PARALLELLA VÄRLDAR PÅ GOTT OCH ONT: Tankar föranledda av Ogawas Minnespolis

Det var i början av 2014 som jag började skriva min blogg. Jag arbetade då på en skola i Växjö, medan jag bodde hos min mor i Hässleholm. Jag hade för en tid lämnat min hustru i Rom, men åkte dit för jämnan. Att jag hamnat i Växjö berodde på att jag i Rom, som så ofta förr, inte hade något jobb och det gick långa tider mellan de få konsultuppdrag jag lyckades ro i hamn. Min mor var nittiotre år, kände sig ensam i sitt hus och blev allt skröpligare. Fast hon var fullkomligt klar i huvudet, med ett minne bättre än mitt.

 

Då vi i slutet av sommaren 2013 besökte Sverige antog jag att det kanske vore en god idé att för en tid arbeta som lärare. Det brukade i Sverige gå tämligen lätt för mig att få jobb som en sådan. Även om det gått flera år sedan jag arbetade som lärare kunde jag räkna med min lärarutbildning och hade under årens lopp samlat på mig en del undervisningserfarenhet. Jag sökte ett par gymnasiejobb i närheten av Hässleholm och fick napp i det närliggande Kristianstad. En vecka innan jag skulle börja arbeta ringde de dock och meddelade att de oväntat ”fått tag på en yngre förmåga som antagligen passade bättre för jobbet”. Jag reste då till Växjö, där jag fått ett erbjudande som jag avslagit eftersom Kristianstad var närmre. I Växjö visade det sig att de fortfarande ville ha mig som lärare i mina ämnen – svenska och religion, samt några lektioner i engelska. Jag tog jobbet, något som betydde att jag varje morgon tog tåget till Växjö, en timmes färd som gav mig tid att förbereda dagens lektioner och rätta skrivningar.

 

 

Det var en pittoresk skola, inrymd i Växjös före detta lokstallar. Kollegorna var trevliga och även eleverna, något som gjorde att jag trivdes alldeles utmärkt, samtidigt som det kändes betryggande att göra min åldrande mor sällskap under kvällarna. Det var under våren som min yngre syster, som känner min skrivklåda, föreslog mig att jag skulle skriva en blogg. Sedan dess har jag suttit fast i vanan.

 

På Smålandsgymnasiet, som i varje annan skola jag arbetat, skilde sig stämningen från klass till klass. Jag har ofta undrat varför det är på det viset. En av klasserna var sammansatt av förhoppningsfulla datatekniker. Jag upptäckte snart att ett par av dem var ivriga läsare av så kallad fantasylitteratur och samtidigt högst avancerade datorspelare. De visste allt om sådant jag knappt hört talas om, men likväl fann vara en fascinerande, om än obegriplig, värld. Jag är alldeles för gammal för sådant och kan svårligen föreställa mig att slösa tid på datorspel. Jag skrev dock ner namnen på de spel som mina elever rekommenderade och ivrigt berättade om. Jag antog att det möjligen ingår i nutidens allmänbildning att ha något hum om dem – Myst, Portal, The Secret of Monkey Island, Machinarium, Grim Fandango, The Cat Lady, Broken Sword, Bad Mojo, Amnesia.

 

 

Begrep inte hur mina elever kunde finna tid att leka med allt det där och likväl inte vara helt bortkomna då det gällde att tillgodogöra sig den utbildning jag försökte delge dem. Flera av dem var till min glädje ivriga romanläsare rekommenderade en mängd litteratur jag inte hört talas om. Då jag frågade dem vem de tyckte var den bäste fantasyförfattaren svarade de enhälligt – George R. R. Martin.

 

Visserligen hade HBO Nordic börjat visa Game of Thrones, men jag kände inte alls till den och det dröjde ytterligare ett par år innan jag följde Tv-serien. På biblioteket lånade jag första delen av Martins massiva bokserie Sagan om is och eld, men tyckte att Kampen om järntronen var lite väl tjock. Då jag läst ett par kapitel gav jag upp. Jag hade läst det där förr; ett svärd som hette Is, en fånig trubadur, ett högt beläget slott med trappor huggna ur klippan ”för branta till och med för åsnor”. Det var för mycket dialog för min smak, för många schablonmässiga uttryck, endimensionella karaktärer, antingen alltför onda, eller enfaldigt goda, en korkad prinsessa, en åldrad, försvagad kung, en skum arvtagare ...

 

 

 

Men då jag några år senare började följa Tv-serien antog jag att jag varit trångsynt och fördomfull Jag borde ha gett K. K. Martin en bättre chans. Tv-serien var nämligen inte alls förutsägbar och flera av karaktärerna var intressanta, ändrade sig och fördjupades under historiens lopp. Det var dynamiskt, spännande och oväntat.

 

 

Trots mina förutfattade meningar läste jag redan i Växjö en del om K. K. Martin, som såg ut som en New Age-mysgubbe. I The Guardian fann jag en intervju med författaren, som jag som nybliven bloggare med lätthet kunde identifiera mig med. George R. R. Martin påstod nämligen:

 

en del författare skriver klart sin bok och bryr sig egentligen inte om att den tagit tid att skriva eller om den någonsin kommer att bli publicerad. Och om den kommer ut får den ett par recensioner och säljer 12 exemplar.

 

En tämligen adekvat beskrivning av mitt författarskap. Sedan gav han en utmärkt redogörelse för hur jag går tillväga då jag skriver:

 

Jag antar att det finns två typer av författare, arkitekterna och trädgårdsmästarna. Arkitekterna planerar allt i förväg, som en arkitekt går tillväga då han konstruerar ett hus. De vet hur många rum som kommer att finnas i huset, vilken typ av tak det kommer att ha, var ledningarna skall dras, vilken typ av VVS som skall installeras. Innan den första spiken satts i den första brädan har de designat och ritat det hela. Trädgårdsmästarna däremot gräver ett hål, sår ett frö och vattnar det.

 

Som ”författare” tillhör jag trädgårdsmästarnas skrå. Jag vet inte hur mina bloggar eller romaner skall utveckla sig. Ser jag tillbaka på dem utgör de förvisso vildvuxna, oansade trädgårdar med alltför mycket törne och ogräs.

 

 

Frön till bloggen du läser är snö, is och besatthet – dess betydelse för en viss sorts litteratur som fascinerat mig under lång tid, något jag insåg efter att ha läst Yoko Ogawas roman Minnespolisen. Att jag plockade upp den boken beror på att min familj nästan dagligen klagar över mitt bristande minne, trots att jag själv inte märkt att det är sämre än tidigare. Likt många människor är jag allt som oftast tankspridd och glömmer var jag lagt saker och ting – nycklar, glasögon, gamla intyg och kvitton. Dock tror jag inte att det blivit mycket värre med åren.

 

 

Vad som däremot oroar mig, och även på den fronten inbillar jag mig att jag inte skiljer mig från de flesta män i min ålder, är att då jag tänker tillbaka på mitt liv upptäcker hur att stora block med händelser har fallit bort, försvunnit och lämnat gapande tomrum efter sig, eller än värre – ingenting. Tänker på det italienska uttrycket un buco nell´aqua, ett hål i vattnet. Som en droppe när den spårlöst försvinner i en vattensamling har inte enbart namnen på vänner och bekanta, utan även själva individerna och vårt samröre med varandra fullständigt försvunnit ur mitt minne. Samtidigt kan dock märkliga ”minnesblock” oväntat dyka upp till ytan av mitt medvetande.

