STOCKHOLMSMINNEN, BIOGRAFER OCH EN JAPANSK SKRÄCKFILM

I början av seklet arbetade jag på Sida, som då låg vid Sveavägen mitt i Stockholm. Från mitt fönster kunde jag blicka ner över Malmskillnadsgatan, som på den tiden var Stockholms prostitutionsgata framför andra, lite längre bort skymtades Kungsgatans tvillingtorn. För en landsortspojke var det en mäktig känsla att sitta vid sitt skrivbord och se ut över Stockholms legendariska storstadshjärta. Malmskillnadsgatam och Kungstornen minde om stadens storhet och elände. Dess lockelse och elände. Stolthet och skam.

 

 

I början av nittonhundratalet strävade Stockholm efter en plats bland Europas moderna storstadsmetropoler och liksom fallet är med dem ville Stockholms beslutsfattare förena tradition och förnyelse, nationalism och modernism. Det storsvenska Stockholm, förvaltare av fosterlandets folkliga skatter, hade nyligen etablerats genom det imponerande friluftsmuseet Skansen som invigdes 1891, snart kompletterat med Nordiska museet som stod klart 1907.

 

Modernismen skulle manifesteras genom Kungsgatan och 1891 grävdes och sprängdes ett storstadsstråk rakt genom Brunkebergsåsen, gamla hus och ruckel revs, som i August Strindbergs dikt Esplandsystemet från 1883:

 

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss. […]

 

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

– Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
– Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!

– Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt.
– Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?

 

 

Snart reste sig längs den 1,5 kilometer långa Kungsgatan imponerande och påkostade byggnader: Myrstedt & Stern, Konserthuset, Centrumhuset och inte minst de ståtliga Kungstornen, förenade av Malmskillnadsgatans brospann, som löpte över den breda paradgatan. De 60 meter höga tornen invigdes 1924, respektive 1925, och var på sin tid Sveriges högsta skyskrapor. De blev till en symbol för det moderna, sturska och framtidsblickande Stockholm, som var tänkt att bli en like till Berlin, Paris och New York.

 

I ett av tornen hade den legendariske fotografen Karl Werner Gullers sin Studio Gullers. Gullers var en känd stockholmsskildrare och förebild för vännen Stieg Trenters romanfigur Harry Friberg, hjälte i en mängd deckare som framförallt är ihågkomna för sina suggestiva Stockholmsmiljöer.

 

 

Gullers var den förste svenske fotograf vars verk ställdes ut på konstgallerier och kom att uppskattas som artist på nivå med andra konstnärer. I Gullers bilder och Trenters deckare står Stockholm i centrum och då inte minst Kungsgatan. Vi förnimmer det klara ljuset under vår- och sommardagar, framkallat av vattnets närvaro, men lika ofta vilar det ett lätt höstdis över staden, med milda, dämpade färger, spårvagnar och regnvåt asfalt på Kungsgatan, där bulliga taxibilar hämtar upp sena flanörer och välartade par. Eller så förs vi in på krogar där Gullers fotografier skildrar restaurangbesökare och frestande maträtter, alltmedan Harry Friberg i Trenters deckare allt som oftast njuter iskalla nubbar och skummande öl tillsammans med en sillbit på knäckebröd och det svenska smörgåsbordets alla läckerheter medan han grunnar över något mordfall, som trots allt briserat i den till synes betryggande idyllen.

 

 

Jag skrev att jag var en landsortspojke och det stämde i så måtto att jag är bördig från Hässleholm, men mina morföräldrar bodde i Stockholm. Sedan barndomen och tidig ungdom hade jag därför blivit tämligen välbekant med Stockholm, som jag redan då fascinerades av – ja, det är väl egentligen inga överord att påstå att jag lärde mig älska staden.

 

Stockholm är en av de vackraste städer jag har vistats i. Jag är tämligen välbekant med Rom, Paris, London, Berlin, Prag, New York och känner även till Buenos Aires, som var och en har sin speciella tjuskraft. Dock blir jag vid tanken på min barndoms Stockholm lätt sentimental. Fortfarande kan jag med ett nostalgiskt leende lyssna till Zarah Leander då hon 1930 sjöng:

 

Du som tycker där du sitter full av spleen
att ej Sverige har någonting att ge,
du må skryta med Paris, Berlin och Wien
men innerst inne nog din tanke e'

Stockholm blir Stockholm
staden som få.
Stockholm blir Stockholm
ett Nordens Venedig.
Vad gör det om himlen jämt ej är blå,
Stockholm blir Stockholm
för evigt ändå.”

 

Det där med ”Nordens Venedig” är väl knappast helt korrekt. En märkligare och egentligen fullkomligt ojämförlig stad som Venedig har jag varken sett eller upplevt, men jämförelsen stämmer i så måtto att vattnets, havets, närvaro är ytterst påtaglig i Stockholm.

 

 

I få stora städer är naturen så nära och påtaglig som där. Då jag under ett par år bodde i staden fann jag ett nöje i att ströva kring under helgerna och efter jobbet. Då hände det också ofta att jag hamnade mitt ute i ”naturen”. Ofta styrde jag stegen mot Djurgården, men vad jag minns så besökte jag Skansen enbart en gång och då i sällskap med min yngsta dotter. Att jag undvek ett besök berodde antagligen på en tämligen undermedveten tanke som sa mig att jag inte ville förstöra mina skimrande barndomsminnen från den, som jag då tyckte, i det närmaste magiska platsen. Som barn kom jag ofta dit i sällskap med min yngre systrar och mina föräldrar, eller ensam med min Morfar. Varje besök var en högtidsstund.

 

Jag inbillar mig att det alltid var sol och sommar och tycker mig minnas doften från de olika stugorna, de små butikerna och verkstäderna och även den förundran med vilken jag betraktade föremålen därinne, som min alltid lika välinformerade far eller morfar kunde berätta om. Där fanns även glass och kafébesök, solvarma klipphällar, det knastrande ljudet från kiselbelagda gångar och den vida utsikten över staden, som det glittrande vattnet sökte sig in i.

