I DON´T THINK SO. I DO KNOW SO. To make a world of your own

03/02/2016 13:13

The Olivoristas, most of whom live in villages along the border between the Dominican Republic and Haiti, believe that the peasant Olivorio Mateo, who in 1922 was shot by the US Marines, is God. A cult has grown up around Papá Liborio, as most call him, complete with rituals, legends and hymns. The Olivoristas are not centrally organized, their cult is concentrated around various charismatic leaders. Each group has developed its own variations of beliefs and rites. They have a variety of beautiful hymns sung as antiphonal, reflecting their worldview, some are prophetic, others are preaching, or being indications of  the devotees´ interaction with and reverence for Papá Liborio. One or two salves may even allude to legends and historical events related to the real Olivorio Mateo.

Olivorista hymns are called salves probably because of Salve Regina, “Hail Holy Queen”, one of the four Marian antiphones sung at different seasons of the Catholic liturgical calendar. There are several Olivorista salves celebrating Virgin Mary, though most of them have a different content. When I once asked Julián Ramos, who had been a personal friend of Olivorio Mateo, which was his favourite salve, he sang:

La Nalga de Maco sabe una cosa:

Cuidado quien dice que es profecía

cuando Colon lleve a Olivorio

a la Maguana en romería.

 

Which means something like: “The frog´s rear knows something: Beware of those who say it is a prophecy when Columbus takes Olivorio on pilgrimage to La Maguana." There was not much I understood of that, more than that La Maguana, or more precisely La Maguana Arriba, was Olivorio´s birthplace, where he owned a piece of land and which, because of a nearby source, was a place of worship for the entire district, even long before Columbus and his Spaniards appeared on the island. It was here the Olivoristas used to gather for celebrations around their leader, before they had been violently dispersed by both domestic and US troop units. From then on Olivorio and his most loyal supporters moved around as an armed guerrilla unit, from village to village in the Dominican Republic´s and Haiti´s inaccessible mountain regions.

When I asked Julián what the text meant he laughed and se hizo chivo "turned himself into a goat" the Dominican expression for making yourself more stupid than you actually are. Julián lied to me and explained that the Nalga de Maco was the frog's rump, and that Colon "was the great discoverer." When I suggested to him that his explanations turned the salve into pure rubbish. Julian Ramos then stated that for those who do not understand the deeper truths, they may appear as incomprehensible.

It was only when I in the archives in Washington D.C. had found US Marine reports from their pursuit of Olivorio and his men, that I realized that the Frog´s Rear was Nalga de Maco a 2 000 meters high mountain by the border to Haiti and that Columbus, Colon in Spanish, could possibly be the same person who the US reports described as Olivorio's right-hand man - Colén Cuevas.

When I after my visit to the United States came back to the San Juan Valley and once again interviewed people about Olivorio I found that several of my informants knew that Olivorio used to roam about in the area around Nalga de Maco, where he had several followers in the village of Río Limpio, which is situated close to the mountain and where it in the times of Olivorio lived many Haitians. From Río Limpio runs a path across the border into the neighbouring country. It was regularly frequented by smugglers and armed opponents to the US occupiers.

In a gorge on the other side of Nalga de Maco is the opening to a deep and holy cave, which contains several santos. These are stalagmites interpreted as different deities. People from all over the region flock to the vast cave system, carrying with them their palos, the big drums used in ceremonies, and in the light from torches and candles they dance in front of the saints, especially by a stalagmite called La Virgen de la Altagracia because it resembles the Virgin of the Highest Grace, protective Madonna of the Dominican Republic. They dress the stalagmite in blue robes. In the flickering candlelight is possible to discern signs that this is an ancient place of worship. Cave paintings adorn several rock walls, some of them faded almost beyond recognition. But some may still be discerned; trees, lizards, birds and various anthropomorphic creatures, especially birdlike shapes. It was the Taínos, the island's indigenous people who painted them. Most bird figures seem to depict the woodpecker Inrire Cahuvayal and we thus understand that the Taínos probably considered the cave, which the locals call La Iglesia, The Church, as one of the places from which the first people came forward.

When the Spaniards arrived in the island there lived approximately half a million Taínos, but war, slavery, mistreatment and above all smallpox had in 1548 decimated them to less than five hundred individuals, soon they had disappeared completely. They left behind their cave paintings, small sculptures and other objects that still can be found in caves, or in the soil. In a glass cabinet here in Rome we have a vomit spatula with an ornate effigy. It was used during the nausea that afflicted Taínos during rituals when they became high on hallucinogenic drugs.

They left some words as well, like canoe, hurricane, barbecue, hammock, tobacco, potato and maize, as well as some legends collected by the priest Ramon Pané, who accompanied Columbus on his second voyage to the island. The Italian discoverer ordered the priest to learn the native language and write down what the Indians believed in, so it would be easier to enslave them and convert them to Christianity. What Pané wrote might explain the woodpecker paintings in the Nalga de Maco cave:

They found a bird now called inrim, and in ancient times inrire cahuvayal, that is, a woodpecker, which bores holes in trees. Then, seizing those women without male or female genitals, they bound their hands and feet, and tied that bird to the body of each. The bird, thinking they were trees, began his accustomed work, pecking and hollowing out the place where women's genitals are wont to be. The Indians say that is the manner in which they acquired women, as told by their oldest men. As I wrote in haste and had not enough paper, I could not put everything where it belonged, yet I have made no mistake, for they believe everything that is written here. 

Taínos also gave Pané a reason to why they honoured the stalagmites:

From Cacibayagua [the name of a cave] came the majority of the people who settled the island. When they lived in that cave, they posted a guard at night, and they intrusted that charge to a man named Marocael [the culture hero of the Taínos]; they say that one day the sun carried him off because he was late in coming to the door. Seeing that the sun had carried away this man for neglecting his duties, they closed the door to him, and so he was changed into a stone near that door. They say that others who had gone fishing were caught by the sun and changed into the trees call jobos or myrobalans [mango trees].

According to the Taínos some trees had a soul and could thus be made into effigies and drums. This is the procedure they told to Pané:

They make the wooden cemies [deities] in this fashion. If a man walking along the way sees a tree moving its roots, he stops, filled with fear, and asks who it is. The tree replies, "Summon a buhuitihu [shaman], and he will tell you who I am." Then that man goes in search of a physician and tells him what he has seen. The sorcerer or warlock immediately runs toward that tree, sits down by it, and prepares a cohoba for it […] he rises, and pronounces all its titles as if it was a great lord, and says to it: "Tell me who you are and what you are doing here, and what you want of me and why you summoned me. Tell me if you want me to cut you down, and if you wish to come with me, and how you want me to carry you; for I shall build a house for you and endow it with land." Then that cemi or tree, becomes an idol or devil, tells him the shape in which it wants to be made.

Cohoba was a ceremony when grounded peas from the yopo tree were inhaled in a twin-nasal, Y-shaped pipe producing a psychedelic effect.

Even today palos, the holy drums of the Olivoristas, are made of tree trunks believed to have a life of their own. They are baptized, have a secret name and a specific personality.

Romilio Ventura, a controversial and legendary Olivorista leader, once told me that he often visited La Cueva, The Cave, where he meets with God. What he meant was probably that he felt the presence of El Gran Poder de Dios, The Great Power of God, a vital force that animates some people, animals and plants and is especially present in sources and caves, because they are in direct contact with Earth, where the power originates. For many, the San Juan Valley is like a blanket covering the abode of spirits and other vital forces. One peasant told me:

When the Spaniards came they killed and abused the Indians, who despite being peaceful and tranquil are the real owners of the land. To survive, they settled in the land below us, where they still live. Their power manifests itself in springs and in caves.

I believed I finally understood some of the "deeper meanings" of the strange salve Julián Ramos had sung, but it was probably more colloquial than mysterious. Could it simply mean that Olivorio and his men remained hidden in, or around, the cave under Nalga de Maco and the salve was sung as some kind of coded message to their loyal supporters in La Maguana? Thus could the phrase "Nalga de Maco knows something" mean that the cave under the mountain was hiding Olivorio and his men. "Beware of those who say it is a prophecy," meant you cannot believe those who say that Olivorio is dead, because "Colon brings Olivorio on pilgrimage to La Maguana", meaning that Colén Cuevas and Olivorio Mateo will appear in La Maguana Arriba, Olivorio´s native village, on Midsummer´s Eve when people from all over the region gather for annual fertility rites at the source in La Maguana, an event commonly known as La Romería de la Agüita.

When I after returning to Santo Domingo read a notice that a certain Mark Feedman, organic grower from an agricultural project in Río Limpio, would give a talk, I went there with the hope of meeting someone who could guide me to the Olivoristas in Río Limpio and through the mysterious landscape surrounding Nalga de Maco. The audience was a group of agronomists, a representative from the Ministry of Agriculture and several Anthroposophists, including three Swedes - a likable gentleman of my father's age named Arne Klingborg and two youngsters. They came from Järna, which proved to be the centre of the anthroposophist movement in Sweden. I did not know much about anthroposophist ideas, but I had read one or two things about the movement. In the seventies I had in Sweden also visited the recently founded Waldorf School in Lund, because a friend of mine had her son there.

I found the lecture somewhat too effervescent - Mark Feedman´s agricultural project could hardly be as wonderful as he described it. However, I also thought it could a possibility that I was prejudiced. To me it sometimes appear as if some Americans are a bit too energetic, cheerfully naive and overly self-confident, perhaps due to what my Italian friend Niki used to call their "over-vitaminized culture".

After the lecture I conversed with Arne Klingborg, a cordial and enthusiastic person. Klingborg was an artist, a convinced anthroposophist and he related his creative activities to Rudolf Steiner's ideas about colours. How the founder of anthroposophy had discovered a link between growth, colour and art. How each plant grows from a seed rooted in the black earth, and then develop their green leaves and the perfection in colourful flowers and fruit, all due to the life-giving warmth and light of the sun's cosmic energy:

The green leaves, in their form and thickness and in their greenness too, carry an earthly element, but they would not be green unless the cosmic force of the Sun were also living in them. And even more so when you come to the coloured flower; therein are living not only the cosmic forces of the Sun, but also the supplementary forces which the Sun-forces receive from the distant planets — Mars, Jupiter and Saturn. In this way we must look at all plant growth. Then, when we contemplate the rose, in its red colour we shall see the forces of Mars. Or when we look at the yellow sunflower — it is not quite rightly so called, it is called so on account of its form; as to its yellowness it should really be named the Jupiter-flower. For the force of Jupiter, supplementing the cosmic force of the Sun, brings forth the white or yellow colour in the flowers.

And much more in a similar vein all mixed into Steiner's imaginative brew of theosophy, occultism, Goethe's colour theory and natural science. His thoughts on colour and growth had a great significance for the Waldorf pedagogy, where up to the age of seven children are defined in accordance with warm and saturated red, violet and pink. At puberty they are being connected with stronger shades of yellow, green and blue, which after a few years turn into intensely pink, orange and grass green, to finally settle down into more subtle, pastel-like, warm shades of green, light brown and grey.

