Efter 23 månaders krig i Gaza uppskattade Rädda Barnen att antalet dödade barn översteg 20 000. Detta gör dock inte att Israels högste krigsledare, Benjamin Netanyahu, främst betraktas som en barnamördare. Det gör heller inte i första hand Heinrich Himmler, den högste ledaren för Andra världskrigets systematiska utrotande av ”icke önskvärda befolkningselement”, vilket ledde till förintandet av mer än 1,5 miljoner barn.
Himmler hade uttryckligen befallt likvideringen av alla judiska barn. I ett tal i Posen (det nuvarande polska Posznań), den 4:e oktober 1943 hade den ovanligt vedervärdige Himmler konstaterat att inte enbart judiska män, utan även judiska kvinnor och barn måste slaktas:
Ty jag ansåg mig inte berättigad att utrota männen – med andra ord, döda dem eller låta dem döda – och sedan låta deras barn växa upp och hämnas på våra barn och barnbarn. Det svåra beslutet var tvunget att fattas att dessa människor måste försvinna från jordens yta. Att organisera och utföra denna plikt som vi är tvingade att utföra var det svåraste vi någonsin har varit tvungna att ta oss an.
Arketypen för en patologisk barnamördare är dock inte Heinrich Himmler utan den mytiska Medea som med kallt blod mördade två av sina barn för att hämnas sin makes otrohet.
Det rör sig alltså om proportioner. Som då kvinnomördaren och sol-och-våraren Monsieur Verdoux försvarade sig i Chaplins film med samma namn:
Krig, konflikter – det rör sig enbart om affärer. Ett mord skapar en skurk; miljoner en hjälte. Antalet helgar, min bäste herre!
I själva verket citerar den cyniske Verdoux den engelske biskopen Belby Porteus (1731-1809), en våldsam motståndare mot Kyrkans skenheliga tystnad gällande, eller till och med försvar av slavhandeln, som enligt honom helgades av girighet. Vinster får till och med Kyrkan att tystna och Mammon sätter munkavle på Jesus.
Absurditeten då det gäller mördandets dimensioner understryks i Jonhatan Littells roman De Välvilliga från 2006 i vilken den fiktive för detta SS-officeren Max Aue, utan någon uppenbar ånger, berättar om sitt deltagande i morden på judar då han som officer inom de Sonderkommandon som likviderade judar, partisaner och zigenare på Östfronten och hur han senare kom att bli en del i koncentrationslägrens organisation. Denne massmördare råkar i svårigheter inte genom sina sitt deltagande i massmord, som belönades med Järnkorset, utan därför att han på osäkra grunder misstänktes för morden på sin mor och styvfar. Max Aue följdes därför under brinnande världskrig i hälarna av två detektivpoliser från Kripo, det nazistiska Kriminalpolizei. Kripo ägnade sig mestadels åt att undersöka brott som mord, våldtäkt och mordbrand.
Titeln på romanen – Les Bienveillantes, anspelar på den antika grekiska teatertrilogin Orestien av Aiskylos, i vilka Orestes efter att ha mördat sin mor jagas av hämndgudinnorna, erinyerna, men som till slut rentvås i en rättegång varefter erinyerna kom att kallas eumenidern, de Välvilliga. Max Aue frikänns från misstankarna kring hans modersmord, medan hans massmördande i naziregimens tjänst sopas under mattan.
Titeln på Littells roman och dess underliggande grekiska mytologi för oss in i den klassiska tragedins värld och en av dess mest fascinerande gestalter – barnamörderskan Medea. Hon har följt mig ända sedan vi på universitetet fick läsa Euripides drama. Det blev nästan en chock att finna hur en författare mer än fyrahundra år före vår tideräkning kunnat skapa ett så passionerat, insiktsfullt och mångbottnat drama kring en kvinnas ångest och oerhörda brott. Hur kan en mor drivas till att döda sina barn? Dramat är så rikt och märkvärdigt att jag läst om det gång på gång, alltid lika förundrad.
Medeas historia tar sin början med en resa som förlorar sig långt tillbaka i bronsåldern, kanske omkring 1 300 f.Kr. Grekernas främsta hjältar, flera av dem söner till gudar och sedermera fäder till flera av Iliadens hjältar, hade förenat sig med den unge Jason för att tillsammans med honom segla till Kolchis, beläget vid bortre änden av den för grekerna då kända världen. Närmare bestämt vid det nuvarande Georgiens kust, nedanför Kaukasiens väldiga, snötäckta bergsmassiv. I en lund i Kolchis hängde Det gyllene skinnet, av okänd anledning åtrått av hela den dåtida världen.
Långt därifrån, i staden Iolchis i det grekiska Thessalien hade konung, Pelias tillskansat sig makten efter att ha kastat sin halvbroder Aison i fängelse. I god tid hade dock Aison sänt sin son Jason för att långt ute på landsbygden, liksom sedermera Achilles, bli uppfostrad av den vise kentauren Kiron.
Då Jason som vuxen lämnat Kiron och sökt sig Iolchis hamnade han på en fest anordnad av sin lömske farbror. Då han fick syn på den stilige ynglingen förstod Pelias att det måste vara Jason, den rättmätige innehavaren av hans tron, men Pelias insåg också att han inte kunde döda sin populäre brorson och beslöt sig istället för sända honom på vad han ansåg var ett omöjligt och dödligt äventyr – nämligen stölden av Det gyllene skinnet.
Denna klenod fann sitt upphov då havsguden Poseidon åtrådde den vackra Theophane. För att kunna lägga beslag på den älskliga varelsen helt för sig själv och hindra att hon föll i händerna på andra älskare, förvandlade Poseidon den stackars flickan till en tacka och sig själv till en gumse. Deras märkliga avkomma blev Chrysomallos en väldig bagge som kunde flyga och tala, samt hade en päls av guld, som lyste som solen. Det fantastiska djuret skänkte Poseidon till solguden Helios.
Nefele, en nymf kopplad till molnbildning och som därmed också hade något med Helios att göra, var gift med kungen Athamas, tillsammans med vilken hon fått barnen Frixos och Helle. Athamas tröttnade dock på Nefele, gjorde henne till sin konkubin (något Jason långt senare ville göra med Medea) och gifte sig istället med Ino, som Hera ogillade eftersom hon en gång räddat den nyfödde Dionysos (resultatet av en av maken Zeus utomäktenskapliga eskapader) från hennes vrede.
Ino avskydde Nefele och övertygade falskeligen sin make Athamas att hon låg bakom en hungersnöd och för att gudarna skulle blidkas måste han offra Frixos och Helle. Nefele lyckades dock slita sina barn från ded rasande maken, som stod i begrepp att lägga sina barn på altaret och skära halsen av dem.
Från sina himmelska höjder bevittande Helios dramat och sände sin gyllene Chrysomallos till jorden för att Nefeles barn skulle föras i säkerhet vid världens ände, dvs. Kolchis. Under färden greps dock Helle av svindel och föll ner i det sund som efter henne kom att kallas Hellesponten.
Frixos klarade dock den vådliga färden och offrade Chrysomallos till Zeus, detta eftersom den högste guden i sin skepnad av Zeus Phýxius var flyktingars och främlingars beskyddare. Frixos skänkte Chrysomallos gyllene skinn till Kolchis kung Aïtes, som var son till Helios. I tacksamhet garanterade Aïtes Frixos sitt beskydd och lät honom gifta sig med sin dotter Kalkiope.
Men varför sände Pelias sin brorson för att hämta Det gyllene skinnet? Och den mer svårbesvarade frågan – varför följde så många av Greklands största hjältar honom på den farofyllda färden på jakt efter ett mer eller mindre obegripligt objekt?
Som så många myter och sagor som förlorat sig i ett forntida mörker ges inte några ordentliga svar på sådana frågor, men det har inte hindrat en mängd författare och vetenskapsmän från att försöka finna svar på dem. Innan jag går in på Medeas roll i det hela kan det kanske vara upplysande att röra om lite bland de där svårigheterna.
Först sagomotivet. Runt om i hela världen finner vi fasta mönster då det gäller berättandet av sagor och myter. Ytterst vanligt är att unga män, och ibland en och annan kvinna, ger sig ur på jakt efter okända platser och ting – Soria Moria slott öster om solen och väster om månen, Venus grotta, El Dorado, Den heliga Graalen, De vises sten, eller Livets ört.
Det kan också röra sig om en historia som symboliskt skildrar en ung människas mognad. Hjältarna i dessa myter är som sagt ofta unga män som genom farofyllda färder kommer till insikt om vad livet verkligen går ut på, eller allt som oftast finner de en kvinna med vilken de kan delas sitt liv och få barn tillsammans med. Eller – kanske det rör sig om att följa ett öde som högre makter redan fastställt.
För Jason var kanske jakten på Det gyllene Skinnet en kombination av allt detta – han sökte ett mystiskt föremål som han slutligen fick tag på genom att besegra ett monster och han förde från äventyret med sig en vacker kvinna, samtidigt hade han med hennes hjälp kunnat fullfölja ett uppdrag som Hera hade gett honom – nämligen äktenskapets, trohetens och hemmets uppdrag. Hera var ju trots allt hemmets och moderskärlekens gudinna. När Jason slutligen bröt dessa helgade villkor gick det riktigt illa, men till en början – Hera hade varit honom nådig.
Hera hade smitt planer på hur hon skulle utkräva hämnd på den av henne avskydde Pelias, som vid en rad tillfällen förnekat henne de offer som tillkom henne och vad än värre var hade mördat en kvinna i hennes tempel. Pelias mor hade förskjutits av hans far (uppenbarligen ett vanligt beteende hos grekiska kungar) och levde som konkubin kvar i kungen Salmoneos hus. Kungens nya hustru, Sidero, behandlade dock sin föregångare och hennes son så illa att denne, efter det att han blivit vuxen, attackerade sin elaka styvmor så våldsamt att hon sökte skydd i Heras tempel. Den rasande Pelias lät sig inte hindras av att hans så avskydda styvmor sökt Heras beskydd, utan rusade efter Sidero in i templet och högg ner henne framför Heras altare, varigenom han ohjälpligt besudlat gudinnans helgedom.
