BILDNÖJEN: VALLOTTON OCH TOPPI

Häromdagen köpte jag i tidningskiosken som så ofta förr två tidskrifter - Art e dossier och I grande maestri. Arte e dossier är en överdådigt illustrearad konsttidskrift som kommer ut varje månad. Den innehåller senaste nytt från konstvärlden, olika utställningar lite varstans i världen, intressanta artiklar och en bilaga som tar upp verk av en speciell konstnär, såväl historiska som moderna sådana.

 

 

I grande maestri är en svit med olika serietidningar som varje månad presenterar välkända serietecknare, främst italienska och franska sådana. I såväl Frankrike som Italien finns ett stort intresse för sofistikerade, vältecknade serier. Varje månad kommer det ut en mängd sådana publikationer.

 

 

Tecknade serier, fumetti, brukar i Italien kallas la nona arte “den nionde konsten”. Jag antar att de andra då skulle vara musik, måleri, skulptur, poesi, dans, arkitektur, film och TV. Fast det får mig förståas att undra vad exempelvis mode och hantverk har tagit vägen. Nåväl den I grande maestri tidning som jag varje månad försöker få tag på innehåller serier tecknade och ofta skrivna av Sergio Toppi (1932 – 2012).

 

Denna månad handlade Art e dossiers bilaga om Félix Vallotton (1865 – 1925), som föddes i Lausanne men tillbringade så gott som hela sitt liv i Frankrike.

 

 

Månadens I grande maestri magasin med toppihistorier kallades Trame, kanske något i stil med ”områden/revir” och innehöll fem berättelser kring Nya Testamentet, en medeltida legend och en historisk skildring av den holländska kolonisationen av Indonesien under slutet av 1500-talet.

 

 

Uppenbarligen hade de båda tidskrifterna ingenting med varandra att göra, men de fick mig likväl att minnas förra sommaren då jag med mion hustru tillbringade en tid i Honfleur vid Normandies kust. Vi hade hamnat i en alldeles speciell gîte de passant, bed & breakfast. En artonhundratalsvilla som såg ut att ha varit skådeplatsen för någon historia av Flaubert eller Maupassant.

 

 

Även vårt rum tycktes hämtat från någon fransk artonhundratalsroman. Intrycket underströks av vår värds välförsedda bibiotek med franska klassiker och hans stillsamma pianospel – bachsviter och schubertsonater. En ytterst vänlig och tjänstvillig man, men mellan oss kallade vi honom för Norman, efter Norman Bates från skräckmotellet i Psycho, detta eftersom han var ungkarl, liknade Anthony Perkins och hade  huset fyllt med uppstoppade djur. Men, det var långtifrån ett skräckhus – ljust och välstädat.

 

Varje morgon serverades vi en riklig och utsökt frukost, framställd enbart för oss i en fantasieggande salong med afrikanska masker, japanska lackskärmar. artonhundratalsporträtt, uppstoppade paradisfåglar och allsköns andra märkliga ting.

 

 

Bredvid salongen fanns ett sovrum med blodröda tygtapeter, överkast, förhängen och gardiner.

 

 

Alldeles intill sängen stod en stor, oformlig och uppstoppad penguin.

 

 

I den öppna spisen fanns ett svärdfiskhuvud placerat.

 

 

Det var denna mångfald av besynnerliga och exotiska ting som kom mig att tänka på Toppis serier. De handlar ofta om excentriska, äldre samlare av märkliga ting, som i serierna berättar sin historier.

 

 

Gamla stofiler instängda bland böcker och antikviteter, kanske inspirerade av Oesterhelds och Breccias argentinska seriemagasin Mort Cinder, som bland seriekännare nu räknas som en klassiker  De handlar just om en spränglärd åldring som äger en antikvitetshandel i London och tillsammans med den odödlige Mort Cinder färdas från tidsperiod till tidsperiod. De förföljs ständigt av ett gäng sinstra ”blyögda” figurer som planerar att använda Mort Cinders hjärna för lugubra experiment.

