STORHETSVANSINNE: Donald J. Trump och den galne Baronen Ungern-Sternberg

Grönköpings Veckoblad publicerade nyligen en intervju med stadens borgmästare, Mårten Sjökvist, i vilken han bland annat uttryckte sin uppfattning att

det händer ju mycket i världen just nu, och gamla ståndpunkter får omprövas, icke minst när det gäller hur stater och städer skall styras. Frågan är om vi skall ha så mycket politiskt prat, eller om vi inte i st. behöver starka män & kvinnor som kan leda oss i kristider.

Han föreslår att Grönköping härefter bör styras av ett råd, vars sammansättning skall beslutas av honom och som dessutom bör ha honom som ordförande, ”gärna på livstid”. På så vis kan vi ”få saker och ting gjorda och slippa en massa onödigt käbbel och byråkrati”.

Förutom de ”förtjänta medborgare” han tänker utse för att ingå i rådet vill Hr. borgmästare Sjökvist i styrelsen bereda plats för några ”kulturmänniskor”, som hans ”svärson in spe” skalden A. Vesterlund och hans dotter Doris Sjökvist. Hr. Sjökvist avslutade intervjun genom att konkludera att det gäller att hänga med när tiderna förändras, något vi ser ”inte minst på andra sidan Atlanten”. Med detta sagt återgick Hr. borgmästare Sjökvist till att skissa på den triumfbåge han hoppas skall resas på Rådhustorget.

Det är förvisso lätt att inse över vem Grönköpings Veckoblad öste sin sedvanligt formulerade ironi över och jag trodde att det sista påståendet enbart var en påhittad anspelning på Trumps bombastiska omdekorering av Vita huset med guld, marmor och en väldig balsal. Döm då om min förvåning då jag i onsdags (den 14:e april) på TV fick se hur USA:s presidents pressekreterare Karoline Leavitt förevisade ett plakat med den triumfbåge som denne obegripligt narcissistiske tokstolle planerar att uppföra i Washington.

Inte visste jag att Donald J. Trump redan den 15:e oktober 2025 i Ovala rummet visat reportrar en modell som stod på hans skrivbord och då konstaterat att modellen föreställde världens största triumfbåge. Då CBS-reportern Ed O'Keefe frågat honom: "Vem är den för?" svarade Trump: "Mig. Den kommer att bli vacker." O'Keefe frågade då ironiskt om den skulle kallas Arc de Trump, ett namn som omedelbart anammades av media.

Trumps självförhärligande har redan nått höjder som närmar sig den nordkoreanska Kim Jong-regimens, med dess jättelika guldtäckta statyer, som i hans planerade Donald J. Trump Presidential Library i Miami som inte alls tycks röra sig kring bevarandet av böcker och dokument utan bombastiska hyllningar till honom själv, exempelvis i form av en jättelik guldbeklädd skulptur.

Nåväl, den store megalomanen påstår att den jättelika triumfbågen skall uppföras till åminnelse av USA:s 250 år som självständig nation. Den kommer med sina 75 meters höjd att vara större än sina största föregångare – Monumentet över den mexikanska revolutionen i Mexiko City och Triumfbågen i Nordkoreas Pyongyang. Tämligen fula skapelser, båda två.

Den nya jättebågen kommer heller inte att bli något djärvt konstverk i still med Eero Saarinens i St. Louis.

Den blir mer i enlighet med Trumps egen, simplare kombination av guld och marmor och därmed föga originell, bortsett från det överdimensionerade formatet.

Planerna för monumentet, som i vanlig trumpstil kommer att bli kostsamt, godkändes av Kommissionen för de sköna konsterna, en federal myndighet som ansvarar för nationens monument. Det är tveksamt om det hade gått igenom om inte Trump tidigare avskedat kommissionens tidigare medlemmar och sedan ersatt dem med egna val, de flesta av dem helt utan erfarenhet då det gällde konst, arkitektur eller uppförandet/bevarandet av offentlig konst.

Arkitekt är Nicolas Charbonneau, som säger sig eftersträva en klassisk, europeisk stil som tillvaratar och inspirerar andliga värden. Arkitektonisk konst bör enlighet honom kommunicera känslor på samma sätt som Gud gör det genom naturen – ”Gud utformar sin skapelse i enlighet med bilateral symmetri”. Kanske det, men vi är inte gudar, även om Trump tycks röra sig i den riktningen och likt romerska kejsare, som gärna uppförde triumfbågar åt sig själva, tycks även han eftersträva en apoteos – ett förgudande.

I varje fall om man får döma efter utvecklingen av hans AI-genererade självporträtt. Vad blir nästa steg? Gud?

Det råder ingen tvekan om att Trump är psykiskt instabil, något som redan 2019 konstaterades av 37 psykiatriker och andra professionella kännare av såväl Trump som mentalsjukdomar (bland dem Tony Schwartz som spökskrev Trumps Art of the Deal). I den intressanta antologin The Dangerous Case of Donald Trump, Det farliga fallet med Donald Trump, konstaterades, helt i enlighet med min åsikt, den "tydliga och aktuella faran" som Donald Trumps psykiska hälsa utgör för såväl "nationen som individuellt välbefinnande".

Det är som i sagan om Fiskaren och hans Hustru. Den som handlar om hur en fattig fiskare lyckades fånga en väldig flundra. Fisken visade sig vara förtrollad och i besittning av oerhörda krafter. Då flundran talade till fiskaren och bad honom: ”Släpp mig tillbaka i havet så skall du få allt du önskar dig,” så gjorde den skräckslagne fiskaren som flundran sagt, men begärde ingenting för sin goda handling. Då han kommeit tillbaka hem till sin fallfärdiga stuga blev hans hustru rasande: ”Idiot! Hur kunde du släppa tillbaka fisken utan att önska något! Till exempel att vi skulle få en anständig bostad istället för det här förskräckliga rucklet!” Modstulen gick fiskaren tillbaka och kallade på flundran:

Flundra, kom till fiskeskär!
Fiskaren väntar på dig där;
ej hans hustru Ilsebill vill,
som hennes gubbe vill.

Mot förmodan kom flundran in till stranden. Besvärad stammade fiskaren:

Åh, där är du! Nå, det här är inte min idé, förstår du, men vad hon säger är att jag borde ha bett dig om att uppfylla en önskan. Hon säger att hon är trött på att bo i ett ruckel som är som en pisspotta och nu vill hon bo i en ordentlig stuga.
”Gå hem”, sa flundran. ”Hon har redan fått sin önskan uppfylld.”

Men, gumman lät sig inte nöjas, snart vill hon ha ett palats, bli drottning, kejsarinna, påve. Sagan underströk att varje palats som följde med de nya önskningarna blev alltmer imponerande, fyllt med marmor, guld och insmickrande tillbedjare. Fiskarhustrun visade dock ingen som helt tacksamhet, ingen uppskattning, enbart ett ohämmat habegär. Om fiskaren inför varje begäran uttryckte tvivel och tvekan, blev hon fullkomligt rasande.

Hon flög upp ur sängen och slog honom, hårtestarna stack vilt ut från huvudet på henne och ögonen himlade. Hon slet av sig nattlinnet, skrek och stampade med fötterna, vrålade:  ”Jag orkar inte vänta längre! Du gör mig galen! Gå och gör som jag befaller, nu!

Flundran uppfyllde alla önskningar, men varje gång blev havet alltmer upprört, stormar rasade och vågorna blev allt högre. Till slut måste fiskaren för att kunna höras över vädrets raseri vråla sina ord:

Flundra, kom till fiskeskär!
Fiskaren väntar på dig där;
ej hans hustru Ilsebill vill,
som hennes gubbe vill.

