Palazzo Strozzi i Florens hade nyligen en stor utställning med Fra Angelicos målningar. Under en tid tänkte jag resa dit, men ångrade mig. Fra Angelicos fresker hade jag sett flera gånger i munkcellerna i San Marcos kloster, även det i Florens. Sedan tyckte jag dock att jag borde ha tagit tillfället i akt. Fra Angelico är värd en resa.
Denne diskrete munk var inte enbart varit en av sin tids störste målare, något som inte vill säga lite varit eftersom tiden varit en av världskonstens höjdpunkter – Fra Angelico framstår även för vår tid som en odödlig mästare. Vi ser honom på kollegan Luca Signorellis fresk i Orvieto där de två betraktar allt det våld som utlösts av Antikrist, en världspotentat som under falska förespeglingar skulle sätta världen i brand. Vi känner honom som Hitler eller Stalin, eller varför inte Putin, Trump och Netanyahu. Där står de två konstnärerna bredvid en man som sätter foten på en medmänniskas huvud, medan han stryper honom till död. Den äldre Signorelli, har en trött min, den mildare och till synes yngre munken (han hade dock dött fyrtiofem är tidigare) blickar tämligen uttryckslöst ut över den fruktansvärda massaker som äger rum runtomkring honom, med en diskret gest tycks det dock som om han vill göra oss uppmärksamma på det otyglade väldet som rasar i hans närhet.
Giorgio Vasari skrev sjuttio år senare:
Det är omöjligt att ösa nog med beröm över denne helige man, som var så ödmjuk och blygsam i allt han gjorde och sade och vars bilder skapades med sådan lätthet och så stor fromhet.
Fra Angelicos sarkofag finns i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom. Vid fötterna av den gestalt som pryder den har hans elever ristat in orden:
På denna plats vilar äran, spegeln och prydnaden för alla konstnärer, den florentinske Giovanni [det var så han hette, han kom från Fiesole, en liten stad strax norr om Florens]. En from och sann Guds tjänare. Han var broder av den helige Dominikus orden. Hans lärjungar sörjer sin store mästares död, ty vem skall nu finna en pensel som hans? Hans hemland och hans orden sörjer en stor konstnärs död, han hade i sin konst ingen motsvarighet.
Far Angelico kallades tidigt Broder Johannes, men hette i själva verket Guido di Pietro och föddes 1395 i den lilla staden Vicchio strax norr om Florens. Den store konstnären Giotto di Bodone hade 1267 fötts i samma stad. Fra Angelico, Broder Änglalik, var ett smeknamn Guido di Pietro erhöll flera hundra år senare.
Och visst var Fra Angelico unik och på många sätt före sin tid. Jag tänker på en liten tavla jag sett i Berlin, L'Apparizione di san Francesco su un carro di fuoco, Den helige Fransiskus uppenbarelse på en vagn av eld. Målningen grundar sig på en av de många legender som växte fram efter Fransiskus död och som samlades av hans lärjungar. Enligt denna berättelse uppenbarade sig den nyligen avlidne Helige Fransiskus medan hans ordensbroder Antonius av Padua predikade för en samling munkar i det franska Arles. Giotto har i överkyrkan i Assis 1295 skildrat hur Antonius plötsligt tystnar medan han står framför de andäktigt lyssnande munkarna. Endast han, och en annan munk vid hans sida, kan se uppenbarelsen i salens ingång.
I samma bildsvit skildrar Giotto hur en annan grupp franciskaner långt därifrån utmattade har somnat efter bön och meditation. Plötsligt blir de väckta av en grupp andra bröder som inte kunnat sova och därför vandrat utanför det hus de bor i. Plötsligt får de se hur Fransiskus färdas mot himlen i en vagn som flammar av ed. Scenen är skildrar på ett sällsamt, odramatiskt sätt. Vi ser inga eldsflammor, men den Helige Fransiskus är omgiven av en mandorla, en stor gloria. Det tycks som om Giotto vill säga att detta inte rör sig om någon verklig händelse, att det är en vision. Den onaturligt stora vagnen och dess hästar tycks stå stilla i luften, som om de sovande bröderna, en munk är i färd med att väcka dem, skall hinna se synen innan den försvinner.
