Det blev det längsta blogginlägg jag skrivit och en liknelse ligger väl till hands. Det tycks som jag blev gripen av bläckfiskarnas sugkoppsbetäckta tentakler och oförmögen att bjuda motstånd obevekligt tvingades ner i berättelsernas grumliga vatten. Det var svårt att ta sig ur det hela och då jag nu äntligen kommit upp till ytan inser jag att där nere i djupet fann mycket mer än vad som rymdes i nedanstående text.
En promenad genom centrala Rom stimulerar för mig så gott som dagligen fantasin och öppnar portar in mot såväl förgäten historia, som det undermedvetna. Kort efter det att jag skrivit klart mitt förra blogginlägg om Victor Hugo och Havets arbetare hamnade jag på Piazza Navona och blev stående framför en fontän som framställer hur Neptunus kämpar med en bläckfisk. Det var inte utan att jag omedelbart kom att tänka på Gilliatts kamp mot bläckfisken i Hugos roman, men den berättelsen kunde väl knappast utgöra inspiration för en så gammal skulptur? Jag frågade en god italiensk vän om han visste vem som skapat den där fontänen med dess mittskulptur. Som så många andra svarade han att det måste väl ha varit Bernini, samma mästare som gjort den magnifika fontänen på torgets mitt. Men, för mig kunde det inte stämma. Bläckfiskkampen är visserligen alldeles utmärkt framställd, men jag tyckte inte den ”kändes” som en berniniskulptur.
Efter att ha kommit tillbaka hem besökte jag Wikipedia och … alldeles riktigt. Den så kallade Neptunfontänen blev klar 1878, alltså mer än 250 år efter det att Bernini 1651 skapat sin obeliskprydda Fontana dei Quattro Fiumi, Fyrflodsfontänen. Sedan 1570 hade det som nu är Neptunfontänen varit en bassäng som användes som källa för dricksvatten och för att tvätta kläder.
Det var först i början av 1870 som sicilianaren Gregorio Zappalà gjorde om den till en fontän och längs kanten skapade barockinspirerade nereider, kupider och sjöhästar.1 878 kröntes fontänen med Neptunus kamp med en bläckfisk, utförd av den romerske skulptören Antonio della Bitta, som jag inte funnit några uppgifter om. Alltså skulle det inte vara omöjligt att denne della Bitta varit inspirerad av Hugos skildring av Gilliatts kamp mot Piuevren. Efter att ha blivit publicerad 1866 blev Havets arbetare en internationell succé, omgående översatt till italienska och i det landet, precis som i resten av världen, grundmurades bläckfiskens rykte som ett rovgirigt monster som lurade på och anföll människor.
Fast i sanningens namn var bläckfisken långt innan dess, inom hela medelhavsområdet, en välkänd och likväl märklig varelse. Den finns redan omkring 1400 f.Kr. dramatiskt framställd på en mängd krukor från Knossos och Mykene och var säkerligen redan då ansedd som en delikatess och förebild för monster som hydran, Skylla och Medusa.
.jpg)
Men det intelligenta blötdjuret var också en symbol för smart aktivitet. Det bestod ju i stort sett enbart av huvud och åtta ständigt aktiva armar. Något som gjorde att bläckfisken förekom på grekiska mynt, som nedanstående exempel från den grekiska kolonin Sirakusa på Sicilien.
Nedan är en realistisk mosaik av en åttaarmad bläckfisk, också den från ett pompejanskt golv som helt korrekt framställer bläckfisken som ett rovdjur kapabelt att ge sig på och knäcka ett större och komplicerat byte som en hummer. Den intelligenta bläckfisken kan utan svårighet knäcka skalet på humrar och olika snäckdjur. På senare tid har forskningen funnit att det underliga blötdjuret till skillnad från det stora antalet andra varelser även är kapabel att använda redskap – stenar för att slå sönder musselskal. Den söker i Stilla Havet också upp kokosnötskalshalvor som den använder för att dölja sig från andra rovdjur.
.jpg)
Med all rätt pryder samma mosaikbild omslaget till min Pliny the Elder – Natural History: A Selection, som jag allt som oftast botaniserar i. En härligt galen, encyklopediskt alltomfattande historia från första århundradet e.Kr.
Den kunnige, välinformerade och emellanåt vilt fabulerande Plinius den äldre skriver en hel del om den fantastiska bläckfisken, dess stora anpassningsförmåga, förmåga att skifta färg och förbluffande intelligens. Men, precis som Victor Hugo, som givetvis kan ha inspirerats av Plinius, så beskriver den romerske författaren också den stora mollusken, helt felaktigt, som ett rovdjur som gärna ger sig på människor, dödar och äter upp dem:
… inget djur är mer brutalt då det gäller att döda en man under vatten: det kämpar med honom, omfamnar honom med sina tentakler, häftar sig med sina många sugskålar fast vid honom och sliter honom i stycken, den attackerar skeppsbrutna män, eller män som dyker.
Och även om enorma varianter av ett sådant vidunder inte förekom i Medelhavet visste Plinius att berätta att det även där fanns ovanligt stora bläckfiskar. Enligt honom hade kejsar Augustus gode vän Lucullus blivit förevisad en bläckfisk vars huvud var stort som en tunna som kunde rymma 400 liter vatten och dess tentakler var i det närmaste nio meter, alltmedan odjuret vägde 315 kg.
Efter att ha betraktat Neptunfontänen vandrade jag nerför Via dei Lorenesi, vek av till vänster på Largo Febo och följde Piazza Navonas parallellgata fram till Santa Maria dell’Anima, den tyska, katolska församlingens huvudkyrka i Rom.
Inne i denna kyrka, fylld med konstskatter, finns en antydan om en kort tid då svensk historia hamnade i rampljuset för intresset bland italienska kulturskribenter. Inte långt från högaltaret finns bröderna Magnus (eller som de ursprungligen hett– Johan och Olof Månsson) ståtliga gravmonument, försett med pampiga barockdekorationer och ett imponerande benrangel som i ett benigt grepp håller ärkebiskop Olaui bildmedaljong.
