Two years ago I and Rose visited Jackie and Joe, good and generous friends from New York. They had rented a villa just outside of Florence. A place with a swimming pool and a lush garden. A Tuscan landscape could be seen between the cypresses and pines that lined the garden wall; a valley, aged stone houses, vineyards and in the distance - bluish mountains. The house was rustic and simple, but tastefully furnished. On whitewashed walls hung delicate, skilfully executed watercolors, painted sometime by the beginning of the last century.

In our room was a bookshelf filled with books in German. They had apparently belonged to the same lady who had painted the aquarelles. It was mostly biographies and history books about the Austro-Hungarian Empire. There were also some diaries, which confirmed my assumption. They were written by a young lady, providing summaries of how she had spent her days; restaurant and museum visits, and fairly detailed descriptions of the views she had painted.

The woman who long ago had lived in our room had, according to her diary, made excursions around Florence and visited art treasures of small towns and villages. When I read her diaries I was seized by a desire to do as the young Austrian lady had done. Since our kindhearted friends had rented a minibus we went together to Arezzo, a city I was well acquainted with but never had visited before. In Arezzo, Roberto Benigni had staged his masterpiece Life Is Beautiful and in the same town unfolds the only scene I remember from Anthony Mingella´s film version of Ondaatje´s much better novel The English Patient. The Indian army engineer and deminer "Kip" Singh attaches a harness on and gives a flare to his mistress Hana (in the novel it was an old professor) and with block and tackle hoists her up under the arches of Arezzo´s St. Francis Basilica, so she can view Piero della Francesca's frescoes up-close.

For a long time I had wished to see those frescoes in situ. They were restored between 1991 and 2000 and now look as they did when they for the first time were revealed to an impressed crowd of amazed Arrezzo citizens, awed by the display of changing light, geometric rigor, discrete perspectives and heroic calmness. Giorgio Vasari, born in Arezzo twenty years after della Francesca's death, noted in his ground-breaking Lives of the Most Excellent Painters, Sculptors, and Architects that della Francesca's ingenuity had altered artists´ way of looking at thins, as well as their working methods:  

Piero makes us realize how important it is to imitate real things and to draw them out, deriving them from reality itself. He accomplished this admirably well and caused modern painters to imitate him and to reach the heights of perfection we see in such things in our own times.

della Francesca's frescoes met my expectations; after I left the church I was seized by a desire to see them again. In pouring rain we continued towards Sansepolcro, Piero della Francesca´s birth place. On our way we made a stop in the village of Monterchi, to have a look at his Madonna del Parto, The Madonna of Birth. Tradition states that della Francesca created this tribute to a pregnant woman in a chapel by the village cemetery, where his mother rested in an unmarked grave. Vasari, without whom our knowledge of Renaissance artists would have been much more meager, wrote that Piero was called “della Francesca”, Francesca´s Piero, because his mother Francesca was pregnant with him when his father died and she had raised him single-handedly. It was she who discovered her son's unique talents and tirelessly brought him to fame and fortune.

The pouring rain and the late hour prevented us from continuing to Sansepolcro. Accordingly, we did not see della Francesca´s The Risen Christ. Sansepolcro means “The Holy Sepulcher” and in its City Hall, Piero della Francesca had deepicted how an athletic Jesus in the middle of a Tuscan night quietly and dignified rises from his sarcophagus. Of course, I was slightly disappointed that we did not have time to see that masterpiece, but what grieved me the most, though I did not tell the others, was that we did not find the time to visit the undistinguished Church of San Lorenzo in Sansepulcro.

That dimly lit church displays a painting of a Jesus of an entirely different character than della Francesca´s triumphant athlete – not at all a conqueror of death, but rather one of its many victims. It is night in Jerusalem; God's darkness covers the Earth. However, a faint light falls on Jesus´ gray carcass. An emaciated chest rises over a sunken abdomen, as if the corpse has been displayed in a mortuary, or an anatomy theatre. As if illuminated by photography flashes Joseph of Amiratea´s red turban gleams in the dark , as do Nicodemus´ saffron orange robe, St. John´s brocade patterned shirt, Mary Magdalene ´s shiny curls and Mary´s, mother of Zebedee's sons, pale blue dress.

In the darkness behind the grief stricken mother of Jesus stands by the trunk of the cross a fearsome figure whose steely, gray eyes sparkle in the depths of a terrifying gloom as he is staring straight at us, while a crooked smile plays on his lips. However, If you close in to getter a better look at the ghostly face, you will find it is more as is the creature winds with his eyes and that the mouth is not smiling, it is rather malformed, or he is biting his lip. The night wind ruffles his hair´s matted curls. Who is it? Neither animal nor human; a grotesquely misshapen demon armed with shield and lance.

I have wondered if it could be possible to trace the origins of Fiorentino's unconventional representation of the dead Christ and what made him paint the strange monster in the background. It is a risky business - we do not know much more about Rosso Fiorentino than Vasari's stories and the limited amount of his preserved works.

Giovanni Battista di Jacopo Guasparre, who due to his red hair was known as Rosso Fiorentino, “The Red Florentine”, arrived in the provincial backwater of Sansepolcro in 1527, deeply shaken and worried by nasty experiences during Il Sacco di Roma, The Sack of Rome. It was the city's newly appointed bishop who had invited him to Sanspeolcro. Leonardo Tornabuoni was a childhood friend from Florence and he helped the controversial artist to obtainl local assignments. Tornabuoni appreciated his friend's peculiar art and in Rome, Rosso Fiorentino had on his behalf made an exceptionally beautiful and at the same time shocking painting.

