Jag kom just in genom dörren efter en längre promenad under vilken jag som så ofta händer hade blivit sittande på en bänk. Efter att ha betraktat grönskan, människorna och hundarna omkring mig lyfte jag blicken och såg in i en den oändligt blå himlen.
Bländades av solen och blundade. Åter fanns tankarna där, desamma som jag delar med de flesta av oss. Vem är jag? Vad gör jag här? Varför är jag unik? Jag föddes, lever och skall dö. Varför skrämmer inte döden mig? Inte än så länge i varje fall. Och här är jag. Varför har jag blivit så priviligierad och nått denna ålder?
Visst plågas jag av mina tillkortakommanden och de missförstånd och kontaktlöshet som kan uppkomma omkring mig, mitt all denna mångfald av glädje och elände. Svält krig, katastrofer, oförklarlig ondska och godhet. Jag älskar min familj och mina vänner.
Trots allt är det en triumf att finnas till. Men ändå? Vad gör mitt futtiga liv för skillnad i denna myriad av människor? Denna myrstack av varelser? Varför bry sig? Kan en så liten och oväsentlig individ som jag göra något för att övervinna den splittring, fragmentering och likgiltighet som präglar så mycket omkring mig? Antagligen inte mycket, mer än att försöka vara tolerant, snäll och hävda mina åsikter.
Och därute finns universum, med sin oändlighet av solar, stjärnor, planeter, galaxer och superkvarkar. Jag hade en morbror, han är död sedan länge, som var mycket intresserad av astronomi och de gånger jag träffade honom talade han om universums storhet och allt han visste om den; svarta hål, kvarkar, det krökta rummet och mycket annat. På något vis skrämdes han av sin egna kunskaper. Det var som om han kände att vi skulle uppleva solens död och universums kollaps, hur omöjligt detta än kunde vara. Det är som döden – universums oändlighet skrämmer mig inte alls och jag tror faktiskt att vår underbart vackra planet är den enda som existerar i universum och om så inte vore fallet – vad rör det mig?
För mig är tillvarons stora mysterium människans förmåga att uppskatta naturen, att skapa och njuta av konst och musik, litteraturens parallella världar. Medan jag satt där dök den italienska sången Volare upp i skallen. Denna underbart banala sång som jag tror att varje italienare känner till och att de flesta av dem kan sjunga. Banal? Vad menade jag med det? Är det inte ett nedsättande ord? Inte alls, jag tror grundbetydelsen är ”allmänt förkommande” och det är onekligen Volare. Betyder det att den är usel. Inte alls, tvärtom. Enkel? Kanske, men det tror jag inte heller den är eftersom den hos mig och så många andra skapar en så härligt befriande och upplyftande känsla.
Poi d'improvviso venivo dal vento rapito
e incominciavo a volare nel cielo infinito
Volare, oh, oh!
Cantare, oh, oh, oh, oh!
Nel blu dipinto di blu,
felice di stare lassù
https://www.youtube.com/watch?v=u99ivDAqwSM
Sedan plötsligt fördes jag bort av vinden
och började flyga i den oändliga himlen.
Flyga, åh, åh!
Sjunga, åh, åh, åh, åh!
I det blå målat blått,
glad över att vara där.
”I det blå målat i blått”, meningen är onekligen något underlig. Domenico Modugno, som sjöng och skrev sången, har berättat att han fått sin inspiration att skriva den då han tillsammans med hustrun Franca Gandolfi en morgon genom fönstret blickat ut mot en oändligt blå himmel.
Modugnos medförfattare, Franco Migliacci, gav en kanske mer plausibel förklaring till orden då han berättade att han gripits av sin inspiration då han betraktat två målningar av Mark Chagall – Kvinnan på röd tupp och Målaren och hans modell.
Under alla förhållanden blev Modugno och Migliacci rörande överens meningens bärighet och mystiska innebörd då däe i Rom på en bro tillsammans stod och betraktade himlen. Även i mitt tycke har den romerska himlen en alldeles speciell färg, kanske är det växelverkan mellan berg och hav som gör det. Rom ligger mellan de båda.
