, clambered into the salons of pious ladies. The feet of these ostentatious ascetics were “blue from a holy cold” and they adorned themselve with, long, matted beards: “If there is any holiness in a filthy beard, there is nothing holier than a goat.”

If he attacked Rome’s frivolous priestly sycophants and stinking ascetics, Jerome was even more contemptuous while attacking the wealthy ladies who wasted their time on bodily beauty; bathing, applying make-up, and adorning themselves with jewelry:

They paint their faces with rouge and white lead, dress in flashy silk clothes, wear sparkling jewels and gold necklaces, while hanging their most expensive Red Sea pearls from their pierced ears. They surround  themselves with a perfumed aroma of musk. Such women end up wishing to rid themselves of male domination and go in serach of new husbands, not to serve them, as God wills, but to dominate them. Accordingly, they seek out men who are less well off, but who have the advantage of being husbands in name only, men who know they have to put up with rivals, because if they grumble they will be kicked out immedieately.

Most wealthy Christian ladies were not much better, rather worse. Inflated by their husbands’ successes, they surrounded themselves with eunuchs and syncopants, while being dressed in tunics woven with gold thread. Their skin was plump and their lips red. The villas where they idly spent their days were filled with admirers, not least a fawning clergy who submissively praised them as if they were chaste nuns, even though they wished for their husbands’ premature deaths so they could inherit their fortune. Such seemingly pious ladies pretended to fast, but ate at night when they had been awakened by the belching from their indigestion. When they set out for church, rows of eunuchs walked in front of their closed palanquins, but when they, together with their retinue, entered the hallowed environ they openly distributed their alms so that all might witness and admire their generosity and saintly piety.

However, there were exceptions and it was among wealthy ladies that the ascetic, pious, and learned Jerome made his inroads, preaching a strict doctrine of renunciation, abstinence and virginity. Several devout ladies gathered and socialized with one of their friends, for example Jerome found his first female acquaintances with a group of women who lived in monastery-like conditions in Albina's villa.

These women seem to have been driven by a genuine thirst for knowledge, possibly due to the fact that they were denied the education that wealthy households traditionally devoted to boys, while girls were excluded from such acquisition of knowledge. It was there that the knowledgeable Jerome could be of service and teach the women his view of the teachings of the Bible and he was certainly one of Rome's absolute experts in the field.

Perhaps within these female coteries, despite the emphasis they placed on simple clothing, unpainted faces, strict diets and rare baths, a certain homosexual attraction might be present. Given how much Jerome disliked men who addressed their beloved with endearing words, it may seem surprising how extravagant his female protégés could express themselves among themselves, as when Paula and her daughter Eustochium tried to persuade Marcella to come to them and Jerome in Bethlehem. In their letter to her, they prayed to God and explained that

We must do the the only thing people who are seperated can do; we pour out our deperate entreaties, making You aware of our longing, not just with tears but with sobs, in the hope that You will give us back our dear Marcella and not allow that gentle lady, that kind lady sweater than the sweatest honey, to be stern with us or frown at those who were inspired her friendliness to try to live a life like hers.

About the same Marcella, Jerome wrote to her friend Principia that he had heard that after he had left Rome

you immedately took my place beside her and never moved even a hair’s breadth, so to speak, from her side, using the same house, the same bedroom, even the same bed, so that everyone in that famous city got to know that you had found a mother and se a daughter. Her estate at the edge of the sity became a monastry for you both.

Jerome’s virgin cult was undoubtedly connected to these pious women who had isolated themselves from the surrounding society to undisturbed devote themselves to Bible studies and strict asceticism. This was primarily an urban phenomenon. Women could not become priests, but they could neither as hermits go out into the wilderness, where thei in their defenseless solitude ran the risk of being abuse and/or raped.  Women were therefore forced to stay within the cities and then often under the protection of other women, who could count on their own wealth and/or the protection of a powerful priesthood.

Unlike a male body, a virgin’s body was perceived as a tangible manifestation of physical and spiritual purity. It had not been defiled by sexual intercourse, or childbirth, and unlike a male hermit a virgin did not have to prove to the outside world that mental struggle and harsh physical discipline had made them worthy of God’s and that they furthermore were pure and innocent. If a young woman swore before God and the Christian community that she was and would forever remain a virgin, she could earn the respect of a congeration and even more than a priest be asked for intercessions before God, the Virgin Mary, Jesus and other immaculate heavenly beings. In this manner, virginity could also become a refuge for women who wanted to avoid forced marriages, repeated and difficult pregnancies,combined the common risk of death in childbirth. Just as what had been the case with the women assembled around Albina and Marcella in Rome, they could share their lives together, in peace and quiet, at the same time as they immersed themselves in studies, which otherwise would have been denied them. Gradually, such “communities of Christian sisters” developed into women’s monasteries, which originated in Bethlehem where Jerome’s beloved Paula, under his supervision, established strictly regulated monasteries for both men and women.

Paula was from the beginning one of the women Jerome liked to criticize. A noble lady who traced her ancestry back to a number of venerable senators. She was member of the influential family of Furii Camilim, which originated from Marcus Camullius who in the 4th century BC had conquered the Etruscan city of Veii and who considered himself to be a descendant of the Iliad’s Agamemnon.

Paula lived a luxurious life in several villas, dressed in gold and silk and was by her eunuchs carried in a palanquin through the city. When she was 37 years old, her husband died and left her with his fortune. Paula's piety deepened even further and she became a leader in the semi-monastic group who had gathered around Marcella.

Under the influence of Jerome, Paula became increasingly ascetic, engagimg in strict fasting and self-torture in such an obvious way that the aristocracy of Rome believed that Jerome, like an evil Rasputin, had began to rule and deal with her and other wealthy ladies in such a way that the entire city came to suffer from his outrageous behaviour.

When one of Paula's daughters, Blaesilla, died in 384, Jerome was accused of having caused her death through his strict regime. Things got even worse when he declared that the mourning for Blaesilla was excessive – she had lived a righteous life and should not be mourned.

When Jerome's patron, the feared Bishop Damasus, died that same year, Jerome was forced to leave the city and settle in Jerusalem. Shortly afterwards, Paula and her daughter Eustochium left Rome to join Jerome in the Holy Land. Paula left her children and took her fortune with her, while announcing that she would not leave a single sestertius to her children. Instead, she would spend her entire fortune on God's work of salvation. In his biography of Paola, Jerome gives a dramatic account of her departure:

The sails were already stretched taut when the ship was being rowed out to deeper water, when little Toxotius, standing on the shore, stretched his arms out to her begging her to stay, while Rufina, who had already reached marriageable age, deplored her mother with tears rather than words to wait until she was married, But Paula remained dry-eyed, her gaze fixed on heaven.

In Bethlehem, Paula organized her monastic communities according to Jerome's strict rules. All women who gained entry were to be chaste and preferably young virgins. They were kept isolated with prayer and Bible studies.

If any of the young girls became excited by thoughts of sex, Paula would crush these tendencies by prescribing frequent and doubled fasts. She preferred that the girls have stomach aches rather than disturbing thoughts.

If one of the girls in proved to be too talkative, foolish and frivolous, the strict Paula separated her from the others for a longer time. Paula’s monastic rules were, like herself, harsh and gloomy.

There is already something wrong here. Why should the girls be disciplined? Why were they not allowed to have fun and amuse themselves? For the sake of their souls’ salvation? Why should they already from their early youth be forced to live a quite miserable life? Were they locked up and subdued as a preparation for an extremely uncertain future after death? Was it really worth destroying young lives in this way? The logic is flawed.

Jerome was deeply attached to Paula and those who knew him said that she had been a good influence on the old curmudgeon. An acquaintance of his murmured that after Paula’s death there was no one left who could would be able to manage Jerome’ bad temper. He was known for being unusually unforgiving and fiery in both speech and writings. When he went on the attack, he did so by all means available to him and tried to destroy his enemies with erudition, rhetorics and his vast knowledge of languages, often spiced with a weakness for vulgar invectives.

An example of his debating syle is the polemics he used while attacking a certain Onasus from Segesta, who apparently had an unusually large nose. The assault began with Hieronymos stating that surgeons occasionally were forced to perform horrific operations to be able to save a patient’s life, such as cutting off diseased, or repulsive, limbs. Jerome then turned against Onasus, who for some unknown reason had reported Hieronymos to the legal authorities.

According to Hieronymos, Onasus filled his cheeks with air, as if they had been bladders, while balancing hollow phrases on his tongue, which after he had expelled them turned out to be nothing more than stale breath. Onasus had achieved his social position through crime, perjury and false pretense, and this was the reasom to why Hieronymos could heartily laugh at Onasus’ inept lawyer, who himself was in dire need of a defender and whose eloquence was little more than a foul-smelling fart. Then Jerome amused himself with Onasu's name, which meant “the helpful one”, a contradiction on a par with calling the Furies Angels of Mercy and the Roman custom of calling “negroes silver boys”.  Jerome ended his diatribes by giving such a disgustingly ugly person as Onasu some pieces of good advice:

There are some things you must hide, if you are to appear handsome. Let your nose not be seen upon your face and let your tongue never be heard in conversation. Then you may possibly be thought both good-looking and eloquent.

When Paula died, Hieronymos mourned her deeply:

Farewell, Paula: please pray for me in my final years, I who idolize you. Your faith and your works unite yiu with Christ and so, face to face with him, yiu will easilygain what you ask for.

It was Eustochium who now had to put up with the demanding Jerome. He had previously written a long and in many ways frightening letter to the then seventeen-year-old girl – On Choosing a Life of Virginity”. In a text packed with biblical quotes, Jerome described how young, beautiful women are forced to live surrounded by evil powers and insidious men. This made it hard and difficult for a pious woman like Eustochium to protect her virginity and avoid all the tricks and traps that lurked around her. She should certainly not believe that marriage and motherhood were a way out of this earthly misery. Jerome wrote that he did not want to repeat all the unpleasantries of marriage, but could still not refrain from mentioning some of them.

the swollen belly, the crying baby, the pain caused by your husband’s mistres, the anxieties involved in running a household and all those imagined advanteages which death at last cuts short.

To stay pure and remain the bride of Christ, Eustochium should avoid the company of married women and stay far away from young men. She should beautify herself through makeup and other unnatural means, beauty fades. Sje is already beautiful, but women age quickly, especially if they have a man by their side. However, Eustochium should not exaggerate her asceticism to such a degree that she wore her torments as a badge of honor. Like the old hags who disfigured themselves only to appear as ascetic saints. She should not gorge herself on delicacies, because if she went to bed after a hearty meal, exciting erotic dreams would appear. Jerome knew this from his own experience. When he left Rome, it was with a treacherous thought about all the good meals he would miss. No, it was better to go to bed with a hunger that was not completely satisfied. Generally speaking it would be advisable ones sleep as much as possible. So, Eustochium – Keep to your room, pray and study!

In many ways, Jerome’s advice was dangerous for a young woman. He triumphantly wrote that he had saved many women, especially by discouraging them from sex and marriage:

As long as woman is for birth and children, she is different from man as body is from soul.  But if she wishes to serve Christ more than the world, then she will cease to be a woman and will be called man.

When he smugly stated that several of the women in his care had become like men, it was not only because they had become Jerome’s equals in education and piety, but also because several of them had experienced that after their hard ascetism their menstruation had ceased. Severe fasting and lack of sleep might lead to amenorrhea, cessation of menstruation, a condition that in young women vcause severe anorexia nervosa, meaning that menstruation never returns.

Biased bible interpreters, male chauvinists and sexually obsessed saints, such as Jerome, have by all accounts had an enormous impact on the emergence of the Western cult of virgins. Early theologians transformed Christianity from having been a quite straightforward doctrine about our common responsibility for our fellow human beings; the great importance of compassion and love for the well-being of humankind. They succeded’in cerating a tangled, hair-splitting philosophy in which Mary's virginity came to have a decisive significance. This fuelled the subjugation of women to patriarchy, arbitrary misogyny and a reign of terror over young women and their bodies.

I remember how in my youth once found myself in a pious setting dominiated by a group of vociferous young women who enthusiastically praised the Catholic monastic system, which according to them had liberated women from male oppression and fostered their mental development. What a relief it must have been for a medieval woman to enter a monastic peace that had created role models such as Saint Bridget, Hildegard of Bingen, Saint Teresa of Avila and so many other intellectual and combative women. Peace and peace? – Prayers and meditations, loneliness and frustration, rules and oppression of body and soul. A prison for young women who had not followed their fathers’ will to marry disgusting men, who had rebelled against the oppression of patriarchy, or who had proven to be generally troublesome. Misogyny in the guise of faith, a twisted belief system legitimized by strange dogma about Mary's virginity.

I stood in front of the mosaic of the Virgin in Chiesa di Santa Maria Regina Pacis and wondered how this peculiar worship of the Virgin could have persisted into “our enlightened age”. Mistero della Fede, Mystery of Faith.

After two thousand years, the virginity of Mary continues to be a cornerstone of the Catholic Church

Finally, the Immaculate Virgin preserved free from all stain of original sin, when the course of her earthly life was finished, was taken  up body and soul into heavenly glory, and exalted by the Lord as Queen over all things, so that she might be the more fully conformed to her Son, the Lord of lords and conqueror of sin and death.

Virginity is still a Catholic ideal, but the concept has been softened and is now mostly often identified with “chastity”, i.e.

The successful integration of sexuality within the person and thus the inner unity of man in his bodily and spiritual being.

Which means that you should not become a victim of your passions, but always have the salvation of your soul and respect for your fellow human beings in mind. Chastity has thus moved from being exclusively applied to sexual celibacy to include marriage as well.

However, celibacy still applies to those men and women who have chosen to live as virgins for the “Kingdom of Heaven” and with an “undivided heart”. Men and women who have consecrated themselves to the Lord, sacrificed themselves to preach and carry out the Lord’s commandments.

Chastity and celibacy are something that the Catholic Church also recommends for homosexuals. The Catholic Catechism states that homosexuals have not chosen

their condition; for most it is a trial. They must be accepted with respect, compassion, and sensitivity.

Nevertheless, the Catechism does not hesitate to label homosexuality as being against the laws of nature, a deplorable disorder and thus a threat to sincere love and the “complementarity” between man and woman.

Homosexuals are thus “called” to chastity. Through strict self-control they should learn to achieve interior freedom, especially through the support of true friendship, prayer and participation in the Eucharisty. In this manner homosexuals might eventually overcome their harmful inclination and gradually and resolutely approach Christian perfection.

Several deeply religious Catholics have taken the advice of the Catechism and with great effort fought their homosexuality, occasionally by becoming nuns and priests, or by practicing absolute chastity in their private lives. This has often only led to anxiety and feelings of failure and rejection.

Some of these pious people have however celebrated their sense of liberation from the ensnaring web of sexuality by what they have described as a liberating practice of strict celibacy.

In any case, I believe that the Church's excessive and bigoted fixation on sexuality, chastity, virginity, and everything else in that genre has clouded what it claims to stand for – love, tolerance, and the forgiveness of sins.

Bridget (2016) The Prophecies and Revelations of Saint Bridget of Sweden Altenmünster: Jazzybee Verlag. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Malden MA: Blackwell. Hock, Ronald F. (1995) The Infancy Gospels of James and Thomas Polebridge MT: Polebridge Press. Holy See (1995) Catechism of Catholic Church. New York: Doubleday. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. London: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the other sons of God. London: Picador. Payne, Robert (1989) The Fathers of the Western Church. New York: Dorset Press. Tushnet, Eve (2014) Gay and Catholic: Accepting My Sexuality, Finding Community, Living My Faith . Notre Dame IND: Ave Maria Press. Walker, Benjamin (1990) Gnosticism: Its History and Influence. London: Harper Collins. Warner, Marina (1983) Alone of all Her Sex: The myth and the cult of the Virgin Mary. New York: Vintage. White, Carolinne, ed. (1998) Early Christian Lives. London: Penguin Classics. White, Carolinne, ed. (2010) Lives of Roman Christian Women. London: Penguin Classics.

Mitt förra blogginlägg tog sin utgångspunkt i ett kyrkobesök i närheten av vår bostad här i Rom.  Än närmre än San Damaso ligger en likaledes tämligen ful byggnad från förra seklet – Chiesa di Santa Maria Regina Pacis, byggd 1942.

”Den heliga Maria, fredens drottning” finner sitt ursprung i en träskulptur som en viss Jean de Voisine i början av 1500-talet skänkte till sin hustru. År 1588 ärvde hans brorson Henti Joyeuse skulpturen, som då han 1588 blev kapucinermunk tog med sig till sin klosterkyrka i Paris. Där döptes den till Fredens drottning. Skulpturen blev våldsamt populär och folk bad framför den för att beskydda och bevara sina söner som gett sig ut i olika krig. Snart hade kyrkor helgade till Den heliga Maria, fredens drottning uppförts på olika håll i hela världen.

Förutom den franska statyn är den marmorskulptur som Guido Galli (1890-1944) på påven Benedictus XV begäran skapade för att placeras i Madonnans romerska basilika – Santa Maria Maggiore, för att där bli brännpunkten för alla de böner som riktades till henne för att få ett slut på Första världskrigets blodbad. Skulpturen invigdes den fjärde augusti 1918 och fred slöts den 11:e november samma år.

I den annars så trista Chiesa di Santa Maria Regina Pacis finns en mosaik av Den heliga Maria fredens drottning. Hon ser vanligt ungdomlig och glad ut och skapades av en för mig okänd konstnär, Odoardo Anselmi. Den enda uppgift jag funnit om honom är att han föddes 1916.

Fredens drottning flankeras på var sida av personifikationer av hennes egenskaper. På höger sida om henne hyllas hon som patriarkernas –, jungfrurnas – och apostlarnas drottning.

På den vänstra är hon profeternas – , martyrernas –  och biskoparnas drottning.

Jag blir stående framför mosaiken som framställer henne som jungfrurnas drottning och funderar över varför den katolska kyrkan, och i viss mån även den protestantiska, har lagt så stor vikt vid det jungfruliga. Och då inte i relation till det germanska ordet ”jungfru” som egentligen inte betyder mer än en ”ung dam”, utan kanske mer relaterat till det latinska virgo, med koppling till begreppet vireo, att vara ”grön, fräsch, blomstrande”. Eftersom de testamentliga skrifterna var på grekiska kan det också vara på plats att härleda begreppet till parthénos ”jungfru, flicka”, men också ”ogift kvinna”.

Parthénosbegreppet var bland såväl greker som romare intimt förknippat med kyskhet, från det latinska ordet castus, ”avskuren, avskild, ren”, och därmed relaterat till begreppet ”helig” som är besläktat med latinets sacrare ”avskilja, tillägna, inviga”. Följaktligen blev jungfruskap en social konstruktion som betecknade någon som blivit ”avskilt” i den meningen att en oskuld var en person/gud som inte haft sexuellt umgänge. Även om en man också kunde betraktas som en virgen, i meningen att han var oskuld, kom benämningen mestadels att karaktärisera unga ”orörda” kvinnor.

Jungfrugudinnor förekommer i flera olika religioner. Till exempel antogs flera kvinnliga gudar inom grekisk och romersk mytologi ha varit evigt kyska. De kunde till och med, liksom Atena/Minerva, ha uppkommit ur partenogenes, en form av asexuell reproduktion. Atena som ha varit född ur Zeus huvud. Men i vissa versioner kanske det inte rörde sig om en strikt partenogenes. Vissa myter hävdade att Zeus svalt hennes mor Metis. En varelse som egentligen inte var en gudom utan en titan som blev Zeus första hustru. Hon var den klokaste bland såväl gudar som titaner och då hon väl gift sig med Zeus spåddes det att hon skulle föda en dotter som var lika stark och mäktig som sin far. Zeus blev oroad, han ville inte ha en rival som skulle kunna sälla sig till modern och göra uppror mot honom. Därför slukade Zeus Metis så hon blev en del av honom. Dock började Zeus därefter lida av en så olidlig huvudvärk att han tvingades kalla på sin son Hermes som i sin tur bad Hephaistos, smeden, att öppna Zeus skalle och ut kom den fullt beväpnade Atena, visdomens, det organiserade krigets, jordbrukets, hushållens, industrins, lagens och rättvisans gudinna.

Andra jungfrugudinnor föddes på ett mer normalt sätt. Hestia/Vesta var Zeus syster. Hon var offereldens, hemmets och nationens gudinna och beskyddarinna. Därmed var hon fullt upptagen och kunde inte ha några andra krävande intressen; som män och älskare. Hestia svor därför evig kyskhet och levde skild från manliga varelser.

Dotter till Zeus och Apollos tvillingsyster, den jungfruliga Artemis/Diana, var gudinna över jakt och vildmarker och ville därför vara fri och obunden, fullkomligt oberörd av all manlig charm och föraktande varje bröllopsanbud. Hennes vilda och obundna natur gjorde att hon blev slavars och plebejers omhuldade gudinna.

Gemensamt för dessa tre av de mest kända, antika jungfrugudinnorna var att de vurmade om sitt jungfruskap som ett medel för kvinnor att leva obundna av äktenskapets förpliktelser. I de patrikaliska samhällen där de dyrkades var kvinnor underornade männens makt och myndighet. Som jungfruliga, obundna och utanförstående uppfattades dessa jungfrugudinnor som speciellt mäktiga och i viss mån farligt oberäkneliga krafter, som kunde användas för att göra ingrepp i en annars patriakalisk världsordning.

Något som är speciellt uppenbart hos korsvägarnas och svartkonstens gudinna – Hekate, även hon en obunden jungfrugudinna som ofta åkallades då det gällde att genom magiska medel hämnas, eller kräva sin rätt gentemot manliga övergrepp.

Dessa varelser var gudinnor och det är tveksamt om folk i allmänhet verkligen trodde att dessa gudomligheter kunde röra sig bland människor och anta formen av verkligt kött och blod. Skedde det kunde det möjligen vara som i Hjalmar Gullberges dikt. Och de som trodde att Jesus var identisk med Gud kanske uppfattade hans stund på jorden på ett liknande vis.

Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej lyra eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
 

En sak var säker och det var att ingen kristen tvekade om att Jesus varit en verklig person som under en given tid  levt bland oss människor, att flera mött honom och lyssnat till honom. Det rådde ingen tvekan om att Jesus blivit född och dött här på jorden. Det var dock angående de senare realiteterna som uppfattningarna redan tidigt börjat gå isär. Om han nu var Gud, hur kunde Jesus då ha fötts och dött som en vanlig människa? Det var en knivig fråga som varit högst levande ända sedan Paulus i sitt brev till Titus deklarerat att Jesus skall återuppstå och att han i själva verket var identisk med Gud: ”Vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet”. Det är dock tveksamt om Paulus i sina brev uttryckligen identfierade Jesus med Gud. I Kolloserbrevet tycks han betrakta Jesus som en gud, men kanske inte Gud själv:

Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,  för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.

Inte heller hade Jesus uttryckligen sagt att han var Gud, fast det fanns gott om anspelningar, kanske inte så mycket i de mer jordnära, så kallade synopitiska evagelierna – Lukas, Markus och Matteus – som presenterar liknande skildringar av Jesus liv. Annat är det med den mer esoteriske Johannes, som ger ett mer ”teologiskt” intryck, med sina talrika anmärkningar utanför Jesu handfasta existens och utsagor. Johannes låter Jesus säga ”Jag och Fadern är ett”, ” Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till”. Mest avgörande för alla senare spekuklationer king Jesus sanna natur var inledningen till Johannes evangelium:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. […] Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.

Denna inledning till evangeliet togs av de flesta teologer som intäkt för Jesu guomliga härkomst och att han tog gestalt som människa genom att bli född av Maria, som för övrigt aldrig nämns vid namn i Johannnes evangelium. Det gör hon däremot hos synoptikerna som inte går närmre in på Marias jungfruskap. Evangelisterna Lukas och Matteus skriver att då ängeln Gabriel, som tillkännagav att Maria att hon skulle bli gravid genom den Helige Ande, var hon fortfarande jungfru, men de går inte på några detaljer om hur avelsen, havandeskapet och födslen gick till. Lukas skriver exempelvis:

Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”. 

Johannes är inte enbart mer gåtfull än de övriga evangelisterna, han är också mer anspråksfull:

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det är kanske inte så underligt att Antikens teologer och filosofer kände sig mer attrraherade av Johannes än av de övriga evangelisterna. I Johannes  sällskap började de tidigt spekulera kring frågor som ”Kristi sanna natur”, ”Kristi förhållande till Fadern” och inte minst Marias jungfrudom. Hade hon verkligen fött en Gud? I så fall kunde Jesu avelse och födelse inte ha förlöpt på gängse sätt.

De teologiska stridigheterna kring Marie jungfrudom tog som utgångspunkt den snåriga läran om arvssynden. Flera kristna hade, i enlighet med flera judiska lärde, hävdat att världen var ond och att alla vi människor lever i synd. Dett berodde på att vi ärvt vårt syndfulla tillstånd från Adam och Eva som genom att ha ätit av kunskapens förbjudna frukt erhållit förmågan att välja mellan gott och ont, Då Gud funnit att de brutit mot hans regler fördrevs de första människorna från Paradiset. Enligt många teologer betydde detta att ingen av oss människor, varken då eller nu, genom detta så kallade ”syndafall” kan inse vad sann rättfärdighet är och därmed har en förvrängd bild av vem Gud verkligen är. Värst av allt är att detta avstånd från Gud har gjort att vi hänfallit åt sådant som inte har med honom att göra, främst ett fördärvligt driftsliv genom vilket den ”djuriskt jordiska brunsten” har tagit överhanden över allt förnuft, all gudfruktighet.

Till en början var det främst gnosticismen som tog fasta på denna åtskillnad mellan kropp och själ, mellan det jordiska och det himmelska. Gnosticism var en samling religiösa idéer och system som i slutet av 1:a århundradet e.Kr. sammansmälte med de kristna sekterna. Detta komplicerade tankesystem hade vuxit fram på olika håll inom det romerska imperiet, kanske främst i Egypten och Syrien, och hade hämtat inspiration från flera håll – grekisk filsofi, främst platonismen, och inte minst judiska, syriska, egyptiska och persiska religiösa spekulationer, baserade på riter och religioner som efterhand omvandlats genom ökad kommukation och läskunnighet.

I stort sett kan gnosticismen shematiskt beskrivas som att ett Högsta Väsen, i allmänhet kallat Monad, utstrålar gudomliga varelser, eller snarare en slags personifikationer av olika begrepp. Monaden existerar i en region av gudomligt liv, en ljustillvaro ovan oss (fast detta kan inte förstås som en geografiskt begänsad verklighet). Från denna Pleroma utstrålar aeonerna. En av dessa är Sophia (det grekiska ordet för ”vishet”). Hon betecknar Monadens slutliga utstrålning och identifieras med Anima mundi, Världssjälen. Som sådan skapade Sophia den bristfällige Demiurgen, som belv herre över den materiella världen och där håller människornas själar fångna tills dess vi kan återfå vår ursprungliga gudomliga kunskp – Gnosis.

Följaktligen ansåg gnostiker att den materiella existensen var bristfällig, om inte rentutav ond. De ansåg att en möjlig frälsning från eländet bestod i studier och späkningar, något som skulle kunna förmå oss att överge våra kroppsliga begär och därmed tillägna oss den kunskap som slutligen skulle uppenbara den för oss dolda gudomliga sanningen om existensens grundvalar.

Dylika spekulationer kopplades av den inflytelserike Augusinus av Hippo (354 - 430) samman med kristendomen och gav därmed upphov till den syn på arvsynden som han bland annat hävdade i sitt monumentala verk De civitate Dei contra paganos, Om Guds stad mot hedningarna.

Augustinus var en beläst man och innan han fann Jesus Kristus hade han varit en otillfredsställd sökare. Augustinus hade begett sig till Rom för att ytterligare förkovra sig i de klassiska skrifterna. Vid den tiden var han maniké, dvs. anhängare av en persisk religion grundad av profeten Mani (216 - 274). En strängt asketisk lära som ansåg att ondska var en separat kraft inbegripen i en ständig kamp mot det goda. Augustinus omfattade entusistiskt Manis lära, tills dess han fördjupat sig i Plotinus skrifter (d. 270) och börjat luta åt att ondskan i själva verket enbart var frånvaro av godhet och alltså inte en kraft i sig själv. Under nio år var Austinus maniké tills han av biskopen Ambrosius i Milano omvändes till kristendomen och döptes. Han verkade sedan som biskop i den nordafrikanska staden Hippo.

Augustinus uppfattning om arvssynden vädrades i en polemik han förde med Pelagius (390 - 418) gällande vad som egentligen kunde leda till vår själs frälsning. Enligt Pelagius var människan helt fri att välja mellan ont och gott – inget hindrade oss från att i kraft av vår personlighet vara i stånd att göra ett sådant val. Synd orsakades av ”onda” eller felaktiga val. Kontentan blev att det var möjligt för en människa att leva syndfritt – det fanns ingen arvsynd eller annan skada i människans natur. Det nyfödda barnet var fritt från synd och dopet var därmed inte en befrielse från någon nedärvd syndabörda.

Augustinus menade visserligen att det fortfarande var möjligt för en enskild människa att välja det goda. Men det var svårt och kunde egentligen enbart göras vid enstaka tillfällen. Det gällde att övervinna concupiscensen, med vilket Augustinus menade ”tendensen att synda”. Varmed han menade att driftslivet försvagade vår viljekraft. Enligt Augustinus var kampen mot våra drifter, speciellt sexualdriften, oerhört svår eftersom den fördes mot Syndafallets fruktansvärda arv, som sedan tidernas begynnelse hade inplantats i varje människa. Sedan Adam och Eva utvisats ur Paradiset är hela mänskligheten hjälplöst fast i begärets garn. Något som blivit lika naturligt som att andas, som att sova. Vi föds syndiga. Detta enda som kan frälsa oss är Guds nåd.

Detta är inte mycket vi människor kan göra åt arvsynden. Luther gav oss föreställningen om en allsmäktig och allvetande Gud som kontrollerade såväl all den ondska som den godhet som finns i världen och inom alla människor. Luthers och andra reformatorers huvudbudskap grundade sig på Augustinus och Paulus läror. Den senare skrev i sitt Efesierbrev ”ty av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Detta innebar enligt Luther att Gud predestinerat vissa människor till att undfå hans nåd. Luther menade, till skillnad från Erasmus och andra humanister, att människans vilja var begränsad, det är Gud som förutser och styr allt som sker. Luthers utgångspunkt var att alla människor vill komma till Gud och menade att om människan verkligen haft en fri vilja så skulle alla varit troende. Men så var ju dessvärre inte fallet.

Jag kan inte undgå tanken att upprätthållare av predestinationsläran innerst inne tror sig vara föredömligt fromma män, valda av Gud att predika hans lära för att därefter inträda i Himmelriket. En tanke som luktar förakt för andra människor, speciellt som en predestinationsförspråkare som Luther förordade heliga krig och en reformator, som ännu rabiatare än Luther förespråkade predestinationen – Jean Calvin – utövade ett terrorvälde i Geneve. Dessa båda reformatorer avskydde varandra och bägge två opponerade sig mot humanisten Erasmus, bildad och grekiskkunnig liksom de. Erasmus var dock av annat skrot och korn, betydligt mildare och tolerantare och dessutom en vältalig och skicklig förespråkare för världsfred, europeisk gemenskap och öppen, respektfull debatt.

Av detta grips jag av misstanken att såväl rabiat predestinationslära, som kristen jungfrutro, finner stöd och upphov hos självöverskattande manschauvinister, som inte hyser mycket empati för sina meningsmotståndare. Har detta sedan kryddats med misogyni blir kombinationen fatal för kvinnors frigörelse från religiöst bigotteri

”Nåden genom tron allena” var under århundraden den officiella lutherdomens lära, men en del biskopar. som den av mig uppskattade lingvisten och teologen Jesper Swedberg (1653 – 1735) retade sig på vad han kallade ”stortron”, en övertygelse som frånsade människor deras fria vilja och förmåga att utföra goda gärningar.

En hjernatro och ingen hjertetro, en skugga utan kropp, en död och ingen lefvande tro, ja en djeflatro, den jag plägar kalla stortron, den kristenheten sväfvar i, der Gud sig öfver förbarme.

Även om Swedberg, liksom sin fascinerande son Emanuel Swedenborg, såg sig omgiven av änglar och demoner så var han i flera avseenden en föregångsman. Swedberg eftersträvade bredare och bättre läskunnande bland den svenska allmogen och angrep i sina predikningar ofta adelns lättsinne och vanstyre.

Som nämnts drog kyrkofädernas tro på arvsynden mycket elände med sig då det gällde Kyrkans kvinnosyn. De ansåg att själen dör genom lusten och kroppen ruttnar i döden. Andlig korruption speglar kroppsligt förfall. I vår strävan efter frälsning och rättfärdighet kan vi inte undgå att känna stanken från vår syndiga kropp. Och vem var orsaken till allt detta elände? – Den förföriska Eva. Det visste Augustinus, som i sin ungdom tagit sig en älskarinna, utan att gifta sig med henne. Den ofrivilliga könsdriften hade inte kunnat mildras av någon viljekraft och Augustinus hade därmed trasslat in sig i syndens garn. Allt var Adams fel, nej – inte riktigt, det var faktiskt Eva som väckt passionen i honom! Det var inte den sexuella akten i sig som enligt Augustinus varit syndig, Gud hade ju trots allt befallt människorna att föröka sig, det var själva den sexuella passionen som var syndig, det var den som förblindat Augustinus i hans sökande efter den himmelska saligheten.

Augustinus var väl inte mer rabiat i sitt hat mot mänsklighetens moder, och därmed alla andra förföriska kvinnor, än många andra mer eller mindre samtida teologer. Det var tämligen vanligt med ettersprutande attacker mot kvinnor som genom sin skönhet och prydandet av sina kroppar förde män i fördärvet. Då det gällde kampen om själens frälsning var kvinnorna förvisso på köttets sida. Sankt Johannes Chrysostomos, ”Guldmunnen”, skrädde inte på orden då det gällde att uppmärksamma de troende på kvinnliga förförerskor.

Kvinnans skönhet är den värsta snaran. Eller snarare, inte kvinnans skönhet i sig, utan vår otuktade blick! Ty vi bör inte anklaga föremålen, utan oss själva för vårt lättsinne. […] Hela hennes kropp är inte annat än slem, blod, galla, var och syror från halvsmulten föda … Om du tänker på vad som finns lagrat bakom dessa vackra ögon, näsans, munnens och kindernas yppiga former, då kommer du att hålla med om att den välproportionerade kvinnokroppen inte är annat än en vitkalkad grav.

Om Evas sköte, och skötena hos den oräkneliga mängd kvinnor som efter henne befolkat jorden, hade varit så fördärvligt, så kom äntligen en ljusning genom Jesu Kristi framträdande på jorden. Eftersom han var en obefläckad gudom måste han ha vuxit fram inom ett obefläckat sköte. Jungfru Maria var därmed ”Den andra Eva”, allas vår moder, men hennes sköte var till skillnad från Evas rent, obefläckat, tillslutet och helgat av den Helige Ande. Som Sankt Hieronymus skrev ”Genom Eva kom döden, genom Maria – livet”. Jesus var Gud själv, kommen till jorden genom en perfekt kvinnas försorg. I Jungfru Maria var arvsynden utplånad. Enda kruxet var att om hennes jungfrudom och obefläckade avelse var ett faktum så betydde det att andra kvinnor och deras sköten var och förblev orena. Det betydde också att om en kvinna avhöll sig från sex, från avelse och födande, så var i varje fall hennes sköte förslutet och hon skulle därmed inte föra arvsynden vidare.

Paulus ansåg att världen blivit förstörd genom Syndafallet, som öppnat portarna för död, korruption och Satans herravälde över jorden. Men … precis som vägskyltar brukar säga, speciellt i USA, så skulle Satans makt snart brytas genom Kristi andra ankomst och människornas tro på honom. Det ondas välde som baserats på dödens visshet, såväl fysiskt som mentalt, skulle lida ett påtagligt och universellt nederlag. Och detta skulle ske inom kort. Hade inte Jesus sagt ”sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike”? Därmed gällde Pauli råd och förmaningar enbart under en begränsad tid. Det är dock att fòrmärka att Paulus faktiskt inte rekommenderade ett tillstånd av pemanent jungfrudom om man ”brann av begär”.

Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna. Men med tanke på all den otukt som finns skall mannen leva med sin hustru och kvinnan med sin man. Mannen skall ge hustrun vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen. Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Detta säger jag som ett medgivande, inte som en befallning. […] Helst ville jag att alla levde som jag. […] Till de ogifta och till änkorna säger jag: det är bäst för dem om de förblir som jag.  Men kan de inte leva avhållsamt ska de gifta sig, för det är bättre att gifta sig än att brinna av begär.

Speulationer och teorier kring Jesu födelse var oändliga och forstsatte under sekler.  Hur hade Jesu avelse gått till och hur hade hans födelse ägt rum utan att vaginans hymen, mödomshinna, skadats? Ibland var förklaringarna rent fysikaliska, något som exempelvis omvittnas i en kuriös skulptur på portralen i Würzburgs Marienkapalle där vi kan se hur Jesu fetus längs en slags tub från Guds mun färdas in i Marie öra.

Det finns dock flera andliga, mer mirakelaktiga beskrivningar om Jesu tillkomst. Speciellt berömd blev den vision som Sveriges helgon, Birgitta, hade efter det att hon 1372 hade besökt Födelsekyrkan i Betlehem. Birgittas beskrivning, inlevelsefull och målerisk som den var, kom att få stor betydelse för flera konstnärer och det kan därför vara värt att återge den:

När jag befann mig i Herrens krubba i Betlehem, såg jag en mycket fager havande jungfru, iklädd vit kappa och en tunn klänning, som tillät mig att klart skönja hennes jungfruliga kropp. Hennes moderliv var fullt och mycket uppsvällt, ty hon var redan beredd att föda. Med henne var en mycket hedervärd gammal man, och de två hade en oxe och en åsna med sig. När de kommit in i grottan, band åldringen oxen och åsnan vid krubban, gick ut och kom tillbaka till jungfrun med ett tänt ljus, som han fäste på muren. Sedan gick han ut igen, ty han skulle icke själv närvara vid förlossningen. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken. Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vackert bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.”

En av många tolkningar av denna syn gjordes exempelvis av Fillipo Lippi och Hugo van der Goes skildrar på ett utmärkt sätt det hjälplösa, nakna barnet liggande direkt på marken.

Den skrift om Jesu födelse som, förutom de som ingår i Nya testamentet, som blivit tongivande då det gäller jungfrufödseln är det s.k. Jakobsevangeliet (eller Jakobs protoevangelium). Ett apokryfiskt evangelium från andra århundradet som berättar om Jungfru Marias mirakulösa tillkomst, hennes uppväxt och äktenskap med Josef, parets resa till Betlehem, Jesu födelse och händelserna omedelbart därefter. Det innehåller det tidigast bevarade påståendet om Marias eviga jungfrulighet, vilket betyder att hon var jungfru inte enbart före Jesu födelse, utan  även därefter (de bevarade evangelier man funnit kommer från en senare tid). Trots att Jakobsevangeliet (i det framstår exempelvis Jesus som ett elakt, okontrollebart barn) fördömdes av påven Innocentius I år 405 och 500 klassificerades som apokryfiskt, tvivelaktigt, blev evangeliet en inflytelserik källskrift för allt som rörde Jesu födelse och Marie jungfrudom. Över 100 grekiska manuskript har bevarats, och översättningar gjordes till syriska, etiopiska, sahidiska, koptiska, georgiska, fornkyrkoslaviska, armeniska, arabiska och förmodligen även latin.

Det är exempelvis hos Jakob vi finner att Maria red på en åsna och att det fanns en oxe i grottan (icke stallet) där hon födde sitt barn. Han vet också att ovanligt dramatiskt berätta om Marie jungfrudom. Då Maria drabbades av födslovåndor rusade Josef iväg för att finna en barmorska som kunde bistå hans unga hustru

Och barnmorskan gick med honom och de stod framför grottan medan ett ljust moln överskuggade den. Barnmorskan sa: ”Min själ är upphöjd idag, ty mina ögon har sett något underbart. Frälsning har fötts åt Israel!” Och genast drog sig molnet bort från grottan, och ett starkt ljus uppenbarade sig, så starkt att det bländade deras ögon. Lite senare drog sig ljuset tillbaka och ett spädbarn visade sig. Och han kom och tog sin mors, Marias, bröst. Och barnmorskan ropade och sa: ”Vad stor är inte för mig idag, att jag har sett detta nya mirakel!”. Barnmorskan gick ut ur grottan och Salome mötte henne. Hon sa till henne: ”Salome, Salome, jag måste beskriva en uppenbarelse för dig. En jungfru har fött ett barn, något som är emot hennes natur!” Och Salome sade: ”Så sant Herren min Gud lever, om jag inte undersöker hennes tillstånd, kommer jag inte att tro att en jungfru har kunnat föda ett barn.” Barnmorskan gick in och bad: ”Maria, ställ dig, ty det är ingen liten prövning som väntar dig.”  Salome undersökte henne. Och skrek sedan: ”Ve min laglöshet och min otro! Ty jag har prövat den levande Guden, och se! Min hand brinner och faller ifrån mig!” Och hon föll på knä inför Herren och sade: ”Mina förfäders Gud, kom ihåg mig, att jag härstammar från Abraham, Isak och Jakob. Gör mig inte till ett exempel för Israels folk, utan ge mig rätten till de fattiga, ty du vet, Herre, att jag i ditt namn har helat människor, och jag har fått min lön från dig.” Och se! En Herrens ängel visade sig för henne och sade: ”Salome, Salome, allas Herre har hört din bön. Räck din hand till barnet och lyft upp det, så skall du få frälsning och glädje.” Och Salome gick glatt fram till barnet och lyfte upp det och sade: ”Jag tillber honom, ty en stor kung har fötts åt Israel.” Och genast blev Salome helad och lämnade grottan rättfärdiggjord.

På en tavla från 1420 redogör den flamländske Robert Campin för dramat. Den nyfödde Jesus ligger på marken medan Salome för vänninan visar upp sin förtvinade hand, dock kommer den räddande ängeln nersvävande från himlen och bedyrar Salome genom sin textremsa att hon skall bli botad.

Än värre har det gått för Salome i en illustrerad tidebok från omkring 1500, där har den stackars Salome fått bägge händerna avhuggna, men ängeln kommer flygande med ett nytt par till henne.

Flera icke-kristna författare och filosofer förundrade sig över de kristnas tokerier rörande jungfrudomens stora betydelse. Det mesta av vad hedniska grekiska och romerska författare skrev om kristendomen har gått förlorat; bränts och förstörts av den segrande kristendomen. Fragment av den ytterst kritiske Celsus, finns dock bevarade genom vad kyrofadern Origenes (185 – 253) återgav i sina angrepp på hedningarna. Origenes omfattande citat härrörde från Celsus skrift l'Alethès lógos, Det sanna ordet, i vilken han, ofta ganska vitsigt, kritiserade judendom och krisitendom. Enligt Origines ondgjorde sig Celsus över de kristna jungfruspekulationerna på ett hånfullt sätt och hade till och med fräckheten att föra fram det elaka förtalet om att Maria skulle blivit havande genom en romersk soldat vid namn Panthera.

Bibelöversättaren och kyrkofadern Hieronymus, som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, var onekligen en av histoiens mest rabiata jungfruförespråkare. Han är också en av de få tidiga kristna som kommer oss tämligen nära, speciellt genom sin ovanligt omfattande brevväxling och många skrifter. Allt är inte bevarat, men det som finns är ansenligt och har genom tiderna utövat ett stort inflytande. Av någon anledning tycks han vara det helgon som, möjligen med undantag av Sankt Fansiskus, är mest rikligt förekommande inom den västerländska konsthistorien.

Sankt Hieronymus framställs då antingen i sin studio, intensivt skrivande och omgiven av sina böcker. Han är ofta klädd som en katolsk kardinal, vilket han aldrig var, men som antyder att han under en tid var den mäktige biskopen Damasos sekreterare. Hieronymus är sedan sexhundratalet i allmänhet ackompanjerad av ett lejon. Legenden säger att han fick det som följeslagare efter det att han liksom Androkles i en populär antik saga dragit en törnetagg ur dess tass. Förmodligen dök lejonet upp eftersom Hieronymus skrev en novell (som ger en del fina inblickar i livet i hans samtida Syrien) om en kysk, kristen bonde och hans likaledes kyska hustru som räddades efter det att de gömt sig i en grotta vars inneboende lejonhona skonat dem, men dödat deras förföljare.

Alternativt, eller samtidigt, skildrar flera konstverk Hieronymus tid som eremit, ibland pinande sig sjäv genom att slå en sten mot sitt bröst.

Hieronymus tycks ha varit en knepig person; lättretlig och allmänt argsint var han även en skicklig författare, väl förtrogen med den klassiska antika traditionen. Hans gode vän Sulpicious Severeus berättade att

Han läser alltid, är alltid begravd i böcker och vilar varken dag eller natt, han läser alltid eller skriver på något.

De ständiga studierna dolde Hieronymus passioner: hans hysteri, våldsbenägenhet och den enligt honom förödande sexualiteten som ständigt hotade hans sinneslugn. Allt detta doldes bakom välordnade boksamlingar och de teologiska debatter han ständigt var inbegripen i. Lättretlig kunde Hieronymus helt oförmodat i sin korrespondens börja hetsa upp sig och yra om kvinnor vars lössläppta hår vajade i vinden, eller som lade rouge på läpparna. Det kunde tyckas som om han fötts gammal och bitter.  Han hatade kvinnor, förutom de som var oskulder eller levde ett ”kyskt” liv, och han kunde i det närmaste kvävas av fasa vid tanken på vad som fanns inuti en kvinnas kropp. Varje tanke på sex plågade honom och allt som oftast angrep han de män som ägnade sig år denna för honom osmakliga verksamhet. Han ansåg till och med att om man kallade en flicka för ”sötnos” (egentligen mel meum, min honung) begick en svår synd.

Hieronymus föddes omkring 342 i Stridon, en numera försvunnen by någonstans i det nuvarande Slovenien. Han nämnde knappt sina föräldrar. Fadern var en frigiven slav med en viss förmögenhet, han ägde land och slavar. Modern vet vi ingeting om, annat än att hon liksom fadern var kristen. Hieronymus nämner en syster som i sin ungdom begick “en fruktansvärd synd” och vid ett flertal tillfällen en moster, som han av okänd anledning hatade.  

Som ung man kom Hieronymus till Rom där han studerade retorik och filosofi under filologen Aelius Donatus och lärde sig då fulländat latin och grekiska. Donatus skrev flera grammatikor och andra läroböcker i stilistik och retorik, utgjorde en viktig länk till den klassiska lärdomen och skrev även en populär biografi över Vergilius.

Senare bekände Hieronymus att han tillsammans med andra studenter ägnat sig åt ytliga eskapader och sexuella experiment. Det hade roat honom för ögonblicket, men eftråt hade han griptis av fruktansvärda skuldkänslor. För att blidka samvetet besökte Hieronymus martyrernas gravar i katakomberna och erfor där upplevelser som påminde honom om helvetets fasor:

Ofta fann jag mig själv gå in i dessa kryptor, djupt grävda i jorden, med deras väggar på båda sidor klädda med döda kroppar, där allt var så mörkt att det nästan verkade som om psalmistens ord uppfylldes: ” Låt döden drabba dem, låt dem gå levande ner i dödsriket, för ondskan råder i deras boning, mitt ibland dem.” Här och där lindrade ljuset, som inte trängde in genom fönster utan filtrerades ner ovanifrån genom schakt, mörkrets fasor. Men så snart du fann dig själv försiktigt röra dig framåt, slöt den svarta natten sig kring dig, och jag kom då att tänka på raden av Vergilius Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent [Runt omkring fyllde fasan sinnena; själva tystnaden andades skräck].

Medan han rumlade runt i Rom greps Hieronymus samtidigt av beundran av sina mer gudfruktiga vänner. Exempelvis lät sig hans vän Rufinius döpas, det var först flera år senare som de blev bittra fiender. Enligt Hieronymus var Rufinius en yngling ”ren som nyfallen snön”.  Den höga uppskattning och obetingade beundran han hyste för sina unga, fromma och kristna vänner förvandlades hos den odöpte Hieronymus till ett förödande självförakt. En sådan som han var inte värdig det kristna dopet. Han hade syndat med sina orena läppar, ”med ögonen, fötterna med alla mina lemmar”. Då han väl blivit döpt hjälpte det föga mot hans sjävanklagelser och han hävdade att om han verkligen förtänade ett sannfärdigt dop så vore det ett andra dop, men ”ett elddop eftersom jag  befläckat min dopmantel”. Med detta menade Hieronymus att han befläckat sin egen kropp, vid den tiden stod nämligen den som döptes naken inför dopprästen.

Tillsammans med en annan vän, Bonusus, vandrade Hieronymus till Gallien och därefter följde han honom till den dalmatiska kusten. Bosunus var en from yngling från en förmögen familj och drog sig tillbaka för att leva eremitliv på en av de kala adriatiska öarna. Han fick dock flera anhängare, övergav sedermera eremitlivet och blev biskop. Bonusus förnekade, till skillnad från den fanatiske jungfrudyrkaren Hieronymus, Marias ”eviga jungfruskap” och hävdade att enligt Bibeln hade Jesus flera syskon. Detta ledde sedermera till att Bonusus excommunierades och förlorade sitt biskopsdöme. Han grundade dock en egen sekt, bonsianerna, som forlevde under ett par århundraden. Då han tillsammans med vännen Bonusus dragit sig tillbaka på dennes dalmatiska ö fann Hieronymus det svårt att anpassa sig till eremitlivet. Han avundades Bonusus ståndaktighet men övergav honom på sin ö och begav sig till den livliga hamnstaden Aquileia, där de hade gemensamma vänner.

I Aquileia umgicks Hieronymus med Heliodorus, en före detta officer som blev en livslång vän. En annan nära vän blev Innocentius som uppmuntrat Hieronymus att skriva och Paulus från Cypern, som levde som eremot strax utanför staden.

Efter en tid beslött sig de fyra vännerna för att vallfärda till Jeruslem, Rufinius kom upp från Rom för att förna sig med dem och tillsammans vandrade de genom Dalmatia, Thracia, Phrygia och Galatia tills de nådde det syriska Antiokia, som vid den tiden var ett betydelsefullt kristet centrum. Där greps Innocentius av en våldsam feber och dog efter en kort tid. Vännerna beslöt att skjuta upp sin jerusalemfärd och Hieronymus anslöt sig till en eremitgemenskap som höll till långt ute i Syriens stenöken.

Nu gick han helhjärtat in på att försöka disciplinera sig, specielt genom att bekämpa sina kropplsiga begär. Kroppen var svag och hans kamp blev svår

vi är överallt omgivna av fientliga krafter, våra fiender finns överallt.Vårt kött är svagt och kommer snart att förvandlas till stoft; det kämpar mot enorma odds. Du kommer inte att vara säker förrän det har upplösts.

Öknen var ett i det närmaste skoningslöst hem för en eremit. Solen hettade upp alllting, skuggan var till föga hjälp. Hur ofta drömde sig Hieronymus inte tillbaka till Roms nöjen?  Han grät och stönade.

Jag kämpade för att motstå eländet, mina ben, som knappt kunde hålla ihop stötte mot den kala marken och jag skall inte nämna den glupande bristen på mat och dryck.

I sin fruktan för helvetet hade Hieronymus redan här på jorden dömt sig själv till en helvetisk tillvaro. Med enbart skorpioner och vilda djur till sällskap föreställde han sig hur han uppvaktades av mängder med unga, förföriska damer.

Nej, någon hård asketism var ingenting för Hieronymus. Hans begär, kroppens pockande på tillfredsställesle förvärrades enbart dag för dag.

Mitt ansikte var blekt och min kropp kall av fastan, men mitt sinne var besatt av begär, och nu när mitt kött var så gott som dött, brann enbart begärets eld inom och framför mig.

Efter ensamheten ute i öknen sökte han sig tillbaka till eremiternas sällskap och vistades hos dem i en kal och olidligt varm cell. Mänsklig samvaro förbättrade inte Hieronymus eländiga tillstånd. Han beklagade sig över hur han i öknen enbart haft ohyra som sällskap, men i eremiternas kloster blev allt etter värre. Flera av hans klosterbröder hade av sitt hårda eremitliv blivit mentalt rubbade. Hieronymus fann att alltför sträng avhållsamhet kunde skada hjärnan på personer, speciellt om de levde i små celler. Det hände att de som blivit svagsinta av en alltför sträng regim inte visste vad de gjorde, vad de sa, eller vad de borde tiga om.

 Han lärde sig att även där långt ute i öknen förekom det så våldsamma meningsskiljaktigheter och diskussioner om ordens betydelse att eremiterna hamnade i våldsamma slagsmål då de debatterade huruvida Gud var en ousia, ett enda gudomligt väsen, eller bestod av tre hypostases, dvs. de grundläggande tillstånd eller substanser som stöder hela verkligheten – Fadern, Sonen och Den helige ande. Hieronymus som redan då var bibelsprängd och ytterligt beläst plågades av sitt vulgära sällskap – ”Varje dag frågar de mig om min religiösa övertygelse, som om jag hade fötts på nytt utan tro. Jag bekänner allt vad de än önskar.”

I själva verket plågades Hieronymos av okunnigt sällskap, såväl i öknen, som i Rom.

Alla tror att de kan tolka Bibeln. Skvalleraktiga gamla käringar, åldriga män, långrandiga sofister; de anser sig alla vara mästare i bibelkunskap, de sliter isär Skrifterna och lär andra vad de lärt under processens gång. Med rynkade pannor och stora ord filosoferar de över de heliga orden, speciellt till kvinnor. Andra – åh, fasa!– lär sig av kvinnor vad dessa har lärt sig av män.

Efter att ha blivit prästvigd i Antiokia (han utövade aldrig sitt prästämbete) begav sig Hieronymos till Konstantinopel och studerade en tid under dess ärkebiskop, Gregorius av Nazanius. Valet var förståeligt. Redan under sin tid i Rom hade Hieronymos hyst en stor beundran för romersk retorik och litteratur, specellt Cicero vars klara språk han beundrade. Under Gergorius blev Hieronymos också bättre bekant med Origenes skrifter, till vilka han skrev flera kommentarer. Origenes (185-253) som verkat i Alexandria tilltalade Hieronymos genom sin klassiska bildning och sina försök att förena kristna tankar med romersk och grekisk filosofi, något som gjorde att han ofta tangerade gnosticismen. Origenes var även filolog med betydande kunskaper i hebreiska och grekiska, som han använde i sina jämförande studier av olika bibeltexter. Likt Hieronymos led Origenes även av en sträng och snedvrien sexualmoral, allt tyder på att han kastrerade sig själv. Origines var också en av de första som hävdade treenighteen, något som även Hieronymos trodde på.

Snart övergav dock Hieronymos sin till en början så stora beundran för Origines och blev en rabiat motståndare till spridningen av hans texter. Hieronymos beklagade sig över att skeppslaster med ”hädelser” nådde Rom –  ” giftiga och smutsiga läror som i Rom fann folk som villigt lät sig föras vilse”. Bland dessa ”smustsiga” skrifter räknade han översättningen av sin tidigare så beundrade Origienes Peri Archon, Om de första principerna. Kanske berodde Hieronymos avoghet på att Origines, trots sina sexualfientliga underligheter, till skillnad från misantropen Hieronymos i själva verket var en optimist. Origines trodde inte på någon arvsynd och därmed inte på Evas nedärvda skuld och syselsatte sig därmed inte med några funderingar kring Marias jungfruliga renhet. Han trodde på Guds förlåtelse och välgörenhet och att männsisorna progressivt skulle kunna frigöra sig från synd och ondska. Till och med Djävulen och hans fallna änglar skulle slutligen välkomnas in i Paradiset.

Hieronymos hade nu prövat på eremitlivets vedermödor och fördjupat sig i gerkiska och hebreiska. I Antiokia hade han inlett hebreiska studier med en rabbin och i Rom skulle han med hjälp av en konverterad jude ytterligare förkovra sig i det gamla testamentets språk. I Antiokia och Konstantinopel hade Hieronymos saknat det bibliotek han byggt upp i Rom (antagligen hade en vän tagit hand om det) och han kände att det var dags att återvända till Rikets gamla huvudstad. Då han väl kommit dit förde hans kontakter honom till den driftige biskopen Damasos och han inledde sin betungande latinska översättning av såväl det Gamla - som det Nya testamentet.

Till en början var Hieronymos inte helt entusisiastisk inför uppdraget. Visserligen hade han under flera år studerat de judiska och kristna skrifterna på deras origianlspråk, men han hade funnit att deras språkbruk var undermåligt i jämförelse med det som skrivits av Cicero och Vergilius. Som av det mesta andra plågades Hieronymos även av detta. Bibelns författare hade ju faktiskt inspirerats av Gud – borde de då inte ha varit lika skickliga skribenter som de romerska hedningarna?

Det hela löste sig genom en dramatisk dröm i vilken Hieronymos efter det att hans kalla, livlösa kropp hade begravts och hans själ av änglar förts upp till det himmelska ljuset. Där hade han naken ställts inför Domarens tribunal. Naken och darrande hade han fätt frågan vem och vad han var.  Hieronymos svarade att han var kristen, men då dundrade den sittande Domaren:

Du ljuger! Du är en Ciceron, inte en kristen. Där din skatt är, där är även ditt hjärta!

Hieronymos dömdes till hårda straff, bruten och svag tänkte han: ”Vem skall hylla Dig från Helvetet” och svor inför den Högste att fortsättningsvis skulle han inte läsa några hedniska skrifter, enbart sådana som inspiterats av Gud och han skulle ställa hela sin författarförmåga i Herrens tjänst.

I Rom blev Hieronymos föremål för såväl beundran som illvilligt skvaller. Han var nu en uppburen vältalare, översättare av hela Bibeln, gunstling hos den mäktige och skräckinjagande Biskop Damasus och inte minst nära vän och läromästare hos flera av Roms förnämsta och mest inflytelserika damer, av vilka flera var mycket förmögna. Listan är lång. Där fanns Albina, en rik och ädel änka, som bodde i sitt palats vid Aventinen tillsammans med sin änkeblivna dotter Marcella. En annan mycket inflytelserik dambekant var Marcelluina, syster till Biskop Ambrosius av Milano, Rikets mäktigaste man, som till och med kejsaren måste böja knä inför. Hieronymos alldeles specialla adept, som rykten sade att han hade ett ”otillbörligt” förhållande med, var den förmögna men ytterst asketiska Paula och hennes fyra döttrar. Där fanns även Paula Sophrinia, Felicita, Asella, Lea och en annan Marcella.

Hieronymos inflytande på dessa damer, som han besökte i deras luxuösa villor, väckte stor uppmärksamhet och gav upphov till ”elakt skvaller inom Roms förtalsälskande societet”. En stad som enligt Hieronymos belönade ”osedlighet och där goda människor blir föremål för förtal, där allt som är rent och oskuldsfullt drivs i fördärvet”.

Man undrade över Hieronymos förhållande med sina dambekanta och han skrev att man skrattade åt honom för att han slösade så mycket tid på att hylla adepter som ”endast var kvinnor”. Han försvarade sig med att han bedömde en person enbart på grund av hens karaktär och brydde sig då inte alls om vilket kön de hade. Dessutom hade han genom sina långa och omfattande studier, ”som så att säga  blivit en del av min natur”, tillika med sina livslånga meditationer till sin förvåning funnit att han blev bäst förstådd av av kvinnor, som genom sin isolering blivit mer benägna än män att ta till sig vad han lärde ut.