This painting has some similarities with della Francesca´s presentation of the risen Christ in Sansepolcro´s town hall, but there are also major differences. While della Francesca´s Jesus rises proud and upright from his sarcophagus, in Fiorentino's painting he rests against it. della Francesca´s Jesus bares his muscular chest. Fiorentino´s Jesus is also well built, but unlike della Francesca´s heroic figure of salvation, he is stark naked and presented in full-length. By della Francesca, Jesus rises tall and triumphantly from his grave, while by Fiorentino his limp body  is supported by unearthly beautiful angel boys. Fiorentino´s Jesus is dead, but his body shows no signs of rigor mortis; soft and relaxed it seems to presage that the World´s Savior soon will return from death, it is as if he is about to wake up from a deep slumber.

The angels seem to present Fiorentino´s Jesus to an unseen public, like when the priest during the Holy Communion lifts up the host and declares: Hoc est enim Corpus meum, quod pro vobis tradetur, this is my body, which is given for you. It is as if the naked Jesus is not resting against a sarcophagus, but against an altar. As if Christ´s body by a group of angelic ephebes is presented to an invisible congregation, just before it will be offered as an expiatory sacrifice.  A performance similar to the one that the fanatical monk Girolamo Savoranola thirty years earlier had expressed in several sermons intended to shook the Florentines:

O foolish men, who by sinning are willing to lose of much peace and rest; agite poenitentiam, do penance; return to God and you will find complete rest; repent your errors; confess; make strong your intention never to sin again; receive the sacrament of Holy Communion which will make you, also, blessed! When we look at those who are converted and who follow the road of a good Christian life, who confess and receive Holy Communion often, we see in them something almost divine, humility, a spiritual rejoicing. Their faces have almost assumed angelic form. And, on the contrary, looking upon the faces of the wicked and stubbornly perverted and especially upon the faces of certain ecclesiastics when they are unbridled in their vices, we see them as demons, and worse than laymen.

The angels on Fiorentino's altarpiece have extraterrestrially beautiful faces, while the dead Jesus, like the artist himself, is red-haired as on all representations of Christ done by Fiorentino. He signed the painting with RUBEUS FLO FACIEBAT, "the Red Florentine made it".

Like many other artists of the time, Fiorentino was fascinated by the male body, regarding it as a conveyor of divine messages. So did, for example, also members of the in northern Italy so abundant flagellant brotherhoods, more commonly known as battuti or disciplinati. They envisaged that sinners´ bodies had to be disciplined and punished; their propensity to seduce the Christian soul had to be stopped. Flagellants tormented their own bodies as if they were disciplining a ferocious and disobedient dog, taming it into submission. Nonetheless,at the same time  they perceived the body of Jesus as a mystical vessel for divine grace.

The first task the newly appointed bishop, Leonardo Tornabuoni, secured for his old friend was the execution of an altar-piece for Sansepolcro´s Church of the Holy Cross, which belonged to the Compagnia dei Battuti di Santa Croce, "Society of Those Battered for the Holy Cross ". A strange name which indicated that Fiorentino´s  clients were flagellants. Since the mid-thirteenth century, flagellantism had spread through an Italy plagued by earthquakes, political instability, war and pestilence.

In Fiorentino's time, every Italian town contained several Catholic fraternities, which gathered around a saint, or specific rituals. Fraternities were associations of like-minded; for villagers who had flocked into the growing cities, for various groups of craftsmen and artists, as well as a variety of other groupings that had emerged when people felt a kind of kinship due to a common origin, business or ideas. Fraternities organized and paid for funerals and requiems for its members, while several of them also supported widows and orphans.

At first, flagellant movements arose sporadically in times of anxiety and distress. Despite regular condemnation by ecclesiastical authorities the phenomenon did not expire until after several centuries. After initial years of violent, public displays of self-torture, most members of flagellant communities generally limited themselves to privately wearing a hair-shirt, or a cilice, a narrow chain or metal belt with inward facing tags that is attached to the thigh, a torment still practiced by dedicated members of the popular Catholic organization Opus Dei. Only on certain, rare occasions did flagellants practice public self-inflections.

In Italy, where age-old traditions live on in some cities and villages, may strangely enough genuine flagellant rituals still be witnessed, foremost in the town of Guardia Sanframondi in Campania, which every seven year on the Day of the Holy Cross in September displays hundreds of men walking in long processions, while they scourge their backs bloody with whips, or tear their chests open with a spugna, a cork board with inserted needles. They sing laudes, hymns representing Jesus´ and his mother's suffering. Specially selected "helpers" regularly drown the torture instruments with wine, in order to disinfect them.

I Battenti, "the beaters", hide their faces under white hoods with holes cut out for the eyes. Like during the Middle Ages and the Renaissance the brotherhoods walk behind standards and paintings, so-called gonfalones. The more splendid the gonfalones are, the more evident they suggest how much money flagellants have been willing to sacrifice to God's greater glory

Gonfalones may still be seen in some Italian churches, for example in the San Francesco di Prato Church in Perugia. This beautiful gonfalone was painted in by a certain Nenedetto Bonfigli and depicts how the Madonna under her wide mantle protects Perugia's inhabitants from plague arrows raining down on them, fired at the behest of both God and the Devil, while Death in the form of a monstrous demon captures all those who happen to find themselves outside of Perugia´s protective walls.

Through their support to the art of painting, flagellants have contributed to its development. They have also been instrumental in the development of music. Their laudes spirituales have inspired the sung Catholic Mass, which later spawned a host of impressive choral works, such as Pergolesi's heartrending Stabat Mater, Verdi's eerie Dies Irae, from his late Quattro Pezzi Sacri, or why not such exotic fairs as the Congolese Missa Luba arranged by Guido Haazen, or Ariel Ramirez´ Argentine Missa Criolla.

So it was in accordance with their traditions that the Compagnia dei Battuti di Santa Croce contracted Rosso Fiorentino to make an impressive altar-piece for its church. The contract explicitly stated that Fiorentino had to "produce a Deposition that especially honors the body of Christ." It is not known if the brothers appreciated Fiorentino's work, but he was generously remunerated and gave a beautiful sketch of the dead Christ to the young, adoring Giorgio Vasari. 