På väg hem käom jag att tänka på krigen i Ukraina, Gaza och Iran och en annan sång började ljuda i huvudet, även den av två författare – Olle Adolphson och Beppe Wolgers. Även den banal? Kanske, men vacker. Sentimental, ämen sann och tänkvärd. Den gör mig märkligt nedstämd.
Jag hörde musik någonstans
äsom kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
äoch dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst . . .
. . . för när mänskorna har varandra
äbor de alla i samma land
och jag är ju precis som andra
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster
ähuvudsta′n ligger i mitt rum
och i taket gör lyktor mönster
det är dumt men jag är väl dum.
https://www.youtube.com/watch?v=2Uxs17sogvo
Jag är väl mäedveten om att himlens blåa färg i själva verket döljer en svart, kall och omänsklig rymd – omänsklig i så måtto att den saknar tid, värme och syre. Den underbart blåa färgen hos hav och himämel är inte annat än ett resultat av luftmolekylernas spridning, som ökar och minskar beroende på solljusets våglängder. Blått har den kortaste våglängden och det är det som gör himlen blå under dagen. Himlens blå färg skyddar oss mot rymdens obevekliga mörker. Vi kan inte leva därute, äi mörkret och kylan, utom i små rymdstationer, skyddade genom tio centimeter tunna väggar av aluminium, titan och ett syntetfiber kallat kevlar.
Nej, vi hör heämma här hos oss. Omgivna av naturens skönhet, dess grönska, friska luft, livgivande vatten, djupa skogar och väldiga oceaner. Jorden är människans hem och ur vårt perspektiv saknar universum liv. Vi bör kanske ibland ta ett steg åt sidan och bli som främlingar i världen, då kan vi möjligen för ett ögonblick se och uppskattaä vår omgivnings obegripliga skönhet.
Att se allt utifrån får mig att minnas en bok jag nyligen läst – Samantha Harveys Orbital.
Sex människoär, fyra män och två kvinnor delar det trånga utrymmet på en internationell rymdstation. De andas samma luft, ständigt renad och återanvänd. De äter samma vakuumförpackade, snabbuppvärmda, trista mat. Tynägdlösheten och bristen på jordisk tidsuppfattning, avsaknaden av dag och natt, tär på deras sinnen och kroppar. De flyter i gravitationsfri sömn och tränar regelbundet för att förhindra atrofierande muskler.ä
De är vänliga och respektfulla mot varandra, men för att inte komma i konflikt under de långa månader de vistas tillsammans finns det en tyst överenskommelse dem emellan att inte beklaga sig, inte betunga de andra med sina livshistorier, eventuella sorger och tillkortakommanden. De delar sina gemensamma måltider och anspråkslösa äfester. Undviker allt tal om politik och nationalism – de är en amerikan, en italienare, två ryssar, en engelska och en japanska. Samtliga känner en viss ömhet inför och ett vänskapligt band med varandra.
Var och en har sina specifika vetenskapliga uppgifter – att se till hur en grupp möss, en del under samma förhållanden säom de själva, andra utan försikthetsåtgärder, klarar tyngdlös- och tidlösheten. En annan vårdar en bönodling, någon kontroller en stamcellsodling. De företar rymdpromenader för att installera en antenn, eller kontrollera rymdstationens yttre skal. De tar fotografier av klimatologiska förändringar och en mängd andra typer av mätningar, utför ständigt smärre, inre besiktningar och reparationer. Stationens äldre, ryska del har en nästanä osynlig spricka.
Under ett dygn följer vi astronauterna under deras färd kring jorden – sexton soluppgångar och sexton solnedgångar,ä under en ständig skiftande färd. I rymden försvinner tiden, den är ju beroende av vårt förhållande till solen.