Då Hieronymos senare med sin flödande vältalighet och ett skyfall av bibelcitat övertygade sin älskade Paulas dotter, Eustochium, att till varje pris och genom stenhård askes bevara sin jungfrudom raljerade han över de snobbiga präster som infilterat rika damers boningar och varnade Eustochium för

män av mitt eget samfund – sådana som är angelägna om att bli präster och diakoner endast för att därmed få möjlighet att utan restriktioner besöka kvinnor. Allt de bryr sig om är sina kläder, om de doftar gott och om deras fötter smidigt passar in i deras skor. Deras hår är lockigt och visar fortfarande spår av tången, deras fingrar är täckta med glittrande ringar och de går på tå så att deras skor inte blir nerstänkta av våta gator. [...] Några av dem ägnar hela sitt liv och alla sina ansträngningar åt att känna till gifta kvinnors namn, hus och karaktärer.

En sådan man

skyndar sig att stiga upp med solen; han vet exakt i vilken ordning han skall göra sina morgonbesök; han tar en genväg och rusar mer eller mindre rakt in i sovrummen hos kvinnor som fortfarande sover. Om han ser en kudde, eller en elegant duk, eller någon liten möbel, beundrar och berömmer han den, alltmedan han hanterar den och beklagar att han inte äger något liknande. På så sätt ber han inte så mycket om den som han pressar fram den från ägaren, eftersom alla kvinnor är rädda för att förolämpa denna listiga gamla räv. Han kan inte utstå kyskhet eller fasta; vad han gillar är en god måltid med en fyllig kyckling, vanligtvis känd som en pipizo [litet rör, slang för penis]. Han har ett oförskämt sätt att tala och är alltid beväpnad med invektiv, rikligt beströdda med skällsord. Vart du än går är han den första personen du ser. Oavsett vilken nyhet som cirkulerar, är det han som antingen först rapporterade den, eller som överdrev hela historien. Varje timme byter han häst – i själva verket är hans hästar så eleganta, så livliga att man kunde tro att han var bror till kungen av Thrakien.

Rhesus, en kung av Thrakien som nämns i Iliaden, var känd för att ha haft världens vackraste hästar. Med ”hästar” tycks Hieronymos mena ”åsikter”.

Var det ovanstående kanske en förtäckt självbild? Det är inte det enda stället där Hieronymos ondgör sig över feminiserade män, samtidigt som han med en viss, förtäckt avundsjuka hyllar fromma yngligar ”rena som nyfallen snö”. Kanske går Hieronymos absurda hyllningar av kyskhet och jungfruskap att förklara genom hänsvisning till en skuldbelagd och illa dold homosexualitet? 

Kanske går Hieronymos absurda hyllningar av kyskhet och jungfruskap att förklara genom hänsvisning till en skuldbelagd och illa dold homosexualitet? En tidig legend som kan ha samband med en förmodad homosexuell böjelse hos Hieronomys antydde att han anklagades för transvestism. En historia besläktad med detta är att medan han sov i sin cell kom en demon in och ersatte hans manliga klädedräkt med kvinnokläder, omedveten om detta klädde Hieronomys sig och steg in i församlingsgemenskapen klädd som kvinna och åstadkom därmed stor skandal. 

Hieronomys ofta förekommande och vällustigt vältaliga skildringar av ett sprättigt, finsmakande prästerskap får mig osökt att tänka på Karl Gerhards Jazzgossen från 1922

Med rytmiskt vaggande höfter,
vi gossar gör vår entré.
Vår byx har press, vår vrist nobless,
och vår hållning är något blasé.
Vår blick ger trötta små löftern,
Jo, där kommer ju en gosse,
med en byxa som en rakkniv vass.
Mocka-skorna har han på'se'
och hans hobby är att dansa jazz.
Han är slank och smärt som vidjan,
han ler i mjugg.
Han har skärp om lilla midjan,
i pannan lugg.
Han och andra söta gossar,
som har tusch på sina ögonlock,
på sitt lilla bakverk frossar,
se'n på Royal vid five o' clock,
han på höga klackar trippar,
som jazzexpert
och i små synkoper vippar,
hans lilla stjärt.

https://www.youtube.com/watch?v=Xk3GPiFlvaA

Karl Gerhard var gift tre gånger, men bodde under senare år tillsammans med sin sekreterare och ”alltiallo”, Göthe Ericsson. Det råder numera ingen tvekan om att den store och i övrigt ovanligt djärve revykungen var homosexuell och att han i sin Jazzgossen, på ett sätt som onekligen liknar Hieronymos, driver med sina egna prefernser och bakgrund. Liksom Hieronymos skriver Karl Gerhard öppet om sin faiblesse för vackra män, exempelvis sin livslånge vän, den uppburne skådespelaren Gösta Ekman

en alldeles för vacker yngling, och han skulle antagligen ha varit outhärdlig, om inte de sköna gossedragen genomlysts av någonting som var både smärta och opposition. 

Hieronymos nämner också en helt annan typ av snyltare; smutsiga asketer som barbenta, kedjebehängda och iförda illaluktande trasor klampade in i salongerna, med fötter ”blå av en helig kyla” och långa, toviga skägg: ”Om det finns någon helighet i ett lortigt skägg så finns det inget heligare än en get”.

Om han attackerade Roms struntviktiga prästspolingar och stinkande asketer så var Hieronymos än mer föraktfull då det gällde dess förmögna damer som slösade sin tid på kroppslig skönhet; badade, sminkade sig och prydde sig med smycken:

De målar sina ansikten med rouge och blyvitt, klär sig i pråliga sidenkläder, bär glittrande juveler och guldhalsband, hänger sina dyraste Rödahavspärlor i sina piercade öron och avger en doft av mysk. Sådana kvinnor vill bli av med all manlig dominans och de går därför på jakt efter nya män, inte för att tjäna dem, som Gud vill att de skall göra, utan för att dominera dem. Så de söker därför män som har det sämre ställt, men som har den fördelen att de är män enbart till namnet, män som vet att de måste stå ut med rivaler, för om de de beklagar sig kommer de omedelbart att bli utsparkade.

De flesta förmögna, kristna damerna var inte mycket bättre, snarare värre. Uppblåsta genom sina mäns framgångar omgav de sig med eunucker och synkopanter. De klädde sig i guldtrådsvävda tunikor. Deras hud var fyllig och deras läppar röda, villorna där de lättjefullt tillbringade sina dagar var fyllda av beundrare, inte minst ett insmickrande prästerskap som underdånigt hyllade dem som om de vore kyska nunnor, trots att de önskade sina mäns förtidiga död så att de kunde ärva deras förmögenhet. Dessa fromma damer låtsades fasta, men åt på natten när de rapande väcktes av sina matsmältningsbesvär. När de gav sig av till kyrkan gick rader av eunucker framför deras tillslutna bärstolar, men då de tillsammans med sitt följe steg in i den helgade miljön delade de öppet ut sina allmosor så att alla skulle kunna bevittna och beundra deras frikostighet och helgonlika fromhet.

Men undantag fanns och det var bland likledes förmögna damer som den asketiskt fromme och grundlärde Hieronymos gjorde sin entré predikande sin stränga lära om försakelse, bortgöring och jungfrudom. Flera av damerna samlades och umgicks hos någon av sina vänninor, exempelvis fann Hieronymos sina första dambekanta hos en grupp kvinnor som under klosterliknande förhållanden bodde i Albinas villa.

Dessa kvinnor tycks ha varit drivna av en genuin kunskapstörst, möjligen beroende på att de förnekats den undervisning som välbärgade hushåll tradionellt ägnat pojkar, medan flickor uteslutits från sådan kunskapsinhämtning. Det var där den kunnige Hieronymos kunde stå till tjänst och undervisa kvinnorna om sin syn på Bibelns lära och han var försvisso en av Roms absoluta experter på området.

Kanske det inom dessa kvinnliga kotterier, trots den tonvikt de lade på enkla klädräkter, osminkade ansikten, sträng diet och sällsynta bad, fanns en viss homsexuell attraktion. Med tanke på hur illa Hieronymos tyckte om att män tilltalade sin kärestor med smekord kan det tyckas förvånansvärt hur överspänt hans kvinnliga skyddslingar kunde utrycka sig sinsemellan, som när Paula och hennes dotter Eustochium försökte övertala Marcella att komma till dem och Hieronymos i Betlehem. I sitt brev till henne bad de till Gud och förklarade att

vi måste göra det enda som människor som är separerade från varandra kan göra; vi utgjuter våra desperata vädjanden för att göra Dig medveten om vår längtan, inte bara med tårar, utan även med snyftningar, i hopp om att Du skall ge oss tillbaka vår kära Marcella och inte låta denna milda dam, denna vänliga kvinna, som för oss är sötare än den mildaste honung, vara sträng mot oss eller rynka pannan åt dem som inspirerats av hennes vänlighet då de försökt leva ett liv som hennes.

Om samma Marcella skriver Hieronymos till hennes väninna Principia att han hört att då han rest från Rom

så tog du genast min plats vid hennes sida och rörde dig inte ens en hårsmån, så att säga, från henne. Du bodde i samma hus, vistades i samma sovrum, till och med i samma säng, så att alla i den berömda staden fick veta att du hade funnit en mor och hon en dotter. Hennes villa i stadens utkant blev till ett kloster för er båda.

Hieronymos jungfrukult var utan tvekan kopplad till dessa fromma kvinnor som isolerat sig från det omgivande samhället för att således ostört kunna ägna sig åt bibelstudier och sträng askes. Detta var främst ett urbant fenomen. Kvinnor kunde inte bli präster, men de kunde inte heller som eremiter ge sig ut i ödemarken där där de i sin ensamhet löpte risken för öevrgrepp och våldtäkter. De var därför tvungna att hålla sig i städerna och då ofta i beskydd av andra kvinnor, sådana som kunde räkna med en egen förmögenhet och ett mäktigt prästerskaps beskydd.

Till skillnad från en manlig kropp så uppfattades en jungfrus kropp som en påtaglig manifestation av kroppslig och själslig renhet. Den hade inte besmittats av samlag eller barnafödande och till skillnad från en manlig eremit behövde inte en jungfru genom kamp och hård kroppslig disciplin för omvärlden bevisa att hon tihörde Gud och därmed var ren och oskuldsfull. Om en ung kvinna inför Gud och den kristna församlingen svurit på att hon var och för alltid skulle förbli en jungfru fann hon därmed de kristnas respekt och de kunde, till och med i än högre grad än till en präst, hos henne be om förbön inför Gud, Jungfru Maria, Jesus och andra obefläckade himmelska varelser. På så vis kunde jungfruskapet bli en tillflykt för kvinnor som ville undvika tvångsäktenskap, ständigt upprepade och svåra graviditeter och risken för död i barnsäng, söka sig till jungfruskapets skydd. Precis som hos Albina och Marcella i Rom kunde de dela sina liv tillsammans, i lugn och stillhet och även fördjupa sig i studier som annars hade förnekats dem. Efterhand utvecklades sådana ”systragemenskaper” till kvinnokloster, som fick sitt ursprung i Betlehem där Hieronymos älskade Paula, under hans öveinseende, upprättade strängt reglerade kloster för såväl män som kvinnor.

Paula var från början en av de kvinnor som Hieronymos tyckte om att kritisera. En högadlig dam som räknade sina anor från en mängd vörnadsvärda senatorer, medlem av den inflytelserika släkten Furii Camili som fann sitt upphov hos Marcus Camullius som under 400-talet f.Kr. erövrat den etruskiska staden Veji och som ansett sig vara ättling till Iliadens Agamemnon.

Paula levde lyxliv i flera villor, klädde sig i guld och siden och bars av sina eunucker i bärstol genom staden. Då hon var 37 år dog hennes make och lämnade henne med sin förmögenhet. Paulas fromhet fördjuapdes och hon blev ledande i den halv-monastiska grupp kvinnor som samlats kring Marcella.

Under inverkan av Hieronymos blev Paula alltmer asketisk, ägnade sig åt sträng fasta och själplågeri på ett så uppenbart sätt att Roms aristokrati menade att Hieronymos likt en ondskefull Rasputin börjat styra och ställa med henne och andra förmögna damer på ett sådant sätt att staden blev lidande.

Då en av Paulas döttrar, Blaesilla, dog ung 384 anklagades Hieronymos för att genom sin stränga regim ha orsakat hennes död, än värre blev det då han deklarerade att sorgen över Blaesilla var överdriven – hon hade levt ett rättfärdigt liv och borde inte sörjas. När Hieronymos beskyddare, den fruktade Biskop Damasos, dog samma år tvingades Hieronymos lämna staden och bosätta sig i Jerusalem. Kort därefter lämnade Paula och hennes dotter Eustochium Rom för att förena sig med Hieronymos i Det heliga landet. Paula lämnade sina barn och tog med sig sin förmögenhet, samtidigt som hon kungjorde att hon inte skulle lämna en enda sestersie till sina barn. Istället skulle hon frikostigt spendera hela sin förmögenhet på Guds frälsningsverk. I sin biografi över Paola ger Hieronymos en dramtisk skildring av hennes avfärd:

Då skeppet roddes ut till djupare vatten var seglen redan spända. Stående på stranden sträckte den lille Toxotius ut armarna efter sin mor och bad henne stanna, alltmedan Rufina, som redan nått giftasålder, med tårar, snarare än med ord, bönföll sin mor att vänta tills hon blivit gift [hon dog två år senare]. Men Paula förblev torrögd och höll blicken fäst mot himlen.

I Betlehem arrangerade Paula sina klosterkommuniteter i enlighet med Hieronymos hårda regler. Alla kvinnor som vann inträde skulle vara kyska och helst unga jungfrur. De hölls isolerade med bön och bibelstudier.

Om de unga flickorna blev upprymda genom tankar på sex, brukade Paula krossa dessa tendenser genom att ordinera frekventa och fördubblade fastor. Hon föredrog att flickorna hade magont snarare än oroande tankar.

Redan här finns det något som inte stämmer. Varför skulle flickorna disciplineras? Varför fick de inte glädjas och tramsa? För sin själs frälsnings skull? Varför skulle de från sin tidiga ungdom tvingas fòra ett tämligen eländigt liv? Låstes de in och kuvades som förberedelse inför en ytterst oviss framtid efter döden? Var det verkligen värt att förstöra unga liv på det viset? Logiken haltar.

Då någon av de instängda flickorna visat sig vara alltför pratsam, tramsig och lättsinnig, separerade den stränga Paula under en längre tid henne från de övriga. Paulas klosterregler, var liksom hon själv, barska och glädjelösa.

Hieronymos var djupt fäst vid Paula och de som kände honom sa att hon haft ett gott inflytande på den gamle bitvargen, en bekant mumlade efter hennes död att nu fanns det inte ingen kvar som kunde behärska hans dåliga humör. Hieronymos var nämligen känd för att i såväl tal som skrift vara ovanligt snarstucken och eldfängd. Gick han till attack så gjorde han det med alla medel och tillintetgjorde sina fiender med sin beläsenhet, retorik och språkkunnighet, ofta kryddat med en faiblesse för lyteskomik.

Ett exempel på hans polemik är då han i skrift attackerade en viss Onasus från Segesta, som uppenbarligen hade en ovanligt stor näsa. Anfallet inleddes med att Hieronymos konstaterade att kirurger för att rädda någons liv ofta tvingats göra fruktansvärda ingrepp, exempelvis skära av sjukdomsangripna, eller allmänt frånstötande, lemmar. Därefter gav han sig på Onasus, som uppenbarligen, av okänd anledning, anmält Hieronomys till rättsmyndigheterna. Enligt Hieronymos fyllde Onasus sina kinder med luft som om de vore urinblåsor, alltmedan han på tungan balanserade ihåliga fraser, som efter det att han vräkt dem ur sig visat sig vara inte mer än unken andedräkt. Onasus hade nått sin aktade samhällssställning genom brott, mened och falska förespeglingar och därför sade sig Hieronomys hjärtligt kunna skratta åt Onasus advokat, som själv var i behov av en försvarare och vars vältalighet inte var mycket mer än en illaluktande fis. Sedan roade sig Hieronymos med Onasus namn som betydde “den hjälpsamme”, en motsägelse i klass med att man kallade furierna för barmhärtighetsänglar och i Rom benämnde ”negrer som silvergossar”. Han slutade med att ge en så avkyvärt ful person som Onasu ett gott råd:

Om du vill framstå som stilig och klok finns det sådant du måste dölja eller bli av med. Skär bort näsan från ditt ansikte och låt aldrig din tunga höras i samtal. Då kan du möjligen anses vara såväl stilig som vältalig.

Då Paula dog sörjde Hieronymos henne djupt:

Farväl Paula; var snäll och be för mig under mina sista år, jag som dyrkar dig. Din tro och vad du gjort förenar dig med Kristus och då du nu står ansikte mot ansikte med Honom så kommer du säkert att med lätthet få det du önskar.

Det var Eustochium som nu fick stå ut med den krävande Hieronymos. Han hade tidigare skrivit ett långt och på många vis skrämmande brev till den då sjuttonåriga flickan – Om att välja ett liv i jungfruskap”. Späckat med bibelcitat beskrev Hieronymos hur en unga, vackra kvinnor tvingas leva omgivna av ondskefulla makter och lömska män. Det gjorde det hårt och svårt för en ung kvinna som Eustochium att värna om sin jungfrudom och undvika alla de försåtligheter som lurade. Hon skulle absolut inte tro att äktenskap och modersrollen var en utväg ur detta elände. Hieronymos sa sig inte vilja upprepa alla äktenskapets otrevligheter, men kunde likväl inte undanhålla sig från att nämna en del av dem

den svullna magen, det gråtande barnet, smärtan orsakad av din mans älskarinna, ångesten som är förknippad med att sköta ett hushåll och alla de inbillade fördelar som döden slutligen avbryter.

För att hålla sig ren och förbli Kristi brud skulle Eustochium undvika gifta kvinnors sällskap och hålla sig långt bort från unga män. Hon skulle inte genom smink och andra onaturliga medel försöka göra sig vackrare än vad hon var, skönhet förgår. Kvinnor åldras snabbt, speciellt om de har en man vid sin sida. Men Eustochium skulle inte överdriva sin askes så till den milda grad att hon bar sin plåga som ett äretecken. Likt de gamla häxor som förfulat sig enbart för att framstå som asketiska helgon. Hon skulle heller inte föräta sig på delikatesser, för om hon gick till sängs efter en riklig måltid så dök upphetsande erotiska drömmar upp. Detta visste Hieronymos av egen dyrköpt erfarenhet. Då han lämnat Rom var det med en försåtlig tanke på alla de goda måltider han skulle gå miste om. Nej, bättre var det att gå till sömns med en inte helt mättad hunger. För övtigt borde man begränsa sin sömn så mycket som möjligt. Så, Eustochium – Håll dig till ditt rum, bed och studera!

I mångt och mycket var Hieronymos råd farliga för en ung kvinna. Triumferande skrev han att han frälst många kvinnor, speciellt genom att avråda dem från sex och äktenskap:

Så länge en kvinna underställer sig havandeskap och barnafödande är hon lika skild från en man som själen är från kroppen. Men om hon önskar tjäna Kristus mer än denna världen då kommr hon att upphöra med att vara kvinna och bli kallad att vara en man.

Då han självbelåtet konstaterat att flera av kvinnorna i hans vård blivit som män, var det inte enbart för att de hade blivit Hieronymos likar i bildning och fromhet, utan även att flera av dem upplevt att efter sina hårda späkningar hade deras menstruation upphört. Hård fastan och sömnbrist leder lätt till amenorrhea, upphörd menstruation, ett tillstånd som hos unga kvinnor kan leda till svåratad anorexia nerviosa som gör att menstruationen aldrig återkommer.

Enskilda bibeluttolkare, manschauvinister och sexualfixerade helgon, som Hieronomys, har av allt att döma haft en oerhörd betydelse för uppkomsten av västerländsk jungfrudyrkan. Tidiga teologer omformade kristendomen från att ha varit en relativt rättfram lära om vårt gemensamma ansvar för våra medmänniskor; medlidandets och kärlekens stora betydelse för allas vårt välbefinnande, till att bli en snårig, hårklyvande filosofi där Marie jungfrudom kom att få en avgörande betydelse. Dämed fördes ytterligare bränsle till kvinnors underkastelse under patriakat, godtycklig misogyny och ett terrorvälde över unga kvinnor och deras kroppar.

Jag minns hur jag i min ungdom en gång i något kyrkligt sammanhang hamnat i en grupp unga kvinnor som entusiastiskt hyllade det katolska klosterväsendet, som frigjort kvinnor från mansförtryck och gynnat deras mentala utveckling. Vilken lättnad hade det inte varit för en medeltida kvinna att få inträda i en klosterfrid som skapat förebilder som den heliga Birgitta, Hildegard av Bingen, Den heliga Teresa av Avila och så många andra intellektuella och stridbara kvinnor. Frid och frid?  – Böner och späkningar, ensamhet och frustration, regelverk och förtryck av kropp och själ. Ett fängelse för unga kvinnor som inte följt sina fäders vilja att gifta sig med motbjudande män, som gjort uppror mot patriakatets förtryck, eller visat sig vara allmänt besvärliga. Ett kvinnoförtyck under trons täckmantel och den mer än lovligt märkvärdiga dogmen om Marie jungfrudom.

Jag stod  framför jungfrumosaiken i Chiesa di Santa Maria Regina Pacis och undrade hur denna underliga jungfrudyrkan kunnat bestå ända in i ”vårt upplysta tidevarv”. Mistero della Fede, Trons mysterium.

Jungfru Marias jungfrudom är efter tvåtusen år fortfarande en grundsten inom den katolska kyrkan

Slutligen, bevarad fri från all besmittelse av arvsynden, togs den obefläckade jungfrun, när hennes jordiska liv var fullbordat, med kropp och själ upp i himmelsk härlighet och upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon desto mer kunde liknas vid sin Son, herrarnas Herre och besegrare av synd och död.

Jungfruskap fortsätter att vara ett katolskt, ideal men begreppet har mildrats och är nu oftast identifierat med ”kyskhet”, det vill säga

Sexualitetens framgångsrika integration inom en person och därmed hennes inre enhet som kroppslig och andlig varelse.

Med vilket det menas att du inte skall bli ett offer för dina passioner, utan alltid ha din själs frälsning och respekten för dina medmänniskor i åtanke. Kyskhet har alltså rört sig från att exklusivt gälla sexuellt celibat till att även innefatta äktenskapet. Celibatet gäller dock fortfarande för de män och kvinnor som valt att leva som jungfrur för ”himmelrikets skull” och med ”odelat hjärta” helgat sig åt Herren, offrat sig åt Herrens angelägenheter och tjänandet av sina medmänniskor.  

Kyskhet och celibat är något som katolska kyrkan även rekommenderar för homosexuella personer. Den katolska katekesen fastslår visserligen att homosexuella inte har valt sitt

tillstånd; för de flesta är det en prövning. De homosexuella måste mötas med respekt, medkänsla och känslighet.

Men den tvekar samtidigt inte att stämpla homosexualitet som något som är emot naturlagarna, en beklagansvärd störning och därmed ett hot mot uppriktig kärlek och ”komplementariteten” mellan man och kvinna. 

Homosexuella ”kallas” därför till kyskhet. De bör genom självkontroll lära sig att uppnå en inre frihet, främst genom stöd från sann vänskap, bön och deltagande i mässoffret. På så vis kan de övervinna sin skadliga böjelse och gradvis och beslutsamt närma sig kristen fullkomning.

Flera djupt religiösa katoliker har tagit till sig katekesens råd och med stor möda bekämpat sin homosexualitet genom att bli nunnor och präster, eller genom att i sina privatliv tillämpa absolut kyskhet. Detta har ofta enbart lett till ångest och känslor av misslyckande och förkastelse.

En del har dock glädjestrålande hyllat sin känsla av befrielse från sexualitetens garn.

Under alla förhållanden anser jag att Kyrkans överdrivna och ofta fullständigt bigotta fixering vid sexualitet, kyskhet, jungfrudom och allt annat inom den genren har grumlat vad den säger sig stå för – kärlek, tolerans och syndernas förlåtelse.

Birgitta (1958) Den heliga Birgitta: Himmelska uppenbarelser, tredje bandet. Malmö: Allhems förlag. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Malden MA: Blackwell. Gerhard, Karl (1952) Om jag inte minns fel. Stockholm: Bonniers. Gullberg, Hjalmar (1933) Kärlek i tjugonde seklet. Stockholm: Norstedts.  Hock, Ronald F. (1995) The Infancy Gospels of James and Thomas Polebridge MT: Polebridge Press. Holy See (1995) Catechism of Catholic Church. New York: Doubleday. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. London: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the other sons of God. London: Picador. Payne, Robert (1989) The Fathers of the Western Church. New York: Dorset Press. Swedberg, Jesper (1960) Levernesbeskrivning. Stockholm: Natur och Kultur. Tushnet, Eve (2014) Gay and Catholic: Accepting My Sexuality, Finding Community, Living My Faith . Notre Dame IND: Ave Maria Press. Walker, Benjamin (1990) Gnosticism: Its History and Influence. London: Harper Collins. Warner, Marina (1983) Alone of all Her Sex: The myth and the cult of the Virgin Mary. New York: Vintage. White, Carolinne, ed. (1998) Early Christian Lives. London: Penguin Classics. White, Carolinne, ed. (2010) Lives of Roman Christian Women. London: Penguin Classics.

Rome

What hast thou done with all the famous Roman dead?
For as one enters Rome they seem the dead to see
Walking like ghosts who haunt a house by day,
But in some curious sort of necromancy,
Or magic presence of the place, are put away
Into a world we cannot understand:
For Rome is of the earth, earthy,
And on the stage of Rome, the dead are grand.

By the beginning of the last century Oscar Wilde wandered through Rome, he himself was like a ghost, a shadow of his former witty self who had astonished Europe and the United States with his scandalous personality, quick-witted dramas and sharp aphorisms. Gone was the carefree dandy, left behind was a fat exile, beaten, despised, alcoholic and increasingly lonely man. A ghost walking among ghosts. Wilde was only 46 years old, but was dying anyway, no less than six times had he received the blessing of Pope Leo XIII (note that the current Pope Leo XIV took his name from a potentate who apparently was at all not bothered by Wilde's well-known homosexuality).

When I aimlessly walk around in Rome, it happens that I think of Wilde's poem, especially as I am constantly confronted with something unforeseen confrontations concern ghosts from a bygone era. Meetings that make me delve into Rome's past.

As an example, a few days ago I took a walk in our neighbourhood, which unfortunately lacks the ancient churches that you otherwise find everywhere else in Rome and which I often visit with great interest. Around here, church buildings are from the last century and are generally ugly, lacking atmosphere, but that does not hinder me from visiting them and every time I learn something new there as well. I recently found myself in front of Chiesa di San Damaso, built in 1969 and not particularly beautiful.

San Damaso, or Damasus according to his Latin name? Who could that have been? Obe of Oscar Wikde’s Roman ghosts? I had never heard of him. When I came home, I searched for him in my books. The documentation was not particularly extensive, but if San Damasus had been so important, after all that huge modern church had been built in his honour, then surely, he must have be an important saint?

In the Chiesa di San Damaso, I had found one of the small prayer cards that usually are found in Roman churches, on the front they are provided with a picture of the saint and on the back a prayer is addressed to it. On the front of the card I had found it was under San Damaso’s picture written that the eleventh of December had been dedicated to him and on the back there was the following prayer to the canonized pope:

O mighty God, strength and crown of all Thy saints, grant that that we may follow the example of Pope St. Damasus, that lovable keeper of the memory of the Martyrs, that we may praise and imitate them as being a venerable witnesses to our faith. Grant us, O God, to follow the example of Pope St. Damasus, him whom we love and who revealed to us Thy word through the Bible, that we may diligently and faithfully meditate on how we may attain our salvation. Through Jesus Christ our Lord. Amen.

Online I found several similar prayer cards:

Bible and martyrs? Somewhere I found that Saint Damasus is the patron saint of archaeologists. Could that have something to do with “preserving the memories of the martyrs”? And what did is mean that he was “revealing Your word through the Bible”? However, the saintly pope did not seem to be as popular as other saints you find all over Rome – Saint Francis, Saint Anthony, Saint John Paul II, Saint Mother Teresa and not least Padre Pio.

So, who was this Saint Damasus? A saint from the time when Christianity was about to become the compulsory state religion throughout the Roman Empire. He was undeniably one of those Roman ghosts that Wilde wrote about in his poem. These lugubrious apparitions which do not hesitate to reveal themselves even during daytime and who emerge from the Roman soil. When I did some research on Saint Damasus, he turned out to exhibit the Roman distinctiveness that Wilde described in his poem. A rather gloomy ghost from a bygone era, an explorer of catacombs, and resurrector of the city's dead, but also an important reformer and propagandist whose decisive actions continue to have repercussions on the Catholic Church of today.

When I visited the church, I looked around in Chiesa di San Damaso to find some traces of this to me previously unknown saint and found a plaque made of porphyry marble. It seemed as if visitors to the church should be informed about who its patron saint was.

The marble plaque told us that Saint Damasus was born between 305 and 306 during a time when "the Church was fighting a fierce battle to find its own identity". It was a burning issue question to be able to establish what was the right faith and at the same time provide a firm foundation for the political and social change that laid ahead of those tumultuous times. Constantine the Great had proclaimed Christianity to fully acceptable and had according to the plaque allowed “Christians to appear in the light of the sun again,” but it was not until Emperor Theodosius I, the last emperor to rule the entire Roman Empire, that the Catholic faith became state religion through his edict of 380, which also made all other faiths illegal, though Judaism continued to be accepted to some extent. The word “catholic” came to be used for the Christian faith approved by the emperor. The word was derived from the Greek, “universal”, “general,” and was used to designate the “Nicaean Creed”.

Saint Damasus originated in Lusitania (the Roman province that later became Portugal and also included parts of present-day Spain), but he was apparently born in Rome. His father was a deacon, i.e. a bishop's assistant with special responsibilities for practical tasks, finances and social activities, and he was also a presbyter, a priest, in the Basilica of St. Lawrence, outside of the walls of Rome and located among the Christian catacombs. Initially, Damasus was also a presbyter in the same church as his father. There are several preserved so-called gold-glass portraits from Damasus' time even if they are called Damasii and some of them are said to depict him, none of them can with any certainty be linked to him.

The marble tablet continued to tell us that St. Damasus "chose to sit on the throne of Peter with the intention of limiting the spread of unbelief". I sensed an exciting story that somehow seemed to be hidden behind the Church's official version of events. There was a hint of violence and censorship under the surface.

How was the time and world in which Saint Damasus lived and acted? Certainly, the edict of Constantine the Great had in various ways benefited the Christians. He granted and financed the construction of the first St. Peter's Basilica and in 321 Sunday became a day off, while crucifixion was banned as a punishment, the clergy were exempt from taxes and were given the right to use the extensive Roman transport and postal system. These and similar measures contributed to the fact that the forces that wanted to return to the old order after Constantine's death found it increasingly difficult to push through their will and preserve their time-honoured traditions. However, ancient Rome persisted and the Roman way of life did not disappear overnight.

When I several years ago ended up in Rome, I became particularly impressed by the Museo della Civiltà Romana, the Museum of Roman Civilization. An impressive example of fascist architecture that houses, among other very interesting things, a huge model of Rome, as the city appeared in its heyday under Constantine the Great, a time when it contained up to one and a half million inhabitants. The model is accommodated in a bright, airy hall and surrounded by a balustrade from which the visitor, from different angles, can look down on the ancient metropolis.

The museum was funded by the car manufacturer FIAT and was intended to be the culmination of a comprehensive project – the 1942 World Exhibition, which under Mussolini’s aegis began to be planned in 1933 and planned to include a number of imposing buildings and parks. However, the war disrupted it all and the whole thing came to lie half-finished and fallow until several of its structures were completed in the 1950s, including the Museum of Roman Civilization, which was inaugurated in 1955. To my great disappointment, this magnificent museum, with its multitude of imaginative models of buildings and Roman interiors, has been closed since 2014. Almost every year it is announced that the museum will reopen, but it never seems to happen.

The model of ancient Rome was created by the architect and archaeologist Italo Gismondi. The complicated work was produced on a scale of 1:250 and made of “alabaster plaster”, with reinforcements of metal and plant fibre. The work was begun in 1933, continued during the war and was not completed until the museum's inauguration in 1955.

The large model became Gismondi's life achievement. He had for several years devoted himself to making models of ancient cities and buildings, and participated in excavations, especially in Ostia, but also in North Africa.

His work on the city model was based primarily on the published plans of the archaeologist Rudolfo Lanciano, who by the end of the 1800s had carried out careful measurements throughout Rome and then constructed detailed maps of the ancient metropolis, published in several volumes, the comprehensive bibliography listed a vast amount of ancient and modern maps and texts. The Forma Urbis Romae published by Lanciano in 1901 is considered to have been epochal in terms of ancient topography.

Gismondi supplemented Lanciano's work with his own measurements and included new archaeological finds. An important part of Mussolini’s revival of the “ancient Roman spirit” was to finance extensive excavations, and for a time one of the highlights of fascist propaganda was Mussolini’s almost annual publication of findings from and the festive opening of a new archaeological site. 

Through its meticulous reproduction of ancient Rome Gismondi’s model is unusually fascinating. It gives the impression of an exemplary well-ordered metropolis, with gardens, spacious squares, magnificent temples and public buildings, such as the vast public bathhouse with their heated swimming pools, libraries and luxury brothels.

Citizens of Rome could enjoy themselves at racecourses and theatres, or be become incited by the bloody spectacles of the Colosseum. Witing its walls the metropolis has private villas with extensive gardens and every conceivable comfort. In this comfortable environment with running water, cooling fountains, delicious food, flamboyant flowers and exquisite frescoes, its wealthy owners were served by eunuchs and slaves.

Rome still has an extensive supply of running, fresh and tasty water; a multitude of fountains and so-called nasoni, noses, where everyone could take a sip of cooling water during often stifling summer days.

In the time of Damasus, private villas had running water and sewers, while citizens had access to public fountains with drinkable water. A complex system of reservoirs and aqueducts constantly brought water into the city. Below we see how the water up in the mountains was collected in large reservoirs (some of which still exist) and then brought into the city through aqueducts, from where it was carried through underground passages, or pipes, into private houses, bathing establishments and the public fountains that provided common citizens with drinking water.

If the noise and heat of the big city became too unpleasant for them, the owners of the villas could retreat to equally luxurious establishments located on the coast, or up in the refreshing and nearby mountain areas.

However, in the dense city centre, luxury villas and their large gardens were relatively few. An impression that is effectively conveyed by Gismondi’s model. For the most part, the city was characterized by multi-story apartment buildings, so-called insulae. To control the vast city, keep track of its inhabitants, and as efficiently as possible manage sewage and garbage disposal, its authorities kept relatively accurate statistics and at the time the model depicts, Roman “regional catalogues” counted 46,000 insulae and 1,790 private villas within the city walls.

Insulae were built and owned by wealthy Romans who rented them out as residences, bars, and business premises. Laws limited the height of the houses to a maximum of 20 metres, and their quality varied. There were excellent insulae with running water, sewage, communal gardens, and other amenities, but most of them were generally hastily erected shoddy buildings that housed less well-off tenants. The often extensive residential buildings were built with timber, bricks, and so-called Roman cement, a mixture of slaked lime and volcanic ash, interspersed with stone. This cement, Opus caementicium, has proven to be unusually durable, though Roman writers such as Juvenal (c. 55–140) pointed out that the insulae were often of poor quality, which meant that these buildings occasionally collapsed and that the fire hazard was always great in Rome, especially since the upper floors of the insulae, for reasons of weight and economy, were generally made of wood and with a cement mixed with straw. It was in these dens, which were unbearably hot in summer and freezing cold in winter, that the city's poor population, the plebs, lived (if they were not slaves).

The fire danger forbade cooking and open fires within the insulae, and their tenants generally ate in the many bars and taverns were located on the lower floors and thus lined the streets of Rome.

Violent fires were a constant danger in the densely populated Rome. Each region therefore had its permanent squad of Vigilis Urbani, City Watchmen, or as they were also called Cohortes Vigilum, Guard Troops. They were more than six thousand men, all freed slaves, divided into seven units, each commanded by a centurion, who in his turn was responsible to the city's Preafectus Vigilum, an Equestrian, a term that generally designated a wealthy person who had served as a cavalry officer in the Roman army.

Equipped with a sipho, an occasionally horse-drawn water pump with a container, and carrying large buckets, the vigili would at short notice emerge from their excubitorium, where they had bided their time in their own rooms, often with attached kitchens and bathing facilities. A fairly well-preserved excubitorium complete with a kitchen, a well and a communal room can still be visited, although a previously intact mosaic floor was broken up by the end of World War II and carried away by an unknown group of German soldiers.

The armed vigili also had other duties than firefighting. At night, they patrolled Rome’s streets and alleys in search of thieves and assailants. Rome was in great need of an effective police force. During the day, the city, with its intense street life, temples, arcades, libraries, bustling commerce, various entertainment and parks, could appear to be extremely diverse and alive. It has by contemporary writers  actually been described as a metropolis of light, beauty and intellectual vigour, that is if you disregard the brutally insane torture and bloody spectacles of the Colosseum, or the often ruthlessly cruel treatment of slaves.

Humanity and concern for the fate of slaves were not particularly strong among the ancient Romans. The admirable, stoic writer Seneca, who in his writings appears as a good and sensible man, not the least a master when it came to comforting a good friend with well-chosen words he had lost someone close to him, could nevertheless laugh heartily when some condemned wretch fought for his life in the blood-soaked arena. And the good-natured, excellent poet, truth-teller and bon vivant Horace wrote

When your prick swells, then, and a young slave girl or pleasant boy is nearby and you could grasp that opportunity, would you rather burst with desire? Not I – I love the sexual pleasure that’s easy to obtain.

As Roman night fell over narrow, unlit alleys, all the cats turned grey, and few wealthy Romans ventured out between the tall buildings, except in a litter surrounded by a heavily armed escort and torchbearers, while poorer citizens were forced to grope their way through stinking alleys, under leaking aqueducts, and with potential perpetrators lurking around every corner. At best, a patrol of vigili would appear and rescue some distressed wretch by overpowering the occasional villain, who could later be thrown to the hungry beasts of the arena.

 In his Third Satire, the excellent Juvenal recounted a conversation he had with a friend he met in the street. The friend, Umbricius, intended to move to the quiet little coastal town of Cumae and Juvenal congratulated him on his decision, pointing out that he himself would be pleased if he could retire on a remote, quiet island, where he would be free from worries about fires and collapsing buildings, as well as  from the rouges from the gutters the notorious Suburra quarter, located just behind Forum’s well-swept and patrolled temple area.

In satire after satire Juvenal laments both the city’s poor and its rich citizens, their immorality, superstition and greed. Opinions he shared with his friend Umbricius, who agreed and complained

There’s no joy in Rome for honest ability, and no reward any more for hard work. My means today are less than yesterday, and tomorrow will wear away a bit more, that’s why I’m resolved to head for Cumae […] while my white-hairs are new, while old age stands upright, […] and I can still walk on my own two feet, without needing a staff in my hand, I’ll leave the ancestral land. […] Let the men who turn black into white remain, who find it easy to garner contracts for temples, and rivers, harbours, draining sewers, and carrying corpses to the pyre. Who offer themselves for sale according to auctioneers’ rules. Those erstwhile players of horns, those perpetual friends of public arenas, noted through all the towns for their rounded cheeks, now mount shows themselves, and kill to please when the mob demand it with down-turned thumbs.

Umbricius continued to grumble  about the lousy tastes of the times. He claimed to never been lying to himself and others and could not agree when charlatans claimed that a lousy book was good. He did not believe in silly stuff, like believe the stars control of any wretch, or that you can read your future in the guts of a frog.

I must leave it to others to carry to a bride the presents and messages of a paramour. No man will get my help in robbery, and therefore no governor will take me on his staff: I am treated as a maimed and useless trunk that has lost the power of its hands.

Umbricius is not interested in any “bum-boys”.  Did not ask how many slaves someone owned, how many acres of land  he had inherited or bought, how extravagant dinners he could offer, how many dishes were served, how many coins he hid in his treasury. Like his friend Juvenal, Umbricius placed a large part of the blame for Rome's decline on the immigrants from all corners of the Empire. Both were jealous of and angry at Egyptians and Greeks and not the least at all the licentious women and promiscuous homosexuals they considered themselves to surrounded by. According to them, there was no longer any upright demeanour around, no order, no solid Roman virtues, no morality, no steadfast manhood.

Umbricius began rambling about the crowding and noise of the streets of Rome, where he was forced out after a miserable night's sleep – only emperors and the wealthy people could have a good night’s sleep in Rome, protected as they were behind their garden walls. Day and night, heavily loaded carts with iron-shod wheels rattled through the cobbled city street. Laws restricted the traffic of heavily loaded carts during the day, but exceptions were plentiful and daily restrictions meant that the night traffic became unbearable.

Most sick people here in Rome perish for want of sleep, the illness itself having been produced by food lying undigested on a fevered stomach. For what sleep is possible in a lodging? Who but the wealthy get sleep in Rome? There lies the root of the disorder. The crossing of wagons in the narrow winding streets, the slanging of drovers when brought to a stand. […]When the rich man has a call of social duty, the mob makes way for him as he is borne swiftly over their heads in a huge Liburnian car. He writes or reads or sleeps as he goes along, for the closed window of the litter induces slumber. Yet he will arrive before us; hurry as we may, we are blocked by a surging crowd in front, and by a dense mass of people pressing in on us from behind: one man digs an elbow into me, another a sedan-pole; one bangs a beam, another a wine-cask, against my head. My legs are be-plastered with mud; huge feet trample on me from every side, and a soldier plants his hobnails firmly on my toe. See now the smoke rising from that crowd which hurries for the daily dole: there are a hundred guests, each followed by a kitchener54 […] Newly-patched tunics are torn in two; up comes a huge log swaying on a wagon, and then a second dray carrying a whole pine-tree, towering aloft and threatening the people. For if that axle with its load of Ligurian marble breaks down, and pours its spilt contents on to the crowd, what is left of their bodies? Who can identify the limbs, who the bones? […] See what a height it is to that towering roof from which a potsherd comes crack upon my head every time that some broken or leaky vessel is pitched out of the window! See with what a smash it strikes and dints the pavement! There's death in every open window as you pass along […] you can but hope, and put up a piteous prayer in your heart, that they may be content to pour down on you the contents of their slop-pails!

A fresco from Boscoreale, one of the villages drowned in ash by the eruption of Vesuvius, gives a glimpse of the overcrowding in a Roman city.

There was no limit to the deprivation; drunken scoundrels, who while stinking from beans and sour wine threatened to knock your teeth in, while buffoonish bodyguards and slaves pushed people aside to let their masters' palanquins pass unhindered. Almost all commerce was conducted on and alongside the streets – tabernae filled to the brim with customers as soon as they opened, goods and food were also prepared in stalls that made the streets even narrower than they really were, barbers shaved their customers in the middle of the street, street vendors roamed about with their loads of matches, glassware and pots. They all shouted out about their services and goods. In addition to the tabernae, there were plenty of mobile street kitchens with open fires and boiling water and oil that easily could spill over. Blacksmiths worked at forges and hammered noisily on their red-hot irons, beggars tore at your clothes, snake charmers, fire-eaters, fortune-tellers and all sorts of tricksters performed on street corners and in squares. Juvenal and Umbricius were touchingly in agreement about all the misery that prevailed in Rome.

 Add to this the stench from the streets of Rome. It is true that over the years authorities had tried to remedy the runoff of waste and sewage, including through a sophisticated underground sewage system. However, this did not prevent the Tiber from overflowing its banks more often than not and drowning the city's cellars, streets and alleys with foul-smelling water. Men sweated in their woolen robes, a stench that mixed with the scent of oxen and horses pushing overloaded carts, or the fumes of cooking from street food stalls and bars. Not least, there were also the public toilets and urns, which were filled with urine were placed on street corners. In Rome urine was a valuable commodity used for tanning and not least for washing; the ammonia in the urine had a cleansing effect and it was even used as medicine and for brushing teeth.

It was in this vast city with its teeming masses of people, many of whom came from other parts of the world known – such as Egypt, Greece, Syria, Gaul, and Germania – from where they had brought their customs, rites and religious beliefs, that several varieties of Christianity and were practiced, in spite of the fact that the State gave bishops the power to regulate this jungle of schismatic sects and persecute those that did not fit into the official mold.

When Ammianus Marcellinus, 250 years after Juvenal, wrote a history of the Roman Empire of his time, very little seems to have changed in the great city. Ammianus also lamented the vulgar upper class, who continued to indulge in lavish feasts while boasting about their lineage and education, even though the city's libraries were empty “as tombs” and the reading of the wealthy was limited to the popular satirists like Martial and Juvenal. Ammianus's mention of his great predecessor is actually the first time since his lifetime that a reference to his writings has been found.

Ammianus, whose native language was Greek and who found his origins in Antioch, also mentioned that an educated stranger “from the provinces” was at first well-received by the local, wealthy Romans, but when they had found that the stranger lacked wealth, noble ancestry, or good connections within the city's leadership, they turned their backs on him and denied knowledge of any acquaintance with him. Ammianus also had little to spare for the city’s plebs, many of whom during his time were Christians, and who, according to him, were only interested in games and gambling and enjoying themselves, sloppily and vulgarly like the noble Romans whose reserved seats were far up front, on racetracks and during gladiatorial fights.

There are a number of misconceptions about the introduction of Christianity in Rome. At school I was taught that its gentle doctrine of love had defeated a crumbling and cruel empire, which, when commanded by Constantine the Great, collapsed like a house of cards. It may be true that Rome during the third century AD had lost much of its power and central position. The emperors no longer lived in the city, but elsewhere in their vast empire, and gradually the Empire had become divided into a western and an eastern sphere, with their own emperors. The western part came to be ruled by usurpers (several of whom had been enlisted mercenaries) who did not find their origin within the original Roman Empire, and the vast city slowly but surely decayed, with a declining population and diminishing importance. However, during the time of Saint Damasus, the Senate still had its seat in the city and time-honoured offices lived on. Sacrifices and complicated rites that had been associated with Roman power for centuries still took place and were attended by large crowds, as did the bloody spectacles at the Colosseum, perverse theatrical performances (the so-called mimes could contain daring nude scenes, as well as the actual torture and execution of criminals) and the wildly popular horse races that took place on several different Roman tracks.

A little over a third of Rome's population consisted of slaves and although the extent of slavery, mainly for economic reasons, decreased over time, it never disappeared completely from what was to become the ruins of the great Empire. During the Christian era, slavery was not at all banned, but was largely replaced by other forms of forced labour, such as serfdom. Few church fathers preached against slavery and Saint Damasus certainly, like most of his contemporaries, regarded slavery as a completely natural phenomenon; as a wealthy Roman citizen, he certainly had several slaves himself.

Another popular misconception during my school days was that cruelly persecuted Christians hid in the extensive catacombs outside the walls of Rome. It is true that Christians were occasionally punished and persecuted, up until the Edict of Constantine, but the fact is that by the time of Saint Damasus they constituted a significant and ever-growing minority of the Empire’s inhabitants. It has been estimated that when Emperor Constantine issued his so-called Edict of Toleration in 313, which made Christianity a permitted religion, an estimated fifteen percent, or seven million, of the Roman Empire’s population of 50 million professed Christianity. For various reasons, the Christian religion had grown stronger the during three centuries that followed upon the birth of Jesus. By the time of the Edict of Constantine, Christianity could be described as a state within a state, with an international organization consisting of various bishoprics. As early as around the year 200, the North African Christian teacher Tertullian could argue to the Roman “pagans” that

we are but of yesterday, and we have filled everything you have—cities, islands, forts, towns, exchanges, yes! and camps, tribes, decuries, palace, senate, forum. All we have left to you is the temples!

That Christians “hid” in catacombs is accordingly another myth. These burial grounds were guarded by vigili, and hiding in their underground passages, with limited escape routes, would be a rather foolish strategy. It is true that many Christians were buried in the catacombs, but the main reason for this was not persecution, but the fact that non-Christian Romans generally cremated their dead and stored their ashes in the ground or in special columbaria, of which there were several both inside and outside the city walls. Romans, like Christians, revered their ancestors and could also store their ashes by altar within their houses. Like Christians, they could also hold special “community meals” near their dead ancestors, thereby honouring their memory and showing their communion with them.

The city’s catacombs were all located outside the city walls, and their miles-long underground passages, with niches along the walls, had over centuries been carved out of the soft, volcanic tuff that makes up much of the Roman underground. The niches were often sealed with marble slabs bearing inscriptions and images.

That the catacombs were located outside the walls was due to the fact that Roman authorities, for hygienic reasons, prohibited the burial of intact corpses within the city walls. This had led to not only to Christians, who generally did not burn their dead, but also followers of other religions, such as Jews and Egyptians, had their own catacombs. Some Romans also preserved the corpses of their ancestors, mainly due to family traditions. For example, the influential gens Cornelia did not burn their dead.

Like Romans in their columbaria, Christians held religious rites near their dead and could also arrange ritual meals there (the Romans called such a meal silcernium). Incidentally, it became increasingly common for the Romans after Emperor Marcus Aurelius not to burn their dead and even the law not to bury any corpses within the city walls became relaxed over time, at least among wealthy and influential families, something that the increasingly common and still preserved, magnificently decorated sarcophagi testify to.

That Christians occasionally were persecuted on the orders of Roman emperors was mainly due to the fact that their faith claimed that there was no salvation outside of faith in Jesus Christ, something that the religiously tolerant Roman governmental system regarded as fanatical intolerance and lack of respect for the faith of other people. It is thus easy to imagine why educated Romans, such as the emperor-philosopher Marcus Aurelius, regarded Christians as some kind of fanatically fundamentalist Talibans.

The Christians’ refusal to participate in Roman sacrificial rites and buy the meat they resulted in, was seen as a betrayal of the Roman state, especially as many of these sacrifices involved respect for the emperor's authority, as well as the laws and cohesion of the Empire. Roman power and state-sanctioned religious rites were intimately connected, and a refusal to respect these was by many Roman citizens considered as open rebellion. In the words of Edward Gibbon in his justly famous The Decline and Fall of the Roman Empire:

By embracing the faith of the Gospel, the Christians incurred the supposed guilt of an unnatural and unpardonable offense. They dissolved the sacred ties of custom and education, violated the religious institutions of their country, and presumptuously despised whatever their fathers had believed as true, or had reverenced as sacred.

A well-founded view that might be compared with the correspondence between the distinguished emperor Trajan and his good friend Pliny the Younger, in which the latter, around year 110, in his capacity as governor of Bithynia and Pontus (along the southern coast of the Black Sea), wondered what he should do with the growing number of Christians in his domains. Until then, Christianity had the authorities been regarded by as a Jewish sect, and Jews had traditionally been exempted from participating in sacrifices for the emperor's well-being and the preservation of  the Empire. Now, however, it had been generally realized, and most Christians claimed it was true, that Judaism and Christianity were two separate religious beliefs. The authorities therefore ordained that Christians, in accordance with Roman law, like other religious practitioners had to participate in sacrifices to the gods of the Empire. Refusing to obey this law could lead to severe punishments, even execution. Pliny wrote:

I have never been present at any legal examination of the Christians, and I do not know, therefore, what are the usual penalties passed upon them, or the limits of those penalties, or how searching an inquiry should be made. I have hesitated a great deal in considering whether any distinctions should be drawn according to the ages of the accused; whether the weak should be punished as severely as the more robust, or whether the man who has once been a Christian gained anything by recanting? Again, whether the name of being a Christian, even though otherwise innocent of crime, should be punished, or only the crimes that gather around it?

Pliny reported that his method consisted of telling the judges to ask a Christian on three occasions whether a/he, by repeating a fixed formula, was prepared to renounce his/her faith. If the Christian refused on the third occasion, s/he was forced to offer incense and wine in front of the emperor's image and then curse the name of Christ. Pliny had found that several Christians were unable to do this and it was first then that he had order them to be punished (he does not mention in what way). Pliny further reported that he had heard that the Christians gathered at dawn and then sang hymns to Christ, as if he was a god. Furthermore, the Christians swore not to commit any kind of crime, including theft and debauchery, and that they had never embezzled money entrusted to them. Their rites seemed perfectly harmless, but since an imperial edict had forbidden “secret societies,” the Christians were considered as such, and their refusal to sacrifice for the emperor’s welfare was undoubtedly a crime. To make sure that other forms of slander against the Christians was groundless, Pliny had two women, “called by them deaconesses,” tortured, but then found “nothing but a degrading superstition, carried to its extreme.” In his answer Trajan wrote:

You have adopted the right course, my dear Pliny, in examining the cases of those cited before you as Christians; for no hard and fast rule can be laid down covering such a wide question. The Christians are not to be hunted out. If brought before you, and the offense is proved, they are to be punished, but with this reservation — if any one denies he is a Christian, and makes it clear he is not, by offering prayer to our gods, then he is to be pardoned on his recantation, no matter how suspicious his past. As for anonymous pamphlets, they are to be discarded absolutely, whatever crime they may charge, for they are not only a precedent of a very bad type, but they do not accord with the spirit of our age.

Active practice of Christian rites at the expense of the emperor's cult, continued to be a serious crime, and the punishment for this varied according to who held the imperial power. In general, it can be argued that it was only in exceptional cases that a Christian was executed, and if this happened, it was generally if a Christian leader openly had preached against the imperial power and actively encouraged his followers not to sacrifice to the Roman gods and/or the image of the emperor. The only large-scale massacre of Christians before the accession of Emperor Decius (apart from short-term persecutions under weak emperors such as Caligula, Nero and Domitian, who used the Christians as scapegoats for their failed policies) had taken place in the Rhone Valley in 177, where rumors had been spread that the Christians had engaged in cannibalistic rites. At that time, the central power had tried to curb the violence.

The beginning of the 3rd century was marked by political unrest within the Empire. Generals had themselves proclaimed emperors and civil wars broke out in various places, while the Germans threatened the Empire's border fortifications. In 249, Emperor Decius tried to bring order by actively forcing all Roman citizens to submit to the emperor's cult and sacrifice to the Roman gods. However, the Christian organization had grown so strong that the occasionally bloody persecution of Christian dissidents proved futile and it ceased after two years. The greatest persecution of Christianity to date then took place under Diocletian, who between the years 249 and 251 also assumed that the Empire would be welded together by a common state-sanctioned religion, based on Roman tradition. However, even this ruthlessly violent attempt to wipe out all religious opposition failed miserably and only resulted in the well-organized Christian church growing even stronger, something that the ruthless realist Constantine, called the Great, realized and managed to use to his advantage.

Constantine made a sensible choice. Favouring Christianity had several advantages that the central government could exploit. First of all, Christianity was universal in the sense that it did not, like most other sects in the Roman Empire, serve an exclusive, initiated society. In principle, all people were welcome into the Christian fold and, as American Express states – membership has its privileges. Christianity had a well-developed charity system and in an otherwise troubled and unpredictable world most Christians felt a sense of belonging to each other. Furthermore, this specific belief system had grown like a seedling on Judaism, which was already widespread and present throughout the Roman Empire, with strongholds in the cities, and united by trade and the exchange of ideas. As was the case within Judaism, the Christian leadership was generally literate and supported by a specific linguistic tradition (initially Greek was the predominant language within the Christian church). Like the Roman state, Christianity was also hierarchically structured, with its deacons, priests and bishops. It was also, unlike other religions, relatively independent and stable in relation to the weakened and to some extent disintegrating state religion. Constantine was also well aware of how steadfast and strong the Christian faith community had proven to be during Diocletian’s harsh persecutions. If he could get this faith and its hierarchy firmly on his side, Constantine understood that his power could be consolidated. The Greek-speaking Church Historian Eusebius (ca. 260-339), who was apparently Constantine's advisor on religious matters, poured in his writings praise on his master whom he called Ho theofilephilestatos basileus, God's most beloved emperor.

Constantine, an emperor and son of an emperor, a religious man and son of a most religious man, most prudent in every way, as stated above - and Licinius the next in rank, both of them honoured for their wise and religious outlook, two men dear to God - were roused by the King of kings, God of the universe, and Saviour against the two most irreligious tyrants and declared war on them. 

One of these was Constantine's cousin Maxentius, certainly not one of God’s best children. When he was defeated in the battle of Saxa Rubra and drowned in the Tiber, Constantine had his body retrieved and beheaded, he also beheaded Maxentius’ sons, who according to Roman succession should have become emperors instead of Constantine. He later had his son, Crispus, and his former co-emperor Licinius, who was married to Constantine's sister, executed.

History tells us that Crispus was desired by Constantine’s young, second wife – Fausta, who had driven away his mother Helena. When Crispus refused the advances of his stepmother, she accused him of inappropriate advances and Constantine had his son killed and eventually Licinius as well, since he had told him the truth about Fausta. When Helena, who was a Christian, finally intervened in the family drama and also accused Fausta, Constantine had his wife executed and took his later sainted mother to grace. Eusebius mentions nothing of this, but instead pours biblical flattery on Constantine.

This emperor actually changed the course of history in favour of Christianity. Perhaps it can be said of him that it was his actions, and not those of Jesus and Paul, that made Christianity a world religion. This despite the fact that Constantine throughout his life was a faithful Mithras worshiper and retained his office as Pontifex Maximus, High Priest of the Empire and by virtue of this office performed the state sacrifices for its preservation. Coins minted during his reign bear the inscription Soli invicto comiti, to the Unconquered Sun.

In 321, Constantine banned crucifixion as a punishment and made Sunday a public holiday for the entire Empire, erecting large Christian churches in Rome, one next to his palace on the Lateran Hill and another in the Vatican, the site traditionally considered to be the place of execution and burial of the Apostle Peter.

Churches were also built in the northern city of Trier, where he had once exiled his mother Helena and his son Crispus,  in Aquileia, an important port in northern Italy, in the episcopal sees of Antioch and Alexandria and not least a stately church above the Holy Sepulchre in Jerusalem and one in Constantine’s new capital – Constantinople. The presbyters, Christian priests, were exempt from taxes and allowed to freely use the Empire’s postal and communication system, which was unusually efficient and well-developed. For example, Marcion (c. 85-160) an early Christian, or rather a Gnostic under Christian cloak, travelled between Phrygia (located in present-day central Turkey) and Rome no less than 72 times.

Maritime traffic across the Mediterranean was also lively and the exchange of goods was large, both by sea and by land.

This was one of the reasons why Constantine, in his attempts to unify the Empire, was able to convene extensive synods with participants from all corners of the Empire. For example, the Council of Nicaea in 324, an initially futile attempt to unite the conflicting teachings that threatened to tear apart the religion that Constantine apparently hoped would become the unifying glue of his Empire and perhaps even replace the increasingly weak state religion, which despite its connection to the state administration had increasingly lost its strength and prestige. Perhaps Constantine was also influenced by his mother Helena and possibly also tormented by a guilty conscience for his sins, such as the rash murder of his son. Unlike the Roman religions, Christianity propagated the forgiveness of sins. In any case, Constantine had himself baptized on his deathbed.

Constantine was far from being a saint even if many Christian apologists have tried to depict him as such. However, I assume that Jacob Burchardt who in his 1853 excellent book The Age od Constantine the Great depicted him as a cruel and ambitious politician was probably right 

In a genius driven without surcease by ambition and lust for power that can be no question of Christianity and paganism, of conscious religiosity or irreligiosity, such a man is essentially unreligious, even if he pictures himself in the midst of a churchly community. Holiness, he understands only as a reminiscence or a as a superstitious vagary. World-embracing plans and might dreams lead him by an easy road to the streams of blood and slaughtered  armies. 

Constantine had moved the capital of the Empire to Constantinople, which he had founded, and although Rome still retained its character of a multifaceted metropolis so vividly described by Juvenal, where the Senate still exercised formal power and a deputy Pontifex Maximus appointed by the emperor performed the state sacrifices, the city slowly but surely slipped into a backwater. Christian potentates waited in the wings, wishing to usurp absolute powers, still subject to the increasingly distant emperor, but freed from the Senate and the impious, demonic, Roman sacrificial cult and its plethora of pagan, unsavoury divinities. The bishops of Rome wanted to wear the gold and purple of power, be hailed as God's representatives on earth and ... why not? collect gold and enjoy the favour of women.