Alla vägar bär till Rom. Stående framför gravmonumentet grips jag som svensk på villovägar av en känsla av svindel. Jag blickade, som så ofta förr, ner i en historisk avgrund, samtidigt som slumpen, läsefrukter och personliga tankar förenades till en svårbegriplig enhet. Jag hade inte väntat mig att i den tyska kyrkan finna bröderna Magnus minnesmärke, allra minst efter att strax runt hörnet ha betraktat kampen mot en bläckfisk. På ett märkligt sätt kopplar nämligen bröderna Magnus ihop Sverige med Rom och inte minst med vidunderliga bläckfiskliknande vidunder.
Låt mig först ta historien. Hur hamnade två svenska ärkebiskopar i Rom? År 1512 var Sverige i union med Danmark och Norge. Det gemensamma rikets styrdes i allmänhet av en dansk kung. Vissa svenska adelsmän var dock missnöjda med arrangemanget. De ville bryta sig loss från unionen och välja sin egen konung. Ledande inom gruppen var riksföreståndaren Sten Sture d.y. och det var han som sände den lärde, unge prästen Johan Månsson till påven i Rom. Det skedde på inrådan av den svenske ärkebiskopen Gustav Trolle, som till sitt ämbete krönts i Rom av ingen mindre än påven själv. Sedan dess ansåg Gustav Trolle påven Julius II vara en personlig bekant och detta var orsaken till att Johan Månsson, nu med det latiniserade namnet Johannes Magnus, sändes till Rom. Julius II var en vildsint realpolitiker som förde krig på flera fronter, bland andra mot Frankrike och han försvarade med järnhand sin kyrkostat mot utländsk dominans.
Dessvärre hade Kristian, som ett år efter Johannes Magnus ankomst till Rom under namnet Kristian II, av svenskarna kallad Kristian Tyrann, blev den nordiska unionens enväldige konung. Kristian hade sedan tidigare ett bättre kort på hand än Sten Sture, dansken hade nämligen tät kontakt med påvens mäktigaste bundsförvant, den tysk-romerske kejsaren och 1515 Kristian II med Carlos de Habsburgs syster, Isabella. Carlos blev 1519 med namnet Karl V tysk-romersk kejsare efter sin farfar Maximilian I. Kejsaren och påven var väl medvetna om att inflytelserika svenskar var i maskopi med det tyska handelsförbundet Hansan och tillsammans med det mäktiga konsortiet smidde de ränker mot kejsaren och påvemakten.
Att Sten Sture d.y. skickade den lärde Johannes Magnus till Rom var en del av hans plan att öka Sveriges betydelse gentemot Danmark. Johannes hade nämligen genom sina forskningar funnit att Sverige var goternas ursprungsland – ett krigarfolk som en gång besegrat det mäktiga Rom och dessutom lagt under sig stora delar av Europa och därmed även Danmark. Sedan dess hade goterna blivit den sanna trons hängivna försvarare. Deras svenska ättlingar var det fortfarande och därmed borde de ersätta danskarna som Nordens överhuvud. Dessvärre övertygade inte de vacklande argumenten Julius II som dog året efter Johannes ankomst, denne stannade dock kvar i Rom i avsikt att försöka övertyga den nye påven, Leo X, med sina argument om svenskarnas överlägsenhet, jämfört med sina nordiska grannar.
Vid Sten Stures död tre år efter Johannes Magnus ankomst till Rom anföll Kristian II Sverige och lät sig i Stockholm krönas till kung. Strax efter den tre dagar långa kröningsfesten krävde biskop Trolle, som krönt Kristian II, kompensation för sin borg Stäket som Sten Sture anfallit och rivit ner, efter det att den svenske riksföreståndaren, med rätta, antagit att Trolle gått över till Kristian II:s parti. Under Kristian II:s överinseende såg biskop Trolle till att ledande präster och adelsmän inom Sturepartiet dömdes till döden för kätteri.
En vecka efter kröningsfestligheterna inleddes med svärd och galge avrättningarna på Stortorget, strax nedanför det kungliga slottet. Även adelsmännens tjänstefolk avrättades och sammanlagt 84 personer föll offer för vad som kom att kallas Stockholms Blodbad. De avrättades kroppar brändes på bål på Södermalm. Sten Stures den yngres grav grävdes upp och liket slängdes på bålet. Ett vittne till allt detta var Johannes Magnus bror Olof.
Efter tio år i Rom vågade sig Johannes Magnus tillbaka till Stockholm, där Gustav Vasa nu blivit kung efter det att Sverige brutit sig ur unionen med Danmark. Gustav Vasa erbjöd Johannes att bli Sveriges ärkebiskop, men denne ansåg det vara en alltför farlig position, speciellt med tanke på att en liten men inflytelserik grupp präster, som utbildats av Martin Luther i Wittenberg, nu hade kungens öra och rekommenderade honom att bryta med påven och därmed bli kyrkans enväldiga överhuvud.
Då Johannes befann sig på diplomatiskt uppdrag i Danzig (han skulle finna en hustru år Gustav Vasa) valde han att stanna kvar. Hans två år yngre bror Olof, som nu kallade sig Olaus Magnus, förenade sig snart med honom. Även Olaus var en lärd man, men befann sig även han i en utsatt position efter att ha gjort sig känd som övertygad anhängare till påvemakten. Han hade dessutom sålt avlatsbrev över hela Sverige och var därmed vittberest. Olaus Magnus hade exempelvis besökt samerna i norra Sverige, finnarna i öster och norrmännen i väster.
Bröderna levde flera år i Danzig, osäkra på om de de skulle våga sig ner till Rom. Johannes Magnus hade nämligen inte varit odelat kritisk mot lutherdomen och hade dessutom motsatt sig inkvisitionens införande i Sverige. Till slut hamnade dock bröderna i Rom, där Johannes dog 1544 och påven utsåg då Olaus till ärkebiskop över Sverige, men nu hade lutheranerna ett starkt grepp om Gustav Vasas rike och Olaus återvände aldrig till sitt fosterland.