When the Brotherhood was dissolved the altarpiece was transferred to its current location in a church which at that time belonged to an orphanage. However, fifty years later a visiting bishop became so upset by the presentation of a stark naked Jesus that he ordered the immediate removal of such a blatantly "indecent" work of art. By the end of the Napoleonic wars in 1815 the painting was reinstated and enclosed by a sumptuously decorated niche.

Fiorentino was no stranger to flagellant notions. It is even probable that he was attracted by their ideas about the human body as a mirror of the soul. They believed that if you identified with the suffering Christ by exposing yourself to physical pain, you could maybe even redeem not only yourself from your sins, but also help others whose atonement you could take upon yourself as expiatory torment. They based their opinions on several Bible passages, among others Corinthians 6:15: "Do you not know that your bodies are members of Christ himself?" or Mark 8: 34-35:

Then he called the crowd to him along with his disciples and said: “Whoever wants to be my disciple must deny themselves and take up their cross and follow me. For whoever wants to save their life will lose it, but whoever loses their life for me and for the gospel will save it.

Similar beliefs are reflected in the Catholic Catechism, for example, in its article 2: 618:

The cross is the unique sacrifice of Christ, the "one mediator between God and men". But because in his incarnate divine person he has in some way united himself to every man, "the possibility of being made partners, in a way known to God, in the paschal mystery" is offered to all men. He calls his disciples to "take up [their] cross and follow [him]", for "Christ also suffered for [us], leaving [us] an example so that [we] should follow in his steps." In fact Jesus desires to associate with his redeeming sacrifice those who were to be its first beneficiaries.  This is achieved supremely in the case of his mother, who was associated more intimately than any other person in the mystery of his redemptive suffering. “Apart from the cross there is no other ladder by which we may get to heaven.”

During Rosso Florentino´s Florentine adolescence there were no less ninety-six Catholic brotherhoods within the town and of them close to a third were flagellants. Several confraternities were suspected of not being completely housebroken, It was assumed that under the Church's cover several brethren in reality belonged to what could be characterized as political resistance cells, while other brotherhoods mainly served as an excuse for more or less uninhibited reveling. In particular were several flagellant confraternities under suspicion of being either politicized, or sites of illicit entertaining.

Parodies of fraternities and secret societies have been common as long as their existence, often making use of biblical allusions and sexual innuendos and they were customary in Medieval and Renaissance Florence as well. Writers like Benedetto Dei and Niccolò Machiavelli made fun of Catholic brotherhoods, distorting their names and mocking their members. It was especially during carnival that jokes referring to fraternities thrived. The young Rosso Fiorentino apparently participated in intellectual coteries where philosophy, art and politics were discussed, music played while jokes and obscene songs were shared and laughed at. Vasari, who knew him personally, heaps praise on his admired Rosso, stressing his conviviality :

His merits were such, that, if Fortune had secured less for him, she would have done him a very great wrong, for the reason that Rosso, in addition to his painting, was endowed with a most beautiful presence; his manner of speech was gracious and grave; he was an excellent musician, and had a fine knowledge of philosophy; and what was of greater import than all his other splendid qualities was this, that he always showed the invention of a poet in the grouping of his figures, besides being bold and well-grounded in draughtsmanship, graceful in manner, sublime in the highest flights of imagination, and a master of beautiful composition of scenes. In architecture he showed an extraordinary excellence; and he was always, however poor in circumstances, rich in the grandeur of his spirit. For this reason, whosoever shall follow in the labors of painting the walk pursued by Rosso, must be celebrated without ceasing, as are that master's works, which have no equals in boldness and are executed without effort and strain, since he kept them free of that dry and painful elaboration to which so many subject themselves in order to veil the worthlessness of their works with the cloak of importance.

Fiorentino counted among his friends the genial poet Francesco Berni who, through his comic and burlesque poetry, at a young age had become something of a legend. Berni´s poetry was admired for its accurate irony, lightness, sparkling wit, variation and fluent diction. His way of mixing serious farcical comedy became iconic and the genre came to be called "bernician poetry".

When Fiorentino was twenty years old he was commissioned to make two large frescoes in a Florentine convent, a Three Magi and an Assumption of the Virgin, in the latter Fiorentino included a portrait of his friend Francesco Berni. The popular poet is supposed to be one of the apostles, but is presented in a very strange manner, as if he were some kind of clown.

Like his friend Berni in his poetry, Rosso Fiorentino sometimes seems to amuse himself by parodying mass produced religious art. How else can one understand his representation of the Madonna and child as if they were a pair of wooden dolls admired by a grotesque and impertinent old saint, who looks like Gepetto, the old man who made Pinocchio, though that story was written 300 years later?

Vasari writes that dissatisfied customers often reacted negatively to what he calls Rosso's "astonishing excesses", i.e. his tendency to endow saints with expressions of a "grim desperation" so extreme that they were sometimes mistaken for demons. Vasari writes that Rosso's controversial fierezza, wildness/pride and stravaganza, eccentricity, were manifestations of his "conflicting idea", though Vasari does not explain what he means by that somewhat strange expression.

Despite his seemingly high-spirited nature ,Fiorentino´s author friend Francesco Berni was a melancholic and tormented man. While ridiculing glorified and beautiful poetry, such as Petrarch's writing, Berni could suddenly indulge in nightmarish excesses, an inspired madness that his friends described as sudden rashes of furore, a kind of creative fury connected with virtuosity, a feature often attributed to Michelangelo. Berni´s poetic caprices united emotional confusion and irreverent humor with dark passion. Berni declared that when he wrote, he was, spiritato, possessed by spirits. In one of his poems he depicts himself as an "infernal spirit," a "damned soul":

My very heart is a hell,

a hellish spirit in truth am I,

and a hellish fire is my fire

Bereft of all hope of reward,

and from the divine countenance,

is the wretched spirit of Hell

 – and I am like him.