 

 

Där fanns en i sanning levande historia, kringvärvd av fädernas tro, strävan och nöjen. En i ordets bästa bemärkelse nationalromantisk anda, påspädd med närvaron av alla djur; de fria ekorrarna och de fångna björnarna, älgarna och vargarna. En stark koncentration av svenskhet grep förbehållslöst och förtrollande den lilla pojke som jag då var.

 

Jag kan nu inte annat än beklaga de chauvinstiskt begränsande och för mig obehagliga, människofientliga missbruket av nationalromantik som i högsta välmåga lever och frodas inom de unkna politiska kretsarna kring Sverigedemokraterna och som förbehållslöst basuneras ut av partiets ideologer och ledare alltmedan den av andra politiska partier tillåts förgifta den av dem så intensivt hyllade svenska folksjälen – vad det nu kan vara? För mig framstår sådant örlande alltmer som nattståndet arvegods från de förvridna ideologier som en gång störtade Europa i fördärvet.

 

 

Visst – ruttnande otrevligheter ligger alltid och pyr inom all storvulen nationalism. Vart jag än bott i vitt skilda länder har jag förr eller senare stött på dess främlingsfientliga stank. Jag kan inte finna något bra i allt detta slå-sig-för-bröstet och tycka ”vad bra att jag är svensk”. En anda som otvivelaktigt utandas från Carl Milles imponerande och sex meter höga, mäktiga skulptur av bemålad, gedigen svensk ek som möter oss i Nordiska Museets foajé. Där sitter den mäktige och despotiske Landsfadern Gustav Vasa, misantropiskt och överväldigande narcissistiskt stadigt förankrad på en tronstol, under vilken den i mitt tycke kryptiska devisen WAREN SVENSKE finns inristad.

 

 

Nu är jag vuxen och Stockholm har förvisso förändrats. Min barndoms paradisiska tillflykt – Morfars Tallebo fanns inte längre, utan snarare – huset är inköpt av en läkare vid Sida och kan omöjligt nu te sig som det gör i mina nostalgiska minnen. Jag har ingen önskan att återse det. Dess mystik måste vid det här laget fullständigt ha förflyktigats; med sin stora trädgård, omfångsrika bibliotek och mystiska vind där Morbror Gunnars pappersfigurer med Karl den tolftes samtliga drabanter, hästar och kanoner låg nerpackade i lådor, redo för att jag skulle leka med dem bland den dunkla vindens spännande bråte.

 

Istället för att ta tunnelbanan till Enskede Gård åkte jag under min tid på Sida efter jobbet hela vägen ut till Albys betongpräglade förstadsområde, med dess köpcentrum och opersonliga byggnadskolosser. På min väg till tunnelbanan brukade jag inte ta trapporna ner till stationen under Sidahuset vid Sveavägen utan promenerade istället ner till Gamla Stan. Under vardagskvällarna var det en tämligen fridfull och stimulerande promenad, men under fredagar och lördagar förvandlades den stillsamma spatserturen i det närmaste till en vandring genom Dantes Inferno. Primalvrålande, berusade ungdomar vinglade kring i gränderna där de ofta pinkade och spydde. I Rom och New York, där jag bott under flera år, har jag aldrig sett eller upplevt något liknande. Inte ens i Brooklyn och Harlem greps jag av en oro liknande den som kunde drabba mig inför asberusade, svartklädda skinnskallar som vrålade okvädningsord efter invandrare och mörkhyade personer.

 

 

Visserligen kunde jag någon gång ta ett par glas tillsammans med några vänner och bekanta på något ställe i Gamla Stan, speciellt jazzklubben Stampen. Men, för det mesta tillbringade jag mina kvällar med ensamt musiklyssnande och romanläsande ute i Alby, eller besökte min vän Mats Olin bland böckerna i Hedengrens källare.

 

Från mitt skrivbord på Sida blickade jag som sagt emellanåt ner på Malmskillnadsgatan där torskarna började dyka upp efter fem, för att i sina bilar jaga efter vad vi i Göinge kallade köpetöser, som blev allt talrikare under kvällens lopp. Jag undrar om Stockholm tett sig likadant vid tiden för Kungsgatans uppförande; en blandning av lantlig idyll med oroväckande busliv, dryckenskap och kaos.

 

Jag läste Kungsgatan, en roman som 1935 skrevs av statarsonen Ivar Lo-Johansson och som skildrade det då tämligen nya, enligt honom hektiskt pulserande storstadsstråket. Med sina glittrande neonljus, restauranger och biografer, bilar och välklädda människor blir Kungsgatan hos Ivar Lo till en sinnebild för vad som lockade landsbygdens ungdomar till den växande storstaden.

 

 

Bondpojken Adrian och statarflickan Marta upplever en kort, men omtumlande, ungdomsförälskelse i den södermanländska bondhålan Humla, där livet generation efter generation i stort sett varit oförändrat. Martas och Adrians ömtåliga, men intensiva kärleksrelation bryts genom Martas drömmar om storstaden. Hon vill inte förspilla sitt liv fastvuxen i en döende landsbygds fattigdom, utsatt för ett ständigt lika närgånget intresse från dem hon tvingas dela sin enahanda tillvaro med. Marta betraktade hur hennes föräldrar trälade vidare längs samma upptrampade stigar, dag efter dag, från vagga till grav kedjade vid en utsiktslös torftighet. Nej, Marta ville vara sin egen lyckas smed. På egen hand ville hon skapa sig en självständig tillvaro inom vilken hon kunde tjäna pengar och kanske även bidraga till att hennes föräldrar kunde ta sig ur statarlivets träldom. Hon ville komma tillbaka och besöka hembygden som en ”lyckad” person, någon som blivit förmögen och världsvan.

 

 

Marta söker sig till Stockholm, får arbete på ett kafé, men hennes knappa lön räcker inte till för att hon skall kunna skaffa sig något av det lockande överflöd som exponeras i skyltfönstren till de lyxiga butiker som kantar hennes väg till sitt arbete, men samtidigt upptäcker hon att hennes fördelaktiga utseende attraherar storstadsborna. Bländad av all den lyx och flärd hon eftertraktar klär sig Marta så elegant hon förmår.