Admittedly, Klingborg did not express himself in such a fairly opaque manner, but I could nevertheless discern some of Steiner's notions while he spoke about the relationship between growth and colour, light and clarity. It was fascinating to listen to Klingborg when he explained how he devoted himself to painting and gardening and allowed these activities to cross-fertilize each other. I became even more interested when he told me that he had been a pupil of Isaac Grünewald, an influential Swedish artist who in his turn had been a pupil of Henri Matisse and written an excellent book about his mentor.

I had for some incomprehensible reason recently read a book about the German architect Bruno Taut and it turned out that Klingborg was very interested in Taut, especially in his way of combining colours with his imaginative architectural forms. We agreed that we would have lunch together the next day and that I would bring him the Taut book. Mark Feedman and the young Swedish couple would also be there. The next day it was agreed that the youngsters would rent a car and take me and Rose with them up to Río Limpio. Unfortunately was Arne Klingborg forced to go back to Sweden that same day.

Rose and I went early in the morning with the anthropologist couple young people up to Río Limpio, where we were warmly received by Mark Feedman and his wife Chela Lightchild. It was a typical Dominican village, with open and friendly people. It even appeared to be slightly more "developed" than other Dominican villages along the frontier with Haiti. There were several well-stocked colmados, small groceries/bars, a police station, a well-kept central square and some communal installations, among them a coffee roastery, which however was out of order. Maybe all this was due to the fact that Río Limpio once had been one of the border villages which the dictator Trujillo in the 1930s had planned to populate with immigrants - Jews, Japanese, Spaniards - to constitute a kind of "bulwark" against what his political propaganda depicted as harmful influences from Haiti, the source of “Gallo-African” promiscuity, barbarism and superstition.

What was a bit worrying, however, was that Mark Feedman, while he demonstrated his neat, but not particularly extensive, biodynamic cultivations, continually stressed his major contributions as a revolutionary organizer and inspirer. A lonely hands-on and enlightened man, who single-handedly worked in a backward part of the country. He talked about his grandiose plans, how they differed from the polluting, large-scale and locally insensitive aid projects that the Government and other NGOs devoted themselves to.

Rose who is a Dominican country girl, originating from a large and typical Dominican peasant family, did like me find it quite embarrassing when Feedman depicted the for us quite familiar Dominican countryside as a backward place. Our impression was not improved when we felt that Feedman obviously did not appreciate us talking freely and openly with the locals. Furthermore, he introduced us to a young man who was visiting him, doing reconnaissance for a German TV team. The German complained that he had not found any "sufficiently poor people to film." Certainly there is much misery and poverty in rural areas of the Dominican Republic, but people are far from being as awkward as Feedman apparently seemed to insinuate.

Nevertheless, Rose and I assumed that Río Limpio could be a sufficiently interesting place to spend some days in and jumped at Feed's generous offer for a week´s sojourn as guests at his biodynamic, experimental station, something which also meant that I, along with our friend Mats Lundahl, who would soon arrive in the island, could explore the areas around the village and maybe even find some old Olivoristas to interview. The same day we left with the anthroposophy youngsters, driving along the Haitian-Dominican border, sleeping over at a rundown hostel in the little town of Bánica, from where I remember the big tarantulas who lived behind a door and a woman´s night long wailing that could be heard through the thin walls.

A few weeks later, Mark Feedman came to see us in Santo Domingo and brought us up north with his pick-up. Rose and our four years old daughter Janna sat with Feedman in the front seat, while I and Mats sat on the flatbed. It was election times and we had put on baseball caps with the violet and yellow colours of the then very popular author and former president Juan Bosch's party El Partido de la Liberación Dominicana (PLD), something that made people honk and wave at us throughout the long journey.

Mats Lundahl, who had been Rose´s professor of Economics, is twelve years older than me and at the time we worked together on a book about Olivorio Mateo and socio-economic conditions in the Dominican Republic during the last century. We always have fun together and enjoyed our time on the truck, heading for new adventures.

We slept in Mark Feedman´s "guest cottage" - a large, round hut with a cone-shaped roof made of paja, straw. I, Rose and Janna slept in a bed on the ground floor, while Mats had to climb up a ladder to some kind of loft. From the rafters hung jute sacks with seed and there were also some of them stacked up behind Mats´ bed. The bags hung as they did so the rats could not get at them. As soon as the night fell, pitter-patter and wheezing was heard in the dark. Rats crawled along the rafters above us and ran back and forth over the bags behind Mats, gnawing and scurrying, he had a tough night.

The following day, Mark Feedman once again showed us his organic crops. His approach to gardening was based on Alan Chadwick´s "French, intensive, bio-dynamic method". It basically meant that the garden beds were raised and plants were densely planted to increase their growth capacity; sunlight, fertilization and soil moisture was utilized to the maximum, no chemicals or pesticides were added, everything was based on nature´s own produce and elaborated in the same place. All fertilization was based on composting and pests were battled through natural means. Feedman pointed out that he was engaged in culture - agriculture. Everything that grows and develops, like life itself, have to grow as part of its natural environment. It has to be organic.

He and his wife had for a few years been trained by Alan Chadwick on a collective farm that 1973 had been founded in Colevo, California. It was regarded as some kind of hippie community. However, the young people had earned the locals´ respect since they devoted themselves not to drugs and radical politics, but to hard work under the guidance of their culture hero Alan Chadwick, a wise master, but endowed with a violent temper.

Chadwick, who was born in 1909 in a noble English family, had since then worked as a captain of a minesweeper during World War II and a traveling Shakespeare actor in South Africa. All his life he had also been a dedicated gardener, an interest that eventually occupied him full time and he came to be considered as one of the great pioneers of organic farming. He was religiously inclined and when he became older he entered a Zen Buddhist community. Chadwick eloquently preached the doctrine that man must return to his origins, becoming an integrated part of nature and a considerate keeper of its gifts.

It was in South Africa that Alan Chadwick met countess Freya von Moltke, widow of Helmut von Moltke, who in his castle Kreisau in Poland had devoted himself to organic farming, before he had been drafted as an officer in the Wehrmacht. Profoundly shocked by his experiences on the Eastern Front he joined the Nazi opposition and was executed in January 1945.

Freya and Alan shared an interest in Rudolf Steiner's theories about gardening. In 1960, Freya chose to live with the historian and philosopher Eugen Rosenstock-Huessy and they moved to California. When the University of California in 1967 started a course in gardening, Freya suggested that Alan Chadwick could build up a bio-dynamic garden and supervise practical horticulture.

I knew nothing about that when we met Marc Feedman, but he talked constantly about Alan Chadwick and Rosenstock-Hussey. What he also did not got tired of was pointing out that he was a practical man, someone who was not afraid of getting his hands dirty. For him practical work was equal to philosophy and he quoted Rosenstock-Huessy who apparently had claimed that the brain is the only body part that does not produce new cells and hence would be a dead organ if not continuously stimulated by physical activities.

We began to be quite irritated by Feedman´s preaching. Especially his explanations of how Dominican peasants thought and acted, made Rose lose her patience. Mark Feedman also had an annoying habit of answering questions and objections by repeating: “I do not think so, I do know so.” He claimed that he trained peasants to become" barefoot agronomists” who would spread his gospel of organic farming throughout the country. Peasants would eventually come to him from the entire country to learn about organic farming.

The day after our restless night among the rats was the First of May and we had begun to understand that something was not quite right with Feedman´s agricultural collective. The peasants who worked for Feedman said they would rather not work on that particular day since it throughout the Dominican Republic was celebrated as the day of the labourers.  Feedman argued that that First of May was not celebrated in the US and it could therefore not be a day off. We understood then that the garden workers were employed, something that had not been clear before.

In the afternoon there was tuition in a "classroom", Chela Lighthild instructed the weary workers. On a blackboard, she drew with chalk a plant that grew out of the earth and the sun and the moon, then she launched one of the most muddled expositions I've ever heard - about how the sun, the moon and planets affected the Earth´s vegetation in different ways, something apparently along the lines of Steiner's more befuddled theories. The peasants listened intently. I wondered if they understood more than I did, i.e. – almost nothing. Feedman stood with crossed arms in the doorway, when he spotted that one of the audience had fallen asleep, he went over and pushed him awake.

After the lesson there was a scene in the courtyard. Someone said that they should not have been working at all during such a day, it had brought bad luck. One of the men had accidentally cut himself in the leg with a machete. The peasant who had fallen asleep during Chela´s lecture muttered to Mats and me that Feedman had withdrawn his daily payment, which apparently was the punishment for his lack of attention. Later that evening, Chela gave another lesson, this time it was about knitting to a group of women. Rose, who knows how to sew and knit perfectly well, was now thoroughly annoyed, not the least since Chela´s approach to knitting was exclusively theoretical, using the chalkboard for a theoretical review of the esoteric secrets of kitting. No one had touched any knitting needles during the hour that the lesson lasted. At our vegetarian supper Rose argued with Mark Feedman pointing out that she did not believe neither in him nor his project and left the following day with Janna. I do not remember how. I and Mats stayed on because we wanted to encounter Olivoristas.

Feedman wanted to keep me and Mats in his vicinity during the remaining week, something that meant that he did not want us to meet with any Olivoristas. Nevertheless, we managed to talk to a peasant who brought us to an old Olivorista, who lived on the hillside of Nalga de Maco. He told us the old man had known both Olivorio Mateo and one of his followers, José Popa, who in 1930 had been murdered by Trujillo's henchmen.

We had a long conversation with the old gentleman, who in spite of making himself into a goat gave us a wealth of interesting information.  He denied he had known anyone with name of Olivorio Mateo. He had never heard that there would be a cave under Nalga de Maco. Such "superstitions" did not interest him. When we pointed out that he had several palos and an altar inside his house, he asserted that he kept them "for the sake of the children".

However, there was no doubt that he was a convinced Olivorista. He made one mistake after another, got entangled in his own denials and to escape his web of unsustainable fabrications he began to tell us what “others” believed in and had told him. In the end, Mats and I had gently winded quite a lot of unique material out of him; about the area, Olivorista lore, smuggling routes and revelations about a living, popular religiosity. As we walked away, we asked the peasant who had brought us up there why the old man had been so reticent. Laughingly he replied that the old man had become upset by our unannounced visit and believed we were "two generals with pistols."

When we returned to Feedman´s farm, he had been waiting for us. He was furious, claiming that we, through our “self-indulgent behaviour”, could have jeopardized the future of "his project". Mark Feedman had his position and his reputation to think about and therefore he could not let us run around and talk to people he had not formally introduced us to.