After his service an old warrior had settled in Rome. The Greek-speaking Ammianus Marcellinus had previously been a high-ranking officer, being Protector domesticus on the staff of several emperors, especially Julian, whom he seems to have known personally. Emperor Julian has gone down in history with the epithet The Apostate, because when Christianity had become almost exclusively dominant, he tried to reintroduce the traditional Roman cult and favoured Judaism at the expense of Christianity.

Julian regarded Christianity as a crude, fundamentalist ideology that stifled classical education and despised all other religious expressions. He did not persecute Christianity, but wanted to remove the privileges it had been granted and was zealous for religious freedom under the traditional Roman system.

Emperor Julian is undoubtedly the hero of the history that Ammianus wrote in Rome. Ammianus was not a Christian. He considered Christianity to be mundane and simple. In spite of believing in fortune-telling and auguries, Ammianus seems to have had a gnostic worldview. Tolerant and generally sympathetic, he wondered how Christianity, with its doctrine of love, nevertheless was governed by a multitude of potentates who ruthlessly fought their fellow believers to obtain positions of power while attacking other beliefs, especially those that flourished within the sphere of Christianity. According to Ammianus Constantine had unnecessarily complicated the conflicts within the Christian sphere when he, through his synods drew attention to meaningless hair-splitting disputes over details of the faith. As the old soldier he was, Ammianus did not pay much attention to the internal strife of Christianity, and if he did, he could occasionally interrupt himself with phrases such as "Enough for now with city affairs. Let me return to the events that unfolded in the provinces." With this Ammianus generally meant the ifferent battles waged along the Empire’s  frontiers, some of which he had participated in.

During Ammianus' time in Rome, the city's rulers were still pagans. For example, the classically educated, wealthy, eloquent and generally respected Aurelius Symmachus, who in 384 was elected Praefectus urbi with responsibility for the administration of Rome, fighting for religious freedom and tolerance. Ammianus praised Symmachus as a man of "exemplary learning and good judgment" who created peace and order around him. This did not prevent Christian “ruffians” from spreading malicious rumours about him, with the result that a misguided mob burned down one of his villas (the Symmachus family owned several residences in different parts of Rome).

As a powerful opponent, Symmachus had the skilled, energetic and religious bishop of Milan, who was closer to the Christian imperial power, which at that time was based in Milan. The educated and ascetic Ambrose was a deeply convinced Christian who vigorously battled what he considered to be dangerous deviations from the Christian faith he had chosen to support. The strict Ambrose became known as “the scourge of God”. The Hungarian writer Tibor Déry, who after having been a communist changed his ideology and after the Hungarian uprising in 1956 was sentenced to nine years in prison. Déry thus knew a lot about totalitarian thinking and the exercise of power. He wrote a novel about Ambrose that in Swedish has the aforementioned epithet as its title. It was an allegory of how total power – over human thinking and state governance – emerges victorious from the battle against tolerance and freedom of thought. 

The novel deals with, among other things, how the quiet Symmachus, shortly after being appointed as prefect of Rome, appealed to Ambrose to respect Roman traditions. Symmachus knew Ambrose personally and had once even recommended the eventually extremely influential  Saint Augustine of Hippo as a student to him. Augustine, who at that time was a Manichaean, a follower of a strictly ascetic, dualistic religion, would become, under the influence of Ambrose, a deeply serious Christian and one of the greatest theologians of the Christian church.

The most famous doctrinal dispute between Symmachus and Ambrose concerned the altar in front of the Goddess of Victory that for centuries had watched over the meetings of the Roman Senate. Symmachus pleaded and prayed that this altar be preserved, as well as the traditional rites that opened Senate meetings and the oath the senators swore to act in accordance with the will of the gods and for the good of the people. Christian senators had demanded that the altar must be destroyed and some of them, like Bishop Damasus, refused to enter the Curia as long as the altar remained. Symmachus asked Ambrose (they were related) to convince the emperor that the altar must be preserved:

For, since our reason is wholly clouded, whence does the knowledge of the gods more rightly come to us, than from the memory and evidence of prosperity? Now if a long period gives authority to religious customs, we ought to keep faith with so many centuries, and to follow our ancestors, as they happily followed theirs. […] We ask, then, for peace for the gods of our fathers and of our country.

Ambrose, on the other hand, believed that the teaching of Jesus Christ and the fact that faith in him saved us from all the evil that has preceded us and this conviction had to be safeguarded from the veneration of the false gods that Jesus once and for all had exposed as non-existent. It was high time to free ourselves from all these meaningless, obsolete, and downright demonic rites. Symmachus replied:

It is just that all worship should be considered as one. We look on the same stars, the sky is common, the same world surrounds us. What difference does it make by what pains each seeks the truth? We cannot attain to so great a secret by one road; but this discussion is rather for persons at ease, we offer now prayers, not conflict.

That kind of tolerance was unacceptable to a Christian prince like Ambrose. Hadn't Jesus said: “I am the way, the truth and the life. No one comes to the Father except through me?”

The altar was removed and the emperor ensured that the tax money that paid for the ceremonies of the Senate and the Roman state would immediately cease to be granted, all religious practice was now under the protection of the Catholic Church and all religious power would henceforth rest in the hands of the enterprising bishops. Their power grew ever stronger (although Damasus died in 384, the same year the altar was removed). The further fate of the statue of the goddess of victory is unknown, after a while she was probably broken into pieces.

Symmachus can be considered as leader of the conservative Romans, fighting in vain against an increasingly dominant Christian church. Symmachus' defeat was not final, nevertheless it can be argued that even if Christianity originated in Palestine, the Christian faith was to a large extent created in Rome. It was in Rome that much of Christ’s message was transformed into a guarantor of the rule of worldly power. In fact, the Rome that Symmachus believed he was defending against Christianity did not disappear. Rather, Christianity was adapted to Roman power and its traditions. In any case, ancient philosophy and its religion did not die through any fatal blow. Rome lived on, albeit under new forms and the transformation took a long time. Symmachus died honoured by his faithful. In a contemporary ivory image, we see him sitting on a chariot harnessed to elephants while his soul is being carried from a funeral pyre (his earthly remains were burned in accordance with pagan tradition) by winged creatures to the heaven of the ancient philosophers.

It was not only the battle against Symmachus that strengthened Ambrose's positions. In 388, a Christian mob had attacked a synagogue in the Syrian city of Callinicum. They had beaten up members of the Jewish congregation and finally burned down its synagogue. Emperor Theodosius had claimed that Jews, like Christians, were under the protection of the state and thus forced the local bishop and his congregation to replace the Jews and rebuild the synagogue at their own expense. When Ambrose heard this, he was outraged. Like several of his fellow believers, he had begun to propagate the myth that the Jews, as an entire people, were guilty of Jesus’ death, and in his sermons, he attacked Theodosius as a traitor to the Christian faith.

A misdeed on the part of the emperor meant that Ambrose finally managed to break Theodosius and convince him to issue an edict that banned the practice of all religions except Christianity. Ambrose reluctantly agreed to exempt Judaism from the ban. The reason was that in 390 a Roman general of Gothic origin in Thessalonica had imprisoned a popular charioteer on charges of sodomy. When the general refused to yield to people’s demands for the charioteer’s release, he was lynched. The murder of a Roman commander outraged the emperor to such an extent that when the city's racing fans gathered in the arena for a new competition, the exits were blocked and imperial troops, a large part of whom were Goths, went wild on the audience, slaughtering men, women and children. It was said that seven thousand people lost their lives in the bloody massacre. Both the figures and the sequence of events have later been questioned, though there is no doubt that a massacre took place and although Theodosius’ guilt has also been questioned, he nevertheless took responsibility for the ferocious deed. When Ambrose was reached by the terrible news, he excommunicated the emperor and forbade him to participate in the Eucharist. Faced with violent opposition, Theodosius was forced to seek out Ambrose in Milan and ask forgiveness for his sins. A very notable event that was taken as corroboration of the Church’s power over the emperor.

When this was happening, the external threat from the Goths, Franks, Vandals and Huns was constantly increasing, while within the Empire the strife continued between different pretenders to the throne and schismatic faiths. The times were extremely turbulent and prophets of doom were plentiful. Soon the Goths and other “barbarians” would break through the border fortifications and spread death and misery around them.

Parenthetically, Julian the Apostate has also been the subject of a novel, which like Déry’s book provides a fine depiction of the world in which Saint Damasus moved. Gore Vidal’s Julian does like Ammianus provide an appreciative portrait of the last pagan emperor, an advocate of classical education and tolerance. Vidal’s portrayal of Julian is in accordance with Vidal’s own disposition an advocate of tolerance, specifically towards homosexuality.

Against this background, Saint Damasus, like Symmachus, appears to be an advocate of a powerful Rome, but on completely different grounds. Everything suggests that Damasus’ zeal for Rome to remain a centre of power had personal reasons. He wanted to seize power and prestige by emphasizing Rome's Christian foundations as the city where Paul and Peter had chosen to work and where they had met their death, as had so many other champions of the Christian faith. Damasus main argument for Rom’s pre-eminence  was that Jesus had chosen Peter to lead his Church:

“Blessed are you, Simon son of Jonah. For flesh and blood has not revealed this to you, but my heavenly Father. And so I say to you, you are Peter, and upon this rock I will build my church,^* and the gates of the netherworld shall not prevail against it. I will give you the keys to the kingdom of heaven. Whatever you bind on earth shall be bound in heaven; and whatever you loose on earth shall be loosed in heaven.”

As bishop of Rom’s congregation, Damasus aspired to succeed Peter as lord of all Christendom. He therefore favoured the worship of Peter and Paul. The great basilica over the tomb of Peter that Constantine had begun was completed in 368, two years after Damasus became bishop, and he himself initiated a number of church buildings. Foremost among them was the Basilica of San Lorenzo that Damasus had built next to his villa in central Rome. As soon as I heard about this church, I went there and found to my surprise that it was invisible from the street, built as it is within the impressive Palazzo della Cancelleria, erected around the church in 1495. The palace is still the location of the Vatican’s Supreme Court.

You enter through a discreet side door and once inside, a large, baroque church opens up. Not much remains of Damasus' original basilica, which he dedicated to the martyr San Laurentius, patron saint of the church by which he himself was born and where he served as a priest in his youth. Under the altar of the new church are some remains of Saint Damasus, other parts rest in the Vatican.

It cannot be denied that I was somewhat disappointed to find that there  were not so many traces of the original basilica of Damasus, which so many other Roman church buildings over time had been drastically changed and rebuilt in accordance with the tastes of other times. However, like most other Roman buildings, San Damaso in Lorenzo also had its fascinating secrets. Under the church are not only the remains of a Mithraic temple, but also a three to six metres deep underground lake, with emerald green water.

The lake was formed when a stream called Euripus was diverted, to supply water to the nearby Agrippina Baths. At that time, the Euripus flowed along the surface of the ground, but now it flows under Rome. Several sarcophagi had been placed along the Euripes and some of them can still be seen under Rome, including under the Palazzo della Cancelleria, for example the sarcophagus of Aulus Hirtius, a centurion in Caesar's army.

Up in the church is a fresco by a relatively unknown nineteenth-century artist named Luigi Fontana depicting an important episode in the history of the Catholic Church – Saint Damasus receiving the Vulgate. Sometime in the early 380s, Damasus had employed Eusebius Sophronius Hieronymus as his secretary. Hieronymus was born in Stridon, a small town in what is now Slovenia, and had previously studied in Rome before going to Syria where he tried to live as a Christian ascetic, but after a while he gave up this self-torture and returned to Rome where Damasus became interested in his knowledge of Hebrew.

Hieronymus had been taught Hebrew in Syria and continued his studies in Rome under a Jew who had converted to Christianity. Since Jerome was also fluent in Latin and Greek, Damasus commissioned him to translate both the Old and New Testaments into Latin. The New Testament was written in Greek and the existing Latin translations were rather poor. The so-called Septuagint version of the Old Testament used by Christian congregations was a Greek translation, made during in the 1st century BC by Jewish scholars in Alexandra. According to Damasus, the Old Testament should now also be translated into Latin and then directly from the Hebrew, but not by any Jews, whom he suspected were inclined to falsify it.

This vast translation enterprise was part of Damasus’ effort to free the Roman Church from the “Greek yoke.” Christianity was to be Latinized and power would thus rest securely with Peter’s successor, i.e. the Roman bishop, a position now held by Damasus. Damasus ordered that from now on the Christan mass had to be celebrated in Latin, and not as before in Greek. This view was one of the reasons why Damasus did not attend the Council of Thessalonica in 380, when Emperor Theodosius issued his edict that made Catholic, Nicene Christianity the state church throughout the Roman Empire. All other Christian faiths were thus condemned, such as Arianism, described as dangerous heresies being spread by “foolish madmen”. The edict declared that all beliefs that did not fully conform to the Nicene Creed would be severely punished.

Damasus fully agreed with that part of the edict, but objected to the fact that the council had taken place in the eastern part of the Roman Empire and not in its former capital, where the Holy See of Peter was located, and that the meeting thus had been dominated by Greek-speaking prelates.

The edict declared that “the bishop of Constantinople shall have precedence in honour after the bishop of Rome,” a formulation that made Damasus furious

What precedence? Rome's primacy is in no way connected with Rome’s past as the capital of the Empire, but is based exclusively on its apostolic right, its descent from Saints Peter and Paul. Constantinople does not have any second rank in terms of any primacy. The city is not even a patriarchate. Constantinople is of lesser importance than both Alexandria and Antioch. The former congregation had been founded by Saint Mark on the orders of Saint Paul, and Saint Peter had been bishop of Antioch before he went to Rome.

By “patriarchate” Damasus meant the “apostolic sees”, i.e. congregations founded by apostles, to which only Rome, Alexandria and Antioch were counted.

However, Damasus could console himself with the fact that the edict appointed him as Pontifex, that is, that his office replaced the emperor’s traditional right to act as Pontifex Maxiumus, i.e. High Priest of the entire Empire, with both religious and political obligations. It can thus be argued that Damasus became the first pope, but it was his successor, Siricius, who was the first bishop to be granted the title “Pope”, from the Greek páppas, father. Previously, all bishops had been titled páppas, but now only the bishop of Rome was allowed to referred to in this way. However, the title “Pope” was not officially established until the first millennium.

The fresco in San Damaso in Lorenzo does not correspond to reality. Damasus did not live to see the completion of the Vulgate; it was unfinished when he died in 384, the same year that its translator Jerome was forced to flee Rome after rumours of his inappropriate behaviour towards the city's wealthy ladies, something I intended to write about in a later blog post (this one has already been overflowing its limitations). Jerome continued to work on his Bible translation in Bethlehem and Jerusalem, and after his death the work was completed by his disciples. The Vulgate then became the dominant Bible text of the Catholic Church until 1979.

The attempts to make Latin the language of the Catholic Church were just one of many initiatives by Damasus to direct the attention of the contemporary world away from the increasingly Greek-dominated eastern part of the Roman Empire. He also staged an extensive "advertising campaign" to attract pilgrims to Rome.

Christians had venerated their martyrs for a long time. Tertullian had in 197 written that the “blood of the martyrs is the seed of the Christians” in the sense that their sacrifices became proof to non-Christians that the Christian faith was so strong that its adherents were willing to die for it. Damasus, who was born in a place surrounded by Christian catacombs, had since his childhood witnessed how Christians wanted to be buried as close as possible to those who had died for their faith. It was as if Christians hoped that martyrs would be able to plead their case before God.

When Christianity became acceptable at the beginning of the fourth century, martyr worship increased, more and more people made pilgrimages to their graves, over which churches and chapels were built. It also became increasingly common to collect and venerate relics of holy men and women, the word comes from the Latin relinquere, to leave behind.

Scholars have sought a variety of reasons for this phenomenon. For example, as Christianity captured more and more believers, more and more began to feel threatened by the paganism they had left behind. The ancient gods were perceived as threatening demons and the growing, ever-imminent danger from approaching barbarians and violent sectarians meant that Christians sought refuge within their sacred areas, among rites and objects imbued with power. Another explanation is that the renovated martyrs’ tombs, and/or the churches and chapels that grew up in connection with them, were seen as equivalents to the temples that previously had been considered to bestow healing, for example those dedicated to Asclepius, the god of medicine.
 

Personally, I believe, especially considering that the cult of martyrs and relics was particularly widespread in Rome, that educated bishops like Damasus, who were well acquainted with Roman traditions, knew how to utilize the pagan concept of numen. A word often translated as “god”, but with the caveat that it is more of a “personified power” than a god in the usual sense of the word. A numen can be almost anything; a stone, a plant, or an animal – or even be part of a human being. If a human being possesses a numen, it might be defined as a force constituting their inner personality; their soul, charisma, virility – perhaps even their ability to do things in the best possible way. Each numen had a very specific, limited function. Concepts and beliefs that could easily be transferred to beliefs in a force linked to deceased martyrs, or objects and places that could be associated with them.

Before Damasus became bishop of Rome, the calligrapher Furius Dionysius Philocalus had compiled a Chronographia, a kind of illustrated calendar that included the birthdays of emperors, official feast, lists of Roman consuls, prefects and bishops, as well as brief accounts of the history of the city and its fourteen “regions”. The enterprise had been financed by a certain Valentinus, apparently a member of the powerful Symmachus family, but unlike its patriarch, Valentinius was clearly a Christian because the Chronographia contained an extensive list of the city's Christian martyrs.

When Damasus in 366 had usurped absolute power as bishop of Rome, he contacted Philocalus and commissioned him to produce marble tablets to be placed in various places throughout Rome honouring the memory of the city’s martyrs. Damasus wrote the epitaphs himself. His intention was to create an Urbs sacra, a holy city, filled with allusions to the holy martyrs. The word “martyr” means “witness, presence” and indicates enduring protection. The multitude of holy places indicated by Damasus’ marble tablets became a means of attracting pilgrims. Thirty of these inscriptions have been preserved, in original, as fragments, or as copies, but there must have been considerably more.

Damasus' search for martyrs seems at times to have been somewhat inventive. Seventy-seven of the martyrs mentioned on the marble tablets are missing from Philocalus’ Chronographia and might well have been “discovered” by Damasus.

He did not focus solely on above-ground sanctuaries, where he set up his marble slabs, but also drew attention to the catacombs, making them more accessible to visitors by arranging stairs, guides and lighting, while taking bone remains from various places, gathering them in specific, accessible places, such as the famous “papal crypt” in the catacombs of San Callisto, the resting place for the remains of five Roman bishop martyrs. 

Some of Damasus’ inscriptions pay tribute to several martyrs

If you should ask: here lie crowded together [congesta] a throng [turba] of saints. The tombs-to-be-venerated retained the bodies of the holy ones when the heavenly kingdom took up their sublime souls. Here are the comrades of Xystus who carried off trophies from the enemy; here a numbered bodyguard which serves the altars of Christ; here the one is placed who lived long as a priest in peace; here are the holy confessors whom Greece sent. And here the young boys and old men and the chaste grandchildren and the one who was pleased to retain her virginal chastity. I confess that I, Damasus, wished to lay my own bones here, but I was afraid to disturb such holy ashes of the saints.

Those of Damasus's epitaphs that celebrate female martyrs generally praise their "chastity, modesty, and fidelity," while men are praised for their dignity, eloquence, and often "old-fashioned" outlook on life. Damasus seems to have been an ambitious man and he himself appears in almost every epitaph he wrote. Some of them indicate that he discovered the resting places of some of martyrs whose memory he celebrates. For example, while remembering the martyrs Marcellinus and Peter Diocletian he reminisced

When I was a boy your executioner bore to me, Damasus, your tomb: he said that these commands were given to him by the mad butcher—that he should sever your necks then in the middle bushes, lest anyone be able to recognize your tomb. [He said] you, eager, to have prepared your tomb with your own hands, and after to have lain obscured under a cave. Afterwards [he said] Lucilla considered that it was more pleasing lay your limbs here, on account of your piety.

It even happened that Damasus seemed to have forgotten to pay tribute to the saint in question and only described his own efforts to assure its memory. As on a marble tablet in memory of the executed centurion Cornelius:

Damasus concerns with accessibility. Look: with the descent made and with the shadows fleeing you, see the monument of Cornelius and his sacred tomb. The zeal of Damasus accomplished this work (though he is ill) that there might be better access, and that the help of the saint be made convenient for the people, and so that you prevail to pour out prayers from a pure heart to make Damasus able to rise up better, though not love of the light, but care for his work, is what seizes him.

Shortly after Ammianus Marcellinus wrote about Damasus' struggle to obtain the episcopate, he mentions how the priests of Rome strove for power, wealth, and dignity.

Considering the ostentatious luxury of life in the city it is only natural that those who are ambitious of enjoying it should engage in the most strenuous competition to attain this goal. Once they have reached it, they are assured of rich gifts of ladies of quality; they can ride in carriages, dress splendidly, and outdo kings in the lavishness of their table. They might be truly happy if they pay no regard to the greatness of the city, which they make a cloak for their vices, and follow the example of some provincial bishops, whose extreme frugality in food and drink, simple attire, and downcast eyes demonstrate to the supreme god and his true worshippers the purty and modesty of their live.

Vanity – it may be forgiven that Damasus, like so many of us, was afflicted with that defect. His contribution was certainly in several areas crucial for the spread of Christianity throughout the world. So why not build churches in his honour, canonize him and pray to him so he might “grant us, O God, to follow the example of Pope St. Damasus, him whom we love and who revealed to us Your word”? Indubitably he was as it says above one of the entrance portals to his modern church Ego sum pastor pastor bonus, I am the good shepherd.

Or? Is Saint Damasus really worthy of his role as a saint, a pious role model and intercessor between his believers and God? This is actually quite doubtful, especially if one takes into account what his contemporaries had to say about him. Ammianus mentioned a certain Viventius as an exemplary prefect of Rome. He was

A former questor [juridical advisor] of the imperial palace, an upright and wise Pannonian [from what is nowadays more or less equivalent with Hungary and Slovenia], under whose quiet and peaceful administration there was general plenty. But he too had to endure an alarming outbreak of violence by the turbulent populace, which arose as follows. Damasus and Ursinus, whose passionate ambition to seize the episcopal throne passed all bound, were involved in the most bitter conflict of interest and the adherents of both did not stop short of wounds and death, Viventius unable to end or abate the strife was compelled by force majeure to withdraw to the suburbs. The efforts of the partisans secured the victory for Damasus. It is certain that in the basilica of Sicinius, where the Christians assemble for worship, 137 corpses were found on a single day, and it was only with difficulty that the long-continued fury of the people was later brought under control.

The Basilica of Saint Sicinius, which had previously been a large Roman court building, was located adjacent to the Forum. The basilica had been converted into a church on the advice of Damasus's predecessor on the episcopal throne – Liberius, who had been elected with the support of Rome's influential and wealthy widows, However, when several Christian groups opposed the election of Liverieus, he had to share the episcopal office with a certain Felix. This did not please the Christian majority of Rome, who, under the slogan "one God, one Christ, only one bishop!" forced the emperor to drive Liberius into exile. During Liberius’ absence the Christian congregation became divided in its support to Liberius or Felix. Damasus supported the latter and when the two bishops had died, a violent fight broke out over who would succeed them. Damasus, who was supported by the wealthy ladies, had repeatedly shifted his support between Liberius and Felix, but when the latter had managed to remain on the episcopal throne for eight years, Damasus eventually stood wholeheartedly by his side. Ursinus, however, remained Liberius’ man and was supported by the majority of Rome’s Christian citizens.

The Collectio Avellana, the Avellana Collection, which is preserved in the Vatican Library, contains 244 documents from the period between 367 and 553. It includes the correspondence between emperors and Roman bishops, as well as imperial decrees, and personal papers of several bishops. The Collectio Avellana was compiled sometime in the late 6^th century. A document found among the Collectio Avellana relates

that when Damasus, who had always sought to be bishop, learned that Ursinus had been consecrated as bishop instead of him, he used bribes to rile up all the charioteers and ignorant rabble, and armed with weapons he broke into the Basilica of Julius, and a great slaughter of the faithful raged for three days. Seven days later, in the company of all the perjurers and gladiators whom he had corrupted by paying huge sums of money, he took possession of the Lateran Basilica and was there ordained bishop.

After getting rid of Ursinus, Damasus began to persecute the Romans who did not support him. They lived in fear and were subjected to all kinds of abuse and bloodshed. On one occasion, Damasus ordered the expulsion of seven oppositional priests, which caused a general uprising. A mob broke into the prison where the priests were awaiting their expulsion, freed them, and took them to the Basilica of Liberius. Once again, Damasus gathered

gladiators, charioteers, gravediggers, and all the clergy that supported him, and with hatchets, swords, and clubs they besieged the basilica, inciting a great battle […] They broke down the doors and set fire underneath, then rushed in and ransacked the building. Some members of Damasus’ household, while they were destroying the roof of the basilica, were killing the faithful congregation with the tiles. Then all of Damasus’ supporters dashed in and killed a hundred and sixty of the people inside, both men and women. They wounded many more, many of whom later died from their wounds. But no one from Damasus’ party was killed.

It is possibly this second attack on Ursinus's followers that Ammianus alluded to. During the aftermath of this massacre representatives of the outraged Roman population sent their complaints to the emperor, who resided in Milan. However, … Damasus had powerful patrons in Rome, especially among wealthy and respected Roman women who loved him so much that he was called “ear-picker of ladies”, According to his supporters, the epithet meant that Damasus cleared out the ears of the ladies from erratic teachings and eventually introduced the correct doctrine, while his opponents interpreted the phrase as meaning that he pricked the ladies’ with slander of his opponents.

The pleas of Damasus’ opponents for justice fell on the emperor’s deaf ears and Ursinus left the city on his own accord. However, Damasus's bloodthirstiness did not abide. Ursinus's faithful followers gathered in the catacombs, where they celebrated mass without their exiled priests. On one such occasion, when Ursinus’ followers had gathered by the tomb of St. Agnes, Damasus suddenly burst in with his armed mob and several of the worshippers were cut down in a "devastating bloodbath".

It is admittedly difficult to understand, after reading these contemporary condemnations, how such a bloodthirsty and vain bishop can be hailed as a saint and, moreover, as late as 1969, have a large Roman church built in his honour. Nevertheless, victors tend to erase unsightly stains from their legacy. It cannot be denied that several of Damasus’ efforts laid the foundation for much of the current papacy, with all its advantages and shortcomings.

As the saying the German philosopher Johann Gottlieb Bühle put it in the mouth of Jesuits, “the end justifies the means,” although there is no evidence that the Jesuits actually used it. That Damasus was a bloodthirsty tyrant is maybe not entirely certain, though I undeniably lean towards the view that Damasus was far from being one of God's best children. To me he is, as Oscar Wilde wrote, one of the many ghosts that now wander through Rome in broad daylight. Saint Damasus lives on and as an admirer of his writes in one of the many cheap biographies of saints that can be purchased in many Roman churches:

Delve into the nuances of Damasus I’s leadership and extract timeless lessons for contemporary believers and leaders. Explore his unwavering commitment to doctrinal orthodoxy, his delicate balance between spiritual and temporal authority, and his visionary patronage of sacred sites—an invitation to reflect on the challenges and opportunities facing the Church today.

Ammianus Marcellinus (2004) The Later Roman Empire (A D 354-378). London: Penguin Classics. Brown, Peter (1971) The World of Late Antiquity. London: Thames & Hudson. Burchardt, Jacob (1949) The Age of Constantine the Great. New York: Doubleday Anchor books.Carcopino, Jéróme (2003) Daily Life in Ancient Rome: The People and the City at the Height of the Empire. New Haven: Yale University Press. Clark, Gillian (2011) Late Antiquity. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Collectio Avellana https://www.fourthcentury.com/avellana-1-english/ Eusebius (1989) The History of the Church. London: Penguin Classics. Gibbon, Edward (2002) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. London: Penguin Classics. Horace (2004) The Satires of Horace and Persius. London: Penguin Classics. Juvenal (1974) The Sixteen Satires. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classic. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. Harmondsworth, Middlesex: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the Other Sons of God. London: Picador. Norwich, John Julius (2011) The Popes: A History. London: Chatto & Windus. Tertullian (1931) Apology and De Spectaculis. Cambridge, Massachusetts: Loeb Classical Library. Trout, Dennis E. (2015) Damasus of Rome: The Epigraphic Poetry : Introduction, Texts, Translations, and Commentary. Oxford: Oxford University Press. Walton, Charles S. (2023) Saint Damasus (Pope): Discover the Life and Timeless Legacy of Saint Damasus of Rome. Independently published. Wisniewski, Robert (2019) The beginnings of the cult of relics. Oxford: Oxford University Press.

Rome

What hast thou done with all the famous Roman dead?
For as one enters Rome they seem the dead to see
Walking like ghosts who haunt a house by day,
But in some curious sort of necromancy,
Or magic presence of the place, are put away
Into a world we cannot understand:
For Rome is of the earth, earthy,
And on the stage of Rome, the dead are grand.

Rom

Vad har du gjort med alla dina ryktbara döda?

Ty träder du in i Rom tycks de döda bli sedda.

De vandrar som spöken och hemsöker ett hus om dagen.

Som genom märklig nekromanti,

eller platsens magiska närvaro, förpassas

du till en värld du ej kan förstå:

ty Rom är kommen av jord, jordisk,

och på dess scen är de döda storslagna.

Då Oscar Wilde vid början av förra seklet vandrade genom Rom var han själv likt en vålnad, en skugga av sitt forna kvicka jag som genom sin lössläppt skandalösa personlighet, sina slagfärdiga dramer och fyndiga aforismer hade slagit Europa och USA med häpnad. Borta var den sorglöse dandyn, kvar fanns en lönnfet landsflykting, slagen, föraktad, alkoholiserad och alltmer ensam. Ett spöke vandrande bland spöken. Wilde var enbart 46 år, men döende, inte mindre än sex gånger hade han tagit emot påven Leo XIII:s välsignelse (märk väl att den nuvarande påven Leo XIV tagit sitt namn efter en potentat som uppenbarligen inte var besvärad av Wildes välkända homosexualitet).

Då jag planlöst promenerar i Rom händer det att jag kommer att tänka på Wildes dikt, speciellt som jag då ständigt konfronteras med något oväntat, något som i allmänhet rör vålnader från gången tid. Möten som får mig att gräva mig ner i Roms förflutna.

För några dagar sedan tog jag exempelvis en promenad i kvarteren kring vår bostad, som dessvärre är i avsaknad av de antika kyrkor man annars finner överallt i det övriga Rom och som jag med stort intresse ofta besöker. Här omkring är kyrkobyggnaderna från förra seklet och i allmänhet fula och stämningslösa, men det hindrar inte att jag besöker dem och varje gång lär jag mig även där något nytt.

Jag hamnade exempelvis nyligen framför Chiesa di San Damaso, byggd 1969 och ingen speciell skönhet.

Sankt Damaso (eller Damasus, som hans latinska namn var)? Jag hade aldrig hört talas om honom. Hemkommen sökte jag efter helgonet i mina böcker. Dokumentationen var inte speciellt omfattande, men om San Damasus trots allt haft en så stor betydelse att en modern kyrka uppförts till hans ära så måste han väl vara ett viktigt helgon?

I kyrkan hade jag funnit ett av de små bönekort som brukar ligga i romerska kyrkor, på framsidan är de försedda med en bild på helgonet och på baksidan finns en bön riktad till det. På kortets framsida stod det under helgonets bild att den elfte december är helgad till Sankt Damasus och på baksidan fanns följande bön till den helgonförklarade påven:

O gode Gud, styrka och krona för alla Dina helgon, gör så att vi kan följa Påve St. Damasus exempel, denne älskvärde bevarare av Martyrernas minnen, på det att vi må lovorda och imitera dem såsom varande vördnadsvärda vittnen till vår tro. Bevilja oss, O Gud, att följa Påve St. Damasus exempel, honom som vi älskar och som för oss uppenbarade Ditt ord genom Bibeln, på det att vi flitigt och troget må meditera över hur vi kan nå vår frälsning. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

På nätet fann jag flera liknande bönekort:

Bibel och martyrer? Någonstans finner jag att Sankt Damasus är arkeologernas skyddshelgon. Kan det ha med ”bevarandet av martyrernas minnen” att göra? Och det där med att han ”uppenbarade Ditt ord genom Bibeln”, vad betydde det? Det där påvehelgonet tycktes dock inte vara så populärt och folkligt som så många andra helgon du finner i överallt i Rom – San Fransiskus, San Antonio, San Giovanni Paolo II, Santa Madre Teresa och inte minst Padre Pio.

Vem var då denne Sankt Damasus? Ett helgon från den tid då kristendomen var på väg att bli statsreligion i hela det romerska riket. Han var onekligen ett av de romerska spöken som Wilde skrev om i sin dikt. De som visar sig under dagen och är komna ur den romerska jorden. Då jag forskat lite kring Sankt Damasus visade han sig till fullo uppvisa den romerska särprägel som Wilde beskrev i sin dikt.  En tämligen luguber gengångare från gången tid, en utforskare av Roms katakomber och uppväckare av stadens döda, men också en reformator vars gärning fortfarande präglar nutidens katolska kyrka.

Jag såg mig kring i kyrkan för att där finna fler spår efter detta för mig tidigare okända helgon och fann då en plakett i porfyrmarmor. Det tycktes som om kyrkans besökare borde informeras om vem dess skyddshelgon var.

Marmorplattan berättade att Sankt Damasus föddes mellan 305 och 306 under en tid då ”Kyrkan utkämpade en våldsam strid för att finna sin egen identitet”. Det gällde att fastställa vad som verkligen var den rätta tron och samtidigt skaffa sig en fast grund för den politiska och sociala förändring som stod för dörren. Konstantin den Stores hade proklamerat kristendomen som fullt acceptabel och gjort att ”de kristna åter kunde visa sig i solens ljus”, men det var först Kejsar Theodosius I, den siste kejsare som regerade över hela det romerska riket, som genom sitt edikt från 380 gjorde den katolska tron till statsreligion och straffbelade andra trosyttringar, alltmedan judendomen i viss mån fortsatte att accepteras. Ordet ”katolsk” hade kommit att användas för den av kejsaren godkända kristna tron, det fann nämligen en mängd olika varianter. Ordet härrörde kommer från det grekiska katholikismos, ”universell”, ”allmän” och användes av de som anslutit sig till den nicenska trosbekännelsen. Det är mitt inom stridigheterna i denna statsunderstödda kristna kyrka vi finner Sankt Damasus.

Denne kyrkopotentat fann sitt ursprung i Lusitania (den romerska provins som sedermera blev Portugal och som även omfattade delar av det nuvarande Spanien), men han var uppenbarligen född i Rom. Fadern var diakon, dvs. en biskopsmedhjälpare med särskilt ansvar för praktiska göromål, ekonomi och social verksamhet, samt var även presbyter, präst, i Sankt Laurentius basilika, strax utanför Roms murar, belägen mitt bland de kristna katakomberna. Till en början var även Damasus presbyter i denna kyrka. Det finns flera bevarade så kallade guldglasporträtt från Damasus tid , en del av dem sägs framställa honom, men inget av dem kan med någon säkerhet kopplas till honom.

Marmorplattan fortsatte att berätta att Sankt Damasus ”valde att sitta på Petri tron i avsikt att begränsa vantrons utbredning”. Jag anade en spännande historia som på något vis tycktes vara dold bakom Kyrkans officiella version av händelseförloppet. Det fanns under ytan en antydan om våld och censur.

Hur var då den tid som Sankt Damasus verkade i? Förvisso hade Konstantin den stores edikt gjort att de kristna gynnades på olika sätt. Han beviljade och finansierade uppförandet den första Peterskyrkan och år 321 blev söndagen arbetsfri dag, alltmedan korsfästelse förbjöds som straff, prästerskapet skattebefriades och fick rätt att nyttja det omfattande romerska transport- och postväsendet.  Dessa och liknande åtgärder bidrog till att de krafter som efter Konstantins död ville återgå till den gamla ordningen fick det allt svårare att driva igenom sin vilja och bevara hävdvunna traditioner. Men, det gamla Rom bestod och den romerska livsstilen försvann inte över en natt.

Då jag för flera år sedan kom till Rom imponerades jag speciellt av Museo della Civiltà Romana, Den romerska civilisationens museum. Ett exempel på fascistisk arkitektur, som inom sina murar bland annat hyser en väldig modell av Rom, som staden tedde sig under sin storhetstid under Konstantin den Store, då den omfattade upp emot en och en halv miljon invånare. Modellen är inrymd i en ljus, luftig sal och omgiven av en balustrad från vilken besökaren från olika vinklar kan blicka ner över den antika metropolen.

Muséet bekostades av bilfirman FIAT och var tänkt som höjdpunkten i ett omfattande projekt – 1942års Världsutställning som under Mussolinis egid började planeras 1933 och var tänkt att innefatta en mängd imponerande byggnader och parkanläggningar. Men, kriget kom emellan och det hela kom att halvfärdigt ligga i träda tills dess flera av dess konstruktioner fullbordades under 1950-talet, däribland Den romerska civilisationens museum, som invigdes 1955. Till min stora besvikelse har detta praktfulla museum, med dess mängder av fantasieggande modeller av byggnader och romerska interiörer varit stängt sedan 2014. Så gott som varje år annonseras det att muséet skall återöppnas, men det tycks aldrig ske.

Modellen över det antika Rom skapades av arkitekten och arkeologen Italo Gismondi. Det komplicerade arbetet framställdes i skalan 1:250 och skapades av ”alabastergips”, med förstärkningar av metall och växtfiber. Det påbörjades 1933, fortsatte under kriget och blev inte klart förrän vid muséets invigning 1955.

Den stora modellen blev Gismondis livsverk. Han hade under flera år ägnat sig åt att tillverka modeller av antika städer och byggnadsverk, samt deltagit i utgrävningar, speciellt i Ostia, men också i Nordafrika.

Hans arbete med stadsmodellen baserade sig främst på arkeologen Rudolfo Lancianos planritningar. Lanciano hade utfört noggranna mätningar i hela Rom och sedan i flera volymer konstruerat detaljrika kartor över den antika metropolen, baserat på arkeologiska utgrävningar, samt antika kartor och texter. Den av Lanciano 1901 publicerade Forma Urbis Romae anses ha varit epokgörande då det gäller antik topografi.

Gismondi kompletterade Lancianos arbete med egna uppmätningar och inkluderade nya arkeologiska fynd. En viktig del av Mussolinis uppväckande av den ”antika romerska andan” var att finansiera omfattande arkeologiska arbeten i Rom och under en tid var en av höjdpunkterna i den fascistiska propagandan Mussolinis så gott som årligen återkommande offentliggörande av fynd från och det festliga öppnandet av en ny arkeologisk utgrävning.

Gismondis modell är genom sitt minutiösa återgivande av det antika Rom ovanligt fantasieggande. Den ger intryck av en föredömligt välordnad storstad, med trädgårdar, spatiösa torg, magnifika tempel och offentliga byggnader, som de väldiga badanläggningarna med uppvärmda swimmingpooler, bibliotek och lyxbordeller öppna för allmänheten, dvs. romerska medborgare och inte den stora mängd slavar som även rymdes inom stadens murar.

De priviligierade medborgarna kunde roa sig på kapplöpningsbanor och teatrar, eller låta sig hetsas upp av de blodiga skådespelen på Colosseum. I staden fanns plats för privata lyxvillor med omfattande trädgårdar och all upptänklig komfort. I denna bekväma miljö med rinnande vatten, fungerande avlopp, svalkande fontäner, utsökt mat, prunkande blomster och utsökta fresker betjänades dess förmögna ägare av eunucker och slavar.

Rom har fortfarande en omfattande tillgång på rinnande, svalkande och välsmakande vatten; en mängd fontäner och så kallade nasoni, näsor där var och en ta sig en slurk under de ofta kvävande sommardagarna.

Under Damasus tid hade privatvillorna rinnande vatten och avlopp, medan medborgarna hade tillgång till offentliga fontäner med drickbart vatten. Ett komplicerat system med reservoarer och akvedukter förde ständigt vatten in i staden. Nedan ses hur vattnet i bergen samlades i stora reservoarer (av vilka en del fortfarande finns kvar) för att sedan genom akvedukter föras in staden, där de genom underjordiska gångar eller rörledningar fördes in i privathus, badanläggningar och de offentliga fontäner som försedde allmänheten med dricksvatten.

Om storstadens larm och hetta blev dem alltför obehagliga kunde villornas ägare dra sig tillbaka till lika luxuösa inrättningar belägna vid kusten eller uppe i de uppfriskande och närbelägna bergsområdena.

I stadens tättbebyggda centrum var lyxvillorna och deras stora trädgårdar dock relativ få, ett intryck som effektivt förmedlas av Gismondis modell. Till största delen var staden präglad av flervånings hyreshus, så kallade insulae. För att kontrollera den väldiga staden, hålla räkning på dess invånare och i görligaste män sköta avlopp och sophantering förde dess myndigheter en relativt noggrann statistik och vid den tid som modellen framställer räknade romerska ”regionskataloger” med 46 000 insulae och 1 790 privatvillor inom staden gränser.

Insulor som uppförts och ägdes av förmögna romare, hyrdes ut som bostäder, barer och affärarslokaler. Lagar begränsade husens höjd till högst 20 meter och deras kvalitet varierade. Det fanns utmärkta insulae med rinnande vatten, avlopp, gemensam trädgård och andra bekvämligheter, men de flesta av dem var i allmänhet hastigt uppförda ”fuskbyggen”, som hyste mindre bemedlade hyresgäster. De ofta omfattande bostadshusen byggdes med timmer, tegelstenar och så kallad romersk cement, en blandning av släckt kalk och vulkanaska, som varvades med sten. Denna cement, opus caementicium, har visat sig vara ovanligt hållbar, men romerska skribenter som Juvenalis (ca. 55–140) påpekade att insulae ofta var av usel kvalitet, något som gjorde att dessa byggnader allt som oftast kollapsade och att brandfaran alltid var stor i Rom, speciellt som insulaes övre våningar, på grund av tyngd och ekonomi, i allmänhet utfördes i trä och med en cement som blandats med halm. Det var i dessa under sommaren olidligt varma och under vintern kylslagna krypin som stadens fattiga befolkning, plebs, bodde (om de nu inte var slavar).

Brandfaran förbjöd matlagning och öppen eld inom insulae och deras hyresgäster åt därför i allmänhet i den mängd barer och tavernor som var belägna i deras nedre våning och därmed kantade Roms gator.

Våldsamma bränder var en ständig fara i det tätbefolkade Rom. Varje region hade därför sin permanenta trupp med Vigilis Urbani, Stadens väktare, eller som de även kallades Cohortes Vigilum, väktartrupper. Det rörde sig om mer än sextusen man, samtliga frigivna slavar, uppdelade i sju enheter, som var och en kommenderades av en centurion, som i sin tur var ansvarig inför stadens Preafectus Vigilum, en Equestrian, en term som i allmänhet betecknade en förmögen person som i princip tjänat som kavalleriofficer inom den romerska armén.

Försedda med en sipho, en ibland hästdragen vattenpump med behållare, och släpande på en mängd spannar rykte vigili vid ett brandlarm med kort varsel ut från sitt excubitorium, där de bidat sin tid i egna rum, ofta med anslutna kök och badmöjligheter. Ett i det närmaste välbevarat excubitorium med kök, brunn och bostadsrum kan fortfarande besökas, fast ett tidigare intakt mosaikgolv bröts vid andra världskrigets slut upp och forslades iväg av ett okänt gäng tyska soldater.

De beväpnade vigili hade även andra uppgifter än brandförsvar. De patrullerade nattetid Roms gator och gränder på jakt efter tjuvar och våldsverkare. Rom var i stort behov av en effektiv polisstyrka. På dagen kunde staden med sitt intensiva gatuliv, sina tempel, arkader, bibliotek, livliga kommers, olika förlustelser och parker framstå som ytterst mångskiftande och levande. Ja, den har faktiskt beskrivits som en metropol av ljus, skönhet och intellektuell stimulans, om man då bortser från Colosseums brutalt galna tortyr- och blodiga förlustelser, eller den ofta hänsynslöst grymma behandlingen av slavar.

Medmänsklighet och omsorg för slavarnas lott var inte speciellt stark bland de antika romarna. Den beundransvärde, stoiske författaren Seneca, som i sina skrifter framstår som en god och förnuftig människa och dessutom en mästare då det gällde att med väl valda ord trösta en god vän då någon närstående har dött, kunde likväl skratta gott då någon dödsdömd stackare kämpade för sitt liv på den blodindränkta arenan. Och den godmodige, utmärkte poeten, sanningssägaren och livsnjutaren Horatius skriver:

Då din ljumske bultar av drift och en slavflicka eller hemtam slavgosse finns till hands, som du utan svårighet kan hoppa på, då låter du väl inte din ståfräs brista? I varje gör inte jag det. Jag gillar lättsam och tillgänglig sex.

Då den romerska natten föll över trånga, obelysta gränder blev alla kattor grå och få förmögna romare vågade sig ut mellan de höga byggnaderna, förutan en bärstol omgiven av en tungt beväpnad eskort och fackelbärare, alltmedan fattigare medborgare tvingades treva sig fram genom stinkande gränder, under läckande akvedukter och med presumtiva våldsverkare lurpassande bakom varje hörn. I bästa fall kunde en patrull med vigili rädda någon nödställd stackare och övermanna en och annan skurk, som sedermera kunde slängas åt arenans hungriga vilddjur.

I sin Tredje satir redogör den utsökte poeten Juvenalis för ett samtal han fört med en vän som han mött på gatan. Denne hade för avsikt att flytta till den stilla småstaden Cumae och Juvenalis lyckönskade honom till beslutet och påpekade att själv kunde tänka sig att dra sig tillbaka på en avlägsen ö, där han vore befriad från faran för bränder och sammanstörtande byggnader, eller från de våldsverkare som höll till i det larmande, ökända kvarteret Suburra, beläget strax bakom Forums rensopade och patrullerade tempelområde.

Juvenalis ondgör sig i satir efter satir över storstadens såväl fattiga som rika medborgare, över deras omoral, vidskepelse och girighet. Vännen, Umbricius, var väl medveten om detta, höll med och beklagade sig:

”Här i staden finns det inte rum för någon anständig sysselsättning, det lönar sig inte. Mina inkomster minskar för var dag som går. Vi äter upp vad som återstår. […] Så jag ger mig av. Jag är vid god medelåldersvigör, mina vita hårstrån är fortfarande få och jag behöver ingen käpp för att bistå mina fötter. Så, adjö med dig Rom, jag lämnar dig åt kommunalanställda ingenjörer och arkitekter som bedyrar att svart är vitt och för vilka all mark är lika med feta kontrakt för uppförandet av nya tempel, dränering av våtmarker, rensande av floder, anläggandet av hamnar. Allt uselt utfört och till stora kostnader, men en källa för spekulation och lönande konkurser. En gång var dessa skojare taskspelare i en gudsförgäten landsbygdshåla, men nu ser man deras uppsvällda kinder då de roar sig genom att ge tummen ner under gladiatorstriderna.”

Umbricius fortsätter genom att ondgöra sig över samtidens usla smak. Han påstår sig aldrig ha ljugit och kan omöjligt hålla med när charlataner påstår att en usel bok är bra, tror att stjärnorna styr våra öden. eller att vi kan läsa vår framtid i grodors innanmäten.

”Jag betackar mig för allt sådant. Jag vägrar att bli medskyldig till brott och tjuveri. Springer inte med presenter och brev mellan äktenskapsbrytande älskare och detta gör att ingen guvernör vill ha mig som anställd. Jag ljuger inte och är därför som en krympling med en förlamad högerhand”.                 

Umbricius inte intresserad av några sjärtgossar. Frågar inte hur många slavar någon äger, hur många tunnland han har, hur extravaganta middagar han bjuder på, hur många rätter som serveras, hur många mynt som finns i kassavalven. Liksom vännen Juvenalis lägger Umbricius en stor del av skulden på Roms förfall på mängden av invandrare från Imperiets alla hörn. De ondgör sig främst över egyptier och greker och inte minst alla frigjorda kvinnor och mängden homosexuella de ser sig omgivna av. Enligt dem finns det inte längre någon stadga, ingen ordning, inga rejäla romerska dygder, ingen moral, ingen ståndaktig manlighet.

Umbricius drar igång med en dityramb över trängseln och oljudet på Roms gator, dit han tvingas ut efter en eländig nattsömn – enbart kejsare och förmögna kan sova gott i Rom, skyddade som de är bakom sina trädgårdar och höga murar. Dag som natt skramlar tungt lastade kärror med järnskodda hjul genom stadens gator. Visserligen fanns det lagar som under dagen begränsade trafiken med tungt lastade vagnar, men undantagen var rikliga och dagens restriktioner gjorde att nattrafiken inom vissa områden kunde var olidlig.

Bland Roms invalider orsakar sömnlöshet mer död än något annat (fast det mest vanliga klagomålet rör hjärtbesvär och cancer orsakade av överdrivet ätande). Hur mycket sömn frågar jag dig, kan du få om du bor här i staden? Ostörda nätter – detta är orsaken till allt elände – och den rike mannens privilegium. Kärrorna som ständig dundrar förbi genom alla dessa smala, slingrande gränder, svordomarna från deras kuskar då de fastnat i den eviga trängseln. […] Vi vanliga medborgare tränger oss fram på gatorna, medan de som är bakom oss trampar oss på hälarna. Vassa armbågar skrapar dina revben, pålar dunsar in i dig, en kluns svänger med en tung bjälke, något träffar dig skallen, någon knuffar undan dig med en tunna. Dina fötter är inbakade med lera, tjocka skosulor trampar ner dina tår, en soldats järnskodda stövel landar tungt på din fot. Märker du all den där stanken, all den där röran? […] Nyligen hoplappade tunikor slits strax i stycken. Där svajar en tjock trädstam fram och tillbaka på en dåligt lastad vagn och där nickar en annan kusk till, sittande ovanpå ett lass av tunga pinjer, högt över folkmassans huvuden. Om en hjulaxel brister och en last med marmor rasar över dem. Vad blir det då kvar av deras kroppar? Vem kan identifiera bitar av ägarlöst kött och ben? Och samtidigt håller folk obesvärade på med sina alldagliga göromål; lagar sina fettbemängda måltider, hänger ut sin tvätt. Faror lurar överallt. […] Det är högt upp till hustaken och en fallande takpanna kan få hjärnan att läcka ur skallen på dig, för att nu inte tala om alla dessa spruckna och läckande krukor som folk slänger ut från sina fönster. Se hur de krossas mot gatan eller faller ner på folks huvuden.

En fresk från Boscoreale, en av de byar som dränktes i aska av Vesuvius utbrott ger ett inryck av trångboddheten i en romersk stad. 

Det fanns inger måtta på eländet; druckna drumlar, som stank av bönor och surt vin hotade med att slå in tänderna på dig, alltmedan buffliga livvakter och slavar skuffade undan folk för att deras husbönders bärstolar ostört skulle kunna passera. Så gott som all kommers fördes på och bredvid gatorna – tabernae fylldes med kunder så fort de öppnats, varor och mat bereddes i salustånd som gjorde gatorna än trängre än de verkligen var, barberare rakade sina kunder mitt på gatan, gatuförsäljare strövade kring med sina stora bördor med svavelstickor glasvaror och krukor. Alla bjöd de skrikande ut sina tjänster och varor. Förutom tabernae fanns det gott om ambulerande gatukök med öppna eldar och livsfarligt kokande vatten och olja.  Smeder arbetade vid ässjor och hamrade ljudligt på sina glödgade järn, tiggare rev i dina kläder, i gathörn och på torg uppträdde ormtjusare, eldslukare, spåkäringar och allsköns andra taskspelare. Juvenalis och Umbricius var rörande överens om allt det elände som rådde i Rom.

Lägg till detta stanken från Roms gator. Visserligen hade myndigheterna under årens lopp försökt råda bot på avrinningen av avfall och smutsvatten, bland annat genom ett sofistikerat underjordiskt avloppssystem. Något som dock inte hindrade att Tibern allt som oftast svämmade över sina bräddar och dränkte stadens källare, gator och gränder med illaluktande vatten. Män svettades i sina ylletogor, en stank som blandades med doften från oxar och hästar som kånkade med överlastade kärror, eller matos från gatukök och barer. Inte minst fanns det även de offentliga avträdena och urnor som i gathörnen fylldes med urin, som i Rom var en värdefull vara som användes för garvning och inte minst tvätt; urinens ammoniak hade en rengörande förmåga och man använde t.o.m. urin som medicin och för att borsta tänderna.

I denna väldiga stad med dess myllrande människomassor varav flera kom från andra håll av den i Rom kända världen – som Egypten, Grekland, Syrien, Gallien, Germanien – varifrån de fört med sig sina bruk, riter och religiösa förställningar, bland dessa fanns även flera varianter av kristendom. Då Ammianus Marcellinus 250 år efter Juvenalis skrev en historia över sin samtids romerska imperium tycks mycket litet ha ändrat sig i den stora staden. Även Ammianus ondgjorde sig över den vulgära överklassen, som fortsatt vräka i sig under överdådiga fester medan de skröt över sin härkomst och bildning, fast stadens bibliotek stod tomma ”som gravkamrar” och de förmögnas läsning begränsade sig till de populära satirikerna Martialis och Juvenalis. Ammianus omnämnande av sin store föregångare är faktiskt första gången efter dennes levnad som man har funnit en hänvisning till hans skrifter.

Ammianus, vars modersmål var grekiska och som fann sitt ursprung i Antiokia nämnde också att en bildad främling ”från provinserna”, till en början togs välvilligt emot av de inhemska, förmögna romarna, men då dessa funnit att främlingen saknade förmögenhet, förnäma anor eller goda kontakter inom stadens ledning, då vände de honom ryggen och förnekade all kännedom om någon bekantskap med denne. Ammianus hade heller inte mycket till övers för stadens plebs, av vilka många på hans tid var kristna, och som enligt honom enbart intresserade sig för spel och dobbel och roade sig, skränande och vulgärt liksom de förnäma romarna vars reserverade platser fanns längts fram, på kapplöpningsbanorna och under gladiatorstriderna på cirkus.

Det existerar en rad missuppfattningar kring kristendomens införande i Rom. I skolan delgavs jag uppfattningen att den milda kärleksläran besegrat ett sönderfallande och grymt imperium, som då den anbefallts av Konstantin den Store föll samman som ett korthus. Visserligen kan det stämma att Rom under trehundratalet e.Kr. hade förlorat mycket av sin makt och centrala position. Kejsarna bodde inte längre i staden, utan på andra håll sitt väldiga rike och efterhand delades Imperiet upp i en västlig och en östlig sfär, med sina egna kejsare. Den västra delen kom att behärskas av styresmän (flera av dem var värvade legosoldater) som inte fann sitt ursprung inom det ursprungliga Romerska riket och den väldiga staden förföll sakta men säkert, med sjunkande befolkning och minskande betydelse.

Men, under Sankt Damasus tid hade senaten fortfarande sitt säte i staden och de hävdvunna ämbetena levde vidare. De offer och komplicerade riter som under sekler varit förenade med den romerska makten ägde alltjämt rum och bevistades av stora folkmassor, så gjorde även de blodiga skådespelen på Colosseum, perversa teaterföreställningar (de så kallade mimerna kunde innehålla såväl vågade nakenscener som verklig tortyr och avrättning av brottslingar) och de våldsamt uppskattade hästkapplöpningarna som ägde rum på flera olika romerska banor.

En dryg tredjedel av Roms befolkning bestod av slavar och även om slaveriets omfattning av ekonomiska skäl minskade med tiden så försvann det aldrig från vad som kom att bli spillrorna av det stora imperiet. Under den kristna tiden förbjöds inte slaveriet, utan ersattes till största delen successivt av andra former av tvångsarbete, exempelvis livegenskap.

Få kyrkofäder predikade mot slaveriet och Sankt Damasus betraktade säkert, likt de flesta av sina samtida, slaveriet som en helt naturlig företeelse, som förmögen romersk medborgare hade han säkerligen själv flera slavar.

En annan omhuldad missuppfattning under min skoltid var att grymt förföljda kristna gömde sig i de omfattande katakomberna utanför Roms murar. Det är visserligen sant att de kristna fram till Konstantins edikt emellanåt kund straffas och förföljas, men faktum är att de under Sankt Damasus tid utgjorde en betydande och ständigt växande minoritet av Imperiets invånare. Det har beräknats att då Kejsar Konstantin år 313 utfärdade sitt så kallade toleransedikt, som gjorde kristendomen till en tillåten religion, bekände sig uppskattningsvis femton procent, eller sju miljoner, av Romarrikets folkmängd på 50 miljoner till kristendomen.

Den kristna religionen hade under tre sekler, av olika skäl, vuxit sig allt starkare. Vid tiden för Konstantins edikt kunde kristendomen betecknas som en stat i staten, med en riksomfattande organisation bestående av olika biskopsdömen.  Redan omkring år 200 kunde den nordafrikanske kristne lärofadern Tertullianus inför de romerska ”hedningarna” hävda att även om de kristna var fredligt inställda och laglydiga romerska medborgare så skulle de en dag;

 fylla allt det som ni nu kontrollerar – städer, bosättningar, befästningar, marknader, ja! även landsbygden, stammar, palats, senaten, forum. Det enda vi skall lämna kvar är era tempel.

Att de kristna ”gömde sig” i katakomber är alltså en myt. Dessa gravplatser övervakades av vigili och att gömma sig i deras underjordiska gångar, med begränsade flyktmöjligheter, vore en ganska befängd strategi. Visserligen var många kristna begravda i katakomberna, men den främsta orsaken till detta var inte någon förföljelse, utan det faktum att icke-kristna romare i allmänhet brände sina döda och förvarade deras aska i jorden eller i speciella kolumbarier, av vilka det fanns flera, såväl inom som utanför stadens murar. Romare vördade, liksom de kristna, sina förfäder och kunde då även förvara deras aska i sina hus. Liksom de kristna kunde de också avhålla speciella ”gemensamhetsmåltider” i närheten av sina döda förfäder, för att därmed hedra deras minne och visa sin gemenskap med dem.

Stadens katakomber var samtliga belägna utanför stadens murar och deras milslånga underjordiska gångar, med nischer längs väggarna, hade under seklernas lopp huggits ut ur den mjuka, vulkaniska tuff som utgör mycket av den romerska underjorden. Nischerna var ofta förseglade med marmorplattor som försetts med inskriptioner och bilder.

Att katakomberna förlagts utanför murarna berodde på att romerska myndigheter av hygieniska skäl förbjöd begravning av intakta lik inom stadens murar. Detta hade lett till att inte enbart kristna, som i allmänhet inte brände sina döda, utan även anhängare av andra religioner, som judar och egyptier, hade sina egna katakomber. Även en del romare bevarade sina förfäders kadaver, framförallt beroende på familjetraditioner. Exempelvis så brände den inflytelserika släkten gens Cornelia inte sina döda. Liksom romarna i sina kolumbarier höll de kristna religiösa riter i närheten av sina döda och kunde liksom de även där arrangera rituella måltider (romarna kallade en sådan måltid silcernium). För övrigt blev det hos romarna efter Kejsar Marcus Aurelius allt vanligare att inte bränna sina döda och även lagen om att inte begrava några lik inom stadens murar luckrades med tiden upp, i varje fall inom förmögna och inflytelserika släkter, något som de allt vanligare, ståtligt dekorerade sarkofager man funnit vittnar om.

Att de kristna under vissa tider förföljdes på befallning av romerska kejsare berodde främst på att deras tro hävdade att det inte fanns någon frälsning utanför tron på Jesus Kristus, något som av det religiöst toleranta romerska styrelseskicket betraktades som fanatisk intolerans och brist av respekt för andra människors tro. Med andra ord kan man lätt föreställa sig att bildade romare, som kejsarfilosofen Marcus Aurelius, betraktade de kristna som en slags fanatiskt fundamentalistiska talibaner.