 

Tillsammans med en väninna planerar hon att öppna en parfymbutik, men brist på kapital och insikten om att hennes utseende kan bli en tillgång lockar Marta in bland Kungsgatans glädjeflickor. Då pengarna börjar flyta in – hon kan sända en del av dem till sina fattiga föräldrar och i deras ögon öka sin prestige – blir Marta alltmer djärv och oförsiktig. Katastrofen blir ett faktum då Martas mor besöker sin eleganta dotter. Vid ett restaurangbesök går sanningen om dotterns verksamhet upp för den djupt religiösa modern. Mitt bland matgästerna bryter modern ihop och brister i gråt. Skam och förtvivlan gör att det går utför för en allt desperatare Marta. Tidigare hade hon lyckats välja sina kunder med viss urskiljning, men nu förlorar hon all kontroll över sin tillvaro, drabbas av en svår könssjukdom och går slutligen under.

 

 

Något senare än Marta har den mer inbundne och eftertänksamme Adrian kommit till Stockholm. Liksom henne känner han till en början att utan byns välkända inbundenhet börjar tillvaron svaja. Visserligen är Adrian nu mer fri och obunden, men samtidigt har han blivit en ensam främling. Han får arbete på en byggarbetsplats och lider till en början av arbetskamraternas hårdhänta behandling av en oerfaren ”lantis”. Efterhand anpassar sig han sig dock, befriad från föräldramakt och kvävande social kontroll söker han sig till bohemiska konstnärskretsar. Efterhand funderar Adrian alltmer över vem han verkligen är – en ung man som trots att han blivit desillusionerad, skyddslös och marginaliserad, likväl inser att han är vuxen, stark och faktiskt kan stå på egna ben. En ljusnande och förändrad framtid ligger framför honom och han börjar skriva ner sina intryck och funderingar.

Adrian stöter ibland på Marta, men mötena blir korta och aviga. De lever inom skilda världar. Båda har förändrat sitt tal och beteende för att därigenom skyla över sin ”lantlighet”. De har fastnat i sina respektive roller och vill inte kännas vid de svek de begått mot sin bakgrund, mot varandra, mot sin uppriktighet. Båda är otåliga och äregiriga, vill komma upp sig, tjäna pengar, möta oanade äventyr. Trots sin tafatta ambivalens försöker de återfinna något av sin förlorade kärlek. Följden blir dock att Adrian smittas av Martas farliga könssjukdom. Båda blir inlagda på klinik, konvalescensen blir lång och plågsam. Adrian tar sig styrkt genom ekluten. Han är en sökare som blir starkare genom sin erfarenhet. Vi anar tillkomsten av en framgångsrik författare: ”Det upplevda är kanske inte meningslöst, tvärtom är det det enda kapitalet.” Både Adrian och Marta gick vilse, men Adrian fann en mening med sin tillvaro, alltmedan den vackra Marta förvandlades till en bitter förlorare.

Adrians uppror mot sakernas tillstånd, hans strävan mot självinsikt, hans iakttagelser och besvikelser blir det centrala i romanen, alltmedan Marta successivt förvandlas till en sekundär huvudperson, en motpol till Adrian, underordnad skildringen av hans utveckling. Likväl tycks Ivar Lo-Johansson ha velat skildra ett kvinnoöde mot bakgrunden av det svenska landsbygdslivets våldsamma förändring; urbaniseringens framfart, såväl dess lockelser som faror. Förvisso ett lovvärt försök av en manlig proletärförfattare att levandegöra en kvinnlig huvudperson, fast jag undrar om Ivar Lo lyckades i sitt uppsåt.

Lo-Johanssons strävan tycks ha varit att skriva en ”kollektivroman”; att genom sitt skrivande fånga in en tidsålder, en hel samhällsklass strävan efter förändring och förbättring. I flera romaner, exempelvis Gårdfarihandlaren, står hans egna livsöde i centrum och då blir hans författarskap engagerat och levande, fast han griper mig sällan så starkt som andra proletärförfattare, exempelvis Harry Martinson och Lars Fridegård.

Vad som slog mig då jag läste Kungsgatan var hur unga människor som kommer till stora städer lockas och fängslas av det bländande och för dem talrika nöjesutbudet. Något som måste ha varit speciellt överväldigande under en tid då det inte fanns TV och radiosändningarna var begränsade, om det nu överhuvudtaget var tillgängliga ute i de svenska tassemarkerna.

Kungsgatan filmatiserades 1943 och kritiken blev ganska ljum, fast det påpekades att det var ett av de första försöken att öppet och kritiskt skildra social misär och prostitution. Filmen fick också internationell uppmärksamhet, antagligen beroende på sitt för den tiden djärva sätt att skildra prostitution och könssjukdomar, en föraning om de framgångar som senare svenska filmer skulle få om de blandade social kritik med sexuell frispråkighet.

I sin charmiga och vackra Stockholmsmelodi, en tango med inslag av bellmansk landskapsskildring, ger Evert Taube en bild av stockholmskt nöjesliv en afton vid slutet av 1920-talet:

Stockholm i ditt sköte vill jag drömma,
sorglöst, när din aftontimma slår! [...]

Men, i nätta flockar som buketter
av syrener, rosor och tulpan,
Stockholms unga damer och koketter
skymta fram vid Feiths och Röda Kvarn.
- Dans på Sphinx, en kärleksnatt på China!
- Stulen Lycka går på Rivoli!
- Såg du Bleka Greven på Regina?
- Har du hört Mitt hjärtas melodi?

Feiths konditori var var ett fashionabelt etablissemang som 1904 öppnades på Strandvägen, alldeles i närheten av Dramaten vid Nybroplan. ”Ett stort damcafé inrymt i en souterrainvåning med utsikt över hamnen, rymligt, dyrbart och elegant inrett som det höves en samlingsplats för den fina världens damer.” Konditoriet blev ett tillhåll för skådespelare och andra ”kändisar” och därmed en central samlingsplats för stadens nöjesliv, speciellt genom en trio i vilken den populäre kompositören Jules Sylvain och violinsten, journalisten och schlagerförfattaren Gösta Rybrant ingick.

Röda Kvarn var Stockholms äldsta biografi, grundad redan 1905, men som 1915 fick nya eleganta lokaler i raffinerad jugendstil. Den var Stockholms främsta premiärbiograf och räknade inte endast med ett piano eller wurlitzerorgel, utan en hel biograforkester.