 

 

För mig utgör en del romaner sådana ”minnesblock”. I min bokhylla kan jag kasta blicken på en bok och plötsligt minnas då jag köpte och läste den. Efter att ha läst Ogawas Minnespolis tog jag fram Brian Aldiss, Frankenstein Unbound, Frankenstein i frihet. Den handlar nämligen om ”tidsblock”, hur förfluten tid tränger sig in i våra liv och förändrar dem, samtidigt som vi genom att manipulera det förgångna kan förändra framtiden.

 

Jag läste Aldiss roman någon gång vid mitten av sjuttiotalet. Som så ofta är fallet fascinerades jag av bokomslaget, kanske på samma sätt som jag kan köpa en flaska vin för att etiketten tilltalar mig. Jag antog att titeln anspelade på en tämligen oläslig pjäs av Percy Bysshe Shellley, Prometheus Unbound, som dykt upp under en litteraturhistorielektion. Skulle tro att det var i samband med en föreläsning om August Strindberg, revoltören mot allt och alla som uppenbarligen, likt Shelley, låtit sig inspireras, både politiskt och personligt, av den mytologiske titanen och upprorsmannen Prometheus, som satt sig upp mot den diktatur som tillämpades av Olympens gudar och därför straffats på ett bestialiskt sätt – Han kedjades vid en klippa i Kaukasus där en gam ständigt hackar i hans lever, vilken dock växer ut igen. I sin självbiografi Tjänstekvinnans son skrev Strindberg:

 

Det är ganska fysiologiskt riktigt att den antike skalden låter Prometheus gnagas i levern av gamen. Prometheus var revoltören som ville ge mänskorna upplysning […] han blev säkerligen gallsprängd av att se världen vara ett dårhus där fånarne gingo lösa och bevakade den ende kloke såsom en livsfarlig. Sjukdomar kunna färga människans åskådningar och var och en vet huru mörka alla tankar bli när man ansättes av en feber.

 

 

Frankensten Unbound, skriven 1974, berättar Aldiss hur vetenskapsmannen Joe Bodenland någon gång under 2020 med sin bil far rakt in i ett tidsgap, ett begrepp som antagligen borde förklaras mer ingående. Ett världskrig hade skapat katastrofala förhållanden. Stridande stormakter hade insett att kärnvapenkrigföring på jorden skulle få ödesdigra följder för samtliga stridande, därför hade man utvecklat Space Forces, Rymdstyrkor. Den väpnade maktkampen förlades därmed till rymden, bortom jorden och därute ägnade sig de politiska maktsfärerna åt ett hämningslöst kärnvapenkrigande.

 

Då fred åter etablerats hade obotliga skador inte gjort planeten Jorden till en obeboelig värld, men en oförutsägbar sådan. Utvecklingen hade fortgått och skapat en högteknologisk kultur med en bibehållen biosfär, men de avlägsna kärnvapenkrigen hade ruckat tids-rum balansen. Detta innebar att vissa av jordens individer som vid ett slumpmässigt tillfälle befann sig på en viss plats kunde hjälplöst slungas in i en annan tidsdimension. Ett sådant tillstånd kunde pågå en längre eller kortare tid, tills dess tidsskalan korrigerat sig själv och återställt den drabbade individen till rätt tid och plats.

 

 

 

Det var vad som drabbat Joe Bodenland. Med sin bil hade han slungats genom tids-rum rymden till det tidiga 1800-talets Schweiz. Där möter han Victor Frankenstein. Det visar sig att hans monster faktiskt existerar och det gör också Mary Shelley, författarinnan som skrivit  historien om Frankensteins monster. 

 

När Joe Bodenland 1816 träffar Mary Shelley, hette hon fortfarande Mary Godwin och hade då varken skrivit sin berömda roman Frankenstein: eller den moderne Prometeus, eller gift sig med Percy Bysshe Shelley som 1820, två år efter det att Frankenstein publicerats, skrev sin Prometheus Unbound. Då Bodenland träffar dem bor Percy Shelley och Mary Godwin tillsammans med Lord Byron i en villa vid Genèvesjön.

 

 

Joe Bodenland inser att skapandet av Frankensteins monster är inledningen till en katastrofal utveckling som kommer att leda till ett manipulerande av människans arvsmassa och få lika förödande konsekvenser som de som framställandet av den första atombomben orsakade. Aldiss roman blandar vilt litteratur- och vetenskapshistoria och i sin galna roman ställer han väsentliga frågor kring vetenskapsmännens ansvar och den skapande fantasins roll då det gäller att göra människor medvetna om sin existens och sitt ansvar för utvecklingen. Något som möjligen kan vara svårt att lägga märke till under ytan av en rafflande äventyrshistoria som bygger på såväl Mary Shelleys roman, som på allsköns science fiction berättelser och action filmer, exempelvis James Bondfilmer.

 

 

Aldiss monster har fler drag av Mary Shelleys ursprungliga skapelse än William Wylers berömda version av den. Därmed inte sagt att Aldiss även har inspirerats av Boris Karloffs monsterframställning. Aldiss gestaltning av monstret sammanfaller med såväl romanens som filmens beskrivning av en varelse som inte vet vad den skall göra efter sitt uppvaknande som en monstruös varelse och därför beter sig som ett barn kan göra; slår tanklöst mot sådant det inte begriper, samtidigt som det ställer besvärliga frågor och orimliga krav. Men liksom i Shelleys roman är monstret hos Aldiss även ett känsligt väsen vars främsta strävan är att få dela sitt liv med en varelse som tänker och känner som han. Monstret blir dock fruktat och bortstött och då han konfronteras med sin spegelbild begriper han varför andra känner avsky inför hans blotta uppenbarelse. I romanen är monstret både vältaligt och talfört, inom elva månader efter sin skapelse hade han lärt han sig tala både tyska och franska. Men då han inser vad hans skapare, Dr Frankenstein gjort, svär det förtvivlade monstret på att krossa och utplåna honom.

 

 

Inspirationen från Bondfilmer är i Aldiss roman speciellt påtaglig genom Joe Bodenlands bil, som följer honom till Genèvesjöns strand och imponerar på såväl den unga Mary Godwin som vetenskapsmannen Victor Frankenstein. Den använder inte fossila bränslen, är försedd med såväl GPS, bildskärm, mobiltelefon och en allvetande funktion inte olik, fast mer sofistikerad, än nutidens Siri. Likt en Bondbil är den även försedd med sofistikerade vapen. Sådana detaljer gör att Aldiss roman faktiskt fungerar som trovärdig science fiction. Joe Bodenlands bil är tämligen förbluffande med tanke på att den 2020 faktiskt inte framstår lika föråldrad som så mycken annan science fiction från anno dazumal.

 

 

Galenskapen är onekligen närvarande i Aldiss roman, men snön och isen som jag ovan nämnde som frön till den här bloggen – är även de närvarande? Förvisso, såväl Shelleys som Aldiss roman avslutas med en jakt på monstret över öde snövidder. Hos Shelley äger den rum i outforskade polartrakter, hos Aldiss inom ett tidsgap i en avlägsen framtid där Joe Bodenlands omgivning tycks falla sönder i en ödelagd värld skapad genom hans egna handlingar i ett avlägset förflutet

 

Därigenom påminner Aldiss Frankenstein Unbound om Stephen Kings märkliga och imponerande tidsreseroman 11/22/63 där en man reser tillbaka i tiden och lyckas hindra Lee Harvey Oswald från att mörda John F. Kennedy, enbart för att finna att hans heroiska handling i framtiden får än mer katastrofala följder än han någonsin hade kunnat förvänta sig.