Olaus Magnus dog i Rom 1557, men arbetade in i det sista med att skapa en revolutionerande och attraktiv bild av sitt tidigare internationellt sätt tämligen okända fosterland. Olaus beskrev ett fantastiskt, mystiskt och i grunden rikt och mäktigt land. Till en början arbetade han med att trycka och i brev och pamfletter sprida broderns digra verk Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, Alla göta- och sveakungars historia, skrivet på ett klart och felfritt latin. Boken blev en bestseller och Olaus såg till att den kom Gustav Vasas söner tillhanda.
Johannes Magnus hade konstruerat långa, svenska kungalängder, ända bakåt till till Noahs son som enligt honom hette Magog och var kung över Sverige. Så fortsatte det under ett vilt och ofta roligt fabulerande, med ett och annat inslag av ordentliga läsefrukter. Flera av dessa konungar var dock sagokungar och de flesta av dem var Johannes Magnus egna fantasifoster. Gustav Vasas söner trodde dock på hopkoket och denna tro var orsaken till att Erik XIV och Karl IX antog så höga ordningsnummer.
Olaus Magnus nöjde sig inte med att enbart sprida kunskap om Sveriges enligt honom milt sagt imponerade kungalängder, han spred även, i samma fantastiskt sagolika anda som brodern, kunskap om Sveriges geografi och underbara historia. Under sin exil i Danzig inspirerades Johannes och Olaus av den portugisiske historikern och geografen Damião de Góis och stöddes dessutom ekonomiskt av Johannes Dantiscus, förmögen diplomat och poet, nära förbunden med Sigismund I, Polens konung och storhertig av Litauen. Dessa män ansåg, dock förgäves, att bröderna Magnus möjligen skulle kunna bidraga till ett stärkande av katolicismens position i Norden. Dessa vittberesta potentater gav bröderna Magnus tillgång till böcker och manuskript och intresserade sig högeligen för Olaus berättelser om sina resor i Norden. Efter tio år i Danzig begav sig bröderna Magnus till Venedig och fick hos deras berömda tryckerimästare 1539 sin stora karta över Norden publicerad.
Kartan är förvisso ett storverk. Den utgör den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Norden och Baltikum, med ett noggrant angivande av städer, byar och geografiska järtecken. Dessutom är kartan överdådigt illustrerad, inte minst med fantasifulla havsvidunder, något som fick italienarna att beteckna den som Mappa Marina, Havskartan.
Ovanför Lofoten skymtar vi det vidunder som för all tid har kommit att kopplas samman med Olaus Magnus. Alltså myten om det jättelika bläckfisksvidunder som är förmöget att sluka hela skepp – den legendomspunna Kraken. Två år före sin död 1555, kunde Olaus Magnus publicera, på samma felfria latin som sin bror, ett digert verk som till en början var tänkt som ett komplement till Carta Marina, men som rikt illustrerad genom åren vuxit betydligt i omfång. Olaus Historia de gentibus septenrionalibus, Historia om de nordiska folken, är med all sin uppsluppna galenskap, sitt ohejdade fabulerande och ohöljda avsikt att upphöja allt svenskt, en ovanligt trevlig bok.
I förordet till sitt verk poängterar Olaus Magnus sitt omfattande syfte att förse den bildade allmänheten med en
historia om de nordiska folken, deras olika förhållanden och villkor, plägseder och idrotter, samhällsskick och levnadssätt, krig, byggnader och redskap, gruvor och bergverk, underbara ting samt om nästan alla djur, som leva i Norden, och deras natur. Ett verk med mångahanda kunskap och belyst dels med utländska exempel, dels med avbildningar av inhemska ting, tillika i hög grad ägnat att roa och underhålla, lämnande säkerligen i läsarens håg en stor förnöjelse.
Det digra verket var resultatet av mer än trettiofem års träget arbete och är fyllt med berättarglädje. En salig blandning av korta betraktelser och berättelser grundade på skrönor, läsefrukter och eget diktande, men likväl har en hel del tokigheter en kärna av sanning. Det hela blir till en säregen läsupplevelse, ökad genom de märkliga bilderna som även de är ett mischmasch av allt möjligt. Det är så gott som omöjligt att läsa verket från pärm till pärm, men det är likväl ett sant nöje att på måfå dyka ner lite varstans i den märkliga boken.
Ett exempel, bland tusentals andra, på verkets karaktär är när Olaus Magnus kommit på idén att ytterst noggrant försöka sig på en beskrivning av snöflingor och även avbilda dem. Liksom så många andra nedslag i texten blir bristen på litterära och konstnärliga förebilder kännbar då Olaus Magnus för första gången fäster vår uppmärksamhet på en dittills icke beaktad företeelse. Han skriver om ”snöns växlande former” och vecklar då in sig i en mängd försök att beskriva snö, med hänvisningar till Aristoteles, primitiv kemi och egna iakttagelser. Olaus Magnus skriver bland annat:
det ligger för öppen dag, att man överallt och särskilt i de nordiska, samt de med dem närliggande länderna, skall äga tillfälle att taga i ögnasyn en mångfald av underbara former och bilder av snö […] att man snarare kan beundra detta förhållande än utgrunda orsaken till varför och på vad sätt så många former och bilder, vilka det ligger utom konstnärernas skapelseförmåga att hastigt gestalta i så mjuka och obetydliga ting. Det är nämligen ej sällsynt, att man under ett enda dygn kan få se 15 eller 20, eller understundom ännu flera olika former och samma växling uppträder på de glasrutor som för att utestänga kölden anbringas över fönsteröppningarna i uppvärmda stugor [varvid man] får tillfälle att betrakta huruledes genom den yttre köldens inverkan och naturens underbara konst glaset blir så smyckat med växlande bilder att en konstnär, vilken som helst, vid åsynen därav snarare kan beundra naturens härlighet än efterlikna den.
.
