While spending some time in Prague as babysitter for my-half year old granddaughter Liv, it sometimes happens that I end up gazing into her intense blue eyes. She cannot speak and barely crawl, but smiles happily and openly, something that makes me warm inside. Her eyes have a peculiar brightness, suggesting something I cannot understand and make me wonder what goes on in her child's brain.

Each face is a mystery, my own makes me confused. What it does say about me, to me? Do I really look like that? Am I so old and worn? What´s behind the façade? Can others judge me by it? It appears that a photograph is more honest than a mirror. I imagine myself better looking in a mirror than in photographs.

When I look at Liv´s enigmatic, beautiful and expressive face I remember how I twenty years ago visited an impressive exhibition in Rome It was called Misteriosi Volti dall 'Egitto, “Mysterious faces from Egypt”. Mummy portraits from the oasis of Fayium were exhibited within black painted halls. All portraits were placed at eye level, being separated exactly the same distance apart from eachother. Each face was lit in a manner that made it stand out from the surrounding darkness. Looking at such a portrait was like standing face to face to a person who had existed two thousand years ago. Several portraits were eerily alive, as if made for the eternity. Throughout the centuries and in the gallery's dark silence they spoke to me, though what they told me was as indescribable as Liv´s gaze.

The portraits were painted between the first century before and the third century after Christ. They are virtually all that is left of a virtuoso portrait painting tradition that was once was common all around the Mediterranean, though many have argued that it did survive through icons in Orthodox and Eastern Christian churches, indicating similarities between the mummy portraits and, for example, an icon like Christ Pantokrator, which was painted in Constantinople sometime during the fifth century and donated to Saint Catherine's Monastery in Sinai.

There are approximately 900 preserved mummy portraits. They were painted with wax or tempera on wooden plates and attached to mummy wrapping. There are several theories about their origin. Since they all have distinctive and realistic features, some researchers have assumed that the portraits were painted from live models and might have been placed in their homes until the portrayed person died and brought the painting with her/him into the grave. This theory is apparently contradicted by the fact that the persons are portrayed at different ages. Several of them are children, while others are elderly persons. Why would you choose to portray them at a certain age? More plausible is that they were portrayed at the age of their deaths.

Since the faces on the wooden tablets are depicted in their natural size it has been assumed that they were carried in funeral processions and then attached to the mummies. None of this can be proven, but the fact remains - the portraits convey an enigmatic presence and each of them depicts a particular individual, who with wide open eyes is looking directly at us.

I visited the exhibition several times and on each occasion I was amazed by these faces that appeared to seek contact with me across elapsed centuries. When I tried to explain this feeling to an acquaintance of mine, an archaeologist who at the time was working at the Swedish Institute in Rome, she became upset and annoyed:

It is exactly these kinds of exhibits that make me so annoyed. To exhibit those portraits completely out of their context seems to me as a kind of cheap showmanship. The curators are trying to make us believe that those ancient Greek-Egyptians were the same kind of people as we are nowadays. They were not at all like us. They were completely different. They lived and talked differently. Their thoughts were different. We have nothing in common with them, except the obvious fact that they were humans. That exhibition is misleading, unreliable and speculative.

I could not understand her outrage. Was it wrong to identify with people who lived several centuries back in time? Were they really so different from us? Surely they must have been loving and hating even then? Been alone, arrogant or confused, felt anxiety or joy, just like us. For sure, I cannot understand them, they spoke a different language, had a different worldview. Other customs and beliefs than I attend to. Nevertheless, do that prevent me from identifying myself with them? To feel their human presence? I do not understand Liv, but love her no less because of that. In a similar vein art speaks to me despite vast distances in time and space.

Here in Prague I visited a comprehensive University collection that among others had been compiled by Bedřich Hrozný (1879 - 1952) an unusually impressive person. Besides his Czech mother tongue, Hrozný mastered several other languages ​​- he spoke fluent English, Russian and German, as well as Hebrew and Arabic, in addition he knew a variety of more or less dead languages, like Latin, Sanskrit, Akkadian, and its closely related  relative Aramaic, as well as Amharic (though that is a living language) and Sumerian.

Hrozný was also an able archaeologist and during excavations in Turkey he came across a vast hoard of clay tablets with Hittite characters, a dead language that he single-handedly managed to decipher. 

This admirable man became after Czechoslovakia's split from the Austro-Hungarian Empire Rector of the venerable Charles University in Prague, founded in 1348. When soldiers of the German occupying forces in March 1939 came to the university in search of Jewish students, who had sought refuge within the main building, they were met by Bedřich Hrozný who in his flawless German, explained that this venerable university, like most similar institutions around the world, was autonomous and therefore off-limits to police and military. Bewildered the German soldiers turned back and the Jewish students could be brought to safety. Nevertheless, shortly afterwards all Czech  universities were closed down and Hrozný had to maintain himself as private lecturer until he in 1944 suffered a paralyzing stroke and died eight years later.

Among my in-law's books I found an art book describing the Bedřich Hrozný collection and other university exhibits which can be found in Prague. The aesthetically pleasing photographs were taken by the renowned Werner Forman. The book was called Umenění čtyř světadílů, which apparently means "Art from four continents" and I decided immediately to visit the museum that now houses the university's art collection. It turned out that the collection, which is certainly not solely compiled by Hrozný, now is scattered in various palaces in Prague. The largest one, the Oriental collection, is found in the vicinity of the Charles University, housed in the Kinskýchpalatset at the Old Town Square. Incidentally Herrman Kafka had his haberdasher in the palace's ground floor and it also harboured the secondary school where his son Franz was taught for eight years.

A friend has told me that my blog entries are far too wordy and in this one I thus intend to  devote myself more to images than words and thus make some visits to my personal “museum without walls”, where I to begin with find some works from the Hrozný collection - A Chinese tomb sculpture from the Fifth Century of BC. In its advanced abstraction it appears as a piece of modern art, both eerie and refined.

A terrifying demon of death, quite different from a soothingly smiling Buddha from 1300 AD, made by the Khmers in what is now Vietnam.

A so-called Ghandara Buddha from ancient Peshawar, which once with the Khyber Pass, the Gateway to India, as its centre covered large parts of current Afghanistan and Pakistan.

The Ghandara Culture, which flourished under the rule of the the Hindu Kush kings from 100 to 500's AD, was a mixture of Greek-Indian influences. Its refined art possesses a Greek dignity mingled with the realistic, yet spiritualized, Buddha representations we find further east.

A Buddha made in fourteenth century Siam presents through his features a closeness to his worshipers, though his appearance is spiritualized and he appears to be resting in himself.

A Buddha from the seventeenth-century Japan smiles quietly, though in a superhuman fashion. Even more than the Siamese Buddha, he appears to be present in a realm beyond our earthly existence, even though he also shows traits of those who worship him.

The Hrozný collection does not only display depictions of deities, but also several exquisite portraits of living beings, like a wooden sculpture from the fourteenth century representing  an elderly Japanese man, with deep wrinkles at the corners of his eyes and a century later a younger Japanese is watching us, smiling though maybe with a certain tinge of distrust.

Besides the sculptures we find an exclusive collection of minor arts, such of lacquered boxes, Japanese netsukes and glazed Japanese and Chinese miniature sculptures from the 1800s. Here a geisha appears as if she was a three-dimensional representation of a contemporary woodcut.

The Karl University collections are not limited to "high cultures", but include several African, Pacific and American artefacts manufactured by indigenous people, these may cherished at the Náprstek Museum of Asian, African and American Cultures. Unfortunately its space does not allow displays of the permanent collection and the museum thus concentrates its efforts on temporary, though excellent, thematic expositions. By my visit I was impressed by small sculptures made by Siberian hunters, who virtuoso reproduce their prey; shamanistic totem animals like bears and caribou. 

If the animals are stunningly naturalistic, depictions of people are more roughly done, nevertheless most of them are strange and intriguing, like a sculpture group depicting how a man carries his child on his shoulders.

Such human figures curiously enough remind me of the several thousand years old Syrian and Hittite sculptures which are included in Hroznýs collections. For example, a five thousand years old fragment of a Hittite woman's face, relic of a thousand years old tradition of women's representations present in everywhere in the Near East, like the enigmatic one metre high plaster sculptures depicting women dated to 6750 BC, which I four years ago saw at the Jordanian National Museum of Amman.

With wonder and anxiety I sometimes think about what might have happened to the evocative fragments of human creativity that impressed me during visits to areas which priceless treasures now are threatened by a temporary and utterly absurd fanaticism. I wonder, for example, what happened to the mighty deities I once saw standing on the backs of bulls and lions at the National Museum of Aleppo. Probably these ancient masterpieces are now turned into rubble by bombs and explosions. A tragedy which nevertheless pales by the thought of all senseless human death and suffering.

My visit to Palmyra forty years ago seems like a strange mirage. When I and my friends almost alone wandered amidst the ancient ruins we found it difficult to comprehend that such magical places existed in reality. It is perhaps not so surprising that if I now fear that there cannot be much left of the National Museum of Aleppo, particularly after having been confronted with pictures of the looted and utterly destroyed remnants of the museum of Palmyra. The beautiful female portraits we saw there are probably nothing more but a memory.

The world's oldest representation of a woman is not be found among the Middle Eastern fountainheads of human culture, but in a small museum in the village of Dolni Věstonice in southern Czech Republic, outside of which an Ice Age settlements was unearthed in 1923. Among many findings, there was a 4.5 cm women's head, which had been cut out from a mammoth tusk 28 000 years ago.

 While I carried little Liv among the sculptures of the Hrozný collections, I recalled one of the most impressive art books I have read - André Malraux´s Les Voix du silence,  "The voices of Silence" from 1951, in which Malraux writes how art has become even more boundless during our  modern era, when photographs and films bring it into our homes and not only that - reproductive technologies make it possible for us to appreciate art in all its details, particulars we may have missed when are  confronted with artworks in real life. In addition, we can easily compare different artworks and seek them out whenever we want to, through reproductions in the vast "museum without walls".

After calling attention to these phenomena Malraux presents a sumptuous buffet of art he appreciates most and does so in an imaginative and personal manner making me recall how my enthusiastic and eloquent art professor Aaron Borelius once opened one door after another leading to treasure chambers I had not frequented before.

Memories of the Faiyum portraits, Malraux´s book and my recent confrontation with the Hrozný collections aroused a desire to introduce some favourites of mine from my own museum without walls. The most beautiful portrait I ever seen I came across in an art book at Hässleholm´s library, many years ago, though it took a long time before I saw it in reality, not in the Palazzo Abatellis in Palermo where the Madonna belongs, but at an exhibition in Rome. She is a wonder of female beauty, radiating a mysterious energy. Antonello da Messina's Madonna raises one hand towards the angel, who is standing where the viewer is, telling her that she will be the mother of Jesus:

And the angel came in unto her, and said, Hail, thou that art highly favoured, the Lord is with thee: blessed art thou among women. And when she saw him, she was troubled at his saying, and cast in her mind what manner of salutation this should be. And the angel said unto her, Fear not, Mary: for you have found favour with God. And, behold, you shall conceive in your womb, and bring forth a son, and shall call his name Jesus. He shall be great, and shall be called the Son of the Highest: and the Lord God shall give unto him the throne of his father David: And he shall reign over the house of Jacob for ever; and of his kingdom there shall be no end.

Virgin Mary accepts the astounding message with calm. It is almost painful to be confronted with the perfection of such a masterpiece. What can I do other than look at it? Every attempt to explanation of its profound beauty becomes utterly useless, though its meaning is obvious – a representation of a young, beautiful and very special woman, caught in a moment, which according to the beliefs of any strict Catholic faithful has changed all human existence forever. It is the most profound work of art I know, but Antonello was not alone in imparting his portraits with an unusual, perhaps even suprahuman, radiance.

Girolamo Francesco Maria Mazzola, called Parmagianino, had the same ability. Parmagianino, whom his contemporaries hailed as a "born-again Rafael" died in 1537, only thirty-seven years old. According to his biographer, Giorgio Vasari, he died in debt, on the run from unfinished tasks, prematurely aged, like a fanatical hermit obsessed with alchemy and strange speculations. A tragic development that can be traced in Parmagianino´s self-portraits.

Vasari is a fascinating and enthusiastic storyteller, who likes to spice his stories with illuminating and peculiar anecdotes. However, it cannot be denied that Parmagianino´s paintings are endowed with a peculiar charisma, an almost ghostly character. Like the portrait called Antea at the Museum of Capodimonte in Naples.

Or his softly curled and spiritualized pale Jesus, who in a childish gesture withdraws from John the Baptist´s kiss.

Children´s almost otherworldly character has also been captured by Goya in his portrait of a boy in a red suit. Aron Borelius scared me ing pointed out that the boy seems to be a spirit, making him recall photographs of dead children that in the early twentieth century were common in his rural childhood district of Dalecarlia.

Such child portraits are completely different from Thomas Lawrence's images of prosperous, happy and wealthy kids, depicted with a freshness that beckons the viewer to touch them. Like his Calmady Children from 1823. 

The rococo-like brilliance of Lawrence´s children is in stark contrast to the sublime portraits which became fashionable during Romanticism, contemporary to Lawrence´s artworks, where the artist's tempestuous brushwork often can be detected, a style that the versatile Lawrence, by the way, was no stranger to.

Much Romantic art and thinking was a reaction against the Enlightenment´s belief in reason. An intense interest in wild imaginations and not the least insanity developed, separated as they were from everything reasonable. The designation of a psychiatrist was at the time alienist, someone who investigates what is strange and different.

Alienists were interested in physiognomy, which meant that they judging from patients´ physical appearance, movement patterns, posture and especially their head shape and facial expressions assumed they could be able to determine the nature of their afflictions and find a cure. Unfortunately, the limited treatments at the time were mainly limited to various forms of body disciplining and shock therapy, almost all completely useless and even harmful.

In their quest for, as accurately as possible, depicting and systematizing their patients' bodily peculiarities several alienists turned to artists. Below are Ambroise Tardieu´s depictions from 1838 of a patient with dementia and another suffering from mania. 

Tardieu was both engraver and alienist. His image of a wide-eyed woman, sitting on her bed in front of an open window, reminds me of a nasty episode that occurred when I for a summer worked in a mental hospital. One of the wardens suggested:

- Come, and I´ll show something funny.

We went into a room where a single patient quietly sat on her neatly made bed.

- How are we feeling today, Veronica [fictitious name]? wondered the warden.

- Just fine, answered Veronica, who according to the medical record suffered from a "schizoaffective disorder characterized by delusions, hallucinations and violent mood swings of a manic or depressive nature."

- Nice to hear that you´re feeling fine, Veronica. But, now I will let them in!

The warden opened the window wide. Astrid Veronica screamed, jumped up on her feet and in mindless panic pressed herself against the wall:

- Close it! Close it! she yelled at top of her voice.

Unperturbed the warden closed the window and Veronica fell back on her bed.

I shook violently inside. The warden´s ruthless behaviour was one of the most disturbing acts I had ever witnessed. Nevertheless, I did not report the incident, I was too young and inexperienced. All I did was trying to avoid him. His wicked grin when I ran into him made me believe that his manifest sadism had been directed against both Veronica and me.

Artists who themselves had suffered from mental disturbances have also been fascinated by physiognomy. Most famous is probably the case  of Franz Xaver Messerschmidt (1736 - 1783), an Austrian sculptor who during his lifetime became famous for his so-called "character heads", i.e, 64 grimacing self-portraits made from a variety of materials, such as bronze, marble, resin and a special alloy of lead and tin that Messerschmidt had invented. Like many artists, he was fascinated by chemistry, or rather alchemy. Messerschmidt was obsessed by the idea of ​​"universal harmony" and in his work he tried to apply the golden ratio. When he was 38 years old he applied for a post as a professor at the Vienna Academy of Arts. However, he selection board praised his skills, but discouraged his application arguing that Messerschmidt suffered from what they characterized as a "confusion in the head."

The rejection tossed Messerschmidt into a deep emotional crisis, aggravated by a chronic inflammation of the intestinal tract, which caused excruciating abdominal pain. To counter the painful attacks Messerschmidt obtain a habit of "pinching" his lower ribs in an agonizing manner. The pain triggered grimaces which he studied with great interest and then reproduced in the form of self-portraits. His madness made Messerschmidt imagine that he through his ”unnatural grimaces” angered the "The Spirit of Proportions", who reacted by inducing even worse torments upon the hapless Messerschmidt. The afflicted artist assumed he had no other remedy to fight the miseries caused by this hostile spirit than to create even more expressive character heads.

It is remarkable that Messerschmidt in his madness became an even more skilled sculptor than before. A similar case is Richard Dadd (1817 - 1882), an artist who when he at the age of 25 was travelling along the Nile suffered a severe sunstroke and became confused and violent, raving that he had become possessed by Osiris. After his return to England, Dadd began to suspect that his father was the Devil in disguise, killed him with a knife and fled to France, where he eventually was arrested after he in a coach had attacked a fellow passenger with a razor. He claimed to be controlled by demons and that the man he had killed in England was not his real father. Dadd spent twenty years at Bethlehem Hospital (Bedlam) in London. When Dadd´s alienist, Sir Alexander Morison, after ten years, retired and retreated to Scotland Dadd painted his portrait in front of his Scottish house, with hat in hand as if he was taking leave from his patient.

There are borderline cases - artists who portrayed mental patients while they themselves, as well as people who knew them,  occasionally considered them as mentally unstable, crossing the borderline between what was considered to be normal behaviour and madness. A few years ago I came across a strange portrait by Oskar Kokoschka (1886 - 1980), it had ended up at the Musee Royaux des Beaux-Arts de Belgique in Brussels and depicted the actor Ernst Reinhold after he had induced himself in a state of trance. Accordingly Kokoschka called his painting Der Trancespieler, "The Trance Actor".

Reinhold was a childhood friend of Kokoschka and had the same year as his portrait was painted been starring in Kokoschka´s scandalous piece - Mörder, Hoffnung der Frauen, “”Murderer, the Hope of Women. A strange one act play about a Man with his horde of Warriors and a Woman with a gang of Maidens. In accordance with the Viennese zeitgeist the love between Man and Woman develops into a violent sexual struggle against the backdrop of the two groups of Warriors and Maidens either fighting each other or joining forces against the Man and the Woman. The whole act evolves more around form, colour and movement than being based on dialogue. This peculiar drama has been called the first expressionist play. Several viewers found the play to be both disturbing and incomprehensible, but the influential architect Adolf Loos and his friend the writer and journalist Karl Kraus were impressed.

Adolf Loos became even more enthusiastic when he saw Kokoschka´s paintings and listened to the artist explaining how he proceeded to accomplish what he strived for. Like his source of inspiration, van Gogh, he applied thick layers of oil paint and sometimes scraped the canvas, or used his fingers to smear the paint over its surface.

Kokoschka explained that he was trying to look into the soul of the people he portrayed. In his portraits, he wanted to give shape to "anxiety, corruption, disease, innocence, and even insanity." Kokoschka called his portraits of psychograms.

My sitters have to be induced into a state of mind in which they forget that they are portrayed, to do this requests a long experience of socializing with people, in particular personalities trapped in conventions and whose character thus has to be brought to light, somewhat like using a can opener [...] I try to keep the persons I portray in constant motion, entertaining them through discussions to distract them from the fact that they are being portrayed [...] I wanted to create an image that made it possible to preserve a human being not only as a portrait, but as a recollection.

Adolf Loos convinced Kokoschka to exhibit his first painting. He was already known as a graphic artist, Der Trancespieler was actually his first portrait of a man. The interest in Kokoschka´s oilpaintings was so great that Loos managed to persuade his friend Paul Cassirer, Berlin's most famous gallerist, to already the following year exhibit thirty works by Kokoschka. "Do not worry," he stated, "I guarantee it will be a sensational success." At the same time,  Adolf Loos convinced another acquaintance, the manager of Vienna's newly opened mental hospital Niederösterreichischen Landes Heil- und Pflegeanstalt für Nerven- und Geisteskranke Am Steinhof  “The Austrian Provincial Department for the Care and Cure of Mental Illness and Nervous Disorders at Steinhof,” to provide Kokoschka with the opportunity to portray some of its inmates. During two years, Kokoschka made fifty portraits of mental patients, as well as some famous personalities.

However, most impressive is, in my opinion, are Theodore Gericault´s (1791 - 1824) renditions of mentally ill patients, in which he, like Kokoschka, allows them to retain their individuality.

During his short life Géricault was attracted to the violent, macabre and strange, without denying his personal affinity with the wind-driven existences often caught in extreme situations. Through his art we may face the anguish of criminals condemned to death, or feelings of alienation of coloured people who had arrived in France's capital from its different possessions.

Such exotic strangers was by some artists bestowed with a timeless beauty, like Marie Guillemine Benoist´s portrait of a black woman from the Caribbean, painted in 1800, two years before Napoleon reinstated slavery in the French possessions (the slaves had been emancipated in 1794). Benoist´s sitter was a slave who Benoist´s brother-in-law had brought with him to France from Guadeloupe.

Slavery had been banned in France since the Middle Ages and slaves, or former slaves, who by their owners had been transferred to France was immediately granted their freedom and the right to be hired as servants. i.e. being remunerated for their services, as well as free  to resign from their profession, rights that were maintained even after the restoration of slavery in the French colonies. Portraits of black servants is a niche in Western art history, a late example is the Swiss Felix Vallotton's depiction of a black housekeeper from 1911.

Vallotton´s even application of basic colours made me remember an exhibition I a few years ago saw in Stockholm - glossy collages made by a Dutch photographer named Ruud van Empel. Most pictures were of black children in a kind of Rousseauan jungle landscape. With “Rosseau” I mean when the naïvist master painter Henri Rousseau, a comparison that is not entirely irrelevant. Rosseau had never visited a jungle and van Empel, who comes from the small town of Breda, has not been in neither Africa nor the Caribbean. I found some of his pictures to be excruciatingly kitschy, but I nevertheless became fascinated by his depictions of girls dressed up in their Sunday finery. Such girls I have seen in countries in Africa and the Caribbean and van Empel´s beautiful image of a girl in green carrying a white handbag is undeniably archetypal. To me it is an unequivocally rendering of a girl being proud in her best clothes.

Benoist´s black woman is a timeless beauty and makes me wonder whether the concept of beauty is not both global and eternal. Take for example the famous Nefertiti head in Berlin's Neues Museum, which apparently was not intended to be a finished work of art, but rather served as a model in a sculptor's workshop for other artworks, which were carved in stone or perhaps even made from various precious metals, like the splendid mummy mask of Nefertiti's stepson, Tutankhamen.

I recalled Tutankhamen´s mask when I visited one of my nieces who lives in Brussels, more precisely in the leafy suburb of Tervuren, where Leopold II ordered the construction of the mighty Musee Royal de l'Afrique centrale for a World Expo in 1897. The big spctacle was intended to be a showpiece for the Belgian monarch´s great philanthropic project, the so called Congo Free State, which according to the infinitely greedy Leopold would bring civilization and prosperity to the interior of Africa, while it at the same time would prove to be extremely profitable for Europe.

Leopold II managed to sell his project to the renowned participants in a conference to which he in 1876 summoned explorers, philanthropists, missionaries and geographical associations from across Europe. His initiative was crowned with success when the Berlin Conference in 1885, convened to settle the imperialist spheres of interest in Africa, gave the Leopold-controlled International African Association a free hand to exploit Congo's natural resources, while at the same time guaranteeing the well-being and prosperity of the local people. The philanthropic cloak that Leopold used to cover his greed soon proved to conceal a ruthless exploitation of people. In order to earn vast amounts of money mainly from rubber and ivory, an estimated ten million men, women and children were killed during a period of fifteen years.

Some of the results of this unspeakably cruel episode in human history is the exquisite collection of Central African art in the Musée Royal de l'Afrique centrale. Since the museum is at walking distance from my niece's house I have visited it several times and during every visit I have been equally impressed by the expressive Congolese art, in particular sculptures and masks created by the Chokwes, whose twelve clans during the 16- and 1700s paid tribute to the King of Lund, who controlled a large area that now is divided between the The Democratic Republic of Congo, Angola and Zambia. Especially the masks with closed eyes and finely chiselled features exude a sublime and magnificent spirituality.

A similar chilly intensity can be found in much of the Central American art which developed before the Europeans arrived. An impressive example is the intense facial expression of the fertility goddess Tlazoteotl while giving birth.

Like in ancient Egypt, Central American people like Aztecs and Mayas appear to have had a formal, rigorous and highly aesthetic monumental art, parallel with an intimate, realistic portrait making.

Also in ancient Rome a realistic, everyday portraiture flourished alongside grandiose celebrations of influential political leaders.

A polarization that makes me think of Velázquez's masterpiece Bacchus Triumph from 1628. It appears as if this painting could in two halves, where the left side is dominated by the deity´s pale hull and an ancient veneration of vine, while the right half is dominated by rustic drunkards from Velázquez´s own times whom he, like the contemporary Spanish piqaresque authors, could study first hand and become acquainted with in any village tavern. 

Rarely has proletarian drunkards been portrayed with such an empathy as Diego Velázquez was capable of, without turning them into picturesque staffage.

Velázquez´s earthy realism emerges both in his representations of dwarfs and cripples by the Spanish royal court, as in his fictional portraits of ancient greats, like his aging and worn Aesop.

One person who reached a respectable and vital age was Velázquez´s contemporary the abbess Jerónima de la Asuncion, at least if you consider that he portrayed this stern lady when she was 66 years old and was preparing herself to embark on one of the era's fragile vessels to covert stalwart  pagans in the Far East. Ten years later, she died in the Philippines. A seemingly hard and pungent lady with hard grip on her crucifix, almost as if she would like to hit the idolaters with it.

Few artists have as El Greco, Domenikos Theotokopoulos a native of Crete, so deftly been able to capture the overwrought religiosity of many noble Spanish warriors, who after century-long battles with the Muslims nurtured a merciless hatred against all perceived enemies of the true faith. El Greco's dark hidalgos may be set alongside Francisco de Zurbarán´s pious monks as examples of the intense mysticism we find in Spanish saints like John of the Cross, Teresa of Àvila and Ignatius of Loyola.

Emotional intensity js reflected a few centuries later in the Romantic expressive portraiture, so different from the Enlightenment´s crystal clear depictions of self-confidently smiling philosophers, scientists, authors and aristocrats,

or ruthless Renaissance condottieri and grave Germans.

The great realist Albrecht Dürer did not shrink from depicting the ravages of time on a face, like in a drawing of his worn-out mother, like me 63 years old, four years younger than Velázquez´s tough Jerónima whose religiosity seemed to be of the same strict calibre as the Christ Pantocrator, "The Almighty," depicted in a mosaic from the 1000's in the abbey of Greek Daphnis.

Quite unlike Rembrandt's proletarian Jesus in seventeenth-century Holland, which also housed the masterful portrait painter Frans Hals, whose every brush stroke vibrates with dynamism and who, like Velazquez, did not hesitate to describe both the high and the low using the same undifferentiating eye.

I mentioned the Enlightenment´s crystal clear images of various celebrities, but even during that time there were artists who with sweeping brush strokes captured vanishing moments, energy and vigour in their portraits, like the virile Fragonard in France, or the sarcastic but robust Hogarth in contemporary England. The latter succeeded in Hals spirit to catch a shrimp vendor´s open smile. An joyful image that may gladden the heart of any visitor to London's National Gallery how may come across her on one of those gloomy, rainy days, which so often slouch heavy on the massive town.

A contemporary English artist like David Hockney often makes me think of the Rococo masters, his art is light hearted and skilful. In his loving portrait of his mother, a deeply religious and principled vegetarian, he makes use of a fluent brushwork reminiscent of Fragonard's virtuosity, though Hockney succeeds in achieving a greater psychological depth than the French master.

The intense gaze that Hockney's mother directs towards us makes me think of Titian's portraits in which we may encounter similar intense gazes. Or, even in Chuck Close´s huge canvases, which are all close-ups of faces, his own and others, often depicted in a variety of techniques. Close´s fascination with faces obtains a tragic connation if considering the fact that a spinal artery collapse that befall him at forty-eight years of age made his lower body paralyzed. Nevertheless, after this disastrous injury Chuck Close continues to concentrate all his impressive skills to painting huge close-ups of faces, while never rendering other parts of the human body.

The respect of their elderly mothers of such masters as Rembrandt and Dürer is reflected is reflected in the countless portraits of mother and child that have been an integrated part of Western religious art for centuries. It was not until the 18^th century that mother and child pictures lost their almost exclusive connection with religion, mainly due to a vogue for "returning to nature" advocated by Rousseau. Suddenly it became opportune for high society ladies to take care of their infants and be depicted as caring mothers, like Louise Élisabeth Vigée-Lebrun's tender portraits of herself with her son or daughter.

I have now during some evening hours been wandering around in my mental "museum without walls" and without structure or inhibitions followed one association after another.  I now leave this realm at the same place where I stepped into it – how Liv looks into the eyes of her grandfather.

It makes me think of how I have aged, how long time that has passed since I myself was a small child, or since I carried around my own baby girls. I am now an old man, although I am not yet so painfully disfigured as the man in Ghirlandaio´s painting from 1490, where an old man with a horribly disfigured nose tenderly looks down at his grandson. I can easily identify with this man and recognize the boy´s look at his Grandpa and the gentle gesture with which he touches his fur edged mantle. They seem to say: "What do I care about Grandpa´s age and his dreadful nose - he is my friend and I trust him."

I do not have the same social status, background or attitude towards life as the old man in the picture. As my archaeology friend noted - we are infinitely far apart in time and space. But nevertheless, I am inclined to believe  that the old man's love for his little grandson cannot differ much from my love for little Liv.

Fifty-five years before Ghirlandaio made his portrait of the old man and his grandson, Leon Battista Alberti wrote in his treatise on painting:

Painting contains a divine force which not only makes absent men present, as friendship is said to do, but moreover makes the dead seem almost alive. Even after many centuries they are recognized with great pleasure and with great admiration for the painter. […] Thus the face of a man who is already dead certainly lives a long life though painting. Some think that painting shaped the gods who were adored by the nations. It certainly was their greatest gift to mortals, for painting is most useful to that piety which joins us to the gods and keeps our soul full of religion.

What do I care about an artist´s thoughts and feelings, whether s/he is close to me in space and time, or not?  Most important for me is the feeling and message an image conveys to me. Whether I will forget it, or include it in my “museum without walls”. I wonder what my life would be like without art, literature, music and film? Unbearably empty and dull.

Alberti, Leon Battista (1966) On Painting. New Haven and London: Yale University Press. Hochschild, Adam (1998). King Leopold's Ghost: A Story of Greed, Terror, and Heroism in Colonial Africa. London: Palgrave Macmillan. Kokoschka, Oskar (2007) Mein Leben. Wien: Metroverlag. Malraux, André (1974). The Voices of Silence. London: Paladin. Lubor, Hájek (ed.) (1957) Umenění čtyř světadílů. Praha: Orbis. Reuter, Astrid (2002) Marie-Guilhelmine Benoist, Gestaltungsräume einer Künstlerin um 1800. Berlin: Lukas Verlag. Scull, Andrew (2015) Madness in Civilization: A Cultural History of Insanity from the Bible to Freud, from the Madhouse to Modern Medicine. London: Thames & Hudson. Scherf, Guilhem (ed.) Franz Xaver Messerschmidt 1736-1783. Paris: Editions Louvre. Tromans, Nicholas (2011) Richard Dadd: The Artist and the Asylum. London: Tate Publishing. Vasari, Giorgio (1988). Lives of the Artists: Volume 2. Harmondsworth: Penguin Classics. Walker, Susan and Morris Bierbier (1997) Fayum: Misteriosi volti dall´Égitto. Milan: Electa.

I Prag tillbringar jag dagarna som barnvakt åt min halvåriga dotterdotter Liv. Det händer att jag blir sittande och blickar in i hennes intensivt blå ögon. Hon kan inte tala och knappt krypa, men hon ler glatt och öppet, något som gör mig varm inombords. Hennes ögon har en märklig lyster, blicken antyder något jag inte begriper och jag undrar vad som rör sig i hennes barnahjärna.

Varje ansikte är ett mysterium. Mitt eget ansikte gör mig konfunderad. Vad berättar det om mig? Ser jag verkligen ut så? Är jag verkligen så gammal och sliten? Det tycks som om ett fotografi är ärligare än en spegelbild. Tycker att jag ser bättre ut i speglar än på fotografier.

Då jag betraktar Livs gåtfullt vackra och uttrycksfulla ansikte minns jag hur jag för tjugo år sedan i Rom såg en gripande utställning. Den kallades Misteriosi volti dall´Egitto, Hemlighetsfulla ansikten från Egypten. I svartmålade salar hängde mumieporträtt från oasen Fayium. Samtliga porträtt var placerade i ögonhöjd, på exakt samma avstånd från varandra. Varje ansikte var upplyst så att det isolerades från det omgivande mörkret. Dt var som att stå öga mot öga inför en person som levt för tvåtusen år sedan. En del porträtt var kusligt levande. Genom sekler och i galleriets tystnad talade de till mig, men vad de uttryckte var lika outsägligt som Livs blick.

Porträtten målades mellan det första århundradet före och det tredje århundradet efter Kristus. De är i stort sett allt som finns kvar av en virtuos porträttmåleritradition som en gång var allmänt förkommande kring Medelhavet, fastän många har hävdat att porträttraditionen omärkligt gled över i ikonmåleri och pekar på likheter mellan mumieporträtten och exempelvis en ikon med Kristus Pantokrater, som målats på femhundratalet i Konstantinopel och skänkts till Katarinaklostret i Sinai.

Det finns omkring 900 mumieporträtt bevarade. De målades med vax eller tempera på en träplatta och fästes sedan vid mumierna. Det finns flera teorier kring deras tillkomst. Eftersom de är särpräglade och realistiska har en del forskare antagit att de målats efter levande modell och kanske varit uppställda i hemmen tills dess den avporträtterade personen avled och fick med sig tavlan ner i graven. Teorin motsägs dock av att de porträtterade har olika ålder. Flera av dem är exempelvis barn, medan andra är åldringar. Varför skulle man välja att porträttera dem vid en viss ålder?

Eftersom det rör sig om trätavlor med ansikten i naturlig storlek har man även antagit att de kanske bars i begravningsprocessioner för att därefter fästas vid mumierna. Inget av detta går dock att bevisa, men faktum kvarstår - porträtten förmedlar en gåtfull närvaro och vart och ett av dem avbildar en speciell individ som storögt betraktar oss.

Jag besökte utställningen flera gånger och blev vid varje tillfälle lika gripen av dessa ansikten som talade till mig som om sekler inte alls förflutit sedan de målades och jag betraktade dem. När jag berättade om mina upplevelser för en bekant som är arkeolog och på den tiden var verksam vid Svenska Institutet i Rom blev hon upprörd och förargad:

Det är exakt den sortens utställningar som gör mig irriterad. Att ställa ut de där porträtten utanför sitt sammanhang, sin kontext, framstår för mig som en form av billigt effektsökeri. Utställarna försöker inbilla oss att de där forntida människorna var som vi är nu. Det var de inte alls. De var fullkomligt annorlunda. De levde liv som var annorlunda vår tillvaro. De tänkte annorlunda. Vi har inget gemensamt med dem, förutom att de var människor som vi. Den där utställningen är vilseledande, ovederhäftig och spekulativ.

Jag begrep inte hennes upprördhet. Var det fel att identifiera sig med personer som levt flera århundraden tillbaka i tiden? Var de verkligen så annorlunda oss? De måste väl ha älskat och hatat även de? Känt sig ensamma, maktfullkomliga eller förvirrade, känt ångest och glädje precis som vi. Att jag inte kan förstå dem, att de talade ett annat språk, hade en annan världssyn än jag, hindrar mig inte från att identifiera mig med dem. Att gripas av deras mänskliga närvaro. Jag förstår inte Liv, men älskar henne inte mindre för det. Likaså kan konst tala till mig, gripa mig, trots enorma avstånd i såväl tid som rum.

Här i Prag besökte jag idag en sparsmakad universitetssamling som bar den vittbereste Bedřich Hroznýs namn. Denne märklige person bar ansvaret för sammanställandet av en samling som innefattar en mängd utsökta konst- och kultföremål från vitt skilda platser och tider.

Bedřich Hrozný (1879 – 1952) var en osedvanligt imponerande person. Han behärskade förutom sitt tjeckiska modersmål en mängd språk - engelska, ryska och tyska talade han obehindrat, likaså kunde han hebreiska och arabiska, förutom en mängd mer eller mindre utdöda språk, som latin, sanskrit, akkadiska och den närbesläktade arameiskan, amhariska (som förvisso är högst levande) och sumeriska.

Hrozný var även arkeolog och under utgrävningar i Turkiet kom han över en mängd lerplattor fyllda med hettitiska skrivtecken, ett utdött språk som han på egen hand lyckades dechiffrera. Förutom detta var Hrozný en kunnig konstsamlare, inte enbart av äldre asiatisk konst, utan även modernare konstverk från Afrika och Sibirien.

Denne beundransvärde man blev efter Tjeckoslovakiens utbrytning från det österrikisk-ungerska imperiet rektor för det ärevördiga Karlsuniversitet i Prag, grundat 1348. Då den tyska ockupationsmaktens soldater i mars 1939 kom till universitet på jakt efter judiska studenter, som sökt skydd inom dess område, möttes de i porten av Bedřich Hrozný som oförskräckt, på sin felfria tyska, förklarade att det vördnadsvärda universitet, liksom de flesta liknande lärosäten världen över, var autonomt och därmed förbjudet område för polis och militär. Förvirrade vände soldaterna tillbaka och man lyckades föra de judiska studenterna i säkerhet. Universitet stängdes kort därefter och Hrozný drog sig fram som privatförläsare tills han 1944 drabbades av en förlamande hjärnblödning. Han dog åtta år senare.

Bland min svärsons böcker fann jag en konstbok som skildrade Bedřich Hroznýs samling och en del andra som även finns i Prag. De estetiskt tilltalande fotografierna var tagna av den välkände Werner Forman. Boken hette Umenění čtyř světadílů, vilket uppenbarligen betyder ”Konst från fyra kontinenter” och jag beslutade mig omgående för att besöka muséet som nu hyser universitetets konstsamling. Det visade sig dock att samlingen, som förvisso inte enbart ställdes samman av Hrozný, numera är spridd på olika palats i Prag.  Störst är dock den orientaliska samling som finns i närheten av Karlsuniversitetet, närmare bestämt i Kinskýchpalatset vid Gamla Stadens torg. Inom parentes sagt hade Herrman Kafka sin sybehörsaffär i palatsets bottenvåning och det hyste även en realskola där hans son Franz undervisades i åtta år.

En vän har sagt mig att mina bloggar är alldeles för ordrika och jag tänker den här gången ägna mig mer åt bilder än ord och gör några nedslag i mitt personliga museum utan väggar, där jag till att börja med finner några verk från Hroznýs samling. En kinesisk gravskulptur från femte århundrandet före Kristus. I sin abstraktion tycks den vara ytterst modern, både kuslig och förfinad.

En skrämmande dödsdemon, till sin karaktär fullkomligt skild från en Buddha från Vietnams Khmerkultur, som 1300 e.Kr. ler lugnande mot oss.

En så kallad Ghandarabuddha från det forntida Peshawar, som en gång med Khyberpasset, kallad porten till Indien, som centrum täckte stora delar av det nuvarande Afghanistan och Pakistan.

Ghandarakulturen som blomstrade under Hindu Kush kungarna från 100 till 500-talet, var en grekisk-indisk blandkultur. Dess förfinade konst besitter en grekisk upphöjdhet, skild från de mer verklighetsnära, men likväl förandligade buddhaframställningar vi finner längre österut.

En Buddha i trettonhundratalets Siam visar sin närhet till människorna genom att utseendemässigt likna sina tillbedjare, men dragen är förandligade och han tycks vara vilande i sig själv.

En Buddha från sextonhundratalets Japan ler stillsamt och utomjordiskt. Än mer än den siamesiske Buddha tycks han befinna sig i ett rike bortom vår jordiska tillvaro, fast även han visar drag av de som dyrkar honom.

I Hroznýs samling finns inte enbart kultskulpturer utan även flera utsökta porträtt, som en träskulptur från trettonhundratalet av en äldre, japansk herre med djupa rynkor vid ögonvrårna och ett århundrade senare sneglar en yngre japan undrande mot oss.

Förutom skulpturerna finns en exklusiv samling japanska netsukes och glaserade, japanska och kinesiska miniatyrskulpturer från 1800-talet. Här en geisha som framstår som om hon vore en tredimensionell framställning av ett samtida träsnitt. 

Hroznýsamlingen begränsas inte till ”högkulturer” utan innefattar bland annat flera skulpturer gjorda av sibiriska jägarfolk, som virtuost framställer sina villebråd; schamanistiska totemdjur som björnar och vildrenar. 

Är djuren förbluffande naturalistiskt framställda, så är människorna betydligt mer skissartat skildrade, men inte desto mindre är de märkliga och fantasieggande, som en skulpturgrupp som framställer hur en man bär sitt barn på axlarna.

Dessa schematiskt framställda människofigurer påminner på ett egendomligt vis om de flertusenårigt äldre syriska och hettitiska skulpturer som ingår i Hroznýs samling, exempelvis ett femtusen år gammalt fragment av en hettitisk kvinnas ansikte, en kvarleva från en mångtusenårig tradition med kvinnoframställningar i Främre Orienten, som de sällsamma, meterhöga kvinnoskulpturer av gips som daterats till 6 750 före Kristi födelse och som jag för fyra år sedan såg på Jordaniens nationalmuseum i Amman. 

Med undran och oro tänker jag ibland på vad som kan ha hänt med de fantasieggande fragment av mänsklig skaparkraft som gripit mig under besök i områden vars ovärderliga skatter nu hotas av en tillfällig, fullkomligt absurd fanatism. Jag undrar exempelvis vad som hänt med de väldiga gudomligheter jag en gång såg stående på ryggarna till tjurar och lejon på Nationalmuséet i Aleppo. Antagligen är dessa flertusenåriga mästerverk nu söndersmulade av bomber och explosioner. En tragedi som dock förbleknar vid tanken på allt mänskligt lidande.

Mitt besök i Palmyra för fyrtio år sedan framstår nu som en märklig hägring. Då jag och mina kamrater så gott som ensamma vandrade kring bland den forntida stadens ruiner hade vi svårt att begripa att det verkligen existerade en sådan plats. Det är kanske inte så underligt om jag befarar att det är lika lite kvar av det ståtliga muséet i Aleppo, som av dess plundrade och totalförstörda like ute i öknen. De vackra kvinnoporträtt vi såg där är antagligen inget annat än ett minne även de, något som saknar en motsvarighet i verkligheten.

Världens äldsta framställning av en kvinna finns dock inte bland Mellersta Österns källsprång till mänsklig kultur, utan i muséet i byn Dolní Věstonice i södra Tjeckien, utanför vilken man 1923 grävde fram en urgammal istidsbosättning. Bland många fynd fanns ett 4,5 centimeter långt kvinnohuvud som för 28 000 år sedan skurits fram ur en mammutbete.

Medan jag bärande på Liv vandrade bland skulpturerna i Hroznýs samling erinrade jag mig en av de mest omtumlande konstböcker jag läst - André Malrauxs Les Voix du silence, ”Tystnadens röster” från 1951, i vilken Malraux skriver om konstens gränslöshet, som den moderna tiden genom fotografier och film gjort än mer obegränsad och inte enbart det – de moderna reproduktionsteknikerna har gjort det möjligt för oss att uppskatta konsten i alla dess detaljer, enskildheter vi kan ha missat då vi i verkligheten har konfronterats med konstverken. Därtill kan vi med lätthet jämföra olika konstverk och söka upp dem när vi vill inom reproduktionernas ”muséer utan väggar”.

Efter att ha pekat på dessa fenomen presenterar Malraux ett överdådigt smörgåsbord med den konst han uppskattar mest och han gör det på ett fantasieggande och personligt sätt som får mig att minnas hur min entusiastiske och vältalige konstprofessor Aron Borelius för mig öppnade den ena skattkammardörren efter den andra.

Minnet av Faiyumporträtten och Malrauxs bok, samt konfrontationen med hroznýsamlingen väckte en vilja att presentera några favoritporträtt från mitt museum utan väggar. Det vackraste porträtt jag sett fann jag för många år sedan i en konstbok, men såg det sedan i verkligheten, inte i Palazzo Abatellis i Palermo där madonnan hör hemma, utan på en utställning i Rom. Ett under av kvinnlig fägring, utstrålande en mystisk energi.  

Antonello da Messinas Madonna lyfter ena handen mot ängeln, som från betraktarens plats berättar för henne att hon skall bli mor till Jesus:

Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig - Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.

Jungfru Maria accepterar med lugn och tillförsikt det omtumlande budskapet. Det är nästan plågsamt att konfronteras med ett sådant mästerverk. Vad kan jag göra annat än betrakta det? Varje försök till förklaring av dess gripande skönhet blir värdelös, fast dess mening är uppenbar – en framställning av en ung, vacker och mycket speciell kvinna, fångad i ett ögonblick som enligt varje strikt troende katolik för alltid har förändrat all mänsklig existens. Det är det mest gripande konstverk jag känner, men Antonello var inte ensam om att förläna sina porträtt en sällsam, kanske utomjordisk strålglans.

Girolamo Francesco Maria Mazzola, kallad Parmagianino, hade samma förmåga. Parmagianino, som av sin samtid hyllades som en ”pånyttfödd Rafael” dog 1537, enbart trettiosju år gammal. Enligt sin biograf, Giorgio Vasari, dog han skuldsatt, på flykt från ofullbordade uppdrag, åldrad i förtid, likt en fanatisk eremit besatt av alkemi och underliga spekulationer. Ett förfall som kan följas i Parmagianinos självporträtt.

Sin vana trogen är Vasari en fascinerande och entusiastisk berättare, som gärna kryddar sina skildringar med belysande och märkliga anekdoter. Men, det kan inte förnekas att Parmagianinos målningar har en märklig utstrålning, en nästan spöklik karaktär. Som porträttet ”Antea” i Capodimontemuséet i Neapel.

