Det är första advent, julen närmar sig.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
"Ära vare Gud i höjden
och frid på jorden,
till människor hans välbehag.”
”Till människor hans välbehag”? I februari 2022 attackerade Putins ryska styrkor Ukraina och det blodiga kriget har snart pågått i tre år. Det sista kriget i Gaza tog sin början den 7:e oktober 2023 efter Hamas terroristattack i Israel och det omedelbara vedergällningskriget har nu orsakat uppskattningsvis 70 000 palestiniers död, hälften av dem kvinnor och barn och 170 000 skadade, medan 2 000 israeler har dött. Så gott som dagligen läser jag om eller till och med möter folk som helhjärtat försvarar detta blodbad på en hel folkgrupp.
I Sudan har samtidigt sedan nitton månader tillbaka fler än 61 000 människor dött i ett krig som inte visar några tecken på att avta. Fler än 35 000 har dött av undernäring och sjukdom som skulle kunnat ha förhindrats, medan 26 000 har dött som en direkt följd av ett besinningslöst våld mellan arméfraktioner som stöds och beväpnats av Saudi Arabien, respektive Arabemiraten och en mängd andra internationella intressenter (Sudan är rikt på olja och andra åtråvärda naturresurser).
Allt detta medan människors desperation tilltar över hela världen, frustrerade som de är över en galopperande klimatkris och hur skrupellösa politiker berikar sig och bidrar till att göra hela folkgrupper till syndabockar.
Journalister och visselblåsare som vågat avslöja falskspel och manipulationer trakasseras, hotas till livet, fängslas eller dödas. Varför allt detta människoslaktande, allt detta våld och människoförakt?
Varför är vår djurart, Homo Sapiens, så otroligt våldsbenägen? Varför är vi kapabla att på det mest sofistikerade sätt tortera och utplåna så stora mängder av våra artfränder, alltmedan vi cyniskt tillåter andra dö av svält och umbäranden som lätt skulle kunna ha förhindrats? Konrad Lorenz skrev:
Alla fördelar som människan har vunnit genom sin ständigt fördjupade förståelse av den naturliga världen som omger henne, sina teknologiska, kemiska och medicinska framsteg, som alla borde tyckas ha lindrat mänskligt lidande ... tenderar istället att gynna mänsklighetens undergång.
I min ungdom läste jag Konrad Lorenz (1903 –1989) trevligt skrivna böcker om hans samröre med olika djur – I samspråk med djuren och Människan och hunden.
Kanske var det för att vi hade såväl hund som undulater som jag uppskattade hur Lorenz på ett sympatiskt vis kunde skildra sitt umgänge med djur. Hans insiktsfulla sätt att betrakta och lära sig från djurens beteende kunde även belysa våra egna liv. Minns hur han beskrev hundars tillgivenhet, hur de var beredda att offra sina liv för att försvara sin husse, medan han knappast skulle göra detsamma.
Lorenz beskrev hur djurs instinkt redan från födseln kunde få dem att flyga och röra sig snabbt och lätt. Men också att denna instinkt inte var tillräcklig. Unga djur måste även präglas, det vill säga att så snabbt och effektivt som möjligt lära sig hur den egna arten ser ut och beter sig. Ungdjuret måste kunna skilja på vad som är farligt och vad som är ofarligt. Det gällde också att lära sig vissa betydelsebärande rörelser och läten; morrningar eller sång.
Lorenz var även välbekant med mindre trevliga egenskaper hos djuren. Han var bland de första som använde ordet mobbning för att beskriva inte enbart hur flockdjur anfaller och driver bort sina fiender, utan även hur de misshandlar djur av samma art som ser ut eller beter sig på ett avvikande sätt. Något som H.C. Andersens Fula ankunge redan fått erfara.
I sitt verk Om aggression hävdade Lorenz att djur, särskilt hannar, är biologiskt programmerade att kämpa om naturresurser och besegra/fördriva andra hannar för att därmed begränsa belastningen på lokala resurser.
Lorenz påstod dock inte att ett aggressivt beteende på något sätt är mer kraftfullt, utbrett eller mer intensivt än andra fredligare egenskaper som parningsritualer och omsorg om in avkomma. Aggression är dock grundläggande för alla djurs beteende, liksom andra mer empatiska, omtänksamma egenskaper. Det går inte att förneka att aggression är en del av både djurs och människors beteende, en egenskap som är djupt rotad i vårt DNA.
Enligt Lorenz är det viktigt för oss människor att ventilera våra aggressiva drifter, förhoppningsvis i små doser, annars hotar de att ackumuleras och totalt förmörka vårt medvetande. Lorenz menade att ”dagens civiliserade människa lider av otillräckliga utlopp för sina aggressiva drifter” och föreslog att smärre utlopp av aggressivt beteende skulle kunna förhindra mer skadliga uttryck för mänskligt våld.
Enligt ett välkänt freudianskt recept var aggression för Lorenz ett uttryck för frustrationer som uppstod genom undertryckandet av våra instinktiva drifter – som vårt behov av att hävda oss, vår strävan efter sexuellt umgänge, önskan att bli sedda och lyssnade på. Lorenz recept för att minska aggressiv stress var ett deltagande i, eller betraktande av adrenalinhöjande sporter, skådespel och andra, liknande engagerande och våldssimulerande aktiviteter.
Det var när Lorenz lämnade sina gäss, råttor och babianer och skrev om människor som han hamnade på en något tunn och hal is. De flesta av hans exempel på mänsklig aggression kom inte från egna observationer, utan var baserade på socialantropologiska studier utförda av andra forskare. Några av Lorenz exempel var dessutom av ett ganska tvivelaktigt vetenskapligt värde.
Till exempel baserade han mycket av argumentationen i Om Aggression på Sydney Margolins "psykoanalytiska och psyko-sociologiska studier" om situationen för den amerikanska präriens ursprungsbefolkningar, särskilt utefolket. Margolin uppgav att detta folk led av undertryckt aggressivitet som under de ordnade förhållandena i dagens reservat inte kunde få något utlopp. De saknade en tidigare existens som präglats av krig och räder mot andra stammar. Det tycktes som om en numera förgäten aggressivitet varit ett allmänt förekommande kulturellt attribut bland utefolket och kanske hade aggressivitet med tiden till och med förvandlats till ett ärftligt drag.
Baserat på sådana ganska märkliga generaliseringar kunde Lorenz i sin bok hävda att: ”Ute-indianer lider oftare av neuros än någon annan mänsklig grupp.” En förenkling som socialantropologer inte haft några problem med att motbevisa. Senare studier bland Ute-indianerna visade att de inte är mer aggressiva än andra människor, även om fattigdom och alkoholism har tagit ut sin rätt bland dem, precis som de gjort bland många andra socialt utsatta och diskriminerade ursprungsbefolkningar.
Faktum är att Om aggression innehöll lite av den försiktigt kritiska och vetenskapliga objektivitet som är nödvändig vid studiet av mänskligt beteende. Givetvis kan man beakta att även Homo Sapiens är en djurart, men det är inte enbart människors biologiska egenskaper som är unika, exempelvis deras mycket specifika hjärna, utan även deras ontogenes är unik, dvs. en organisms utvecklingshistoria under dess egen livstid. Människor interagerar med sin kulturella miljö och den omgivande naturen och kan drastiskt förändra både sig själva och sin miljö.
