MÄNNISKAN VID DIKTENS PORT: Om barnamord och Kierkegaard

10/25/2015 00:07

Likt många andra barn genomlevde jag vad som kallas en ”slukarålder”. Vet inte när den tog fart. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag älskat att titta på bilder. Flest fann jag i Morfars bokhyllor där jag letade rätt på Alfred Brehms djurböcker, bröderna von Wrights fågelbok, en överdådigt illustrerad tysk utgåva av Tusen och en natt, Dorés illustrationer till Divina Commedia och Carl Larssons till Fältskärs berättelser, Ragnar Lodbroks saga illustrerad av Johan Malmström och alldeles speciellt – illustrationerna i en Barnens Bibel och En gyllene bok om folkens öden och äventyr, samt många fler bilder som jag gång på gång återkom till. 

Jag bläddrade givetvis i Kalle Anka & C:o eller Hemmets Journal, som en av mina systrar köpte för serien om Prins Valiant. I den tidningen fanns flera andra tecknade serier och även glansiga samlarkort med vilda djur som jag fick av min andra syster och samlade i ett album. Jag minns hur gott de doftade. 

Allt detta betraktande av bilder ledde till att jag tecknade innan jag läste. Mycket av min barndom ägnade jag åt att rita, inspirerad av bilder i alla de böcker och tidningar jag noggrant betraktade timme ut och timme in.

Flera barn har lärt sig läsa innan de började skolan, något som stolt brukar poängteras av deras föräldrar, men det där brydde jag mig inte alls om. Det var tillräckligt för mig att titta på bilder och jag minns inte när skolans bokstavstragglande övergick till något helt annat, när bokstäverna började hänga ihop och bilder framträdde för min inre syn - en magisk verklighet skapades och jag föll huvudstupa in i en parallell värld där port efter port öppnades in mot fantastiska världar. Som på omslagen till Min Skattkammare.

Där fanns givetvis böckerna från Bonniers serie med rödpärmade ungdomsklassiker med utsökta illustrationer, men också B. Wahlströms grönryggade pojkböcker av vilka speciellt Edward S. Ellis Hjortfotsböcker var de mest fantastiska. När jag nu läser dem igen begriper jag att inte hur jag då kunde undgå att uppfatta hur uppstyltat och underligt deras språk kunde vara och hur fördomsfulla de var. Länge trodde jag att indianerna hade ett speciellt språk, att de ”tillade” med varandra och det var först långt senare som jag begrep att ”tilla” inte var ett språk utan att ”tillade” var samma sak som ”tillägga”, ett sätt att variera ”sade”.

Jag förundrar mig nu över att jag inte kunde uppfatta någon skillnad mellan vad som av många vuxna betraktades som ”högt” och ”lågt”. Jag slukade med samma förtjusning och lätthet Bigglesböcker, Kalla kårar och Blixt Gordonserier, som oavkortade upplagor av Moby Dick och Ringaren i Notre Dame, eller svenska klassiker som Nässlorna blommar eller Hans Nådes Tid. Jag läste med förtjusning Iris Murdochs Ett avhugget huvud, Camus Pesten och Faulkners Medan jag låg och dog och andra böcker som jag hittade i Fars bokhylla. Romaner som någon förnumstig vuxen kunde påstå gick över en liten killes förstånd och det gjorde de säkert, men jag gillade dem ändå. I Fars bokhylla fann jag Hjärtats begärelse av Flaubert, den var underlig, men jag blev intresserad och på någon bokrea köpte jag hans Salammbô för två kronor och slukade den med samma glupande aptit som jag läste De tre musketörerna och Den siste mohikanen.

Salammbô måste vara en av orientalismens absoluta höjdpunkter, fylld som den är till bristningsgränsen med allsköns exotika tycks Flaubert ha ansträngt sig att täcka varje sida av sin roman med beskrivningar av dofter, färger och känslor av åtrå, hat och hunger. Underligt nog tycks han övervinna de svåra utmaningar han skapat åt sig själv. Trots sitt överlastade överdåd fascinerar romanen och bilderna som målas upp fungerar. Flaubert är en hantverkare, en språkmästare; miljön lever och andas. Den blir mer verklig och påtaglig än hans diktade gestalter. Bildernas överdåd hindrar märkligt nog inte skildringens rytm eller dövar läsarens intresse, som i en tavla av Gustave Moreau blir människorna staffage, en del av helheten, kompositionen. Kommer att tänka på en dikt av Nils Ferlin:

Människan sitter vid diktens port,

hon talar om allt vad stort hon gjort

och allt vad hon skall göra

och solen lyser och skyn är blå.

Vem skrattar då

och vem vill håna och störa?

Förunderlig är hon att höra.

[…]

Baal och Molok känner hon till,

tempel och pyramider

och mångt som vandrat i natten vill

och gråter och illa kvider.