De sex männiäskorna är instängda som i en konservburk i ett vakuum skyddat från en säker död genom tiodecimeters tunna väggar. Vi följer deras individuella tankar. De har alla en gång drivits av en dröm att bli rymdfarare och genomgått hård träning för att nå sitt mål. De lever i en trång, sällsam värld med oändlighetens kyliga rymd oämkring sig. De är fyllda av minnen från sitt jordeliv, men något inom dem vill inte återvända. De har vant sig vid ett liv i tomheten, präglat av kringskurenhet, ett ständigt upprepande av små göromål, bortom allt, bortom anädra människor. På något vis fruktar de alla jordens annorlunda liv.
Genom korta ämeddelanden de får och sänder till sina familjer får vi glimtar av deras jordiska tillvaro. Besättningsmedlemmarna har fört med sig fotografier och små, minnesdigra föremål. Vi inser deras ensamhet och avoghet mot att upprätthålla alltför intim kontakt med sina arbetskamrater.
Trots sin sepaäration från världen, kan de inte undkomma dess ständiga dragningskraft. Nyheten om en mors död når dem, och med den kommer tankar på ett återvändande till sina hem. De ser på medan en tyfons vita cirkelrörelse fäöds över Stilla Havet och närmar sig en arkipelag vars bebyggelse säkerligen kommer att slås i spillror, människor kommer att skadas och dö.
De betraktar ämed vördnad vår värld som strålar i sin återglans av solljuset. Då de från rymdstationens små fönster ser hur vår värld skiftar från dag till natt och hur deras farkost svävar över glaciärer och öknar, bergskedjor och oceaner, över vilka vita moln virvlar fram, grips de av de av jordens storslagenhet. Solen går upp:
Stilla häavet som varit ett stort svart hål förvandlas till ett vidsträckt fält av guld och Franska Polynesiens öar, syns som små prickar därnere, likt cellprover omgivna av atoller som blivit till minutiösa regnbågsfärgade gelétabletter, sedan dyker Centralamerikas slända upp.
Samtidigt meäd fascinationen inför vår värld känner de oro inför människans förstörelseverksamhet. Från det stora avstånd de befinner sig på kan de inte urskilja eländet, men de vet och känner att den jord de betraktar obönhörligt skadas av oss människor och de har medel för att zooma in dess verkningar.
Rödalger somä blommar i det förorenade, uppvärmda och överfiskade Atlanten. Sönderfallande glaciärer som blottar bergssidor. Flammande, brinnande skogar och buskmarker, krympande arktiska isfält, oljeutsläpp. En bukt missfärgäad av vattenhyacinter som livnär sig på obehandlat avloppsvatten. Förvrängda, översvämmade eller uttorkade flodbäddar i Sudan, Pakistan, Bangladesh eller North Dakota. Rosa stäppmarker kvarlämnade efter avdunstade sjöar. Gran Chacos bruna områden med väldiga boskapsfarmer där det förr fanns regnskog. Grönblå, stora avdunstade dammar där litium bryts ur saltlaken. De förändrade konturerna av kustlinjer där mark har återvunnits genom ansträngningar att hysa fler och fler människor, eller kuster som återvunnits av havet som inte bryr sig om de människor som bor där. Försvinnande mangroveskogar, hundratals tunnland växthus vars plasttäcken gör hela Spaniens södra udde vit i solen. Havens flytande öar av plastavfall.
Uppifrån rymden går det inte urskilja några gränser, krig, svält eller fattigdom. Under dagen är inget mänskligt synligt, förutom om man zoomar in och betraktar dess förstörelse av vår Moder Jord. Men, på natten lyser tättbebyggda områden upp de mörka kontinenterna.
Rymdstationen är ett mikrokosmos med delar och människor från olika delar av världen. Det finns en rysk äldre, något sliten del och en nyare amerikansk del med inslag av prylar och teknik från de 23 medlemsstaterna i den Europeiska rymdorganisationen (ESA) och även från Kanada och Japan.