Eller hans mjuklockige och förandligat bleke Jesus, som på barns vis drar sig undan Johannes Döparens kyss.

Barns nästan utomjordiska karaktär har även fångats av Goya i hans porträtt av en pojke i röd dräkt. Aron Borelius skrämde mig när han påpekade att pojken tycks vara en vålnad och fick honom att tänka på de porträtt av döda barn som inte var ovanliga under hans barndom i Dalarna i början av nittonhundratalet.

Dessa barnporträtt är fullkomligt skilda från Thomas Lawrences bilder av blomstrande, lyckliga och förmögna ungar, skildrade med en friskhet som lockar betraktaren att röra vid dem, som hans ”Calmadybarnen” från 1823. 

Den i det närmaste rokokoartade glansen hos barnen står i skarp kontrast till de sublima porträtt med mörkt blickande personligheter som kom på modet under Romantiken och var samtida med Lawrence skildringar. Emellanåt kan konstnärens temperamentsfulla penselföring upptäckas i dem.

Mycket av Romantikens konst och tänkande var en reaktion mot Upplysningstidens förnuftstro. Vid samma tid uppstod ett intensivt intresse för de sinnessjukas föreställningsvärld, skild som den var från allt ”förnuft”. Beteckningen för en psykiatriker var vid den tiden alienist, någon som undersöker sådant som är främmande och annorlunda.

Ordet alienist kan hos en svensk kan väcka associationer till Verner von Heidenstams roman Hans Alienus från 1892, ett tidigt exempel på magisk realism ”ett vimmel av syner och gestalter, som med inbillningsvärldens hela glans böljade fram i landskap med orientaliskt starka färger och klassiskt rena linjer”. Med starka självbiografiska inslag utspelar sig romanen i författarens samtid och en fantasivärld präglad av Orienten och Antiken. Dess självcenterade uppgående i ett frossande i fantasteri och världsfrånvändhet märks tydligt i Hanna Paulis proträtt av författaren i rollen som sin huvudperson.

Alienister intresserade sig för fysiognomik vilket innebar att de utifrån en patients utseende, rörelsemönster, kroppsställning och framförallt huvudform och ansiktsuttryck försökte fastställa arten av deras hemsökelser och finna ett botemedel. Dessvärre begränsades behandlingarna till olika former av kroppsdisciplinering och chockterapi.

I sin strävan att så noggrant som möjligt skildra och systematisera sina patienters kroppsliga egenheter använde sig flera alienister av konstnärer. Nedan är Ambroise Tardieus framställningar från 1838 av en patient med dementia, respektive en med mani. 

Tardieu var både gravör och alienist. Hans bild av en storögd kvinna på sin säng framför ett öppet fönster fick mig att minnas en otäck episod som inträffade då jag under en sommar arbetade på ett mentalsjukhus. En av vårdarna uppmanade mig:

- Kom så skall du få se något lustigt.

Vi gick in i ett rum där en ensam patient lugnt och stilla satt på sin välbäddade säng.

- Hur är det med dig idag då, Astrid [fingerat namn]? undrade vårdaren.

- Bara bra, svarade Astrid, som enligt journalen led av en ”schizoaffektiv störning präglad av vanföreställningar, hallucinationer och starka stämningssvängningar i manisk eller depressiv riktning.” 

- Fint att höra att du mår bra, Astrid. Men, nu släpper jag in dem!

Vårdaren öppnade fönstret på vid gavel. Astrid gallskrek, hoppade upp på sängen och pressade sig i besinningslös panik mot väggen:

- Stäng! Stäng! vrålade hon.

Oberörd stängde vårdaren fönstret och Astrid sjönk samman i sin säng.

Jag skakade våldsamt inombords. Vårdarens beteende var en av de mest hänsynslösa handlingar jag bevittnat. Egentligen skulle jag anmält honom, men jag var ung och oerfaren. Allt jag gjorde var att i fortsättningen undvika honom. Hans elaka småleende då jag stötte på honom fick mig att tro att hans uppenbara sadism riktat sig både mot Astrid och mig.

Även konstnärer som själva lidit av sinnessjukdom har intresserat sig för fysiognomik. Mest berömd är antagligen Franz Xaver Messerschmidt (1736 – 1783) en österrikisk skulptör som redan under sin livstid blev berömd för sina så kallade ”karaktärshuvuden”, 64 grimaserande självporträtt utförda i en mängd material, som brons, marmor, harts och en speciell legering av bly och tenn som Messerschmidt uppfunnit. Som många konstnärer var han fascinerad av kemi, eller snarare alkemi. Messerschmidt var besatt av tanken på ”universell harmoni” och eftersträvade att i sina verk fullkomna ”det gyllene snittet”. Då han vid 38 års ålder sökte en tjänst som professor vid Wiens konstakademi hyllade uttagningskommittén hans stora skicklighet, men avrådde anställning eftersom Messerschmidt enligt kommittémedlemmarnas mening led av ”förvirring i huvudet”.

Avslaget gjorde att Messerschmidt genomled en djup kris, förvärrad av en kronisk inflammation i tarmkanalen, som orsakade olidliga buksmärtor. För att motverka de plågsamma attackerna fick Messerschmidt till vana att hårt ”knipa” sina nedre revben. Smärtan utlöste grimaser som han med stort intresse studerade, för att sedan framställa i form av självporträtt. Hans galenskap gjorde att Messerschmidt inbillade sig att han genom sina naturvidriga grimaser retade upp ”Proportionernas Ande” som reagerade genom att åsamka honom än värre plågor. Den stackars Messerschmidt hade inget annat val att bekämpa honom genom att framställa än fler karaktärshuvuden.

Det är märkligt att Messerschmidt i sin galenskap blev ännu skickligare som skulptör än tidigare. Ett liknande fall är Richard Dadd (1817 – 1882), en konstnär som då han vid 25 års ålder färdades längs Nilen drabbades av solsting, blev förvirrad, våldsam och började yra om att han blivit besatt av Osiris. Vid hemkomsten till England fick Dadd för sig att hans far var Djävulen i förklädnad, dödade honom med en kniv och flydde till Frankrike, där han slutligen blev arresterad efter att med en rakkniv ha kastat sig över en turist, därefter tillbringade Dadd tjugo år på Betlehem Hospital (Bedlam) i London.  Då Dadds alienist, Sir Alexander Morison, efter tio år gick i pension och drog sig tillbaka till Skottland målade Dadd hans porträtt framför sitt skotska hus, med hatten i hand, som om han tog avsked från sin patient.

Det finns också gränsfall – konstnärer som porträtterat mentalpatienter, men som själva varit labila och emellanåt passerat gränsen till det som anses vara normalt. För några år sedan konfronterades jag med ett märkligt porträtt av Oskar Kokoschka (1886-1980) som hamnat på Musée Royaux des Beaux-Arts de Belgique i Bryssel. Det föreställer skådespelaren Ernst Reinhold som i avsikt att identifiera sig med en rollkaraktär har försatt sig i ett tillstånd av trans. Porträttet kallades följaktligen av Kokoschka för Transspelaren.

Reinhold var barndomskamrat med Kokoschka och hade samma år som porträttet målades uppträtt i huvudrollen i Kokoschkas skandalomsusade pjäs – Mördare, kvinnors hopp. En milt sagt märklig enaktare om en Man med sin hord av Krigare och en Kvinna med sina Jungfrur. I tidens anda utvecklar sig kärleken mellan Man och Kvinna till en våldsam könskamp mot bakgrunden av ömsom strider, ömsom samarbete mellan Krigarna och Jungfrurna. Det hela grundar sig mer på form, färg och rörelser än på dialog och har kallats den första expressionistiska pjäsen. Flera fann stycket störande och obegripligt, men den inflytelserike arkitekten Adolf Loos och hans vän författaren och journalisten Karl Kraus blev imponerade.

Än mer entusiastisk blev Adolf Loss då han fick se Kokoschkas målningar och hörde onstnären förklara hur han gick tillväga för att åstadkomma sina verk, i vilka han inspirerad av van Gogh använde tjockt anbringad oljefärg och ibland både skrapade duken eller använde fingrarna för att smeta ut färgen.

Kokoschka förklarade att han försökte skåda in i själen på de personer han porträtterade. I sina porträtt ville han ge form åt “ångest, korruption, sjukdom, oskuld, till och med vansinne”. Kokoschka kallade sina porträtt för psykogram.

Mina modeller måste suggereras in i tillstånd där de glömmer att de blir avbildade, sådant kräver lång erfarenhet av umgänge med människor, personligheter instängda i konventioner måste föras fram i ljuset med hjälp av en konservöppnare […] Jag försökte ständigt hålla mina modeller i rörelse, underhålla dem genom samtal, för att därigenom distrahera dem från det faktum att de blev avbildade […] Jag ville åstadkomma en bild som gjorde det möjligt att bevara en människa inte enbart som ett porträtt, utan som en minnesbild.

Adolf Loos fick Kokoschka att som första målning, han var redan känd som grafiker, ställa ut Transpelaren, det var i själva verket det första porträttet av en man Kokoschka gjort. Intresset blev så stort att Loos lyckades övertala sin vän Paul Cassirer, Berlins mest berömde gallerist, att redan följande år ställa ut trettio verk av Kokoschka. ”Var inte orolig”, konstaterade han, ”jag garanterar dig att det kommer att bli en sensationell framgång.” Samtidigt arrangerade Adolf Loos med en annan bekant, föreståndaren för Wiens nyöppnade mentalsjukhus – Österrikes provinsiella institution vid Steinhof för omvårdnaden och botandet av sinnessjukdom och nervösa störningar – att ge Kokoschka möjlighet att avporträttera några av de intagna. Under två års tid utförde Kokoschka femtio porträtt, av såväl mentalpatienter som välkända personligheter.

Mest imponerande är i mitt tycke dock Théodore Géricaults (1791–1824) framställningar av.mentalpatienter i vilka han likt Kokoschka låter dem behålla sin personliga särprägel.

Under sin korta levnad drogs Géricault till det våldsamma, makabra och främmande, utan att förneka sin samhörighet med vinddrivna existenser som hamnat i extrema situationer. Vi möter ångesten hos dödsdömda förbrytare eller vilsenheten hos färgade individer från Frankrikes besittningar, som hamnat i det för dem så främmande Europa.

Sådana exotiska främlingar förlänades av en del konstnärer med en tidlös skönhet, som i Marie Guillemine Benoists porträtt av en svart kvinna, målat 1800, två år innan Napoleon återinförde slaveriet i de franska besittningarna (slavarna hade emanciperats 1794). Modellen var en slavinna som Benoists svåger fört med sig till Frankrike från Guadalope. 

Slaveri hade varit förbjudet i Frankrike sedan Medeltiden och de slavar, eller före detta slavar, som av sina ägare förts till Frankrike erkändes omgående rätten att räknas som tjänstefolk och måste därför få ersättning för sina tjänster och kunde dessutom säga upp sig från sitt arbete, en rättighet som bibehölls även efter återinförandet av slaveriet i de franska kolonierna. Porträtt av svart tjänstefolk är en nisch inom västerländsk konsthistoria, ett sent exempel är den schweiziske Felix Vallottons framställning av en svart hushållerska från 1911.

Vallottons jämnt anlagda grundfärger kom mig att tänka på en utställning jag såg i Stockholm för några år sedan – glansiga collage av en holländsk fotograf vid namn Ruud van Empel. De flesta var bilder på svarta barn i ett slags rousseauanska djungellandskap. Med Rosseau menar jag då den naive mästaren Henri Rosseau och jämförelsen är inte helt ovidkommande. Rosseau hade aldrig besökt några djungler och van Empel, som kommer från den lilla staden Breda, har heller inte varit i varken Afrika eller Karibien. En del av hans bilder fann jag vara odrägligt tillgjorda och kitschiga, men jag fäste mig vid en bild på en liten flicka i söndagsfin grön dräkt och med en vit handväska. Sådana uppklädda flickor har jag sett i länder jag besökt i Afrika och Karibien. van Empels vackra bild är onekligen arketypisk och framstår för mig som helt realistisk

Benoists svarta kvinna är framställd som en tidlös skönhet och får mig att undra om skönhetsbegreppet är både internationellt och evigt. Se exempelvis den berömda Nefertitibysten i Berlins Neues Museum, som av allt att döma inte var tänkt som ett fullbordat konstverk utan snarare tjänade som modell i en skulptörs verkstad för andra konstverk som höggs i sten, eller kanske till och med utfördes i olika metaller, som mumiemasken för Nefertitis styvson, Tutankhamon.

Jag erinrade mig Tutankhamons mask då jag besökte en av mina systerdöttrar som bor i Bryssel, närmare bestämt i den lummiga förstaden Tervuren där Leopold den andres mäktiga Musée royal de l´Afrique centrale uppfördes för en Världsutställning 1897 som var ämnad som propaganda för den belgiske kungens storslagna humanitära och filantropiska projekt ”Fristaten Kongo”, som enligt den gränslöst girige Leopold skulle föra civilisation och välstånd till det inre av Afrika, samtidigt som det skulle bli lönsamt för Europa.

Leopold II lyckades sälja sitt projekt till ledamöterna under en konferens till vilken han 1876 sammankallade forskningsresanden, filantroper, missionärer och geografiska föreningar från hela Europa. Hans initiativ kröntes med framgång när Berlinkonferensen, som sammankallats för att reglera de imperialistiska intressesfärerna i Afrika, 1885 gav den av Leopold kontrollerade International African Association fria händer då det gällde att exploatera Kongos naturresurser och samtidigt garantera lokalbefolkningens välstånd. Den filantropiska täckmanteln visade sig snart dölja en hänsynslös rovdrift på människor. I syfte att tjäna grova pengar på främst gummi och elfenben, dödades under en femtonårsperiod uppskattningsvis tio miljoner män, kvinnor och barn.  

En del av resultatet av denna obeskrivligt grymma episod i mänsklighetens historia är den oöverträffade samlingen centralafrikansk konst i Musée royal de l´Afrique centrale. Eftersom muséet ligger på gångavstånd från min systerdotters hus har jag besökt det flera gånger och varje gång blivit lika imponerad av den expressiva kongolesiska konsten, främst de skulpturer och masker som skapats av Chokwefolket, vars tolv klaner under 16- och 1700-talen betalade tribut till kungen av Lunda, som kontrollerade ett stort område som nu delas mellan Kongo, Angola och Zambia.  Speciellt maskerna, med sina slutna ögon och fint utmejslade drag utstrålar en sublim, storartad andlighet.

Samma kyliga intensitet finns i mycket av den centralamerikanska konst som utvecklades innan européerna anlände. Se exempelvis det expressiva uttrycket hos den barnafödande gudinnan Tlazoteotl. 

Liksom i det forna Egypten tycks Mayafoket ha haft en formaliserad, sträng och ytterst estetisk monumentalkonst, parallellt med en intim, realistisk porträttkonst.

Som i det antika Rom, där en realistisk, vardagsnära porträttkonst frodades vid sidan av en högtravande grandios hyllning av den tidens inflytelserika politiska ledare.

En polarisering som får mig att tänka på Velázquez mästerverk Bacchus triumf från 1628. Det tycks som om den tavlan skulle kunna klyvas i två delar, där vänstersidan domineras av gudomens bleka överklasshull och Antikens vindyrkande religiositet, medan högra hälften domineras av rustika drinkare från Velázquez samtid, som han likt de spanska pikareskförfattarna kunde studera och stifta bekantskap med på vilken bykrog som helst. 

Sällan har proletära, berusade typer skildrats med en sådan inlevelse som Diego Velázquez och detta utan att förvandla dem till pittoreska staffagefigurer, utan framställa dem som högst levande individer.

Velázquez jordnära realism framträder i såväl hans framställningar av det spanska hovets dvärgar och krymplingar, som i fiktiva porträtt av Antikens storheter, exempelvis är hans Aisopos ett porträtt av en sliten åldring.

En på den tiden aktningsvärd ålder uppnådde Velázquez samtida, abbedissan Jerónima de la Asunción, i varje fall om man betänker att han porträtterade den barska damen då hon vid 66 års ålder bereder sig för att stiga ombord på en av den tidens bräckliga farkoster för att omvända hedningar i Bortre Orienten. Tio år senare dog hon på Filippinerna. En till synes hård och amper dam med krucifixet i högsta hugg, nästan som om hon skulle vilja slå det i huvudet på avgudadyrkarna.

Få konstnärer har som El Greco, eller som han egentligen hette Doménikos Theotokópoulos, bördig från det fjärran Kreta, så skickligt kunnat fånga den överspända religiositeten hos många adliga, spanska krigare, som efter en sekellång kamp mot muslimerna odlade ett skoningslöst hat mot de av dem uppfattade fienderna till den sanna tron. El Grecos mörka hidalgos kan ställas vid sidan om Francisco de Zurbaráns fromma munkar.

Känslornas intensitet speglas ett par århundranden senare i Romantikens expressiva porträttkonst, så skild från Upplysningens kristallklara skildringar av självsäkert leende filosofer och aristokrater,

eller Renässansen hårda kondottiärer och allvarstyngda tyskar.

Den tidens store realist var Albrecht Dürer, som inte drog sig för skildra tidens härjningar i ett ansikte, som hans teckning av sin slitna moder, 63 år gammal, fyra år yngre än Velázquez hårda Jerónima, vars religiositet tycktes vara av samma stränga kaliber som Kristus Pantocrator, ”Den Allsmäktige”, som han framställs i en mosaik från 1000-talet i det grekiska Daphnis klosterkyrka.

Helt väsensskild från Rembrandts proletäre Jesus i sextonhundratalets Holland, som också hyste den gudabenådade porträttmålaren Frans Hals, hos vilken varje penseldrag vibrerar av dynamik och som likt Velázquez inte drar sig för att skildra hög som låg med samma friska kraft.

Jag skrev nyss om Upplysningens kristallklara avbildningar av olika berömdheter, men även under den tiden fanns konstnärer som med Hals svepande kraft kunde fånga ögonblicket i sina porträtt, som den virile Fragonard i Frankrike, eller Hogarth i samtidens England. Den senare lyckades i Hals anda fånga en räkförsäljerskas öppna leende. En bild som under någon av stadens vanligt förkommande regntunga dagar kan värma en besökare i Londons National Gallery, speciellt eftersom inträdet är fritt.

En modern konstnär som David Hockney får mig att tänka på Rokokons lätta anslag, även om han i ett kärleksfullt porträtt av sin mor, en djupt religiös och principfast vegetarian, använder en pastos penselföring som påminner om Fragonards virtuositet, fast Hockney lyckas visa fram ett större djup.

Den intensiva blick som Hockneys mor riktar mot oss får mig att tänka på Tizians porträtt från vilka vi också kan träffas av liknande blickar. Eller varför inte Chuck Closes väldiga dukar som alla är närbilder av ansikten, hans egna och andras, ofta utförda i en mängd olika tekniker? Closes tragiska öde som gjort att hans underkropp efter en spinal artär kollaps vid fyrtioåtta års ålder har blivit totalt paralyserad, sätter hans fixering vid ansikten i en ännu strakare belysning. Chuck Close har sedan den fruktansvärda olyckan oförtrutet fortsatt att måla sina ansikten.

Den omsorg om sina åldrade mödrar som exempelvis Rembrandt och Dürer har speglat i sin konst och de otaliga porträtt av mor och barn som präglat västerländsk, religiös konst under århundraden fick en ny inriktning under den tid av ”återgång till naturen” som förordades av Rosseau. Nu var det inte längre några religiösa förtecken kring förhållandet mor och barn utan det sågs inom några kretsar som lovvärt att mödrar tog hand om och ömmade för sina egna barn, som i Louise Élisabeth Vigée-Lebruns ömsinta porträtt av sig själv och sin son eller dotter.

Jag har nu under ett par kvällstimmar irrat runt i mitt inre ”museum utan väggar” och skulle utan hinder fortsätta att följa den ena associationen efter den andra, men jag lämnar nu den världen på samma plats där jag steg in i den - i Livs blick och det mysterium som speglas i den.

Tänker på hur jag själv åldrats, visserligen har jag inte en smärtsamt vanställd näsa som mannen i Ghirlandaios rörande tavla från 1490, men den ömma blick han ger sin sonson kan jag lätt identifiera mig med, liksom jag tror mig känna igen lilla Livs troskyldiga och tillitsfulla blick i pojkens förtroendefulla ögonuttryck och försiktigt omtänksamma gest mot gamlingens pälsbrämade mantel, som tycks säga ”vad bryr jag mig om hans ålder och förskräckliga näsa, han är min vän och jag litar på honom”.

Inte har jag samma samhällsställning, bakgrund och livsinställning som den gamle mannen. Som min arkeologibekant noterade är vi oändligt långt ifrån varandra i tid och rum. Men likväl är jag böjd att tro att den gamle mannens kärlek till sin lille sonson inte kan skilja sig så värst mycket från min kärlek till lilla Liv.

Femtiofem år före tillkomsten av Ghirlandaios porträtt av den gamle mannen och hans sonson skrev Leon Battista Alberti i en studie om måleriet.

Måleri innefattar en gudomlig kraft som inte enbart gör frånvarande män närvarande, något som vänskap också sägs göra, men dessutom får det de döda att förefalla nästan levande. Även efter det att århundraden har förflutit känns de igen med glädje och medför stor beundran för den konstnär som lyckats bevara deras drag. [...] Sålunda fortsätter en död mans ansikte genom en målning att ha ett verkligt långt liv. Vissa tror att det var konsten som skapade gudarna, som nu dyrkas av nationerna. Det var under alla förhållanden deras största gåva till oss dödliga, ty måleriet gynnar mer än något annat den religiositet som förenar oss med gudarna och fyller vår själ med gudsfruktan.

Vad bryr jag mig om vad en konstnär tyckte och kände, eller för den delen den som han porträtterade, Viktigast är vad bilden förmedlar till mig, blir jag gripen av den och därmed kan bereda den en plats i mitt museum utan väggar känner jag mig lycklig, själsligen och intellektuellt berikad. Vad vore livet utan konst, litteratur, musik och film? För mig vore det i varje fall olidligt fattigt och trist.

Alberti, Leon Battista (1966) On Painting. New Haven and London: Yale University Press. Hochschild, Adam (1998). King Leopold's Ghost: A Story of Greed, Terror, and Heroism in Colonial Africa. London: Palgrave Macmillan. Kokoschka, Oskar (2007) Mein Leben. Wien: Metroverlag. Malraux, André (1974). The Voices of Silence. London: Paladin. Lubor, Hájek (ed.) (1957) Umenění čtyř světadílů. Praha: Orbis. Reuter, Astrid (2002) Marie-Guilhelmine Benoist, Gestaltungsräume einer Künstlerin um 1800. Berlin: Lukas Verlag. Scull, Andrew (2015) Madness in Civilization: A Cultural History of Insanity from the Bible to Freud, from the Madhouse to Modern Medicine. London: Thames & Hudson. Scherf, Guilhem (ed.) Franz Xaver Messerschmidt 1736-1783. Paris: Editions Louvre. Tromans, Nicholas (2011) Richard Dadd: The Artist and the Asylum. London: Tate Publishing. Vasari, Giorgio (1988). Lives of the Artists: Volume 2. Harmondsworth: Penguin Classics. von Heidenstam, Werner (1995) Hans Alienus. Stockholm: Atlantis. Walker, Susan och Morris Bierbier (1997) Fayum: Misteriosi volti dall´Égitto. Milan: Electa.

Chilly rain pours down in Durham, but I am comfortable in my youngest daughter's home where I am relaxing while reading Walter Scott's Waverley. I ended up with that old novel since before I arrived here I spent some time in Edinburgh, where the railway station is named after Waverley, probably the only station in the world that is named after a novel.

It was not the first time I ended up in Scotland or Edinburgh. I came to Scotland in the summer of 1972 in the company of my youngest sister and her friend Inger from the Sophia Hospital in Stockholm, where they trained to become nurses. Inger brought her brother Ulf, amateur boxer from Gothenburg. Ulf and I got along well. While our sisters in the evenings spent a nice time on their own, we familiarized ourselves with the Scottish pub life. We had arrived in England after crossing an unusually stormy North Sea. The huge ferry had violently rocked up and down on mighty waves, while I and Ulf nauseous and fascinated sat by the restaurant's panoramic windows watching how the bow had disappeared under one surge after another.

From Newcastle we took the train up to Aberdeen, The Grey Granite City, where we stayed at a bed & breakfast owned by a nice, elderly couple. Mr. Gilmore was a Scottish patriot who frequently quoted his favourite poet Robert Burns and paid constant homage to Robert Bruce, who through the Battle of Bannockburn had beaten up "those pesky Englishmen."

Once a week, Mr. Gilmore brought with him his only golf club as he went to the King's Links´ golf course. According to Mr. Gilmore had "Goffe" been invented in Aberdeen, long before the "unfairly" famous golf course in St. Andrews had been founded. According to him it was at Kings Links that the world's oldest golf course had been established. Mr. Gilmore's golf club had by some local craftsman been made entirely out of wood, "just as it should be":

Irons are used for small details, like putts and the likes, according to me that is cheating. My ancestors used nothing else but wooden clubs and I am perfectly content mine, which furthermore is a beauty. Carrying around an entire bag with clubs is an invention by the wealthy moneybags of The Honourable Company of Edinburgh Golfers, who made their servants lug around with all that rubbish. It has become an abomination. Golf is a hearty Scottish sport created by and for ordinary Scots. Unfortunately, all those affluent capitalists turned a noble exercise into a sickening spectacle.

On Sundays, Mr. Gilmore dressed up in kilt and played the bagpipes in this garden. There is a Super 8 film depicting our excursions with Mr. Gilmore, but it was a long time since I last saw it. The likeable Mr. Gilmore made a lasting impression on me, he was a delightful example of Scottish nationalism. Mr. Gilmore´s benevolent enthusiasm came to characterize my approach to the Scottish people and their fascinating traditions, even though I have never been particularly fond of any exaggerated patriotism.

That visit to Aberdeen gave me a taste for more and a few years later I was back in Scotland this time in the company of my corridor mate Anki. We hitched a ride with a truck from London to Edinburgh and pitched our tent on a swampy campsite outside the city. During days the weather was decent, but every night the rain hurled down. Of course we quarrelled a lot, not surprising given the fact that Anki had a fierce temperament, our uncomfortable tent and earlier hardships in England when I was feverish with a cold, all combined with the chilly moisture. However, it did not prevent us from dressing up, leave the damp tent and spend days and evenings by visiting a wealth of activities during The Edinburgh Festival.

I had promised my father to write an article about in Norra Skåne and accordingly had a press card certifying that I was a temporary contributor to the local newspaper and it gave me and Anki free access to the press club and all activities. We watched everything from contemporary dance and experimental theatre, to Shakespeare, opera and ballet.

What has lingered in my memory was the Royal Edinburgh Military Tattoo, with the Welsh troops´ saddle padded, long-horned goats, Scots with kilts and bagpipes and the emotional finale with a lone piper high up on the castle´s battlement, who in silhouette against the full moon played Amazing Grace. We had given up on our dank tent and spent the last night sleeping back and forth on various warm busses before we flew to Sweden - my first flight ever.

The night before I travelled to Durham, I remembered all this while I sat in a pub next to a blazing log fire, in front of a Haggis Tower and a pint of the excellent beer Innes and Gunn which obtains its special flavour after being stored in rum barrels. At a table sat a group of youngsters playing Scottish reels on pipe, violin and mandolin. Just as at the Café Greco in Rome, framed portraits of famous patrons from the past two centuries adorned the walls, among them were several of the city's famous authors - Arthur Conan Doyle, Robert Louis Stevenson, George MacDonald, J. M. Barrie, Hugh MacDiarmed, up until Irvine Welsh and J. K. Rowling. The pub was warm, cosy and filled with people. While massive, redheaded Scots and their pathetically ill-dressed companions in miniskirts came and went, I sat by my table for a long while, enjoying the convivial atmosphere, eating my haggis, drinking my Innes and Gunn and decided to finally read Waverley.

Actually, it is somewhat surprising that so many Scots speak warmly of Waverely. The novel is in some places unusually difficult to read, filled with a variety of allusions to historical figures and events. There are dialogues that turn out to be a chorus of different style exercises, where high and low English mixed with Latin, French and Gaelic, rich in allusions to ancient and contemporary writers and events. A compact style that often may be quite tiring and which has made several critics and writers pouring invectives on Walter Scott, who nevertheless gained respect from millions of readers all over the world, being praised by giants likes of Goethe, Balzac and Karl Marx. Charles Baudelaire, however, gave in his only novel Fanfarlo, written in 1847, thirty years after Waverley, a scathing critique of the Scottish bard.

The protagonist of Fanfarlo is a reading and writing dandy and flaneur named Samuel Cramer, not unlike the twenty-six-year-old Baudelaire. Cramer is shadowing his youth love, Madame de Cosmelly, during her walks through the Luxembourg Gardens and approaches her by returning a novel she had left behind on a park bench. After having made the elegant lady remembering their shared memories and by exposing his immense literary interests Cramer manages to win her trust. However, he succumbs to what Baudelaire, true to the ironic attitude of his novel, characterizes as a common weakness of writers and critics, namely how they offend every person they encounter with ramblings about their own literary preferences, whether it happens to be a disinterested rag picker or entrepreneur, people generally uninterested in a writers´ literary opinions. In front of Madame de Cosmelly, Samuel Comer slashes the assumed talent of Walter Scott:

“Still, Madame!” said Samuel with a laugh. ”But what are you reading there?”

“A novel by Walter Scott.”

“Now I understand why you interrupt your reading so often! – Oh what a boring writer! – A dusty digger-up of chronicles! A dull accumulation of descriptions of bric-à-brac! – a pile of old things and all sorts of discarded bits and pieces: armour, dishes, furniture, Gothic inns and melodramatic castles, in which wander spring-loaded dummies, clad in jerkins and brightly coloured doublets. All well-known types, that no eighteen-year-old plagiarist will still want to touch in ten years´ time. Impossible chatelains and lovers utterly lacking in any modern significance – no truth as regards the heart, no philosophy as regards the emotions! What difference between him and our good French novelists, where passions and morals are always more important than the material description of objects! – What does it matter whether the chatelaine wears a ruff or panniers, or an Oudinet petticoat, provided she can sob or betray fittingly? Does the interest you much more because he carries in his waistcoat a dagger instead of a visiting card, and does a despot in a black coat cause you a less poetic terror than a tyrant clad in buffalo skin and iron?”

What apparently had irritated Baudelaire, in his guise of Samuel Cramer, was Scott´s alleged weakness for overloading his historical descriptions, though actually this is exactly the opposite to why Walter Scott was so appreciated at the time. He was then hailed as the historical novel's father. Instead of describing distant events from the perspective of royals and other celebrities, his historical depictions assumed the viewpoint of "ordinary people", describing their experiences and opinions; complicated events described within the context of carefully studied settings. Scott was praised for his ability to make history come alive, give it flesh and blood, something that inspired other writers of historical epics, like Victor Hugo, Dumas and Tolstoy.

Scott´s novels provide a sense of presence and trustworthiness. Admittedly, his novels tend to be populated by blond beauties and wild, passionate dark-haired ladies, who tend to be passed over by their more domesticand moderate rivals. However, if the reader ignores the occasional clichés, Scott´s stories are far from being as naive and simple-minded as they often have been considered to be.  Even if Scott´s heroines are typified by their historical context they are far more multifaceted than they seem to be at a first encounter. Furthermore, it is interesting to note that Scott´s heroes generally appears as being hesitant and insecure, in spite of being attractive and masculine several of them suffer from a weak character making them quite easy prey to manipulations of stronger personalities.

Scott occasionally expressed contempt for his "colourless" heroes For example, he characterized Edward Waverley as "a sneaking piece of imbecility" and he felt that Waverley`s hero instead of the servile Rose had married the passionate Flora, she would:

have set him up upon the chimney piece as Count Borowlaski´s [more about him later on] wife used to did with him. I am a bad hand at depicting a hero, properly so called, and have an unfortunate propensity for the dubious characters of borderers, buccaneers, highland robbers […] My rouge always, in despite of me, turns out my hero.

The name "Waverley" alluded to the word wavering and Edward Waverley does not only waver between his allegiances to the English Government and his attraction to the revolting highland clans, but is also wavering in his romantic love for Flora and Rose.

Even if several persons close to him celebrated Walter Scott's generosity, openness and great kindness, many of them also spoke about his evasive and uncertain personality. He was not only a highly respected poet and novelist, but also a poseur, politician and an economically motivated schemer. It has, for example, been wildly speculated why Scott published his so called Waverley novels, i.e. those with a Scottish setting, anonymously. It took twelve years before he acknowledged the authorship of these, his most popular and internationally acclaimed novels, which until then had been issued under the name the Author of the Waverley Novels.

Explanations may be several - a sense of shame that a celebrated poet, lawyer, member of an old Scottish clan, historian, interpreter of venerable traditions and parliamentarian could waste his time by devoting himself to writing novels. At that time, novels were generally published as cheap booklets, primarily targeting romantically inclined ladies, or the sensationalist urge of literate members of the “lower classes”.

Perhaps Scott's desire for anonymity was mixed with an abnormally profound sensitivity to negative criticism, or a businessman's understanding that a certain amount of mystery tickles the interest of consumers. There was also a suspicion that if it was revealed that the immensely popular Waverley novels had been written by the successful author of lofty epics, they might be perceived as a cheap attempt to cash in on that fame. Scott earned money as his own publisher.

Maybe Scott needed a certain anonymity to let himself be inspired by a self-imposed role, a persona. While writing he entered into the role of an all-seeing, all-knowing author. He wrote at a high speed after devoting years to studies and preparation. His ever-changing role playing and occasional remoteness made Scott becoming labelled as The Great Unknown.

Several of Scott´s contemporaries have testified about how difficult it was to grasp Walter Scott´s individuality. He was a trusty companion, generous host, eloquent lawyer, mason and merry-maker, attracted to song and drink, though he could not dance due to a limp caused by polio in his childhood.

His good friend, author and the former shepherd James Hogg, who hailed Scott as "the greatest man in the world. What are kings and emperors compared with him? Dust and sand!" was nevertheless irritated by Scott's weakness for awards, titles, nobility, highly placed acquaintances and a ridiculous insistence on estate related etiquette during the parties and gatherings he organized. Famous artists such as Raeburn, Lawrence, Wilkie and Landseer complained about how difficult it was to catch Scott's character in their portraits despite the poet's distinctive looks, with a brow almost as high as Boris Karloff´s Frankenstein Monster. Maybe Scott was merely an insecure and oversensitive poseur, who constantly hid his inner feelings?

Yet, despite all these shortcomings, I cannot help but being fascinated by Scott's narrative powers and find myself involved in Waverley, discerning layers of interesting observations and ideas. Even in his writing, Scott was a chameleon, possibly this is not a deficiency, it actually makes him both distinctive and interesting. Through much of his debut novel Scott makes use of an ironic, narrative voice reminding me of Thackeray´s Barry Lyndon, both the novel and Kubrick's film. Scott keeps a certain distance from his story, which takes place against the background of the Stuart family's attempt to reclaim the thrones of England, Scotland and Ireland. A struggle beginning when James II in 1671 converted to Catholicism and in 1689 was forced to abdicate and seek refuge in France, after his son-in-law, the Protestant William of Orange had invaded England.

William was supported by a disgruntled, English majority who disliked James´s Catholicism and his close contacts with Louis XIV of France. Until the Battle of Culloden James´s supporters, the Jacobites, most of whom lived in Ireland and Scotland, tried reinstate the Stuart dynasty on the throne. When James's son in 1715, after a failed uprising, gave up his hope of becoming English and Scottish king, the Jacobites transferred their support to his son, Charles Edward, called Bonnie Prince Charles or The Young Pretender. It is after his disembarkation on August 2, 1745 on the island of Eriskay among the Outer Hebrides, that the main story of Waverley unfolds.

The decisive battle of Culloden was fought during a hailstorm lashing the ill-disciplined Highlanders in the face, while they were subjected to a devastating firestorm from professional English troops. Almost half of Bonnie Prince Charles's troops had deserted before a battle they realized was going to be fought on a flat, swampy terrain. They were accustomed to attack their enemies from ambushes among their rocky homelands and were therefore reluctant to expose themselves on an open field, where well-aimed English canons would mow them down and they were easy targets for disciplined, targeted firing. The Highlanders lacked an effective artillery, their cavalry was insufficient and moreover, they were commanded by an inexperienced leader, who did not listen to their clan chiefs, but rather to his Irish and French advisers.

Singing their rowdy fighting songs and incited by their pipers the Highlanders rushed madly against the Redrocks´ methodical firing. The result was disastrous and followed by a ruthless repression during which the Scottish Highlands´ poor residents lost their land and were decimated by terror, hunger and distress, while their feudal lords betrayed them in their efforts to save their lands by allying themselves with the victorious authorities to improve agricultural profitability, streamlining sheep breeding, and safeguarding hunting grounds for the nobility, a policy which led to mass evictions of their tenants and their migration to the Lowlands and over the oceans to Canada and Australia.

Walter Scott reveals his narrative skills by keeping his hero off the decisive battles and preparations of the uprising. Admittedly, Edward Waverley meets with Bonnie Prince Charles and becomes involved with an influential clan chief and his fiery sister. The flamboyant clan chieftain Fergus Mac-Ivor Waverley was inspired by Scott's good friend Alexander Ranaldson MacDonell of Glengarry, whose stately Highland theatrics can be admired at Henry Raeburn's portrait of him in Edinburgh's impressive National Gallery.

Glengarry, as he was generally called, was often hailed by his friend Walter Scott, in spite of the fact that he was familiar with his vanity, violent temper and ruthless evictions of tenants:

This gentleman is a kind of Quixote in our age, having retained, in their full extent, the whole feelings of clanship, elsewhere so long abandoned. He seems to have lived a century to late, and to exist, in a state of complete law and order, like Glengarry of old, whose will was law to his sept, Warm-hearted, generous, friendly, he is beloved by those who know him, and his efforts are unceasing to show kindness to those of his clan who are disposed full to admit his pretension.

Within his overbearing personality Glengarry included some contemporary tendencies, mainly how the Highlands´ former feudal lords were ruthlessly enriching themselves at the expense of their faithful vassals. Despite this, several of them perceived themselves, like Glengarry, as genuine examples of traditional and benevolent tribal chieftains. Glengarry always wore the kilt, or patterned tartan trousers and like his ancestors he rarely journeyed without his tail; meaning that he dressed up his servants in kilts and armed them with broadswords and round shields, travelling in their company and with pipers, a blind minstrel and two tall youngsters who carried him across streams and rugged terrain.

After Culloden, the English made an effort to obliterate the so-called highland culture, including a total ban on kilts and tartan, a checkered woollen cloth assumed to be an attribute of “the Highland Spirit”. Nevertheless, kilts were allowed in the loyal Scottish regiments that had been established by clan chiefs and to which several young Scots were conscripted. The patriotic-minded Glengarry evaded the kilt ban by setting up a separate Scottish regiment, designing specific tartans and kilts for his recruits, this specific outfit can be admired on Raeburn´s portrait. Glengarry also created a cap, boat-shaped and foldable it was adorned with feathers and silk ribbons that hung down over the soldier´s neck. This so-called toorie is still worn by Scottish troops.

While he forcibly recruited young men to his regiment, Glengarry compelled most of his tenants to leave their land, to the end that these could be opened up, mainly as pastures for vast flocks of sheep, perhaps this endeavour was a part of Glengarry´s interest in fashion – tartan patterned plaids and kilts were made from Highland wool and manufactured by local weaving mills. During Glengarry´s reign over his feudatory, several ships with his evicted tenants left for Canada.

Walter Scott, who in Waverley describes Highlanders as some kind of noble savages, not much different from Fenimore Cooper´s Mohicans, and their Jacobite clan chiefs as highly educated nobles, several of them were actually Catholics and had actually been living in exile in France, Spain and Italy. Walter Scott was duly impressed by the ruthless Alexander MacDonell of Glengarry and his craze for folkish Highland manners. However, Scott´s poet colleague, the brilliant Robert Burns, saw through the Glengarry s folkish play acting and mocked the ridiculous nonsense acted out within exclusive Scottish societies where an increasingly wealthy nobility and bourgeoisie cavorted dressed up Highlanders during beer and whiskey drenched festivities, singing and celebrating a concocted Scottish culture, while they forcible emptied their large estates of people to make way for the expanding flocks of sheep and a ruthless deforestation of the remaining forests.

In the form of a nasty letter in verse from Beelzebub to the “Right Honourable President of the Right Honourable Highland Society” in which Burns, in the name of the Devil, sarcastically praises "Mr. Macdonald of Glengary" for so kindly taking care of the lands of their rightful owners, while providing them the opportunity to leave for Canada so they might find “that fantastic thing – Liberty”. Beelzebub offers Mr. Macdonald good advice on how best to discipline and torment the poor fellows remaining on his property, so that Beelzebub finally would be able to welcome the revered clan chieftain to his Hell. An excerpt from the letter provides a sample of the tone:

They’ll keep their stubborn Highlan spirit.

But smash them! crush them a’ to spails!

An’ rot the dyvors i’ the jails!

The young dogs, swinge them to the labour,

Let wark an’ hunger mak them sober!

The hizzies, if they’re oughtlins fausont,

Let them in Drury lane be lesson’d!

An’ if the wives, an’ dirty brats,

Come thiggan at your doors an’ yets,

Flaffan wi’ duds, an’ grey wi’ beese,

Frightan awa your deucks an’ geese;

Get out a horse-whip, or a jowler,

The langest thong, the fiercest growler,

An’ gar the tatter’d gipseys pack

Wi’ a’ their bastarts on their back!

 Scott was more cautious and diplomatic than Burns, though his Waverley cannot be dismissed as propaganda for either Highland romanticism or Lowland capitalism. He clearly demonstrates that several tribal chiefs acted as mafia dons, demanding protection money from defenceless rural residents and that they did not hesitate to punish them and steal their cattle if they refused to pay. Although several clan chiefs were educated and sophisticated it did not hinder them from controlling gangs of hitmen and thugs. Likewise, Lowlanders and the English were not depicted as any saints either, the contempt for the poorer highland residents were endemic among many of them.

Edward Waverley´s vacillation was largely due to the fact can he could appreciate the values ​​among both Highlanders and Lowlanders and could identify himself with individuals from both camps, something which made it difficult for him to choose sides in the bloody power struggle. However, he makes his selection by the end of the novel, when he marries Rose and turns his back on the passionate Highland beauty Flora. Everything indicates that Waverley finally ended up among Edinburgh's entrepreneurial elite, which flourished through international trade and the transformation of the Highlands.

The passion for Scottish culture took off in earnest when the English Government in 1782 lifted its ban on kilts and tartans, mainly under pressure from the influential weaving enterprise William Wilson & Sons, which since 1770 had delivered kilts to the military and now wished to increase their production by reaching general consumers as well. The basis for the Highland Renaissance had been established when James Macpherson in 1765 published The Works of Ossian, an anthology of assumedly ancient ballads, which Macpherson claimed to have found and written down in the Scottish Highlands. The anthology was made up of what had been preserved of an epic created by a Celtic bard in the 200's. Macpherson asserted that he had translated his ballads from Gaelic into English, but since they had been sung to him by informants in isolated villages it was hard to produce any ultimate proof of their existence and authenticity.

Macpherson´s “findings” took England and Scotland by storm, now they had their own Homer in Ossian, whose epic was translated into almost every European language ​​and all over the continent became admired and plagiarized, although several legitimate doubts about their authenticity were presented by connoisseurs of Gaelic and Celtic narrative traditions, not the least by Walter Scott, though this did not hinder their significant impact on the creation of a unique Scottish culture.

Scottish patriots argued that an ancient Scottish culture had survived in the isolated highlands. As a matter of fact, the Highland culture and its ballads were more Irish than Scottish. Similarly, the Scottish plaids, which turned into tartans and kilts, also had an Irish origin. The Scottish Highlands had for thousands of years has been closer to Ireland and Norse influences than those of the eastern lowlands, which had maintained frequent contacts with England to the south, as well as with the European continent. This did not prevent wealthy, intellectual circles in cities like Edinburgh and Aberdeen to recreate a Scottish culture that they claimed to be more original and authentic than the one that could be traced to the rest of Britain and Ireland.

Great importance was given to a distinctive Highland dress, the patterned tartan and the kilt. As a matter of fact they were both remnants of a dress that once had been common among both Celts and Scandinavians; a large piece of fabric draped over the body and held in place by a broad leather belt and a large buckle, a fibula. In general it left one side of the upper body free,  so warriors could swing their swords and battle-axes, while the rest of the mantle was draped over the other arm, depending on whether the bearer was right-, or left-handed.

The modern kilt, or as it is called felie beg, short kilt, was invented on the estate of the MacDonells in Glengarry, where a Quaker from Lancashire, Thomas Rawlinson, in 1727 established an iron smelter using wood from the forests of nearby Invergarry. MacDonells wanted the workers to wear the traditional long kilt, but Rawlinson found it to be cumbersome for the woodcutters and therefore introduced the short kilt, which basically was a skirt wrapped around the hips and held in place by a wide leather belt and a buckle. These felie begs were frequently patterned, though tartans patterned in accordance with clan belonging did not exist at this time.

The short kilt soon became popular and was used by the Scottish regiments, each of which wore specifically patterned tartans. In pictures of Scottish prisoners of war made by the Swiss artist David Morier, who accompanied the Duke of Cumberland during his battles against Highland insurgents, we find that they wore short kilts or tartan patterned trousers.

That different clans wore specific tartans is largely an invention by the brothers John Carter and Charles Manning Allen, who called themselves Sobieski Stuart and claimed to be the only surviving descendants of the in reality extinct Stuart family. The myth of clan tartans were in circulation even before the brothers Allen made a big deal of it and in Waverley, written in 1814, Scott mentions:

By the light which the fire afforded Waverley could discover that his attendants were not of the clan of Ivor, for Fergus was particularly strict in requiring from his followers that they should wear the tartan striped in the mode peculiar to their race; a mark of distinction anciently general through the Highlands, and still maintained by those Chiefs who were proud of their lineage or jealous of their separate and exclusive authority. 