 

 

Baal och Molok är ständigt närvarande i Salammbô, en roman som frossar i blod och våld. Ett helt kapitel ägnas åt offren av barn till den omättlige Baal/Moloks beläte. Karthago är inringat av upproriska legotrupper och i sin förtvivlan ser dess befolkning ingen annan utväg än att göra det största offer som kan krävas av en människa - de skänker sina egna barn till den tyranniske gudomen. Till och med deras ledare, Hamilcar, avkrävs sin förstfödde son.  Karthagerna samlas på platsen framför Moloks tempel och det väldiga gudabelätet, som samtidigt är en ugn, rullas in:

En del av Moloch-templets bakre mur revs ner och kopparguden drogs ut i det fria utan att askan på altaret berördes. Så snart solen gick upp sköt tempeltjänarna den mot Khamon-torget. Gudabilden gled baklänges på rullande valsar, och hans skuldror nådde ett stycke över murarna.

Sida efter sida följer med detaljerade beskrivningar av hur gudabeläten förs ut ur det ena templet efter det andra, kringvärvda av rökelsemoln, beledsagade av överdådigt skrudade tempeltjänare förs de fram till centraltorget och placeras kring Baal/Molok:

Äntligen var Baal framme vid torgets mitt. Prästerna reste upp ett gallerverk kring guden för att hålla folket på avstånd och placerade sig själva vid hans fötter.

Grupper av präster som tjänar olika gudomligheter ställer upp sig kring belätet. Flaubert excellerar i skildringar av deras klädedräkter, ornament, hymner och ceremonier. Stämningen hos folkmassan trissas upp, hysterin sprider sig i vågor genom hopen:

Det krävdes nu en personlig och helt frivillig offerhandling som drog andra med sig, men hittills hade ingen stigit fram, och de sju gångarna som ledde från stängslet fram till bildstoden förblev tomma. För att driva upp stämningen tog prästerna upp naggar från sina gördlar och rev sig blodiga i ansiktet, och alla helgade som låg utsträckta på marken bakom stängslet släpptes in på det avspärrade området. En bunt med fruktansvärda tortyrredskap kastades åt dem, och var och en valde ett åt sig. De körde nålar i bröstet, slet upp sina kinder, och tryckte törnekronor på sina huvuden. Sedan lade de armarna om varandra och bildade kring barnen en stor cirkel som ömsom vidgades och sammandrogs, de sprang baklänges ända till balustraden och störtade fram igen och upprepade samma rörelse gång på gång för att försätta folkmassan i yrsel och för att locka dem att delta i det blodiga larmande skådespelet.

Småningom närmade sig människor gångarnas mynningar, de kastade in i elden pärlor, skålar av guld, bägare, fackelhållare, alla sina rikedomar, och efter hand blev de offrade föremålen allt fler och allt dyrbarare. Slutligen vacklade en blek, skräckslagen man in genom stängslet och sköt ett barn framför sig. Några ögonblick senare gled en liten svart massa från kolossens händer ner i den hemska öppningen. Prästerna lutade sig över postamentets kant och samtidigt uppstämdes en ny sång som prisade dödens följder och pånyttfödelse i evigheten.

När barnen lyftes upp ett efter ett i de väldiga, bolmande rökvirvlarna såg det på långt avstånd ut som om de försvann in i ett moln. Ingen av dem rörde sig, de var bundna till händer och fötter och deras mörka slöjor hindrade dem från att se någonting, eller bli igenkända.

Barnen placeras i kopparbelätets händer och armarna höjs sedan genom att offerprästerna drar i kedjor som lyfter dem och händerna mot Baal/Moloks väldiga käft, som utgör mynningen till en flammande ugn:

Koppararmarna höjdes och sänktes allt hastigare, de höll sig inte stilla ett ögonblick. Varje gång ett nytt barn lads ner i gudens händer sträckte Molochs präster ut sina armar som för att belasta dem med folkets synder och skrek:

-             De är inga människor, de är oxar!

Folkmängden omkring dem upprepade:

-             Oxar! Oxar!

De troende skrek:

-             Herre, ät! […]

Så snart offren nådde upp till öppningens kant försvann de som vattendroppar på en glödande metallplatta. Och ur de scharlakansröda gapet bolmade vita rökmoln. Guden var omättlig. Han krävde allt mer och mer och för att tillfredsställa honom staplades flera barn upp samtidigt i hans händer och en kätting slogs kring dem för att hålla dem fast. I början av offerfesten försökte några troende räkna offren för att se om deras antal motsvarade dagarna under ett solår, men barnen lades i högar om varandra och de fruktansvärda armarna rörde sig så snabbt att det blev omöjligt att räkna dem. Offerfesten fortsatte ända till kvällen och då fick innerväggarna en dunkelröd färg, brinnande köttstycken skymtade i gapet och många tyckte sig urskilja hår och lemmar och hela kroppar.