A great deal of Berni´s anxiety originated from a realization that a "different nature held him captive”. In Florence he was known as a poorly disguised homosexual, an orientation that by all accounts was not uncommon in circles that included his friend Rosso Fiorentino.

In his sermons the gloomy Savoranola exposed a thorough contempt of sodomites, the common term for homosexuals. This fanatical monk, whose hair-shirt we saw exhibited in his cell in San Marco´s Monastery in Florence the day after our visit to Arezzo, was offended by the flair and frivolity of  Florentines who according to his opinion had become estranged from God's grace. He turned to his attentively listening audience:

With your authority, we might be able to pursue the sodomites, remove roadhouses, gambling dens, and taverns, and purge our whole city of vices and fill her with the splendour of virtue, showing thereby that this is the will of the Most High God, as He says to us and shows us daily through His prophets.

It was common knowledge that several Florentine citizens were openly gay. In German the word Florenzer came to have the same meaning as "homosexual". Sexual relations between men were nevertheless prohibited by law and a police force called the Ufficio della notte, The Night Agency, was endowed with the task of recording and punish homosexuality. Its registers from 1432 to 1502 are preserved and during that time 17,000 different men were examined for suspected "sodomy", this in a city with less than 40,000 inhabitants, of them 3 000 were fined, or imprisoned.

Among the acts of the Agency are several reports conerning sodomy within flagellant confraternities, perhaps not particularly surprising given the body fixation that thrived among them. For flagellants the body was not only an objekt of control and mortification, but also of worship, in the guise of Christ´s tortured body,  revered in its incarnation of the eucharist, or as a means of meditation based on sacrificial and expiatory suffering. The naked or half-dressed Jesus was an occurring motif in art, often based on classical ideals inspired by ancient, scuptural fragments and/or speculations revolving around classical philosophy.

Rosso Fiorentino is classified as one of Mannierism´s foremost representatives. The term originates from the Italian maniera, from the Latin manuārius, “what the hand can do”. It might be translated as "style", or "manner". In art, maniera was used to describe the personal manner of reproducing reality of masters like Michelangelo and Raphael, who intreprted  transformed it in such a way that both aesthetic pleasure and intellectual  reflection were stimulated.

The Mannierists coveted virituosity, from virtú, virtue/power/skill. In their art they wanted to overcome predefined difficulties, while experimenting with light, color schemes, forms and elaborated body positions. Difficulties had to be defeated with bravura, i.e. elegant ease. In his treatise about how a perfect gentleman ought to act, Il Cortegiano, Baldassare Catiglione described this seemingly oblivious elegance as spezzatura, a kind of urbane negligence. Manniersim soon became equivalent with being “mannered”, i.e. “affected”, with a the connotation of “consciously exposing a strange behavior”, something some homosexuell men were accused of.

Rome in the 1520s may be compared to Paris at the beginning of the last century. Paris was then Europe's aesthetic, scientific, and to some extent also economic center. Young artists found their way there to learn from Old Masters, whose paintings were exhibited in the Louvre, but they also found inspiration from radicals like Gauguin, van Gogh, or Cezanne. Shortly before the First World War several new art movments materialized in Paris; like Cubism, Futurism, Orphism, Fauvism et. al. - then came the disaster and the old Europe went up in flames.

In 1512, Michelangelo shock up the Roman art world with his incredibly powerful and groundbreaking frecoes on the ceiling of the Sixtine Chapel and in 1520 the second great Renaissance master, Raphael, died, leaving behind a powerful group of talented, young adepts, who managed his tumultuous heritage. Impressive ancient sculptures had been dug up, like the Hellinistic group Laocoon and His Sons, which in 1506 was unearthed in a vineyard in central Rome and in 1480 a young Roman had fallen down into a cave and found himself surrounded by amazing wall paintings. He had ended up in the remains of Nero's Golden House and during the following decades  room after room was by torch light explored by amazed artists,  who became inspired by their "grotesque" frescoes, among them were Raphael and his group.

Young artists from all over Italy flocked to Rome and based on the teachings of older masters and the discoveries of ancient masterpieces they transformed contemporary art into something completely new - Mannerism. Then, just as in Paris in 1914, disaster struck. Paris survived relatively unscathed from the horrors of the First World War, though a whole generation of young men had been wounded, died or changed mentally. On the contrary, Rome was sacked and almost completely destroyed, the population fell from 55 000 to 10 000, while the innovative, young artists scattered across Europe, bringing with them their new ideas.

When the Florentine Giulio de Medici in 1523, under the name of Clement VII, became pope Rosso Fiorentino and his assistant Battistino, "a very beautiful boy," traveled to Rome where several lucrative assignments awaited them. In Rome were already Francesco Berni, Leonardo Tornabuoni and several other Florentine adventurers and artists. Besides frescos and oil paintings Fiorentino created, along with the engraver Gian Jacopo Caraglio, several remarkable graphic prints. Strangest was an etching named Furia, Fury. A distressing image representing a castrated and partially skinned man, entwined by serpents. Riding on a dragon he roars in a scrubby forest. Beside him stands a swan-like bird. No one has yet been able to figure out what this picture signifies, especially since it does not seem to allude to any known myth or allegory.

Possibly, the picture might be associated with Rosso Fiorentino's speculations about how art brings to life things that have been dead. When he worked in Perugia with an altarpiece depicting Jesus between the three Marys and Anna, the Virgin´s mother, he painted the upper part in accordance with his assignment, but filled the lower part with figures of his own invention, apparently personifications of  astrological constellations.Rosso forbade people to enter the church, but was caught,  together with his young assistant, in the act of “performing necromancy” in front of the unfinished painting. He was accused of witchcraft and not allowed to complete his work.