The Allen brothers supported their imaginary mapping of various Clan Tartans through various counterfeit manuscripts and they came to have a huge importance for the development of a history of the kilt. A decisive factor was their assurance that they had found an old manuscript verifying that different tartan patterns had been in use by specific Highland clans already during the Middle Ages. In 1842, the Allen brothers published a magnificent volume illustrated with unique colour pictures, allegedly reproducing a now lost manuscript, Vestiarium Scoticum, which they had found in 1827 and claimed having been compiled in 1571 and then based on an even older manuscript. The author of the Vestiarium Scoticum had been a certain Bishop John Leslie, confidante of Mary Stuart. Two years later, the brothers published an even more lavish edition, now completed with meticulous records of their research in the Highlands and in different European book collections, The Costume of the Clans. Everything was fakes and fantasies, though Scottish weavers and tailors gratefully accepted it all and soon spread the Allen brothers´ discoveries through pattern books and scientific papers, while they produced an extensive selection of imaginative Clan Tartans. Meanwhile, the Allen brothers continued to propagate their sensational finds and dressed in eincrasingly amazing Highland costumes.

Kilts and patterned tartans are now widely accepted as ancient pillars of Scottish culture. In Mel Gibson's costume epic Braveheart from 1995, for example, we witness how virile Scots rush forward in kilts and with blue-painted faces. The film's hero, the medieval nobleman William Wallace, was not as the movie asserts son of a farmer and prabaly fought on horseback dressed in hauberk, like a medieval knight, as did several of his warriors. The peasants and shepherds who participated in the fighting probably wore trousers and not kilts.

Gibson probably got his idea about blue war paint from descriptions of the ancient Picts, who according to Latin authors lived in Scotland, which by the Romans was called Caledonia. Picti, mean ”painted” and the Roman historian Eumenius mentioned in 297 the Picts in few sentences, indicating that they were “blue”. It was probably for the same reason that the Arab Ibn Faladin, who in 921 met Swedish Vikings on the Volga, described how they from "fingers to the neck" were covered with dark-green images of trees and various symbols. Probably they were rather dark blue tattoos, which were created by the use of dyes made from a specific wood ash. That the Picts were tattooed and not painted seems to be confirmed by another Roman source – the historian Herodianus (170 - 240), who mentioned that the negotiators who came down from the countries north of the Hadrian's Wall, which constituted the boundary between the Roman Brittania and Caledonia, were naked, except for iron bands carried around waist and neck and that they were tattooed from head to foot.

Like so many other depictions and descriptions of Scottish Highland culture and costumes Gibson's imagery is built on at least as many unproven legends as historical realities. However, myths easily turn into reality, as evidenced by the variety of clan-related kilts exposed in so many storefronts in Edinburgh, or the "genuinely Swedish culture" that Sweden Democrats' propaganda alludes to, as well as the genuine, national, cultural traits claimed by so many other national parties, like Sinn Féin in Ireland, National Front in France, True Finns in Finland, Lega Nord in Italy, Jobbik in Hungary, LDPR in Russia, etc., etc.

It cannot be denied that such legends and myths, or exciting literature like Waverley can be stimulating and lead to new discoveries. For example, I winced when I found that Scott wrote that Count Borowlaski´s wife used to put him on the mantelpiece. A strange statement, but since I found myself on a train bound for Durham when I read it I remembered that Józef Boruwłaski was a dwarf who died in Durham and when I ended up in Durham, I visited with my daughter, Durham´s Town Hall where there is a natural seized statue of Boruwłaski and a glass cabinet displays his suit, chair, walking cane, violin, hat box and shoes.

Count Boruwłaski was at the age of thirty just a meter high and he died in Durham in 1837 at the then estimable age of 97 years. He was then a respected citizen and was buried Durham´s famous cathedral. Boruwłaski was born in Poland and had been a friend of kings and emperors in Poland, Austria, France and England. He had two beautiful daughters and had been married to a celebrated beauty. He was a well-read and a stimulating converser, a talented guitarist and violinist, with an exciting life behind him, which he related in three autobiographies. And the mantelpiece? It was actually not a mantelpiece, but a high closet that Count Boruwłaski himself told his full-grown and temperamental wife placed him when she was angry at him.

And Bonnie Prince Charles? What happened to him after the disastrous Battle of Culloden? He fled across the Scottish moors, constantly harassed by English troops, but no one betrayed him for the 30,000 pounds promised to the one who could provide information of his whereabouts. Finally, Charles succeeded, disguised as a maid-servant to Flora MacDonald, with a small boat escape from the island of Skye to a waiting French frigate. Flora's grandson was later killed in a duel with the fiery and infamous Alexander Ranaldson MacDonell of Glengarry.

Bonnie Prince Charles continued to dream of eventually becoming an English king, but became increasingly alcoholised and although he went from woman to woman he did not generate a heir and died in Rome as a pathetic parody of his former and handsome persona Bonnie Prince Charles.

In a short novel, Castrates, the Swedish author Sven Delblanc recounts a nightly séance in the Stuart dynasty´s crumbling palace in Rome. The Swedish king Gustaf III, his favorite Gustaf Mauritz Armfelt, the aged Bonnie Prince Charles and the famous castrate singer Marchesi conjure up spirits and soon Marchesi´s even more illustrious colleague Farinelli appears, but he turns out to be a careworn, pathetic spirit. The dilapidated palace is populated with a great variety of ghosts and spirits, even Gustaf III and Charles Stuart appear as pathetic relics from a time that soon will go to the grave, being just as sterile as the two castrate singers.

Delblanc´s depiction of how the drunken and prematurely aged Bonnie Prince Charles receives his guests by the entrance to Palazzo Muti is probably not far from reality:

Surrounded by servants, Charles Edward came reeling down the stairs, intoxicated with sleep or inflamed from other causes, bent with age, intensely red in the face with his clothes in disarray, flapping like a moulting crane losing its plumage. On the blue bodice there was an order cluster, but the naked legs in the kilt´s red tartan were scraggy with age, the Order of the Garter had slithered down to his tarsus. […] White beard stubble on bloated cheeks, efflorescent with drink, deranged in dress, he finally stood on the bottom step, he who by some was called Charles Edward Stuart, Knight of St. George …

Of course, after returning to Rome I rode on my bike to the Palazzo Muti, located in the city centre. In vain I searched for one of the marble slabs which usually are found on ancient Roman houses informing that they once had been inhabited by some famous person. While I stood in front of the palace and I noticed the name Balestra above the entrance gate I became increasingly uncertain if this really could be the famed Stuart palace.

While I stood there in the drizzle an older, erect gentleman came out of the house. He made an eccentric impression with a Borsalino, an elegant coat in beige cashmere and a moustache with upturned tips. While he opened his umbrella, I went up to him and wondered if this was the Palazzo Muti. While he interested inspected me through his horn-rimmed glasses, he kindly replied:

- Of course it is!

- But, it says “Balestra” above the gate.

- Oh, that is nothing you should worry about. By the way, are you a Scot?

- No, I am Swedish. How come?

- It is only Americans and Scots who tend to ask if this is really the famous Palazzo Muti. For you are curious if this is the Stuart´s palace, da vero?

- Yes, though I assumed it would be a sign somewhere.

He laughed:

- Everyone assumes so and there is certainly a sign. It is only that you have come on the wrong day, the door is closed on Saturdays and Sundays. Come, you I will show you.

Politely he opened the heavy gate, let me step inside and on the wall of the doorway there was actually a marble plate:

In this palace lived Duke Henry, who then was Cardinal of York and as the last surviving son of James III of England had taken the name Henry IX and with him in 1807 the Stuart dynasty was quenched.

Henry Benedict Stuart was Bonnie Prince Charles´s homosexual and accordingly childless younger brother and like Charles he had been born and died in the same palace, the equally childless Charles had then been dead for nineteen years.

I continued my bike ride to the Vatican where I in St. Peter's Basilica for a minute stood in front of the Stuarts´ elegant tomb monument, created by Canova and paid for by the English King George III. Henry Benedict Stuart would certainly have appreciated the beautiful, naked and wing adorned youths, Eros and Thanatos, who with extinguished torches bow their heads while standing on either side of the entrance to a mausoleum above which is written in Latin: "Blessed are those who die in the Lord." During World War II, the Stuarts sarcophagus in the basilica´s crypt was restored at the expense of The Queen Mother, also as an excuse for the misery that the British had inflicted the Highlands after the battle of Culloden.

Baudelaire, Charles (2001) The Prose Poems and La Fanfarlo. Oxford: Oxford University Press. Crawford, Thomas (1982) Walter Scott. Edinburgh: Scottish Academic Press. Burns, Robert (1993) Selected Poems. Harmondsworth: Penguin Classics. Delblanc, Sven (1979) The Castratri: A Romantic Tale. Ann Arbor MI: Karoma Publishers. Hogg, James (2010) Familiar Anecdotes of Sir Walter Scott. Charleston SC: Nabu Press. Hudson, Benjamin (2014) The Picts. Chichester: Wiley Blackwell. Hutton, Richard H. (1878) "Sir Walter Scott," in Hayden, John O. (ed.) (1970) Walter Scott: The Critical Heritage. London and New York: Routledge. Prebble, John (1973) The Highland Clearences. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (1974) Culloden. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (2000) The King´s Jaunt. Edinburgh: Birlinn Ltd.  Scott, Walter (2011) Waverley. London: Penguin Classics. Trevor-Roper, Hugh (1987) “The Invention of Tradition: The Highland Tradition of Scotland,” in Hobsbawm, Eric and Terence Ranger (eds.) The Invention of Tradition. Cambridge: Cambridge University Press. Webb, Simon (2008) In Search of the Little Count: Joseph Boruwlaski, Durham Celebrity. Durham.

Kylslaget regn öser ner i Durham, men jag trivs i min yngsta dotters hem där jag nyss kopplat av genom att läsa i Walter Scotts  Waverley. Att jag hamnat i den gamla romanen beror på att jag på vägen hit stannade till i Edinburgh, där järnvägsstationen heter Waverley, antagligen den enda järnvägsstationen i världen som är uppkallad efter en roman.

Det var inte första gången jag besökt Skottland eller Edinburgh. Till Skottland kom jag sommaren 1972 i sällskap med min yngsta syster och hennes väninna Inger från Sophiahemmet i Stockholm, där de utbildade sig till sjuksköterskor. Väninnan hade med sig sin lillebror Ulf, amatörboxare från Göteborg. Ulf och jag kom bra överens. Medan våra systrar på kvällarna hade det trevligt på egen hand bekantade vi oss med det skotska publivet. Till England hade vi kommit över en sällsynt stormig Nordsjö, färjans för hade våldsamt gungat upp och ner under de väldiga vattenmassorna, alltmedan jag och Ulf illamående och fascinerade suttit vid restaurangens panoramafönster som översköljdes av den ena störtsjön efter den andra.

Från Newcastle tog vi tåget till Aberdeen, The Grey Granite City, där vi bodde på en bed & breakfast som innehades av ett trevligt, äldre par. Mr. Gilmore var en skotsk patriot som gärna citerade favoritskalden Robert Burns och berättade om sin store hjälte Robert Bruce, som genom slaget vid Bannockburn hade slagit ”de där irriterande engelsmännen i grunden”.

Mr. Gilmore ägde en golfklubba som han någon gång i veckan tog med sig till Kings Links golfbana. Enligt Mr. Gilmore hade ”goffe” spelats i Aberdeen långt innan den ”oberättigat” berömda golfbanan i St. Andrews hade grundats och enligt honom var det just vid Kings Links som världens äldsta golfbana hade skapats. Mr. Gilmores golfklubba var av någon lokal hantverkare tillverkad helt av trä, ”precis som den skall vara”:

Järnklubbor används enbart för små detaljer som puttar och dylikt, det är i min mening inget annat än fusk. Mina förfäder använde enbart träklubbor och det räcker bra med en sådan. Det där med att bära omkring en hel påse med klubbor är ett påfund som uppfanns av de rika knösarna i The Honourable Company of Edinburgh Golfers, som lät sina tjänare släpa på eländet. Det är en abomination, en styggelse. Golf är en rejäl skotsk sport som skapades av och för vanligt folk. Dessvärre har den av de där rikemansvalparna förvandlats till ett beklämmande spektakel.

På söndagen klädde sig Mr. Gilmore i kilt och spelade på säckpipa i trädgården. Det finns en Super 8 film som skildrar våra utflykter med Mr. Gilmore, men det var länge sedan jag såg den. Den sympatiske Mr. Gilmore gjorde ett bestående intryck på mig, han utgjorde ett trevligt exempel på skotsk nationalism. Mr. Gilmores välvilliga entusiasm kom att prägla min inställning till det skotska folket och deras fascinerande traditioner, detta trots jag aldrig varit speciellt svag för överdriven patriotism.

Besöket gav mersmak, några år senare var jag tillbaka i Skottland denna gång i sällskap med min korridorskamrat Anki. Vi liftade med en lastbil från London till Edinburgh och slog upp vårt minimala tält på en sumpig campingplats utanför staden. Under dagarna var vädret hyfsat, men varje natt vräkte regnet ner. Givetvis bråkade vi en hel del, inte så underligt med tanke på det obekväma tältet, de tidigare strapatserna i England, då jag varit febrig och förkyld, och den kyliga fukten. Det hindrade oss dock inte från att klä upp oss, lämna tälteländet och ägna dagar och kvällar åt att besöka de många aktiviteterna under The Edinburgh Festival.

Jag hade lovat min far att skriva om det hela i Norra Skåne och hade därför ett presskort som intygade att jag var tillfällig medarbetare i lokaltidningen och det gav Anki och mig fritt tillträde till pressklubben och alla aktiviteter. Vi i såg allt från modern dans och experimentteater, till Shakespeare, opera och balett. 

Det som dock har stannat i minnet var Royal Edinburgh Military Tattoo, med walesarnas schabrakprydda, långhornade getter, skottarna i kiltar och med säckpipor och den gripande avslutningen med en ensam piper som högt upp på slottets murar i silhuett mot fullmånen spelade Amazing Grace. Vi hade gett upp om tälteländet och tillbringade natten med att sova fram och tillbaka på diverse varma bussar innan vi flög till Sverige – min första flygresa.

Kvällen innan jag den här gången for till Durham mindes jag allt detta medan jag satt på en pub bredvid en flammande brasa, framför ett Haggis Tower och en pint med det utmärkta ölet Innes and Gunn som får sin speciella smak efter att ha lagrats i romfat. Vid ett bord satt en grupp som med pipa, fiol och mandolin spelade skotska reels. På väggarna satt, precis som på Café Greco i Rom, inramade porträtt på kända stamgäster från de senaste tvåhundra åren, bland dem fanns flera av stadens berömda författare – Arthur Conan Doyle, Robert Louis Stevenson, George MacDonald, J.M. Barrie, Hugh MacDiarmed, fram till Irvine Welsh och J.K. Rowling. Puben var varm, ombonad och fylld med folk. Alltmedan storvuxna, rödhåriga skottar och patetiskt illa klädda damer med kortkorta kjolar kom och gick, satt jag länge kvar och trivdes i den gemytliga stämningen, åt min haggis, drack min Innes and Gunn och bestämde mig för att äntligen läsa Waverley. 

Egentligen är det underligt att så många skottar talar sig varma för Waverely. Romanen är på sina ställen ovanligt svårläst, fylld med en mängd anspelningar på historiska personer och händelser. Där finns dialoger som blir till en kör av olika stilövningar där hög och låg engelska blandas med latin, franska och gaeliska med allusioner till antika och samtida författare och händelser. En kompakt stil som ofta kan bli tröttande och fått en hel del kritiker och författare att ösa ovett över Walter Scott, fast den på sin tid omåttligt populäre författaren har också hyllats av storheter som Goethe, Balzac och Karl Marx. Charles Baudelaire gav dock i sin enda roman Fanfarlo, skriven 1847, trettio år efter Waverley, en nedgörande kritik av den skotske barden.

Huvudpersonen i Fanfarlo är en läsande och skrivande dandy och flanör vid namn Samuel Cramer, inte olik den tjugosexårige Baudelaire. Cramer spanar diskret in sin ungdomskärlek, Madame de Cosmelly, under hennes promenader genom Luxembourgträdgården och närmar sig henne genom att återlämna en roman som hon glömt kvar på en parkbänk. Efter att ha fört den eleganta damen till deras gemensamma minnen och sitt stora litteraturintresse lyckas Cramer vinna hennes förtroende. Han faller dock till föga för vad Baudelaire med det ironiska tonfall som präglar romanen anser vara skribenters och kritikers svaghet, nämligen att de inför varje människa de möter svamlar om sina litterära tycken och smak, oavsett om det råkar vara en ointresserad lumpsamlare eller handelsresande de stött på, personer som i allmänhet är ointresserade av deras litterära uppfattningar. Inför Madame de Cosmelly sablar Samuel Comer sin vana trogen ner Walter Scott:

"Men, vad läser ni nu?"

"En roman av Walter Scott."

"Då förstår jag varför ni så ofta avbryter er läsning! – Oh, vilken en trist författare! En dammig uppgrävare av gamla krönikor! En tråkig anhopning beskrivningar av småsaker! En hög gammalt skräp, allsköns kasserat tjafs: gamla vapen, disk, möbler, gotiska värdshus och melodramatiska slott befolkade med fjärrstyrda skyltdockor, utklädda i västar och färgglada jackor. Samtliga så välkända typer att ingen artonårig plagiarist skulle befatta sig med dem. Odrägliga slottsbor och älskare helt utan intresse för en modern människa - ingen sanning då det gäller hjärtats böjelser, ingen filosofi kring känslorna! Vilken skillnad mellan honom och våra goda franska författare, där passioner och moral är viktigare än materialbeskrivningar! Vad spelar det för roll om Slottsfrun bär pipkrage, resväska eller en krinolinunderkjol, förutsatt att hon kan snyfta, eller vara otrogen på ett passande sätt? Intresserar älskaren dig mer om han i västen bär en dolk istället för ett visitkort, blir en despot i svart kappa mindre poetisk än en tyrann klädd i buffelhudar eller järnrustning?"

Vad som tydligen retat Baudelaire, i sin skepnad av Samuel Cramer, var Scotts överlastade historiska beskrivningar, fast egentligen var den åsikten raka motsatsen till varför Walter Scott blivit så uppskattad. Han har hyllats som den historiska romanens fader. Istället för att beskriva avlägsna händelser ur perspektivet från kungligheter och andra berömdheter utgick hans historiska skildringar från ”vanliga människors” upplevelser, invecklade händelseförlopp inom noggrant studerade miljöer. Scott hyllades för sin förmåga att göra historien levande, ge den kött och blod, något som inspirerat andra författare av historiska epos som Victor Hugo, Heidenstam och Strindberg, som skrev:

Vad jag läser? Jag har nyss läst om Walter Scott med stort nöje. Victor Hugo med ännu större, och Dickens med icke mindre. Balzac kan jag läsa när som helst.

Romanerna ger en känsla av närvaro och vederhäftighet, men visst är de befolkade av blonda skönheter och vilda, passionerade mörkhåriga damer, som drar det kortaste strået gentemot sina husliga och mer sansade rivaler. Men, om läsaren bortser från ett emellanåt klichéartat utanverk framstår berättelserna varken som enkla eller enfaldiga. Även om Scotts hjältinnor präglas av sin historiska samtid är de betydligt mer mångbottnade än vad de tycks vara vid ett första möte. Intressant är också att hans hjältar allt som oftast framstår som vankelmodiga män, visserligen attraktiva och maskulina, men likväl behäftade med en svag karaktär som gör dem till offer för andras manipulationer.

Scott kunde visa förakt för sina “färglösa” romanhjältar. Edward Waverley beskrevs exempelvis av Scott som “ett lismande exempel på idioti” och han ansåg att om hans romanhjälte istället för den underdåniga Rose gift sig med den passionerade Flora skulle hon:

satt honom på spiselkransen som Greve Borowlaskis [mer om honom senare] fru brukade göra med honom. Jag är dålig på att skildra hjältar i ordets egentliga mening och har istället en olycklig fallenhet för tvivelaktiga karaktärer; smugglare, sjörövare och höglandsbanditer […], trots mina goda intentioner visar sig skurken alltid vara min hjälte.

Namnet ”Waverley” anspelar på ordet wavering, vacklande, och under romanens gång vacklar Edward Waverley mellan trohet till den engelska statsmakten och en dragning till de revolterande höglandsklanerna, samt en vacklan i sin romantiska kärlek till Flora och Rose.

Trots att många vittnat om Walter Scotts generositet, öppenhet och stora vänlighet fanns det ett undanglidande, osäkert drag hos honom. Han var inte enbart skald och romanförfattare, utan även posör, politiker och ekonomiskt beräknande. Man har exempelvis undrat över varför Scott gav ut sina waverleyromaner anonymt. Det dröjde tolv år innan han offentliggjorde författarskapet till de våldsamt populära och internationellt uppmärksammade romanerna, som fram tills dess hade de givits ut under beteckningen ”av Författaren till Waverleyromanerna”.  Förklaringarna kan vara många – en viss skamkänsla över att en uppburen skald, advokat, medlem av en gammal skotsk klan, historiker, uttolkare av vördnadsvärda traditioner och parlamentsledamot ägnade sig åt att skriva romaner. På den tiden gavs romaner i allmänhet ut som billiga häften och riktade sig främst till romantiskt lagda damer, eller sensationslystna och läskunniga medlemmar av de lägre klasserna.

Kanske var Scotts strävan efter anonymitet även uppblandad med en högt uppdriven känslighet för negativ kritik, eller affärsmannens förståelse för att ett viss mått av mystik kittlar konsumenternas intresse. Där fanns även en misstanke om att skulle det visa sig att de populära romanerna var skrivna av en succéförfattare till högstämda epos skulle de kanske uppfattas som ett billigt försök att tjäna pengar på den berömmelsen. Scott tjänade nämligen ordentligt med pengar på egen förlagsverksamhet.

Kanske var diskretionen ett utslag av Scotts behov av att låta sig inspireras av en rollgestaltning, en persona. Han levde sig in i rollen av en allseende och allvetande författare och skrev med högt uppdriven hastighet efter det att han ägnat sitt ämne år av studier och förberedelser. Det ständigt skiftande rollspelet har gjort att Scott har kallats för ”Den Store Okände”.

Flera av hans samtida har vittnat om hur svårt det var att få grepp om Walter Scott. Han var en sällskapsmänniska, generös värd, vältalig advokat, frimurarbroder och föreningsmänniska, en vital om än något sjuklig person som inte drog sig för att sjunga, och dricka, dansa kunde han inte eftersom han var halt efter långvarig polio i sin barndom.

Hans gode vän, författaren och den före detta herden James Hogg, som hyllade Scott som ”världens störste man. Vad är kungar och kejsare jämförda med honom? Damm och sand!" retade sig likväl på Scotts svaghet för titlar, högt uppsatta bekantskaper och löjliga fasthållande vid ståndsetikett under bjudningar och sammankomster. Kända konstnärer som Raeburn, Lawrence, Wilkie och Landseer klagade över hur svårt det var att fånga Scotts karaktär i sina porträtt, trots skaldens särpräglade utseende, med en panna nästan lika hög som Boris Karloffs Frankensteinmonster. Kanske var Scott helt enkelt en osäker och överkänslig posör, som ständigt dolde sina inre känslor?

Likväl, trots alla dessa brister, kan jag inte låta bli av att fascineras av Scotts berättande och tycker mig i Waverley ana en mängd lager av intressanta iakttagelser och tankegångar. Även i sitt skrivande var Scott en kameleont, möjligen är detta inte alls någon brist, utan det gör honom både särpräglad och intressant. Genom en stor del av sin debutroman använder sig Scott av ett ironiskt tonfall som påminner mig om Thackerays Barry Lyndon, både romanen och Kubricks film. Han håller distans till sin berättelse, som utspelar sig mot bakgrunden av det Stuartska kungahusets försök att återerövra Englands, Skottlands och Irlands troner. En kamp som började då James II 1671 konverterade till katolicismen och 1689 tvingades fly till Frankrike efter det att hans svärson, protestanten William av Oranien, invaderat England.

William stöddes av en missnöjd, engelsk majoritet som ogillade James katolicism och nära kontakter med Ludvig den XIV:e.  Fram till slaget vid Culloden försökte James anhängare, jakobiterna, varav de flesta fanns på Irland och i Skottland, återinsätta Stuartarna på tronen. När James son 1715, efter ett misslyckat uppror gav upp hoppet om att bli engelsk och skotsk kung gav jakobiterna sitt stöd till hans son Charles Edward, Bonnie Prince Charles, och det är efter hans landstigning den andra augusti 1745 på ön Eriskay bland de yttre Hebriderna, som huvuddelen av Waverley utspelar sig.

Det avgörande slaget vid Culloden utkämpades under en hagelstorm som piskade de illa disciplinerade högländska klanmedlemmarna i ansiktet, alltmedan de utsattes för en förödande eldstorm från professionella engelska trupper. Nära hälften av Bonnie Prince Charles trupper hade deserterat inför en strid som skulle utkämpas på slät, vattensjuk terräng. De var vana vid att anfalla sina fiender ur bakhåll bland sina höglänta hemtrakter och var därför ovilliga att på ett öppet fält utsätta sig för engelsmännens kanonader och välriktade eldgivning. Själva saknade de ordentligt artilleri, tillräckligt starkt kavalleri och dessutom stod de under befäl av en oerfaren befälhavare som inte lyssnade till deras klanhövdingar, utan hellre till sina irländska och franska rådgivare.

Sjungande vilda kampsånger och hetsade av säckpipsmusik rusade klanvasallerna besinningslöst mot rödrockarnas metodiska kulregn. Resultatet blev katastrofalt och följdes av en hänsynslös repression under vilken högländernas fattiga invånare förlorade sin mark och decimerades genom terror, svält och nöd, alltmedan deras feodalherrar svek dem i försök att rädda sina ägor genom att alliera sig med segermakten och öka markernas lönsamhet genom att effektivisera fåravel, jaktmarker och jordbruk, något som ledde till massvräkningar av deras vasaller och de hemlösas migration till lågländerna, samt över haven till Kanada och Australien.

Walter Scott visar sin berättarskicklighet genom att hålla sin hjälte utanför de avgörande slagen och förberedelserna av upproret. Visserligen träffar han Bonnie Prince Charles och blir invecklad med en av klanhövdingarna och hans eldiga syster. Den flamboyante klanhövdingen Fergus Mac-Ivor i Waverley fann sin förebild i Scotts gode vän Alexander Ranaldson MacDonell av Glengarry, vars ståtliga höglandsteatralitet kan beundras på Henry Raeburns porträtt av honom i Edinburghs förnäma nationalgalleri.

Glengarry, som han i allmänhet kallades, hyllades ofta av sin vän Scott, fast även han var välbekant med hans fåfänga, våldsamma humör och hänsynslösa vräkningar av arrendatorer:

Denne herreman är vår tids Quixote, som i sin fulla omfattning har bibehållit alla klanskapets kännetecken, de som för länge sedan har övergetts på annat håll. Han tycks leva ett århundrade för sent och befinner sig i ett tillstånd av fullständig lag och ordning, som för en forna tiders Glengarry innebär att hans vilja är lag för hans klan. Varmhjärtad, generös och vänlig är han älskad av de som känner honom och hans ansträngningar att visa välvilja är oavlåtliga för de klanmedlemmar som till fullo och villigt erkänner hans anspråk.

I sin högdragna personlighet omfattade Glengarry sin samtids tendenser, som främst innebar att högländernas forna feodalherrer hänsynslöst berikade sig på bekostnad av sina trogna vasaller. Trots detta uppfattade sig Glengarry sig som ett genuint exemplar av en traditionell och välvillig klanhövding. Han bar alltid kilt eller tartanmönstrade byxor och likt sina förfäder färdades han sällan utan sin tail, svans; tjänstefolk som han klätt upp i kilt och beväpnat med bredsvärd och rundsköldar, säckpipsblåsare, en blind bard och två resliga ynglingar som bar honom över bäckar och oländig terräng. 

Efter Culloden försökte den engelska övermakten utplåna all så kallad höglandskultur, bland annat genom ett totalförbud för kiltar och tartan, tartan var ett rutmönstrat ylletyg, dock tilläts de inom de lojala skotska regementen som upprättades av klanhövdingar och till vilka flera unga skottar tvångsrekryterades. Den patriotiskt sinnade Glengarry kringgick kiltförbudet genom att upprätta ett eget skotskt regemente och designa rekryternas uniform, som givetvis bestod av en speciellt mönstrad kilt, som kan beundras på hans porträtt. Han skapade också en mössa, båtformad och hopvikbar var den prydd med fjädrar och sidenband som hängde ner över nacken. Denna så kallade toorie bärs fortfarande av skotska soldater.

Medan han tvångsrekryterade ungdomar till sitt regemente tvingade Glengarry flertalet av sina arrendatorer att lämna sina marker, så att de kunde öppnas upp, främst som betesmarker för väldiga fårhjordar, kanske en del av hans stora modeintresse - tartanmönstrade plädar och kiltar tillverkades nämligen av höglandsull och lokala väverier. Flera skepp forslade tidigare Glengarry  arrendatorer till Kanada.

Walter Scott, som i Waverley beskriver höglandsbefokningen som en slags ädla vildar, inte olika Coopers mohikaner och deras jakobitsika hövdingar som ett mellanting mellan högt bildade ädlingar, flera var katoliker och hade vistats i exil i Frankrike, Spanien och Italien, och Scott var som sagt imponerad av den hänsynslöse, men bygdekultursvurmande Alexander MacDonell av Glengarry. Scotts diktarkollega, den geniale Robert Burns, genomskådade med ohöljt förakt Glengarrys hembygdsteater och hånade det löjliga taskspeleriet inom de exklusiva höglandssällskapen där den allt förmögnare adeln lekte klanhövdingar, höll väldiga öl- och whsikeyindränkta fester, sjungande och hyllande en i stort sett hopdiktad höglandskultur, alltmedan de hårdhänt tömde sina stora ägor på folk för att ge plats åt växande fårhjordar och kalhuggning av de återstående skogarna.

I form av ett elakt brev på vers från Beelzebub till den ”uppriktigt vördade ordföranden för det Vördade Höglandsällskapet”, hyllar Burns giftigt och sarkastikt ”Mr. Macdonald av Glengary” för att han så välvilligt tagit hand om markerna åt deras rättmätiga ägare, alltmedan han gav dem möjlighet att söka sig till Kanada för att där finna ”det mest fantastiska som finns – Frihet.”  Beelzebub ägnar sig sedan åt att ge Mr. Macdonald goda råd om hur han bäst skall disciplinera och plåga de stackare som lever kvar på hans ägor, så att Beelzebub slutligen med glädje skall kunna välkomna den vördade klanhövdingen till sitt Helvete. Ett utdrag ur brevet ger prov på tonfallet:

They’ll keep their stubborn Highlan spirit.

But smash them! crush them a’ to spails!

An’ rot the dyvors i’ the jails!

The young dogs, swinge them to the labour,

Let wark an’ hunger mak them sober!

The hizzies, if they’re oughtlins fausont,

Let them in Drury lane be lesson’d!

An’ if the wives, an’ dirty brats,

Come thiggan at your doors an’ yets,

Flaffan wi’ duds, an’ grey wi’ beese,

Frightan awa your deucks an’ geese;

Get out a horse-whip, or a jowler,

The langest thong, the fiercest growler,

An’ gar the tatter’d gipseys pack

Wi’ a’ their bastarts on their back!

De håller envist fast vid sin höglandsanda:

men krossa dem! Splittra dem till flisor.

Låt dina gäldenärer ruttna i fängelshålorna!

Unghundarna, prygla dem till arbete,

slit och hunger gör dem nyktra!

Ungflickorna, om de bär sig illa åt,

låt Londons bordeller lära dem att veta hut!

Och om käringar och deras smutsiga slynglar

kommer tiggande vid dina dörrar och portar,

i flaxande trasor och gråa av smuts

skrämmer de bort dina ankor och gäss;

leta rätt på en hästpiska eller din pitbull,

din grövsta läderrem eller ett bastant whiskeykrus

och strimla med dem zigenarpackets

och deras oäktingars ryggar!

Walter Scott var betydligt försiktigare och mer diplomatisk ä Burns, fast hans Waverley kan inte avfärdas som propaganda, varken för höglandsromantik eller låglandskapitalism. Han visar tydligt att flera klanhövdingar betedde sin som maffiadons – de kräver skyddpengar från skyddslösa grannar och drog sig inte för att bestraffa dem och stjäla deras boskap om de vägrade betala. Även om flera klanhövdingar var högt utbildade och sofistikerade kontrollerade de band med hitmen och banditer. Likså var låglandsborna och engelsmännen knappast några helgon, vinningslystnad och förakt för de fattigare höglandsborna var endmiska bland dem. Edward Waverlys vacklan berodde till stor del på att han kan såg värden hos både höglands- och låglandskulturerna och att han identifierade sig med individer från båda lägren, något som gjorde det svårt för honom att välja sida i den blodiga maktkampen. Dock gör han sitt val i slutet av romanen, då han gifter sig med Rose och vänder ryggen åt den passionerade höglandsskönheten Flora. Allt tyder på att Waverley slutligen hamnade bland Edinburghs företagarelit, som blomstrade genom internationell handel och förvandlandet av högländerna.

Vurmen för höglandskulturen tog ordentlig fart då den engelska statsmakten 1782 hävde kiltförbudet, främst genom påtryckningar från det det stora väveriet William Wilson & Sons som sedan 1770 levererade kiltar till militären och som ville utöka sin produktion genom att vända sig till allmänheten. Grunden för hölandsrenässansen hade lagts då James Macpherson 1765 publicerade The Works of Ossian, Ossians sånger, en antologi med uråldriga ballader som Macpherson påstod sig ha upptecknat i de skotska högländerna. Antologin utgjordes av vad som bevarats från ett väldigt epos som skapats av en keltisk skald på 200-talet och som Macpherson sa sig ha översatt till engelska från den gaeliska som de sjungits på av hans informanter i isolerade byar. 

Macphersons fynd tog England och Skottland med storm, nu hade de sin egen Homeros. Ossians sånger översättes till så gott som samtliga europeiska språk och blev över hela kontinenten beundrade och plagierade, även om flera rättmätiga tvivel på deras äkthet snart spreds från kännare av gaeliska och keltisk berättartradition, inte minst från Walter Scott, men detta hindrade inte att de fick en stor betydelse för utformandet av den skotska kultur som nu skapades. 

Skotska patrioter började hävda att en urgammal skotsk kultur hade överlevt i de isolerade högländerna. I själva verket var den kulturen och dess fornsånger mer irländska än skotska. Likaså hade de skotska plädar som sedermera blev till kiltar ett irländskt ursprung. De skotska högländerna hade under tusentals år varit närmre Irland och fornnordiska inflytanden än de östra lågländerna, som hade tätare kontakter med England i söder och den europeiska kontinenten. Detta hindrade dock inte förmögna, intellektuella kretsar i städer som Edinburgh och Aberdeen att återskapa en skotsk kultur som de antog var ursprungligare och mer äkta än den man kunde finna spår av i England och Irland.

Stor betydelse fick den särpräglade höglandsdräkten, den mönstrade kilten. I själva verket var den rester av en klädedräkt som en gång varit vanlig bland kelter och skandinaver; ett omfattande tygstycke som draperades över hela kroppen och hölls på plats av ett brett läderskärp och ett stort spänne, en fibula. I allmänhet lämnades den sida krigarna använde för svärd och stridsyxa fri, medan manteln draperades över den andra armen.

Den moderna kilten, eller som den kallas felie beg, kort kilt, uppfanns på klanen MacDonells marker i Glengarry, där en kväkare från Lancashire, Thomas Rawlinson, 1727 etablerade ett smältverk som använde virke från skogarna i det närliggande Invergarry. MacDonells ville att arbetarna skulle bära den traditionella långa kilten, men Rawlinson fann att den var i vägen för skogshuggarna och introducerde därför den korta kilten som i stort sett var en kjol som virades kring höften och hölls på plats av ett brett läderbälte och ett spänne. Dessa felie begs var ofta mönstrade, men några klanmönstrade tartans existerade inte vid denna tid.

Den korta kilten blev snabbt populär och användes av skotska regementen som hade fastställda mönster. På de bilder av skotska krigsfångar som gjordes av den schweiziske konstnären David Morier, som följde med Hertigen av Cumberland under hans strider mot de högländska upprorsmännen, ser vi att de bar korta kiltar eller tartanmönstrade byxor.

Att olika klaner bar skilda tartanmönster är till stor del en uppfinning av bröderna John Carter and Charles Manning Allen, som kallade sig Sobieski Stuart och påstod sig vara de enda ättlingarna till den i själva verket utdöda Stuartsläkten. Myten om klantartans var i svang redan innan bröderna Allen gjorde stor affär av den och i Waverley som skrevs 1814 nämner Scott:

Vid skenet från den öppna elden kunde Waverley urskilja att hans övervakare inte tillhörde klanen av Ivor, eftersom Fergus var särskilt strikt då det gällde att av sina anhängare kräva att de skulle bära tartan mönstrad på ett sätt som var utmärkande för hans släkt; en sed som fordom var allmänt förekommande i Högländerna, och som fortfarande upprätthålls av sådana klanhövdingar som är stolta över sin härstamning eller vårdar om sina exklusiva maktbefogenheter.

Bröderna Allen stödde sin påhittade kartläggning av olika klantartans genom diverse förfalskade manuskript som fick stor betydelse för kiltens historia. Avgörande var deras påstående att de funnit ett gammalt manuskript som visade de olika tartanmönster som en gång använts av högländska klaner. 1842 publicerade de två bröderna ett praktverk illustrerat med färgbilder som enligt dem återgav ett numera försvunnet manuskript, Vestiarium Scoticum, som de funnit 1827 och som 1571 sammanställts med äldre förlagor som grund av en viss biskop John Leslie, som varit en av Maria Stuarts förtrogna. Två år senare publicerade bröderna en än mer påkostad upplaga, nu med ytterst noggranna redovisningar för deras efterforskningar i Högländerna och olika europeiska boksamlingar, The Costume of the Clans. Det rörde sig uteslutande om förfalskningar och fantasier, men de skotska tygfabrikanterna och skrädderierna accepterade tacksamt det hela och snart spreds bröderna Allens upptäckter genom mönsterböcker och vetenskapliga avhandlingar, alltmedan de själva uppträdde i allt mer fantasifulla höglandsdräkter.

Kiltar och tartanmönstrade plädar är nu allmänt accepterade som antika grundpelare i skotsk kultur. I Mel Gibson episka kostymfilm Braveheart från 1995 får vi exempelvis se hur virila skottar störtar fram i kiltar och med blåmålade ansikten. Filmens hjälte, den medeltida adelsmannen William Wallace, var inte som i filmen son till en bonde och stred säkerligen till häst, brynjeklädd som en medeltida riddare och det gjorde även flera av hans krigare och de bönder som deltog i striderna bar snarare byxor än kiltar. 

Idén om blå krigsmålning fick Gibson antagligen från skildringar av de antika pikterna, som enligt romarna bebodde dåtidens Skottland, som de kallade Caledonia. Picti, betyder ”bemålade”. Eumenius nämner med några ord pikterna år 297 och antydde då att de var “blå”. Det var antagligen av samma orsak som araben Ibn Faladin, som 921 träffade svenska vikingar vid Volga, beskrev hur de från “fingrarna till halsen” var täckta av mörkgröna bilder av träd och olika symboler. Antagligen rörde det sig om mörkblå tatueringar som åstadkoms genom användandet av färgämnen framställda ur en speciell träaska. Att pikterna var tatuerade tycks bekräftas av en annan romersk källa - historikern Herodianus (170 – 240) som nämner att de förhandlare som kom ner från länderna norr om  Hadrianus mur, som utgjorde gränsen mellan det romerska Brittania och Caledonia, var nakna, sånär som järnband kring livet och halsen, och att de var tatuerade från huvud till fot.  

Liksom så mycket annat som skildrar högländska seder och klädedräkter är Gibsons bildspråk byggt minst lika mycket på obevisade legender, som historisk verklighet. Men, myter förvandlas lätt till verklighet, något som bevisas av den mångfald av klanrelaterade kiltar som fylller så många skyltfönster i Edinburgh, eller den ”ursvenska kultur” som Sverigedemokraternas propaganda anspelar på.

Det kan dock inte förnekas att sådana legender och myter, eller spännande litteratur som Waverley kan vara stimulerande och leda till nya upptäckter. Exempelvis så ryckte jag till då jag fann att Scott skrev att Greve Borowlaskis fru brukade sätta honom på spiselkransen. Ett underligt påstående, men eftersom jag satt på tåget till Durham då jag läste det kom jag ihåg att Józef Boruwłaski var en dvärg som avlidit i Durham och då jag nu hamnat i Durham besökte jag tillsammans med min dotter Stadshuset i Durham, där det finns en staty i naturlig storlek av Boruwłaski och ett glasskåp som visar hans kostym, stol, promenadkäpp, fiol, hattask och skor.

Greve Boruwłaski som vid trettio års ålder var en meter hög och som avled i Durham 1837 vid den då aktingsvärda åldern av 97 år, var vid sin död en respekterad medborgare och begrovs under högtidliga former i stadens katedral. Han var född i Polen och hade varit god vän med kungar och kejsare i Polen, Österrike, Frankrike och England.  Boruwłaski hade två vackra döttrar och hade varit gift med en firad skönhet. Han var en beläst och stimulerande samtalspartner, skicklig gitarrist och violinst, med ett spännande liv bakom sig som han skildrade i tre självbiografier. Och spiselkrasen? Det var inte en spiselkrans utan en hög garderob som enligt vad Greve Boruwłaski själv har berättat som hans fullvuxna och mycket tempramentsfulla hustru placerade honom på då hon var förargad på honom.

Och Bonnie Prine Charles? Vad hände med honom efter det förödande slaget vid Culloden? Han flydde över de skotska hedarna, ständigt förföljd av de engelska trupperna, men ingen förrådde honom för de 30,000 pund som utlovats den som kunde tala om var han befann sig. Slutligen lyckades Charles, förklädd som husjungfru till Flora MacDonald, med en liten båt ta sig från ön Skye till en väntande fransk fregatt. Floras sonson blev sedermera dödad i en duell med den hetlevrade och ökände Alexander Ranaldson MacDonell av Glengarry.

Bonnie Prince Charles fortsatte drömma om att slutligen bli engelsk kung, men söp ner sig och även om han gick från kvinna till kvinna fick han ingen arvinge och dog i Rom som en patetisk parodi på sitt forna, stiliga jag.

I sin kortroman Kastrater berättar Sven Delblanc om en nattlig seans i ätten Stuarts palats i Rom. Närvarande är Gustaf III, hans gunstling Gustaf Mauritz Armfelt, den åldrade Bonnie Prince Charles och den berömde kastratsångaren Marchesi, snart uppenbarar sig även Marchesis än mer ryktbare kollega Farinelli, men han visar sig enbart vara en förgrämd ande. Det förfallna palatset är befolkat med allsköns andeväsen och även Gustaf III och Charles Stuart framstår som patetiska relikter från en tid som snart skall gå i graven, lika sterila som de två kastratsångarna. Delblancs skildring av hur den försupne och i förtid åldrade Bonnie Prince Charles tar emot sina gäster i porten till Palazzo Muti är antagligen inte långt från verkligheten:

Omsvärmad av tjänare kom Karl Edvard vacklande nerför trappan, sömndrucken eller av andra orsaker échaufferad, kutig av ålder, högröd i ansiktet och med sin habit i oordning, flaxande som en ruggande trana i sin söndriga fjäderskrud … På den blå livrocken glimmade en kraschan, men de nakna benen under kiltens röda tartan var skrangliga av ålder, och Strumpebandsorden hade hasat ner till vristen. […] Borstig av vit skäggstubb över pussiga kinder, blommerant av dryckenskap, derangerad i klädseln, stod han där äntligen på nedersta trappsteget, han som av somliga kallades Karl Edvard Stuart, Chevalier de Saint-Georges …

Givetvis cyklade jag vid min återkomst till Rom ner till Palazzo Muti, som ligger mitt i stan. Förgäves sökte jag efter någon av de marmorplattor som brukar finnas på åldriga romerska hus för att tala om att de bebotts av någon berömd person. Än mer osäker om att det rörde sig om Stuartarnas palats blev jag då jag såg att namnet  Balestra var ingraverat över porten. 

Medan jag stod där i duggregnet steg en äldre, rakryggad herre, med borsalino, elegant rock i beige kaschmir och mustasch med uppåtsvängda spetsar, ut ur porten. Medan han slog upp sitt paraply gick jag fram till honom och undrade om detta verkligen var Palazzo Muti. Medan han intresserat betraktade mig genom sina hornbågade glasögon svarade han vänligt: 

- Visst är det det!

- Men, det står ju Balestra över porten.

- Äsch, det skall du inte bry dig om. Förresten, är du skotte?

- Nej, jag är svensk. Hur så?

- Det är nämligen enbart amerikaner och skottar som brukar fråga om det här är Palazzo Muti. För du är väl nyfiken på om det här är Stuartarnas palats?

- Jovisst, men jag trodde det skulle finnas en skylt.

Han skrattade:

- Det tror alla och det finns verkligen en skylt. Det är enbart så att du kommit hit på fel dag, porten är stängd på lördagar och söndagar. Kom, så skall du få se.

Artigt förekommande öppnade han åter porten och lät mig stiga in och på väggen i portgången fanns verkligen en marmorplatta:

I detta palats bodde hertig Henry, som då var kardinal av York och som den siste överlevande sonen efter James III av England tog sig namnet Henry IX i och med honom utsläcktes år 1807 den stuartska dynastin.