De kristnas vägran att deltaga i romerska offerriter sågs som ett svek mot den romerska staten, speciellt som flera av dessa offer gällde respekt för kejsarens auktoritet, samt Imperiets lagar och sammanhållning. Romersk maktutövning och statssanktionerade religiösa riter var intimt sammankopplade och en vägran att respektera dessa uppfattades av flera romerska medborgare som öppen revolt. Med Edward Gibbons ord i hans med all rätt berömda Romerska rikets nedgång och fall:

Genom att omfamna evangeliets tro ådrog sig de kristna den förmodade skulden för en onaturlig och oförlåtlig förseelse. De upplöste de heliga banden mellan sedvänjor och utbildning, bröt mot sitt lands religiösa institutioner och föraktade förmätet vad deras fäder ansett vara sant eller vördat som heligt.

En väl underbyggd uppfattning som exempelvis grundade sig på brevväxlingen mellan den utmärkte kejsaren Trajanus och hans gode vän Plinius den Yngre, i vilken den senare omkring år 110, i sin egenskap av guvernör i Bithynien och Pontus (längs den södra kusten av Svarta havet) undrade vad han skulle göra med den tilltagande skaran av kristna inom hans domäner. Fram tills dess hade kristendomen av myndigheterna betraktats som en judisk sekt, och judarna hade av hävd varit befriade från att delta i offren för kejsarens välgång och Imperiets fortbestånd. Nu hade man dock insett, och de flesta kristna hävdade att judendom och kristendom var två skilda religiösa uppfattningar. Myndigheterna menade därför att de kristna, likt andra religionsutövare i enlighet med romersk lag måste deltaga i offren till Imperiets gudar. Att vägra lyda denna lag kunde leda till hårda straff, t.o.m. avrättning. Plinius skrev:

”Jag har aldrig varit närvarande vid något juridiskt förhör av kristna och jag vet därför inte vilka straff som vanligtvis utdöms för dem, eller vilka gränser som satts för dessa straff, eller hur noggrant en undersökning bör göras. Jag tvekar därför då jag överväger om någon skillnad bör göras beroende på de anklagades ålder; om de svaga bör straffas lika hårt som de mer robusta; om de som de avsäger sig sin tro, bör benådas, eller om den som en gång har varit kristen inte bör vinna något på att avsäga sig sin tro. Eller om huruvida den som till namnet är kristen, men annars är oskyldig till något annat brott, bör straffas, eller om det är enbart brottet att vara kristen om bör vara straffbelagt.” 

Plinius berättade att hans metod bestod i att en domare vid tre tillfällen frågade en kristen om hen, genom att upprepa en fastställd formulering, var beredd att avsäga sig sin tro. Om den kristne vid det tredje tillfället vägrade att göra så tvingades hen att offra rökelse och vin framför kejsarens bild och därefter förbanna Kristi namn. Plinius hade funnit att flera kristna var oförmögna att göra detta och det var då han lät dem straffas (han nämner inte på vilket sätt). Han berättade vidare att han hört att de kristna samlades i gryningen och då sjöng hymner till Kristus, som om han vore en gud. Vidare att de kristna svurit att inte begå någon form av brott, inklusive tjuveri och skörlevnad och att de aldrig förskingrat pengar som anförtrotts dem. Deras riter tycktes var fullkomligt harmlösa, men eftersom ett kejserligt edikt förbjudit ”hemliga sällskap” räknades de kristna som ett sådant och deras vägran att offra för kejsarens välgång var utan tvekan ett brott. För att förvissa sig om att övrigt förtal av de kristna var grundlöst lät Plinius tortera två kvinnor, ”som av dem kallas diakonissor”, men fann då ”inget annat än en förnedrande vidskepelse som drivits till sin spets”.

I sitt svar skrev Trajanus:

”Du har valt rätt väg, min käre Plinius, när du undersöker fallen med dem som har anklagats för att vara kristna, ty ingen fast regel kan fastställas för att möta en fråga av så stor omfattning. De kristna skall inte aktivt förföljas; om de ställs inför dig och deras brott bevisats, skall de straffas, men med ett förbehåll - att om någon förnekar att han är kristen och bevisar det genom att be till våra gudar, då ska han benådas, hur misstänkt hans tidigare uppförande än må ha varit.”

Trajanus underströk att det var meningslöst att lägga någon vikt vid anonyma anklagelser och ryktesspridning, samt att man inte borde förbjuda spridandet av kristna böcker och pamfletter.

Aktivt utövande av kristna riter på bekostnad av kejsarkulten fortfor dock att vara ett allvarligt brott och straffen för detta varierade i enlighet med vem som innehade kejsarmakten. I stort sett går det att hävda att det enbart var i undantagsfall som någon kristen avrättades, om så skedde rörde det sig i allmänhet om en kristen ledare öppet predikat mot kejsarmakten och aktivt uppmuntrat sina anhängare att inte offra till de romerska gudarna och kejsarens avbild.  

Den enda omfattande massakern på kristna innan Kejsar Decius trontillträde (bortsett från kortvariga förföljelser under svaga kejsare som Caligula, Nero och Domitianus, som använt de kristna som syndabockar för sin förfelade politik) hade år 177 ägt rum i Rhonedalen där rykten spritts om att de kristna ägnat sig år kannibaliska riter. Vid det tillfället hade centralmakten försökt stävja våldet.

Början av 200-talet präglades av politisk oro inom Imperiet. Generaler lät utropa sig till kejsare och inbördes strider blossade upp på olika platser, alltmedan germanerna hotade Rikets gränsbefästningar. Kejsar Decius försökte 249 bringa ordning genom att aktivt påtvinga alla romerska medborgare att underkasta sig kejsarkulten och offra till de romerska gudarna. Men den kristna organisationen hade då vuxit sig så stark att den emellanåt blodiga förföljelsen av kristna dissidenter visade sig vara lönlös och den upphörde efter två år.

Den hitintills största kristendomsförföljelsen ägde sedan rum under Diocletianus, som mellan åren 249 och 251 även han utgick från antagandet att Imperiet skulle svetsas samman genom en gemensam statssanktionerad religion, baserad på romersk tradition. Men, även detta hänsynslöst våldsbaserade försök att utplåna all religiös opposition misslyckades snöpligt och fick som enda resultat att den välorganiserade kristna kyrkan växte sig än starkare, något som den hänsynslöse realpolitikern Konstantin, kallad Den store, insåg och lyckades nyttja till sin fördel.

Konstantin gjorde ett förnuftigt val. Att gynna kristendomen hade flera fördelar som centralmakten kunde utnyttja. Först och främst var kristendomen allmännelig i meningen att den inte. likt de flesta andra sekterna i det romerska riket, vände sig till ett exklusivt, invigt sällskap, i princip var alla människor välkomna och som American Express säger, membership has its priviliges, medlemskap har sina privilegier. Kristendomen hade ett väl utbyggt välgörenhetssystem och de kristna kände samhörighet med varandra i en annars orolig och oförutsägbar värld. Trossystemet hade vuxit som en planta på judendomen, som redan varit spridd och närvarande över hela det romerska riket, med stödpunkter i städerna, förenade genom handel och tankeutbyte. Det kristna ledarskiktet var dessutom, liksom fallet var inom judendomen, i allmänhet läskunnigt, med stöd i speciell språktradition (till början var grekiskan det övervägande språket inom den kristna kyrkan). Liksom den romerska staten var kristendomen även hierarkiskt uppbyggd, med sina diakoner, präster och biskopar. Den var också till skillnad från andra religioner relativt självständig och stabil i förhållande till den försvagade och i viss mån sönderfallande statsreligionen.  Konstantin var även väl medveten om hur ståndaktig och stark den kristna trosgemenskapen visat sig vara under Diocletianus hårda förföljelser. Kunde han få denna trosinriktning och dess hierarki på sin sida förstod Konstantin att hans makt skulle kunna konsolideras genom ett intimt samarbete.

Den grekisktalande Kyrkohistorikern Eusebios (ca. 339) som)som uppenbarligen var Konstantins rådgivare i religiösa frågor öste i sina skrifter beröm över sin herre som han kallade Ho theofilefilestatos basileus, Guds mest älskade kejsare.

Konstantin, en kejsare och son till en kejsare, en religiös man och son till en ytterst religiös man, högst anständig på alla sätt och vis … vördad för sina visa och religiösa åsikter och älskad av Gud – upphöjdes av Kungarnas Konung, Universums Gud och frälsare till att föra krig mot de två värsta gudsförnekarna.

En av dessa var Konstantins kusin Maxentius, förvisso inte en av Guds bästa barn. Då denne besegrats i slaget vid Saxa Rubra och drunknat i Tibern lät Konstantin bärga hans lik och halshugga det, han halshögg även Maxentius söner, som enligt den romerska arvslängden skulle blivit kejsare istället för Konstantin. Han lät senare avrätta sin son Crispus och sin före detta medkejsare Licinius, gift med Konstantins syster.

Historien förtäljer att Crispus skulle ha åtråtts av Konstantins unga, andra hustru – Fausta, som fördrivit hans mor Helena. Då Crispus avböjt sin styvmor Faustas närmanden anklagade hon Konstantins son för otillbörliga närmanden och denne lät då döda sonen och sedan även Licinius, som sagt honom sanningen om Fausta. Då Helena, som var kristen, slutligen ingrep i familjedramat och även hon anklagade Fausta, lät Konstantin avrätta sin hustru och tog sin sedermera helgonförklarade moder till nåder. Eusebius nämner ingenting av detta utan öser istället bibelspäckat smicker över Konstantin.

Denne kejsare ändrade faktiskt historiens gång till kristendomens fördel. Kanske kan det om honom sägas att det var hans åtgärder och inte Jesus och Paulus som gjorde kristendomen till en världsreligion. Detta trots att Konstantin livet igenom var en trogen Mithrasdyrkare, behöll sitt ämbete som Pontifex Maximus, Överstepräst och i kraft av detta ämbete förrättade de statliga offren för Imperiets fortbestånd och lät de mynt som präglades under sin regim bära inskriptionen Soli invicto comiti, till den obesegrade Solen.

År 321 förbjöd Konstantin korsfästelse som straff och införde söndagen till helgdag för hela Imperiet, lätt uppföra stora kristna kyrkor i Rom, en bredvid sitt palats på Laterankullen och en annan på Vatikanen, den plats som traditionellt ansågs vara aposteln Petrus avrättnings- och begravningsplats.

Kyrkor byggdes även i det nordliga Trier, dit han en gång förvisat sin mor Helena och sin son Crispus, Aquileia, den viktiga hamnstaden i norra Italien, de viktiga biskopssätena i Antiokia och Alexandria och inte minst en ståtlig kyrka över den Heliga graven i Jerusalem och en i Konstantins nya huvudstad Konstantinopel.  Presbyterna, de kristnas präster, skattebefriades och fick fritt utnyttja Rikets post- och kommunikationsväsen. Detta var ovanligt effektivt och välutvecklat. Exempelvis så kunde Marcion (ca. 85–160) en tidig kristen, eller snarare gnostiker under en kristen mantel) färdas mellan Phrygien (beläget i dagens centrala Turkiet) och Rom inte mindre än 72 gånger.

Sjötrafiken över Medelhavet var även den ytterst livlig och varuutbytet stort, såväl till sjöss som till land.

Detta var en av orsakerna till att Konstantin i sina försök att ena Riket kunde sammankalla omfattande synoder med deltagare från Imperiets alla hörn. Exempelvis kyrkomötet i Nicea år 324, ett till en början fåfängt försök att förena de motstridiga läror som hotade att slita sönder den religion som Konstantin uppenbarligen hoppades skulle bli det sammanhållande kittet i hans Imperium och kanske till och med ersätta den allt svagare statsreligionen, som trots sin koppling till riksförvaltningen alltmer förlorat sin styrka och prestige. Kanske var Konstantin även påverkad av sin mor Helena och möjligen även plågad av dåligt samvete för sina synder, som det överilade mordet på sin son. Till skillnad från de romerska religionerna propagerade kristendomen för syndernas förlåtelse. Under alla förhållande lät Konstantin sig döpas på sin dödsbädd.

Konstantin var långt ifrån något helgon, även om flera kristna apologeter har försökt framställa honom som ett sådant. Jag antar att Jacob Burchardt hade rätt då han i sin utmärkta bok från 1853, Konstantin den Stores tidsålder, framställde honom som en grym och ambitiös politiker.

Hos ett geni som ständigt drivs av ambition och maktbegär, kan det inte vara fråga om kristendom eller hedendom, om medveten religiositet eller irreligiositet. Faktum är att en sådan man i grunden är irreligiös, även om han framställer sig själv i centrum för en kyrklig gemenskap. Helighet förstår han endast som en påminnelse om vem han skulle kunna vara, eller som vidskeplig nyckfullhet. Världsomfattande planer och mäktiga drömmar leder honom på en lättbegriplig väg mot strömmar av blod och slaktade arméer.

Konstantin hade flyttat Imperiets huvudstad till det av honom grundade Konstantinopel och även om Rom fortfarande behöll sin prägel av den mångfacetterade metropol som Juvenalis så levande beskrivit, där senaten fortfarande utövade den formella makten och en av kejsaren utsedd ställföreträdande Pontifex Maximus förrättade de statliga offren, så gled staden sakta men säkert in i ett bakvatten. De kristna potentaterna väntade i kulisserna och önskade tillskansa den absoluta makten, visserligen fortfarande underkastade den allt avlägsnare kejsaren, men befriade från Senaten och den ogudaktigt, demoniska, romerska offerkulten och dess uppsjö med hedniska, osmakliga gudomligheter. Roms biskopar önskade iklädda sig maktens guld och purpur, hyllas som Guds företrädare på jorden och … varför inte? samla guld och kvinnors gunst.

En gammal krigare hade efter sin tjänstgöring bosatt sig i Rom. Den grekisktalande Ammianus Marcellinus. Han hade tidigare varit en högt uppsatt officer och tjänat som protector domesticus vid staben hos flera kejsare, speciellt Julianus, som han tycks ha känt personligen. Kejsar Julianus har gått till historien behäftad med epitetet Avfällingen, eftersom han då kristendomen blivit så gott som allenarådande försökte återinföra den traditionella romerska kulten och gynnade judendomen på kristendomens bekostnad.

Julianus betraktade kristendomen som en grov, fundamentalistisk ideologi, som kvävde den klassiska bildningen och föraktade alla andra religiösa yttringar. Han förföljde inte kristendomen, men ville ta bort de privilegier som den försetts med och ivrade för religionsfrihet under det traditionella romerska systemet.

Kejsar Julianus är utan tvekan hjälten i den historia som Ammianus författade i Rom. Ammianus var inte kristen. Han ansåg kristendomen vara alltför alldaglig och enkel, troende på spådomar och augurer tycks Ammianus ha haft en gnostisk världsuppfattning. Tolerant och allmänt sympatisk frågade han sig hur kristendomen med sin kärlekslära likväl präglades av en mängd potentater som hänsynslöst bekämpade sina trosbröder om olika maktpositioner och anföll andra trosuppfattningar, speciellt sådan som frodas inom kristendomens sfär. Enligt Ammianus hade Konstantin i onödan komplicerat konflikterna inom den kristna sfären då han med synoderna uppmärksammat de i och för sig meningslösa hårklyverierna kring detaljer i tron. Som den gamle soldat han var ägande Ammianus dock inte så mycket uppmärksamhet åt kristendomens inbördes stridigheter och om han gjorde det så kunde han emellanåt avbryta sig med fraser som:

Nog för nuvarande med stadsangelägenheter. Låt mig återvända till de händelser som utspelade sig i provinserna.

Och med det menade han i allmänhet de olika fältslag som utkämpades i Rikets gränsområden och i vilka han själv ofta deltagit.

Under Ammianus tid i Rom var stadens styresmän fortfarande hedningar. Exempelvis den klassiskt bildade, förmögne, vältalige och allmänt respekterade Aurelius Symmachus, som 384 valts till Praefectus urbi med ansvar för Roms administration kämpade för religionsfrihet och tolerans. Ammianus hyllade Symmachus som en man av ”exemplarisk lärdom och gott omdöme” som kring sig skapade lugn och ordning. Något som dock inte hindrade att kristna ”busar” spred illvilliga rykten kring honom med resultatet att en vilseledd mobb brände ner hans en av hans villor (Symmachusfamiljen ägde flera bostäder på olika håll inom Roms murar).

Som mäktig motståndare hade Symmachus den överlägset skicklige, energiske och trosvisse biskopen av Milano, som befann sig närmre den kristna kejsarmakten som vid den tiden hade sitt säte i Milano. Den bildade och asketiske Ambrosius var en djupt övertygad kristen som med kraft bekämpade vad han ansåg vara farliga avvikelser från den kristna tro han valt att stödja. Den stränge Ambrosius blev känd som ”Guds gissel”. Den ungerske författaren Tibor Déry, som efter att ha varit kommunist ändrade ståndpunkt och efter ungernrevolten 1956 dömdes till nio års fängelse. Déry visste därigenom en hel om totalitärt tänkande och maktutövande. Han skrev en roman om Ambrosius som på svenska har det ovannämnda epitetet som titel. Den blir till allegori över hur den totala makten – över människans tänkande och statens styrelse går segrande ur striden mot tolerans och tankefrihet.

Romanen handlar bland annat om hur den stillsamme Symmachus strax efter att ha blivit utsedd till vädjade inför Ambrosius om respekt de romerska traditionerna borde bibehållas. Symmachus kände personligen Ambrosius och hade en gång till och med rekommenderat honom Augustinus av Hippo som elev. Augustinus, som på den tiden var maniké, anhängare av en strängt asketisk, dualistisk religion, skulle under Ambrosius inflytande bli en djupt allvarlig kristen och en av den kristna kyrkans mest inflytelserika teologer.

Den mest berömda lärostriden mellan Symmachus och Ambrosius gällde altaret framför den Segergudinna som under århundraden vakat över den romerska senatens sammankomster. Symmachus bönade och bad att detta altare skulle bevaras, liksom de traditionella riter som inledde senatens möten och den ed senatorerna svor att agera i enlighet med gudarnas vilja och för folkets bästa. Kristna senatorer hade yrkat på att altaret skulle förstöras och en del av dem, exempelvis biskop Damasus, vägrade beträda curian så länge altaret fanns kvar. Symmachus bad Ambrosius (de var släkt) att övertyga kejsaren om att altaret måste bevaras:

Människans förnuft trevar i mörker. För hennes kunskap om det gudomliga finns ingen bättre källa än minnet och de bevis på nåd och lycka som det har bevarat. Tiden skänker giltighet åt våra religiösa seder och har därigenom hjälpt oss att under århundraden bevara vår tro och styrka. Vi bör därför följa våra förfäders tro, såsom de följde sina fäders tro och välsignades genom att göra så.

Ambrosius menade däremot att Jesu Kristi lära och det faktum att tron på honom frälser oss från allt det onda som föregått oss och som fortlever genom den vidskepliga vördnaden av de falska gudar som Jesus en gång för alla avslöjat som obefintliga, gör nu att vi måste befria oss från alla dessa meningslösa, föråldrade och rent utav demoniska riter. Symmachus svarade:

Vi ber om fred för våra fäders gudar, för vårt fosterlands gudar. Det är rimligt att anse att var och en av oss dyrkar något som i själva verket är ett och detsamma. Vi blickar ju upp mot samma stjärnor, himlen täcker oss alla, samma universum omsluter oss. Vad spelar det för roll vilket system vi anammar i vårt sökande efter sanningen? Det är inte enbart genom en enda väg vi kan nå fram till en så oerhörd hemlighet.

Den sortens tolerans var oacceptabel för en kristen furste som Ambrosius. Hade inte Jesus sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”?

 Altaret åkte ut och kejsaren såg till att de skattemedel som bekostat senatens och den romerska statens ceremonier omedelbart skulle upphöra, all religionsutövning var nu under den katolska kyrkans domvärjo och all religiös makt skulle hädanefter vila i händerna på driftiga biskopar. Deras makt växte sig allt starkare (fast Damasus dog 384, samma år som altaret åkte ut). Segergudinnestatyns vidare öden är okända, antagligen slogs hon efter en tid i bitar.

Det går att betrakta Symmachus som anförare av de konservativa romare som förgäves kämpade mot en alltmera allenarådande kristen kyrka. Symmachus nederlag var dock inte slutgiltigt, det går att hävda att även om kristendomen fann sitt ursprung i Palestina så skapades den kristna tron i hög grad i Rom. Det var i Rom som mycket av Kristi budskap omformades och förvandlades till en garant för den världsliga maktens herravälde, Egentligen försvann inte det Rom som Symmachus trodde sig försvara gentemot kristendomen. Det blev snarare så att kristendomen anpassade sig till den romerska makten och dess traditioner.  Under alla förhållanden dog den antika filosofin och dess religion inte genom något dödande dråpslag. Rom levde vidare, fast under nya former och förvandlingen tog lång tid på sig. Symmachus dog ärad av sina trogna. På en samtida elfenbensbild ser vi honom sittande på en triumfvagn förbunden med elefanter och hur hans själ från ett begravningsbål (han jordiska kvarlevor brändes i enlighet med hednisk tradition)  av bevingade varelser förs upp till de antika filosofernas himmel.

Det var inte enbart striden mot Symmachus som styrkte Ambrosius positioner och därmed även den kristna kyrkan. År 388 hade en kristen mobb attackerat en synagoga i den syriska staden Callinicum. De hade misshandlat medlemmar av den judiska församlingen och slutligen bränt ner dess synagoga. Kejsaren Theodosius hade hävdat att judar liksom de kristna stod under statens beskydd och tvingade den lokale biskopen och hans församlingsmedlemmar att på egen bekostnad ersätta judarna och återuppbygga synagogan. Då Ambrosius fick höra detta blev han våldsamt upprörd, liksom flera av sina trosfränder hade han börjat propagera myten om att judarna, som ett helt folk, varit skyldiga till Jesu död och han angrep i sina predikningar Theodosius som varande en förrädare mot den kristna tron.

En illgärning från kejsarens sida gjorde att Ambrosius slutligen lyckades knäcka kejsaren och få honom att utfärda ett edikt som förbjöd utövandet av alla religioner förutom kristendomen, Ambrosius gick motvilligt med på att judendomen undantogs från förbudet. Orsaken var att 390 hade en romersk general av gotiskt ursprung i Thessaloniki låtit fängsla en populär kappkörningskusk anklagad för sodomi. Då generalen vägrat falla till föga för folkets krav på kuskens frigivning lynchades han. Mordet på en romersk befälhavare upprörde kejsaren till en sådan grad att då stadens kappkörningsfans samlats inom arenan för en ny tävlan spärrades utgångarna och de kejserliga trupperna, av vilken stor del utgjorde av goter, gick löst på publiken; män, kvinnor och barn. Det sades att sjutusen människor mist livet i den blodiga massakern. Såväl siffror som händelseförlopp har senare ifrågasatts, utan tvekan förkom en massaker och även om Theodosius skuld även den har satt i fråga så tog han dock på sig ansvaret. Då Ambrosius nåddes av den hemska nyheten bannlyste han kejsaren och förbjöd hon att deltaga i nattvarden. Inför den våldsamma oppositionen tvingades Theodosius ta sig till Ambrosius i Milano och hos honom söka syndernas förlåtelse. En mycket uppmärksammad händelse som togs till intäkt för Kyrkans makt över kejsaren.

Medan detta ägde rum ökade ständigt det yttre hotet från goter, franker, vandaler och hunner, medan det inom Imperiet stridigheterna fortsatte mellan olika tronpretendenter och schismatiska trosriktningar. Tiderna var ytterst oroliga och domedagsprofeterna många. Snart skulle goterna och andra ”barbarer” bryta genom Rikets gränsbefästningar och sprida död och elände omkring sig. Inom parentes sagt har även Julianus Avfällingen i modern tid ägnats en spännande roman, som likt Dérys bok ger en fin skildring av den värld som Sankt Damasus rörde sig i. Gore Vidals Julian ger likt Ammianus ett uppskattande porträtt av den siste hedniske kejsaren som var förespråkare för klassisk bildning och tolerans. I Vidals skildring blir Julianus, i enlighet med Vidals egen läggning, en förespråkare för en tolerant inställning gentemot homosexualitet.

Mot denna bakgrund framträder Sankt Damasus, likt Symmachus som förespråkare för ett mäktigt Rom, men på helt andra grunder. Allt tyder på att Damasus vurmande för att Rom skulle förbli ett maktcentrum hade personliga orsaker. Han ville tillskansa sig makt och prestige genom att poängtera Roms kristna grund som den stad Paulus och Petrus valt att verka i och var de mött döden, liksom så många andra förkämpar för den kristna tron. Hade inte Jesus valt Petrus som den som skulle leda hans kyrka?

Du är Petrus och på den klippa skall jag bygga min församling och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.

Som biskop över församlingen i Rom eftersträvade Damasus att i Petri efterföljd bli herre över hela kristenheten. Han gynnade därför dyrkan av Petrus och Paulus, den stora basilika över Petri grav som Konstantin påbörjat stod klar 368, två efter det att Damasus blivit biskop och själv initierade han en mängd kyrkobyggen. Främst bland dem var basilikan San Lorenzo som Damasus lät uppföra bredvid sin villa i centrala Rom. Så fort jag hört talas om denna kyrka gick jag genast dit och fann till min förvåning att den är osynlig från gatan, inbyggd som den är i det imponerande Palazzo della Cancelleria som uppfördes 1495 och fortfarande är platsen för Vatikanens interna domstol.

Du kommer in genom en diskret sidoport och väl inkommen öppnar sig ett stort, barockt kyrkorum. Det finns inte mycket kvar av Damasus ursprungliga basilika, som han tillägnade martyren San Laurentius, skyddshelgon för den kyrka vid vilken han själv fötts och där han i sin ungdom tjänat som präst. Under altaret i den nya kyrkan finns en del kvarlevor av Sankt Damasus, andra delar vilar i Vatikanen.

Det kan inte förnekas att jag blev något besviken över att det inte fanns många spår av Damasus basilika i denna basilika som var alltför så många andra av Roms kyrkobyggnader som under en tid ändrades och byggdes om i enlighet med tidens alltför likriktade smak. Men, liksom de flesta andra romerska byggnader hade även San Damaso in Lorenzo sina fascinerande hemligheter. Under kyrkan finns, liksom i så mänga andra romerska kyrkor inte enbart resterna av ett Mithrastempel, utan även en tre till sex meter djup underjordisk sjö med smaragdgrönt vatten.

 Sjön bildades då en bäck vid namn Euripus omvandlades så att vattentillförseln till de närbelägna Agrippinska termerna skulle regleras. På den tiden flödade Euripus längs markytan, men nu rör den sig under Rom. Flera sarkofager hade placerats längd Euripes och en del av dem kan fortfarande ses under Rom, bland annat under Palazzo della Cancelleria, exempelvis Aulus Hirtius sarkofag, en centurion i Caesars armé.

Uppe i kyrkan finns en fresk av en tämligen okänd artonhundratalskonstnär vid namn Luigi Fontana som framställer en viktig episod i den katolska kyrkans historia – Sankt Damasus mottagande av Vulgata. Någon gång i början av 380-talet hade Damasus anställt Eusebius Sophronius Hieronymus som sin sekreterare. Hieronymus var född i Stridon en liten stad i det nuvarande Slovenien och hade tidigare studerat i Rom innan han begett sig till Syrien där han prövat på ett liv som kristen asket, men efter en tid givit upp sitt självplågeri och återvänt till Rom där Damasus kom att intressera sig för hans kunskaper i hebreiska.

Hieronymus hade i Syrien blivit undervisad i hebreiska och fortsatte sin studier i Rom under en jude som omvänts till kristendomen. Eftersom Hieronymus även var flytande i latin och grekiska gav Damasus honom i uppdrag att översätta såväl det Gamla - som det Nya Testamentet till latin. Det Nya testamentet var skrivet på grekiska och de befintliga latinska översättningarna var tämligen usla. Den så kallade Septuaginta som användes av de kristna församlingarna var en grekisk översättning av det Gamla testamentet som under 100-talet f.Kr. i Alexandra gjorts av judiska lärde. Enligt Damasus borde även det Gamla testamentet översättas och då direkt från hebreiskan, men inte av några judar, som han misstänkte var benägna att förfalska det.

Detta väldiga översättningsföretag var ett led i Damasus strävan att befria den romerska kyrkan från det ”grekiska oket”. Kristendomen skulle latiniseras och makten vila hos Petri efterträdare – den romerske biskopen, en post som nu innehades av Damasus. Denna åsikt var en av orsakerna till att Damasus inte deltog i kyrkomötet i Thessaloniki år 380, då Kejsar Theodosius utfärdade ett edikt som gjorde den katolska, nicenska kristendomen till statskyrka i hela Romarriket. Därmed fördömdes alla andra kristna trosbekännelser, som exempelvis arianismen,  som varande farliga irrläror spridda av ”dåraktiga galningar”. Ediktet deklarerade att alla trosuppfattningar som inte fullständigt stämde överens med den nicenska trosbekännelsen skulle bestraffas.

Damasus var fullkomligt överens med ediktet, men motsatte sig det faktum att kyrkomötet ägt rum i den östra delen av det romerska riket och inte i den forna huvudstaden, där Petri tron var belägen och att mötet därmed dominerats av grekisktalande prelater.

Ediktet deklarerade att ”Konstantinopels biskop skall ha företräde i ära efter biskopen i Rom”, men Damasus blev likväl rasande

Vilket företräde? Roms företräde är inte på något vis kopplat till Roms förflutna som Imperiets huvudstad, utan är uteslutande baserat på sin apostoliska rätt, sin härkomst från Sankt Petrus och Sankt Paulus. Konstantinopel har inte ens andra rang då det gäller något företräde. Staden är inte ens ett patriarkat. Konstantinopel är av mindre betydelse än såväl Alexandria. som Antiokia. Den förstnämnda församlingen hade på Sankt Paulus order grundats av Sankt Markus och Sankt Petrus hade innan han begav sig till Rom varit biskop i Antiokia

Med patriarkat menade Damasus de ”apostoliska sätena”, det vill säga sådana församlingar som grundats av apostlar, till vilka enbart Rom, Alexandria och Antiokia räknades.

Damasus kunde dock trösta sig med att ediktet utnämnde honom till Pontifex, det vill säga att hans ämbete ersatte kejsarens hävdvunna rätt att agera som Pontifex Maxiumus, det vill säga Överstepräst över Imperiet, med såväl religiösa som politiska förpliktelser. Det kan därmed hävdas att Damasus blev den förste påven, men det var hans efterträdare, Siricius, som blev den förste att tillerkännas titeln ”påve”, från det grekiska páppas, fader. Tidigare hade alla biskopar titulerats som páppas, men det blev nu enbart biskopen i Rom som tick tituleras på detta vis. Titeln ”påve” blev dock inte officiellt fastslagen förrän på tusentalet.

Fresken i San Damaso in Lorenzo stämmer inte överens med verkligheten. Damasus fick inte uppleva fullbordandet av Vulgata, den var inte klar då han dog 384, samma år som dess översättare Hieronymus tvingades fly från Rom, efter rykten om hans otillbörliga uppträdande gentemot stadens förmögna damer, något jag tänkt skriva om i ett senare blogginlägg (detta har redan svämmat över sina bräddar). Hieronymus fortsatte arbeta med sin bibelöversättning i Betlehem och Jerusalem och efter hans död avslutades arbetet av hans lärjungar. Vulgata blev sedan fram till 1979 den katolska kyrkans dominerande bibeltext.

Försöken att få latinet till att bli den katolska kyrkans språk var enbart ett av många initiativ från Damasus sida för att kunna rikta den dåtida världens uppmärksamhet bort från den alltmer grekisk dominerade östra delen av det romerska riket. Han iscensatte även en omfattande ”reklamkampanj” för att locka pilgrimer till Rom.

Kristna hade under en längre tid vördat sina martyrer. Tertullianus hade 197 skrivit att martyrernas “blod är de kristnas sådd” i meningen att deras offer blev till bevis för de icke-kristna att de kristnas tro var så stark att de kunde gå i döden för den. Damasus som var född på en plats omgiven av de kristnas katakomber hade sedan sin barndom bevittnat hur de kristna ville bli begravda så nära som möjligt till dem som dött för sin tro. Det var som om de hoppats på att martyrerna skulle kunna föra deras talan inför Gud.

När kristendomen i början av trehundratalet blivit acceptabel ökade martyrdyrkan, alltfler vallfärdade till deras gravar, över vilka det nu restes kyrkor och kapell. Det blev också allt vanligare att samla och vörda reliker från heliga män och kvinnor, ordet kommer från latinets relinquere, att lämna efter sig.

Forskare har sökt en mängd orsaker till detta fenomen. Exempelvis att då kristendomen fångat in fler och fler troende började alltfler känna sig hotade av den hedendom de lämnat bakom sig. De forna gudarna uppfattades som hotfulla demoner och den växande, ständigt överhängande faran från annalkande barbarer och våldsbenägna sekterister gjorde att de kristna sökte skydd bland sina egna helgade områden, riter och maktbemängda föremål.

En annan förklaring är att de renoverade martyrgravarna, och/eller de kyrkor och kapell som vuxit fram i anslutning till dem, betraktades som motsvarigheter till de tempel som tidigare ansetts skänka läkedom, exempelvis sådan som helgats till Asklepios, läkekonstens gud.

Personligen tror jag, speciellt med tanke på att martyr- och relik-kulten var speciellt utbredd i Rom, att bildade biskopar som Damasus, som var väl förtrogna med romerska traditioner, visste att utnyttja det hedniska begreppet numen. Ett ord som oftast översätts som ”gud”, men med förbehållet att det snarare rör sig om en ”personifierad kraft” än en gud i ordets vanligaste bemärkelse. En numen kan vara en sak; som en sten eller en växt, ett djur – eller till och med var en dal av en människa. Om en människa äger en numen, kan det definieras som en kraft som utgör hennes inre personlighet; hennes själ, karisma, virilitet – kanske till och med hennes förmåga att göra saker på bästa möjliga sätt. Varje numen hade en mycket specifik, begränsad uppgift. Begrepp och trosuppfattningar som med lätthet kunde överföras till tron på en kraft kopplad avlidna martyrer, eller föremål och platser som kunde förknippas med dem.

Innan Damasus blev Roms biskop hade kalligrafen Furius Dionysius Philocalus sammanställt en Chronographia, en slags illustrerad kalender som inkluderade kejsarnas födelsedagar, Roms officiella festdagar, listor över romerska konsuler, prefekter och biskopar, samt kortfattade redovisningar stadens historia och dess fjorton ”regioner”. Företaget hade bekostats av en viss Valentinus, uppenbarligen medlem av den mäktiga Symmachusfamiljen, men till skillnad från dess patriark var Valentinius uppenbarligen kristen eftersom Chronographia innehöll en omfattande lista över stadens kristna martyrer.

När Damasus 366 hade tillskansat sig den absoluta makten som biskop över Rom kontaktade han Philocalus och gav honom i uppdrag att på olika platser över hela Rom sätta upp marmorplattor som hedrade minnet av stadens martyrer. Han skrev själv de epitaf som skulle pryda dem. Damasus avsikt var att skapa en urbs sacra, en helig stad, fylld med anspelningar på de heliga martyrernas, ordet betyder vittnen, närvaro och bestående beskydd. Den mängd heliga platser som marmorplattorna utvisade blev också ett medel för att locka till sig pilgrimer. Trettio av dessa inskrifter finns bevarade, i original, som fragment eller kopior, men de måste ha varit betydligt flera.

Damasus sökande efter martyrer tycks emellanåt ha varit lite uppfinningsrikt. Sjuttiosju av de martyrer som finns omnämnda på marmorplattorna saknas i Philocalus Chronographia och kan mycket väl ha ”upptäckts” Damasus.

Han fokuserade inte enbart på helgedomar ovan jord, där han satte upp sina marmorplattor, utan uppmärksammade även katakomberna och gjorde dem mer tillgängliga för besökare genom att ordna med trappor, guider och belysning, samtidigt som han tog benrester från olika ställen och samlade dem på en plats, exempelvis den berömda ”påvekryptan” i San Callistus katakomber där resterna av fem romerska biskopsmartyrer vilar.

En del av inskrifterna hyllar flera martyrer.

Om du skulle fråga: här ligger en stor skara helgon. Gravarna som här vördas bevarar de heligas kroppar, efter det att det himmelska riket tagit emot deras sublima själar. Här vilar Xystus kamrater, som förde med sig troféer från fienden; här en pretorian som tjänade Kristi altare; här placerades en som länge levde i fred levde som präst; här vilar de heliga biktfäder som Grekland sänt. Och här de unga pojkarna och de gamla männen och de kyska barnbarnen och även den som nöjde sig med att behålla sin jungfruliga kyskhet. Detta bekänner jag, Damasus, att även jag ville lägga mina egna ben här, men jag var rädd för att störa sådan helig aska från helgonen.

De av Damasus epitafer som hyllar kvinnliga martyrer lovprisar I allmänhet deras kyskhet, blygsamhet och trofasthet”, alltmedan män hyllas för sin värdighet, vältalighet och ofta “gammalmodiga” livsåskådning. Damasus tycks ha varit en ärelysten man och han dyker själv upp i så gott som varje epitaf han författar, Ibland kan det även röra sig om egna minnen. Han skriver om martyrerna Marcellinus and Peter Diocletianus:

När jag enbart var en pojke förde er bödel mig, Damasus, till er grav och berättade för mig att han av den galne slaktaren fått befallning att hugga av era halsar och sedan för er in bland buskarna så att ingen skulle finna er. Han sa sedan med iver att han själv, med egna händer berett er en grav, dold under en grotta. Efteråt berättade han för Lucilla att det var mer anständigt att föra era lemmar dit, på grund av er fromhet. (Han sade) du, ivrig, att ha förberett din grav med era egna händer, och efter att ha legat dold under en grotta Efteråt (sade han) ansåg Lucilla att det var mer behagligt att lägga dina lemmar här, på grund av din fromhet.

Det händer till och med att Damasus tycks glömma att hylla helgonet ifråga och enbart beskriver sina egna insatser. Som på marmorplattan till den avrättade centurionen Cornelius minne:

Damasus oroade sig för tillgängligheten. Se nu: nergången är klar och skuggorna flyr, nu kan du betrakta Cornelii monument och hans heliga grav. Damasus utförde detta arbete med iver (även om han är sjuk) för att du lättare skulle kunna komma hit och för att helgonets hjälp skulle kunna göras lättillgänglig för folket, och så att – om du nu kan framhärda med att utgjuta böner ur ditt rena hjärta – så att även Damasus bättre ska kunna resa sig upp –  även om det inte var kärleken till ljuset som drev honom, utan omsorgen om sitt arbete.

Strax efter det att Ammianus Marcellinus skrivit om Damasus kamp för att erhålla biskopsämbetet nämner han hur Roms präster strävar efter makt, rikedom och värdighet.

Med tanke på stadslivets pråliga lyx är det naturligt att de som har ambitionen att njuta av det ger sig in i den mest ansträngande konkurrens för att uppnå detta mål. När de väl har nått dit är de säkrade om rika gåvor från förnäma damer; de kan åka i vagnar, klä sig praktfullt och med sitt överdådiga bord överträffa kungar. De skulle kunna vara verkligt lyckliga om de inte brydde sig om stadens storhet, som de gjort till en mantel för sin lastbarhet, och istället följt vissa provinsiella biskopars exempel på, vars extrema sparsamhet i mat och dryck, enkla klädedräkt och nedslagna blick visar den högsta guden och hans sanna tillbedjare deras renhet och blygsamhet.

Fåfänga – det må vara förlåtet att Damasus, likt så många av oss var behäftad med den defekten. Hans insats var förvisso på flera områden avgörande för kristendomens spridning över världen. Så varför inte uppföra kyrkor till han ära, helgonförklara honom och be till honom ” bevilja oss, O Gud, att följa Påve St. Damasus exempel, honom som vi älskar och som för oss uppenbarade Ditt ord”? Förvisso var han säkert som det står över en av ingångsportarna till hans moderna kyrka Ego sum pastor pastor bonus, jag är den gode herden.

Eller? Är Sant Damasus verkligen värd sin roll som helgon, from förebild och förbedjare? Det är tveksamt, speciellt om man tar fasta på vad hans samtida hade att säga om honom. Ammianus nämnde en viss Viventius som en exemplarisk prefekt över den Rom. Han var

en före detta questor [juridisk rådgivare] vid palatset, en rättrådig och vis pannonier [från nuvarande Ungern och Slovenien], under vars lugna och fredliga administration det rådde allmänt överflöd. Men även han fick utstå ett alarmerande våldsutbrott från den turbulenta befolkningen, vilket uppstod på följande sätt. Damasus och Ursinus, vars passionerade ambition att gripa biskopstronen gick helt överbord, var inblandade i mycket bitter intressekonflikt och deras anhängare spred skada och död. Viventius, oförmögen att få slut på eller lindra stridigheterna, tvingades av övermäktiga omständigheter dra sig tillbaka till förorterna. Hans anhängares ansträngningar säkrade Damasus seger. Det är säkert att i Sicinius basilika, där de kristna samlas för gudstjänst, fann under en enda dag 137 lik och det var bara med svårighet som folkets långvariga raseri senare kunde fås under kontroll.

Sankt Sicinius basilika, som tidigare varit en stor romersk rättegångsbyggnad, låg i anslutning till Forum. Basilikan hade omvandlats till kyrka på inrådan av Damasus föregångare på biskopstronen, Liberius, Denne hade blivit vald med stöd av Roms inflytelserika och förmögna änkor, men då flera kristna grupper opponerat sig mot valet fick han dela biskopsämbetet med en viss Felix. Detta behagade inte alls Roms kristna majoritet som under slagordet "en enda Gud, en enda Kristus, enbart en biskop!” tvingade kejsaren att driva Liberius i landsflykt. Under Liberius frånvaro splittrades den kristna församlingen i stödet mellan Liberius och Felix. Damasus stödde den senare och då de två biskoparna hade dött utbröt en våldsam strid om vem som skulle efterträda dem. Damasus som stöddes av de förmögna damerna hade gång på gång skiftat sitt stöd mellan Liberius och Felix, men då den senare under åtta år lyckats hålla sig kvar vid biskopstronen stod Damasus så småningom helhjärtat vid hans sida. Ursinus förblev dock Liberius man och hade sitt starkaste stöd bland majoriteten av Roms befolkning

Collectio Avellana, Avellansamlingen, som finns bevarad i Vatikan-biblioteket innehåller 244 dokument från tiden mellan 367 och 553. Där finns brevväxling mellan kejsare och romerska biskopar, kejserliga dekret och personliga papper från flera biskopar. Collectio Avellana sammanställdes någon gång vid slutet av femhundratalet. Ett dokument som man funnit bland Collectio Avellana berättar

När Damasus, som alltid strävat efter att bli biskop, underrättas om Ursinus vigsel till biskop, använde han mutor för att hetsa upp kappkörare och den okunniga pöbeln, och beväpnade med vapen bröt de sig in i Julius basilika, och iscensatte där en massaker på de troende som rasade i tre dagar. […] Sju dagar senare, i sällskap med alla de menedare och gladiatorer som han korrumperat genom att betala enorma summor pengar, tog Damasus Lateranbasilikan i besittning och prästvigdes därefter till biskop.

Efter att ha blivit av med Ursinus började Damasus förfölja de romare som inte stödde honom. De levde i skräck och utsattes för allsköns misshandel och blodsutgjutelse. Vid ett tillfälle gav han order om att sju oppositionella präster skulle utvisas, något som orsakade ett allmänt uppror. En folkmassa bröt sig in i det fängelse där prästerna inväntade sin utvisning, befriade dem och förde dem till ”Liberius basilika”. Återigen samlade Damasus

gladiatorer, vagnförare, dödgrävare, samt alla de präster som stödde honom, och med yxor, svärd och klubbor belägrade de basilikan medan Damasus uppviglade sina följeslagare till blodbad. [...] De bröt ner dörrarna och satte underifrån eld på basilikan, varefter de stormade in och plundrade byggnaden. Några medlemmar av Damasus hushåll, medan de bröt sänder basilikans tak, dödade den trogna församlingen med tegelpannor. Därefter stormade Damasus anhängare in och dödade etthundrasextio av de som befann sig där. såväl män som kvinnor. De sårade många fler, av vilka flera senare dog av sina skador. Men ingen från Damasus sällskap dödades

Detta är möjligen denna andra attack på Ursinus anhängare som Ammianus anspelar på. Eftermälet av denna massaker blev att representanter för den upprörda romerska befolkningen sände sina klagomål till kejsaren, som hade sitt residens i Milano. Men …  Damasus hade mäktiga beskyddare, speciellt bland förmögna och aktade romarinnor som älskade honom så mycket att han kallades för ”tanternas öronpetare.” Detta epitet betydde enligt hans anhängare att Damasus rensade damernas öron från deras villfarelser, för att sedan introducera den rätta läran, alltmedan hans motståndare tolkade frasen som att han stack damernas öron med förtal av sina motståndare.

Damasus motståndares vädjan om rättvisa möttes av kejsarens döva öron och Ursinus lämnade staden på eget bevåg.  Men, Damasus blodtörst ändade inte med det. Ursinus trogna anhängare samlades nere i katakomberna där de höll gudstjänst förutan sina landsförvisade präster, Vid ett sådant tillfälle, då ursinusanhängare samlats vid St. Agnes grav, bröt sig Damasus plötsligt in med sin väpnade skara och flera av gudstjänstbesökarna höggs ner i ett ”förödande blodbad”.

Det blir onekligen lite svårt att efter dessa samtida fördömanden begripa hur denne blodtörstige och fåfänge biskop fortfarande kan hyllas som ett helgon och dessutom så sent som 1969 fått en stor romersk kyrka uppförd till sin ära. Men, kanske är det så att segrare utplånar missprydande fläckar ur sitt eftermäle. Det kan inte förnekas att flera av Damasus insatser lade grunden till mycket av den nuvarande påvemakten, med alla dess företräden och brister.

Som uttrycket den tyske filosofen Johann Gottlieb Bühle lade i munnen på jesuiterna att ”ändamålet helgar medlen”, fast det finns några belägg för att jesuiterna verkligen använde sig av det. Vad vi tänker och tycker bygger alltså på osäkra grunder och att Damasus var en blodtörstig tyrann är därmed inte helt säkert, men personligen lutar jag onekligen åt den uppfattningen. Under alla förhållanden är Sankt Damasus, som Oscar Wilde skrev, ett av de många spöken som nu vandrar genom Rom. Han lever vidare och som en av hans samtida beundrare skriver i en av de många billiga helgonbiografier som finns att köpa i en mängd romerska kyrkor:

Fördjupa dig i nyanserna i Damasus I:s ledarskap och dra där ur tidlösa lärdomar för samtida troende och ledare. Utforska hans orubbliga engagemang för doktrinär ortodoxi, hans ömtåliga balans mellan andlig och världslig auktoritet, och hans visionära beskydd av heliga platser – en inbjudan till att reflektera över de utmaningar och möjligheter som kyrkan står inför idag.

Ammianus Marcellinus (2004) The Later Roman Empire (A D 354-378). London: Penguin Classics. Brown, Peter (1971) The World of Late Antiquity. London: Thames & Hudson. Burchardt, Jacob (1949) The Age of Constantine the Great. New York: Doubleday Anchor books. Carcopino, Jéróme (1976) Dagligt liv i antikens Rom. Stockholm: Prisma. Clark, Gillian (2011) Late Antiquity. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Collectio Avellana https://www.fourthcentury.com/avellana-1-english/ Eusebius (1989) The History of the Church. London: Penguin Classics. Gibbon, Edward (2002) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. London: Penguin Classics. Henrikson, Alf (1971) Bysantinsk historia. Stockholm: Bonniers. Henriksson, Alf (1983) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Horace (2004) The Satires of Horace and Persius. London: Penguin Classics. Juvenal (1974) The Sixteen Satires. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classic. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. Harmondsworth, Middlesex: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the Other Sons of God. London: Picador. Norwich, John Julius (2011) The Popes: A History. London: Chatto & Windus. Tergel, Alf (1973) Från Jesus till Mao. Stockholm: Verbum. Trout, Dennis E. (2015) Damasus of Rome: The Epigraphic Poetry : Introduction, Texts, Translations, and Commentary. Oxford: Oxford University Press. Walton, Charles S. (2023) Saint Damasus (Pope): Discover the Life and Timeless Legacy of Saint Damasus of Rome. Independently published. Wisniewski, Robert (2019) The beginnings of the cult of relics. Oxford: Oxford University Press.

At the moment I find myself the Dominican Republic where Maslou, a Haitian who has lived and worked in the country for more than twenty years, is putting up tiles in our kitchen. It is a sad fact that Haitians are discriminated against in the Dominican Republic. Fleeing poverty and violence, they cross the border into the neighboring country where they are exploited while doing underpaid work and constantly run the risk of being captured by military and police and transported back across the border as illegal immigrants An activity that in the Dominican Republic has given rise to a multifaceted and difficult-to-investigate corruption that includes politicians, lawyers and police who profit at the expense of defenseless, impoverished Haitians.

My good friend Mats Lundahl recently wrote an article detailing the misery that Haiti is now suffering from during the absence of an effective government, while drug-financed mafia gangs run amok in its villages and cities.

On October 3, 2024, a Haitian gang of gangsters attacked the small town of Pont-Sondé, north of Port-au-Prince, killing at least 115 people, including women and children, and wounding at least 50. At least 45 houses and 34 cars were set on fire. Between November 13 and 16, more than 20,000 people were forced to leave their homes in the Capital as a result of gang attacks. On the 19^th, Pétion-Ville, the richest suburb of Port-au-Prince, was attacked, but the police, with the help of the local population, managed to repel the attack and kill 28 gang members. Between December 6^th and 11^th, at least 207 innocent people, most of them over 60, were killed by gangsters in Wharf Jérémie, one of the worst slums in Port-au-Prince. They were shot and hacked to death with machetes and knives, set on fire and thrown into the sea. The gang leader had believed that they had used black magic to give his son a fatal illness. On December 7^th, a citizen guard lynched more than 10 gang members in Petite Rivière de l’Artibonite. The response was not long in coming. Between December 8^th and 11th, at least 70, perhaps over 100, people were murdered, including women and children. On the 16^th and 17^th, a gang attacked the Bernard Mevs Hospital with Molotov cocktails and set it on fire. On Christmas Eve, the Hôpital général, the largest hospital in Port-au-Prince, was attacked as it was about to reopen after being closed since February 2024 due to gang attacks. At least two journalists and a police officer were killed.

No airlines fly to Port-au-Prince anymore. The US aviation authorities have banned all flights there indefinitely. If you want to get from there to the only open airport, in Cap Haïtien, and out of the country, or vice versa, by helicopter it costs USD 2,500 and you are only allowed to bring 10 kilos of luggage. By early 2025, the number of people forced to leave their homes as a result of gang violence had reached over a million, out of a total population of just over 11.8 million. Et cetera, ad infinitum, ad nauseam.   

All this on top of earthquakes, hurricanes, centuries of political oppression and catastrophic environmental degradation. Born as the world's first republic ruled by former slaves, Haiti has for more than two centuries suffered from the racist contempt of the outside world and an overpopulation originally caused by the 800,000 slaves imported by the French to their colony of Saint-Domingue (which later became Haiti). A country which tropical soils could not even then feed them all. On top of the misery, Haiti was forced to pay reparations until 1947, paying for taking possession of the “property” that their oppressors had usurped. And despite all this, Haitian culture still flourishes, in music, art and literature and not least in the country's distinctive religion, Vodoun.

A religion as serious as Christianity or Islam, and like them with its various variants, Vodounn only gained the status of a religion in 2003. Vodoun is polytheistic and syncretistic – and its unwritten theology is extremely complicated. It is an accepted fact that Vodoun was imported from West African kingdoms, but this is still not entirely correct. Vodoun certainly has elements of African religions, but influences include Christianity, Islam and other religious traditions, not least those that arose on the island of Hispaniola, which Haiti shares with the Dominican Republic. The Haitian slaves came from a very large geographical area, a territory that stretched from the Gulf of Guinea to Angola, and some of the spirits worshipped in Vodoun can be directly traced from there, but not all. The African components merged with European influences. However, the African presence is tangible. When a Haitian dies, he travels anba dlo nan Ginen, underwater to Guinea.

I think about this when I watch Maslou fixing the tiles and talk to him during his breaks. His ancestors travelled across the Atlantic, chained in stuffy ship holds. Millions died during that journey across the vast expanse of the sea and their bodies were thrown into the ocean. Those who survived brought their gods, their music and created a new, flourishing culture in the Caribbean.

Tiles? I recall that the Haitian artist Edouard Duval Carrié created a wall of tiles (it looks like tiles, but are in fact rectangles made of Plexiglas). Against a blood-red ground, entwined with flowering aquatic plants, slaves float who have been thrown into the sea from ships as worthless cargo. La Triste Histoire des Ambaglos, The Sad History of the Underwater Spirits, is a story of diaspora. About an involuntary migration across the sea and its eerily sad end. The artwork is also a reminder of how the memory of this tragedy lives on. The ties with Africa were torn apart, but reminiscences of the old continent and its gods survived in all the misery that followed. Death was not final. Life remained in recollections of the survivors. A new world was created on American soil. Roots from Africa were planted in American soil and sprouted anew. Trees, roots and water are constantly present in Edouard Duval Carrié's art.

Duval Carrié has also painted large portraits of Africans, who anemones in the depths of the ocean have merged with corals and sea. Perhaps they have been transformed into water spirits, or sea gods, which makes me think of Ariel's song in Shakespeare's The Tempest:

Full fathom five thy father lies;
              Of his bones are coral made;
    Those are pearls that were his eyes:
              Nothing of him that doth fade,
    But doth suffer a sea-change
    Into something rich and strange.
    Sea-nymphs hourly ring his knell:
                              Ding-dong.
    Hark! now I hear them—Ding-dong, bell.

Several years ago, when my wife and I were both working for the UN, she as a permanent employee and I as a consultant, we visited a lady in her apartment somewhere in the United States. I don’t actually remember if it was in New York or somewhere in Florida. In any case we discussed her contribution to an arts and crafts institution in Guatemala. I don’t remember neither her, nor her apartment, but I do very clearly remember a rather large and strange painting that adorned one of her walls. It was painted in a half-naive, half-academic style and depicted a naked lady wading in a river, with a revolver in one hand, against a backdrop of lush jungle vegetation. That was the first time I had heard of Edouard Duval Carrié, born the same year as me – 1954. It annoys me that I never took a picture of that painting, especially since Duval Carrié’s art has since appeared in various contexts and steadily increased in value. His imaginative world is generally morbid and difficult to interpret, often with historical or Vodoun motifs.

For several years now, Duval Carrié has been living in Miami. Born and raised in Haiti until he, at the age of ten, with his parents was forced to flee the terror regime of “Papa Doc” Duvalier He has since lived in various places, such as Puerto Rico, New York, Montreal and Paris. Duval Carrié studied at the Université de Montréal and Loyola College in Canada, as well as the École nationale supérieure de beaux-arts in Paris, where he lived for several years, until he moved to Miami. On several occasions he has returned to Haiti, but under the current, terrible conditions, he cannot imagine settling there.

Like so many others who grew up in a distinctive environment, he has throughout his life carried with him his Haitian heritage, which since the time of slavery has been characterized by an enforced diaspora and/or isolation. A sense of rootlessness has simultaneously created a connection with the nature of the Caribbean island and the strange creatures who inhabit the mysterious, unbound world of Vodoun.

Duval Carrié is a cosmopolitan whose artistic sensibility leaves him open to the multitude of multifaceted identities that exist within the magical sphere of Vodoun He likes to portray himself and his figures as beings that, like trees, have roots deep in the earth and sea and a crown that opens up to an infinite universe. For example, he has depicted “my life as a tree” and represented it on plexiglass, with several other variants made on aluminium.

In recent years, Duval Carrié has increasingly worked with different materials and created large-format works and installations through which he has attempted to depict migration and transformations in an almost cosmic form, where African, Caribbean and European traditions speak to each other and blend together into spiritual constellations.

Vodoun as a spiritual dimension appears to be constantly present in Duval Carrié's artistic sphere. It often takes on a sacred character and several of his later works evoke associations with the stained-glass windows of Gothic cathedrals,

or altar cabinets,

like this altar dedicated to the sea god Agouwe:

In several of his oil paintings, Duval Carrié depicts religious Vodoun practices, such as the home altars with offerings that might be found in both Haitian and Dominican peasant homes. As in the painting below, where he has placed such an altar in the middle of a river within a tropical jungle, in full accordance with his constantly repeated associations with the life-giving powers of water and vegetation. In this case, the sacrificial table is surrounded by crocodiles, an allusion to the nocturnal Vodoun rites in Bois Caïman. The Forest of Crocodiles, which on August 14^th, 1791, gave the start to the nationwide slave revolt that ended in 1804 with Haiti's liberation from France. In the lush jungle, crocodiles lurk, barely visible.

The day after the ceremony in Bois Caïman, signal drums thundered across the French colony and the rebellious slaves set fire to the sugar plantations. Smoke could be seen as far as Louisiana in the United States.

Sugar, the Devil’s crop, is one of many reasons for Haiti’s seemingly eternal curse. Sugar cultivation can be traced back to around 6,000 BC, when sugarcane was harvested in New Guinea. The earliest known large-scale production of crystalline sugar took place in northern India, around 3,000 BC. After being a rare commodity in Europe, sugar became widely known in the late Middle Ages and its use spread as sugar became an increasingly cheap and accessible product. Combined with other tropical commodities – coffee and tobacco – sugar became an important, invigorating stimulant for Europe’s growing number of industrial workers, along with the increasingly popular rum. Today, sugarcane is the third most valuable crop after cereals and rice. Sugar plantations cover 26,945,000 hectares in 110 countries. Between 2019 and 2020 alone, 167 million tons of sugar were produced (some of which comes from beets), while a dozen countries use at least 25 percent of their arable land for sugar cultivation. Sugarcane is used to produce at least 80 percent of the sugar consumed by the world's population.

.    

Sugarcane grows to a height of 2 to 6 metres with strong, fibrous stems. It is some sort of overgrown grass and generally covers large areas. The often very extensive sugar fields tend to be home to a variety of pests, some of them poisonous, and so are the pesticides used to protect the crops. In addition, sugar has proven to be a harmful food that most of us can actually do without.

Most sugarcane is still harvested by hand, and sugarcane cutters die from their hard work. For example, it was estimated that in the past two decades at least 20,000 people have died from chronic kidney disease in Central America, most of them sugarcane workers along the Pacific coast. This may be due to working long hours in tropical heat, without adequate fluid intake, and constantly being subjected to physical ailments caused by hour after hour of repetitive movements. If this is the case today, it is not difficult to imagine the torture endured by the whipped, unpaid slaves in French Saint-Domingue. The French slavers were well aware that the machetes their slaves used to cut their sugar cane just as well be used as weapons against them and their families, which was ultimately the case. What could be expected of 800,000 people who were used as livestock, killed, tortured and despised?

Throughout history, sugar has been a major economic and social influence, driving the expansion of European empires. The “white gold” fueled the Atlantic world’s lucrative trade in people, gunpowder, cloth, sugar, and rum, creating a great wealth for a privileged few. Sugar’s dark history, apart from being a noxious food, has deep roots in the slave labor that was perpetuated by the enormous demand for sugar cultivation in Brazil and on Caribbean plantations. As a result, between 1501 and 1867, over twelve million Africans were shipped to the Americas, under appalling conditions. These twelve million were the ones who survived the Atlantic crossing, which cost at least half as many lives.

Duval Carrié has created a large “sugar ship” that seems to be afloat, glittering and seductively above the viewer’s head, like a constellation of stars. At the same time, there is something lugubrious and threatening about the insect-like construction.

In a diptych, Duval-Carrié depicts how Death, with the help of the French, brings his cargo of slaves to Saint-Domingue’s shores, only to reap the French as victims of his own disgusting trade in human being and the inhumane treatment of their slaves.

