Rome
What hast thou done with all the famous Roman dead?
For as one enters Rome they seem the dead to see
Walking like ghosts who haunt a house by day,
But in some curious sort of necromancy,
Or magic presence of the place, are put away
Into a world we cannot understand:
For Rome is of the earth, earthy,
And on the stage of Rome, the dead are grand.
Rom
Vad har du gjort med alla dina ryktbara döda?
Ty träder du in i Rom tycks de döda bli sedda.
De vandrar som spöken och hemsöker ett hus om dagen.
Som genom märklig nekromanti,
eller platsens magiska närvaro, förpassas
du till en värld du ej kan förstå:
ty Rom är kommen av jord, jordisk,
och på dess scen är de döda storslagna.
Då Oscar Wilde vid början av förra seklet vandrade genom Rom var han själv likt en vålnad, en skugga av sitt forna kvicka jag som genom sin lössläppt skandalösa personlighet, sina slagfärdiga dramer och fyndiga aforismer hade slagit Europa och USA med häpnad. Borta var den sorglöse dandyn, kvar fanns en lönnfet landsflykting, slagen, föraktad, alkoholiserad och alltmer ensam. Ett spöke vandrande bland spöken. Wilde var enbart 46 år, men döende, inte mindre än sex gånger hade han tagit emot påven Leo XIII:s välsignelse (märk väl att den nuvarande påven Leo XIV tagit sitt namn efter en potentat som uppenbarligen inte var besvärad av Wildes välkända homosexualitet).
Då jag planlöst promenerar i Rom händer det att jag kommer att tänka på Wildes dikt, speciellt som jag då ständigt konfronteras med något oväntat, något som i allmänhet rör vålnader från gången tid. Möten som får mig att gräva mig ner i Roms förflutna.
För några dagar sedan tog jag exempelvis en promenad i kvarteren kring vår bostad, som dessvärre är i avsaknad av de antika kyrkor man annars finner överallt i det övriga Rom och som jag med stort intresse ofta besöker. Här omkring är kyrkobyggnaderna från förra seklet och i allmänhet fula och stämningslösa, men det hindrar inte att jag besöker dem och varje gång lär jag mig även där något nytt.
Jag hamnade exempelvis nyligen framför Chiesa di San Damaso, byggd 1969 och ingen speciell skönhet.
Sankt Damaso (eller Damasus, som hans latinska namn var)? Jag hade aldrig hört talas om honom. Hemkommen sökte jag efter helgonet i mina böcker. Dokumentationen var inte speciellt omfattande, men om San Damasus trots allt haft en så stor betydelse att en modern kyrka uppförts till hans ära så måste han väl vara ett viktigt helgon?
I kyrkan hade jag funnit ett av de små bönekort som brukar ligga i romerska kyrkor, på framsidan är de försedda med en bild på helgonet och på baksidan finns en bön riktad till det. På kortets framsida stod det under helgonets bild att den elfte december är helgad till Sankt Damasus och på baksidan fanns följande bön till den helgonförklarade påven:
O gode Gud, styrka och krona för alla Dina helgon, gör så att vi kan följa Påve St. Damasus exempel, denne älskvärde bevarare av Martyrernas minnen, på det att vi må lovorda och imitera dem såsom varande vördnadsvärda vittnen till vår tro. Bevilja oss, O Gud, att följa Påve St. Damasus exempel, honom som vi älskar och som för oss uppenbarade Ditt ord genom Bibeln, på det att vi flitigt och troget må meditera över hur vi kan nå vår frälsning. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
På nätet fann jag flera liknande bönekort:
Bibel och martyrer? Någonstans finner jag att Sankt Damasus är arkeologernas skyddshelgon. Kan det ha med ”bevarandet av martyrernas minnen” att göra? Och det där med att han ”uppenbarade Ditt ord genom Bibeln”, vad betydde det? Det där påvehelgonet tycktes dock inte vara så populärt och folkligt som så många andra helgon du finner i överallt i Rom – San Fransiskus, San Antonio, San Giovanni Paolo II, Santa Madre Teresa och inte minst Padre Pio.
Vem var då denne Sankt Damasus? Ett helgon från den tid då kristendomen var på väg att bli statsreligion i hela det romerska riket. Han var onekligen ett av de romerska spöken som Wilde skrev om i sin dikt. De som visar sig under dagen och är komna ur den romerska jorden. Då jag forskat lite kring Sankt Damasus visade han sig till fullo uppvisa den romerska särprägel som Wilde beskrev i sin dikt. En tämligen luguber gengångare från gången tid, en utforskare av Roms katakomber och uppväckare av stadens döda, men också en reformator vars gärning fortfarande präglar nutidens katolska kyrka.
Jag såg mig kring i kyrkan för att där finna fler spår efter detta för mig tidigare okända helgon och fann då en plakett i porfyrmarmor. Det tycktes som om kyrkans besökare borde informeras om vem dess skyddshelgon var.
Marmorplattan berättade att Sankt Damasus föddes mellan 305 och 306 under en tid då ”Kyrkan utkämpade en våldsam strid för att finna sin egen identitet”. Det gällde att fastställa vad som verkligen var den rätta tron och samtidigt skaffa sig en fast grund för den politiska och sociala förändring som stod för dörren. Konstantin den Stores hade proklamerat kristendomen som fullt acceptabel och gjort att ”de kristna åter kunde visa sig i solens ljus”, men det var först Kejsar Theodosius I, den siste kejsare som regerade över hela det romerska riket, som genom sitt edikt från 380 gjorde den katolska tron till statsreligion och straffbelade andra trosyttringar, alltmedan judendomen i viss mån fortsatte att accepteras. Ordet ”katolsk” hade kommit att användas för den av kejsaren godkända kristna tron, det fann nämligen en mängd olika varianter. Ordet härrörde kommer från det grekiska katholikismos, ”universell”, ”allmän” och användes av de som anslutit sig till den nicenska trosbekännelsen. Det är mitt inom stridigheterna i denna statsunderstödda kristna kyrka vi finner Sankt Damasus.
Denne kyrkopotentat fann sitt ursprung i Lusitania (den romerska provins som sedermera blev Portugal och som även omfattade delar av det nuvarande Spanien), men han var uppenbarligen född i Rom. Fadern var diakon, dvs. en biskopsmedhjälpare med särskilt ansvar för praktiska göromål, ekonomi och social verksamhet, samt var även presbyter, präst, i Sankt Laurentius basilika, strax utanför Roms murar, belägen mitt bland de kristna katakomberna. Till en början var även Damasus presbyter i denna kyrka. Det finns flera bevarade så kallade guldglasporträtt från Damasus tid , en del av dem sägs framställa honom, men inget av dem kan med någon säkerhet kopplas till honom.
Marmorplattan fortsatte att berätta att Sankt Damasus ”valde att sitta på Petri tron i avsikt att begränsa vantrons utbredning”. Jag anade en spännande historia som på något vis tycktes vara dold bakom Kyrkans officiella version av händelseförloppet. Det fanns under ytan en antydan om våld och censur.
Hur var då den tid som Sankt Damasus verkade i? Förvisso hade Konstantin den stores edikt gjort att de kristna gynnades på olika sätt. Han beviljade och finansierade uppförandet den första Peterskyrkan och år 321 blev söndagen arbetsfri dag, alltmedan korsfästelse förbjöds som straff, prästerskapet skattebefriades och fick rätt att nyttja det omfattande romerska transport- och postväsendet. Dessa och liknande åtgärder bidrog till att de krafter som efter Konstantins död ville återgå till den gamla ordningen fick det allt svårare att driva igenom sin vilja och bevara hävdvunna traditioner. Men, det gamla Rom bestod och den romerska livsstilen försvann inte över en natt.
Då jag för flera år sedan kom till Rom imponerades jag speciellt av Museo della Civiltà Romana, Den romerska civilisationens museum. Ett exempel på fascistisk arkitektur, som inom sina murar bland annat hyser en väldig modell av Rom, som staden tedde sig under sin storhetstid under Konstantin den Store, då den omfattade upp emot en och en halv miljon invånare. Modellen är inrymd i en ljus, luftig sal och omgiven av en balustrad från vilken besökaren från olika vinklar kan blicka ner över den antika metropolen.
Muséet bekostades av bilfirman FIAT och var tänkt som höjdpunkten i ett omfattande projekt – 1942års Världsutställning som under Mussolinis egid började planeras 1933 och var tänkt att innefatta en mängd imponerande byggnader och parkanläggningar. Men, kriget kom emellan och det hela kom att halvfärdigt ligga i träda tills dess flera av dess konstruktioner fullbordades under 1950-talet, däribland Den romerska civilisationens museum, som invigdes 1955. Till min stora besvikelse har detta praktfulla museum, med dess mängder av fantasieggande modeller av byggnader och romerska interiörer varit stängt sedan 2014. Så gott som varje år annonseras det att muséet skall återöppnas, men det tycks aldrig ske.
Modellen över det antika Rom skapades av arkitekten och arkeologen Italo Gismondi. Det komplicerade arbetet framställdes i skalan 1:250 och skapades av ”alabastergips”, med förstärkningar av metall och växtfiber. Det påbörjades 1933, fortsatte under kriget och blev inte klart förrän vid muséets invigning 1955.
Den stora modellen blev Gismondis livsverk. Han hade under flera år ägnat sig åt att tillverka modeller av antika städer och byggnadsverk, samt deltagit i utgrävningar, speciellt i Ostia, men också i Nordafrika.
Hans arbete med stadsmodellen baserade sig främst på arkeologen Rudolfo Lancianos planritningar. Lanciano hade utfört noggranna mätningar i hela Rom och sedan i flera volymer konstruerat detaljrika kartor över den antika metropolen, baserat på arkeologiska utgrävningar, samt antika kartor och texter. Den av Lanciano 1901 publicerade Forma Urbis Romae anses ha varit epokgörande då det gäller antik topografi.