Henry Benedict Stuart var Bonnie Prince Charles homosexuelle och därmed barnlöse yngre bror och liksom Charles föddes och dog han i samma palats, den likaledes barnlöse Charles hade då varit död i nitton år.

Jag fortsatte min cykeltur till Vatikanen där jag i Peterskyrkan någon minut stod framför Stuartarnas eleganta gravvård, skapad av Canova och bekostad av den engelske kungen Georg III. Henry Stuart hade säkerligen uppskattat de vackra, nakna och vingprydda ynglingarna Eros och Thanatos som med släckta facklor  böjer sina huvuden på ömse sidor om ingången till ett mausoleum över vilken det på latin står skrivet "Saliga är de som dör i Herren". Förutom drottning Kristina av Sverige är Stuartarna de enda kungligheter som är begravna i Peterskyrkan. Under Andra världskriget restaurerades Stuartarnas sarkofag i basilikans krypta på bekostnad av The Queen Mother, även det som en ursäkt för det elände som engelsmännen åsamkat de skotska högländerna efter slaget vid Culloden.

Baudelaire, Charles (2001) The Prose Poems and La Fanfarlo. Oxford: Oxford University Press. Crawford, Thomas (1982) Walter Scott. Edinburgh: Scottish Academic Press. Burns, Robert (1993) Selected Poems. Harmondsworth: Penguin Classics. Delblanc, Sven (1976) Kastrater: En romantisk berättelse. Stockholm: Aldus/Bonniers.  Hogg, James (2010) Familiar Anecdotes of Sir Walter Scott. Charleston SC: Nabu Press. Hudson, Benjamin (2014) The Picts. Chichester: Wiley Blackwell. Hutton, Richard H. (1878) "Sir Walter Scott," i Hayden, John O. (ed.) (1970) Walter Scott: The Critical Heritage. London and New York: Routledge. Prebble, John (1973) The Highland Clearences. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (1974) Culloden. Harmondsworth: Penguin Books. Prebble, John (2000) The King´s Jaunt. Edinburgh: Birlinn Ltd.  Scott, Walter (2011) Waverley. London: Penguin Classics. Trevor-Roper, Hugh (1987) “The Invention of Tradition: The Highland Tradition of Scotland,” i Hobsbawm, Eric och Terence Ranger (eds.) The Invention of Tradition. Cambridge: Cambridge University Press. Webb, Simon (2008) In Search of the Little Count: Joseph Boruwlaski, Durham Celebrity. Durham.

When someone has a given a strange name to their child my mother use say: “It is of no importance at all, the child will put its mark on the name, it changes and will suit her/him well in the end.” Sure, she's right. When we hear the name Beethoven it carries with it all the impressions and meanings his music have. The name is a stamp on Beethoven's complete works. In his case it is a quality seal, or what we in our commercially devastated world would call his brand. A name beyond good and evil. For me, Beethoven's music is a magnificent experience with no trace of evil. But for an evil sociopath like Alex in Anthony Burgess´s  Clockwork Orange the music of “Lovely Ludwig Van”  becomes an inspiration for his outbursts of   “ultraviolence” or as he puts it in Stanley Kubrick's movie:

Oh bliss! Bliss and heaven! Oh, it was gorgeousness and gorgeousity made flesh. It was like a bird of rarest-spun heaven metal or like silvery wine flowing in a spaceship, gravity all nonsense now. As I slooshied, I knew such lovely pictures!

Thankfully, masterpieces like such divine music and unforgettable novels are actually not tarnished by their creators´ human shortcomings, though we are often tempted to assume it. However, the case is quite different when it comes to policies and acts inspired by power-mad people's narcissism. In that case individuals´ names become brands for either good or evil. It´s enough to think about names like Hitler or Stalin. It is probably like an ad for The Walt Disney Company declares: "What's in a name? Everything!"

As I write this, I am listening to Donald John Trump while he speaks with the awful Patrick Sean Hannity, his most boundless admirer who spreads his poison on the Fox Channel in a manner described by CNN as:

Hannity frequently cites areas where he agrees with Trump, or where he thinks Trump was right about something, then asks him to expand on it. Many questions function as a set-up for Trump to discuss anything he wants.

A sickening approach where Trump's pathological narcissism is allowed to flow freely and his repulsive platitudes are encouraged by an unbridled enthusiasm, thus illustrating Sean Hannity´s unconcealed favouritism, completely in accordance with his own description of his act: "I'm not a journalist. I'm a talk show host." I listen to the idiocies with disgust and fear. What worries me the most is all those who sloppily swallow the poisoned bait. Listen to Primo Levi, the most accurate observer of the horrors of the Holocaust:

Information today is the “fourth estate.” In an authoritarian state it is not like this. There is only one Truth, proclaimed from above. The newspapers are all alike; they all repeat the same one truth. Propaganda is substituted for information. It is clear that under these conditions it becomes possible (though not always easy: it is never quite easy to do deep violence to human nature) to erase quite large chunks of reality.

Unfortunately, it seems the media under Donald Trump's government, and with the support of liars like Sean Hannity, will be sacrificed on the altar of unhealthy populism. Primo Levi warns us not to believe in the dangerous lie that there are individuals with less value than others ​​and implores us to be on our guard against autocratic power madness:

Understanding a proposal or a form of human behavior means containing it, containing its author, putting oneself in his place, identifying with him. No normal human being will ever be able to identify with Hitler, Himmler, Goebbels, Eichmann, and the endless others. This dismays us, but at the same time it provides a sense of relief, because perhaps it is desirable that their words and their deeds cannot be comprehensible to us. They are nonhuman words and deeds, really counter-human, without historic precedents, difficult to compare even with the cruellest events of the biological struggle for existence.

Due to his own gruesome experiences Primo Levi is permitted to underscore our duty to reflect on what happened during humanity's darkest hour, with its multitude of lies and wanton mass murder. It is our duty to be thoroughly informed about and make a determined effort to remember what men like Hitler, Stalin and Mussolini really said and did. That they in their own time were deeply trusted men, applauded and boundlessly admired. Hailed as a "charismatic leaders". According to Levi, such men had the power and the ability to deceive most of us. Their motivation was not to be credible, they were not motivated by any truth. Crucial to their means of expression was the way in which it was done, it was a form of repugnant entertainment. It was that which made them so incredibly admired, so they could savour the warmth of fame, constantly increasing their own well-being. Most of all, we ought to realize that:

that their faithful followers, among them the diligent executors of inhuman orders, were not born torturers, were not (with a few exceptions) monsters: they were ordinary men. Monsters exist, but they are too few in number to be truly dangerous; more dangerous are the common men, the functionaries ready to believe and to act without asking questions.

Trump is a monster in the word's original meaning as an omen, a sign from the gods, from the Latin monstrum originating from monere, to warn, remind. Consciously Trump has transformed himself into a brand, a sign to hide himself behind. Accordingly, he has transformed himself into a showcase, a cartoon character. The Trump Organization is a business corporation and its logo illustrates its structure and operations.

A labyrinth; vague, abstract and inhuman - this despite the fact that the enterprise bears a specific individual´s name and its image is largely based on this person's self-imposed role as a symbol of celebrity, glitz, glamour, wealth and power. Sure, Trump's business is far from the only company carrying an individual's name and thus obtaining its allure from his charisma. However, such a fascination is generally instigated from an individual's creative capacity - like the names of big fashion houses, or from inventors and innovators:

Friedrich Bayer, John Cadbury, André-Gustave Citroën, Gaspare Campari, William Colgate, Henry Ford, King Camp Gillette, Charles Goodyear, Soichiro Honda, Will Keith Kellogg, Charles Goodyear, Max Factor, Henri Nestlé, Paul Reuter, Sakichi Toyoda, Werner von Siemens, Henry E. Steinway, Andreas Stihl, etc.,etc.

And Donald John Trump? What do we find behind that name? An inventor, a pioneer? The name Trump seems to be a product in line with what the company offers - fame, glitz, glamour, wealth and power. And Donald John Trump? Who is he? Fame, glitz, glamour, wealth and power?

When a US presidential name adorns skyscrapers and casinos all over the world, their success or downfall are probably to a high decree dependent on the brand and the president's prestige. Is this not a case of an alarming conflict of interest? Upset and exhausted by the TV´s brain dead spectacle around this idiotic president I turn it off to deliver my brain from the misery and make it think about other things.

A name creates presence. In most cultures naming is an indispensable ritual, something which make a baby into a real human being, a member of society, someone to reckon with. A naming ceremony is usually carried out in front of a group of witnesses who may confirm the transformation to others.

Knowing a person's name gives you a certain power over her/him. To reveal your name to someone may be considered as an act of confidence. To reveal the name of someone can mean that you either provide it as a sign of trust, or that you have been forced to do so, or even that you act out of own personal gain, that you have become an informer.

Names can be regarded as holy, from the Old English hal, meaning “health, happiness, good luck” and thus something that has to be protected. Holy came to mean inviolable, something that could not be allowed to be damaged. Holiest of all names is the name of God, a fact emphasized by the Commandment: "Thou shalt not take the name of the LORD thy God in vain; for the LORD will not hold him guiltless that taketh his name in vain."

If someone forgets your name, it could mean that you have not made any significant impression on that person. This is something that has plagued me in my role as a teacher. I am ashamed to have been unable to properly learn the names of all my students. I have a much better visual memory than memory for names and figures. With not too much effort I am able visualize faces, but to my despair I am generally unable to connect them with any names.

To deny someone a name does in many cultures indicate that you intend to harm, condemn or even destroy the one who carries the name. A nameless individual becomes disengaged from society - an outcast, but s/he may also hide behind an apparent non-existence and accordingly become dangerous. Anonymity may serve as a protection for those with bad intentions, but lack of identity may also make them fearless and unrestricted, like Clint Eastwood's character in Sergio Leone's movies -The Man with No Name.

An interesting Italian comic strip from the seventies spin on a similar theme - Lo Sconosciuto, the Stranger, written and designed by Roberto Raviola. The Stranger is a name-less former mercenary, a middle-aged man who appears to be something between a secret agent and a bodyguard. It is likely that at some time in the past he was actively involved in various wars and rebellions, perhaps as a government soldier, or maybe as a member of some guerrilla unit, but the actual facts are never disclosed. Lo Sconosciuto´s past occasionally haunts him in the form of obscure hallucinations, or nightmares. The plots generally consists of Lo Sconosciuto being hired to perform various, seemingly innocuous tasks, but he eventually becomes helplessly embroiled in dangerous entanglements.

The cartoon series was born when homespun Italian and international terrorism ravaged Europe and Lo Sconosciuto becomes entangled in political warfare within the Arab world, is drawn into drug trafficking, mafia dealings, illicit arms trafficking, or ends up in Latin American and African nations on the brink of civil war, or embroiled in bloody conflicts between different interest groups. No one knows neither the real identity of Lo Sconosciuto, nor what he wants to achieve, not even himself.

However, these are romanticized depictions of a harsh and complicated reality. Names were removed from concentration camp prisoners, they became things and as things they could be exploited and destroyed, ending up as human waste, whose disposal did not merit any mourning. The Imperial Japanese Army's Unit 731 was devoted to research on biological and chemical warfare. The researchers busied themselves with applied science, carrying out vivisections, or congealing living people. They tested the effects of lethal drugs on them, pathogenic microbes, gas and a variety of weapons, starved them to death, contaminating them with venereal diseases and subjected them to a host of other atrocities, which in every single case ended up with the death of the victims, either as a result of the experiments, or to keep the operations secret.

The prisoners were designated with numbers from 101 to 1,500, when the executioners had killed all 1,500 they restarted the count from 101. Accordingly, the exact number of victims is not known, a common estimate is 250 000 men, women and children. The Unit's central facility was in Pingfang, outside the big city of Harbin in Northeast China and it was more or less the same size as Auschwitz-Birkenau in Poland. Officially, the death camp was designated as a saw mill, after the prisoners had been stripped of their names and identities they were known as "logs", maruta. Deaths were reported as the number of "felled logs".

Pronouncing a name might be considered as a desire to meet someone, the establishment of a relation with the creature that bears the name. Pronouncing the names of evil entities could thus be considered as a crime, or as a dangerous and irresponsible act. As in the Harry Potter books, where the great fear of the evil wizard Voldemort means that no one dares to pronounce his name and he is thus referred to as He-Who-Must-Not-Be-Named.

The word “name” has an Indo-European origin and is evident in most languages ​​spoken in Europe. In Sanskrit “name” is naman and in Latin nomen. Early on the ancient Romans pondered about the similarity between the word nomen and a phenomenon called numen.

Living in Italy is like being enclosed by a schoolbook. When an earthquake a few months ago razed the city of Amatrice, Rieti was also seriously shaken, this is a small but ancient town by the foot of the Sabine Hills, a few miles north of Rome. 

Rieti, with its medieval centre, ring wall, ancient Roman ruins and a small river running through the town, is a typical example of the charming and strange places that are to be found all over Italy. Small towns and villages I never have heard of until I by some chance end up in them.

Like so many other Italian communities, Rieti contains thick layers of intriguing history. It was from Rieti the first Romans abducted the Sabine women, who they believed to be necessary for expanding their predominantly male community. It was in Rieti that the powerful Flavian dynasty, with emperors like Vespasian and Titus, found its origins. None of this would have been known to me, if I on a chilly autumn afternoon, several years ago, had not gone astray with our car and ended up in Rieti.

After taking a cup of coffee in the piazza, in front of the medieval cathedral that is a customary feature in most ancient Italian towns, I wandered around in the midday sleepy Rieti and ended up in front of a statue of Marcus Terentius Varro (116-27 BC), a man until then completely unknown to me. Of course, I googled him as soon I came back home again. He had been a warrior with Pompey the Great, fighting against pirates in the Mediterranean and also against Julius Caesar in the civil war. Varro ended up on the losing side and was sentenced to death. However, he was pardoned and by Caesar ordered to establish and organize Rome's first Public Library. A fitting task for someone who the church father St Augustine more than three hundred years later praised and quoted almost a hundred times in his massive The City of God declaring that Varro had been:

a man of pre-eminent, of unparalleled erudition, succinctly and neatly described in one line of Terentian, ´Varro, that man of universal science´; a man who read so much that we marvel that he had any time for writing; who wrote so much that we find it hard to believe that anyone could have read it all.

Varro's literary output was obviously huge and included everything from science and history, to novels and poems, all written with an astonishing stylistic variety. He had a great influence on the whole of the ancient world, but only one of his 600 books has been preserved, though fragments of his writings appear in several ancient authors' works.

That I now came to think about Varro was not only due to the earthquakes, which sometimes continue to shake Rome, but because there is a preserved fragment of Varro in which he reflects on the word "name".

The Romans were extremely careful to address their gods by their right and proper names. By accidentally directing oneself to a wrong god, one who did not have the power over what you wanted to be helped with, or even worse, if you on purpose or mistakenly distorted a deity's name, it would have dire consequences. Order had to prevail in universe and everything had to have a proper name. A name designated the power inherited in every object. The divine power, the life force that animated the entire creation, was by the ancient Romans called numen. A word originally meaning “to nod”, i.e. to declare that something was true.

Varro wrote that this is precisely why the words nomen (name) and numen are so closely linked. Varro assumed that they both descended from the verb nosco, to recognize. Naming something was an act of confirming that it was endowed with an inherent power, a numen: "When new things had come into use they added names by which they might know them.” To give someone or something a name means we recognize that something/someone has an intrinsic force, which we may use for our own purposes. Maybe this was why God, according to the Bible, brought all the animals to Adam and asked him to name them.

In Egypt and throughout the ancient Mediterranean world, numerous pottery shards or fragments of papyrus have been found, inscribed with a great variety of nasty curses, always naming the person they were directed against. If a doctor prayed for healing, or sang a curative chant over his patient, he was very careful to indicate her/his name, otherwise the cure would have been worthless.

Researchers have until recently assumed that strange, hitherto unknown names occurring on curse fragments and in healing spells have been invented magical words, though now most of them agree that these were actually secret names of gods and demons. Each deity had several names and each name was a way to "recognize" and evoke the god's power. Most powerful were names that the gods concealed from the uninitiated. Only specific priests and magicians knew these names and thus the gods listened to them even more carefully than names evoked on an everyday basis. Both the Bible and the Qur´an declare that God has many names and several of them are unknown to us mere mortals.

To condemn memory - damnatio memoriae – was by ancient Romans considered to be a punishment worse than death. It meant that the Senate officially forbade the mentioning of a traitor's name and that any inscription or text where his name was visible had to be obliterated. A custom that prevailed in ancient Egypt as well, where images and names of condemned pharaohs were hacked away and wiped out. In Judaism it was common that a condemned person's name was followed by the phrase yimach shmo vezichro, “may his name and memory be erased”. Nowadays, the practice of removing and destroying statues and images of hated politicians and rulers continues unabated.

If, as my mother use to say, a person put her/his stamp on names, it can also be the opposite. That a name impacts it bearer. Probably one reason to why we might choose beloved relatives´ or admired persons' names for our children. We may also name them after after beautiful people, or objects (flowers, natural phenomena), protective beings (saints and angels) or symbols of strength (like Bear Björn, Wolf Ulf or Stone Sten).

I am grateful for the names my parents chose for me - Jan Erik Ragnar. They have helped me to create an identity, an affiliation. Jan is my own name, Erik and Ragnar are family names. Jan is a Christian name, probably originating from the Hebrew יְהוֹחָנָן Yəhōḥānān “God is gracious” and I actually believe that God has been kind to me. My grandfather´s name was Erik, while Ragnar was one of my father's names. They are pagan “strength names”. Erik means "sole ruler" and was among the Vikings a common royal name. However, I am most attached to the name Ragnar. It originates from the word regin, meaning “divine power”, combined with the ending -arr a foreshortening for harjar - warrior. This fascinating and powerful name attracted me to a large and striking book in my grandfather's bookcase. Its cover was black and red, the title written in gold and framed by runslingor, runic bands – The Saga of Ragnar Loðbrókar and his Sons retold by Peter August Gödecke.

It was not a literary masterpiece, but accounted for exciting reading, while August Malmström´s artwork was quite magnificent. I read the book several times and made countless versions of the illustrations, all have now vanished, except for one. Finally Grandpa gave me the book and I have it in front of me on my desk here in Rome. The language is archaic and somewhat too grandiloquent for my taste, though I can easily understand the fascination I once felt about Tora Borgarhjort´s lindorm, pet snake, which eventually became so huge that it could not be contained in the house, but coiled around its palisade and every day was fed with an entire ox.

The Danish king Sigurd Ring was originally a Swede but had after his victory in the mighty battle of Bråvalla become the most powerful king of the Northern lands, settling in the fertile Denmark. The victory was actually not entirely Sigurd Ring´s achievement but more so the feat of his mighty warrior Starkodder. He had mowed down all opposition, though he

was already bleeding from a hundred wounds and had his jaw cut off, but he kept it in place by sinking his teeth into his own beard and continued to deliver his deadly axe blows.

Sigurd Ring´s eldest son was Ragnar Lothbrok. The tale recounts how he got that name. Tora Borgarhjort´s father, the Swedish earl Härröd, had promised his fair daughter's hand to anyone who could free his kingdom from the monstrous serpent. Not only could it squeeze an assailant to death, its bite was so toxic that it flushed skin and flesh from the body. Ragnar made himself "shaggy pants and a hairy coat", which he boiled in pitch until they became hard like armour. Dressed in his "pitch outfit", he went into battle with the raging snake, which bite and venom could not hurt him, though the figthing was hard and Ragnar broke his spear in the snake's body. While the snake writhed in death agony and while its toxic blood sprayed over him "Ragnar turned and walked away."

He got his beautiful sköldmö, shield maiden, in marriage only after his rune marked spearhead was found in the body of the dead monster. Tora and Ragnar lived happily together until she died in sotdöd "from sickness". Grief made Ragnar senseless and he ravaged in the west, east and south, indifferent to whether he lived or died. Rumours of the mighty Ragnar Lothbrok spread far and wide. It was after his battle with the snake that Ragnar got his name, loðbrókar meaning leather pants coated with pitch.

The Saga continues to tell how Ragnar got the beautiful and valiant Aslög as his wife. She was the daughter of no less than the mighty dragon slayer Sigurd and Brynhild Budlesdotter, the famous Valkyrie. Aslög sings her sad tale to Ragnar. After Sigurd Fafnersbane had been slayed and Brynhild voluntarily had placed herself on her husband's funeral pyre, the little, orphaned Aslög was looked after by the good King Heime, who to protect her pretended to be a simple bard wandering around in the Northern lands, while he had the little girl hidden in the sound box of his big harp. Besides the girl, Heime concealed gold and silk in the sound box. However, one night he was murdered by an evil couple. The wicked old hag Grima had glimpsed a flap of precious silk by the sound box's edge and suspected that it contained great riches.

The killers crushed the sound box with an axe and found the stunning little Aslög, they could not bring themselves to kill such a beautiful creature, but raised her as their daughter. All the time she lived with the terrifying couple Aslög pretended to be deaf-mute. Her foster parents gave her the name Kråka and she grew up to be a gorgeous and strong maiden. Finally, Ragnar Lothbrok appeared with his fleet of sea raiders, after meeting with him Kråka bid farewell to the nasty old couple with the words:

- I know you slayed my foster father Heime and no one could have any better reason than I to avenge herself on you for the crime you committed, but since I've lived with you for some time I myself will not bring you any harm. Though I wish that fate will make every single day even worse for you than the one that preceded it.

Aslög and Ragnar lived happily together and had many sons. According to Viking custom Ragnar, and later his sons, used to sail away after harvest to fight, trade and plunder in England and the "countries of the South." They were also battling the Swedish king Östen Illråde, magician and blotare, sacrificial priest, whose people worshiped a mighty cow named Sibilja, which they led in front of their armies. Then Sibilja bellowed it caused panic and chaos among Östen´s foes and in their confusion they began to kill each other. Due to the magical powers of Sibilja Ragnar could not defeat Östen, but was seduced by the Swedish king's beautiful daughter, Ingeborg. Blinded by lust, Ragnar Lothbrok made peace with King Östen and promised to come back to Uppsala and marry his daughter after he had divorced Aslög.

Nevertheless, when Ragnar came back home he fathomed his folly. He realized he had been under a powerful spell and understood he could not live without his beloved Aslög, an emotion far stronger than his lust for the coveted maiden Ingeborg. Aslög was obviously furious at her spouse. With great difficulty she forgave him, but refused to send Ragnar into battle against Östen, who had killed the two sons that Thora Borgarhjort had borne to Ragnar and whom Aslög had loved as her own. She sent her four sons against Östen. They were led by Ivar Boneless, who could not walk, but was far stronger in his arms than his brothers and moreover was wiser than other man.

When Östen´s men and women, the Viking armies included bloodthirsty shield maidens fighting alongside the male warriors, went into battle against Ragnar´s sons they brought forth the huge cow Sibilja. However, even before she could emit her deadening bellow Ivar Boneless, whose stretcher had been placed in front of Ragnar´s hird, warriors, he shot an arrow straight into one of the cow's eyes. Bawling in pain and panic the huge animal thundered straight towards Ivar Boneless, goring men to death along its path, trampling them in the mud. To drown Sibiljas ominous roar Ivar gave orders to his warriors that they had to scream at the top of their voices and beat swords and axes against their iron-bound shields. Then the raging cow with lowered horns came rushing towards Ivar Boneless, he bade his brothers to lift him high in the wolf skin that covered his stretcher and with its help they hurled Ivar through the air towards Sibilja. Ivar ended up on Sibilja´s back, which was crushed by his weight and thus the battle was decided.

The tale of Ragnar Lothbrok is available in several versions. It was probably written down sometime in the 13^th century. The Icelandic version that Gödecke mainly used is missing the stories about how Ragnar Lothbrok and his sons looted Paris, something that apparently happened in reality. However, the Icelanders told how Ragnar met his fate in a battle against the Anglo Saxon King Aella of Northumbria.

When Ragnar left for his last raid, Aslög had given him a tunic that made Ragnar invulnerable to blows and stabs. On the battle field he appeared to be invincible:

This day he pushed his way across his enemies´ fylkings [wedge-shaped battle formations], stabbing and crushing shields, armour and helmets. His force was so immense that nothing that had life in it could withstand him. No blow, stab or shot gave him any wound, though he slew scores of King Aella's men. Nevertheless, they were numerous and all of Ragnar´s men fell. He was finally cornered between shield walls and taken prisoner.

As Ragnar refused to speak, Aella doubted whether he could really be the legendary Ragnar Lothbrok. To torture him and possibly get him to talk Aella ordered that Ragnar should be thrown into a pit filled with vipers. However, the magical tunic protected Ragnar from the poisonous snake bites and Aella gave the order to pull him out of the snake pit, tearing the tunic to pieces and once again threw Ragnar into the pit. This time, the naked Ragnar was defenceless and while the vipers crawled all over him, inflicting one poisonous bite after another the tormented old Viking cried out:

- How the little pigs would grunt if they knew how the old boar suffers!

King Aella understood that Ragnar was dying and feared to be avenged by his sons, who indeed after their father's death furiously attacked Aella, cut his army to pieces and killed Aella by carving Blood Eagle on his back. An extremely barbaric method of execution, which involved cutting the ribs loose along the spine, prying them out and pull out the lungs on top of them, so they lay like wings over the victims back. After I had read about the Vikings cutting blood eagles I asked Grandpa what that meant and his explanation provided me with several horrible nightmares.

More than anything else I had read up until then The Saga of Ragnar Loðbrókar haunted me and I even staged a version I wrote on my father´s typewriter and copied on stencils, which I distributed to my classmates, most of whom were going to participate in a play we premiered on the Funny Hour, a regular feature in Swedish schools at the end of each week during which a student was expected to present something fun and interesting. Of course I reserved the leading role for myself, while Maud would be Aslög. It was my intention to make the play as realistic as possible and to that end I advised my warriors to carry plastic or wooden swords and helmets. We made tunics of burlap potato sacks, girded with belts. We voted against false beards, it would make us look like Santa Claus, but some of us had wigs with braids that we had borrowed from our sisters. I made a big snake from paper, which was manoeuvred by strings and a broomstick and we rehearsed for several weeks in Torbjörn´s basement. At the premiere, parallel classes were invited as audience since almost my entire class was involved in my mammoth production. I do not remember if the play was a success, or not. I think the performance was followed by silence, but if I remember correctly it was performed more than once. Several years later I met some schoolmates who laughingly told me that my play had been the strangest and most incomprehensible performance they had ever seen.

When my daughters a few years ago travelled to Iceland and came back with their stories from this strange country, I reread Njál´s Saga where virtually every page is filled with names in an abundance and variety that make efforts to get a grip on the confusing names in a nineteenth-century Russian novel seem like child's play. The Icelandic names function like some kind of incantation, anchoring the tale in specific places and a definite time, thus providing a strong sense of authenticity. The reader forgets that Njál´s Saga, written in the 13th century actually was created several hundred years after the events it describes. 

With its terse language Njál´s Saga succeeds to create genuine, multi-dimensional characters, recreate credible conflicts and conjure up a harsh reality within an inhospitable landscape. The reader is carried along by the narrative and marvels at Gunnar Hámundarson´s steadfast loyalty to his treacherous, domineering and obstinate wife Hallgerður, his firmly-rooted friendship with the lawyer Njál þorgerirsson and how conflicts are resolved or exacerbated by disputes at the Alþingi, the Icelandic governing assembly, or through extremely violent clashes between neighbours, caused by vendettas and ownership disputes.

Njál´s Saga contradicts a commonly occurring perception that small, independent communities, lacking a centralized government, favour peace and cooperation. Like the Mafia families in The Godfather, we follow the tussle and unexpected conflicts within tightly unified families, as well as how warring factions can unite in brigandage against other groups or organize over-sea forays to remote locations, arranged as profit-making enterprises. Most thrilling and richly detailed are the descriptions of bloody clashes and, like in The Godfather, precise descriptions of judicial processes, corruption and broken agreements between warring factions.

Landscape and religion constitute an ever present backdrop, affecting the course of events. We are for example witnessing the Christianization of Iceland, but the implementation of the gospel is far from being carried out by some mild, unassertive priests and monks preaching tolerance and kindness, but rather spread by hard-line fighters ready to enter into single combat with their pagan opponents, using the same brutal methods as their adversaries, meaning bloody duels during which their axes cleave skulls and shields, cut off legs and arms, all in the name of the mighty Vite Krist, White Christ.

We are not provided with any detailed descriptions of neither Christian nor Pagan rituals, but bloody sacrifices and Christian masses are part of the setting. Beliefs in ghosts and interventions from “the other side” by undefeated pagan gods are common. Like when Gunnar Hámundarson after his violent death becomes a draug, a ghost, who during moonlit nights leaves his tomb and sits alone on a hill to meditate. Njál´s Saga ends with the Battle of Clontarf on Ireland, 1014, when the Vikings were finally defeated and the casualties amounted to more than 8,000 warriors.

The night before the battle a man called Dorrud suffered a sleepless night in his cottage in Katanäs on Iceland and went out into the night. Then he saw twelve imposing ladies riding up to a frustuga, women´s cottage. Dorrud sneaked after them and when the door had shut behind them he spied on them through a loophole, witnessing how the women put up a loom and while they weaved they sang a song:  

The warp is woven

with warriors´ guts

and heavily weighted

with the heads of men.

Spears serve as heddle rods,

spattered with blood;

and arrows are the pin bearers;

we will beat with swords

our battle web.

[…]

Now it is gruesome

to gaze around,

as blood-red clouds

cover the sky;

the heavens will be garish

with the gore of men

while the slaughter-wardens

sing their song

The last stanza does not really describe how “blood-red clouds cover the sky” but more accurately “the air is coloured red by the blood of the fallen”, thus referring to a gruesome phenomenon often described in Viking sagas, namely that if a battlefield was cold and frozen  the victims´ warm blood evaporated and rose up as a red mist among the fighters. What Dorrud had witnessed was how Odin's Valkyries, those who retrieved fallen fighters from the battle fields to  bring them to Valhalla, was preparing for a battle that would mean the end of the Vikings´ rule in Ireland.

My Christmas present from my youngest daughter was a box with Vikings, Michael Hirst's version of the stories about Ragnar Lothbrok produced for History Channel. I feared the worst, especially when I saw how Lothbrok´s Viking community was called Kattegat, which actually is a sea area between Sweden and Denmark, the two countries where most of the action takes place and which lack the huge mountains and impressive waterfalls of the landscape where the TV series is set. However, I soon could not help becoming quite obsessed with the series. The episodes actually breathe a similar fiery, humane and unrestrained violent mood as Njál´s Saga. It is dramatic, intense and not entirely unreliable. Names and conflicts admittedly differ, to some degree, from the Ragnar Lothbrok story, but the atmosphere is accurate and there are many similarities between the stories. In short, the TV series is an enjoyable reminder of the pleasure I felt when I read Grandpa´s book as a child, a fascination that has proved to be unbroken for more than fifty years.

The fascination I have with my name Ragnar lingers and to some extent I am inclined to disagree with Romeo's beautiful statement in Shakespeare's Romeo and Juliet:

What's in a name? That which we call a rose

by any other name would smell as sweet.

St Augustine (2003) City of God. London: Penguin Classics. Byock, Jesse L. (2000) The Saga of the Volsungs. London: Penguin Classics. Byers, Dylan (2016)”Sean Hannity embraces Donald Trump, without apology.” CNN, May 2. Burgess, Anthony (1995) Clockwork Orange. New York: W. W. Norton & Company. Corbeill, Anthony (2015) Controlling Laughter: Political Humor in the Late Roman Republic. Princeton NJ: Princeton University Press. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932 to 1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Levi, Primo (1986) “Primo Levi's Heartbreaking, Heroic Answers to the Most Common Questions He Was Asked About "Survival in Auschwitz," New Republic, February 17. Njál´s Saga (2002) London: Penguin Classics. 

Då någon har gett ett underligt namn till sitt barn brukar min mor säga:

- Det gör ingenting, barnet kommer att sätta sin prägel på namnet och namnet förvandlas.

Visst har hon rätt. Då vi hör namnet Beethoven bär namnet med sig de intryck hans musik skapar hos. Namnet blir till en stämpel på Beethovens samtliga verk. I hans fall är det en kvalitetsstämpel, eller som vi i vår kommersiellt brännmärkta värld skulle kalla hans varumärke. Ett namn bortom gott och ont. För mig är Beethovens musik en fantastisk upplevelse, utan spår av ondska. Men för den genomonde Alex i Anthony Burgess Clockwork Orange blir Beethoven beteckningen på en musik som motiverar honom i ett liv präglat av ”våldtäkt, ultravåld och Ludwig van Beethoven”, eller som han utrycker det i Stanley Kubricks film:

Oh lycka! Salighet och Himmelrike! Åh, det är härlighet och praktfullhet förvandlat till kött. Det var som en sällsam fågel spunnen av himmelsk metall, eller likt silvervin flödande i ett rymdskepp, gravitation blev till nonsens. Medan jag genomsköldes av den, upplevde jag så underbara bilder.

Tack och lov kan mästerverk som gudomlig musik och litterära mästerverk egentligen inte befläckas av deras skapares mänskliga brister, men dessvärre förhåller det sig annorlunda med politik och handlingar präglade av maktgalna människors narcissism. Där kan deras namn blir till varumärken för antingen godhet eller ondska. Låt oss minnas namn som Hitler eller Stalin. Eller som reklamen för The Walt Disney Company deklarerar: “What´s in a name? Everything! Vad finns i ett namn? Allt!”

Medan jag skriver detta lyssnar jag till Donald John Trump medan han talar med den förskräcklige Sean Patrick Hannity, hans gränslöse beundrare som sprider sitt gift på Fox Channel genom att enligt CNNs bedömning exklusivt:

åberopa åsikter där han håller med Trump, eller där han anser Trump har rätt och sedan ber honom utveckla dem.

En beklämmande förställning där Trumps sjukliga narcissism tillåts flöda fritt och hans milt sagt vedervärdiga plattityder, utan någon motsägelse, uppmuntras med ohämmad entusiasm och därmed blir till en skrämmande illustration av Sean Hannitys fördomsfulla ensidighet, helt i enlighet med hans egenhändiga karaktärsbeskrivning: ”Jag har aldrig hävdat att jag är en journalist.” Jag lyssnar med avsmak till denna skrämmande föreställning. Vad som främst skrämmer mig är de som tanklöst sväljer detta förgiftade bete. Lyssna till Primo Levi, Förintelsens främste skildrare:

Information är idag den "tredje statsmakten." I en totalitär stat är det inte så. Där finns en sanning som deklareras ovanifrån. Där är tidningarna likadana; de upprepar samma ensidiga sanning. Information har ersatts med propaganda. Det är uppenbart att under sådana förhållanden är det möjligt (men inte alltid så lätt: det är aldrig enkelt att våldföra sig på den mänskliga naturen) att utplåna stora delar av verkligheten.

Tyvärr tycks media, under Donald Trumps styre och med stöd av sådana lögnare som Sean Hannity, offras på den sjukliga populismens altare. Primo Levi varnar oss för att tro på den ödesdigra lögnen om människors olika värde och bönfaller oss att vara på vakt mot den enväldiga maktens vansinne:

Att förstå att en åsikt eller ett mänskligt beteende innebär ett försök att identifiera sig med dess upphovsman, sätta sig i hans ställe. Ingen normal människa skulle någonsin kunna identifiera sig med Hitler, Himmler, Goebbels, Eichmann, och ändlöst många fler som de. Detta oroar oss, men samtidigt ger det oss en känsla av lättnad, eftersom det är önskvärt att deras ord och handlingar förblir obegripliga för oss. Det rör sig om omänskliga ord och handlingar, människofientliga, utan något historiskt stöd för deras sanningsenlighet, de är till och med svåra att jämställa med de grymmaste uttrycken för en biologisk kamp för tillvaron.

Baserat på sina ohyggliga erfarenheter understryker Primo Levis vår plikt att begrunda vad som hände under mänsklighetens mörkaste perioder, med dess lögner och massmord. Vi måste känna till och anstränga oss att minnas vad män som Hitler, Stalin och Mussolini sade och gjorde. Att de på sin tid var betrodda, applåderade och gränslöst beundrade. Att de hyllades som ”karismatiska ledare”. Enligt Levi hade sådana män makten och förmågan att vilseleda de flesta av oss. Deras motivation var inte någon trovärdighet, inte någon sanning. Avgörande var uttryckssättet, underhållningen. Det var det som gjorde att de blev så oerhört beundrade, att de kunde sola sig i berömmelsens värme och därmed öka sitt välbefinnande. Främst av allt bör vi inse att:

deras trogna anhängare, bland dem de flitiga verkställarna av omänskliga order, inte var födda att bli torterare, de var inte (med några få undantag) monster: de var vanliga män. Monster existerar, men de är för få till antalet för att vara verkligt farliga; farligare är de vanliga män, funktionärer som är redo att tro och agera utan att ställa frågor.

Trump är ett monster i ordets ursprungliga betydelse - monstrum, egentligen ”varningljärtecken från gudarna”, från ordet monere, att påminna. Medvetet har Trump förvandlat sig till ett varumärke, ett tecken han döljer sig bakom. Därmed har han förvandlat sig till ett monstrum, ett tecken, eller som det heter i USA, a brand. The Trump Organization är ett företag och dess logotyp illustrerar väl dess uppbyggnad och verksamhet.

En labyrint; obestämt, abstrakt och omänskligt – detta trots att förtaget bär en speciell persons namn och dess framtoning bygger till stor del på den individens självpåtagna roll som en sinnebild för kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt. Visst, Trumps företag är långt ifrån det enda som bär en individs namn och söker sin attraktion i hans karisma. Men, en sådan tjuskraft söker i allmänhet sitt ursprung i en persons kreativa skapande – som de stora modehusens namn, eller från en person som uppfunnit något eller varit först med något –

Friedrich Bayer, John Cadbury, André-Gustave Citroën, Gaspare Campari, William Colgate, Henry Ford, King Camp Gillette, Charles Goodyear, Sōichirō Honda, Will Keith Kellogg, Charles Goodyear, Max Factor, Henri Nestlé, Paul Reuter, Sakichi Toyoda, Wernervon Siemens, Henry E. Steinway, Andreas Stihl, m.fl, m.fl. 

Och Donald John Trump? Vad döljer sig bakom det namnet? En uppfinnare, en pionjär? Namnet Trump tycks vara en produkt i linje med vad företaget erbjuder - kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt. Och Donald John Trump? Vem är han? Kändisskap, glitter, glamour, rikedom och makt?

När en amerikansk presidents namn pryder skyskrapor och kasinon över hela världen kommer deras framgång eller undergång att vara beroende av varumärkets/presidentens prestige. Är inte detta en fråga om en kuslig intressekonflikt? Jag är upprörd och utmattad av det hjärndöda spektaklet kring denne idiotiske president. Blir illamående, slår av TV:n och funderar på annat.

Ett namn skapar närvaro. Inom de flesta kulturer anses namngivande vara en oumbärlig ritual, något som verkliggör en människa. En namngivningsceremoni sker oftast inför en grupp som kan bevittna och därefter för andra bekräfta en varelses människoblivande.

Att känna en människas namn ger dig en viss makt över henne/honom. Att avslöja sitt namn för någon är ofta en gest av förtroende. Att ge någon ett namn, eller avslöja sitt eller andras namn, kan betyda att du antingen ger det som ett tecken på tillit, eller också att du har tvingats göra det, eller gör det för en egen vinnings skull, att du blivit en angivare.

Namn kan betraktas som heliga, i ordets ursprungliga betydelse, forngermanskans haila, ”lyckobringande” och därför något som måste skyddas. Ordet heligt kom att betyda ”okränkbart”, något som inte får skadas. Heligast av alla namn är Guds namn, ett faktum som understryks genom det andra av Tio Guds Bud:

Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.

Skulle någon glömma ditt namn kan det betyda att du inte har någon större betydelse för den personen, att du i hennes/hans ögon har förvandlats till en ”icke-person”. Detta är något som länge plågat mig som lärare. Jag skäms över att inte ordentligt kunna lära mig namnen på alla mina elever. Jag har ett betydligt bättre synminne än namnminne och kan lätt se dem framför mig, men inte minnas deras namn.

Att förneka någon ett namn är i flera kulturer det samma som att man vill förstöra/fördöma henne/honom. Den namnlöse blir frikopplad från samhället - utstött, men också okänd och därmed farlig. Namnlöshet kan vara ett skydd för sådana som har onda avsikter, men också för sådana vars identitetslöshet gör dem obundna, som Clint Eastwoods rollfigur i Sergio Leones filmer –The Man with No Name, Mannen utan namn.

Ett intressant italienskt seriemagasin från sjuttiotalet spinner vidare på ett liknande tema -  Lo Sconosciuto, Den Okände, skriven och tecknad av Roberto Raviola. Den Okände är en före detta legosoldat, en medelålders man som tycks vara ett mellanting mellan hemlig agent och livvakt. Det är troligt att han någon gång i det förflutna varit aktivt involverad i olika krigshärdar, kanske som regeringssoldat, kanske som medlem i något gerillaförband, men de verkliga förhållandena avslöjas aldrig. Den Okändes förflutna hemsöker honom emellanåt i form av diffusa spöksyner eller mardrömmar. Historierna går ut på att han anställs för att utföra olika till synes harmlösa uppgifter, men blir hjälplöst indragen i farliga förvecklingar.

Den tecknade serien föddes när italiensk och internationell terrorism härjade vilt i Europa. Den Okände hamnar bland konflikter i arabvärlden, dras in i narkotikahandel, maffiauppgörelser, illegal vapenhandel, eller hamnar i latinamerikanska och afrikanska länder på randen till revolution eller i öppen, blodig konflikt mellan olika intressegrupper. Ingen vet vem Den Okände är, eller vad han vill, inte ens han själv.

Men detta är romantiserade skildringar. Verkligheten för de namnlösa är betydligt fruktansvärdare. Namnen avlägsnades från koncentrationslägerfångar, de blev till ting, till sådant som kunde utnyttjas eller förstöras, mänskligt avfall. Den kejserliga japanska arméns Enhet 731 ägnade sig åt forskning kring biologisk och kemisk krigföring. Den ägnade sig åt vivisektion på eller nedfrysning av levande människor, testade dödliga preparat på dem, sjukdomsalstrande mikrober, gas och olika vapen, svalt dem till döds i forskningssyfte, besmittande dem med veneriska sjukdomar och utsatte dem för en mängd andra vedervärdigheter, något som i samtliga fall ledde till döden för de drabbade, antingen som en följd av experimenten, eller för att hemlighålla verksamheten.

Fångarna betecknades med nummer från 101 till 1500, då bödlarna avlivat 1500 av sina offer började de om från 101, det är därför inte känt exakt hur många som avlivades. En vanlig uppskattning är 250 000 män, kvinnor och barn.  Enhetens centrala anläggning låg i Pingfang, utanför den stora staden Harbin i Nordöstra Kina och var lika stor som Auschwitz-Birkenau. Officiellt var dödslägret ett sågverk och samtliga fångar fråntogs sina namn och betecknades som ”stockar”, maruta. Dödsfall rapporterades som antal ”fällda stockar”.

Att uttala ett namn kan också betraktas som om man kallar på, eller har ett förhållande till, den varelse som bär namnet. Att uttala namn på onda eller fördömda individer kunde därför betraktas som ett brott, eller som en farlig och oansvarig handling. Som i böckerna om Harry Potter där skräcken för Voldemort gör att ingen vågar ta hans namn i sin mun och istället refererar till honom som ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”.

Ordet namn har ett indo-europeiskt ursprung och finns i de flesta språk som talas i Europa. På sanskrit är namn naman och på latin nomen. Tidigt började de antika romarna fundera på likheten mellan orden nomen och numen.

Att leva i Italien är som att bo innesluten av en lärobok. Då en jordbävning för några månader sedan totalförstörde staden Amatrice i centrala Italien skakades också Rieti, en liten, men urgammal stad vid foten av Sabinerbergen, några mil norr om Rom.

Rieti är med sin medeltida stadskärna, ringmur, romerska lämningar och en liten flod som rinner genom den, typisk för de förvånande platser jag aldrig hört talas om förrän jag av någon slump hamnat där. Likt samtliga italienska samhällen rymmer också Rieti mäktiga lager av spännande historia. Det var från Rieti de första romarna rövade sabinskorna, som de tyckte sig behöva för att utöka sitt mansdominerade nybyggarsamhälle. Det var i Rieti som den sedermera så mäktiga flaviiska familjen, med kejsare som Vespasianus och Titus, hade sina rötter. Inget av detta skulle jag ha vetat om jag inte en kulen höstdag för flera år sedan hade kört vilse och hamnat i Rieti.

Då jag efter att ha tagit en kopp kaffe vid piazzan framför den medeltida katedralen vandrade kring i den middagssömniga staden hamnade jag framför en staty av Marcus Terentius Varro (116 – 27 f.Kr), även han fullkomligt okänd för mig. Givetvis tog jag så fort jag kommit hem reda på vem han varit. En krigare som tillsammans med Pompejus kämpat mot piraterna i Medelhavet och även slagits i inbördeskriget mot Julius Caesar. Varro hamnade på förlorarnas sida och dömdes till döden, men benådades och fick av Caesar uppdraget att organisera Roms första stadsbibliotek. En passande uppgift för någon som kyrkofadern Augustinus mer än trehundra år senare beskrev som en man som ”läst så mycket, att man måste förundra sig över att han haft tid att skriva något, och skrivit mer än man kan tro någon har läst.”

Varros litterära produktion var uppenbarligen enorm och omfattade allt från naturvetenskapliga verk, historia, romaner och dikter, allt skrivet med en förbluffande stilistisk variation. Han hade ett stort inflytande på hela den antika världen, men endast en av hans över 600 böcker finns bevarad, fast fragment av hans skrifter dyker upp bland andra antika författares verk.