 

 

Baal/Molok var uppenbarligen de mest avskyvärda avgudamonster som tänkas kan. De krävde för sitt välbefinnande och ynnest utplånandet av det som borde vara människans uppgift på jorden, vad alla levande varelser tycks vara ämnade för – att värna om och skydda sin avkomma. De mest skräckinjagande väsen som finns skyddar sina barn. Så fort deras avkomma kommit ur sina ägg vakar krokodilhonorna över dem. Skorpionmodern bär sina barn på ryggen, skuggar dem med sin upplyftade bakkropp och skyddar dem med sin giftstinna gadd. Men, vi människor har offrat våra barn till inbillade gudar. Den romerske författaren Diodorus Siculus skrev om kartagherna:

Det fanns i deras stad en bronsfigur av Kronus med framsträckta händer och uppåtvända handflator, de hölls vända på ett sådant sätt att barnen som lades på dem rullade neråt och föll i en gapande grop med flammande eld.

Siculus berättar vidare att de högättade barnens släktingar var förbjudna att gråta under de fruktansvärda offerceremonierna. Långt tidigare hade en kommentator till Platons Staten skrivit:

Det står i deras mitt en bronsstaty av Kronos, dess händer är sträckta ut över en väldig bronskittel, dess flammor slukar barnet. När lågorna griper kroppen och lemmarna drar ihop sig öppnas barnens munnar så att det ser ut som om de skrattade innan deras stelnade kroppar stillsamt sjunker ner i den flammande grytan. Det är därför grinet beskrivs som ett ”sardoniskt skratt”, eftersom barnen dör skrattande.

Begreppet "sardoniskt skratt" (nedan framställt på en kartaghisk mask från 500-talet före Kristus) finns omnämnt redan i Odysséen och kommer från namnet på Sardinien. Karthagerna hade under Antiken stort inflytande på ön. Sarderna var under de puniska krigen allierade med karthagerna och hade då övertagit flera av deras seder. Den ryske folkloristen Vladimir Propp förklarar ursprunget till ordet ”sardonisk” på följande sätt:

 

Hos de antika folken på Sardinien, som kallades ”sardi ”eller ”sardoni”, var det brukligt att döda gamla människor. Medan de dödade sina gamla skrattade sarderna högt. Detta är ursprunget till det beryktade sardoniska skrattet, som nu är liktydigt med ett grymt, illvilligt skratt. Mot bakgrund av våra iakttagelser ser förhållandet annorlunda ut. Skratt följer övergången från död till liv; det skapar liv och följer födseln. Följaktligen omvandlar skratt, om det ledsagar ett offer, döden till en ny födelse, det upphäver mordet och blir en akt av fromhet som förvandlar död till ett nytt liv. 

 

Det kan tyckas märkligt att den sardoniskt grinande masken finns på Bardomuséet i Tunis där tre terrorister den 18.e mars 2015 i Guds namn dödade 21 människor och sårade femtio andra .

 

Men, för att återvända till Baal. Är bestialiska mord på barn ovanliga? Inte alls. Enbart för sjuttiofem år sedan mördades och brändes hundratusentals barn av naziregimens trogna tjänare. Offrade för vad? För bättre skördar, för regn och för medmänniskors välbestånd? Inte alls – för rasrenhetens bevarande! Kan ett mer hjärndött försvar för massmord av barn uppdagas? Ett mer groteskt förnekande av sitt människovärde, ett sämre försvar för brottsliga handlingar? I sitt berömda tal till partifunktionärer i Poznan i det ockuperade Polen, den sjätte oktober 1943, försvarade Himmler massmorden på judiska kvinnor och barn:   

 

Jag har fått frågan: Hur är det med kvinnorna och barnen? Jag har bestämt mig för att finna en helt klar lösning också här. Jag ansåg mig nämligen inte berättigad att utrota männen - med andra ord - döda eller låta döda - och låta hämnarna i form av barnen växa upp för att hämnas på våra söner och barnbarn. Det svåra beslutet måste fattas, att låta detta folk försvinna från jorden.

Till det medvetna och planerade mördandet av judiska barn kan läggas de likaså välplanerade morden på såväl romska som utvecklingsstörda barn. Det rör sig om mer än en och en halv miljon systematiskt avrättade barn.Vad är naturligare än att bli upprörd över mord, övergrepp och misshandel av barn? Kan vi människor vara värre än skorpioner och krokodiler? Många kväljande övergrepp mot barn och andra försvarslösa människor har gjorts i religionens namn; för att hylla och blidka inbillningsfoster vars existens är milt sagt tvivelaktig. Ett chockerande minne är när jag för några år sedan på Mexikos nationalmuseum fick syn på burar som fängslat barn som på aztekernas marknader sålts för att i templen offras till regnguden Tláloc. Till vad nytta? Det egna eller statens välbefinnande. Finns det något mer groteskt än att framkalla mänskligt lidande med mål och mening att blidka och tjäna något/någon vars existens ingen kan bevisa, något som den Islamiska Staten ägnar sig åt i detta ögonblick.

Baal och Molok har fått tjäna som förebilder för allt vansinnigt, känslolöst utnyttjande och offrande av människor. Flauberts överhettade visioner av ett exotiskt, prunkande, förföriskt och barnoffrande forntida imperium blev våldsamt uppskattade då de publicerades 1862 och gav omgående upphov till plagiat, samtidigt som de inspirerade konstverk, operor och senare - filmer som den italienska Cabiria eller Griffiths Intolerance, för att nämna ett fåtal.