Gismondi kompletterade Lancianos arbete med egna uppmätningar och inkluderade nya arkeologiska fynd. En viktig del av Mussolinis uppväckande av den ”antika romerska andan” var att finansiera omfattande arkeologiska arbeten i Rom och under en tid var en av höjdpunkterna i den fascistiska propagandan Mussolinis så gott som årligen återkommande offentliggörande av fynd från och det festliga öppnandet av en ny arkeologisk utgrävning.
Gismondis modell är genom sitt minutiösa återgivande av det antika Rom ovanligt fantasieggande. Den ger intryck av en föredömligt välordnad storstad, med trädgårdar, spatiösa torg, magnifika tempel och offentliga byggnader, som de väldiga badanläggningarna med uppvärmda swimmingpooler, bibliotek och lyxbordeller öppna för allmänheten, dvs. romerska medborgare och inte den stora mängd slavar som även rymdes inom stadens murar.
De priviligierade medborgarna kunde roa sig på kapplöpningsbanor och teatrar, eller låta sig hetsas upp av de blodiga skådespelen på Colosseum. I staden fanns plats för privata lyxvillor med omfattande trädgårdar och all upptänklig komfort. I denna bekväma miljö med rinnande vatten, fungerande avlopp, svalkande fontäner, utsökt mat, prunkande blomster och utsökta fresker betjänades dess förmögna ägare av eunucker och slavar.
Rom har fortfarande en omfattande tillgång på rinnande, svalkande och välsmakande vatten; en mängd fontäner och så kallade nasoni, näsor där var och en ta sig en slurk under de ofta kvävande sommardagarna.
Under Damasus tid hade privatvillorna rinnande vatten och avlopp, medan medborgarna hade tillgång till offentliga fontäner med drickbart vatten. Ett komplicerat system med reservoarer och akvedukter förde ständigt vatten in i staden. Nedan ses hur vattnet i bergen samlades i stora reservoarer (av vilka en del fortfarande finns kvar) för att sedan genom akvedukter föras in staden, där de genom underjordiska gångar eller rörledningar fördes in i privathus, badanläggningar och de offentliga fontäner som försedde allmänheten med dricksvatten.
Om storstadens larm och hetta blev dem alltför obehagliga kunde villornas ägare dra sig tillbaka till lika luxuösa inrättningar belägna vid kusten eller uppe i de uppfriskande och närbelägna bergsområdena.
I stadens tättbebyggda centrum var lyxvillorna och deras stora trädgårdar dock relativ få, ett intryck som effektivt förmedlas av Gismondis modell. Till största delen var staden präglad av flervånings hyreshus, så kallade insulae. För att kontrollera den väldiga staden, hålla räkning på dess invånare och i görligaste män sköta avlopp och sophantering förde dess myndigheter en relativt noggrann statistik och vid den tid som modellen framställer räknade romerska ”regionskataloger” med 46 000 insulae och 1 790 privatvillor inom staden gränser.
Insulor som uppförts och ägdes av förmögna romare, hyrdes ut som bostäder, barer och affärarslokaler. Lagar begränsade husens höjd till högst 20 meter och deras kvalitet varierade. Det fanns utmärkta insulae med rinnande vatten, avlopp, gemensam trädgård och andra bekvämligheter, men de flesta av dem var i allmänhet hastigt uppförda ”fuskbyggen”, som hyste mindre bemedlade hyresgäster. De ofta omfattande bostadshusen byggdes med timmer, tegelstenar och så kallad romersk cement, en blandning av släckt kalk och vulkanaska, som varvades med sten. Denna cement, opus caementicium, har visat sig vara ovanligt hållbar, men romerska skribenter som Juvenalis (ca. 55–140) påpekade att insulae ofta var av usel kvalitet, något som gjorde att dessa byggnader allt som oftast kollapsade och att brandfaran alltid var stor i Rom, speciellt som insulaes övre våningar, på grund av tyngd och ekonomi, i allmänhet utfördes i trä och med en cement som blandats med halm. Det var i dessa under sommaren olidligt varma och under vintern kylslagna krypin som stadens fattiga befolkning, plebs, bodde (om de nu inte var slavar).
Brandfaran förbjöd matlagning och öppen eld inom insulae och deras hyresgäster åt därför i allmänhet i den mängd barer och tavernor som var belägna i deras nedre våning och därmed kantade Roms gator.
Våldsamma bränder var en ständig fara i det tätbefolkade Rom. Varje region hade därför sin permanenta trupp med Vigilis Urbani, Stadens väktare, eller som de även kallades Cohortes Vigilum, väktartrupper. Det rörde sig om mer än sextusen man, samtliga frigivna slavar, uppdelade i sju enheter, som var och en kommenderades av en centurion, som i sin tur var ansvarig inför stadens Preafectus Vigilum, en Equestrian, en term som i allmänhet betecknade en förmögen person som i princip tjänat som kavalleriofficer inom den romerska armén.
Försedda med en sipho, en ibland hästdragen vattenpump med behållare, och släpande på en mängd spannar rykte vigili vid ett brandlarm med kort varsel ut från sitt excubitorium, där de bidat sin tid i egna rum, ofta med anslutna kök och badmöjligheter. Ett i det närmaste välbevarat excubitorium med kök, brunn och bostadsrum kan fortfarande besökas, fast ett tidigare intakt mosaikgolv bröts vid andra världskrigets slut upp och forslades iväg av ett okänt gäng tyska soldater.
De beväpnade vigili hade även andra uppgifter än brandförsvar. De patrullerade nattetid Roms gator och gränder på jakt efter tjuvar och våldsverkare. Rom var i stort behov av en effektiv polisstyrka. På dagen kunde staden med sitt intensiva gatuliv, sina tempel, arkader, bibliotek, livliga kommers, olika förlustelser och parker framstå som ytterst mångskiftande och levande. Ja, den har faktiskt beskrivits som en metropol av ljus, skönhet och intellektuell stimulans, om man då bortser från Colosseums brutalt galna tortyr- och blodiga förlustelser, eller den ofta hänsynslöst grymma behandlingen av slavar.
Medmänsklighet och omsorg för slavarnas lott var inte speciellt stark bland de antika romarna. Den beundransvärde, stoiske författaren Seneca, som i sina skrifter framstår som en god och förnuftig människa och dessutom en mästare då det gällde att med väl valda ord trösta en god vän då någon närstående har dött, kunde likväl skratta gott då någon dödsdömd stackare kämpade för sitt liv på den blodindränkta arenan. Och den godmodige, utmärkte poeten, sanningssägaren och livsnjutaren Horatius skriver:
Då din ljumske bultar av drift och en slavflicka eller hemtam slavgosse finns till hands, som du utan svårighet kan hoppa på, då låter du väl inte din ståfräs brista? I varje gör inte jag det. Jag gillar lättsam och tillgänglig sex.
Då den romerska natten föll över trånga, obelysta gränder blev alla kattor grå och få förmögna romare vågade sig ut mellan de höga byggnaderna, förutan en bärstol omgiven av en tungt beväpnad eskort och fackelbärare, alltmedan fattigare medborgare tvingades treva sig fram genom stinkande gränder, under läckande akvedukter och med presumtiva våldsverkare lurpassande bakom varje hörn. I bästa fall kunde en patrull med vigili rädda någon nödställd stackare och övermanna en och annan skurk, som sedermera kunde slängas åt arenans hungriga vilddjur.
I sin Tredje satir redogör den utsökte poeten Juvenalis för ett samtal han fört med en vän som han mött på gatan. Denne hade för avsikt att flytta till den stilla småstaden Cumae och Juvenalis lyckönskade honom till beslutet och påpekade att själv kunde tänka sig att dra sig tillbaka på en avlägsen ö, där han vore befriad från faran för bränder och sammanstörtande byggnader, eller från de våldsverkare som höll till i det larmande, ökända kvarteret Suburra, beläget strax bakom Forums rensopade och patrullerade tempelområde.
Juvenalis ondgör sig i satir efter satir över storstadens såväl fattiga som rika medborgare, över deras omoral, vidskepelse och girighet. Vännen, Umbricius, var väl medveten om detta, höll med och beklagade sig:
”Här i staden finns det inte rum för någon anständig sysselsättning, det lönar sig inte. Mina inkomster minskar för var dag som går. Vi äter upp vad som återstår. […] Så jag ger mig av. Jag är vid god medelåldersvigör, mina vita hårstrån är fortfarande få och jag behöver ingen käpp för att bistå mina fötter. Så, adjö med dig Rom, jag lämnar dig åt kommunalanställda ingenjörer och arkitekter som bedyrar att svart är vitt och för vilka all mark är lika med feta kontrakt för uppförandet av nya tempel, dränering av våtmarker, rensande av floder, anläggandet av hamnar. Allt uselt utfört och till stora kostnader, men en källa för spekulation och lönande konkurser. En gång var dessa skojare taskspelare i en gudsförgäten landsbygdshåla, men nu ser man deras uppsvällda kinder då de roar sig genom att ge tummen ner under gladiatorstriderna.”
Umbricius fortsätter genom att ondgöra sig över samtidens usla smak. Han påstår sig aldrig ha ljugit och kan omöjligt hålla med när charlataner påstår att en usel bok är bra, tror att stjärnorna styr våra öden. eller att vi kan läsa vår framtid i grodors innanmäten.
”Jag betackar mig för allt sådant. Jag vägrar att bli medskyldig till brott och tjuveri. Springer inte med presenter och brev mellan äktenskapsbrytande älskare och detta gör att ingen guvernör vill ha mig som anställd. Jag ljuger inte och är därför som en krympling med en förlamad högerhand”.
Umbricius inte intresserad av några sjärtgossar. Frågar inte hur många slavar någon äger, hur många tunnland han har, hur extravaganta middagar han bjuder på, hur många rätter som serveras, hur många mynt som finns i kassavalven. Liksom vännen Juvenalis lägger Umbricius en stor del av skulden på Roms förfall på mängden av invandrare från Imperiets alla hörn. De ondgör sig främst över egyptier och greker och inte minst alla frigjorda kvinnor och mängden homosexuella de ser sig omgivna av. Enligt dem finns det inte längre någon stadga, ingen ordning, inga rejäla romerska dygder, ingen moral, ingen ståndaktig manlighet.