Kritiker har noterat att även om Lorenz erkände kulturens roll i mänskligt liv, så underskattade han dess effekter på individuell utveckling. Vårt beteende kan visserligen härledas till genetiskt bestämda instinkter och med tanke på krig och folkmord är det frestande att anta människor är obotligt aggressiva. Men, det är dock tveksamt om Lorenz har rätt i sitt likställande av djurs och människors aggression, där den förra antar ritualistiskt förutbestämda beteenden, alltmedan mänsklig aggression är betydligt mer komplex. Mänsklig empati kan till och med manifestera sig i skyddet av andra arter, men samtidigt kan mänsklig aggression "gå helt fel" och resultera i förintelsekrig och massutrotning.
Lorenz förenklade uppfattning om mänsklig aggressivitet kan dessvärre användas som ett ”vetenskapligt” bevis på mänskligt obotliga aggressiva egenskaper och därmed uppmuntra politiker att förespråka allt hårdare straff för förbrytare. Hur kan människor botas från en ärftligt betingad aggressivitet? Så varför inte låsa in dem permanent, eller helt enkelt döda dem?
Förutom att rekommendera sport och andra engagerande, ofta våldssimulerande aktiviteter, kunde Lorenz även i mycket högre grad kunna betona utvecklingen av utbildnings- och sociala system som stimulerar människans utforskande och kreativa natur, något som kan göra det möjligt att förändra oss själva och våra samhällen på ett flexibelt och resursbevarande sätt, samtidigt som vi anpassar oss till den ständigt föränderliga materiella existens som vi delar med andra djur.
Givetvis kan ett studium av djurs beteende, etologi, vara berikande då det gäller att förstå den mänskliga existensen, men det måste kombineras med, och inte tillåtas dominera, studiet av mänsklig neurofysiologi och psykologi.
År 1973 delade Konrad Lorenz med Karl von Frisch och Nikolaas Tinbergen Nobelpriset i fysiologi/medicin ”för upptäckter rörande organisationen och framkallandet av individuella och sociala beteendemönster". Det är intressant att notera att Nobelkommitténs motivering inte uttryckligen anspelade på forskartrions upptäckter kring djurs beteende utan tycktes hänvisa till insikter kring mänskligt beteende.
Lorenz och Karl von Frisch var österrikare och som äldre vetenskapsmän inom beteendeforskning hade de båda ett något dunkelt förflutet i samband med nazisternas övertagande av Österrike, vars befolkning till stor del ofta var mer fanatiska anhängare av nazipartiets antisemitism än invånarna i dess ursprungsland.
Till skillnad från Lorenz hade von Fritsch haft problem med nazisterna efter det att han försvarat judiska kollegor mot deras övergrepp, fast han hade likväl emellanåt hävdat de av nazisterna omhuldade åsikterna om att folk med ärftliga mentala tillkortakommanden borde ”rensas ut”, på vilket sätt var till början oklart. Även Nikolaas Tinbergen hade hyst numera oacceptabla åsikter om mänsklig ”rasförädling”, fast de inte varit så extrema som de som von Fritsch och framförallt Lorenz tidigare hävdat.
Tinbergen och Lorenz samarbetade, men efter kriget tog det tid för dem att lappa ihop sin vänskap, speciellt som Tinbergen under kriget varit internerad i ett tyskt koncentrationsläger.
Lorenz samröre med nazisterna hade varit värre än vad det varit i von Fritschs fall. I samband med att han sökte en universitetsprofessur gick Lorenz 1938 med i nazistpartiet. I sin ansökan om partimedlemskap skrev han: ”Jag kan säga att hela mitt vetenskapliga arbete är ägnat åt nationalsocialisternas idéer.” Vid den tiden var Lorenz vetenskapliga skrifter onekligen kontaminerade av nazistiska sympatier och inkluderade stöd för de vid tiden vanligt förekommande idéerna om ”rashygien”, ofta formulerade i pseudovetenskapliga metaforer.
Bland annat hade Lorenz studier av ”fågelhybrider”, genmanipulerade tamfåglar, fått honom att anse att ”domesticering” av vilda djur kunde ge upphov till ”dysgeni”, dvs. en minskning av förekomsten av egenskaper som anses vara antingen socialt önskvärda, eller generellt anpassningsbara till sin miljö. Lorenz överförde sådana idéer på människosläktet och hävdade att ”urbanisering” och ”rasblandning” kunde ha liknande negativa effekter på Homo Sapiens och under kriget var han följdriktigt anhängare av nazistisk eugenik, ”rasförädling”.
I det polska, naziockuperade Poznań ägnade sig Lorenz, under ledning av Professor Rudolf Hippius, åt ”rasstudier” på främst polska politiska fångar. Poznań var centrum för den polska grenen av nazisternas Gestapo, Geheime Staatspolizei, den Hemliga statspolisen, vars SSmedlemmar förde en våldsam kamp mot polska motståndsmän, intellektuella och judar.
Målet för Hippius och Lorenz ”vetenskapliga” studier var att avgöra huruvida de ”biologiska” egenskaperna hos ”tysk-polska halvblod” och ”rena slaver” gjorde dem lämpliga för att klassas som ”rikstyskar”, eller om de borde deporteras och i värsta fall dödas.
Efter kriget hävdade Lorenz att han inte haft något att göra med nazisternas förödande rasideologi, men då han obevekligt konfronterats med ett förödande bevismaterial tvingades Lorenz erkänna att han varit partimedlem och verksam som psykolog inom den nazistiska statens Rassenpolitisches Amt der NSDAP. Nationalsocialistiska arbetarpartiets kontor för raspolitik.
Till sitt försvar beskrev Lorenz hur han en gång bevittnat transporter av koncentrationslägerfångar från Fort VII nära Poznań, något som fått honom att ”inse nazisternas fullständiga omänsklighet”. Ett yttrande som visar hur svårt det varit för nazistiska medlöpare att förklara hur det kommit sig att de arbetat för nazisterna. Lorenz skrev ”med djup ånger”:
Kort efter det att tyskarna hade invaderat Österrike gjorde jag något mycket ogenomtänkt – Jag skrev om farorna med domesticering och, för att bli förstådd, formulerade jag min text i den värsta nazistiska terminologin. Jag vill inte ursäkta detta agerande. Jag trodde faktiskt att något gott kunde komma genom de nya härskarna.
Jag misstänker dock att Lorenz medlöperi var värre än så. Det är svårt att tänka sig att då Lorenz arbetade med politiska fångar i samarbete med Fort VII nära Poznań kunde ha varit omedveten om vad som ägde rum inom dess murar. Med tanke på de välkända brott mot mänskligheten som dagligen begicks där inne framstår det som i det närmaste patetiskt då Lorenz påstod att det var en enda fångtransport som skulle gjort honom medveten om nazisternas barbari.
I själva verket var Fort VII bland de värsta av de tyska koncentrationslägren. En plats som blev ökänd inte enbart för en systematisk, grotesk tortyr av och omänskligt lidande för tusentals fångar, utan också som varande platsen för ett av de första experimenten med massavlivande av människor. I november 1939, uppfördes inom Fort VII en speciell ”försöksbunker” i vilken flera grupper av psykiskt sjuka personer från sjukhusen i Owińska, Dziekanka och Grobla gasades ihjäl medelst kolmonoxid, som via rörledningar fördes in i bunkern.
Fort VII användes som ett ”uppsamlingsfängelse” där misstänkta oppositionella förhördes under tortyr, en del avrättades på plats, genom att hängas i Cell 58, gasas ihäl eller skjutas vid den s.k. Dödsmuren. Andra oskadliggjordes genom massavrättningar i närliggande skogsområden – Palędzie, Zakrzewa, Dąbrówka och Dębienek, medan de flesta av fångarna fördes vidare till olika koncentrationsläger. Mellan 17 000 och 40 000 fångar ”behandlades” i Fort VII, få överlevde, antingen dödade inom fortet eller där de sänts vidare. Enbart en fånge lyckades fly.