Den människoslukande Molok blir snart, som i Langs Metropolis, en sinnebild för det hänsynslösa kapitalistiska systemet, eller dess kommunistiska motbild - den totalitära staten. I sitt beundrade och sedlighetsanklagade beatpoem Howl ägnar Allen Ginsberg ursinnigt sida efter sida åt att skildra sitt USA som en väldig, människoslukande, själlös Molok:

Molok det ofattbara fängelset! Molok dödskallen

själlösa fängelset och sorgernas kongress! Molok vars

byggnader är Guds straff! Molok det ofantliga

kriget av sten! Molok de mållösa regeringarna!

Molok vars själ är rena maskineriet! Molok vars blod är

rinnande pengar! Molok vars fingrar är tio

arméer! Molok vars bröst är en kannibaldynamo!

Molok vars öra är en rykande grav!

Molok vars ögon är tusen blinda fönster! Molok vars

skyskrapor står längs de långa gatorna som änd-

lösa Jehovas! Molok vars fabriker drömmer och

stönar i dimman! Molok vars skorstenar och

antenner kröner städerna!

Efterhand tunnas dock Moloks närvaro ut i böcker och film, kanske för att de väldiga avgas- och eldspyende industrierna försvinner ur vår tillvaro och våra medvetanden, eller slits ner för att överleva som stinkande, patetiska rester av sina fornstora jag, som Lucchinikoncernens stålverk som tillverkar järnvägsräls i kuststaden Piombino. En miljö som skildras i Silvia Avallones debutroman Stål, som gör dess desillusionerade arbetare och deras deprimerande omgivningar till en symbol för hopplösheten och det moraliska förfallet i dagens Italien. En gång sysselsatte stålverket mer än 20 000 arbetare, som arbetade och slet vid masugnar, lyftkranar och lastvagnar, men som också gick på fackföreningsmöten och viftade med röda fanor. Nu sliter de vidare i hopp om att inte förlora sina arbeten, medan flera av dem håller sig på fötter med knark och alkohol.

Bortsett från legender och symboler – har så förskräckliga skapelser som Baal och Molok verkligen existerat?  De nämns på flera ställen i Gamla Testamentet och tycks ursprungligen ha varit kanaanéiska fruktbarhetsgudomligheter. Kanaanéerna talade liksom israeliterna ett semitiskt språk och det är mycket möjligt att de två folken hade samma ursprung, även om de första sedermera kom att motsvara fenicierna och de senare judarna. Baal är ”herre” på semitiska, medan Molok, eller melek, betyder ”kung”.

De var fenicierna som grundade Karthago och de tog sina gudar med sig. Under mer än ett århundrade (264 – 146 f.Kr.) var karthagerna , eller punerna som romarna kallade dem, den romerska republikens främsta och farligaste motståndare. Antikens romare och greker betraktade punerna som fanatiska gudsdyrkare som regelbundet offrade barn till Baal Hammon och Molok, av greker och romare kallad Kronos, guden som i grekisk mytologi slukade sina egna barn.

Det finns dock inga arkeologiska lämningar som antyder att det någonsin funnits ett väldigt beläte med tjurhuvud, som egentligen var en ugn, och som slukade levande barn. Vad man under arkeologiska utgrävningar i Karthago däremot har funnit är ett stort tempelområde, enbart ett fåtal meter från resterna av Karthagos Cothon, hamn, som utgjordes av en väldig cirkelformad och muromgärdad, hundra meter bred kanal, som tjänade som kajplats för både krigs- och handelsfartyg.

Inom resterna av tempelområdet fanns tusentals begravda urnor innehållande brända rester av barn. Flera av gravplatserna markerades med enkla stenstoder och från inskrifterna på en del av dem förstår man att begravningsplatsen kallades tofet, vilket hos israelerna var namnet på en plats utanför Jerusalem, ökänd för att i en förgången forntid ha varit platsen för barnaoffer. I Jesajas bok finns en förbannelse över assyriernas kung som antyder att man offrade människor på en plats kallad Tofet:

Tofet ligger redo sedan länge, ja, det väntar på kungen. Herren har gjort eldstaden djup och vid och fyllt den med ved. Som en svavelström skall hans andedräkt sticka bålet i brand.

På en del av de stenstoder man funnit i Karthago står det på puniska skrivet MLK, vilket utläses ”som offer”. På hebreiska är MLK ”מלך” en bokstavskombination som enbart förekommer i betydelsen ”att föra barn genom eld (lmlk)”. Ett begrepp som tycks antyda ett offer som på hebreiska kallades (h)olokautoma, brännoffer, och som på grekiska översattes till ὁλόκαυστος (holókaustos) där hólos betyder ”hel” och kaustós "bränd". Det innebar att ett offerdjur brändes till aska på ett altare. Det är alltså möjligt att MLK hos fenicierna i Karthago inte var namnet på en gud, utan enbart betydde att någon, eller något, hade offrats, ”lmlk”, till en gud, antagligen Baal, deras högste gud som förekom i flera av deras ledares namn, exempelvis Hannibal, ”Gynnad av Baal”.