Svårigheten att beskriva något välkänt som likväl är okänt för andra, dvs. sin publik, genomsyrar hela Olaui bok, eller snarare böckerna – de gavs ut i tretton delar. Svårigheterna att för allmänheten skildra okända ting märks även i de okända illustratörernas bilder. De vet inte hur något som de försöker avbilda ser ut i verkligheten. De tvingas därför bygga på vad de känner till och kan hos andra konstnärer söka förebilder till det de försöker framställa . Exempelvis, då de försöker skildra svensk gästfrihet, som Olaus Magnus givetvis säger är mycket stor, fast behäftad med vissa begränsningar – ryssar, moskoviter och danskar luktar i allmänhet så illa att man inte kan ha dem boende hos sig under någon längre tid – så kunde exempelvis Olaus Magnus bokkonstnärer använda Hans Holbeins den yngres träsnitt som förlaga.
Precis som Olaus Magnus ständigt sammanställer sina beskrivningar med uppgifter han hämtat från Plinius den äldres och Aristoteles skrifter med sina egna berättelser och iakttagelser kan även konstnärernas bilder te sig som en form av kollage påminnande om de man kan finna i samtida manuskript där det händer att författare klippt ut bilder från böcker, klistrat in dem och även kombinerat dem med andra bilder, ett tillvägagångssätt om möjliggjorts genom den revolutionerande boktryckerikonsten.
När Olaus Magnus skall beskriva ett av sina vanligt förekommande monster blir det till en slags kollage. Så beskriver han exempelvis sjövidundret som på hans karta var avbildat norr om Lofoten som sammansatt av olika delar:
Vid Norges kuster eller i havet däromkring förkommer vidunderliga fiskar, på vilka man ej har något namn; de räknas emellertid till valarna. Deras vildhet är tydlig vid första anblicken, de injaga skräck hos en och var som får se dem, och komma åskådaren att stelna av både fasa och häpnad, om han länge betrakta dem. De ser nämligen rysliga ut med sina fyrkantiga huvuden, som runtomkring är besatta med taggar och spetsar som omgivna av långa horn likna rötterna av ett uppryckt trä. Ett sådant huvud är 10 till 12 alnar i omkrets. Pupillen är en aln [0,594 m] bred, illröd till färgen. När det är mörkt kan fiskaren på långt avstånd se den lysa bland vågorna som en flammande eld. Håren likna gåsfjädrar, äro täta och långa och se ut som ett nedhängande skägg. Den övriga kroppen är däremot i jämförelse med det fyrkantiga huvudet mycket liten, visst icke överskridande 14-15 alnar i längd. Ett enda dylikt odjur välter med största lätthet omkull och sänker många stora, med kraftiga sjömän bemannade skepp.
.jpg)
Illustratören har tämligen noggrant återgivit Olaus Magnus beskrivning av odjuret. Taggarna kring huvudet, de stora ögonen och den avlånga kroppen har fått många att anta att det inte rör sig om en slags val, utan snarare om en gigantisk, tioarmad bläckfisk.
Magnus fantasifullt beskrivna och illustrerade havsvidunder har vid närmare eftertanke nämligen visat sig vara tämligen korrekta beskrivningar av verkliga djur och fiskar. Sjö-enhörningen är en narval – Olaus Magnus visste mycket väl att de enhörningshorn som exponerades i kyrkor i själva verket var var narvaltänder. Pristern är en kaskelott. Polypen som på bilden i Olaus Magnus bok ser ser ut som en hummer, är i texten helt korrekt försedd med åtta armar med sugskålar och beskriven som livnärande sig på fisk och musslor, läggande ägg och förmögen att anpassa såväl kropp som färg till omgivningen. Helt felaktigt anser dock Olaus Magnus liksom sin så ofta citerade Plinius den äldre att polypen är en människoätare. Helt korrekt anser de dock båda två att valen, beskriven som varande stor som en ö, i själva verket är en blåval. Ziphius är en späckhuggare och Olaus Magnus benämner valrossen omväxlande som sjösvin, sjöko och rosmarus, medan han helt korrekt nämner att människor snidar schackpjäser av dess betar.
Olaus Magnus böcker blev en succé och deras latinska upplagor trycktes upp i flera av Europas större städer. I Amsterdam och Antwerpen trycktes de om flera gånger. Den berömde dramatikern och episke diktaren Torquato Tasso var i Ferrara en av många som fascinerats av bröderna Magnus böcker om de nordiska folken och byggde sitt versdrama, Galeato Re di Norvega, på brödernas berättelser. Handlingen inspirerades av Johannes Magnus kungaskildringar medan miljöbeskrivningen speglar Olaus Magnus. Tasso omarbetade senare dramat och gav det då namnet Torrismondo. Tassos älskare, Orazio Ariosto, sonson till den store diktaren Ludovico Ariosto, skrev i farfaderns efterföljd ett omfattande ofullbordat verk om islänningen Alfeo, som även det byggde på bröderna Magnus skrifter. Det mystiska, kylslagna Norden blev genom Olaus Magnus böcker mystiskt lockande för romantiskt lagda diktare som Lasso och Ariosto. Rysslands nationalbibliotek bevarar en upplaga av Olaus Historia de gentibus septenrionalibus fylld med Tassos handskrivna marginalanteckningar.
Men det var framförallt inte poeter och historiker som fascinerades av Olaus Magnus böcker, utan zoologer och naturforskare. Ullisse Aldrovandi (1522-1605) en läkare och naturforskare som Carl von Linné ansåg vara upphovsmannen till vetenskapligt utforskande av naturen, gav ut flera böcker om läkande örter, fåglar, insekter och fiskar, betydligt skickligare och mer verklighetsnära illustrerade än Olaus Magnus böcker.
På sin ålderdom skrev Aldrovandi en bok Monstrorum historia cum Paralipomenis historiae omnium animalium, En historia om monster med exempel från hela djurvärlden, i vilken han efter att ha blivit inspirerad genom sina studier av missfoster och fiskar beskriver monstruösa varelser bland såväl djur som människor. Om de utmärkta illustrationerna ger detaljrika framställningar av djur som Aldrovandi och andra har sett och kan beskriva så tillgriper han emellanåt bilder inspirerade av Olaus Magnus för mer sällsynta eller legendariska varelser, som exempel narvalen som här kan betraktas under en realistiskt återgiven haj.
Likt Olaus Magnus och hans illustratörer kan Aldrovandi skapa monster genom att förena olika olika förebilder och varelser.