When Mats and I later in the evening were alone in our rat infested abode we decided to leave. It seemed as if our dealings with Feedman jeopardized our attempts to make contact with Olivoristas. Moreover, Feedman was far too moody and his wife apparently up the creek. The anthroposophical lectures, considered in connection with her name - Chela Lightchild, indicated that she and her husband apparently had some hazy hippie background. Lightchild could hardly be her real name and I happened to know that chela was a Hindu term for a female disciple of a guru.

However, it turned out that Feedman owned the only car in the village and he refused us to take us back to Santo Domingo, or drop us off in a nearby town. He had decided to convince us that his project was truly excellent. There was a risk we could slander him. Mats was a professor at the Stockholm School of Economics and Feedman was negotiating Swedish support, especially from the Anthroposophists and various Swedish agricultural institutions, moreover he knew that I knew some key persons in Santo Domingo.

He drove us around in his pick-up, telling us about his time as a Peace Corps volunteer in various parts of Latin America, his time with Alan Chadwick and Rosenstock-Huessys philosophy. Rosenstock-Huessy had apparently been the inspiration for the founding of the US Peace Corps. Freedman told us how hard he struggled to gain support for his revolutionary farming ideas. He was disliked by the international aid establishment, which was opposed to his hands-on approach, unlike most others he had chosen to live and work among peasants and was fed up with aid agencies who generally were the obedient servants of a squandering consumer society.

Mark Feedman was probably, after all, a true idealist, but did nevertheless appear as slightly too blunt and clumsy to our taste. His imprudent statement that he used various organizations to “pump money” and his refusal to take up hitchhiking farmers irritated us. I had not seen anyone behave like that. If there was room on the flatbed it was in the Dominican countryside customary to pick-up pedestrians.

Another day of idleness had passed. In the evening, Mats and I brought the bottle of whiskey we had bought to give to my friend Father Reilly, the priest of San Juan de La Maguana and sneaked out to visit some peasants we had talked with during the day. Together we shared the contents of the bottle while they talked about how Mark Feedman often was in a bad mood and had dismissed several of those working for him. The gringo did not like that they spoke with people like Mats and me. Unfortunately, without a horse, mule or car it was difficult to get away from the village. We had to walk a few miles to get down to the main road, unless the policemen by the roadblock by the village entrance could drive us, but they were not there right now.

Mats and I had no other choice than rising before sunrise and cautiously sneak out of the village. We had come half way down to the main road when we heard Feedman´s pick-up and saw the dust cloud around it. We threw ourselves headlong into the ditch and breathed out as he drove past, without having discovered us. While we continued our walk we were constantly worried that he would come back, but we were lucky as soon as we came down to the main road and almost immediately hitched a ride with a group of soldiers and sat with them on the flatbed, while their pick-up drove down along the border. We were singing and drinking rum together with the soldiers, relieved after having been able to escape from Río Limpio and Feedman´s surveillance.

I came to write about my memories from Río Limpio since I had just read a book about Yanomami, an ethnic group living in a remote area of the Amazon jungle. While I studied history of religions in the mid-seventies Napoleon Chagnon´s book Yanomamö: The Fierce People was quite popular, as well as his accomplished films about this isolated group of people, where men fought fierce battles to master as many women as possible.

Chagnon´s theories were influenced by socio-biology, a view which explains social behaviour in accordance with the evolutionary benefits it may provide. Chagnon felt that Yanomami´s apparent isolation made it possible to detect ancient social behaviour among them, traits strengthening a human species' ability to survive in a harsh and demanding environment. In the case of Yanomami, in particular how strong men through fights and other forms of violence insured their ability to mate with as many appealing women as possible. Chagnon noted:

Not all organisms live permanently in socially organized groups. Why some do it is a fascinating question, one that cannot be explained by the social sciences. It is biological and evolutionary matter, so it falls outside the scope of this book, outside the scope of cultural anthropology. This does not mean, however, that anthropologists can ignore this question.

Many regarded Chagnon´s book as a useful counterweight to depictions of indigenous people as noble savages, in fact, they were just as wicked as "ordinary, civilized” people - if not even worse. They oppressed women, fought and betrayed one another and all this for their own personal gain. Chagnon despised desk anthropologists who had not, like him, really lived close to the people they wrote about:

We´ve all been on camping trips, but imagine the hygienic consequences of camping for about three years in the same small place with two hundred companions without sewers, running water, or garbage collection, and you get a sense of what daily life is like among the Yanomamö.

In those days it was probably few anthropology students who had not seen Chagnon´s films about Yanomami fighting with each other, getting high on hallucinogenic drugs and living close by and through a hostile nature. I could sometimes fantasize about how exciting it could have been as a sole Westerner to get to know a hitherto "non-contacted" tribe, learn its language and arrive at revolutionary insights.

Chagnon´s book soon gave rise to a wealth of "scientific" studies of the Yanomami, and a not insignificant number of romanticized descriptions of their fascinating way of life. A great success was the anthropologist Florina Donner´s New Age inspired story about her time with Yanomami - Shabono: A Visit to a Remote and Magical World in the South American Rainforest. It was eventually revealed that Donner had been in Los Angeles during the time she claimed to have be in the Amazon and large parts of her experiences were plagiarized from an Italian anthropologist´s interviews with Helena Varelo, who as a twelve years old girl in 1932 had been kidnapped by the Yanomami. Florinda Donner disappeared without a trace when her husband Carlos Castaneda, a legendary New Age writer, died in 1998. However, Helena Varelo was still alive when Patrick Tierney met her in 1996 with the Yanomami group she had returned to after for some years been living depressed at a mission station.

Patrick Tierney also met Yarima, a Yanomami lady who still spoke some English after being married to one of Chagnon´s assistants, and future adversary, and then lived for several years in New Jersey, before she left her husband and children to return to the Yanomami. As a contrast to Chagnon´s adrenaline fuelled depictions of Yanomami I may recommend David Good's emotional meetings with his mother Yarima, which began in 2013, after nineteen years of separation. a goog start would be a a CBS documentary From the Amazon to the Garden State https://www.youtune.com/watch?v=LI0-gyJdi6U

 

It seems hat Tierney, unlike Chagnon, whom he mercilessly attacks in his well-documented book Darkness in Eldorado, made an effort to present the Yanomami as individuals. By Chagnon it is easy to get the impression that he describes Yanomami only as types, although he learned their language and lived with them for more than seventeen months, and after that returned on several occasions. Tierney describes how Chagnon´s Yanamamö in fact, was not the "un-contacted" and isolated group they seem to be in his study.

 

 

 

 

Yanomami had already before Chagnon´s appearance among them in 1963, retreated from their original areas since lumber jacks and gold diggers had begun to trouble them. They had also been decimated by a violent smallpox epidemic and from missionaries and various developers received axes, household utensils and machetes. They were thus not some completely isolated human remnants, surviving in accordance with ancient traditions, but individuals whose traditional way of life was changing in a drastic manner. A destructive process, which according to Tierney, was exacerbated by Chagnon´s wanton intercourse with them.

Something which, among other things, meant that he got the Yanomami to face his camera while he staged regular battles and fights, hallucinatory rites, revealed tabooed bloodlines and names, making them sell information and even their blood for coveted weapons, utensils and machetes. Tierney claimed that the Yanomami never had been as “fierce” as Chagnon depicted them. In fact, they avoided conflict and had shirked from people they felt threatened by. Likewise, Chagnon´s claims about the numerous battles for control of women was largely exaggerated. Several of Tierney's accusations against Chagnon have not been corrobated and for several years a debate raged for and against him. A fairly unbiased summary, which primarily supports Chagnon´s assertions, is available by Ramsay (2013).

Chagnon was not alone in exploiting Yanomami for different purposes. There was, for example Chagnon´s ally, the French anthropologist Jacques Lizot, who lived with the Yanomami for 24 years, between 1968 and 1992, and published a comprehensive Yanomami dictionary, while he surrounded himself with and sexually exploited a court of Yanomami boys, whose services he paid with guns and metal tools.

On several occasions Chagnon returned with journalists, film makers, government officials and various developers, always bringing with him a big amount of goods. On one occasion, he arrived with a helicopter, which landed in the middle of the open space of a shabono, one of the Yanomami confined villages.

 

In a book Chagnon wrote in response to Tierney's attacks, the reader is told that although Chagnon sometimes ventured into the jungle, though always in company with native guides and abundant goods as gifts and disbursement, most of the time he lived with his family on James P. Barker´s mission station. The shabono whose inhabitants he studied so intensely had four years earlier at Barker's advice built their village close to his mission station. Chagnon lived in a roomy hut close to Barker´s house and his kids often played in the missionary´s enclosed garden, where he had a large hen house. In The Fierce People Chagnon nevertheless rarely mentions his missionary neighbour and the reader gets the impression that Chagnon lived as close to the “natural state” as a Westerner could possibly do.

That it was Barker who introduced the Yanomami Chagnon becomes clear at the beginning of The Fierce People. A description that it may be worthwhile to quote in its entirety, not the least as an example of one of the arrival stories that Marie Louis Pratt has analysed. She stated that an anthropologist´s description of his/her arrival to the people that will be an object for his/hers scientific observations, may serve as an indication of perceptions that will dominate the research.  Is the arrival description off-putting, the research findings will be framed in a negative manner, and vice versa.

Pratt's analysis is included in one of James Clifford's studies of anthropology as a kind of literary genre. He interprets anthropological studies as literary texts, finding that they seldom are “objective”, instead they are interpretations of other peoples´ reality, or as in Émile Zola´s famous definition of works of art “corners of nature seen through a temperament”.

Chagnon´s arrival story underscores Yanomami uniqueness, their physicality and menacing attitudes. Chagnon is and remains an outsider, a watcher, albeit a bold and enterprising one:enterprising one:

I had travelled in a small aluminium rowboat propelled by a large outboard motor for two and a half days, cramped in with several extra fifty-five-gallon gasoline barrels and two Venezuelan functionaries who worked for the Malarialogía, the Venezuelan malaria control service. They were headed to their tiny outpost in Yanomamö territory—two or three thatched huts. […]

We picked up a passenger at Tama Tama, James P. Barker, the first outsider to make a sustained, permanent contact with the Venezuelan Yanomamö in 1950. He had just returned from a year’s furlough in the United States, where I had briefly visited him in Chicago before we both left for Venezuela. […]

The excitement of meeting my first Yanomamö was almost unbearable as I duck-waddled through the low passage into the village clearing. I looked up and gasped when I saw a dozen burly, naked, sweaty, hideous men staring at us down the shafts of their drawn arrows! Immense wads of green tobacco were stuck between their lower teeth and lips making them look even more hideous, and strands of dark-green slime dripped or hung from their nostrils—strands so long that they clung to their pectoral muscles or drizzled down their chins.

 

 

We arrived at the village while the men were blowing a hallucinogenic drug up their noses. One of the side effects of the drug is a runny nose. The mucus is always saturated with the green powder and they usually let it run freely from their nostrils.