Umbricius drar igång med en dityramb över trängseln och oljudet på Roms gator, dit han tvingas ut efter en eländig nattsömn – enbart kejsare och förmögna kan sova gott i Rom, skyddade som de är bakom sina trädgårdar och höga murar. Dag som natt skramlar tungt lastade kärror med järnskodda hjul genom stadens gator. Visserligen fanns det lagar som under dagen begränsade trafiken med tungt lastade vagnar, men undantagen var rikliga och dagens restriktioner gjorde att nattrafiken inom vissa områden kunde var olidlig.
Bland Roms invalider orsakar sömnlöshet mer död än något annat (fast det mest vanliga klagomålet rör hjärtbesvär och cancer orsakade av överdrivet ätande). Hur mycket sömn frågar jag dig, kan du få om du bor här i staden? Ostörda nätter – detta är orsaken till allt elände – och den rike mannens privilegium. Kärrorna som ständig dundrar förbi genom alla dessa smala, slingrande gränder, svordomarna från deras kuskar då de fastnat i den eviga trängseln. […] Vi vanliga medborgare tränger oss fram på gatorna, medan de som är bakom oss trampar oss på hälarna. Vassa armbågar skrapar dina revben, pålar dunsar in i dig, en kluns svänger med en tung bjälke, något träffar dig skallen, någon knuffar undan dig med en tunna. Dina fötter är inbakade med lera, tjocka skosulor trampar ner dina tår, en soldats järnskodda stövel landar tungt på din fot. Märker du all den där stanken, all den där röran? […] Nyligen hoplappade tunikor slits strax i stycken. Där svajar en tjock trädstam fram och tillbaka på en dåligt lastad vagn och där nickar en annan kusk till, sittande ovanpå ett lass av tunga pinjer, högt över folkmassans huvuden. Om en hjulaxel brister och en last med marmor rasar över dem. Vad blir det då kvar av deras kroppar? Vem kan identifiera bitar av ägarlöst kött och ben? Och samtidigt håller folk obesvärade på med sina alldagliga göromål; lagar sina fettbemängda måltider, hänger ut sin tvätt. Faror lurar överallt. […] Det är högt upp till hustaken och en fallande takpanna kan få hjärnan att läcka ur skallen på dig, för att nu inte tala om alla dessa spruckna och läckande krukor som folk slänger ut från sina fönster. Se hur de krossas mot gatan eller faller ner på folks huvuden.
En fresk från Boscoreale, en av de byar som dränktes i aska av Vesuvius utbrott ger ett inryck av trångboddheten i en romersk stad.
Det fanns inger måtta på eländet; druckna drumlar, som stank av bönor och surt vin hotade med att slå in tänderna på dig, alltmedan buffliga livvakter och slavar skuffade undan folk för att deras husbönders bärstolar ostört skulle kunna passera. Så gott som all kommers fördes på och bredvid gatorna – tabernae fylldes med kunder så fort de öppnats, varor och mat bereddes i salustånd som gjorde gatorna än trängre än de verkligen var, barberare rakade sina kunder mitt på gatan, gatuförsäljare strövade kring med sina stora bördor med svavelstickor glasvaror och krukor. Alla bjöd de skrikande ut sina tjänster och varor. Förutom tabernae fanns det gott om ambulerande gatukök med öppna eldar och livsfarligt kokande vatten och olja. Smeder arbetade vid ässjor och hamrade ljudligt på sina glödgade järn, tiggare rev i dina kläder, i gathörn och på torg uppträdde ormtjusare, eldslukare, spåkäringar och allsköns andra taskspelare. Juvenalis och Umbricius var rörande överens om allt det elände som rådde i Rom.
Lägg till detta stanken från Roms gator. Visserligen hade myndigheterna under årens lopp försökt råda bot på avrinningen av avfall och smutsvatten, bland annat genom ett sofistikerat underjordiskt avloppssystem. Något som dock inte hindrade att Tibern allt som oftast svämmade över sina bräddar och dränkte stadens källare, gator och gränder med illaluktande vatten. Män svettades i sina ylletogor, en stank som blandades med doften från oxar och hästar som kånkade med överlastade kärror, eller matos från gatukök och barer. Inte minst fanns det även de offentliga avträdena och urnor som i gathörnen fylldes med urin, som i Rom var en värdefull vara som användes för garvning och inte minst tvätt; urinens ammoniak hade en rengörande förmåga och man använde t.o.m. urin som medicin och för att borsta tänderna.
I denna väldiga stad med dess myllrande människomassor varav flera kom från andra håll av den i Rom kända världen – som Egypten, Grekland, Syrien, Gallien, Germanien – varifrån de fört med sig sina bruk, riter och religiösa förställningar, bland dessa fanns även flera varianter av kristendom. Då Ammianus Marcellinus 250 år efter Juvenalis skrev en historia över sin samtids romerska imperium tycks mycket litet ha ändrat sig i den stora staden. Även Ammianus ondgjorde sig över den vulgära överklassen, som fortsatt vräka i sig under överdådiga fester medan de skröt över sin härkomst och bildning, fast stadens bibliotek stod tomma ”som gravkamrar” och de förmögnas läsning begränsade sig till de populära satirikerna Martialis och Juvenalis. Ammianus omnämnande av sin store föregångare är faktiskt första gången efter dennes levnad som man har funnit en hänvisning till hans skrifter.
Ammianus, vars modersmål var grekiska och som fann sitt ursprung i Antiokia nämnde också att en bildad främling ”från provinserna”, till en början togs välvilligt emot av de inhemska, förmögna romarna, men då dessa funnit att främlingen saknade förmögenhet, förnäma anor eller goda kontakter inom stadens ledning, då vände de honom ryggen och förnekade all kännedom om någon bekantskap med denne. Ammianus hade heller inte mycket till övers för stadens plebs, av vilka många på hans tid var kristna, och som enligt honom enbart intresserade sig för spel och dobbel och roade sig, skränande och vulgärt liksom de förnäma romarna vars reserverade platser fanns längts fram, på kapplöpningsbanorna och under gladiatorstriderna på cirkus.
Det existerar en rad missuppfattningar kring kristendomens införande i Rom. I skolan delgavs jag uppfattningen att den milda kärleksläran besegrat ett sönderfallande och grymt imperium, som då den anbefallts av Konstantin den Store föll samman som ett korthus. Visserligen kan det stämma att Rom under trehundratalet e.Kr. hade förlorat mycket av sin makt och centrala position. Kejsarna bodde inte längre i staden, utan på andra håll sitt väldiga rike och efterhand delades Imperiet upp i en västlig och en östlig sfär, med sina egna kejsare. Den västra delen kom att behärskas av styresmän (flera av dem var värvade legosoldater) som inte fann sitt ursprung inom det ursprungliga Romerska riket och den väldiga staden förföll sakta men säkert, med sjunkande befolkning och minskande betydelse.
Men, under Sankt Damasus tid hade senaten fortfarande sitt säte i staden och de hävdvunna ämbetena levde vidare. De offer och komplicerade riter som under sekler varit förenade med den romerska makten ägde alltjämt rum och bevistades av stora folkmassor, så gjorde även de blodiga skådespelen på Colosseum, perversa teaterföreställningar (de så kallade mimerna kunde innehålla såväl vågade nakenscener som verklig tortyr och avrättning av brottslingar) och de våldsamt uppskattade hästkapplöpningarna som ägde rum på flera olika romerska banor.
En dryg tredjedel av Roms befolkning bestod av slavar och även om slaveriets omfattning av ekonomiska skäl minskade med tiden så försvann det aldrig från vad som kom att bli spillrorna av det stora imperiet. Under den kristna tiden förbjöds inte slaveriet, utan ersattes till största delen successivt av andra former av tvångsarbete, exempelvis livegenskap.
Få kyrkofäder predikade mot slaveriet och Sankt Damasus betraktade säkert, likt de flesta av sina samtida, slaveriet som en helt naturlig företeelse, som förmögen romersk medborgare hade han säkerligen själv flera slavar.
En annan omhuldad missuppfattning under min skoltid var att grymt förföljda kristna gömde sig i de omfattande katakomberna utanför Roms murar. Det är visserligen sant att de kristna fram till Konstantins edikt emellanåt kund straffas och förföljas, men faktum är att de under Sankt Damasus tid utgjorde en betydande och ständigt växande minoritet av Imperiets invånare. Det har beräknats att då Kejsar Konstantin år 313 utfärdade sitt så kallade toleransedikt, som gjorde kristendomen till en tillåten religion, bekände sig uppskattningsvis femton procent, eller sju miljoner, av Romarrikets folkmängd på 50 miljoner till kristendomen.
Den kristna religionen hade under tre sekler, av olika skäl, vuxit sig allt starkare. Vid tiden för Konstantins edikt kunde kristendomen betecknas som en stat i staten, med en riksomfattande organisation bestående av olika biskopsdömen. Redan omkring år 200 kunde den nordafrikanske kristne lärofadern Tertullianus inför de romerska ”hedningarna” hävda att även om de kristna var fredligt inställda och laglydiga romerska medborgare så skulle de en dag;
fylla allt det som ni nu kontrollerar – städer, bosättningar, befästningar, marknader, ja! även landsbygden, stammar, palats, senaten, forum. Det enda vi skall lämna kvar är era tempel.
Att de kristna ”gömde sig” i katakomber är alltså en myt. Dessa gravplatser övervakades av vigili och att gömma sig i deras underjordiska gångar, med begränsade flyktmöjligheter, vore en ganska befängd strategi. Visserligen var många kristna begravda i katakomberna, men den främsta orsaken till detta var inte någon förföljelse, utan det faktum att icke-kristna romare i allmänhet brände sina döda och förvarade deras aska i jorden eller i speciella kolumbarier, av vilka det fanns flera, såväl inom som utanför stadens murar. Romare vördade, liksom de kristna, sina förfäder och kunde då även förvara deras aska i sina hus. Liksom de kristna kunde de också avhålla speciella ”gemensamhetsmåltider” i närheten av sina döda förfäder, för att därmed hedra deras minne och visa sin gemenskap med dem.