Nu till Fra Angelicos version av samma händelse, kanske målad 140 år senare. Dess realism är förbluffande. På den lilla målningen ser vi fem munkar i ett kalt rum, som öppnar sig mot en månbelyst trädgård. En av dem har somnat medan de andra tycks vara yrvakna. En av dem sitter uträckt på sin hårda stenbänk, som om han under sömnen har sjunkit ned. Han stödjer med ena handen medan han med den andra tar sig förvånat för ansiktet. En av munkarna har fallit ner på knä och blickar upp mot en ljusbemängd vision av den Helige Fransiskus, som inte färdas i någon eldvagn utan i diminutiv gestalt uppenbarat sig buren av ett moln på vilket det står ”Frid vare med eder”. Här rör det sig utan tvekan om en vision. Men se med vilken förbluffande skicklighet Fra Angelico skildrat det hela! Hur oväntat modernt det hela ter sig, hur originell är inte den lilla scenen?
Till vänster har en munk nyss lämnat rummet, ovetande om uppenbarelsen. Det skulle dröja hundratals år innan konstnärerna vågade beskära en bildytans personer på ett sådant sätt. Det blev vanligt först med fotgrafikonstens uppfinnande och vi möter det ofta hos en impressionister som Degas.
Eller ta det sofistikerade ljusspelet på den slitna och kala väggen framför vilken Fransiskus uppenbarar sig. Hundratals år senare kunde även Vermeer van Delft få en enfärgad vägg att leva. Liksom honom var Fra Angelgo väl medveten om att en vägg målad med en färg uppvisar en mängd ljusskiftningar.
Varje detalj är utsökt. Hur skickligt perspektivistiskt förkortad och fullkomligt naturlig är inte ställningen hos den sovande munken.
Färgsättningen är suverän och gjord med stor omsorg, varje detalj skickligt observerad, som gången ut mot den månbelysta trädgården.
Bildens ringa omfång beror på att den varit del av en predella, det vill säga den serie mindre bilder som under en altartavla ofta skildrade ett helgons liv eller en biblisk historia. De tavlor som målats tillsamman med visionen av Fransiskus har brutits loss från en ursprunglig altartavla.
En finns i Lendenaumuséet i Altenburg och föreställer Fransiskus möte med sultanen Malik al-Kamil. År 1219 hade Franciskus med en grupp andra munkar begett till Acre, huvudstaden i det latinska kungadömet Jerusalem. Det femte korståget pågick för fullt, men efter det att korsfarana erövrat den egyptiska hamnstaden Damietta rådde ett tillfälligt eldupphör.
Franciskus stödde inte korståget. Hans avsikt var att utnyttja vapenvilan till att förvandla korståget till en pilgrimsfärd. Vid sin ankomst till Acre begav han sig till det närbelägna muslimska lägret och mötte där muslimernas ledare, Malik al-Kamil. Hans syfte var att diskutera den kristna tron med sultanen. Tvärtemot vad de kristna krigsledarna befarat blev Fransiskus välvilligt bemött av sultanen, som lyssnade till honom, men givetvis avböjde att bli döpt som kristen. Han bad dock att Fransiskus skulle be för honom och de skildes som vänner.
Fra Angelicos bild framställer en legendarisk historia som förtäljer hur Fransiskus erbjöd sig att gå genom eld för att bevisa sin förtröstan på Gud, under förutsättningen att de muslimska imamerna antog utmaningen och gjorde sammaledes. Då de tvekade avstod Fransiskus från eldvandringen.
Vad som kännetecknar Fra Angelicos framställning är att den andas samma odramatiska lugn som de flesta av de övriga bilderna. Han poängterar muslimernas färggranna dräkter som harmonierar med varandra i lysande rött, himmelsblått och saffransgult, växterna är vackert stiliserade och elden löjligt liten. Allas blickar är riktade mot Skt. Franciskus.
Mer dramatisk är framställningen av hur Fransiskus får sina stigmata från Jesus, som i skymningen uppenbarar sig som en ängel försedd med röda vingar. Strålar från hans korsfästelses sår skjuter ner mot den knäböjande Franciskus i en flod av ljus, som tycks klyva landskapet i en triangel med spetsen riktad ner mot munken, som med lyftade händer lugnt tar emot sina stigmata. Hans medföljande munkbroder verkar inte heller vara speciellt upprörd. Det stiliserade landskapet tycks vara ytterst modernt framställt och påminner om liknande framställningar i realistiska målningar från 1920- och 1930-talen.
Imponerande är pinjerna som omger klosterkyrkan, framställd underifrån i ett djärvt perspektiv. Målningen finns nu i Vatikanmuséet.