Att jag kom att tänka på Varro beror inte enbart på jordbävningarna, som emellanåt fortsätter att skaka Rom, utan för att det finns ett bevarat skriftfragment av Varro i vilket han funderar kring ordet ”namn”.

Romarna var ytterst noga med att åkalla sina gudar med deras rätta namn. Att av misstag vända sig till fel gud, till en gudom som inte hade makt över sådant man ville påverka, eller än värre - förvränga gudomens namn, kunde få ödesdigra konsekvenser. För att ordning skall råda måste allt ha ett namn, Namnet är ett sätt att beteckna den kraft som finns hos det föremål eller den varelse som beskrivs genom namnet. Gudarnas kraft, ja kanske den livskraft som ger liv åt hela skapelsen, kallades av romarna för numen. Ett ord som leder sitt ursprung till akten av att böja huvudet, att nicka då man medger att något är sant.

Varro skrev att det är just därför som orden nomen (namn) och numen hänger samman. Varro antog att de härstammade från verbet nosco, erkänna. Att namge något var det samma som att bekräfta att det hade en inneboende kraft, en numen: ”När nya saker kommer i bruk ger vi dem ett namn så att vi kan känna och använda dem.” Att ge någon eller något ett namn betyder att vi erkänner att något/någon har en inneboende kraft som vi kan använda för våra egna syften.

Det var kanske därför som Gud enligt Bibeln förde alla djur inför Adam och bad honom namnge dem. I det antika Egypten och hela den antika medelhavsvärlden har man funnit talrika krukskärvor eller papyrusfragment, på vilka olika otäcka förbannelser har ristats in eller skrivits ner, alltid tillsammans med namnet på den person de riktade sig emot. Om en läkare bad en bön om läkedom eller läste en helande ramsa över sin patient var han ytterst noggrann med att ange hennes/hans namn, annars skulle kuren inte ha någon verkan. Namnet låste en handling till en speciell person.

Man har också funnit förbannelsefragment med underliga, hittills ökända namn, som man länge antog var påhittade magiska ord, men man vet nu att de i själva verket var gudars och demoners hemliga namn. Varje gudom hade i allmänhet flera namn och varje namn var ett sätt att ”erkänna” och framkalla gudens kraft. Mäktigast var de namn som gudarna hemlighöll för de oinvigda. Endast vissa präster och magiker kände dessa namn och därmed var uttalandet av dem ännu mäktigare än de gudanamn som användes till vardags. Både Bibeln och Koranen deklarerar att Gud har många namn och att flera av dem är okända för oss vanliga dödliga.

Att fördöma minnet - damnatio memoriae - ansågs av romarna vara ett straff värre än döden och innebar att Senaten officiellt förbjöd uttalandet av en förrädares namn och att varje inskription eller text som nämnde det skulle utplånas. Ett bruk som också förkom i det antika Egypten där bilder och namn på fördömda faraoner hackades bort och utplånades. Inom judendomen var det vanligt att en fördömd persons namn följdes av frasen yimach shmo vezichro, måtte hans namn och minne utplånas. Nuförtiden har bruket att avlägsna och förstöra statyer och bilder av hatade politiker och härskare fortsatt.

Om, som min mor brukar säga, en person sätter sin prägel på sitt namn kan det också vara tvärtom. Antagligen ett skäl till varför vi ofta väljer kära släktingars eller beundrade personers namn för våra barn. Vi kan också välja namn på vackra människor eller ting (blommor, naturfenomen), skyddande varelser (helgon, änglar) eller styrkesymboler (Björn, Ulf, Sten).

Jag är tacksam för de namn som mina föräldrar gav mig – Jan Erik Ragnar. De har hjälpt mig att skapa en identitet, en tillhörighet. Jan är mitt egennamn, Erik och Ragnar är släktnamn. Jan är ett kristet namn, antagligen med ursprung i hebreiskans יְהוֹחָנָן Yəhōḥānān ”Gud är nådig” och det tror jag faktiskt att Han har varit gentemot mig. Min morfar hette Erik och Ragnar var ett av min fars namn. Det är hedniska kraftnamn. Erik betyder ”ensam härskare” och var bland vikingarna ett vanligt kunganamn. Mest tycker jag dock om Ragnar, som kommer av ordet regin, gudamakt, kombinerat med ändelsen –arr som lära vara lika med harjar – krigare. Ett fascinerande och kraftfullt namn som tidigt drog mig till en stor och stilig bok i min morfars bokhylla, svart och röd, med en ram av runslingor – Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner återberättad av en viss Peter August Gödecke.

Den var väl inget litterärt mästerverk, men utgjorde spännande läsning och August Malmströms teckningar är magnifika. Jag läste boken flera gånger och gjorde otaliga versioner av teckningarna, alla nu försvunna, med undantag för en. Till slut gav Morfar mig boken och jag har den framför mig här i Rom. Språket är ålderdomligt och lite väl högstämt, men jag förstår fascinationen jag en gång kände inför Tora Borgarhjorts lilla lindorm, som blev så stor att han inte rymdes i kungsgården, utan ringlade sig kring dess palissad och varje dag slukade en oxe.

Den danske konungen Sigurd Ring var ursprungligen svensk men hade efter sin seger i det väldiga slaget vid Bråvalla blivit Nordanlandens mäktigaste konung och bosatt sig i det bördiga Danmark. Segern var egentligen inte Sigurd Rings förtjänst utan främst hans väldige kämpe Starkodders. Han hade mejat ner allt motstånd fast han

redan blödde ur hundra sår, fick sin haka avhuggen, men höll henne kvar genom att ta skägget mellan tänderna och så åter gick framåt att dela ut nya banehugg.

Sigurd Rings äldste son var Ragnar Lodbrok. Sagan berättar hur han fick det namnet. Tora Borgarhjorts far, den svenske jarlen Härröd, hade lovat sin fagra dotters hand till den som kunde befria hans rike från den förfärliga lindormen. Inte nog med att den kunde krama ihjäl en angripare, dess hugg var så giftiga att de frätte hud och kött från kroppen. Ragnar lät göra sig ”ludna byxor och en luden kappa” som han kokade i beck tills de blev hårda som en rustning. Klädd i sin ”beckdräkt” gick han i strid med den rasande ormen, vars bett och etter inte bet på honom, fast striden blev svår och Ragnar bröt ett spjut i ormens kropp. Medan ormen vred sig i dödsplågor och giftigt blod sprutade över honom, ”vände sig Ragnar och gick bort”.

Han fick sin vackra sköldmö först efter det att man funnit spjutspetsen i det döda vidundret. Tora och Ragnar levde lyckliga tillsammans tills hon gick bort i ”sotdöden”. Sorgen gjorde att Ragnar härjade vilt både i väster, öster och syd, fullkomligt likgiltig för om han levde eller dog. Rykten om den väldige krigaren Ragnar Lodbrok spred sig vida kring. Det var efter sin strid med ormen som Ragnar fått sitt tillnamn, lodbrokor var nämligen vargskinnsbyxor som bestrukits med beck.

Sagan fortsätter att berätta om hur Ragnar får den vackra, stridbara och trollkunniga Åslög till hustru. Hon var dotter till inga mindre än den väldige drakdödaren Sigurd Fafnesbane och valkyrian Brynhild Budlesdotter. Åslög sjunger sin sorgliga historia för Ragnar. Hur Sigurd dräptes och Brynhild frivilligt lagt sig på makens likbål. Den lilla Åslög hade blivit omhändertagen av den gode kung Heime, som för att skydda henne likt en enkel skald dragit land och rike kring och hållit flickan dold i klanglådan på en väldig harpa. Förutom flickan gömde Heime guld och siden i sin harpa. En natt blir han dock mördad av ett elakt gammalt par. Den ondskefulla käringen Grima hade skymtat en sidenflik vid klanglådans kant och anat att den innehöll stora rikedomar. 

Mördarna kunde dock inte få upp locket till klanglådan och efter det att de med en yxa slått sönder den fann de den änglalikt vackra Åslög, som de inte nändes slå ihjäl, utan uppfostrade som sin dotter. Åslög låtsades under sin uppväxt vara stum. Gamlingarna gav henne namnet Kråka och hon blev en underskön kvinna. Slutligen dök Ragnar upp och Kråka tog farväl av sina otäcka fosterföräldrar medan hon yttrade sina första ord på många år:

Jag vet att ni slog ihjäl min fosterfader Heime och ingen borde jag löna sämre än er, men eftersom jag bott här någon tid vill jag dock inte tillfoga er något ont. Men jag önskar att ödet ville göra den ena dagen värre än den andra för er.

Åslög och Ragnar blev lyckliga tillsammans och fick flera söner. Enligt vikingaseden drog Ragnar och sedermera han söner ofta ut i härnad mot England och ”sydländerna”. De slogs även mot den svenske kungen Östen Illråde, magiker och blotsven, vars folk dyrkade en väldig ko vid namn Sibilja, som de ledde framför sina härskaror. Då Sibilja brölade uppstod panik och kaos bland motståndarna och i sin förvirring började de slå ihjäl varandra. Ragnar lyckas inte besegra Östens krigare, men förfördes av den svenska kungens vackra dotter Ingeborg. Förblindad av åtrå lovade Ragnar Lodbrok Kung Östen att komma tillbaka till Uppsala efter det att ha skilt sig från Aslög.

Men, då Ragnar kommit hem insåg han sin enfald och begrep att han inte kunde lämna Aslög, som han fortfarande var förälskad i, mycket mer så än i den åtråvärda ungmön Ingeborg. Aslög var givetvis rasande på din make, men förlät honom, dock vägrade hon sända Ragnar i strid mot Östen, som dödat de två söner som Tora fött åt Ragnar och som Aslög älskat som sina egna. Hon sände sina fyra söner mot Östen. De leddes av Ivar Benlös, som inte kunde gå, men var starkare i armarna än sina bröder och dessutom klokare än andra män.

Innan Östens män och kvinnor, i vikingahärarna ingick blodtörstiga sköldmör som slogs vid männens sida, inledde striden mot Ragnars söner förde de fram den väldiga kon Sibilja, men innan hon börjat bröla sköt Ivar Benlös från sin bår en pil rakt in i kons ena öga.  Smärtsamt råmande rusade det väldiga djuret mot sina motståndare, stångade ihjäl dem eller trampade ner dem i dyn. För att överrösta Sibiljas olycksbringande brölande gav Ivar order om att krigarna skulle vråla och slå sina svärd och yxor mot de järnbeslagna sköldarna. Då den rasande kon med sänkta horn kom rusande mot Ivar Benlös bad han sina bröder lyfta upp honom i vargfällen som täckte hans bår och med dess hjälp slunga honom mot Sibilja. De gjorde vad han bett dem om och Ivar for handlöst genom luften, hamnade på Sibiljas rygg, som krossades och därmed var striden avgjord.

Ragnar Lodbroks saga finns i flera versioner. Den isländska saga som Gödecke främst använde sig av saknar berättelserna om hur Ragnar Lodbrok och hans söner plundrade Paris, något som uppenbarligen skett i verkligheten. Men, islänningarna berättade om hur Ragnar mötte sitt öde i strid mot den anglosaxiske kungen Ella av Northumbria. Då Ragnar gav sig av för sin sista härnad skänkte Åslög honom en kjortel som hade den egenskapen att den gjorde Ragnar osårbar för hugg och slag:

Denna dag trängde han tvärs genom fylkingarna, och var han högg eller stack, i sköldar, brynjor eller hjälmar, där voro hans slag så väldiga att intet som liv hade kunde stå dem emot. Och dock föll från fienden varken något hugg eller skott så att det vart honom till men och han fick aldrig något sår, ehuru han dräpte en mängd av kung Ellas folk. Så lyktade dock deras strid att allt Ragnars folk föll och han själv vart trängd mellan sköldar och på sådant sätt fången.

Eftersom Ragnar vägrade tala tvivlade Ella på om han verkligen kunde vara den vittberömde Ragnar. För att tortera honom och möjligen få honom att tala befallde Ella att Ragnar skulle bli slängd i en grop fylld med huggormar. Den magiska kjorteln skyddade dock Ragnar från ormbetten och Ella gav då order om att dra Ragnar ur gropen, slita av honom särken och naken slänga tillbaka honom i gropen. Nu krälade ormarna över honom och gav honom det ena giftiga hugget efter det andra alltmedan den plågade Ragnar skrek:

- Grymta månde grisarna om de visste vad den gamle galten lider!

Kung Ella begrep att Ragnar var döende och hoppades bli hämnad av sin söner, som mycket riktigt efter faderns död drog i härnad mot Ella, slog hans här i spillror och dödade Ella genom att rista blodörn på honom. En ytterst barbarisk avrättningsmetod som innebar att man utefter den dödsdömdes ryggrad skar av, samt bände ut, revbenen och drog ut lungorna, så att de låg som vingar över ryggen. Något som efter det att jag läst det och bett Morfar förklara vad det hela rörde sig om gav mig en hel del mardrömmar.

Mer än något annat jag läste spökade Ragnar Lodbroks saga i skallen på mig, så till den grad att jag inför klassens Roliga Timme planerade en stor teaterföreställning om Ragnar Lodbrok och hans söner. På Fars skrivmaskin skrev jag mödosamt ner en scenversion av berättelsen, som jag sedan gjorde blåstenciler av och delade ut till mina klasskamrater. Givetvis hade jag vigt huvudrollen åt mig och Maud skulle vara Åslög. Det var min avsikt att göra pjäsen så realistisk som möjligt och jag såg till att mina krigare var försedda med plastsvärd och hjälmar. Vi gjorde koltar av potatissäckar som vi omgjordade med livremmar. Vi röstade emot att använda lösskägg, det skulle få oss att se it som tomtar, men en del av oss hade peruker med flätor som vi lånat av våra systrar. Jag tillverkade en stor pappersorm som jag trädde upp på ett kvastskaft och vi tränade flera veckor i Torbjörns källare. Vid premiären bjöds parallellklasserna in, så gott som hela min klass var inblandad i mastodontproduktionen. Jag minns inte om förställningen blev lyckad eller ej. Jag tror att den följdes av tystnad, men om jag inte minns fel spelades den mer än en gång. Flera år senare träffade jag skolkamrater som skrattande berättade att min teaterproduktion varit det underligaste och mest obegripliga de sett.

När mina döttrar för några år sedan reste till Island och kom tillbaka med berättelser från detta märkliga land, läste jag Njals saga, där så gott som varje sida är fylld med namn. Egennamn och ortnamn i ett överflöd och en variation som gör att försöken att får ordning på de förvirrande namnen i en rysk artonhundratalsroman framstår som rena barnleken. De isländska namnen får tycke av slags besvärjelse, men de förankrar romanen på bestämda platser, en bestämd tid och ger den därmed en stark verklighetsprägel. Läsaren glömmer att det faktiskt rör sig om en historisk berättelse, skriven flera hundra år efter de händelser den skildrar.

Med sitt korthuggna och dramatiska språk lyckas Njals saga med mästerstycket att göra personerna, konflikterna och det karga landskapet närvarande. Läsaren rivs med i berättelsen och förundras exempelvis över Gunnar på Hlidarendes lojalitet mot sin förrädiska, härsklystna och självsvåldiga hustru Hallgerd, hans grundmurade vänskap med den lagkloke Njal och hur konflikter löses eller förvärras genom dispyter på Tinget och oerhört våldsamma sammandrabbningar mellan grannar, orsakade av blodshämnd och ägandetvister.

Njals saga motsäger en vanligt förkommande uppfattning om att små, självständiga samhällen utan centralstyre, gynnar fred och samverkan. Likt maffiafamiljerna i Gudfadern får vi följa slitningarna och de oväntade konflikterna inom hårt sammanhållna släkter och hur stridande fraktioner kan enas i gemensamma rövartåg mot andra grupperingar, eller tillsammans organisera plundringståg till avlägsna platser, anordnade som vinstbringande företag. Mest rafflande och detaljrikt skildras blodiga sammandrabbningar och likt i Gudfadern finns också noggranna beskrivningar av rättprocesser, korruption och ofta brutna avtal mellan stridande fraktioner.

Landskap och religion utgör en skissartad fond, som dock inverkar på händelseförloppet. Vi får exempelvis bevittna kristnandet av Island, men de som genomför det är långtifrån några mildsinta präster och munkar som predikar toleransens och godhetens evangelium, utan hårdföra kämpar som går i envig med hedniska motståndare och använder samma hårdföra metoder, som innebär de i blodig envig med yxor klyver skallar och sköldar, hugger av ben och armar.

Vi ges inga noggranna beskrivningar av varken kristna eller hedniska riter, men blot och mässor finns i fonden. Spöktro och ingripanden från inte helt besegrade hednagudar dyker upp. Som när Gunnar efter sin våldsamma död blir till en draug, en gengångare, som under månljusa nätter stiger fram ur sin gravhög och sätter sig på en kulle för att meditera. Njals saga avslutas med slaget vid Clontarf på Irland, 1014, då vikingarna slutligen besegrades och manspillan uppgick till mer än 8 000 krigare.

Natten före slaget ser en man, Dorrud, på isländska Katanäs hur tolv gestalter rider upp till en ”frustuga”. Han smyger efter dem och ser genom en glugg hur kvinnor sätter upp en väv och medan de väver sjunger en skrämmande visa:

Till varp fick väven

mänskotarmar,

är hårdspänd med

mänskohuvuden,

blodiga spjut

tjäna till skaft.

Vi skola med svärd

Slå segerväven.

[…]

Nu är skräck

runt om att skåda,

av blodröda moln,

mörk är himlen,

luften färgas

av fallnes blod,

dem stridens mör,

dödssång sjöngo.

Den sista strofen hänvisar till ett otäckt fenomen, som ofta skildras i vikingarnas berättelser – hur kylan över ett slagfält får de fallnas varna blod att förångas och stiga som en röd dimma bland de stridande. Vad Dorrud bevittnade var hur Odins valkyrior, som skall hämta de fallna till Valhalla, förbereder sig för en strid som kommer att innebära slutet för vikingarnas välde på Irland.

Av min yngsta dotter fick jag i julklapp en box med Vikings, Michel Hirsts version av berättelserna om Ragnar Lodbrok producerad för den amerikanska TV-kanalen History Channel. Jag befarade det värsta, speciellt då jag såg hur Lodbroks vikingasamhälle fått det underliga namnet Kattegatt, som faktiskt är ett hav och inte ett samhälle och att Sverige och Danmark, där det mesta handlingen utspelar sig, består av väldiga berg, och stora vattenfall. Men, jag blev snart gripen av filmerna. De är alldeles utmärkta och andas faktiskt samma hetsigt, människonära och ohämmat våldsamma stämning som Njals saga. Det är dramatiskt, intensivt och inte alls ovederhäftigt skildrat. Namn och konflikter skiljer sig visserligen delvis från Ragnar Lodbroks saga, men de ligger nära och jag följde varje avsnitt med stort intresse och väntar nu med spänning på fortsättningen. TV-serien är en njutbar påminnelse om den lädje som Ragnar Lodbroks saga gav mig som barn, en fascination som visat sig vara obruten även för en mer än sextioårig gubbe som jag.

Namnet Ragnars tjuskraft dröjer sig kvar och jag är ibland benägen att i viss mån misstro Romeos vackra konstaterande i Shakespeares Romeo and Juliet:

What's in a name? that which we call a rose
By any other name would smell as sweet.

Vad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla,

Med annat namn dock lika ljuvligt doftar.

Baeksted, Anders (1970) Gudar och hjältar i Norden. Stockholm: Forum. Byers, Dylan (2016) ”Sean Hannity embraces Donald Trump, without apology.” CNN, May 2. Burgess, Anthony (1995) Clockwork Orange. New York: W. W. Norton & Company. Corbeill, Anthony (2015) Controlling Laughter: Political Humor in the Late Roman Republic. Princeton NJ: Princeton University Press. Gödecke, Peter August (1880) Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. Harris, Sheldon H. (2002) Factories of Death: Japanese Biological Warfare, 1932 to 1945, and the American Cover-up. New York: Routledge. Levi, Primo (1986) “Primo Levi's Heartbreaking, Heroic Answers to the Most Common Questions He Was Asked About "Survival in Auschwitz," New Republic, February 17. Njals saga i översättning av Hjalmar Alving (1965) Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers. Svenska Akademiens ordbok (A – tövla) https://g3.spraakdata.gu.se/saob/

For who would bear the Whips and Scorns of time,
The Oppressor's wrong, the proud man's Contumely,
The pangs of despised Love, the Law’s delay,
The insolence of Office, and the Spurns
That patient merit of the unworthy takes

A passage from Hamlet's to-be-or-not-to-be soliloquy, rightly the most famous monologue in history. Shakespeare´s uncanny excellence in poetry, drama and reflection is enigmatic. I have often thought about what Hamlet says about the insolence of power. The rude arrogance of the mighty is a sickening disease that makes life difficult for many people.

When you have lived for more than sixty years and done so in different environments, in different contexts, it is natural to ponder about power. How you exercise power and, possibly even more obvious, the control and domination you and others have suffered. We are herd animals. Our existence is marked by relationships with others and this relation is seldom equal. Every moment of our lives we have suffered various forms of subjugation - under our parents, teachers, friends and classmates, executives and government officials. At the same time, we have been forced to admit that we also have been guilty of abusing power, bullying and condemning those who have been weaker and less powerful than we have been - children, colleagues, students and many more.

Some persons I have been my more or less familiar with and who have ended up in powerful position have changed completely, poisoned by their elevation above others. Many of them imagined they earned their position though their intelligence, hard work, or charm, outstanding qualities that distinguished them from other people, especially those who ended up in a position of dependence to these admirable personalities. Power provides endorphin kicks stimulated by appreciation, or even fear, from those who live in the shadow of authority. Feelings of well-being increase the body's level of serotonin, a neurotransmitter controlling appetite and general mood. Low serotonin levels tend to be combined with elevated levels of stress hormones. High-ranking people whose well-being means that large doses of serotonin are pumped through their bodies and excite their brains, often experience a refreshing exhilaration. Naturally, they want to protect this euphoria from attacks by inferior wretches, whose blood and brains have been acidified by lack of serotonin and the build-up of stress hormones. It is common that people who courageously have revealed machinations of power mad despots are defused by accusations of hypocrisy and labelled as incurable grumblers.

Unfavourable descriptions of whistleblowers´ habits, appearance and opinions are heaped upon them. Something that has occurred in all ages, from ancient Egypt to our contemporary Edward Snowden. A variety of almost unknown persons who have made people pay attention to foul play by mighty  ones have been relentlessly slashed by those in power and their minions. In Homer´s Iliad we meet Thersites:

The ugliest man who ever came to Troy. Bandy-legged he was, with one foot clubbed, both shoulders humped together, curving over his caved-in chest, and bobbing above them his skull warped to a point, sprouting clumps of scraggly, woolly hair.

 Since he did not hesitate to tease them and thus expose them to public ridicule, Thersites was despised by mighty heroes like Odysseus and Achilles. Thersites could rarely keep quiet and during a deliberation he rose amid the handsome, brave, Achaean leaders, pointing an accusing finger towards the king of them all, Agamemnon, and addressed him in his shrill voice:

Still moaning and groaning, mighty Atrides – why now? What are you panting after now? Your shelters packed with the lion´s share of bronze, plenty of women too, crowding your lodges. Best of the lot, the beauties we hand you first, whenever we take some stronghold. Or still more gold you´re wanting? More ransom for a son of the stallion-breaking Trojans might just fetch from Troy? – though I or another hero drags him back in chains … Or a young woman, is it? – to spread and couple, to bed now for yourself apart from all the troops? How shameful for you, the high and mighty commander, to lead the sons of Achaea into bloody slaughter! Sons? No, my soft friends, wretched excuses – women, not men of Achaea! Home we go in our ships! Abandon him here in Troy to wallow in all his prizes – he´ll see if the likes of us have propped him up or not. Look – now it´s Achilles, a greater man he disgraces, seizes and keeps his prize, tears her away himself. But no gall in Achilles. Achilles lets it go. If not, Atrides, that outrage would have been your last.

In the Iliad, Thersites is called a coward, gifted with a wicked tongue. However, his speech appears to be a fearless and powerful act of resistance by facing an inept and greedy leader. Therefore, it may seem strange that the Achaean nobles, who instead of supporting him poured invectives over Theristes, while the handsome, widely admired Odysseus snatched Agamemnon's scepter form him and to the assembly´s cheerful acclaim tore the clothes from Thersites, flogging him mercilessly with the spire. The skin of Thersites´ back swelled and cracked, his eyes filled with tears as he cowered in a corner, from which he helplessly and sobbing watched the guffawing, high-spirited macho men surrounding him.

Homer provides no comments to the incident. The Iliad expresses admiration for men like the “man of twists and turns”, an epithet for Odysseus and the brutal, ego-tripped Achilles. Odysseus, who also despises Agamemnon, actually does not dare, unlike the "cowardly" Thersites, to give voice to the misgivings of the war weary heroes, instead he flogs the man who openly expressed what everyone was thinking. However, note that Odysseus did not hit Theristes with his own hands, he used the dictator's sceptre to flog the soothsayer. Perhaps Homer thus implied that Odysseus' initiative made him a servant of the power, as well as all the other mighty warriors who Thersites had mocked as cowards. By Odysseus use of the king's sceptre to punish the despised cripple he relieved the mighty heroes from the shame Thersites had bestowed upon them.

According to the myth, Thersites was finally killed by a blow from Achilles, the same man he previously so courageously had defended in the People's Assembly. To point out deficiencies and failures of powerful men has always been a very dangerous undertaking and there is no guarantee for any support from fellow sufferers, not even from those who without fear or hesitation might venture life and limb on the battlefield and during other dangerous endeavours.

Power-drunk men and women are rarely thick-skinned when it comes to themselves and their own shortcomings. Just think of Trump´s pathetic twittering whenever anyone questions his actions and personality, filled with contempt for and threats against those who doubts his excellence, threats that incidentally may be realized. This tendency to overreact is something Trump shares with countless other executives. A stinginess that can be traced far back in ancient times.

The Greek authors Arrian and Plutarch, who lived hundreds of years after the event, tell us how Alexander the Great's divinity was denied by Callisthenes, nephew and student of the philosopher Aristotle. After Alexander had celebrated his wedding with Princess Roxane in Baktra, now Balkh in northern Afghanistan, he organized a sumptuous banquet during which the orator Anaxarchos claimed that Alexander, since his outstanding achievements far exceeded what Hercules and Dionysius had done, should be worshiped as a god. Callisthenes ventured to disagree, pointing out that worshiping Alexander as a god would do injustice to him, since Alexander achieved what he had done through his personal, human abilities and not by virtue of any inherent divine power. Moreover, Callisthenes added, a man was greeted with a kiss on the cheek, no Greek should humiliate himself by crawling before any man, like the defeated Persians now was doing in front of Alexander. Even if Callisthenes speech was applauded, Alexander rose his wine goblet and toasted as Persian princes were wont to do, meaning that he took a swig of wine and then sent the goblet on to a minion of his, who took a swig, went up to the throne, returned the chalice to Alexander and then prostrated himself before him. Greeks and Persians did as Alexander expected them to do. However, Callisthenes drank the wine, but refused to crawl before Alexander.

The young despot kept a good face, but during a hunt a young Greek nobleman, Hermolaos, killed a huge boar that furiously attacked Alexander. Instead of showing gratitude Alexander claimed that Hermolaos had humiliated him by killing a game he himself ought to have killed. He flogged Hemolaos and took away his horse. The humiliated nobleman later tried to assassinate Alexander and after failing to do so he was savagely tortured before being stoned to death. Under torture Hemolaos was asked about Callisthenes, who had been his teacher. Had the daring philosopher ever said anything bad about Alexander? No, he had never said a bad word about the Great Leader. Then Hermolaos was asked if Callisthenes had said anything derogatory about powerful men. No, that had not been part of his teaching, though Hemolaos recalled that when he once had asked Callisthenes what he could do to become a famous man, his teacher had jokingly answered: "You could always kill a famous man." This was taken as proof that Callisthenes was inciting the murder of Alexander. He was arrested, mutilated, chained and thrown into a pit with wild beasts that attacked him, but before he died from his wounds Callisthenes was pulled up again and hanged.

Why would anyone want to be God? Perhaps to be worshiped. Adoration is a kind of surrender. True believers do not question the god they believe in, but accept what they believe to be the god's omnipotence. Powerful individuals seldom want to be challenged, only obeyed. Often they believe themselves to be beyond good and evil. Doubts lead to anxiety and uncertainty, if you are worshiped such dangers disappear. For a powerful person subordinates are easily transformed into figurines or androids that may be used for various tasks and services, it is easy to forget that they are individuals in their own right, with emotions and pride.

At one point I asked one of my bosses if there was something she did not appreciate about me. Her answer was astonishing: "That I am not your role model.” I was taken aback, and since I like Therites have problems being silent I mindlessly declared something that was not true, just to annoy her: "But dear X, how could I have you as a role model, a middle-aged lady, the same age as me? John Wayne and Marlon Brando, for sure." John Wayne is far from being any role model for me, though unfortunately I sometimes have a tendency to express opinions just to create an effect. I admit this is stupid and I would obviously not have said what I said, but I do not have any complete control of my thoughts and tongue. In all honesty, I must admit that this particular person, who was the worst boss I have ever had, nevertheless could be able to utter at least some words of wisdom, like: "Jan, you have to edit yourself.”

It has often been said that if a powerful man loses the respect he enjoys, he becomes more despised than others. A priest who has sinned is generally considered to be worse than an ordinary sinner. Likewise, those worshiped by their subjects - like executives of large corporations or government agencies - as soon as they lose the aura and glamour of their office generally turn into ordinary mortals. It may be one reason to why they usually demand exorbitant severance payments. If you are wealthy you are generally well respected, even if you no longer rule over the destiny of others. An urge to safeguard power and respect is probably also a reason to why powerful people struggle so hard to keep their influential positions and executives strive to get re-elected, while political leaders even may want to become dictators for life. This in spite of their complaints about enormous workloads and the huge responsibilities they have to shoulder. A complaint that reflect a perception of themselves as being superior to others, a feeling that can escalate to such a degree that they may come to believe that their organizations, the entire country, or even the whole world could not do without them.

When I worked for the Swedish international co-operation agency (Sida) I once ended up with a group of high-ranking Cuban government officials at a luxurious restaurant in Stockholm. At the table I had a person from the Cuban Finance Ministry, I do not remember exactly who he was. He could even have been the Minister of Finance, since he told me that he met with Fidel Castro at least once a week. I asked him jokingly if Cuba had given up the plans to spread revolution around the world.

- Yes, unfortunately.

- How come? Has it turned out to be too expensive for you?

- No, no, that's not the reason. The reason is that there is no Fidel to be found anywhere in the world.

- Is he so unique?

-  Oh, yes! Cuba could not do without him.

The assertiveness of those in power can sometimes reach absurd proportions, as when a former colleague of mine before s/he (no names mentioned) ended up at a decision-making/controlling level would seek out linguistic advice and expertise from an English-speaking colleague, only a few days after her/his ascension s/he began correcting the colleague's English. He turned up in my cubicle showing me a memo filled with corrections and sour comments, telling me:

- Look at all these corrections, it is amazing how fast s/he became an English prodigy. Leadership must be the fastest and easiest language course available.

Of course, it would be a liberating feeling if I could pour bile and frustration over power-drunk bullies who occasionally have made my and other people's lives quite miserable. If I revealed their names and positions, I could unreservedly tell you all about how they have hurt and damaged mainly friends and colleagues and to some extent even me. However, it does not feel right to complain, at least not yet. I do not want to appear as a whining quibbler and when it comes to me there are always some dregs at the bottom of the beaker and bosses have for sure been correct in several of their complaints about me. I am far from being one of God's best children.

A sense of inadequacy and gnawing awareness about their own mistakes and shortcomings make many persons forced to suffer in secret - the suspicion that their superior's constant whining and criticism may be justified is mixed with the additional fears that if they ever raised their voices against their tormentors it could only lead to harsh reprisals. In the worst scenarios, the mighty ones may perceive grievances as an attack on the entire hierarchical system and thus an assault on their power position. The result of questioning authority, abuse and self-justification may often result in isolation, decreased salary, limited tasks, libel, dismissal and perhaps even psychological disorders leading to depression, psychotherapy, drug - or alcohol abuse, and maybe a nursing home as end station.

Controlling people´s means of expression and creating an atmosphere of insecurity and exploitation is not an efficient method for fomenting enthusiasm, innovation and well-being. I consider it as a sign of self-doubt and anxiety, in line with what a good friend once told me when I asked him about a senior member of higher management:

- A very uncertain and accordingly dangerous person.

This remark has become a warning sign for me. It applies to almost all people who have tried to control and silence me and furthermore have had the power to do so. However, to be quite honest I must admit that I also have had the great joy of depending on straightforward, kind-hearted and generous mentors, though my friend's words have made me trying to avoid ending up as some kind of leader and they have also boosted my efforts to discern power abuse by realizing that it actually is based on concealment of weaknesses. I have even been able to pity power poisoned individuals who have made life sour for me and/or my friends. Or, as another friend once observed:

- Now he walks around and feels sorry for some noxious idiot again!

Many powerful persons have a tendency to crawl in the dust before those who are even higher up in the hierarchy and in worse case scenarios these minions, who control others beneath them, expect the same behaviour from their underlings. Has a manager chosen a paltry underling to a position of responsibility s/he must defend her/his prestige by defending the bad choice to others and accordingly have a tendency to forgive the glaring incompetency of a chosen one, doing nothing about a subordinate manager's deplorable acts and behaviour. Power often means a sickening game of adoration upwards and kicking downwards.

How does a ruler go about to hide her/his ignorance, shortcomings and uncertainty? I do not know, but an acquaintance of mine, an elderly man who worked at a renowned African research institution once told me that during his long professional life he had personally met several dictators and claimed that what they all seemed to have in common was to use inaccessibility as a kind of protection, but if you happened to end up working for them you would soon find out that their favourite mode of  governing was to express themselves through shallow verbosity, platitudes, criticism of others and above all – micromanagement.  A behaviour that meant they avoided crucial decisions, leaving those to minions who could be criticised and chastised if they turned out to be wrong and instead concentrate themselves on correcting pointless details.

This ridiculous window dressing could have been laughable, had it not been for the fact that it often has dire consequences. While I was writing this I read a novella by Amélie Nothomb Fear and Trembling, well written and quite hilarious it deals with the adventures a well-intentioned and smart young Belgian lady within an immense Japanese corporation. Even if she is fluent in Japanese she is confronted with unfathomable situations originating from the preposterous, prestige-ridden sensibilities of her superiors. She is gradually degraded until she ends up as a rest-room attendant. The quoted press blurbs praised the book as “a vituperatively funny attack on an alien culture”, describing the “age-old divide between East and West”. Most absurdities might probably be traced to Japanese peculiarities, though my own experiences within big organisations made me inclined to consider this delectable little book as an appropriate description of the power induced craziness that reigns in many huge workplaces, all over the world.

The central message of Fear  and Trembling is that Fubuki Mori, the narrator´s stunningly beautiful and unmarried closest supervisor who makes her life miserable, herself is a bullied and utterly frustrated victim of the hierarchic and patriarchal system. The downtrodden make those below them suffer, like the brutal Afro-American men in Alice Walkers The Color Purple who through internalized oppression have become rapists and wife beaters.

Power dazzles its prey and, like other intoxicants, easily results in addiction and demands for increasingly stronger doses. It happens, for example, that people have voted for millionaires with the hope that their wealth would be sufficient to hinder them from becoming corrupt and enrich themselves further. A hope squashed by leaders like Berlusconi and Trump, who use their power to become even richer and benefit both themselves and their minions.

A tale of a continuously escalating desire for obtaining more and more power is told by the brothers Grimm - The Fisherman and his Wife. A tale about an old fisherman who pulls out a huge flounder from the sea. The fish can talk and asks to be thrown back into the sea, something the fisherman does. When he returns home and tells his wife about the strange event, she becomes furious and wonders how he could have been so incredibly stupid that he did not asked such a strange fish to reciprocate him for having saved it´s life. She demands that her husband immediately returns to the beach, calls for the fish and asks for repayment for his merciful act. Reluctantly the fisherman walks down to the seashore, calls upon the fish, which against all odds reappears and wonders what the old man wants. Humbly he replies with a chant:

Mandje! Mandje! Timpe Te!

Flounder, flounder, in the sea!

My wife, my wife Ilsebill,

Wants not, wants not, what I will.

The flounder asks what Ilsebill wants and the fisherman answers that she wants a real house instead of the miserable hut they now live in. The fish feels sorry for the hen-pecked man, telling him to return home. To his great astonishment he found his wife sitting by the fire in a cosy, stone house. When Ilsebill found that her husband´s connection with superhuman forces worked miracles she could not be impeded. Now she wished for a castle and the old fisherman obediently went down to the seashore, where he repeated his chant and the flounder turned up to once more grant Ilsebill´s wish. However, she was now unstoppable. She did no longer asked for immaterial things, she wanted power and consequently became king, emperor and pope.

Every time his wife expressed a desire the fisherman went down to the seashore and called on the flounder, but the more unreasonable his wife's wishes became the more he angered the fish. The sky darkensed and the sea rose. Climax comes when Ilsebill asks to be God, then the earth shakes, the wind roars and rocks plunge into the roaring sea. For the last time the flounder rises up from the depths and shouts to the fisherman that he has to return home, where he finds his power-crazed wife sitting glum and despairing by an extinguished fire within their previous, miserable shack.

What may be surprising with this story is that it is a woman and not a man who becomes king, pope and eventually wants to be God. Indeed, it has generally been men who have tried to attain such positions. Oppression of women, combined with an exaggeration of the excellence "male" characteristics and abilities, seems to be what in social anthropology has been described as a "cultural universal", i.e. patterns of life and institutions common to all human societies. There is, despite several romantic feminists´ assurances to the contrary, no definite proof that matriarchy really has existed, neither in history, nor in so-called "primitive" societies. Although there are several examples of how kinship and heritage have been determined in accordance with maternity, as well as the fact that women in certain societies have had the right to be consulted on laws and government. Nevertheless, actual power has always rested with men, even if this cannot be taken as a pretext for men´s superior intelligence or abilities, but rather as a sign that brute force and a deeply rooted gendered prejudices have been the God-given basis for universal patriarchal power structures.

Women's social roles within community and family have in general rather been those of underlings and even victims. As in John Lennon's controversial song Woman is the Nigger of the World (an expression originating from Yoko Ono).

We make her paint her face and dance

If she won't be slave, we say that she don't love us

If she's real, we say she's trying to be a man

While putting her down we pretend that she is above us

Woman is the nigger of the world ... yes she is

If you don't believe me take a look to the one you're with

Woman is the slaves of the slaves

Ah yeah...better scream about it.

It was of course somewhat unfortunate that it was a man who wrote that song. There is the suspicion that if someone who constitutes a part of a repressive system is criticizing it, there might somewhere be the smell of a rat. John Lennon was certainly no saint, something his neglected son Julian has noted:

I have to say that, from my point of view, I felt he was a hypocrite. Dad could talk about peace and love out loud to the world but he could never show it to the people who supposedly meant the most to him: his wife and son. How can you talk about peace and love and have a family in bits and pieces - no communication, adultery, divorce? You can't do it, not if you're being true and honest with yourself.

John Lennon's second son, Sean, to whom he devoted considerably more attention and love than to Julian, is also to a certain degree condemning his father, albeit he is far more appreciative of him than his half-brother is. Sean was only five years old when his father was murdered:

He was a macho pig in lots of ways, and he knew it. I think his greatest accomplishment was recognizing that he was a macho asshole and trying to stop it. […] His saving grace. He tried to overcome it. […] People forget how easy it is to overglorify human beings, to mythify them. The reality was, he was my dad. Sometimes he would yell at me for no fucking reason, scream and shout, and I would cry hysterically. If there's anything the public doesn't understand, it's that he was a human being. That when he died, he left a real family behind. And that I miss him every day. I don't miss John Lennon the persona. I miss my dad.

Men who write about women have to be prepared for the fact that their sex by certain people may be regarded as a liability. They may turn into the lop-sided concept of "man" and thus lose their individuality as a specific human being. I experienced it when my good friend Bernth invited me to the Department of Literature at Lund University. He had written a, in my opinion excellent, master's thesis about signs of anorexia nervosa in the Danish author Karen Blixen's writings. The seminar was dominated by a group of aggressive young women who appeared to be furious at Bernth for his outrageous suggestions that a prominent female writer like Blixen might have suffered from a mentally conditioned ailment.

Why do men always have to apply mental disorders to intelligent women? What did a man like Bernth know about women's minds and bodies? While being confronted with such unexpected and ferocious attacks the decent and rather taciturn Bernth became speechless. His interest in Karen Blixen was based on a thorough assessment of her writings and he was well prepared. Not for a moment had Bernth been able to imagine that he would be attacked for having found signs of anorexia nervosa in Blixen´s writing. Bernth had not even paid enough attention to Blixen's particularities as a female writer.

The day before the incident, I had been to the movies and seen a, in my opinion quite excellent, movie by Fellini, though the critique had scorned it – City of Women. It was generally interpreted as a macho infested, old man´s portrayal of the women's liberation movement. Personally, I found that it was Marcello Mastroianni´s bewildered, women chasing character, Professor Snáporaz, who in his pathetic search for a mother figure within a grotesque dream world populated with all kinds of women, appeared as a pathetic and ridiculous figure.

City of Women begins with a masterly rendered scene on a train, where Professor Snáporaz, observes a beautiful fellow traveller. It is not spelled out, but it appears as if the professor falls asleep and we enter a sumptuous dream world depicted in Fellini´s most exuberant manner. Snáporaz does simply not understand women. For him, every woman is a mystery and by his excesses and foolishness he transforms the women he meets into abstract archetypes. He provides them with masks that hide their individuality. For Snáporaz every woman turns into a fantasy of the ideal woman, something that prevents him from encountering women as fellow human beings, to understand that they, just like him, are unique persons.

I considered City of Women to be an imaginative indictment of machismo and misogyny, but while talking to my friends I found to my surprise that I appeared to be alone with that impression. At the same time, I read Günther Grass´s The Flounder and also came to regard that novel as a portrayal of men's limited and contemptuous view of women. In The Flounder, like City of Women, man appears to be a loser in the sexist struggle.

The novel deals with an immortal man's moving from life to life, during each time of his life on earth he has a relationship with a female cook. Among other things, the fact that the novel portrayed women as cooks subjected Grass to feminist criticism. How could Grass be so presumptuous that he assigned the women to their traditional role as cooks? What did such a portrayal has to do with women's liberation? Furthermore, the novel was a lush tribute to the physical love between man and woman and furthermore packed with exciting recipes for dishes created by attractive women. Could one imagine a more chauvinistic wallowing in female stereotypes?

Grass published his novel in 1977, a time when feminism experienced its so-called "second wave". After the European women's movement´s tough fight for suffrage, participation in decision-making, access to higher education and more extensive social rights, radical women wanted to correct abuses in the private sphere - unpaid housework, sole responsibility for children, gender based violence, economic dependency, limited freedom of movement, circumscribed rights to their own sexuality, their bodies, etc. They also began to scrutinize the patriarchal discourse that had characterized culture, science and politics and furthermore suppressed female expression in the arts. Feminists followed women back in time in search of the Mother Goddess and matriarchy, powerful women in myths and fairy tales. It was pointed out that in ancient farming communities and among nomads, it had often been women who sang and told stories for children and to each other. In Germany, there was talk of a feminist Märchenwelle, a wave of fairy tales.

Grass's novel was inspired by these developments. He took the fairy tale The Fisherman and His Wife as the foundation for an intricate story about a talking, male flounder that was captured, or rather let itself be caught, by three lesbians feminists. It proves to be the fairy tale’s wondrous fish which offers himself to promote the cause of women, instead of as previously giving his advice to men. The flounder is tired of men´s misrule, which has ruined and destroyed the world. He now wants to serve the women instead. However, the three feminists do not accept his offer and instead imprisons the Flounder in an aquarium and convenes a feminist tribunal, called the Womenal and accuse the talking fish of all the patriarchy´s crimes.

The story alternates between the narrator's many lives and his dealings with the Flounder and the Womenal. The Flounder is also a description of Prussia´s history from the Stone Age onwards. It begins with the Flounder teaching the prehistoric fisherman who first caught him to count with his fingers, examine the surroundings outside his village and how the men of his clan may gain power by oppressing women. Along the time line, which continues up until our present time, we learn how men are building a world based on their power over women, excessive violence and a ruthless exploitation of natural resources. All the time there is an alternative view provided by different female cooks and their contributions to development. The last in a line of nine cooks is a canteen cook working in the kitchen of the Lenin Shipyard in Gdansk, where Solidarność was born, becoming the final nail in the coffin of communism.

The story is lush, raunchy and filled with exciting recipes, like when the members of the Womenal ceremonially bury the failed and violence-obsessed patriarchy with a feast on flounder:

eleven good-sized specimens ranging from four-and-a-half to nine pounds each (at wholesale prices the bill came to 285 marks) were promptly sautéed in tarragon butter, deglazed with white wine, covered with stock, simmered, seasoned with dill and capers, and finally, along with the roe and milt, which are well developed in June, placed in preheated serving dishes, covered with aluminium foil, and (along with boiled potatoes and cucumber salad) […] Lemon slices had been bedded on lettuce leaves. Chilled Riesling stood in readiness. The steaming dishes were brought in. 

The Flounder contains some rather heavy didactic elements, though those are mitigated by the pure delight in telling tall tales. The immortal "narrator" is now married to the rabid feminist Ilsebill, who in a blustering, whiny, illogical and hypocritical manner leads a faction that within the Womenal is engaged in attempts to a hostile takeover of the proceedings and prevents the creation of the feminist utopia the Flounder advocates, this while the narrator is seducing all of the Womenal´s members. Had Grass´s Flounder praised feminism from a "female" angle and the novel been relinquished from its author´s inventiveness, folly and the voice of a male, rather narrow-minded narrator, I assume it would constitute a rather boring reading. Nevertheless, I have some understanding of the feminist critique of Günther Grass and his book.