I Bibeln betecknas Baal som en ”falsk gudom”, en konkurrent till israelernas Jahve. Exempelvis berättas i Första Konungaboken hur Baals profeter utmanades av profeten Elia:

Där trädde Elia fram inför hela folket och sade: ”Hur länge skall ni hålla på så här och inte veta vilket ben ni skall stå på? Är det Herren som är Gud, så följ Herren, är det Baal, så följ Baal.” Men de svarade inte ett ord. Då sade Elia till dem: ”Jag är den ende av Herrens profeter som är kvar, medan Baals profeter är fyrahundrafemtio. Ge oss nu två ungtjurar, och låt dem välja den ena åt sig. De får stycka den och lägga den på veden, men de får inte tända eld. Den andra tjuren gör jag i ordning och lägger på veden, utan att tända eld.

Elia vann tävlingen; Gud antände inte Baalprofeternas offer, men ” Herrens eld slog ner” och ”förtärde” Elias offer och ved.

Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Men Elia sade: ”Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!” När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där.

På åtskilliga ställen i Bibeln skildras och fördöms Baalprofeternas barnaoffer. Men, likväl blev Abraham, ”Folkets Fader”, hebréernas stamfader och grundare av de tre monoteistiska religionerna – judendom, kristendom och islam, en gång ombedd av Gud att slakta och offra sin ende son (en tidigare son, Ismael, hade Abraham drivit ut i öknen och den gamle patriarken förmodade antagligen att han var död). Guds befallning antyder alltså den kanaaneiska tron på barnaoffrens nödvändighet, en tro som israelerna en gång tycks ha delat. En av de lagar som nämns i Andra Moseboken säger: ”Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig” och Gud kräver tydligen att Abraham inte skall undantas från den regeln:

Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig. Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om.  

Efter tre dagars vandring kom far och son fram till offerbergets fot och Abraham skickade iväg tjänarna:

När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” 

Berättelsen handlar om hur Gud av en djupt troende människa kräver ett obegripligt illdåd – ett barnamord. Och det är inte vilket barn som helst Gud begär att Abraham skall döda. Det är hans ende son, som han fått på sin ålderdom, som han älskar över allt annat och som för honom utgör livets mening och mål.

Inom ortodox judendom finns många troende som inte lägger stor vikt vid ett personligt liv efter döden och istället betraktar sina barn som en form av fortsatt existens, som ”ett gudomligt förtroende, som den enda garantin för framtid och fortlevnad”. I enlighet med en sådan uppfattning betraktas föräldrar som livets upprätthållare, som ”Guds medarbetare i skapandet av varje enskild mänsklig varelse”. Alltså är barnamord en fruktansvärd handling, ett brott mot ett folks överlevnad. Hade Abraham, urfadern till alla judar (och även araber), dödat sin son hade judendomen inte existerat. Därför kan Guds befallning att skona Isak betraktas som grundandet av judendomen som en religion skild från den kananéeiska tron. Om Gud tidigare varit alla folks gud, får han genom att skona Abrahams son en speciell betydelse för judarna, de blir Guds ”egendomsfolk” och just därför blir offrandet av barn så oerhört syndigt för just judarna.

Någon som inte betraktade Abrahams planerade offer på detta abstrakta vis var filosofen Sören Kierkegaard. Han var skakad av Bibelns berättelse om Abrahams offer, kanske för att han betraktade sin djupt religiöse och tungsint grubblande fader som någon som för sin förvrängda tros skull hade offrat sin son till Gud och därmed förvärrat hela hans tillvaro. Kierkegaard förde en livslång kamp mot vad han betraktade som människors tanklösa efterapande av vedertagna sanningar och dogmer. För att leva ett ”verkligt liv” måste vi enligt Kierkegaard ständigt ifrågasätta våra åsikter, vårt liv. Tänker vi verkligen? Eller följer vi likt enfaldiga kreatur enbart flocken?

Kierkegaard avskydde Hegels filosofi som han betraktade som ett fastställande av orubbliga regler, giltiga för alla och envar. En livslögn. Att med hull och hår acceptera vad som predikades från de danska predikstolarna, eller i skrifter av dogmatiska filosofer som Hegel, vore det samma som att ge upp vårt människovärde, vår förmåga att tänka självständigt:

Ett logiskt system kan man mycket väl tänka sig, men man kan inte tänka sig något system i tillvaron. 

Den verkligt subjektivt existerande tänkaren är därför alltid lika negativ som han är positiv, och omvänt. Hans uttalande skall aldrig förvandla en mänsklig existens till något annat än vad den är; han håller alltid det negativa såret öppet och har därför aldrig, positivt sett, någonting att lära ut, utan är ständigt lärande; han är ständigt i vardande och i sina tankar avbildar han denna sin existens, så att allt hans tänkande är ett vardande. Det är med den saken som när en författare har stil: den som har en stil har ingenting färdigt, och var gång han ”han rör vid språkets vatten” framträder de mest alldagliga uttryck i en alldeles nyfödd ursprunglighet. Detta ständiga vardande gör allt i jordelivet ovisst, allting osäkert. [Motsatsen till detta öppna dynamiska tänkande är] det objektiva tänkandet som sätter allt i resultat och lockar hela mänskligheten att åka snålskjuts genom att tillhandhålla svarsramsor och resultat.