En redogörelse för såväl kända som mer okända tyska och österrikiska psykiatriker och andra läkare som varit verksamma under naziregimen gör det klart att ytterst få kunnat undgå att medverka till dess brott mot mänskligheten, speciellt inom det omfattande och välorganiserade eutanasiprogrammet, flera av dem var dock även verksamma inom koncentrationsläger och vid frontlinjerna. Deras roll var central och avgörande för nazisternas politik, planer och principer.
Psykiatriker, tillsammans med många andra läkare, snarare än att inta en passiv, eller till och med aktiv motståndsställning, underlättade lösningen av många av regimens ideologiska och praktiska utmaningar. I två kategorier av brott mot mänskligheten spelade psykiatriker en speciellt framträdande och central roll, nämligen sterilisering och dödshjälp. Det var psykiatriker, varav många var respekterade och inflytelserika professorer, som satt i planeringskommittéer för båda processerna och som gav det teoretiska stödet för vad som försiggick.
Det var psykiatriker som inrapporterade sina patienter till myndigheterna och samordnade deras överföring från hela det Tyska riket till gaskamrar belägna inom sex psykiatriska institutioner – Brandenburg, Grafeneck, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg och Hadamar. Det har uppskattats att över 200 000 individer med psykiska störningar (samt en del roma/sinti, judar och homosexuella som klassats som ”socialt avvikande”) avrättades på detta sätt.
Flera av dessa infama våldsverkare och företrädare för läkarkåren kunde ostörda fortsätta sina yrkesliv och/eller forskningsverksamhet efter kriget. Ett av många exempel är den österrikiske neurologen Johann Asperger (1906 – 1980) med fler än 300 publikationer om psykiska störningar, speciellt bland barn.
Det numera välkända Aspergersyndromet blev berömt tack vare en avhandling han skrev under Andra världskriget och som innehöll en beskrivning av vad som nu kategoriseras som autismspektrumstörning (ASD). Beskrivningen av syndromet är övertygande och jag har själv, i mer eller mindre utpräglad form, funnit tecken på det hos flera av mina elever
- Svårigheter att adekvat använda och förstå språket, något som ofta leder till ”ensidig” kommunikation
- Svårigheter i relationen med andra människor. Brist på empati och bristande kamratkontakt.
- Svårigheter med förändringar i närmiljön och vardagsrutiner.
- En intensiv fördjupning i specialintressen.
- Repetitiva kroppsrörelser och andra stereotypa beteenden, kombinerat med en viss kroppslig klumpighet.
Aspbergers arbete var under årtionden i stort sett förlorade, eller snarare förbigångna, men ”återupptäcktes” 1980 av den brittiska psykiatrikern Dr Lorna Wing och han har därefter av flera psykiatriker hyllats som ”neurodiversitetens fader”. Under alla förhållanden fick diskussioner kring elever med ”aspberger” ett stort utrymme under min tid som lärare, för att senare ersättas med vad som då kallades ”barn med bokstavskombinationer”. Uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning – ADHD beskrevs som en funktionsnedsättning som innebar att barnen hade koncentrationssvårigheter, svårt att sitta stilla och hejda sina omedelbara impulser.
Att man i allt högre grad började tvivla på Aspergers analyser kan i viss mån ha att göra med hans förflutna under naziregimen. Aspbergers akademiska karriär gynnades av att han erbjöds plats inom områden som tidigare innehades av avskedade judiska läkare och forskare. Aspbergers närmste chef och främste gynnare var Dr. Franz Hamburger, en fanatisk, framstående och långvarig medlem av den österrikiska grenen av nazipartiet, NSDAP, för vilken Aspberger alltid uttryckte stor beundran. Han undertecknade sina brev med det formella Heil Hitler och gick med i flera organisationer anslutna till nazistpartiet, dock utan att bli medlem i NSDAP. Det tycks som om Aspberger valde en medelväg mellan att hålla sig borta från det nazistiska partiet, samtidigt som han allierade sig med dess politik och följde order från dess företrädare.
En mörk sida av Aspbergers verksamhet var att han offentligt legitimerade en ”rashygienisk” politik inklusive tvångssteriliseringar och vid flera tillfällen aktivt samarbetade vid med programmet för ”eutanasi” för barn, fast också en och annan gång förhindrade avrättandet av vissa barn.
Så, var Asperger en brottsling eller en samvetsgrann forskare, talesman för briljanta och originella idéer? Svaret är att han antagligen var bådadera och dessutom själv behäftad med vad som genom hans insatser kommit att kallas för aspbergersyndromet.
Jag ser med visst intresse fram emot att få läsa en redan hyllad, men ännu inte publicerad roman av Alice Jolly, The Matchbox Girl, som sägs vara en dokumentärt underbyggd roman om en autistisk, stum flicka som i världskrigets Wien behandlas av Dr Aspberger. En berömd författarinna och nobelpristagare som verkligen behandlades av honom var Elfriede Jelinik, som jag inom parentes sagt aldrig har förstått mig på.
En utpräglat demonisk psykiatriker och massmördare var Dr. Imfried Eberl. Baserat på hans erfarenhet som medicinsk chef för Brandenburgs psykiatriska anläggning för eutanasi (under hans ettåriga ledning gasades 8601 patienter ihjäl) fick Eberl uppdraget att organisera avrättningsanstalten Treblinka. Till skillnad från exempelvis Auschwitz, som även var ett arbetsläger, var Treblinka helt och hållet inriktat på att avliva judar – så många och så effektivt som möjligt. Efter dess rekordsnabba anläggning ledde Eberl under sex veckor ”arbetet” i Treblinka, men avskedades för ”ineffektivitet” eftersom han inte lyckats göra sig av med de hundratusentals lik som likvideringsanstalten samlat på sig, något som effektivt löstes av hans efterträdare Franz Stangl.
Avskedandet blev dock inte till förfång för Eberls karriär, trots att han inte hade förmått göra sig av med liken i Treblinka hade det under hans korta tid som kommendant avrättats inte mindre än 280,000 människor. Han visade ingen som helst ånger eller ångest för sin mordiska verksamhet, annat än att han under sin tid som massmördare känt sig ”överansträngd”.
Efter kriget behöll Eberl sitt namn och sökte till och med förnya sin läkarlicens, fast han blev då identifierad som den fruktansvärde bödel han varit och i väntan på rättegång hängde han sig (förvissad om att han skulle dömas till döden) den 15:e februari 1948 i sin cell.
I visst avseende var Eberl predestinerad för sin fruktansvärda roll som mordisk psykiatriker. Han föräldrar hade varit fanatiska anhängare till Georg Heinrich von Schönerer (1842 – 1921). En betydelsefull österrisk förespråkare för tysk nationalism och en övertygad antisemit. Schönerer utövade stort inflytande på den unge Adolf Hitler, som med uppskattning nämnde honom i sin Mein Kampf, även om han beklagar att ”han ofta misstog sig ordentligt i sin bedömning av människor.”
Schönerers rörelse hade strikta kriterier och krävde att dess medlemmar skulle vara ”fullblodstyskar”. Ingen partimedlem tilläts ha släktingar eller vänner som var judar eller slaver och om någon önskade gifta sig måste den tilltänkta gemålen/bruden dokumentera sin ”ariska” härkomst och kontrolleras för eventuella hälsoproblem. Schönerer tilltalades av sina anhängare som Führern och hans anhängare använde Heil-hälsningen med lyftade armar, något som Hitler och nazisterna senare anammade.