 

 

Det är tveksamt om Anna Kavans Is kan kallas för en science fiction roman. Den utspelar sig i en parallell verklighet som möjligen kan vara förlagd till framtiden, men det är osäkert. Den tycks heller inte skildra en förfluten, avlägsen tid. I romanen finns bilar, tåg, flyg och grammofoner, men plötsligt kan läsaren finna sig i en blodig plundring av en stad där svärdsbeväpnade och bepansrade ryttare massakrerar invånarna. Eller en nordisk ruinstad där en jungfru offras till en drake som bor på botten av en fjord. Jag köpte romanen samtidigt som Brian Aldiss Frankenstein Unbound och då jag nu läser den finner jag till min förvåning att Aldiss har skrivit förordet i vilket han beskriver Anna Kavan som en författarinna som hos Kafka funnit en teknik hon använt sig av för att skildra en samtid hon uppfattade som ytterst hotfull.

 

 

Kavans roman tycks utspela sig under den osäkra freden efter ett förödande stormaktskrig. Städer ligger i ruiner och beväpnade soldater kontrollerar medborgarna, begär dokument och kontrollerar om utegångsförbud följs. Vi tycks befinna oss i ett land behärskat av en totalitär regim. I romanens inledning besöker berättaren, en uppenbarligen förmögen författare, en bekant som är konstnär och gift med en bräcklig, eterisk och skir kvinna som tidigare tycks ha haft ett förhållande med författaren. Hennes make, konstnären, behandlar sin undflyende och känsliga hustru illa och hon försvinner. Makens likgiltighet och demoniska personlighet får författaren att misstänka att han mördat sin hustru. Hans efterforskningar spårar henne dock till en avlägsen kuststad i ett land som kan påminna om Norge. Där hålls hon fånge av the Warden, Uppsyningsmannen, en krigsherre som omgiven en välbeväpnad privatarmé bor i ett luxuöst palats i en ruinstad, vars misstänksamma och brutala invånare ger intryck av att befinna sig på en medeltida nivå. Det hela får mig osökt att tänka på The Game of Thrones , inte minst med tanke på att det utanför staden finns en jättelik mur och landet, kanske även världen i övrigt, hotas av en inlandsis som obevekligt närmar sig.

 

 

The Game of Thrones skyddas Westeros sydliga länder av en väldig mur som reser sig mot de nordliga snövidder från vilka isvålnader närmar sig för att lägga under sig Westeros och utplåna dess stridande klaner. Hotet uttrycks i mottot för Huset Stark, Westeros nordliga murväktare: ”Winter is Coming, Vinter är på väg”. Skulle inte tro att K.K. Martin inspirerats av Anna Kavans Is, men säkerligen av den norrröna mytologins Fimbulvinter, den vinter som oavbrutet kommer att råda under tre års innan Ragnarök äger rum – Världens undergång.

 

Den vittberesta Anna Kavan hade säkerligen haft Norden i tankarna då hon skrev Is, men var antagligen främst inspirerad av de två år som hon under Andra världskriget tillbringade i Nya Zeeland, oroad av krigshändelserna i norr och känslan av närhet till Antarktis ismassor i söder. Trots skildringarna av ett hotfullt, märkligt landskap är det inte det, utan inre känslotillstånd som Kavan tycks vilja skildra och projicera på karaktärernas omgivningar Perspektiv förskjuts ständigt – från det intima, till det vidsträckta. Berättaren tycks efterhand alltmer uppgå i den brutale Wardens gestalt alltmedan den bleka kvinnan beständigt framställs som ett undflyende, men plågat offer. Anna Kavan har hos flera läsare kommit att framstå som en ”feministisk” ikon och hennes roman har tolkats som en kommentar till hur ett globalt, politiskt våld och en hotande miljöförstöring kan kopplas till en skrämmande ”erotisk objektifiering” av kvinnor och förvandlat dem till offer inom ett självförtärande, känslokallt kollektiv.

 

 

Jag tror inte att Anna Kavan läste den norske författaren Tarjei Vesaas roman Isslottet som skrevs 1963, men publicerades på engelska 1966, året innan hennes Is kom utOmöjligt är det dock inte eftersom Vesaas roman kom ut på samma förlag som hennes romaner – Peter Owen. Även Vesaas roman behandlar alienation och kyla utifrån ett kvinnligt perspektiv, men är trots sina symbolistiska undertoner strikt realistisk.

 

I en isolerad norsk by blir den livliga, elvaåriga Siss (Sissela) god vän med den undandragna och lite udda Unn. Då flickorna under den första dagen av sin bekantskap leker ensamma tillsammans finner de sig märkligt dragna till varandra. Den utåtriktade, ledargestalten Siss upptäcker något av sig själv i den allvarliga, plågade Unn, och tvärtom.

 

Unn blir som förtrollad av den öppna, skrattande Siss och lyckas övertala henne att de skall klä av sig nakna. Då de står nakna inför varandra undrar Unn om Siss kan se någon skillnad mellan dem. Då Siss svarar att hon inte kan det, förklarar Unn att hon vet att det är något som inte stämmer med henne. Att hon är rädd för att efter sin död inte få tillträde till himlen. Hon anklagar sig själv för att hennes mor dött sex månader tidigare och hon vet inte vem hennes far är.

 

 

När de klätt på sig igen känner Siss sig besvärad, orolig och rädd. Hon flyr hem i mörkret, men ligger liksom Unn sömnlös under natten. Dagen efter kan Unn inte förmå sig att komma till skolan för att där konfrontera sig med sin nyfunna vän. Istället söker hon till isslottet, väldiga isformationer som under hårda nordiska vintrar bildas av fruset vatten kring stora vattenfall. Driven av barnets drift att testa och utmana sig själv tar sig Unn in i is-salarna. Betagen av isgrottornas mystiska och förgängliga skönhet försjunker hon i tankar om sig själv och Siss. Unn förirrar sig slutligen i det kyliga mörkret, trampar genom isen och drunknar.

 

Folk i byn tror att Siss vet mer om Unns försvinnande än hon låter påskina och tyngd av skuld och sorg tar Siss på sig Unns roll som utanförstående och blir en ensling såväl i hemmet som skolan. Isslottet är en förrädiskt enkel, men sparsmakad och samtidigt lyrisk, berättelse som under sin skenbart realistiskt yta gömmer bråddjup. Den får mig att tänka på mästerliga japanska haiku där naturscenerier och stämningar inom ett strängt begränsat utrymme samverkar för att skapa bilder av inre känslolägen.

 

 

Romaner som Isslottet, och även i viss mån Is, och givetvis Kafkas verk, är skrivna på ett rakt, uppenbart realistiskt sätt som vaggar in läsaren i en värld som samtidigt är galen och förnuftig. Sådana litterära verk speglar vad J. R. R. Tolkien en gång skrev om sagor ”ju skarpare och klarare förnuftet är, desto bättre fantasier skapar det.” Vad Tolkien tycks mena är att sagor och fantastiska , liksom drömmar, kräver inre logik och klarhet. En realism som inom sina bestämda ramar blir till något helt annat – drömmar som avslöjar vad vår existens verkligen innebär.