Stadens katakomber var samtliga belägna utanför stadens murar och deras milslånga underjordiska gångar, med nischer längs väggarna, hade under seklernas lopp huggits ut ur den mjuka, vulkaniska tuff som utgör mycket av den romerska underjorden. Nischerna var ofta förseglade med marmorplattor som försetts med inskriptioner och bilder.
Att katakomberna förlagts utanför murarna berodde på att romerska myndigheter av hygieniska skäl förbjöd begravning av intakta lik inom stadens murar. Detta hade lett till att inte enbart kristna, som i allmänhet inte brände sina döda, utan även anhängare av andra religioner, som judar och egyptier, hade sina egna katakomber. Även en del romare bevarade sina förfäders kadaver, framförallt beroende på familjetraditioner. Exempelvis så brände den inflytelserika släkten gens Cornelia inte sina döda. Liksom romarna i sina kolumbarier höll de kristna religiösa riter i närheten av sina döda och kunde liksom de även där arrangera rituella måltider (romarna kallade en sådan måltid silcernium). För övrigt blev det hos romarna efter Kejsar Marcus Aurelius allt vanligare att inte bränna sina döda och även lagen om att inte begrava några lik inom stadens murar luckrades med tiden upp, i varje fall inom förmögna och inflytelserika släkter, något som de allt vanligare, ståtligt dekorerade sarkofager man funnit vittnar om.
Att de kristna under vissa tider förföljdes på befallning av romerska kejsare berodde främst på att deras tro hävdade att det inte fanns någon frälsning utanför tron på Jesus Kristus, något som av det religiöst toleranta romerska styrelseskicket betraktades som fanatisk intolerans och brist av respekt för andra människors tro. Med andra ord kan man lätt föreställa sig att bildade romare, som kejsarfilosofen Marcus Aurelius, betraktade de kristna som en slags fanatiskt fundamentalistiska talibaner.
De kristnas vägran att deltaga i romerska offerriter sågs som ett svek mot den romerska staten, speciellt som flera av dessa offer gällde respekt för kejsarens auktoritet, samt Imperiets lagar och sammanhållning. Romersk maktutövning och statssanktionerade religiösa riter var intimt sammankopplade och en vägran att respektera dessa uppfattades av flera romerska medborgare som öppen revolt. Med Edward Gibbons ord i hans med all rätt berömda Romerska rikets nedgång och fall:
Genom att omfamna evangeliets tro ådrog sig de kristna den förmodade skulden för en onaturlig och oförlåtlig förseelse. De upplöste de heliga banden mellan sedvänjor och utbildning, bröt mot sitt lands religiösa institutioner och föraktade förmätet vad deras fäder ansett vara sant eller vördat som heligt.
En väl underbyggd uppfattning som exempelvis grundade sig på brevväxlingen mellan den utmärkte kejsaren Trajanus och hans gode vän Plinius den Yngre, i vilken den senare omkring år 110, i sin egenskap av guvernör i Bithynien och Pontus (längs den södra kusten av Svarta havet) undrade vad han skulle göra med den tilltagande skaran av kristna inom hans domäner. Fram tills dess hade kristendomen av myndigheterna betraktats som en judisk sekt, och judarna hade av hävd varit befriade från att delta i offren för kejsarens välgång och Imperiets fortbestånd. Nu hade man dock insett, och de flesta kristna hävdade att judendom och kristendom var två skilda religiösa uppfattningar. Myndigheterna menade därför att de kristna, likt andra religionsutövare i enlighet med romersk lag måste deltaga i offren till Imperiets gudar. Att vägra lyda denna lag kunde leda till hårda straff, t.o.m. avrättning. Plinius skrev:
”Jag har aldrig varit närvarande vid något juridiskt förhör av kristna och jag vet därför inte vilka straff som vanligtvis utdöms för dem, eller vilka gränser som satts för dessa straff, eller hur noggrant en undersökning bör göras. Jag tvekar därför då jag överväger om någon skillnad bör göras beroende på de anklagades ålder; om de svaga bör straffas lika hårt som de mer robusta; om de som de avsäger sig sin tro, bör benådas, eller om den som en gång har varit kristen inte bör vinna något på att avsäga sig sin tro. Eller om huruvida den som till namnet är kristen, men annars är oskyldig till något annat brott, bör straffas, eller om det är enbart brottet att vara kristen om bör vara straffbelagt.”
Plinius berättade att hans metod bestod i att en domare vid tre tillfällen frågade en kristen om hen, genom att upprepa en fastställd formulering, var beredd att avsäga sig sin tro. Om den kristne vid det tredje tillfället vägrade att göra så tvingades hen att offra rökelse och vin framför kejsarens bild och därefter förbanna Kristi namn. Plinius hade funnit att flera kristna var oförmögna att göra detta och det var då han lät dem straffas (han nämner inte på vilket sätt). Han berättade vidare att han hört att de kristna samlades i gryningen och då sjöng hymner till Kristus, som om han vore en gud. Vidare att de kristna svurit att inte begå någon form av brott, inklusive tjuveri och skörlevnad och att de aldrig förskingrat pengar som anförtrotts dem. Deras riter tycktes var fullkomligt harmlösa, men eftersom ett kejserligt edikt förbjudit ”hemliga sällskap” räknades de kristna som ett sådant och deras vägran att offra för kejsarens välgång var utan tvekan ett brott. För att förvissa sig om att övrigt förtal av de kristna var grundlöst lät Plinius tortera två kvinnor, ”som av dem kallas diakonissor”, men fann då ”inget annat än en förnedrande vidskepelse som drivits till sin spets”.
I sitt svar skrev Trajanus:
”Du har valt rätt väg, min käre Plinius, när du undersöker fallen med dem som har anklagats för att vara kristna, ty ingen fast regel kan fastställas för att möta en fråga av så stor omfattning. De kristna skall inte aktivt förföljas; om de ställs inför dig och deras brott bevisats, skall de straffas, men med ett förbehåll - att om någon förnekar att han är kristen och bevisar det genom att be till våra gudar, då ska han benådas, hur misstänkt hans tidigare uppförande än må ha varit.”
Trajanus underströk att det var meningslöst att lägga någon vikt vid anonyma anklagelser och ryktesspridning, samt att man inte borde förbjuda spridandet av kristna böcker och pamfletter.
Aktivt utövande av kristna riter på bekostnad av kejsarkulten fortfor dock att vara ett allvarligt brott och straffen för detta varierade i enlighet med vem som innehade kejsarmakten. I stort sett går det att hävda att det enbart var i undantagsfall som någon kristen avrättades, om så skedde rörde det sig i allmänhet om en kristen ledare öppet predikat mot kejsarmakten och aktivt uppmuntrat sina anhängare att inte offra till de romerska gudarna och kejsarens avbild.
Den enda omfattande massakern på kristna innan Kejsar Decius trontillträde (bortsett från kortvariga förföljelser under svaga kejsare som Caligula, Nero och Domitianus, som använt de kristna som syndabockar för sin förfelade politik) hade år 177 ägt rum i Rhonedalen där rykten spritts om att de kristna ägnat sig år kannibaliska riter. Vid det tillfället hade centralmakten försökt stävja våldet.
Början av 200-talet präglades av politisk oro inom Imperiet. Generaler lät utropa sig till kejsare och inbördes strider blossade upp på olika platser, alltmedan germanerna hotade Rikets gränsbefästningar. Kejsar Decius försökte 249 bringa ordning genom att aktivt påtvinga alla romerska medborgare att underkasta sig kejsarkulten och offra till de romerska gudarna. Men den kristna organisationen hade då vuxit sig så stark att den emellanåt blodiga förföljelsen av kristna dissidenter visade sig vara lönlös och den upphörde efter två år.
Den hitintills största kristendomsförföljelsen ägde sedan rum under Diocletianus, som mellan åren 249 och 251 även han utgick från antagandet att Imperiet skulle svetsas samman genom en gemensam statssanktionerad religion, baserad på romersk tradition. Men, även detta hänsynslöst våldsbaserade försök att utplåna all religiös opposition misslyckades snöpligt och fick som enda resultat att den välorganiserade kristna kyrkan växte sig än starkare, något som den hänsynslöse realpolitikern Konstantin, kallad Den store, insåg och lyckades nyttja till sin fördel.
Konstantin gjorde ett förnuftigt val. Att gynna kristendomen hade flera fördelar som centralmakten kunde utnyttja. Först och främst var kristendomen allmännelig i meningen att den inte. likt de flesta andra sekterna i det romerska riket, vände sig till ett exklusivt, invigt sällskap, i princip var alla människor välkomna och som American Express säger, membership has its priviliges, medlemskap har sina privilegier. Kristendomen hade ett väl utbyggt välgörenhetssystem och de kristna kände samhörighet med varandra i en annars orolig och oförutsägbar värld. Trossystemet hade vuxit som en planta på judendomen, som redan varit spridd och närvarande över hela det romerska riket, med stödpunkter i städerna, förenade genom handel och tankeutbyte. Det kristna ledarskiktet var dessutom, liksom fallet var inom judendomen, i allmänhet läskunnigt, med stöd i speciell språktradition (till början var grekiskan det övervägande språket inom den kristna kyrkan). Liksom den romerska staten var kristendomen även hierarkiskt uppbyggd, med sina diakoner, präster och biskopar. Den var också till skillnad från andra religioner relativt självständig och stabil i förhållande till den försvagade och i viss mån sönderfallande statsreligionen. Konstantin var även väl medveten om hur ståndaktig och stark den kristna trosgemenskapen visat sig vara under Diocletianus hårda förföljelser. Kunde han få denna trosinriktning och dess hierarki på sin sida förstod Konstantin att hans makt skulle kunna konsolideras genom ett intimt samarbete.
Den grekisktalande Kyrkohistorikern Eusebios (ca. 339) som)som uppenbarligen var Konstantins rådgivare i religiösa frågor öste i sina skrifter beröm över sin herre som han kallade Ho theofilefilestatos basileus, Guds mest älskade kejsare.