År 1888 fängslades Schönerer tillfälligt för att ha lett plundringen av ett judiskägt tidningskontor och våldsamt ha attackerat dess anställda. En karikatyr av Schönerers, liksom Hitlers senare, bekväma fängelsetillvaro, får mig att associera till Trumpanhängarna som stormade Captolium. Samma underliga typer, inte minst karikatyrens behornade Schönererbeundrare för tankarna till de Capitoliumstormande MAGAanhängare som sedermera blev så skandalöst frikända av President Trump.
Jag funderar ofta kring vad som gör människor kapabla till att predika, tillämpa och till och med dyrka väld. Samtidigt som jag förundrar mig över hur människor som under andra förhållanden skulle framleva rutinerade liv som yrkesarbetande, laglydiga och lugna medborgare under våldsbejakande, människoföraktande regimer kan förvandlas till känslokalla demoner. Ingen sådan regering har någonsin lidit någon brist på villiga bödlar och undergivna medlöpare.
Robert Jay Lifton har förklarat nazibödlarnas, och speciellt medlöparläkarnas, iskalla grymhet och likgiltighet inför andras lidande med termen doubling, dubblering och förklarat att sådana människor skiljer mellan sina vardagsjag och sina mordiska jag och uppfattar sig som trogna underlydande som enbart gör sin plikt i tjänst hos allsmäktiga ledare. Likt någon som kommer hem och hänger av sig sin uniform och ikläder sig sina bekväma vardagskläder förvandlas de från att vara Mr. Hyde till att bli familjefaderns kärleksfulle Dr. Jekyll. En paradox ypperligt skildrad i Jonathan Glazers film The Zone of Interest, Intressesfären, om Auschwitzkommendanten Höss familjeliv i sin bekväma villa alldeles invid förintelselägrets Inferno.
Lider vi inte alla av någon form av dubbelnatur? Vi lever våra vardagliga liv, som oftast är konfliktlösa, men djupt ner bland vårt inres skuggor av vilar kanske otillfredsställelsens och vredens best som när omständigheterna i ett slag ändras till det värre kan rusa fram och visa huggtänderna.
För de flesta av oss skrider livet fram lugnt och stilla, präglat av veckodagarnas rutiner, men som en blixt från klar himmel, eller som ett utbrott orsakat av en undertryckt molande värk i vårt inre kan ilskan blossa upp med en överväldigande kraft, som till och med kan förvåna oss själva. Även en så gudomlig varelse som Jesus kunde enligt evangelierna drabbas av vredesutbrott.
Det kan hända då vi konfronterats med iögonfallande orättvisor och övergrepp som vi själva fått utstå eller som andra har drabbats av. Vår ilska kan utlösas av elaka ord och fördömanden, eller då vi blivit tystade och obönhörligt kritiserade, förolämpade av okänsliga myndighetspersoner, eller då vi eller andra blivit utsatta för våld eller groteska fördömanden.
Då ett okontrollerbart raseri drabbar oss kan det hända att vi slår och biter ifrån oss som ett snärjt djur, eller helt enkelt vill ge upp all kamp, som Hamlet i den oförliknelige Shakespeares monolog:
Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? […] Vilka drömmar ger dödens sömn, när vi har kastat av oss allt jäkt, och kapat livets ankartross? Den tanken hejdar oss, och det är den som gör eländighetens liv så långt. Vem skulle tåla världens gisselslag, tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet, föraktad kärleks pina, lagens tröghet, ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten?
Med all rätt fördömer vi nazismens och Stalins vedvärdiga hantlangare, deras ofattbara känslokyla och grymhet. Men glömmer vi då inte hur även en stor idealism kan överskugga livets realiteter och omsorg om andra? Ta exempelvis Cervantes odödligt fantastiska berättelse om Don Quijite, vars hjärna skadats av det otal idealistiska hjälteberättelse han fördjupat sig i och hur han i sin förvirring drar ut i härnad mot såväl inbillade som högst verkliga övergrepp och grymheter. Hur Don Quijote i sin förvirring begår de mest hejdlöst tokiga handlingar, blir utsatt för hån och diverse upptåg, men likväl i all sin galenskap förblir en slags hjälte. Hans stora levnadstragedi inträder först vid romanens slut då Riddaren av den sorgliga skepnaden inser att hans liv varit ett löjligt missförstånd.
Jag tänker på den suveräne Don Quijote då jag läser om den idealistiskt tolerante och mångkunnige ärkebiskopen Nathan Söderblom, som 1930 fick Nobels fredspris för sitt ekumeniska fredsarbete. Denne storsinte gigant kunde trots detta inte överse med sin plågade son Helges skådespelarverksamhet och homosexualitet. Denne förbittrade stackare blev 1929 i förvirrat tillstånd omhändertagen som mentalsjuk i Paris och skickades sedan till Stockholm, där han tillbringade de sista tre åren av sitt liv på anstalter av olika slag.
Eller än värre gick det för den store Mahatma Gandhis son, Harilai, som helhjärtat deltog i faderns kamp för ett självständigt Indien, men ville åka till England för högre studier i hopp om att bli advokat, precis som hans far en gång hade gjort. Mahatma Gandhi motsatte sig dock bestämt detta, eftersom han trodde att en västerländsk utbildning inte skulle vara till hjälp i kampen mot det brittiska styret över Indien. Detta ledde till svåra spänningar mellan far och son. Harilal gjorde så småningom uppror mot sin fars beslut och avsade sig alla kontakter med honom.
En förbittrad Gandhi bekräftade vid en förfrågan att ”Harilal är visserligen min son, men hans ideal och mina är olika och vi har levt åtskilda sedan 1915”. I juni 1935 skrev Mahatma Gandhi till Harilal och anklagade honom för ”alkoholism och utsvävningar”. I annan korrespondens uppgav Mahatma Gandhi att Harilals problem för honom var svårare att hantera än kampen för ett självständigt Indien och hans anklagelser mot sonen blev allt värre.
Harilal dog 59 år gammal av tuberkulos på ett kommunalt sjukhus i Mumbai, fyra månader efter mordet på sin far. Harilal hade för personalen inte avslöjat att han var Gandhis son och det var först efter hans död som hans familj fick reda på sjukhusvistelsen.
Men Söderbloms och Gandhis fadersproblem bleknar vid sidan av de vansinnesdåd som flera av vår tids ledare gör sig skyldiga till, Trots allt verkade den svenske biskopen och den indiske icke-väldsprofeten för mänsklighetens bästa. Något jag har svårt att tro att flera av våra samtida ledare gör.
Då jag läser om aspberger-syndrom och betänker bristen på empati hos beundrade krigshetsare som Putin, Netanyahu och inte minst Donald Trump, kan jag inte låta bli att tänka på hur enskilda män, som säkerligen lider av någon form av psykisk störning. sätter hela vår värld i fara. Hur de och deras verksamhet blir till en motpol till Julens glädjebudskap om frid på jorden och omtanke för dess invånare.
Jag har just kommit tillbaka från Prag där folk klädda som änglar och Sankt Nikolaus vandrade runt bland folk på gator och torg, men samtidigt följdes de åt av den kuslige demonen Krampus och hans anhang, som skramlade med metallbitar och klockor för att göra sin närvaro påmind. En bild så god som någon av dessa tider då Julens glada budskap solkas av brott mot mänskligheten på platser som Ukraina, Gaza och Sudan, medan de av politiska skäl sopas under mattan och /eller förnekas av sådana som Trump & Co.