Samtida med Aldrovandi var schweizaren Conrad Gessner (1516-1565) som gav ut en lika överdådigt illustrerad Historia animalium, Djurens historia, i fem volymer med mer än 4 500 illustrerade sidor. Exempelvis är hans bläckfisk lika naturtroget och skickligt gjord som den som finns hos Aldrovandi.
Men, då Gessner skall beskriva och avbilda stora havsvidunder blir även han inspirerad av Olaus Magnus.
Vid mitten av 1600-talet sitter en präst, Francesco Negri (1623-1698), i Ravenna försjunken i Olaus Magnus böcker om Norden och grips då av en våldsam drift att besöka de märkliga platser som den svenske biskopen skriver om. Mellan 1663 och 1666 färdas han ensam genom Sverige, Finland och Norge. Strax efter Negris död publiceras hans Viaggio Settentrionale, Nordisk resa, som berättar vad han sett, hört och upplevt. Under sina resor fick Francesco Negri en hel del av det som Olaus skrivit om bekräftat, även om han tillstår att mycket av vad svensken skrivit var överdrivet.
Liksom Olaus har även Negri svårt att finna de rätten orden för att beskriva vad hans ser, exempelvis norrsken och märkliga djur, bland annat en strandad, ruttnande val han konfronterades med vid den norska kusten. Liksom Olaus Magnus vistades Negri en tid hos samerna som han ansåg vara de lyckligaste människorna på jorden, främmande som de var för andra behov och värden än sådana som de fann inom sitt ”fullkomliga nomadliv”. Trots hans prästerskap finner man hos Grieg inte något predikande och missionerande – han uppvisar en ständig och öppen nyfikenhet inför allt och alla som möter honom. Negris bok är inte illustrerad, men hans anteckningar med egenhändigt gjorda teckningar finns bevarade, märklig är exempelvis hans oförmåga att teckna granar, även om han haft dem rakt framför sig, de blir till en slags underliga palmer.
Negri är den förste som nämner Kraken vid namn, han kallar den Sciu-crak och skriver att han har hört norska fiskare berätta om
En fisk av omätbar storlek, med en platt, rund kropp, med många horn eller armar i ändarna, med vilken den kramar om fiskebåtarna från alla sidor ... den stiger mycket långsamt från havets botten med ryggen uppåt, med vilken den vidrör båten, som han sedan klämmer åt.
Hos Negri framstår Kraken för första gången definitivt som en slags bläckfisk och än mer så hos Erik Pontoppidan den yngre (1698-1764), en dansk teolog, historiker, skönlitterär, författare, entomolog och ornitolog som från 1746 till 1754 var biskop i Bergen där han skrev Forste Forsorg paa Norges Naturlige Historie som kom ut i Danmark 1753.
.jpg)
.jpg)
I sitt omfattande verk ägnar Pontoppidan flera sidor åt Kraken som han hört omtalas av fiskare. Enligt Pontoppidan är Kraken ”det största havsmonstret i världen. Den är rund och platt och full av armar eller grenar”. Han tillägger att odjuret tycks ha en förmåga att färga vattnet omkring sig med svart utsöndring. Stor som en flytande ö kan dess enorma armar nå topparna på ett örlogsfartygs master och dra det med sig i djupet. Den lever på flera hundra meters djup, men kan emellanåt stiga upp till havsytan. Då fiskarna varseblir en sakta uppåtstigande, enorm skugga under vattnet visste de att Kraken var å färde och måste då skynda sig från platsen, ty djurets väldiga omfång kunde få båtar att kapsejsa då det kom upp till ytan och när dök ner igen kunde de väldiga vattenvirvlar som bildades föra med sig fartygen ner i djupet.
.jpg)
En lättsam sammanfattning, kryddad med en del nya uppgifter finns ges i Jacob Wallenbergs muntra resekåseri Min son på galejan, eller en ostindisk resa innehållande allehanda bläckhornskram, samlade på skeppet Finland, som afseglade ifrån Götheborg i Dec. 1769, och återkom dersammastädes i Junii 1771. Den av Wallenberg skildrade seglatsen började tämligen olycksaligt då ostindiefararen enbart efter en dags seglats av en våldsam storm på Nordsjön tvingades söka hamn i Norge, där det beslutades att man måste proviantera ytterligare och lasta virke för reparationer om fler olyckor skulle inträffa. I den hamnen får Wallenberg av den norske lotsen berättat för sig om Kraken:
… eller den så kallade Krabbfisken, vilken understundom säges besöka dessa vatten. Han är icke stor; ty huvud och skärt inberäknade, lär han ej vara längre än vårt Öland utanför Kalmar. Alla fiskare veta här att tala om honom. Han håller sig vid sjöbotten, städse omringad av en oräknelig skara småfisk som tjäna honom till föda, och födas av honom igen. Ty hans måltid om jag minns rätt vad biskop Pontoppidan skriver, räcker intet mer än tre månader i sänder, och andra tre månader gå till att smälta maten. Under denna tid närer han hela arméer av smärre fiskar med sina ofantliga exkrementer. För den orsaken uppleta landets fiskare genom lodning hans lägerställe, och idka där med bästa fördel deras hantering. Efter han höjer sig mer och mer, och så snart han nalkas vattenbrynen på tio eller tolv famnar, är det hög tid för båtarna att flytta sig ur grannskapet, ty i detsamma rusar han upp, likt en sprutande ö, sprutar trollhätteströmmar fram ur sina förfärliga näsborrar, och slår omkring, så att vattnet i stora utvidgande rundlar yrar hela milen kring.
Här får vi oss till livs en sammanblandning med Kraken och de gamla berättelserna om hur sjöman ankrat vid vad de tror vara en ö, men som sedan visar sig vara ryggen på en väldig val. Det tidigast bevarade belägget för denna historia är Navigation Sancti Brendani Abbatis, Abboten Sankt Brendans resa, som skrevs ner någon gång på sjuhundratalet. Där berättas det om hur Brendan och hans kamrater lägger till vid en karg liten ö. För att grilla sitt medtagna fårkött gör de upp en eld. Plötsligt skakar marken under dem. En jordbävning! Förskräckta rusar munkarna tillbaka till sitt fartyg och får då till sin stora förvåning se hur hela ön ger sig av medförande den fortfarande brinnande elden. Enbart den lärde Sankte Brendan behåller sitt lugn och förklarar att ön måste ha varit en Jasconius, oceanens största val.