Då Hera hört att Pelias åter skulle arrangera ett stort offer till gudarna, men på nytt tänkte utelämna henne, förvandlade hon sig till en gammal, ledbruten kvinna och slog sig ner vid en flodövergång utanför staden Iolchis och bad de förbipasserande bära henne över den strida strömmen. Det var gudinnans sätt att finna någon som var värdig hennes förtroende.
De förbipasserande struntade i den förklädda Heras begäran om hjälp tills dess Jason dök upp och bar henne över floden. Hera insåg att denne stilige, unge man var att lita på. Men, en av Jasons sandaler hade fastnat i flodbottnens gyttja och då han senare dök upp vid Pylias offerceremoni lade denne förskräckt märke till att han saknade en sandal. Pylias hade nämligen blivit spådd att en ung man med enbart en sandal med tiden skulle orsaka hans död och vad värre var – då man frågat honom vem han var svarade Jason:
Efter att ha nu ha fyllt tjugo år utan att innan dess ha yttrat några oförskämdheter eller begått beklagansvärda handlingar, har jag kommit hem för att återupprätta min faders forna heder och ta tillbaka den kungatitel som andra tillskansat sig.
Den skräckslagne Pylias lovade Jason att låta bygga och utrusta det bästa tänkbara skepp och bemanna det med Greklands mest oförvägna ungdomar, inte minst den store Herakles, så att Jason därmed skulle kunna erövra Det gyllene skinnet och visa sig vara värdig Iolchis kungatron.
Detta var ett mandomsprov som sagts vara orsakat av att Jason bar enbart en sandal, ett tecken på att han enbart hade ena foten på jorden och därmed befann sig i ett mellanstadium, halvvägs mellan yngling och man. Det storartade äventyret skulle göra Jason till redig karl, som för var och en bevisat sin kraft och sitt mannamod.
Det var poeten Pindaros (518 – 438 f.Kr) som berättade detta i ett ode han sjöng under de olympiska spelen 466 f.Kr. för att hylla en lybisk kung som vunnit en hästkapplöpning. I odet hyllade Pindaros även Medea som han låter besjunga skeppet Argos resa:
Så ljöd Medeas rytmiska sång och i orörlig tystnad böjde de gudalika hjältarna sina huvuden medan de lyssnade till hennes visa råd.
Pindaros strofer var en del av den första längre skildringen av argonauternas resa till Iolchis, men den klassiska berättelsen om deras äventyr blev Apollonius av Rhodos (295 – 215 f.Kr.) Argonautica, dramatisk och välskriven på konstfull grekiska skrevs den av en bibliotekarie vid det väldiga biblioteket i Alexandria, där han hade tillgång till den stora mängd hjältesagor och geografiska skildringar som kom att utgöra grunden för hans historia. Medea är den person som framträder skarpast och läsaren får följa hennes tankar och känslor genom inre monologer, långt för James Joyce. Sagans övriga personer, även Jason, är långt mer schablonartat skildrade. Argonautica är en klassisk äventyrsskildring, fylld med fläkt och romantik.
Det ståtliga skeppet Argos skapades under gudinnan Athenas ledning av mästerbyggaren Argus, som sedan följde med på resan. Det timrades av gran och dess femtio åror tillverkades av furor från berget Pelion. I fören hamrade Argus fast en gren från en helig ek i Zeus lund i Dodona, där träden kunde tala. Grenen hade förmågan att yttra sig i farotider och då ge råd till Jason om vad han borde göra.
Det blev dags för avfärd. Iolchis män och kvinnor samlades för att i beundran, gråt och veklagan ta avsked av denna formidabla samling av Greklands mest avhållna idoler, samtliga ståtliga unga män, som festligt klädda i rustningar och utsökta mantlar vandrade ner mot Argo, det praktfullaste skepp som någonsin byggts i Grekland. Med utsökt vältalighet tröstade Jason sina nära och kära, men då han bejublad gick ner till det väntande skeppet lade han knappt märke till
Iphias, Artemis åldrade prästinna, deras stads Väktare, som kom fram och kysste hans högra hand, men trots all sin iver kunde hon inte säga ett ord till honom eftersom folkmassan svepte fram. Hon lämnades kvar vid vägkanten, liksom de gamla lämnas av de unga. Jason hade gått förbi och var snart utom synhåll.
En av de många utsökta scener som Apollonius allt som oftast ger oss i sin skildring, ibland liksom här med en diskret, förnuftig kommentar.
De unga kämparna steg ombord och intog sina förutbestämda platser på roddarbänkarna, då Argos kommit ut på öppet vatten spändes det väldiga seglet av en mild bris och äventyret tog sin början.
Man seglade norrut och följde sedan Svarta havets södra kust mot Kolchis, men det var inte enbart en resa genom verkliga farleder utan även genom myternas förtrollade värld. Argonauterna kämpade mot fientliga arméer, sexarmade monster och harpyor, seglade mellan försåtligt vandrande klippor, skeppskamrater rövades bort av vattennymfer eller föll offer för väldiga vildsvin med förgiftande bett, hiskliga örnar avsköt dödliga fjädrar mot dem. Vid flera tillfällen tycktes männens tålamod vara på upphällningen och de önskade inget annat än att få återvända hem. Men Jasons vältalighet och fasta övertygelse om att de skulle komma att lyckas med att erövra Det gyllene skinnet och därmed evinnerlig ära lyckades Jason gång på gång övertyga sin besättning om att det vore oförnuftigt att återvända då de kommit så längt och fått stå ut med så mycket. .
Ett strandhugg med framtida konsekvenser som inte berättades av Apollonius, men som finns bevarat i en mängd legender var då Kung Laomedon från Troja bad Herakles och Jason att döda en Ketus, ett slags havsvidunder, som plågade invånarna i hans stad. Herakles dödade monstret men Laomedon förvägrade argonauterna deras rättmätiga belöning och resultatet blev att Herakles och Jason senare återvände och plundrade Troja. Då den väldiga grekiska armén flera år därefter bekämpade trojanerna, något som utförligt berättas i Iliaden så sägs det att Jason och Herakles var med bland kämparna.
Detta enligt medeltida chansons gestes, sånger om ärofulla dåd, – i själva verket var dock såväl Jason som Herakles alldeles för gamla för att deltaga i det trojanska kriget och legenderna om dem tycks vara äldre än de som berättades om det Trojanska kriget. Herakles bragder nämns ofta i Iliaden, men redan där har de blivit till sagor.
I Iliaden nämns också Jason, men enbart som den berömde ”sjöfararen”, far till kungen av Lemnos. I medeltida chansons lyfts dock Jasons kärlekssaga med Medea fram och Herakles har där blivit till en väldig hjälte som i slagen vid Troja till och med överskuggar Achilles. Vid slutet av Trojas belägring hackar sig Herakles med sitt väldiga slagsvärd en väg genom det krigiska tumultet tills han möter Laomedon och med ett hugg får hans huvud att flyga fram över de våldsamt kämpande krigarna.
Hos Apollonius är Jason ingen helgjuten hjälte, han har sina tillkortakommanden och mänskliga svagheter. Emellanåt hade Jason ordentliga svårigheter med att hävda sig bland jämnstarka och ofta mer erfarna kamrater. Ofta var han tvungen att bekräfta sitt ledarskap med stöd från de siare och respekterade medlare som var med på färden, för att nu inte tala om Zeus talande gren som satt fastspikad i Argos för, liksom ständigt uppdykande gudar och andra mytiska väsen.
Till en början tycks Jason ha varit besvärad av att befinna sig i skuggan av den väldige gudasonen Herakles, som redan innan han anslöt sig till argonauterna var vittberömd och även hade färdats genom de riken de angjorde under sin färd. Innan avresan hade Jason låtit Argos besättning rösta om vem de ville ha som ledare och valet hade då enhälligt fallit på Herakles, som dock avböjde med hänvisningen att det faktiskt var Jason som givits uppdraget att erövra Det gyllene skinnet och därmed borde vara den som av gudar och människor valts att leda dem, trots sin ungdom.
Då Herakles unge vän, älskare och vapendragare, Hylas, rövats bort av vattennymfer och Herakles utom sig av oro för vännen, desperat och rasande irrat bort sig i skogarna, begärde Argos styrman, Tiphys, att de borde dra nytta av den förliga viden och avbryta sin väntan på Herakles. Jason höll med honom, men väl ute till havs rasade besättningen mot Jason och ville återvända för att söka efter Herakles. Den hårt trängde Jason fick dock åter hjälp av gudarna som den väldige havsvarelsen Glaukos som dök upp ur djupen, grep tag om skeppsrelingen och inför de vettskrämda männen bedyrade att Jason hade gudarnas stöd. En lättad och betydligt mer animerad Jason kunde nu ta ett säkrare om sin befälsmakt.
Författaren Apollonius förfaller emellanåt till att enbart markera de platser som argonauterna passerar, eller där de gör sina landhugg, genom att erbjuda korta notiser om de myter och den topografi som hade satts i samband med dem. Emellanåt ökades dock dramatiken i form av spännande och besynnerliga händelser. Som mötet med Phineus, en siare som föredragit ett långt liv i stället för syn och därför slagits med blindhet, men med kunskap om framtiden. Han hade exempelvis talat om för Frixos att han borde låta den gyllene gumsen . Chrysomallos ta honom till Kholkis. Men han hade inte kunnat avhålla sig från att berätta de hemskheter som väntade till och med gudarna, och även hela mänskligheten. Zeus retade sig på denna uppriktighet och straffade därmed Phineas, som inte kunde se sin egen framtid, genom att låta honom plågas av harpyorna, vedervärdiga flygande vidunder, hälften kvinnor, hälften gamar. Som så fort han skulle äta störtade sig ner från himlen, åt upp vad de kunde av Phineas mat och besudlade resten.
Argonauternas första anblick av den uthungrade, utslitne och blinde Phineas är ett bra exempel på Apollonius skildringskonst:
Han reste sig ur sängen, likt en fantom i en dröm, och med hjälp av en stav stapplade han på förtvinade fötter fram till dörren, medan han kände sig fram längs väggarna. Svaghet och ålderdom fick hans lemmar att darra när han gick; hans förkrympta kropp var täckt av smuts, och hans ben hölls samman endast av huden. När han hade kommit ut ur hallen gav hans knän vika och han satte sig på tröskeln till gården. Och där svimmade han. Marken under honom tycktes vackla; och han sjönk ner i koma, utan kraft att tala eller röra sig.