Läste om hur Trumps krigsminister Pete Hegseth, rekryterad från den giftspridande TV-kanalen Fox News, beordrat dödandet av alla överlevande från amerikanska attacker på antagna ”knarkfartyg” i Karibiska havet. Givetvis dementerades detta, men jag antar att den brutalt krigiska ordern var helt i enlighet med det beteende och språkbruk som frodas under President Trumps ledning.
Denne underlige mans tankesätt är förskräckande inte minst genom sin binära framtoning av ont och gott, där det goda får stå för bittra angrepp på allt som kan hota den egna makten och självtillräckligheten.
Hegseth leder vad som en gång kallades Försvarsdepartementet, men nu blivit till Krigsdepartmentet, för att som Presidentens exekutiva order föreskrev ”utstråla styrka och beslutsamhet”. En president som i det israeliska Knesset, under ett besök hos vännen ”Bibi” Netanyahu, känslokallt och på sitt sedvanligt, slarvigt röriga sätt vräkte ur sig:
Vi tillverkar de bästa vapnen i världen. Och vi har många av dem. Och vi har gett mycket till Israel, ärligt talat. Och jag menar, Bibi brukade ringa mig så många gånger – ”Kan du ge mig det här vapnet, det där vapnet, det där vapnet?” Några av dem hade jag aldrig hört talas om, Bibi. Och jag tillverkade dem, men vi skulle få hit dem, eller hur? Och de är de bästa. Och du använde dem väl.
Likt våldsfascinerad skolgosse gottar Trump sig i filmer om blodiga kampsporter och ser aggressivitet som en lösning på allsköns problem, det kan gälla social utslagenhet i megastäder, eller inhemsk knarkkonsumtion. Ge dig stridslystet på ”yttre” faktorer – invandrare, utländska knarkkarteller, m.fl. och slå ner dem med maktspråk, våld och vapenmakt, då kommer alla inhemska problem att lösa sig.
Trumps retorik betonar teman som kris, splittring och dislojalitet. Han framställer sig som en outsider och talar gärna om sig själv som en ovanligt intelligent man som gör och löser allt på egen hand. Trump säger sig, emellanåt talar han likt Caesar om sig själv i tredje person, kämpa mot ett korrupt politiskt etablissemang, även om han och hans regim är en del av just detta. Trump försöker ge intryck av att han bryr sig om folks känslor av utsatthet, oro och osäkerhet. Ett spel som gör att han späckar sitt tal med känslomässiga vädjanden och löften om att återställa en tidigare imaginär nationell ”storhet”. Budskap som kapslats in i ett vulgärt, förenklat och till leda repetitivt språk.
Trots detta uppenbara skådespeleri tycks Trumps miserabla språkbruk gå hem hos en bred publik och förstärka ett ihåligt och till intet förpliktigande budskap. Komplexa frågor kokas ner till förenklade frågor om gott och ont, kryddade med totalt intetsägande ord som ”alltid” och ”aldrig”. Hans följeslagare uppmuntras betrakta Trumps politiska motståndare, och vad han påstår vara externa hot, som existentiella faror för hela nationen. Armageddon står för dörren, men likt en Messias kommer Trump ensam att frälsa USA från detta överhängande hot. Lögner, tomma löften och groteskt överdimensionerade påståenden används för att hylla egna insatser och varna för fiktiva faror.
Frågan är om Trump verkligen tror på allt detta eller om politik för honom är en slags show. Som den stora fan han är av så kallad professionell brottning, eller som det kallas på svenska – fribrottning, så vet Trump mycket väl vad begreppet kayfabe innebär.
Amerikansk professional wrestling är i själva verket en show, där brutaliteten är fake, spelad. Det hör dock till saken att fribrottare blankt förnekar anklagelser om att deras matcher är ”fixade” och därför ofta förblir i sina karaktärer, även när de inte uppträder inom brottningsringen. Detta eftersom flera av dem tycks tro att deras fans annars skulle svika dem om de inte visade sig vara genuina i sin framtoning. Habituéer av professional wrestling uppskattar i allmänhet kayfabe, dvs den suddiga gränsen mellan verklighet och skådespeleri.
Kanske är Trumps värld en form av kayfabe, där både vän och fiende inte riktigt tycks veta vad som är verkligt och vad som bara är till för syns skull. Där sanning och lögn förlorat sina rätta värden och allt blivit till en form av skådespeleri.
Jag misstänker att Trumps värld, liksom den som de som röstade på honom rörde sig i, är ett resultat av vad den franske filosofen och mångsysslaren Guy Debord (1931-1994) kallade för skådespelssamhället, La société du spectacle. En värld där sådant som en gång varit autentiskt har ersatts med föreställningar/kopior. Vad som en gång varit har av vår tids kommersiella tänkande förvandlats till uppträdande, en chimär/en vara.
Ett samhälle som en gång var baserat på relationer mellan verkliga människor har förvandlats till något där allt kan beräknas. Livet har kommit att baseras på nyttofunktioner som kan omsättas i ekonomisk värdesättning, baserad på frågor som ”vad har jag för nytta av detta? Vad har jag för nytta av henne, eller honom? ”Hur kan jag utnyttja andra människor för min egen profit?”
Det finns en otäck verklighet bakom Trumps populistiska retorik, hans skräckfyllda vision av en fientlig värld kan direkt kopplas till en stadigt ökande politisk fientlighet och eftersom den ofta innehåller direkta eller underförstådda hot mot upplevda fiender föder den en högst påtaglig atmosfär av rädsla och våld. Speciellt som Trump gärna kastar skulden för samhällsproblem på specifika grupper, eller individer. Ett cyniskt och omoraliskt maktspråk som smittat av sig på omvärlden, helt i enlighet med talesättet: ”Om USA nyser får hela världen influensa.”
För några dagar sedan läste jag med skräckblandad förundran USA:s nya Strategiska säkerhetsplan, som hyllats av den ryska regeringen, i vilket ett ”liberalt Europa” förklaras bli ”oigenkännligt inom 20 år, eller mindre”. Dokumentet beskriver ett Europa som befinner sig i en ekonomisk nedgång som överskuggas av en ”tydlig möjlighet för civilisationens utplåning”.
Det i stort sett verklighetsfrånskilda dokumentet listar fallande födelsetal, förlusten av nationella identiteter, undertryckandet av politisk opposition, censur av yttrandefriheten, reglerande kvävning och framför allt invandring. Man skulle tro att det är Trumps USA eller Putins Ryssland som dokumentet skildrar och inte det fortfarande i stort sett anständiga Europa jag lever i, där hoten enligt min mening inte kommer från något liberalt, socialdemokratiskt håll utan från de reaktionära så kallade patriotiska krafter som USA:s nya Strategiska säkerhetsplan tycks sätta sitt hopp till.
Trumps underordnade inom den horribla MAGArörelsen tycks tro att Europa kommer att gå under om inte deras vänner inom de ”patriotiskt” sinnade partierna på den yttersta högerkanten, med deras fascistiska och nazistiska lik i garderoberna, lyckas ta över makten och ”återuppliva” gedigna europeiska traditioner (vilka de nu kan vara?). Jag ryser vid tanken.
Amerika uppmuntrar sina politiska allierade i Europa att främja denna återupplivning av anden, och det växande inflytandet från patriotiska europeiska partier ger verkligen anledning till stor optimism,
Om personligheten hos en våldsverkare som Vladimir Putin i mångt och mycket förblir en gåta så är Trump likt en öppen bok. Då Trump första gången kom till makten läste jag en hel del om honom. Mest imponerad blev jag av Tony Schwartz skildring av de tolv månader under vilka han från slutet av 1985 så gott som dagligen umgicks med Trump för att spökskriva hans succébok Art of the Deal.