 My next discovery was that there were a dozen or so vicious, underfed dogs snapping at my legs, circling me as if I were to be their next meal. I just stood there holding my notebook, helpless and pathetic. Then the stench of the decaying vegetation and filth hit me and I almost got sick. I was horrified. [...] So much for my discovery that primitive man is not the picture of nobility and sanitation I had conceived him to be. 

 

Chagnon eventually participated in Yanomami´s hallucinogenic rituals, dressed like them and tried to represent himself as an intimidating and powerful shaman. However, he retained his distance and regarded Yanomami as a different group of people. In defence of his behaviour and research methods, forty-five years after his first contact with the Yanomami Chagnon wrote a book he called Noble Savages: My Life Among Two Dangerous Tribes _ Yanomamö and Anthropologists . He did not want to admit that he could have harmed any of them. He was himself a victim:

The damage done to me and my work by the false accusations in this book [Darkness in Eldorado] devastated my research career [Chagnon was already retired when Tierney's book was published], damaged my health, gravely distressed my family […] I was so overwhelmed by incessant calls from reporters during the first several weeks of the press coverage that early one morning in October 2000, I collapsed from all the stress and had to be hospitalized.

It has not been my intention to equate Chagnon´s self-indulgent behaviour with Mark Feedman´s considerably more modest and discreet efforts in Río Limpio. The suffering that Chagnon apparently caused several individuals had no counterpart in Río Limpio. On the contrary, Mark Feedman´s efforts were probably largely beneficial for the residents of the Dominican village and he has certainly also done something for the dissemination of organic farming in the Dominican Republic. The only similarity I may perceive between Chagnon and Feedman is an impression of their great confidence in themselves and their perceptions. Strangers who know best and tell others what is right or wrong - “I don't think so. I do know so.”

While I wrote the essay, I came to wonder what had happened to Mark Feedman and his project. I checked online and found that in Río Limpio was a project supported by Swedish Anthroposophists and I wrote a couple of lines to Mikko Tuononen, who heads the initiative. He sent me a very friendly reply in which he told me that he arrived in Rio Limpio in the autumn of 1986, and stayed there for seven years. At first, he worked with Mark Feedman and later on with the Working Group for Rural Development, a Swedish anthroposophical NGO in which Arne Klingborg was a board member until his death in 2006. Mark Feedman and his wife Chela left Río Limpio in the early nineties, having built up CREAR, which now serves as a kind of state-funded agricultural school. Mark and Chela live in New Mexico and the reasons for leaving Río Limpio was Feedman´s failing health and maybe also the fact that "the financing of the work might not have been so easy for him."

Mikko Tuonen wrote that I was very welcome to Rio Limpio and if I were to come by we could maybe coordinate our trips so we could meet there. Mikko lives in Finland, but visits Río Limpio every fall. I am tempted to accept his invitation.

Arrom, José Juan (1974) Relación acerca de las antigüedades de las Indias de fray Ramón Pané. México D. F: Ed. Siglo XXI. Biocca, Ettore (1965) Yanoáma: dal racconto di una donna rapita dagli Indi. Bari: Leonardo da Vinci. Chagnon, Napoleon A. (1977) Yąnomamö: The Fierce People. New York: Holt, Reinhart and Winston.  Chagnon, Napoleon A. (2013) Noble SavagesMy Life Among Two Dangerous Tribes — The Yanomamö and the Anthropologists. New York: Simon and Schuster. Donner, Florinda (1982) Shabono: A Visit to a Remote and Magical World in the South American Rainforest. New York: Delacorte Press. Lee, Paul L. (2003) There is a Garden in the Mind: A Memoir of Alan Chadwick and the Organic Movement in California. Berkeley: North Atlantic Books. Lundius, Jan (1994) The Great Power of God in San Juan Valley: Syncretism and Messianism in the Dominican Republic. Stockholm: Almquist & Wiksell International. Oliver, José R. (2009). Caciques and Cemi Idols. The Web Spun by Taino Rulers between Hispaniola and Puerto Rico.  Tuscaloosa: University of Alabama Press. Pratt, Marie Louise (1986) “Fieldwork in Common Places”, in Clifford, James and Marcus, George E. (eds.) Writing Culture: The Poetics and Politics of Ethnography. Berkeley: University of California Press. Clifford, James (1988) The Predicament of Culture: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. Cambridge: Harvard University Press. Ramsay, Gordon (2013) "The Chagnon Controversy - What are the Issues, What´s as Stake, Where do We Stand?" https://embodiedknowledges.blogspot.it/2013/03/the-chagnon-controversy-what-are-issues.html Tierney, Patrick (2001) Darkness in El Dorado: How Scientists and Journalists Devastated the Amazon. New York: W.W. Norton. Steiner, Rudolf (2008) Spiritual Ecology: Reading the book of nature and reconnecting with the world. Forest Row: Rudolf Steiner Press.

 

 

 

Olivoristerna, av vilka de flesta bor i byar längs gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti, tror att bonden Olivorio Mateo, som 1922 blev skjuten av amerikanska trupper, är Gud. En kult har vuxit fram kring Papá Liborio, som de flesta kallar honom, komplett med riter, legender och hymner. Olivoristerna är inte centralt organiserade utan kulten koncentreras kring olika karismatiska ledare. Varje grupp har utvecklat egna varianter av tro och riter. De har en mängd vackra hymner som sjungs som växelsång.  De speglar deras världssyn, en del är profetiska, andra predikande, eller tecken på kontakt med och vördnad inför Papá Liborio. En och annan kan även anspela på legender och historiska händelser kopplade till den verklige Olivorio Mateo.

Hymnerna kallas salves antagligen på grund av Salve Regina "Var hälsad, Drottning", en av de katolska sånger som tillägnats Jungfru Maria. Det finns många olivoristasalves som hyllar Jungfrun, fast de flesta har ett annat innehåll. När jag en gång frågade Julián Ramos, som varit Olivorios vän då denne var livet, vilken som var den populäraste salven sjöng han:

La Nalga de Maco sabe una cosa:

Cuidado quien dice que es profecía

Cuando Colon lleve a Olivorio

a la Maguana en romería.

 

Något som betyder: ”Grodans Bak vet någonting: Se upp med den som säger att det är en profetia då Columbus tar med sig Olivorio på pilgrimsfärd till La Maguana.” Det var inte mycket jag begrep, mer än att La Maguana, eller mer exakt La Maguana Arriba, var Olivorios födelseplats där han ägt en jordplätt och som på grund av en närbelägen källa var en central kultplats för hela distriktet, även långt innan Columbus och hans spanjorer dök upp på ön. Det var här som olivoristerna brukade samlas till fester kring sin ledare, men efter det att de blivit våldsamt attackerade av både inhemska och amerikanska truppenheter hade olivoristerna skingrats. Olivorio och hans mest trogna anhängare rörde sig sedan som ett beväpnat gerillaförband från by till by i Dominikanska Republikens och Haitis svårtillgängliga bergstrakter.

Då jag frågade Julián vad texten betydde skrattade han och se hizo chivo ”gjorde sig till get” som är det dominikanska uttrycket för att göra sig dummare än vad man är. Ett annat vanligt uttryck för samma fenomen, som tycks finnas i hela Latinamerika, är underligt nog - hacerse sueco, ”göra sig svensk”. Han ljög alltså för mig och förklarade att Grodans Bak är grodans bakdel och att Columbus ”var den store upptäckaren”. Då jag antydde för honom att hans förklaring gjorde salven till rena rappakaljan svarade Julían Ramos att för den som inte förstår de djupare sanningarna framstår mycket som obegripligt.

Det var först när jag i arkiven i Washington fann de amerikanska truppernas rapporter från sin jakt på Olivorios män som jag förstod att Grodans Bak, Nalga de Maco, är ett 2 000 meter högt berg på gränsen till Haiti och att Columbus, Colon på spanska, möjligen kunde vara samma person som de amerikanska rapporterna beskrev som Olivorio´s right hand-man, Olivorios närmaste man – Colén Cuevas.

Då jag efter mitt besök i USA kom tillbaka till San Juan dalen nystade jag vidare och då jag återigen intervjuade folk om Olivorio fann jag snart att många visste att Olivorio hållit sig dold i trakterna kring Nalga de Maco, där han hade många kontakter i byn Río Limpio, som är belägen i närheten av berget och i vilken det på Olivorios tid bodde många haitier. Från Río Limpio löper en stig in över gränsen till grannlandet, den var frekventerad av smugglare och beväpnade motståndare till de amerikanska ockupationstrupperna.

I en klyfta på andra sidan Nalga de Maco finns öppningen till en djup och helig grotta som gömmer flera santos. Det rör sig stalagmiter som tolkas som olika gudomligheter. Folk från hela trakten vallfärdar till det väldiga grottsystemet, de bär med sig sina palos, de stora trummor som används vid ceremonierna och vid ljus- och fackelsken dansar de framför helgonen, speciellt framför en stalagmit som de gett namnet La Virgen de la Altgracia, eftersom den liknar Jungfrun av Den Högsta Nåden, som är den Dominikanska Republikens skyddande Madonna. Henne klär de i en blå mantel. I det fladdrande ljusskenet går det att urskilja tecknen på att detta är en urgammal kultplats. På flera klippväggar finns nämligen grottmålningar, av vilka en del har bleknat nästan till oigenkännlighet. Men flera går att urskilja; träd, ödlor, fåglar och olika antropomorfa varelser, speciellt fågelgestalter. Det är tainos, öns urinvånare som målat dem. De flesta fågelgestalterna tycks föreställa hackspetten Inrire Cahuvayal och vi förstår då att taínos antagligen betraktade grottan, som av traktens folk ofta kallas La Iglesia, Kyrkan, som en av de platser varifrån de första människorna trädde fram.

Då spanjorerna kom till ön bodde där uppskattningsvis en halv miljon taínos, men krig, slaveri och främst smittkoppor hade 1548 decimerat dem till mindre än femhundra individer och snart var de helt försvunna. De lämnade efter sig sina grottmålningar, små skulpturer och andra föremål som man fortfarande kan finna i grottor eller i jorden. I ett glasskåp här i Rom har vi en spyspatel med en utsirad gudabild. Den användes under det illamående som drabbade taínos då de i rituella sammanhang blev höga på hallucinogena  droger.

Det finns också några ord kvar efter dem, som kanot, orkan, barbecuehammock och majs, samt en del legender som samlades in av prästen Ramón Pané, som följde med på Kolumbus på hans andra resa till ön. Den italienske upptäckaren gav prästen i uppdrag att lära sig infödingarnas språk och skriva ner vad de trodde på, så att det därigenom skulle bli lättare att förslava dem och omvända dem till kristendomen. Vad en taínoshaman berättade för Pané om sina förfäder kan möjligen förklara hackspettarnas närvaro i Nalga de Macos grotta:

De fångade den fågel som nu kallas inrim, och i forna tider inrire cahuvayal, det vill säga en hackspett, de som gör hål i träd. Sedan tog de dessa kvinnor, som varken hade manliga eller kvinnliga könsorgan, och band deras händer och fötter. Då de var bundna satte sig fågeln på kroppen till var och en av dem. Fågeln, som trodde de var träd, började sin vana trogen med sitt arbete och urholkade den plats där kvinnornas könsorgan nu är. Indianerna påstår att det var på det viset de fick sina kvinnor och att det har berättats för dem av deras äldste. Som jag skrev i all hast och inte hade tillräckligt med papper, kom inte allt på rätt plats, men jag har inte gjort några misstag, för de tror på allt som jag har skrivit ner här.