Då Phineas kommit till sans och lyssnat till argonauternas ungdomliga röster höjde han en förtvivlad bön till Zeus och bad för tusende gången om nåd och plötsligt såg han för sin inre syn inte sin egen framtid men argonauternas och förstod att de kommit för att befria honom från de förskräckliga harpyorna, något de också lyckades göra och den överlycklige Phineas ställde i tacksamhet till ett härligt gästabud och berättade för argonauterna om deras framtida resa och vad som sedan skulle ske med dem. Vis av skadan utelämnade han dock allt det elände som även skulle drabba envar av dem. Därefter hade Phineas, fortsatt blind, en tämligen fin tillvaro. Han dog dock aldrig, utan förvandlades i sinom tid till en mullvad.
Phineas berättade bland annat hur argonauterna skulle ta sig förbi de fruktade Slående klipporna. Skyhöga klippor som utan fäste i havsdjupet reste sig lodräta mot himlen. Varje skepp måste ta sig förbi dem och så gott som alla av dem var dömda att gå under, men Phineas visste råd om hur man skulle ta sig förbi dem. Han berättade för argonauterna hur de skulle klara sig från att krossas och av de förrädiska strömmar som klipporna åstadkom föras förbi dem. Skildringen av Argos färd mellan klipporna är förvisso också ytterst dramatisk.
Innan argonauterna angjorde Phineas ö hade Jason begått en tämligen bedrövlig handling, en föraning om framtida svek. Kvinnorna på Lemnos hade innan argonauternas strandhugg mördat samtliga av sina sybaritiska män som fått till vana att leva i sus och dus med slavinnor de rövat bort under sina krigståg. Deras nuvarande drottning, Hypsipyle, hade dock avrått kvinnorna frän att utföra sin gruvliga hämnd och själv inte deltagit i slaktandet av de ynkliga männen. Hon hade varnat dem för att de efter det blodiga dådet skulle bli tvingade att utföra männens hårda sysslor, som att plöja den hårda jorden, fiska på det förrädiska havet och ta hand om bångstyriga kreatur. Ovanpå detta hårdföra liv skulle de leva i fruktan för att bli överfallna av sina grannar – de krigiskt sinnade trakerna.
Då kvinnorna nu, ett drygt år efter morden, siktade Argo befarade de att det var traker som skulle överfalla dem. Glatt överraskade fann de dock att besättningsmännen var stiliga, vänligt sinnade unga män. Eftersom Hypsipyle tidigare rått sina kvinnliga undersåtar att dölja sitt brott och söka kärlek hos dugliga män, så gjorde de nu allt för att fästa argonauterna vid sig och de lyckades även över förväntan.
Argonauterna beslöt sig för att stanna på ön och slå färden mot Kolchis ur hågen. Jason spelade med och förförde den vackra Hypsipyle med falska förespeglingar om ett lyckligt liv tillsammans, fast hela tiden var han dock inriktad på att efter det behagliga uppehållet på Lemnos färdas vidare mot Kolchis.
Då Hypsipyle blivit gravid med vad som skulle visa sig vara tvillingar beslöt sig Jason för att överge henne och med ett eldigt tal lyckades han få sina män att följa honom vidare mot Kolchis. Hypsipyles sorg mildrade han genom löften om en snar återkomst, vilket visade sig vara en lögn, och hot om att avslöja de lemniska kvinnornas brott.
Den sörjande Hypsipyle drevs genom hopp och kärlek att tro på Jason och skänkte honom till avsked en gudagiven fantastisk mantel som Jason sedermera gav till Medea, som långt i framtiden använde den för att efter Jasons svek mot henne ta livet av hans nya, unga hustru. För sina brott förpassade Dante Jason till en plats i sitt Inferno:
Den gode mästaren [Vergilius, Dantes ledsagare], fast jag ej frågat,
sade mig: ”Se honom där, så reslig,
som trots sin smärta ej tycks gjuta tårar,
vad kunglig uppsyn än han bibehåller!
Jason är han som genom mod och klokhet
från kolchierna tog det gyllene skinnet.
Han kom på denna resa till ön Lemnos
sedan dess grymma, oförvägna kvinnor
åt allt sitt manfolk hade givit döden.
Med fagert tal och insmickrande miner
bedrog han där Hypsipyle, den ungmö
som sina medsystrar bedragit innan.
Där svek han henne, havande och ensam;
för sådant brott döms han till denna plåga [han piskas ständigt av demoner],
och även för Medea blir han straffad.
Slutligen siktar argonauterna resans mål – Kolchis. Hade de väntat sig en eländig utpost vid världens ände misstog de sig. De möts av en blomstrande stad med ett imposant palats av guld och marmor över vilket den hårde och mäktige Aïtes härskar, son till självaste Solen, Helios.
Det omgivande landskapet slog argonauterna med häpnad, de hade aldrig sett så höga berg som de som krönte Kaukasus imponerande bergskedja. De visste att högt däruppe låg den väldige titanen Prometheus, människornas välgörare, kedjad, alltmedan en örn varje dag glufsade i sig hans lever, enbart för att den nästa morgon återigen skulle växa fram. Titanens smärtoskrin gav dem en aning om kommande, hårda prövningar.
Och nu öppnade sig framför dem Svarta havets yttersta stränder och med dem Kaukasus mäktiga klippor, där Prometheus med bronskedjor fjättrats på den hårda klipphällen så att en örn kunde mätta sig med hans lever. Varje dag återvände fågeln ivrigt till sin måltid. På eftermiddagen såg de den med tunga vingslag flyga högt över skeppet. Den befann sig nära molnen, likväl kom segelduken att fladdra då örnens vingar fick luften att vibrera. För dess skapnad var inte lik någon annan fågels. De långa fjäderpennorna steg och föll som när tunga åror driver ett skepp genom vågorna. Strax efter det att fågeln passerat hörde de Prometheus ångestskik medan örnen slet i hans lever. Luften genljöd av hans vrål till dess de såg hur den köttätande fågeln återvände från bergen, samma väg som den kommit.
Det är i Kolchis som dramat får en mänskligare prägel än tidigare, gestalterna – i synnerhet Medea – får en fastare form och karaktär. Då kung Aïtes genom Jason fått reda på att argonauterna är ute efter hans älskade Gyllene skinn blev han rasande. Han hade svurit att aldrig bli av med den dyrbara pälsen, som blivit till ett med hans rikes ryktbarhet. Aïtes hade spikat upp Den gyllene skinnet på den breda stammen till en ek helgad åt Zeus. Ingen människa kunde närma sig dyrgripen emedan den dag som natt bevakades av en gigantisk orm, vars långa huggtänder dröp med dödligt gift.
Aïtes raseri ökades än mer genom Jasons erbjudande att i utbyte mot den gyllene pälsen angripa Kolchis fiender. Vilka fiender kunde en konung som Aïtes frukta? Behövde han en oslagbar armé sådde han egenhändigt ett fält med de draktänder som han tillsammans med sin frände Kadmos slagit ur käften på en drake som de dräpt utanför Korinth. Varje gång gav draksådden upphov till en här med oövervinneliga krigare.
Gudinnan Hera visste detta och tillsammans med sin förtrogna gudinna – Athena, som även hon var betagen av Jason, begav sig Hera till kärlekgudinnan Afrodite och på gudinnornas enträgna begäran gick Afrodite med på att sända sin okynnigt oberäknelige son Eros för att med en av sina kärlekspilar genomborra Medeas hjärta.
Medea hade från sina fastrar Kirke och Parsiphaë ärvt magins hela konstfärdighet, den goda likväl som den onda. Medea tjänade som översteprästinna i Hekates tempel. Likt den store Apollon, ljusets och konstens gud, men också herre över pest och råttor, hade även Hekate en dubbelnatur. Hon var de läkande örternas, hälsans och trygghetens gudinna, men även den tygellösa, grymma naturens, den onda magins och de mörka makternas beskyddarinna.
Eros pil sargade svårt Medea, som tills dess varit sin faders mest älskade barn och honom trogen och lydig i allt. Dessutom var hon utomjordiskt vacker. Likt sin far och sina fastrar var hon förlänad med solens klara, genomborrande blick och bländande blondhet. Detta trots att hon i allmänhet framställs som svarthårig och dolskt, exotiskt lockande.
Då en av hennes tjänarinnor meddelat Medea att stiliga främlingar från ett fjärran land sökt upp hennes fader greps hon av en oroande föraning om att hennes liv nu grundligt skulle komma förändras. Hennes koppling till mörka ödesmakter fick henne att inse att hennes öde var förenat med dessa främlingar och att framtiden inte skulle föra något gott med sig.
Och än värre blev det då hon vid första anblicken av Jason samtidigt träffades av Amors välriktade pil och omedelbart drabbades av ett våldsamt begär efter denne gudomligt fagre yngling. Som Ovidius skrev i sina Metamorfoser var Medea redan vid den första anblicken av Jason hopplöst förlorad och räddningslöst betagen:
Hon blev djupt förälskad i den stilige Jason. Trots en lång kamp mot sina känslor var hennes förnuft oförmöget att bemästra passionen: ”Det är meningslöst att kämpa emot, Medea”, sa hon sig. ”Någon gud är emot dig. Detta, eller något liknande, är väl vad de kallar kärlek. Hur skulle jag annars frukta för en mans liv som jag först nu har sett? – Men varför skall jag då känna mig så skräckslagen? Så eländig jag är! Jag måste släcka denna våldsamma eld som rasar i mitt oskuldsfulla hjärta. Jag skulle vara mer förnuftig, om jag kunde!”
Jason hade förvisso inte träffats av någon av Eros pilar, men han förstod att hans enda möjlighet att fullfölja det hopplösa uppdrag som ålagts honom var att söka hjälp, något han allt som oftast gjort under Argos färd mot Kolchis.