Jag har nu även läst om Michael Wolffs Fire and Fury Inside the Trump White House, som skildrade Trumps första hundra dagar vid makten, under hans första mandatperiod. Till min förvåning fann jag hur adekvat Wolffs skildring av Trump och hans anhang visat sig vara, med det undantaget att allt är så mycket värre nu då en åldrande Trump obegripligt nog återigen har blivit vald till att vara världens mäktigaste man. Redan då var alla tecknen skrivna på väggen: MENE, MENE, TEKEL, UPHARSIN!
Till sin förskräckelse hade Schwartz 1985 funnit att Trump hade ett uselt tålamod, hur svårt det var att få honom att sitta ner och berätta om sitt liv, eller ens besvara de frågor som Schwartz ställde. För det mesta fick Schwartz nöja sig med att följa Trump i hälarna och lyssna på hans samtal med andra. Även om Trump senare skröt med hur mycket han arbetat med boken kunde Schwartz konstatera att han inte skrivit en rad och än mindre läst hela boken.
Att ljuga är en andra natur för honom. Mer än någon annan jag någonsin träffat har Trump förmågan att övertyga sig själv om att vad han än säger i ett givet ögonblick är sant, eller på sätt och vis sant, eller åtminstone borde vara sant. […] Han ljög strategiskt. Han hade en fullständig brist på samvete kring det. Eftersom de flesta människor är begränsade av sanningen gav Trumps likgiltighet inför den honom en märklig fördel.
Schwartz anser att Trump blivit till den han är genom en besvärlig barndom. Bakom hans egenhändigt uppbyggda fasad som beundransvärd politiker och skicklig affärsman, allt åskådliggjort genom skryt, mobbning och uppenbar självsäkerhet, finns det en annan Trump. Enligt Schwartz hemsöks Trumps inre värld av det skrämda barnet som den vuxne mannen kompenserar och döljer genom bluff, lögn och översitteri. Den i grunden tragiske, men samtidigt farlige Presidenten finner sitt mentala ursprung hos en obevekligt kritisk och trakasserande far och en avlägsen och oengagerad mor, som varken kunde eller ville skydda honom.
Spåren förskräcker och världens öden tycks nu vara kopplade till en man som sitter fast i vanföreställningar om sin egen förträfflighet och ser till att omge sig med insmickrare som eldar på hans självupptagenhet.
Schwartz menar att Trump i själva verket har en absolut brist på intresse för allt bortom makt och pengar. Denna observation stämmer väl överens med intrycket av Trump som förmedlades av en man som jag för ett drygt ett år sedan träffade i Dominikanska Republiken. Han är miljonär och emedan han har stora intressen i en exklusiv resort var han under mer än en vecka värd åt Trump, innan denne blivit president för andra gången.
Trump planerade på den tiden att göra ett par större investeringar i Republiken och mannen, som jag mötte under en middag arrangerad av en vän som är ekonom, berättade att Trump under hela denna tid krävde att bli guidad till diverse platser och introducerad för olika nyckelpersoner. Trumps energi var förbluffande och mannen fick oavbrutet serva honom. Vad han dock upptäckte var Trumps iögonenfallande ointresse för allt annat än presumtiva vinstmöjligheter. Hans tal och personintresse var enkelspårigt – antingen var du en sjaskig förlorare, en lögnare, eller så var du bäst, en fantastisk människa. Förtal och hyllningar flödade ur Trumps mun, men det var svårt att veta om han verkligen var till fullo närvarande, förutom när hans intresse hade blivit uppväckt inför möjligheten av en lönande deal, affärstransaktion.
Ett välkänt talesätt säger att fisken ruttnar från huvudet och i Trumps fall tycks det som om hans uppenbara olämplighet sprider rötan genom hela samhällskroppen.
Jag skrev att Trump är som en öppen bok, något som betyder att hans avsikter ligger i öppen dag. Det stämmer inte riktigt, vissa sidor är förseglade, men även de bevisar en hel del om Trumps personlighet. Vi inser lätt varför han inte vill avslöja sina skolbetyg eftersom de skulle visa att han var en medioker elev och inte alls så intelligent som han hävdar (ingen har för övrigt sett de fantastiska IQ-tester han så ofta hänvisar till). Trump döljer även sina skatteredovisningar eftersom de skulle kunna avslöja fiffel och kanske även en och annan skum affär, likaså vill han undvika offentliggörandet av sådant som skulle avslöja hans intima samröre med pedofilen Jeffrey Epstein. Kanske skulle även de flesta av oss vilja dölja mindre hedervärda aspekter av våra liv, men få av oss har förvisso del i världens nuvarande och framtida öden.
Många av de som haft en flyktig kännedom om Trump och personligen träffat honom har upplevt honom som fjärran från massmötenas bombastiske uppviglare. Tvärtom har han framstått som varken lättirriterad eller stridslysten, snarare lugnande och snar till att ge beröm och smicker. En entusiastisk optimism präglar hans intima framtoning, speciellt kring allt som rör honom själv och hans öppna tillförsikt smittar lätt av sig på dem han möter, så länge han inte blir emotsagd. Man har hyllat Trunp för hans oväntade förmåga att ådagalägga en viss humoristisk självinsikt. Privat framstår Trump uppenbarligen inte som någon tuff kille, snarast i likhet med vad en av hans under en längre tid nära samarbetare, Steve Bannon, beskrev honom som – ”en stor varmhjärtad apa”.
Det mesta hos Trump tycks vara en säregen blandning av yta och beräkning. Vad som snart blir uppenbart, speciellt för dem som arbetar för Trump och som kommit honom så nära som möjligt, är hans förskräckande okunnighet. Det finns i stort sett inte något ämne han behärskar, förutom möjligen huskonstruktion, allt annat tycktes han ha snappat upp någon timme innan ett möte och även det har då varit halvsmält. Dessutom är hans intresse och tålamod ytterst begränsat. Trump läser aldrig någon längre text och lyssnar ogärna till andra, om de inte kommer med hyllningar till honom eller vidarebefordrar allsköns skvaller och förtal. Trump kompenserar dock sin bristande läskunnighet med annat. Han är begåvad med en överväldigande närvaro som han spelar ut likt en stjärnskådespelare, förlitande sig på intuition och på vad han antar vara publikens intresse. Det har hänt att folk i hans närhet har fått frågan om huruvida han begåvad – är han kunnig, är han tillräckligt duglig för det krävande presidentämbetet? Och svaren kan då ofta bli: ”Jag vet inte, men det är ingen tvekan om att han är hela showens stora stjärna, dess huvudattraktion.”
Trump tycks gå genom livet styrd av vad som tycks vara en gränslös tro på sig själv och sin stora duglighet, fast detta kan vara en tillkämpad övertygelse. ”Stora” män som Napoleon och Trump är antagligen ständigt upptagna med att spela rollen av sig själva och måste antagligen emellanåt koppla av från sin krävande gestaltning av ett geni.
Det är kanske det som gjort att Trump i Vita huset skaffade lås för dörren till sitt sovrum, som han inte ens delar med sin hustru Melania. Vid dagens slut låter USAs president inte någon komma in i hans inre helgedom, varken room service, hustru eller barn, alltmedan han liggande till sängs tittar på någon av de tre stora TV-skärmar han låtit installera. Kanske äter han även en eller annan cheeseburger och ringer långa samtal till någon/några han för tillfället tror sig vara förtrogen med. Läser något gör han inte. Sover gör han sällan mer än fyra timmar per natt och hans energi kan därför synas vara förbluffande.