 

 

Orsaken till att jag kom att associera Vallotton med Honfleur beror på att han ofta vistades i  denna pittoreska hamnstad, som även har lockat till sig flera andra betydande konstnärer och fortfarande är fylld med konstgallerier. En av artonhundratalets betydande inspiratörer för andra konstnärer, Eugène Boudin, var för övrigt född i staden. Hans stora betydelse grundar sig på att han anses vara en av impressionisternas främsta föregångare och inspirationskälla. Stadens museum har fått sitt namn efter honom.

 

 

Ett annat museum inrymt i staden är Erik Saties bardomshem.Också han  en av Honfleurs stora söner som för varje år tycks bli alltmer uppskattad som en av förra seklets stora förgångsmän, inte enbart inom musikens område utan också som ett betydande källsprång till den moderna konsten, speciellt i dess lekfulla och absurda framtoning . Då Satie var fyra år flyttade familjen till Paris, men då hans mor dog två år senare återvände han till Honfleur där han bodde hos sina morföräldrar tills han som tonåring återförenades med fadern i Paris.

 

 

Då jag bläddrade i magasinet med reproduktioner Vallottons konstverk kände jag igen en utsikt över Honfleur som motsvarade den man hade från en äng nedanför huset som vi bodde i. Fast på Vallottons tavla är den lilla staden dimhöljd, medan solen hela tiden sken då vi vistades där.

 

 

Valllottons landskapsskildringar är i  allmänhet ljusa och soliga, speciellt de han målade i Honfleur och Normandie.

 

 

Hans mycket speciella grafik är dock i allmänhet mörk och spelar skickligt på skarpa kontraster mellan vitt och svart.

 

 

Emellanåt är hans träsnitt nästan helt svarta.

 

 

Många av konstverken  utstrålar känslor av melankoli och ensamhet. Även då de framställer par, vilket de ofta gör, tycks de två aktörerna vara inneslutna i sig själva.

 

 

Vallottons grafiska stil är ytterst förenklad i meningen att han uttrycker sig med små medel, men det hindrar inte att han fyller dem med intensiva känslor. Som denna pianosejour där pianisten enbart är framställd medelst ett par streck, sittande iförd en ljus klänning mot en vit fond. Alltmedan de intensivt lyssnande herrarna sitter i mörker. Var och en i pose skild från de andra, men likväl vittnande om stor uppmärksamhet. De tycks samtliga vara gripna av musiken, fast var och en på sitt sätt.

 

 

På ett liknande sätt lyckas Vallotton i ett träsnitt han kallat ”patriotisk kuplett” - varje grafiskt blad är liksom hos Goya försett med en titel - med små, subtila medel framställa en mängd olika känslor hos en emotionellt engagerad publik.

 

 

Vallotton var en radikal man som arbetade för Le Cri de Paris, stadens ledande vänsterpublikation och La Revue Blanche, radikal även den, fast med en mer konstnärlig inriktning. Vallottons radikalism, som i det närmaste kan uppfattas som anrkistisk, yttrar sig emellanåt i hans dynamiskt originella framställningar av upplopp och demonstrationer, som alltid spelade med tomma, respektive fyllda ytor.

 

 

Vallotton drog sig inte för att fördöma våld och då speciellt brutalitet från myndigheternas sida.

 

 

Än mer skildrar han dock äktenskaplig intimitet, spänningen mellan man och kvinna. I en bild framställer han hur en man sitter i mörker i väntan på att en dam skall bli klar med sin aftontoalett. Som så ofta i hans andra träsnitt befinner sig kvinnan i ljus.

 

Bilden får mig att tänka på en sång av Charles Aznavour, Happy Anniversary:

 

Jag är klar sen mer än en timme, sitter här beredd,

har beställt champange och blommor, du är inte ens klädd

 

Det är absurt, du är så sur och irriterad,

jag säger inget när du är agiterad.

Känner väl ditt usla beteende

och sitter därför tyst; fånigt leende.

 

 

Musik, ensamhet, mörker och ljus är ofta närvarande hos Vallotton.

 

 

Dynamiska former, vitt och svart, tomma ytor som rytmiskt samverkar med helt ifyllda områden.