It was not only the bodies of Africans that were brought across the Atlantic; their thoughts, religion and art were also rooted in the Caribbean soil, where they grew mighty and strong. As migrants have done over the millennia, the religion of the slaves was mixed with other influences. Elements from the beliefs  of a variety of different peoples were joined together – contributions from West Africans such as Bambara, Fon, Fulani, Ashanti, Yoruba, Ovimbundo, Kimbundo, Bakongo, Lunda, Chokwe and many more. Several slave traders tried to mix their human goods so that the language barrier made conspiracies and rebellions more difficult. However, there were also elements from folk religions in a variety of places other than the African mainland – traditions were brought by Guanches from the Canary Islands, from Irish, Gypsies, Portuguese, Andalusians, Moors from North Africa and the Levant, Jews, Scots, Irish, and not least the indigenous inhabitants of the islands – Caribs and Tainos. Nevertheless, most powerful were the old gods from kingdoms such as Mali, Dahomey and Ashanti, and those positioned further south –  like Congo and Luanda.

A syncretism that makes me think of Neil Gaiman's novel American Gods, which tells how immigrants from all corners of the world brought their gods with them to the United States, but over there they forgot to show them their worship. However, all these neglected gods are still alive and maintain some contact with each other, while they live among common people, but are now forced to work as undertakers, butchers, taxi drivers, prostitutes, petty gangsters, or large and small business owners. They fight against the "new gods" who reside within the modern technocratic world, with its entertainment industry, stock trading, big capital, internet and drug trafficking.

However, within the realm of Haitian Vodoun, the old gods survive, along with a variety of other natural beings. They do not always live in harmony with each other, and Duval Carrié occasionally depicts how armed, strange creatures confront each other in a Haitian, mythical jungle landscape.

The distinction between historical and modern realities can be dissolved in Duval Carrié's art, as well as in magical and everyday realms. In one image he seems to comment on the sadly divided and often bloody division between the nations that divide the island of Hispaniola, well aware that the two countries share a spiritual, folk-religious sphere. Two spirit beings stand facing the viewer – a burning figure by ruined trees on the left/west side of a river flowing from a common source and, on the right/east side another, spotted  being, flanked by two palm trees. Below the spotted figure, a truck is seen dumping something towards the west side of the river, where a woman appears to be picking something up.

A difficult-to-interpret image, which I perceive from the viewpoint of my own world of imagination. The burning man might then represent the landscape of Haiti, deployed by overproduction, overpopulation, drought and other environmental disasters. Where people are forced to burn the few trees that remain yp obtain charcoal to heat their food and earn a meagre income, and who through their poverty are forced to opportunities for survival seek within a neighbouring country where they are ruthlessly exploited as underpaid labour. The spotted figure can then be considered as a representative of the Dominican population who have been infected by the plague of racism and also suffered from a lack of identity that caused them to deny their African roots and believe themselves to be pure-blooded descendants of Spaniards, who, in contrast to what they present as an underdeveloped Haiti, consider themselves as representatives for Western civilization and progressive spirit

.

The river that separates the spirit figures may then allude to the border river Rio Massacre, which through its name brings to mind the so-called Perejil Massacre that took place in October 1937. A mass murder of Haitians living along the northwestern frontier of the Dominican Republic and in certain parts of the nearby Cibao region. The massacre was initiated on the direct orders of the Dominican dictator Rafael Trujillo and carried out by army troops gathered from different parts of the country. The well-planned and sudden massacre killed practically the entire Haitian population living by the Dominican border and only a few managed to escape into Haiti. The massacre got its name because the perpetrators often held up a bunch of parsley – perejil – asking their intended victims what it was, if they then pronounced the word with a hard r, it was considered as a sign that they spoke Creole and therefore were Haitians. Skin colour played less of a role, as many Dominicans were as dark-skinned as their Haitian neighbours. The massacre claimed the lives of an estimated 14,000 to 40,000 men, women, and children.

It is entirely appropriate that Duval Carrié also portrays the “Dominican” as a spirit being. Dominican folklore contains a variety of magic/naturel creatures, and the country also has a form of Vodoun with its own distinctive features and its own lwas, gods who generally are called misterios in the Dominican Republic.

The Dominican author Marcio Veloz Maggiolo wrote a novel that appears to be acted out in the same mystical realm as Duval Carrié’s art. The immortal protagonist of Biografia diffusa de Sombra Catañeda, the Diffuse Biography of Sombra Catañeda, appears to be a descendant of the island’s first conquistadors and tells its story out of the realm of lwas and  misterios.

Sombra Catañeda asks us if today'sople are not the product of yesterday, subjected to constant mutations in an existence that is far from logical and understandable. The history that people tell each other is arranged and falsified by fabulists, politicians and historians, all with a highly personal agenda. The truth is found within the magical/spiritual sphere within which Sombra Catañeda resides and from which he observes the inhabitants of the island shared by Haiti and the Dominican Republic. He tells of its historical development, from the time when the Taínos arrived in their canoes to the island that they possibly called Quisqueya, until the day Veloz Maggiolo wrote his book (i.e. 1981, he died in COVID 2021).

Sombra Catañeda's story may seem like randomly assembled history, which over centuries moves within a sphere of abandonment and division. He seems to be both sender and receiver, an unintentional actor, hero and villain. Superhuman and human – all too human.

In Duval Carrié's work present and past are mixed together as well and the union seems to take place in his Vodoun-inspired spirit world. For example, an image which I assumed represented the sea god Agwé (or Agouwe), who is often depicted as an admiral, has the for me confusing title Capitaine Tonerre.

Eventually I found out that El Capitán Trueno (Captain Thunder) was the hero of a series of Spanish comic books created in 1956. The series was published continuously between 1956 and 1968 and became the most popular Spanish superhero comics of all time. At its peak, it sold more than 170,000 copies per week and was translated into French, which is probably how the young Duval Carrié became fascinated by it. The comics were inspired by Hal Foster's Prince Valiant, the nobleman from Thule who became one of the knights of King Arthur's Round Table. El Capitán Trueno was, like Valiant, a knight-errant who encountered adventures all over the world, although he moved in the 13^th century and not like Valiant in the 5^th century, while Duval Carrié's Capitaine Tonerre is dressed like an aristocrat from the 18th century.

On January 12, 2010, Haiti was struck by a catastrophic earthquake, the epicentre was about 25 kilometres northwest of Port-au-Prince. In the two weeks that followed, the country was hit by more than 52 aftershocks. Three million people were directly affected by the devastation and an estimated 100,000 to 160,000 men, women, and children died.

Communications systems, air-, land-, and sea transportation facilities, hospitals, and electrical networks were severely damaged, hampering rescue and relief efforts. Port-au-Prince’s morgues were overwhelmed with tens of thousands of bodies. Rescue efforts were hindered by  mainly unfounded rumours that violence and looting had paralyzed the Capital. Before relief efforts could begin, the United States sent in troops to “maintain order.” In fact, there were significantly fewer violent crimes in Port-au-Prince after the earthquake than before. People worked intensively to rescue their neighbours and others from the rubble, and hundreds of people walked through the streets, singing and clapping their hands to calm all those who had lost loved ones, or who had been seriously injured by the rubble. As so often in Haiti's history, the disaster had an impact on art and culture. For example, a Haitian-American journalist and aid worker, Dimitry Elias Léger, wrote an interesting novel, God loves Haiti, told in a magical realist style with obvious inspiration from Márquez, Bolaño, Camus and Dante.

The prejudices that delayed international aid efforts and the disrespect for Haitian identity and culture are probably behind Duval Carrié's painting Erzulie Detained, in which we see the Vodoun goddess of beauty Èrzulie Fréda Dahomey, the lwa who oversees beauty, dance, luxury, flowers and joy, walking down the gangway of a warship, watched by two men armed with rifles and wearing red cross helmets. Èrzulie is equated with the Mater Dolorosa of Catholicism, who in the oil prints that often adorn Vodoun altars is depicted with a sword through her heart, while she is surrounded by votive offerings, interpreted by Vodounists as the jewellery, gold and precious stones that the coquettish Èrzulie is so fond of.

In Duval Carrié's painting, we see the sword of Mater Dolorosa within Èrzulie's halo and, like Mater Dolorosa, her face is marked by sadness and despair, caused by her empathy with the tormented people of Haiti, who were affected by both the earthquake as well as the impudence and insensitivity of outsiders.

In Duval Carrié's work, the goddess of love, Èrzulie Fréda of Dahomey, a[[ears as a guarantor of empathy and thus justice. In a painting on glass, he has depicted her as a personification of Justicia.

A representation that makes me associate it with the armed angels in Bolivian art.

While Duval Carrié's technique of depicting his divine world on glass makes me remember the beautiful paintings on glass I came across in Senegalese markets.

The lwas of Voudon can manifest themselves within the four elements: air, earth, water and fire. Èrzulie Fréda Dahomey is a Rada deity and as such she manifests herself, like water nymphs, within the element of water, which means she is considered to be gentle, loving and cool, although she can nevertheless  be seized by jealousy and outbursts of anger, the latter due to her habit of always getting her way and being spoiled by those who are devoted to her. The usually calm and unwavering Rada lwas who are generally believed to have a West African origin, have their autochthonous counterpart in the Petro lwas, who are of Haitian origin and considered to be fierce, fickle and hot-tempered, their element is of course fire.

Èrzulie can also take the form of a Petro lwa, and she is then, if possible, more powerful than the gentle Èrzulie Fréda Dahomey. As Èrzulie Dantòr she is the undisputed queen of the ferocious Petros and mother of their founder and father figure Ti Jean Petro. Èrzulie Dantòr is unlike the mulatto Èrzulie Fréda Dahomey a formidable and powerful black woman, a solid and unwavering protector of women, children, and the outcasts of society. Unlike Èrzuli Fréda who bestows you with material riches, Èrzulie Dantòr blesses you with spiritual knowledge, needed to navigate through  the miseries of everyday life. Èrzulie Dantòr's wealth endures and might be passed down from one generation to another, while Èrzulie Freda's more ephemeral gifts might disappear after a night

Èrzulie Dantòr is connected to the elements of both fire and earth. She is familiar with the powers of darkness, something that is depicted in Duval Carrié's painting Erzulie's Bath. In an underground cave, Èrzulie is about to descend into a pitch-black spring. She is surrounded by underground divinities, both those representing vegetation and those connected with Death. In the foreground we see Baron Samedi, god of the dead, and above the cave's stalactites we discern Erzulie's flowers and are thus reminded of the connection between the sinister underground powers to both death and the vegetation that sprouts from the black soil. It is not for nothing that the Hades/Pluto of ancient Greeks and Romans was the lord of death and the underworld, as well as vegetation and fertility.

Èrzulie's cave reminds me of my time among Dominican peasants who taught me that the Tainos were once  lords of the entire island. However, when they and their gods were persecuted and abused by the Spanish conquerors they retreated to the underworld, from where they now secretly rule the island of Quisqueya/Hispaniola. You can encounter their spirits in caves where you find  the saints, represented by  stalactites and stalagmites. The power of the Indians springs forth in rivers and springs, and in the Dominican Republic (and I suppose also in Haiti) it is customary to offer sparkling things and sweets to the Indian spirits who dwell in streams and springs.

Like other deities in the Voudon Pantheon, the lord of the underworld, Baron Samedi, is endowed with a complex character and he manifests himself through a variety of appearances, often with different names such as Baron Cimetière, Baron la Croix, or Baron Criminel. As a god of death, Baron Samedi is generally depicted as an undertaker, dressed in a black tailcoat with a top hat, but as a living corpse he can also be depicted as a skeleton, or a cadaver prepared for his burial, which is why he may have cotton plugs in his nostrils and dark glasses to hide his lifeless eyes, or in the case of his manifestation as a Petro – glowing gaze. He can also be depicted as a youthful, virile and young man, with lively movements and a face painted like a white mask, or with only one half of his face painted white. As the god of death, Baron Samedi is the lord of both white and black people. His movements and speech may also be tinged with a certain “femininity”, since he like Death is both male and female. His voice is a nasal drawl.

As Death, Baron Samedi has no regard for politically correct beghaviour or lacks any kind of inhibitions, he is completely unpredictable. This makes him cynical and endowed with a merciless, often scabrous humor, facilitated by his divine ability to read the thoughts of people and other ceratures. Baron Samedi is thoroughly informed about everything that happens, in both the world of the dead and the one of the living. He lacks morals and can be capriciously cruel, while at the same time he can show empathy and some good sides. Baron Samedi is fond of rum and cigars and likes to eat apples, but like Death his appetite is unlimited and he eats large quantities of everything possible. Baron Samedi is also an incorrigible womanizer ablde to display a lot of charm and also act as a liberated and amusing homosexual man, not unlike a drag artist or the greasy cynical emcee in Cabaret.

Baron Samedi is married to Maman Brigitte, who in every respect is a female counterpart to her husband and who in her relationship with hers and her husband's subjects – les Guedes, often behaves as if she was a benevolent brothel madame.

Baron Samedi has many strings to his lyre and as the all-powerful Death he can appear as a cosmic figure and as such he is sometimes portrayed by Duval Carrié.

Duval Carrié may also allude to Baron Samedi's fertility aspects by depicting him as covered with leaves or other vegetation, often in the company of water spirits and other vegetation deities.

In his manifestation as Papa Guede, Baron Samedi is considered to be a fairly empathetic personality. As a caring psychopomp he accompanies the spirits of the deceased to the underworld and when a child is terminally ill, its parents ask Papa Guede to spare it, or at least give it a painless death. Papa Guede can also, if it occurs to him, unexpectedly grant that people who are close to death suddenly recover, or get out of a situation that may seem fatal. However, Baron Samedi can also behave like a ruthless mafia boss, someone who only acts for his own gain. He is then Baron Criminel and uses his Guedes as blackmailers and murderers. In that capacity, Baron Samedi is also a bokor, an evil sorcerer who relatives of murder victims, or others who assume that they have been wronged, can ask to exact revenge. As Baron Criminel, Baron Samedi can also appear as a ruthless capitalist, or as an imperialist like the United States, which has occasionally interfered with Haiti's internal affairs by force. Duval Carrié has depicted Baron Criminel in what looks like the bow of a warship, wearing his top hat, prolonged like stove pipe hat it might evoke associations with Abraham Lincoln's, or Uncle Sam's headdress.

Similar associations may be evoked by an enigmatic painting in which Duval Carrié depicts a youthful, white-clad, giant figure standing on a warship being towed by wolf-like creatures onto a river through a Haitian mangrove swamp

Haitian history is ever-present in Duval Carrié’s art. With a persistence reminiscent of Andy Warhol's repeated Marilyn Monroe portraits, he has created a variety of portraits of Haiti's great revolutionary hero Toussaint Louverture, who, born a slave and later freed, became the most prominent leader of the Haitian revolution. Throughout his life, Louverture fought for the liberation of slaves. In 1792, he wrote to the French National Assembly:

We are black, it is true, but tell us, gentlemen, you who are so judicious, what is the law that says that the black man must belong to and be the property of the white man? Certainly, you will not be able to make us see where that exists, if it is not in your imaginations­—always ready to form new phantasms so long as they are to your advantage. Yes, gentlemen, we are free like you, and it is only by your avarice and our ignorance that anyone is still held in slavery up to this day, and we can neither see nor find the right that you pretend to have over us, nor anything that could prove it to us, set down on the earth like you, all being children of the same father created in the same image. We are your equals then, by natural right, and if nature pleases itself to diversify colours within the human race, it is not a crime to be born black, nor an advantage to be white.

To achieve and guarantee the freedom of the slaves, Louverture first allied himself with Spanish forces in his fight against the royalists of Saint-Domingue. After the French Revolution overthrew the monarchy, he supported Republican France, which had abolished slavery, and he thus became Governor-General of Saint-Domingue, but when Napoleon Bonaparte reintroduced slavery, Louverture's troops fought against Bonaparte's army.

As a revolutionary leader, Louverture proved to be an unusually capable military - and political man. He helped transform the desperate slave revolt into a purposeful revolutionary movement, with disciplined troops and an economically minded policy. Among other things, he negotiated a trade agreement with Britain and the United States.

Louverture's end was tragic. Misled by fraudulent guarantees, he was lured into negotiations with the French, but was immediately arrested and taken to France, where he was imprisoned in a fortress in the town of Doubs by the slopes of the Alps. While Louverture was still alive, the English poet William Wordsworth wrote a beautiful poem in his honour:

TOUSSAINT, the most unhappy man of men!
Whether the whistling Rustic tend his plough
Within thy hearing, or thy head be now
Pillowed in some deep dungeon's earless den;--
O miserable Chieftain! where and when
Wilt thou find patience? Yet die not; do thou
Wear rather in thy bonds a cheerful brow:
Though fallen thyself, never to rise again,
Live, and take comfort. Thou hast left behind
Powers that will work for thee; air, earth, and skies;     
There's not a breathing of the common wind
That will forget thee; thou hast great allies;
Thy friends are exultations, agonies,
And love, and man's unconquerable mind.

By the time Wordsworth's poem was published, Toussaint Louverture was already dead, huddled by the cell's fireplace, its fading glow, having either died of cold and malnutrition, or tuberculosis.

Based on a contemporary engraving, Duval Carrié created a number of portraits of the revolutionary hero. Below is a selection from a much larger production.

Duval Carrié has also made other paintings depicting Louverture and his efforts. In one painting, a barefoot Toussaint appears seated on a red horse (the colour of the Petro spirits?). In his right hand he has a snake (the virtuous god Damballah, or the deadly green mamba?).

Other mounted personages from the Haitian Revolution appear in Duval Carrié's artwork. A pale Sonthonax rides a yellow horse through a desolate landscape. In one hand he holds up a document. It is probably his own declaration of the emancipation of the slaves.

Léger-Félicité Sonthonax was a French revolutionary commissar and de facto supreme leader of Saint-Domingue's white slave owners, who deeply disliked him, especially after his proclamation of the emancipation of the slaves. One of Sonthonax's most important tasks was to organize the army of Saint-Domingue so it would be able defend the island against attacks by British troops, while large parts of the French colony were already in the hands of rebellious slaves. In order to recruit soldiers and in recognition of the slave revolt of 1791, Sonthonax demanded that his newly formed army had to include black soldiers, and he did accordingly try to convince the French National Assembly that slavery must end immediately. As part of his efforts, while waiting for such a decree, Sonthonax saw to it that slavery was abolished in the northern parts of the colony. However, his critics, argued that Sonthonax's actions were based on his own desire for power, which is doubtful, since Sonthonax seems to have been a convinced abolitionist.

The fact that Sonthonax in Duval Carrié's painting rides alone, without any companion, may be because he found that former slaves were hesitant to join his troops. Several of them had already been recruited by Toussaint Louverture, and other revolutionary leaders. Other slaves worried about what would happen if the National Assembly refused to approve Sonthonax's proposal to end slavery and that the white slave owners would then vent their anger in the form of increased violence and bloodshed. White plantation owners had begun to flee the country, but several mulattoes and freed slaves who had also been slave owners opposed Sonthonax. It was only when the French National Assembly ratified the Declaration of Emancipation in May 1794 that Toussaint Louverture and his army of well-disciplined, battle-hardened ex-slaves joined Sonthonax's army.

Toussaint soon became the undisputed leader of the colony, although he was actually the representative of the French General Assembly. Louverture was troubled by Sonthonax's presence and his interference in the policies and reforms that the black general was trying to implement. In 1797, he appointed Sonthonax as his representative to the General Assembly, but when the latter hesitated, Louverture placed him under armed escort and put him on a ship bound for France

When Duval Carrié in one of his paintings depicts the Republican Army as a group of well-uniformed dolls on pedestals, it is possible that he is alluding to the faltering strength of Sonthonax's army, before Louverture gained the upper hand and control. Blacks, mulattoes and whites seem equally uncertain in their roles and this toy army could probably have been easily defeated by British or Spanish forces.

Duval Carrié's rigid tin soldiers remind me of Fernando Botero's stuffed, doll-like military juntas, which also display soldiers of various sizes

And the step from there may not be that far to the corrupt military and tonton macoutes (militia/secret police) who have supported Haiti's dictators and who are here handing over a plastic-wrapped cake to one of their top leaders.

Oppression and lurid spectacles have sometimes gone hand in hand in Haiti, where a self-absorbed elite has often stolen most of the pie that should have been equally shared among the Haitian people. A culmination of this abuse of power was the Duvalier family, with its notorious dictators; father and son – Papa - and Baby Doc.

The dubious tradition of exalting and enriching oneself at the expense of others while at the same time trying to found a dynasty by leaving power to one's son, began early in Haiti's history. One of Louverture's most capable generals, Henri Christophe, founded in 1811 the Kingdom of Haiti in the northern part of the country, with himself as King Henri I and his son Jacques-Victor Henry as crown prince. King Henri I imposed a strict regime and corvée, a form of forced labor that bordered on slavery. Against all odds, Henri I managed to reconstruct the previously significant income from agriculture, and especially sugar production. The improved economy allowed the construction of an impressive citadel and several palaces. However, the kingdom's economy collapsed after ten years, and when a revolution broke out in 1820 Henri Christophe committed suicide. The rise and fall of the Haitian king are depicted in the Cuban author Alejo Carpentier's novel The Kingdom of This World, which since its publication in 1949 has been hailed as an early example of Latin American "magical realism".

Despite his despotic tendencies, Henri I saw it as his duty to make Haitians demonstrate their true potential to the outside world and considered his heavy-handed methods of increasing the Kingdom's revenues as a temporary, but necessary evil. Illiterate himself, Henri I saw public, compulsory and free education as a means of combating racial prejudice and an opportunity to present an enlightened black nation to the world.

He collaborated with the English abolitionists William Wilberforce and Thomas Clarkson. Wilberforce recruited British teachers and missionaries on Henri I's behalf, who would assist him in his educational efforts. Among them was the artist Richard Evans, who would assist with the education of Crown Prince Jacques-Victor. During his time at the court of Jean Christophe, Evans painted two portraits, one of King Henri I and one of his son.

It is possible that Duval Carrié was thinking of Henri Christophe when he made a painting that he called King Louis, depicting a masked man with a perruque allongée, lifting a palace above his head. If the image could be applied to Henri Christophe, I could imagine that it alludes to Haitian and/or African potentates who, in disrespect for their own origins and the culture of their country, hide behind a white mask of “success” and “development” and thereby adopt the pretensions and prestige-seeking of foreign powers.

Duval Carrié and his family were forced to flee the terror of Papa Doc Duvalier. If a ruler like Henri I tried to turn his back on his nation's traditions and convert his nationals to adherents of English Protestantism, the physician dictator Papa Doc instead sought to exploit Vodoun mythology to instill fear in his people. Like Baron Samedi, Papa Doc preferred to dress entirely in black, while speaking with the same well-balanced nasal accent as the god of death. His militia/secret police, the feared Tontons Macoutes, wore black glasses, just like Baron Samedi's subjects, the Guedes.

In his attempts to intimidate and suppress all political opposition, Duvalier gave the Tontons Macoutes free rein to carry out systematic violence, terrorism, and human rights abuses. Under Duvalier, the Tontons Macoutes killed an estimated 30,000 to 60,000 Haitians.

These special forces were originally called the Volontaires de la Sécurité Nationale, National Security Volunteers. Their popular name was derived from a scary figure used to scare children. Uncle Burlap was a monster who roamed the streets at night, seeking out disobedient children, whom he stuffed into his sack and then took home to eat. The Tontons Macoutes wore straw hats, or blue safari hats, red scarves, dark blue denim, and the indispensable black glasses. In his 1966 novel The Comedians, Graham Greene painted a frightening and comical picture of Haiti during Papa Doc's reign of terror.

In his painting Parade of Grimaces, Duval Carrié seems to make a direct allusion to King Henri I's heir Jacques-Victor. Baby Doc – Jean Claude Duvalier – is dressed in an eighteenth-century costume while his father, Papa Doc, in the guise of Baron Samedi, with his black-and-white face, places one hand on his son's shoulder. The mother/Maman Brigitte stands on the son's other side. Papa Doc's wife, Simone Ovide Duvalier, also tried to appear to the public as if she, like her husband, was a Vodoun expert.

Also in the picture are two of Baby Doc's three sisters and representatives of the church and the army. Baby Doc has a white pacifier in his mouth, a hint that even if he was, through his father's provision and a changed constitution, was provided "absolute powers", he largely let the country be ruled by his dominant mother and, at first, Luckner Cambronne, his father's Minister of the Interior and leader of the Tonton Macoutes. Like so many other ruthless potentates, Cambronne preyed on poor people. In his case, he made a fortune on the basis of the few raw materials the country had to offer – its people. Through his agency, five tons of blood plasma were exported every month. However, Madame Ovide soon tired of Cambronne, who was widely considered to be her lover, forced him into exile and replaced him with Roger Lafontant, also a leader of the Tonton Macoute.

After Baby Doc came to power in 1971, he made some minor, cosmetic changes to his father's regime, but soon delegated most of his power to his mother and her advisors. During his dictatorship, Baby Doc mostly stayed out of the public eye, enjoying his playboy lifestyle, with luxury cars and a keen interest in oriental martial arts and jazz. Meanwhile, state-sponsored violence continued, with thousands of Haitians tortured and killed, while hundreds of thousands fled the country.

However, in 1980 Baby Doc made an unexpected appearance when he had the State pay for his lavish wedding to Michèle Bennett, the daughter of Ernest Bennett, a Haitian businessman and descendant of King Henri Christophe. Ernest Bennett owned more than 20,000 hectares of land (an unusually large area in an overpopulated country with mainly depleted soils), where he grew coffee; more than 2,000 people worked for him. The daughter's marriage to the country's dictator proved to be unusually profitable for her father. Ernest Bennett's exports of coffee and cocoa increased significantly, he became the exclusive dealer of BMW and together with his brother Frantz, Ernest started a profitable drug transit trade. The brothers were arrested in Puerto Rico and served a three-year prison sentence for drug smuggling. Baby Doc and Michèle's wedding cost the State between 2 and 3 million US dollars and was widely considered a scandal in the poorest country in the Western Hemisphere.

Many hoped that the scandal surrounding the expensive spectacle would lead to the fall of the Duvalier regime and Duval Carrié's hopeful comment on the whole thing became a painting depicting Baby Doc, wearing a wedding dress, in the process of shooting himself in the head.

At the same time, Duval Carrié created a new and even more sombre version of his Parade of Grimaces, now with all three of Jean-Claude’s older sisters present. They had also entiched themselves through the terror regime and six years later fled the country with their little brother. The old demon Papa Doc was dead by then, but in the painting but he appears he once again appears as the immortal Baron Samedi.

Jean-Claude Duvalier had in vain asked his father to appoint his eldest sister, Marie-Denise, as successor. She was married to Max Dominique, former commander of the presidential guard. In 1967, Papa Doc had suspected that his son-in-law was behind a series of deadly explosions, including one in the presidential palace and one in the city’s casino. At the insistent pleas of his wife and daughter, Papa Doc, against all odds, pardoned Max Dominique, who after being forced to witness the execution of his fellow officers and friends was sent off as "inspector of the European embassies."

The main person behind the accusations against Max Dominique was certainly his main rival, the Minister of Tourism. Luc Albert Foucard, brother of Duvalier's private secretary and mistress, Yvon St. Victor, and married to the dictator’s second oldest daughter – Nicole. Her older sister Marie-Denise, who had been forced to Spain with her husband, was back after just one year and then replaced her father's dismissed secretary/mistress, Yvon St. Victor. Soon, the previously death sentenced Max Dominique was also back in the country. Papa Doc had by then had 19 officers executed whom he assumed were behind the coup attempt he previously had accused Max Dominique of. The youngest Duvalier-daughter, Simone, who in the painting is partially hidden behind her older sister, was not as scheming and involved in internal power struggles as her sisters, but was nevertheless just as greedy as the rest of her family.

However, the costs involved in Duvaliers' wedding were nothing compared to what happened when the Duvaliers fled after a popular uprising that finally took place in 1986. Below, Baby Doc, Michèle and Simone Ovide are seen fleeing to the international airport of Port-au-Prince airport, where a US military plane is waiting to take them to exile in France. Their exile, however, became difficult because they were in France constantly threatened by legal cases through which lawyers on behalf of the Haitian state demanded the return of the estimated USD 300 million that the Duvaliers had brought with them after robbing the Haitian people.

The notorious couple's theft of a considerable amount of money was, for example, revealed during a house search when the French police surprised Michèle trying to flush a quantity of papers down a toilet. It turned out to be receipts for clothes worth USD 168,780 purchased from Givenchy, USD 270,200 for jewellery from Boucheron and USD 9,752 for horse saddles from Hermès.

Despite this, the Haitian state failed to recover most of the stolen money and the couple, despite repeated attempts to have them extradited, were able to continue living in a castle in France; they were personal friends with Jacques Chirac.

After Michèle and Baby Doc divorced in 1990 (she was then living with a lover in Cannes) and she tried to settle in the United States, she had a fortune estimated at USD 130 million. The sum was calculated through the payments that Baby Doc guaranteed her in connection with their divorce in the Dominican Republic. Simone Ovide Duvalier died in 1997, Baby Doc in 2014, but Michèle still lives in Paris.

As an artist characterized by magical realism, Duval Carrié often portrays Haiti's hardships in the form of meaningful metaphors, often with vegetarian allusions. In Cotton, Gunboats and Petticoats, we see Haiti as a female figure wearing a wide, archaic dress, standing chained astride the Caribbean islands of Cuba, Hispaniola and Puerto Rico. Along the horizon, warships are patrolling the sea. Instead of a head, the dark-skinned lady has a tree which thorny branches, despite appearing dead, bear encapsulated flowers and leaves.

Duval Carrié repeats a similar theme in The Little Crippled Haiti, but here Haiti is a little girl with wooden legs and a crutch, placed in the middle of the Atlantic. Her head is now without any facial features, but consists of a tree from which branches bloom fantastic leaves, flowers, and multicoloured eye masks. In the background are stairs leading up to a blazing fire and what I believe to be a veve, one of the many symbols drawn on the ground in a Vodoun shrine to invoke the lwas. However,  I don’t know what divinity Duval Carrié's veve might allude to (if there is one?).

It may actually appear to be somewhat strange that when Duval Carrié depicts his dream Haiti, he often creates a lush, tropical landscape, when in reality Haiti largely consists of over-cultivated lands scorched by tropical heat. A landscape that is masterfully depicted in Jacques Roumain's novel Masters of the Dew from 1944, for example in its introduction:

We will all die... — and she plunges her hand into the dust; old Delira Deliverance says: we are all going to die: the animals, the plants, the living Christians, O Jesus-Mary, Holy Virgin; and the dust flows between her fingers. The same dust that the wind blows back with a dry breath over the devastated field of millet, over the high barrier of cacti eaten away by verdigris, over the trees, those rusty bayahondes.

Roumain continues by depicting the parched earth as if it was the skin of an aging, black woman. I have met such women in both Haiti and the Dominican Republic, handsome but worn.

Beyond the bayahondes, a mist rises, where the half-erased outline of the distant hills is lost in a blurred pattern. The sky has not a crack. It is only a burning sheet of metal. Behind the house, the rounded hill resembles the head of a black woman with peppercorn hair: sparse brush in spaced clumps, close to the ground; further on, like a dark shoulder against the sky, another hill rises, crisscrossed by sparkling ravines: erosion has exposed long flows of rock: it has bled the earth to the bone.

It is as if Duval Carrié dreams that the Vodoun gods will once again fertilize the devastated lands of Haiti. In one image, the African gods are sailing in a boat with a palm tree as mast and sail. Above them floats Ayida Wedo, entwining her husband Damballah, the Rainbow Serpent. Ayida Wedo is the Lady of Heaven who conveys hidden knowledge to people. She is a fruitful and wise divinity who helps us avoiding mistakes and to travel in the right direction. The African gods sail across a green sea of ​​fertility.

Perhaps they carry with them a hope that Haiti will once again come to life and flourish in all its tropical exuberance. In his picture Sower, Duval Carrié shows how a divinity, perhaps the farmer god Zaka with the red face of the Petro gods, spews his life-giving innards over the soil of Haiti.

The multi-coloured body of the Sower is found in the water deities that Duval Carrié often depicts, entirely in accordance with the beliefs about water deities found among farmers on both sides of the border dividing the island of Hispaniola. As an example, I have on several occasions visited the spring of La Agüita north of the Dominican town of Las Matas de Farfán. People told me that the spring is home to Anacaona, an Indian queen who retreated there after the Spanish exterminated the Tainos and took possession of their lands. However, it is not only Anacaona, who like Érzulie loves sparkling beautiful things, who seems to live in that spring. In her figure, Spanish water nymphs, the serpent god Damballah, the fertility-bringing child San Juan and several others are united in the shape of Anacaona, just as in Duval Carrié's representations of multi-figured water deities.

From my point of view, Duval Carrié seems to want to express that the arrival of African divinities to the island of Hispaniola was different from that of the Spanish conquistadores. More in harmony with the life and pretensions of the Taino. As in a painting where he makes Columbus's misguided and ostentatiously dressed company appear to the astonished Taino as if they were alien, exotically bedecked birds.

Something completely different from when Africa's strange, mythical creatures appeared on the island's shores.

This is not to say that Duval Carrié is unable to identify with strangers who have arrived from places other than Africa, becoming amazed by the people and landscapes of tropical regions. For example, he has been inspired by several of Martin Johnson Heade's tropical landscapes. Johnson Heade travelled, among other places, in the jungles of Central America and Brazil, from where he brought back to the United States paintings depicting exotic birds and flowers

Duval Carrié has by following Heade created several realistic detailed studies of tropical landscapes.

He has also created personal reworkings of several of Heade's more remarkable landscapes. For example, Heade made a painting he called Sunrise in Nicaragua. A landscape sparkling in the dew of dawn.

Duval Carrié reinterprets Heade's morning landscapes in a series of paintings in which he has preserved Heade's sparkling white spots, though his Heade interpretations are moonlit depictions "after Heade". As in the difficult-to-interpret painting below, where a shimmering black figure on a seashore appears in an equally sparkling, nocturnal landscape.

Occasionally, Duval Carrié seems to allude to different artistic traditions, both classical and modern. The chiselled, elaborate frames around several of his paintings bring to mind Indian miniatures.

And his Hindu Aesthetic appears to be reminiscent of the contemporary Italian "trans-avant-garde artist" Francesco Clemente's similarly difficult-to-interpret, Indian-inspired paintings.

Nevertheless, Duval Carrié’s art belongs primarily to Haiti that belongs, within a mythical Vodoun land, its lush vegetation and superhuman powers, manifesting themselves time and time again. We have previously met Ayida Wedo, the Lady of Heaven, and her husband Damballah also appears frequently in Duval Carrié's art. He is a benevolent prince, lives close to rivers and springs where he rules over their aquatic creatures. His colour is generally white or green and he generally appears as a huge snake.

The centre field of the Haitian flag is adorned with a palm tree, crowned by the Jacobin, red Phrygian cap and protected by two cannons above the motto "unity gives strength". In one of his paintings, Duval Carrié seems to allude to this palm tree of freedom and equality and by  Duval Carrié it is entwined by Damballah

Like Toussaint, the war god Ogoun is mounted on the red horse of the Petro lwas. Like Damballah (the snake that sheds its skin) Ogoun represents revolution, change and freddom, something that is emphasized by the fact that he is surrounded by Haitian palm trees, entwined by Damballah. But if Damballah is always calm and balanced, Ogoun can prove to be both bloodthirsty and unpredictable.

Ogoun followed and assisted the slaves during their fierce struggles against their oppressors, but like the red-skinned Ares of the ancient Greeks, Ogoun could be seized by a hysterical, unreasonable anger, as when he led Jean-Jacques Dessalines in his furious battles, fuellureed by the betrayal of Toussaint Louverture. When Dessalines was asked about his hatred of the French, he could take off his shirt and show his back, which during his time as a plantation slave had been slashed by the whips of cruel overseers. In 1804, he ordered the massacre of the remaining French on the island, between 3 and 5,000 men, women and children were mercilessly and systematically killed. However, he exempted the Polish legionnaires sent by Napoleon to defeat Toussaint, but who had gone over to the side of the rebels, the German peasants who had not been slave owners were spared as well.  

One of Duval Carrié's images of lwas, puzzled me for a while. It was a painting he had inscribed with the name  Grand Bala. An archaically and sophisticatedly dressed young man, with a monocle and a cane. His lower body consisted of a mummy-like, wrapped tree trunk. However, I soon understood that it must be a portrayal of the Grand (big) Bwa (tree). A personification of the lwa tree, which in Haiti is called Mapou and in the Dominican Republic Ceiba. A mighty tree that in Vodoun mythology represent the sacred Tree of the Earth. Surely the same tree that appears in so many other of Duval Carrie's creations. It is the Tree of Life that connects the earth with the sky and keeps its roots deep down in the life-giving underworld. Grand Bwa is beautiful and strong. With his herbs and leaves he heals the sick. He is the incarnation of nature, the protector and giver of life to the ancestors. He is the greatest of all "mysteries". He knows everything and can through his healing leaves cure everything. Through his ancient, stout trunk and widely branched foliage he carries ancestors and lwas, through them he knows what heals and what kills. Among his branches, which reaches high up into Sky and Heaven, lives Damballah, the mighty serpent, who is father to us all.

Within a hounfour (Vodoun temple), the Grand Bwa is represented by the potomitan (central pillar) placed in the middle of the peristyle (dance floor) where “horses” possessed by lwas act out their predestined roles. The dancers are possessed by lwas believed to appear in the midst of the faithful, after descending along the potomitan, which can be a living tree, or a pillar of wood or cement, often decorated with symbols of the original couple – Ayida Wedo and Damballah, or wrapped with ribbons and fabrics representing different lwas.

Now, over to Duval Carrié's, in my opinion, most disturbing image, which for me represents much of the violence and oppression that continue to thrive in a Haiti which culture, like a living heart, lives and beats in the midst of all the misery. Papa Doc, with his doctor's bag and cane, stands next to Baron Criminel beside their despicable yield of violence and infamy – the tortured and murdered corpse of writer Jacques Stephen Alexis, who, on Papa Doc's advice and in his presence, has been killed in one of Port-au-Prince's prisons. Like the crucified Christ, the writer's hands have been nailed to the floor, while his ripped out heart has been pierced by nails.

Stephen Alexis was a communist, novelist, poet and activist who courageously fought against the Duvalier regime of terror. He is best known for his novel Compère Général Soleil, My Brother General Sun, from 1955. After completing medical training in Paris, Alexis travelled through Europe and lived for a few years in Cuba. In April 1961, he returned to Haiti, shortly afterwards he was arrested and taken to Fort Dimanche in Port-au-Prince where he met with Papa Doc Duvalier, after which he was never seen again.

Compère Général Soleil tells the story of the journey of an impoverished, unskilled worker named Hilarion, from the prisons of Port-au-Prince to the sugar fields of the Dominican Republic and a death at the hands of the dictator Trujillo's bloodthirsty henchmen. In prison, where Hilarion had ended up after stealing a wallet, Hilarion meets the writer Pierre Roumel (a thinly veiled portrait of Jaques Roumain) who enlightens him about the Marxist view of life. Here the novel becomes somewhat too didactic. Like his American counterparts, the excellent writers Richard Wright and Ralph Waldo Ellison, Alexis was early on caught up in the communist movement, but unlike his American fellow writers, he never had time to become disappointed by their totalitarian behaviour and cynical exploitation of the blacks' violent desire for freedom.

However, the novel gains speed and depth in its depictions of Hilarion's further fate. He meets Claire-Heureuse and they start living together. Hilarion works with sisal processing and mahogany polishing, while Claire-Heureuse establishes a colmado, a small bar/grocery store. However, they lose everything after a criminal gang sets fire to their store. Like so many destitute Haitians, they leave their country and submit to  the inhumane toil in te sugar fields of the Dominican Republic, where they becpme drawn into a strike that makes them being forced to flee back towards the Haitian border, where they encounter the dictator Trujillo's abominable Perejil massacres. When he and Claire-Heureuse try to get across Rio Massacre, Hilarion is mortally wounded. While dying, he asks Claire-Heureuse to remarry and, together with her husband, fight for a Haiti where people can live in dignity and peace.

An unfulfilled hope that has not yet come true, but which lives on with full force in the unique art of Duval Carrié, and a host of other Haitian artists and writers

Alexis, Jacques Stephen (1999) General Sun, My Brother. Charlottesville: University of Virginia Press. Carpentier, Alejo (1975) The Kingdom of this World. London: Penguin Modern Classics. Diedrich, Bernard and Al Burt (1970) Papa Doc: Haiti & and Its Dictator. London: Bodley Head. Dubois, Laurent (2012) A Colony of Citizens: Revolution and Slave Emancipation in the French Caribbean, 1787-1804. Chapel Hill: The University of North Carolina Press. Duval Carrié, Eduard, Homepage https://duval-carrie.com/ Farmer, Paul (2012) Haiti After the Earthquake. New York: Public Affairs. Gaiman, Neil (2017) American Gods. New York William  Morrow. Greene, Graham (2005) The Comedians. London: Penguin Modern Classics. Hebblethwaite, Benjamin (2021). A Transatlantic History of Haitian Vodoun: Rasin Figuier, Rasin Bwa Kayiman, and the Rada and Gede Rites. Jackson: University Press of Mississippi. Hurbon, Laënnec (1995)  Voodo: Truth and Fantasy. London: Thames & Hudson. James,  C.L.R. (1989) Black Jacobins. New York: Vintage Books. Léger, Dimitry Elias (2015) God Loves Haiti. La Porte, IN: Amistad. Lemoine, Maurice (1985) Bitter Sugar. London: Zed Books. Lundius, Jan and Lundahl, Mats (2000) Peasants and Religion; A Socioeconomic Study of Dios Olivorio and the Palma Sola Religion in the Dominican Republic. London: Routledge. Lundahl. Mats (2025) ”Ett annat Haiti”, Svensk tidskrift,  17 januari. Price, Rod (1985) Haiti: Family Business. London: Latin American Bureau. Roumain, Jacques (1978) Masters of the Dew. Oxford: Heineman. Veloz Maggiolo, Marcio (2005) La biografía difusa de Sombra Castañeda. Madrid: Ediciones Siruela. Wordsworth, William (1994) Selected Poems. London: Penguin Classics. Yudkin, John (2012) Pure, White and Deadly. London: Penguin Books. 

Jag befinner mig i Dominikanska Republiken där Maslou, en haitier som bott och arbetat i landet under mer än tjugo år sätter kakelplattor i vårt kök. Det är ett sorgligt faktum att haitier är diskriminerade i Dominikanska Republiken. På flykt från fattigdom och våld flyr de över gränsen in till grannlandet där de utnyttjas för underbetalda arbeten och ständigt löper risken att fångas in av militär och polis för att transporteras tillbaka in över gränsen. En verksamhet som i Dominikanska republiken gett upphov till en mångfacetterad och svårutredd korruption som innefattar politiker, jurister och poliser som skor sig på skyddslösa haitiers bekostnad.

Min gode vän Mats Lundahl redogjorde nyligen i en artikel för allt det elände som Haiti nu genomlider i avsaknad av en effektiv regering, alltmedan narkotikafinansierade maffiagäng löper amok i dess byar och städer.

Den 3:e oktober 2024 attackerade ett haitiskt gangstergäng den lilla staden Pont-Sondé, norr om Port-au-Prince, dödade minst 115 personer, bland dem kvinnor och barn, och sårade minst 50. Åtminstone 45 hus och 34 bilar eldades upp. Mellan den 13:e och 16 :e november tvingades mer än 20 000 människor lämna sina hem i huvudstaden till följd av gängangrepp. Den 19:e attackerades Pétion-Ville, den rikaste förstaden till Port-au-Prince, men polisen lyckades med hjälp av lokalbefolkningen slå tillbaka attacken och döda 28 gängmedlemmar. Mellan den 6:e och 11:e december dödades åtminstone 207 oskyldiga människor, de flesta av dem över 60 år, av gangsters i Wharf Jérémie, ett av de värsta slumdistrikten i Port-au-Prince. De sköts och hackades ihjäl med machetes och knivar, eldades upp och kastades i havet. Gängledaren hade fått för sig att de hade använt sig av svart magi för att ge hans son en dödlig sjukdom. Den 7:e december lynchade ett medborgargarde mer än 10 gängmedlemmar i Petite Rivière de l’Artibonite. Svaret lät inte vänta på sig.  Mellan den 8:e och 11:e december mördades minst 70, kanske över 100, personer, bland dem kvinnor och barn. Den 16:e och 17:e attackerade ett gäng Bernard Mevssjukhuset med molotovcocktails och satte eld på det. På julafton attackerades Hôpital général, det största sjukhuset i Port-au-Prince, när det skulle återinvigas efter att ha varit stängt sedan februari 2024 till följd av gängattacker. Åtminstone två journalister och en polisman dödades.

Inga flygbolag flyger längre till Port-au-Prince. De amerikanska luftfartsmyndigheterna har förbjudit alla flygningar dit på obestämd framtid. Vill man ta sig därifrån till den enda öppna flygplatsen, i Cap Haïtien, och ur landet, eller tvärtom, med helikopter kostar det 2 500 dollar och man får bara ha med sig 10 kilo bagage. I början av 2025 uppgick antalet människor som fått lämna sina hem till följd av gängvåldet till över en miljon, av en total befolkning på drygt 11,8 miljoner. Et cetera, ad infinitum, ad nauseam.  

Allt detta ovanpå jordbävningar, orkaner, sekellångt politiskt förtryck och katastrofala miljöförändringar. Född som världens första republik styrd av före detta slavar har Haiti under två sekler lidit under omvärldens rasistiska förakt och en överbefolkning orsakad av att 800 000 slavar av fransmännen importerades till sin koloni Saint-Domingue (som sedermera blev Haiti). Ett land vars tropiska jordar inte ens då kunde föda dem alla. Ovanpå eländet tvingade Haiti ända fram till 1947 betala skadestånd för att de bemäktigat sig den ”egendom” som deras förtryckare tillskansat sig.  Och trots allt detta blomstrar fortfarande haitisk kultur, inom musik, konst och litteratur och inte minst inom landets särpräglade religion, vodoun.

En religion lika seriös som kristendom eller islam, och liksom de även med sina avarter, fick vodoun först 2003 status som religion.  Vodoun är polyteistisk och synkretistisk – och dess oskrivna teologi är synnerligen komplicerad. Det är ett vedertaget faktum att vodoun importerats från västafrikanska kungadömen, men det är likväl inte helt korrekt. Vodoun har visserligen inslag av afrikansk religion, men även kristendom, islam och andra traditioner, inte minst sådana som uppkommit inom ön Hispaniola, som Haiti delar med Dominikanska republiken. De haitiska slavarna kom från ett mycket stort geografiskt område, ett territorium som sträckte sig från Guineabukten till Angola, och vissa av de andar som tillbeds inom voodoo kan direkt härledas dit, men inte alla. De afrikanska komponenterna smälte samman med europeiska influenser. Den afrikanska närvaron är emellertid påtaglig. När en haitier dör färdas han anba dlo nan Ginen, under vattnet till Guinea.

Jag tänker på detta när jag ser Maslou mura fast kakelplattorna och under hans  pauser samtalar jag med honom. Hans förfäder färdades över Atlanten, kedjade i kvava fartygsutrymmen. Miljontals dog under färden över den väldiga havsvidden och deras kroppar slängdes i oceanen. De som överlevde förde med sig sina gudar, sin musik och skapade i Karibien en ny, blomstrande kultur.

Kakelplattor? Jag drar mig minnes att den haitiske konstnären Edouard Duval Carrié skapat en vägg med kakelplattor (det ser ut som kakelplattor, men är i själva verket rör det sig om rektanglar av plexiglas). Mot en blodröd botten, omslingrade av blommande vattenväxter flyter slavar som från skeppen slängts i havet som värdelös last. La Triste Histoire des Ambaglos, Undervattensandarnas sorgliga historia, är en historia om diaspora. Om en ofrivillig migration över havet och dess kusligt sorgliga slut. Konstverket är också en påminnelse om hur minnet av denna tragik lever vidare. Banden med Afrika slets sönder, men minnet av den gamla kontinenten och dess gudar överlevde dock i allt det elände som följde. Döden var inte definitiv. Livet finns kvar i de överlevandes minnen. En ny värld skapades på amerikansk grund. I amerikansk jord sattes rötter från Afrika och spirade på nytt. Träd, rötter och vatten är ständigt närvarande i Edouard Duval Carriés konst.  

Duval Carrié har också målat stora porträtt av afrikaner som i havens djup förenats med koraller och havsanemoner. Kanske har de förvandlats till vattenandar, eller havsgudar, något som fär mig att tänka på Ariels sång i Shakespeares Stormen:

Full fathom five thy father lies;
              Of his bones are coral made;
    Those are pearls that were his eyes:
              Nothing of him that doth fade,
    But doth suffer a sea-change
    Into something rich and strange.
    Sea-nymphs hourly ring his knell:
                              Ding-dong.
    Hark! now I hear them—Ding-dong, bell.P

 På fem famnars djup vilar nu din far;
Till koraller blev hans ben.
Dessa ärlor var hans ögonpar.
Intet av honom förgås.
Havet förvandlar allt
Till något märkligt och rikt.
Sjöjungfrurs klockor klämtar för hans själ.
Bing bång!
Lyssna! Nu hör jag dem –
Bing bång! Klockorna slår.

 För flera år sedan, då både jag och min fru arbetade för FN, hon som fast anställd och jag som konsult,  besökte vi en dam i hennes lägenhet någonstans i USA. Jag minns faktiskt inte om det var i New York eller någonstans i Florida, under alla förhållanden diskuterade vi hennes bidrag till en hantverksinstitution i Guatemala. Jag minns varken henne, eller hennes lägenhet, men jag minns mycket klart en tämligen stor och märklig tavla som prydde en av hennes väggar. Den var målad i en halvt naiv, halvt akademisk stil och framställde en naken dam som med en revolver i ena handen vadande i en flod, mot bakgrunden av en yppig djungel. Det var första gången jag hörde talas om Edouard Duval Carrié, född samma år som jag – 1954. Det retar mig att jag aldrig tog kort på den där tavlan, speciellt som Duval Carriés konst sedan dess har dykt upp i olika sammanhang och stadigt stigit i värde. Hans föreställningsvärld är i allmänhet morbid och svårtolkad, ofta med historiska- eller vodounmotiv.

Sedan flera år tillbaka är Duval Carrié bosatt i Miami. Född och uppvuxen i Haiti tills han vid tio års ålder tillsammans med sina föräldrar tvingades fly från ”Papa Doc” Duvaliers terrorregim. Han var sedan bosatt p olika platser ,som Puerto Rico, New York, Montreal och Paris. Duval Carrié studerade vid Université de Montréal och Loyola College i Kanada, samt École nationale supérieure de beaux-arts i Paris, där han var bosatt i flera år, tills han flyttade till Miami. Han har vid flera tillfällen återkommit till Haitil, men under nuvarande, förskräckliga förhållanden kan han omöjligt tänka sig att bosätta sig där.

Som så många andra som vuxit upp i en särpräglad miljö har han genom hela sitt liv burit med sig sitt haitiska arv, som ända sedan slavtiden varit präglat av en påtvingad diáspora och/eller isolering. En känsla av rotlöshet har samtidigt skapat en samhörighet med den karibiska öns natur och de märkliga väsen som lever inom vodouns mystiska, obundna värld.

Duval Carrié är en kosmopolit vars konstnärliga känslighet lämntr honom öppen för den mängd mångfacetterade identiteter som ryms inom vodouns magiska sfär. Han framställer gärna sig själv och sina gestalter som varelser som likt träd har rötter djupt ner i jord och hav och en krona som öppnar sig mot ett oändligt universum. Exempelvis har han gestaltat ”mitt liv som träd” och framställt det på plexiglas, med flera andra varianter gjorda på aluminium.

Under senare år har Duval Carrié allt oftare arbetat med olika material och skapat verk och installationer i stora format genom vilka han försökt skildra migration och transformationer i en i det närmaste kosmisk gestaltning där afrikanska, karibiska och europeiska traditioner talar till varandra och blandas samman till andliga konstellationer.

Vodoun som andlig dimension tycks vara ständigt vara närvarande i Duval Carriés gestaltningsförmåga. Ofta får den en sakral karaktär och flera av hans senare konstverk väcker associationer till gotiska katedralers glasmålningar,

eller altarskåp,

som detta altare tillägnat havsguden Agouwe

I flera av sina oljemålningar framställer Duval Carrié religiösa vodounbruk, som de hemaltare med offergåvor som man kan finna i såväl haitiska som dominikanska bondehem. Som i nedanstående målning där han placerat ett sådant altare mitt i en flod i en tropisk djungel, helt enlighet med hans ständigt upprepade associationer till vattnets och växtlighetens livgivande krafter. I detta fall är offerbordet omgivet av krokodiler, en anspelning på de nattliga vodounriterna i Bois Caïman. Krokodilernas skog, som den 14:e augusti 1791 gav startskottet till det landsomfattande slavuppror som 1804 slutade med Haitis frigörelse från Frankrike. I den yppiga djungeln lurar, knappt synliga, krokodilerna.

Dagen efter ceremonin i Bois Caïman dånade signaltrummor över hela den franska kolonin och de upproriska slavarna tände eld på sockerplantagerna. Röken syntes ända till Louisiana i USA.

Socker, Djävulens gröda, är en av många orsaker till Haitis uppenbarligen eviga förbannelse. Sockerodling kan spåras tillbaka till omkring 6 000 f.Kr., då sockerrör skördades på Nya Guinea. Den tidigast kända storproduktionen av kristallint socker ägde rum i norra Indien, omkring 3 000 f.Kr. Efter att ha varit en sällsynt vara i Europa, blev socker allmänt känt i slutet av medeltiden och dess användning spred sig då socker blev en allt billigare och mer tillgänglig produkt. I kombination med andra tropiska råvaror – kaffe och tobak – blev socker en viktig, uppiggande stimulans för Europas ökande antal industriarbetare, tillsammans med den alltmer populära rommen. Idag är sockerrör den tredje mest värdefulla grödan efter spannmål och ris. Sockerodlingar täcker 26 945 000 hektar i 110 länder. Enbart mellan 2019 och 2020 producerades 167 miljoner ton socker (en del härstammar förvisso från betor), medan ett dussin länder använder minst 25 procent av sin odlingsbara mark för sockerodling. Sockerrör används för att producera minst 80 procent av det socker som världens befolkning konsumerar.

Sockerrör är 2 till 6 meter höga, med kraftiga, fibrösa stjälkar. De är ett slags förvuxet gräs och täcker i allmänhet stora ytor. De ofta mycket vidsträckta sockerfälten tenderar att vara hem för en mängd olika ohyra, en del av dem giftiga och det är också de bekämpningsmedel som används för att skydda grödorna. Förutom detta har socker visat sig vara ett skadligt födoämne som de flesta av oss faktiskt kan vara förutan.

Det flesta sockerrör huggs fortfarande för hand och sockerhuggare dör genom sitt hårda arbete. Till exempel beräknades det att under de senaste två decennierna minst 20 000 människor har dött av kronisk njursjukdom i Centralamerika, de flesta av dem sockerrörsarbetare längs Stillahavskusten. Detta kan bero på att de arbetar långa timmar i sträck i tropisk värme, utan tillräckligt vätskeintag, samtidigt som de genom ständigt repetitiva rörelser, timme efter timme utsätts för fysiska åkommor. Om detta är fallet nu för tiden är det inte svårt att föreställa sig den tortyr som de piskade, oavlönade slavarna fick utstå i det franska Saint-Domingue. De franska slavdrivarna var väl medvetna om att de macheter som deras slavar använde för att skära sina sockerrör mycket väl kunde användas som vapen mot dem och deras familjer, vilket i slutändan även blev fallet. Vad kunde förväntas av 800 000 människor som användes som boskap, dödades, torterades och föraktades?

Genom historien har socker utgjort ett viktigt ekonomiskt och socialt inflytande som drivkraft för expansionen av europeiska imperier. Det ”vita guldet” drev på Atlantvärldens lönsamma handel med människor, krut, tyger, socker och rom och skapade stort välstånd för ett priviligierat fåtal. Sockrets mörka historia, bortsett från att var ett skadligt födoämne,  har djupt rotade rötter i det slavarbete som vidmakthölls av den enorma odlingsefterfrågan i Brasilien och de karibiska plantagerna. Som ett resultat skeppades mellan 1501 och 1867,  under fruktansvärda förhållanden, över tolv miljoner afrikaner till Amerika. Dessa tolv miljoner var de som överlevde transporten över Atlanten, som kostade minst hälften så många människoliv .

Duval Carrié har skapat ett stort ”sockerskepp” som glittrande och förföriskt tycks sväva över betraktarens huvud, likt en stjärnkonstellation. Samtidigt vilar det något lugubert och hotande över den insektslika konstruktionen.

I en diptyk framställer Duval-Carrié hur Döden med fransmännens hjälp för sin last med slavar till Saint-Domingue, för att sedan skörda fransmännen som offer för sin egen vidriga handel i människoliv och den omänskliga behandlingen av sina slavar.

Det var inte enbart afrikanernas kroppar som fördes över Atlanten, även deras tankar, religion och konst rotades i den karibiska jorden där de växte sig starka. Som migranter gjort genom årtusenden blandades slarvarnas religion samman med andra inflytanden. Där kom att finnas inslag från en mängd olika folk –Västafrikaner som Bambara, Fon, Fulani, Ashanti, Yoruba, Ovimbundo, Kimbundo, Bakongo, Lunda, Chokwe och många fler. Flera slavhandlare försökte blanda sina mänskliga varor så att språkförbistringen försvårade sammansvärjningar och uppror. Men det fanns i den karibiska synkretismen även inslag av folkreligion från en mängd andra håll än det afrikanska fastlandet –guancher från Kanarieöarna, irländare, zigenare, portugiser, andalusier, morer från Nordafrika och Levanten, judar, skottar, irländare, och inte minst öarnas urinvånare – kariber och tainos.  Men mäktigast var dock de gamla gudarna från kungadömen som Mali, Dahomey och Ashanti, och längre söderut från Congo och Luanda.

En synkretism som får mig att tänka på Neil Gaimans roman Amerikanska gudar, som berättar hur invandrare från alla världens hörn förde med sig sina gudar till USA, men där glömde bort att visa dem sin dyrkan. Gudarna lever dock kvar och har viss kontakt med varandra, alltmedan de lever bland människorna men nu tvingats arbeta som begravningsentreprenörer, slaktare, taxichaufförer, prostituerade, smågangsters, eller stor-och småföretagare. De kämpar mot de ”nya gudarna” som vistas inom den moderna teknokratiska världen, med dess nöjesindustri, börshandel, storkapital, intranät och narkotikahandel.  

Inom Haitis vodoun fortlever dock de gamla gudarna i högönsklig välmåga, jämte en mängd olika naturväsen. De lever inte alltid i harmoni med varandra och Duval Carrié kan skildra hur beväpnade, märkliga väsen konfronteras med varandra i ett haitiskt mytiskt djungellandskap.

Skillnaden mellan historiska och moderna realiteter kan i Duval Carriés konst bli upplöst, liksom i den magiska och vardagliga sfären. I en bild tycks han kommentera den sorgligt kluvna och ofta blodiga klyvningen mellan de stater som delar ön Hispaniola, väl medveten om att de båda länderna delar en spirituell, folkreligiös sfär. Två andevarelser står med framsidan vänd mot betraktaren – en brinnande gestalt vid förstörda träd på vänstra/västra sidan om en flod som runnit upp ur en gemensam källa och på den högra/östra sidan en annan varelse, fläckig och flankerad av två palmer. Under den fläckiga gestalten ses hur en lastbil dumpar något i riktning mot flodens västra sida, där en kvinna tycks plocka upp något.