Of course, it can be frustrating for women to constantly be forced to submit to the bullying of self-glorified men, who have taken the liberty to interpret women´s feelings and innermost thoughts. It can probably be irritating to constantly listen to the praise of world literature's acclaimed male descriptions of women like Madame Bovary and Anna Karenina. In their The Madwoman in the Attic, Sandra Gilbert and Susan Gubar describe how literary female characters of the 1800s, by both male and female writers, generally were described as either angelic, or rebellious, unkempt and crazy. This was as a result of women being locked up within a patriarchal context that deprived them of their true personalities, turning them into objects of male desire, disdain or veneration. The discomfort arising from such conditions have convinced some of my female friends that it is only worthwhile to read books written by women, and they can not avoid a sense that there probably might be a misogynist dog buried somewhere when a male writer tackles, or even worse writes, novels about gender issues.

The Womenal asks the Flounder if it can come up with examples of some beneficial results from male power, in spite of the wealth of such examples the Flounder only mentions the Strasbourg cathedral and the car engine. The Womenal´s accuser cries out:

"We know you. You are the destructive, life-negating, murderous, male, warlike principle!" To which the Flounder replied: "Yes. That's how it is. That's how it has been up to now. Given the male view of morality and power — for the one follows from the other — men have always been able to supply logical proof that their cause is just, that the enemy attacked first, that they themselves misjudged the situation but acted in good faith, that they want nothing so much as peace, but that conspicuous weakness, pacifism, and suchlike childishness only provoke aggression, that, suffering and sorrow notwithstanding, it is pleasant and noble to die for the fatherland or for an idea, sprung in all likelihood from a male mind, and finally that we can't expect to live forever. 

The Flounder wanted the women to rule the world. Personally, I remain dubious if matriarchy would be a solution to world problems. It is not the belonging to a certain sex category of those who govern and decide the fate of the world that determines whether a system will be fair and beneficial for everyone, but if power will unchecked and allowed to corrupt them. I have had both female and male bosses and among the worst of them I have not been able discern a greater benevolence and aptitude for the job among the women than among the men, both sexes have proved to be just as inept. Both genders may be susceptible to corruption and those who have abused their staff, while being poisoned by their own power, have been so regardless of their gender.

What is the connection between humans and power? Several researchers have been looking for the origin of and desire for power, as well as our inclination to submit ourselves to persons considered to be strong and influential, in the constitution of the human brain. Human herd behaviour has been explained by our "social brain”.

Neocortex, the outermost layer of the cerebral cortex, exists only among mammals. This membrane is constituted by multiple layers of neurons and has in all mammals the same depth, though multiple folds make the size variable. It is the neocortex that controls voluntary, mental processes, like knowledge, learning abilities, language use and the processing of information. Small mammals, such as mice, have a neocortex with a smooth surface, while whales, and primates, such as monkeys and humans, have a neocortex with corrugated surface. The human neocortex has a thickness of less than 5 mm, though its weight constitutes more than eighty percent of the total brain weight, whereas in other mammals it is between ten and forty percent of the weight of their brains.

Since the neocortex controls conscious choices and our relationship with other creatures, anthropologists like Robin Dunbar have assumed that the human brain evolved in a context of survival and reproduction within complex social groups. Our consciousness has gradually been adapted to our socializing, to altruism, compassion and cooperation, but it has also become inclined to manipulation and fraud.

Power and leadership seem to adapt to the size of the groups that are likely to come under their spell. Dunbar assumes that the first humans, the hominids, liberated themselves from their original habitats by joining groups that were large enough to effectively defend themselves against predators, at the same time as their members were able to share their food supply among themselves. When people learned to work effectively together and move around in groups, they could forage further and further away, covering vast, flat areas like savannahs and steppes where they were much more vulnerable than in the jungle areas they originated from.

Contemporary groups of hunter/gatherers seldom exceed more than thirty members. A platoon generally consists of thirty soldiers. The crew of a whaling ship was never more than thirty-five individuals, or less than sixteen, depending on the size of the vessel. Core groups of bandits rarely exceeded thirty men and Che Guevara wrote that an effective guerrilla unit should not be less than thirty men and certainly not include more than a hundred. When I worked for the Swedish Development Co-operation Agency (Sida) my department consisted of thirty colleagues. As a teacher, I have found that the pain threshold when it comes to control and more or less effectively teaching a class was around twenty-five pupils.

Through the study of herd animals and different human groupings it has been found that if a person will be able to closley know and understand each member of a group it cannot exceed eight members. Perhaps one reason to why powerful people tend to surround themselves with family members and often provides them with great political powers (nepotism). Really good friends whom you assume you can trust completely on are seldom more than fifteen. Groups working together effectively and more or less equitably sharing resources and food, consist of between thirty and fifty individuals. The upper limit for effective leadership is ideally eighty group members and a maximum of one hundred and fifty. If groups are bigger than that they require fixed rules and individuals who on the leader's order control and discipline the group members. The number of soldiers within a company varies between eighty and a hundred men.

The number of individuals in a management group presents similar patterns. A leading clique of decision makers rarely includes more than five individuals, often supported by and cooperating with a board of up to fifteen persons. These people generally have great power over people who are below them in the ranking scale and split in similar sub-groups.

Power structures are based on the fact that a person has power over another one who finds her/himself in a position of dependence, which may be based on a variety of factors, social as well as economic, coercion and threats of violence. The more commands and threats of reprisals a powerful person subjects a subordinate to, the less popular, s/he becomes. Especially bad is it if the commanding and controlling person is found to be incapable of doing what s/he demands and expects of others. For a person in power it is accordingly important to cover up weaknesses, something that often means that s/he may be hiding behind structures and rules, referring to persons with even greater powers.

Attacks on power structures are often interpreted as a defence of an attacker's own shortcomings. Instead of admitting their own shortcomings powerful people tend to concentrate on those of their foes. Those in power tend to use the uncertainty of their subordinates to protect themselves and a fierce counter-attack on whistle blowers are generally harsher than necessary. If you are attacked by someone in power, or even worse - the system that protects her/him, it would of course be natural to seek the support of those who are stronger than your adversaries - but where are they to be found? Or to get help from friends and colleagues - but do they dare to help and defend you? And worst of all - alone is rarely strong in this world of herd mentality where people's well-being is dependent on alliances within power structures, which gradually have assumed the shape of a pyramid where the summit is occupied by a small group of individuals whose power rests on ever larger groups, which in turn control all those who find themselves further down. The leader of a senior management may find her/himself so high up in the hierarchy that s/he imagines her/himself  as being worthy of worship due to her/his outstanding intelligence and skills and may thus easily come to nurture the idea that God, or fate, has elevated her/him to be better than any other living person.

Such power pyramids arose in places where agricultural systems based on joint work with planting, watering, harvesting and storage was developed, while more specialized social functions were created. As in ancient Egypt.

Pyramidal social system were later created in places in like Mesopotamia, India, China, Central America and other hierarchically controlled societies, based on the shared use of various natural resources.

In Europe, the ancient Roman, centralized government power was substituted by a feudal power pyramid and I assume that contemporary power structures and the division of labour within complex business structures, or global organizations such as the UN, continue to be characterized by similar hierarchical systems, where key decisions are made by a small clique of people with substantial powers.

Within every workplace I have happened to end up in, it seemed to exist a similar set of individuals - some ambitious, hard-working colleagues, an intelligent but rather lazy person. Manipulators, sycophants and careerists. Someone who was an expert on work simulating efforts - for example, by volunteering for non-onerous tasks that others for various reasons avoided to acquaint themselves with and thus gained general acclaim. Someone who was jovial and easy-going. Someone no one knew what s/he was working with. A stupid wretch who was supported by everyone. One who was a bore, another one a schemer, etc., etc. I am convinced that within each group of thirty individuals, at any position of the social ladder, you will find a similar assortment of individuals- in schools, academies, universities, municipal offices, mines, warehouses, construction sites. Accordingly, I do not believe those who claim that "smart" people should rule the world. I do not think there exist such a group of individuals. Idiots and geniuses, evil and good people are to be found everywhere, at all levels, in all contexts.

What worries me are the myths that certain individuals have greater value than others. Delusions about the ability of rich people, the worth of those who have acquired their talents due to better living conditions than others, through security, inheritance and health, or better luck.

Beliefs in superiority may intoxicate those who are hailed as superior beings, making them despise, enslave and exploit others. Systems based on inequality and privileges, which create spheres inhabited by powerful untouchables, who are excused from common responsibilities are often protected by religion or ideologies that preach difference between people.

Could it be that the human species´ peculiar tendency to unconditionally submit to power, especially power based on money, is the reason for the strange fact that most of us willingly accept such an incomprehensible absurdity as the fact that the world's richest 62 individuals (of whom 53 are men) between themselves control a joint fortune of 16 billion USD, equivalent to the amount of money shared by 3.5 billion of the world's poorest individuals, keeping in mind that the earth harbours an estimated 7 billion inhabitants. Another absurdity was that a single individual like Stalin could keep a country with 182 million people in fear, or that Mao could control a billion people.

Is humanity like a herd of chimpanzees, where a small group of alpha males controls the availability of food and through their power and strength are able to keep the others in place? If anyone in the flock would oppose a powerful male s/he is immediately put in place by brute force, while occasional fighting on life and death may erupt within the leadership.

However, there might be counterweights to this constant rat race for power, something that the National Association of Principals (NASSP) beginning in 1948 incorrectly has stated as coming from the English politician William Gladstone (1809 -1898) and that hence has been frequently quoted by New Age philosophers and even ascribed to Jimi Hendrix, namely:

We look forward to the time when the Power of Love will replace the Love of Power. Then will our world know the blessings of peace.

Sorry to say so, but I wonder if such a time will ever come.

Arrian (1976) The Campaigns of Alexander. London: Penguin Classics. Dunbar, Robert, Louise Barrett and John Lycett (2007) Evolutionary Psychology, A Beginner´s Guide: Human behaviour, evolution and the mind. Oxford: Oneworld. Finch, Helen (2009) “Günter Grass and gender” in Stuart Taberner The Cambrige Companion to Günter Grass. Cambridge: Cambridge University Press. Fricke, David (1998) “Sean Lennon on his father, Yoko Ono and his own musical career,” Rolling Stone, June 11. Gilbert, Sandra M. and Susan Gubar (2000) The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination. New Haven, CN: Yale University Press. Grass, Günther (1989) The Flounder New York: Mariner Books. Grice, Elisabeth (1998) “Julian Lennon: ‘Dad was a Hypocrite,” The Telegraph, May 23. Hamilton, J. R. (1999) Plutarch Alexander: A commentary. Bristol: Bristol Classical Press. Homer (1991) The Iliad: Translated by Robert Fagles. London: Penguin Classics. NASSP, National Association of Elementary School Prinicpals (1948) The Elementary-School principalship – Today and Tomorrow, Twenty-Seventh Yearbook. Reston, VA: NASSP. Nothomb, Amélie (2004) Fear and Trembling. London: Faber and Faber. Walker, Alice (2006) The Color Purple. New York: Mariner Books. 

OXFAM International (2016) An economy for the 1% https://www.oxfam.org/en/research/economy-1

For who would bear the Whips and Scorns of time,
The Oppressor's wrong, the proud man's Contumely,
The pangs of despised Love, the Law’s delay,
The insolence of Office, and the Spurns
That patient merit of the unworthy takes,

Vem ska tåla världens gisselslag

tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,

föraktad kärleks pina och lagens tröghet?

Ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger

den tåliga förtjänsten?

Ett avsnitt ur Hamlets ”att-vara -eller inte-vara” monolog, med rätta världslitteraturens kanske mest välkända fundering kring livets plåga och mening. Shakespeares gåtfulla perfektion i dikt, drama och reflektion är svindlande. Ofta har jag tänkt på vad Hamlet säger om maktens hutlöshet, eller som Shakespeare skriver insolence. De mäktigas oförskämda och hänsynslösa arrogans är ett kväljande sjukdomstillstånd som gjort livet surt för många människor.

Då du som jag levt i mer än sextio år och gjort det i olika miljöer, i olika sammanhang, faller det sig naturligt att fundera över makten och dess förutsättningar. Hur du själv utövat makt och, möjligen än mer uppenbart, den kontroll och dominans du och andra har utsatts för. Vi är flockdjur, vår tillvaro präglas av vårt förhållandet till andra och det är sällan jämlikt. Varje moment av våra liv för med sig olika former av underkastelse – under våra föräldrar, lärare, lek- och klasskamrater, chefer och myndighetspersoner. Samtidigt tvingas vi erkänna att vi gjort oss skyldiga till maktspråk, översitteri och fördömande av sådana som varit svagare och maktlösare än vi – barn, arbetskamrater, elever och många andra.

En del av mina mer eller mindre bekanta och förtrogna som jag arbetat tillsammans med, eller lärt känna på annat sätt, har efter att promoverats till en maktposition förgiftats av sin upphöjelse. Många inbillar sig ha förtjänat sin maktposition genom intelligens, arbetsförmåga, charm eller and förträffliga egenskaper som skiljer dem från andra människor, speciellt sådana som befinner sig i beroendeställning till dessa förträffliga individer. Makt ger endorfinkickar stimulerade av uppskattning, eller till och med fruktan, från de som hamnat i skuggan av din auktoritet. Känslor som ökar kroppens serotoninhalt, en signalsubstans som kontrollerar aptit, humör och ilska. Låga serotoninnivåer tenderar att kombineras med förhöjda nivåer av stresshormoner. Högt uppsatta personer, vars välbefinnande gör att stora doser med serotonin pumpas genom kroppen och piggar upp hjärnan, upplever ofta en uppfriskande upprymdhet. Givetvis vill de skydda sitt lyckorus mot attacker från underlägsna stackare, vars blod och hjärna genom bristen på serotonin har försurats av stresshormoner.

Det är inte ovanligt att de som modigt avslöjar maktgalna despoters fel och brister blir desarmerade genom att beskrivas som hycklande och långt ifrån felfria kverulanter. Ofördelaktiga beskrivningar av deras ovanor, utseende och åsikter hopas över dem. Något som skett i alla tider, från det forntida Egypten till samtidens Edward Snowden. En mängd så gott som okända whistleblowers har obevekligt sablats ner av makthavare och deras representanter.

I Homeros Iliad möter vi Thersites ”Greklands fulaste man”, krumbent med en förlamad fot, sluttande axlar, insjunket bröst och med ett litet huvud krönt med ett par glesa hårstrån. Eftersom han inte drog sig för att reta dem och därmed göra dem till allmänt åtlöje, föraktades Thersites av hjältar som Odysseus and Akilles. Thersites kunde sällan hålla tyst och under en överläggning reste han sig, mitt bland de stiliga, tappra, akajiska ledarna, pekade ett anklagande finger mot kungen över dem alla, Agamemnon, och anklagade honom med sin ”skrikiga röst”:

Vad är nu åter din önskan, Atrid och vad klagar du över? Fulla av koppar du tälten ju har och de skönaste kvinnor har du i tälten ju också i mängd, dem vi andra achaier alltid ge främst åt dig, så ofta vi taga ett fäste. Säkert vill också du hava nu guld, som förstås någon troer skall ifrån Ilion bringa dig hit en lösen för sonen, vilken har bunden förts hit av mig själv eller ock av en annan. Eller kanhända en blomstrande mö vill du hava i famnen att henne äga allena för dig? Men det skickar sig icke, att den som hövdingen är, skall achaierna störta i ofärd. Ack, I kujoner, I mesar, achaiskor och icke achaier! Låtom oss bara nu segla vår väg för att låta den kaxen ligga och ruva sin skatt här i Troja, så kanske han märker, om vi betyda en smula, vi med, för hans väl eller icke, han, som Achilles nu och, den vida berömdare hjälten, vågat att kränka och röva åt sig hans föräring med våldsmakt. Ack, men Achilles han är ju så spak och ej mäktig till vrede; eljest, Atrid, skulle denna skymf bli din sista.

I Iliaden kallas Thersites för en feg stackare, begåvad med en ondskefull tunga. Fast egentligen är hans tal ett exempel på orädd och kraftfull opposition mot en oduglig och girig ledare. Därför kan det tyckas underligt att de akajiska ädlingarna i stället för att stödja honom öste ovett över Theristes och den stilige, allmänt beundrade Odysseus ryckte till sig Agamemnons spira och till församlingens glada bifall slet han kläderna från Thersites och pryglade honom skoningslöst med spiran. Thersites rygg bulnade, hans ögon tårades medan  han kröp ihop i ett hörn, varifrån han sig hjälplöst och snyftande betraktade de gapskrattande machomännen.

Homeros ger inga kommentarer till händelsen. Hans verk andas beundran för män som den listige Odysseus och den brutale, egotrippade Akilles. Den ”mångförslagne” Odysseus, som även han föraktar Agamemnon, vågar till skillnad från den ”fege” Thersites inte ta sig ton mot krigstågets ledare, utan väljer istället att prygla en man som sagt vad alla innerst inne håller med om. Men märk väl att Odysseus inte slår Theristes med sina egna händer, utan använder diktatorns spira för att prygla sanningssägaren. Kanske vill Homeros därmed antyda att Odysseus ”förslagenhet” gör honom till en maktens tjänare, liksom de andra mäktiga krigarna som Thersites hånat som fega stackare. Genom att Odysseus med kungens spira pryglar den föraktade krymplingen befrias de starka männen från sig egen skam.

Enligt myten dödades Thersites slutligen av Akilles, den man som han modigt försvarat i folkförsamlingen. Att påpeka brister hos mäktiga män har alltid varit ett farligt initiativ och det finns ingen garanti för något stöd från andra, inte ens från sådana som utan rädsla eller tvekan vågat liv och lem på slagfält och i annan livsfarlig kamp.

Någon som uppskattade Thersites var Gustaf Fröding, som ofta identifierade sig med utstötta, fula och föraktade individer. I sin debutsamling Guitarr och dragharmonika från 1891 beskriver han den bittre, skorpionlike Thersites som en modig man:

När Agamemnon alltför högljutt skrävlar 
och när Odyssevs eller Nestor tävlar 
i dunkla råd med delfiska oraklet, 
du ensam vågar skratta åt spektaklet.

Maktberusade män och kvinnor är sällan hårdhudade då det gäller dem själva. Se på Trumps patetiska twittrande så fort någon ifrågasätter hans handlande och personlighet, ofta fyllt med förakt och hot gentemot tvivlarna på hans förträfflighet, hot som för övrigt ofta infrias. En tendens till överreaktion Trump  delar med ett otal chefer och som även den kan spåras långt tillbaka i forntiden.

De latinska författarna Arrianos och Plutarchos har berättat hur Alexander den Stores gudomlighet förnekades av Kallisthenes, författare och elev till Aristoteles. Efter det att Alexander firat bröllop med prinsessan Roxane i Baktra, numera Balkh i norra Afghanistan, hölls en väldig bankett under vilken vältalaren Anaxarchos hyllade Alexander och påstod att eftersom dennes oförlikneliga bragder vida överträffade vad Herkules och Dionysios hade uträttat så borde den unge konungen med större rätt än de nu dyrkas som en gud.  Då reste sig Kallisthenes och påpekade att dyrkan av Alexander vore en orättvisa gentemot honom eftersom Alexander kunnat göra vad han gjort enbart genom sin personliga, mänskliga förmåga och inte med stöd av någon inneboende gudomlig kraft. Dessutom, tillade Kallisthenes, skall en människa hälsas med en kyss på kinden och ingen grekisk man borde förödmjuka sig genom att kräla i stoftet inför en annan man, som de besegrade perserna gjorde inför Alexander. Visserligen applåderades Kallisthenes tal livligt, men Alexander skålade sedan på orientaliskt furstevis, vilket innebar att han tog en klunk ur en vinpokal, skickade den vidare till en gunstling som sedan drack, gick fram till tronen, räckte pokalen till Alexander och kastade sig framstupa inför honom. Både greker och perser gjorde som Alexander förväntade sig att de skulle göra. Men, Kallisthenes drack vinet och vägrade krypa inför Alexander.

Den unge despoten höll god min, men under en jakt dödade en ung grekisk ädling, Hermolaos, en väldig vildsvinsgalt som ursinnigt störtade sig mot Alexander. Istället för att visa tacksamhet ansåg Alexander att Hermolaos förödmjukat honom genom att döda ett villebråd han själv borde ha nedlagt. Han lät piska Hemolaos och tog ifrån honom hans häst. Den förödmjukade ädlingen försökte senare mörda Alexander och torterades och stenades därefter till döds. Under tortyren tvingades Hemolaos berätta om Kallisthenes, som varit hans lärare. Hade den djärve filosofen någonsin sagt något ont om Alexander? Det hade han aldrig gjort. Man frågade då Hemolaos om Kallisthenes sagt något ont om makthavare. Inte ens något sådant yttrande kunde Hemolaos minnas, men då han en gång frågat sin lärare vad man borde göra för att så snabbt som möjligt bli en känd man, hade Kallisthenes på skämt svarat: ”Man kan mörda en känd man.” Detta togs som bevis på att Kallisthenes uppviglat till mord på Alexander. Han greps, stympades, slängdes i en kedja ner till vilddjur som anföll honom, men innan han dog drog man upp honom igen och hängde honom.

Varför skulle någon vilja vara Gud? Kanske för att dyrkas. Dyrkan innebär kapitulation och sant troende ifrågasätter inte den gud de tror på, utan underkastar sig vad de tror vara gudens allsmäktighet. Makten vill inte ifrågasättas, enbart åtlydas. Maktmänniskan tror sig vara bortom gott och ont. Tvivel leder till ångest och osäkerhet, är du dyrkad försvinner den faran.

Underordnade människor förvandlas lätt till staffagefigurer som kan utnyttjas för olika uppgifter och tjänster, det är lätt att glömma att även de är individer med specifika känslor och egen oro.

Vid ett tillfälle frågade jag en av mina chefer vad det var hon inte uppskattade hos mig. Hennes svar var förbluffande: ”Att jag inte är din role model (förebild).” Jag blev häpen och eftersom jag likt Thersites har svårt för att vara tyst hasplade jag tanklöst ur mig ett osant yttrande, antagligen för att reta henne: ”Men kära … hur skulle jag rimligen kunna ha dig som förebild, en medelålders dam i min ålder. John Wayne och Marlon Brando, visst, men när det gäller dig är jag osäker.” Jag har inte alls John Wayne som någon role model, men dessvärre säger jag ibland saker jag inte menar, enbart för att skapa en effekt. Det är idiotiskt och jag skulle givetvis inte ha sagt vad jag sa, men jag har ingen styrsel på mina tankar och tunga. I ärlighetens namn måste jag också nämna att sagda chefsperson också yttrade några visdomsord: ”Jan you have to edit yourself. Jan du måste redigera dig själv.”

Det har ofta sagts att en människa som förlorat sin makt blir mer föraktad än andra. En präst som syndat anses vara värre än en vanlig syndare. Likaså kan sådana som dyrkats av sina undersåtar – som chefer för stora koncerner eller ämbetsverk – så fort de mist sitt ämbetes aura förvandlas till helt vanliga dödliga. Det kan var en orsak till varför de kräver så hutlösa avgångsvederlag. Är du förmögen är du i allmänhet också respekterad, även om du inte längre styr och ställer över andra. För maktmänniskor gäller det alltså att värna om sin makt. I allmänhet kämpar högt uppsatta personer för att till varje pris behålla eller bli återvalda till sina ämbeten, eller till och med bli diktatorer på livstid. Även om de ofta klagar över sin oerhörda arbetsbörda och det enorma ansvar de axlar. En klagan som speglar en självsyn som innebär att de anser sig vara förmer än andra, en känsla som kan stegras till en sådan grad att de kan komma att tro att deras ämbetsverk, hela deras land, ja, världen inte skulle kunna klara sig utan dem.

När jag arbetade på Sida hamnade jag av någon anledning med en grupp högt uppsatta kubanska regeringstjänstemän på restaurang Gondolen under gångbron vid Katarinahissen i Stockholm. Vid bordet hade jag en person från finansdepartementet, minns inte om han till och med kunde ha varit ministern själv, i varje fall träffade han Castro varje vecka för överläggningar. Jag frågade honom skämtsamt om Kuba nu gett upp planerna på att sprida världsrevolutionen.

- Ja, tyvärr.

- Det har blivit för dyrt för er?

- Nej, nej, det är inte orsaken. Skälet är att det inte finns någon som Fidel någon annanstans i världen.

- Är han så unik?

- Ja, utan honom skulle Kuba inte klara sig.

Makthavares självsäkerhet kan emellanåt ta sig tämligen absurda uttryck, som när en tidigare kollega till mig som innan hon/han (inga namn nämnda) hamnat i en beslutsfattande/bestämmande position brukade uppsöka en engelskspråkig arbetskamrat för att söka hennes/hans råd och expertis, enbart för att någon dag efter sin upphöjelse börja korrigera kollegans engelska, eller som hans/hennes tidigare mentor uttryckte det efter att ha fått tillbaka en skrivelse fylld med rödmarkeringar och syrliga kommentarer:

- Chefskap måste vara den snabbaste och enklaste språkkurs som finns.

Visst skulle det kännas befriande om jag här kunde ösa galla över de maktberusade översittare som emellanåt gjort mitt och andras liv tämligen eländigt. Om jag avslöjade deras namn och position skulle jag utan förbehåll kunna berätta hur de sårat och skadat främst vänner och kollegor och i viss mån även mig. Men, det känns inte rätt att klaga, i varje fall inte ännu. Jag vill inte framstå som en gnällig rättshaverist och i mitt fall finns alltid grums i botten av bägaren – kanske har maktmänniskorna haft rätt i sina klagomål på mig. Jag är förvisso inte Guds bästa barn.

En känsla av otillräcklighet och gnagande medvetenhet om egna fel och brister gör att många människor tvingas lida i det fördolda - misstanken om att överordnades ständiga gnäll och kritik kan vara berättigade blandas ofta med fruktan för att om de någon gång höjde rösten mot sina plågoandar skulle det enbart leda till hårda repressalier. I värsta fall skulle ännu högre makter uppfatta sådana missnöjesyttringar som ett angrepp på hela det hierarkiska systemet och därmed även en attack på deras maktposition. Följden av ett ifrågasättande av maktens våld och självberättigande blir ofta isolering av den underordnade, mindre lön, begränsade arbetsuppgifter, stoppad karriär, förtal, avskedande och kanske även psykiska besvär som leder till djupa depressioner, psykoterapi, drog- eller alkoholmissbruk och kanske ett vårdhem som slutstation.

Maktmänniskors kontrollbehov, osäkerhet och utnyttjande av andra leder, i varje fall enligt min uppfattning, inte till några effektiva arbetsinsatser eller ett allmänt välbefinnande, snarare tvärtom. Helt i enlighet med vad en god vän svarade mig då jag en gång undrade vad en oss överordnad person egentligen var för en slags figur:

- En mycket osäker och därmed farlig människa.

Ett yttrande som blev till en varning för mig. Det stämmer in på flertalet av de människor som försökt styra och ställa över mig och dessutom haft befogenhet att göra så. I sanningens namn måste jag dock erkänna att jag även haft glädjen av att hamna i beroendeställning till alldeles utmärkta, godhjärtade och generösa mentorer. Min väns ord har dock lett till att jag själv undvikit att söka chefskap och även blivit ett stöd i mina försök att genomskåda maktmissbruk och insikten om att sådant grundar sig på döljandet av egna svagheter. Jag har till och med kunnat tycka synd om maktförgiftade personer som gjort tillvaron sur för mig och/eller mina vänner. Eller som en annan vän en gång konstaterade om mig:

- Nu går han där och tycker synd om en djävel igen!

Många maktmänniskor har en tendens att krypa i stoftet inför sådana som befinner högre upp i hierarkin och som i värsta fall utkorat dem i hopp om att de skall vara dem underdåniga och ägna dem sin dyrkan. Har en chef valt en usel underhuggare till en maktposition ansvarar ju hon/han för sitt val inför andra och har därför en tendens att till varje pris försvara den odugliga, underordnade chefens beteende och ignorera hans/hennes eventuellt bedrövliga behandling av sådana som i sin tur befinner sig i beroendeställning till henne/honom. Ett tjänande uppåt och sparkande neråt.

Hur kan då en stackars chefsperson kunna dölja sin okunnighet, sina tillkortakommanden och sin osäkerhet. Inte vet jag, men en bekant, en äldre man som arbetade på ett välrenommerat afrikanskt forskningsinstitut berättade att han under sitt långa liv personligen mött flera diktatorer och påstod att vad de alla tycktes ha gemensamt var att genom oåtkomlighet skydda sig från avslöjanden om deras osäkerhet och om du träffade dem – ordsvall, plattityder, kritik av andra och framförallt vad amerikanerna kallar micro management, mikroförvaltning, vilket betyder att de undviker väsentligheter genom att yttra sig om, sätta sig in i och försöka korrigera onödiga detaljer.

Detta i allmänhet löjliga beteende kunde vara skrattretande, om det inte kunde få ödesdigra konsekvenser. Medan jag skriver detta läste jag en roman av Amélie Nothomb Underkastelsens sötma, välskriven och syrligt komiskt berättar den om hur en välmenande, men samtidigt vasst intelligent, ung belgiska hamnar på en obetydlig befattning inom ett enormt japanskt företag. Även om hon talar flytande japanska konfronteras hon med ofattbara absurditeter, som söker sitt ursprung i befängda, prestigebaserade infall från hennes överordnade. Hon blir gradvis degraderad av sin närmaste överordnade, en häpnadsväckande vacker, men ytterst frustrerad och förnedrad dam. Till slut hamnar belgiskan som avdelningens toalettstädare.

Recensionerna som prydde försättsbladen på min engelska översättning hyllade romanen som en “respektlöst rolig attack på en främmande kultur” som träffande beskrev den “uråldriga splittringen mellan öst och väst”. Givetvis kan flera av absurditeterna spåras till unikt japanska besynnerligheter, men mina erfarenheter från diverse organisationer gör mig benägen att betrakta denna utsökta lilla bok som en tämligen träffsäker beskrivning av den maktberusade galenskap som präglar många stora arbetsplatser lite varstans i världen.

Det centrala budskapet i Underkastelsens sötma är att Fubuki Mori, berättarens vackra men ogifta (ett förnedrande tillstånd inom den patriarkala maktstrukturen) närmaste chef som gör hennes liv eländigt, själv är ett mobbat offer för systemet. De förtryckta plågar de som är underställda dem, som de brutala afro-amerikanska männen i Alice Walkers Purpurfärgen som genom vad som brukar kallas "internaliserat förtryck" har förvandlats till våldtäktsmän och hustrumisshandlare.

Makt bländar sina offer och likt andra berusningsmedel leder den lätt till beroende och krav på allt starkare doser. Det händer exempelvis att folk har röstat på miljonärer med hopp om att deras rikedom skulle vara tillräcklig för att de inte skall frestas att låta sig korrumperas och ytterligare berika sig. En förhoppning som motsagts av politiska ledare som Berlusconi och Trump, som använt sin makt för att bli än rikare och gynna både sig själva och sina gunstlingar.

En saga om ett oavbrutet upptrappat maktbegär är bröderna Grimms Fiskaren och hans hustru som handlar om en gammal fiskare som drog upp en väldig flundra ur havet. Fisken kunde tala och bad att få bli kastad i havet igen, något som gubben gjorde. Då han kommit hem och berättat om den märkliga händelsen för sin hustru blev hon rasande och undrade hur han kunde varit så korkad att han inte bad en så egendomlig fisk om en gentjänst. Hon krävde att maken omedelbart skulle gå ner till stranden, ropa på fisken och kräva betalning för sin godhet. Motvilligt gick fiskaren ner till havstranden och ropade på fisken som mot förmodan dök upp och undrade vad gubben ville. Denne svarade underdånigt med en ramsa:

Manntje, manntje, timpe tö

flundra, flundra, i vår sjö,

Ack, min käring Ilsebill,

hon vill inte som jag vill.

Då flundran undrade vad Ilsebill ville, svarade gubben att hon önskade sig ett rejält hus istället för den eländiga kojan de nu bodde i. Fisken tyckte synd om den stackars toffelhjälten och sa att han skulle återvända hem och då han gjort det fann fiskaren Ilsebill sittande i ett ombonat stenhus. Då Ilsebill fann att maken genom sin kontakt med flundran kunde få önskningar uppfyllda bad hon om ett slott istället för huset och tvingade fiskargubben ner till havsstranden igen, där han upprepade ramsan. Flundran uppfyllde åter Ilsebills önskan. Nu fick hon blodad tand och önskade sig alltmer, inte längre nya egendomar utan allt större makt. Hon fick som hon ville – blev kung, kejsare och påve.

Inför varje önskan begav sig fiskaren ner till havsstranden och kallade på flundran, men ju orimligare hustruns önskningar blev desto mer vredgad blev fisken. Himlen mörknade och havet stormade. Kulmen kom då Ilsebill bad om att få bli Gud, då skälvde jorden, vinden dånade och berg störtade ner i det vredgade havet. Flundran dök för en sista gång upp ur djupet och vrålade till den gamle fiskaren att han skulle återvända hem, där fann han sin maktgalna hustru bister och förtvivlad sittande i den ursprungliga, eländiga kojan.

Vad som kan förvåna i denna saga är att en det är en kvinna och inte en man som blir kung, påve och slutligen vill bli Gud. Det har nämligen under alla tider främst varit män som eftersträvat och nått sådana positioner. Kvinnoförtryck kombinerat med ett överdrivet hävdande av ”manliga” egenskaper tycks vara något som inom socialantropologin brukar betecknas som ”kulturella universaler”, det vill säga detaljer, livsmönster och institutioner som är gemensamma för alla mänskliga samhällen. Det finns, trots flera romantiska feministers försäkran om motsatsen, inga bevis på att matriarkat verkligen har existerat, varken i historien eller inom så kallade ”primitiva” samhällen. Även om det finns exempel på hur släktskap och arv beräknats och fastställts baserat på mödernet och att kvinnor haft rätt att yttra sig om lagar och styrelseskick är det trots allt män som innehaft den reella makten, något som inte kan ses som bevis på deras överlägsna intelligens, utan snarast som ett tecken på att råstyrka och ett djupt rotat genustänkande har varit den gudagivna basen för patriarkaliskt grundade maktstrukturer.

Kvinnor har som social grupp och inom hem och familj i allmänhet snarare varit offer än ledare. Som i John Lennons kontroversiella sång Woman is the Nigger of the World (ett uttryck som söker sitt ursprung hos Yoko Ono).

We make her paint her face and dance

If she won't be slave, we say that she don't love us

If she's real, we say she's trying to be a man

While putting her down we pretend that she is above us

Woman is the nigger of the world...yes she is

If you don't believe me take a look to the one you're with

Woman is the slaves of the slaves

Ah yeah...better scream about it.

Vi får henne att måla sitt ansikte och dansa för oss.

Om hon inte vill vara slav, säger vi att hon inte älskar oss.

Om hon är äkta säger vi att hon försöker vara en man,

alltmedan vi förtycker henne, låtsas vi att hon är oss överlägsen.

Kvinnan är väldens nigger … ja, det är hon.

Om du inte tror mig, se på henne du är tillsammans med.

Kvinnan är slavarnas slav.

Ja, så är det … lika bra att skrika om det.

Det är förstås olyckligt att det var en man som skrev sången. Det anses alltid misstänkt om någon som utgör en del av det förtryckande systemet kritiserar det. John Lennon var förvisso inget helgon, något som hans försummade son Julian har konstaterat:

Jag måste säga att ur mitt perspektiv tyckte jag att han var en hycklare. Pappa kunde högljutt tala till världen om fred och kärlek, men han kunde aldrig visa det för de människor som borde ha betytt mest för honom: sin hustru och son. Hur kan du tala om fred och kärlek och ha en krossad familj - ingen kommunikation, äktenskapsbrott, skilsmässa? Det kan du inte göra om du är sann och ärlig mot dig själv.

John Lennons andre son, Sean, som han ägnade betydligt mer uppmärksamhet åt än Julian, är även han något fördömande av fadern, om än betydligt mer erkännsam än halvbrodern. Sean var enbart fem år gammal då fadern mördades:

På många vis var han en mansgris och han var väl medveten om det. Jag tror att hans största bedrift var att erkänna att han var en machoskitstövel och försökte stoppa det.[…] Jag tänker på min pappa som en stor skitstövel. Det enda som gjorde det okej var att han kunde erkänna det. Det var det som frikände honom. Att han försökte övervinna det. […] Folk glömmer hur lätt det är att lovprisa en människa, att förvandla henne till en myt. I själva verket var han min pappa. Ibland kunde han utan någon som helst anledning skrika på mig, skrika och gorma och jag kunde gråta hysteriskt. Om det finns något som gemene man inte förstår så är det att han enbart var en människa. Att då han dog lämnade han en verklig familj efter sig. Och varje dag saknar jag honom. Jag saknar inte fantasiprodukten John Lennon. Jag saknar min pappa.

Män som skriver om kvinnor bör vara beredda på att deras kön av vissa personer kan betraktas som en belastning. De förvandlas till belätet ”man” och mister därigenom sin särprägel. Jag upplevde det då min gode vän Bernth bjudit in mig till den litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds Universitet. Han hade skrivit en i mitt tycke alldeles utmärkt magisteruppsats om tecken på anorexia nervosa i Karen Blixens författarskap. Seminariet präglades av en grupp aggressiva, unga kvinnor som tycktes vara rasande på Bernth för förmätenheten att som man antyda att en så framstående kvinnlig författare som Blixen led av en psykiskt betingad sjukdom.

Varför måste karlar ständigt behäfta intellektuella kvinnor med mentala åkommor? Vad visste en man som Bernth om en kvinnas psyke och kroppsfixering? Berndt blev mållös inför den våldsamma attacken. Hans intresse för Karen Blixen grundade sig på en gedigen uppskattning av hennes författarskap och han var väl påläst. Inte för ett ögonblick hade Bernth kunnat ana att han skulle bli attackerad för att ha funnit tecken på anorexia nervosa i hennes författarskap. Bernth hade inte ens in någon större utsträckning uppmärksammat Blixens särprägel som kvinnlig författare.

Dagen innan det där intermezzot hade jag varit på bio och sett den i mitt tycke alldeles utmärkta, men av kritiken nergjorda, fellinifilmen Kvinnostaden. Den hade av flertalet kritiker tolkats som en manschauvinistisk, gubbsjuk skildring av kvinnofrigörelsen. Personligen fann jag att det var Marcello Mastroiannis förvirrade, kvinnojagande rollfigur, Professor Snàporaz, som i sitt patetiska sökande efter en modergestalt i en grotesk drömvärld befolkad med allsköns kvinnor framstod som en patetisk och ofta löjlig figur.  

Kvinnostaden skildrar en absurd värld sedd genom Snàporaz ögon. Han begriper sig helt enkelt inte på kvinnor. För honom är varje kvinna ett mysterium och genom sina drifter och sitt oförstånd förvandlar han dem han möter till abstrakta arketyper. Han förser kvinnor med masker som döljer den verkliga individen. Kvinnor blir för Snàporaz till fantasier om den ideala kvinnan, något som hindrar honom från att möta dem som medmänniskor, att förstå att de liksom han är unika individer.

Jag betraktade Kvinnostaden som en fantasifull vidräkning med manschauvinism och kvinnoförakt, men fann till min förvåning att jag tycktes vara ensam om den uppfattningen. Vid samma tid läste jag Günther Grass Flundran och även den betraktade jag som en utmärkt skildring av mäns begränsade och föraktfulla kvinnosyn. Även i Flundran framstår mannen som en förlorare i könskampen.

Romanen handlar om en odödlig mans förhållande med nio kokerskor, under olika tidsperioder. Bland annat det faktum att det rörde sig om kokerskor gjorde att Grass utsattes för feministisk kritik. Hur kunde Grass vara så förmäten att han tilldelade kvinnorna den traditionella rollen som kokerskor? Vad hade det med kvinnofrigörelse att göra? Dessutom var romanen en frodig hyllning till den kroppsliga kärleken mellan man och kvinna och späckad med spännande recept på rätter som skapats av attraktiva kvinnor. Kunde man tänka sig ett mer manschauvinistisk vältrande i kvinnostereotyper?

Grass skev sin roman 1977, en tid då feminismen genomgick sin så kallade ”andra våg”. Efter det att kvinnorörelsen under hårt motstånd tillkämpat sig kvinnors  rösträtt, delaktighet i beslutsfattande organ, tillgång till högre utbildning och alltmer omfattande samhälleliga rättigheter, började radikala kvinnor försöka rätta till missförhållanden inom den privata sfären - obetalt hushållsarbete, ensamt ansvar för barnen, könsbaserat våld, ekonomiskt beroende, begränsad rörelsefrihet, kringskuren rätt till sin sexualitet, sina kroppar, etc. Man började också skärskåda den patriarkaliska diskurs som präglade kultur, vetenskap och politik. Man framhöll kvinnliga röster inom litteraturen. Feminister sökte sig långt bak i tiden på jakt efter modersgudinnor och matriarkat, mäktiga kvinnor i myter och sagor. Det påpekades att i bondesamhället var det ofta kvinnor som sjöng och berättade sagor för barn och för varandra. I Tyskland talades det om en feministisk Märchenwelle, en sagovåg.

Grass roman inspirerades av den utvecklingen. Han tog sagan Fiskaren och hans hustru som utgångspunkt för en invecklad historia om hur en talande, manlig flundra infångas, eller rättare sagt låter sig fångas, av tre lesbiska feminister. Det visar sig vara sagans fantastiska fisk som nu erbjuder sig att främja kvinnornas sak, istället för att som tidigare försöka råda männen. Han är trött på att ge råd till män, som har ruinerat och förstört världen. Han vill nu tjäna kvinnorna. Men de tre feministerna accepterar inte hans anbud utan placerar Flundran i ett akvarium och sammankallar en feministtribunal, kallad Feminalen, där han anklagas för patriarkatets alla brott. 

Berättelsen alternerar genom berättarens många liv och samröre med Flundran och Feminalens rättegång. Flundran blir till en beskrivning av Preussens historia från Stenåldern och framåt. Det börjar med att Flundran lär den primitive fiskare som först fångat honom att räkna på fingrarna, undersöka omgivningarna utanför sin by och förtrycka klanens kvinnor. Längs den vägen fortsätter det fram till våra dagar och vi får följa hur männen bygger en värld grundad på sin makt över kvinnorna, våld och hänsynslöst utnyttjande av naturresurserna. Hela tiden finns ett alternativt synsätt framställt genom olika kokerskors öden och deras bidrag till utvecklingen, Den sista i raden av nio kokerskor är en kantinkokerska vid Leninvarvet i Gdansk, där arbetarorganisationen Solidarność föddes och blev till den sista spiken i kommunismens likkista.

Berättelsen är frodig, innehållsrik och fylld med lärdomar om Preussens historia, sedd underifrån, från kokerskornas perspektiv, späckad med spännande recept, som när Feminalens medlemmar begraver det misslyckade och våldsbesatta patriarkatet med en festmåltid:

Flundra brynkokad på estragonsmör, överhälldes med vitt vin, kokades i rikligt spad på liten låga, kryddades med dill och kapris, och slutligen, jämte rom och mjölke skiktades i värmda fat, jämte kokt potatis och gurksallad.

Flundran har sina didaktiska inslag, men de mildras genom den mustiga berättarglädjen. Den odödlige ”berättaren” är nu är gift med den rabiata feministen Ilsebill, som gapig, gnällig, ologisk och hycklande leder en fraktion inom Feminalen som ägnar sig åt stridigheter kring petitesser och förhindrar skapandet av den feministiska utopi som Flundran förespråkar. Samtidigt ägnar sig berättaren åt att förföra samtliga medlemmar i Feminalen. Hade Flundran hyllat feminismen utifrån ett ”kvinnligt” perspektiv och varit befriad från sitt fantasteri, sin galenskap och sin manlige, något inskränkte, berättare hade den blivit en usel roman. Likväl har jag viss förståelse för feministernas kritik Günther Grass och hans bok.

Givetvis kan det vara frustrerande för kvinnor att ständigt ha tvingats underordna sig översitteriet hos självförhärligade män, som dessutom tagit sig friheten att tolka deras känslor och innersta tankar. Det kan kännas irriterande att litteraturens hyllade ”stora kvinnoporträtt”, som Madame Bovary och Anna Karenina, har skrivits av män. I The Madwoman in the Attic, Den galna kvinnan på vinden, visar Sandra Gilbert och Susan Gubar att litterära kvinnogestalter under 1800-talet i allmänhet, av både manliga och kvinnliga författare, beskrevs som antingen änglalika eller rebelliska, ovårdade och galna. Detta genom att kvinnorna inom den i närmaste allenarådande patriarkalismen hade fråntagits sin personliga särprägel och betraktades som objekt. Olusten inför ett sådant tillstånd bör dock inte leda till de extrema ställningstagande som jag mött hos en del väninnor, som enbart läser böcker skrivna av kvinnor och som dessutom anar att det ligger en misogyn hund begraven då en manlig skribent tar sig an, eller än värre skriver romaner om jämställdhetsfrågor. Varför kan inte en man tillåtas acceptera giltigheten i påståendet om att kvinnor har och har haft en svårare situation än män och samtidigt kritisera vissa avarter inom det feministiska lägret?

I slutet ber Feminalen Flundran försvara männens insatser genom historien, men den lyckas enbart, bland oräkneliga exempel, få fram Strasbourgs domkyrka och dieselmotorn. Den sammanfattar dock patriarkatet som att det:

i alla tider har varit män, som med kylig lidelse, slagna av tro, alltid trogna mot en rättvis sak, med blicken naglad vid slutmålet, lika ärkeänglar och fruktansvärt orubbliga har satt tidigare data för människors död: självhärliga, troende, fjärran från hustru och barn, i stället lidelsefullt och ömt hängivna tidens för tillfället fungerande instrument, som om dödandet var en fortsättning av sexualiteten med andra medel.