Danssalongen Sphinx låg på Kungsgatan och en tidningsartikel från 1927 beskriver den som ”ett ställe med stil. Musikerna bär smoking och publiken är ovanligt proper; många herrar är klädda i den populära citydressen. mörk kavaj och mörka randiga byxor.” Den ”jazziga” restaurangen bytte under 1930-talet namn till Café Prag, långt senare döptes lokalerna om till Golden Days och Golden Hits.

En Kärleksnatt på China, kan möjligen anspela på en pjäs på Chinateatern, som för det mesta uppförde revyer och lustspel. Kanske rörde det sig om En kärleksnatt vid Öresund som spelades in som film 1931. Stulen lycka filmades 1912 och kunde knappast ha gått på biografen Rivoli, som låg vid Sveavägen och öppnade 1920. Någon sång med titeln Mitt hjärtas melodi som kan ha varit populär under 20-talet har jag inte lyckats spåra upp och den är antagligen uppdiktad av Taube, vars sång visar hur omåttligt populärt biobesök var över hela världen under tjugo-, trettio-, och fyrtiotalen. Det var först under sextiotalets första år som biografernas stora attraktionskraft minskade genom det ökande TVtittandet. Innan dess hade de varit tillgängliga för såväl fattiga som rika.

En roman som Kungsgatan speglade storstadens prostitution och elände, något som jag sjuttio år senare kunde konstatera levde vidare enbart genom att från mitt kontorsfönster blicka ner på Malmskillnadsgatan, eller då jag snubblade fram mellan tomflaskor och asberusade ungdomar i Gamla Stan. Dock skildrar Kungsgatan även den intellektuella livligheten bland journalister och socialister i Stockholms Klarakvarter och hur massproduktion av böcker och tidningar, samt alltmer sofistikerade filmer, i de växande storstäderna gjorde modern kultur tillgänglig även för mindre bemedlade samhällsmedborgare. Fast tidens filmkonst förmedlade i allmänhet mer eskapism än samhällskritik och utgjorde ofta ett medel för att för en stund glömma vardagens tristess. På filmduken förevisades en glamour som fick kvinnor och män att försöka efterlikna kvinnliga filmstjärnor som Joan Crawford, Greta Garbo och Clara Bow, eller manliga som Cary Grant, Clark Gable och Douglas Fairbanks.

På Kungsgatan öppnades redan 1918 biografen Palladium, Sveriges första Filmpalats och flera sådana konstruerades snart över hela Stockholm, fast de förnämsta var koncentrerade vid och kring Kungsgatan.

Filmpalats var en högre utveckling av sekelskiftets och tiotalets ofta oansenliga biolokaler. På den tiden ansågs film fortfarande vara ett relativt enkelt marknadsnöje för de lägre samhällslagren, alltmedan storstadssocieteten fortsatte bevista operor och påkostade teaterföreställningar inom luxuösa lokaler. Efterhand blev dock biograffilmerna alltmer påkostade och attraherade framstående teateraktörer och regissörer. Överklassen och den högre medelklassen började efterfråga lyxigare och mer påkostade lokaler än de ofta kyffiga, dåligt ventilerade, överfulla och ofta brandfarliga biograflokalerna där de dessutom tvingades trängas med kreti och pleti.

Den första exklusiva biograf som efterliknade en lyxig teaterlokal var Regent Theater som 1913 uppfördes i New York. Den byggdes i Harlem och blev en stor succé, men den förmögna publiken krävde snart att den sortens lokaler borde etableras i de mer centrala och fashionabla teaterdistriktet kring Broadway.

Under tjugotalet uppfördes tusentals filmpalats över hela USA och den allmänna strävan blev att tillfredsställa efterfrågan inte enbart hos de ”mondäna klasserna” utan också att få ”den vanlige medborgaren” att känna sig som om hon/han ”för en stund var del av ett kungahus”. Som en följd av detta blev filmpalatsens designsignatur en extravagant ornamentik. Nöjespalatsen försågs med barer och restauranger och konstruerades i enlighet med en eklektisk exotism inom vilka en mängd stilar blandades och kolliderade med varandra. De extravaganta biograflokalerna kunde inspireras av fransk barock, italiensk renässans, höggotik, arabisk -, hinduisk -, babylonisk -, och aztekisk exotism, samt, speciellt efter upptäckten av Kung Tuts grav 1922 – fornegyptisk stil. De bättre bemedlade kunde i allmänhet, precis som på teatrar, få tillgång till dyrare loger och gallerier skilda från de billigare platserna.

Ett biobesök blev inte enbart till ett försjunkande i de chimärer som framställdes på den vita duken. I dessa tider av TV, videos och diverse digitala märkvärdigheter som kan avnjutas inom hemmets fyra väggar kan det möjligen vara svårt att förstå den totalupplevelse ett biografbesök kunde innebära. Det var ofta inte enbart filmens förtjänst utan hela den exotiskt förföriska miljö som byggts upp omkring dem som gjorde ett biografbesökt attraktivt.

I ett försök att exemplifiera detta låt mig närmare beskriva en legendarisk biolokal. Ett påkostat, fascinerande och ovanligt estetiskt tilltalande filmpalats finns fortfarande, mer eller mindre intakt, bevarat i Stockholm – Skandia-Teatern som ligger vid Drottninggatan, en bigata till Kungsgatan. Premiärinvigningen ägde rum 1923 med närvaro av gräddan av Stockholms högborgerliga societet. Lokalen var skapad av ingen mindre är Gunnar Asplund, som blivit en av Sveriges få internationellt kända och uppskattade arkitekter. Efter att för flera år sedan ha besökt Skandia och nu upplever hur en mängd av bokhandlar och biografer här i Rom har gått omkull och slagit igen genom COVID19 undrar jag med oro om vi kanske, trots allt, nu bevittnar slutet på biografernas förtrollande era och fortsättningsvis kommer att förnekas de unika upplevelser som ett biobesök inneburit.