En svårtolkad bild, som jag betraktar utifrån min egen föreställningsvärld. Den brinnande mannen kan då stå för Haitis landskap, förrött av överproduktion, överbefolkning, torka och andra miljökatastrofer. Där folk för att värma sin mat och skaffa sig en ringa inkomst tvingas bränna de få träd som finns kvar till träkol och genom sin fattigdom tvingas söka sig till ett grannland där de hänsynslöst utnyttjas som underbetald arbetskraft. Den fläckiga gestalten kan då ses som en representant för den dominikanska befolkningen som besmittats av rasismens pest och dessutom drabbats av en identitetslöshet som fått dem att förneka sina afrikanska rötter och tro sig vara renblodiga ättlingar till spanjorer, som till skillnad mot vad de framställer som ett underutvecklat Haiti, betraktar sig som representanter som står för västerländsk civilisation och framåtanda.

Floden som skiljer andegestalterna åt kan då minna om gränsfloden Rio Massacre, som genom sitt namn för tankarna till den så kallade Perejilmassakern som ägde rum under oktober 1937.  Ett massmord på de haitier som bodde längs Dominikanska republikens nordvästra gräns och i vissa delar av den sammanhängande Cibao-regionen. Massakern genomfördes på order av diktatorn Rafael Trujillo och utfördes dominikanska arméns trupper som samlats från olika delar av landet. Den välplanerade och plötsliga massakern dödade praktiskt taget hela den haitiska befolkningen bosatt vid den dominikanska gränsen och endast ett fåtal lyckades fly in i Haiti. Massakern fick sitt namn genom att förövarna ofta höll upp ett knippe persilja  – perejil – och frågade sina tilltänkta offrar vad det var, om de då uttalade ordet med ett tungrots-r ansågs det vara tecknet på att de talade kreol och därmed var haitier. Hudfärgen spelade mindre roll eftersom många dominikaner var lika mörkhyade som sina haitiska grannar. Massakern krävde uppskattningsvis mellan 14 000 till 40 000 mäns, kvinnors och barns liv.

Att Duval Carrié framställer även ”dominikanen” som en andevarelse är helt i sin ordning. Inom dominikansk folklore finns även en mängd naturvarelser och inom landet frodas även en variant av vodoun med egen särart och egna lwas, gudar som i Dominikanska Republiken i allmänhet kallas för misterios.

Den dominikanske författaren Marcio Veloz Maggiolo skrev en roman som tycks röra sig inom samma sfär som Duval Carriés konst. Den odödlige huvudpersonen i Biografia diffusa de Sombra Catañeda, Sombra Catañedas diffusa biografi, tycks visserligen härstamma från öns första conquistadorer men han berättar dess historia som om han befann sig inom misterios sfär.

Sombra Catañeda frågar oss om dagens människor inte är produkten av gårdagens, utsatta för ständiga mutationer i en tillvaro som är långtifrån logisk och begriplig. Den historia som människor berättar för varandra är tillrättalagd och förfalskad av fabulister, politiker och historiker, alla med en högst personlig agenda. Sanningen finns inom den magiska andesfär inom vilken Sombra Catañeda vistas och utifrån vilken han betraktar invånarna på den ö som delas av Haiti och Dominikanska republiken. Han berättar om dess historiska utveckling, alltifrån det att tainos med sina kanoter kom till den ö som de möjligen kallade för Quisqueya, fram till den dag då Veloz Maggiolo skriver sin bok (d.v.s. 1981, han dog i COVID 2021).

Sombra Catañedas berättelse kan tyckas vara en slumpmässigt hopkommen historia, som över sekler rör sig inom en sfär av övergivenhet och splittring. Han tycks samtidigt var såväl sändare som mottagare, en narraktig skådespelare,  hjälte och skurk. Övermänsklig och mänsklig – alltför mänsklig.

Även hos Duval Carrié blandas nu- och dåtid samman och föreningen tycks äga rum i hans vodouninspirerade andevärld. Exempelvis bär en bild som jag antog föreställde havsguden Agwé (eller  Agouwe), som ofta  framställs som en amiral, titeln Capitaine Tonerre.

El Capitán Trueno (Kapten Åska) var hjälten i en serie spanska serietidningar som skapades 1956. Serierna publicerades kontinuerligt mellan 1956 och 1968 och blev den mest populära spanska hjälteserien genom tiderna. När den var som mest populär höjd sålde den varje vecka mer än 170 000 exemplar och översattes även till franska, Det var antagligen på så vis som den unge Duval Carrié fascineraesd av den. Serien var inspirerad av Hal Fosters Prins Valiant, ädlingen från Thule som blev en av riddarna kring Kung Arthurs runda bord. El Capitán Trueno var liksom Valiant en vandrande riddare som mötte äventyr över hela världen, fast han rörde sig under 1200-talet och inte som Valiant under 400-talet, alltmedan Duval Carriés Capitaine Tonerre är klädd som en herreman från sjuttonhundratalet.

Den 12:e januari 2010 drabbades Haiti av en katastrofal jordbävning, epicentret var cirka 25 kilometer nordväst om Port-au-Prince. Under de två veckor som följde drabbades landet av mer än 52 efterskalv. Tre miljoner människor drabbades direkt av skadegörelsen och uppskattningsvis dog mellan 100 – och 160 000 män, kvinnor och barn.

Kommunikationssystem, luft-, land- och sjötransportanläggningar, sjukhus och elektriska nätverk skadades svårt och försvårade räddnings- och hjälpinsatser. Port-au-Princes bårhus överväldigades med tiotusentals kroppar. Räddningsarbetet försvårades genom att ryktesspridning om att våld och plundring skulle ha lamslagit huvstaden. Innan hjälpinsatserna tog fart sände USA därför in trupper för att ”upprätthålla ordningen”. I själva verket förekom betydligt mindre våldsbrott i Port-au-Prince efter jordbävningen än tidigare. Folk arbetade intensivt med att rädda sina grannar och andra ur rasmassorna och hundratals människor vandrade genom gatorna, sjöng och klappade i händerna för att lugna ner alla de som drabbats av förluster av nära och kära, eller som skadats svårt av rasmassorna. Som så ofta förr i Haitis historia gav katastrofen genomslag i konst och kultur, exempelvis skrev en haitisk-amerikansk journalist och hjälparbetare, Dimitry Elias Léger, en intressant roman God loves Haiti, berättad i en magisk realistisk stil med uppenbar inspiration från Márquez, Bolaño, Camus och Dante.

De fördomar som försenade de internationella hjälpinsatserna och respektlösheten inför haitisk särart och kultur ligger antagligen bakom Duval Carriés bild Erzulie kvarhållen, på vilken vi ser voduons skönhetsgudinna Èrzulie Fréda Dahomey, den lwa som övervakar skönhet, dans, lyx, blommor och glädje, gå nerför landgången till ett krigsfartyg, övervakad av två gevärsbeväpnade män med rödakorshjälmar. Èrzulie likställs med katolicismens Mater Dolorosa, som på de oljetryck som ofta pryder vodounaltare framställs med ett svärd genom sitt hjärta, medan hon är omgiven med votivgåvor, som av voodooister tolkas som de smycken, det guld och de ädelstenar som den koketta Èrzulie är så förtjust i.

På Duval Carriés målning ser vi Mater Dolorosas svärd i Èrzulies gloria och liksom Mater Dolorosa är hennes ansikte präglat av sorg och förtvivlan skapat genom hennes empati med Haitis plågade folk som drabbats av jordbävning och utanförståendes makt och okänslighet.

Hos Duval Carrié tycks kärleksgudinnan Èrzulie Fréda Dahomeys livsglädje och omsorg om haitiernas välbefinnande även betraktas som en garant för empati och därmed även rättvisa. På en målning framställd på glas har han skildrat henne som en personifikation av Justicia.

En framställning som får mig att associera till de beväpnade änglarna inom boliviansk konst

Medan Duval Carriés teknik att framställa sin gudavärld på glas får mig att minnas de vackra glasmålningar jag sett på marknader i Senegal.

Voudons lwas kan manifestera sig inom de fyra elementen: luft, jord, vatten och eld. Èrzulie Fréda Dahomey är en radagudomlighet och som sådan manifesterar hon sig, liksom vattennymfer, inom vattnets element, vilket innebär att hon betraktas som mild, älsklig och cool, även om hon kan gripas av svartsjuka och vredesutbrott , det senare beroende på att hon är van vid att få sin vilja igenom och skämmas bort av de som är tillgivna henne. De oftast lugnt orubbliga rada lwas, som I allmänhet tros ha ett västafrikanskt ursprung, har sin motsvarighet i petro lwas, som har ett haitiskt ursprung och anses vara vildsinta, ombytliga och heta, deras element är givetvis elden.

Èrzulie kan även ta gestalt som petrolwa och hon är då om möjligt mäktigare än den milda Èrzulie Fréda Dahomey. Som Erzulie Dantòr är hon obestridd drottning över de vildsinta petros och mor till deras grundare och fadersgestalt Ti Jean Petro.  Èrzulie Dantòr är till skillnad från mulatten Èrzulie Fréda Dahomey en respektingivande och kraftfull, svart kvinna, en solid och orubblig beskyddarinna av kvinnor, barn och samhällets utstötta. Till skillnad från Èrzuli Freda som välsignar dig med materiella rikedomar, skänker dig Èrzulie Dantòr den andliga kunskap som behövs för att navigera vardagens elände. Èrzulie Dantòrs rikedom består och kan överföras från en generation till en annan, alltmedan Èrzuli Fredas flyktiga gåvor kan försvinna efter en natt.  

Èrzulie Dantòr är förenad med såväl eldens som jordens element. Hon känner mörkrets krafter, något som framställs i Duval Carriés målning Erzulies bad. I en underjordisk grotta är Èrzulie i färd med att stiga ner i en nattsvart källa. Hon är omgiven av underjordiska gudomligheter, såväl sådana som representerar växtlighet, som Döden. I förgrunden ser vi Baron Samedi, de dödas gud, och ovanför grottans stalaktiter hänger Erzulies blomster, genom vilka vi påminns om de underjordiska makternas koppling till både död och den växtlighet som spirar ur den svarta myllan. Inte för inte var grekernas och romarnas Hades/Pluto herrar över såväl död och underjord, som växtlighet och fruktbarhet.

Èrzulies grotta minner mig om min tid bland dominikanska bönder som lärde mig att en gång var Tainos, indianerna, herrar över hela ön. Men då de och deras gudar förföljdes och misshandlades av de spanska erövrarna drog de sig tillbaka till underjorden, varifrån de nu i det fördolda härskar över ön Quisqueya/Hispaniola. Du kan möra deras andar i grottor där helgonen finns (med vilka menas stalaktiter och stalagmiter). Indianernas kraft springer fram i floder och källor och i Dominikanska republiken (och jag förmodar även i Haiti) är det vanligt att offra glittrande ting och sötsaker till de indianandar som vistas i vattendrag och källor.

Som andra gudomligheter inom voudons Pantheon har underjordens herre Baron Samedi en sammansatt karaktär och uppenbarar sig genom en mängd olika manifestationer, ofta med olika namn som Baron Cimetière, Baron la Croix eller Baron Criminel. Som dödens gud är Baron Samedi I allmänhet framställd som en begravningsentreprenör, klädd i svart frack med hög hatt, men I egenskap av ett levande lik kan han även framställas som ett skelett, eller ett kadaver iordningställt för sin begravning, varför han kan ha bomull i näshålorna och mörka glasögon för att dölja sin livlösa ögon, eller i fallet om han uppenbarar sig som en petro – glödande blick. Han kan även framställas som en ofta ungdomlig, viril och ung man med livfulla rörelser och ansiktet målat som en vit mask, eller enbart med ena ansiktshalvan målad vit. Som varande dödens gud är Baron Samedi herre över såväl vita som svarta människor. Hans rörelser och tal kan även vara behäftade med en viss ”feminitet”, han är ju som Döden, både man och kvinna. Rösten är nasal och dröjande.

Likt Döden tar Baron Samedi inga hänsyn och har inga hämningar, han är fullständigt oberäknelig. Detta gör honom cynisk och förlänad med en skoningslös, ofta skabrös humor, underlättad av hans gudomliga förmåga att läsa människors och andra väsens tankar. Baron Samedi är grundligt informerad om allt som händer, i såväl de dödas som de levandes värld.  Han saknar moral och kan vara nyckfullt grym, samtidigt som han kan visa empati och goda sidor. Baron Samedi är förtjust i rom och cigarrer och äter gärna äpplen, men liksom döden är hans aptit obegränsad och han äter i stora mängder allt möjligt.  Baron Samedi är även en oförbätterlig kvinnojägare, som kan ådagalägga en hel del charm och även uppträda som en frigjord och roande homosexuell man, inte olik en dragartist eller den oljigt cyniske konferencieren i Cabaret.

Baron Samedi är gift med Maman Brigitte som i alla avseenden är en kvinnlig motsvarighet till sin make och som i sitt förhållande till sina och makens undersåtar – les Guedes ofta uppträder som vore hon en välvillig bordellmadame.

Baron Samedi har många strängar på sin lyra och som den allenarådande döden kan han uppenbara sig som en kosmisk gestalt och som sådan framställs han ibland av Duval Carrié.

Duval Carrié kan även alludera till Baron Samedis fruktbarhetaspekter och då framställa honom som täckt med blad eller annan växtlighet, ofta i sällskap med vattenandar och växtlighetsgudomligheter.

I sin uppenbarelseform som Papa Guede betraktas baron Samedi som en tämligen empatisk personlighet. Som omtänksam psychopomp ledsagar han de avlidnas andar till dödsriket och när ett barn är dödssjukt ber dess föräldrar till Papa Guede för att han skall skona det, eller varje fall ge det en smärtfri död. Papa Guede kan även, om det så skulle falla honom in, helt oväntat se till att människor som är nära döden plötsligt tillfrisknar, eller klarar sig ur en situation som kan tyckas vara dödsbringande.

Men, Baron Samedi han kan också bete sig som en hänsynslös maffiaboss, någon som enbart agerar för egen vinning. Han är då Baron Criminel och utnyttjar sina Guedes som utpressare och mördare. I den egenskapen är Baron Samedi också en bokor, en ondskefull trollkarl som anhöriga till mordoffer, eller andra som känner sig förorättade, kan be om att utkräva hämnd. Som Baron Criminel kan Baron Samedi även uppträda som hänsynslös kapitalist, eller som en imperialist likt det USA som med våld emellanåt blandat sig i Haitis inre göranden och låtande. Duval Carrié har framställt Baron Criminel i något som liknar stäven på ett krigsfartyg, iförd sin höga hatt, som då väcker associationer till Abraham Lincolns eller Uncle Sams huvudbonad.  

Liknande associationer kan väckas ur en gåtfull målning i vilken Duval Carrié framställer hur en ungdomlig och vitklädd, jättelik gestalt stående på ett krigsfartyg av vargliknande väsen bogseras in på en flod genom ett haitiskt mangroveträsk.

Haitisk historia är ständigt närvarande hos Duval Carrié. Med en envetenhet som påminner om Andy Warhols upprepade Marilyn Monroe porträtt har han skapat en mängd olika porträtt av Haitis store revolutionshjälte Toussaint Louverture, som född slav och senare frigiven blev den mest framstående ledaren för den haitiska revolutionen. Under sitt liv kämpade Louverture för slavarnas befrielse. 1792 skrev han till den Franska Nationalförsamlingen:

Vi är svarta, det är sant, men säg oss gentlemän, ni som är så förnuftiga, vilken är den lag som säger att den svarte mannen måste tillhöra och vara den vita mannens egendom? Alltför länge har vi burit era bojor utan att skaka av oss dem, men varje makt som inte grundats på dygd och medmänsklighet, som enbart tvingat sina medmänniskor till slaveri, måste få ett slut och detta är mitt mål.

För att uppnå och garantera de före detta slavarnas frihet, allierade sig Louverture i sin kamp mot Saint-Domingues rojalister först med spanska styrkor. Sedan den franska revolutionen störtat monarkin stödde han det republikanska Frankrike, som avskaffat slaveriet och han blev därmed generalguvernör för Saint-Domingue, men då Napoleon Bonaparte återinfört slaveriet stred Louvertures trupper mot Bonapartes armé.

Som revolutionär ledare visade Louverture sig vara en ovanligt militärt och politiskt duglig man. Han bidrog till att förvandla det desperata slavupproret till en målinriktad revolutionär rörelse, med disciplinerade trupper och en ekonomiskt sinnad politik. Bland annat förhandlade han ett handelsavtal med Storbritannien och USA.

Louvertures slut blev tragiskt. Vilseledd av bedrägliga garantier lockades han till förhandlingar med fransmännen, men greps omedelbart och fördes till Frankrike, där han spärrades in på en fästning i staden Doubs vid Alpernas sluttningar. Medan Louverture fortfarande var i livet skrev den engelske poeten William Wordsworth en vacker dikt till hans ära:

TOUSSAINT, the most unhappy man of men!
Whether the whistling Rustic tend his plough
Within thy hearing, or thy head be now
Pillowed in some deep dungeon's earless den;--
O miserable Chieftain! where and when
Wilt thou find patience? Yet die not; do thou
Wear rather in thy bonds a cheerful brow:
Though fallen thyself, never to rise again,
Live, and take comfort. Thou hast left behind
Powers that will work for thee; air, earth, and skies;     
There's not a breathing of the common wind
That will forget thee; thou hast great allies;
Thy friends are exultations, agonies,
And love, and man's unconquerable mind.

TOUSSAINT, den mest olycklige bland män!
Huruvida den visslande bonden vänder sin plog
inom hörhåll, eller om du har ditt huvud
nerborrat i en kudde i en djup fängelsehåla;
O, olycklige ledare! Var och när
skall du finna ditt tålamod? Men, dö inte nu;
bär hellre dina kedjor med en tröstande förhoppning:
Även om du själv har fallit, för att aldrig återuppstå,
så lev likväl tröstad. Du har efter dig
lämnat krafter som nu verkar för dig; luft, jord och himmel.
Det finns inte en fläkt av vardagens vind
som glömt dig; du har mäktiga bundsförvanter;
bland dina vänner lever hänförelse och ångest,
och kärlek, och människans oövervinnerliga mod.

Då Wordsworths dikt publicerats var Toussaint Louverture redan död, hopkrupen vid cellens eldstad, med dess falnade glöd, hade han antingen dött av köld och undernäring, eller tuberkulos.

Baserad på en samtida gravyr har Duval Carrié skapat en mängd porträtt av revolutionshjälten. Nedan ett urval från en långt större produktion.

Duval Carrié har även gjort andra målningar som skildrar Louverture och hans insats.  På en tavla uppträder en barfota Toussaint sittande på en röd häst (Petroandarnas färg?). I handen håller han en orm (den gode guden Damballah, eller den dödsbringande gröna mamban?).

Även andra beridna gestalter från den haitiska revolutionen uppträder bland Duval Carriés konstverk . En likblek Sonthonax färdas på en gul häst genom ett öde landskap. I ena handen förevisar han ett dokument. Antagligen rör det sig om hans egenhändigt proklamerade deklaration om slavarnas frigörelse.

Léger-Félicité Sonthonax var fransk revolutionskommisarie och de facto högste leader för Saint-Domingue's vita slavägare, som djupt ogillade honom, speciellt efter hans proklamation om slavarnas frigörelse. En av Sonthonaxs viktigaste uppgifter var att organisera  Saint-Domingue's armé så att den kunde försvara ön mot angrepp från engelska trupper, detta medan stora delar av den franska kolonin redan var i händerna på upproriska slavar.  För att kunna rekrytera soldater och som ett erkännade av 1791 års slavuppror krävde Sonthonax att hans nyupprättade armé skulle inkludera svarta soldater och han försökte därmed övertyga den Franska Nationalförsamlngen om att slaveriet omdelbart måste upphöra. Som en del av sina ansträngningar såg Sonthonax i väntan på ett sådant besked till att slaveriet upphävdes i kolonins norra delar.  Hans kritiker menade dock att Sonthonaxs åtgärder baserats på hans eget maktbegär, något som är tvivelakitigt, eftersom Sonthonax av vallt att döma tycks ha varit en övertygad abolutionist.

Att Sonthonax i Duval Carriés tavla rider ensam, utan följeslagare, kan bero på att han funnit att före detta slavar tvekade om att förena sig med hans trupper. Flera av dem hade redan rekryterats av Toussaint Louverture och andra revolutionsledare. Andra slavar oroade sig över vad som skulle hända om Nationalförsamlingen vägrade godkänna Sonthonaxs förslag om slaveriets upphörande och att de vita slavägarna då skulle låta sin vrede gå över den i form av ökat förtyck och blodbad.  Vita plantageägare hade börjat fly från landet, men flera mulatter och frigivna slavar som även de varit slavägare motarbetade Sonthonax. Det var först då den Franska Nationalförsamlingen I maj 1794 ratifierat deklarationen om slavarnas frigörelse som Toussaint Louverture och hans armé med väldisciplinerade, stridshärdade före detta slavar, gick över till Sonthonaxs armé.

Toussaint blev snart kolonins obestridde ledare, även om han egentligen var den Franska Generalförsamlingens representant . Den svarte generalen besvärades av Sonthonaxs närvaro och hans inblandning i den politik och de reformer som Loverture försökte genomföra. 1797 utsåg han Sonthonax till sin representant inför den Franska Generalförsamlingen, men då denne tvekade placerade Louverture honom under väpnad eskort på ett skepp destinerat till Frankrike.

Då Duval Carrié i en tavla framställer den republikanska armén som en grupp väluniformerade dockor på piedestaler är det möjligt att han antyder den vacklande styrkan hos Sonthonaxs armé, innan Loverture fått övertag och kontroll. Svarta, mulatter och vita tycks lika osäkra i sin roll och denna leksaksarmé skulle med lätthet antagligen kunna ha besegrats av engelska eller spanska styrkor.

Duval Carriés stela tennsoldater får mig att tänka på Fernando Boteros uppstoppade, docklika militärjuntor, som även de förevisar soldater av olika storlekar.

Och steget därifrån är kanske inte så långt till de korrupta militärer och tonton macoutes (hemlig polis) som stött Haitis diktatorer och som här överlämnar en plastpaketerad tårta till någon av sina högsta ledare.

Förtryck och lugubert skådespel har emellanåt gått hand i hand i Haiti, där en självupptagen elit ofta snott åt sig det mesta av den tårta som skulle ha delats mellan Haitis folk. En kulmen på detta maktmissbruk var familjen Duvalier, med dess ökända diktatorer; far och son Duvalier, Papa - och Baby Doc.

Den tvivelaktiga traditionen att förhäva och berika sig själv på andras bekostnad och samtidigt försöka grunda en dynasti genom att lämna makten till sin son,  började tidigt I Haitis historia. En av Louvertures dugligaste generaler, Henri Christophe, grundade 1811 i landets norra del kungariket Haiti, med honom själv som Kung Henri I och sonen Jaques-Victor Henry som kronprins. Kung Henri I införde en sträng regim och corvée, en form av tvångsarbete som gränsade till slaveri. Mot alla odds lyckades Henri I rekonstruera de tidigare betydande inkomsterna från jordbruks- och speciellt sockerproduktionen. Den förbättrade ekonomin möjliggjorde konstruktionen av ett imponerande citadell och flera palats. Kungarikets ekonomi kollapsade dock efter tio år och då en revolution bröt ut 1820 tog Henri Christophe livet av sig.  Den haitiske konungens uppgång och fall har skildrats i den kubanske författaren Alejo Carpentiers roman Riket av denna världen, som sedan den publicerats 1949 har hyllats som ett tidigt exempel  latinamerikansk ”magisk realism”.

Trots sina despotiska tendenser såg Henri I det som sin uppgift att för omvärlden få haitierna att visa sin sanna potential och betraktade sina hårdhänta metoder för att öka kungarikets inkomster som ett tillfälligt, men nödvändigt, ont. Själv analfabet såg Henri I offentlig, obligatorisk och gratis utbildning som ett medel för att bekämpa rasfördomar och en möjlighet att inför världen uppvisa en upplyst svart nation.

Han samarbetade med de engelska abolotionisterna William Wilberforce och Thomas Clarkson. Wilberforce rekryterade för Henri I:s räkning brittiska lärare och missionärer, som skulle bistå honom i hans undervisningsreform. Bland dem var konstnären Richard Evans som skulle vara behjälplig med Kronprins Jacques-Victors utbildning. Under sin tid vid Jean Christophes hov gjorde Evans två porträtt, ett av Kung Henri I och ett att av hans son.

Det är möjligt att Duval Carrié tänkte på Henri Christophe då han gjorde en målning som visserligen heter Kung Louis men som framställer en maskerad man med en perruque allongée, som över sitt huvud håller ett palats. Om bilden skulle kunna tillämpas på Henri Christophe så skulle jag kunna tänka mig att den anspelar på de haitiska och/eller afrikanska potentater som i ringaktning över sitt eget ursprung och sitt lands kultur gömmer sig bakom en vit mask av ”framgång” och ”utveckling” och därmed tar till sig främmande makters later och prestigesökande.

Duval Carrié tvingades tillsammans med sin familj fly från Papa Doc Duvaliers terror. Om en härskare som Henri I försökte vända sin nations traditioner ryggen och ville omvända sitt folk till en variant av engelska protestanter, så sökte läkardiktatorn Papa Doc istället utnyttja vodounmytologin för att sätta skräck i sitt folk.

Likt Baron Samedi föredrog Papa Doc att klä sig helt i svart, alltmedan han talade med samma väl avvägda nasala accent som dödsguden. Hans milis/hemliga polis, de fruktade tontons macoutes, bar likt Baron Samedis undersåtar, les Guedes, svarta glasögon.

I sina försök att skrämma och undertrycka all politisk opposition gav Duvalier Tontons Macoutes fria händer för att på hans personliga order utöva systematiskt våld, terrorism och kränkningar av mänskliga rättigheter. Under Duvalier dödade Tontons Macoutes uppskattningsvis mellan 30 000 and 60 000 haitier.

Specialstyrkan hette egentligen Volontaires de la Sécurité Nationale, Den nationella säkerhetens volontärer. Den folkliga benämningen var härledd från en skräckfigur som användes för att skrämma barn. Farbror Jutesäck var ett monster som vandrade kring under natten för att leta rätt på olydiga barn, som han stoppade i sin säck för att sedan ta med sig hem och äta upp. Tontons Macoutes bar halmhattar, eller blå safarihattar, röda halsdukar, mörkblå denim och de oundgängliga svarta glasögonen. I sin roman Komedianterna från 1966 gav Graham Greene en såväl skrämmande, som komisk bild av Haiti under Papa Docs terrorregim.

Genom sin målning Grimasernas parad tycks Duval Carrié göra en direkt allusion till Kung Henri den Förstes arvtagare Jacques-Victor. Baby Doc – Jean Claude Duvalier – är nämligen klädd i en sjuttonhundratalskostym medan hans far, Papa Doc, i skepnad av Baron Samedi, med sitt svart-vita ansikte, lägger sin ena hand på sonens axel. Modern/Maman Brigitte står på sonens andra sida.  Även Papa Docs hustru, Simone Ovide Duvalier, försökte inför folk framstå som att hon, liksom maken,  var expert på vodoun.  Med på bilden är även två av Baby Docs tre systrar och representanter för kyrkan och armén. Baby Doc har en vit napp i munnen, en antydan om att även då han genom faderns försorg genom en förändrad konstitution fick ”absolut makt” så lät han landet i stort sett styras av sin mor och till en börjanav  Luckner Cambronne, faderns inrikesminister och ledare för tonton macoute. Likt så många andra hänsynslösa potentater skodde sig Cambronne på fattiga människor. I hans fall skaffade han sig sin förmögenhet på grundval av de få råvaror landet som kunde erbjuda – dess människor. Genom hans försorg exporterades varje månad fem ton blodplasma. Madame Ovide tröttnade dock snart på Cambronne, som allmänt ansågs vara hennes älskare, tvingade honom i landsflykt och ersatte honom med Roger Lafontant, även han ledare för tonton macoute.

Efter det att Baby Doc kommit till makten 1971 införde han några smärre, kosmetiska förändringar i sin fars regim, men delegerade snart det mesta av sin makt till modern och hennes rådgivare. Under sin diktatur höll sig Baby Doc för det mesta undan från offentlighetens ljus för att avnjuta sitt playboyliv, med lyxbilar och ett stort intresse för orientaliska kampsporter och jazz. Under tiden fortsatte det statsunderstödda våldet, tusentals haitier torterades och dödades, medan hundratusentals flydde landet.

Baby Doc gjorde dock 1980 ett oväntat uppträdande då han lät Staten bekosta hans överdådiga bröllop med Michèle Bennett, dotter till Ernest Bennett, en haitisk affärsman och ättling till kung Henri Christophe. Ernest Bennett var ägare till mer än 20 000 hektar mark (en ovanligt stor markyta i det överbefolkade landet med sina utsugna jordar), där han huvudsakligen odlade kaffe; mer än 2 000 personer arbetade för honom. Dotterns äktenskap med landets diktator visade sig vara ovanligt lönande för hennes far. Ernest Bennett export av kaffe och kakao ökade betydligt, han blev exklusiv återförsäljare av BMW och tillsammans med sin bror Frantz inledde Ernest en lönande transitohandel med narkotika. Bröderna greps i Puerto Rico och avtjänade där ett tre-års fängelsestraff för narkotikasmuggling. Baby Docs och Michèles bröllop kostade Staten mellan 2 och 3 miljoner US dollar och ansågs allmänt vara en skandal i den västliga hemisfärens fattigaste land.  

Många hoppades att skandalen kring det dyra spektaklet skulle leda till Duvalierregimens fall och Duval Carriés förhoppningsfulla kommentar till det hela blev en målning som framställde hur Baby Doc, iförd en brudklänning, var i färd med att skjuta sig själv i huvudet.

Samtidigt skapade Duval Carrié en ny och än dystrare version av sin Grimasernas parad, nu med samtliga av Jean-Claudes tre äldre systrar närvarande. Även de hade skott sig på terrorregimen och flydde sex år senare tillsammans med sin lillebror från landet . Den gamle demonen Papa Doc var då död, men uppenbarar sig i tavlan som Baron Samedi.

Den äldsta dottern, Marie-Denise, hade Jean-Claude förgäves bett sin far att utse till sin efterträdare. Hon var gift med Max Dominique, tidigare befälhavare för presidentgardet. 1967 hade Papa Doc fått för sig att svärsonen låg bakom en mängd dödliga explosioner, bland andra i presidentpalatset och i stadens kasino.  På hustruns och dotterns enträgna böner benådade Papa Doc, mot all förmodan, Max Dominique och efter det att han tvingats bevittna avrättningen av sina officerskamrater sattes han under miltärsekort till ett flygplan som tog honom till Europa som "inspektör av dess ambassader".

Den som främst låg bakom anklagelserna mot Max Dominique var säkerligen hans främste rival, turistministern Luc Albert Foucard, bror till Duvaliers privatsekreterare och älskarinna, Yvon St. Victor, och gift med diktatorns näst äldsta dotter – Nicole. Hennes äldre syster Marie-Denise, som tillsammans med sin make tvingats till Spanien, var tillbaka redan efter ett år och ersatte då faderns avlagda sekreterare/älskarinna Yvon St. Victor. Snart var även den tidigare dödsdömde Max Dominique tillbaka i landet. Papa Doc hade då låtit avrätta 19 officerare som han antog ha legat bakom det kuppförsök som Max Dominique tidigare hade anklagats för.  Den yngsta Duvalierdottern Simone, som på tavlan delvis är dold bakom sin äldre syster, var inte lika intrigbenägen och invecklad i inre maktstrider som sina systrar, men onekligen lika penningsugen som resten av familjen.

Kostnaderna för Duvaliers bröllop var dock ingenting mot vad som skedde då Duvaliers flydde efter det folkliga uppror som till slut ägde rum 1986. Nedan ses Baby Doc, Michèle och Simone Ovide på flykt till Port-au-Princes flygplats, där ett amerikanskt arméflygplan väntar för att ta dem till exil i Frankrike. Deras exil blev dock besvärlig eftersom de i Frankrike ständigt hotades av rättsfall vilka genom vilka advokater för den haitistka statens räkning krävde återbetalning av de uppskattningsvis 300 miljoner US dollar som paret Duvalier fört med sig efter att bestulit det haitiska folket.

Att det notoriska paret stulit ordentligt med pengar uppenbarades exempelvis vid en husrannsakan då den franska polisen överraskade Michèle med att försöka spola ner en mängd papper i en toalett. Det visade sig vara kvitton för kläder för 168 780 dollar från Givenchy, 270 200 dollar för smycken från Boucheron och 9 752 dollar för hästsadlar från Hermès. Trots detta lyckades haitiska staten inte få tillbaka det mesta av de stulna pengarna och paret kunde trots upprepade försök att få dem utlämnade leva vidare på ett slott i Frankrike, de var personliga vänner med Jacques Chirac.

Efter det att Michèle och Baby Doc skilt sig 1990 (hon levde då med en älskare i Cannes) och hon försökte bosätta sig USA, hade hon en förmögenhet uppskattad till 130 miljoner dollar. Detta beräknat på de betalningar som Baby Doc garanterat henne i samband med deras skilsmässa i Dominikanska Republiken.  Simone Ovide Duvalier dog 1997, Baby Doc 2014, men Michèle lever fortfarande i Paris.

Som en konstnär präglad av magisk realism framställer Duval Carrié ofta Haitis trångmål i form av betydelsemättade metaforer, ofta med vegetariska anspelningar. I Bomull, kanonbåtar och underkjolar ser vi Haiti som en kvinnlig gestalt iförd en vid, ålderdomlig klänning,  står hon kedjad gränsle över de karibiska öarna Kuba, Hispaniola och Puerto Rico. Längs horisonten patrullerar krigsfartyg.  Istället för huvud har den mörkhyade damen ett träd vars taggiga grenar, trots att de tycks vara döda, bär inkapslade blommor och blad.

Duval Carrié upprepar ett liknande tema i Den lilla skadade Haiti, men här är Haiti en liten flicka som med träben och krycka placerats mitt ute i Atlanten, hennes huvud är nu utan ansiktsdrag, men ett träd ur vars grenar det blomstrar fantastiska blad och blommor och mångfärgade ögonmasker. I bakgrunden syns trappor som leder upp till en flammande eld och vad jag tror vara en veve, en av den mängd symboler som tecknas på marken i en Vodounhelgedom för att åkalla lwas. Jag vet dock inte vilken gudomlighet Duval Carriés veve kan anspela på (om det nu är en sådan?).

Egentligen kan det tyckas märkligt att då Duval Carrié skildrar sitt drömda Haiti är det ofta ett yppigt, tropiskt landskap han skapar, detta då Haiti i själva verket till stora delar består av utarbetade jordar sönderbrända av tropisk hetta. Ett landskap som mästerligt skildrats i Jaques Roumains roman Daggens herrar från 1944, exempelvis i dess inledning:

Vi kommer alla att dö... — och hon gräver med sin hand i stoftet; den gamla Delira Deliverance konstaterar: ”Vi kommer alla att dö … djuren, växterna, de levande kristna, o Jesus-Maria Heliga Jungfru!” alltmedan dammet rinner mellan hennes fingrar. Samma damm som vinden med ett torrt andetag blåser bort över det ödelagda hirsfältet bakom den höga kaktusbarriären, bort över de rostande bayahonderna [risiga buskar som växer på Haiitis torra jordar].

Roumain fortsätter med att skildra den förtorkade jorden som vore den en åldrande, svart kvinnas hud. Sådana kvinnor har jag mött i såväl Haiti som Dominikanska republiken, stiliga, men slitna.

Bortom bayahonderna stiger en ånga från dunstande dagg som förloras bland den halvt raderade linjen av avlägsna kullar, likt en suddig teckning. Himlen har ingen spricka. Den är enbart en het plåt. Bakom huset ser den rundade kullen ut som en svart kvinna, torra jordklumpar liknar hennes pepparkornshår. Som målad nära marken med en tunn pensel, framträder den spruckna jordens rynkor; vidare, som en mörk axel mot himlen reser sig en annan kulle, korsad av gnistrande raviner. Erosionen har skapat långsträckta strängar av sten. Jorden har blötts torr, in till sina vita ben.

Det är som om Duval Carrié drömmer om att vodounandarna åter skall befrukta Haitis ödelagda jordar. I en bild kommer de afrikanska gudarna seglande i en båt med en palm som mast och segel. Över dem svävar Ayida Wedo, tillsammans med sin make Damballah, Regbågens orm. Ayida Wedo är Himmelens dam som till människorna förmedlar dold kunskap. Hon är en fruktbärande och klok gudomlighet som hjälper oss att undvika snedsteg och färdas i rätt riktning. De afrikanska gudarna seglar över ett grönt hav av fruktbarhet.

Kanske bär de med sig ett hopp om att Haiti åter skall leva upp och blomstra i all sin tropiska yppighet. I bilden Såningsman visar Duval Carrié hur en gudomlighet, kanske bondeguden Zaka med petrogudarnas röda ansikte, spyr sitt livgivande innandöme över Haitis jord.

Såningsmannens flerfärgade kropp återfinns hos de vattengudomligheter som Duval Carrié ofta återger, helt i enlighet med de förställningar kring vattengudomligheter som återfinns hos bönder på ömse sidor om den gräns som delar ön Hispaniola. Jag har exempelvis vid ett flertal tillfällen besökt källan la Agüita norr om den dominikanska staden Las Matas de Farfán. Folk har sagt mig att i källan bor Anacaona, en indiandrottning som drog sig tillbaka dit efter det att spanjorerna utrotade Tainos och tog deras jordar i besittning. Men, det är inte enbart Anacaona, som liksom Érzulie älskar glittrande vackra ting, som tycks leva i den där källan. I hennes gestalt förenas spanska vattennymfer, ormguden Damballah, det fruktbarhetsbringande barnet San Juan och flera andra, precis som i Duval Carriés framställningar av månggestaltade vattengudomligheter.

Enligt mig tycks Duval Carrié vilja säga att de afrikanska gudomligheternas ankomst till ön Hispaniola var annorlunda spanjorernas. Mer i harmoni med Tainos liv och förställningar. Som i en tavla där han låter Kolombus  avigt vilsekomna och pråligt utstyrda sällskap inför förundrade Tainos framstå som milt sagt främmande fåglar.

Något helt annat än då Afrikas sällsamma varelser uppenbarade sig på öns stränder.

Därmed inte sagt att Duval Carrié inte förmår identifiera sig med främlingar som anlänt från andra platser än Afrika och låtit sig förundras av tropiska trakters folk och landskap. Han har exempelvis i flera verk inspirerats av Martin Johnson Heades tropiska landskap. Johnson Heade färdades bland annat i Centralamerikas och Brasiliens djungelområden och tog tillbaka till USA med sig tavlor som framställde exotiska fåglar och blommor.

Duval Carrié har i Heades efterföljd skapat flera realistiska detaljstudier av tropiska landskap.

Men han har också gjort personliga omarbetningar av flera av Heades märkligare landskap. Exempelvis gjorde Heade en målning han kallade Soluppgång i Nicaragua. Ett landskap som tycks gnistra i gryningsdagg.

Duval Carrié omtolkar Heades morgonlandkskap i en serie målningar  i vilka han bevarat originalets gnistrande vira fläckar, men han kallar sina headetolkningar för månskensskildringar ”efter Heade” . Som i nedanstående svårtolkade målning, där en skimrande svart gestalt vid en havsstrand uppenbarar sig i ett likaledes skimrande, nattligt landskap.

Duval Carrié tycks emellanåt alludera på olika konsttraditioner, såväl klassiska, som moderna. De ciselerarede, utarbetade ramarna kring flera av hans målningar för tankarna till indiska miniatyrer.

Och hans Hinduestet påminner om den samtide italienske ”tranasavantgardekonstnären” Francesco Clementes likaledes svårtolkade och Indieninspirerade målningar.

Men det är främst i Haiti som Duval Carrié hör hemma. I ett mytiskt vodounland med överdådig växtlighet och övermänskliga krafter, som gång på gång manifesterat sig i historiska skeden. Om vi tidigare mötte Ayida Wedo, Himmelens dam, så dyker även hennes make Damballah upp i Duval Carriés konst. Han är det godas furste och lever nära floder och dess vattenvarelser. Hans färg är i allmänhet vit eller grön och han uppenbarar sig som en väldig orm.

Mittfältet av Haitis flagga i sin mitt pryds av en palm krönt med jakobinernas röda frihetsmässa och som över devisen ”enighet ger styrka” skyddas av kanoner. I en av sina målningar tycks Duval Carriés anspela på denna frihetspalm, men här låter han den omslingras av Damballah.

Likt Toussaint rider krigsguden Ogoun på Petrogudarnas röda häst.  Likt Damballah står han för revoulution och förändring., något som poängteras genom att han omges av Haitis palmer, omslingrade av Damballah. Men om Damballah alltid är lugn och balanserad, kan Ogoun visa sig vara blodtörstig och oberäknelig.

Han följde slavarna i deras kamp mot sina förtryckare, men likt grekernas rödhyade Ares kunde Ogoun gripas av en hysterisk oresonlig vrede, som då han ledde Jean-Jacques Dessalines i hans ursinniga kamp, på-eldad av sveket mot Toussaint Loverture. Då Dessalines tillfrågades om sitt hat mot fransmännen kunde han ta av sig skjortan och visa sin rygg som under hans tid som plantageslav strimmats av övervakarnas piskor.  1804 beordrade han massakern på öns kvarvarande fransmän, mellan 3 och 5 000 män, kvinnor och barn dödades skoningslöst och systematiskt. Han undantog dock de polska legionärer som sänts av Napoleon för att besegra Toussaint, men som gått över till rebellernas sida, även de tyska bönder som inte varit slavägare skonades.

En av Duval Carriés bilder på lwas, som under en tid förbryllade mig, var hans Grand Bala. En ålderdomligt och sofistikerat klädd ung man med monokel och käpp, vars nedre del av kroppen bestod av en mumieliknande, omvirad trädstam. Jag förstod dock snart att det måste röra sig Grand (stor) Bwa (träd). En personifikation av lwaträdet, som i Haiti kallas Mapou och i Dominikanska Republiken Ceiba. Ett mäktigt träd som inom voduounmytologin är jordens heliga träd. Säkerligen samma träd som dyker upp i så många andra av Carries skapelser. Det är Livets träd som förbinder jorden med himlen och har sina rötter djupt ner i den livgivande underjorden. Grand Bwa är vacker och stark. Med sina örter och blad läker han de sjuka. Han är naturens inkarnation, förfädernas beskyddare och livgivare. Han är den störste av alla ”mysterier”. Han vet allt och kan genom sina blad läka allt. Genom sin uråldriga stam och vittförgrenade lövverk bär han upp förfäder och lwa, genom dem känner till vad som läker och vad som dödar. Bland hans grenverk, som sträcker sig upp och in i Himmelen lever Damballah, den väldiga ormen, som är allas vår fader.

I en hounfour (vodountempel) motsvaras Grand Bwa av potomitan (mittpelaren) placerad I mitten av la peristyle (dansplatsen) där de “hästar” som besatts av lwa spelar ut sitt predestinerade rollspel. Dansarna har besatts av lwas som tros uppenbara sig I de troendes mitt efter att ha stigit ner längs potomitan, som kan vara ett levande träd eller en pelare, ofta dekorerad med symboler för det ursprungliga gudaparet – Ayida Wedo och Damballah, eller vara kringvirad med band och tyger som representerar olika lwas.

Nu till Duval Carriés, i min mening, mest upprörande bild, som för mig representerar mycket av det våld och förtryck som fortsätter att frodas i ett Haiti vars kultur likt ett levande hjärta lever och bultar mitt i allt elände. Papa Doc, med sin läkarväska och käpp, står bredvid Baron Criminel och betraktar sitt verk – den mördade författaren Jacques Stephen Alexis, som på Papa Docs inrådan och i hans närvaro har torterats och dödats i ett av Port-au-Princes fängelser. Likt den korsfäste Kristus har författarens händer spikats fast vid golvet, medan hans hjärta genomborrats av spikar.

Stephen Alexis var en kommunist, romanförfattare, poet och aktivist, som modigt bekämpade Duvaliers terrorregim.  Han är mest känd för sin roman Compère Général Soleil, Min vän General Sol, från 1955. Efter avslutad läkarutbildning i Paris reste han genom Europa och bodde några år på Kuba. I april 1961 återvände Stephen Alexis till Haiti, strax därefter arresterades han och fördes till Fort Dimanche i Port-au-Prince där han sammanträffade med Papa Doc Duvalier, därefter sågs han aldrig mer.

Compère Général Soleil skildrar den utfattige, okvalificerade arbetaren Hilarions färd från Port-au-Princes fängelser till Dominikanska Republikens sockerfält och en död genom diktatorn Trujillos blodtörstiga hantlangarare. I fängelset, där Hilarion hamnat efter att ha stulit en plånbok, träffar Hilarion författaren Pierre Roumel (en lätt förtäckt beskrivning av Jaques Roumain) som upplyser honom om den marxistiska livssynen. Här kan romanen bli lite väl didaktisk. Likt sina amerikanska motsvarigheter, de utmärkta författarna Richard Wright och Ralph Waldo Ellison, fångades Alexis tidigt upp av kommunisterna, men i motsats till sina amerikanska författarkollegor hann han aldrig bli besviken på deras totalitära uppförande och cyniska utnyttjande av de svartas våldsamma frihetsbegär.

Romanen tar dock fart och finner djup i skildringen av Hilarions fortsatta öden. Han möter Claire-Heureuse och de börjar leva tillsammans. Hilarion arbetar med sisalbearbetning och mahognypolering, medan Claire-Heureuse etablerar en colmado, en liten bar/livsmedelsbutik. De förlorar dock allt efter det att kriminellt gäng satt fyr på deras butik. Likt så många utblottade haitier söker de sig till det omänskliga slitet på de dominikanska sockerfälten, där de sedermera dras in i en strejk som leder till att de tvingas fly tillbaka mot den haitiska gränsen, där möter de dock diktatorn Trujillos vedervärdiga perejilmassaker. Då han och Claire-Heureuse försöker ta sig över Rio Massacre blir Hilarion dödligt sårad. Döende ber han Claire-Heureuse att gifta om sig och tillsammans med sin make kämpa för ett Haiti där människor kan leva i värdighet och fred.

Ett ouppfyllt hopp som ännu inte besannats, men som med full styrka lever vidare i till Duval Carriés, och en mängd andra haitiska konstnärers och författares, unika konst.

Alexis,  Jacques Stephen (1999) General Sun, My Brother. Charlottesville: University of Virginia Press. Carpentier, Alejo (1975) The Kingdom of this World. London: Penguin Modern Classics. Diedrich, Bernard and Al Burt (1970) Papa Doc: Haiti & and Its Dictator. London: Bodley Head. Dubois, Laurent (2012) A Colony of Citizens: Revolution and Slave Emancipation in the French Caribbean, 1787-1804. Chapel Hill: The University of North Carolina Press. Duval Carrié, Eduard, Homepage https://duval-carrie.com/ Farmer, Paul (2012) Haiti After the Earthquake. New York: Public Affairs. Gaiman, Neil (2017) American Gods. New York William  Morrow. Greene, Graham (2005) The Comedians. London: Penguin Modern Classics. Hebblethwaite, Benjamin (2021). A Transatlantic History of Haitian Vodou: Rasin Figuier, Rasin Bwa Kayiman, and the Rada and Gede Rites. Jackson: University Press of Mississippi. Hurbon, Laënnec (1995)  Voodo: Truth and Fantasy. London: Thames & Hudson. James,  C.L.R. (1989) Black Jacobins. New York: Vintage Books. Léger, Dimitry Elias (2015) God Loves Haiti. La Porte, IN: Amistad. Lemoine, Maurice (1985) Bitter Sugar. London: Zed Books. Lundius, Jan and Lundahl, Mats (2000) Peasants and Religion; A Socioeconomic Study of Dios Olivorio and the Palma Sola Religion in the Dominican Republic. London: Routledge. Lundahl. Mats (2025) ”Ett annat Haiti”, Svensk tidskrift,  17 januari. Price, Rod (1985) Haiti: Family Business.  London: Latin American Bureau. Roumain, Jacques (1978) Masters of the Dew. Oxford: Heineman. Veloz Maggiolo (2005) La biografía difusa de Sombra Castañeda. Madrid: Ediciones Siruela. Wordsworth, William (1994) Selected Poems. London:  Penguin Classics. Yudkin, John (2012) Pure, White and Deadly. London: Penguin Books. 

Every now and then, when bills are paid, deferred duties and commitments no longer cast their shadow over life, and a rare calm has settled over life, it is nice to crawl into bed. Before sleep sets in, a pleasant feeling arrives as I with anticipation look forward  to my dreams, whether they are nightmares or fantastic adventures. It is like listening to 29th Century Fox's fanfare as it accompanies its sweeping spotlights, or listening to the roar of MGM's lion - "Now it begins!"

https://www.youtube.com/watch?v=rspzzsMRl-E

https://www.youtube.com/watch?v=iHU53NedhkQ&ab_channel=AhmedHassn

It is the dreams that arrive and whether they are nightmares or exciting stories, I appreciate them. Because they are stories. A sequence of images, ideas, feelings and sensations, complete with colour and sound. Just as during our waking conscious life, dreams occupy a large part of our time on earth and they have fascinated all of humanity since time immemorial – we find the Alcheringa of the Australian Aborigines, actually “the eternal, the uncreated”, translated by anthropologists as Dreamtime, the stargazers of the Sumerians and the Jungians of today.

The occasional wise guy has dismissed dreams as illogical and therefore unimportant – a kind of non-binding cleaning process of all possible, unnecessary debris that has cluttered our brain space during the day. An irrelevant hodgepodge. But to me they are highly interesting and when I find myself inside the dream world it appears up be perfectly logical and completely correct, apart from the fact that places, objects and people can continuously merge into each other, becoming images and experiences reflecting everyday life and memories. Sometimes the dreams take bizarre, exaggerated forms and bring me into grotesque, complex worlds. But, just as often they take me to familiar places, to roads and paths I have followed before, to schools and other buildings I have stayed in, fields and forests, people I have met, some forgotten, others dead, although many are quite present – ​​siblings, my nearest and dearest, colleagues and childhood friends. I hear their voices, discern their faces; we speak to each other, dead and alive and act together in these changing, unreal dream worlds.   

Despite their nocturnal tangibility, dreams are fleeting. They can indeed be repeated and remain in the memory. I sometimes end up in them in places I have previously visited and stayed in. Visits to certain places are constantly repeated and when I remember them in a waking state I sometimes wonder – Why those places in particular? They were never particularly significant, were they?

I have dreams that seem to be common to the ones of other dreamers; to appear naked or inappropriately dressed in various contexts, or the more pleasant feeling of being able to fly. The latter dream means that I, as the only person, have discovered that by carefully jumping into the air and then standing upright, I can soar higher and higher, always standing upright. It is a difficult manoeuvre, it requires a certain skiless and efforts, but it is a nice feeling to be able to rise higher and higher and view the landscape of my childhood, or my present, from a high altitude. My ability to fly sometimes arouses surprise and admiration, but just as often complete indifference. Another recurring dream is that I end up in a large, complicated workplace; my contract has expired, my services are no longer needed and have not been appreciated, but I still have a desk and  provided with unnecessary tasks, while I no longer belong there and do not receive any salary. I can also end up in large, labyrinthine schools. I do not know what my schedule looks like, what lessons I have and no one helps me find my way. I do not know the names of my students; I am always late and cannot find the classrooms. Sometimes I am the student myself, significantly older than everyone else in class. My classmates think it is strange that I have ended up there, but the teachers accept my presence: "Jan himself asked to be here". In other dreams I am late for flights, trains and boats, which often take off with my luggage and leave me alone. I lose myself in the intricate labyrinths of subways, or get lost in underground passages, which sometimes narrow into claustrophobic tunnels.   

Dream research is a vast field that is now being explored by using brain scans, computers and AI, but since dreams are highly personal and narrative-based, they are also being studied through the testimony of dreamers, who are awakened when there are indications that they are dreaming and who then are asked to state what their dreams were about.

For example, between 1940 and 1985, the Freud-inspired American psychologist Calvin S. Hall and his colleagues collected more than 50,000 dream reports from different corners of the world. Their results seemed to prove that dreams from widely different environments and different cultural contexts largely had the same, or rather similar, content. According to the studies, anxiety was the most common dream emotion. Other emotions included abandonment, anger, fear, joy and happiness. Negative emotions were much more common than positive ones. Contrary to popular belief, sexual dreams made up less than ten percent of dreams and were roughly equally common in both men and women.

That sex does not have such an overwhelming presence in our dreams would perhaps surprise Sigmund Freud, who had a tendency to regard sexualized energy as the primary driving force in our mental processes and structures. Something that led him to interpret most sensory impulses as connected to eroticism, experienced or repressed. As far as I understand, such thoughts were the basis for his Interpretation of Dreams, which is characterized by Freud's view of dreams as created from "subconscious" thoughts, governed by a "pleasure principle" which meant that they reflected wishful thinking about sexual satisfaction. A phenomenon that, according to Freud, had been formed from repressed sexual scenarios of childhood. According to him, dreams had thus been endowed with a symbolic censorship function that created distortions, displacements and strange summaries of repressed thoughts in sleep.

I am not convinced. Freud's writings are certainly stimulating reading, but I think he often misses the mark. I am convinced that if we look for them, we can find patterns and explanations everywhere in the universe we live in. We look at the night sky and find connections between stars and galaxies, and many of us believe that their changing constellations influence, or reflect, our personal lives. Similarly, many may believe that our body constitution, posture and bodily fluids predestine our existence, just as our adult life has been irrevocably marked by our childhood experiences , especially if they were unhappy. Even chaos and chance are by many of us believed to be rule-governed and predetermined. Not to mention our dreams, which are considered to be significant warnings and life-determining indications. In every Italian tobacconist's shop, there are thick books converting dreams into numbers that can be used in lotteries, football tips and horse races.

In my opinion, dream interpretation is highly personal. What does not happen during a long life, during which our opinions and fantasies have come to be characterized by our own personality? Something that, by the way, has made me suspicious of the theories of Freud, Jung, Adler and other psychoanalysts. Many years ago, I knew a Jungian therapist and we often discussed my dreams. I have never dreamed so much as during that time and she always managed to interpret my dreams in a very interesting, Jungian manner. Something that I found amusing, but I did not tell her that despite my interest, I was far from a believing Jungian.

I assume that Freud's patients dreamed like Freud – in a sexual-neurotic manner,  like Jung – in archetypes, or like Adler – longing for belonging. And if they didn't, these psychoanalytic geniuses  could certainly manage to make the dreams fit within the patterns they had established, not least by transforming them into metaphors and symbols.

I remember an amusing episode in the TV series The Young Indiana Jones where the main character meets Freud, Jung, and Adler. All played by Swedish actors – Freud by Max von Sydow, Jung by Ernst-Hugo Järegård and Adler by Björn Granath.

I find it sad that I remember so few of my dreams. My eldest daughter is capable of giving long and often fascinating accounts of her dreams, and sometimes my wife can do the same. I myself vaguely remember my fantastic dream adventures, and it annoys me that I cannot narrate them more clearly and better. One of my best friends did for several years keeep books about his dreams, and perhaps he still does. He had taped a thin flashlight to a pen, which he had resting in a notebook on his bedside table. If he woke up after a dream, he would quickly turn on the flashlight and write down a few key words before falling back asleep. The next morning, with the help of the supporting words, he could write down his dream. Often, he had forgotten that he had woken up during the night and written down the words.

There are plenty of fascinating dream books. Swedish geniuses like Emanuel Swedenborg and August Strindberg wrote such books.

Visually obsessed and brilliant film directors such as Fellini and Kurosawa have managed to portray their dreams in their films, and they have used their dream books to help them. They were both keen cartoonists and often illustrated their dream books.   

The author and literary critic Olof Lagercrantz has written somewhere that dream descriptions rarely make good literature. He is shooting himself in the foot there. He has written a book about and carefully researched Dante's Divina Commedia, one of the most magnificent dream descriptions in existence. Dante's visual richness and distinctive language have inspired writers, artists and filmmakers throughout the centuries. Fellini stated in an interview:

I could never make a film based on The Divine Comedy, for the simple reason that Dante has already created that film: there is in him, in his poetry, a vision so precisely expressed that I am unable to understand what I could ever add. Perhaps some Dantean special effects? I can finally say that all my films have been inspired by the great poet: what are they? If not a disciple's interpretations of Hell, with a few flashes of Purgatory and Paradise. 

Master writers such as Fyodor Dostoevsky and Franz Kafka were certainly convinced about the great importance of dreams and used them in their incomparable short stories and novels. Stories that have not lost their relevance and continue to captivate generation after generation. In A Ridiculous Man's Dream, Dostoevsky wrote:

Dreams, as we all know, are very curious things: certain incidents in them are presented with quite uncanny vividness, each detail executed with the finishing touch of a jeweller, while others you leap across as though entirely unaware of, for instance, space and time. Dreams seem to be induced not by reason but by desire, not by the head but by the heart, and yet what clever tricks my reason has sometimes played on me in dreams!

Franz Kafka is well known for being inspired by dreams, and his stories and three novels are undeniably endowed with a dreamlike atmosphere, not least through their wealth of detail and coldly calculated absurdism. Like Dostoevsky, Kafka often spices his descriptions with fleeting details, noticed by an extremely alert mind. It is the detailed presence in these stories that makes them surreal – “more than real”.

In Prague, not far from the old ghetto, there is a statue illustrating the super-real reality that is almost always present in Kafka's storytelling. Kafka's alter ego sits crouched on the shoulders of an upright giant, consisting only of empty clothes. It is a vision taken from one of Kafka's early prose pieces –  Description of a Struggle. Often dismissed as one of Kafka's worse works. Nonsense – I wonder if those who have called the novella an immature youth piece has really been to Prague and walked alone through its nocturnal streets, as they rest abandoned by the hordes of tourists that have cluttered the city during the day. Then you are surrounded by the Prague of Kafka, Seifert, Rilke and Meyrink; its mysterious, slightly sinister presence, alive in Kafka's Description of a Struggle. A dream indeed, but a reality dreamed. As true as Marquez's Maconde, or Monty Python's England. More real than reality. Kafka rides the empty suit. He has stepped onto his “acquaintance’s” shoulders and spurs him like a horse, while he imagines the surrounding landscape responding to his every whim.

The dreamer Kafka is in complete control of his art, his language. As in almost everything he writes. Think of his Castle, how dreamily detailed it is described, as its surrounding village. Duke Westwest's threatening building complex, with its two floors, surrounding closed buildings and its single tower, overgrown with ivy. An extremely inhospitable building, equipped with a few window openings, almost impenetrable with its angular parapets, which rise against an even, gray sky, as if they were clumsily drawn by an unfocused child. The castle looms frighteningly over a gloomy village, located on the banks of a sluggish river. Winter and cold prevail here, if it is not damp and rainy. The silent inhabitants of the village seem to have become one with the gloomy landscape. Their physical shape, with foreheads that seem to have been flattened by hard blows, testify to the suffocating presence of the despotically invisible lord of the castle.

Kafka moves freely in the landscape of dreams. It could be a barren desert landscape with the dilapidated buildings of his penal colony and the detailed description of the mechanism of its gruesome torture device.

Or a USA that the not particularly well-travelled Kafka never visited, where the Statue of Liberty has a sword instead of a torch and there is a bridge connecting New York with Boston. Nevertheless, as in a dream, Kafka's depiction of New York does not ring false. I find it less absurd than Céline's strangely nightmarish depiction of the city in his Journey to the End of the Night, in which the main character, like Kafka's Karl Rossman, is a confused stranger. And Céline had actually been there.

The Amerika: Or Missing Man’s meticulous description of a world of feelings that actually only exists in Kafka's imagination makes everything he writes tangible and experienced firsthand, perhaps not in reality, but in dreams. It seems as if he opens the door to his dreams and we amazed step into them. To read Kafka, something that should probably be done with great attention, is to become a participant in a dream, usually a nightmare. As when a dream is viewed from the outside – beyond the fixed rules of the dream, the whole thing becomes strange and distorted, despite the strict presentation.