Det är en välkänd folkskröna och finns exempelvis även i den ytterst populära ryska sagan om Ivan och den puckelryggige hästen. I Tusen och en natt förkommer den i berättelsen om Sinbad Sjöfararen, där den i flera versioner snarare tycks vara en jättebläckfisk än en val.
.jpg)
Då jag nu läser dessa berättelser minns jag att Ivan och den puckelryggige hästen var en av min äldsta dotters favoritsagor då hon var liten och hur jag en gång dekorerade en av hennes födelsedagstårtor med bilder från sagan.
Då Janna var tio år fick hon i New York en skräckupplevelse som i flera nätter gav henne mardrömmar. Det var då hon och jag i New York besökte Irma och Paul Milsteins familjesal för Oceanens liv i det Amerikanska museet för naturalhistoria. Det stora dioramat som visar hur en kaskelott i djuphavets mörker kämpar med en tioarmad bläckfisk gjorde ett outplånligt på min ovanligt fantasirika dotter.
.jpg)
Möjligen blev Pierre Dénys de Monfort (1766-?) på ett liknande sätt omtumlad då han någon gång vid slutet att sjuttonhundratalet djupt gripen blev stående framför en votivtavla i Sankt Thomas kapell i Saint-Malo. Tavlan hade med en kommenterande text placerats i kapellet av tacksamma sjöman efter det att de mirakulöst hade räddats utanför Angolas kust:
ett havsmonster av skrämmande storlek reste sig ur vågorna, vilka redan setts gurgla i fjärran, det kom upp över kommandobryggan, klamrade sig fast vid fartyget och omgav med sin långa armar, smidiga och skräckinjagande, såväl segel som master upptill deras fulla höjd.
Äntligen hade Monfort funnit bevis på sin teori om att det i havsdjupen levde väldiga bläckfiskar kapabla att sänka ett fartyg. Skicklig tecknare som han var gjorde Monfort en kopia av votivbilden, som sedan dess har blivit sinnebilden för den skräckinjagande Kraken.
.jpg)
Han inkluderade bilden med flera andra i sitt verk Histoire Naturelle Générale et Particulière des Mollusques, Allmän och specificerad redogörelse för mollusker, som 1802 publicerades som ett annex till ny upplaga av den store naturforskaren Georges-Louis Leclerc, Comte de Buffons Histoire Naturelle Générale et Particulière.
.jpg)
Monfort, som föddes i hamnstaden Dunkerque, hade i en i en bok av språkvetaren och läkaren Franz Xaver Swediauer (1748-1824) läst om hur en kapten på ett valfångstfartyg, ”med sunt förnuft och känd för sin ärlighet” berättat för Swediauer att han i en kaskelott funnit en delvis avgnagd, åtta meter lång tentakel. Åtta meter! Monfort som var känd som ”snäckforskare” och expert på mollusker, blev eld och lågor. Under en följd av år intervjuade han valfångstmän som från det amerikanska Nantucket brukade lägga till i Dunkerque och bland flera andra försäkrade kaptenerna ”Ben Johnson” och ”Reynolds” Monfort om att de i av dem dödade kaskelotter, ofta märkta av tentaklerna från jättelika bläckfiskar, även funnit halvsmultna tentakler. Monfort fick också höra att folk som färdades i kanoter längs Västafrikas kuster kunde bli anfallna av jättelika bläckfiskar som där kallades demonfiskar eller onda andar – ”ambazombi”.
Monforts entusiasm och snabbt dragna slutsatser blev dock hans undergång. I en i en skrift påstod han att tio engelska örlogsfartyg som försvunnit i början av 1780-talet säkerligen hade blivit uppslukade av jättebläckfiskar. Det är märkligt att den annars så välinformerade Monfort inte var okunnig om följderna av orkanen San Calixto, som 1780 svepte över de karibiska Antillerna och orsakade inte mindre än 22 000 människors död.
På grund av oroligheter och strider i samband med det Amerikanska frihetskriget befann sig en mängd brittiska örlogsfartyg i och kring Karibien. Under orkanen som bildades den 9 oktober 1780 och ebbade ur den tjugonde i samma månad sänktes vid Cuba fregatterna HMS Phoenix och HMS Blanche. Fregatterna HMS Andromeda och HMS Laurel gick under vid Martinique, vid Jamaica förliste HMS Sandwich och vid St. Lucia HMS Egmont. Långt ut till havs försvann, med få överlevande; HMS Thunderer , HMS Stirling Castle, HMS Scarbourough, HMS Barbados, HMS Deal Castle, HMS Victor och HMS Endeavour. Viceamiralen Peter Parker och konteramiralen Joshua Rowley omkom.
Av någon anledning hamnade Monforts bok hos det mäktiga Admiralty, Amiralitetet, som ansvarade för The Royal Navy. Reaktionen blev våldsam, hur kunde en obemärkt liten fransk snäckforskare ha mage att påstå att en av de värsta katastroferna i den brittiska flottans historia var att dess mäktiga örlogsfartyg skulle ha uppslukats av bläckfiskar? How utterly ridiculous. Amiralitetets upprördhet citerades i parisiska tidningar och en allmänt förhånad Montfort försvann ur sikte, ett uppenbart offer för jättebläckfiskar.
Då den unge molluskforskaren och geologen Gérard Paul Deshayes (1795-1875) som yngling i Paris besökte en snäckhandlare dök en berusad och trasklädd man upp medförande en påse fylld med snäckor och förklarade att han katalogiserat dem. Snäckhandlaren gav slusken ett par sedlar och han försvann. Då Hades undrade vem mannen var svarade handlaren till hans stora förvåning att det varit Pierre Dénys de Monfort. De enda, övriga spåren man har av Monforts öde är att den kände zoologen och paleontologen Georges Cuvier (1769-1832) i en lista över naturforskare skrivit att den ”originelle” Monfort ”dog av elände på en gata i Paris 1820 eller 1821”.