Förvissad om att hon kan få allt hon begär kan gumman inte låta sig hejdas. Till slut önskade hon sig det oerhörda – att bli Gud! Nu uppreste sig Makterna mot henne. Stormen rasade värre än någonsin och flundran kom inte till stranden. Då lugnet sänkt sig över nejden var allt som förr – den eländiga stugan, fattigdomen och håglösheten.

Låt oss nu säga att Trump är fiskarhustrun och hans lismande lakejer flundran. Hur skall då allt sluta? Förhoppningsvis blåser hans tid vid makten över likt sagans stormar, men dessvärre har han redan nu gjort så mycken skada att det blir svårt att återställa allt elände till det ”normala”.

Trump är långt ifrån den förste i världshistorien som fallit offer för habegär och tillkämpad självöverskattning. Likt sagans fiskarhustru är det tveksamt om han besitter andra talanger än sitt otillfredsställda driftsliv och gränslösa girighet. Egenskaper som, om de inte stävjas av hans omgivning, lätt slår över i människoförakt, megalomani och hänsynslöshet.

Jag tänker på detta då jag läser som ”Den blodige baronen”, Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg, som i början av förra seklet förvandlade Mongoliet till ett otäckt slakthus där människor torterades, lemlästades och dödades som följd av baronens förvridna hybris och sadistiska vansinne.

Första gången Ungern-Sternberg dök upp för mig var i en seriebok av Hugo Pratt med den oöversättliga titel Corte Sconta detta Arcana, kanske något i stil med Arkanas hemliga hov. Arkana anspelar på tarotkortleken, vars tjugotvå trumpkort kallas för Stora arkanan och används för spådom och meditation.

Att boken som handlar om äventyr i 1920-talets Sibirien och Mongoliet gör titeln tämligen obegriplig. Fast Hugo Pratts serieböcker om sin hjälte Corto Maltese har i emellanåt mystiska anspelningar och äventyret tar sin början i Venedig där Corto halvsover hos en exotiskt vacker spådomskvinna vid namn Bocca Dorata, Gyllene munnen. Hon tycks vara hundratals år gammal eftersom hon kom till Venedig i sällskap med kabbalisten Manoello Giudeo och sedermera blev bekant med Dante.  Medan Corte somnar lägger hon La Arcana Maggiore.

Men, som sagt, denna episod har ingenting med den rafflande berättelse som följer och som dessutom, som i samtliga seriealbum av Hugo Pratt, tycks vara väl förankrad i den tid och miljö den beskriver. Hugo Pratt var världsresenär och hade liksom sin hjälte en brokig bakgrund. Han föddes I Rimini och tillbringade sin barndom i Venedig. Farfadern var engelsk katolik och morfadern jude, gift med en turkiska. Då Pratt var tio år flyttade familjen till Etiopen där fadern var officer i den fascistiska milisen. Fem år senare dog fadern i engelsk fångenskap och Pratt återvände med modern till Venedig. Han inledde en karriär som framgångsrik serietecknare och rekryterades 1949 till Argentina, av författaren och serietecknaren Héctor Oesterheld (1977 mördad av den argentinska militärjuntan). Pratt återvände 1962 till Italien och alternerade sin tid mellan Italien som Frankrike. Under hela sin karriär reste Pratt över hela världen, ofta som en del av de efterforskningar han gjorde som förberedelser för sina seriealbum, av vilka speciellt Corto Maltese lyfte fram exotiska platser och tämligen okända aspekter av världshistorien, då inte minst Corte Sconta detta Arcana om striderna i tjugotalets Mongoliet och den groteske Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg.

I Corte Sconta detta Arcana möter vi Corto Maltese, en tystlåten rättskaffens äventyrare, en havets man som rör sig från plats till plats. Född 1887 i Valletta, Malta, med en far som var en engelsk sjöman från Tintagel, Cornwall och en mor som var en romsk kvinna från Sevilla. I början av berättelsen befinner sig Corto i Hong Kong, sökande efter en kinesisk kvinna som övergett honom.

Snart dyker Corto Malteses ”vän” och kompanjon upp. Kapten Rasputin, en desertör från den kejserliga ryska armén med ett utseende och en moral som påminner om sin mer berömde namne. Född i en familj som landsförvisats till östra Sibirien och dött där, ägnar sig Rasputin åt tjuvnad och bedrägeri. Ständigt på flykt världen över är han stolt över att vara tjuv och hävdar att allt han stjäl spenderar han. Trots all sin opålitliga lynnighet är Rasputin sin ”vän” Corto trogen.

I Hong Kong blir Corto Maltese uppsökt av medlemmar i den Röda Lyktans hemliga sällskap. Sammanslutningen betalar Corto för att finna General Kolchaks bepansrade guldtåg, som finns någonstans i östra Sibirien, infiltrera dess manskap och därmed hjälpa Röda lyktan att lägga beslag på dyrbarheterna för att därmed bidra till att Kina kan befria sig från de utländska makter som håller på att kväva nationen. Häri ligger mycket av charmen och intresset i Corto Malteses äventyr. Utan att göra det alltför uppenbart för läsaren är Hugo Pratts berättelser bemängda med verklighetsbaserade, historiska detaljer.

Den röda lyktans hemliga sällskap existerade verkligen och precis som i Corto Maltese hade det enbart unga kvinnliga medlemmar. Boxarupproret, 1898-1901, var en folklig revolt mot det ökande europeiska inflytandet över Kinas ekonomi och politik och riktade sig främst mot såväl utländska som infödda kristna. En mängd utlänningar samt tusentals kineser, som sades ha samröre med fienden, dödades. Upproret kvästes mycket våldsamt med hjälp av utländska soldater och Kina tvingades därefter betala ett stort skadestånd till de berörda länderna.

Under början av 1900-talet agerade en mängd hemliga sällskap i Kina, flera av dem var kriminella organisationer, andra politiska och/eller religiösa sammanslutningar. Bakom ”boxarupproret” fanns en sådan organisation kallad Rättfärdighetens och Harmonins knytnävar. Strikt religiös och misogyn krävde den av sina krigförande medlemmar att de skulle leva i celibat och undvika allt samröre med kvinnor. Dock skapades en parallell organisation – De röda lyktorna, som även den var en krigförande enhet. Deltagare i denna elitstyrka var enbart unga kvinnor som genomgick en fem månaders hård träning. De röda lyktorna blev legendariska och folk förlänade dem med övernaturliga krafter, effektivare och betydligt mer hemlighetsfulla än de manliga ”boxarnas”. Mycket tyder på att organisationen överlevde det våldsamma kväsandet av boxarupproret.  

De religiöst motiverade Röda lyktorna miste dock snart sin attraktion och rörelsen tycks i stort set ha glömts bort tills den 1967 åter dök upp som ett aktuellt ämne i kinesiska nationella medier. Kulturrevolutionen var inne i sin mest radikala fas, och de radikala studentungdomsgrupperna, Det röda gardet, nådde sin glödheta höjdpunkt. Traditionell kultur föraktades, men allt som vittnade om ungdomlig upproriskhet hyllades. Hävdvunnen kinesisk opera ersattes av Maos hustrus åtta “modelloperor”, bland dem Den röda lyktans legend, som koncentrerade sig på kommunistiska bedrifter under den japansk ockupation 1939, även om historien kunde spåras tillbaka till 1920-talet. Berättelsen rörde inte de traditionella Röda lyktorna (de var ju inte kommunistiskt motiverade) utan ett uppror i en järnvägsstad där de unga kvinnorna präglades av ”extrem ilska och hat mot sina fiender och en stark beslutsamhet att ansluta sig till de revolutionära styrkorna”. Tros det starka kommunistiska budskapet ledde operan till ett förnyat intresse för de ursprungliga röda lyktorna.

https://www.youtube.com/watch?v=Cx9FEVTiqN4

Även Kolchacks guldtåg som Corto Malteses Röda lyktor vill lägga beslag på har en verklighetsbakgrund. Under den ryska revolutionen blev Alexander Kolchak 1918 högste ledare för den så kallade provisoriska allryska regeringen, som kontrollerade styrkorna öster om Ural. Hans regering var baserad i Omsk, centrum i det dåtida ryska imperiet. Efter inledande framgångar i början av 1919 förlorade Kolchaks styrkor mark på grund av bristande stöd från lokalbefolkningen och misslyckades med att ena ledarna för den stora mängden av kontrarevolutionära rörelser. I november 1919 föll Omsk för den Röda armén 1919 och Kolchak tvingades flytta sitt högkvarter till Irkutsk, där han sedermera förråddes av de allierade trupperna som överlämnade honom till lokala socialistrevolutionärer, som avrättade honom.