Konstantin, en kejsare och son till en kejsare, en religiös man och son till en ytterst religiös man, högst anständig på alla sätt och vis … vördad för sina visa och religiösa åsikter och älskad av Gud – upphöjdes av Kungarnas Konung, Universums Gud och frälsare till att föra krig mot de två värsta gudsförnekarna.
En av dessa var Konstantins kusin Maxentius, förvisso inte en av Guds bästa barn. Då denne besegrats i slaget vid Saxa Rubra och drunknat i Tibern lät Konstantin bärga hans lik och halshugga det, han halshögg även Maxentius söner, som enligt den romerska arvslängden skulle blivit kejsare istället för Konstantin. Han lät senare avrätta sin son Crispus och sin före detta medkejsare Licinius, gift med Konstantins syster.
Historien förtäljer att Crispus skulle ha åtråtts av Konstantins unga, andra hustru – Fausta, som fördrivit hans mor Helena. Då Crispus avböjt sin styvmor Faustas närmanden anklagade hon Konstantins son för otillbörliga närmanden och denne lät då döda sonen och sedan även Licinius, som sagt honom sanningen om Fausta. Då Helena, som var kristen, slutligen ingrep i familjedramat och även hon anklagade Fausta, lät Konstantin avrätta sin hustru och tog sin sedermera helgonförklarade moder till nåder. Eusebius nämner ingenting av detta utan öser istället bibelspäckat smicker över Konstantin.
Denne kejsare ändrade faktiskt historiens gång till kristendomens fördel. Kanske kan det om honom sägas att det var hans åtgärder och inte Jesus och Paulus som gjorde kristendomen till en världsreligion. Detta trots att Konstantin livet igenom var en trogen Mithrasdyrkare, behöll sitt ämbete som Pontifex Maximus, Överstepräst och i kraft av detta ämbete förrättade de statliga offren för Imperiets fortbestånd och lät de mynt som präglades under sin regim bära inskriptionen Soli invicto comiti, till den obesegrade Solen.
År 321 förbjöd Konstantin korsfästelse som straff och införde söndagen till helgdag för hela Imperiet, lätt uppföra stora kristna kyrkor i Rom, en bredvid sitt palats på Laterankullen och en annan på Vatikanen, den plats som traditionellt ansågs vara aposteln Petrus avrättnings- och begravningsplats.
Kyrkor byggdes även i det nordliga Trier, dit han en gång förvisat sin mor Helena och sin son Crispus, Aquileia, den viktiga hamnstaden i norra Italien, de viktiga biskopssätena i Antiokia och Alexandria och inte minst en ståtlig kyrka över den Heliga graven i Jerusalem och en i Konstantins nya huvudstad Konstantinopel. Presbyterna, de kristnas präster, skattebefriades och fick fritt utnyttja Rikets post- och kommunikationsväsen. Detta var ovanligt effektivt och välutvecklat. Exempelvis så kunde Marcion (ca. 85–160) en tidig kristen, eller snarare gnostiker under en kristen mantel) färdas mellan Phrygien (beläget i dagens centrala Turkiet) och Rom inte mindre än 72 gånger.
Sjötrafiken över Medelhavet var även den ytterst livlig och varuutbytet stort, såväl till sjöss som till land.
Detta var en av orsakerna till att Konstantin i sina försök att ena Riket kunde sammankalla omfattande synoder med deltagare från Imperiets alla hörn. Exempelvis kyrkomötet i Nicea år 324, ett till en början fåfängt försök att förena de motstridiga läror som hotade att slita sönder den religion som Konstantin uppenbarligen hoppades skulle bli det sammanhållande kittet i hans Imperium och kanske till och med ersätta den allt svagare statsreligionen, som trots sin koppling till riksförvaltningen alltmer förlorat sin styrka och prestige. Kanske var Konstantin även påverkad av sin mor Helena och möjligen även plågad av dåligt samvete för sina synder, som det överilade mordet på sin son. Till skillnad från de romerska religionerna propagerade kristendomen för syndernas förlåtelse. Under alla förhållande lät Konstantin sig döpas på sin dödsbädd.
Konstantin hade flyttat Imperiets huvudstad till det av honom grundade Konstantinopel och även om Rom fortfarande behöll sin prägel av den mångfacetterade metropol som Juvenalis så levande beskrivit, där senaten fortfarande utövade den formella makten och en av kejsaren utsedd ställföreträdande Pontifex Maximus förrättade de statliga offren, så gled staden sakta men säkert in i ett bakvatten. De kristna potentaterna väntade i kulisserna och önskade tillskansa den absoluta makten, visserligen fortfarande underkastade den allt avlägsnare kejsaren, men befriade från Senaten och den ogudaktigt, demoniska, romerska offerkulten och dess uppsjö med hedniska, osmakliga gudomligheter. Roms biskopar önskade iklädda sig maktens guld och purpur, hyllas som Guds företrädare på jorden och … varför inte? samla guld och kvinnors gunst.
En gammal krigare hade efter sin tjänstgöring bosatt sig i Rom. Den grekisktalande Ammianus Marcellinus. Han hade tidigare varit en högt uppsatt officer och tjänat som protector domesticus vid staben hos flera kejsare, speciellt Julianus, som han tycks ha känt personligen. Kejsar Julianus har gått till historien behäftad med epitetet Avfällingen, eftersom han då kristendomen blivit så gott som allenarådande försökte återinföra den traditionella romerska kulten och gynnade judendomen på kristendomens bekostnad.
Julianus betraktade kristendomen som en grov, fundamentalistisk ideologi, som kvävde den klassiska bildningen och föraktade alla andra religiösa yttringar. Han förföljde inte kristendomen, men ville ta bort de privilegier som den försetts med och ivrade för religionsfrihet under det traditionella romerska systemet.
Kejsar Julianus är utan tvekan hjälten i den historia som Ammianus författade i Rom. Ammianus var inte kristen. Han ansåg kristendomen vara alltför alldaglig och enkel, troende på spådomar och augurer tycks Ammianus ha haft en gnostisk världsuppfattning. Tolerant och allmänt sympatisk frågade han sig hur kristendomen med sin kärlekslära likväl präglades av en mängd potentater som hänsynslöst bekämpade sina trosbröder om olika maktpositioner och anföll andra trosuppfattningar, speciellt sådan som frodas inom kristendomens sfär. Enligt Ammianus hade Konstantin i onödan komplicerat konflikterna inom den kristna sfären då han med synoderna uppmärksammat de i och för sig meningslösa hårklyverierna kring detaljer i tron. Som den gamle soldat han var ägande Ammianus dock inte så mycket uppmärksamhet åt kristendomens inbördes stridigheter och om han gjorde det så kunde han emellanåt avbryta sig med fraser som:
Nog för nuvarande med stadsangelägenheter. Låt mig återvända till de händelser som utspelade sig i provinserna.
Och med det menade han i allmänhet de olika fältslag som utkämpades i Rikets gränsområden och i vilka han själv ofta deltagit.
Under Ammianus tid i Rom var stadens styresmän fortfarande hedningar. Exempelvis den klassiskt bildade, förmögne, vältalige och allmänt respekterade Aurelius Symmachus, som 384 valts till Praefectus urbi med ansvar för Roms administration kämpade för religionsfrihet och tolerans. Ammianus hyllade Symmachus som en man av ”exemplarisk lärdom och gott omdöme” som kring sig skapade lugn och ordning. Något som dock inte hindrade att kristna ”busar” spred illvilliga rykten kring honom med resultatet att en vilseledd mobb brände ner hans en av hans villor (Symmachusfamiljen ägde flera bostäder på olika håll inom Roms murar).
Som mäktig motståndare hade Symmachus den överlägset skicklige, energiske och trosvisse biskopen av Milano, som befann sig närmre den kristna kejsarmakten som vid den tiden hade sitt säte i Milano. Den bildade och asketiske Ambrosius var en djupt övertygad kristen som med kraft bekämpade vad han ansåg vara farliga avvikelser från den kristna tro han valt att stödja. Den stränge Ambrosius blev känd som ”Guds gissel”. Den ungerske författaren Tibor Déry, som efter att ha varit kommunist ändrade ståndpunkt och efter ungernrevolten 1956 dömdes till nio års fängelse. Déry visste därigenom en hel om totalitärt tänkande och maktutövande. Han skrev en roman om Ambrosius som på svenska har det ovannämnda epitetet som titel. Den blir till allegori över hur den totala makten – över människans tänkande och statens styrelse går segrande ur striden mot tolerans och tankefrihet.
Romanen handlar bland annat om hur den stillsamme Symmachus strax efter att ha blivit utsedd till vädjade inför Ambrosius om respekt de romerska traditionerna borde bibehållas. Symmachus kände personligen Ambrosius och hade en gång till och med rekommenderat honom Augustinus av Hippo som elev. Augustinus, som på den tiden var maniké, anhängare av en strängt asketisk, dualistisk religion, skulle under Ambrosius inflytande bli en djupt allvarlig kristen och en av den kristna kyrkans mest inflytelserika teologer.
Den mest berömda lärostriden mellan Symmachus och Ambrosius gällde altaret framför den Segergudinna som under århundraden vakat över den romerska senatens sammankomster. Symmachus bönade och bad att detta altare skulle bevaras, liksom de traditionella riter som inledde senatens möten och den ed senatorerna svor att agera i enlighet med gudarnas vilja och för folkets bästa. Kristna senatorer hade yrkat på att altaret skulle förstöras och en del av dem, exempelvis biskop Damasus, vägrade beträda curian så länge altaret fanns kvar. Symmachus bad Ambrosius (de var släkt) att övertyga kejsaren om att altaret måste bevaras:
Människans förnuft trevar i mörker. För hennes kunskap om det gudomliga finns ingen bättre källa än minnet och de bevis på nåd och lycka som det har bevarat. Tiden skänker giltighet åt våra religiösa seder och har därigenom hjälpt oss att under århundraden bevara vår tro och styrka. Vi bör därför följa våra förfäders tro, såsom de följde sina fäders tro och välsignades genom att göra så.