Liksom i sagornas värld gav Aïtes ett löfte till Jason att han kunde få Det gyllene skinnet i gåva om han kunde bevisa sig vara förmer än en vanlig människa. Aïtes gav honom därför tre fullkomligt omöjliga uppdrag – att spänna konungens väldiga, eldsprutande tjurar, försedda med dödligt spetsiga bronshorn, framför en tung plog och med dem sedan plöja ett fält och så det med en draksådd som skulle ge upphov till en armé med demoniska krigare. Efter att ha besegrat dessa Underjordens bronsklädda demoner måste Jason sedan övervinna den fasansfulla giftorm som outtröttlig bevakade Det gyllene skinnet. Först då skulle han befinnas värdig att lyfta skinnet från sin ek och föra det tillbaka till Grekland.
Det var med ångest den hopplöst förälskade Meda lyssnat till allt detta. Hon visste att det stod i hennes makt att skydda Jason från farorna och få honom att uppfylla uppdragen – men skulle hon svika sin far, sitt fosterland och hjälpa denne av hennes far så avskydde främling? Ett svek som skulle betyda att hon inte längre var välkommen bland kolchierna.
Medea tillbringade en sömnlös natt under vilken hon gång på gång sprang in till sin syster Kalkiope, som varit gift med Frixus (det viskades att han blivit lönnmördad av flickornas despotiske fader) och därmed visste hur svårt det var att leva med en främling i sitt eget land. Ville Medea förena sitt öde med Jason så måste hon enligt Kalkiope ge sig av från Kolchis.
Kalkiope hade varit djupt förälskad i sin grekiske make och förstod systerns dilemma. Hon rådde henne att hjälpa Jason och sedan fly med honom till det mytomspunna Grekland, som hennes hemlängtande make Frixus hyllat i varma ordalag.
Medea beslöt sig för att hjälpa Jason, men tvekade inför flykten från sitt fosterland. Hon var trots allt både fäst vid och fruktade sin tyranniske far och oroades inför en framtid som främling i ett fullständigt obekant land. Och … framför allt – hon levde inom vad Eric Robertson Dodds har kallat en ”utpräglad skamkultur”, enligt honom var det fruktan för att bli skambelagda som präglat grekernas gudstro och samvaron med sina medmänniskor – ”Vad skall alla andra tänka om mig och mina handlingar?” Under sin sömnlösa natt vände och vred Medea på sina plågsamma tankar:
”Låt honom dödas i striden med tjurarna, om det nu är hans öde att dö på den oplöjda åkern. För hur skulle jag kunna koka ihop drogen utan mina föräldrars vetskap? Vilken historia ska jag berätta för dem? Vilka knep kommer att tjäna mig? Hur kan jag hjälpa honom utan att bli upptäckt? Ska han och jag mötas i enrum? Ja, jag är dömd på förhand. Ty även om han dör så hyser jag inte något hopp om lycka; med Jason död skulle jag erfara ett än värre elände. Bort med blygsamhet, farväl till mitt goda namn! Räddad av mig från allt det onda som hotar honom, kan jag låta honom gå vart han vill och sedan dö. Samma dag som han triumferat skall jag hänga mig från en takbjälke, eller ta ett dödligt gift. Men, min död skulle likväl aldrig kunna rädda mig från deras onda tungor.”
Medea visste mer än väl att enbart hon, Kirkes sondotter och Hekates prästinna, var den enda kunde framställa den osårbarhetssalva som skulle göra Jason mäktig och osårbar. Genom hennes trollkunnighet skulle han kunna spänna de eldsprutande tjurarna framför plogen, plöja fältet, så draktänderna och besegra demonkrigarna. Och sedan – då skulle han ha stulit skinnet och seglat iväg över haven och lämnat henne ensam med skammen över att ha förrått sin far och sitt land.
Den förälskade Meda hade inte ens talat med Jason och beslöt sig därför att innan natten var tillända söka upp honom, där Argo låg dold i den höga vassen i en trögflytande flod utanför staden.
Då hon lämnat sina tjänarinnor bakom sig och mött Jason på en plats hon avtalat med hans sändebud, en av Frixus söner som förenat sig med Jasons män, så bländades Jason av hur Medeas skönhet strålade i månskenet, hon var ju inte för intet solens sondotter. Medea var dock mer betagen än Jason:
En stund blickade de båda djupt förlägna ner i marken, i nästa ögonblick log de och såg varandra djupt in i ögonen där kärleken lågade. […] Smärtfyllda tårar rann längs hennes kinder, hela hennes kropp brann av smärta och begär, som for längs nerverna, djupt in i nacken till den sårbara punkt där kärlekens obevekliga pil orsakat hennes skarpa våndor.
Jason visste redan att han kunde dra nytta av den vackra flickans kunskaper och lät därför sin salvelsefulla vältalighet flöda. Han jämförde Medea med de vackrast tänkbara gudinnorna, bedyrade sin eviga kärlek och lovade att ta henne med sig på tillbakafärden mot sitt land – vackrare och mer kultiverat än detta gudsförgätna Kolchis vid världens ände. Medea blev hjälplöst förförd, bländad, blind och betagen. Ovidius berättar:
Æsons son såg vackrare ut än någonsin. Medea kunde knappast klandras för sin passion. Hennes blick var fäst vid hans ansikte, som om hon aldrig sett det förut. ”Det måste vara en gud som står där”, tänkte hon i sin galenskap, oförmögen att vända sig bort. Men då främlingen börjat tala och plötsligt grep tag i hennes högra hand och med den ödmjukaste röst bad om hennes hjälp och lovade att göra henne till sin hustru, brast Medea i gråt och svarade: ”Jag vet vad jag gör: så om jag blir lurad kan jag inte skylla på min okunnighet, enbart på min kärlek. Du ska ha ditt liv att tacka för den hjälp jag ger dig. Se till att du håller ditt löfte!” Han svor vid den trefaldiga gudinnans [Hekates] riter och all den kraft som fanns förborgad i den heliga lunden [som de befann sig i]; han svor vid sin blivande fars fader, den allseende solguden [Helios], vid alla framgångar han hoppades på och alla faror han fruktade. Medea trodde honom.
Låt oss minnas detta då vi dömer Medea för henne framtida, fruktansvärda brott. Hon framställs som en ytterst intelligent, eftertänksam kvinna. Någon som noggrant överväger varje handling, varje steg hon tar. Hennes namn tycks vara besläktat med det grekiska medéia, ”förutse, planera, tänka ut”, men det hindrade inte att hon emellanåt föll till föga för våldsamma passioner.
Här kan vi åter ta Dodds till hjälp. De inre plågsamma samtal som Medea emellanåt ägnade sig åt, och som hos Euripides och Seneca blev till effektiva nonologer, kan förklaras genom de grekiska själsbegreppen psyche och thumos. Psyche kan möjligen betraktas som en människas personlighet/karaktär, hennes sociala/disciplinerade jag. Thumos är däremot kopplad till kroppen, dess funktioner och därmed även till olika begär som hunger och sömn, men inte minst andra former av drifter som sexualdrift, eller vrede då den tar sig kroppsliga uttryck, som exempelvis fysiskt våld.
Homeriska hjältar för emellanåt dialoger med sitt hjärta, sin lever, eller sin mage. Något som kan tolkas som om det är psyke som konfronterar sig med thumos – drifterna, passionerna.
Då Jason senare utsätts för Medeas besinningslösa vrede förklarar han det som att hon besatts av en alastor, en inre demon som skapats av ostillad skam över begångna brott som inte försonats genom några lämpliga religiösa riter. Men … moderniteten hos en författare som Euripides består i att han gör Medea till en kämpande människa som är väl medveten om att hon inte är besatt av några demoner – det är att hennes förnuft kämpar mot en okontrollerbar, passionerad natur. Hennes thumos har förgiftats av begäret efter Jasons kärlek. Medeas kommande missgärningar orsakas inte inte av någon på brist på insikt. Som då en slav ber om nåd från en grym herre kämpar Medea mot sina våldsamma passioner:
Jag vet vilka onda gärningar jag tänker begå, men thumos är starkare än mina avsikter. Thumos är roten till en människas värsta handlingar.
Medeas skarpa intellekt skulle kunna karaktäriseras med begreppet mêtis, kunskap. Det rör sig då inte om något abstrakt, djupreflekterande tänkande, något som grekerna betecknade med begreppet sophía, vishet, utan mer om en konkret, handlingsinriktad intelligens, som i sig innefattar såväl visdom som försiktighet, och slughet och skarpsinne. Egenskaper som Homeros förlänade sin hjälte ”den mångförslagne”, polú-tropos, Odysseus. Han var förvisso behäftad med ett övermått av polýmêtis, mångfacetterad mêtis. Liksom hos Medea kunde hos Odysseus dessa egenskaper slå över i grymhet och till synes helt omotiverade våldshandlingar. Men sådana gärningar tycktes likväl vara förenade med en viss infernalisk logik.
Odysseus och Medea var praktiskt inriktade individer. Medea hade exempelvis sina vittomfattande och djupgående kunskaper om alla de läkemedel, redskap och gifter som finns tillstädes i naturen och visste mycket väl hur hon skulle kunna dra nytta av dem.
Då Jason bedyrat sin kärlek, lovat henne giftermål och ett lyckligt liv tillsammans med honom förklarade Medea att hon skulle bli hans Ariadne och skänka honom den röda tråd med vars hjälp han skulle kunna ta sig ur den trassliga labyrint han hamnat i. Men ve honom om agerade som Theseus som övergav sin Ariadne. Om Jason någonsin skulle våga överge sin Medea så skulle hon inte likt Ariadne låta det ske ostraffat!
Hon skulle skänka honom en salva med vilken han måste smörja in hela sin kropp. Därmed skulle han att under en dag bli osårbar och förlänad med övermänskligt mod och oförminskad styrka. Jason skulle därigenom lyckas med sina annars dödsbringande uppdrag; tämja de eldsprutande tjurarna och besegra hären med demoniska krigare.
Vidare skulle Medea se till att söva den monstruösa orm som dag och natt vakade över Det gyllene skinnet och hon skulle sedan följa Jason på tillbakafärden och då genom sina magiska konster beskydda honom och hans besättning från alla de faror som hotade dem.
Medea var övertygad om att hon skulle kunna vara i stånd att bemästra allt detta. Men, kunde hon lita på Jason? Vad hon inte skulle kunna klara av vore om Jason övergav henne i ett främmande land och därmed bröt sina löften om att vara henne ständigt trogen och beskydda henne och deras eventuella barn.