Roman är rysk kosmonaut. Han har varit i rymden i 434 dagar och är stationens befälhavare. "Skicklig och kapabel" känner Roman rymdstationen utan och innan och tycks kunna fixa kunna vad som helst ombord.
Roman är praktiskt lagd och lätt att samarbeta med. Hans hjälte är Sergej Krikalev, vars bild han har bredvid sin sovplats tillsammans med en vy över Uralbergen. Krikalev var den förste ryss som färdades i rymden tillsammans med amerikaner. Han gjorde sex rymdfärder och var kvar i rymden när Sovjetunionen upplöstes i december 1991. Krikalevs återkomst försenades och han stannade kvar i rymdstationen MIR under 311 dagar, dubbelt så länge som uppdraget ursprungligen hade krävt. Roman är radioamatör och kommer emellanåt i kontakt med privatpersoner på jorden, korta samtal som snabbt avbryts.
Den andre ryssen, Anton, är omtyckt av de andra, fast han är tystlåten har han en torr humor som de uppskattar . Han är lättrörd och gråter öppet då han ser film med andra eller betraktar jorden utanför fönstren. Mycket av hans tid går att reflektera över sitt äktenskap som nyligen tagit slut.
Japanskan Chies föräldrar var överlevande från atombombsanfallet mot Nagasaki, något som präglat hennes förhållande till dem. Fadern dog tidigare och modern har nu dött under hennes tid i rymden. Hon brottas med sin sorg och kan inte riktigt dela den med sina vänner i besättningen. Distansen till moderns död och begravning är lika svär som den distans hon kände till henne medan modern levde. Hon minns ögonblicksbilder som hon försöker pussla ihop. Besättningsmedlemmarna betraktar Chie som metodisk, klok och rättvis.
.jpg)
Den italienske Pietro är öppen och praktisk, snar att säga sin mening, även om det ibland kan gå lite snett. I sann italiensk anda försökte han exempel piffa upp den enahanda plastförpackade ”makroner med ost” med lite medhavda kryddor och andra kulinariska tricks. Resultatet blev katastrofalt och den besvärande doften av han misslyckade experiment vilade över rymdstationen i mer än en vecka
En sommar besökte Pietro med sin familj en ö utanför Filippinerna för att ägna sig åt att dyka längs dess korallrev. Familjen blev där vänner med en fattig familj. Barnen såg upp mot denne livslevande astronaut och fiskarfamiljen skänkte italienarna all den gästfrihet som stod dem till buds. Trots språk- och kulturbarriärer kände Pietro en sraek närhet till de fattiga öborna och efter återkomsten till Italien sände han dem fotografier och gåvor. Nu hotas fiskarfamiljen av utplåning genom den väldiga tyfon som rymdstationsbesättningen kan se närma sig den filippinska kusten.
Shaun är amerikan och trots sina fysikaliska kunskaper om rymd och matematik är han djupt religiös och anser att Gud existerar och har skapat universum i enlighet med en gudomlig design. Han predikar inte sin tro för de andra, som i allmänhet är ateister, men de respekterar hans allvar och djupa tro.
Den engelska Nell är energisk och positiv och skriver så gott som dagligen till sin make sedan sex år tillbaka. I själva verket har hon inte haft mycket kontakt med honom eftersom fem av de åren till största delen ägnades åt hennes astronautbildning. Deras liv ter sig såväl själsligt som rumsligt åtskilt. Han lever ensam på sin familjegård på den irländska landsbygden.
Under en rymdpromenad då hon enbart, likt en navelsträng, är ansluten med rymdstationen genom ett par kablar känner Nell hur svårt det är att arbeta omsluten av den klumpiga rymddräkten. Hon skall ansluta en antenn. Men, då hon svävar fritt i den tomma rymden och upplever den lysande jorden utan stationens fasta fönsterramar grips hon av en märklig expansionskänsla.