 

Enligt Kierkegaard ägnar sig filosofer som Hegel sig åt att bygga luftslott, de inordnar tillvaron i mönster och inbillar sina läsare att det är verkligheten de beskriver. Deras anhängare ägnar sig sedan åt att tanklöst tvinga andra människor att tro att dessa imaginära system är verkliga. ”En fråga som alltid undgått Hegel är – hur skall man leva? Det är som att för en hungrig man läsa högt ur en kokbok.” Kierkegaard påstod att andras teorier och spekulationer inte duger som rättesnören för vårt sätt att leva, de är abstraktioner. Det är varje enskild människas uppgift att ta ansvar för sitt liv och inte blint tillämpa andra människors regler och tankar: ”Livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas.

Kierkegaards bok om Abrahams offer, Fruktan och bävan, är en av de underligaste böcker jag läst. Lätt är den inte, snarast får den mig att tänka på en mycket lång predikan hållen av en skicklig präst. Den drygt hundrasidiga boken är välskriven, ofta blänker det till av humor och tankeväckande funderingar. Mitt i boken finns exempelvis en lysande skildring av förälskelsens natur. Men, alltför ofta tappar jag under läsningen tråden, blir trött, får svårt att koncentrera mig, börjar undra vad författaren egentligen är ute efter och nickar till. Det fina med Kierkegaards predikan är dock att den finns i bokform. Då jag efter en tupplur återvänder till avsnitten som sövde mig kan jag vederkvickt fina nya guldkorn.

Fruktan och bävan handlar om livet och är fylld med skarpa iakttagelser och djupa insikter och det är förunderligt att den är skriven av en enstöring som upplevt enbart en stor förälskelse, som han medvetet drog sig ur och därefter kom att överskugga hela hans tillvaro.

Kierkegaard får mig att tänka på Jules Verne, som märkt för livet av en avbruten kärlekshistoria, med en ungdom överskuggad av en dominerande fader, deprimerad och enstörig tillbringade det mesta av sin tid med att skriva detaljerade, fantastiska berättelser om äventyr på platser han inte besökt och erfarenheter han inte haft. Mot slutet av sitt liv skrev Jules Verne till sin bror: ”Jag lever nu endast för att arbeta”.

För många författare är alltså skrivandet ett skådespel, så var det antagligen även för den teaterbitne Kierkegaard, som skrev sin filosofiska betraktelser under olika pseudonymer. Han spelade roller som han kallade Constantin Constantinus, Frater Taciturnus, Hilarius Bokbindare, Johannes Climacus, Johannes Förföraren, Nicolaus Notabene, Victor Eremita, m.fl. Det är Johannes de silentio, ”Johannes av tystnaden”, som skriver Fruktan och bävan. Han kallar Abraham för en ”trons riddersman” och tycks därmed antyda att den gamle patriarkens avsikt att på Guds befallning offra sin son var ett beundransvärt beslut.

Inte kan det väl vara så att Kierkegaard genom Johannes de silentio hyllar religiös fanatism? Han hävdar att tron till sitt väsen är absurd, att den inte har med vetenskap och logik att göra. Tron är enligt Kierkegaard ett oförklarligt mysterium. ”Tro börjar där tanken hejdar sig”. Men, att offra andra människor för något som är obegripligt och absurt kan väl knappast vara berättigat? Självmordsbombare eller Islamiska Statens fanatiska krigare som mördar sina medmänniskor i en snedvridna tros namn kan väl inte hyllas som några ”trons riddersmän”?

Jag ger mig inte, utan ger mig åter i kast med Fruktan och bävan och försöker då läsa den i skenet av Kierkegaards hyllande av det personliga ställningstagandet, hans tolkning av det han kallar objektivt och subjektivt tänkandet. När jag gör det börjar boken fungera för mig.

Kierkegaard ägnar inte många kommentarer åt berättelsens lyckliga slut, nämligen att Gud då Abraham höjer kniven för att offra sin son hindrar mordet, befaller honom att offra en bagge istället och därmed förvandlar hela episoden till ett påbud för barnaoffrens upphörande. Guds avskyvärda befallning blir därmed till ett practical joke avsett att testa Abrahams tro.