 

 

Efter att ha betraktat Vallottons träsnitt och sedan tagit fram Toppis serier upptäcker jag att denne ofta arbetar på ett liknande sätt som den franske mästaren. Som här, där Emiliano Zapatas väldiga sombrero enbart består av ett vitt fält.

 

 

En naken kvinnas former framträder vita mot en svart yta.

 

 

Kroppen på en soldat från Första Världskriget avtecknar sig som en vit, tom yta mot en svart bakgrund.

 

 

Liksom hos Vallotton står en ensam gestalt ofta isolerad från en grupp, i det här fallet en afrikansk ko som en vit bakgrund skiljer från hennes flock.

 

 

Den svarta skuggan på halsen av en skräckslagen tysk soldat blir scenen för ett nattligt överfall där angriparna framställs som vita silhuetter.

 

 

Liksom hos Vallotton finns det mycket musik även hos Sergio Toppi, Det kan röra sig om en violinst från sjuttonhundratalet.

 

 

eller en saxofonist från USAs sydstater.

 

 

En utfattig bluesgittarist blir till representant för de udda, undertryckta befolkningsgrupper som Toppi ofta framställer och utfrån vars perspektiv han skildrar sina historier.

 

 

Det kan exempelvis röra sig om aborginiers konflikter med banditer i Australiens ödemarker.


 

Toppi finner ofta oanade och mindre kända områden för att skildra den sortens konflikter. Exempelvis vikingars möten och strider med Inuiter på det medeltida Grönland.

 

 

Eller Floridaseminolernas desperata kamp mot USAs armé mellan 1818 och 1858.

 

 

Toppi rör sig obehindrat över tidsåldrarna. Han följer mammutjägare under Stenåldern.

 

 

Sydtyrolska banditer under sextonhundratalet.

 

 

Tyska soldater under sjuårskriget, i scener som får mig att tänka på Stanley Kubricks Barry Lyndon.

 

 

Japanska samurajer.

 

 

Engelsmännens strider mot Il Mahdis trupper i Sudan.

 

 

Glömda gudar, uråldriga riter och bodhisattvor.

 

 

 

Amerikanska gangsters och korrumperade polismän.

 

Han för oss in i Vietnamkriget.

 

 

och långt in i en okänd framtid.

 

 

Som hos Vallotton kan Toppi plötsligt få våld att explodera.

 

 

Även det i form av oväntade möten mellan vitt skilda kulturer, som då han berättar om en naiv skotte som blir inblandad i en kandensisk konflikt under sjuttonhundratalet mellan fransmän, engelsmän och mohikaner.

 

 

Toppis serietidningsidor kan vara filmatiskt dynamiska, som i scener från en västernfilm av Sergio Leoni. Det kan röra sig om en anstormande noshörning.

 

 

eller en kosack som attackerar en engelsk äventyrare.

 

 

Emellanåt kontrasterar Toppi överlastad dramatik med lugna, i det närmaste tomma ytor, som här där demonen Iblis plötsligt uppenbarar sig för en ensam ökenvandrare.

 

 

Som så många andra serieskapare skyr inte Serio Toppi skräck och mystik och han omformar ofta mer eller mindre kända personligheter till skrämmande gestalter. Som Sobieskis polska ryttare under slaget om Wien 1683.

 

 

Eller en etiopisk prästs möte med en cynisk äventyrare.

 

 

Toppis seriesupplsag är även fyllda med vackra kvinnor, ofta framställda med en lätt ironisk vinkling, som denna åtråvärda kvinna som sensuellt breder ut sig i en av Titanics hytter, med förebilden Gustave Klimt diskret skymtande i bakgrunden.

 

 

Toppis kvinnor är ofta exotiska

 

 

och han fångar även skönheten hos äldre kvinnor.

 

 

Speciellt excellerar han i framställningen av mystiska kvinnogestalter i de talrika serier där han anspelar på berättelser ur Tusen och Natt, han använder sig då ofta av en mörkt glimmande färgsättning.