Ambrosius menade däremot att Jesu Kristi lära och det faktum att tron på honom frälser oss från allt det onda som föregått oss och som fortlever genom den vidskepliga vördnaden av de falska gudar som Jesus en gång för alla avslöjat som obefintliga, gör nu att vi måste befria oss från alla dessa meningslösa, föråldrade och rent utav demoniska riter. Symmachus svarade:
Vi ber om fred för våra fäders gudar, för vårt fosterlands gudar. Det är rimligt att anse att var och en av oss dyrkar något som i själva verket är ett och detsamma. Vi blickar ju upp mot samma stjärnor, himlen täcker oss alla, samma universum omsluter oss. Vad spelar det för roll vilket system vi anammar i vårt sökande efter sanningen? Det är inte enbart genom en enda väg vi kan nå fram till en så oerhörd hemlighet.
Den sortens tolerans var oacceptabel för en kristen furste som Ambrosius. Hade inte Jesus sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”?
Altaret åkte ut och kejsaren såg till att de skattemedel som bekostat senatens och den romerska statens ceremonier omedelbart skulle upphöra, all religionsutövning var nu under den katolska kyrkans domvärjo och all religiös makt skulle hädanefter vila i händerna på driftiga biskopar. Deras makt växte sig allt starkare (fast Damasus dog 384, samma år som altaret åkte ut). Segergudinnestatyns vidare öden är okända, antagligen slogs hon efter en tid i bitar.
Det går att betrakta Symmachus som anförare av de konservativa romare som förgäves kämpade mot en alltmera allenarådande kristen kyrka. Symmachus nederlag var dock inte slutgiltigt, det går att hävda att även om kristendomen fann sitt ursprung i Palestina så skapades den kristna tron i hög grad i Rom. Det var i Rom som mycket av Kristi budskap omformades och förvandlades till en garant för den världsliga maktens herravälde, Egentligen försvann inte det Rom som Symmachus trodde sig försvara gentemot kristendomen. Det blev snarare så att kristendomen anpassade sig till den romerska makten och dess traditioner. Under alla förhållanden dog den antika filosofin och dess religion inte genom något dödande dråpslag. Rom levde vidare, fast under nya former och förvandlingen tog lång tid på sig. Symmachus dog ärad av sina trogna. På en samtida elfenbensbild ser vi honom sittande på en triumfvagn förbunden med elefanter och hur hans själ från ett begravningsbål (han jordiska kvarlevor brändes i enlighet med hednisk tradition) av bevingade varelser förs upp till de antika filosofernas himmel.
Det var inte enbart striden mot Symmachus som styrkte Ambrosius positioner och därmed även den kristna kyrkan. År 388 hade en kristen mobb attackerat en synagoga i den syriska staden Callinicum. De hade misshandlat medlemmar av den judiska församlingen och slutligen bränt ner dess synagoga. Kejsaren Theodosius hade hävdat att judar liksom de kristna stod under statens beskydd och tvingade den lokale biskopen och hans församlingsmedlemmar att på egen bekostnad ersätta judarna och återuppbygga synagogan. Då Ambrosius fick höra detta blev han våldsamt upprörd, liksom flera av sina trosfränder hade han börjat propagera myten om att judarna, som ett helt folk, varit skyldiga till Jesu död och han angrep i sina predikningar Theodosius som varande en förrädare mot den kristna tron.
En illgärning från kejsarens sida gjorde att Ambrosius slutligen lyckades knäcka kejsaren och få honom att utfärda ett edikt som förbjöd utövandet av alla religioner förutom kristendomen, Ambrosius gick motvilligt med på att judendomen undantogs från förbudet. Orsaken var att 390 hade en romersk general av gotiskt ursprung i Thessaloniki låtit fängsla en populär kappkörningskusk anklagad för sodomi. Då generalen vägrat falla till föga för folkets krav på kuskens frigivning lynchades han. Mordet på en romersk befälhavare upprörde kejsaren till en sådan grad att då stadens kappkörningsfans samlats inom arenan för en ny tävlan spärrades utgångarna och de kejserliga trupperna, av vilken stor del utgjorde av goter, gick löst på publiken; män, kvinnor och barn. Det sades att sjutusen människor mist livet i den blodiga massakern. Såväl siffror som händelseförlopp har senare ifrågasatts, utan tvekan förkom en massaker och även om Theodosius skuld även den har satt i fråga så tog han dock på sig ansvaret. Då Ambrosius nåddes av den hemska nyheten bannlyste han kejsaren och förbjöd hon att deltaga i nattvarden. Inför den våldsamma oppositionen tvingades Theodosius ta sig till Ambrosius i Milano och hos honom söka syndernas förlåtelse. En mycket uppmärksammad händelse som togs till intäkt för Kyrkans makt över kejsaren.
Medan detta ägde rum ökade ständigt det yttre hotet från goter, franker, vandaler och hunner, medan det inom Imperiet stridigheterna fortsatte mellan olika tronpretendenter och schismatiska trosriktningar. Tiderna var ytterst oroliga och domedagsprofeterna många. Snart skulle goterna och andra ”barbarer” bryta genom Rikets gränsbefästningar och sprida död och elände omkring sig. Inom parentes sagt har även Julianus Avfällingen i modern tid ägnats en spännande roman, som likt Dérys bok ger en fin skildring av den värld som Sankt Damasus rörde sig i. Gore Vidals Julian ger likt Ammianus ett uppskattande porträtt av den siste hedniske kejsaren som var förespråkare för klassisk bildning och tolerans. I Vidals skildring blir Julianus, i enlighet med Vidals egen läggning, en förespråkare för en tolerant inställning gentemot homosexualitet.
Mot denna bakgrund framträder Sankt Damasus, likt Symmachus som förespråkare för ett mäktigt Rom, men på helt andra grunder. Allt tyder på att Damasus vurmande för att Rom skulle förbli ett maktcentrum hade personliga orsaker. Han ville tillskansa sig makt och prestige genom att poängtera Roms kristna grund som den stad Paulus och Petrus valt att verka i och var de mött döden, liksom så många andra förkämpar för den kristna tron. Hade inte Jesus valt Petrus som den som skulle leda hans kyrka?
Du är Petrus och på den klippa skall jag bygga min församling och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.
Som biskop över församlingen i Rom eftersträvade Damasus att i Petri efterföljd bli herre över hela kristenheten. Han gynnade därför dyrkan av Petrus och Paulus, den stora basilika över Petri grav som Konstantin påbörjat stod klar 368, två efter det att Damasus blivit biskop och själv initierade han en mängd kyrkobyggen. Främst bland dem var basilikan San Lorenzo som Damasus lät uppföra bredvid sin villa i centrala Rom. Så fort jag hört talas om denna kyrka gick jag genast dit och fann till min förvåning att den är osynlig från gatan, inbyggd som den är i det imponerande Palazzo della Cancelleria som uppfördes 1495 och fortfarande är platsen för Vatikanens interna domstol.
Du kommer in genom en diskret sidoport och väl inkommen öppnar sig ett stort, barockt kyrkorum. Det finns inte mycket kvar av Damasus ursprungliga basilika, som han tillägnade martyren San Laurentius, skyddshelgon för den kyrka vid vilken han själv fötts och där han i sin ungdom tjänat som präst. Under altaret i den nya kyrkan finns en del kvarlevor av Sankt Damasus, andra delar vilar i Vatikanen.
Det kan inte förnekas att jag blev något besviken över att det inte fanns många spår av Damasus basilika i denna basilika som var alltför så många andra av Roms kyrkobyggnader som under en tid ändrades och byggdes om i enlighet med tidens alltför likriktade smak. Men, liksom de flesta andra romerska byggnader hade även San Damaso in Lorenzo sina fascinerande hemligheter. Under kyrkan finns, liksom i så mänga andra romerska kyrkor inte enbart resterna av ett Mithrastempel, utan även en tre till sex meter djup underjordisk sjö med smaragdgrönt vatten.
Sjön bildades då en bäck vid namn Euripus omvandlades så att vattentillförseln till de närbelägna Agrippinska termerna skulle regleras. På den tiden flödade Euripus längs markytan, men nu rör den sig under Rom. Flera sarkofager hade placerats längd Euripes och en del av dem kan fortfarande ses under Rom, bland annat under Palazzo della Cancelleria, exempelvis Aulus Hirtius sarkofag, en centurion i Caesars armé.
Uppe i kyrkan finns en fresk av en tämligen okänd artonhundratalskonstnär vid namn Luigi Fontana som framställer en viktig episod i den katolska kyrkans historia – Sankt Damasus mottagande av Vulgata. Någon gång i början av 380-talet hade Damasus anställt Eusebius Sophronius Hieronymus som sin sekreterare. Hieronymus var född i Stridon en liten stad i det nuvarande Slovenien och hade tidigare studerat i Rom innan han begett sig till Syrien där han prövat på ett liv som kristen asket, men efter en tid givit upp sitt självplågeri och återvänt till Rom där Damasus kom att intressera sig för hans kunskaper i hebreiska.
Hieronymus hade i Syrien blivit undervisad i hebreiska och fortsatte sin studier i Rom under en jude som omvänts till kristendomen. Eftersom Hieronymus även var flytande i latin och grekiska gav Damasus honom i uppdrag att översätta såväl det Gamla - som det Nya Testamentet till latin. Det Nya testamentet var skrivet på grekiska och de befintliga latinska översättningarna var tämligen usla. Den så kallade Septuaginta som användes av de kristna församlingarna var en grekisk översättning av det Gamla testamentet som under 100-talet f.Kr. i Alexandra gjorts av judiska lärde. Enligt Damasus borde även det Gamla testamentet översättas och då direkt från hebreiskan, men inte av några judar, som han misstänkte var benägna att förfalska det.
Detta väldiga översättningsföretag var ett led i Damasus strävan att befria den romerska kyrkan från det ”grekiska oket”. Kristendomen skulle latiniseras och makten vila hos Petri efterträdare – den romerske biskopen, en post som nu innehades av Damasus. Denna åsikt var en av orsakerna till att Damasus inte deltog i kyrkomötet i Thessaloniki år 380, då Kejsar Theodosius utfärdade ett edikt som gjorde den katolska, nicenska kristendomen till statskyrka i hela Romarriket. Därmed fördömdes alla andra kristna trosbekännelser, som exempelvis arianismen, som varande farliga irrläror spridda av ”dåraktiga galningar”. Ediktet deklarerade att alla trosuppfattningar som inte fullständigt stämde överens med den nicenska trosbekännelsen skulle bestraffas.