Rosso's fascination with death as a prerequisite for life, might have been a reason to why he so often depicted emaciated saints that almost looked like living cadavers. His friend, the poet Berni, was occasionally in his poems mocking attempts to achieve perfection that haunted so many other poets and artists of the time, not the least masters like Michelangelo and Raphael. Berni suggested that art can never reach perfection; any human creation is doomed to remain unfinished, though it contains opportunities for change and renewal.

The position of the enraged man's arms and legs, as well as the winding snakes are reminiscent of Laokoons position in the Hellenistic statue group that had been unearthed a few years before Fiorentino´s arrival in Rome. Possibly, the image can be linked to how hitherto forgotten dead antique ideals during Rosso´s time had been brought back to life. The snakes can then be linked to rebirth since by shedding their skin they constantly renew themselves. The dragon can accordingly be a salamander, which like gold and silver artefacts is born from fire. The bird can be linked to the myth of Leda, who Zeus seduced in the shape of a swan and who then gave birth to the beautiful Helen of Troy, archetype of beauty and destruction.

That the man is partially flayed may be an indication of how the new art was born from the dissection of dead bodies, something both Michelangelo and da Vinci had indulged in. That the etching is called Fury may imply the birth pains when something new is coming forth and the fierezza, wildness/pride that Rosso Fiorentino was known for. 

That the man is castrated may allude to the impotence a creative artist might feel while being confronted with the criticism of an unsympathetic environment. Like most of Fiorentino´s depictions of Christ, the screaming man is completely naked. Alone and mercilessly exposed his conspicuous “physicality” covers a large portion of the image area. A few years later this etching came to be regarded as an eerie presage of the hideous disaster that hit Rome three years after its publication.

When the Imperial Army in 1527 had defeated a French army in northern Italy,  its commander found himself unable to pay his mercenaries, 34,000 of them mutinied and forced him to lead them towards Rome. Most of them were goaded by the possibility of rewarding plunder, but some of them might also, at least partly, have been religiously motivated. Several of the 14 000 German Landsknechte were Protestants. During its march through Italy, the rebelling army was joined by a motley crew of common bandits and various insurgents. The Roman defense was weak, a 5 000 men strong group of vigilantes and 186 Papal Swiss Guards, who at the last moment managed to bring the Pope to safety in Castel Sant'Angelo.

Like a storm swell the undisciplined mercenaries inundated the city and indulged themselves in an orgy of ruthless violence. House after house was plundered, anyone who dared to offer resistance was killed immediately. Unarmed priests and monks were hardest hit, while nuns were dragged to brothels or sold  in the streets to the murderous rabble. Churches were stripped of everything of value, tombs were broken up in a crazed the hunt for treasures. Saint Peter´s Basilica was  used as stable, archives and libraries were torched  after book pages had been torn out to be used as bedding for the horses.

Lutheran Landsknechte chose a pope of their own, dressed themselves up in ecclesial robes and tottered brawling back and forth through the city streets. After having paid 400 000 ducats for his life, the disgraced Clement VII was given safe passage out of the city. After eight months of violence and madness the soldiery began to leave the devastated city. Food was running out, while thousands of rotting corpses lied unburied and all manner of vermin poisoned wells and groundwater, the plague spread among soldiers and the ransacked civilian population.

Fiorentino had fared badly during the heady looting. The refined artist had been humiliated by a bunch of brutal German mercenaries who had moved into his residence. They used him as their house slave, stripped him of his elegant clothes and forced him to barefoot and single handed empty and load the entire stock of a cheese monger’s store. After a few weeks of suffering and humiliation Fiorentino succeeded to head north and finally showed up at his friend Tornabuoni´s residence in Sanspolcro, where he depicted Jesus as a corpse while darkness covers the earth. In the dark background, by the blood stained cross, we meet the bewildered gaze of a demon. Who is he?

Two explanations are usually provided – the demon represents an evil and triumphant presence relishing in the death of Christ. It is the Devil who enjoys the result of his evil deeds. However,  the shield and spear of the strange creature indicate that he represents Longinus, the Roman soldier who stuck his spear into Jesus' side. According to Catholic mythology Longinus is a saint, not at all a demon. The shield bearing creature may thus be one of Rosso´s subtle jokes, yet another example of his mockery of a religious art worn down by insipid conventions, perhaps the “demon” is nothing less than a portrait of his monkey.

Vasari tells an amusing anecdote about Rosso's large and domesticated Barbary macaque, the same kind of macaque that still lives on the rock of Gibraltar. According to Vasari this monkey was more like a man than aan animal and Rosso loved it "as his own self." When they lived together in Florence, Rosso´s assistant Battistino taught the macaque how to steal grapes from a nearby monastery garden. However, a monk caught the animal in the act and tried to flog it with a stick. The monkey escaped, but the friars forced Rosso to chain a weight to his beloved pet, so that it would not be able to sneak into the garden anymore. Nevertheless, the monkey taught itself to carry the weight in its hands and jump off to the monastery, where it crushed the roof tiles of the monks´ dormitory by pounding them with the weight. Rosso and Battistino laughed when they during a subsequent downpour heard how the friars cursed them and their monkey while rain water was pouring down on their beds.

However, if you compare a macaque´s face with the creature in the altarpiece they do not look alike. Perhaps the demon is after all a human being. He might depict a "wild man," a representative of the untamed, still unsaved humanity who with wonder and bewilderment witness the Christian mystery that unfolds in front of his uncomprehending stare.