Då Kolchak lämnade Omsk längs den Transsibiriska järnvägen tog han med sig de kejserliga guldförråden. De vägde cirka 1 600 ton och var värda miljarder dollar. Det slutliga ödet för dessa guldreserver har aldrig fastställts och lämnat mycket utrymme för legender och spekulationer.

Kampen om järnvägarna var under det ryska inbördeskriget ovanligt hård, då inte enbart bolsjevistiska och vitryska arméer kämpade om deras kontroll, utan även diverse rövarband, japanska, kinesiska och till och med allierade trupper (amerikaner, fransmän, tjecker). 1920-talets Ostasien, med dess nybyggare, kosackhorder, mosaik av etniska grupperingar, flyktingar, massmord och banditer, kan mycket väl karaktäriseras som The Wild East. Något som Corte Sconta detta Arcana ingående skildrar med verkliga aktörer som den lyxälskande och ytterst depraverade kosackatamanen Grigorij Simonëv och den likaledes lastbare kinesiske krigsherren Zhang Zongchang. Båda med en bakgrund som banditer och officerare inom sina respektive nationer. De hade båda en stor förlitan på tungt beväpnade pansartåg och vilda kosackorder och var såväl giriga som blodtörstiga. Zhang Zongchang var dessutom medlem av det omfattande hemliga sällskapet och kriminella kartellen Den svarta draken.

Striderna mellan de olika grupperingarna var hårda, hänsynslösa och ytterst brutala. Inga fångar togs, människor torterades och lemlästades av ett riffraff av så kallade soldater som förhärdats och hårdnat under oändliga strider, under vilka massakrer på oskyldiga civila och massvåldtäkter betraktades som en naturlig del av krigföringen.

De av Hugo Pratt uppfunna kvinnogestalterna är lockande och hemlighetsfulla varelser, än mer gåtfulla än hans mer ensidigt handfasta män. Som Kolchaks älskarinna, Marina Seminova (som för övrigt har samma namn som Bolshoiteaterns Prima ballerina under Stalin) och den stridbara, ideologiskt övertygade representanten för De röda lyktorna och Kuomintang under sitt nome de guerre Shanghai Lil, som vid flera tillfällen räddar livet på Corto Maltese. Shanghai Lil är faktiskt huvudpersonen i en av mina absoluta filmfavoriter, ett sång- och dansnummer från Busby Berkleys Footlight Parade.

https://www.dailymotion.com/video/xjzpoy

Men, redan då jag för flera år sedan läste Corte Sconta detta Arcana var det den galne baronen Ungern-Sternberg som jag blev mest fascinerad av. Jag har sedan dess läst om serieboken flera gånger och även sett en fransk tecknad film av Pascal Morelli som detaljerat följer berättelsen och gör det på samma dämpat hemlighetsfulla vis som Hugo Pratt skildrar det våldsamma händelseförloppet.

Att jag ytterligare fascinerades av Corto Maltese beror säkert på att en parant dam från Burundi, Claudine, som deltar i samma kurs i italienska som jag, en gång berättade att då hon, liksom jag gjort alldeles nyligen, legat sängbunden på sjukhuset hade hennes make gett henne ett par böcker om Corto Maltese. Hennes man, som är schweizare, hade intresserat sig för Hugo Pratt eftersom denne under ett par år före sin död var bosatt i den schweiziska byn Grandvaux, där det nu finns ett monument med Corto Maltese.

Då min gode vän Dan senare fick ett uppdrag i Mongoliet och under ett par år var bosatt där, var en av mina önskningar att besöka honom och även veta mer om den märklige Ungern-Sternberg. Jag läste en hel del om den galne baronen, men dessvärre var mongolietresan kostsam och jag kom aldrig dit. 

Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg föddes i Österrike 1886, men växte upp på ett gods utanför Tallin i Estland.  Ungern-Sternberg var oerhört stolt över sina adliga anor, från såväl faderns från moderns sida. De sträckte sig långt tillbaka in i Medeltiden och där hade funnits såväl korsriddare som rövarbaroner och pirater.

Fadern hade ungerska rötter, något som fått den unge Ungern-Sternberg att fantisera om vidsträckta stäpper och skoningslösa ryttarfolk. Dessvärre blev fadern anklagad för bedrägeri och spärrades sedermera in på ett mentalsjukhus, medan modern skilde sig och gifte om sig med en annan adelsman, som liksom hon hade tysk-baltiska rötter. 

Som barn och yngling fick Ungern-Sternberg rykte om sig att vara en så våldsam tyrann att till och med andra mobbare fruktade honom. Föräldrar förbjöd sina barn att leka med denne brutale särling, som fann nöje i att hota andra barn och tortera djur. Rektorer kontaktade vid flera tillfällen hans styvfar och bad honom ta pojken från skolan.

Genom sina kontakter fick den adlige styvfadern den oregerlige ynglingen enrollerad i prestigefyllda kadettskolor inom armén och marinen.  Ungern-Sternberg excellerade inom sport, men visade föga intresse för studier. Hans adliga högfärd fick honom att förakta ”primitiva bönder och smutsiga arbetare”. Ungern-Sternberg skolkade, söp och slogs, men var långt ifrån obildad. Hans modersmål var tyska, men han kom att tala flytande franska, ryska, engelska och estniska, senare lärde han sig även att kommunicera på mongoliska och mandarin.

Även om han var totalt ointresserad av skolarbetet slukade Ungern-Sternberg allsköns litteratur och blev tidigt influerad de esoteriska skrifter som var vanligt förkommande bland den tyska och ryska överklassen. Samtidens ryska hov var genomsyrat av luddig mystik och omgivet av en mängd märkliga ockultister, bland dem buriatmongolen Shamzaran Badmaev, från ett område som Ungern-Sternberg skulle komma att bli välbekant med.

Speciellt vissa kretsar bland de förmögna balttyskarna tycks ha odlat ett intensivt esoteriskt intresse. Exempelvis blev Hermann Keyserling under 1920- och 1930 en av Europas mest fashionabla esoteriska profeter då han predikade självtillit baserad på ”andlig upplysning”. Keyserling hade känt Ungern-Sternberg sedan barndomen, hans lekkamrat hade en gång försökt strypa Keyserlings älskade, tama uggla. Ungern-Sternbergs bror gifte sig sedermera med Keyserlings syster. Keyserling berättade för den svenske upptäcktsresande Sven Hedin att Ungern-Sternberg var

en av de mest metafysiskt och ockult begåvade män jag mött. Han uttryckte sig ofta i geometriska termer och hans idéer var närbesläktade med sådana man kan finna i Tibet och Indien. Men, han var fullständigt oberäknelig och vacklade mellan onda och goda ytterligheter.