Tiden då Skandia-teatern skapades var allt annorlunda. Biografer var framtiden och stor omsorg lades ner på deras inredning och det snålades verkligen då det gällde att skapa Stockholms modernaste filmpalats. Då jag under min tid på Sida besökte biografen förvånades jag över att det var en mästare som Asplund som skapat lokalen. Gunnar Asplund hade tillsammans med sin kollega Sigurd Lewerentz vunnit en tävling om utformandet av vad som skulle bli dåtiden största kyrkogård – Skogskyrkogården i Enskede. Samtidigt som han skapade Skandia-teatern var Asplund verksam med kyrkogårdsarbetet, som inte avlutades förrän 1940, strax innan Asplunds död. De två arkitekterna formgav hela komplexet, från det omkringliggande landskapet ända till minsta lampa. Deras kyrkogård är nu ett av de elva svenska världskulturarv som finns på UNESCOs lista över speciellt viktiga minnesmärken världen över.

Jag är tämligen välbekant med Skogskyrkogården och dess meditativa förening av natur och arkitektur. Eftersom den ligger i Enskede är mina morföräldrar gravsatta där och under min tid på Sida var jag i dess kapell närvarande vid två jordfästningar.

Asplund har haft en stor betydelse inte enbart för utformandet av svensk arkitektur utan för framväxten av hela det moderna, svenska samhället. Som en av de mest betydande representanterna för svensk funktionalism, som i stor skala introducerades i Sverige genom Stockholmsutställningen 1930 och för vilken han var huvudarkitekt, kom hans idéer att influera socialdemokratiska strategier för modernisering av svensk bostadsstandard. En politik som också inspirerades av skriften acceptera som Asplund året efter utställningen skrev tillsammans med ett par likasinnade arkitekter.

Men, 1919 då Asplund av Svensk Films VD Charles Magnusson kontrakterades för att ”omskapa och inreda” ett par redan färdigställda, tomma ytor till en biograf med ”plats för omkring 1000 personer” var det inte ett i huvudsak funktionalistiskt verk som efterfrågades utan en ”lätt och lekfull” lokal. Asplund gick till verket genom att sina vana trogen designa varje detalj, även personalens uniformer, med hjälp av sina vänner och bekanta bland då unga och numera legendariska svenska konstnärer.

Beställaren, Charles Magnusson, som var son till en arkitekt hade i USA besökt flera filmpalats och efterfrågade nu något som inte var ”vräkigt och överdådigt” men stilrent och exklusivt. Skandiabiografen skulle bli vad amerikanarna kallade en Atmospheric Theater, en atmosfärsisk teater, d.v.s. en biograf som gav känslan av att en mild afton befinna sig utomhus på en sydländsk amfiteater. Asplund sade sig vara helt införstådd med Magnussons tankegångar och tillade att

Det måste vara något festligt, något av glitter och glans, en smula ytligt och liksom för stunden i salongen, som dessutom måste verka ombonad och varm för publiken, som strömmar in från vinterkylan, eller höstrusket.

Då han började skissera sina planer mindes Asplund

en karnevalsafton i Taormina på Sicilien med kulörta lyktor och lustiga kulörta människor och en stor orkester på torget under stjärnhimlen däruppe.

 

 

Under åren 1913 och 1914, strax innan Första världskrigets utbrott hade den då tjugoårige Asplund företagit en resa till Italien och Nordafrika för att ”studera byggnadskulturens källområden vid Medelhavet”. Där hade han gripits av vad han kallade ”det stora arkitektoniska rummet”, ett begrepp han försökte realisera genom Skogskyrkogården. I Italien och Tunisien hade Asplund förundrats av hur det oändliga himlavalvet reste sig över vida landskap och den känsla av ”ljus, närhet och distans” som grep den ensamme vandraren i denna natur, som en gripen Asplund även sa sig ha förnummit då han hamnat framför det ”pompejanska måleriets mästerverk”.

 

 

Hans biograf skulle infatta allt detta, inom den skulle genom ljus, färger, material och bemålade ytor skapas ett samband mellan arkitektur och natur, en arkitektonisk illusion som skulle försätta biobesökaren i den rätta stämningen för att kunna uppskatta de illusioner som skapades på filmduken. Miljön skulle präglas av en slags

 

poesi gjuten i en bunden, ädel form, berikad genom strålande sköna detaljer. I den stora salongen skulle ett välvt tak vila, som en konstgjord natthimmel över ett stilla, harmoniskt klassiskt inspirerat rum och därigenom skulle en känsla av värme och intimitet skapas.

 

 

Under ett välvt tak målat i en färg som skulle påminna om en mörknad, syditaliensk aftonhimmel lät Asplund hänga upp runda lampor, som skulle påminna antingen om stjärnor, eller de runda gatlyktorna på en italiensk småstadspiazza.

 

Biograffåtöljerna kläddes i mönjerött matchade de magnifika friserna på läktarbarriärerna, som liksom fondbaldakinen var gjorda med sammet i pompejanskt rött. Frisernas mönster hade designats av konsnären Alf Munthe och hade med silver- och guldtråd under ett halvårs tid broderats med så kallad schattersöm av femtio brodöser från Thyra Grafströms textilateljé. Inspirerad av romersk konst hade Munthe på läktarfriserna framställt akantusslingor interfolierade med porträttmedaljonger.

 

 

På fondläktarens framkant hade Hilding Linnqvist skapat en förgylld relief av en vilande Venus.

 

 

Filmduken flankerades av två manshöga, förgyllda skulpturer av Adam och Eva, skapade av Ivar Johansson. Besökarna anlände till biografsalongen genom en klassicistiskt avskalad entréhall i gräddfärgad marmor.

 

Under foajétaket hade Stig Blomberg kring hela rummet utfört en mängd reliefer som i hellenistisk stil framställde olika konstarter.

 

 

Vid entréhallen fanns också väntrum i romersk stil, med friser av Einar Forseth.

 

 

En trappa, med ledstången utformad som en röd orm, ledde upp till loger och läktare.

 

 

Trapptaket var dekorerat med fresker av Leander Engström, som inspirerats av Zachris Topelius dikt Vintergatan.

 

 

Korridorena till loger och läktare flankerades av dörrar som inspirerats av de ingångar som finns till gravkammare i Roms katakomber.

 

 

Kort sagt, hela Skandia-teatern var utformad som ett jättelikt, fantasifullt smyckeskrin i den svenska art deco stil som har kommit att kallas Swedish Grace och det tycks som Svensk Film, SF, inte snålat med några kostnader då det gällt att konstruera detta märkliga filmpalats med hjälp av en mängd svenska konstnärer i början av en karriär som för de flesta av dem skulle bli tämligen framgångsrik.