Efter att ha sagt honom allt detta instruerade Meda Jason ytterst noggrant om hur han skull gå tillväga under morgondagens svåra prövningar.
Allt blev som hon förutspått. En sviken och rasande Aïtes tvingades bevittna hur den osårbare och övermänskligt starke Jason betvingade hans vildsinta tjurar, spände dem för den tunga plogen, sådde draktänderna och besegrade demonkrigarna. Medan blodet flöt mellan deras lemlästade, döda kroppar rusade Jason till Argo, som lade ut och seglade till den närbelägna ö där Medea väntade i lunden där Aïtes spikat upp Det gyllene skinnet.
Prövningarnas dag var till ända och nu stod Medea och Jason inför Det gyllene skinnet som lyste i nattmörkret medan den väldiga ormen kom framhasande bakom dem.
Vad som sedan hände är oklart. Legenderna som Apollonius återberättat, och baserat sin historia på, var som sagt urgamla, mångahanda och ofta motsägande. De flesta av dem berättade, som Apollonius också gjorde, att det var Medea som med en av sina droger sövde ormen så att Jason kunde dräpa den och sedan stjäla skinnet.
I andra legender sövde Medea vidundret med hypnotiska gester:
Eller så drogade och dödade Jason monstret på egen hand, allt under Medeas överinseende.
En rödfigurig antik, grekisk vasmålning på bottnen av en kylix ger en än mer dramatisk och numera okänd version av händelseförloppet, under vilken vidundret tycks vara i färd med att sluka en tillsynes livlös Jason, men här är det gudinnan Athena som tycks gripa in för att rädda honom.
Under alla förhållanden lyckades det nyförälskade paret få med sig Det gyllene skinnet ombord på Argos och flydde sedan över havet, förföljda av Aïtes flotta, ledd av hans son Apsyrtos.
Då Argos nått Donaus utlopp vid Svarta havets andra strand fann de sig inringade av kolchiernas skepp och för att klara sig undan med livet i behåll tvingades argonauterna förhandla med övermakten.
Apsyrtos ställde villkoren – grekerna kunde behålla skinnet, men Kung Aïtes krävde att Medea tillsammans med sin bror skulle återvända till Kolchis. Jason gick med på arrangemanget. Inte undra på att den passionerade Medea blev rasande. Här hade ynkryggen Jason för mindre än några veckor sedan svurit till gudar och kommande generationer att han intill döden skulle vara Medea trogen, hennes skydd och kärlek och så var han nu plötsligt beredd att inte enbart för att rädda sitt eget skinn utan guldbaggens, att utelämna Medea till en hämndlysten, rasande fader!
Det var första gången Jason ställdes inför Medeas raseri och han ryggade omedelbart tillbaka och tillsammans beslutade de sig för sig att mörda Apsyrtos. Under falska förespeglingar lurade Medea sin lillebror till ett möte under vilket Jason mördade honom.
Förräderiet och brodermordet satt djupa spår i Medas själ, nu fanns ingen återvändo. Hon hade beträtt brottets bana, inte enbart genom att svika sin fader och sitt fosterland genom att stjäla Det gyllene skinnet utan vad än värre var – mörda sin bror. Och allt detta för kärleken till en svekfull stackare som ständigt var hänvisad till hennes styrka och intelligens för att klara sig.
Även här ger legenderna olika versioner. I sitt mästerliga teaterstycke följde Euripides samma version som Apollonius, medan andra författare, som Seneca och Pasolini, använde sig av den än mer grymma version som gör Apsyrtos betydligt yngre, ett troskyldigt barn som földe sin äldre syster på färden mot Grekland.
Då Aïtes dök upp med sin förföljande flotta styckade Medea skoningslöst sin lillebror och slände likdelarna i skeppets kölvatten, i Pasolinis version bakom sin vagn, så att förföljarna tvingades hejda sig för att plocka upp dem. De förfädersdyrkande grekerna var mycket noggranna med att ta vara på sina fränders lik.
Den stormrike Aïtes flotta visade sig vara mycket större, mer skoningslös och bättre bestyckad än vad någon kunnat ana. Den spärrade Argos tillbakafärd och under ständigt farofyllda äventyr tvingades argonauterna ta sig genom Europas floder ner till det Tyrrenska havet och sedan segla ner mellan Skylla och Karybdis tills de slutligen nådde Fajakernas ö, vars konung varmt välkomnade dem. Kolchiernas stora flotta låg dock i havet utanför Kung Alkinoos ö och krävde Medeas utlämnande.
Enligt gudarna hade kolchierna rätten på sin sida. Eftersom Medea och Jason inte var inte gifta var Medea fortfarande sin faders ägodel. Med Heras välsignelse och i nymfers närvaro vigdes därför Medea och Jason och med fajakernas hjälp lyckades argonauterna sedan slå en bräsch i kolchiernas blockad.
Prövningarna var dock inte över. Argounaterna tvingades släpa sitt skepp över Libyens stekheta öknar och vid Kretas kust anfölls de av den enorme bronsjätten Talos, men genom Medas intelligens och trollkonster och Orfeus besvärjande musik klarade de sig fram till Iolchis.
Givetvis togs argonauterna emot som hjältar. De hade slutfört sitt till synes omöjliga uppdrag och hade Det gyllene skinnet med sig tillbaka och dessutom fröjdades grekerna över att nu ha fått sina ungdomliga, allmänt beundrade heroer hos sig igen.
Men, nya problem väntade och det var åter Medea som fick handskas med dem. Först ... Jasons far, Aeson, var döende, försvagad efter ett eländigt liv som fängslad av sin bror Pelias, som fortfarande var kvar vid makten, om än svag och döende även han. Vad Jason nu enträget bad Medea om var att bota sin far och hämnas på Pelias.
Vi har nu lämnat Apollonius av Rhodos Argonautica och det är istället Ovidius som berättar om Medeas vidare öden i sin omfångsrika Mertamporphosis, detta insiktsfulla och lyriskt fascinerande uppslagsverk kring mytiska kärlekshistorier.
För att göra Jasons lycka fullständig efter deras bejublade ankomst, trots Jasons alla tillkortakommanden fortsatte giftet från Amors kärlekspil att verka i hennes ådror, så åtog sig Medea att föryngra den döende Æson. Återigen hade hennes kärlek fått henne att falla till föga för Jasons insmickrande vältalighet:
”Jag medger, kära hustru, att du räddat mig från döden; att du har gett mig allt, och summan av din stora godhet övergår sannerligen allt man kan hoppas och tro. Likväl frågar jag dig om vad dina magiska krafter kan göra – och vad de inte kan göra? – Kan de dra ifrån några av mina många år för att lägga dem till min fars.”
Jasons sonliga tillgivenhet rörde Medea till tårar och hon försäkrade Jason om att med stora ansträngningar kunde hon förvisso föryngra Æson utan att göra så att hennes stilige make åldrades.
I en löst hängande klädnad utan knutar gick hon under natten till Hekates tempel för att be Mörkrets gudinna om hennes bistånd. Sedan lade Medea av sig sin klädnad för att i floden under det flödande månskenet rena sig i dess vatten inför den svåra uppgift som väntade henne. Därefter flög hon i sin drakdragna vagn över världen för att samla all de svårfunna och exotiska örter som krävdes för hennes magiska göromål. Liksom Seneca efter honom redogjorde Ovidius för alla de ingredienser till föryngrande salvor och droger som krävdes för Medeas trollkonster. En beskrivning som inte står Shakespeare efter då han i sin Macbeth lyriskt beskrev häxors drogtillagning.
Då allt var noggrant förberett försatte Medea Æson i djup sömn, tömde hans kropp på blod och ersatte det med den dekokt hon nogsamt kokat ihop. Och se – Æson återuppstod som en yngling, stark och vacker som sin egen son. Underligt nog berättar legenderna inte vad som hände med Æson efter det att han blivit föryngrad.
Men, Jason nöjde sig inte med detta mirakel. Han ville nu att Medea skulle använda sina magiska färdigheter för att utkräva den hämnd han så länge ruvat över mot den förhatlige Pelias. Även denna episod i Jasons och Medeas ödesmättade relation nämns i ett drama av Euripides – Alkestis.
Efter återkomsten från Kolchis levde Jason och Medea som respekterade medborgare i Iolchis. Pelias var fortfarande kung, men fullkomligt orkes- och maktlös. Hans döttrar, Alkestis och hennes tre systrar, som liksom andra i Iolchis hade blivit förundrade över det underverk Medea åstadkommit med Jasons fader, närmade sig nu Medea och bad henne enträget att föryngra även deras far.
Den listiga Medea demonstrerade sin konst genom att slakta en gammal bagge, stycka och koka den. Märkligt nog förvandlades baggen under processen och snart hoppade ett vackert litet lamm upp ur grytan.
Medea övertygade Alkestis och hennes systrar att de kunde förfara på ett liknande sätt med sin gamle far. De mördade och styckade den motvillige gubben alltmedan Medea kokade upp vanligt vatten och sjöng sina trollsånger över det. Efter det att systrana lagt bitarna av Pelias i grytan blev de så sönderkokta att de inte ens kunde föras i graven, vilket för grekerna var det hemskaste som kunde hända en vördad avliden. Folket i Iolchis rasade över Medeas tilltag och hon och Jason tvingades fly till Korinth, som vid den tiden styrdes av Kung Kreon.
Kreon tog emot de berömda flyktingarna med öppna armar. Fast i Sofokles pjäs Antigone har vi lärt oss att Kreon i själva verket var en tyrann som ansåg sig stå för familjeheder och upprätthållare av gudarnas vilja, fast agerade på motsatt sätt.
I Antigone predikar Kreon aggressivt familjeheder, traditioner och underkastelse inför gudarnas vilja. Men, då en av hans söner dödats under ett uppror mot honom förbjöd Kreon, mot all rätt och tradition, att han inte fick begravas. Den dödes syster, Antigone, kunde inte acceptera en sådan vanvördnad mot de döda och begravde sin bror. Kreon dömde henne då till att begravas levande, men när han i sista stund ångrat sig var det redan försent – Antigone hade tagit livet av sig och det hade även hennes bror Haemon gjort. Lika buffligt uppträdde Kreon i simon tid mot Medea.