Inte minst var Ungern-Sternberg en ivrig läsare av Helena Blavatskys omfattande ockulta skrifter, med deras berättelser om påstått omfångsrika resor genom Turkiet, Persien, Afghanistan och Indien på väg till Tibet, där hon sagt sig vara undervisad av lärda lamor med djupa insikter om ”andra dimensioner”. En läsning som Ungern-Sternberg delade med den yngre tysk-balten Alfred Rosenberg, liksom Blavatsky antisemit, om än en värre sådan. Rosenberg blev sedermera Hitlers chefsideolog. Hans pseudovetenskapliga sammelsurium om den ariska rasens ursprung och förträfflighet, Det tjugonde århundradets myt, såldes i mer än en miljon exemplar.

========

Spekulationer kring den ariska rasen och dess centralasiatiska ursprung (fast Rosenberg förlade det till skillnad från Blavatsky till de arktiska områdena) sporrade den unge Ungern-Sternbergs övertygelse om sin släkts rötter i ett avlägset, mystiskt Orienten, Då han som nyutexaminerad officer blivit fängslad för fylleri och slagsmål och förbigåtts i officerspromoveringsgången anmälde han sig som menig soldat i det rysk-japanska kriget, där Ungern-Sternberg lärde känna det ryska imperiets östliga ytterområden och briljerade som kavallerist och hänsynslös krigare. Fullkomligt orädd och skoningslös fann Ungern-Sternberg att krigföring var hans livsluft och då han senare under Generalmajor Pyotr Wrangel (som han redan lärt känna i Manchuriet) under Första världskriget tjänade vid den ryska västfronten vann han sina överordnades beundran.

Det är svårt att undgå att se likheter mellan denne unge man, som skulle utveckla sig till ett känslokallt, sadistiskt monster, och den unge Hitler. Visserligen var Ungern-Sternberg en priviligierad aristokrat och Hitler son till en tulltjänsteman. De var dock båda två fanatiska antisemiter. Liksom Hitler kunde Ungern-Sternberg ondgöra sig över den ”judiska rasen” som en parasitisk ohyra inom samhällskroppen, som måste förgöras – en vanföreställning som de båda två satte i verket då de nått sina maktpositioner.

De läste mycket och var därigenom självöverskattande dilettanter som i timmar kunde orda om sina insikter i olika ämnen. De slukade esoterisk, ockult litteratur och hyste storhetsvansinniga tankar om att skapa stora imperier och genom sin oemotståndliga intelligens leda människomassor.

De vinnlade sig om att odla en karismatisk aura och kanske även hade det – många har vittnat om Ungern-Sternbergs gråkalla, intensiva blick och hans övertro på att vara utsedd av ödet att leda män och nå sina mål. Intressant att konstatera är också att såväl Hitlers som Ungern-Sternbergs sexuella böjelser framstår som gåtfulla. Det finns inga vittnesbörd om att Ungern-Sternberg, till skillnad från sina brutala kosack- och kalmuckhorder, någonsin hängav sig åt bordellbesök och våldtäkter. Under den senare delen av sitt liv kunde han istället bestraffa sådant mycket hårt. Likaledes var han i mångt och mycket en renlevnadsman, efter sin våldsamma ungdom varken rökte han (bortsett från opium) eller söp, alltmedan han åt och levde ytterst spartanskt. Han tycks ha undvikit kvinnligt sällskap, men det finns heller ingenting som antyder att han hade homosexuella böjelser.

Krig hade för såväl Hitler som Ungern-Sternberg varit en omtumlande och livsförändrande upplevelse och bland sina underordnade uppmuntrade de ett fullkomligt hänsynslöst beteende. Visserligen var Ungern-Steinberg i långt högre grad än Hitler personligen delaktig i de sadistiska övergrepp som skedde på hans inrådan, men Hitler hade heller inte varit ovillig att deltaga i sådant, som när han exempelvis under ”de långa knivarnas natt” personligen ledde likvideringen av Röhm och hans kompanjoner. Under alla förhållanden, med eller utan deras personliga medverkan, så växte likhögarna kring dem, alltmedan de av allt att döma var fullständigt likgiltiga inför allt det lidande de orsakade, instängda som de var av sitt storhetsvansinne.

Efter revolutionen i mars 1917 som avsatte Romanovdynastin överfördes Ungern-Sternberg från den ryska västfronten till Kaukasien där ryska trupper stred mot det Osmanska riket. Romanovs fall blev ett bittert slag för extrem-monarkisten Ungern-Sternberg, som såg det som början på slutet för Ryssland. I Kaukasus hade han träffat kosackkaptenen Simonëv och tillsammans med honom utvecklat en plan om att skapa ett Buriatregemente. Simonëv var född i Buriyatia, fadern var kosack och modern buriat. Buriaterna var buddhistiska mongoler bosatta öster om Baikalsjön och hade mycket gemensamt med sina likar i det söder därom belägna Mongoliet. Simonëv och Ungern-Sternberg fick den provisoriska regeringens välsignelse och anlände till Sibirien med vapen och krigisk erfarenhet.

Då bolsjevikerna genom en kupp avsatt den provisoriska regeringen deklarerade Simonëv och Ungern-Sternberg sitt stöd till den Romanovska dynastin. Något som betydde att de även bröt med de vitryska pro-republikanska styrkorna. Deras självtillförsikt stärktes då de tillsammans med fem kosacker lyckats överrumpla 1 500 bolsjeviktrogna trupper stationerade vid den viktiga järnvägsknuten Chita, där den transsibiriska järnvägen delade sig i riktning mot det ryska Sibirien och Harbin i Kina, för att sedan återförenas i Valdovistok.

Med stöd av mongoler, kosacker, soldater och officerare som flytt från bolsjevikerna och även beskyddad av den japanska regeringen, som ville ta tillfället i akt och utnyttja det försvagade ryska imperiet, byggde Simonëv upp en stark militär bas i sydöstra Sibirien.

1918 deklarerade han grundandet av Den stora mongoliska staten, som han tänkt sig skulle innefatta bland annat Inre- och Yttre Mongoliet, allt land öster om Baikalsjön, samt Tibet. Med finansiellt stöd från Storbritannien, USA och Frankrike och 72 000 japanska trupper ryckte Simonëv fram västerut, medan han i Chita omkring sig hade skapat ett luxuöst hov med älskarinnor och allsköns lyx. Han hade blivit förmögen genom mutor och utpressning av desperata flyktingar från Ryssland och Kina.

Simonëv var dock oförmögen att kontrollera sina vildsinta trupper, som uppförde sig som banditer då de stal från tåg och banker, terroriserade byar och städer, våldtog, brände och mördade. Under ett år av Simonëvs terrorvälde dödades fler än 30 000 människor. Japanerna drog tillbaka sitt stöd och i oktober 1920 återerövrade den Röda armén Chita och drev Simonëv på flykten. 

I Pratts Corte Sconta detta Arcana dödas Simonëv av Corto Maltese, men i verkligheten togs han emot i såväl USA, Kina och Japan. Av den japanska regeringen fick han sedermera ett luxuöst residens i deras lydstat Manchuko, men då ryssarna i september 1945 anföll Manchuko tillfångatogs Simonëv, fördes till Moskva och hängdes.

Simonëv hade utnämnt Ungern-Sternberg till generalmajor och gett honom i uppdrag att i Dauria, en järnvägsknut på den kinesiska delen av den Transsibiriska järnvägen, skapa en Asiatisk kavalleridivison (ACD). Under Ungern-Sternbergs stenhårda disciplin och med en tillströmning av mongoler som var uppretade genom det kinesiska vanstyret av deras fosterland, samt konservativa kosacker och kalmucker ivriga att bekämpa bolsjevikerna, växte Ungern-Sternbergs styrka till en omfattande guerillaenhet som effektivt bekämpade bolsjevikerna och de kinesiska trupperna i Mongoliet.