The dreamlike character of the story is recalled in every moment of The Missing Man (the actual title that Kafka gave his manuscript) as in Kafka's other novels and short stories – how Karl Rossman is taken in by his uncle, the nightmarish stay in Pollunder's enormous, half-finished house, the nasty hotel doorman, etc. As in a dream, figures appear and disappear, impossible coincidences take place within a limited, closed world, in which the dreamer remains a stranger, a confirmation of Joseph Conrad's statement "we live as we dream - alone".

In The Missing Man we find the superb depiction of the Oklahoma Theatre in Clayton, a piece of absurd realism; a rather shabby spectacle that in its grand staging with false playing of doomsday trumpets provides a self-perceived authenticity that makes me think of the Mormons' huge festival at the Hill Cumorah, which, however, did not begin until 1920 (Kafka died in 1924) and ended in connection with the COVID 19 outbreak.

In its enormity, that Mormon spectacle seems to be a very American undertaking and Kafka's The Missing Man  makes me remember my own years in New York, when I was often seized by a strange feeling of alienation, as if I had ended up in an unknown and familiar context. A world I knew from film and TV, music and other entertainment. Similar and yet different. Kafka gives me the impression of being well-read and familiar with the depictions of America that were common even in his time.

On one occasion when I was in New York, the fiftieth anniversary of the first King Kong film was being celebrated. A giant, inflatable rubber King Kong was attached to the Empire State Building. For some reason, the strange object did not hold the air for very long and when I stood down in the street I could see how high up a shapeless King Kong fluttered in the wind (he was so high up that it was difficult to discern him from the street below). A friendly Japanese tourist lent me his camera with a telephoto lens and commented in English on the strange spectacle: “It’s so American. It’s so huge. It’s so crazy and… it doesn’t work.”

If a dream is to be portrayed, it often takes the form of Tanguy's abstract surrealist landscapes, or Dali's sharply defined nightmares.

It is also possible to choose Chagall's warmer, more cheerfully human art. This is despite the fact that Chagall himself claimed that he never dreamed. He stated that his art was rooted in reality to the extent that it lived through memories and his specific view of life. If it seems as if his paintings were inspired by dreams, it was because they were created from his belief in the divine.

What I am searching for: work as meaning of life. Not a dream; but life. I do not have dreams. Art, in general, is an act of faith. But sacred as real art is, it is created above interests, such as glory, fame, or any other material consideration. Painting appeared to me like a window through which I could fly away to another world. Before every landscape, I am moved; but I am also similarly moved before man and before certain events in life.

I assume I can understand him. For Chagall, despite the great suffering of his people, life was a heavenly hymn and his art is a hymn praising the realit surroundeding him. Obviously, the Vitebsk of his childhood was a rather dreary and dreary place. In his early art where he celebrates Vitebsk's Jewish life, its traditions and family life, it is generally done in a brown and greyish colour scale. It was only after Chagall came to Paris that his palette began to vibrate with light and colour. In Paris he met the Orphists; Robert and Sonia Delaunay, Gleizes, La Fresnay and Lhote. Chagall also knew Picasso, whom he never really liked. The Orphists tried to give life to Cubism through colour and joy of life. Among the poets and artists of Paris, Chagall's Russian memories flared up with full force. What may seem spontaneous in him is nevertheless often coloured by profound reflections. Chagall was willingly inspired by the naive publican Rousseau, but also by more systematizing artists, such as Robert Delaunay. 

However, Chagall was and remained unique, early on admired by insightful poets such as Cendrars and Apollinaire. Consider, for example, his I and the Village. Chagall's memory of a Russian village, symbolized by an animal (donkey, horse, goat?). Chagall and the animal look each other straight in the eyes, a thin thread runs, almost invisible, between their gaze. Their community is also symbolized by the fact that they both wear a necklace with a cross; faith, suffering? Chagall and the animal are painted in different colours, green and blue; reality, dream? In the background, a floating woman can be seen; life, dream, fertility? She flies towards a farmer with a scythe over his shoulder; Death? At the top we see the village, or Vitebsk, which actually was a city with 80,000 inhabitants, shines in the light of memory, and so it would remain in the paintings that Chagall made of his beloved hometown from then on. The artist holds a flowering tree in his hand. The tree of life? As in several of the Orphists' cubic-inspired paintings, the canvas is divided into geometric fields, rendered in glowing colours.

Chagall would insist that a painting like I and the Village had nothing to do with dreams at all, it depicted real life. Not long ago, I met a young music student from Vitebsk in Rome. He told me that his childhood city was now a dreary place, rebuilt after the destruction of World War II. Not much remains of Chagall's vision of Vitebsk. Between July 1941 and June 1944, Vitebsk was occupied by the German Wehrmacht. The city became known for its fierce resistance to the German occupation. After the German defeat, the city was a ruin and only 118 of its original inhabitants remained. The Jews, who had numbered 43,616 in 1910, had been wiped out. During the summer and autumn of 1941, 18,000 Jews were taken to the Tulov ravine outside the city, killed and buried in mass graves.

The city is now rebuilt with the usual Stalinist skyscrapers, a restored cathedral with surrounding similarly restored buildings, and a recently inaugurated, pyramid-shaped shopping mall.

So, if Chagall claims that his paintings are not dream depictions, then perhaps the illustrations that often accompany fantasy stories can be considered as such?

Although for me, perhaps it is Delvaux's and Magritte's images that best correspond to how I perceive my dreams:

In my waking state, images bring me into the world of dreams. As a little boy, I often dreamed of acquiring magnificent books. In my hometown, Hässleholm, there was Hånell's bookstore. For me, it was a dream palace. In its basement there were toys, but above all large picture books that also had a strangely enticing smell. Among other things, I used to leaf though a book called Animals on Earth. I don't think that, like many of my frieds, I received any weekly allowance at that time. If I remember correctly, I collected money I received from relatives, or given to me when I ran some errands. In any case, after several months of browsing the fragrant Animals on Earth, I bought it and it became the first book I bought with my own money.

I still have the book and as I leaf through it now, I am immediately transported back into the world of my childhood and realize why its images held such a great allure for me and influenced so many of my daydreams and drawings.

Another book that I didn't own, but constantly borrowed from the library and which was the main source for a feature film I was working on and called The History of the World. The "movie" consisted of rolls of paper that my father had given me, probably the kind used in calculating machines at the time. I divided them into frames and taped them together. There must have been hundreds of small coloured pictures that illustrated the history of the world. The book that inspired me (although I used a lot of other models) was large and magnificent and was called A Golden Book of the Fates and Adventures of Peoples (the title had a different formulation in English).

The illustrations were extremely detailed and drawn in a style that imitated that which was common during the time period they depicted. I never tired of studying those pictures and I can still dream about them. 

The books I have read about dreams often take the form of wanderings through strange regions, such as Alice in Wonderland, The Pilgrim’s Progress and the Divine Comedy. One such wandering that I have previously have written about is Hypnerotomachia Poliphili (in my blog Descending into Dreams: Rome and Our Inner Self). The complicated title, which is almost Greek, can be translated as Poliphilo's love struggle in a dream. Despite its allegorical complexity, I read with great interest this dream description about how the lovesick Poliphilo searches for his beloved Polia, a lady who in reality does not seem to be particularly interested in the protagonist's expressions of affection. In his search for Polia, Poliphilo wanders not only through different landscapes, but also from dream to dream. Not only are the landscapes, the images and encounters with mythical beings strangely elusive, so is the language. The unknown author freely mixes Italian, Greek, Latin, and even Arabic and Hebrew words. In the translation I own (a beautiful edition, intact with the exquisite illustrations), Joscelyn Godwin has, thankfully, modernized the language.

I have previously given a fairly detailed description of the Hypnerotomachia's action, but I will repeat it in broad terms. Poliphilo wakes up after an apparently restless night and falls asleepagain while dream after dream follows one another. It soon turns out, however, that Poliphilo has not woken up at all but is wandering in his dream through a wild forest through which he is chased by dragons and wolves, gets lost, meets beautiful maidens and ends up in ancient ruined cities. He believes he has come out of a forest, but in fact finds himself in another dream where he is cared for by beautiful nymphs. They take him to their queen who asks him to declare and pay tribute to his love for Polia. When Poliphili successfully succeeds in this, he is taken to three gates where it turns out that he has made the right choice, since behind the gate that opens for him is Polia.

The couple is now taken in a triumphal procession to a temple where they are betrothed and then they sail to the island of love, Cythera, with Cupid as helmsman. But here the story is suddenly interrupted by Polia's voice, expressing surprise at Polihilo's intentions. She rejects him, but after various nasty adventures, Cupid takes her back to Polihilo who, in despair over Polia's escape, has fainted. Culido makes Polia kiss the fainted lover and when Poliphilo through the kiss wakes up from his fainting fithe believes he can be reunited with Polia, but when he takes her in his arms she disappears and... Poliphilo wakes up, probably to everyday reality.

Hypnerotomachia Poliphili is just one of the many dream descriptions in world literature. In my opinion, the most fascinating and comprehensive guide to different dream worlds is Alberto Manguel’s and Gianni Guadalupi's The Dictionary of Imaginary Places. A comprehensive work that, on 750 pages, with double-lined text, reproduces a multitude of imaginary places, taken from the works of hundreds of authors.

Despite the impressive and thematic scope, Manuel and Guadalupi do not address places that set in the future, or out in space, nor heavens and hells, which means that works such as Divina Commedia and Paradise Lost fall outside its scope. For example, we are not allowed to become acquainted with the diabolical metropolis that was built under Satan's leadership by Mulciber, who had previously been the architect of Paradise, and which, on the recommendation of Mammon, became the home of the demons in Hell – Pandemonium, i.e. "All demons".

What is also missing from The Dictionary of Imaginary Places are megacities in outer space, such as those that over the centuries have been located to the Moon and Mars, not to mention the megacities that lie further out in the universe, such as Imperalia, the capital of the Galactic Empire on the planet Coruscant in Star Wars, or the city of Arrakeen in Frank Herbert's Dune series of novels.

We also miss future cities like the one in Fritz Lang's groundbreaking 1927 film Metropolis, based on his wife's novel of the same name. Unlike her husband, Thea von Harbou was an enthusiastic Nazi and, after her divorce and her husband's flight, first to Paris and then to the United States,j oined the National Socialist Party, in which she held several influential positions. Thea was inspired by H.G. Wells' The Time Machine, a writer who was also a skilled creator of future cities.

Metropolis became the model for a number of future cities, especially in the world of film. Among them we find, for example, the American Just Imagine from 1930. It takes place in 1980 and is therefore, like Orwell's 1984, no longer set in any future. Just Imagine is a rather silly musical that, among other things, plays on one of the "vaudeville characters" of the time, namely the lost Swedish immigrant. A kind-hearted, but ridiculous figure with a strange accent and not particularly intelligent. The film's comic character is called Petterson and was struck by lightning in 1930. After being revived by researchers in 1980, Petterson wanders around in unfamiliar surroundings in which he unfortunately becomes highly intoxicated by taking "highball pills".

Together with the two main characters, Petterson makes it to Mars. After some tumultuous adventures on the human-inhabited planet, the trio manages to get back to Earth, where Petterson, now called Single O, meets his son who now is considerably older than his father.

As I said, the film is a bit cheesy and suffers from poor acting. Elmer Goodfellow "El" Brendel in the role of Petterson is particularly embarrassing. Brendel's overacting is hardly funny, almost overwhelmingly bad. Despite this, Brendel was apparently a very popular artist in his time. He had behind him a long career as a vaudeville actor, when had then developed a comic character with a German accent. When Germans after World War I  no longer were considered to be particularly funny, Brendel developed a new comic personage – a good-natured, awkward and confused Swedish immigrant he called Oley, or Ole. For the rest of his career, El Brendel would portray this ridiculous character on stage and in several films.

Lang's Metropolis can probably be considered the prototype for several of its successors within a thoroughly urbanized, rather nightmarish film world, with aesthetically interesting cityscapes like those we encounter in Brazil, Bladerunner or The Fifth Element.

Metropolis was in turn inspired by the architectural dreams born of the Italian futurists and which soon afterwards inspired the Soviet artists who, like the Italian cultural radicals, wanted to create a completely new world. In Italy, architects such as the early deceased Antonio Sant'Elia created highly mechanized, ultra-modern cities that never left the drawing board.

And the same fate befell the Russian futurists' dreams of fantastic, Soviet cities.

The fact that these grandiose projects were not completed, however, did not prevent them from becoming inspirational for future architects. Totalitarian social systems seem to be particularly fascinated by grandiose, urban transformative projects. During the Stalinist era of the Soviet Union, the Suprematists' dreams were further developed in a considerably more tasteless, but nonetheless grandiose style.

In Nazi Germany, ruled by a narcissistic, megalomaniacal amateur artist who fancied himself to be an expert in architecture, his friend and favourite architect Albert Speer devised a grandiose project to transform Berlin into the Welthauptstadt Germania. Der Führer found joy and solace, as German cities were being razed to the ground by British and American bombers, in spending hours contemplating the vast and detailed model of a future Berlin that Speer had created for him.
 

    
Completely transforming his capital was also something that loomed over the mind of the master architect Le Corbusier, who through his Plan Voisin, developed between 1922 and 1925, dreamed of transforming Paris into a green city with enormous skyscrapers.

It's not just Heaven and Hell, future worlds and extraterrestrial places that The Dictionary of Imaginary Places doesn't cover. The authors also deliberately overlooked fantasy worlds from the comic book world, meaning that we in their book neither find Duckburg, nor Bedrock or Gotham City.

But what is contained within The Dictionary of Imaginary Places is ìnteresting and imaginative enough, not least through the many maps and illustrations offered by the authors. The reading pleasure is enhanced by the fact that the imaginary lands that are described, from ancient times to the present day, are presented in a way that as if they were guidebooks for potential visitors.

Among its more than thousand articles, the extensive imagination of some eminent authors is more common than others. Of course, this applies to the well-travelled literary figures of Rabelais, Ariosto, and Swift.

However, authors such as Lovecraft, Baum and Tolkien are also generously represented with a variety of imaginative landscapes and cities.

Manguel’s and Gianni Guadalupi's guide to fantasy worlds and cities is richly illustrated. Here we find Dracula's castle, Baskervilles' mansion, the capital of Ruritania and even the castle of Otranto, the birthplace of  Romantic Gothic novels by authors such as Lewis, Radcliffe, Maturin and Potocki. There are also pictures of a number of places described by almost forgotten authors from past centuries, such as the Fortunate Island, where the ships were equipped with sails made out of enormous butterfly wings.

We are invited to observe the strange architecture and/or interior design in a number of unexpected places.       

We meet the strange animals populating several of these fantasy lands.

As well as items such as wooden fetisches, pumpkin vessels and live animals living in glass containers.

Like other comprehensive guidebooks, The Dictionary of Imaginary Places contains plenty of maps of countries and cities. For example, we find maps of Alice's Wonderland and King Kong's Skull Island.

Of course, there is also the famous map of Tolkien's Middle Earth. Tolkien was one of those authors who liked to draw own illustrations for his fairy tales and also produced maps to support his fantasy journeys through the worlds he created. Together with his son Christopher, he made a detailed map of Middle Earth in 1953, which he gave to Pauline Bayne in 1970, the only illustrator who Tolkien considered worthy of illustrating his remarkable book series during his lifetime. Bayne created a number of personal impressions of the different landscapes that appear in the novel series, all in the absence of the people and various creatures that appeared in them.

In 1970, Pauline Bayne drew the map that was included in a new edition of The Lord of the Rings and which became the definitive map version of Tolkien's fairy-tale world. Ten years ago, among Bayne's papers, the map made by J.R.R. and Christopher Tolkien was found, complete with Tolkien's detailed comments on how he wanted Bayne's map to look.

A trained artist who made several beautiful and imaginative maps for her fairy tale worlds was Tove Jansson. The best of them depicts the winter landscape of Moomin Valley. Winter in Moomin Valley is my favourite among Tove's books, which I never tire of and often return to.

A successful fantasy author who did not want any maps to be included in his novels is George R.R. Martin, even though he makes it perfectly clear what his various cities and landscapes look like and how they relate geographically to each other. Martin believes that maps would destroy the reader's sense of participation in the journeys and adventures he writes about. However, that did not prevent the extremely successful film series based on his novel series A Song of Ice and Fire – Game of Thrones, in which every episode begins with a sequence that meticulously brings to life a map of Martin's fairy tale world, and several detailed maps have since been made of that world. 

https://www.youtube.com/watch?v=s7L2PVdrb_8

I have now reached the part where I will tell you what made me write about how different dream- and fairy-tale worlds have been portrayed, namely an article in FMR, Mensile di Franco Maria Ricci, which told me about the to me previously unknown Lequeu. Well, he was not completely unknown. I had in several of my art books come across a mysterious picture of him, but without any further comment other than that Lequeu was one of the so-called visionary architects of the late eighteenth - and early nineteenth centuries and that he lived between 1757 and 1826. On closer reflection, I came to wonder what the strangely elegant and meticulously executed, but at the same time erotically challenging female nude was doing in a niche within a classically designed piece of architecture. What was she doing? Was she releasing, or was she trying to catch, a lyrebird, which had only a couple of years earlier reached Paris from Australia? Without a doubt, the picture was dreamily strange and at the same time strangely “modern” and suggestive. When I now got to read about Lequeu, I found that in him, like in Poliphilo in Hypnerotomachia Poliphili, there was a connection between eroticism and architecture, dream and madness. Lequeu too had succeeded in creating a dreamscape, as sharply portrayed and alienating as the one we encounter in Kafka and which appears in the multitude of the worlds described in Manguel’s and Guadalupi's The Dictionary of Imaginary Places.

Polihilo's wanderings through his dreamscape might be linked to the figurative ideology of the Italian Renaissance, its cult of sensual beauty and how this could be portrayed in harmony with a nostalgia for the Antiquity, which artists and philosophers perceived as dominated by strength, simplicity and harmony. One means of achieving this dram was architecture and urban planning, something that several of the universal geniuses of the Renaissance devoted themselves to, not least Leonardo da Vinci. They believed that a well-planned, beautiful and harmonious environment would have a positive effect on people's peace of mind and intellectual life. The cities they dreamed up were beautiful and geometrically well-thought-out, based on ancient ideals and what they perceived as a divinely inspired, natural order.

There was a desire to change society through architecture, something that we later find in the Italian Futurists, Soviet Suprematists and their totalitarian heirs. A line of development that leads us to innovative architects such as Le Corbusier and Frank Lloyd Wright, and why not the more contemporary Hadid, Calatrava, Renzo Piano and Gehry. The latter have had several of their imaginative projects realized, but this was hardly the case for the Futurist and Suprematist architects, not to mention the visionary architects of the eighteenth century, whose main representatives were Étienne-Louis Boullée and Claude-Nicolas Ledoux. They did indeed have some of their more modest building plans realized, but their more grandiose and enormous projects could not be realised.

In principle, it was not aesthetic principles that hindered their execution, like their predecessors during the Renaissance, they were firmly rooted in an ancient tradition. It was certainly the impossibility of realizing such enormous projects that hindered their realisation in real life. In Buollée's drawings of dream projects, people appear as ants.

Even Ledoux, although more successful than Buollée, could in his urban planning appear as a dreamer. Like Buollée, Ledoux was also seized by the revolutionary spirit of his time, albeit in a totalitarian direction. An example of this is his planned ideal city in Caux, where every single building, whether residential, industrial or public, would correspond to every conceivable human need. An example of this was how Ledoux was inspired by Réstif de la Bretonne's Le Pornographe from 1769, in which the "perverted peasant" advocated state-regulated brothels. Ledoux meticulously planned an "institution for public love." In the first volume of his Architecture Considered as Art, Morality and Legislation, Ledoux presented his idea for a kind of ideal convent for prostituted women, entirely in accordance with Réstif's detailed plans for such an institution "dedicated to pleasure and virtue," which he called Parthénia.

It is in this spirit of the time that we find Jean-Jaques Lequeu, also a visionary architect, but even considerably less successful than his contemporaries Boullée and Ledoux and not as grandiose as them. It was not until 1933 that the Austrian art historian Emil Kaufmann drew attention to the almost completely forgotten Lequeu. A year before his death, Lequeu had donated 823 drawings to the Royal Library in Paris, some carefully framed, and a multitude of newspaper clippings, letters, autobiographical writings and manuscripts for plays and novels. This had since lain forgotten somewhere in the library's secret places. Lequeu died impoverished and without heirs in his miserable two-room apartment somewhere in Paris. Before he donated his papers to the library, he had unsuccessfully tried to sell 90 drawings. He had been “chief draftsman of the Commission of Public Works” between 1797 and 1815, where he was responsible for drawing the official maps requested by the Government. In 1815 he retired with an annual pension of 668 francs. There are no surviving maps that can be identified with certainty as being made by Lequeu, but his estate includes a couple of maps he made of invented landscapes. Perhaps he occasionally daydreamed away in the drawing office and indulged in his own fantasies. Perhaps Lequeu was far too eccentric, possibly a little crazy, to succeed in this world. He was undeniably a dreamer.

Lequeu's surviving masterpiece is his Architecture Civile, which he intended to publish and in which he reproduced 107 drawings through which he intended to offer methods for depicting three-dimensional architecture, inspired by "various peoples scattered throughout the world", as well as his own "inventions and constructions. Lequeu emphasized that his intention was to pay special attention to how "shadows and their various effects are projected on flat surfaces, heights and other topography, as well as how they are created by sunlight or burning bodies." What may seem to be a strictly scientific account of architectural and drawing-related principles actually became in many ways a work that reflected Lequeu's strange imagination. A depiction of a dream world set on an unknown island where styles from all over the world - Egypt, India, China, Turkey, Persia - are mixed together in a completely unique Lequeusian vision of exoticism, eroticism and personal religion.

The viewer is invited to wander, like Poliphilo, through an exotic landscape of fantastic buildings. It is a largely deserted world in which the landscape seems to await its visitors. If any living figures appear, it is perhaps to populate a theatre stage.

or to operate any of Lequeus' many mechanical devices.

Much in Lequeu's dreamscape may bring to mind Diderot and D'Alembert's La Encylopédie (1751-1772).

Lequeu features enormous balloons, energy-generating windmills and sophisticated pumping stations, often accompanied by his own handwritten descriptions, as in the drawing below, where the ever-pragmatic Lequeu describes an extensive drainage system and a mechanism for distributing water within a Moorish pleasure palace. Inside the tower, the wind would whip a stretched canvas, moving a vertical chain carrying a bucket of water from the moat to a channel, which would then distribute the water throughout the structure. On the right, Lequeu added a newly invented lightning rod to protect the building.

In most of his structures, however, Lequeus' wild imagination takes over. For example, he has a stable take the shape of a huge cow. He imagined it to be draped in "gold and silver-studded, Indian cloth."

A residential building becomes an elephant, with a built-in garden equipped with full-grown trees.

Perhaps Lequeu was inspired by the giant elephant sculpture that was to be erected on the Place de La Bastille in Paris. Napoleon had the idea in 1808 and it was to be a 24-meter-high sculpture, cast in bronze. In anticipation of this, a life-size plaster model was erected, the increasingly miserable copy was demolished in 1846.

It was not only the form of his architectural creations that interested Lequeu. They were to be erected by special teams and the building materials were to vary from monument to monument, from building to building. He developed what has been described as a “strange culinary materialism”. For example, Lequeu explained that a funerary monument for famous personalities would be erected by “strong and robust men” and encased in a mail-maille (chain mail?) made of “slaked lime mixed with wine, pork fat and figs”. I don’t understand what it could be. Perhaps something that would be burned, like Lequeu’s vision of Trajan’s funeral pyre? Lequeu was interested in the interaction between fire and water.

However, Lequeu intended to use his “culinary cement” for many other purposes. For example, for the construction of a gate to a hunting lodge. It was to be decorated with boar heads, dog heads and antlered deer and was to be built of “pork stone”, a mixture of limestone with sulphur that Leqeau said would give off a smell of cat urine and rotten eggs. I wonder who would want such a gate on their property, or maybe it was a strange joke.

Several of the buildings in Lequeu's dreamscape have an organic character, for example a "dairy" made entirely of leaves and branches.

Lequeu was fascinated by plants and insects and in several of his buildings he produced detailed friezes of plants and animals. Below is his proposal for a pastoral temple dedicated to Ceres, the Roman divinity of agriculture and abundant harvests. The structure would combine stone and plants and Lequeu writes that the sanctuary would be approached across meadows and through wheat fields. On the temple stones various words of wisdom would be carved, such as “true happiness is found in the countryside” and Voltaire’s dictum “work is the father of pleasure”.

It seems as if Lequeu's Architecture Civile is in fact a kind of picture story. It takes place in an unknown fantasy world, similar to those described in The Dictionary of Imaginary Places. Lequeu moves like a visitor through deserted places, through caves and deep forests, while here and there he is surprised, like Poliphilo, by strange buildings and mysterious temples. Deep in a forest, for example, lies the Temple of Divination. There is no living being nearby, but the smoke from a recent sacrifice is rising.

There are several other mystical sanctuaries on the island of Lequeu, I suppose that like so many other places in The Dictionary of Imaginary Places it is an island. There is a temple to the divinities of the Zodiac, a temple to Heaven and Earth, and a temple to Equality.

Underneath the buildings are often secret cellars and entrances to places for rituals that can only be visited by specially initiated people. Lequeu was a Freemason and this is also noticeable in his anthropomorphic architecture, which at times seems to have been constructed exclusively for Masonic rites. In keeping with the spirit of the times, many of these secret chambers are designed in an ancient Egyptian style.

The Freemasons considered their rites to be a revival, or rather a direct descendant, of the Biblical Moses and Joseph, who had spent a long time in Egypt and had passed on their knowledge to the master builder Hiram Abiff, whose death and resurrection by several Freemasons were linked to the myth of Isis and Osiris. Such Egyptological speculations also had a great impact on art, especially after the publication of Napoleonic Description de l'Égypte, which first lavishly illustrated volume was published in 1809.

The most famous Masonic opera, Mozart's The Magic Flute, premiered in 1791 and was already then filled with Egyptian allusions. For example, a choir of priests sings before Tamino is to undergo his trials and initiation:

Whoever makes his way through the obstacles of life

 is purified by fire, water, air, and earth.

If he can overcome the horrors of death

he can soar from earth up to heaven.

 Enlightened, he can then devote himself

entirely to the mysteries of the gods.

O Isis and Osiris! What a blessing!

The brilliant sun dispels the gloom of night.

The noble youth will soon feel his life renewed.

He will soon be eager to serve us wholeheartedly.

His spirit is bold, his heart is pure.

Soon, very soon, he will be entirely worthy of us.

The libretto writer Emanuel Schikaneder, who like Mozart was a Freemason, had certainly drawn much of his inspiration from Jean Terrason's popular novel The Life of Seth, taken from the private memoirs of an ancient Egyptian. Karl Friedrich Schinkel would in 1816 achieve great success with his Egyptian-inspired scenery for The Magic Flute when it was performed at the Royal Opera in Berlin.

Schinkel's sharp contour drawings seem to be related to Leqeus's linework, perhaps a result of their architectural training where rulers came in handy when lines and contours needed to be made sharp and easy to understand.

Lequeu placed behind a temple dedicated to the Roman goddess of wisdom Minerva, a complex of corridors and cavities that would be used in connection with the initiation of members of a “society of wise and unusually brave men”. According to Lequeu’s notes, the ritual was arranged in such a way that anyone who wished to become a member of the society had to overcome their fear of death by being subjected to trials that included terrifying sounds, darkness, heat and cold, and then be led up to light and open space. In other words, something we remember from Mozart’s The Magic Flute. Each room would be equipped with adjacent, complicated mechanisms generating sound, heat and/or cold.

Lequeu designed an Island of Love and Fisherman's Rest, placing it between a military area of ​​a royal city and a fortified camp for elite troops. The island was to be a peaceful place for rest, quiet pleasures and contemplation. A series of monumental terraces rise from the water and house a menagerie of wild animals and birds in cages, or in the surrounding forests. Lequeu carefully lists the many animals. Among the mammals we find lions, tigers, leopards, bears, lynxes, foxes, otters, hedgehogs, sables, marmosets, elephants, rhinoceroses, zebras, deer with thirty-pronged crowns and even dragons and unicorns. Beautiful fish populate crystalline ponds and are so tame that they come to the surface when called. The island is crowned by a temple pavilion of dazzling white marble, with elements of jasper, thus emitting a pink glow in daylight, an effect that Lequeu claims to have found in a description of a castle in Ankara.

Detailed descriptions of, often, paradisiacal islands constituted an entire genre in European literature at the time. In 1767, Louis-Antoine, Count of Bougainville had reached Tahiti during a circumnavigation of the world. Five years later, he described the Tahitian society he encountered. The book became an immediate sensation by describing what Bouganville considered to be an earthly paradise where men and women lived in blissful innocence, far from the corruption of civilization. Bougainville's descriptions gave rise to the concept of the "Noble Savage" and thus came to influence the utopian thoughts of philosophers such as Jean-Jacques Rousseau. Even more influential than Bouganville's book was Denis Diderot's Supplément au voyage de Bougainville, in which an anonymous reader of Bougainville's book to a circle of friends recounts the story of Bougainville's landing in Tahiti. Diderot used his fictional approach, including a description of the Tahitians as noble savages, to criticize Western ways of life and thought.

What was picked up by the Libertines of the time was Bougainville’s depiction of the “savages”’ lack of sexual bigotry. They lived without the shadow of a vengeful, inhibiting Christian God, in innocent harmony with nature and regarded sex as a completely natural part of human existence.

Someone who pushed this to its extreme was the unsavoury Donatien Alphonse François, Marquis de Sade. A writer and philosopher who placed the sexual drive at the centre of all human existence. A natural but completely blind drive that, according to him, controlled all human behaviour. For de Sade, God was truly dead and when revolution overthrew the monarchy and its myth that earthly rulers ruled the world by divine right, this meant that a system of law and morality sanctioned by a sovereign God could be abandoned. If the satisfaction of erotic passion was to include torture and murder, so be it – it was in accordance with the laws of nature. A criminal was born the way he was and nothing could change something that had been predestined  by nature.

The only thing that could limit a complete, uncontrolled release of all desires was that the struggle for absolute freedom also mean striving for dominance over others. Such a struggle for power could only be won by a strong, autocratic and limited elite, who had not come to power through birth and privilege, but through unlimited ruthlessness. That is precisely why the path to power should be open to everyone; man or woman, slave or aristocrat. This also  meant that education should be guaranteed to everyone.

To me it is completely wrong to consider de Sade as some kind of anarchist or socialist. He demanded the enslavement of the majority of the people, a totalitarianism in the name of freedom. I agree with Albert Camus in his rejection of de Sade and his ideas, which he presented in a well-written manner in his book The Rebel. I also read Maurice Lever's book about de Sade. Lever downplays de Sade as the incarnation of evil, places him in his time and talks about this basically rather unsuccessful, pathetic and destructive individual for his immediate surroundings, who was extremely self-centered, constantly in debt, spent most of his time in prisons and asylums, while he endlessly and extensively wrote down his extremely distasteful sexual fantasies.

I have found it utterly impossible to get through any of de Sade's unusually disgusting pornographic writings, if these scenes, filled as they are with rape and wanton sexual abuse, can really be called pornography. If anyone is aroused by such things, I cannot help but consider such a reader to be more than legitimately perverted. I cannot possibly understand how an otherwise admired writer like Angela Carter could seriously claim that de Sade put pornography at the service of women by asserting their right to free sexuality. She claims that de Sade portrayed women as if they were in some kind of position of power. Parenthetically, Carter's extensive descriptions of de Sade's sadism are the closest I have come to this otherwise unbearable rubbish. I don't understand how Carter, like many others who have praised "The Divine Marquis", has failed to realize that his "female libertines" "affirm" their sexual urges only by submitting to men's violence against them and innocent victims.

Like many of his contemporaries, de Sade had a knack for transferring his reveries to unknown places, preferably islands. While imprisoned in La Bastille, he wrote his novel Aline et Valcour; ou, Le Roman philosophique in which he contrasted Batua, a kingdom in the interior of Africa, with the South Sea Island of Tamoe, ruled by the philosopher king Zamé. In the brutally ruled Butua, its ruler receives a tribute of five thousand women from all corners of his kingdom every month, who are then subjected to all kinds of sexual abuse by him and his servants. The whole of Batua is otherwise characterized by unbridled lust, meanness, cruelty and superstition. After revelling in descriptions of this misery, de Sade takes us to Tamoe where everything is constructed in accordance with perfect European plans. The state takes care of children and the elderly, who live separately from the rest of society. People marry, but they divorce just as easily, everyone is vegetarian and there are no penalties whatsoever. Even though people are free to live out their passions, there are still no abuses, since general prosperity prevents such. However, all this is just a game for the galleries. Let us not draw any wrong conclusions from de Sade's intentions. His dream of a liberal utopia is hardly praiseworthy or created for the good of humanity. It is actually something completely opposite. It is based on hatred and self-assertion. In fact, de Sade hates all of humanity. The "equality" he writes about is only a mathematical concept. What drives him, a life prisoner imprisoned by the State, is the desire for revenge and the longing for total domination over his surroundings. That is his utopian dream. For him, "justice" is synonymous with the fulfilment of this highly personal dream and that is what constitutes the utopia in his endless and annoyingly disgusting descriptions of atrocities committed against his fellow human beings.

In his The 120 Days of Sodom de Sade lets the mask fall, there are completely different conditions than the dreamt-of island paradise. At Silling Castle, hidden away somewhere in the deep forests of the German Black Forest, four wealthy gentlemen have for a year retreated, together with their wives, to enjoy grotesque sexual abuse committed against 42 carefully selected young people, who are all tortured and murdered. Pasolini's film Salò, or The 120 Days of Sodom, follows de Sade's misery quite closely and that film is also a painful experience that made me wonder what made Pasolini wanting to make such a film.

As we have seen above, the visionary architect Ledoux was inspired by the writings of Réstif de la Bretonne, one of Sade's contemporaries, who detested the rival pornographer and attacked him in his writings. In many ways, Réstif was a strange figure, a night owl who moved among the brothels and back alleys of Paris and who wrote more than 300 volumes on all conceivable subjects. Réstif often suffered from poverty and wrote for a living. He based his books on episodes from his own life, which despite their flimsy sentiment, contain truthful pictures of French society on the eve of the revolution.

This “Rousseau of the Gutter” was not a revolutionary but feared and despised the “masses”. He built a strict utopian system where girls and boys were separated from their parents at the expense of the state and raised together until they reached puberty, when they were separated. The young men immersed themselves in various sciences, while the girls were raised in virtue and household chores, constantly subject to the rule of men – Réstif was  a bigoted misogynist. All this was not at all to promote any Christian morality – on the contrary, Réstif believed that if young men and women were raised separately, their sexual drive in adulthood would be all the more intense and pleasurable. Réstif’s ideal society was a gerontocracy where young men and women were exploited and controlled by older men. If de Sade was driven to write, it was probably primarily by his own pent-up, perverted sexual drive, while Réstif possibly did it to earn a living. However, even Réstif had a strong libido that constantly drove him into what he considered to be deplorable fornication.

Réstif's writing was probably mainly guided by what would sell best – morality or depravity, exotic adventure storiesm or descriptions of actual local conditions. He oscillated between moral sermons and pornography. Of course, Réstif also wrote about ideal island worlds and their opposites. In the novel La Découverte australe par un homme volant, the main characters live on a South Sea island, from where they fly to one island after another in the extensive archipelago that surrounds them.

On the unexplored islands, they encounter fantastic hybrid creatures – elephant people, lion people, bird people, etc., even oyster people. The most developed island is La Mégapatagonie, which is located on the other side of the globe, exactly opposite Paris, and everything is upside down there. The capital is called Sirap, Paris backwards, and people wear their shoes on their heads and hats as shoes. Howvere, the philosophy of life of the Mégapatagonians are more tolerant and developed than that which is found in Paris.

The ideology of the Megapatagonians is based on the principle of a living nature and a cosmos that constantly renews itself. According to them, the human species is a continuous, never-completed creation, it has no origin and changes in a circular manner. The Megapatagonians condemn the arrogance of the peoples of the northern hemisphere. However, they are convinced that young people are less equal than older people and, according to them, women can never achieve a male intellectual status. All land is owned in common; divorces are free and take place without any major problems, children grow up on their own through the care of the state. Both de Sade and Réstif seem to believe that children are nothing more than a nuisance. On La Mégapatagonie one finds the beginnings of the totalitarian society that has come into full bloom on The Island of Andrographia, according to Réstif the most perfect utopian island, which with its oppression of women and suffocating gynocracy with harsh punishments on offer, can almost be considered a totalitarian nightmare.

In parallel with the planned and extensive book Architecture Civile that Lequeu put so much effort into, he worked on a textbook on how to depict the human body, and the drawings that would fill this work are just as remarkably detailed as those in his Architecture Civile. They mainly depict different parts of the face, but he clearly intended to depict the entire human body, male and female, piece by piece.

Lequeu had also initially concentrated on female and male genitalia, in addition to the face, with an obsession and detail that may seem shocking and approaches the erotic obsession of de Sade and Réstif.

As part of his artistic studies, Lequeu worked with different facial expressions, some of the grimaces he created are quite extreme and, like most things that concern Lequeu, skilfully executed, detailed and quite strange.

In this respect, he is reminiscent of the eccentric Franz Xaver Messerschmidt (1736 –1783) who created a large number of "character heads” in various materials. An activity he continued even after he was dismissed as a leading professor at the Vienna Academy of Fine Arts due to "confusion in the head".

The society portraitist and Baron, Joseph Ducreux (1735 – 1802) also devoted himself to portraying himself grimacing in various ways.

A character study by Lequeu that is almost shocking in its peculiar “modernity” depicts a screaming or yawning man with a bandanna around his forehead, and crowned with a bowler hat.

The bandanna and the detailed presentation bring to mind the strange Dutch artist and fascist Pyke Koch (1901 – 1991), who, like Lequeu, was no stranger to detailed, erotically explicit female bodies depicted  in extreme positions.

And the bowler hat? Did they already exist in the eighteenth century? On the Internet I find that it was invented in 1849 in London by hatmakers Thomas and William Bowler, hence its English name. This hat raises several associations, it was worn, for example, by the greatest comedians of the twentieth century, Chaplin and Laurel. Fats Waller was also a comic genius equipped with a bowler hat and he was furthermore a brilliant musician and composer.

Chaplin and Laurel portrayed popular outsiders, on the verge of laughter and tears. Chaplin's tramp never cried, but he could arouse sentimental feelings, Stan Laurel's character often cried. They were unfailing outsiders.

Kafka and Anton Räderscheidt were also portrayed in bowler hats. In any case, they are also in their art often portraying their characters as outside observers. Below is Räderscheidt's Tennis Player.

A bowler-hatted observer of a naked woman also appears in the work of the Italian Felice Casorati, in his Platonic Dialogue.

However, the most famous bowler hat in art was worn by René Magritte and his iconic characters.

Incidentally, Magritte's peculiar dream world was not free from erotic, sometimes with almost perverse overtones.

Another bowler-hatted artist, who was also a writer approaching perverted themes was Roland Topor (1938 –1997), among other achievements the author of the excellently nightmarish novel The Tenant, which Roman Polanski used as the basis for an equally excellent film.

Topor, like Lequeu, seems to have been fascinated by both male and female genitalia, which he often depicted them within a dreamlike context.

Topor even made a, not particularly successful, film that largely deals with how de Sade (equipped with a dog's head) spends his time in the Bastille dungeon by conversing with his sexual organ.

Something that brings to mind two much more interesting novels, namely Philip Roth's Portnoy's Complaint and the in my opinion even better The Two of Us by Aberto Moravia, which in the publisher's advertisement for its English translation was described as "picking up where Portnoy's Complaint left off". Both novels deal with what is stated at the beginning of Portnoy's Complaint:

Portnoy's Complaint: A disorder in which strongly felt ethical and altruistic impulses perpetually are warring with extreme sexual longings, often of a perverse nature.

Both Portnoy and "I" in Moravia's book struggle against a sexual drive that distorts their existence and bring to mind the fundamentally sad figures of de Sade and Réstif, perhaps even Lequeu, although we don't know much about him. Both novels are actually unusually well-written and at times really funny, but as Moravia said about his novel:

The problem I tried to treat in Io e Lui is terribly serious, even if it is also tragicomic. On the one hand, sexuality, personified in Him, is a physiological-mental driving force and on the other hand, a striving towards artistic, intellectual, social and civil goals. My Federico Rico is an intellectual man with directorial ambitions, a screenwriter who wants to take the step up to higher quality in his writing and also realize it in the form of a film. Unfortunately, his personality is so strongly divided that it becomes paralyzing. The artistically ambitious Federico is forced to watch how he helplessly acts on the orders of the subconscious. The sexual drive becomes a voice that commands and compels. The result is an undulating, comic progression, filled with unexpected complications. In my crazy story about a failed director, locked in a constant dialogue with his dominant genital and a culturally conditioned anxiety, a neurosis is evoked that I have interpreted and described in a tragicomic tone, very close to absurdism.

It is quite possible that Lequeu was also driven by a similar sexual obsession, but we know too little about him to know how it was. His obsession with genitals may have been a manifestation of such a disorder. His explicit drawings are of such a nature that after his assets had been transferred to the Bibliothèque nationale de France, some of them were labelled as “pornography” and ended up in the closed library section popularly known as L’Enfer, Hell. Between 1909 and 1913, Guillaume Apollinaire and Fernand Perceau studied L’Enfer’s writings and visual material and compiled, without the library management’s knowledge, a catalogue listing  854 titles and described the contents of the books. Nowadays, “Hell” has been divided between a variety of departments and its books have been registered under fiction, sociology, medicine, history of ideas, etc., although pornographic magazines still have a separate classification.

Not all of Lequeu's nude studies are tainted with a naturalism that might appear as rough and even repulsive. Several have a softer appearance that can might be considered as reminiscent of the classicist art of Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780 –1867).

As was the case with the dream island worlds of de Sade, Réstif and other pornographers, Lequeu had also provided his island with tempting places of pleasure. There was, for example, a guinguette, a tavern dedicated to enjoying food, fine wines and cabaret performances. According to Lequeu, the place was equipped with Venetian crystal glasses, exquisite porcelain services, enormous “cheese wheels” and columns shaped like wine barrels.

In the tavern's exquisite garden, we find a hammock where, according to Lequeu, a loving couple enjoys “the sweet convulsions of Venus” in a padded "love hammock" made of soft "honey cotton". The hammock is suspended between two lush trees and shaded by a canopy, crowned by two turtledoves. The device is set in leisurely motion by a hidden mechanism and a gentle breeze brings with it exquisite scents which sweetness is spread from small plants, flowers and aromatically scented bushes that form a bed "saturated with voluptuousness and heavenly fragrance" under the hammock, plants that during calm and warm nights over the entire area spread a scent of Paradise.

The love hammock is just one of several beds that Lequeu has provided in his dream world, several of them equally lovingly described.

I assume that the skilled draftsman, dreamer and fantasist Lequeu was probably a rather aloof and perhaps  even a crazy person who it was difficult to get along with. Why else are there no personal testimonies about him? Only one or two occasional official note. The works he donated to the Royal Library are almost the only traces we have of him. Someone from the Library staff must have appreciated their undeniable quality, otherwise the gift would not have been accepted, it was after all very extensive.

Jean-Jaques Lequeu died poor, alone and unnoticed, possibly his physical remains can be found somewhere in Paris, perhaps in its extensive catacombs where so many unknown cadavers had been moved. However, in his writings he left behind a memorial to himself and his grave is also drawn there. In a representation of an underground cave system with a rushing river and an ancient sculpture we also find Lequeu's tomb. The cave is perhaps a symbol of Lequeu's hidden, inner life where he was master of a fantastic world in which he could realize all his dreams, while he sat drawing maps in a drab office, or in his cramped two-room apartment somewhere in the innner bowls of Paris.

At the top right of the picture, Lequeu has inserted a picture of his tomb monument, as usual carefully crafted. He writes that it is “the tomb of the artist, brother of Jesus, who carried his cross throughout his life. In the tomb: his corpse embalmed in batumen [asphalt]”. The tomb is said to include Lequeu’s “professional instruments; square, rulers and a porte-crayon [pencil at the tip of which there was a steel device into which a drawing pin was inserted]”.    

I will now leave this overly extensive essay. It is late and I will go to sleep – a dreamscape is awaiting my arrival

Accatino, Alfredo (2024) “Arte Jean-Jacques Lequeu: L’inventore di isole”.  Anonymous (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson. Assmann, Jan (2005)  Die Zauberflöte. Oper und Mysterium. München: Carl Hanser Verlag. Camus, Albert (1973) The Rebel. Harmondsworth: Penguin Modern Classic. Carter, Angela (2001) The Sadean Woman and the Ideology of Pornography. London: Penguin Books. de la Bretonne, Réstif (2017) The Discovery of the Austral Continent by a Flying Man. Tarzana,CA: Black Coat Press. Dostoyevsky, Fyodor (2010) The Gambler and other Stories. London: Penguin Classics. Gieve, Ann (1985) ”La città Lequeu”, FMR, N. 33, maggio. Kafka, Franz (1988) The Castle. New York: Schocken Classics. Kafka, Franz (2000) Franz Kafka: The Complete Stories. New York: Schocken Books. Kafka, Franz (2008). Amerika: The Missing Person, New York: Schocken Books. Lever, Maurice (1993) Marquis de Sade: A biography. London: HarperCollins. Manuel, Frank E. and Fritzie P. Manuel (1982) Utopian Thought in the Western World. Hoboken N.J.:  Blackwell. Marchessau, Daniel (1998) Chagall: The Art of Dreams. London: Thames and Hudson. Moravia, Alberto, Io e lui: L'Associazione Fondo Alberto Moravia – Onlus. https://www.fondoalbertomoravia.it/ Moravia, Alberto (1972) The Two of Us. London Secker & Warburg. Riva, Alberto (2025) “Fellini letto dagli scrcittore”, La Domenica di Repubblica, 24 Gennaio. Vérité, Marcelle (1962) Le monde des animaux. Paris: Librairie Hachette. Werner Watson, Jane (1957) The Golden History of the World: A Child's Introduction to Ancient and Modern Times. Racine, Wisconsin: Golden Press.

En och annan kväll när räkningar är betalda, uppskjutna plikter och åtaganden inte kastar sin slagskugga över tillvaron och ett sällsynt lugn lägrat sig över tillvaron, då är det skönt att krypa till sängs. Innan sömnen sänker sig inträder den angenäma känslan då jag med förväntan ser fram mot mina drömmar, oavsett om det skulle röra sig om mardrömmar eller fantastiska äventyr. Det är som att lyssna till 29^th Century Fox’s fanfar då den ledsagar dess svepande strålkastarljus, eller lyssna till rytandet från MGM:s lejon – ”Nu börjar det!”

https://www.youtube.com/watch?v=rspzzsMRl-E

https://www.youtube.com/watch?v=iHU53NedhkQ&ab_channel=AhmedHassn

Det är drömmarna som kommer och vare sig de är mardrömmar eller spännande historier uppskattar jag dem. Ty de är historier. En följd av bilder, idéer, känslor och förnimmelser, kompletta med färg och ljud.  Likaväl som under vårt vakna medvetna liv upptar drömmar en stor del av vår tid på jorden och de har sedan urminnes tider fascinerat hela mänskligheten – vi finner Australiens urinvånares alcheringa, egentligen ”det eviga, det oskapade”, av antropologer översätt till Dreamtime, sumerernas stjärnskådare och nutidens Jungianer.

En och annan besserwisser har avfärdat drömmar som ologiska och därmed oväsentliga – en slags till intet förpliktigande rengöringsprocess av all möjlig, onödig bråte som under dagen belamrat vårt hjärnutrymme. Ett irrelevant sammelsurium. Men för mig är de högintressanta föreställningar och då jag befinner mig inuti drömvärlden framstår den som fullkomligt logisk och helt korrekt, frånsett det faktum att platser, föremål och personer kontinuerligt kan smälta in i varandra, bli till bilder och upplevelser som speglar vardagsliv och minnen. Ibland kan drömmarna anta bisarra, överdrivna skepnader och föra mig in i groteskt, komplexa världar. Men, minst lika ofta tar de mig till välbekanta platser, till vägar och stigar jag tidigare följt, till skolor och andra byggnader jag vistats i, fält och skogar, människor jag mött, en del glömda, andra döda, fast flera är högst närvarande – syskon, mina närmsta och kära, kollegor och barndomsvänner. Jag hör deras röster, ser deras ansikten; vi talar med varandra, döda och levande och agerar tillsammans i dessa skiftande, overkligt verkliga drömvärldar.

Trots sin nattliga påtaglighet är drömmar flyktiga. De kan visserligen upprepas och stanna i minnet. Jag hamnar i dem ibland på platser jag tidigare besökt och vistats i. Besök på vissa platser upprepas ständigt och minns jag dem i vaket tillstånd undrar jag emellanåt – Varför just de platserna? De var väl aldrig speciellt betydelsefulla?

Hos mig dyker drömmar upp som tycks vara vanligt förekommande även hos andra drömmare; att naken eller olämpligt klädd dyka upp i olika sammanhang, eller den mer angenäma känslan av att kunna flyga. Den senare drömmen innebär jag som den enda människan har upptäckt att jag genom att försiktigt hoppa upp i luften sedan upprätt kan sväva allt högre, alltid upprättstående. Det är en vansklig manöver som kräver en viss ansträngning, men det är en fin känsla att kunna lyfta högre och högre och betrakta min barndoms, eller mitt närvarande, landskap från hög höjd. Min flygförmåga väcker ibland förvåning och beundran, men lika ofta fullkomlig likgiltighet. Återkommande är också att jag hamnat inom en stor, invecklad arbetsplats; mitt kontrakt har gått ut, mina tjänster behövs inte längre och har inte uppskattatrs, men jag har likväl ett skrivbord och ges fullkomligt onödiga uppgifter, samtidigt som jag inte längre hör hemma där och heller inte får någon lön. Jag kan också hamna i stora labyrintiska skolor. Jag vet inte hur mitt schema ser ut, vilka lektioner jag har och ingen hjälper mig till rätta. Jag kan inte namnen på mina elever, kommer alltid försent och kan inte finna klassrummen. Ibland är det jag själv som är elev, betydligt äldre än alla de andra i klassen. Mina kamrater tycker det är underligt att jag hamnat där, men lärarna accepterar min närvaro: ”Jan har själv begärt att få vara här”. I andra drömmar kommer jag försent till flyg, tåg och båtar, som ofta far iväg med mitt bagage och lämnar mig ensam kvar. Jag förlorar mig i tunnelbanors invecklade labyrinter, eller går vilse i underjordiska gångar, som ibland smalnar av till klaustrofobiska tunnlar.

Drömforskning är en omfattande verksamhet som numera sker med hjälp av hjärn-skanning, datorer och AI, men eftersom drömmar är högst personliga och berättelserelaterade så undersöks de även genom vittnesbörd från drömmare, som väckts då det funnits indikationer på att de drömmer och som då får uppge vad deras drömmar handlat om.

Ett exempel – mellan 1940 och 1985 samlade den Freud-inspirerade amerikanske psykologen Calvin S. Hall och hans medarbetare fler än 50 000 drömrapporter från olika hörn av världen. Deras resultat tycktes visa på att drömmar från vitt skilda miljöer och olika kulturella sammanhang, i stort sett hade samma, eller snarare liknande innehåll.  Enligt undersökningarna var ångest den vanligast förkommande drömkänslan. Andra känslor inkluderade övergivenhet, ilska, rädsla, glädje och lycka. Negativa känslor var mycket vanligare än positiva. Bortsett från vad man antagit utgjorde sexualrelaterade drömmar mindre än tio procent och var i stort sett lika vanliga hos såväl män som kvinnor.

Att sex inte har en så överväldigande närvaro i våra drömmar skulle kanske förvåna Sigmund Freud, som hade en benägenhet att betrakta sexualiserad energi som den främsta drivkraften i våra mentala processer och strukturer. Något som fick honom att tolka de flesta sinnesimpulser som kopplade till erotik, utlevd eller undertryckt.  Som vitt jag förstår var sådana tankegångar basen för hans Drömtydning som präglas av Freuds syn på drömmar som skapade ur ”undermedvetna” tankar, styrda av en ”njutningsprincip” som innebar att de speglade ett önsketänkande kring sexuell tillfredsställelse. Ett fenomen som enligt Freud hade danats ur barndomens förträngda sexuella scenarier. Drömmarna hade enligt honom därmed förlänats med en symbolisk censurfunktion som i sömnen skapade förvrängningar, förskjutningar och märkliga sammanfattningar av förträngda tankar. 

Jag är inte övertygad. Visserligen utgör Freuds skrifter stimulerande läsning, men jag tycker att han ofta skjuter snett. Jag är nämligen övertygad att om vi söker kan vi inom det universum vi lever finna mönster och förklaringar överallt. Vi betraktar natthimlen och finner då samband mellan stjärnor och galaxer och många av oss tror att deras skiftande konstellationer påverkar, eller speglar våra personliga liv. Likaså kan många tro att kroppskonstitution, hållning och kroppsvätskor predestinerar vår existens, liksom vårt vuxenliv oåterkalleligt har präglats av vår barndom, speciellt om den var olycklig. Till och med kaos och slump tros enligt flera av oss vara regelstyrt och förutbestämt. För att nu inte tala om våra drömmar, som betraktas vara betydelsebärande varsel, varningar och livsavgörande indikationer. I varje italiensk tobakshandel finns tjocka böcker som omvandlar drömmar till siffror som kan användas i lotterier, fotbollstips och hästkapplöpningar. 

I min mening är drömtolkning högst personlig, något som under ett långt liv dock inte fått mig att förvånas över att vissa mig närstående personer haft märkligt fullbordade sanndrömmar, men det är säkert en slump även det. Vad händer inte under ett långt liv, under vilket våra åsikter och inbillningar kommit att präglas av vår egen personlighet? Något som för övrigt gjort mig misstänksam mot Freuds, Jungs, Adlers och andra psykoanalytikers teorier.

För många år sedan kände jag en jungiansk terapeut och vi diskuterade då ofta mina drömmar. Jag har aldrig drömt så mycket som under den tiden och hon lyckades alltid tolka mina drömmar på ett ytterst intressant, jungianskt vis.  Något jag fann vara mycket roande, men jag berättade inte för henne att jag trots mitt stora intresse långt ifrån var en troende Jungian.  Jag tror nämligen att Freuds patienter drömde som Freud – i sexual-neurotisk riktning, som Jung – i arketyper, eller som Adler – som en längtan efter tillhörighet.  Och gjorde de inte det, så lyckades säkert dessa psykoanalytiska genier få deras drömmar att passa in inom de av dem fastställda mönstren, inte minst genom att omvandla dem till metaforer och symboler.

Jag minns en roande episod i TV-serien Den unge Indiana Jones där huvudpersonen möter Freud, Jung och Adler. Samtliga spelade av svenska aktörer – Freud av Max von Sydow, Jung av Ernst-Hugo Järegård och Adler av Björn Granath.

Jag tycker det är ledsamt att jag minns så få av mina drömmar. Min äldsta dotter är kapabel att ge långa och oftast fascinerande redogörelser för sina drömmar och ibland kan även min fru göra det. Själv minns jag vagt mina fantastiska drömäventyr och det retar mig att jag inte kan återge dem klarare och bättre. En av mina bästa vänner förde under flera år böcker över sina drömmar, och kanske gör han det fortfarande. Han hade tejpat fast en smal ficklampa vid en penna, som han hade vilande i ett skrivhäfte på sitt nattduksbord. Om han vaknade upp efter dröm, tände han snabbt ficklampan och skrev ner några stödord, innan han åter somnade in. Morgonen därefter kunde han med hjälp av stödorden skriva ner sin dröm. Ofta hade han glömt att han vaknat under natten och skrivit ner orden.

Det finns gott om fascinerande drömböcker. Svenska genier som Swedenborg och Strindberg skrev sådana.

Visuellt besatta och geniala filmregissörer som Fellini och Kurosawa har i sina filmer lyckats gestalta sina drömmar och de har då tagit sina drömböcker till hjälp. De var båda drivna tecknare och illustrerade ofta sina drömböcker.

Författaren och litteraturkritikern Olof Lagercrantz har någonstans skrivit att drömskildringar sällan blir bra litteratur. Där skjuter han sig själv i foten. Han har nämligen skrivit en bok och forskat kring Dantes Divina Commedia, en av de mest magnifika drömskildringar som finns. Dantes visuella rikedom och särpräglade språk har genom århundranden inspirerat författare, konstnärer och filmskapare. Fellini konstaterade i en intervju:

Jag skulle aldrig kunna göra en film baserad på Den gudomliga komedin, av den enkla anledningen att Dante redan har skapat den filmen: det finns hos honom, i hans poesi, en så exakt gestaltad vision att jag är oförmögen att begripa vad jag någonsin skulle kunna lägga till. Kanske några Danteska specialeffekter? Jag kan i slutändan konstatera att samtliga mina filmer har inspirerats av den store poeten: vad är de? Om inte en lärjunges tolkningar av Helvetet, med några blixtnedslag från Skärselden och Paradiset.

Mästerskribenter som Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka var förvisso övertygade om drömmarnas stora betydelse och använder dem i sina oförlikneliga noveller och romaner. Historier som inte förlorat sin aktualitet och fortsätter att fängsla generation efter generation. I En löjlig människas dröm skriver Dostojevskij:

Drömmar är, som vi alla vet, märkliga. En del av dem uppvisar en skrämmande livfullhet, med verklighetstrogna detaljer, framställda med den utsökta finess man finner hos vissa smycken, medan andra galopperar förbi utan att man ens lägger märke till dem, varken då det gäller tid eller rum. Drömmar verkar inte ledsagas av något förnuft, de styrs av begär, inte av huvudet utan av hjärtat, och likväl … vilka komplicerade knep har inte mitt förnuft genom mina drömmar använt sig av, vilka fullkomligt obegripliga saker kan inte hända där!

Franz Kafka är välkänd för att ha låtit sig inspireras av drömmar och hans berättelser och tre romaner är onekligen förlänade med en drömlik atmosfär, inte minst genom sin detaljrikedom och kyligt beräknade absurdism. Likt Dostojevskij kryddar Kafka allt som oftast sina beskrivningar med förbiglidande enskildheter, uppmärksammade genom ett extremt vaket sinne. Det är den detaljerade närvaron i dessa berättelser som gör dem surreala – ”mer än verkliga”.

I Prag, inte långt från det gamla ghettot finns en staty som illustrerar den superreala verklighet som så gott som alltid är närvarande i Kafkas berättarkonst. Kafkas alter ego sitter uppkrupet på axlarna av en upprätt jätte, som enbart består av tomma kläder. Det är en vision hämtad från ett av Kafkas tidiga prosastycken – Beskrivning av en kamp. Ofta avfärdat som ett av Kafkas sämre arbeten. Dumheter – jag undrar om de som kallat novellen för ett omoget ungdomsstycke verkligen varit i Prag och där ensamma vandrat genom dess nattliga gator, då de vilar övergivna av de turisthorder som under dagen belamrat staden. Då omges du av Kafkas, Seiferts, Rilkes och Meyrinks Prag; dess mystiska, lätt otäcka närvaro, levande i Kafkas Beskrivning av en kamp. Visserligen en dröm, men en verklighet drömd. Lika sann som Marquezs Maconde, eller Monty Pythons England. Verkligare än verkligheten. Kafka rider på den tomma kostymen. Han har klivit upp på sin ”bekantes” axlar och sporrar honom som en häst, medan han föreställer sig att det omgivande landskapet svarar på alla hans infall.

Drömmaren Kafka är i fullkomlig behärskning av sin konst, sitt språk. Som i nästan allt han skriver. Tänk på hans Slott, hur drömskt detaljerat beskrivet är inte det, liksom dess omgivande by. Hertig Westwests hotande byggnadskomplex. med sina två våningar, kringliggande slutna byggnader och sitt enda torn, övervuxet med murgröna. En ytterst ogästvänlig byggnad, försedd med ett fåtal fönstergluggar, så gott som ogenomträngligt med sina kantiga bröstvärn, som reser sig mot en jämngrå himmel, som vore de klumpigt tecknade av ett okoncentrerat barn. Slottet ruvar skrämmande över en svårmodig by, belägen vid stranden av en trögflytande flod. Här råder det vinter och köld, om inte fukt och regn. Byns tystlåtna invånare tycks ha blivit ett med det dystra landskapet. Deras fysik, med pannor som tycks ha plattats till av hårda slag, vittnar om den despotiskt osynlige slottsherrens kvävande närvaro. 