Taínos gav också Pané en orsak till varför de dyrkade stalagmiter:

Från Cacibajagua [namnet på en numera okänd grotta] kom majoriteten av de människor som är bosatta här på ön. Då de bodde i grottan ställde de på natten ut en vaktpost och den som fick den uppgiften var en man vid namn Marocael [Taínos kulturhjälte, som lärde dem jordbruk och fiske]. De säger att en dag försinkade solen honom och han kom försenad till grottöppningen. De trodde att solen fört bort den där mannen, att han försummat sina plikter, de stängde därför dörren för honom och han förvandlades till en stenstod nära ingången. De säger också att andra som gett sig av för att fiska fångades av solen och förvandlades till de träd som kallas jobos eller myrobalanas [mangoträd].

Enligt Taínos hade vissa träd en själ och kunde därför göras om till gudabilder och trummor. Hur detta gick till berättade Pané:

De gör sina träcemies [gudomligheter] på följande sätt. Om en man kommer gående längs stigen och ser ett träd vars rötter rör sig, hejdar han sig i förskräckelse och frågar vem det är. Trädet svarar då "Kalla på en buhuitihu [shaman] och han kommer att berätta vem jag är." Mannen letar rätt på en medicinman och berättar för honom vad han sett. Trollkarlen går omedelbart till trädet, sätter sig vid det, och utför en cohoba  [...] han stiger upp och uttalar alla dess [trädets] titlar som om det vore en mäktig herre och ber det: "Säg mig vem du är och vad du gör här och vad du vill ha från mig och varför du kallade på mig. Berätta om du vill att jag skall hugga ner dig, om du vill följa med mig och hur du vill att jag ska bära dig; för jag tänker bygga ett hus åt dig och ge dig mark." Då berättar cemien, eller rättare sagt trädet, hur det skall bli en avgudabild eller djävul, det berättar för honom vilken form det vill ha.

Cohoba var en ceremoni då yopoträdets torkade och malda ärtor inhalerades genom ett y-format rör för att ge en psykedelisk effekt.

 

Även idag tillverkas palos, olivoristernas heliga trummor, av trädstammar som tros ha ett eget liv. De döps och anses ha ett hemligt namn och en specifik personlighet.

Romilio Ventura, en omstridd och legendarisk olivoristaledare, berättade för mig att han ofta besökte La Cueva, Grottan, eftersom han mötte Gud därinne. Vad han menade var antagligen att han kände närvaron av El Gran Poder de Dios, Gud Stora Kraft, en livskraft som många i San Juan dalen tror besjälar vissa människor, djur och växter och som är speciellt närvarande i källor och grottor, eftersom man där får kontakt med Jorden, där kraften har sitt ursprung. För många ligger San Juan dalen som ett täcke över ett annat landskap där andar och livskraft finns. En bonde berättade för mig:

Då spanjorerna kom, dödade och misshandlade de indianerna, som trots att de är fredliga och stillsamma är de verkliga ägarna till jorden. För att klara sig bosatte de sig under jorden och där lever de fortfarande. Deras kraft visar sig i källor och i grottor.

Jag trodde mig till slut begripa att den märkliga salven som Julían Ramos sjungit verkligen hade ”en djupare mening”, men antagligen mer påtaglig än mystisk. Kunde det helt enkelt vara så att Olivorio och hans män höll sig dolda i, eller vid grottan under Nalga de Maco och att salven sjöngs som ett slags kodat meddelande om att de var på väg till sina trogna anhängare i La Maguana? Alltså skulle då frasen ”Nalga de Maco vet något” kunna betyda att i grottan under berget gömde sig Olivorio och hans män. ”Se upp när någon säger att det är en profetia”, tro inte på de som säger att Olivorio är dödad, ty ”Colon för med sig Olivorio på pilgrimsfärd till La Maguna”, det vill säga att Colén Cuevas och Olivorio Mateo tillsammans kommer att dyka upp i La Maguana Arriba, Olivorios födelseby, på Midsommarafton då folk från hela trakten samlas för de årliga fruktbarhetsriterna vid källan i La Maguana, ett tillfälle som kallas La Romería de la Agüita.

När jag i Santo Domingo läste en notis om att en viss Mark Feedman, organisk odlare från ett jordbruksprojekt i Río Limpio, skulle hålla ett föredrag gick jag dit med hopp om att få en kontakt som kunde vägleda mig till någon som visste något om olivoristatraditionerna och det mystiska landskapet kring Nalga de Maco. Publiken var en grupp agronomer, en representant från Jordbruksministeriet och flera antroposofer, bland dem tre svenskar – en sympatisk herre i min fars ålder vid namn Arne Klingborg och två ungdomar. De kom från Järna, som visade sig vara centrum för den antroposofiska rörelsen i Sverige. Jag visste inte mycket om antroposofernas tankegångar, men en del hade jag läst. Jag hade också besökt den på sjuttiotalet nystartade Waldorfskolan i Lund, eftersom en av mina väninnor hade sin son där.

Jag tyckte föredraget var lite väl hurtfriskt – så fantastiskt som Mark Feedman beskrev sitt jordbruksprojekt kunde det väl knappast vara. Men, tänkte jag, det kunde hända att min åsikt berodde på att jag var fördomsfull. För mig framstår vissa amerikaner emellanåt som lite väl energiska, optimistiskt naiva och självsäkra, kanske beroende på vad min italienske vän Niki brukade kalla för deras ”övervitaminiserade kultur”.  

Efter föredraget kom jag i samspråk Arne Klingborg, en hjärtlig och entusiastisk person.  Klingborg var konstnär, övertygad antroposof och använde sig i sin konst av antroposofins grundare, Rudolf Steiners olika tankar om färg, hur han funnit samband mellan tillväxt, färg och konst. Hur varje planta växer upp från ett frö i den svarta jorden, för att sedan utveckla sina gröna blad och fullkomnas i färgrika blommor och frukter, allt genom inflytande från den livgivande värmen och ljuset från solens kosmiska energi:

De gröna bladen bär i form, tjocklek och i sin grönska ett jordiskt element, men de skulle inte vara gröna om inte solens kosmiska kraft bodde i dem. Och än mer så när det gäller den prunkande blomman; däri lever inte enbart de kosmiska krafterna från solen, utan även kompletterande krafter från avlägsna planeter - Mars, Jupiter och Saturnus. På detta sätt måste vi begrunda alla växters tillväxt. Rosen, i vars röda färg vi skönjer Mars krafter. Eller när vi ser den gula solrosen – ett inte helt korrekt namn, den borde kallas Jupiterblomman, ty Jupiter kompletterar solens kosmiska kraft, frambringar hos blommorna vita och gula färger […] Alltså det som lyser i blommans fägring verkar starkast i roten, ty de krafter som lever och finns i överflöd på andra planeter verkar som vi sett här nere i jordens mylla.

Mycket liknande blandades i Steiners fantasifulla brygd av teosofi, ockultism, Goethes färglära och naturvetenskap. Hans tankar om färg och växande har haft betydelse för waldorpedagogiken, där upptill sju års ålder barn definieras med varmt och mättat rött, violett och rosa. Vid puberteten sätts de i samband med starkare nyanser i gult, grönt och blått, som efter ett par år övergår i intensivt rosa, orange och gräsgrönt, för att slutligen lugna ner sig till mer subtila, pastellartade, varma nyanser av grönt, ljusbrunt och grått.

Visserligen uttryckte sig inte Klingborg på ett sådant för mig obegripligt och grumligt sätt, men nog kunde jag skönja Steiners tankar när han talade om sambandet mellan växande och färg, ljus och klarhet. Jag fascinerades när Klingborg berättade om hur han samtidigt ägnade sig åt måleri och trädgårdsodling och lät verksamheterna korsbefrukta varandra, än mer intresserad blev jag när han berättade att han varit elev till Isaac Grünewald.

Jag hade av någon obegriplig anledning läst en bok om den tyske arkitekten Bruno Taut och det visade sig att Klingborg var mycket intresserad av just Taut, speciellt hans användande av färg i förening med sina originella arkitekturformer. Vi kom överens om att vi skulle äta lunch nästa dag och att jag då skulle ge honom Tautboken. Även Mark Feedman och de två svenska ungdomarna var med på lunchen och vi kom överens om att ungdomarna nästa dag skulle hyra en bil för ta med sig mig och Rose till Río Limpio. Arne Klingborg var dessvärre tvungen att ta sig tillbaka till Sverige.

Rose och jag åkte tidigt på morgonen med de två antropologungdomarna upp till Río Limpio, där vi blev hjärtligt mottagna av Mark Feedman och hans fru Chela Lightchild. Det var en typisk dominikansk liten by, med öppna, trevliga männsikor, till och med lite mer ”utvecklad” än vad sådana ofta är, med flera välsorterade colmados, små affärer/barer, en polisstation, ett välskött litet torg och en hel del allmänna installationer, bland annat ett kafferosteri, som dock inte fungerade. Det berodde nog på att Río Limpio en gång varit en av de gränsbyar som diktatorn Trujillo på trettiotalet planerat att befolka med invandrare – judar, japaner, spanjorer – för att utgöra en slags ”buffert” mot vad som i hans politiska propaganda utmålades som det skadliga inflytandet från Haiti, källa till gallisk-afrikansk promiskuitet, barbari och vidskeplighet.

Vad som var lite oroande var dock att Mark Feedman, medan han förevisade sina välskötta, men inte speciellt omfattande biodynamiska odlingar, oavbrutet underströk sina stora insatser som revolutionerande organisatör och inspiratör En ensam hands-on, västerländsk upplysningsman som på egen hand arbetade i en efterbliven del av landet. Han talade om sina storstilade planer och hur de skilde sig från de miljöförstörande, storskaliga och lokalt okänsliga biståndsprojekten som staten och andra biståndsorganisationer ägnade sig.

Rose som kommer från landet, dotter i en stor, typisk dominikansk bondefamilj, fann liksom jag att det var besvärande när Feedman utmålade den för oss så välbekanta dominikanska landsbygden som ett efterblivet ställe. Intrycket blev inte bättre av att den PRmedvetne amerikanen uppenbarligen inte gillade att vi talade fritt och öppet med lokalbefolkningen. Han presenterade oss för en ung man som besökte honom och som gjorde research för ett tyskt TVteam. Tysken beklagade sig över att de inte funnit ”tillräckligt fattiga miljöer att filma”. Visst finns det mycket elände och fattigdom på landsbygden i Dominikanska Republiken, men folk är långt ifrån så aviga och bakom som Feedman tycktes insinuera.