Det är möjligen under dessa nattliga timmar som Trump skaffar sig den ”kunskap” han sedan använder sig av. Eller som Tony Schwarz konstaterade redan 1985. Trumps korta uppmärksamhetsspann har lämnat honom med
en häpnadsväckande nivå av ytlig kunskap och ren okunnighet. Det är därför han föredrar TV som sin främsta nyhetskälla –informationen kommer i lättsmälta små portioner.
Egentligen tycks Trump vara en mycket ensam man, trots all sin strävan efter mediauppmärksamhet, sitt enorma ego, sin ”charm”, sin tendens att överdrivet hylla folk han stödjer och att speciellt tala väl om och gynna sina barn (andra ”nära vänner och bekanta” har han en förmåga att göra sig av med då han inte behöver dem).
Då Trump hade den usla smaken att efter Påve Fransiskus död på sin website publicera en AI-producerad bild på sig själv som påve var det lätt att identifiera honom med Francis Bacons vrålande påvar, instängda som de är i sin egen maktfullkomlighet.
Det är mycket möjligt att Trumps självupptagenhet inte är annorlunda än den som drabbar så många andra som vuxit upp i en kontrollerad miljö, präglad av ekonomisk rikedom och ytligt umgänge. Men vad som tycks vara ett tämligen speciellt karaktärsdrag hos Trump är hans uppenbara brist på ”social disciplin”. Han visar sig allt som oftast oförmögen att visa prov på vedertagen anständighet. Det är omvittnat att han på tu man hand kan brista ut i förskräckande obsceniteter, utan att ta i beaktande vem han talar med.
Han trycks sakna förmåga att konversera på ett förnuftigt sätt – i meningen att lyssna; ett givande och tagande av information. Detta gör att Trump har en benägenhet att ostrukturerat tala ut i det blå och under ett tal eller samtal upprepa sig gång på gång.
Om han vill ha något kan Tumps uppmärksamhet bli både skarp och livlig, men då man förväntar sig något av honom eller begär ett engagerat intresse från hans sida tappar han nästan omedelbart tålamodet och kan bli synbart irriterad. En irritation som allt som oftast, speciellt om han inte befinner sig i rampljuset, kan övergå i okontrollerad vrede och öppet förakt. De förnedrande invektiv han sätter en ära i att vidhäfta sina motståndare är välkända och likaså hans begränsade vokabulär.
Mycket tyder också på att Trump under sina barns uppväxt inte var någon krävande, men likväl till stor del frånvarande, far. Äldste sonen fick namnet Donald, även om fadern tvekade att ge honom sitt namn eftersom han fruktade att han ”kunde bli en loser”.
Vanity Fair rapporterade efter det att han fått veta att hans far svikit modern med skådespelerskan Marla Maples, förebrådde den då tolvårige Donald Trump Junior fadern med orden:
Hur kan du säga att du älskar oss? Du älskar oss inte! Du älskar inte ens dig själv. Du älskar bara dina pengar.
Efter att en längre tid ha distanserat sig från fadern är Donald Junior, liksom sina bröder och systrar nu åter en del av familjeföretaget och åtnjuter all den makt och rikedom som detta innebär. I en intervju i New York Magazine 2004 förklarade Don Jr, som han allmänt kallas, efter det att han påmints om sina ord vid faderns skilsmässa:
Lyssna, det är tufft att vara tolvåring. Du är ännu inte riktigt vuxen, fast du tror att du är det. Du tror du vet allt. Du blir körd till skolan varje dag och ser förstasidan … och det blir skilsmässa! DEN BÄSTA SEX JAG NÅGONSON HAFT! Och du begriper inte ens vad det betyder.
Men nu är allt annorlunda. Donald Tump Junior är förtroendeman och vice VD för Trump Organization, och driver företaget tillsammans med sin yngre bror Eric. Under faderns första presidentperiod fortsatte bröderna att göra nya avtal och utlandsinvesteringar, samt ta emot erbjudanden om samarbete och betalningar från utländska regeringar, trots att de lovat att inte göra så.
Don Jr. var aktiv i faderns 2020 års presidentvalskampanj och uppmärksammades då i pressen för sina ogrundade och ibland horribla påståenden. Då fadern förlorat valet förespråkade Don Jr. den s.k. ”stulna-valkonspirationsteorin” och krävde ”totalt krig” mot de ”förfalskade resultaten”. Han talade även vid mötet som ledde till stormningen av Kapitolium och hotade då Trumps motståndare med att we’re coming for you, vi kommer att sätta dit er.
Under Trumps andra mandat har Don Jr. tackat nej till politiska poster men blivit delägare i och förespråkare för 1789 Capital, ett risk-kapitalförtag som fokuserar sig på produkter och företag som förknippas med ”konservativa värderingar”.
1789 Capital beskriver sig som en firma som befrämjar ”patriotisk kapitalism” och investerar i företag som är anti-woke och America First. 1789 Capital är därmed enligt egen utsaga enbart intresserat av ”entreprenörskap, innovation och tillväxt” och har deklarerat sig stå helt främmande inför för hänsyn kopplade till ESG eller DEI.
ESG har länge varit ett rött skynke för Donald Trump. Det är en förkortning av orden Environment, Social och Governance och står för en investeringsprincip som prioriterar demokratisk bolagsstyrning, samt miljö- och sociala hänsyn. Trump avskyr även DEI (Diversity, Equity, Inclusion) ett organisatoriskt ramverk som syftar till att främja rättvis behandling och fullt deltagande av folk som tillhör grupper som historiskt sett varit underrepresenterade, marginaliserade eller utsatta för diskriminering på grund av etnisk/social identitet eller funktionsnedsättning.
Det nystartade 1789 Capital har än så länge från Trump-administrationen erhållit kontrakt på uppskattningsvis USD 735 miljoner och satsar exempelvis på vapenindustri, video games, e-cigaretter, online apotek. AIutveckling, kryptovalutaprognos-företag, samt konservativ mediaproduktion.
Då jag skrev att Trump var som en öppen bok och att vi blivit väl informerade om såväl hans officiella framtoning, som privatpersonen Donald John Trump, så betyder det inte att han är unik det avseendet. Andra auktoritära narcissister som Adolf Hitler och Benito Mussolini har också fått sina personligheter studerade utan och innan. Hitler har beskrivits i ett stort antal biografier, av vilka jag tror att de två delarna skrivna av Ian Kershaw är bland de bästa och mest detaljerade. Sedan finns det en mängd vittnesbörd från sådana som stått Der Führer mer eller mindre nära. Speciellt intressanta bland dem är nog Albert Speer noggrant tillrättalagda skildringar. Till och med Hitlers personlige betjänt Heinz Linge har ingående beskrivit sin chef och hade inget annat ont att säga om honom annat än att han hade en förskräcklig andedräkt.
Även Mussolini har fått sitt liv detaljrikt kartlagt, inte minst i åtta omfångsrika volymer skrivna av Renzo De Felice och även om denne narcissistiske despot finns det en mängd ögonvittnesskildringar. Men till skillnad från vad som skrivits om Trump har så gott som alla dessa intressanta skrifter kommit ut efter diktatorernas död.
En annan skillnad mellan dessa ganingar och Trump är givetvis också att offren för de två diktatorernas maktgalenskap och fördomar var betydligt fler än vad Trump kommer att lämna efter sig. Dessutom är den amerikanske presidenten inte någon diktator, inte än i varje fall.