 

Verket kröntes tre år efter invigningen genom Charles Magnussons inköp av en väldig Wurlitzerogel som genom en speciell mekanism kunde höjas och sänkas framför filmduken och vars ljud förstärktes av en väldig basun som placerats i taket och krönts med en skulptur föreställande Fru Luna, skapad av Gunnar Torhamn.

 

 

Den för mig tidigare fullständigt okände Gunnar Torhamn (1894-1965) var en av dessa många flitiga svenska konstnärer som under förra seklets första hälft delade sin tillvaro mellan Sverige och Italien och i bägge länder skapade friska, solbemängda landskapsskildringar.

 

 

Lika hemmastadd i Rom som i Stockholm lyckades Torhamn fånga typiska stämningar från de båda städerna.

 

 

Han arbetade också flitigt som dekoratör av biograflokaler och som flera av sina samtida övergick han efterhand till en rik produktion av kyrklig konst, såväl fresker som altartavlor spridda över hela Sverige. Torhamns kyrkokonst är skild från hans tidigare impressionistiska stil. Tämligen massiv och grovhuggen påminner hans religiösa verk mig om hans samtida Kaj Sigurd Siesjö som bosatt i Perstorp utförde en mängd kyrkomålningar i mina barndomstrakter.

 

 

Torhamn dekorerade 1933 biografen Grand på Sveavägen, som jag ofta besökte under min tid på Sida, liksom biografpalatsen på den mer närbelägna Kungsgatan. En hel del av Grands ursprungliga inredning och dekorationer har försvunnit och ersatts, men fortfarande finns dörrarna till huvudsalongen kvar – 1970 byggdes biografen om för att bli Sverige första multibiograf och förseddes då med tre salonger.

 

Jag fascinerades av de där dörrarna och det retar mig nu att jag inte fotograferade dem och nu måste hålla tillgodo med Torhamns skiss och ett tämligen uselt kort jag hittat på nätet.

 

 

Dörrarna utgörs av ett elegant intarsia-arbete genom vilket Torhamn har avbildat samtida filmstjärnor som symboler för fyra världsdelar. Joan Crawford blir till en representant för Amerika, Greta Garbo för Europa, Anna May Wong (som visserligen var född i Los Angeles) för Asien och slutligen Josephine Baker (född i St Louis, Missouri) för Afrika.

 

 

Då jag nämner Joan Crawford kan jag inte avhålla mig från att skriva om det starka intryck som Sudden Fear, Avslöjadfrån 1952, en gång gjorde på mig. Jag såg den för länge sedan då jag studerade filmvetenskap i Lund, något som gjorde att jag omgående fångades av det gedigna hantverket. Detta var Hollywood noir som bäst. Omsorgsfullt berättad var filmen fylld av twists and turns. Varje scen, varje detalj, var betydelsebärande och passade perfekt in i det komplicerade bildpusslet, Kamera-arbetet var mästerligt och skickligt kopplat till varje enskild del av den dynamiskt berättade historien. Sällan hade jag sett en sådan sömlös, initiaivrik använding av filmkonstens alla knep. Ett ohejdat flyt av close-upslong shots, grod- och fågelsperspektiv, deep focus, kameraåkningar; allt kombinerat med en dramatisk och ytterst raffinerad ljussättning, som maximalt utnyttjande skuggor och skarpa ljusstråk. Snabba klipp parades med ett tålmodigt återgivande av bärande dialoger och oväntade, väl inpassade inslag av tankesekvenser och dubbelexponeringar. Jag begrep inte varför jag inte hört talas om David Miller, som fortfarande tycks vara tämligen okänd, även om han var en ytterst mångsidig regissör som kunde ge sig på allt från enkla komedier till djuplodande psykologiska thrillers, medan han skickligt regisserade och tillvaratog egenheterna hos så skilda karaktärer som bröderna Marx, John Wayne, Doris Day och Kirk Douglas. 

 

 

Millers förmåga att skapa ett gott förhållande till sina skådespelare leder mig till Jack Palance och Joan Crawford vars inlevelse i sina roller i Sudden Fear lämnar inget i övrigt att önska. En speciell krydda i filmen är att att dess karaktärer – ”skådespelaren” och ”författaren” tillåts färga hur historien utvecklas. Palance spelar rollen av en älskvärd make, medan Crawford, som den framgånsrika författarinna hon är i filmen, iscensätter en komplicerad intrig för att mörda sin demoniske make. Deras rollprestationer blir till amerikansk method acting när den är som bäst. Det finns inte en död sekund när Joan Crawford får spela ut hela sitt omfångsrika register av undertryckt ilska, het åtrå, panik, kyligt betraktande, dubbelspel och tålmodig avvaktan. Hon har emellanåt anklagats för dramatiskt överspeleri, men det är enbart avundsjukt förtal av en av nittonhundratalets absolut skickligaste filmskådespelerskor, som med en förunderlig fingertoppskänsla kröp in i sina olika roller. Eller som hon förklarade ”du vill föra publiken så nära dig att du kan få dem att sitta i ditt knä.”

 

 

Min entusiasm för Joan Crawfords professionalism fick mig att läsa Mommie Dearest, skriven av Crawfords adoptivdotter och i vilken hon skildrar henne som en alkoholiserad mor från Helvetet. Lynnig, opålitlig och farligt narcissistisk var Crawford uppenbarligen fullkomligt olämplig att ta hand om ett barn. Boken väckte stor uppståndelse och filmades i början av 80-talet med Faye Dunaway i rollen som Crawford. En film jag inte fått tag på, men gärna vill se, speciellt som den sägs framställa Crawfords artisteri som ett galet överspel av i det närmaste komiska proportioner. Jag har svårt att tro det och skulle vilja se om det kan vara sant.