Personligen tvivlar jag på om ett matriarkat vore en lösning på världens problem. Det är inte könstillhörigheten hos de som styr och bestämmer som avgör om ett system kommer att vara rättvist och fördelaktig för var och en, utan om makten skall tillåtas korrumpera dem. Jag har haft såväl kvinnliga som manliga överordnade och de som missbrukat och förgiftats av sin makt har gjort så oavsett sitt kön.

Varför har det blivit så? Flera forskare söker ursprunget till maktbegär och benägenheten att underkasta sig sådana personer som anses vara starka och inflytelserika, till den mänskliga hjärnans speciella konstitution. Människans flockbeteende har förklarats genom hennes ”sociala hjärna”. 

Neocortex, det yttersta lagret av hjärnbarken, finns enbart hos däggdjur. Det är hinna som består av flera lager neuroner och är hos alla däggdjur lika tjock, men veckbildningar gör att storleken varierar. Det är neocortex som styr våra viljestyrda, mentala processer, som kunskap, inlärning, språkanvändning och informationsbehandling. Mindre däggdjur, exempelvis möss, har en necortex med slät yta, medan den hos valar och primater, som apor och människor, har en veckad yta. Människans neocortex har en tjocklek på knappt 5 mm, men dess vikt utgör mer än åttio procent av hjärnans totalvikt, medan den hos andra däggdjur utgör mellan tio och fyrtio procent av hjärnvikten.

Eftersom neocortex styr medvetna val och vårt förhållande till andra varelser har antropologer, som engelsmannen Robin Dunbar, antagit att den mänskliga hjärnan utvecklats i samband med överlevnad och fortplantning inom komplexa, sociala grupperingar. Vårt medvetande har successivt anpassats till sociala beteendemönster, som altruism, medlidande och samarbete, men också manipulation och bedrägeri.

Makt och ledarskap tycks anpassa sig till storleken hos de grupper de har inflytande över. Dunbar menar att de första människorna, hominiderna, frigjorde sig från sitt ursprungliga habitat genom att förena sig i grupper, som var så pass stora att de effektivt kunde försvara sig mot rovdjur, samtidigt som dess medlemmar kunde dela födan mellan sig. När människorna lärt sig samarbeta och röra sig i grupp kunde de på jakt efter föda vandra över allt större ytor och till slut ge sig ut på savanner och stäpper där de var betydligt sårbarare än i de djungelområden de ursprungligen kom från.

Samtida grupper med jägare/samlare omfattar sällan fler än trettio individer. En militär pluton består i allmänhet av trettio soldater. Besättningen på ett valfångstfartyg var aldrig större än trettiofem individer, eller mindre än sexton, beroende på fartygets storlek. Kärntruppen i ett banditgäng översteg sällan trettio man och Che Guevara skrev att ett effektivt gerillaförband borde inte vara mindre än trettio man och absolut inte omfatta fler än hundra. Då jag arbetade på Sida hade min avdelning trettio medlemmar. Som lärare har jag funnit att smärtgränsen då det gäller att kontrollera och mer eller mindre effektivt undervisa en skolklass ligger kring tjugofem elever.

Genom studier av flockdjur och människogrupperingar har man funnit att om en person skall intimt kunna känna och förstå varje medlem inom en grupp kan den inte överstiga åtta medlemmar. Kanske ett skäl till att maktmänniskor ofta vill omge sig med familjemedlemmar och ofta ger dem stora politiska befogenheter (nepotism). Riktigt goda vänner som du tror dig fullständigt kunna lita på är sällan fler än femton. Grupper som arbetar effektivt tillsammans och mer eller mindre rättvist delar resurser och föda består av mellan trettio och femtio individer. Den övre gränsen för effektivt ledarskap är idealt åttio gruppmedlemmar och högst etthundrafemtio. Utöver den gränsen krävs fasta regler och speciella individer som på ledarens uppdrag kontrollerar och disciplinerar gruppmedlemmarna. Antalet soldater inom ett kompani varierar mellan åttio och hundra man.

Antalet individer inom en ledningsgrupp uppvisar liknande mönster. En ledande klick av höga beslutsfattare omfattar sällan fler än fem individer, oftast stödda av och samarbetande med en styrelse på högst femton individer. Dessa personer har i allmänhet stor makt över de personer som befinner sig under dem på rangskalan.

Maktstrukturer grundar sig på att en person har makt över en annan, som därmed hamnar i en beroendeställning som kan vara grundad på en mängd olika faktorer, sociala såväl som ekonomiska och/eller tvång och hot om våld. Ju fler order och hot om repressalier en mäktig person utsätter en underlydande för, desto mindre populär blir hon/han hos den som drabbas av ständiga befallningar och tillrättavisningar. Speciellt illa blir det om den befallande och kontrollerande personen visar sig vara oförmögen att själv göra vad hon/han kräver av andra. För en maktmänniska gäller det därför att dölja sina svagheter, något som gör att hon/han ofta gömmer sig bakom strukturer och regelverk, samt hänvisar till sådana individer som har ännu större makt.

Varje attack mot makten ses som ett försvar av angriparens egna brister och det är i allmänhet svagheter hos sådana som klagar eller tvivlar som makten skjuter sig in på, istället för att erkänna egna brister. Överordnade spelar med osäkerheten hos sina underlydande och för att skydda sig själv blir maktmänniskans försvar ofta betydligt hårdare än nödvändigt. Om du anfalls av en maktmänniska och än värre – det system som håller henne om ryggen, vore det naturligt att söka stöd hos sådana som är starkare – men var finns de? Eller få hjälp av vänner och kollegor ­– men vågar eller kan de hjälpa dig? Och värst av allt ­– ensam är sällan stark i denna flockmentalitetens värld där människors välmående är beroende av olika allianser inom en maktstruktur som antagit formen av en pyramid vars krön utgöts av en liten grupp individer som vilar på allt större grupper, som i sin tur kontrollerar de som befinner sig under dem. Ledaren för det ledande kotteriet befinner sig så högt upp och är uppburen av så pass många tillbedjare att han/hon lätt kan få för sig att Gud eller ödet utsett henne/honom att vara förmer än andra.

Sådana maktpyramider uppstod på platser där jordbrukssystem grundade på gemensamt arbete kring sådd, bevattning, skörd och lagerhållning utvecklades, samtidigt som alltmer specialiserade samhällsfunktioner skapades. Som i det forna Egypten.

Pyramidformade samhällssystem skapades efterhand på platser i Mesopotamien, Indien, Kina, Centralamerika och andra hierarkiskt styrda samhällen som baserade sig på gemensamt nyttjande av olika naturresurser.

I Europa följdes de romerska, centralstyrda samhällssystemen av feodalismens maktpyramid och fråga är om inte maktstrukturerna och arbetsfördelningen inom komplicerade företagsstrukturer, eller globala organisationer som exempelvis FN inte präglas av liknande hierarkiska system där de avgörande besluten fattas av en liten klick personer med stora maktbefogenheter. 

Inom varje arbetsplats jag hamnat inom tycks det finns en likartad uppsättning av olika individer – några ambitiösa, hårt arbetande kollegor, en intelligent men tämligen arbetsskygg person. Manipulatörer, lismare och karriärister. Någon som är expert på arbetsmarkerande insatser – exempelvis genom att snoka rätt på icke betungande uppgifter, som kollegor av olika skäl skyggar inför, och till allas glädje göra dem. Någon jovial och lättsam person som de flesta uppskattar. Någon som ingen har någon aning vad hon/han egentligen gör. Någon korkad stackare som blir hjälpt och stödd av alla. En och annan tråkmåns, etc., etc. Jag är övertygad om att inom varje grupp med trettio individer, var helst på samhällsstegen man finner dem – inom skolor, akademier, universitet, kommunalkontor, gruvor, varuhus, byggarbetsplatser, kommer du att finna liknande grupperingar av människor. Jag tror inte på sådana som påstår att ”intelligenta” personer bör styra världen. Jag tror inte det finns sådana grupperingar - idioter och genier, elaka och goda människor står att finna överallt, på alla nivåer, i alla sammanhang.

Vad som oroar mig är myterna om vissa individers större värde än andra. Hur sådana vanföreställningar gör att människor med mer pengar, vissa medfödda eller förvärvade talanger, bättre förutsättningar genom trygghet, arv och hälsa, eller bättre tur, tror sig vara värda allt de har och därmed anser sig vara bättre än de flesta av sina medmänniskor.

Börjar de sedan på bas av dessa förutsättningar förakta, förslava och utnyttja andra människor är det riktigt illa. Eftersom vi människor som jag nämnt ovan tycks bygga upp samhällssystem grundade på makt och privilegier kan sådana system lät stelna till en verklighet stödd av religion eller andra ideologier som gör skillnad mellan människor.

Kan det vara så att människoartens säregna benägenhet att förutsättningslöst underkasta sig makten, speciellt den makt som grundar sig på pengar, gör att vi med lätthet accepterar en så obegriplig absurditet som att världens rikaste 62 individer (av vilka 53 är män) sinsemellan delar på en gemensam förmögenhet på 16 miljarder kronor, motsvarande den summa som delas mellan 3,5 miljarder av jordens fattigaste individer (jorden har uppskattningsvis 7 miljarder invånare). Lika absurt som att en enskild person som Stalin kunde hålla ett land med 182 miljoner människor i skräck, eller Mao som behärskade en miljard människor.

Är hela mänskligheten som en flock schimpanser där en liten grupp alfahannar kontrollerar tillgången på föda och genom sin makt håller alla andra på plats? Om någon opponerar sig slås hon/han omedelbart ner och emellanåt börjar ledarklicken slåss med varandra, på liv och död. Det finns motvikter till maktkampen, något som den amerikanska föreningen för rektorer (The National Association of Secondary School Principals, NASSP) med början 1948 felaktigt påstått att den engelske politikern William Gladstone (1809 -1898) sagt och som sedan flitigt citerats av New Age filosofer och även lagts i munnen på Jimi Hendrix:

Vi ser fram emot den tid då kärlekens kraft kommer att ersätta kärleken till makt. Då kommer vår värld att uppleva fredens välsignelse.

Dagerklint, Bernth (1989) "Anorexia nerviosa i Karen Blixens liv och författarskap," i Nordica, Bind 6. Dunbar, Robert, Louise Barrett och John Lycett (2007) Evolutionary Psychology, A Beginner´s Guide: Human behaviour, evolution and the mind. Oxford: Oneworld. Finch, Helen (2009) “Günter Grass and gender” i Stuart Taberner The Cambrige Companion to Günter Grass. Cambridge: Cambridge University Press. Fricke, David (1998) “Sean Lennon on his father, Yoko Ono and his own musical career,” Rolling Stone, June 11. Fröding, Gustaf (2014) Samlade dikter. Stockholm: Bonniers. Gilbert, Sandra M. och Susan Gubar (2000) The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination. New Haven, CN: Yale University Press. Grass, Günther (1979) Flundran. Stockholm: Bonniers. Grice, Elisabeth (1998) “Julian Lennon: ‘Dad was a Hypocrite,” The Telegraph, May 23. Henrikson, Alf (1984) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Homeros (2012) Iliaden i Erland Lagerlöfs översättning. Stockholm: Atlantis Bokförlag. NASSP, National Association of Elementary School Prinicpals (1948) The Elementary-School principalship – Today and Tomorrow, Twenty-Seventh Yearbook. Reston, VA: NASSP. Nothomb, Amélie (2004) Underkastelsens sötma. Lund: Sekel bokförlag. Shakespeare, William (2016) Hamlet i Britt G. Hallqvists översättning. Stockholm: Ordfront förlag. Walker, Alice (1984) Purpurfärgen. Stockholm: Trevi.

OXFAM International (2016) An economy for the 1 %: https://www.oxfam.org/en/research/economy-1

Occasionally I watch movies several times and may then be surprised by the fact that I have completely forgotten several scenes, how they disappeared from my mind without leaving the slightest trace, this even if only a couple of months may have passed since I last saw them. However, quite the opposite may also be the case. Decades may have passed before I watch a movie again and then it happens that I become quite by astonished how well I remember certain scenes. For example, the misty banks of the Italian river Po, Emilia-Romagna´s vast dampened fields and sparse poplar forest from a film about the wretched life of Antonio Ligabue, which I watched on Swedish television sometime in the late seventies.

I recently revisited that film on the web while I here in Prague am babysitting my five months old grandchild. I was looking for that particular movie since I a week ago in Rome visited an exhibition of Ligabue´s art and once more became impressed. Seventeen years have passed since I last saw his paintings, that time in Rome´s closed-down prison, which had been turned into an art gallery. Since then I have read quite a lot about Ligabue and even seen one of his paintings in a private home in Rome - a cat with a rat in its jaws.

The film Ligabue, especially the first part in a series of three sections, produced by RAI in 1977, portrays in a contemplatively and poetic manner an outsider´s difficult existence. It sets out with a twenty-year-old Ligabue, who in 1919, in the company of two gendarmes, arrives in the city of Gualtieri, situated in the heart of the Po Valley. It is raw and humid winter and Ligabue is brought to a wretched municipal home for "homeless beggars". In the movie, Ligabue speaks excellent Italian, though in reality he could not say a word in that language.

He had been born by Italian parents in Switzerland and had since he was a year old been living with German-speaking foster parents, intercepted with sojourns at mental institutions. It was his foster mother who requested that he should be extradited to Italy since his stepfather was born in Gualtieri, and his mother and three siblings had died. Ligabue´s foster mother wrote several letters to the authorities in Gualtieri explaining that apart from recurrent bouts of uncontrollable rage Ligabue was a kind and harmless man. Since he now was an adult she could no longer take care of him or deal with his outbursts of uncontrollable anger. Ligabue´s stepfather was not be found in Gualtieri and even if he had been found there Ligabue would certainly have done everything in his power to avoid him. He hated his stepfather, whom he throughout his life accused of having poisoned his mother and three younger brothers. Officially they had all died from food poisoning after having lived in utter "filth and poverty."

The film Ligabue exudes an Italian neo-realistic, melancholic mood, easily recognized in movies like Vittorio da Sica's unforgettable masterpieces Bicycle Thieves and Umberto D. This is no coincidence, Cesare Zavattini wrote the script for Ligabue, in addition to almost all of da Sica´s films, as well as great number of other Italian films. Zavattini came from the same region of Emilia Romagna where Ligabue spent most of his life and he had on several occasions met the artist.  In 1966, a year after the death of Ligabue, Zavattini wrote a cycle of poems about his tragic life.

Zavattini´s story of Ligabue is an example of the genre of stories about misunderstood geniuses, though Ligabue´s case may be even more tragic than most of the others. He was considered to be an ugly and disarticulate man, speaking a strange mixture of German and Italian. Violent outbursts and self-mutilation forced him to be detained in institutions for the mentally disturbed. For many years he detached himself from other humans, living as a hermit together with his rabbits and dogs in a makeshift shack he had built in a grove by the banks of the river Po. Since he was considered to be appallingly attired and repulsive people avoided him, especially since he used to spy on the washerwomen by the river and to their great dismay occasionally came rushing out of the bushes and begged them for "a little kiss".

Ligabue had for some years been working alongside impoverished men collecting clay from the river banks, but was so severely mocked and heckled that he finally chose to live apart from everyone. He loved animals more than people and later in life revealed that he would have liked to be born as an animal, instead of living as a despised human being.

A poignant documentary made by Raffaele Andreassi  in 1962 depicted how Ligabue with a mirror around his neck walked along the river Po, bursting out in bestial howls. He sounds like birds and animal predators. Occasionally, he lifts up the mirror to watch himself screaming, as if to remember what he looks like when he emits his painful sounds.

Andreassi also shot a sequence documenting Ligabue´s strange proceedings before he began to work on a painting. First, he dressed up as a woman, while explaining: "I like it. It makes me feel free." After sitting silent on his bed, he approaches the easel where he crouches and huddles for a minute or so. Ligabue seems to be tormented and when he rises up and stretches his back he bursts out in his bestial howls. This ritual is repeated several times before Ligabue seize the brush and begins to paint. Without any model, or props. He gradually produces a self-portrait and as in all his portraits he starts with the eyes.

When you watch Ligabue in person you understand that Zavattini´s film is an euphemistic representation of an odd and evidently mentally disturbed person. Zavattini gives the impression that Ligabue gradually broke down mentally due to onerous experiences of poverty and exclusion. These must have had a destructive effect on his psyche, though documents and eyewitness records indicate that Ligabue from a very early age suffered from severe mental problems.

However, it is also a true film. Ligabue was tormented by his surroundings. Most people avoided him and he tried to communicate with animals instead. Even before he started painting, Ligabue collected mud from Po´s banks, mixing it with water and saliva he shaped stunningly realistic sculptures of various animals, many of them were later cast in bronze.

While he lived as a recluse he occasionally annoyed hunters and fishermen while trying to prevent them from shooting ducks, pheasants and quail. Sometimes he rushed forward and unexpectedly threw back the still living fish that someone had caught. He always surrounded himself with dogs and rabbits. It soon spread that he at tree trunks around his shack, with carbon and other materials, had painted pictures of women and animals and had surrounded his strange abode with impressive clay sculptures, something that interested Gualtieri´s most famous artist, the sculptor Marino Renato Mazzacurati, who later became known for his monuments dedicated to partisans and soldiers. In 1928 Mazzacurati succeeded in winning Ligabue´s trust and make him move into Gualtieri, where he was known as Al Matt, The Lunatic or Al Tedesch,The German.

Mazzacurati managed to persuade Ligabue to move into an outbuilding at his homestead and for several years Ligabue used it as his studio and home. Mazzacurati gave Ligabue canvases and oil paints and soon his art blossomed in an unexpected manner. Right from the start Ligabue had been a skilled, though somewhat insecure, artist. His first works are distinguished by the thin colours he used, abundantly mixed with turpentine. To begin with he painted exotic animals, generally inspired by newspaper clippings, books like Alfred Brehm´s popular volumes about wild animals, which he borrowed at Gualtieri´s lending library, or trading cards from the meat extract company Liebig.

Usually, his animals are playing the leading role, but sometimes we may glimpse humans, and even himself as in the early painting below in which we see Ligabue wearing a pith helmet and being accompanied by an African lady.

Under the tutelage of Mazzacurati, Ligabue came to use thick layers of shining oil paint, in a manner reminiscent of Van Gogh. He liberates himself further from his prototypes and boldly paints directly on canvases and panels. He is finding inspiration from memories of his Swiss youth, with stagecoaches drawn by powerful horses, much more powerful than those he found in his Liebig pictures, plunging through alpine landscapes, or he painted farmhouses with sturdy cows and horses, aggressive cooks and the half tamed dogs and cats he encountered within the bucolic landscape of Emilia-Romagna.

Relatively well-known is his early portrait of a dead neighbourhood girl whom he painted with her mourning mother as a model.

However, it was usually force and drama that attracted Ligabue. Horses frightened by lightning or defenceless animals ruthlessly attacked by predators. While he painted, Ligabue identified with the fate and anguish of the animals - growling, grumbling, whining and whimpering.

Sometimes Ligabue associated himself with victims, sometimes with aggressors. As in the painting below of a pair of belligerent gorillas, which have abducted a woman and assert their superiority through hostile gestures and facial expressions.

Often Ligabue would link his feelings to hunted or felonious animals, creatures shunned by society, like a fox who had stolen a chicken. 

Ligabue is at his most pathetic and exceptional when he enters imaginary jungles and transforms into a leopard, tiger or lion, often attacked and painfully defeated by an enormous boa constrictor, or even a giant spider as big as the mighty feline.

Ligabue´s production may be of uneven quality, but his paintings are usually carefully executed and stunningly well made, especially in view of his inadequate schooling, combined with severe mental and physical disabilities. At their most impressive, his animal portraits and jungles may remind the viewer of the greatest of all naive artists, the retired customs officer Henri Rousseau. We discern a similar exoticism, boldness and realism. However, through his extreme and passionate attachment to the animal world Ligabue adds a desperate verve to his representations of a frequently cruel world.

Ligabue was a constantly struggling man, tormented and misunderstood, painfully aware of his shortcomings and disfigurement. Enduringly on the lookout for affection and the company of a woman, but rejected due to his wretchedness, ugliness and insanity.

In his documentary, Andreassi did painfully and intrusively depict Ligabue´s dejected flirtation with his "beloved" Celestina, daughter of the owner of an eatery, bar and simple guest house in Gualtieri, where Ligabue used to hang out and also lived for a while. We witness how Ligabue in a clumsy and unattractive manner tries to seduce Celestina, desperately asking her for a kiss. She pulls away from him, even if she does not directly reject her pathetic admirer. Celestina was well aware of Ligabue´s fame. He offered her drawings and paintings, and even made a portrait of her. Like other citizens of Gulatieri Celestina knew that Ligabue´s artwork already fetched quite a good prize and probably would increase in value.

Ligabue is an inexplicable artistic phenomena - a natural. To his despair, but also pride, people began to search him out, requesting drawings and paintings. Despair because painting was for Ligabue both a torment and a pleasure. A ritual act which required time, concentration, convolution and scrupulously performed magic preparations. However, his coveted works also meant that he experienced a vindication he had hoped for during his entire life. He now knew that the scorn and contempt that previously had been directed against him became neutralized by the flattering attention he enjoyed from the press, the art establishment and the relatively wealthy tycoons who now paid ever increasing sums for his paintings. As a result Ligabue´s self-portraits became more monumental, although their merciless lucidity was kept intact.

Ligabue could afford to buy a car and pay a driver, though he mostly enjoyed the freedom of roaming through the landscape of Emilia Romagna on his powerful, red motorcycle. This vehicle was the beginning of his tragic downfall and death. In 1961, Ligabue had an accident. First it appeared as if he had survived rather unscratched, though a few months after the crash he suffered a partial paralysis. He became incapable of moving the part of his body. Not able to paint anymore Ligabue became bedridden in a nursing home until his death in 1965.

Especially in Italy Ligabue´s fame has increased steadily with every year. Gualtieri bestowed a magnificent funeral to the man who once had been considered as a crazed, good-for-nothing, but who eventually came to be regarded as one of the small town´s great sons and it now houses an excellent museum dedicated to his memory.

While I look at Ligabue´s artwork and reflect upon how people avoided to associate with him,  becoming disgusted by his pleas for attention and desperate entreaties for a “little kiss”, two memories from my military service turn up. One is when I and a bunch of my comrades in our uniforms were dancing at a place called Sjöstugan and a sloshed wretch, with a glowing red face, sat on a chair, pathetically stretching out his arms after each girl who happened to appear within his reach, crying in thick göingska, the dialect of my home district:  "Please, look at me, I´m a hankerin’ for some smooching!" Of course no girl wanted to come near him.  

On another occasion I was coming back late to the regiment, at that time we did not have any night leave and had to report back before midnight. On my way to the barracks, it was in the middle of winter and everything was covered in snow, I met a skinny guy who was pacing back and forth in the cold. He came up to me and said: "You seem to be a decent chap. Can you help me?" "With what?" "Follow me to my barracks so the other guys may see that I have a friend" "What do you mean?" "I'm so damn lonely. All the other troopers bully me." Of course I followed him to his lodgings and bade farewell to the poor fellow with a hearty handshake. There were eight men sleeping in each dormitory, the other seven pretended to be asleep.

For several months I was tortured by that guy. He wanted so desperately to become my friend, but he got on my nerves. I could not stand him. He became especially annoying when he followed me around and in a painfully contrived manner asked me how to charm "babes", my stomach turned. He clearly saw a connection between his alienation, the mercilessness of his torturers and his utter inability to attract women. His pitiful appearance made me feel extremely sorry for him, but I made anything in my power to avoid him.

Some of the outsiders´ general despair must come from a realization of their own uniqueness, at the same time as people around them harbour fears of the shortcomings they find within themselves. Tormenting odd individuals, or keeping them at a safe distance, are probably based on the fact that we recognize our own peculiarities in them. Qualities within ourselves that we do not want to acknowledge. This may also be the reason for a common fascination that has produced a wealth of movies and books about unappreciated, mad geniuses, arousing our sympathy, while they are safely distanced from us by time and place. If they had been closer to us, we would probably have considered them just as bothersome as I found my "friend" at the regiment to be.

The really mad geniuses, those who were locked up in mental institutions, have like the so called "primitive" artists had a major influence on modern art. By fin de siècle much was written about what was called the creative impetus. Authors and philosophers searched for answers to the mystery of creativity and even before Freud it was surmised that creativity emerged from a subconscious spring. Artists and writers believed that, for example, the Swedish painters Carl Fredrik Hill and Ernst Josephson, who continued to produce inspiring and highly original work after breakdown and mental illness, had been liberated from creative limitations and thus could give free reins to their imagination.

In a scene of August Strindberg's roman à clef The Gothic Rooms a lady sitting with a group of writers and artists throws a rose to an Italian singer on the stage of one of Stockholm's finer restaurants. However, the rose lands on a table where a lone man sits:

It is Syrach! exclaimed Sellén, and everyone on the balcony looked at the solitary figure, who wore a red fez on his head and was dressed rather strangely. But Syrach didn´t seem to recognize a single one of his old friends, but put the rose in his button-hole and continued rolling a cigarette.

The lady who had thrown the rose said something unfavourable about the man (who in reality was Ernst Josephson):

- Shut your mouth! the Doctor [Henrik Borg, a cynical, medical doctor who in the novel acts as Strindberg´s spokesperson] cut her off. ´The one who now extinct sits down there, would have been the first man up here tonight, unless you and your equals had not mixed the poison cup for him. You are not even worthy of being spit in the eye by him. No, you took the honour, the bread and self-respect from him, at a moment you are well aware of.´ Then, turning to Sellén:

Let Syrach sit in his dream world; he has it better there than we imagine, and more over he does not recognize us.

At this point a former friend and colleague of Syrach, in then novel called Lage Lang, but in reality the quite famous Norwegian artist Fritz Thaulow, was so stung by the sorry sight of the mentally disturbed Syrach that he rose up and:

wanted to call forth a ´long live!´ and ´hurrah´ for our greatest painter, but fortunately he was deflected, for the police would have been called, and moreover no one in the salon knew the painter, other than possibly as a silly, decrepit human being who was remarked on the streets for his red fez and his strange behaviour. Syrach remained sitting; he sat now with his eyes directed over the group, as if he did not see them, but rather gazed in the distance overhead, surrounded by his dream images that he could not show to others.

There are many examples of cracked geniuses who are admired for their art. Ingenious poets like Friedrich Hölderlin, Gérard de Nerval, Antonin Artaud and Sigbjørn Obstfelder, or artists like Richard Dadd, Charles Meyron and Lars Hertervig. All these men were, like Josephson and Hill, skilled artists even before their madness set in, while many other so-called outsider artists began to express themselves through the arts only after they had become mentally ill.

A common misconception about most of these mentally ill artists is that they, as Strindberg wrote, had it better in their “dream world". Actually they tend to suffer from difficulties in coping with both outer and inner torments. One summer while I worked as a warden in a mental hospital it struck me how many of the patients considered themselves to be incurably ill. How many of them that suffered from agonizing delusions and felt excluded from the world of "normal people", fearing a return to it. Madness is hardly a relief, mostly it means an almost unbearable suffering, something that is evident in Ligabue´s tragic life story.

Someone who have had great significance for the appreciation of “outsider art” was the German psychiatrist and art historian Hans Prinzhorn (1886 -1933), who like so many of his compatriots was suffering from his war experiences. In 1919, Prinzhorn was by the University of Heidelberg entrusted with the systematization and expansion of an art collection consisting of works made by mentally ill patients, all of whom had been diagnosed by Emil Kraepelin (1856-1926). Kraepelin had been a pioneer in efforts to diagnose and systematize mental illnesses. It was Kreapelin who gave rise to the diagnosis of manic-depressive psychosis, which later became known as bipolar disorder, as well as dementia praecox a condition that Paul Bleuler renamed schizophrenia. What Prinzhorn brought to the interpretation of the mental patients' art was his background as an art historian and philosopher, influenced by the philosophy of Ludwig Klages and theories of the social anthropologist Leo Frobeneius. Klages (1872 – 1956) had systematically compiled a huge collection of “graphological” examples. By the term graphology Klages meant the “scientific study” of how individuals' personal characteristics are revealed through their handwriting. Klages was influenced by Nietzsche's ideas about a contrast between the human soul, Seele, i.e. humans´ original life force and a disciplining conscience that Klages labelled as "spirit", Geist. For Klages Seele equalled the original vitality of human beings, their instincts and unique character It was a person´s Seele  that was revealed in her/his handwriting.

The social anthropologist Leo Frobenius (1873 – 1938), who had conducted field research in Romania, Sudan and various locations in North Africa, introduced the concept paideuma, meaning something like "controlling" or "ownership". What Frobenius assumed was that every "cultural circle" is dominated by specific thought patterns that he termed Geist, a mental mould shaping the minds the members of this specific cultural circle.

According to Prinzhorn the mentally ill generally attempted to create order within a highly personal chaos. Attempts that were not circumscribed by any disciplining consciousness, a Geist, instead the insane, in particular those suffering from schizophrenia, tended to rely on their Seele, i.e. their own twisted instincts uninhibited by any socio-cultural norms.

In his influential and richly illustrated book from 1922, Bildnerei der Geisteskranken, Artistry of the Mentally Ill, Prinzhorn stated that the presented works could be described as art in the sense that they were characterized by an extreme, original creativity and expressiveness:

The deeper the phenomenon of expression is anchored within the individual, the higher it ranks as a configuration, the less capable does the quantifying and conceptualizing researcher find himself in coming to grips with it.

Expression depends on the vigour of the creative impulse of an artist, not on the means he use. For a mental patient expression is foremost on her/his mind. It is through their art the insane try to gain a foothold in life, to organize their existence by creating a paideuma they can relate to, though their social exclusion limits this paideuma to their own existence.

Rembrandt´s use of colours is not explained by an analysis of their chemical components, a violinist´s virtuosity cannot be understood by investigating the wavelengths of different tones. To understand the creative power of the mentally ill we have to recall our own beginnings. A child's game reflects its thinking. Primitive humans´ art was a means to understand and control the nature that surrounded them.

Prinzhorn recommended his readers to identify themselves with the insane by reflecting on their own behaviour, for example our habit of doodling when concentration wavers during a meeting, or a lecture. How we create patterns out of star - and cloud formations, or the dirt stains on a wall. The mentally ill are searching for signs that may enable them to create their own means of controlling their existence and making their universe understandable. However, they do so without making use of “our” common reality, our culture circuit, our paideuma.

Prinzhorn gradually lost his own grip on existence. Scientists remained sceptical about his theories and he was never offered a much sought after university position. After three failed marriages Prinzhorn began to present signs of mental instability. He retired from the world, moved in with an aunt in Munich and began to write extensive books related to Nazi ideology, until he died of typhus in 1933, shortly after Hitler came to power.

Even if scientists showed a general a lack of interest in Prinzhorn's ideas and collection of artworks, artists immediately became interested and inspired by them. The Dadaist and Surrealist Max Ernst brought with him a copy of Prinzhorn's book to Paris and the interest spread like wildfire within the surrealist circles. The book was devoured by Breton, Bellmer, Dali and many others, who were caught under its spell. The reading of Prinzhorn was vital to Jean Dubuffet, who launched the concept of L'Art brut, Raw Art. He visited Prinzhorn and several mental institutions, acquiring a large collection of outsider art, which became the backbone of a museum he founded in Lausanne. Dubuffet´s own art became inspired by works of the mentally ill and children's drawings.

In his book Prinzhorn presented in-depth studies of ten "schizophrenic masters" from the collection he had compiled and systematized. He used pseudonyms, but all the artists and their medical records have eventually been identified by using Prinzhorn´s archive material. An example of a schizophrenic artist featured in Prinzhorn's book is the former electrician August Natterer, who in 1907 suffered a mental breakdown followed by an experience that by him was interpreted as a spiritual awakening:

I saw a white spot in the clouds absolutely close – all the clouds paused – then the white spot departed and stood all the time like a board in the sky. On the same board or the screen or stage now images as quick as a flash followed each other, about 10,000 in half an hour… God himself occurred, the witch, who created the world – in between worldly visions: images of war, continents, memorials, castles, beautiful castles, just the glory of the world – but all of this to see in supernal images. They were at least twenty meters big, clear to observe, almost without color like photographs… The images were epiphanies of the Last Judgment. Christ couldn't fulfill the salvation because he was crucified early... God revealed them to me to accomplish the salvation.

This demanding mission resulted in Natterer´s feeling of being constantly followed by God's eyes (he painted different versions of them). Natterer made several suicide attempts and was during six years moved from one mental institution to another, while he wrote down and painted his strange visions. Among other things, we find among them landscape depictions where Natterer indicated the constant presence of the evil witch he assumed was corrupting God´s creation by conceiving an evil and sinful world. Natterer died of typhus in the same year as Prinzhorn.

Some of madness´s blight is certainly loneliness. The difficulty in making themselves understood and their efforts to master it is perhaps part of the strength of several of the mentally ill artists. Because they are considered to be hopelessly insane no one listens to them, but in their art they can reveal their world view and undisturbed proclaim their ideas to the world. It seems that schizophrenic artists do not shy away from showing their art. Most of them seem to be thrilled if they are noticed and even admired.

On the fly leaf of his book Prinzhorn presents a reproduction of a "throttle angel" painted by Franz Bühler. The artwork, as in the case of mentally ill artists like Josephson or Hertervig, is quite sophisticated since Bühler like them was educated in the arts and thus demonstrates basic, technical skills. He had been a teacher of decorative arts at the Strasbourg University for Art, Design and Crafts, but after only three years of employment Bühler was at the university management's request transferred to a mental hospital in Breitenau in Switzerland. Unfortunately, he was later taken to a mental institution in Achem in Germany, where he spent thirty years until he in 1940 was gassed to death with carbon monoxide, as part of the Nazi euthanasia program, which according to official records between September 1939 and August 1941 liquidated 70, 273 mental patients.

Franz Bühler believed he was be persecuted not only by people but by God and his angels as well. His worldview is reminiscent of the final words of Alfred Kubin´s novel Die Andere Seite, “The Other Side", from 1909:

When I ventured back into the world of the living, I discovered that my god only held half-sway. In everything, both great and small, he had to share with an adversary who wanted life. The forces of repulsion and attraction, the twin poles of the earth with their currents, the alternation of the seasons, day and night, black and white - these are battles. True hell lies in the fact that this discordant clash continues within us. Even love has its focus 'between faeces and urine'. The sublime can fall prey to the ridiculous, to derision, irony. The Demiurg is a hybrid.

 Alfred Kubin was like Franz Kafka a German-speaking Czech and in his time an admired artist. In the 1920s he read read Prinzhorn's book and then became particularly fascinated by Franz Bühler´s paintings and drawings. They were like Kubin´s own drawings populated by monsters and threatening, strange animals, which intruded into the human sphere. In The Other Side the disintegrating town Perle is invaded by of a variety of vermin, exotic animals and blood sucking insects. Like Natterer when he suffered his life-shattering psychosis, Kubin could specify the exact date when he was overwhelmed by a new sense of purpose and creativity, which made him write a "great novel" and change his artistic style.

Kubin had had a difficult childhood. The father, who was an officer in the Austro-Hungarian army and land surveyor, was seldom at home. Kubin´s beloved mother was a pianist but very fragile and died when he was ten years old. His father took his young wife´s death very hard and soon remarried her sister, but she also died after a few years and he married for a third time. Kubin was on no good terms with his stepmother and in a constant conflict with his moody father. He failed a military career and as a photographer's apprentice. At the age of nineteen years he felt like a complete loser and tried to shoot himself on his mother's grave, but the rusty gun clicked. Kubin´s father finally agreed to send his artistically talented son to art education in Munich and he soon became a well-known artist, appreciated for its morbid, decadent motifs.

A deep depression took hold of Kubin when his fiancée died, but was eased after a year of misery when he in 1904 got married and inherited an estate in the village of Zwickledt in northern Austria, where he withdrew with his sickly and increasingly morphine dependent wife. When his father died in 1907 Kubin was hit by another severe crisis. In an effort to recover from an overwhelming melancholy he arrived at Lake Garda in Italy where he unexpectedly was overtaken by a great calm. A cascade of mental images engulfed him. Kubin became euphoric, but found himself incapable of drawing everything he perceived, instead he began to write. During days and nights he did in  two months write his first and only novel, Die Andere Seite.

In the emptiness that followed after the novel writing Kubin´s artistic creation power came back and in the following weeks he illustrated his novel, which was published in 1909. He was now a changed man, freed from his previous anxiety, though he kept his pessimistic stance using it to illustrate books by authors such as Edgar Allan Poe, Gérard de Nerval, E.T. A. Hoffmann and - Kafka, "who later on would become so famous."

When I several years ago read The Other Side it was a bewildering experience which has remained with me since then, perhaps because it was an artist's novel, filled with strange images and visions. As when the narrator's wife is plagued by a menacing presence she assumes abides under their apartment. The narrator finds a trap door leading down to damp catacombs extending under the entire town. Down there he is surprised by a wildly rushing, blind white horse, which he follows through the labyrinths until he ends up in his favourite haunt, a seedy tavern. A scene that reminds me of a diary entry by Kafka, when he on the 27th May 1914 described a dream involving a lone white horse, trotting through a deserted alley. It is dusk and sparks fly around the hooves as they are hitting the damp, cobble stones. Demonic horses also play an important role in Kafka's nightmare story A Country Doctor, which Kubin illustrated in 1920, four years before Kafka's death.

There are several correspondences between Kubin and Kafka. I am writing this in Prague and when I travelled here I brought with me an edition of Kafka's diaries from 1909 to November 1911 and there I found Alfred Kubin in several places. In his autobiography, which I read before I came here, Kubin writes that he in 1912 spent a few months in Prague, a city he had not visited since his childhood - Kubin was born in a small town four miles north of Prague. However, while reading Kafka's diaries I found that Kubin was mistaken, it was in 1911 he was in Prague and then he often met with Kafka and his friends, with whom he visited taverns and brothels.

It is difficult to form a clear idea about Kafka´s opinion of Kubin. Kafka was a discerning and critical observer and I have the impression that Kafka used his diaries as sources and inspiration for his literary endeavours, something that is suggested by his detailed descriptions of facial expressions and body movements and often irrelevant scenes and details. When he writes about Kubin it is with a mixture of fascination and irritation.

It appears as if Kafka admired the six years older and well-established artist. Die Andere Seite had been published the year before Kubin turned up in Prague and it had been reviewed in several journals. It must have been known and read by many of Kafka's German-speaking friends. It would not be farfetched to assume that even Kafka had read the novel, especially as there are several similarities not only between Kubin´s misty, crumbling dream city Perla and Prague, but several of the novel's atmospheric descriptions and strange moods seem to be reflected in some of Kafka's writings.

As is the case with the settings in several of Kafka's stories Perla is characterized by a greyish dream aura, with vague contours and absurd incidences. The city's founder and creator, Claus Patera, has from all corners of Europe brought buildings and people to central of Asia, where he had built a cosmopolitan city, like Prague located by a river far from the sea.

Like a mad Creator God, Patera shaped an environment reflecting his own thoughts and inner life. Then Claus Patera is shaken by epileptic seizures the entire city quavers, when he falls ill plague and anxiety spread all over the place. Claus Patera appears to be a harbinger of mad dictators like Hitler and Stalin, whose distorted emotions characterized the societies they created around themselves. Claus Patera is not any revolutionary, but a staunch conservative. His city, with its chaotic government offices, smoky railway stations, grimy churches, damp catacombs, badly assembled tenements and seedy entertainment districts, a conglomerate of a crumbling Europe far from development and modernization.

All people who have been attracted to this godforsaken place appear to be endowed with quirky personalities. The better among them are delicate, hyper-sensitive persons. However, all citizens of Perla are obsessed by manias; collecting compulsion, excessive reading, gambling urge, religious fanaticism and thousands of other forms of overwhelming desires and abuse created by weak nerves, resulting in a surreal state of mind. Hysteria and general tensions are rampant. Citizens seem to have been chosen on the basis of their peculiarities, something which include physical defects. It was conspicuous that so many are misshapen by contorted limbs, crooked backs and malformed noses.

Something Perla shares with many of Kafka's stories is an absurd and almost impenetrable bureaucracy, Kubin´s narrator suffers from it when he tries to obtain an appointment  with his former schoolmate, the dictatorial multimillionaire Claus Patera, undisputed ruler of Dreamland. It is Patera who has sent for the narrator and his wife, paying for their trip and lodgings. But when the narrator wants to encounter him, he is like Kafka's protagonists in his novel drafts Amerika, The Process and The Castle, encountered with a wide variety of bureaucratic problems and obstacles:

On the door was a notice: Do not knock. Inside, a man was asleep. I had to clear my throat three times before any sign of life came into his completely rigid, deeply reflective pose. Then I was favoured with a glance of majestic disdain. “What do you want?” he growled. “Have you a summons? What papers have you brought with you?” Here there was not the same curtness as outside; on the contrary, information came bubbling out. “ To receive your ticket for an audience you need in addition to your birth certificate, baptismal certificate, and marriage certificate, your father’s graduation diploma and your mother’s inoculation certificate. Turn left in the corridor. Administration Room 16, and make your declaration of means, education, and honorary orders. A character witness for your father-in-law is desirable but not absolutely essential.” Whereupon he nodded condescendingly, bent once more over the desk, and began to write with, as I could see, a dry pen.

Against all odds the narrator receives permission to meet the mighty Claus Patera and ask him for permission to leave Dream Land together with his wife. To get in touch with his old schoolmate and involve him in a discussion the narrator wonders if he is happy in Dream Land. Instead of answering Patera shouts: "Give me a star! Give me a star!" He seems to be in a trance state and his face constantly seems to change shape. First, it seems to belong to one person, then another. Soon, it looks like a cloud of faces is sweeping across Patera´s skull, yes - perhaps even visions of the world. His eyes become like two empty mirrors reflecting infinity and the narrator finally doubts if his former friend is really alive. "If the dead could look, that is what their gaze would be like." The narrator panics and rushes out of Patera´s residence.

Kafka´s impression Kubin seems to reflect a similar indeterminacy, Kubin appears to be an elusive, a shifting person. According to Kafla he listened attentively to what people around him said and then had a tendency to reiterate it all with approval, only to at other occasions expose completely opposing views, something Kafka found extremely irritating.

Kubin liked telling sensational stories. Kafka was intrigued, but remained sceptical. When Kubin told about a meeting with Hamsun and how strange the Norwegian author behaved Kafka wondered about Kubin´s truthfulness and claimed in his diary that anyone could produce similar stories based on Hamsun's own tales. Kafka was occasionally astonished by Kubin´s superficiality: “"When you listen to his many stories it is easy to forget to his importance. Suddenly you are reminded of this and become frightened.”

At one moment Kubin could be lively and happy, though suddenly he withdrew within himself and sat “with sagging cheeks” until he was “ brought to life" again. After being alerted he began to take part in the conversation, but soon had difficulty finding the right words and slipped away again. Kafka watched him with scrutiny and Kubin seemed like Claus Patera to be shifting appearance:

very strong, but somewhat monotonous facial expression, he describes the most varied things with the same movement of muscles. Looks different in age, size and strength according to whether he is sitting, standing, wearing just a suit, or an overcoat.

Kubin was kind to Kafka, took him under the arm as they walked together, worrying over his paleness and bad physique, gave tips about stomach pains and constipation, a problem they shared and was shockingly sincere about of his fancy for women and interest in sex. Kafka was fascinated by that part of Kubin´s storytelling. The shared an interest in sex and death. In his diary, Kafka writes frankly and rather coarsely about Kubin´s fascination with corpulent women with large breasts, a fancy Kubin explained as being developed due to a sexual relationship he had maintained with a classmate's mother, who had seduced him when he was fifteen years of age.

Kafka and Kubin apparently shared a mixture of terror of and fascination with their own sexuality and the feminine mystery. I guess this could be due to the brothel culture that characterized the time and their circle of friends. Carnal “love" existed in the shape of the soiled and callous atmosphere of the brothels, side by side with sincere friendship with, affection towards and appreciation of women. In Kafka's case, more so than in Kubin´s. Kubin was sincerely attached to the two women of his, making great sacrifices for them, though he was also a chauvinistic womanizer, maintaining several permanent relationships with voluptuous mistresses, of whom he displayed obscene snapshots to the engrossed Kafka.

Kubin and Kafka did apparently not become close friends. On 22^nd of July 1914 Kafka wrote a quite formal postcard to Kubin. World War I had just broken out and Kafka had recently experienced a shattering separation from Felice Bauer, that just ten days before the card to Kubin  had culminated in an excruciating scene in a hotel room in Berlin, where Kafka was held accountable for his behaviour by Felice, her sister and a mutual friend.

Dear Herr Kubin,

Many thanks for the card, which found me in a stupid state from which I am not yet wholly recovered; that is why I have not answered. Now I am travelling up and down the Baltic. You are no doubt working hard in the peace of your beautiful estate. Perhaps I will someday find word for saying again what your work has meant to me.  

Yours F. Kafka

Since I came to Prague a couple of days ago, I have during late evenings been writing on this blog post and it is thus only natural that I have been thinking about Kafka and that he entered into my writings about Ligabue. The day before yesterday, I followed my daughter and granddaughter on a visit to the doctor. It turned out that the clinic was not far from the new Jewish cemetery where Kafka is buried. It made an eerie impression, desolate in a twilight haze, with trees and tombstones covered by ivy. No flowers or ornaments, only pitch black or grey tombstones. Kafka's grave was easy to find since several signs pointed the way.

The same evening I went to IKEA to buy Christmas food and some household items. As usual I examined the titles of the books that decorate the bookshelves. Wherever you find yourself in the world IKEA exposes Swedish books on its shelves. To my great surprise I have seen excellent Swedish classics at IKEA in New York, Santo Domingo and Singapore. Now I was struck by amazement when I amid twenty copies of Katarina Mazetti´s Tarzan´s Tears and five copies of Lars Ahlin´s If discovered a copy of Torsten Ekbom´s The Invisible Court of Law: A book about Franz Kafka. Here at IKEA, in Kafka´s hometown, stood an excellent book that I had been hunting after for years, humiliated as a decorative filling of IKEA´s Billy bookcase.