Ungern-Sternberg, vars intresse för buddhistisk esoterisk mystik hade lett honom till en alltmer asketisk livsstil, hade med tiden gjort honom äcklad av Simonëvs korruption och utsvävningar. I synnerhet upprördes den fanatiskt antisemitiske Ungern-Sternberg av Simonëvs offentliga affär med en judisk kabarésångerska. Successivt utvecklade han därför sina styrkor till ett självständigt krigsförband som helt och hållet tjänade hans egna intressen.

Till skillnad från Simonëv, som påstod dig vara demokrat, var Ungern-Sternberg en brinnande monarkist som ansåg monarker var utsedda av och endast ansvariga inför Gud. Att monarki var det politiska system som Gud avsett för styrelsen av världen och det gällde inte enbart den ryske tsaren utan även andra härskare som de kinesiska och japanska kejsarna, Tibets Dalai Lama och Mongoliets Bogd Khan. Som banér förde Ungern-Sternberg en gul fana, buddhismens färg, med texten ”M II 1921”, som stod för Ärkehertig Mikel Alexandrovich av Ryssland. Denne var Tsar Nikolajs II:s yngre bror, som han vid sin abdikation utsett som sin efterträdare.

Det var Ungern-Sternbergs avsikt att 1921 besegra bolsjevikerna och återinsätta Mikael som tsar över det ryska imperiet. Han var tydligen ovetande om att ärkehertigen redan i juni 1918 hade mördats av bolsjevikerna.  

Som allsmäktig kommendant i Dauria fick Unger-Sternberg fritt utlopp för sina sjukligt sadistiska böjelser. Inte enbart inrättade han ett tortyrcentrum där av honom speciellt utsedda bödlar pressade information ur tillfångatagna bolsjeviker och skräckslagna flyktingar. Hans horder förhärjade även vad han ansåg vara ”bolsjeviknästen”, vilket innebar att alla dess invånare dödades, inte minst barnen – ”vi kan inte lämna svansarna bakom oss” och att husen brändes ner till grunden.

Bland sina trupper upprätthöll Ungern-Sternberg disciplin genom en mängd utstuderade bestraffningar och dödsmetoder. Han brände och begravde “förrädare” levande. Tjuvar hängde han offentligt framför de butiker eller bostäder som de i strid med hans order plundrat och lät sedan liken hänga kvar flera dagar, även om tjuvarnas offer bad honom ta ner dem.

Flera av hans bestraffningar var kopplade till träd. Han lät böja ner böjliga trädstammar och binda fast dem kring halsen på de dödsdömda innan deras huvuden höggs av, så att de sedan slungades lång väg till den galne baronens stora förnöjelse. Hans favoritmetod var att låta de som inte åtlytt hans order att klättra upp i höga träd och tillbringa natten där. Föll de ner och skadade sig, sköt han dem till döds, klarade de natten förlät han dem. Ungern-Sternberg förklarade att han var strakt troende på ödets makt.

Han bar alltid med sig en bambukäpp som han använde för att vid minsta överträdelse piska sina underordnade. Då någon enligt hans mening begått ett allvarligt brott kunde han låta piska dem till döds. Vid ett tillfälle anmärkte han: “Jag kan inte begripa hur någon kan gå då musklerna skiljts från benen”.

Trots allt detta vansinne lyckades Ungern-Sternberg under flera år bevara sina truppers lojalitet, kanske de levde i såväl skräck som vördnad för denne demons hänsynslöshet. Flera av hans krigare var dessutom förhärdade av år av krig som på bägge sidor fördes på samma hänsynslösa sätt. Många hade förlorat hopp och tro, tillhörighet och familjer, de kände ingen annan tillvaro och underkastade de sig den viljestarke Ungern-Sternberg kunde de kanske känna en viss trygghet och mening i sina liv. En man som i strid befann sig i första ledet och tycktes vara immun mot kulregnet, som levde spartanskt och delade sina truppers ofta svåra förhållanden, inte berikade sig på sina offers bekostnad och visade stor vördnad för religiösa riter.

Ungern-Sternberg avsade sig aldrig sin lutherska tro, men läste buddhistiska skrifter och omgav sig med sibiriska shamaner, vars råd och förutsägelser han följde. Han inbillade sig besitta överjordiska krafter och då bolsjeviker tillfångatagits ställde han upp dem på led och med sin bambukäpp pekade han på var och en av dem och efter att intensivt ha betraktat mannen som stod framför honom befallde han: ”Vänster” eller ”Höger”. De som befallts gå till vänster avrättades, baserat på Ungern-Sternbergs övertygelse om att de var antingen judar eller kommunistiska kommissarier, medan de övriga benådades och tvingades ansluta sig till hans styrkor.

En av Ungern-Sternbergs biografer, James Palmer, har förundrat sig över att en man som sade sig hysa så stor vördnad för buddhismen, som i Väst betraktades som en ytterst human och medlidsam religion kunde hänge sig år en sådan blodtörst. Palmer antyder att den tibetansk-mongoliska buddhismen även har sina dystrare sidor. Templen är ofta mörka platser med framställningar av otäcka gudomligheter behängda med dödskallar och andra likdelar, medan man ofta möter hemska bilder av tortyr och lidanden i olika helveten. Flera kloster utbildade även sina munkar till krigare och många lamor, som betraktas som inkarnationer av gudomligheter, kunde genom sådan dyrkan tillåta sig att överskrida vad vanliga dödliga ansåg vara moraliska gränser.

Ungern-Sternbergs buddhistiskt monarkistiskt tänkande var en bidragande orsak till att han beslutade sig för att befria Mongoliet och dess religiöse ledare Bogd Khan från den kinesiska överhögheten. Allt tyder även på att han i sina högtflygande planer tänkte sig att om han lyckats bli en religiöst sanktionerad militär ledare skulle han med Mongoliet som bas kring sig samla djupt troende krigare och med deras hjälp befria Ryssland från de judisk-bolsjevistiska, gudlösa förbrytarna och återupprätta den gudagivna monarkin. Hade Djingis Khan lyckats erövra världen, varför skulle inte Ungern-Sternberg kunna göra det? Ödet hade än så länge varit på hans sida.

Vid slutet av oktober 1920 nådde Ungern-Sternbergs trupper fram till Mongoliets huvudstad Urga, säte för Bogd Khan, den intensivt dyrkade levande inkarnationen av Buddha. Visserligen var han svårt överviktig, alkoholiserad och blind. Barnsligt intresserad av alla tekniska nymodigheter, som bilar, grammofoner o.likn. och höll sig med ett stort zoo, med giraffer, elefanter och en mängd andra djur. Samtidigt var Bogd Khan en slug politiker, omgiven av ett hov med skickliga administratörer. Han var också djupt övertygad om sin religiösa utvaldhet, konverserade med olika bodhisattvor och lät skriva ner sina visioner. Hans palats var fyllt med dyrgripar och hyste ett stort bibliotek med unika skrifter. Ungern-Sternberg var fascinerad av denna levande gud, som med sina brister likväl motsvarade hans idéer om en gudavald härskare.

Ett massivt frontalangrepp mot Urga misslyckades totalt då Ungern-Sternbergs trupper mejades ner av de kulsprutebeväpnade väl skyddade kinesiska trupperna. Urga belägrades medan förstärkningar anlände från solidariskt inställda mongoliska furstar och även tibetanska elitstyrkor.  En djärv kavallerichock trängde sig in i Urga och lyckades befria Bogd Khan, som fördes till ett närliggande kloster och Ungern-Sternbergs följande attack på staden blev en stor framgång – de kinesiska trupperna flydde i panik och följdes av de exilryssar och andra som hyste socialistiska åsikter, väl medvetna om att Ungern-Sternberg utan förskoning skulle döda dem.