Men, men, vi tyckte likväl att det var ett ganska spännande ställe och nappade på Feedmans generösa erbjudande om att vi under en veckas tid kunde få bo som gäster på hans biodynamiska experimentstation, något som innebar att jag tillsammans med vår vän Mats Lundahl, som snart skulle komma till ön, kunde utforska områdena kring byn och kanske även finna några olivorister att intervjua. Samma dag åkte vi vidare med antroposofungdomarna. Vi körde längs gränsen och sov över på ett muggigt hotell i Bánica, varifrån jag minns de stora tarantulaspindlarna som höll till bakom en dörr och en kvinna som genom de tunna väggarna hördes gråta hela natten.

Några veckor senare hämtade Mark Feedman oss i Santo Domingo med sin pick-up. Rose och vår fyraåriga dotter Janna satt med Feedman i framsätet, medan jag och Mats placerade oss på flaket. Det var valtider och vi hade på oss kepsar med de violetta och gula färgerna till den då mycket populäre författaren och före detta presidenten Juan Boschs parti El Partido de la Liberación Dominicana (PLD), något som gjorde att folk tutade och vinkade till oss under hela färden.

Mats Lundahl, som varit Rose professor i Nationalekonomi, är tolv år äldre än jag och vi arbetade då tillsammans med att skriva en bok om Olivorio Mateo och om förra seklets socio-ekonomiska förhållanden i Dominikanska Republiken. Vi har alltid trevligt tillsammans och njöt i fulla drag då vi där på flaket var på väg till nya äventyr.

Vi sov i Mark Feedmans ”gäststuga” - en stor, rund hydda med ett strutformat tak av paja, halm. Jag, Rose och Janna sov i en säng på nedre botten, medan Mats fick klättra upp för en stege till ett slags loft. Från takstolarna hängde jutesäckar med utsäde och det fanns även en del staplade uppe hos Mats. Att säckarna hängde som de gjorde var tydligen för att råttorna inte skulle komma åt dem. Så snart natten fallit hördes tassande och pipande i mörkret. Råttorna kröp längs takstolarna över oss och uppe hos Mats sprang de fram och tillbaka över säckarna och gnagde hål i dem, givetvis fick han det svårt med nattsömnen.

Dagen efter förevisade Mark Feedman oss sina organiska odlingar, baserade på Alan Chadwicks ”franska, intensiva, bio-dynamiska metod”. Den innebar i korthet att trädgårdssängarna var upphöjda och plantorna tättplanterade så att växtkraft, solbestrålning, gödsling och jordfuktighet utnyttjades maximalt, inga kemikalier tillsattes, all gödsling var baserad på kompostering. Feedman poängterade att han sysslade med kultur – agrikultur. Allt växande måste liksom livet vara organiskt baserat. Han och hustrun hade under ett par års tid utbildats vid Alan Chadwicks trädgårdskollektiv som 1973 hade grundats i Colevo, Kalifornien. Det betraktades då som ett slags hippiekollektiv, fast ungdomarna ägnade sig inte åt droger, utan åt hårt arbete vägledda av sin odlingsguru Alan Chadwick, en vis herre, men med ett våldsamt humör.

Chadwick, som var född 1909 i en adlig engelsk familj, hade efter ett förflutet som kapten för en minsvepare under Andra Världskriget och som kringresande shakespeareskådespelare i Sydafrika slagit sig på organisk trädgårdsodling och anses nu vara en av de stora föregångsmännen då det gäller biodynamisk odling. Han var något av en guru, som då han blev äldre var aktiv inom ett zenbuddhistiskt kollektiv. Han predikade vältaligt en lära om att människan måste återvända till sitt ursprung som en del av naturen och en hänsynsfull vårdare av dess gåvor.

Det var i Sydafrika som Alan Chadwick träffade grevinnan Freya von Moltke, änka efter Helmut von Moltke, som på sitt slott Kreisau i Polen ägnat sig åt organiskt jordbruk, men efter upplevelser på Östfronten blivit en aktiv motståndare till nazismen och avrättats i januari 1945. Freya och Alan delade ett intresse för Rudolf Steiners teorier om trädgårdsskötsel. 1960 levde Freya med historikern och filosofen Eugen Rosenstock-Huessy och de flyttade tillsammans till Kalifornien. Då University of California 1967 startade en kurs i trädgårdsskötsel föreslog Freya att Alan Chadwick skulle anlägga en bio-dynamisk trädgård och handleda praktisk hortikultur.

Det där visste jag ingenting om då vi träffade Marc Feedman, men han talade jämt och ständigt om Alan Chadwick och Rosenstock-Hussey. Vad han också poängterade var att han var en praktisk man, någon som inte var rädd för att få sina händer smutsiga. Att han byggt upp sin verksamhet på egen hand. Mark Feedman påstod att han inte var den som snackade och filosoferade i onödan. Filosofi var jordbruk och han citerade Rosenstock-Huessy som tydligen sagt att hjärnan är den enda kroppsdel som inte producerar nya celler och följaktligen skulle vara ett dött organ om den inte stimulerades av kroppslig verksamhet.

Vi började irriteras av Feedmans predikande. Speciellt hans förklaringar av hur dominikanska bönder tänkte och agerade fick Rose att förlora tålamodet. Mark Feedman hade dessutom den störande vanan att vid frågor eller invändningar från vår sida upprepa: I do not think so, I do know so. ”Jag tror inte att det är på det viset. Jag vet det verkligen.” Han påstod att han utbildade bönderna till att bli ”barfota agronomer” som skulle sprida hans budskap om organisk odling över hela landet. De skulle komma att söka sig till honom i allt större skaror.

Dagen efter vår oroliga natt bland råttorna var det den första maj och vi hade börjat förstå att det var något som inte stod riktigt rätt till. Bönderna som arbetade för Feedman sa att de helst inte ville arbeta eftersom det i hela Dominikanska Republiken var ”arbetarnas dag” och de borde vara lediga. Feedman konstaterade då att Första Maj inte firades i USA och att det därför inte kunde bli någon fridag. Vi förstod då att trädgårdsarbetarna var anställda, något som inte varit helt klart tidigare.

På eftermiddagen var det undervisning i ett ”klassrum” och det var Chela Lightchild som instruerade de trötta arbetarna. På en svart tavla ritade hon med krita en planta som växte upp ur jorden och en sol och en måne, sedan inledde hon en av de mest virriga utläggningar jag någonsin lyssnat till - om hur sol, måne och planeter påverkade växtligheten på olika sätt, något som tycktes vara helt i linje med Steiners mest virriga teorier. Bönderna lyssnade intensivt. Jag undrade om de begrep mer än jag, alltså – ingenting. Feedman stod med händerna i kors i dörröppningen och då han fick se att en av åhörarna hade somnat gick han fram och stötte till honom så att han vaknade.

Efter lektionen blev det ett uppträde på gårdsplanen. Någon sa att de inte skulle ha arbetat, det hade fört otur med sig, en av männen hade av misstag huggit sig i benet med en machete. Bonden som somnat under Chelas föreläsning muttrade till Mats och mig att Feedman hade dragit in hans dagsersättning, något som tydligen var straffet för bristande uppmärksamhet under hustruns föreläsningar. Senare på kvällen höll Chela ett föredrag om stickning för en grupp kvinnor. Rose som både syr och stickar alldeles utmärkt, blev nu ordentligt irriterad, inte minst därför att Chela åter använt den svarta tavlan för en teoretisk genomgång av stickningens hemligheter. Ingen hade rört någon stickning under den timme som genomgången varade. Vid vårt vegetariska kvällsmål skällde Rose ut Mark Feedman och konstaterade att hon varken trodde på honom eller hans projekt och lämnade dagen efter med Janna Río Limpio. Jag kommer inte ihåg hur. Jag och Mats stannade kvar eftersom vi ville söka rätt på olivorister.

 

Av någon anledning ville Feedman till varje pris att jag och Mats skulle stanna kvar hela veckan ut, men han ville, eller kunde inte föra oss till några olivorister. Dock lyckades jag och Mats genom några bönder få reda på att på Nalga de Macos sluttning levde en gammal olivorist som känt både Olivorio Mateo och en av hans efterföljare, José Popa, som 1930 hade mördats av Trujillos handgångna män.

Vi fick ett långt intressant samtal med den gamle mannen, som dock gjorde sig till get och nekade till att han känt till Olivorio. Han hade heller aldrig hört att det skulle finnas en grotta under Nalga de Maco. Sådan ”vidskepelse” intresserade honom inte. Då vi påpekade att han hade flera stora palos och ett altare inne i sitt hus, påstod han att det var ”för barnens skull”. Det var dock ingen tvekan om att han var övertygad olivorist, gång på gång försa han sig. Till slut hade Mats och jag försiktigt nystat ur honom en hel del upplysningar om områdets olivoristatraditioner, smuggelvägar och flera unika insikter om levande, folklig religiositet. 

När vi gick därifrån frågade vi bonden som fört oss dit upp varför den gamle mannen varit så förtegen. Han svarade skrattande att den gamle mannen blivit orolig och trott att vi var ”två generaler med pistoler”. Då vi kommit tillbaka till Feedmans farm väntade han på oss. Han var rasande och påstod att vi genom vårt självsvåldiga beteende hade kunnat äventyra hela ”hans projekt”. Mark Feedman hade sin ställning och sitt rykte att tänka på och kunde därför inte låta oss springa omkring och tala med vem som helst.

Då Mats och jag senare under kvällen samtalade med varandra beslutade vi oss för att ge oss av. Det verkade som om vårt samröre med Feedman äventyrade våra försök att få kontakt med olivorister. Dessutom var Feedman alldeles för lynnig och hans fru snurrig. De antroposofiska föreläsningarna i samband med hennes namn – Chela Lightchild, tydde på att hon tydligen, liksom maken hade någon flummig hippiebakgrund. Lightchild, Ljusbarn, kunde knappast var hennes riktiga namn och jag råkade veta att Chela var den hinduiska beteckningen på en kvinnlig lärjunge till en guru. Vi beslöt att ge oss av nästa dag.

Men, det visade sig att Feedman hade den enda bilen i byn och han ville absolut inte att vi skulle ta oss tillbaka till Santo Domingo. Han hade beslutat sig för att till varje pris övertyga oss om att hans projekt var alldeles utmärkt. Det fanns en risk att vi kunde förtala honom. Mats var professor vid Handelshögskolan i Stockholm och Feedman förhandlade om svenskt stöd, speciellt från antroposoferna och olika jordbruksinstitutioner, dessutom visste han att jag kände folk i Santo Domingo.