Kvinnor hade inte många rättigheter i det antika Grekland. De var sina först sina fäders och sedan sina mäns egendom. Euripides Medea utbrister förtvivlat:
Av alla varelser som har liv och förnuft är vi kvinnor de mest eländiga!
Då en man inte trivdes i sitt äktenskap hade han alltid möjligheten att lämna hemmet och finna utlopp för sina frustrationer i sällskap med andra män och kvinnor. Men om en kvinna betedde sig på ett liknande sätt betraktades hon som en skamlös varelse och en frånskild kvinna föraktades som om hon inte varit god nog för sin man. Man sade att kvinnorna var trygga i sina hem, men var fanns deras frihet? De var helt i händerna på sina mäns godtycke. Män skröt med sitt mod och sin stridbarhet, men som Medea konstaterade – hon skulle hellre skulle möta en fiende på slagfältet än genomgå alla de faror och svåra plågor som en förlossning innebar.
Och hon? Vad hade Medea nu för trygghet och respekt. Övergiven och hemlös hade hon tidigare varit en respektlös mans leksak. En ägodel som nu då han fått nya intressen helt enkelt kastats bort, tillsammans med deras barn. En grym man som behandlat henne som vore hon ett simpelt krigsbyte och som då han funnit en annan kärlek inte längre brydde sig om sina barn, eftersom han nu med sin nya familj kunde skaffa nya med rent grekiskt blod i sina ådror.
Medea hade inte någon far, bror, eller annan släkting som kunde hjälpa henne att möta de plågor och det förakt som nu drabbat henne i ett främmande land där hon levde ensam, fruktad och förskjuten. Jason hade vänt henne ryggen, från skuggorna hade han sett honom gifta sig med en yngre kvinna – den man som svurit vid gudarna att evigt vara henne trogen. Som hon gång på gång räddat livet på, försvarat med fara för sitt eget liv, som hon gett sitt allt. Hon – dotter till en kung långt mäktigare än den småskurne despoten Kreon. Hon, sondotter till självaste solen, hade nu tvingats bevittna hur Jason äktat den vackra Kreusa, ättling till Sisyfos, en skurk som dömts att plågas i Hades.
Det sades att grekiska kvinnor var tillbakadragna och fredligt sinnade, men inte Medea. Det var kärlek som tvingat henne till att ge upp allt för Jason och det var hans egenkärlek som slet honom från henne. Om kärleken sårats hos en kvinna som Medea sårades hennes thumos, kroppssjäl och antände då den heliga vrede som en gång fyllde Akilles:
Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles: olycksdiger, till tusende kval för achaiernas söner.
Vreden som brann hos Akilles och Medea var mênis, en okontrollerbar ilska som tog sig formen av ett nästan kosmiskt raseri och som ansågs ha framkallats genom brott begångna mot sociala normer. Hos Seneca rasar Medea:
Lätt är den sorg som låter sig döljas och försonas. Illdåd kan inte skylas över, de tvingar till handling. Med uråldrig kraft skall jag söka min hämnd, Djupt ur mina inälvor skall den manas fram. All min kvinnliga rädsla skingras genom ursinne som gömts i Kaukasus snö. Jag minns en ungflickas vänliga gärningar, men nu väller en tyngre ångest fram. Vrede född ur en hustru som skadats av ogärningar. Brott skall med brott sonas.
Vad som utlöst Medeas mênis var kanske inte enbart Jasons svek. Hos Seneca, kanske än mer än hos Euripedes, som var hans förlaga, var det även Kreons hänsynslösa beteende – han framstår som en Antikens främlingshatande Trump – som strödde ytterligare salt i Medeas sår då han befallt henne att omedelbart lämna Korinth. När Jason gift sig med hans dotter ville Kreon till varje pris bli av med Medea.
Hos Seneca attackerade despoten hänsynslöst den för honom hotfullt främmande kvinnan;
Försvinn! Rena vårt Rike från din smuts. Ta dina dödliga örter med dig, befria oss från vår rädsla. Ge dig av till dina fjärran länder där du kan åkalla dina förhatliga gudar!
Och inte fann hon något stöd hos Jason. Han befann sig på hemmaplan och visste hur han skulle handskas med situationen. Han behövde inte längre Medeas trollkonster – hans resa och besvärliga uppdrag hade genom hennes självuppoffrande insatser blivit undanstökade. Tack vare Medea var nu hans gamle far förvandlad till en yngling med god vigör. Ärkefienden Pelias var undanröjd, Kreon gillade honom och gav Jason en trygg hemvist i sin rika och mäktiga stad. Han hade förälskat sig i och gift sig med tyrannens unga, vackra och undergivna dotter. Något som gjort att han fått korinthiskt medborgarskap och vid Kreons frånfälle bli kung över staden. Inget av detta gynnade hans passionerade, utländska och före detta hustru (som Jason innerst inne var rädd för).
Till saken hör att då Euripides drama 431 f.Kr. spelades inför en väldig publik av främst manliga athenare hade deras störste statsman, Perikles, några år tidigare infört en ”medborgarlag” som innebar att för att kunna vara röstberättigad athenare måste en mans (slavar och kvinnor fick inte rösta) bägge föräldrar vara athenare.
Ett äktenskap kunde enbart upplösas genom att maken tillkännagav skilsmässa inför ett vittne och hustrun återlämnades till sin far, tillsammans med hennes hemgift. Detta innebar också att om de ville behålla sitt medborgaskap måste alla athenska män gifta med utlandsfödda kvinnor skiljas från dem och de barn som fötts inom sådana äktenskap miste sitt medborgaskap.
Detta trots att Perikles efter att ha skilt sig från sin hustru levde i ett öppet förhållande med Aspasia, som var född i Miletus och följaktligen räknades som en metic, utlänning, och i enlighet sin egen lag kunde Perikles inte gifta sig med henne.
Känns situationen igen? En upphöjd politisk ledare stiftar en lag som begränsar immigranters rättigheter, men anser sig likväl själv stå över och leva tillsammans med en immigrant, som dessutom ansågs ha varit en lycksökande hålldam.
Medea försvarade sig lönlöst mot den despotiske Kreon – hade hon inte genom sitt mod och sin kunskap räddat livet på Greklands främsta ungdomliga kämpar, bland dem många korinther? Var hon inte dotter till en kung betydligt mäktigare än Kreon, en far som dessutom var son till självaste solen? Hade hon inte trots detta efter att ha övergett allt hon haft och tvingats fly för sitt, sin makes och sina barns liv, valt att leva i en stad vars medborgare hon hjälpt och skyddat genom sin stora och dyrköpta erfarenhet och konstfärdighet? Kreon var obeveklig, Medea måste omgående lämna Korinth.
Ställde Jason upp för hustru och barn? Knappast. Istället försvarade den nygifte ynklingen sitt beteende på ett narcissistiskt vis och framställde sig själv som ett offer som gjort allt för sin familj. Det var inte Medea som bistått honom och argonauterna, föryngrat hans far och hämnats på Pelias. Det var hennes passion, hennes kärlek till honom, till Jason, som drivit henne till vad hon gjort. därigenom var det gudarna som skapat hennes förälskelse och inte Medea som han borde tacka. Nu var det slut, både kärleken och hennes kraft. Kvar fann enbart hennes ohyfsade barbari som fått henne att uppträda oförskämt mot Kreon och hans dotter Kreusa, som enbart ville Jason och Medea väl. Genom sin vägran att visa uppskattning hade Medea blivit till besvär och skam för honom. Kreon och Kreusa ville göra honom och barnen till en del av sin familj. En strålande framtid väntade dem och efter Kreaons frånfälle skulle Jason bli kung. Varför tredskades Medea när hon kunde bli kvar i hushållet som hans konkubin? Om Kreon sagt att även barnen kunde fördrivas så hade han gjort det i vredesmod över Medeas omedgörlighet. För allas bästa måste Medea ge sig av, med sin trollkunnighet skulle hon säkert klara sig på egen hand. Jason skulle dock försöka övertala Kreon att låta barnen stanna kvar och Kreusa skulle då bli som en mor för dem. Jason visste med sin charm och erfarenhet hur man bäst kan handskas med kvinnor.
Senare författare har ofta poängterat Medeas främlingskap. Pasolini gjorde sin film Medea 1969 vid en tid då ”primitiva” kulturers exotism och alternativa syn på tillvaron populariserats. Inspirerad av antroploger/filosofer som Frazer, Lévy-Bruhl, Jung, Lévi-Strauss och Girard (som även påverkade slutet på Coppolas tio år senare Apocalypse Now) framställde Pasolini Medeas Kolchis som ett primitivt samhälle med fruktbarhetsriter och människooffer, som trots sin grymhet stod närmre naturen och mänskliga passioner än Jasons Grekland. Medeas hämnd, morden på sönerna, Kreon och Creusa sattes av Pasolini därmed in i ett rituellt sammanhang och blev samtidigt till såväl en hämnd, som en reningsprocess.
Italienaren Corrado Alvaro såg sin Medea i sitt drama Medeas långa natt från 1950 i relation till det nyligen överståndna Andra världskriget, med dess rashat och utrotningsläger.
Hos Alvaro fruktade Kreon och thebanerna Medea i en så hög grad att de i oro över att bli förgiftade inte vågade röra vid något som hon handskats med. Jason accepterades, han var en grek liksom de, men de förvandlade Medea och hennes barn till sammhällsomstörtande demoner, kapabla att besudla den kointhiska kulturen. Främlingarnas närvaro gjorde att de betraktades som pestsmittade. I Alvaros drama var det inte Medea som dödade sina barn utan en korinthisk lynchmobb som slaktade såväl henne som barnen.
I sin Médée från 1946 lät Jean Anouhil Medea likt en zigenerska med en karavan dra runt på landsbygden, tills dess Jason beslutat sig för att lämna henne för att söka trygghet och glömska hos Kreusa.
Anouhils Medea var en sensuell naturvarelse, civilisationen lockade henne inte alls. Hennes kärlek till Jason var dominant, erotisk och påtaglig, medan Jason var en idealist, om än en tvetydigt cynisk sådan. Han ville leva ett lättfattligt, “moraliskt” liv med fasta regler och en okomplicerad vardag. Det fria, tidigare liv han haft med Medea lockade honom inte länge. Den åldrande, men fortsatt passionerade, Medea skrämde honom genom sin otyglade vildhet.