 

 

När jag nyligen såg om Sudden Fear visade det sig att den inte alls hade försämrats genom tidens gång. Den var fortsatt imponerade, alla detaljer höll och denna gång uppmärksammade jag även Elmer Bernsteins följsamma och dynamiska musikackompanjemang. Speciellt imponerande var de tillfällen då Miller gav Crawford tillfälle att i olika camoes spela ut sitt breda register av olika känslointryck. I en scen får författarinnan, som Crawford gestaltar, över sin diktafon höra hur hennes älskade make i själva verket är en skrupelfri bedragare som planerar att mörda henne. Under uppspelningens gång samverkar kameran med Crawford som, nästan som i en stumfilm, ackompanjerar diktafonens återgivande av vad som yttrats med ett illustrativt känsloutspel.

 

Alltmedan Crawford som författarinnan genom ljudupptagningen får veta att hon har släppt in ett parasitiserande rovdjur i sitt liv går hon på kort tid igenom en mängd känsloyttringar. Där finns kärleksfull ömhet och glädje, följd av förvirring, förnekelse och djupt sårad självkänsla. Tvivel och förnekande dyker upp enbart för att strax därefter ersättas av känslor av förnedring och besvikelser som sedan övergår till skräck och ilska. Det hela avslutas av en sådan överväldigande panik att hon tvingas springa in i badrummet för att kräkas.

 

 

Allt är upplagt för ett gränsöverskridande som lätt kan gå över styr och förvandlas till pinsam komik. Men, Crawford går inte i den fällan. Hon behärskar till fullo varje känslomoment. En sådan scen borde av regissörer och skådespelare studeras i detalj som exempel på vad skickligt filmskådespeleri kan vara. Vikten av att se och lyssna är kanske den viktigaste ingrediensen för en skådespelares inlevelseförmåga. Medan diktafonen obarmhärtigt avslöjar den förment kärleksfulle makens bedrägeri och skådespeleri tvingas Myra/Crawford att lyssna och agera i enlighet med vad hon hör. Genom sitt aktiva lyssnande kämpar Myra/Crawford med att försöka förstå vad som händer/hänt med henne. Hon kan inte kontrollera sina emotioner trots att hon försöker behärska sig dukar hon under i gråt och förtvivlan. Hennes kropp reagerar, hon flyr in i badrummet. Detta är absolut inget överdrivet skådespeleri, ingen löjlig, föråldrad föreställningskonst, nej … det är professionalism i världsklass,

 

Då jag betraktade de där dörrarna med sina filmdivor och speciellt Joan Crawford som i sina cinema noir filmer kunde framställa såväl överspända, som kyliga, manipulerande karaktärer kunde jag inte undgå att tänka på mördaren John Ausonius som jag nyligen läst om i Gellert Tamas bok Lasermannen. Ausenius hade arbetat som biografmaskinist på Grand och det var här, timmarna innan han mördades, som Olof Palme såg den tämligen usla filmen Bröderna Mozart.

 

 

Med dessa dystra tankar återvänder jag till den fashionabla Kungsgatan som vid tiden då Ivar Lo skrev sin roman med samma namn var Stockholms mest biograftäta gata, med Palladium som öppnades 1918 och Royal från 1937, dessa två filmpalats her försvunnit. Men Saga, invigd 1937 och Rigoletto från 1939 finns kvar. De är nu stängda på grund av COVID19, men de är fortfarande tämligen välbevarade och jag hoppas de överlever.

På Saga hade jag någon gång under seklets början en märklig upplevelse. Jag hade arbetat på kontoret till ganska sent på kvällen. Det ösregnade och då jag passerade Saga kände mig tämligen olustig till mods. Kanske kunde jag skjuta på hemfärden och värma mig vid en bra film. Man gav bland annat den koreanska skräckfilmen En berättelse om två systrar. Jag har en viss faiblesse för välgjorda skräckfilmer och beslöt köpa en biljett. Filmen hade redan börjat och sånär som på två flickor fem bänkrader framför mig var salongen tom. Men … vad var detta? Filmen utspelade sig inte alls i Korea utan i vad jag antog vara en stad vid USAs västkust och jag tyckte mig känna igen Naomi Watts i huvudrollen.

Redan då Watts i en ambulans drar lakanet från ansiktet på en avliden yngling och avslöjar likets groteskt förvridna, grå ansikte började flickorna framför mig gallskrika. De gjorde det sedan gång på gång efter det att kusligt och tålmodigt uppbyggda scener kulminerade i plötsliga skräckeffekter, som då en otäck spökgestalt uppenbarar sig en spegel, stillsmma hjortar plötsligt löper amok och demolerar en bil med instängda, skräckslagna passagerare, en liten pojke lämnas ensam i ett badkar enbart för att dras ner i vattnet av ett ruttnade, långhårigt kadaver, eller då Watts hamnat i en djup brunn ur vars botten en grådaskigt rutten flicka krälar efter henne då hon desperat försöker klättra upp ur det svarta hålet. Flickornas skräckslagna skrik påverkade även mig, som trots att jag är en luttrad skräckfilmsbesökare började kisa med ögonen under det att ett nytt skräckklimax var under uppsegling.

Då jag något omtumlad vacklade ut ur biogafren upptäckte jag att jag hamnat hos Ringen Två av Hideo Nakata, istället för Jee-woon Kims Två systrar. Jag fann senare att Ring Två fått dålig kritik och kallats osammanhängande, något jag finner vara elakt förtal eftersom Nakatas film liksom Sam Raimis än otäckare Drag Me to Hell skickligt utnyttjar psykologiska skräckfilmers teknik att obönhörligt och tålmodigt bygga upp en krypande olustkänsla tills allt exploderar i en våldsam klimax av ohejdad skräck.

Detta knep utnyttjas flitigt i skräckfilmer från Hongkong, Korea och framförallt Japan. I det senare fallet kombineras skräcken ofta med naturfenomen, gärna i form av vatten och jag antar att kusligheten inom sådana filmer kan bero på att det även i modern tid finns det människor som tror på kami, heliga krafter som lever i och manifesterar sig i naturen. Kami kan ha onda motsvarigheter i yokai, monster, ondskefulla spöken och demoner vilka talrikt förekommer i japansk folklore. Denna andliga närvaro, som även trängt i moderna storstäder, kan vara orsaken till att ”orientalisk skräck” är så mycket mer påtaglig och oroande än de flesta av de amerikanska, spanska och italienska splatter movies jag sett genom åren och där skräck skildras för effektens skull och inte som en integrerad del av skådespelarnas och regissörernas inre världar.