Kierkegaard koncentrerar sig istället på att skildra Abrahams vånda, hans ensamhet, hans grubblerier och överväganden under den tre dagar långa åsneritten mot Morias berg, när Abraham i hemlighet och i strid med allt vad faderskapets ansvar gäller färdas mot offerplatsen. Abraham befinner sig i ett limbo, utsatt och ensam med sina tvivel har han hamnat utanför all mänsklig gemenskap. Tillvaron har förlorat sin självklarhet. Abraham är inte längre en ledare för sitt folk, utan en ”emigrant från det allmännas sfär”. Kierkegaards, eller Johannes de silentios, poäng tycks vara att bakom varje handling, eller underlåtelse att handla, borde finnas ett enskilt ställningstagande, eller val. Sett ur ett helhetsperspektiv är livet paradoxalt, obegripligt, varje människa finner sig i en förfärande ensamhet.

i ett tillstånd av chock berättar Johannes di silentio historien om Abraham. Patriarkens beteende är en gåta. Antingen är Abrahams handling ett försök till ett kallblodigt mord, eller så är det, som man predikar i kyrkan, en mäktig trosgärning. Abraham underkastar sig Guds befallning, trots att den innebär ett våldförande på hans mäktiga faderskänslor och dessutom är den ett brott mot människornas lagar. Vad hade hänt om Gud inte i sista stund ändrat sin befallning? Johannes de silentio ger exemplet att en prästs inspirerande predikan om Abrahams beundransvärda underkastelse inför Guds vilja får en lyssnande far att gå hem och döda sin älskade son. Vore inte det liktydigt med ett avskyvärt brott baserat på ett ansvarslöst beteende från prästens sida?

Kierkegaard undviker ett definitivt ställningstagande genom att gömma sig bakom Johannes de silentio, som beskriver sig själv som en ”trolös poet”, alltså en konstnär som framställer en bild som skildrar ett problem, en sanning. Genom sin framställning får konstnären betraktaren att bilda sig en egen uppfattning om händelsen, medan han själv så noggrant som möjligt redogör för varje detalj som kan bilda underlaget för en eventuell dom. Johannes de silentio skriver om Shakespeare att den store dramatikern ”säger allting, allting, allting exakt som det är”, men det betyder inte att Shakespeare är identisk med det han skildrar, eller delar de åsikter han framför. Shakespeare är liksom Johannes de silentio en poet.

En annan av Kierkegaards pesudonymer, Johannes Climacus som skrev boken En ovetenskaplig efterskrift, skiljde på att ”ha tro” och ”förstå tro”. Att förstå tro är inte samma sak som att ”ha kommit in i den”. En poet som Johannes de silentio kan skildra Abrahams dilemma och förstå hans handlande, men det betyder inte att han själv skulle kunna handla på samma sätt. Vid slutet av sin betraktelse förklarar Johannes de silentio att personligen är han inte beredd att handla som Abraham. Det vore kanske den yttersta konsekvensen av en sann religiositet, men är samtidigt ett obegripligt sätt att leva, eftersom det skulle innebära att man avskiljde sig själv från den sfär där de flesta av oss lever.

 

Men innan dess har Johannes de silentio hyllat Abrahams handlande som en kapitulation inför något han tror vara ofantligt mycket större än han själv och eftersom denna kraft är oändlig är den också ogripbar för mänskligt tänkandet och kan därmed inte förklaras genom vårt begränsade förstånd – det rör sig om tro, ett fenomen bortom alla regelverk. Att uppträda ansvarsfullt gentemot den allomfattande kraft vi tror vara Gud kräver ett övergivande av den lagbundna etik som styr våra relationer till andra människor. Ett sådant handlande blir till språng bort från vardagen och kommer att leda till såväl ensamhet som upprörande krav på den individ som vågar göra det. Här finner vi exempelvis Jesu kval i Getsemane, innan han beslutar sig för att offra sig själv för sin tro. Att tro är att göra sig mottaglig för något nytt, okänt och fullkomligt annorlunda än vad som föreskrivs av den allmänna ordningen.

Men, och det är viktigt att poängtera, Jesu handlande gick inte ut på att offra någon annan människa för sin tro, utan att offra sig själv. Hans beslut grundade sig på medlidande och det är tron på medlidandets frälsande förmåga som är kristendomens kärna. Abrahams trosgärning innebar ett offer av en annan människa, ett oskyldigt barn, och det är därmed en frånstötande handling. Tack och lov visade Gud till slut medlidande, annars hade han förblivit likadan som forna tiders Baal och Molok – obegriplig och obeskrivligt grym. Om Abraham hade dödat sin son hade han betett sig på samma sätt de fanatiker som offrat sina nära och kära i tjänst hos nåon okänslig ideologi. Det är ett sådan oreflekterad tro som Kierkegaard ständigt vänder sig mot - accepterandet av ett system som bortser från individens förmåga att själv välja sin väg.

I en artikel om kommunismens fantasifientlighet citerade nobelpristagaren Mario Vargas Llosa den franske författaren och filosofen Georges Bataille:

Ett system baserat på förnuft, exempelvis kommunismen, har en lösning på alla problem. Men det förmår inte att i praktiken fullständigt fördöma de nya tankegångar som skapas inom andra system. Detta utgör en stor svårighet för ett parti som påstår sig enbart respektera förnuftsskäl och vägrar inse värdet hos ett irrationellt tänkande som speglar värdelösa och infantila aspekter av tillvaron, men som likväl kan ge upphov till något nytt. Den enda irrationalitet som accepteras av kommunister är barnens omognad. Deras infantilitet kan inte likställas med det rationella allvaret hos en vuxen. Men en vuxen som inser det infantilas allvar, som använder sig av det i skapandet av värdefull litteratur, en sådan författare har ingen plats i det kommunistiska samhället.