Jag vill ha en annan värld än det kaos där du ledde mig vid handen – Jag vill att den världen äntligen tar form. Du har förmodligen rätt när du säger att det inte finns någon mening, inget ljus, ingen viloplats.
Men det var just mening, ljus och vila som Jason eftertraktade. Medea kunde gärna fortsätta med sin obundna tillvaro, men utan honom och barnen. Då Medea på slutet dödat Kreusa och sina barn skriker hon i galet raseri från taket på sin övertända vagn:
Nu har jag återfunnit min spira. Min bror, min far och den gyllene baggens päls är återbördade till Kochis. Jag har återfunnit min oskuld som du slet ifrån mig. Jag är Medea, äntligen och för alltid! Jag är din lille bror och din hustru! Jag, den hemska Medea!
Jason lät Medea förtäras av lågorna och vägrade låta folk släcka elden.
Österrikaren Franz Grillparzers Det gylllene skinnet, som avslutades 1820, var en pjästrilogi – Gästen, Argonauterna och Medea. Det var en utvecklingshistoria i vilken vi får följa Medea som en ung kvinna; en amazon som rider och jagar i Kaukasus bergsområden. I andra delen mognar Medea och fördjupar sig i magins svartkonster, samtidigt som hon förälskar sig i Jason och lämnar sitt land, tills hon i den avslutande delen försöker anpassa sig till sitt nya liv i Thebe.
Enligt Grillparzer motsvarade de olika pjäserna faser i Medeas liv. Den första som avslutade med Medeas förtvivlan genom insikten om att hennes fader fegt och svekfullt använt henne för att mörda Frixus, som kom till Kolchis med Det gyllene skinnet. För Medea innebar det slutet på hennes naivitet genom vilken hon trott att hennes far var en oförvitlig hjälte. Tron på sin oskuldsfullhet förlorade Medea i trilogins andra del, då hon genom sin kärlek till Jason drevs till stöld, svek och mord. I den tredje delen stod hon slutligen ansikte mot ansikte med död och förtvivlan.
Alldeles nyss gjorde jag en paus i mitt skrivande för lite TVtittande. Jag har under den senaste tiden försökt följa en ytterst krånglig tysk TVserie, Dark, vars förvecklingar bland annat är kopplade till tidsresor, svarta hål och higgsbosonen. I avsnitt 23, kallat Liv och död, sa en av karaktärerna:
En människa lever tre liv. Det första slutar med förlusten av naivitet, det andra med förlusten av oskuld och det tredje med förlusten av själva livet.
Jag studsade till. Kunde detta ha med Grillparzers Medea att göra? Mina sökningar på nätet gav inget resultat. En ren tillfällighet?
I den sista grillparzerpjäsen möter vi en dämpad Medea, fast lidelsen glöder under ytan. Kreusa är här inte en osäker ung dam, utan jämngammal med Medea, en barndomskamrat till Jason som enbart tror gott om honom. Medea som vill anpassa sig till det upplyst ”anständiga” grekiska livet, har grävt den sina trolldomattiraljer och klätt sig som en grekinna. Hon tycks se upp till Kreusa som till en förebild som skall lära henne att anpassa sig till den grekiskfödde Jason, bli som hon tror att han vill att han skall vara – en ”civiliserad och anständig” kvinna.
I en nyckelscen försökte Kreusa lära Medea att spela lyra. Men, Medea beklagade sig. Under hennes ungdom hade händerna förgrovats efter att ha handskats med hästtyglar, spjut och pilbågar. De varr inte så förfinade som Kreusas. ” Upproriska fingrar!” utropar hon. ” Jag skulle vilja straffa dem!”
Men Medea lärde sig med möda spela och sjunga en sång som Kreusa vet att Jason älskade som ung. Hon sjöng den och frågade sedan Kreusa om hon insåg ordens sanna betydelse – de handlade om en vacker hjälte som med säker hand krossade sina fiender och fick kvinnor att falla för honom. Nej, Kreusa hade inte tänkt på orden, enbart sjungit sången. Medea blev förvånad – är greker enbart intresserade av välljud? Tänkte de inte på innebörden av vad de sjöng och sa? Som raderna:
Att slå alla fiender och stjäla hjärtat
från alla vackra jungfrur!
Just sådan var Jason – egocentrerad. Han brydde sig inte om andra människors känslor. Tanklös som ett barn sårade han folk omkring sig och trodde sig själv vara oskyldig till det lidande han förorsakade andra, inte minst genom den trolöshet han visade kvinnor.
Kreusa blev våldsamt upprörd. Hur kan Medea säga något sådant om sin man! Denne stiliga, goda människa som Kreusa känt sedan barndomen. Medea svarade: ”För att jag känner honom bättre än du. Jag har varit vid hans sida då han prövats. Jag har sett och upplevt hans svagheter.” Kreusa störtade ut ur rummet.
Då Medea senare spelade för Jason går lyran sönder i hennes klumpiga händer, hon kunde omöjligt föra sig i grekernas sofistikerade salonger. Och än värre, hennes egna barn skämdes för henne och tydde sig hellre till den milda Kreusa, som smekte dem och jollrade:
Kom hit till mig, stackars, hemlösa, små föräldralösa barn. Så unga och ändå skall olyckor redan drabba er. Så unga och åh .. så oskyldiga.”
Hon klappade den äldstes guldlockiga hår:
Och se! Han har redan sin fars min och hållning.
Medea förmåde inte hålla tillbaka sin vrede:
De är inte föräldralösa och behöver inte dina medlidsamma tårar! Prins Jason är deras far och medan Medea lever behöver de inte söka en annan moder. Se, dessa händer vet att handskas med ett spjut och är snabba nog för en blodig jakt!
Då Jason förskjutit Medea och gift sig med Kreusa och de nygifta skall behålla barnen alltmedan Medea drivs i landsflykt slog det slint i hennes skalle och glömsk av all kultiverat uppträdande tog hennes vilddjursintinkter över Medea. Hon dödade sina barn för att de inte skulle hamna i skymundan för de som skall födas genom Kreusas giftermål med en kall och ointresserad Jason.
Medeas misslyckade lyrspelande visade hur stor musikens roll var i det antika grekiska samhället. Mycket tyder på att de grekiska dramerna sjöngs, i mycket högre grad än vi nu kan föreställa oss. Kanske är operan en arvtagare till denna sorts dramatik. Säkert är i varje fall att Medeas drama inspirerat flera operor. Kanske mest känd är Maria Callas framställning av huvudrollen i Luigi Cherubinis Medea, som hade sin premiär i Paris 1797.
Cherubinis opera, som på sin tid varit populär, låg sedan mer eller mindre i träda till 1953 då Callas gjorde ett explosionsartat framträdande i rollen som Medea på La Scala. Operan har sedan dess varit ett vanligt förkommande inslag i den globala operarepertoaren.
Med Medea gjorde Leonard Bernstein sin debut på La Scala. Han hade i sista minuten kallats in som ersättare men gav likväl en ytterst energisk och personlig prägel på föreställningen, som föredömligt lyfte fram Callas storstilade romantiska tolkning av den förskjutna rasande kvinnan, Hon gav Medea en röst som dröp av hat och hämnd. Det blev hennes livs stora roll och hon sjöng den flera gånger. Callas var storslagen, som vore hon besatt dominerade hon föreställningarna. Hennes röst kunde göra nästan vad som helst, och det hon inte kunde göra med den tvingade hon den att närma sig.
Den största bristen var Callas oförmåga att hålla rösten fri och obehindrad när den steg i tonhöjd, något hon kompenserade genom att lägga mer kraft i sången. Callas hade den dåliga vanan att bära bröströsten för högt vilket för henne innebar en stor ansträngning, inte minst som den var kombinerad med hennes ständiga kamp mot sin vikt. Detta och de krävande rollerna påskyndade säkerligen den process som slutligen förstörde hennes unika röst.
I Hamburg 1959 sprak Callas röst i öppningsscenen till Verdis Macbeth och sedan gick det utför. Hennes skådespeleri fortsatte att vara vackert och filmiskt precist, men alltmer sökte dirigenterna få orkestreringen att dojja hennes alltmer bristande röstresurser – en skadad röst kan aldrig repareras. Callas sista turné ägde rum under 1974, men då var rösten i det närmaste borta. Tre år senare dog hon i en hjärtattack, 53 år gammal. Det finns ingen filminspelning från hennes Medeaförställningar, förutom enstaka scener.
https://www.youtube.com/watch?v=m7Lyjm9P7BE
Hos Cherubini dödas Medea i den brand hon anstiftat i Kreons palats, men i de flesta andra version, exempelvis hos Euripides och Seneca, samtalade hon först med den självgode Jason som sa sig kunna ta hand om deras barn och övertala Kreusa att bli som en mor för pojkarna, men både han och Medea visste mycket väl att Kreusa avskydde dem.
Medea låtsads vara medgörlig och föresog Jason att hon skulle skänka sin finaste mantel och ett diadem som hon fått av sin farfar, Solen (i en del versioner är manteln densamma som Jason fått till skänks av den av honom så svekfullt övergivna Hypsipyle). Jason gick med viss tvekan med på förslaget: ”Varför ge bort något så värdefullt. Men … alla kvinnor är förvisso förtjusta i dyrbarheter.” Och mycket riktigt, då Medea sänt sina söner med gåvorna till Kreusa vändr hon sig först i obehag bort från pojkarna, men då hon blivit varse den makalösa manteln och det gnistrande diademet blev hon förtjust och satte omgående på sig dem.
Men, Medea hade förgiftat gåvorna. De brände sig fast vid Kreusa och då hon fattat eld, kastade sig hennes far, Kreon, över henne, men även han började brinna och snart var hela palatset övertänt.
Under tiden hade Medea skurit halsen av sina barn och då Jason dök upp stod hon på det brinnande palatsets tak med de döda pojkarna i famnen. Hos Euripides lämnade hon scenen i sin drakvagn, men hos den betydligt mer lugubre Seneca hade hon innan dess slungat barnens lik ner till Jason, åtföljda av en bön till gudarna:
Låt honom vandra i skräck genom okända länder, landsförvisad, hatad, fattig, utan hemvist; en alltför beryktad och föraktad gäst, låt honom förgäves kacka på främmande portar och längta efter mig, sin hustru! Och, ännu en sista hämnd, låt honom avla söner som liknar deras far och döttrar lika sin mor!