 

Jag funderade på detta då jag igår såg Jan Švankmajers film Alice, som min äldsta dotter sänt mig från Prag. För några år sedan såg vi tillsammans en utställning med Švankmajers kusliga, men samtidigt humoristiska ”skulpturer”, en slags collage av uppstoppade djur och skelettdelar.

 

 

 De påminde om de kuriosakabinett som under Barocken var populära vid europeiska furstehov. Inte minst hos Rudolph II, den ytterst excentriske kejsaren för det tysk-romerska riket som höll till på kungaborgen Pražský hrad i Prag, där han kring sig samlade alkemister, magiker, originella konstnärer och geniala vetenskapsmän. En med åren tilltagande sinnessjukdom hindrade Rudolph från leda ett imperium som föll samman under pressen från religiösa reformationer och slutligen besegrades han av sin mentalsjukdom, tvingades abdikera och överlämna kejsarvärdigheten till sin bror och dog slutligen som en galen enstöring.

 

 

Švankmajers Alice heter egentligen Nĕco z Alenky, Något om Alice, och är en fri tolkning av Lewis Carrols Alice i Underlandet, en bok jag läst flera gånger, alltid lika förbluffad hur någon förmått skildra ett barns drömvärld. Švankmajers film är en så kallad stop motion animation, befolkad av en livslevande Alice som rör sig bland hans groteska skapelser; kusliga malätna dockor och bisarra djur inom nergångna och sönderfallande rum och hyreskaserner. Ett skräckinjagande, fantasirikt och, likt Kafkas berättelser, märkligt humoristiskt universum.

Just så skall Alice i Underlandet skildras. Inte relativt slaviskt, som i Disney gjorde i sin i och för sig geniala tolkning, eller fullkomligt påhittat eller löjligt förenklat som i Tim Burtons katastrofala version, som är en av mitt flitiga biobesökandes största besvikelser – jag hade av honom väntat mig något betydligt bättre än en pastellfärgad, fjantig version om kampen för att rädda Wonderland. Usch!

 

 

Till skillnad från Burton skapade Švankmajer ett mästerverk – en parallellvärld till Carolls Underland, även den sedd genom ett barns ögon, tolkad med ett barns förundran, frimodighet och oro. En dröm bortom gott och ont, bortom de vuxnas förnumstiga pekpinnevärld och istället präglad av ett barns snedvridna, men samtidigt djupt personliga och därmed sanna föreställningsvärld.

 

En abnormitet som även präglar den värld som Anna Kavan skildrar i sin roman. Hennes ursprungliga namn var Helen Emily Woods och hon var det enda, ensamma och i stort sett ignorerade barnet i en dysfunktionell familj. Då hon var elva år tog hennes far livet av sig och som nittonåring övertygade hennes mor henne att gifta sig med sin egen avlagda älskare. Han gjorde Anna med barn och tog med sig henne till Burma, där han arbetade som järnvägsingenjör, de skildes åt efter tre år.

 

 

Då Helen Woods tog sig namnet Anna Kavan och fullkomligt förändrade sin tillvaro var det enbart ett av flera uppbrott under ett kringflackande liv. Under tjugotalet levde hon bland racerförare på Rivieran och grundlade där ett livslångt heroinberoende, som inte lindrades under hennes senare liv inom olika konstnärskretsar. Anna åkte ut och in mellan olika mentalkliniker och förmådde inte befria sig från ett allvarligt drogberoende, som slutligen blev en bidragande orsak till hennes död 1968.

 

 

Vid sidan om sitt författarskap, var Anna Kavan en begåvad konstnär vars konst ofta speglar hennes uppdiktade världar, med dess poetiska skönhet och kusliga suggestionskraft. Att vara såväl konstnär som författarinna delar hon exempelvis med Leonora Carrington vars drömbok Down Below, Där nere, likt flera Anna Kavans litterära verk skildrar en galen, förvriden verklighet. Carrington skrev Down Below under en djup kris, då hon som så ofta varit fallet med Kavan, satt inspärrad på ett mentalsjukhus.

 

Carringtons konst får mig att associera till Tove Jansson, som förvisso inte alls var galen, men liksom Kavan och Carrington förmådde skapa en parallellvärld av såväl lyrik och skönhet, som hotande mystik och fara. 


 

Hotfullheten som för det mesta lurar i Tove Jansson böcker mildras av värmen och den intima tryggheten inom den godmodigt generösa och lekfullt fantasirika Muminfamiljen. 

Tove Janssons pittoreska Mumindal med dess omgivande mörka berg och skogar är en unik värld precis som landskapen i Michael Endes roman Momo eller kampen om tiden, fast i hans fall är omgivningarna mer än hos Jansson kopplade till en reell verklighet – Italien där tysken Ende under större delen av sitt liv hade sitt hem. Även Ende var en skrivande konstnär. I Momo, liksom i Kavans Is, hotas världen av en själsdödande kyla. Hos Momo är det gråa män i tjänst hos kommersialism och likriktande totalitarism som stjäl tid och därmed dödar fantasi och skaparkraft.

 

 

Två av mina andra favoritromaner är även de skrivna av bilkonstnärer – Alfred Kubins Den andra sidan och Giorgio de Chiricos Hebdomeros. Kubins roman är en mörk fabel om en stad som sakta förfaller i takt med en despots fysiska försämring och moraliska fördärv. Stadens modernitet som kombineras med uråldriga, fallfärdiga kvarter och underjordiska tunnlar fick mig att tänka på Prag. Det allmänna sönderfallet under en alltmer galen härskare kan möjligen sammanställas med tillståndet som rådde under Rudolph II, men kanske även oron som rådde inom det Österikisk-Ungerska kejsardömet innan det Första världskrigets utbrott, romanen skrevs 1908. Kubin kände Kafka och var en flitig pragbesökare. Kubins mörka och hotfulla värld är inte helt olikt Ana Kavans isvärld, fast historien utspelar sig i ett mer tropiskt klimat.

 

 

Trots sin bildrikedom och filmatiska scenerier har Den andra sidan en mer eller mindre fast berättarstruktur. de Chiricos Hebdomeros liknar däremot Kavans Is i den meningen att den italienske konstnärens roman framstår som ett slags bildcollage, utan ett klart händelseförlopp. Hebdomeros har än mer tvära kast mellan scenerier, bilder och episoder än Kavans Is, men den är också i min mening mer lyrisk och målerisk. Hebdomeros skrevs 1929, men kom då ut i en liten upplaga och förblev så gott som okänd fram till 1964, då den uppmärksammades som kanske den främsta ”surrealistiska” roman som skrivits. Detta trots att Chirico inte betraktade sig som ”surrealist” och dessutom på senare år inte ville kännas vid sin roman, som han skrev på franska. Även det en märklig bedrift med tanke på att Chirico med ett annat modersmål likväl förmådde skriva en så lyrisk och bildrik franska.

 

 

Det går inte att ta miste på att Hebdomeros fångar stämningarna i Chiricos tavlor, emellanåt genomlysta av Medelhavets värme och ljus, men också förlänad med dess mörkare undertoner. Hebdomeros ger som tavlorna intryck att vara förankrade i en mångtusenårig tradition av konst och estetik. Ett landskap som med sina klassiska allusioner likväl integrerar moderna element som tåg och fabriksskorstenar.

 

De romaner jag nämnt kan antagligen samlas under rubriken Slipstream, en litterär term som 1989 introducerades av den amerikanske, science fiction författaren Bruce Sterling, i ett försök att kategorisera litterära verk som förde in icke-realistiska inslag – som sagor, science fiction, drömmar, fantasy och surrealism – i skildringar som i övrigt framstod som realistiska och dessutom utspelade sig i nutida/samtida miljöer.  