För ett par år sedan , då jag hamnat i Saint-Malo, sökte jag förgäves efter Monforts votivbild, men det fanns tydligen inte något Saint Tomás kapell i staden. Det är först nu som jag läst att kapellet utplånades under amerikanska bombanfall i augusti 1944, då 300 så kallade Medium bombers för att driva ut de 70 tyska soldater som inne i Saint-Malo gjorde hårdnackat motstånd åstadkom stora skador på den gamla staden.
Monfort hade haft helt rätt att de som satt inne med värdefull information om de mystiska jättebläckfiskarna var just valfångare. Melville beskriver i sin Moby Dick från 1851 att medan fångstbåtarna ute på det öppna havet söker efter tecken på den Vita valens närvaro dyker något märkligt och oerhört sakta upp ur havsdjupen:
För tillfället glömska av alla tankar på Moby Dick, betraktade vi nu det mest underbara fenomen som de hemlighetsfulla haven kan avslöja för mänskligheten. En enorm, uppsvälld materia, utsträckt i längd och bredd, med en iögonfallande gräddartad färg, flöt på vattenytan, oräkneliga långa armar strålade ut från dess mitt, ålande och snoende sig som ett ormnäste av anakondor, som vore de blinda men likväl förmögna att snärja varje olycklig varelse som kom inom deras räckhåll. Det fanns hos varelsen ingen antydan om vare sig känslor eller instinkt; men det böljade där på dyningarna, en utomjordisk, formlös, godtycklig livsform, som med ett dovt sugande långsamt försvann igen, Starbuck stirrade på det upprörda vattnet där det sjunkit undan och med hög röst deklarerade han upprört: – ”Nästan hellre hade jag sett Moby Dick och kämpat med honom än att ha konfronterat mig mig dig, du vita spöke!”
”Vad var det, Sir?” undrade Flask.
”Den väldiga, levande bläckfisken, som de säger att få valfartyg någonsin har sett och återvänt till sina hamnar för att kunna berätta om mötet.”
Moby Dicks stumma, nästan andaktsfulla scen får mig att tänka på en illustration i seriemagasinet Prins Valiant, i vilken farkosten har samma form som en valfångstbåt, det vill säga att såväl för som akter är identiska:
.jpg)
Underligt stum men inte desto mindre dramatisk är kampen mellan en kaskelott och en jättebläckfisk som Frank T. Bullen skildrar i sin självbiografiska Kaskelotten från 1898, en av min ungdoms favoritböcker. Då Bullen går på vakt under en stilla natt utanför Sumatra, blir han vittne till en märklig scen. Plötsligt har den stilla vattenytan blivit upprörd och då han riktar kikaren mot det han tror vara ursprunget finner han att:
En väldig spermacetival befann sig i strid med en bläckfisk nästan lika stor som den själv och vars oerhört långa tentakler tycktes omslingra valens väldiga kropp. Valens huvud såg ut att vara omgivet av ett fullkomligt nät av slingrande armar, helt naturligt antar jag, för det verkade som om valen hade bläckfiskens stjärt i sitt gap och på ett rutinerat, metodiskt sätt höll på att såga av den. Vid sidan av valens svarta upptornade huvud syntes bläckfiskens huvud vidrigt som en mardröm. Jag bedömde det så noggrant som möjligt och uppskattade det till minst lika stort som ett av våra största fat som rymde 1 300 liter, men det var troligen betydligt större. Ögonen utmärkte sig särskilt för sin storlek. De var svarta och denna kontrast mot det vita huvudet gjorde dem ännu mer frapperande. De var åtminstone en fot i diameter och under dessa förhållanden verkade de oerhört kusliga och spöklika. Runtomkring slagskämparna var det fullt av hajar som sjakaler kring ett lejon. Färdiga att ta sin andel av kalaset och tydligen biträdande vid tillintetgörande av den väldiga bläckfisken.
.jpg)
Långt om länge gav även vetenskapen Monfort rätt – det existerade jättelika bläckfiskar i oceanernas okända djup, även om det var tvivelaktigt om de förmådde sänka hela fartyg. År 1861var den tvåmastade hjulångaren Alecton på väg över Atlanten mot Franska Guyana. Utanför Kanarieöarna siktades ett stort djur som tycktes flyta på havsytan. Flera kanonskott avfyrades mot vad kaptenen antog kunde vara en jättelik bläckfisk, kulorna tycktes dock inte göra någon skada och odjuret närmade sig obekymrat fartyget. Då bläckfisken var alldeles intill fartygets skrov lyckades en av besättningsmännen slunga en harpun mot vidundret. Harpunen satte sig djupt i bakkroppen, den var angjord vid ett kraftigt rep och trots att det skadade djuret vred sig fram och tillbaka började man vinscha upp det och kunde också fästa en repögla strax under den spjutspetsformade stjärten. Men eftersom den väldiga bläckfisken ålade sig så våldsamt befallde Kommendör Bouger att operationen måste avslutas. Han var rädd för att djuret ”skulle skada fartyget och såra manskapet”. Just då slets bläckfisken i två stycken och man kunde hala ombord nederdelen av dess kropp. Fartyget anlöpte Teneriffa och resterna av bläckfisken kunde dokumenteras. Det var en vetenskaplig sensation.
Händelsen inspirerade Jules Verne till att 1870 i sin roman En världsomsegling under havet inkludera en dramatisk kamp med ett stim jättelika bläckfiskar. Trots att de är åttaarmade antyder deras övriga utseende att det rör sig om den tioarmade arten:
Då Nautilus intagit ytläge steg en av sjömännen upp på de översta trappstegen och lossade luckans bultar. Men han hade knappt skruvat loss muttrarna förrän luckan genom enormt våld med häftig kraft for uppåt, uppenbarligen lossdragen med sugskålarna på en djävulsfisks armar. Strax därefter gled en av de långa armarna likt en orm ner genom öppningen, medan ett tjugotal andra ålade sig ovanför. Med ett svep av yxan högg kapten Nemo av den fruktansvärda tentakeln som vridande sig gled nerför trappan. Då vi trängdes för att nå plattformen, sköt ytterligare två armar fram genom luften, och grep med oemotståndlig styrka sjömannen strax framför kapten Nemo och bar bort den stackars mannen.