Han tog med oss i sin pick-up och körde oss runt medan han berättade om sin tid som fredskårist på olika håll i Latinamerika, sin tid hos Alan Chadwick och om Rosenstock-Huessys filosofi. Rosenstock-Huessy hade tydligen varit inspiratör till den amerikanska Peace Corps, fredskårens instiftande. Freedman berättade hur hårt han kämpat för att få stöd för sina revolutionerande odlingsidéer, men hur han motarbetats av det internationella biståndsetablissemanget som motsatt sig hans praktiska tillvägagångssätt - att han till skillnad från de flesta andra hade valt att bo och arbeta bland bönderna och att han begripit att andra biståndsorgan i allmänhet enbart gick konsumtionssamhällets ärenden.

Mark Feedman var kanske, trots allt, en sann idealist, men samtidigt lite väl burdus och klumpig för vår smak. Hans oförsiktiga uttalande om att han använde olika organisationer för att pumping money, pumpa upp pengar, och hans vägran att ta upp liftande bönder och låta dem fara med på flaket retade oss. Jag hade aldrig tidigare sett någon bete sig så. Om det fanns plats på flaket lät man på den dominikanska landsbygden alltid liftande fotgängare fara med. 

Det gick ännu en dag av inaktivitet och under natten beslöt jag och Mats oss för att smita iväg. Vi tog flaskan whiskey som vi köpt för att ge till min vän, Fader Reilly, prästen i San Juan de La Maguana, och smög ut för att hälsa på några bönder vi samtalat med under dagen. Tillsammans delade vi flaskans innehåll medan de berättade om hur Mark Feedman allt som oftast var på dåligt humör och hade avskedat flera av de som arbetat för honom. Att gringon inte gillade att de talade med folk som Mats och mig. Dessvärre var det svårt att ta sig från byn utan häst, mula eller bil. Vi måste till fots ta oss ner till huvudvägen, som låg någon mil därifrån, om inte poliserna vid posteringen vid byns entré kunde köra oss, men de var inte där just nu.

Mats och jag hade inget annat val än att innan soluppgången försiktigt smyga oss ut ur byn. Vi hade kommit halvvägs ner till huvudvägen då vi hörde Feemans pick-up och såg dammolnet omkring den. Vi kastade oss huvudstupa i diket och andades ut då han körde förbi, utan att ha upptäckt oss. Då vi fortsatte vår vandring var vi hela tiden oroliga för att han skulle komma tillbaka, men som tur var fick vi så fort vi kommit fram till huvudvägen lift med en grupp soldater och satt sedan med dem på flaket medan vi for ner längs gränsen, sjöng och drack rom, lättade efter att ha kunnat ta oss från Río Limpio och Mark Feedmans övervakning.

Att jag kom att skriva om mina minnen från Río Limpio berodde på att jag läste en bok om övergrepp mot Yamomami, en folkgrupp i Amazonas. Då jag på sjuttiotalet studerade religionshistoria var Napoleon Chagnons bok YanomamöThe Fierce People mycket populär och likaså hans välgjorda filmer om en isolerad folkgrupp i det inre av Amazonas, där män utkämpade våldsamma strider för att behärska så många kvinnor som möjligt. Chagnons teorier ar påverkade av sociobiologi, en uppfattning som förklarar socialt beteende genom att undersöka vilka evolutionära fördelar det kan ge. Chagnon ansåg att yanamamös uppenbara isolering gjorde att man hos dem kunde studera tidiga sociala förhållanden som gick ut på att stärka en arts möjligheter för överlevnad i en hård och krävande omgivning. I yanamamös fall rörde det sig om hur starka män genom strid och våld försäkrade sig om att kunna para sig med så många kvinnor som möjligt. Chagnon konstaterade:

Inte alla organismer existerar i socialt organiserade grupper. Varför vissa gör det är en fascinerande fråga, men den förklaras inte av samhällsvetenskaperna. Det är en fråga inom ramen biologi och evolution och faller därför utanför innehållet i denna bok, utanför ramen för kulturantropologi. Men … detta betyder dock inte att antropologer kan ignorera den.

Många betraktade Chagnons bok som en nyttig motvikt mot skildringar av naturfolk som ädla vildar, i själva verket var det lika illa ställt med dem som med ”vanliga” civiliserade människor – om inte värre. De förtryckte kvinnor, slogs och svek varandra, allt för egen vinnings skull. Chagnon föraktade skrivbordsantropologer som inte likt honom verkligen levt nära folk som levde i ett ”primtivt tillstånd”:

Vi alla varit på campingsemester, men föreställ dig de hygieniska följderna av att campa i omkring tre år på samma begränsade plats tillsammans med två hundra följeslagare, utan avlopp, rinnande vatten, eller sophämtning, då kan du få en känsla av hur det dagliga livet är bland Yanomamö.

På sjuttiotalet var det var antagligen få antropologistudenter som inte sett Chagnons filmer om hur yanomami slogs med varandra, berusade sig på hallucinogena droger och levde nära och genom en ogästvänlig natur. Jag kunde ibland fantisera om hur spännande det vore att som ensam västerlänning ta sig till en ”icke kontaktad” stam, lära mig dess språk och komma fram till revolutionerande insikter.

Chagnons bok gav snart upphov till en mängd ”vetenskapliga” studier av yanomami och ett inte oansenligt antal romantiserande skildringar. En stor succé var antropologen Florina Donners New Ageinspirerade berättelse om sin tid hos yanomami - Shabono: En avlägsen och magisk värld i hjärtat av den sydamerikanska djungeln. Det avslöjades dock snart att Donner befunnit sig Los Angeles under den tid hon påstått sig vara i Amazonas och att stora delar av hennes upplevelser plagierats från en italiensk antropologs intervjuer med Helena Varelo, som tolv år gammal 1932 hade kidnappats av yanomami. Florinda Donner försvann spårlöst då hennes make Carlos Castaneda, en legendarisk författare och New Ageguru, dog 1998, men Helena Varelo levde fortfarande då Patrick Tierney träffade henne 1996 hos en yanomamigrupp hon återvänt till efter att ha vantrivts på en missionsstation.

Patrick Tierney träffade också Yarima som fortfarande talade en del engelska efter att varit gift med en av Chagnons assistenter, och sedermera ovän, och därefter bott flera år i New Jersey innan hon lämnade sin make och sina barn för att återvände till yanomami.  Som en kontrast till Chagnons adrenalinstinna skildringar av yanomami rekommenderas David Goods möten med min sin mor Yarima som inleddes 2013, efter nitton års separation. En bra början är ett CBS program From the Amazon to the Garden State.  https://www.youtube.com/watch?v=Ll0-gyJdi6U

Det verkar som om Tierney, till skillnad från Chagnon som han skoningslöst attackerar i sin väldokumenterade bok Darkness in Eldorado, anstränger sig för att presentera yanomami som individer. Hos Chagnon är det lätt att få intrycket att han beskriver yanomami enbart som typer, trots att han lärde sig deras språk och bodde tillsammans med dem i sjutton månader och efter det återvände vid flera tillfällen. Tierney beskriver hur Chagnons yanamamö i själva verket inte var den ”okontaktade”, isolerade grupp han beskriver dem som.

Yanomami hade i själva verket redan då Chagnon dök upp hos dem 1963 dragit sig undan från sina ursprungliga områden och de skogsskövlare och guldgrävare som besvärade dem. De hade decimerats av en våldsam smittkoppsepidemi och från missionärer och olika exploatörer hade de försetts med eftertraktade yxor och machetes. De var alltså inte några fullständigt isolerade människospillror som levde i enlighet med urgamla traditioner, utan individer vars traditionella levnadssätt var i färd med att förändras. En nedbrytande process som enligt Tierney förvärrades av Chagnons hänsynslösa umgänge med dem. Något som bland annat innebar att han fick yanomami att inför sin filmkamera iscensätta regelrätta strider och slagsmål, hallucinatoriska riter, avslöja tabubelagda blodsband och namn och sälja sitt blod för åtråvärda vapen, husgeråd och machetes. Tierney påstod att yanomami i själva verket aldrig varit så våldsamma som Chagnon framställde dem. I själva verket var de konflikträdda och hade genom tiderna dragit sig undan från människor de ansåg sig hotade av. Likaså var Chagnons påståenden om de talrika striderna kring kvinnor överdrivna och dåligt underbyggda. Flera av Tierneys anklagelser mot Chagnon har inte kunnat substansieras och under flera år rasade en debatt för och emot honom. En relativt klar sammanfattning, som främst stödjer Chagnon ges av Ramsay (2013).

Chagnon var inte ensam om att utnyttja yanomami för olika ändamål. Där fanns exempelvis också Chagnons lierade, den franske antropologen Jacques Lizot som levde med yanomami i 24 år, mellan 1968 och 1992, och som publicerade ett omfattande yanomamilexikon, samtidigt som han omgav sig med och sexuellt utnyttjade ett hov av yanomamipojkar, vars tjänster han betalade med vapen och metallverktyg. Chagnon återkom vid flera tillfällen med journalister, filmare, regeringstjänstemän och olika exploatörer, alltid med en mängd varor. Vid ett tillfälle anlände han med en helikopter, som landade mitt på den öppna platsen i en shabono, en av yanomamis kringgärdade byar.

Genom den självförsvarsbok som Chagnon skrev som svar på Tierneys attacker får läsaren reda på att även om Chagnon en och annan gång tog sig in i djungeln, dock alltid med infödda guider i sällskap och rikligt med varor som betalning, bodde han med sin familj på James P. Barkers missionstation. Den shabono vars invånare han så intensivt studerade hade fyra år tidigare på Barkers inrådan anlagts vid hans missionsstation. Chagnons barn lekte ofta i Barkers staketomgärdade trädgård, där han hade en stor hönsgård. I The Fierce People kallar Chagnon dock sin missionärsgranne Mr. Barker och vi får ingen uppfattning om att han befann sig i Chagnons närhet medan denne ”bodde så nära ´naturtillståndet´ som man kunde göra.”

Att det var Barker som introducerade Chagnon till yanomami står klart redan i början av The Fierce People. En skildring som det kan löna sig att citera i sin helhet, inte minst som exempel på en av de ankomstskildringar som Marie Louis Pratt har visat att man kan det går att analysera som indikation på hur skildringen av en antropologs ankomst till en för dem tidigare främmande folkgrupp innefattar en bild av och uppfattning om den grupp som de fortsättningsvis kommer framställa.

Är ankomstskildringen negativ kommer forskningsredogörelsen också att vara det, och tvärtom. Pratts analyser ingår i en av James Cliffords många undersökningar av antropologi som en form av litteraturgenre där antropologers beskrivninar bör tolkas som litterära texter. Det är sällan de överensstämmer med ”verkligheten”. De är nämligen ”landskap sedda genom ett temperament”, Émile Zolas välkända definition av ett ”konstverk”.