Amerikanen Shaun har med sig ett vykort som han ofta tar fram och betraktar. Det framställer Las Meninas, Hovdamerna, av Velazquez. En av konsthistoriens mest omdebatterade tavlor.
Vykortet har et speciellt värde för Shaun – han hade fått sig det tillsänt av en flicka medan han fortfarande gick i skolan. Till en början ointresserad hade han med allt större fascination lyssnat till hur en lärare förklarade Las Meninas för sina elever. Hur unik tavlan var genom att den förenade den klassiska enheten mellan rum, tid och handling. Konstverket framställde Velazquezs studio i det spanska, kejserliga palatset, just vid den tidpunkt då kejsarparet stiger in i rummet. Konstnären står framför målarduken beredd att porträttera infantinnan, den lilla livliga Margarita, vars invecklade dräkt i sista stund arrangeras av två hovdamer.
Vykortet sändes efter lektionen av en flicka som observerat hur Shaun plötsligt börjat inrikta all sin uppmärksamhet på lektionen och detta var upphovet till en ungdomsromans som resulterade i att Shaun efter några år gifte sig med flickan som sänt honom kortet. Sedan dess hade han ofta tagit fram kortet och betraktat det där i sitt slutna rum – rymdstationen, i en tid bortom den gängse tiden, där soluppgångar och nedgångar ständigt skiftar, liksom de gjort långt tillbaka, ända till Velazquezs studio. Shaun betraktar bilden som om den framställde något som vore här och nu.
Klassiska målningar och rymdresor har jag tidigare konfronterats med. I den poetiska filmen Solaris av Tarkovskij, som jag länge fascinerats av och för flera år sedan skrev en blogg om, finns det även tavlor i ett rymdskepp. Speciellt framträdande är Breughels Jägare i snö, som flera av filmens scener alluderar till. En koppling till jorden och det förgångna, till en årstid, något som inte finns i rymden, och starka barndomsminnen.
På Shauns vykort har hans hustru skrivit flera frågor som främst kretsar kring vem som ser på vad. Konstnären som betraktar kejsarparet som stiger in rummet, infantinnan som även ser mot dem, liksom en av hovfröknarna, en av dvärgarna och ett par som skymtas suddigt i bakgrunden, en nunna och kanske en präst, en man som i fonden vänder sig om i dörröppningen som han är i färd att gå ut genom. De enda som inte tycks ha uppmärksammat kejsarparet, som endast skymtas otydligt i en spegel placerad längst bort i rummet, är en av hovfröknarna som ordnar infantinnans kläder och en dvärg som placerat ena foten på hunden i förgrunden.
Den praktiskt lagde italienaren Pietro undrar vad det är som Shaun finner vara så fascinerande med bilden, varvid denne läser upp texten på baksidan. Pietro undrar om Shauns hustru alltid är så besatt av en så stor mängd små frågor, Shaun konstaterar att de frågor som tavlan väcker är många och ”obevekliga”. Pietro tar en titt på kortet och säger; ”Hunden”. ”Ursäkta?” ”Svaret på din frus undran om tavlans ämne är hunden”. Pietro trycker vänlig Shauns axel och svävar bort i tyngdlösheten. Förbluffad stirrar Shaun på kortet. Hunden är placerad längts fram i bilden och är den enda varelsen som inte reagerar på vad som händer omkring den. Den blundar, kanske sover den?
Författarinnan Samantha Harvey börjar spekulera. Kanske menar Velazquez att hunden är en varelse som befinner sig bortom tid och rum, liksom rymdstationens passagerare. Som ett djur är den både i och utanför rummet. Den hör dit och inte dit.