Damasus var fullkomligt överens med ediktet, men motsatte sig det faktum att kyrkomötet ägt rum i den östra delen av det romerska riket och inte i den forna huvudstaden, där Petri tron var belägen och att mötet därmed dominerats av grekisktalande prelater.
Ediktet deklarerade att ”Konstantinopels biskop skall ha företräde i ära efter biskopen i Rom”, men Damasus blev likväl rasande
Vilket företräde? Roms företräde är inte på något vis kopplat till Roms förflutna som Imperiets huvudstad, utan är uteslutande baserat på sin apostoliska rätt, sin härkomst från Sankt Petrus och Sankt Paulus. Konstantinopel har inte ens andra rang då det gäller något företräde. Staden är inte ens ett patriarkat. Konstantinopel är av mindre betydelse än såväl Alexandria. som Antiokia. Den förstnämnda församlingen hade på Sankt Paulus order grundats av Sankt Markus och Sankt Petrus hade innan han begav sig till Rom varit biskop i Antiokia
Med patriarkat menade Damasus de ”apostoliska sätena”, det vill säga sådana församlingar som grundats av apostlar, till vilka enbart Rom, Alexandria och Antiokia räknades.
Damasus kunde dock trösta sig med att ediktet utnämnde honom till Pontifex, det vill säga att hans ämbete ersatte kejsarens hävdvunna rätt att agera som Pontifex Maxiumus, det vill säga Överstepräst över Imperiet, med såväl religiösa som politiska förpliktelser. Det kan därmed hävdas att Damasus blev den förste påven, men det var hans efterträdare, Siricius, som blev den förste att tillerkännas titeln ”påve”, från det grekiska páppas, fader. Tidigare hade alla biskopar titulerats som páppas, men det blev nu enbart biskopen i Rom som tick tituleras på detta vis. Titeln ”påve” blev dock inte officiellt fastslagen förrän på tusentalet.
.jpg)
Fresken i San Damaso in Lorenzo stämmer inte överens med verkligheten. Damasus fick inte uppleva fullbordandet av Vulgata, den var inte klar då han dog 384, samma år som dess översättare Hieronymus tvingades fly från Rom, efter rykten om hans otillbörliga uppträdande gentemot stadens förmögna damer, något jag tänkt skriva om i ett senare blogginlägg (detta har redan svämmat över sina bräddar). Hieronymus fortsatte arbeta med sin bibelöversättning i Betlehem och Jerusalem och efter hans död avslutades arbetet av hans lärjungar. Vulgata blev sedan fram till 1979 den katolska kyrkans dominerande bibeltext.
Försöken att få latinet till att bli den katolska kyrkans språk var enbart ett av många initiativ från Damasus sida för att kunna rikta den dåtida världens uppmärksamhet bort från den alltmer grekisk dominerade östra delen av det romerska riket. Han iscensatte även en omfattande ”reklamkampanj” för att locka pilgrimer till Rom.
Kristna hade under en längre tid vördat sina martyrer. Tertullianus hade 197 skrivit att martyrernas “blod är de kristnas sådd” i meningen att deras offer blev till bevis för de icke-kristna att de kristnas tro var så stark att de kunde gå i döden för den. Damasus som var född på en plats omgiven av de kristnas katakomber hade sedan sin barndom bevittnat hur de kristna ville bli begravda så nära som möjligt till dem som dött för sin tro. Det var som om de hoppats på att martyrerna skulle kunna föra deras talan inför Gud.
När kristendomen i början av trehundratalet blivit acceptabel ökade martyrdyrkan, alltfler vallfärdade till deras gravar, över vilka det nu restes kyrkor och kapell. Det blev också allt vanligare att samla och vörda reliker från heliga män och kvinnor, ordet kommer från latinets relinquere, att lämna efter sig.
Forskare har sökt en mängd orsaker till detta fenomen. Exempelvis att då kristendomen fångat in fler och fler troende började alltfler känna sig hotade av den hedendom de lämnat bakom sig. De forna gudarna uppfattades som hotfulla demoner och den växande, ständigt överhängande faran från annalkande barbarer och våldsbenägna sekterister gjorde att de kristna sökte skydd bland sina egna helgade områden, riter och maktbemängda föremål.
En annan förklaring är att de renoverade martyrgravarna, och/eller de kyrkor och kapell som vuxit fram i anslutning till dem, betraktades som motsvarigheter till de tempel som tidigare ansetts skänka läkedom, exempelvis sådan som helgats till Asklepios, läkekonstens gud.
Personligen tror jag, speciellt med tanke på att martyr- och relik-kulten var speciellt utbredd i Rom, att bildade biskopar som Damasus, som var väl förtrogna med romerska traditioner, visste att utnyttja det hedniska begreppet numen. Ett ord som oftast översätts som ”gud”, men med förbehållet att det snarare rör sig om en ”personifierad kraft” än en gud i ordets vanligaste bemärkelse. En numen kan vara en sak; som en sten eller en växt, ett djur – eller till och med var en dal av en människa. Om en människa äger en numen, kan det definieras som en kraft som utgör hennes inre personlighet; hennes själ, karisma, virilitet – kanske till och med hennes förmåga att göra saker på bästa möjliga sätt. Varje numen hade en mycket specifik, begränsad uppgift. Begrepp och trosuppfattningar som med lätthet kunde överföras till tron på en kraft kopplad avlidna martyrer, eller föremål och platser som kunde förknippas med dem.
Innan Damasus blev Roms biskop hade kalligrafen Furius Dionysius Philocalus sammanställt en Chronographia, en slags illustrerad kalender som inkluderade kejsarnas födelsedagar, Roms officiella festdagar, listor över romerska konsuler, prefekter och biskopar, samt kortfattade redovisningar stadens historia och dess fjorton ”regioner”. Företaget hade bekostats av en viss Valentinus, uppenbarligen medlem av den mäktiga Symmachusfamiljen, men till skillnad från dess patriark var Valentinius uppenbarligen kristen eftersom Chronographia innehöll en omfattande lista över stadens kristna martyrer.
När Damasus 366 hade tillskansat sig den absoluta makten som biskop över Rom kontaktade han Philocalus och gav honom i uppdrag att på olika platser över hela Rom sätta upp marmorplattor som hedrade minnet av stadens martyrer. Han skrev själv de epitaf som skulle pryda dem. Damasus avsikt var att skapa en urbs sacra, en helig stad, fylld med anspelningar på de heliga martyrernas, ordet betyder vittnen, närvaro och bestående beskydd. Den mängd heliga platser som marmorplattorna utvisade blev också ett medel för att locka till sig pilgrimer. Trettio av dessa inskrifter finns bevarade, i original, som fragment eller kopior, men de måste ha varit betydligt flera.
Damasus sökande efter martyrer tycks emellanåt ha varit lite uppfinningsrikt. Sjuttiosju av de martyrer som finns omnämnda på marmorplattorna saknas i Philocalus Chronographia och kan mycket väl ha ”upptäckts” Damasus.
Han fokuserade inte enbart på helgedomar ovan jord, där han satte upp sina marmorplattor, utan uppmärksammade även katakomberna och gjorde dem mer tillgängliga för besökare genom att ordna med trappor, guider och belysning, samtidigt som han tog benrester från olika ställen och samlade dem på en plats, exempelvis den berömda ”påvekryptan” i San Callistus katakomber där resterna av fem romerska biskopsmartyrer vilar.
En del av inskrifterna hyllar flera martyrer.
Om du skulle fråga: här ligger en stor skara helgon. Gravarna som här vördas bevarar de heligas kroppar, efter det att det himmelska riket tagit emot deras sublima själar. Här vilar Xystus kamrater, som förde med sig troféer från fienden; här en pretorian som tjänade Kristi altare; här placerades en som länge levde i fred levde som präst; här vilar de heliga biktfäder som Grekland sänt. Och här de unga pojkarna och de gamla männen och de kyska barnbarnen och även den som nöjde sig med att behålla sin jungfruliga kyskhet. Detta bekänner jag, Damasus, att även jag ville lägga mina egna ben här, men jag var rädd för att störa sådan helig aska från helgonen.
De av Damasus epitafer som hyllar kvinnliga martyrer lovprisar I allmänhet deras kyskhet, blygsamhet och trofasthet”, alltmedan män hyllas för sin värdighet, vältalighet och ofta “gammalmodiga” livsåskådning. Damasus tycks ha varit en ärelysten man och han dyker själv upp i så gott som varje epitaf han författar, Ibland kan det även röra sig om egna minnen. Han skriver om martyrerna Marcellinus and Peter Diocletianus:
När jag enbart var en pojke förde er bödel mig, Damasus, till er grav och berättade för mig att han av den galne slaktaren fått befallning att hugga av era halsar och sedan för er in bland buskarna så att ingen skulle finna er. Han sa sedan med iver att han själv, med egna händer berett er en grav, dold under en grotta. Efteråt berättade han för Lucilla att det var mer anständigt att föra era lemmar dit, på grund av er fromhet. (Han sade) du, ivrig, att ha förberett din grav med era egna händer, och efter att ha legat dold under en grotta Efteråt (sade han) ansåg Lucilla att det var mer behagligt att lägga dina lemmar här, på grund av din fromhet.
Det händer till och med att Damasus tycks glömma att hylla helgonet ifråga och enbart beskriver sina egna insatser. Som på marmorplattan till den avrättade centurionen Cornelius minne:
Damasus oroade sig för tillgängligheten. Se nu: nergången är klar och skuggorna flyr, nu kan du betrakta Cornelii monument och hans heliga grav. Damasus utförde detta arbete med iver (även om han är sjuk) för att du lättare skulle kunna komma hit och för att helgonets hjälp skulle kunna göras lättillgänglig för folket, och så att – om du nu kan framhärda med att utgjuta böner ur ditt rena hjärta – så att även Damasus bättre ska kunna resa sig upp – även om det inte var kärleken till ljuset som drev honom, utan omsorgen om sitt arbete.