Skt. Fransiskus plötsliga uppenbarelse för munkbröderna i det kala rummet finns, som nämnts ovan, i Berlins Gemäldegalerie, som även hyser ytterligare två små tavlor från samma predella. En av dem framställer mötet mellan Skt. Dominikus och Skt. Franciskus, instiftare av de två katolska predikarordnarna. De möts vid en kyrka på en kulle utanför en dimhöljd stad. Detta kan antyda att de, som dominikanerna, men inte franciskanerna, hävdat möttes under det Fjärde Laterankonciliet, som 1215 sammankallats i Rom av påven Innocentius III. Redan 1209 hade Fransiskus fått klartecken från Innocentius att bilda sin tiggarorden. Det var inte förrän 1216 som påven Honorius III, efter Innocentius död, erkände Dominikus munkorden. Franciskanerna hävdade i allmänhet att det var i Assisi och inte Rom som Dominikus och Franciskus möttes.
Nåväl, i Fra Angelicos tavla tycks det alltså som om de träffas utanför Rom och i himlen ser vi hur Jungfru Maria knäfaller inför Kristus och ber honom hjälpa de två helgonen att frälsa världen från sina synder och hejda kättarnas anstormning. Framställningen präglas av den frid vi finner i så många andra av Fra Angelicos målningar. Intressant är hans framställning av den avlägsna storstaden, omvälvd av ett grått töcken.
Mitt bland predellans sex bilder har funnits den mer avlånga framställningen av Skt. Fransiskus begravning, som även den bevaras i Berlins Gemäldegalerie. Den sker på en klostergård i kretsen av sorgset behärskade brunklädda franciskaner, av vilka några gråter öppet.
Anmärkningsvärt är att Fra Angelico uppenbart ansträngt sig för att skaffa dynamik i hopen av munkar, de rör sig och blickar år olika håll.
Den bruna färgen hos munkarna bryts av prästernas mässkrudar och en patriciers röda dräkt där han stående längst till vänster betraktar begravningsriten. Längst bort, ovanför klostermuren, lyfter två vitklädda änglar Skt. Fransiskus upp till den himmelska sfären.
Man har länge antagit att de fem tavlorna suttit under en förlorad triptyk kallad La Madonna di Pontassieve, i Medici-kapellet i kyrkan Santa Croce. Det var inte helt ovanligt att de små tavlorna som satt uppradade under de större altartavlorna sågades bort, stals eller såldes. Vilket är orsaken till att flera av dem nu är spridda bland muséer och privatsamlare välden över.
På senare år har olika experter efter att noggrant ha undersökt stil, teknik och färgens kemiska egenskaper kommit fram till att predella tavlorna av allt att döma suttit under den stora så kallade Franciskanska triptyken, som nu förvaras i Florens San Marco-museum. Efter att ha restaurerats var den en av huvudattraktionerna på utställningen i Strozzipalatset, där även de sex predella målningarna hade placerats under den.
I sin fascinerande Tystnadens röster från 1953, presenterade André Malraux på ett personligt och ofta originellt sätt konstverk från alla tider och olika hörn av jorden. Den fantasieggande boken var en del av ett koncept han lanserat 1947 – Muséet utan väggar.
Walter Benjamin hade tidigare förklarat att konstverk har en ”aura” som uppfattas enbart då du direkt konfronteras med det. Denna “aura” går förlorad då konstverket reproduceras, som fotografi eller kopia. Malraux betraktade däremot skickligt gjorda konstreproduktioner i form av just fotografier som en form av befrielse från muséernas inneslutande, isolerande effekt. De rumsliga gränserna hindrade ett intellektuellt flöde, en öppning mot ett oändligt spelrum där konstverken kunde korsbefrukta varandra och öppnas för fria associationer, en rymd av nya upplevelser och en källa till tolerans som skulle förändra människors syn på andra kulturer och deras exklusiva uttrycksmedel, ett givande och tagande, en demokratisk utopi.
Visst har Malraux rätt, jag älskar (visserligen ett missbrukat ord, men i det här fallet saknar jag ett annat) att bläddra i mina konstböcker och har under ett långt liv har jag skaffat en imponerande samling konstkort. Men, att betrakta en reproduktion av ett konstverk är inte samma som att i stilla kontemplation hamna framför originalet. Att ensam, befriad från mängden av turister, ja kanske till och med samvaro över huvud taget, och få sjunka in i närkontakt med konstverket. Som då jag såg Fra Angelicos vision av Franciskus i munkarnas kala rum och fick njuta av dess detaljer. På nära håll uppleva den hårda yta som karaktäriserar de flesta av den tidiga Renässansens stora mästerverk, som på ett förbluffande sätt bevarat sin klara lyster. Det är en i sanning mystisk upplevelse som lik en sådan trotsar beskrivning. Ett sådant konstverk talar till dig och just därför är Malrauxs titel på sin bok så ovanligt lyckad – Tystnadens röster.