I februari 1921 gjorde Bogd Khan sitt triumfatoriska intåg i Urga och Mongoliet proklamerades som en självständig monarki. Efter Bogd Khans vagn, som föregåtts av soldater och tusentals lamor, kom Ungern-Sternberg ridande på sin ståtliga vita märr, iförd en röd, mongolisk mantel och krönt med en påfågelsfjädersprydd hatt som visade att han nu var en inkarnation av den Femte Bogd Gegen och ”Enastående-Framgångsrik-Statshjälte”.

Innan triumfen hade Ungern-Sternbergs trupper städat undan mängden med lik som belamrat stadens gator och under den korta tid som Ungern-Sternberg under Bogd Khans egid styrde staden dödades 846 tjuvar, våldtäktsmän, misstänkta bolsjeviker, kineser och andra oskyldiga medborgare, av dem var femtio judar, vars enda brott var deras etnicitet, något som framstod som obegripligt för mongolerna.

Nu anlände Ferdinand Ossendowski, vars bok Beasts, Men and Gods, publicerades i USA redan vid slutet av 1921. Den kom att ha det största inflytandet på Ungern-Steinbergs eftermäle. Boken blev en internationell succé, redan det första året efter sin publicering hade boken i USA sålt 300 000 exemplar. Ossendowski blev i själva verket Polens genom tiderna mest internationellt kände författare, efter Henryk Sienkiewicz som 1905 vunnit Nobelpriset för sin Quo Vadis.

Då han anlände i Urga och mötte Ungern-Sternberg var Ossendowski fyrtiofem år, men med sitt gråa hår och lätt böjda kroppshållning såg han äldre ut. Han hade en behaglig röst och en stillsam, oförvägen framtoning som imponerade på Ungern-Sternberg. Ossendowski var geolog, expert på gruvdrift av kol och guld och även kemist. Han var utbildad i Skt. Petersburg och Sorbonne, där han studerat och fått sin doktorsgrad under ingen mindre än Madame Curie.

Ossendowski hade å sitt yrkes vägnar färdats över stora områden av det ryska imperiet. En praktisk man, men också något av en mystiker. Han hade vi flera tillfällen samtalat med den kontroversielle Fader Johannes av Kronstadt, en helbrägdagörare med en fanatisk anhängarskara, tsaristsans biktfader, antisemit och anhängare av de Svarta hundraden, som bekämpat vänsteraktivister, liberaler och judar.

Ossendowski hade också rört sig inom ryska och franska teosofiska och ockulta kretsar. 1905 hade han befunnit sig i Manchuriet och hade där som polsk patriot engagerat sig i en politisk exilgrupp som protesterat mot ryska övergrepp i Polen, han arresterades och dömdes till döden, men benådades. Att han senare åter dök upp i Manchuriet berodde på att han haft en uppsatt position i Kolchaks regering, men då denne förlorat sin makt hade han varit tvungen att fly österut, eftersom bolsjevikerna dominerade den västra delen av Ryssland.

Odjur, män och gudar, kom i flera aspekter att prägla Västvärldens syn på Mongoliet och Tibet. Ossendowski är en god berättare och boken är fylld med farofyllda strapatser – han lever under den sibiriska vintern ensam i en hydda och tvingas kämpa mot en väldig björn, räddas till livet av en välvillig man som visar sig vara en yxmördare, med en liten grupp flyktingar tar han sig över isbemängda floder, kämpar mot isande köld, uthungrade vargar, bolsjeviker och tibetanska rövarband, gästar buddhistiska kloster och möter mirakelgörande mystiker. Ossendowski möts av den legendariska mongoliska gästfriheten, men också av misstänksamhet, vilket var helt naturligt med tanke på laglösheten i gränstrakterna mellan stridande grupper där det allt som oftast gällde liv eller död. Mer än en gång räddades Ossendowski genom sina medicinska kunskaper och medhavda läkarväska.

Allt som oftast kryddas berättelsen med gåtfulla händelser som får läsaren att tvivla på sanningshalten i hela historien. Exempelvis hans besök hos den mäktige Tushegoun Lama:

Han reste sig upp, drog tillbaka ärmarna på sin gula klädnad, grep sin kniv och gick fram till herden. "Michik, res dig upp!" befallde han. När herden hade rest sig, knäppte laman snabbt upp hans rock och blottade mannens bröstkorg. Jag kunde ännu inte förstå vad hans avsikt var, när Tushegoun plötsligt med all sin kraft stack sin kniv i herdens bröstkorg. Mongolen föll täckt av blod, varav jag lade märke ett stänk på lamans gula sidendräkt. "Vad har ni gjort?" utbrast jag. "Tyst! Var stilla," viskade han och vände sig mot mig med sitt nu ganska bleka ansikte. Med några knivstötar öppnade han mongolens bröstkorg och jag såg mannens lungor andas mjukt och hur hjärtat tydligt klappade. Laman rörde vid dessa organ med fingrarna, men inget mer blod tycktes rinna kring dem och herdens ansikte var alldeles lugnt. Han låg med slutna ögon och verkade vara i djup och tyst sömn. När laman började öppna hans buk slöt jag mina ögon i rädsla och fasa; och när jag öppnade dem en liten stund senare blev jag än mer mållös över att få se herden med sin rock fortfarande öppen och sitt bröst helt normalt, tyst sovande på sidan medan Tushegoun Lama satt fridfullt vid eldstaden, rökande sin pipa och i djupa tankar blickade in i elden. […] Jag insåg att jag hade blivit offer för Tushegoun Lamas hypnotiska kraft; men jag föredrog detta framför att få se en oskyldig mongol dö, för jag hade inte trott att Tushegoun Lama, efter att ha skurit upp sina offers kroppar, kunde reparera dem igen så lätt.

Då Ossendowski och hans lilla grupp flyktingar, med sitt brokiga etniska ursprung. närmade sig Urga tillfångatogs de av en enhet av Ungern-Sternbergs kosacker, som under färden mot deras fruktade ledare skrämde sina följeslagare med skildringar av den galne baronens framfart.

När Ossendowski klev in genom dörren till Ungern-Sternbergs ger, mongoliska filtäckta hus/hydda, tvingades han passera en blodpöl som lämnats kvar efter en rysk officer som baronen kort tidigare skjutit för ”förräderi”.

Hela Ungern-Sternbergs uppenbarelse präglades av energisk frenesi. Utan inledning befallde han Ossendowski att redogöra för vem han var, var han kom ifrån, vad hans ärende var, hans politiska inställning. Med sedvanligt lugn lämnade Ossendowski sin redogörelse. Ungern-Sternberg granskade honom kritiskt och kom sedan till slutsatsen att polacken verkade vara en bildad man och bad om ursäkt för sitt bryska beteende genom att konstatera att omnejden vimlade av spioner, bolsjeviker och judar och att han därför måste vara ytterst försiktig med vem han släppte in inom sina domäner, men i Ossendowski tyckte han sig ha funnit en intelligent samtalspartner, vilket han inom allt detta barbari var i avsaknad av.

Sedan dess blev Ossendowski dagligen tvingad att lyssna till Ungern-Sternbergs monologer om sitt ursprung, sina religiösa teorier och vittgående planer. Säkerligen spädde Ossendowski på med egna teosofisk/esoteriska teorier. Exempelvis med vad han hört berättas om Agharti, det underjordiska rike där Världens Härskare väntade med sina härskaror för att erövra världen. Tankar som med lätthet förenades med Ungern-Sternbergs apokalyptiska visioner om ett storryskt/mongoliskt rike, rensat från judiskt och bolsjevistiskt patrask.

Som den beläste dilettant han var späckade Ungern-Sternberg sitt tal med hänvisningar till filosofer som Bergson och författare som Dostojevskij. Allt detta medan han med sin bil körde runt Ossendowski, presenterade honom för Bogd Khan och hans entourage och förevisade vad han åstadkommit i Urga med omnejd, utan att sticka under stol med den grymt skoningslösa ”disciplin” med vilken han styrde sitt rike. Ossendowski var såväl fascinerad som förskräckt av den ihärdige våldsmannen och de förtroende han gav honom.