Kafka rör sig obehindrat i drömmens landskap. Det kan vara det karga ökenlandskapet med sin straffkolonis förfallna byggnader och den ingående beskrivningen av mekanismen hos dess ohyggliga tortyrredskap.

Eller ett USA som den inte speciellt vittbereste Kafka aldrig besökt, där Frihetsgudinnan har ett svärd istället för en fackla och det finns bro mellan New York och Boston. Men likväl, som i en dröm, klingar inte Kafkas New York skildring falskt. Jag finner den mindre absurd än Célines underligt mardrömslika skildring av staden i Resa till nattens ände, i vilken huvudpersonen likt Kafkas Karl Rossman är en förvirrad främling. Och Céline hade faktiskt varit där.

 Den försvunnes noggranna miljöbeskrivning av en sinnevärld som egentligen enbart existerar i Kafkas fantasi gör allt han skriver påtagligt och självupplevt, kanske inte i verkligheten, men i drömmen. Det tycks som om han öppnar dörren till sina drömmar och förundrade stiger vi in i dem. Att läsa Kafka, något som nog bör göras med stor uppmärksamhet, är att bli delaktig i en dröm, oftast en mardröm. Liksom då en dröm betraktas utifrån – bortom drömmens fasta regelverk så blir det hela sällsamt och förvridet, trots den strikta framställningen. Berättelsens drömska karaktär gör sig påmind i varje moment av Den försvunne, liksom i Kafkas andra romaner och noveller – hur Karl Rossman blir omhändertagen av morbrodern, den mardrömslika vistelsen i Pollunders väldiga, halvfärdiga hus, den otäcke hotellportieren, m.m. Som i en dröm dyker gestalter upp och försvinner, omöjliga sammanträffanden äger rum inom en begränsad, sluten värld, i vilken drömmaren förblir en främling, en bekräftelse på Joseph Conrads konstaterande ”vi lever som vi drömmer – ensamma”.

I den Försvunne finner vi den suveräna skildringen av Oklahomateatern i Clayton, ett stycke absurd realism; ett tämligen sjabbigt spektakel som i sitt storslagna iscensättande med falskspelande domedagstrumpeter ger en självupplevd autencitet som får mig att tänka på mormonernas väldiga festspel vid Cumorahkullen, som dock inte började förrän 1920 (Kafka dog 1924) och upphörde i samband med COVID-epidemin.

I sin väldighet tycks det där mormonspektaklet vara ett mycket amerikanskt tilltag. Och Kafkas Den försvunne får mig att minnas mina egna år i New York, då jag ofta greps av en märklig känsla av alienation, som om jag befunnit mig inom ett såväl okänt, som välbekant sammanhang. En värld jag kände från film och TV, musik och annan underhållning. Likt och likväl olikt. Kafka ger mig intrycket av att vara väl beläst och insatt i de amerikaskildringar som var vanligt förkommande även under hans tid.

Vid ett tillfälle då jag befann mig i New York firades femtioårs-jubiléet av den första King Kong-filmen. En jättelik, uppblåsbar gummi-King Kong fästes vid Empire State Building. Av någon anledning höll det märkliga föremålet inte luften så värst länge och då jag stod nere på gatan och såg hur högt däruppe en oformlig King Kong fladdrade för vinden (han var så högt upp så det var svårt att skönja honom nere från gatan). En vänlig japansk turist lånade mig sin kamera med teleobjektiv och kommenterade på engelska det märkliga skådespelet: ”Det är så amerikanskt. Det är så stort. Det är så vansinnigt och … det fungerar inte”.

Skall en dröm gestaltas så sker det väl ofta i form av Tanguys abstrakt surrealistiska landskap, eller genom Dalis konturskarpa mardrömmar.

Det går också att välja Chagalls varmare, mer glatt mänskliga konst. Detta trots att Chagall själv påstod att han aldrig drömde. Han slog fast att hans konst var verklighetsförankrad i så måtto att den levde genom minnen och en speciell syn på livet. Kan det tyckas som om hans målningar inspirerats av drömmar var det för att de skapats ur hans tro på det gudomliga.

Det jag söker är arbete, som i livet. Inte drömmar, utan livet. Jag har inga drömmar. Konst är i allmänhet en troshandling. För mig är konst tro. Måleriet blev för mig som ett fönster genom vilket jag flög in i en annan värld. Jag blir rörd inför varje landskap; men jag blir också rörd inför människan och inför vissa händelser här i livet.

Jag tror mig kunna förstå honom. För Chagall, trots hans folks stora lidanden, var livet en himmelsk hymn och hans konst en lovsång till den verklighet som omgav honom. Uppenbarligen var hans barndoms Vitebsk ett ganska grådaskigt och trist ställe. Även om han i sin tidiga konst hyllar det judiska livet, dess traditioner och familjeliv, så sker det i allmänhet i en brun och gråaktig färgskala. Det var först efter det som Chagall kommit till Paris som hans palett började vibrera av ljus och färg. I Paris mötte han orfisterna; Robert och Sonia Delaunay, Gleizes, La Fresnay och Lhote. Chagall kände även Picasso, som han egentligen aldrig riktigt gillade. Orfisterna försökte genom färg och livsglädje skänka liv pt kubismen. Bland Paris poeter och konstnärer blossade Chagalls ryska minnen upp med full styrka. Vad som hos honom kan tyckas vara spontant är likväl ofta färgat av djupsinniga funderingar. Chagall lät sig villigt inspireras av den naivistiske tullnären Rousseau, men även av mer systematiserande konstnärer som Robert Delaunay.

Men, Chagall var och förblev unik, tidigt beundrad av uppslagsrika poeter som Cendrars och Apollinaire. Betrakta exempelvis hans Jag och byn. Chagalls minne av en rysk by, symboliserat av ett djur (åsna, häst, get?) De ser varandra rakt i in ögonen, en tunn tråd löper, närstan osynlig, mellan deras blickar. Gemenskapen gemenskap symbolisera även genom det faktum att de båda bär ett halsband med ett kors; tro, lidande?  Chagall och djuret är målade olika färger, grönt och blått; verklighet, dröm? I bakgrunden skymtas en svävande kvinna; liv, dröm, fruktbarhet? Hon flyger mitt emot en bonde med en lie över axeln; Döden? Högst upp ser vi byn, eller Vitebsk som (som faktiskt var en stad med 80 000 invånare) som nu till skillnad från förr lyser i minnets sken, och så skulle det förbli i de målningar som Chagall hädanefter gjorde av sin älskade hemstad. I handen håller konstnären ett blommande träd. Livets träd? Liksom i flera av orfisternas kubikinspirerade målningar är duken indelad i geometriska fält, framställda i glödande färger.

Chagall skulle envist hävda att en målning som Jag och byn inte alls hade något med drömmar att göra, den skildrade det levande livet. För inte så länge sedan träffade jag i Rom en ung musikstuderande från Vitebsk. Han berättade att hans barndomsstad nu var ett trist ställe, återuppbyggt efter Andra världskrigets förstörelse. Av Chagalls vision av Vitebsk finns inte mycket kvar. Mellan juli 1941 och juni 1944 var Vitebsk ockuperat av det tyska Wehrmacht. Staden blev känd för sitt våldsamma motstånd mot den tyska ockupationsmakten. Efter det tyska nederlaget var staden en ruin och enbart 118 av dess ursprungliga invånare fanns kvar. Judarna, som 1910 hade uppgått till 43 616, var utplånade. Under sommaren och hösten 1941 hade 18 000 judar förts till ravinen Tulov utanför staden, dödats och begravts i massgravar.

Staden är nu återuppbyggd med sedvanliga Stalinskrapor, en restaurerad katedral med kringliggande likaledes restaurerade byggnader, och en nyligen invigd, pyramidformad shoppingmall.    

Så om Chagall påstår att han målningar inte är drömskildringar så kan kanske de illustrationer som ofta ledsagar fantasyberättelser, betraktas som sådana?

Fast för mig är det kanske Delvauxs och Magrittes bilder som bäst motsvarar hur jag uppfattar mina drömmar:

I vaket tillstånd är det bilder som för mig in drömmarnas värld. Som liten påg drömde jag ofta om att skaffa mig magnifika böcker. I min hemstad, Hässleholm, fanns Hånells bokhandel. För mig var det ett drömpalats. I dess källarplan fanns leksaker, men framförallt stora bilderböcker som dessutom hade en sällsamt lockande doft. Bland annat brukade jag slå mina lovar kring en bok med namnet Djuren på Jorden. Jag tror inte att jag, likt flera av mina kamrater, på den tiden fick någon veckopeng. Om jag inte minns fel samlade jag pengar jag fått från släktingar, eller som getts mig om jag gjort några ärenden. I varje fall, efter flera månader av bläddrande i och luktande på Djuren på jorden köpte jag den och den blev därmed den första bok jag köpt för egna pengar.

Jag har den fortfarande och då jag nu bläddrar i den förs jag omgående tillbaka in i min barndomsvärld och inser varför dess bilder utgjorde en så stor lockelse på mig och präglade så många av mina dagdrömmerier och teckningar.

En annan bok som jag inte ägde, men ständigt lånade på biblioteket och som utgjorde huvudkällan till en långfilm jag arbetade på och gett namnet Värdens historia. ”Filmen” bestod av pappersrullar jag fått av min far, antagligen sådana som användes i den tidens räknemaskiner. Jag delade in dem i bildrutor och tejpade ihop dem. Det rörde sig säkert om hundratals små färglagda bilder som illustrerade världens historia. Boken som gett mig inspiration (fast jag använde en mängd andra förlagor) var stor och praktfull och hette En gyllene bok om folkens öden och äventyr.

Illustrationerna var ytterst detaljrika och tecknade i en still som imiterade den som varit vanlig under den tidsepok de framställde. Jag tröttnade aldrig på att studera de där bilderna och jag kan fortfarande drömma om dem.

De böcker jag läst om drömmar tar ofta formen av vandringar genom märkliga regioner, som Alice i Underlandet, Kristens resa och Divina Commedia. En sådan vandring som jag tidigare skrivit om är Hypnerotomachia Poliphili (i bloggen Att stiga ner i drömmar: Rom och vårt inre). Den komplicerade titeln som i det närmaste är grekisk kan översättas som Poliphilos kärlekskamp i en dröm.  Trots  sin allegoriska snårighet läste jag med stort intresse denna drömskildring om hur den kärlekskranke Poliphilo söker sin älskade Polia, en dam som i själva verket inte tycks vara så speciellt intresserad av huvudpersonens ömhetsbetygelser. I sin jakt efter Polia vandrar Poliphilo inte enbart genom olika landskap, men även från dröm till dröm. Inte enbart landskapet, bilderna och möten med mytiska väsen är märkligt undanglidande, så är även språket. Den okände författaren blandar fritt italienska, grekiska, latin, till och med arabiska och hebreiska ord förekommer. I den översättning jag äger (en vacker utgåva, intakt med de utsökta illustrationerna) har Joscelyn Godwin, tack och lov, moderniserat språket.

Jag har tidigare gett en tämligen utförlig beskrivning av Hypnerotomachias handing, men upprepare den likväl i stora drag. Poliphilo vaknar efter att under en uppenbarligen rastlös ha vaknat och somnat medan dröm efter dröm följt varandra. Snart visar det sig dock att Poliphilo inte alls har vaknat utan i drömmen vandrar genom en vildvuxen skog genom vilken han jagas av drakar och vargar, irrar bort sig, möter vackra jungfrur och hamnar i antika ruinstäder. Han tror sig ha kommit ur skogen, men befinner sig i själva verket i en annan dröm där han vårdas av vackra nymfer. De för honom till sin drottning som ber honom förklara och hylla sin kärlek till Polia.  Då Poliphili framgångsrikt lyckats med detta förs han till tre portar där det visar sig att han gjort rätt val, eftersom bakom den port som öppnas för honom finns Polia.

Paret förs nu i ett triumftåg till ett tempel där de förlovas och därefter seglar de till kärlekön Cythera, med Cupido som rorsman. Men här avbryts plötsligt berättelsen av Polias röst, som uttrycker en undran över Polihilos avsikter. Hon avvisar honom, men efter diverse otäcka äventyr förs hon av Cupido tillbaka till Polihilo som i förvivlan över Polias flykt har svimmat. Culido får Polia att kyssa den avsvimmade och då Poliphilo genom kyssen vaknar upp ur sitt svimningsanfall tror han sig kunna förenas med Polia, men då han tagit henne i sina armar försvinner hon och … Poliphilo vaknar, förmodligen till vardagsverkligeheten.

Hypnerotomachia Poliphili är enbart en av världsöitteraturen många drömskildringar. Den i min mening mest fascinerande och heltäckande vägledningen till olika drömvärldar är Alberto Manguels och Gianni Guadalupis The Dictionary of Imaginary Places. Ett omfattande verk som på 750 sidor, med dubbelradig text, återger en mängd imaginära platser, hämtade från verk av hundratals författare. 

Det imponerande omfånget och den tematiska räckvidden till trots tar Manuel och Guadalupi inte upp platser som förlagts till framtiden, eller ute i rymden och inte heller himlar och helveten, något som gör att verk som Divina Commedia och Paradise Lost faller utanför dess räckvidd. Vi får därför exempelvis inte bekanta oss med den djävulska storstad som under Satans ledning byggdes av Mulciber, som tidigare varit Paradisets arkitekt, och som på Mammons rekommendation blev demonernas hem i Helvetet – Pandemonium, dvs. ”Alla demoner”.

Vad som saknas i The Dictionary of Imaginary Places är även megastäder i den yttre rymden, exempelvis sådana som genom århundraden har förlagts till månen och Mars för att nu inte tala om de megastäder som ligger längre ut i universum, som huvudstaden för det galaktiska imperiet på planeten Coruscant i Star Wars, eller staden Arrakeen i Frank Herberts romanserie Dune.

Vi saknar även framtida städer som Fritz Langs revolutionerande framställning av Metropolis sin film från 1927, byggd på hustruns roman med samma namn. Thea von Harbou var, till skillnad från maken, en entusiastisk nazist och anslöt sig efter skilsmässan och makens flykt först till Paris och sedan till USA, till det nationalsocialistiska partiet under vilket hon upprätthöll flera inflytelserika positioner.  Thea var för övrigt inspirerad av H.G. Wells Tidsmaskinen, en författare som även han var en skicklig skapare av framtida städer.

Metropolis blev förebilden för en mängd framtida städer, speciellt inom filmens värld. Bland dem finner vi exempelvis den amerikanska Just Imagine från 1930. Den utspelar sig 1980 och är därmed likt Orwells 1984 numera inte längre förlagd i någon framtid. Just Imagine är en tämligen fånig musikal som bland annat spelar på en av den tidens ”vaudevillekaraktärer”, nämligen den bortkomne svenske immigranten. En godhjärtad, men löjeväckande figur med en underlig accent och inte speciellt intelligent. Filmens komiska karaktär heter Petterson och blev 1930 träffad av en blixt. Efter att 1980 ha återupplivats av forskare vimsar Petterson runt i okända omgivningar inom vilka han dessvärre blir höggradigt berusad genom att stoppa i sig ”highballpiller”.

Tillsammans med de två huvudpersonerna tar sig Petterson till Mars. Efter några tumultartade äventyr på den av människor bebodda planeten lyckas trion ta sig tillbaka till Jorden, där Petterson, som nu heter Single O, träffar sin son som nu är betydligt äldre än fadern.

Filmen är som sagt lite väl töntig och lider av dåligt skådespeleri. Speciellt pinsam är Elmer Goodfellow "El" Brendel i rollen som Petterson. Brendels överspeleri är knappast roligt, i det närmaste är det pinsamt dåligt. Trots detta var Brendel på sin tid tydligen en mycket uppskattad artist. Bakom sig hade han en lång karriär som vaudevilleaktör och hade då utvecklat en komisk typ som bröt på tyska. Då tyskar efter Första världskriget inte längre ansågs vara speciellt roliga utvecklade Brendel en ny komisk karaktär – en godmodig, tafatt och bortkommen svensk han kallade för Oley, eller Ole. Under resten av sin karriär skulle El Brendel på scen och i flera filmer framställa denna aviga karaktär. 

Langs Metropolis kan antagligen betraktas som urprototypen för flera av sina efterföljare inom en genomurbaniserad, tämligen mardrömsaktig filmvärld, med estetiskt intressanta stadslandskap som de vi möter finner i Brazil, Bladerunner eller Det femte elementet.

Metropolis var sin tur inspirerad av de arkitekturdrömmerier som föddes hos de italienska futuristerna och som strax därefter inspirerade de sovjetartister som liksom de italienska kulturradikalerna ville skapa en helt ny värld. I Italien skapade arkitekter som den tidigt bortgångne Antonio Sant'Elia högmekaniserade, supermoderna städer som aldrig lämnade ritbordet.

Och samma öde måtte de ryska futuristernas drömmar om fantastiska, sovjetiska städer.

Att dessa storstilade projekt inte fullbordades hindrade dock inte att de föll i god jord. Totalitära samhällssystem tycks vara speciellt fascinerade av storstilade, stadsomskapande projekt. Under Sovjetunionens stalinistiska epok viderutvecklades suprematisternas drömmar i en betydligt mer smaklös, men likväl storstilad stil.

I Nazityskland, som styrdes av en narcissistisk, storhetsvansinnig amatörkonstnär som trodde sig vara expert på arkitektur utformade hans vän och favoritarkitekt Albert Speer ett storstilat projekt för att omvandla Berlin till Welthauptstadt Germania. Glädje och tröst fann Der Führer, medan de tyska städerna smulades sönder av brittiska och amerikanska bombeskadrar, då han i timmar betrakta den omfattande och detaljrika modell av ett framtida Berlin som Speer skapat för honom.
 

Att fullkomligt förändra sin huvudstad var också något som föresvävade mästerarkitekten Le Courbusier som genom sin Plan Voisin, utvecklad mellan 1922 och 1925, drömde om att förändra Paris till en grön stad med väldiga skyskrapor. 

Det är inte enbart Himmel och Helvete, framtida världar och utomjordiska platser som The Dictionary of Imaginary Places inte tar upp. Författarna förbiser även medvetet fantasivärldar inom seriekulturen. Något som gör att vi i deras bok inte finner Ankeborg, Bedrock eller Gotham City

Men vad som ryms inom The Dictionary of Imaginary Places pärmar är nog så intressant och fantasieggande, inte minst genom de många kartor och illustrationer som författarna bjuder på. Läsnöjet förhöjs genom att fantasiländer som beskrivs, från forntiden till våra dagar, redovisas på ett sätt som om det rörde sig om guideböcker för blivande besökare.

Bland dess fler än tusen artiklar är en del författares flödande fantasi mer vanligt förekommande än andra. Givetvis gäller det då de vittberesta resenärerna hos Rabelais, Ariosto och Swift.

Men även författare som Lovecraft, Baum och Tolkien finns generöst representerade med en mängd fantasifulla landskap och städer.

Manguels och Gianni Guadalupis guidebok till fantasivärldar och -städer är rikt tillutrerad. Vi finner här Draculas slott, Baskervilles herrgård, Ruritaniens huvudstad och även borgen i Otranto, upphovsorten till Romantikens gotiska romaner av författare som Lewis, Radcliffe, Maturin och Potocki. Där finns även bilder på en mängd platser beskrivna av så gott som bortglömda författare från gångna sekel, exempelvis Lyckoön, där fartygen försetts med segel gjorda av väldiga fjärilsvingar.

Vi bjuds in att betrakta den märkliga arkitekturen och/eller rumsinredningen på en hel del oväntade platser.

Vi möter de märkliga djur som befolkar flera av dessa fantasitrakter.

Liksom föremål som träbeläten, pumpafarkoster och levande djur i glasbehållare.

Liksom i andra utförliga guideböcker finns det i The Dictioinary of Imaginary Places gott om olika kartor över länder och städer. Vi finner exempelvis kartor över Alices Wonderland och King Kongs Skull Island.

Givetvis finns här även den berömda kartan över Tolkiens Middle Earth. Tolkien var en av de författare som tyckte om att teckna egna illustrationer till sina sagor och även framställde kartor till stöd för sina fantasiresor genom de av honom skapade världarna. Tillsammans med sonen Christopher gjorde han 1953 en detaljerad karta över Middle Earth, som han 1970 skänkte till Pauline Bayne, den enda illustratör som Tolkien under sin levnad ansåg vara värdig att illustrera hans märkvärdiga bokserie. Bayne skapade en mängd personliga intryck av de skilda landskap som förekommer i romanserien, samtliga i avsaknad av de människor och olika väsen som förekom i dem.

1970 tecknade Pauline Bayne den karta som ingick i en nyutgåva av Sagan om Ringen och som kom att bli den definitiva kartversionen av denna sagovärld. För tio år sedan fann man bland Baynes kvarlämnade papper den karta som J.R.R.  och Christoffer Tolkien gjort, komplett med Tolkiens noggranna kommentarer om hur han ville att Baynes karta skulle te sig.   

En utbildad konstnär som gjorde flera vackra och fantasirika kartor till sina sagovärldar var Tove Jansson. Den bästa av dem föreställer Mumindalens vinterlandskap. Vinter i Mumindalen är min favorit bland Toves böcker, som jag aldrig tröttnat på och ofta återkommer till.

En framgångsrik fantasyförfattare som dock inte ville att några kartor skulle ingå i hans romaner, är George R.R. Martin även om han i dem gör fullständigt klart hur hans olika städer och landskap ser ut och hur de geografiskt förhåller sig till varandra. Martin anser att kartor skulle förstöra läsarens känsla av delaktighet i de resor och äventyr han berättar om. Det hindrade dock inte att den ytterst framgångsrika filmserie som gjorde på hans romanserie A Song of Ice and Fire  – Game of Thrones, faktiskt inleds med en sekvens som noggrant levandegör en karta over Martins sagovärld och flera detaljrika kartor har sedan dess gjorts över den världen.

https://www.youtube.com/watch?v=s7L2PVdrb_8

Jag har nu nått fram till vad som fick mig att skriva om hur skilda dröm- och sagovärldar har framställts, nämligen en artikel i FMR, Mensile di Franco Maria Ricci som berättade om den för mig tidigare okände Jean-Jaques Lequeu. Nåväl, han var mig inte fullständigt okänd. Jag hade i flera av mina konstböcker sett en bild av honom, dock utan närmare kommentarer än att Lequeu var en av det senare sjuttonhundratalets s.k. visionära arkitekter och levde mellan 1757 och 1826 Vid närmare eftertanke brukade jag undra vad den märkligt eleganta och minutiöst utförda, men samtidigt erotisk utmanande kvinnoakten gjorde i en nisch inom ett klassiskt utformat stycke arkitektur. Vad pysslade hon med? Släppte hon fri, eller försökte hon fånga, en lyrfågel, som enbart ett par år tidigare nått Paris från Australien? Utan tvekan var bilden drömlikt märklig och samtidigt märkligt ”modern” och suggestiv. Då jag nu fick läsa om Lequeu fann jag att det hos honom, liksom hos Poliphilo i Hypnerotomachia Poliphili, fanns en koppling mellan erotik och arkitektur, dröm och galenskap. Även Lequeu hade lyckats skapa en drömvärd, lika skarpt framställd och alienerande som den vi mött hos Kafka och som skymtar fram i en mängd av de världar som beskrivits i Manguels och Guadalupis The Dictionary of Imaginary Places.

Polihilos vandringar genom sina drömvärldar kan sättas i samband med den italienska Renässansens figurativa ideologi, dess kult av sensuell skönhet och hur denna skulle kunna framställas i harmoni med tidens nostalgi för vad dess konstnärer och filosofer uppfattade som Antikens styrka, enkelhet och harmoni. Ett medel för att uppnå detta var arkitektur och stadsplanering, något som flera av Renässansens universalgenier ägnade sig åt, inte minst Leonardo da Vinci. De ansåg att en välplanerad, vacker och harmonisk omgivning skulle inverka positivt på människors sinnesro och tankeliv. De städer de drömde fram var vackra och geometriskt genomtänkta, baserade på antika ideal och vad de uppfattade som en gudingiven, naturlig ordning.

Det fanns en vilja till att förändra samhället med hjälp av arkitektur, något som vi senare finner hos de italienska futuristerna, sovjetiska suprematister och hos deras totalitära arvtagare. En utvecklingslinje som leder oss mot nyskapande arkitekter som Le Corbusier och Frank Lloyd Wright, och varför inte de mer samtida Hadid, Calatrava, Renzo Piano och Gehry. De senare har fått flera av sina fantasifulla projekt realiserade, men så var knappast fallet för de futuristiska och suprematistiska arkitekterna, för att nu inte tala om sjuttonhundratalets visionära arkitekter, vars främsta företrädare var Étienne-Louis Boullée och Claude-Nicolas Ledoux. De fick visserligen några av sina mer blygsamma byggnadsplaner realiserade, men vad som annars låg dem i fatet var deras storstilade, enormt stora projekt.

I princip var det inte estetiska principer som hindrade deras utförande, liksom sina föregångare under Renässansen var de fast förankrade i en antik tradition. Det var säkerligen omöjligheten i att realisera så enorma projekt, som låg dem i fatet. I Buollées teckningar över sina drömda projekt framstår människorna som myror.

Även Ledoux, även om han var mer framgångsrik än I Buollée, kunde i sin stadsplanering framstå som en drömmare. Liksom Buollée ,var även Ledoux gripen av samtiden revolutionära framåtanda, om än i en totalitär riktning. Ett exempel på detta är hans planerade idealstad i Caux, där varje enskild byggnad, såväl bostäder, industrier, som offentliga inrättningar, skulle motsvara alla upptänkliga mänskliga behov. Ett exempel på detta var hur Ledoux låtit sig inspireras av Réstif de la Bretonnes Le Pornographe från 1769, i vilken ”den perverterade bonden” förordade statligt reglerade bordeller. Ledoux planerade minutiöst en ”institution för offentlig kärlek.” I den första volymen av sin Arkitektur betraktad som konst, moral och lagstiftning presenterade Ledoux sin idé för ett slags idealt kloster för prostituerade kvinnor, helt i enlighet med Réstifs detaljerade planer för en sådan institution ”tillägnad lust och dygd,” av honom kallad Parthénia.

   Det är i denna tidsanda vi finner Jean-Jaques Lequeu, även han en visionär arkitekt, men till och med betydligt mindre framgångsrik än sina samtida Boullée och Ledoux och inte lika storstilad som de. Det var inte förrän 1933 som den österrikiske konsthistorikern Emil Kaufmann uppmärksammade den dittills så gott som totalt bortglömde Lequeu. Ett år före sin död hade Lequeu till det Kungliga bibli0tket i Pars donerat 823 teckningar, en del omsorgsfullt inramade och en mängd tidningsurklipp, brev, självbiografiska skrifter och manuskript till pjäser och romaner.  Detta hade sedan dess legat bortglömda någonstans I bibliotekets gömmor. Lequeu dog utfattig och utan arvingar i sin eländiga tvårummare någonstans i Paris. Innan han skänkte sina efterlämnade papper till biblioteket hade han utan framgång försökt sälja 90 teckningar. Han hade mellan 1797 till 1815 varit “huvudtecknare vid Kommissionen för allmänna arbeten” där han ansvarat för tecknandet av de officiella kartor som begärdes av Regeringen.1815 avgick han med en årlig pension på 668 francs. Det finns inga kartor i behåll som med säkerhet kan fastställas som gjorda av Lequeu, men i hans kvarlåtenskap finns ett par han gjort över påhittade landskap. Kanske drömde han sig emellanåt bort på ritkontoret och ägnade sig åt egna fantasier. Kanske var Lequeu alltför excentrisk, möjligen lite väl galen för att framgångsrikt ta sig fram här i världen. En drömmare var han onekligen.

Lequeus bevarade storverk är hans Architecture Civile som han ämnade publicera och i vilken han återgav 107 teckningar med vilka han avsåg att erbjuda metoder för att avbilda tre-dimensionell arkitektur, inspirerad av ”olika människor spridda över välden”, jämte sina egna ”uppfinningar” och konstruktioner. Lequeu poängterade att hans avsikt var att rikta speciell uppmärksamhet till hur ”skuggor och deras olika effekter projiceras på plana ytor, höjder och annan topografi, samt hur de skapas av solljus eller brinnande kroppar”.  Vad som k n tyckas vara en strikt vetenskaplig redogörelse för arkitektoniska och tekningsrelaterade principer blev i själva verket i mångt och mycket ett verk som speglade Lequeus märkliga fantasi. En skildring av en drömvärld förlagd till en okänd ö där stilar från hela världen – Egypten, Indien, Kina, Turkiet, Persien blandas samman i en helt unik Lequeusk vision av exotism, erotik och personlig religion.

Betraktaren bjuds in för att likt Poliphio få vandra genom ett exotiskt landskap med fantastiska byggnader. Det är en i stort set folktom värld i vilket landskapet tycks invänta sina besökare. Om några levande gestalter dyker upp är det kanske för att befolka en teaterscen.

Eller för att manövrera någon av Lequeus många mekaniska apparater.

Mycket i Lequeus drömlandskap kan föra tankarna Diderots och D’Alemberts stora La Enycylopédie ( 1751-1772) .

Hos Lequeu finns väldiga ballonger, energialstrande väderkvarnar och sofistikerade pumpstationer, ofta försedda med hans egenhändiga beskrivningar, som på nedanstående teckning där den alltid lika pragmatiske Lequeu beskriver ett omfattande avloppssystem och en mekanism för att distribuera vatten inom ett moriskt nöjespalats. Inne i tornet skulle vinden surra en sträckt duk, flytta en vertikal kedja som bar en hink med vatten från vallgraven till en kanal, som sedan skulle fördela vattnet genom hela strukturen. Till höger lade Lequeu till en nyligen uppfunnen blixtledare för att skydda byggnaden.

I de av sina flesta strukturer tar dock Lequeus vildvuxna fantasi överhanden. Han låter exempelvis en ladugård ta formen av en väldig ko. Han tänkte sig att den skulle draperas i “guld- och silverbesatt, indiskt kläde”.

Ett bostadshus blir en elefant, med en inbyggd trädgård med fullvuxna träd.

Kanske inspirerades Lequeu av den jättelika elefantskulptur som skulle uppföras på Place de La Bastille i Paris. Napoleon fick idén 1808 och det skulle bli en 24 meter hög skulptur, gjuten i brons. I väntan på detta uppfördes i naturlig storlek gipsmodell, den allt eländigare kopian revs 1846.

Det var inte enbart formen på sina arkitektoniska skapelser som intresserade Lequeu. De skulle uppföras av speciella arbetslag och byggnadsmaterialet skulle skifta från monument till monument, från byggnad till byggnad. Han utvecklade vad som har beskrivits som en ”märkligt kulinarisk materialism”.  Lequeu förklarade exempelvis att ett begravningsmonument för berömda personligheter skulle uppföras av ”starka och robusta män” och omslutas med en mail-maille (ringbrynja?) framställd av ”släckt kalk blandad med vin, fläskfett och fikon”. Inte begriper jag vad det kunde röra sig om. Kanske något som skulle brännas upp, likt Lequeus vision av Trajanus begravningsbål? Lequeu var intresserad av samverkan mellan eld och vatten.

Lequeu tänkte sig dock använda sin ”kulinariska cement” för en mäng andra ändamål. Exempelvis för uppförandet av en port till ett jaktslott. Det skulle dekoreras med vildsvinshuvuden, hundhuvuden och hornbeklädda hjortar och skulle uppföras av ”fläsksten”, en blanding av kalksten med svavel som enligt Leceau skulle avge en doft av katturin och ruttna ägg. Jag undrar vem som skulle vilja ha en sådan portal på sina ägor, eller kanske det rörde sig om ett märkligt skämt.

Flera av byggnaderna i Lequeus drömda landskap har en vegetarisk särprägel, exempelvis ett ”mejeri” helt framställt av blad och grenar.

Lequeu var fascinerad av växter och insekter och i flera av sina byggnader framställde han detaljerade friser av växter och djur. Nedan är hans förslag till ett pastoralt tempel helgat till Ceres, den romerska gudomligheten för jordbruk och rikliga skördar. Strukturen skulle kombinera sten och växter och Lequeu skriver att man skulle närma sig helgedomen över ängar och genom vetefält. På tempelstenarna skulle olika visdomsord vara inristade, som “verklig lycka finner man på landet” och Voltaires dictum ”arbete är nöjets fader”.

Det tycks som om Lequeus Architecture Civile i själva verket är en slags bildberättelse. Den utspelar sig i en okänd fantasivärld, likt dem som beskrivs i The Dictionary of Imaginary Places. Lequeu rör sig som en besökare genom folktomma platser, genom grottor och djupa skogar, medan han här och var likt Poliphiro överraskas av märkliga byggnader och hemlighetsfulla tempel. Inne i djupet av en skog ligger exempelvis Spådomstemplet. Det finns ingen levande skäl i närheten, men röken bolmar från ett nyligen genomfört offer.

Det finns flera andra mystiska helgedomar på Lequeus ö, ty jag antar att den liksom så många andra platser i The Dictionary of Imaginary places rör sig om en ö. Där finns ett tempel för Zodiakens gudomligheter, ett tempel för Himmel och jord, och ett tempel för jämlikhet.

Under byggnaderna finns ofta hemlighetsfulla källarhålor och ingångar till platser för riter som enbart kan bevistas av speciellt invigda personer. Lequeu var frimurare och det märks även i hans förmänskligade arkitektur, som emellanåt tycks var konstruerad enkom för frimurarriter.  I enlighet med tidsandan är många av dessa hemliga kamrar utförda i en fornegyptisk stil.

Frimurarna betraktade sina riter som ett återupplevande, eller snarare en arvinge i rakt nedstigande led, från Bibelns Moses och Josef, som vistats länge i Egypten och överfört sitt kunnande till mästerbyggaren Hiram Abiff, vars död och uppståndelse av flera frimurare kopplades till myten om Isis och Osiris. Sådana egyptologiska spekulationer fick även ett stort genomslag i konsten, speciellt efter publiceringen av den napoleonska Description de l'Égypte, vars första del publicerades 1809.

Den mest berömda frimuraroperan, Mozarts Trollflöjten, hade dock premiär redan 1791 och var redan då fylld med egyptiska allusioner. Exempelvis så sjunger en kör med präster innan Tamino skall genomgå sina prövningar och invigning:

Den som går denna väg fylld av prövningar,

renas genom eld, vatten, luft och jord;

om han kan övervinna dödens skräck,

han flyger från jorden till himlen. –

Upplyst kommer han då att kunna

ägna sig helt åt Isis mysterier.

O Isis och Osiris, vilken lycka!

Den dystra natten jagas bort av solens ljus!

Snart känner den ädla ynglingen nytt liv,

snart kommer han att vara helt hängiven vår tjänst.

Hans ande är djärv, hans hjärta är rent -

snart är han oss värdig.

Librettoförfattaren Emanuel Schikaneder, som likt Mozart vad frimurare, hade säkerligen hämtat mycket av sin inspiration från Jean Terrasons populära roman Sethos liv, hämtat från de privata memoararena av en forntida egyptier.  Karl Friedrich Schinkel skulle 1816 göra stor succé med sina Egypteninspirerade kulisser till Trollflöjten då den spelades på den Kungliga operan i Berlin.

 Schinkels skarpa konturtecknande tycks vara besläktat med Leqeus linjeföring, kanske ett utslag av deras arkitektutbildning där linjaler kommer väl till pass då streck och konturer skulle göras skarpa och lättfattliga.

Lequeu placerade bakom ett tempel helgat till visdomens gudinna Minerva, ett komplex med gångar och hålrum som skulle begagnas i anslutning till invigningen av medlemmar I ett “sällskap för visa och ovanligt modiga män”. Enligt Lequeus anteckningar var ritualen arrangerad på ett sådant sätt att den som önskade bli medlem av sällskapet måste överkomma sin dödsskräck genom att utsättas för prövningar som innefattade skräckinjagande ljud, mörker, hetta och kyla, för att därefter ledas upp till ljus och öppen rymd. Alltså sådant vi minns från Mozarts Trollflöjten Varje rum skulle utrustas med intilliggande, komplicerade mekanismer, som alstrade ljud, hetta, och/eller kyla.

Lequeu tecknade en Ö av kärlek och fiskares vila och förlade den mellan ett militärområde i en kunglig stad och ett befäst läger för elittrupper. Ön skulle utgöra en lugn plats för vila, stillsamma nöjen och kontemplation. En serie monumentala terrasser reser sig ur vattnet och rymmer ett menageri av vilda djur och fåglar i burar, eller i de omgivande skogarna. Lequeu räknar omsorgsfullt upp de många. Bland däggdjuren finner vi lejon, tigrar, leoparder, björnar, lodjur, rävar, uttrar, igelkottar, sobel, silkesapor, elefanter, noshörningar, zebror, hjortar med trettiotaggiga kronor och även drakar och enhörningar. Vackra fiskar befolkar kristallina dammar och är så tama att de kommer uppå till ytan då man kallar på dem. Ön kröns av en tempelpaviljong av bländande vit marmor, med inslag av jaspis och avger därmed i dagsljus ett rosa sken, en effekt som Lequeu säger sig ha funnit i en beskrivning av ett slott i Ankara.  

Ingående skildringar av, ofta, paradisiska öar utgjorde vid tiden en hel genre inom europeisk litteratur. År 1767 nådde Louis-Antoine, greve av Bougainville under en världsomsegling Tahiti. Fem år senare beskrev han i det tahitiska samhälle han mött. Boken blev en omedelbar sensation genom beskrivning av vad Bouganville ansåg vara ett jordiskt paradis där män och kvinnor levde i lycksalig oskuld, långt ifrån civilisationens korruption. Bougainvilles beskrivningar gav upphov till begreppet ”Den ädle vilden” och kom på så vis att påverka de utopiska tankarna hos filosofer som Jean-Jacques Rousseau. Än mer inflytelserik än Bouganvilles bok blev Denis Diderots Supplément au voyage de Bougainville som återger historien om Bougainvilles landning på Tahiti, berättad av en anonym läsare för en av hans vänner. Diderot använde sitt fiktiva tillvägagångssätt, inklusive en beskrivning av tahitierna som ädla vildar, för att kritisera västerländska sätt att leva och tänka.

Vad som snappades upp av tidens ”libertiner” var skildringen av ”vildarnas” avsaknad av sexuellt bigotteri utan slagskugga frän en hämnande, hämmande kristen Gud, levde de i oskuldsfull harmoni med naturen och betraktade sex som en fullt naturlig del av mänsklig existens.

Någon som drev detta till sin yttersta spets var den osmaklige Donatien Alphonse François, Markis de Sade. En författare och filosof som satte sexualdriften i centrum för all mänsklig existens. En naturlig men fullkomligt blind drift som enligt honom behärskade allt mänskligt beteende. För de Sade var Gud verkligen död och då revolutionen störtat kungadömet och dess myt om att jordiska härskare styrt världen med gudomlig rätt, innebar detta att ett lag- och moralsystem som sanktionerats av en suverän gudom nu kunde överges. Om tillfredsställelsen av erotisk passion skulle komma att innefatta tortyr och mord så skedde det i överensstämmelse med naturlagarna. Brottslingen var född sådan han var och inget kunde förändra något som var ödesbestämt. Det enda som skulle kunna begränsa ett fullständigt lössläppande av alla lustar var att kampen för absolut frihet även innebar en strävan efter dominans över andra. En sådan maktkamp kunde enbart vinnas av en stark, självsvåldig och begränsad elit, som inte kommit till makten genom börd och privilegier, utan genom obegränsad hänsynslöshet. Just därför borde vägen till makt vara öppen för var och en; man eller kvinna, slav eller aristokrat. Detta innebar att utbildning borde garanteras för var och en.

Jag tror att det är fullkomligt fel att betrakta de Sade som en slags anarkist eller socialist. Han krävde ett förslavande av folkmajoriteteten, en totalitarism i frihetens namn. Jag håller med Albert Camus i hans förkastande av de Sade och hans idéer som han välskrivet presenterade i sin bok Rebellen. 

Jag läste även med intresse Maurice Levers bok om de Sade. Lever tonar ner de Sade som ondskans inkarnation, sätter in honom i hans samtid och berättar om denne i grunden tämligen misslyckade, patetiske och för sin närmsta omgivning fördärvbringande individ, som ytterst självcentrerad, ständigt skuldsatt upp över öronen, tillbringade det mesta av sin tid i fängelser och på dårhus, alltmedan han oändligt omfångsrikt plitade ner sina ytterst osmakliga sexualfantasier.

Jag har funnit det fullkomligt omöjligt att ta mig igenom något av de Sades sällsynt motbjudande pornografiska skrifter, om nu dessa scenerier, fyllda som de är med våldtäkter och hänsynslösa sexuella övergrepp, verkligen kan kallas för pornografi. Om någon blir upphetsad av sådant kan jag inte undgå att anse en sådan läsare som varande mer än lovligt perverterad. Jag kan omöjligt begripa att en annars av mig beundrad författarinna som Angela Carter på fullt allvar kunde hävda att de Sade ställde pornografi i kvinnornas tjänst genom att hävda deras rätt till fri sexualitet. Hon påstår att de Sade framställde kvinnor som om de vore i någon slags maktposition. Inom parentes sagt är Carters omfattande beskrivningar av de Sades sadism det närmaste jag kommit denna annars så outhärdliga smörja. Begriper inte hur Carter, liksom många andra som hyllat ”Den gudomlige markisen” inte har kunnat inse att hans ”kvinnliga libertiner” ”bejakar” sina sexuella drifter enbart genom att underkasta sig männens våldförande på dem och oskyldiga offer.  

Liksom flera av sina samtida hade de Sade en fallenhet för att överföra sina drömmerier till okända platser, gärna öar. Medan han satt inspärrad i La Bastille skrev sin roman Aline et Valcour; ou, Le Roman philosophique i vilken han konstraterade Batua, ett kungarike i det inre av Afrika, med Söderhavsön Tamoe, styrd av filosofkonungen Zamé. I det brutalt styrda Butua tar dess härskare från alla hörn av sitt rike varje månad emot en tribut med femtusen kvinnor, som sedan av honom och hans tjänstefolk utsätts för allehanda former av sexuella övergrepp. Hela Batua är för övrigt präglat av obetvingad lust, gemenhet, grymhet och vidskepelse. Efter att ha frossat i beskrivningar av detta elände för de Sade oss till Tamoe där allt är konstruerat i enlighet med perfekta europeiska planlösningar Staten tar där hand om barn och åldringar, som lever skilda från resten av samhället. Folk gifter sig, men skiljer sig lika lätt, alla är vegetarianer och inga som helst straff förekommer. Även om människorna är fria att leva ut sina passioner förkommer likväl inga övergrepp, eftersom det allmänna välståndet förhindrar sådant. Men, allt detta är enbart spel för gallerierna. Låt oss inte dra några felaktiga slutsatser av de Sades intentioner. Hans dröm om en liberal utopi är dock knappast lovvärd eller skapad för mänsklighetens bästa. Den är egentligen något helt motsatt. Den bygger på hat och självhävdelse. I själva verket hatar de Sade hela mänskligheten. Den ”jämlikhet” han skriver om är enbart ett matematiskt koncept. Vad som driver honom, en livstidsfånge fängslad av Staten, är hämndbegär och längtan efter totalt dominans över sin omvärld. Det är hans utopiska dröm. För honom är ”rättvisa” synonymt med fullföljandet av denna högst personliga dröm och det är det som utgör utopin i hans oändliga och tjatigt motbjudande beskrivningar av ohyggligheter begångna mot sina medmänniskor.

I sin De 120 dagarna i Sodom låter han masken falla, där råder helt andra förhållanden än på hand drömda öparadis. På slottet Silling, dolt någonstans i det tyska Schwarzwalds djupa skogar har fyra förmögna herrar dragit sig undan för att under ett år tillsammans med sina fruar avnjuta groteska, sexuella övergrepp begångna mot 42 omsorgsfullt utvalda ungdomar, som alla torteras och mördas.  Pasolinis film Salò, eller Sodoms 120 dagar, följer tämligen nära de Sades elände och även den filmen är en plågsam upplevelse som fått mig att undra vad som fick Pasolino att åstadkomma något sådant.

Som vi sett ovan inspirerades den visionäre arkitekten Ledoux av Réstif de la Bretonnes skrifter, en av de sades samtida, som avskydde konkurrerande pornograf och angrep honom i felar av sina skrifter. I mångt och mycket var Réstif märklig figur , en nattsuddare som rörde sig bland Paris bordeller och bakgator och som skrev fler i det närmaste 300 volymer inom alla tänkbara ämnen. Réstif led ofta av fattigdom och skrev för brödfödan. Han byggde sina böcker på episoder ur sitt eget liv, som trots sin fadda känsla, innehåller sanningsenliga bilder av det franska samhället på tröskeln till revolutionen.
 

Denne ”Rännstenens Rousseau” var ingen revolutionär utan fruktade och föraktade ”massorna”. Han byggde upp ett strängt utopiskt system där flickor och pojkar på statens bekostnad skildes från föräldrarna och uppfostrades gemensamt tills dess de uppnått puberteten, då de skildes åt. Ynglingarna fördjupade sig inom olika vetenskaper, medan flickorna fostrades till dygd och hushållsgöromål, ständigt underkastade männens välde – Réstif var gravt misogyn. Allt detta inte alls för att gynna någon kristen moral – tvärtom, Resyif menade att om unga män och kvinnor fostrades separat så skulle deras könsdrift vid mogen ålder vara desto strakare och mer angenäm.  Réstif idealsamhälle var en gerontokrati där unga män och kvinnor utnyttjades och kontrollerades av äldre män. Drevs de Sade att skiva var det antagligen främst av sin pockande, perverterade sexualdrift, alltmedan Réstif möjligen gjorde det för att tjäna pegar. Men,  även Réstif hade Men, även som ständigt drev honom in i vad han ansåg vara beklaglig otukt.

Réstifs skriftställeri styrdes nog främst av vad kunde sälja bäst – moral eller sedefördärv, exotiska äventyrsskildringar eller lokala förhållanden. Han pendlade mellan moralpredikningar och pornografi. Givetvis skrev även Réstif om ideala övärldar och deras motsatser. I romanen La Découverte australe par un homme volant är huvudpersonerna bosatta på en söderhavsö, varifrån de flyger till den ena ön efter den andra i den omfattande skärgård som omger dem.

På de outforskade öarna möter de fantastiska hybridvarelser – elefantmänniskor, lejonmänniskor, fågelmänniskor, osv., till och med ostronmänniskor. Mest utvecklad är La Mégapatagonie som ligger på andra sidan jordklotet, mittemot Paris och där är alltbakvänt. Huvudstaden heter Sirap, Paris bak- och fram, och man bär skorna på huvudet och hattar som skor. Men mégapatagoniernas livsfilosofi är tolerantare och mer utvecklad än den men finner i Paris.

 Megapatagonernas ideologi bygger på principen om en levande natur och ett kosmos som ständigt förnyar sig själv.  Enligt dem är den mänskligarten en är en kontinuerlig, aldrig fullbordad skapelse, den har inget ursprung och förändrar sig cirkulärt.  Mégapatagonierna fördömer arrogansen hos folken på det norra halvklotet. De är dock övertygade om att unga människor är mindre jämlika än äldre och kvinnor kan enligt dem aldrig uppnå en manlig intellektuell status. All jord ägs gemensamt, skilsmässor är fria och sker utan några större besvär, barn växer upp för sig genom statens försorg. Såväl de Sade som Réstif tycks anse att barn enbart är till besvär. På La Mégapatagonie finner man de första ansatserna till det totalitära samhälle som slagit ut i full blom på ön Andrographia, Enligt Réstif hand mest fulländade utopiska ö, som med sitt kvinnoförtryck och kvävande gentokrati med hårda bestraffning till buds, i det närmaste kan betraktas som en totalitär mardröm.

Parallellt med den omfattande boken Architecture Civile som Lequeu lade ner så mycken möda å[ arbetade han på en lärobok på hur man skulle kunna framställa människokroppen och de teckningar som skulle fylla detta verk är lika märkligt detaljerade som hans Architecture Civile. De avbildar främst olika delar av ansiktet, men han hade tydligen för avsikt att framställa hela den mänskliga kroppen, den manliga såväl den kvinnliga bit för bit.

Lequeu hade till en början förutom ansiktet koncentrerat sig på kvinnliga och manliga könsorgan, med en besatthet och detaljrikedom som kan tyckas chockerande och närma sig de Sades och Réstifs erotiska besatthet.

Som en del av sina artistiska studier arbetade Lequeu med olika ansiktsuttryck, en del av de grimaser han framställer är tämligen extrema och som det flesta som rör Lequeus skickligt utförda, detaljrika och ganska underliga

I så måtto påminner han om särlingen Franz Xavier Messerschmidt (1736 –1783) som utförde en stor mängd ”karaktärshuvuden i olika material. En verksamhet som han fortsatte med även efter det att han som ledande professor vid Wiens konstakademis avskedat på grund av ”förvirring i huvudet”.

Även societetsporträttören och baronen Joseph Ducreux (1735 – 1802) ägnade sig åt att framställa sig själv grimaserande på olika sätt.

En karaktärsstudie av Lequeu som nästan är chockerande genom sin säregna ”modernitet” framställer en skrikande eller gäspande man med en bandanna kring pannan, krönt med ett plommonstop.

Bandannan och det utförliga framställningssättet för hos mig tankarna till den märklige holländske konstnären och fascisten Pyke Koch (1901–1991), som likt Lequeu inte var en främling inför av detaljerade, erotiskt explicita kvinnokroppar i extrema ställningar.

Och plommonstopet? Fanns de redan på sjuttonhundratalet? På nätet finner jag att den 1849 I London uppfanns av hattmakarna Thomas and William Bowler, därav dess engelska namn – Bowler hat. Denna hatt väcker en mängd associationer, den bars exempelvis av nittonhundratalets största komiker. Även Fats Waller var ett komiskt geni försett med plommonstop och dessutom en genial musiker och kompositör.

Chaplin och Laurel framställde omtyckta ousiders, på gränsen mellan skratt och tårrar. Chaplins tramp grät aldrig, men han kunde väcka sentimentala känslor, Stan Laurels karaktär grät ofta. De var onekligen oustiders, liksom Kafka och Anton Räderscheidt.

Under alla förhållande framställde även de i sin konst ofta utanförstående betraktare. Nedan Räderscheidts Tennisspelare.

En plommonstopsförsedd betraktare av en naken kvinna förekommer också hos italienaren Felice Casorati, i hans Platonskt samtal.

Konstens mest berömda plommonstop bars dock av René Magritte och hans gestalter.

För övrigt var inte Magrittes särartade drömvärld fri från sina erotiska, ibland i det närmaste perversa övertoner.

En annan plommonstopsförsedd konstnär och dessutom en författare som ofta närmade sig perverterade områden var Roland Topor (1938–1997), bland annat författare till den alldeles utmärkt mardrömslika romanen Hyresgästen, som Roman Polanski använde som förlaga till en likaledes förträfflig film.

Topor verkar likt Lequeu ha varit fascinerad av såväl manliga som kvinnliga könsorgan som han ofta framställde inom en drömartad kontext.

Topor gjorde till och med en, inte speciellt lyckad, film som till stor del handlar om hur de Sade (försedd med hundhuvud) tillbringar sin tid i Bastiljens fängelsehåla genom att samtala med sin manslem.

Något som för tankarna till två betydligt intressantare romaner, nämligen Philip Roths Portnoys Complaint och den i mitt tycke till och med bättre Jag och han av Alberto Moravia, som i förlagsreklamen för dess engelska översättning beskrevs som att ”den tar vid där Portnoy’s Complaint slutade”. Båda romanerna handlar om vad som fastställs i början av Portnoy’s Complaint:

En störning där starkt kända etiska och altruistiska impulser ständigt strider mot en extrem sexuell åtrå, ofta av pervers natur.

Såväl Portnoy, som ”Jag” i Moravias bok kämpar mot ett driftsliv som förvrider deras tillvaro och det är inte utan att man kommer att tänka på de i grunden sorgliga figurerna de Sade och Réstif, kanske även Lequeu, fast honom vet vi inte så mycket om. De båda romanerna är faktiskt ovanligt välskrivna och emellanåt riktigt roliga, men som Moravia sa om sin roman:

Problemet jag försökt behandla i Io e Lui är fruktansvärt allvarligt, även om det även är tragikomiskt. Det är å ena sidan sexualiteten, personifierad i Honom, en fysiologisk-mental drivkraft och å den andra sidan, en strävan mot konstnärliga, intellektuella, sociala och civila mål. Min Federico Rico en intellektuell man med regiambitioner, en manusförfattare som i sitt skrivande vill ta steget upp till högre kvalitet och även förverkliga det i form av en film. Dessvärre är hans personlighet så starkt splittrad att den blir förlamande. Den konstnärligt ambitiöse Federico tvingas betraktar hur Han hjälplöst agerar på det undermedvetnas ordergivning. Sexualdriften blir till en röst som beordrar och tvingar. Resultatet är en böljande, komisk progression, fylld av oväntade förvecklingar. I min galna berättelse om en misslyckad regissör, sluten i ​​en ständig dialog med sitt dominerande könsorgan och en kulturellt betingad ångest framkallas en neuros som jag tolkat och beskrivit i en tragikomisk tonart, mycket nära absurdismen.

Det är mycket möjligt att Lequeu även han ansattes av en liknande sexuell besatthet, men vi vet för lite om honom för att kunna veta hur det förhöll sig med den saken. Hans besatthet då det gäller könsorgan kan ha varit ett utslag av en sådan störning. Hans explicita teckningar är av en sådan art att efter det att hans kvarlåtenskap flyttats över till Bibliothèque nationale de France stämplades en del av dem som ”pornografi” och hamnade inom den slutna biblioteksavdelning som populärt kallades för L’Enfer, Helvetet. Mellan 1909 to 1913 lyckades Guillaume Apollinaire och Fernand Perceau få tillstånd att studera L’Enfers skrifter och bildmaterial och   sammanställde, utan biblioteksledningens vetskap, en katalog som redogjorde för 854 titlar och beskrev böckernas innehåll. Nuförtiden har ”helvetet” delats upp mellan en mängd avdelningar och dess böcker har registrerats under skönlitteratur, sociologi, medicin, idéhistoria m.m., fast pornografiska tidskrifter har fortfarande en separat klassificering.

Inte alla Lequeus nakenstudier har är behäftade med en naturalism som kan framstå som grov och frånstötande. Flera har en mjukare framtoning som kan påminna om klassisten Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780–1867) konst.

Liksom fallen var med de Sades, Réstifs och andra pornografers drömda övärldar hade även Lequeu försett sin ö med lockande förlustelseställen. Där fanns exempelvis en guinguette, en taverna ägnad åt att njuta mat, goda viner och kabaréföreställningar. Enligt Laqueu var lokalen försedd med venetianska kristallglas, utsökta porslinsserviser, väldiga ”osthjul” och kolonner formade som vinfat.  

I härbärgets utsökta trädgård finner vi i en hängmatta där ett älskande par enligt Lequeu njuter Venus ljuva konvulsioner i en vadderad ”kärlekshängmatta” framställd av mjuk ”honungsbomull”. De är upphängd mellan två grönskande träd och skuggad av en baldakin, krönt av två turturduvor. Hängmattan sätts i maklig rörelse av en dold mekanik och en mild bris för med sig utsökta dofter vars sötma sprids från små plantor, blommor och aromatiskt doftande buskar som under hängmatta bildar en rabatt ”mättad med vällust och himmelsk doft” som under lugna och varma nätter sprids över hela nejden – en doft av Paradiset.

Kärlekshängmattan är enbart en av flera sängar som Laqueu försett sin drömvärld med, flera av dem lika kärleksfullt beskrivna.

Jag antar att den skicklige tecknaren drömmaren och fantasten Lequeu antagligen var en ganska apart och kanske även befängd, kanske rentutav en tämligen galen person som det varit svårt att umgås med. Varför finns det annars inga som helst personliga vittnesbörd om honom? Enbart en och annan officiell notering. Varför är annars det som finns bevarat efter honom de verk han skänkte till det Kungliga biblioteket, där någon måste ha uppskattat dess obestridliga kvalitet, annars skulle ju gåvan inte ha tagits emot, den var ju trots allt mycket omfattande.

Jean-Jaques Lequeu dog fattig, ensam och obemärkt, möjligen villar hans fysiska kvalevor någonstans i Paris, kanske i dess omfattande katakomberna dit så många okända kadaver flyttades. Men, i sina efterlämnade skrifter han ett minnesmärke över sig själv och där finns även hans grav inritad. I en framställning av ett underjordiskt grottsystem med en framrusande flod och en antik skulptur finner vi även Lequeus grav. Grottan är kanske en sinnebild för Lequeus dolda, inre liv inom vilket han var herre över en fantastisk värld i vilken han kunde realisera alla sina drömmar, alltmedan han satt och ritade kartor på ett trist kontor eller inne sin påvra tvårummare någonstans i det inre av Paris. 

Längst upp till höger på bilden har Lequeu infogat en bild på sitt gravmonument,  i vanlig ordning omsorgsfullt utarbetat. Han skriver att det rör sig om ”artistens grav, Jesu broder, som bar hans kors under hela sitt liv. I graven: hans kadaver balsamerat i batumen [asfalt] ”. Graven skall inkludera Lequeus ”yrkesinstrument; vinkelhake, linjaler och en porte-crayon [penna vid vars spets det fanns en anordning av stål i vilken man stack in ett ritstift]”. 

Jag lämnar nu denna alltför omfattande essä. Det är sent och jag skall lägga mig och sova – drömmarnas värld skall snart öppnas för mig.

Accatino, Alfredo (2024) “Arte Jean-Jacques Lequeu: L’inventore di isole”.  Anonym (Francesco Colonna?) (1999) Hypnerotomachia Poliphili; The Strife of Love in a Dream. London: Thames & Hudson. an Assmann, Jan (2005)  Die Zauberflöte. Oper und Mysterium. München : Carl Hanser Verlag. Camus, Albert (1973) The Rebel. Harmondsworth: Penguin Modern Classic. Carter, Angela (1981) Kvinnan hos de Sade. Stockholm: Forum. de la Bretonne, Réstif (2017) The Discovery of the Austral Continent by a Flying Man. Tarzana, CA; Black Coat Press. Dostoyevsky, Fyodor (2010) The Gambler and other Stories. London: Penguin Classics. Gieve, Ann (1985) ”La città Lequeu”, FMR, N. 33, maggio. Hirn, Yrjö (1941) Goda vildar och ädla rövare. Helsingfors: Holger Schildts förlag. Kafka, Franz (2000) Beskrivning av en kamp och andra texter ur kvarlåtenskapen. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2005) Den försvunne. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2006) Slottet. Lund: Bakhåll. Lever, Maurice (1993) Marquis de Sade : a biography. London : HarperCollins. Manuel, Frank E, and Fritzie P. Manuel (1982) Utopian Thought in the Western World. Hoboken N.J.:  Blackwell. Marchessau, Daniel (1998) Chagall: The Art of Dreams. London: Thames and Hudson. Moravia, Alberto, Io e lui: L'Associazione Fondo Alberto Moravia – Onlus. https://www.fondoalbertomoravia.it/ Moravia, Alberto (1972) Jag och han. Stockholm: Bonniers. Riva, Alberto (2025) “Fellini letto dagli scrittore”, La Domenica di Repubblica, 24 Gennaio. Vérité (1957) Djuren på jorden. Stockholm: Bonniers. Werner Watson , Jane (1956) En gyllene bok om folkens öden och äventyr. Stockholm: Folket i bilds förlag.