.jpg)
Liksom Gilliatts kamp mot bläckfisken gav upphov till oro inför hur bläckfiskar kunde anfalla enskilda individer, gav Vernes bläckfiskkamp inspiration till skildringar av mer omfattande anfall av allt större sjövidunder, en trend som nådde sin kulmen på 1950-talet då atomvapenskräcken skapade en mängd muterade vidunder, exempelvis i filmen It Came from Beneath the Sea från 1955, möjligen inspirerad av en berömd bläckfisk-kamp i Disneys film En världsomsegling under havet som haft premiär året innan.
.jpg)
En väldig bläckfisk har genom vätebombstester i närområdet drivits ut från sitt tillhåll i den nästan 10 000 meter djupa Mindanaograven, dessutom har den blivit radioakiv, något som gjort att dess naturliga bytesdjur flyr polypen som genom den radioaktiva bestrålningen blivit monstruöst stor. Det kolossala vidundret ger sig istället på fartyg och männsikor. Slutligen söker sig monstret till San Fransisco och efter att ha lamslagit staden drivs det med hjälp eldkastare tillbaka ut i oceanen, där det konfronteras med filmens hjälte som från en ubåt lyckas träffa bläckfiskens öga med en torped som söker sig in odjurets inre, där den exploderar och spränger hela eländet i bitar.
.jpg)
Det är mycket möjligt It Came from Beneath the Sea kan ha inspirerats av amerikanen H. P. Lovecrafts novell The Call of Cthulhu, Cthulhus lockrop, från 1928, i vilken en enorm vattenlevande varelse som i evigheter sovit på havets botten väcks ur sin sömn genom en apokalyptisk företeelse som uppkommer då olika himlakroppar rangerar sig i en speciell sekvens. En liknande tilldragelse hade långt innan människorna dök upp på jorden möjliggjort för De Uråldriga, enorma gudalika krafter ur Universums djup, kunnat nå fram till vår planet. Dessa urkrafter tog ingen som helst hänsyn till andra varelser annat än att de från dem begärde dyrkan så att De Uråldriga genom drömmar, människooffer och orgiastiska riter kunde hållas vid liv. Av någon anledning hade de försjunkit i dvala, men deras fördolda makt över människors onda drifter hölls fortfarande vid liv.
En världsomspännande kult såg till att De uråldriga en dag kan komma att väckas till liv. En tro befrämjad av ”mycket lågt stående, blandblodiga och mentalt motbjudande typer”, som genom okontrollerat raseri och orgiastisk frigjordhet hetsade varandra till ett djävulskt klimax präglat av en vrålande, genomträngande extas som rev, slet och genljöd genom nattliga skogar som om en pestbemängd storm släppts lös ur Helvetets djupaste sumpmarker.
Lovecraft (1890-1937) var förvisso en fullfjädrad rasist och hans beskrivning av barbariskt primitiva riter kan betraktas som ett återsken av den exotiskt blodfärgade föreställningsvärld av lågstående ”infödingar” som färgade europeisk/amerikansk populärkultur långt in på sextiotalet.
I Lovecrafts novell, som utspelar sig under hans samtid, finns tecken på att himmelskonstellationerna ordnat sig på ett sådant sätt att De uråldriga håller på att vakna upp. Tvingade av mardrömmar skapar artistiskt begåvade personer bilder av De uråldriga, en del av dem blir vansinniga av sina visioner och tas på mentalsjukhus, alltmedan det i Louisianas sumpskogar, i Haitis sönderbrända dalar, på Söderhavets atoller och i Asiens otillgängliga inland firas orgiastiska riter. Nere vid Antarktis har De uråldrigas rike, R’lyeh, lyft sig ur havsdjupen. I dess väldiga gravkammare reser sig främlingarnas härskare, Cthulhu, från sitt mångtusenåriga viloläger. En ofantligt stor varelse med en fjällig människokropp försedd med vingar och ett bläckfiskliknande huvud.
.jpg)
Det går inte att ta miste på var Lovecraft hämtat inspiration till sin skapelse. Han berättar att ”degenererade eskimåer” hyllar Cthulhu som en gud, något som en runforskare kommit på spåren, runor spelar en stor roll i Olaus Magnus historia om de nordiska folken. Den som tillintetgjort Cthulhu (tillfälligtvis, ty monstret kan inte dö) är norrmannen Gustaf Johanson, ”en nykter och värdig man” som berättaren söker efter i Oslo och Göteborg, men som han dessvärre inte finner eftersom den hjältemodige norrmannen har mördats av ondskefulla krafter. Cthulhu är alltså även han en variant av Kraken, såsom monstret skildrats av Alfred Tennyson (1809-1892):
Under det svallande havets övre djup,
långt, långt därinunder, sover Kraken
sin åldriga, ostörda sömn, bland branta stup;
ingenting finns som håller honom vaken.
Lättaste solglimtar flyr längs han skuggiga sida,
runt honom murkna svampar, tusenåriga
utväxter; och från grottvalv som sträcker sig vida
svävar polypers armar, sega och håriga.
.jpg)
Cthulhus tentakelförsedda ansikte kan även ha inspirerats av konstverk gjorda av Lovecrafts gode vän Clark Ashton Smith (1893-1961). Ashton Smith skrev en mängd noveller och romaner av vilka flera byggde på Lovecrofts cthulhumyt. Liksom Lovecraft var Ashton fascinerad av det mörka, mytomspunna Norden och skrev en serie romaner som utspelar sig i Hyperboreiska, en legendarisk, arktisk kontinent vars värme och rika växtlighet under den pleistocena istiden hotas av framvällande ismassor. Flera Cthulhulikanande monster lever i Ashtons Hyperborea, exempelvis Abhoth, ”Källan till all orenlighet”, en avskyvärd, mörkgrå, i det