 

 

Trots att Sergio Toppi tycks ha en förkärlek för dynamiskt utformade, näst intill kaotisk öbverlastade bildytor kan han även utforma mer stillsamma bildförlopp, speciellt i de många serier han gjort med bibliska motiv, där han också använder mer färg än han vanligtvis brukar göra, men han gör det mer dämpat  än i sina sagoinspirerade seriealbum .

 

 

Naturen är ofta närvarande i Toppis komplicerade  kompositioner.

 

 

Hans naturskildringar är i allmänhet dynamiska, omväxlande och detaljerade. I vanlig ordning skapar han täta panoramiska mönster inom vilka han gärna integrerar olika djur.

 

 

Ofta låter han djuren tala och ibland även föra berättelseförloppet vidare.

 

 

Djuren kan vara offer, som sälarna i en serie om norska jägare i Arktis vid början av förra seklet,

 

 

eller då de dödas av ryska jägare under artonhundratalet.

 

 

Men det kan också röra sig om djur som berättar historier och då flyttar Toppi perspektiven till deras nivå. Som en varan från Komodo,

 

 

eller en gazell i Arabien.

 

 

En bälta som gått vilse i en sagovärld.

 

 

Toppi skildrar även kända levnadsöden och även då rör han sig över hela jorden och inom skilda tidsepoker. Det kan röra sig Shaka Zulu i södra Afrika,

 

 

Taras Bulba i Ukraina,

 

 

Djingis Khan,

 

 

Federico II av Svevia,

 

 

Custer och Sitting Bull,


och Baron von Richthofen.

 

 

Han blandar friskt. Exempelvis kan han låta en ondskefull gnom bli orsaken till tysk arrogans.

 

 

En engelsk äventyrare från artonhundratalet blir invecklad i strider med vikingar.

 

 

Toppi kan också ägna sig åt att hylla seriefigurer skapade av andra mästare, betydligt mer välkända än honom. Exempelvis Hugo Pratt och hans internationelle äventyrare Corto Maltese,

 

 

eller Tiziano Sclavis ”mardrömsdetektiv” Dylan Dog.

 

Toppi har sin styrka i bildernas förmåga att både berätta en historia och vara antopologiskt/historiskt korrekta. De historier han skildrar är i allmänhet inte lika minnesvärda, förvånande och effektiva som exempelvis Hugo Pratts historiska skrönor. Fast liksom Hugo Pratts hjälte Corto Maltese har Toppis karaktärer, då de inte är ondskefulla och snikna, en viss resning och utstrålar då en stoisk ensamhet, parad med världstrött cynism, oavsett från vilken kultur de än härstammar.

 

 

 

Och så finns där ju gubbarna som forskar bland gamla papper och prylar.

 

 

Eller som i en tid präglad av en ständigt stegrad  tecknisk fulländning envisas med att plita med papper och penna.

 

 

Eller som sitter och drömmer om äventyr och fantasteri.

 

 

För en gångs skull har jag ställt samman ett blogginlägg  med fler bilder än text. Kanske har min fascination inför Sergio Toppis bildvärld ryckt med mig och möjligen gett honom större uppskattning än vad andra kan tycka att han är värd. Vad vet jag? Hans i mitt tycke unika framställningar av en gränslös äventyrsvärld som rymmer all världens folkslag, dess djur och natur över ett väldigt tidsspann talar till det vetgiriga och äventyrslystna barnet som lever kvar inom mig.

 

Serietecknare har först under senare tid fått en del av den uppmärksamhet jag tycker de förtjänar. Sergio Toppi vars magasin numera är översatta till en mängd olika språk, verkade under hela sitt liv som tecknare i diverse barn- och ungdomsmagasin och fick inte någon större uppskattning inom konstkonnässörernas kretsar. Uppskattades och bedömdes han var det av den speciella skara som rörde sig inom seriemagasinens värld, men utanför den kretsen var han så gott som okänd.

 

Vi har en tendens att bedöma verk inom sina genreramar och många av oss missar kanske därmed stimulerande bekantskaper med världar som befinner sig utanför det som vi uppfattar som våra speciella intressesfärer. Jag känner kvinnor som enbart läser vad de kallar ”kvinnolitteratur”. Liksom flera som enbart läser deckare.