Det är omvittnat att Ungern-Sternberg under sin tid i Mongoliet omgav sig med en mängd sibiriska shamaner, att han ofta deltog i deras seanser och rådfrågade dem om sin framtid och olika planer. Ossendowski har i detalj redogjort för en sådan seans då Ungern-Sternberg av en shaman i trancetillstånd fått sig meddelat att han endast hade etthundratrettio dagar kvar att leva, något som gjorde att baronen sedan, gång på gång, försökte få sin livslängd bekräftad av andra medier.

Under alla förhållanden visste Ungern-Sternberg att hans dagar var räknade. Simonëvs styrkor hade besegrats och kosackatamanen hade flytt till Japan. Bolsjevikerna drog samman effektiva stridskrafter för att invadera Mongoliet och göra slut på Ungern-Sternbergs terrorvälde. Striderna i väst hade bedarrat och ett stort antal trupper överfördes nu mot Mongoliets norra gräns. De hade en enorm fördel då det gällde utrustning – pansarbilar, flygplan, järnvägsvagnar, kanonbåtar, ammunition och stora mänskliga reserver. Ungern-Sternberg var chanslös, han visste det och tog sin tillflykt till önsketänkande om en gudomlig intervention.

Ungern-Sternbergs alltmer omtumlade hjärna fick honom att undra över sina yttersta dagar – skulle han hinna sätta sina storstilade planer i verket? Att inleda det väldiga korståg mot Västs degenererade stater som skulle resultera i en gudomligt befrämjad monarkis seger och upprättande?

Till skillnad från andra som skrivit om Ungern-Sternberg hävdade Ossendowski bestämt att han inte betraktade sig som en inkarnation av Djingis Khan, utan snarare såg sig som den mongoliske krigsguden Jamsaran som i tjänst hos väldens monarker likt Apokalypsens Ärkeängel Mikael på sin vita häst skulle leda ett himmelskt sanktionerat fälttåg.

I en av världens avkrokar, omgiven av liken efter sina fiender och spillrorna av en armé bestående av ett gäng huliganer, som både fruktade och beundrade sin galne ledare, påminner den förvirrat spekulerande Ungern-Sternberg om Överste Kurtz i Coppolas Apocalypse Now.

Under sina samtal med Ungern-Sternberg tog Ossendowski upp vad han hört om Världens Herre som levde dold i ett högt utvecklat underjordiskt rike, något som säkert snurrade till det i Ungern-Sternbergs redan förvirrade hjärna.

Ossendowski ägnade de sista kapitlen av sin bok åt Agharti och vad han berättade har haft stor inverkan på senare New Age fantaster, varav de flesta säkert är omedvetna om att Sven Hedin, som färdats genom samma områden som Ossendowski, i sin bok Ossendowski und die Wahrheit, Ossendowski och sanningen, från 1925 avfärdat en del av polackens geografiska uppgifter och vad värre var – bevisat att han i stort sett lyft sina Aghartiberättelser direkt från en fransk roman av ockultisten Saint-Yves d'Alveidre, som skildrade ett underjordiskt rike på exakt samma sätt som Ossendowski.    

Men myter har svårt att dö. Historien togs exempelvis upp av författaren James Hilton i hans roman Lost Horizon från 1933, som blev en mycket populär film. Hilton kallade Agartha för Shangri-La, ett drömrike där folk knappt åldras och i vilket en grupp överlevande från en flygkrasch i Tibet hamnar. Romanens förvånansvärt modernt utrustade Shangri-La har givit namn åt en mängd mer eller mindre lyxiga hotell världen över.

En källa till Ossendowskis intresse för det dolda riket som han kallade för Agarthi var säkerligen även spekulationer i teosofiska kretsar som fått sin information från sin grundare Helena Blavatsky (1831-1891) som strax före sin död i rasande fart skrivit ett 1 500 sidigt sammelsurium av lösryckta tankar som hon kallade för Den hemliga läran och som hon påstod var en kommentar till en skrift kallad Dzyans bok skriven av en tibetansk munk vid namn Senzar, som hon i sin ungdom läst och studerat i Tibet. Problemet är att man inte kunnat identifiera någon bok av Senzar, som även han är fullkomligt okänd och vad som ingår i Blavatskys hemliga lära är antagligen främst baserat på vad hon fick sig till livs under sina år i Indien, 1879 till 1885. Det finns i hennes omfångsrika och underliga bok nämligen en hel del spår av osmält hinduisk, klassisk litteratur.

Enligt Blavatsky var Shamballa en oas, ett skyddat rike befolkat av arier och omgivet av ”de fruktansvärda vildmarkerna i den stora öknen, Gobi”. Härifrån skulle den Siste Frälsaren komma, Kalki som var en inkarnation av Vishnu, braminernas Messias på den vita hästen, buddhisternas Maitreya Buddha, parsernas Sosisosh och de kristnas Jesus. All dessa budbärare skulle föra med sig världens förstörelse. Detta var tankar som även fanns hos Saint-Yves d'Alveidre och det är mycket möjligt att Madame Blavatsky hämtade sin information från samma källa som Ossendowski.

Saint-Yves d'Alveidre kan faktiskt ha hört om Shamballah från någon buddhistisk munk. Kālacakra är namnet på buddhistiska skrifter som finner sitt ursprung kring de första decennierna av 1100-talet e.Kr. och innehåller avsnitt om ett kungarike kallat Shambhala, som hamnat i konflikt med inkräktare som kallas mleccha, barbarer. De flesta orientalister anser att det rör sig om muslimer och att de buddhistiska texterna anspelar på muslimska invasioner av Indien. Kālacakra har från hinduismen lånat konceptet Kalki som är den sista inkarnationen av guden Vishnu. Han kommer att framträda i slutet av den nuvarande tidsåldern Kali Yuga och förebåda början på Satya Yuga, den lyckliga epok som föregår Universums slutgiltiga upplösning. Kālacakra nämner en rad gestalter som sägs vara i demoniska ormars tjänst och kämpa mot Kalki, dessa är bland andra Adam, Noa, Abraham, Moses, Jesus, Muhammed och Mathani (egentligen ett muslimskt poetiskt uttryck som betyder något i stil med ”upprepande, lärdom”). Onda varelser som slaktar boskap medan de reciterar namnet på sin gud. De beslöjar sina kvinnor, ägnar sig åt omskärelse och ber fem gånger dagen vända mot sitt heliga land.

Enligt Kālacakra kommer striden mot dessa barbarer att vara både en ”illusorisk strid” som sker inom den troende och en verklig strid mot de ogudaktiga inkräktarna.

Det var från sådana grumliga källor som den kringrände Ungern-Sternberg skapade bilden av sig själv som en gudomligt inspirerad krigshjälte från Öst. Han skrapade ihop sina styrkor och delade upp dem i två enheter, en under ledning av honom själv och den andra under kosacken Rezuhin, som var osvikligt lojal och försökte efterlikna Ungern-Sternberg då det gällde iskall känslolöshet, hans namn betydde ”huggare”. Innan han begav sig norrut för att möta sitt öde skrev Ungern-Sternberg en mängd brev till olika potentater, bland dem Dalai Lama och kejsaren av Japan, i vilka han med ett apokalyptiskt visionärt språk förklarade sin avsikt att i Guds namn utplåna de bolsjevistiska demonerna (det är tveksamt om de nådde sina adressater). Han sände Ossendowski på ett ”diplomatiskt uppdrag” till japanska regeringen, Denne lyckades ta sig till Japan och sedan till USA, där han skrev och publicerade sin bestseller om sina sibiriska äventyr och den galne baronen.