"Wild men" were during the High Middle Ages a fascinating subject among European courtiers. They appeared in legends and fables – in Arthurian romances and oral traditions, where, among other creatures they took the form of trolls and orcs. One of the most popular pastimes among the nobility were "wild men dances", when ladies and gentlemen allowed themselves to be unleashed from the strict rules courtly dancing. Savages often occur in the arts. Lacking an intelligible language and common sense these furred creatures like giant children sneak around in the depth of dark forests. They have a violent temper and possess magical powers. They might tear lonely wanderer in pieces. Several of them are cannibals, they rape women and abduct children, preferably unbaptized ones, since wild men are pagans and hate anything that might pose a threat to their uninhibited nature. They tear up trees by their roots, cause hail storms and distort the vision of people they encounter. Wild men inhabit isolated caves or live under ground. They rule over forest animals, personifies nature's untamed forces and are thus both inferior and superior to man.

Fiorentino's savage contemplates the dead Christ in a manner that appears to be both menacing and confused. Has the unbridled nature finally defeated God's plan of salvation? Has the Lord's attempt to use love and compassion to improve the degraded state of his creation finally been thwarted by his son's death?

Two years before Fiorentino's birth, a whole new world had unexpectedly been discovered by the Europeans. Across the Atlantic lived peoples who sacrificed and even ate each other. There were incomprehensibly vast realms of gold, silver, previously unknown fruits and crops, vast virgin forests inhabited by wild men and women. A parallel world - maybe evil, maybe good, - but populated by persons who lacked any knowledge what so ever of either God or His son. Is it perhaps such a savage who in front of the cross are pondering on the strange spectacle that unfolds before him?

Maybe it was the New World was the Devil´s abode? As in a Portuguese depiction of Hell where the Devil from a throne supervises the torture of damned souls. According to a Renaissance prototype of American savages the Devil wears a mask and has a plumaged head dress, like those worn by members of some Amazonic tribes.

Perhaps the answer to the demon's identity is to be found in Vasari's mentioning about the macaque monkey as being like Rosso´s "own self." It may thus not be a demon who watches the dead Christ; it might be Rosso Fiorentino himself.  The artist as an outsider, a mere observer. Rosso the elegant esthete, who mocked Christian art conventions. Rosso, the innovator, the skilled artist who excelled in all arts. Rosso, the homosexual eccentric who in Rome had lived through a humiliating hell and at first hand experienced man´s bottomless evil, how "darkness covered the Earth", while Christian symbols were defiled and the commandment of love was neglected by executioners and victims alike. Rosso, the admirer of the human body, who from his position in darkness and seclusion contemplates the sorry sight of a dead Jesus. Rosso, who depicted a screaming, angry and vulnerable individual, skinned and castrated by an unsympathetic environment. Is Rosso the monkey? The freak, who behind a contorted mask watches and tries to understand a Christian mystery that according to the Catholic Catechism constitutes the ladder "on which one can ascend into heaven"?

Rosso's life ended tragically. He entered into the service of Francis I of France, who appreciated him both as an artist and social companion, paying him generously for his innovative work on the castle of Fontainebleu. According to Vasari, Rosso was "on intimate terms" with a Florentine, Francesco di Pellegrino, "who appreciated the art of painting". However, their relaionship went sour. Rosso brought Pellegrino to court, accusing him of theft, though when it turned out that his former friend was innocent Rosso Fiorentino killed himself out of shame and despair.

Anderson, Lisa (2011) “Rosso’s Fury: Engraving, Antique Sculpture, and the Topos of Death.”  Master of Arts Thesis, University of British Colombia. Bernheimer, Richard (1952). Wild men in the Middle Ages. Cambridge: Harvard University Press. Campbell, Stephen J. (2002) “Fare una Cosa Morta Parer Viva: Michelangelo, Rosso and the (Un)divinity of Art”, in The Art Bulletin, Vol. 84, No. 4. Castiglione, Baldassare (1967) The Book of the Courtier. Harmondsworth/Middlesex: Penguin Books. Ciardi, Paolo Roberto and Alberto Mugnani (1991) Rosso Fiorentino: Catalogo completeo dei depinti. Florens: Cantini.  Chastel, André (1983) The Sack of Rome 1527. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Laciani, Carlo and Antonio Natali (2014) “Rosso Fiorentino” Art e Dossier, No. 308. Henderson, John (1994) Piety and Charity in Late Medieval Florence. Chicago: University of Chicago Press. Rocke, Michel (1997) Forbidden Friendships: Homosexuality and Male Culture in Renaissance Florence. Oxford: Oxford University Press. Shearman, John (1981) Mannerism. Harmondsworth/Middlesex: Penguin Books. Taussig, Michael (1987) Shamanism, Colonialism, and the Wild Man. Chicago: The University of Chicago Press. Vasari, Giorgio (1991) Lives of the Artists. Oxford: Oxford University Press. 

För två år sedan besökte jag och Rose goda vänner från New York, som hyrt en villa strax utanför Florens. En plats med en prunkande trädgård och swimmingpool, mellan cypresser och pinjer skymtades det toskanska landskapet – en dalgång, ålderstigna stenhus och vinodlingar, i fjärran låg blånande berg. Huset var rustikt och enkelt möblerat, på de vitmenade väggarna hängde skira, välgjorda akvareller som målats någon gång i början av förra seklet. I vårt rum stod en bokhylla fylld med böcker på tyska, som av allt att döma tillhört samma dam som gjort målningarna. Det var mest biografier och historieböcker kring det österrikisk-ungerska imperiet. Där fanns även några dagböcker som då jag bläddrade i dem bekräftade mina misstankar. De hade skrivits av en ung dam och redogjorde kortfattat för hur hon tillbringat sina dagar; restaurang- och museibesök, samt tämligen utförliga beskrivningar av de motiv hon ritat och målat.