 

 

Vissa genrer har har så gott som uteslutande bedömts inom ramar begränsade av förutfattade meningar. Science fiction var uppenbarligen länge en sådan värld och det är möjligen fortfarande så att en tankeväckande författare som Liu Cixin, som nyligen ryckte med mig med sina sina visioner av kinesisk politik och parallella världar, helst läses av science fiction fans.

 

 

 

Likaså var det säkerligen med skräcklitteratur. Det tog lång tid för en mästare som Stephen King att bedömas utanför de speciella genreramarna och bli erkänd som den skicklige författare han faktiskt är (oftast - även han gör en och annan pinsam miss). 

 

Så låt oss likt Sergio Toppi hylla mångfalden och förbehållslöst låta oss fascineras av den. Min fascination inför denne italienske serietecknares verk grundar sig säkerligen på min övertygelse om att fantasi, och chimärer verkligen existerar i form av en alternativ verklighet, att tro och magi är krafter som bör tas på allvar - det är även musik, målning, skulptur, poesi, dans, arkitektur, film och tv, samt teater, religion, mode och hantverk. Men sådant som är vackert, åtråvärt och tankeväckande måste njutas med omsorg och måttade är enligt mig den sanna estetikens förutsättningar.

 

 

 

 

BLOG LIST

The Swedish artist Sven Ljungberg was, among other things, headmaster for the Academy of Fine Arts, created quite a number of monumental frescoes and mosaics, designed Nobel Prize diplomas, was a friend of several famous authors and illustrated their books. Even he shared much of his time...
Konstnären Sven Ljungberg var bland annat rektor på Konsthögskolan, gjorde en mängd monumentalmålningar, formgav nobelprisdiplom, var vän med flera kända författare och illustrerade deras böcker, bland andra Ivar Lo-Johansson och Pär Lagerkvist. Trots att han under flera år delade sin tid mellan...
The older I get, the clearer I realize the meaning of what the somewhat peculiar book publisher Bo Cavefors told me when I agreed he could publish my first novel: ”You are still a young man, but you have already now an impressive experience reserve.” I do not know if ”experience reserve” is a...
Ju äldre jag blir, desto klarare inser jag innebörden i vad den märklige bokförläggaren Bo Cavefors sa till mig då jag gick med på att han publicerade min första roman: ”Du är fortfarande mycket ung, men du har redan nu en rik erfarenhetsreserv.” Jag vet inte om ”erfarenhetsreserv” är ett vanligt...
I continue to revisit my collection of art cards and in these days when cities and towns are emptied by the Coronavirus I came to think of anonymous Renaissance depictions of ideal cities, inspired by the writings of classical writers like Vitruvius. Some kind of harmonious...
My blog is among other things a Memory Palace  where I store whatever fascinates me. What I like to delve into; thoughts and opinions I like to share and above all it serves as an appendix to my often confused, forgetful and disordered brain. I am a hoarder; a collector of books,...
At the very first glimmer of a brightening dawn there rose on the horizon a dark cloud of black,   The stillness of the Storm God passed over the sky, and all was bright then turned into darkness. He charged the land like a bull on the rampage, he smashed it in pieces like a vessel of...
Vid den första glimten av en ljusnande gryning steg ur horisonten ett nattsvart moln. Stormguden gled stilla över himlavalvet, allt ljus mörknade. Så angreps jorden som av en rasande tjur, den krossades i bitar, som vore den ett lerkärl.   Orkanvindar ödelade...
When I was ten years old I surprised my parents when I on my own initiative registered for violin lessons. I assume they thought it was a somewhat remarkable initiative since it is probably more common that it is parents who force their children to play an instrument. My decision was also somewhat...
Jag förvånade mina föräldrar då jag i tioårsåldern på egen hand anmälde mig till fiollektioner. Tror att det är betydligt vanligare att det är föräldrar som tvingar sina barn att spela. Mitt initiativ berodde inte på att jag har någon speciell...
Items: 1 - 10 of 274
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com