Strax efter det att Ammianus Marcellinus skrivit om Damasus kamp för att erhålla biskopsämbetet nämner han hur Roms präster strävar efter makt, rikedom och värdighet.
Med tanke på stadslivets pråliga lyx är det naturligt att de som har ambitionen att njuta av det ger sig in i den mest ansträngande konkurrens för att uppnå detta mål. När de väl har nått dit är de säkrade om rika gåvor från förnäma damer; de kan åka i vagnar, klä sig praktfullt och med sitt överdådiga bord överträffa kungar. De skulle kunna vara verkligt lyckliga om de inte brydde sig om stadens storhet, som de gjort till en mantel för sin lastbarhet, och istället följt vissa provinsiella biskopars exempel på, vars extrema sparsamhet i mat och dryck, enkla klädedräkt och nedslagna blick visar den högsta guden och hans sanna tillbedjare deras renhet och blygsamhet.
Fåfänga – det må vara förlåtet att Damasus, likt så många av oss var behäftad med den defekten. Hans insats var förvisso på flera områden avgörande för kristendomens spridning över världen. Så varför inte uppföra kyrkor till han ära, helgonförklara honom och be till honom ” bevilja oss, O Gud, att följa Påve St. Damasus exempel, honom som vi älskar och som för oss uppenbarade Ditt ord”? Förvisso var han säkert som det står över en av ingångsportarna till hans moderna kyrka Ego sum pastor pastor bonus, jag är den gode herden.
Eller? Är Sant Damasus verkligen värd sin roll som helgon, from förebild och förbedjare? Det är tveksamt, speciellt om man tar fasta på vad hans samtida hade att säga om honom. Ammianus nämnde en viss Viventius som en exemplarisk prefekt över den Rom. Han var
en före detta questor [juridisk rådgivare] vid palatset, en rättrådig och vis pannonier [från nuvarande Ungern och Slovenien], under vars lugna och fredliga administration det rådde allmänt överflöd. Men även han fick utstå ett alarmerande våldsutbrott från den turbulenta befolkningen, vilket uppstod på följande sätt. Damasus och Ursinus, vars passionerade ambition att gripa biskopstronen gick helt överbord, var inblandade i mycket bitter intressekonflikt och deras anhängare spred skada och död. Viventius, oförmögen att få slut på eller lindra stridigheterna, tvingades av övermäktiga omständigheter dra sig tillbaka till förorterna. Hans anhängares ansträngningar säkrade Damasus seger. Det är säkert att i Sicinius basilika, där de kristna samlas för gudstjänst, fann under en enda dag 137 lik och det var bara med svårighet som folkets långvariga raseri senare kunde fås under kontroll.
Sankt Sicinius basilika, som tidigare varit en stor romersk rättegångsbyggnad, låg i anslutning till Forum. Basilikan hade omvandlats till kyrka på inrådan av Damasus föregångare på biskopstronen, Liberius, Denne hade blivit vald med stöd av Roms inflytelserika och förmögna änkor, men då flera kristna grupper opponerat sig mot valet fick han dela biskopsämbetet med en viss Felix. Detta behagade inte alls Roms kristna majoritet som under slagordet "en enda Gud, en enda Kristus, enbart en biskop!” tvingade kejsaren att driva Liberius i landsflykt. Under Liberius frånvaro splittrades den kristna församlingen i stödet mellan Liberius och Felix. Damasus stödde den senare och då de två biskoparna hade dött utbröt en våldsam strid om vem som skulle efterträda dem. Damasus som stöddes av de förmögna damerna hade gång på gång skiftat sitt stöd mellan Liberius och Felix, men då den senare under åtta år lyckats hålla sig kvar vid biskopstronen stod Damasus så småningom helhjärtat vid hans sida. Ursinus förblev dock Liberius man och hade sitt starkaste stöd bland majoriteten av Roms befolkning
Collectio Avellana, Avellansamlingen, som finns bevarad i Vatikan-biblioteket innehåller 244 dokument från tiden mellan 367 och 553. Där finns brevväxling mellan kejsare och romerska biskopar, kejserliga dekret och personliga papper från flera biskopar. Collectio Avellana sammanställdes någon gång vid slutet av femhundratalet. Ett dokument som man funnit bland Collectio Avellana berättar
När Damasus, som alltid strävat efter att bli biskop, underrättas om Ursinus vigsel till biskop, använde han mutor för att hetsa upp kappkörare och den okunniga pöbeln, och beväpnade med vapen bröt de sig in i Julius basilika, och iscensatte där en massaker på de troende som rasade i tre dagar. […] Sju dagar senare, i sällskap med alla de menedare och gladiatorer som han korrumperat genom att betala enorma summor pengar, tog Damasus Lateranbasilikan i besittning och prästvigdes därefter till biskop.
Efter att ha blivit av med Ursinus började Damasus förfölja de romare som inte stödde honom. De levde i skräck och utsattes för allsköns misshandel och blodsutgjutelse. Vid ett tillfälle gav han order om att sju oppositionella präster skulle utvisas, något som orsakade ett allmänt uppror. En folkmassa bröt sig in i det fängelse där prästerna inväntade sin utvisning, befriade dem och förde dem till ”Liberius basilika”. Återigen samlade Damasus
gladiatorer, vagnförare, dödgrävare, samt alla de präster som stödde honom, och med yxor, svärd och klubbor belägrade de basilikan medan Damasus uppviglade sina följeslagare till blodbad. [...] De bröt ner dörrarna och satte underifrån eld på basilikan, varefter de stormade in och plundrade byggnaden. Några medlemmar av Damasus hushåll, medan de bröt sänder basilikans tak, dödade den trogna församlingen med tegelpannor. Därefter stormade Damasus anhängare in och dödade etthundrasextio av de som befann sig där. såväl män som kvinnor. De sårade många fler, av vilka flera senare dog av sina skador. Men ingen från Damasus sällskap dödades
Detta är möjligen denna andra attack på Ursinus anhängare som Ammianus anspelar på. Eftermälet av denna massaker blev att representanter för den upprörda romerska befolkningen sände sina klagomål till kejsaren, som hade sitt residens i Milano. Men … Damasus hade mäktiga beskyddare, speciellt bland förmögna och aktade romarinnor som älskade honom så mycket att han kallades för ”tanternas öronpetare.” Detta epitet betydde enligt hans anhängare att Damasus rensade damernas öron från deras villfarelser, för att sedan introducera den rätta läran, alltmedan hans motståndare tolkade frasen som att han stack damernas öron med förtal av sina motståndare.
Damasus motståndares vädjan om rättvisa möttes av kejsarens döva öron och Ursinus lämnade staden på eget bevåg. Men, Damasus blodtörst ändade inte med det. Ursinus trogna anhängare samlades nere i katakomberna där de höll gudstjänst förutan sina landsförvisade präster, Vid ett sådant tillfälle, då ursinusanhängare samlats vid St. Agnes grav, bröt sig Damasus plötsligt in med sin väpnade skara och flera av gudstjänstbesökarna höggs ner i ett ”förödande blodbad”.
Det blir onekligen lite svårt att efter dessa samtida fördömanden begripa hur denne blodtörstige och fåfänge biskop fortfarande kan hyllas som ett helgon och dessutom så sent som 1969 fått en stor romersk kyrka uppförd till sin ära. Men, kanske är det så att segrare utplånar missprydande fläckar ur sitt eftermäle. Det kan inte förnekas att flera av Damasus insatser lade grunden till mycket av den nuvarande påvemakten, med alla dess företräden och brister.
Som uttrycket den tyske filosofen Johann Gottlieb Bühle lade i munnen på jesuiterna att ”ändamålet helgar medlen”, fast det finns några belägg för att jesuiterna verkligen använde sig av det. Vad vi tänker och tycker bygger alltså på osäkra grunder och att Damasus var en blodtörstig tyrann är därmed inte helt säkert, men personligen lutar jag onekligen åt den uppfattningen. Under alla förhållanden är Sankt Damasus, som Oscar Wilde skrev, ett av de många spöken som nu vandrar genom Rom. Han lever vidare och som en av hans samtida beundrare skriver i en av de många billiga helgonbiografier som finns att köpa i en mängd romerska kyrkor:
Fördjupa dig i nyanserna i Damasus I:s ledarskap och dra där ur tidlösa lärdomar för samtida troende och ledare. Utforska hans orubbliga engagemang för doktrinär ortodoxi, hans ömtåliga balans mellan andlig och världslig auktoritet, och hans visionära beskydd av heliga platser – en inbjudan till att reflektera över de utmaningar och möjligheter som kyrkan står inför idag.
Ammianus Marcellinus (2004) The Later Roman Empire (A D 354-378). London: Penguin Classics. Brown, Peter (1971) The World of Late Antiquity. London: Thames & Hudson. Carcopino, Jéróme (1976) Dagligt liv i antikens Rom. Stockholm: Prisma. Clark, Gillian (2011) Late Antiquity. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Collectio Avellana https://www.fourthcentury.com/avellana-1-english/ Eusebius (1989) The History of the Church. London: Penguin Classics. Gibbon, Edward (2002) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. London: Penguin Classics. Henrikson, Alf (1971) Bysantinsk historia. Stockholm: Bonniers. Henriksson, Alf (1983) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Horace (2004) The Satires of Horace and Persius. London: Penguin Classics. Juvenal (1974) The Sixteen Satires. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classic. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the Other Sons of God. London: Picador. Norwich, John Julius (2011) The Popes: A History. London: Chatto & Windus. Tergel, Alf (1973) Från Jesus till Mao. Stockholm: Verbum. Trout, Dennis E. (2015) Damasus of Rome: The Epigraphic Poetry : Introduction, Texts, Translations, and Commentary. Oxford: Oxford University Press. Walton, Charles S. (2023) Saint Damasus (Pope): Discover the Life and Timeless Legacy of Saint Damasus of Rome. Independently published. Wisniewski, Robert (2019) The beginnings of the cult of relics. Oxford: Oxford University Press.