Till en början tycktes gudarna vara på Ungern-Sternbergs sida. Hans trupper passerade gränsen mot Ryssland och anföll det välbefästa klostret Guzino Ozero. Trots ett hårdnackat motstånd från ”röda” kanonbeväpnade styrkor intogs klostret och på sedvanligt manér valde Ungern-Sternberg ut hundra ”bolsjevistiska kommissarier och judar” och lät omgående avrätta dem. Resten av den tillfångatagna garnisonen tvångsrekryterades.

Nu var det dock slut på Ungern-Sternbergs framgångar. Den röda armén ansatte hans styrkor med full kraft. Flygplan öste bomber över dem och de förföljdes av pansarfordon och tunga fältkanoner. Demoraliserade och tämligen hjälplösa retirerade Ungern-Sternbergs soldater in i Mongoliet. Deras stridsvilja var knäckt och enbart skräcken för deras skoningslöse ledares repressalier hindrade dem från att desertera – en del gjorde det ändå.

En liten grupp av Ungern-Sternbergs officerare beslöt att ta risken att mörda honom – Ostroviskii, Evaritiskii och Makeev.  Även hans läkare Ribo anslöt sig till dem. Någon varskodde dock Ungern-Sternberg om att något var i görningen. Han grep Ostroviskii och tvingade honom under natten att sitta uppklättrad i ett träd, han föll ner på morgonen och skadade ena benet, men Ungern-Sternberg skonade honom. Varför han gjorde det skulle snart visa sig.

Följande kväll hade de sammansvurna dolt sig kring Ungern-Sternbergs ger. Då dörren öppnades sköt de mot personen som kom ut, men det var inte Ungern-Sternberg utan Ostroviskii, som föll till marken. Då de sammansvurna rusade fram till honom fick en av dem syn på Ungern-Sternberg, som skyndade ut från en av sina shamaners ger. Han sköt omedelbart efter honom. Ungern-Sternberg kastade sig in i ett busksnår, som de sammansvurna besinningslöst började skjuta mot. Då de lugnat sig och undersökte snåret fann de att Ungern-Sternberg inte var där. De samlade soldaterna kring sig och förklarade att de nu tog befälet och mot förmodan fick de deras stöd. De sökte upp Ungern-Sternbergs bödlar och avrättade dem.

Under tiden hade Ungern-Sternberg funnit sin märr och galopperat bort från lägret, men sedan ångrat sig då han antog att soldaterna inte skulle våga vända sig mot honom. Plötsligt fann de sammansvurna och soldaterna att Ungern-Sternberg dykt upp mitt ibland dem, sittande på sin vita märr, belyst av månskenet och uppenbarligen alldeles lugn. Alla omkring honom var som förstenade av skräck tills Makeev drog fram sin revolver och avfyrade den mot Ungern-Sternberg. Han missade. Ungern-Sternberg sporrade sin häst och galopperade därifrån följd av skottsalvor som alla missade. De hörde Ungern-Sternberg vråla: ”Djävlar!”

Han red i sporrsträck till den mongoliske prinsen Sundgui Guns läger som låg några kilometer från huvudlägret. Oantastad red Ungern-Sternberg fram till Sundgui Guns ger, satt av, stegade in och i sin ovanligt gälla röst konstaterade han: ”Armén har kollapsat”. Han skakade på huvudet och tillade ”Ryssar i allmänhet … de är alla dåliga människor.”

Ungern-Sternberg föreslog att man så fort som möjligt skulle förena sina styrkor med Rezuhins enhet. Föga visste han att den hade upplösts. Rezuhin som i allt ville efterlikna Ungern-Sternbergs brutalitet, men saknade hans diaboliska karisma, hade så fort hans trupper skilt sig från Ungern-Sternberg huvudstyrka blivit anfallen av sina egna soldater och bakbunden. Då han satt där hjälplös omgiven av ilskna män var det dock ingen som vågade reagera. De tycktes alla vara som förlamade vid tanken på vad som kunde hända dem om den galne baronen fått veta att de dödat hans trogne Rezuhin. Efter mer än kvart steg dock en ung kosack fram höjde sig revolver och tryckte pipan mot Rezuhins tinning medan ha sa till honom: ”Du ville dricka vårt blod? Ta det här istället” och avlossade sitt skott. Rezuhins styrka bröt upp och soldaterna skingrades åt olika håll.

Sundgui Gun lät Ungern-Sternberg tillbringa natten i en ger, men följande dag steg han in med en grupp av sina officerare. De bakband baronen och förde honom till en vagn och satte upp honom i den. Det är oklart vad som skulle ske, men någon mil från Sundgui Guns läger överraskades vagnsforan av en beriden grupp ”röda” kosacker. Mongolerna flydde och lämnade vagnarna efter sig. Kosackerna fann den bakbundne Ungern-Sternberg. En av dem grep tag i hans hår och lyfte upp hans ansikte: ”Och vem är du?” undrade han. Ungern-Sternberg svarade: ”Jag är Baron Ungern von Sternberg. Ledare för den Asiatiska kavalleridivisionen.”

Ungern von Sternberg fördes till Novonikolaevsk, det nuvarande Novisibirsk, för en flera dagar lång skådeprocess till vilken även utländsk press bjöds in att närvara. Han uppförde sig värdigt och korrekt och svarade sanningsenligt på alla frågor, även de som gällde hans mord och brutaliteter. Då han tillfrågades om han dödat barn medgav han det med samma motivation som han gett sina soldater: ”Man kan inte lämna svansen kvar”. Enbart vid ett tillfälle bröt han den ”anständiga tonen”, rynkade på näsan, sniffade och påpekade: ”Här stinker starkt av vitlök. Varför anställer ni så många judar?” Han dömdes till arkebusering.

Den galne baronen har på senare år försetts med hjältegloria av högerextrema ryssar som ser honom som en martyr för upprättandet av monarkin och det gamla ryska imperiet. En oförvägen kämpe mot Västs dekadens.

I Estonia har medlemmar av det högerkonservativa Blått uppvaknande bildat en NGO vid namnet Ungern Khaan med syfte att skaffa medel för att resa en staty till Ungern-Sternbergs ära.

Mina funderingar kring Ungern-Steinbergs märkliga öde tog sin början hos Donald J. Trump. Varför? Han är ju trots allt inte en blodtörstig galning fjärran från USA och Ungern-Steinbergs vansinne fick trots allt inte någon global återverkan. Men, likväl är Trump ett exempel på hur narcissistiskt storhetsvansinne kan driva en enskild människa till övergrepp gentemot andra och snärja in henne i underliga vanföreställningar om sin världsomspännade bestämmelse som Världens frälsare, med blodiga offer som följd. Det kommer an på oss alla att stävja sådan dårskap.

Blavatsky, Helena W. (2009) The SecretDoctrine: The Classic Work, Abridged and Annotated. London: Penguin. Cohen, Paul A.  (1997) History in Three Keys: The Boxers as Event, Experience, and Myth. New York: Columbia University Press. Lee, Bandy X. (2019) The Dangerous Case of Donald Trump: 37 Psychiatrists and Mental Health Experts Assess a President – Updated and Expanded with New Essays. New York: St. Martin's Press. Moliterni, Claude e Dario Campione (1996) Il fumetto, cent’anni di aventura. Milano: Electa/Gallimard. Ossendowski, Ferdinand (2010) Beasts, Men and Gods. Las Vegas, Nevada: Information Age Publishing. Palmer, James (2008) The Bloody White Baron. London: Faber and Faber. Pratt, Hugo (2009) Corte Sconta detta Arcana: I Maestri del fumetto 1. Milano: Mondadori. Pullman, Philip (2012) Grimm Tales för Young and Old. London: Penguin Classics. Webb, James (1976) The Occult Establishment. La Salle, IL: Open Court.