Chagnons ankomstskildring understryker yanomamis särart, deras kroppslighet och hotfulla attityd. Chagnon är och förblir en främling, en betraktare, om än en djärv och företagsam sådan:

Jag hade under två och en halv dag färdats i en liten aluminiumroddbåt som drevs av en stor utombordsmotor, det var trångt med flera tvåhundraliters bensinfat och två venezuelanska funktionärer, som arbetade för den venezuelanska malariakontrollen. De var på väg till sin utpost i yanomamöområdet, två eller tre halmtäckta hyddor.

I Tama Tama plockade vi upp James P. Barker, den första utomstående som varit i permanent kontakt med venezuelanska Yanomamö sedan 1950. […] Barker hade levt med den här speciella yanomamögruppen i fyra år. […]

Jag hukade i den låga öppningen in till centralplatsen. Tittade upp och flämtade chockerad då jag fick se hur ett dussin bastanta, nakna, svettiga, skräckinjagande män nervöst blickade mot oss längs sina mot oss riktade pilar! Strimmor av slem, grönfärgat av tobak, kletade mellan tänder och läppar, något som gjorde dem än mer ohyggliga. Mörkgrönt snor hängde i strängar från näsborrarna, droppade från hakorna ner mot deras muskulösa bringor och flöt trögt över deras magar, där de blandade sig med röd färg och svett. [...]

Vi hade kommit till byn medan männen med långa rör blåste ett grönaktigt pulver, en hallucinogen drog som kallas ebene, upp i varandras näsor. Yanomamö blåste med sådan kraft att klumpar av snor sprutade ut ur den motsatta näsborren. En av biverkningarna av den hallucinogena drogen är en ymnigt rinnande näsa, hackande hosta, och ibland kräkningar. Snoret är alltid mättat med grönt pulver och männen brukar låta det rinna fritt ur näsborrarna.

 

 

Min nästa upptäckt var ett dussin aggressiva, undernärda och morrande hundar som nafsade efter mina ben, cirklande kring mig som om jag vore deras nästa måltid. Jag stod där med min anteckningsbok, hjälplös och patetisk, stanken från ruttnande vegetation, hundexkrementer och avskräde slog emot mig och fick mig nästan att spy. [...]

Vi hade kommit strax efter en allvarlig strid. Sju av kvinnorna från shabonon hade dagen innan rövats bort av en angränsande grupp och männen och deras gäster hade just den här morgonen återtagit fem av dem efter en brutal klubbkamp, som nästan avslutades i ett pilregn. Kidnapparna var nu rasande efter att ha förlorat fem av sina sju kvinnliga fångar och hade hotat att plundra Bisaasi-teri och döda dess invånare med pilar. När Barker och jag oväntat dök upp trodde de att vi var angriparna. […] 

Så pass mycket om min upptäckt att den primitiva människan inte är den sinnebild av ädelmod  och sundhet som jag hade föreställt mig att han skulle vara.

 

Sedermera deltog Chagnon i yanamamis hallucinogena riter, klädde sig som dem och försökte framställa sig som en hotfull och mäktig shaman. Han behöll dock hela tiden sin distans och betraktade dem som en främmande människogrupp. Som försvar av sitt beteende och sina forskningsmetoder skrev Chagnon fyrtiofem år efter sin första kontakt med yanomami boken Ädla vildar: Mitt liv bland  bland två farliga stammar — Yanomamö och antropologerna. Han ville dock inte erkänna att han på något sätt skulle ha kunnat skada någon av dem. Han var själv ett offer:

Skadan de falska anklagelserna i denna bok [Darkness in Eldorado] gjorde mig och mitt arbete ödelade min forskarkarriär [Chagnon var redan pensionerad då Tierneys bok publicerades], förstörde min hälsa och bedrövade allvarligt min familj. Jag blev så överväldigad av de oupphörliga samtalen från reportrar under de första veckorna efter det att boken kommit ut att jag en tidig morgon i oktober 2000 kollapsade av all stress och var tvungen att läggas in på sjukhus.

Det har inte varit min avsikt att likställa Chagnons självsvåldiga uppträdande med Mark Feedmans betydligt blygsammare och diskretare insatser i Río Limpio. Det lidande som Chagnon uppenbarligen förorsakade flera individer hade ingen motsvarighet i Río Limpio. Tvärtom var antagligen Mark Feedmans insatser för invånarna i den dominikanska byn i stort sett positiva och han har säkerligen också gjort något för utbredandet av organisk odling i Dominikanska Republiken. De enda likheterna jag kan se baserar sig på egna intryck och uppfattningar, som givetvis kan vara helt felaktiga, nämligen Feedmans stora självsäkerhet och blindhet inför hur han kunde uppfattas av andra. Främlingen som vet bäst och talar i andras sak – I don´t think so. I do know so.

Medan jag skrev min essä kom jag att undra hur det gått för Mark Feedman och hans projekt. Jag kollade på nätet och fann att det i Río Limpio fanns ett projekt stött av svenska antroposofer och jag skrev ett par rader till Mikko Tuononen, som förestår initiativet. Han gav mig ett mycket vänligt svar där han berättade att han kom till Río Limpio hösten 1986 och stannade där i sju år. Först arbetade han med Mark Feedman och sedan med Arbetsgruppen för landsbygdsutveckling, en svensk antroposofisk NGO i vilken Arne Klingborg var styrelsemedlem fram till sin död 2006. Mark Feedman och hans fru Chela lämnade Río Limpio i början av nittiotalet, efter att byggt upp CREAR, som nu fungerar som en slags statsfinansierad lantbruksskola. Mark och Chela bor i New Mexico och skälen till att de lämnade Río Limpio var hans vacklande hälsa och att ”finansieringen av arbetet kanske inte var så enkelt för honom”.

Mikko Tuonen skrev att jag var mycket välkommen till Río Limpio och om jag skulle komma kunde vi kanske koordinera våra resor så att vi kunde träffas där. Mikko bor i Finland, men brukar besöka Río Limpio på hösten. Jag funderar på om jag kanske skulle nappa på förslaget. 

Arrom, José Juan (1974) Relación acerca de las antigüedades de las Indias de fray Ramón Pané. México D. F: Ed. Siglo XXI. Biocca, Ettore (1965) Yanoáma: dal racconto di una donna rapita dagli Indi. Bari: Leonardo da Vinci. Chagnon, Napoleon A. (1977) Yąnomamö: The Fierce People. New York: Holt, Reinhart and Winston.  Chagnon, Napoleon A. (2013) Noble SavagesMy Life Among Two Dangerous Tribes — The Yanomamö and the Anthropologists. New York: Simon and Schuster. Donner, Florinda (1986) Shabono: En avlägsen och magisk värld i hjärtat av den sydamerikanska djungeln. Stockholm: Almquist & Wicksell. Lee, Paul L. (2003) There is a Garden in the Mind: A Memoir of Alan Chadwick and the Organic Movement in California. Berkeley: North Atlantic Books. Lundius, Jan (1994) The Great Power of God in San Juan Valley: Syncretism and Messianism in the Dominican Republic. Stockholm: Almquist & Wiksell International. Oliver, José R. (2009). Caciques and Cemi Idols. The Web Spun by Taino Rulers between Hispaniola and Puerto Rico.  Tuscaloosa: University of Alabama Press. Pratt, Marie Louise (1986) “Fieldwork in Common Places”, i Clifford, James and Marcus, George E. (eds.) Writing Culture: The Poetics and Politics of Etnography. Berkeley: University of California Press. Clifford, James (1988) The Predicament of Culture: Twentieth-Century Etnography, Literature, and Art. Cambridge: Harvard University Press. Ramsay, Gordon (2013) "The Chagnon Controversy - What are the Issues, What´s as Stake, Where do We Stand?" https://embodiedknowledges.blogspot.it/2013/03/the-chagnon-controversy-what-are-issues.html Tierney, Patrick (2001) Darkness in El Dorado: How Scientists and Journalists Devastated the Amazon. New York: W.W. Norton. Steiner, Rudolf (2008)  Spiritual Ecology: Reading the book of nature and reconnecting with the world. Forest Row: Rudolf Steiner Press.

 

 

BLOG LIST

Howlin´ Wolf, i.e Chester Arthur Burnett (1910-1976), was great in several meanings of the word. Not only was he one and ninety-eight centimetres tall, weighed one hundred and twenty-five kilograms and had fifty-one in shoe number. Howlin´ Wolf was also one of the greatest blues guitarists of all...
Howlin´ Wolf, d.v.s. Chester Arthur Burnett (1910-1976), var stor i flera avseenden. Inte enbart var han en och nittioåtta centimeter lång, vägde etthundratjugofem kilo och hade femtioett i skonummer. Howlin´ Wolf var dessutom en av tidernas största bluesgitarrister, hemmahörande på bluesens...
I open Facebook and among the usual cats I find plenty of photos depicting all kinds of dishes that friends of min have enjoyed. I why a good meal is worth remembering. Not only the food, but also the atmosphere that supports culinary pleasures; the ambiance, the friends with whom you...
Jag öppnar Facebook och som vanligt finns där gott om kattor, men alldeles speciellt – både från okända och vänner – bilder på allsköns maträtter som de avnjutit. Och jag förstår det så väl, en god måltid är värd att minnas. Inte enbart maten, utan även atmosfären som skapar den...
In the early 1990's, more precisely 1993-1995, we lived in New York where my wife worked at the policy department of the headquarters of the United Nations Development Program (UNDP). I struggled with a dissertation, taught Swedish and did one or two consulting assignments, including...
I början av nittiotalet, närmare bestämt 1993-1995, bodde vi i New York där min hustru arbetade på policyavdelningen på högkvarteret för FN:s Utvecklingsprogram (UNDP). Själv slet jag med en avhandling, undervisade i svenska och gjorde ett och annat konsultuppdrag, bland annat hos...
When it comes to math, I'm on a Neanderthal man´s level. I understand virtually nothing and the more I struggle to understand, the less I do. There must be some brain wrinkles missing, or a defult brain capacity that hinder me from undertstaning much related to algebra and...
Då det gäller matematik befinner jag mig på en neanderthalmans nivå. Jag begriper i stort sett ingenting och ju mer jag kämpar med att förstå, desto mindre begriper jag. Det måste finnas några vindlingar i min hjärna som inte fungerar, eller kanske de saknas.     Redan på lågstadiet blev...
By the beginning of this century, I worked at the Swedish International Development Cooperation Agency (Sida), which at that time was located in very centre of Stockholm. From my office window I could look down over Malmskillnadsgatan, which at that time was Stockholms preferred...
I början av seklet arbetade jag på Sida, som då låg vid Sveavägen mitt i Stockholm. Från mitt fönster kunde jag blicka ner över Malmskillnadsgatan, som på den tiden var Stockholms prostitutionsgata framför andra, lite längre bort skymtades Kungsgatans tvillingtorn. För en landsortspojke var det en...
Items: 41 - 50 of 326
<< 3 | 4 | 5 | 6 | 7 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com