En annan intressant skillnad är att såväl Hitler som Mussolini skrev en hel del, var stora bokmalar och även kulturellt intresserade, inte minst var de musikaliska; Hitler spelade piano och Mussolini violin. Likt Trump var de dock i egna ögon stora män och på höjden av sin makt omgivna av kringsvassande lismare.
Deras triviala mänsklighet kommer dock till synes i deras patetiska nederlag. Hitlers neurotiska självbedrägeri och vredesutbrott tolkas skickligt av Bruno Ganz i Oliver Hirschbiegels film Der Untergang, Undergången. I Carlo Lizzanis Ultimo atto, Den sista akten, irrar Mussolini, i Rod Steigers imponerande gestaltning, tillsammans med sin älskarinna Claretta Petacci runt på den italienska landsbygden, övergiven av sina män och jagad av partisaner.
Då böcker och filmer framställer despoter som Hitler och Mussolini som människor och inte som demoner av maktfullkomlighet och galenskap anklagas de emellanåt för att göra just det – beskriva dem som om de vore människor som vi, begåvade med känslor som bitterhet, sorg och ilska. Visst, Hitler var ett monster, men det hemska med honom var att han även var en människa, dyrkad och beundrad av miljoner. Jag tror att det är nyttigt att betrakta våldsverkare som individer, som då Åsne Seierstedt gav sin bok om massmördaren Anders Breivik titeln En av oss: En berättelse om Norge. Det hemska med alla dessa tyranner, mördare, hjältar och helgon är att de alla är människor, varken demoner eller gudar.
Vi har svårt för att beskriva hatade eller älskade människor för vad de verkligen är och kan därför ta mer eller mindre medvetet djur till hjälp; hungrig som en varg, listig som en räv, flitig som en myra, from som ett lamm, envis som en åsna, modig som ett lejon och mycket mer i den stilen. Vi är alltså alla etologer som drar likheter mellan djur och människor, precis som Konrad Lorenz och hans likar.
Vad är jag då jag skriver ett blogginlägg om hur de stora elefanterna dansar? Om inte en oväsentlig liten myra som lätt skulle kunna krossas av deras tunga fötter.
För att återgå till etologernas rön och möjliga allusioner till det mänskliga samhället kan jag som avslutning inte undgå att ta berätta om vad jag lärt mig för en tid sedan.
En myrstack är en perfekt koordinerad struktur och kan liknas vid en slags organism, en slags kollektiv hjärna där enskilda insekter är perfekt integrerade i en helhet som inte skulle fungera utan deras samordnade verksamhet. Stacken är en komplicerad konstruktion vars centrum är den barnalstrande, ständigt uppvaktade drottningen, bevakad och försvarad djupt ner i stackens inre.
Heliga skrifter och muntliga traditioner har världen över hyllat myrornas flit och samarbete. I böcker och naturfilmer bevittnar vi deras ständiga iver och ändlösa arbete.
Döm om min förvåning då jag för några år sedan fick höra att ungefär en fjärdedel av stackens myror inte tycks utföra något arbete överhudtaget, alltmedan deras artfränder arbetar dag som natt, med enbart korta vilostunder.
Vilka är de där latmaskarna? Vad har de för funktion/berättigande? Visst, vi känner dem från våra arbetsplatser och de finns kanske även i vår egen släkt. De förkommer under alla förhållanden rikligt i film och litteratur – Oblomov, Homer Simpson och Kronblom, för att nämna några av dem. De kan lätt uppfattas som en börda för utveckling och evolution, men de tycks förekomma inom hela djurriket och till och med hos de flitiga myrorna och bina.
Myror rankas som några av de mest framgångsrika djurarterna på jorden, speciellt med tanke på att de bebor nästan varje hörn av vår planet. Är det då möjligt att arbetsvägran kan vara en viktig uppgift i myrornas värld?
Doktoranden Daniel Charbonneau och hans handledare Professor Anna Dornhaus vid University of Arizona färgade en stor mängd myror i avsikt att ta reda på vilka deras uppgifter; var och i hur hög utsträckning de arbetade. De fann att medan över 70 procent av myrorna emellanåt tog korta pauser, tycktes 25 procent inte utföra någon form av arbete.
En längre och noggrannare studie kan möjligen kunna avslöja mysteriet med dessa lata myror och deras eventuella nytta för hela kolonin. Möjligen kan de fungera som någon form av ersättningsarbetskraft, de matas och vårdas nämligen av de andra flitigt arbetande myrorna, men än så länge är detta enbart en hypotes som ännu inte kunnat bekräftas empiriskt.
Jag tänker på de där myrorna då folk omkring mig undrar varför jag skriver mina blogginlägg, om exempelvis Donald Trump och Konrad Lorenz. Kanske gör jag trots allt någon form av nytta, fast det är svårt att bevisa vad det kan vara och sålunda har jag hamnat där jag började – Lorenz hade kanske rätt då han menade att vårt mänskliga beteende är mer kopplat till djuren än vad vi anar. Men jag kan inte undgå att tänka vad nytta män som Trump, Putin och Netanyahu kan ha, vad som på något sätt kompenserar allt det onda de ställer till med. Under alla förhållanden bidrar de inte till någon julefrid.
Brenner, Marie (1990) “ After the Gold Rush”, i Vanity Fair, September 1. Charbonneau, Daniel och Anna Dornhaus (2015) “Workers ‘specialized’ on inactivity: Behavioral consistency of inactive workers and their role in task allocation,” i Behavioral Ecology and Sociobiology Volume 69, Issue 9. Deichmann, Ute (1996) Biologists Under Hitler. Cambridge, MA: Harvard University Press. Debord, Guy (2002) Skådespelssamhället. Göteborg: Daidalos. Dinkar, Joshi (2007) Mahatma Vs Gandhi. Mumbai: Jaico Publishing House. Evans, Richard Isidore (ed.) Konrad Lorenz: The Man and His Ideas. New York: Harcourt Brace Jovanovich. Grahber, Michael (2006) Irmfried von Eberl Euthanasie Arzt und Kommandant von Treblinka. Frankfurt am Main: Peter Lang. Hallqvist, Britt G. (2016) Shakespeare – Hamlet. Stockholm: Ordfront. Hamann, Brigitte (2010). Hitler's Vienna: A Portrait of the Tyrant as a Young Man. London: I.B. Tauris. Kater, Michael H. (1989) Doctors under Hitler. Chapel Hill: University of North Carolina Press. Kershaw, Ian (2001) Hitler 1889-1936: Hubris. London: Penguin Books. Kershaw, Ian (2001) Hitler 1936-1945: Nemesis. London: Penguin Books. Lifton, Robert Jay (1986) The Nazi doctors: medical killing and the psychology of genocide. New York: Basic Books. Linge, Heinze (2011) Med Hitler till slutet: mitt liv vid führerns sida. Stockholm: Pocketförlaget. Lorenz, Konrad (1969) Aggression – det så kallade onda. Stockholm: Norstedts. Mayer, Jane (2016) “Donald Trump’s Ghostwriter Tells All”, i The New Yorker, July 18. Murray, Conor (2023)”, i Forbes. October 18. Speer, Albert (1971) Tredje riket inifrån. Stockholm; Bonniers. Söderblom, Omi (2014) I skuggan av Nathan – texter av Helge Söderblom. Stockholm: Verbum. The White House (2025) National Security Strategy of the United States. Washington D.C. Van Meter, Jonathan (2004) “Did Their Father Really Know Best?” i New York Magazine, December 3. Wolff, Michael (2018) Fire and Fury Inside the Trump White House. New York: Henry Holt and Company.