 

Slipstream är i själva verket ett aerodynamiskt begrepp, som används inom motor- och cykelsport. Om ett fordon färdas i hög hastighet skapas bakom det ett undertryck som i sin tur ger upphov till lägre luftmotstånd. Ett fordon som befinner sig precis bakom ett annat fordon i hög hastighet kan dra nytta av det där luftsuget och i en ökad hastighet köra om det framförliggande färdmedlet – i allmänhet en cykel eller en bil.

 

 

Sterling, som i sitt författarskap ofta använder sig av tämligen egendomliga associationer och nyskapade ord, tycks mena att en berättelseström, exempelvis realism, ger kraft åt en annan berättargenre, exempelvis fantasy, och glider in, slips in, i den och därmed får den andra genren en skjuts framåt och förmår därmed överglänsa den berättarkonst som den dragit nytta av. Sterling beskrev känslan som uppkommer då du läser en slipstreamberättelse:

 

den får dig helt enkelt att känna dig mycket underlig; på ett sätt som påminner dig om hur det är att leva i det tjugoförsta seklet, om du nu är en person förlänad med en speciell känslighet.

 

Slipstreambegreppet antyder rörelse och kan därmed kopplas till modernism i den meningen att den utgör en kommenterar till en komplicerad verklighet; ett ”nu” som vi alla befinner oss i. Slipstreamförfattaren och den värld hen skapar uppkommer genom att hen är en främling i sin tid och därmed betraktar vår tillvaro utifrån sitt utanförskap. Sådana författares skapelser förvandlas till en parallellvärld; en trollspegel som både förvränger och avslöjar vilka vi verkligen är. Som då Frankensteins monster genom att betrakta sin spegelbild drabbas av den plågsamma insikten att han är ett missfoster, en styggelse.

 

 

I vår moderna värld är vi kringskurna av ett tillstånd statt i ständig förändring och därmed blir också den litteratur som skapas av slipstreamförfattare ”flytande”, såväl anpassningsbar som föränderlig. Likt myter och drömmar öppnar den sig ständigt för nya tolkningar.

 

Sociologen Zygmunt Bauman som ägnat en mängd böcker åt ”främlingen” och ”främlingskapet” sammanställer ofta ”konst” med liquidity, ett flytande tillstånd. Enligt honom är liquidity i stort sett det samma som obeständighet, ett tillstånd som blivit dominerande inom vår nuvarande existens och helt naturligt har samtidskonsten anpassat sig till det.

 

Jag tolkar Baumans argument som att vi söker efter insikter som ytterst visar sig vara präglade av ständig tillblivelse. Ett tillstånd av rörelse, förändring och skapande. I grund och botten strävar vi alltså inte alls efter något mål. Vår längtan, våra handlingar och önskemål har kommit att begränsas av åtrå, lust och begär. Syftet, målet och meningen med vår existens har därmed förlorats ur sikte. Vår värsta farhåga är nu möjligheten att verkligen uppnå full tillfredsställelse – Frälsning.

 

 

Sann konst kan möjligen bidra till att förvandla något som är såväl kortvarigt som kortsiktigt till något som är evigt och beständigt. Inom vår likformade, globala tillvaro hyllas märkligt nog individualism och egenrättfärdighet på bekostnad av etablerade, moraliska värden, exempelvis i form av samverkan för att respektera mänskliga rättigheter och bevara jordens naturresurser. Vi ger oss varken tid eller utrymme att förverkliga något som skulle kunna gynna oss alla, utan rusar istället runt i våra högst personliga och narcissistiskt präglade ekorrhjul. Slipstreamlitteraturen ställer sig dock vid sidan om spektaklet och genom sitt alternativa synsätt visar den oss hur absurd vår tillvaro i själva verket är.

 

 

Högteknologin har med rasande fart förändrat vårt samhälle – mobiler och telefoner kopplar ihop människor, men samtidigt tycks det som om alltfler av oss har förlorat kontakt med verkligheten. Genom att den fysiska närheten till andra människor har minskats blir även konsekvenserna av vårt handlande allt diffusare.

 

Vi kan numera döda våra medmänniskor med en drone. Har vi frågor och klagomål hänvisas vi till webbsidor och digitaliserade röster. Tekniken har även gjort sin entré inom våra mest intima sfärer. En möjlig konsekvens av ett samlag behöver inte längre vara födseln av ett barn. Sådana kan nu för ett pris tillhandahållas genom spermabanker, eller surrogatmammor. Sexuell samvaro har förvandlats från att vara ett bevis på djup, intim samvaro mellan två människor som verkligen älskar varandra och därigenom är beredda att ta ett gemensamt ansvar för följderna av sitt förhållande. Dessvärre har i dessa moderna tider sexualitet förvandlats till ännu en vara, en föreställning, en mekanisk akt enbart inriktad på fysisk tillfredsställelse. Visst det går det att påpeka att så har det alltid varit inom vissa sfärer av mänsklig samvaro – prostitution har alltid funnits inom mänskliga samhällen.

 

Visst, men nu har tekniken förändrat även de omständigheterna. Då teknologin minskar risker och konsekvenser söker sig nu människor till surrogat för sådant som tidigare engagerade, skrämde och upprörde oss. Allt sådant som Edmund Burke vid mitten av sjuttonhundratalet benämnde det subtila, det vill säga något som är motsatt till intimitet och trygghet, sådant som lugnar våra nerver. Det subtila spänner däremot nerverna, skrämmer och hetsar oss, men gör i gengäld tillvaron mer oförutsägbar och spännande.

 

 

Ersättningar för tidigare starka emotioner är inte alltid begränsade till digitala upplevelser, utan även teknologiskt underbyggda risktaganden som bungee jumping, fallskärmshoppning, bergsklättring o.dyl. Det främsta teknologiska surrogatet för adrenalinhöjning är möjligen fortfarande bilåkning, helst i lyxiga fordon och i hög hastighet. Ett nöje som i kommersiella syften ofta kopplas samman med sex. Ett lyxigt fordon lockar till dig sexuella partners och förhöjer din prestige:

 

 

En bekväm, vacker bil kan även omsluta dig med en mildrande komfort, förläna en känsla av välbefinnande och självsäkerhet, som i Bruce Springsteens Pink Cadillac:

 

I love you for your pink Cadillac.

Crushed velvet seats.

Riding in the back.

Oozing down the street.

Waving to the girls.

Feeling out of sight.

Spending all my money

On a Saturday night.

 

Jag älskar dig för din rosa Cadillac.

Mjuka sammetssäten.

Färdas i baksätet

Sipprande nerför gatan.

Vinkande åt flickorna.

Känna mig utom synhåll.

Spendera alla mina pengar

under en lördagskväll.

 

 

En mängd amerikanska sånger besjunger friheten i att ge sig hän åt Open Higways, Öppna motorvägar, på väg mot en okänd frihet. Det hindrar dock inte att det kan röra sig om en färd blandad med oro, kanske skräck. Springsteen igen – Stolen car:

 

And I’m driving a stolen car
On a pitch black night
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

 

Och jag kör en stulen bil

genom en becksvart natt

och jag säger mig själv: Du kommer att klara det.

Men, jag kör om natten och färdas i fruktan

över att jag skall försvinna i detta mörker.