Damen som för länge sedan bott i vårt rum hade enligt dagboken gjort utflykter kring Florens och besökt småstädernas konstskatter, när jag läste om utflykterna greps jag av en längtan att göra samma sak. Eftersom våra generösa vänner hyrt en minibuss for vi tillsammans till Arezzo, en stad jag kände till, men aldrig besökt. I Arezzo spelade Roberto Benigni in sitt mästerverk Livet är underbart och där utspelar sig den enda scen jag fäste mig vid i Anthony Mingellas tämligen långtråkiga filmatisering av Den engelske patienten. Den indiske minröjaren ”Kip” Singh fäster en sele på och ger en lysraket till sin älskarinna Hana (i romanen var det dock en gammal professor) för att sedan med block och talja hissa upp henne under valven i Arezzos St. Fransiskus Basilika, så att hon på nära håll kan se Piero della Francescas fresker.

Jag hade länge velat se de där freskerna in situ. De restaurerades mellan 1991 och 2000 och ser nu ut som den gång de först visades för imponerade arezzobor som förundrades över deras skiftande ljusspel, geometriska stränghet, diskreta perspektiv och heroiska stillhet. Giorgio Vasari, som föddes i Arezzo tjugo år efter della Francescas död, konstaterade att dennes mästerskap hade förändrat konsten:  

Piero får oss att inse hur viktigt det är att imitera verkligheten, att teckna den, att härleda konsten direkt från verkligheten. Han åstadkom detta beundransvärt väl och fick många moderna målare att imitera honom och därigenom nå de höjder av perfektion som vi nu ser i vår egen tid.

Della Francescas fresker uppfyllde mina förväntningar, så fort jag lämnat kyrkan greps jag av en vilja att se dem igen. I ösregn fortsatte vi mot Sansepolcro, Piero della Francesca födelseort. På vägen dit stannade vi i byn Monterchi, där hans Madonna del Parto, Födelsens Madonna, finns. Traditionen säger att della Francesca skapade denna hyllning till en gravid kvinna i ett kapell vid byns kyrkogård där konstnärrens mor vilar i en omärkt grav. Vasari, utan vilken vi inte vetat så mycket om renässanskonsten, berättade att Piero kallades della Francesca, Francescas Piero, eftersom hans mor Francesca var havande med honom när fadern dog, varefter hon på egen hand uppfostrade honom. Det var hon som tidigt upptäckte sonens unika begåvning och förde honom till ära och berömmelse.

Regnet och den sena timmen hindrade oss från att fortsätta till Sansepolcro och vi fick inte se della Francescas Den uppståndne Kristus. Sansepolcro betyder Den Heliga Graven och i dess stadshus hade Piero  målat hur en atletisk Jesus i den toskanska natten lugnt och värdigt stiger upp ur sin sarkofag. Visst var det trist att vi inte hann se den  tavlan, men vad som grämde mig mest var att vi inte kom till San Lorenzokyrkan.

I det dåligt upplysta kyrkorummet hänger en tavla med en helt annan Jesusgestalt än della Francescas triumferande atlet - inte en dödens besegrare, utan dess offer.  Det är natt i Jerusalem, Guds mörker täcker jorden, likväl faller ett svagt ljus över Jesu döda kropp; ett grått kadaver. Den utmärglade bröstkorgen höjer sig över den infallna buken, som om den livlösa kroppen lagts ut till beskådan i ett bårhus, eller en anatomisal. Som belysta av fotoblixtar flammar i mörkret Josef fån Arimatias röda turban, Nikodemus saffransgula mantel, Johannes brokadmönstrade skjorta, Maria Magdalenas glänsande lockar och Marias, Zebedéernas moders ljusblå klänning.

I dunkelt bakom den av sorg avsvimmade Jesu moder, står vid korsets blodbesudlade stam en skräckinjagande gestalt som med stålgrått gnistrande ögon ur djupet av det skrämmande mörkret stirrar rakt mot oss, alltmedan ett skevt leende spelar på läpparna. Om du går närmre ser det snarare ut som om varelsen vindar med ögonen och att munnen inte ler utan är missbildad. Nattvinden river i det toviga hårets ostyriga lockar. Vem är det? Varken djur eller människa, en groteskt vanskapt demon beväpnad med sköld och lans.

Jag har funderat på om det är möjligt att söka ursprunget till såväl Fiorentinos okonventionella framställning av den döde Jesus, som det märkliga monstret. Det är ett vanskligt företag eftersom vi inte så mycket mer om Rosso Fiorentino än Vasaris berättelser och det fåtal av hans verk som finns bevarade.

Giovanni Battista di Jacopo Guasparre, på grund av sitt röda hår av alla kallad Rosso Fiorentino, Den Röde Florentinaren, anlände 1527 omskakad och oroad efter sina otäcka upplevelser under Il Sacco di Roma, Plundringen av Rom, till landsortshålan Sansepolcro. Det var stadens nytillsatte biskop som bjudit in honom. Leonardo Tornabuoni var en jämnårig ungdomsvän från Florens och han hjälpte den kontroversielle konstnären att få flera lokala uppdrag. Tornabuoni uppskattade vännens säregna konst och i Rom hade Rosso Fiorentino för hans räkning gjort en ovanligt vacker och samtidigt chockerande målning.

Konstverket har vissa likheter med della Francescas framställning av den uppståndne Jesus i Sansepolcro, men det finns också stora skillnader. Medan Jesus på della Francescas målning rakryggad stiger upp ur sin sarkofag, vilar han hos Fiorentino på den. Della Francescas Jesus blottar sin muskulösa bringa. Fiorentinos Jesus är också välbyggd, men till skillnad från della Francescas heroiske frälsningsgestalt är han naken, blottad, utelämnad och uppvisad i helfigur. Hos della Francesca kliver Jesus högrest och triumfatoriskt på egen hand upp ur sin grav, medan han hos Fiorentino stöttas av överjordiskt vackra änglagossar. Fiorentinos Jesus är död, men hans kropp visar inga tecken på likstelhet; mjuk och avslappnad tycks den varsla om att Världens Frälsare inom kort skall återkomma från döden, att han är i färd med att vakna upp ur en djup dvala.