Att döda, tortera eller ignorera  barn, att förneka det barnsliga inom oss, är också ett förnekande av vår uppgift som levande varelser - att garantera vår avkommas överlevnad, bryter vi mot den uppgiften förnekar vi vår egen mänsklighet.

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”

Avallone, Silvia (2012) Stål. Stockholm: Natur & Kultur. Costello, Peter (1978) Jules Verne: Inventor of Science Fiction. New York: Scribner. Ferlin, Nils (1957) Från mitt ekorrhjul. Stockholm: Bonniers. Flaubert, Gustave (1965) Salammbô. Stockholm: Rabén & Sjögren. Ginsberg, Allen (1995) Howl och andra dikter i översättning av Per Planhammar. Lund: Bakhåll. Kierkegaard, Søren (1969) ”Ovetenskaplig efterskrift. Mimisk-patetisk-dialektisk sammanställning, existentiellt inlägg av Johannes Climacus”, i Kierkegaard; Urval och översättning av Lars Göransson. Bokfrämjandet: Uddevalla. Kierkegaard, Søren (1985) Fear and Trembling. London: Penguin Classics. Levenson, Jon D. (1975) The Death and Resurrection of the Beloved Son: The Transformation of Child Sacrifice in Judaism and Christianity. New Haven, CT: Yale University Press. Longerich, Peter (2009) Heinrich Himmler: En Biografi. Stockholm: Norstedts. Martin, Jacques (1993) Alix, tome 8: Le Tombeau Étrusque. Tournai: Casterman. Propp, Vladimir (1984) Theory and History of Folklore. Manchester:  Manchester University Press. Vargas Llosa, Mario (1996) ”Bataille or the Redemption of Evil", i Making Waves: Essays. New York: Farrar, Strauss and Giroux. Warmington, Brian Herbert (1960) Carthage. Harmondsworth: Pelican Books.

BLOG LIST

  Recently I flew to my oldest daughter's Masters Graduation at Prague Theatre Academy (DAMU) and then made a stopover in Warsaw. It was the first time I was there for more than ten years. At the end of the last century and at the beginning of this one, I worked in Stockholm, while the...
  Nyligen flög jag till min äldsta dotters masterspromovering vid Prags teaterakademi (DAMU) och mellanlandade då i Warszawa. Det var första gången jag var där på mer än tio år. I slutet av förra seklet och i början av det här arbetade jag i Stockholm, medan familjen bodde i Rom. På...
  About a week ago, I saw Ibsen's Hedda Gabler in Hässleholm. It was a performance by the to me unknown Theatre of Halland and my unfounded prejudices against local theaters came to naught through a fast-paced and well-acted show. Since then I have occasionally pondered...
  För någon vecka sedan såg jag Ibsens Hedda Gabler på Kulturhuset i Hässleholm. Det var en föreställning av den för mig okända Teater Halland och mina ogrundade fördomar mot lokalteatrar kom på skam genom en fartfylld och välspelad föreställning. Sedan dess har jag grubblat...
  The morning mist has lifted, but remains blue whitish high above the landscape, without an opening towards the bright blue expanse behind it. Water droplets hang on bare branches, the ground is covered by rust brown leaves. Except for a faint sound of dripping water, the forest...
  Dimman har lättat, men ligger kvar högt över landskapet och färgar himlen svagt blåvit, utan en skymt av öppning mot de bakomliggande, klarblå vidderna. Vattendroppar hänger på nakna kvistar, marken är täckt av rostbruna löv. Sånär som det svaga ljudet av...
  The other day we dined with a couple of Mexican friends who were going to travel to Ecuador. We talked about the country where I was several years ago spent a few weeks in the southern mountain chains. When I now fly home to Sweden from Rome and look out of the window, I find it...
  Häromdagen hade vi besök av ett par mexikanska vänner som skulle resa till Ecuador.  Vi talade om landet där jag för flera år sedan hamnat högt upp i bergen på en plats i landets södra delar. När jag nu flyger hem mot Sverige från Rom och tittar ut genom fönstret finner jag det...
  As a boy I used to spend hour after hour at a desk crammed into the entry hall of my childhood home, painstakingly creating one colored ink drawing after another. Aside from reading, drawing and painting was my favorite pastime, probably because such activities allowed me to enter a...
  Som en tämligen lillgammal pojke brukade jag timme ut och timme in sitta vid mitt skrivbord i barndomshemmets tambur medan jag noggrant och detaljrikt knåpade ihop den ena färglagda tuschteckningen efter den andra. Bortsett från läsning, var att teckna och måla det bästa...
Items: 271 - 280 of 326
<< 26 | 27 | 28 | 29 | 30 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com