 

Betrakta sekvensen från Hitchcocks Psycho med Marion Crane (Janet Leigh), som efter att ha stulit 40 000 dollar från sin arbetsgivare, till tonerna av Bernard Herrmans suggestiva musik, i sin bil genom en mörknande natt färdas mot sin död på Bates Motel. https://www.youtube.com/watch?v=FSlo44VO-lE&ab_channel=scaringeachother

 

 

Att någon sitter bakom ratten på en bil är för övrigt en av amerikansk films vanligaste screen shots. I USA tycks det som om bilen för många har blivit en integrerad av deras personlighet. En vän bosatt i USA sa mig en gång att han skulle satsa sina surt förvärvade slantar på en ny, lyxig bil, detta trots att han egentligen inte alls hade råd med det. Då jag undrade varför han gjorde en så korkad investering, en bil förlorar i värde redan då man kör den hem från bilhandlaren, svarade han: ”Jag måste kunna se mina barn i ögonen. Jag vill inte att de skall skämmas över att ha en loser till far. En usling som inte ens har råd med den ordentlig bil.”

 

Minns hur jag då jag besökte en av mina svägerskor i Miami fann att det i hennes villakvarter inte fanns några trottoarer och hur jag under mina promenader kände hur hennes grannar misstänksamt följde mig med blickarna, där de ruvade bakom sina gardiner eller klippte sina redan välansade gräsmattor. En fotgängare! Det måste röra sig om en skum individ, även om han är vit och relativt anständigt klädd.

 

Stephen King är en författare som väl motsvarar slipstreambegreppet Jag känner få författare som från en alldaglig realism kring The American Way kan skapa skräck utifrån alla de gadgets som omger landets invånare; mobiltelefoner, datamaskiner, gräsklippare, krocketklubbor, matberedningsmaskiner, ugnar och givetvis – bilar. På ett ögonblick kan hans karaktärer tvingas uppleva hur deras trygga tillvaro förvandlas till ett obegripligt och oförutsägbart helvete där de tvingas stå öga mot öga med demoniska krafter i något som kan tyckas vara ett parallellt universum.

 

 

Hos King är bilar emellanåt dödsmaskiner som besätter sina ägare, som en Plymouth Fury Christine, en Buick Roadmaster From a Buick 8, eller en Mercedes Benz Mr. Mercedes, för att inte tala om de galna lastbilarna i Kings egenhändigt regisserade kalkonfilm Maximum Overdrive.

 

 

Kanske är det sammanblandningen av frihet, sex, bilar och död som i USA givit upphov till en subgenre av actionfotografering – bilolycksbilder. Med mästare som Artur Fellig (Weegee):

 

 

Och mexikanen Enrique Metinides:

 

 

Även Andy Warhol, som med sitt stora intresse för kommersialism, känslokyla, sex och död möjligen kan betraktas urtypen för Zygmunt Baumans ”utanför stående” konstnär, ägnade en mängd konstverk åt bilolyckor.

 

 

Warhol var också fascinerad av kändisskap och dess roll för glamour och kommersialism, något som även det har färgat av sig på kulten kring bilar och bilolyckor, med offer som James Dean – ”lev hårt och dö ung”.

 

 

Eller Jackson Pollock, kanske även han kan betraktas som en Slipstreamer:

 

För mig tycks det som om den moderna målaren inte kan uttrycka den här tidsåldern, flygplanet, atombomben, radion, i renässansens formspråk, eller med uttryck lånade från någon annan, tidigare kultur. Varje ålder hittar sin egen teknik. [...] Enligt min uppfattning arbetar den moderne konstnären med, och speglar en inre värld – med andra ord ... han uttrycker energi, rörelse och andra inre krafter.

 

 

När teknologin väl gjort sitt inträde i den mänskliga sfären; från eld och hjul till tryckpressar, tåg, radio, flyg, TV, Intranät, sofistikerade vapen och … bilar, förändras allas vår tillvaro i en omfattning som är svår att omfatta och redogöra för. Bilar uppfanns som ett fortskaffningsmedel, men som vi sett ovan har de blivit så mycket mer, bland annat en inkarnation för våra mer eller mindre dolda begär. Om vi varit bättre intellektuellt utvecklade, mer moraliskt inriktade, kanske vi hade kunnat utnyttja vår sofistikerade teknologi för bättre ändamål. Nu tycks den istället hota oss, som om vi i hög hastighet färdades i en bil mot en slutgiltig olycka, en krasch. Felet finns inte hos våra redskap, det vilar inom oss.

 

Då jag skriver detta kommer jag att tänka på att Bruce Sterling är en stor beundrare av James Graham Ballard och har nämnt honom som en utmärkt föregångare för samtida Slipstream författare. För några år sedan rotade jag min vana trogen bland böckerna på ett bord i FAOs foyer där folk brukar placera begagnade böcker och fann där J.G. Ballards roman Crash. Jag kände enbart författaren som skaparen av Solens rike som låg till grund för Spielbergs film med samma namn och erinrade mig vagt att den otäcke, men likväl skicklige och fascinerande David Cronenberg hade gjort en film med samma namn som romanen jag höll i min hand.

 

 

Det visade sig att mitt antagande varit riktigt, men jag har sällan läst en så otäck, ja … äcklig roman som Ballards Crash. Eftersom jag nu inte kan finna den någonstans bland mina böcker befarar jag att jag har slängt den och börjar anse att om så varit fallet var det antagligen ganska dumt gjort. Även om det gått flera år sedan jag läste Crash har den stannat i minnet och då inte som en perverterad avart utan faktiskt som en intressant skildring av vår samtids vansinne och dess sammanblandning av kropp, psyke, sex, dödsdrift och högteknologi. Att jag började leta efter hans bok beror på att Ballard alltmer kommit att hyllas som en outsider som tidigt insett och kunnat formulera vart vårt samhälle är på väg. I en av sina romaner, Cocaine Nights, konstaterade han:

 

Konsumtionssamhället hungrar efter sådant som är avvikande och oväntat. Vad skulle det annars vara som driver de alltmer bisarra infallen inom en underhållningsindustri som får oss att inhandla och konsumera alltmer? […] Det finns inte mycket kvar som förmår att väcka och egga människor … möjligen brott, ytterligheter och aggressivitet – med vilket jag inte menar något som är direkt illegalt, utan sådant som gynnar vår jakt efter upplevelser som förmår stimulera vårt nervsystem, få pulsen att slå hårdare, få synapser som dövats av inaktivitet att elektrifieras.

 

 

Det sjukdomstillstånd som Ballards Crash handlar om har ett namn – symphorofilia, från grekiskan symphora, olycka, och innebär att den drabbade blir sexuellt upphetsad genom att arrangera eller bevittna en våldsam tragedi, exempelvis en bilolycka. Termen skapades faktiskt tjugo år efter det att Ballards bok kommit ut. John William Money (1921-2006) identifierade åkomman som en extrem form av parahphilia, det vill säga ett sjukligt begär efter sexuell stimulans från föremål eller varelser som hos normala personer i allmänhet inte väcker perverterade begär och leder till moraliskt förkastliga handlingar.

 

Inom parentes sagt var Money, som var professor i pediatrik och medicinsk psykologi vid det ansedda John Hopkins University i Baltimore, även han ett offer för teknologins inverkan på fixa idéer. John Money var världsberömd expert på sexuell identitet och könsroller, med intersexualism, eller s.k. transgender, som sin specialitetHans betydelse för genusforskning har blivit epokgörande, bland annat genom att introducera termer som gender identity, genusidentitet, genus role, genusroll och sexual orientation, sexuell orientering.