Senecas dramer är betydligt ohyggligare än sina grekiska förlagor och trots att de utgjort en viktig inspiration för storheter som Shakespeare, Racine och Corneille har de av många avfärdats inte enbart som ospelbara, utan också som ”absolut oläsbara”. Ett omdöme jag faktiskt inte kan hålla med om, Senecas dramer är enligt mig faktiskt helt OK, med sin stiliga retorik och makabra skuggspel.
Hans Medea präglas av en tung rytm och i den gör Seneca bland annat en intressant koppling mellan sångaren Orpheus, som var en av argonauterna och som med sin sång kunde betvinga till och med sirenernas förrädiskt lockande tongångar och stilla vädrets makter, alltmedan Medea med sina trollkonster kunde åstadkomma liknande underverk.
För stoikern Seneca var Orpheus och Meda farliga ytterligheter. Genom sin konst behärskade de naturens krafter, något som vi människor i stället borde underkasta oss. Naturen är trots sin ofattbara storhet och grymhet grunden för allt mänskligt liv. Om vi människor likt Orpheus och Medea manipulerar den kan det lätt leda till kaos och katastrof.
Under Medeltiden blev Medea populär inom europeiska, sofistikerade hovkretsar. I den inom vissa kotterier populära Pretiosa Margarita Novella, Den nya pärlan av högt värde, framstod hon som en guide för alkemister. I Ovide Moralisé bekämpade hon som Guds allierade Antikrist. I Geoffrey Chaucers The Legend of Good Women blev hon urtypen för en sviken, förorättad hustru, medan hon blev en mardrömsfigur i Raoul Lefèvres L'histoire de Jason.
Det var som en kvinnlig idol Medea gjorde sitt inträde i den ”höviska” kulturen och det var då inte i Euripides eller Senecas tappning, utan i form av Ovidius mildare och elegantare poesi. Sitt största genomslag fick nog Medea genom den anonyma Ovide Moralisé (ca 1316-28), en enorm, vidsträckt dikt som förändrade hur Ovidius original lästes och hur Medea och andra klassiska hjältar och hjältinnor under den senare medeltiden kom att bli en del av hovkulturen. Men redan innan dess hade Medea blivit integrerad i den europeiska berättartraditionen, främst genom Benoît de Sainte-Maures episka diktverk, Roman de Troie från omkring 1160. Där framstår Medea (innan barnmorden) som attraktiv, vis, ädel och dygdig.
Denna status som kvinnlig förbild tycks Medea, än mer än sin hemska sida som ibland bryter fram, behålla under hela Medeltiden. Christine de Pizan betonade exempelvis i sin Le Livre de la Cité des Dames, Boken om kvinnostaden, från 1405, Jasons illojalitet mot Medea och nämnde inte alls hennes mord på sina barn.
Enligt Christine de Pizan var Medea en extremt vacker, lång och smal dam med stor kunskap om naturens krafter. I lärdom överträffade hon alla andra kvinnor, ty hon kände varje växts egenskaper och vilka trollformler de kunde användas till. Med en sång som hon ensam kände till kunde Medea förmörka himlen, dra vinden ur mörka grottor i jordens djup, väcka stormar, få floder att sluta rinna, brygga alla möjliga gifter, skapa eld från ingenting och bränna ned vad hon än önskade och utföra allehanda andra underverk.
Varför blev då Medea så populär bland trubadurer och kvinnliga författare? Inom adliga familjer användes kvinnor som en slags handelsvaror för att genom äktenskapliga allianser stärka koalitioner och skapa fred mellan stridande fraktioner. Men, inom ett samhälle som värdesatte krigföring kunde det gå illa att gifta bort kvinnor som ett sätt att säkerställa fred och därigenom kunde flera gifta kvinnor hamna i olyckliga situationer, speciellt om deras män inte hade än politiskt/ekonomiskt intresse för dem.
Medeas historia gav återklang i ett sådant samhälle. Hur hon av egen vilja gav sig till Jason och därmed svek sina manliga släktingar, såväl far som bror, och hur hon sedan, trots sin intelligens och stora kunskaper blev hopplöst beroende av sin mans kontakter, position och makt. Vad kunde en sviken och övergiven kvinna göra i en sådan underordnad och utsatt situation? Flera bildade, medeltida kvinnor betraktade sig som sina mäns slavinnor.
En författarinna som lång senare tog fram de feministiska perspektiven ur Medeas historia var den östtyska författarinnan Christa Wolf som i sin roman Medea: röster från 1996 gjorde Medea till en den fria tankens företrädare. Hos Wolf är Medea en pragmatiskt sinnad kvinna som följer Jason på hans färd från Kolchis, inte så mycket för sin kärleks skull utan mer i avsmak för sin fars despotiska välde. Hos Wolf är det inte Medea och Jason som tagit livet av Medeas bror Apsirto, utan den korrupte Aïtes, enbart för att han betraktade honom som ett hot mot sin enväldiga makt.
Medea följde Jason till Grekland eftersom hon föreställde sig det landet som ett säte för rationalitet och humanism, men hon blev grymt besviken då Jason övergav henne och hon insett att Kreon var en lika mordisk despot som hennes egen far. Han hade låtit mörda sin äldsta dotter Ifione och använde sin yngre, Glauce (Kreusa), som vore hon en handelsvara för att binda Jason fastare vid sig.
Medea försökte hjälpa och instruera Glauce, men den stackars flickan tog livet av sig. Medea var enligt Wolf inte heller skyldig till sina barns död – falskt anklagad för ett ritualmord, dömdes hon till förvisning från Korinth, medan hennes söner fick stanna kvar hos sin far. Sedermera stenade en främlingsfientlig lynchmobb i Medeas frånvaro hennes barn till döds och det falska ryktet spreds att det var hon som giftmördat dem.
Hos Euripides, Seneca och Ovidius färdades Medea i sin drakvagn från mordplatsen. Ovidius berättar hur hon sökte sin tillflykt hos kung Aegeus i Athen. Medea hade i Euripides drama tidigare träffat honom och lovat att om hon tvingats lämna Korinth skulle hon gifta sig med Aegeus och genom sin trollkunnighet skaffa honom de barn han åstundade.
Medea födde med Aegeus sonen Medus, men då Theseus från ett av Aegeus tidigare förhållanden, och som nu vuxit upp förutan sin fars vetskap, oförmodat dök upp försökte Medea förgifta honom. Hon såg Theseus uppdykande som ett hot mot sin egen son. Medeas uppsåt uppdagades dock i sista stund och hon tvingades åter fly. Medus blev sedermera kung av Kolchis, Medeas fädernesland.
Märkligt nog belönades Medea genom efter döden på de Elyseiska fälten förmälas med hjälten Achilles. Jasons slut blir tragiskt. Hans förhoppningar om Thebes kungakrona grusas. Den italienske poeten Cesare Pavese berättade i en novell från 1947 om hur en åldrad Jason i ett tempel på Akrokorinto, Korinths Akropolis, träffade Mélita en tempelprostituerad som ömkade sig över den nu gamle och skröplige Jason och tog hand om honom.
Jason berättade för Mélita om argonauternas äventyr, som ägt rum innan Mélita var född. Jason tycktes knappt själv tro att han varit en del av allt det där, som skedde när som han sa ”världen ännu var ung”. Han hade utfört onda gärningar utan att egentligen ha begripit att de verkligen var onda, ty han hade trott sig vara stark och ”ville vara som en gud”.
Och Medea? Tja, varje man träffar någon gång en förförerska. Vad kan en man göra åt det? Kvinnor är mystiska, farliga och obegripliga. Vem kan begripa sig på dem? Det var länge sedan Medea förstörde hans liv. Hur och varför? Vem kan förstå det? Det enda som tycktes gräma Jason var att Herakles blev en gud och inte han.
Pavese berättar det inte, men legenden säger att den gamle Jason en dag stapplade ner till havsstranden där vraket av Argo vilade. Han somnade i dess skugga, en tung bjälke lossnade från skrovet föll ner på Jason och krossade hans skalle.
Det finns många fler berättelser om barnamörderskan Medea, Hon skiftar ständigt gestalt, omtolkas och dyker upp på nytt. Hon har aldrig funnits men är likväl verklig, precis som Hamlet, Don Quijote och Sherlock Holmes, odödliga gestalter som för flera av oss blivit till en del av verkligheten.
Aligheri, Dante (1983) Den gudomliga komedin, översatt och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och kultur. Anouilh. Jean (2022) Médée. Paris: Flammarion. Apollonius of Rhodes (1972) The Voyage of Argo. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Ciani, Maria Grazia (ed.) Euripide, Seneca, Grillparzer, Alvaro: Medea, variazioni sul mito. Milano: Marsilio. De Pizan, Christine (1999) The Book of the City of Ladies. London: Penguin Classics. Dodds, E.R. (1962) The Greeks and the Irrational. Berkeley, CA: University of California Press. Henrikson, Alf (1983) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Littell, Jonathan (2009) De välvilliga, Stockholm: Brombergs. Longerich, Peter (2009) Himmler: en biografi. Stockholm: Norstedts. McElduff, Siobhán (2012) “The Multiple Medeas of the Middle Ages”, in Ramus, Vol. 4, Issue 1-2. Ovid (2004) Metamorphoses. London: Penguin Classics. Pasolini, Pier Paolo (1991) Il Vangelo secondo Matteo, Edipo Re, Medea. Milano: Garzanti. Pavese, Cesare (1947) Dialoghi con Leucó. Torino: Einaudi. Peparoni, Demetrio (2023) Medea. Milano: Skira editore. Pepe, Laura (2024) Medea e Giasone. Milano: RCS Media Group. Pindar (1997) Olympian Odes, Pythian Odes. Cambridge, MA: Loeb Classical Library. Sundel, Alfred (1963) “The Argonauts”, Classics Illustrated No. 163. Walsh, Lisl (2009) “Orpheus in Seneca’s Medea,” in The Classical Outlook, Vol, 86, No. 14. Wolf, Christa (1997) Medea: röster. Stockholm: Norstedts.