Då Harvey nämnde hunden väckte hon några minnen hos mig. Medan jag fortfarande var gymnasielev gick jag på universitetskurser i konsthistoria. Professor Aron Borelius var en oförglömlig föreläsare som lärde oss att betrakta konstverk med öppna ögon. ”Glöm allt ni möjligen tidigare vet om konstnären eller konstverket. Betrakta det. Inget annat. Nollställ medvetandet och träd in i verket, Se färgerna, kompositionen, gestalterna, omgivningarna. Försök nu berätta för mig vad ni ser.” Och vi gjorde vårt bästa. Aron hade skrivit en bok om Velazquez och jag minns hur han lät oss betrakta och kommentera tavlan. vi kom med iakttagelser lika de som stod på Shauns kort – vem ser på vad? På vem? Hur är gestalterna relaterade till varandra? Varifrån kommer ljuset? Det är högt i taket. Varför? Det finns målningar på väggarna, men vi kan inte urskilja deras motiv. Och mycket annat. Någon av oss koncentrerade sig på hunden. Sa att den var stor, att dess päls var mästerligt återgiven. Sov den?
Efter allt sådant iakttagande började Aron fråga oss om meningen? Vad hände egentligen i tavlan? Vi kom fram till att den lilla infantinnan skulle avbildas av Velazquez och att gestalterna i rummet förberedde sig för det, då kejsarparet kom in rummet. Men så kom vi till hunden och någon sa – ”Se så typiskt spanskt det bär. Dvärgen som ser ut som en liten pojken sparkar på den. Är det inte så att sydlänningar har minder respekt för djur än vi har?” Aron bad henne att betrakta bilden igen. Inte är det väl så att dvärgen sparkar på hunden? Den ser faktiskt ut att njuta. Är det inte därför hunden blundar, inte för att den sover utan för att dvärgen smeker honom med foten.
Allt det där minns jag då jag av någon anledning jag inte riktigt kommer ihåg hamnat i Madrid, medan Franco fortfarande var vid makten. Jag hade rest dit ensam med tåg, vilket jag nu tycker är lite märkligt. Hade jag inte rest på Interrail tillsammans med mina vänner? Varför hade jag så hamnat ensam i Madrid. Kanske var det så att jag tagit en avstickare dit efter det att jag i Séte vid Rivieran väntat på en banktransaktion, medan vännerna for vidare norrut? Jo, så var det nog.
Nåväl, jag besökte El Prado och givetvis sökte jag upp Las Meninas. På den tiden hängde den stora målningen i ett eget rum och då jag kom dit var jag under lång tid ensam i rummet och kunde på egen hand återuppleva den där konstlektionen då Aron talat så mycket om tavlan.
Märkligt nog fanns det en stor spegel i ena änden av rummet och då jag tittade in i den var det som om jag blivit en del av tavlan. Spegeln förstärkte också känslan av de olika perspektiv som personerna tycktes ha inför varandra. Jag fick en känsla av hur sceneriet måste ha tett sig för Kejsarparet då det trädde in i rummet. På något vis gjorde spegeln så jag blev medverkande i det hela.
Jag kom att tänka på det då jag för några veckor sedan med min fru besökte en Dalíutställning här i Rom. Den blev en besvikelse. Konstverken var visserligen ovanliga, men inte så många och dessvärre blev intrycket trots allt att Dalí varit mycket av en PR besatt clown. Något som dock motsades av flera av konstverken, som sade något annat än de ackompanjerande texterna. Flera av dem kommaterade konstnärens blick inför sitt motiv. Som den mästerliga tavlan som framställer hur Dalí porträtterar sin hustru Gala.
Flera tavlor och skisser vittnade om Dalís besatthet av Velazquez (han ståtade med samma uppåtsträvande mustascher som Velazquez och dennes gode vän kejsare Filip IV). Jag fäste mig speciellt vid en tavla som tycktes spegla min upplevelse av Las Meninas i Madrid – att åskådaren blir medskapande av konstverket. Dalí hade målat en pensel som sträcker sig in i tavlan, precis som om det var åskådaren som höll i den. Och märkligt nog, med tanke på min inledning till den här bloggen, syntes Las Meninas som en liten farkost mot en kvällshimmel. Som rymdstationen med sina instängda människor där den färdades mellan soluppgång och solnedgång.