 

 

Som specialist på ”könsidentitet” rekommenderade Money emellanåt kirurgiska ingrepp och hormonbehandlingar för att åstadkomma genomgripande könsbyten, på såväl barn, som unga män och kvinnor. Något som för flera av hans patienter fick katastrofala följder då de vuxit upp och funnit att deras svävande könsidentitet enbart varit en del av en psykologisk mognadsprocess. Denna del av Moneys verksamhet resulterade i en upprörande bok av journalisten John Colapinto som sätter fingret på medicinsk arrogans och missriktad vetenskap – As Nature Made Him.

 

Som en försmak till vansinnet i Crash och i efterföljd av Andy Warhol organiserade Ballard 1970 en utställning med bilder på bilolyckor med dödlig utgång. De visades utan kommentarer och väckte en våldsam uppståndelse.

 

Ballards fascination inför ämnet kulminerade tre år senare med romanen Crash. Då jag läste den var jag oförberedd på denna orgie av död, våld och sex, skriven av någon som tycktes vara fullkomligt utlämnande då det gällde sin fixering vid vad jag uppfattade som en ohämmad perversion. En uppenbar psykopat som frossade i ett sjukligt idisslande kring varje upptänkligt sätt som mänskliga kroppsdelar och vätskor kan sammanblandas med de förvridna metalldelarna efter en bilolycka. Sida upp och sida med noggrant beskrivna sexscener, ständigt i samband med bilkörning och bilolyckor. Ett sceneri lika instängt och groteskt förvridet som de Sades i längden sterila och enformiga romaner, fullkomligt i avsaknad som de är av glädje och medkänsla.

 

 

Hos Ballard blir erotiken förtingligad, profanerad, kommersialiserad och banaliserad, frigjord från naturen förenas den med teknologi och mekanik. Chockeffekten mattas, kvar blir enbart förundran över att någon har förmått skriva något sådant. Minns inte om jag läste ut romanen.

 

Historien berättas av en person med samma namn som författaren. Han bor liksom Ballard gjorde i Shepperton en förstad till London, i närheten till en av motorvägarna ut mot Heathrows flygplats. Även om Ballard medvetet grumlar likheterna förstår läsaren att det finns ett samband mellan huvudpersonens och författarens fascination inför våldsamma bilolyckor. Romanens berättare attraheras, sexuellt såväl som intellektuellt, av en tidigare ”TV-vetenskapsman” som förvandlats till en ”motorvägarnas mardrömsängel” och med en bil försedd med polisradio försöker uppsöka varje fruktansvärd olycka som rapporteras över den. Orimligt upphetsad dyker han upp med sina kameror och frossar i blod och vrakdelar.

 

Ballard blir efter det att han skadats svårt i en trafikolycka närmare bekant med den demoniske olyckshabituén och snart har han sällat sig till ett sällskap av alienerade galningar, överlevare från andra olyckor, som slaviskt följer den perverterade symphorofiliagalningen under hans jakt efter katastrofer. Efterhand bidrar det groteska gänget med att iscensätta trafikolyckor ofta med dödlig utgång både för dem själva och deras offer. Ledarens yttersta önskan är att själv dö i en frontalkrock med Elizabeth Taylor.

 

 

Efter det att de chockerande osmakligheterna sjunkit undan har jag börjat fundera kring Crash och det är därför jag nu förgäves sökt efter den. Kanske var det så att Ballard trots allt var kritiskt inställd till det som han så ingående beskrev? Vad han försökte uttrycka genom sin perversa brutalitet var kanske inget annat än en kritik av de känslolösa omgivningar och tänkande som en överteknologiserad kultur har skapat. Hur den har invaderat och förgiftat inte enbart vårt tänkande utan även våra kroppar och vårt undermedvetna driftsliv.

 

Möjligen handlar Crash om hur människor skadats av djupgående depressioner som följt på svårartade, djupt traumatiska upplevelser. Hur de har alieneras från verkligheten och fallit offer för en depraverad besatthet som förvärrats efter det att de har mött någon som haft liknande upplevelser och smittats av samma dolda drifter, En såväl intellektuellt som sexuell symbios gör så att de tillsammans förlorar all kontroll och hänger kropp och själ åt det mest förbjudna. En tillvaro där allt och alla utnyttjas inom en fullkomligt perverterad omgivning, där deras förvridna driftsliv gynnas av en människofientlig teknologi som obevekligt orsakat en drift vars slutmål är detsamma för oss alla – Döden.

 

 

Yoko Ogawas Minnespolisen är fjärran från det frenetiska vansinnet i Ballards Crash, men Bruce Sterling säkerligen ha karaktäriserat även hennes roman som en slipstreamprodukt. Den utspelar sig i en hamnstad på en isolerad ö, som dock tycks var stor och självförsörjande. Få ting antyder att den inte skulle utspela sig i nutid – där finns bilar, tåg, affärer, institutioner, skolor och bibliotek. Människor, vanor och infrastruktur ger intryck av att spegla panska förhållanden, men det finns subtila förskjutningar som gör Minnespolisen till en slipstreamroman som väcker associationer till andra verk som Orwells 1984 och Bradburys Fahrenheit 451, fast enligt min mening är Ogams roman med sin stillsamt lyiska berättarton fullkomligt unik.

 

 

 

Kanske är Ogawa del av en speciell japansk berättarådra som jag tror mig ha funnit hos författare som Kobo Abe och alldeles speciellt i en roman av Taichi Yamada, Främlingar. I Yamadas roman hamnar en TV-manusförfattare efter ett misslyckat äktenskap i en väldig byggnad i Tokyos centrum. Större delen av lägenheterna har på grund av oöverstigliga hyror övergetts av sina tidigare hyresgäster och gjorts om till kontorslokaler, något som gör att manusförfattaren om nätterna är så gott som ensam i den för övrigt tomma byggnaden. Han plågas av mardrömmar och minnen av sin svunna kärlek och trygghet, har svårt att sova och strövar omkring i ett Tokyo som om natten får en spöklig karaktär. På en bar träffar han sin sedan länge avlidne far och blir hembjuden till sitt forna föräldrahem där han bjuds på middag av sin döda mor. Det tykcs som om det i det toppmoderna existerar en parallellvärld där det förgångna fortlever. Då huvudpersonen om nätterna återvänder till sin lägenhet får han ibland besök av en vacker kvinna som tycks var en av de får kvarvarande hyresgästerna i en byggnad där mannen enbart brukar sammanträffa med portvakten.

 

 

Flera japanska skräckfilmer, myter och sagor antyder att Japan är befolkat av spöken, andar och demoner, kanske en reflektion av en urgammal tro på kamis, ett begrepp som möjligen kan tolkas som ”naturgudar” eller ”andar”. Kamis kan inneslutas av såväl djur och männsikor, som olika föremål och hemsöka speciella platser. Liksom Yamadas nattliga Tokyo är Ogawas ö en plats bortom den vardag vi är vana vid.