After reading his books on Beckett and Stravinsky, I had long wanted to read Ekbom´s Kafka biography and now it turned up when I needed it the most. For a long time I went around wondering if I would write and thank Ekbom for being such an excellent guide to European avant-garde in art, music and literature. I never wrote to him and now Torsten Ekbom is dead.

I flipped through the book and found a chapter entitled "Kafka's animals." Here was a connection between Ligabue, Kubin and Kafka - their identification with various animals. I approached a store clerk and asked if I could purchase the book. He shook his head: "No English", but took the book and disappeared. Maybe he was going to ask for someone who could speak English. I waited, and after a minute the clerk came back and gave me the book with the words: "Take book". I looked at him questioningly. He smiled broadly and said, "Present." "Sure?" I wondered uncertainly. "Sure," he replied: "Christmas present from IKEA." Grateful and surprised I devoured the book after I had come home to the apartment and it met all my great expectations.

Here were they all - Kafka´s horses, monkeys, dogs, mice, beetles, vultures, pigs and moles. Fable animals like unicorns, dragons and green kangaroo-like creatures with human faces and several metres long tails. Hybrids between sheep and cats. Pharmacy assistants with squirrel tales, singing mice and lecturing monkeys as well as Odradek, immortal but neither thing, animal or human. Kafka identified himself with them all, not like Ligabue who imagined himself to be different predators; tigers, falcons and foxes. Not like Kubin who in his drawings transformed himself into solitary, sex driven monsters. Unlike them Kafka identified himself with humble, threatened or hunted creatures. Or those that were imprisoned - "I carry the bars within me." "I, a free ape, submitted myself to this yoke." There are also the degraded or forgotten creatures: "and if you are treated like a dog the whole time, you end up thinking that´s what you are.”

Ligabue roaring at his easel, Kubin sublimating his horror and sexuality by drawing fearsome animals and Kafka who time and again assumed an animal´s persona, make me recall a Dutch childrens´ TV series, De Fabeltjeskrant, called The Daily Fable in the UK, which began with Mr. Owl reading a newspaper while singing singing:  

Here are animals´ thoughts and dealings. 

Animals have people´s feelings. 

Animals are like girls and boys, 

playing games and making noise,

 they are females and males, 

at least in fables and fairy tales. 

Danchin, Laurent (2006) L´art brut: L´instinct créateur. Paris: Gallimard. Kafka, Franz (1988) Diaries, 1910-1923. New York: Schocken Books.  Kafka, Franz (2007) Metamorphosis and Other Stories. London: Penguin Classics. Kubin, Alfred (1973) The Other Side. Harmondsworth: Penguin Classics.  Kubin, Alfred (2004) Demoni e visioni notturne. Milano: Abscondita. Parmiggiani, Sandro och Sergio Neri (2016) Ligabue. Milano: Skira Editore. Prinzhorn, Hans (1972) Artistry of the mentally ill: a contribution to the psychology and psychopathology of configuration. New York: Springer. Serafini, Giuliano (2005) Ligabue, Art Dossier, No. 211.

Andreassi, Raffaele (1962) Il vero naif3 https://www.youtube.com/watch?v=8OpJLvlJJ-U Nocita, Salvatore (1977) Ligabue, mini-serie in 3 puntate, RAI https://www.youtube.com/watch?v=0J5Zh8mQRx8

Ibland ser jag filmer flera gånger och kan då förvånas över hur jag fullständigt har glömt bort flera scener, även om det enbart gått ett par månader sedan jag sist såg dem. Men, det kan också vara tvärtom. Decennier kan ha passerat innan jag ser om en film och då finner hur bra jag minns vissa scener. Exempelvis floden Pos dimhölja flodbankar, Emilias vidsträckta leråkrar och glesa poppelskogar från en film om Antonio Ligabue som jag så på svensk TV någon gång i slutet av sjuttiotalet.

Jag hittade filmen på nätet nu då jag här i Prag sitter barnvakt för min äldsta dotters lilla flicka, mitt första barnbarn. Att jag letade rätt på filmen berodde på att jag för en vecka sedan i Rom såg en utställning med Ligabues konst och blev då lika imponerad som när jag första gången konfronterades med hans tavlor för sjutton år sedan, även den gången i Rom. Sedan dess har jag läst en hel del om Ligabues märkliga livsöde och även sett en av hans tavlor i ett privathem i Rom – en katt med en råtta i gapet.

Filmen Ligabue, speciellt den första delen i en serie med tre avsnitt som producerades av RAI 1977, skildrar eftertänksamt och poetiskt en utanförstående särlings ensamma liv. Den börjar med att den tjugoårige Ligabue 1919 i sällskap med två gendarmer kommer till staden Gualtieri på Poslätten. Det är mitt i vintern, rått och fuktigt och han förs till ett kommunalt hem för ”husvilla tiggare”. I filmen talar han utmärkt italienska, men i verkligheten kunde Ligabue inte säga ett ord på det språket.

Han var född i Schweiz och hade sedan han var ett år bott hos tysktalande fosterföräldrar och även i olika omgångar vistats på mentalsjukhus. Det var hans fostermor som begärt att han skulle utlämnas till Italien, eftersom hans styvfar kom därifrån, närmare bestämt Gualtieri. Fostermodern skrev flera brev till myndigheterna i Gualtieri och förklarade att bortsett från sina återkommande anfall av okontrollerbar ilska var Ligabue en snäll och harmlös människa. Eftersom han var vuxen kunde hon inte längre ta hand om honom, eller handskas med hans utbrott. Ligabues styvfar fanns inte i Gualtieri och även om han hade varit där skulle Ligabue säkerligen ha undvikit honom. Han hatade sin styvfar som han med visst fog under hela sitt liv anklagade för att ha förgiftat hans mor och tre yngre bröder. Officiellt dog de alla av matförgiftning efter att ha levt i ”smuts och armod”.

Filmen Ligabue utstrålar ett ”neorealistiskt”, melankoliskt stämningsläge som vi känner igen från Vittorio de Sicas oförglömliga mästerverk Cykeltjuven och Umberto D. Det är ingen tillfällighet eftersom det var Cesare Zavattini som skrev manus till Ligabue och dessutom till så gott som samtliga av da Sicas filmer och även en mängd andra italienska filmer från neorealismens storhetstid. Zavattini, som kom från samma område av Emilia Romagna där Ligabue levde, hade vid flera tillfällen träffat konstnären och skrev 1966, ett år efter Ligabues död en diktcykel om hans tragiska liv.

Zavattinis filmberättelse om Ligabue är ett exempel på en berättelse om det missförstådda geniet, fast i Ligabues fall var det värre en så. Han var ful och talade hela sitt liv en märklig blandning av tyska och italienska. Våldsamma utbrott och självstympning gjorde att han vid flera tillfällen tvångsintogs på mentalsjukhus. Under många år isolerade han sig fullständigt från människor och levde som en eremit med sina kaniner och hundar i en primitiv hydda han byggt vid Pos strand. Eländigt klädd och frånstötande undvek folk honom, speciellt som han brukade spionera på tvätterskorna vid floden och ibland, till deras förskräckelse, kom ut från buskarna och enträget bad om ”en liten kyss”. Han hade under något år arbetat tillsammans med de utfattiga män som hämtade lera från flodens stränder, men blivit så illa hånad och häcklad att han valde att leva skild från människor. Han älskade djur mer än människor och sa senare i livet att han hellre hade velat bli född som ett djur än leva som människa.

En gripande dokumentärfilm av Raffaele Andreassi från 1962 visar hur Ligabue med en spegel kring halsen vandrar längs Pos stränder medan han med jämna mellanrum utbrister i djuriska tjut, han låter som fåglar och rovdjur. Emellanåt tar han upp spegeln och betraktar sig i den som för att minnas hur han såg ut då han brast ut i ett visst skri.

Andreassi visar också i en lång sekvens hur Ligabue gick tillväga då han målade. Först klädde han sig till kvinna, med förklaringen: ”Jag tycker om det. Jag känner mig fri.” Sedan gick han fram till stafflit, hukade sig och kröp ihop för att efter någon minut stäcka på sig igen. Ligabue tycktes plågas och brast ut i djuriska skrin. Ritualen upprepades flera gånger innan Ligabue grep penseln och började måla. Helt utan synlig förebild. Det var ett självporträtt han arbetade med och liksom i alla sina porträtt började han med ögonen. Då man ser den verklige Ligabue förstår man att Zavattinis film är en skönmålning av denne ytterst märklige och uppenbarligen galne konstnär. I filmen Ligabue får man uppfattningen att Ligabue successivt bryts ner av sina erfarenheter av fattigdom och utanförskap och det kan givetvis ha haft en destruktiv inverkan på hans psyke, men det tycks som om han var tämligen obalanserad och med grava psykiska problem redan vid unga år.

Men, det är också en sann film. Ligabue plågades av sin omgivning och sökte sig till djuren som han kände väl. Redan innan han började måla tog Ligabue lera från Pos stränder och med vatten och saliv formade han förbluffande realistiska skulpturer av olika djur, flera av dem gjöts i brons efter det att han blivit berömd.

Då han bodde som enstöring i sin hydda retade sig jägare och fiskare på att han ibland störde dem och försökte hindra dem från att skjuta änder, fasaner och vaktlar, eller rusade fram och slängde tillbaka fångade fiskar i vattnet. Han omgav sig alltid med hundar och kaniner. Det spred sig snart att han på träden kring sin hydda med kol och annat material målade kvinnor och djur på trädstammarna och omgav sin boplats med sina imponerande lerskulturer, något som gjorde att Gualtieris inom bygden mest kände konstnär, skulptören Marino Renato Mazzacurati som senare blev känd för sina minnesmärken över partisaner och soldater, 1928 sökte upp den udde luffaren, som i den lilla staden var känd som Al Matt (Galningen) eller Al Tedesch (Tysken). 

Mazzacurati lyckades förmå Ligabue att flytta in i ett uthus vid sin bostad och under flera år kom Ligabue att använda det till hem och bostad. Mazzacurati gav Ligabue pannåer och oljefärger och snart blommade Liagbues konst ut på ett ofattbart sätt. Redan från början var han en skicklig, om än något osäker artist. Hans första verk utmärker sig genom att han använde färgen tunt, uppblandad med terpentin. Till en början målade han exotiska djur, i allmänhet med inspiration från tidningsurklipp, böcker som Alfred Brehms stora volymer om vilda djur, eller samlarkort från köttextrakstfirman Liebig.

Oftast låter han djuren spela huvudrollen, men ibland skymtar han själv i bakgrunden, som i nedanstående tidiga målning där vi ser honom i bakgrunden, iförd tropikhjälm och i sällskap med en afrikanska.

Snart började Ligabue använda allt tjockare lager med oljefärg på ett sätt som kan påminna om van Gogh, Han frigör sig från sina förlagor och börjar djärvt måla direkt på dukar och pannåer. Han söker motiv från sina schweiziska minnen, med diligenser som med kraftiga hästar störtar fram genom alplandskap, eller så målar han bondgårdar och husdjur från sina omgivningar i Po.

Relativt välkänt är hans tidiga porträtt av en död grannflicka som han målade med hennes mor som förlaga. 

Men oftast är det dramatik Ligabue söker. Hästar som skräms av blixtar eller djur som anfalls av rovdjur. Medan han målar lever han sig in i djurödena – morrar, gläfser, gnyr och gnäller.

Även om det kan finnas människor med i bilden är det dock i allmänhet djuren som Ligabue identifierar sig med. Som i hans målning av ett par  aggressiva gorillor, med inspiration från ett Libiegkort, som rövat bort en kvinna.

Eller så skildrar han sig som djuret utanför gemenskapen, exempelvis som en räv som stulit en höna.

Mest patetisk och suverän blir Ligabue då han stiger in i sin fantasis djungler och förvandlar sig till tiger eller lejon.,ofta anfallna och till synes även plågsamt besegrade av boaormar eller enorma jättespindlar.

Ligabues produktion är av ojämn kvalité, men allt som oftast är målningarna noggrant utförda och förbluffande välgjorda, speciellt med tanke på hans bristfälliga undervisning och svåra mentala och fysiska handikapp. Som störst är han i sina djur- och djungelskildringar, därmed inte olik den störste av alla naiva konstnärer tullnären Henri Rousseau - exotism, djärvhet, realism.

Fast i verkliga livet var Ligabue en kämpande man, pinad och missförstådd. Ständigt på jakt efter en kvinna, men avvisad genom sin misär, fulhet och galenskap. Andreassi skildrar plågsamt och närgånget i sin dokumentärfilm Ligabues flirt med sin ”älskade” Celestina, dotter till ägarinnan till ett matställe, bar och enkelt härbärge i Gualtieri där Ligabue brukade hålla till och även bodde under en tid. Vi ser hur Ligabue kurtiserar Celestina och förtvivlat ber henne om en kyss, men hur hon drar sig undan, även om hon inte direkt avvisar sin patetiske beundrare. Hon är väl medveten om Ligabues berömmelse, han ger henne teckningar och målar av henne. Konstverk som snart kommer att betinga höga priser.

Ligabue är ett oförklarligt, konstnärligt fenomen; en naturbegåvning. Folk började, till hans stora förtvivlan, men även stolthet, att ansätta honom med begäran om konstverk. Förtvivlan eftersom det för Ligabue var både en plåga och njutning att måla. En rituell handling som krävde tid, koncentration och komplicerade, magiska förberedelser. Men hans eftertraktade verk betydde också upprättelse. Han visste nu att det hån och förakt som tidigare riktats mot honom neutraliserades genom den smickrande uppmärksamhet han åtnjöt från press, konstetablissemang och relativt förmögna magnater. Hans självporträtt blev allt monumentalare, även om de bevarade sitt sin skoningslösa klarsyn.

Ligabue fick råd att köpa en bil och betala en chaufför, men mest njöt han av friheten att få fara genom Emilia Romagna på sin röda motorcykel. Den blev också början till hans undergång och död. 1961 körde Ligabue omkull och blev ordentligt skadad, något som antagligen ledde till en partiell förlamning några månader senare. Han blev oförmögen att röra sin högra sida. Ligabue kunde inte länge måla och blev fram till sin död 1965 sängliggande på ett sjukhem.

Speciellt i Italien har Ligabues berömmelse ökat för varje år. Han fick en ståtlig stadsbegravning i Gualtieri, som nu hyser ett välbesökt museum tillägnat minnet av stadens store son.

När jag ser Ligabues konst och tänker på hur folk undvek samröre med honom, hans förtvivlade vädjan om en kyss från kvinnor, dyker två minnen från min militärtjänstgöring upp. Ett är när jag och ett gäng kamrater i uniform dansade på ett ställe som hette Sjöstugan och en höggradigt berusad stackare, med rödflammigt ansikte och grova drag satt på en stol, sträckte ut armarna efter varje flicka som dök upp inom räckhåll och på bred göingska ropade: ”Ge mej en liden puss!”

Vid ett annat tillfälle kom jag sent tillbaka till regementet, på den tiden hade vi inte kvällspermission. På väg till kasernen, det var mitt i vintern och mycket snö, stötte jag på en tanig kille som vankade fram och tillbaka i nattmörkret. Han kom fram till mig och sa: ”Du verkar vara en hygglig kille. Kan du inte hjälpa mig?” ”Med vad då?” ”Följ med mig till logementet så att de ser att jag har en kompis”. ”Vad menar du?” ”Jag är så förbaskat ensam och de andra plågar mig hela tiden.” Givetvis följde jag honom till logementet och sa adjö till stackaren med ett hjärtligt handslag. Det fanns åtta mannar i varje logement och de övriga sju låtsades sova.

I flera månader plågades jag av den där ensamma killen. Han ville så förtvivlat gärna vara min vän, men han gick mig på nerverna, hur synd jag än tyckte om honom. Speciellt irriterande var det när han undrade hur man kom i kontakt med ”brudar”. Han såg ett samband mellan sin kontaktlöshet med plågoandarna och sin oförmåga att attrahera kvinnor. Hans beklämmande framtoning fick det att vända sig i magen på mig.

En del av de utanförståendes förtvivlan är deras insikt om sin särart, samtidigt som människorna omkring dem hyser skräck för svagheterna de finner inom sig själva. Plågandet av särpräglade individer, eller försöken att hålla dem på behörigt avstånd, grundar sig nog på det faktum att vi finner våra egna drag hos dem. Sådant vi inte vill kännas vid inom oss själva. Kanske är det även orsaken till alla dessa filmer och böcker om misskända, galna genier som väcker vår sympati. Tack och lov befinner de sig på behörigt avstånd från oss, hade de varit alltför nära hade de antagligen blivit lika besvärande som min ”vän” på regementet.

De riktigt galna genierna. De som satt inspärrade på mentalsjukhus, har liksom ”primitiva” konstnärer haft en stor inverkan på den moderna konsten. Vid förra sekelskiftet skrevs det mycket om ”ursprungskraften”. Man sökte efter svar på kreativitetens gåta och redan innan Freud anade man att det hos skapande konstnärer fanns ett undermedvetet källsprång  Det fanns artister och författare som ansåg att exempelvis konstnärer som Carl Fredrik Hill och Ernst Josephson, som fortsatte sitt skapande efter sammanbrott och mentalsjukdom, genom sjukdomen hade befriats från sina begränsningar och därmed kunde ge fritt utlopp åt sin skapande fantasi.

I ett berömt avsnitt i Strindbergs nyckelroman Götiska Rummen kastar en dam en ros till en italiensk sångare på estraden av en Stockholms finare krogar. Men rosen når inte fram utan hamnar på Syrachs bord, en man med en ”något bisarr klädsel” och fez på huvudet. Han sätter rosen i knapphålet, men tycks inte känna igen de tidigare vännerna som hojtar åt honom.  Damen som kastat rosen säger något ofördelaktigt om den stackars konstnären, verklighetens Ernst Josephson:

– Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad, skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och dina vederlikar blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av honom, den gången du vet!

Därpå vänd till Sellén:

– Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi anar, och han känner för övrigt icke igen oss!

En konstnär i sällskapet vill resa sig upp, utbringa en skål och högljutt hylla Sveriges störste konstnär. Men tilltaget avstyrs när de andra påpekar att det:

… fanns ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda fez och sina besynnerliga åtbörder.

Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen, liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina drömbilder dem han icke kunde visa andra.

Spruckna genier som beundrats för sin sjukdomskonst är exempelvis de geniala diktarna Friedrich Hölderlin, Gérard de Nerval, Antonin Artaud och Sigbjørn Obstfelder, eller konstnärer som Richard Dadd, Charles Meyron och Lars Hertervig. Alla dessa var, liksom Josephson och Hill, skickliga artister även före sin galenskap, medan många andra så kallade utanförskapsartister, outsider artists, började uttrycka sig i konst först efter det att de blivit psykiskt sjuka.

Gemensamt för de flesta av dessa mentalsjuka konstnärer är inte att de som Strindberg skriver hade det bättre i ”sin drömda värld”, snarare ansattes de svårt av både av yttre och inre kval. Då jag en sommar arbetade som vårdare på ett mentalsjukhus slog det mig hur många av patienterna som ansåg sig vara psykiskt sjuka. Hur flera av dem led av plågsamma vanföreställningar och kände sig uteslutna från de ”normalas” värld. Galenskap är knappast en befrielse, snarast ett svårt lidande, något som inte minst Ligabues tragiska livsöde visar.

Någon som haft stor betydelse för utanförskapskonstens genomslag var den tyske psykiatrikern och konsthistorikern Hans Prinzhorn (1886 -1933), som så många samtida landsmän svårt märkt av sina krigsupplevelser. 1919 fick han uppdraget att vid Heidelbergs universitet systematisera och utöka en konstsamling som uteslutande bestod av verk gjorda av mentalsjuka patienter, som samtliga hade diagnostiserats av Emil Kraepelin (1856 – 1926). Kraepelin var en pionjär inom försöken att diagnostisera och systematisera sinnessjukdomar. Det är han som gav upphov till diagnosen manisk-depressiv pyskos, som sedermera fick beteckningen bipolärt syndrom, och dementia praecox ett tillstånd som Paul Bleuler döpte om till schizofreni. Vad Prinzhorn förde med sig till tolkningen av mentalpatienternas konst var en bakgrund som konsthistoriker och en livsfilosofi präglad av filosofen Ludwig Klages och antropologen Leo Frobeneius.

Klages systematiskt sammanställda arbeten kring grafologi, alltså hur individers personliga egenskaper avslöjas genom deras handstil, har haft stor betydelse. Klages var påverkad av Nietzsches tankegångar kring en motsats mellan människans själ (Seele), hennes ursprungliga driftsliv och en disciplinerande medvetenhet, som Klages betecknade som ”ande” (Geist). För honom kunde driftslivet jämställas med Seele, d.v.s. den ursprungliga livskraften hos människan, hennes karaktär, och det var den som framträdde i handstilen.

Socialantropologen Leo Frobenius, som bedrivit fältforskning i Rumänien, Sudan och olika platser i Nordafrika, införde begreppet paideuma, kanske något i still med ”kontrollerande” eller ”ägande”. Vad Frobenius antog var att varje ”kulturkrets” domineras av vissa tankemönster med en speciell form/karaktär som han benämnde - Geist, ett sätt att skapa en ordning i tillvaron, ett mönster varje medlem i en kulturkrets kunde relatera sig till.

För Prinzhorn blev de mentalsjukas konst liktydig med försök att skapa ordning i ett personligt kaos, men dessa försök tyglades inte av något disciplinerande medvetande,Geist, utan var istället relaterade till deras Seele, deras förvrängda driftsliv, precis som handstilen inte speglar en kultur, utan en personlighet

I sin inflytelserika och rikt illustrerade bok från 1922, Bildnerei der Geisteskranken, ”De mentalsjukas artisteri”, skriver Prinzhorn att de verk han presenterar kan betecknas som konst i den meningen att de präglas av en extrem, ursprunglig skaparkraft och uttrycksfullhet:

Ju grundligare uttrycket är förankrat i individens särpräglade tänkande, desto kraftfullare blir framställningen och därmed blir det också svårare för forskaren att beskriva och förstå vad det egentligen rör sig om.

Det är livskraften hos den skapande konstnären som styr uttrycket, inte medlen. För mentalpatienten är uttrycket a och o. Genom sin konst kämpar hon/han för att få fotfäste i tillvaron, ordna den, skapa ett paideuma att förhålla sig till. Rembrandts användande av olika färger förklaras inte genom en analys av deras kemiska sammansättning, en violinists virtuositet förklaras inte genom de olika tonhöjderna.

För att förstå de mentalsjukas skaparkraft bör vi söka oss tillbaka i tiden, till ursprungligheten. Till barnets lek som speglar dess tänkande, till den primitiva människans användande av konsten som ett besvärjande av tillvaron. Prinzhorn rekommenderade sina läsare att försöka sätta sig in i de sinnessjukas föreställningsvärld genom att till exempel fundera över hur vi har för vana att klottra då vi tappar koncentrationen under ett möte eller en föreläsning. Hur vi skapar mönster av molnformationer eller smutsfläckar på en mur. De mentalsjuka skapar sina egna kontrollmekanismer, men de är befriade från vår kontrollerande verklighet, vår kulturkrets, vår paideuma.

Prinzhorn tappade själv successivt greppet om tillvaron. Vetenskapsmän var skeptiska mot hans teorier och han erbjöds aldrig en hett eftertraktad universitetstjänst. Efter tre havererade äktenskap började Prinzhorn visa tecken på psykisk ohälsa. Han drog sig tillbaka från världen, flyttade in hos en moster i München och började skriva omfattande och uppskattande böcker om nazismen tills han dog i tyfus 1933, strax efter Hitlers makttillträde.

Visade vetenskapsmännen i allmänhet ett bristande intresse för Prinzhorns verk så blev konstnärer desto mer gripna av det. Dadaisten och surrealisten Max Ernst hade med sig ett exemplar av Prinzhorns bok till Paris och intresset spred sig som en löpeld bland surrealistkretsarna och den lästes av Breton, Bellmer, Dali och många andra som greps av dess budskap. Läsningen blev livsavgörande för Jean Dubuffet som lanserade begreppet L´Art Brut, Rå konst. Han besökte Prinzhorn och flera mentalsjukhus och skaffade sig efterhand en stor samling utomståendekonst, som blev stommen för ett museum i Lausanne. Dubuffet lät sig också inspireras av de mentalsjukas konst och barnteckningar.

I sin bok presenterade Prinzhorn ingående studier av tio ”schizofrena mästare” ur den samling han sammanställt och systematiserat. Han använde pseudonymer, men samtliga konstnärer och deras sjukjournaler har identifierats med hjälp av Prinzhorns välordnade arkivmaterial. Som exempel på en schizofren mästare presenterad i Prinzhorns bok kan tas den före detta elektrikern August Natterer, som 1907 skakades i grunden av en psykisk kollaps, av honom tolkad som ett andligt uppvaknande:

Jag såg en vit fläck bland molnen helt nära - alla moln upphörde röra sig - då flyttade den vita fläcken sig och stod sedan hela tiden kvar som ett riktmärke på himlen. På samma plats, eller skärm, eller scen, uppenbarade sig i blixtsnabb följd, under en halvtimmes tid, ungefär 10 000 scenerier  ... Gud själv uppenbarade sig, häxan, som skapat världen - mellan världsliga visioner: bilder av krig, kontinenter, minnesmärken, slott, vackra slott, all världens märkligheter - men allt detta manifesterade sig i överjordiska bilder. De var minst tjugo meter höga, tydliga att betrakta, nästan utan färg, som fotografier ... Bilderna var uppenbarelser av den Yttersta domen. Kristus kunde inte fullfölja frälsningen eftersom han korsfästes alltför tidigt ... Gud uppenbarade allt för mig eftersom det var jag som skulle frälsa välden.

Det krävande uppdraget fick till följd att Natterer kände hur Guds blick ständigt följde honom (han målade flera versioner av den). Natterer gjorde flera självmordsförsök och fördes under sex år från mentalsjukhus till mentalsjukhus, alltmedan han tecknade sina märkliga versioner. Bland annat finner vi bland dem landskapskildringar där Natterer framställer den ondskefulla häxans ständiga närvaro i sin skapelse. Natterer dog i tyfus samma år som Prinzhorn.

En del av galenskapens tragik är säkerligen ensamheten. Svårigheten att göra sig förstådd är kanske en del av styrkan i flera av de mentalsjukas konst. Eftersom de är galna lyssnar ingen på dem, men i sin konst kan de uttrycka sig och ostört förkunna sina idéer för omvärlden. De kan genom sin konst visualisera sina tankar. Det tycks som om de galna inte alls skyggar för att visa sin konst. De flesta av dem tycks vara stolta över att få den uppmärksammad och beundrad.

På försättsbladet till sin bok presenterar Prinzhorn en reproduktion av en ”strypängel” målad av Franz Bühler. Att konstverket liksom hos mentalsjuka artister som Josephson eller Hertervig visar på ett grundläggande kunnande beror på att Bühler liksom de var konstnärligt utbildad. Han var lärare i konsthantverk vid Strasbourgs högskola för konst-, design och konsthantverk, men efter tre års anställning fördes han på högskoleledningens begäran till mentalsjukhuset i Breitenau i Schweiz. Olyckligtvis togs han senare till mentalsjukhuset i Achem i Tyskland. Där tillbringade han trettio år tills han 1940 gasades ihjäl med kolmonoxid, som en del av nazisternas eutanasiprogram, som mellan september 1939 och augusti 1941 ledde till att, enligt myndigheternas bokföring, 70 273 mentalpatienter likviderades.

Franz Bühler trodde sig vara förföljd inte enbart av människor utan även av Gud och hans änglar. Hans världsbild påminner om slutorden i Alfred Kubins roman Die Andere Seite, ”Den andra sidan”, från 1909:

När jag vågat mig tillbaka till livet [efter att ha vistats en tid på ett mentalsjukhus], upptäckte jag att min Gud enbart till hälften behärskade världen. Inom det största och det minsta delade han makten med en motståndare. De frånstötande och de attraktiva krafterna är världens motpoler [...] årstidernas växlingar, dag och natt, svart och vitt – det är kamp. Det verkliga helvetet uppkommer genom det motsägelsefulla dubbelspel som detta tillstånd förpassar oss till. Själva kärleken har sin brännpunkt ”mellan avlopp och latrin". Sublima ögonblick förvanskas till löje, förakt och ironi. Skaparguden är en hermafrodit.

 Alfred Kubin, liksom Kafka en tysktalande tjeck, var en på sin tid beundrad konstnär som under tjugotalet läste Prinzhorns bok och framförallt blev gripen av Bühlers konst och öde. Bühlers tavlor var liksom Kubins teckningar befolkade av monster och ofta hotfulla, underliga djur. I Die Andere Seite invaderas den sönderfallande staden Perle av en mängd ohyra, exotiska djur och insekter. Liksom Natterer när han drabbades av sin psykos kunde även Kubin ange den exakta tidpunkten då han överväldigades av skaparkraft och fick idén att skriva en ”fantastisk roman”.

Kubin hade haft en svår barndom. Fadern, som var officer och lantmätare var sällan hemma och hans mor, som var pianist, dog när han var tio år. Fadern tog dödsfallet mycket hårt och gifte om sig med den döda hustruns syster, men även hon dog efter ett par år och han gifte sig för tredje gången. Kubin drog inte jämt med sin styvmor och var i ständig konflikt med sin far. Han misslyckades med en militär karriär och som fotograflärling och försökte som nittonåring skjuta sig på moderns grav, men revolvern klickade. Fadern gick slutligen med på att skicka sin konstnärligt begåvade son till konstutbildning i München och Kubin blev snart en välkänd konstnär, uppskattad för sina morbida, dekadenta motiv.

En depression som drabbade honom när hans fästmö dog mildrades då Kubin1904 gifte sig och ärvde ett gods i byn Zwickledt i norra Österrike, dit han drog sig tillbaka med sin sjukliga och alltmer morfinberoende hustru. Då fadern dog 1907 drabbades Kubin av en svår skaparkris och drogs in i nattsvart melankoli. Under ett försök till återhämtning anlände han med en god vän till Gardasjön i Italien där ett oväntat stort lugn infann sig. En störtsjö av mentala bilder drabbade honom, men Kubin fann sig totalt oförmögen att fästa dem på papper, istället började han ett febrilt skrivande och under dagar och nätter i tolv veckor skrev han sin första och enda roman, Die Andere Seite.

I tomheten som följde efter romanskrivandet kom Kubins konstnärliga skapakraft tillbaka och under de följande veckorna illustrerade han sin roman, som kom ut 1909. Han var nu en förändrad man, befriad från sin tidigare ångest och med en helt ny tecknarstil, fast han bevarade sin svartsyn som han använde för att illustrera böcker av författare som Edgar Allan Poe, Gérard de Nerval, E.T.A. Hoffman och – Kafka, ”som sedermera skulle bli så berömd”.

Då jag för flera år sedan läste Den andra sidan blev det en omtumlande upplevelse som sedan följt mig, kanske för att den var en bildkonstnärs roman, fylld med märkliga bilder och visioner. Som när berättarens hustru tycker att hon plågas av en hotfull närvaro och berättaren finner en dörr som leder ner till fuktiga katakomber, där han överraskas av en vilt framrusande, blind vit häst som han springande förföljer genom de underjordiska gångarna tills han hamnar på sin stamkrog. En scen som påminner mig om en dagboksanteckning av Kafka från den 27:e maj 1914 där han beskriver en drömscen med en ensam vit häst som travar genom en öde stad. Det slår gnistor kring hovarna när de träffar stenläggningen på de skymningstomma gatorna. Demoniska hästar spelar också en viktig roll i Kafkas mardrömsberättelse En läkare på landet, som Kubin illustrerade 1920, fyra år innan Kafkas död.

Det finns flera sammanträffande mellan Kubin och Kafka. När jag nu åkte till Prag hade jag med mig en utgåva av Kafkas Dagböcker 1909 – november 1911, i dem dök Alfred Kubin upp på flera ställen. I Kubins självbiografi som jag läst innan jag for hit skriver han att han under ett par månader under 1912 återvände till Prag, en stad som han inte besökt sedan sin barndom – Kubin var född i en liten stad fyra mil norr om Prag. Men, bland Kafkas dagböcker fann jag att Kubin misstagit sig, det var 1911 han var i Prag och då träffade han ofta Kafka och hans vänner, tillsammans med vilka han besökte krogar och bordeller.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning om vad Kafka egentligen tyckte om Kubin. Kafka var en skarpsynt och kritisk iakttagare. Intrycket är att Kafka använde sina dagböcker som förlagor till sitt skönlitterära skrivande, något som de detaljerade beskrivningarna av ansikten och kroppsrörelser, liksom ofta ovidkommande scener och detaljer, tyder på. Då han skriver om Kubin är det med en blandning av fascination och irritation.

Det framgår att Kafka beundrade den sex år äldre och väletablerade artisten. Die Andere Seite,var utkommen sedan ett år tillbaka och recenserad i flera tidskrifter. Den måste ha varit känd och läst av flera av Kafkas tyskspråkiga vänner. Det vore inte långsökt att anta att även Kafka läst romanen, speciellt som det finns flera beröringspunkter inte enbart mellan Kubins dimhöljda, sönderfallande drömstad Perla och Prag, utan också att flera av romanens stämnigslägen och beskrivningar tycks återspeglas i Kafkas författarskap.

Liksom fallet är med platserna i flera av Kafkas berättelser är Perla insvept i en gråmelerad drömatmosfär, med obestämda konturer och absurda sammanträffanden. Stadens grundare och skapare, Claus Patera, har från alla Europas hörn och kanter fört med sig byggnader och människor till det inre av Asien där han låtit bygga upp kosmopolitisk stad som likt Prag ligger vid en flod fjärran från havet.

Likt en galen demiurg, skapargud, har Patera åstadkommit en miljö som speglar hans själsliv. Då Patera skakas av epileptiska anfall skakar hela staden, då han insjuknar sprider sig pest och ångest. Claus Patera framstår som ett förebud om galna diktatorer som Hitler och Stalin, vars förvrängda känsloliv kom att prägla de samhällen de skapade omkring sig. Claus Patera är dock ingen revolutionär, utan stockonservativ. Hans stad, med sina kaotiska kanslier, sotiga järnvägsstationer, patriciervillor, katakomber, illa hopfogade hyreskaserner och sjabbiga nöjeskvarter, är ett konglomerat av ett Europa fjärran från utveckling och modernisering.

Alla de som lockats dit var udda personligheter. De bättre bland dem var människor med överdriven finkänslighet. Likväl frodades bland samtliga Perlas medborgare tvångstankar; samlarbegär, läsfeber, spelmissbruk, religiös fanatism och alla de tusentals former av beteenden som skapas av svaga nerver och ger upphov till märkliga drömtillstånd. Kvinnohysteri var ett vanligt fenomen. Medborgarna tycktes ha blivit utvalda på bas av sina egenheter, något som även innefattade kroppsliga defekter [...]. Det var iögonfallande att så många fysiskt handikappade personer hade hamnat i Drömlandet, därav de många missbildade näsorna och puckelryggarna.

Något Perla delar med flera av Kafkas berättelser är en galen och i det närmaste ogenomtränglig byråkrati, som Kubins berättare också drabbas av då han försöker få kontakt med sin före detta skolkamrat, multimiljonären Claus Patera, Drömlandets obestridde härskare. Det är Patera som har skickat efter berättaren och hans hustru och han har även betalat deras resa. Men då berättaren vill träffa diktatorn, möts han liksom Kafkas huvudpersoner i Den försvunne, Processen och Slottet av en mängd byråkratiska besvär och hinder:

För att erhålla biljett till en audiens behöver ni utöver ert födelsecertifikat, dopattest och vigselbevis, er fars examensdiplom och er mors vaccinationsintyg. Gå till vänster i korridoren, tjänsterum 16, och redovisa era tillgångar, utbildningsintyg och meriter. Bevittnat intyg av er svärfar är önskvärt, men inte nödvändigt.

Berättaren möter efter flera besvär den mäktige Claus Patera och ber honom om tillstånd att få lämna Drömlandet tillsammans med sin hustru. För att få kontakt med sin gamle skolkamrat undrar berättaren om han är lycklig. Istället för att svara skriker Patera: ”Ge mig en stjärna! Ge mig en stjärna!” Han tycks befinna sig i ett trancetillstånd och ansiktet ändrar utseende. Först tycks det tillhöra en person, sedan en annan. Snart verkar det som en sky av ansikten sveper över Pateras skalle, ja - kanske till och med visioner av hela världen. Hans ögon blir till två tomma speglar som reflekterar oändligheten och berättaren tvivlar på om hans före detta vän verkligen är i livet. ”Om de döda kunde se skulle deras blick var just sådan.” Berättaren rusar ut från Pateras residens. 

Kafkas intryck av Kubin tycks spegla en liknande obestämbarhet, Kubin tycks var ogripbar, skiftande. Han lyssnade uppmärksamt till vad människor i hans omgivning hävdade och upprepade det sedan med gillande, enbart för att vid andra tillfällen hävda fullständigt motsatta  uppfattningar, något Kafka fann vara ytterst irriterande. Kubin gillade att berätta uppseendeväckande historier. Kafka var fascinerad, men skeptisk. Då Kubin berättade om ett möte med Hamsun och hur underligt den norske författaren betedde sig, undrade Kafka över sanningshalten och hävdade i sin dagbok att hundratals liknande historier kunde vem som helst hämta från Hamsuns berättelser, enbart för att därefter skildra dem som om de vore egna upplevelser tillsammans med författaren, något han misstänker att Kubin gjort sig skyldig till:

När man sitter och lyssnar på alla hans historier glömmer man lätt hur betydande han är. Plötsligt erinrar man sig det och blir alldeles förskräckt.

I ena stunden kunde Kubin vara livlig och glad enbart för att nästa ögonblick sitta försjunken med hängande kinder och ”måste väckas till liv”. Efter att ha vaknat till deltog han i samtalet, men fick snart svårt att finna de rätta orden och gled åter bort. Kafka betraktade honom ingående och Kubin tycktes likt Claus Patera skifta utseende:

Väldigt kraftig, men lite uttryckslöst ansikte, samma stela mimik oavsett vad han pratar om. Ser äldre eller yngre ut beroende på om han sitter eller står, har kostym, eller överrock.

Kubin var ytterst vänlig mot Kafka, tog honom under armen då de promenerade, gav tips om magvärk och förstoppning, ett problem de delade och var nästan skrämmande uppriktig om sitt kvinnotycke och sin sexualitet. Kafka fascinerades av den delen av Kubins historieberättande. De delade ett stort intresse för den sexuellla driften och döden. I dagboken berättade Kafka hur Kubins fascination för korpulenta kvinnor med stora bröst fann sitt ursprung då han vid femton års ålder hade blivit förförd av en skolkamrats mor.

De tycktes dela en skräckblandad fascination inför sin sexualitet och kvinnlighetens mysterium. Jag antar att det kunde bero på tidens bordellkultur. "Kärlekens" solkiga, känslokalla driftskaraktär, sida vid sida med uppriktig kamratskap, ömhet gentemot och uppskattning av kvinnor. I Kafkas fall mer så än i Kubins. Även om Kubin var uppriktigt fäst vid de två kvinnorna i sitt liv och gjorde stora uppoffringar för dem, var han samtidigt en chauvinistisk kvinnojägare och hade även mer permanenta förhållanden med storvuxna älskarinnor, av vilka han förevisade skabrösa nakenkort för den intresserade Kafka. 

Riktigt nära varandra tycks Kubin och Kafka inte ha kommit. Den 22:e juli 1914 skrev Kafka ett högtravande vykort till Kubin. Världskriget hade nyss brutit ut och Kafka hade genomgått en omskakande separation från Felice Bauer, som en vecka tidigare kulminerat i ett uppträde på ett hotell i Berlin där Kafka tvingats stå till svars för Felice, hennes syster och en väninna. Då han skrev till Kubin hade Kafka inlett vad som brukar kallas hans andra ”skaparfas”, ett intensivt skrivande dag och natt som varade i ett halvår.

Ärade Herr Kubin,

Stort tack för kortet som nådde mig mitt i en ännu inte helt övervunnen, galen tid, därför har jag  

inte svarat förrän nu. För tillfället far jag fram och tillbaka till Östersjön. Ni befinner er säkert nedsänkt i lugn och arbete på ert vackra lantställe. Kanske vore det lämpligt att än en gång försäkra er om hur mycket detta arbete betyder för mig.

Er F. Kafka

Sedan jag kom till Prag för ett par dagar sedan har jag sent om kvällarna skrivit på det här blogginlägget och givetvis också tänkt en hel del på Kafka och undrat hur jag återigen hamnat hos honom efter att ha skrivit om Ligabue. I förrgår följde jag min dotter och min dotterdotter på ett läkarbesök. Det visade sig att mottagningen inte låg långt ifrån den nya judiska kyrkogården där Kafka ligger begravd. Den gjorde ett kusligt intryck där den låg öde i skymningsdiset, med träd och gravvårdar täckta med murgröna. Inga blommor eller ornament, enbart nattsvarta eller grå gravstenar. Kafkas grav var lätt att finna, flera skyltar visade vägen.

På kvällen for jag till IKEA för att köpa julmat och en del husgeråd. Som vanligt granskade jag titlarna på böckerna som dekorerade bokhyllorna. Var du än är i världen rör det sig alltid om svenska böcker och jag har med stor förvåning funnit alldeles utmärkta svenska klassiker på IKEA, såväl i New York eller Santo Domingo, som i Singapore. Nu slogs jag med häpnad då jag fann att mitt bland 20 exemplar av Katarina Mazettis Tarzans tårar och fem exemplar av Lars Ahlins Om stod ett exemplar av Torstens Ekboms Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka . Här på IKEA i Kafkas stad fanns en utmärkt bok förnedrad till dekorativ utfyllnad i bokhyllan Billy.

Efter att ha läst hans böcker om Beckett och Stravinskij har jag länge velat läsa Ekboms Kafkabiografi och nu dök den upp när jag som bäst behövde den . Efter att ha läst Bildstorm och Experimentfälten som jag anser vara de bästa essäsamlingar jag läst, gick jag länge och funderade på om jag inte skulle skriva och tacka denne mästerlige introduktör av europeiskt avantgarde inom konst, musik och litteratur. Men det blev aldrig av och nu är Torsten Ekbom död.

Jag bläddrade i boken och fann ett kapitel med titeln ”Kafkas djur”. Här fanns kopplingen till både Ligabue och Kubin - identifikationen med olika djur. Jag närmade mig ett butiksbiträde och undrade om jag kunde köpa boken. Men, han skakade på huvudet: ”No English”, men han tog boken och försvann. Kanske han tänkte fråga efter någon som kunde tala engelska. Jag väntade och efter någon minut kom biträdet tillbaka och gav mig boken med orden: ”Take book”. Jag tittade frågande på honom. Han log brett och sa ”Present”. ”Sure?” undrade jag osäkert. ”Sure”, svarade han: ”Christmas present from IKEA”. Varm om hjärtat slukade jag boken då jag kommit hem och den uppfyllde alla mina förväntningar.

Här fanns de alla. Kafkas hästar, apor, hundar, möss, skalbaggar, mårdar, gamar, grisar, gråsuggor och mullvadar. Fabeldjur som enhörningar, gröna drakar och känguruliknande varelser med människoansikten och flera meter långa svansar.  Hybrider mellan får och katter. Apoteksbiträden med ekorrsvansar och Odradek som är odödlig och varken ting, djur eller människa. Kafka identifierade sig med dem, inte likt Ligabue som föreställde sig vara olika rovdjur; tigrar, falkar eller rävar. Inte heller Kubin som i sina teckningar förvandlade sig till driftsdrivna monster. Till skillnad från dem levde sig Kafka in i tillvaron för en oansenlig, hotad eller jagad varelse. Eller någon som är fängslad -  ”var och en lever bakom det galler han bär inom sig.” ”Jag, en fri apa, böjde mig under oket.” Där finns också de förnedrade eller bortglömda varelserna: ”När man ideligen blir behandlad som en hund, tror man till slut att man verkligen är det.”

Ligabue rytande vid sitt staffli, Kubin sublimerande sin skräck och sexualitet genom att teckna skräckinjagande djurgestalter och Kafka som gång efter annan stiger in i en djurhamn, får mig att tänka på barnprogrammet Fablernas värld där Jakob Uggla i inledningen läste ur en bok och sjöng:

Här står vad djuren gör och tänker, 

djur har också mänskors känslor,

djuren är väl också mänskor.

Ja det är just vad de är,

I fablernas värld, i fablernas värld.

Danchin, Laurent (2006) L´art brut: L´instinct créateur. Paris: Gallimard. Ekbom, Torsten (2004) Den osynliga domstolen: En bok om Franz Kafka. Stockholm: Natur och Kultur. Kafka, Franz (2003)  Dagböcker 1909 – november 1911. Lund: Bakhåll.  Kafka, Franz (2007) En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad. Lund: Bakhåll. Kubin, Alfred (1973) The Other Side. Harmondsworth: Penguin Classics.  Kubin, Alfred (2004) Demoni e visioni notturne. Milano: Abscondita. Parmiggiani, Sandro och Segio Neri (2016) Ligabue. Milano: Skira Editore. Prinzhorn, Hans (1972) Artistry of the mentally ill: a contribution to the psychology and psychopathology of configuration. New York: Springer. Serafini, Giuliano (2005) "Ligabue", Art Dossier, No. 211. Strindberg, August (2002) Götiska rummen: släkt-öden från sekelskiftet. Stockholm: Norstedts.

Andreassi, Raffaele (1962) Il vero naif.

https://www.youtube.com/watch?v=8OpJLvlJJ-U

Nocita, Salvatore (1977) Ligabue, mini-seie in 3 puntate, RAI

https://www.youtube.com/watch?v=0J5Zh8mQRx8