Då jag såg Ringen 2 var jag märkligt nog obekant med dess föregångare i vilken en förhäxad VHS, utan titel, på olika vägar dyker upp hos förbryllade tonåringar som då de satt in den i apparaten får se hur en vedervärdig gengångare sakta stiger upp ur en brunn och närmar sig dem. Det hela avslutas med knaster och sprakande. Kusligheten består i att var och en som sett videon snart kommer att få ett telefonsamtal, utan röst och då de lagt på kommer de obönhörligt att dö.

Då jag lämnade biografen och började traska hem i ösregnet ringer min mobil. Det är min äldsta dotter som upprörd ringer från sin lägenhet i Brighton. Väninnan som hon delade lägenheten var tillfälligt bortrest och hade lämnat efter sig några VHS. En av dem saknade titel och då min dotter sent på kvällen satte den i VHSapparetn visade det sig att det var den knastrande videon från Ringen ett. Hon hade någon gång tidigare sett den filmen, blivit ordentligt uppskrämd och visste nu vad VHSn som hon nyss sett betydde. Hur hade den hamnat i hennes lägenhet? Säkerligen ett skämt, men likväl något skrämmande för min ensamma dotter som vid ett-tiden på natten långt borta i det likaledes dystra och regniga Brighton ringde upp sin likaledes ensamme far som blöt om fötterna traskade hemåt längs Kungsgatan. Hon kände sig tvungen att ringa mig för att få lite sällskap i dysterheten, men blev inte mycket lugnare då jag berättade för henne att jag just kommit ut från en biograf där jag utan förklaring av misstag hamnat för att se Ringen Två i sällskap med två gallskrikande tonårsflickor. En del sammanträffanden är fullkomligt obegripliga.

 

Björnstad, Arne, red. (1991) Skansen under hundra år. Höganäs: Wiken. Berglund, Kurt (1993) Stockholms alla biografer: Ett stycke Stockholmshistoria från 90-tal till 90-tal. Stockholm: Svenska Turistföreningen. Caldenby, Claes, Olof Hultin och Carl Axel Acking (1985) Asplund. Stockholm: Arkitektur Förlag. Crawford, Christina (1979) Mommie Dearest. New York: Berkley Publishing. Ivanov, Gunnela, Christian Björk och Eric Ericson (2017) Swedish Grace: Svensk Art Deco. Stockholm: Orisdi-Back. Kullander, Mats (2013) Skandia-teatern; En legendarisk biografs historia. Stockholm: SF Bio. Lo-Johansson, Ivar (1935) Kungsgatan. Stockholm: Bonniers. O´Malley, Sheila (2017) ”World-Class Acting: On Joan Crawford and Sudden Fear,” https://www.rogerebert.com/features/world-class-acting-on-joan-crawford-and-sudden-fear Strindberg, August (1995) Samlade verk, 15: Dikter på vers och prosa: Sömngångarnätter på vakna dagar och strödda tidiga dikter. Stockholm: Norstedts. Svenskt konstnärslexikon del V (1967) Malmö: Allhems Förlag. Tamas, Gellert (2002) Lasermannen: En Berättelse om Sverige. Stockholm: Ordfront. Taube, Evert (1937) Evert Taubes bästa. Stockholm: Åhlén & Åkerlund. Widerberg, Bertil R., red. (1987) Stieg Trenters Stockholm. Stockholm: Bonniers.

BLOG LIST

Den åttonde maj i år körde jag ensam i hällregn genom Tyskland. En mardröm – de stora motorvägar som skär genom Tyskland och Italien är numera tillkorkade av till synes oändliga rader med monstruösa långtradare, dessutom stoppas den annars så vådligt fortkörande trafikströmmen gång på...
Here in Rome, spring is changing fast into summer. A few weeks ago, nature rested in anticipation of the explosion that followed. For a couple of days the sky has now been boundlessly clear blue and the street around the corner, constantly lined with parked cars, has after its dreary everydayness...
Här i Rom övergår våren snabbt till sommar. För några veckor sedan vilade naturen i väntan på den explosion som sedan följde. Under ett par dagar har himlen varit gränslöst klarblå och den bilbelamrade gatan runt hörnet har efter sin trista alldaglighet förvandlats till ett sagorike då...
Russian Collusion has lately come to signify a suspicion of Russia's interference in the 2016 US election campaign to prevent Hillary Clinton from becoming USA´s president and secure Donald Trump's victory. Since then, the term has also come to denote Russia's alleged attempts to tear apart...
The Russian Collusion, kanske något i stil med den ryska intressegemenskapen, var till en början misstankar om möjligheten att Rysslands regering blandat sig i 2016 års amerikanska valkampanj i syfte att förhindra Hillary Clintons kandidatur och säkra Donald Trumps seger som USAs...
During my time at Lund University, it was in some radical cliques necessary to be familiar with Karl Marx's writings. However, any superficial knowledge was far from being enough, especially for someone who like me was not familiar with all intricate aspects of Marx´s Das Kapital, nor had...
Under min tid på Lunds Universitet hörde det till allmänbildningen att vara insatt i Karl Marxs skrifter. För min del var det väl lite si och så med den kunskapen, men jag läste väl så pass mycket om och av honom att jag inte framstod som en inbiten högerkille, vilket jag för övrigt inte var. Men...
In school, I was asked by a Swedish teacher "interpret" the poem Lunaria by the Swedish poet Wilhelm Ekelund: Far from others you seem to stand, so strange and quiet, your gaze is yours and cold; but the depth is heavy with desire. Your mood is not like others. Though the sunny gully...
I skolan bad mig en svensklärarinna ”tolka” dikten Lunaria av Wilhelm Ekelund: Så skild från de andra du synes stå, så främmande och tyst, och din blick är egen och kall; men djupet är tungt av längtan. Ingen ditt lynne liknar. Men soliga klyftan upptill är full av den sorlande...
When I read a book, watch a movie or listen to a piece of music that make me react and think, I often wonder if I might recommend the experience to others. In general, I know who among my friends who finds her/himself on same wavelength as I, though I am more uncertain about the taste and...
Items: 31 - 40 of 278
<< 2 | 3 | 4 | 5 | 6 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com