 

Till skillnad från de begärsbesatta galningarna i Ballards Crash är människorna i Ogawas Minnespolisen i allmänhet goda och omtänksamma. Samtliga är dock underkastade tyranniet från en mystisk Minnespolis, som beväpnad och uniformsklädd far omkring med bepansrade fordon. Dt finns också en ständigt närvarande och obegriplig, men till synes tillmötesgående, byråkrati som tjänar en repressionen. Var och vilka statens styresmän är får vi aldrig veta. Avde för oss okända orsaker har de de styrande har fullkomligt isolerat sitt örike från omvärlden och strävar efter att från dess invånare utplåna samtliga minnen. Med jämna mellanrum kommer exempelvis dekret om att alla rosor skall försvinna, en annan dag kan det röra sig om fåglar eller böcker. Det tycks som om såväl kultur som natur slaviskt åtföljer dekreten – floder och havsstränder fylls av rosenblad, stora fågelflockar lämnar ön . En morgon kan öns befolkning vakna upp och finna att de förlorat sitt doftsinne, eller att all fågelsång tystnat. Som om de vill att förlusten skall bli total förstör de frivilligt förbjudna växter, böcker och andra ting som Minnespolisen har för avsikt att utplåna.

 

Minnespolisen härjar fritt och möter inget motstånd. De för bort människor som vägrar följa direktiv och/eller visar tecken på att inte kunna, eller vilja glömma. De bortförda återkommer inte. Det ryktas att de förts till anstalter där man forskar för att finna och utplåna de gener och hjärnfunktioner som skapar och stödjer minnesfunktioner. Även om människor är passiva och tiger, finns det en del av dem gömmer misstänka minnesförbrytare.

 

 

Ogawas roman är lyrisk och vacker, med begåvad med en stillsam och sällsamt sordinerad berättarröst. Berättaren är en ung författarinna vars föräldrar, en ornitolog och en konstnärinna, har förts bort av minnespolisen, som även rannsakat hennes hem. Hennes bästa vän och förtrogne är en gammal sjökapten som bor på en rostande och oanvänd färja förankrad i hamnen. Tillsammans med honom har hon i sitt hem gömt sin förläggare som visat sig ha ett osvikligt minne. Dold i ett lönnrum försöker han förtvivlat få sjökaptenen och författaren att bevara och odla sina minnen. Ett hopplöst företag eftersom de bortsett från att hålla förläggaren dold laglydigt följer Minnespolisens absurda direktiv. Under historiens lopp sprider sig armod och tristess över ön alltmedan naturen också tycks ge upp, snö faller och vintern blir aldrig vår, människor förlorar föremål, bekvämlighet, självförtroende, minnen medan allt obeveklighet rör sig mot en allomfattande tomhet, total utplåning.

 

 

Minnespolisen är varken en lång eller svårläst roman. En sällsynt pärla med subtila skiftningar och en utsökt yta som väcker minnen av japanska träsnitt, Shindos filmer och Kawabatas naturskildringar. Under sin skenbara enkelhet döljer romanen tankedjup som kräver eftertanke och omläsning.

 

Läsningen av Ogawa var det frö som i mitt medvetande fick en mängd tankar och associationer att spira. En del har jag nu redogjort för, men det finns åtskilligt mer att finna och inspireras av i Minnespolisen och jag kan intet annat än rekommendera er att läsa den.

 

 

 

Aldiss, Brian (1982) Frankenstein Unbound. New York: HarperCollins. Ballard, J. G. (1997Cocaine Nights. London: Fourth Estate. Ballard, J. G. (2001) Crash. London: Picador. Bauman, Zygmunt (2006) Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity. Burke, Edmund (1998) A Philosophical Enquiry. Oxford: Oxford University Press. Carrington, Leonora (2017) Down Below. New York: NYRB Classics. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros. Cambridge: Exact Change. Colapinto, John (2006) As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised As A Girl. New York: Harper Perennial. Ende, Michael (2007) Momo eller kampen om tiden: En sagoroman. Stockholm: Berghs. Flood, Alison (2011) ”Getting more from RR Martin,” The Guardian, 14 April. Gray, John (2003) Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals. London: Granta Books. Kavan, Anna (1970) Ice. London: Picador. King, Stephen (2011) 11/22/63. New York: Scribner. Kubin, Alfred (2014) The Other Side. Sawtry: Daedalus. Martin, George R. R. (2011) Kampen om järntronen. Stockholm: Månpocket. Money, J. (1984) ”Paraphilias: Phenomenology and classification,” American Journal of Psychotherapy. No. 38 (2). Ogawa, Yoko (2020) The Memory Police. London: Vintage. Ross, Clifford (ed.) (1990) Abstract Expressionism: Creators and Critics. New York: Abrahams. Strindberg, August (1996) Tjänstekvinnans son III-IV, Samlade verk 21. Stockholm: Norstedts. Tolkien, John Ronald Reuel (2014) On Fairy-stories. New York: HarperCollins. Tyler, Malone (2017) ”A Field of Strangeness: Anna Kavan´s Ice and the Merits of World Blocking,” Los Angeles Review of Books. Vesaas, Tarjei (2020) Isslottet. Stockholm: Norstedts. Yamada, Taichi (2003) Strangers. London: Faber & Faber.

 

 

BLOG LIST

As a teacher for young women and father of two daughters, I have, despite the fact that I am a man, assumed I might have some understanding of how transformative it can be for a female child to suffer from the bleeding that introduces her sexual maturation and long menstrual cycle. My oldest and...
Som lärare för unga kvinnor och far till två döttrar har jag trots det faktum att jag är man trott mig förstå hur omvälvande det kan vara för ett kvinnligt barn att drabbas av de blödningar som inleder hennes könsmognad och mångåriga menstruationscykel.   Min äldsta och konstnärligt begåvade...
To me, Flaubert's  The Temptation of Saint Anthony early on opened the doors to an aspect of History of Religions that I only had suspected, but which now interests me more and more, i.e. the religious, often violent, clashes between various sectarians that repeatedly exploded during...
Some time ago it was Easter. What touches me during this holiday is not the cosmic, abstract-theological drama, but the personal tragedy. An attempt to come to terms with life, to accept my fate.   As far back as I can remember I have been fascinated by religion and have of course been asked:...
ör mig öppnade Gustave Flauberts Hjärtats begärelse, La Tentation de Sainte Antoine tidigt dörrar in mot en aspekt av religionshistorien som jag endast kunnat ana, men som nu intresserar mig alltmer – det religiösa tumultet som gång på gång exploderade under den Helige Antonius...
Det har varit påsk. Vad som griper mig med påsken är inte det kosmiska, abstrakt-teologiska dramat, utan den personliga tragedin. Försöket att komma till rätta med livet, att förlika sig med sitt öde.   Så långt tillbaka jag kan minnas har jag fascinerats av religion och har då givetvis ofta...
During a weekend, when I was not travelling to my family in Rome, I did one early morning in Paris wake up with a desire to do something unexpected, something spontaneous. I dressed quickly, took the metro to La Chapelle, a café au lait and a croissant at a bistro...
Under en helg, då jag inte rest till min familj i Rom, kände jag en tidig morgon i Paris att jag borde göra något oväntat, något spontant. Klädde mig snabbt, tog métron till La Chapelle, en café au lait och croissant på en bistro i Gare du Nord och sedan...
At the same time as I write my blog essays, I occasionally write an entry for my column on the site of an international news agency, Interpress Service (IPS). About a month ago, I wrote a comment about the attack on the US Congress and what I assumed to be its historical background. An...
Samtidigt som jag skriver mina bloggessäer skriver jag emellanåt en och annan betraktelse för en internationell nyhetsbyrå, Interpress Service (IPS). För någon månad sedan skrev jag en betraktelse kring attacken på USAs kongress och dess historiska bakgrund. En anonym person skrev då...
Items: 1 - 10 of 306
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com