Änglarna tycks förevisa Fiorentinos Jesus, som när prästen under mässoffret lyfter oblaten och inför församlingen deklarerar: Hoc est enim Corpus meum, quod pro vobis tradetur, ”Detta är min kropp, som blir utgiven för er”. Det är som om den nakne Jesus inte vilar mot en sarkofag, utan mot ett altare. Som om hans kropp av de assisterande ängla-efeberna förevisas, för att sedan erbjudas som ett mässoffer. En föreställning likt den som den fanatiske munken Girolamo Savoranola trettio år tidigare givit uttryck för i de predikningar som grundligt skakade om florentinarna:

O, ni dåraktiga män, ni som genom ert syndande uppvisat en vilja att förlora så mycken fred och vila; agite poenitentiam, gör bot; återvänd till Gud och ni skall finna en välbehövlig vila; ångra era missgärningar; erkänn; stålsätt er själva genom att följa en föresats att aldrig mer synda; tag emot nattvarden, den kommer att frälsa även er! Betrakta de som omvandlats och nu följer de kristnas väg, som bekänt sina synder och mottagit nattvarden. Finner ni inte, allt som oftast, hos dem något i det närmaste gudomligt, en ödmjukhet, en andlig glädje? Deras ansikten har antagit änglarnas form. Om ni däremot betraktar onda människors ansikten, de förstockat perversa och speciellt de prästers ansiktsuttryck som speglar otyglade laster, då framstår de som demoner, långt värre än syndiga lekmän

Änglarna på Fiorentinos altartavla har utomjordiskt vackra ansikten, medan den döde Jesus likt konstnären själv är rödhårig, det är han för övrigt på alla framställningar av den döde Jesus som Fiorentino målat. Han signerade målningen med RUBEUS FLO FACIEBAT, ”den Röde Florentinaren gjorde den”.

Likt många andra av dåtidens konstnärer var Fiorentino fascinerad av manskroppen och betraktade den som förmedlare av tecken och budskap. Det gjorde även de i Norditalien rikligt förekommande flagellantbrödraskapen, på italienska även kallade battuti eller disciplinati. Fast de hade uppfattningen att syndares kroppar måste tuktas och bestraffas. De kroppsliga drifternas förmåga att förföra den kristna själen måste hejdas. De tuktade sina kroppar som när man disciplinerar en vildsint hund och tämjer den till lydnad.

Det första uppdraget som den nyutnämnde biskopen Leonardo Tornabuoni ordnade åt sin ungdomskamrat var utförandet av alltartavalan i Sansepolcros Det Heliga Korsets Kyrka, som till hörde Compagnia dei Battuti di Santa Croce, ”Sällskapet for Det Heliga Korsets Slagna”. Ett märkligt namn som visar att beställarna var flagellanter. Sedan mitten av tolvhundratalet hade flagellantismen spritt sig genom ett Italien plågat av jordbävningar, politisk instabilitet, krig och pest.

På Fiorentinos tid fanns det inom varje italiensk stad en mängd katolska brödraskap som samlats kring ett helgon, eller specifika riter.  Brödraskapen var föreningar för likasinnade; för bybor som sökt sig in till de växande städerna, för hantverkare och konstnärer, samt en mängd andra grupperingar som vuxit fram när människor kände sig befryndade genom sitt ursprung, sin verksamhet eller sina idéer. Brödraskapen ordnade och bekostade begravningar och själamässor för sina medlemmar och flera av dem stödde även änkor och faderslösa.

Till en början uppstod flagellantrörelser sporadiskt i tider av oro och nöd. Trots regelbundet återkommande fördömande från ecklesiastiska myndigheter ebbade inte fenomenet ut förrän efter flera sekler. Då hade medlemmarna i sällskapen i allmänhet begränsat sitt självplågeri till att vid påkommet behov bära en tagelskjorta, eller en cilice, ett smalt kedje- eller metallbälte med inåtvända taggar som fästs vid ena låret, en självplågerimetod som fortfarande praktiseras av hängivna medlemmar i den populära katolska organisation Opus Dei.

 I Italien, där ålderstigna traditioner lever kvar i vissa städer och byar kan man otroligt nog i staden Guardia Sanframondi i Kampanien vart sjunde år bevittna hur flagellantriter praktiseras på samma sätt, som under Medeltiden. På det Heliga Korsets Dag, som infaller i september, piskar sig hundratals män som vandrar i långa processioner, blodiga med gissel, eller river sönder sina bröst med en spugna, en korkskiva med instuckna nålar. De sjunger laudes sprituales, hymner som skildrar Jesu och hans moders lidande. Speciellt utvalda ”hjälpare” dränker regelbundet in tortyrredskapen med vin, i avsikt att desinficera dem. 

 I Battenti, “piskarna”, döljer sina ansiktens under vita huvor med hål utklippta för ögonen och liksom under Medeltiden och Renässansen vandrar processionsdeltagarna bakom standar och tavlor, så kallade gonfalones, som vittnar om brödraskapens makt och uppoffringar. Ju praktfullare gonfalones, desto tydligare antyder de hur mycket pengar flagellanterna varit beredda att offra till Guds större ära.

I en del kyrkor finns fortfarande gonfalones uppställda, exempelvis kan man i San Francesco di Pratos kyrka i Perugia betrakta en gonfalone som 1464 skapades av Nenedetto Bonfigli. Den framställer hur Madonnan under sin mantel skyddar Perugias invånare från pestpilar som en straffande Gud kastar över dem, alltmedan döden i form av en vanskapt demon fångar upp alla de som råkar befinna sig utanför stadsmurarna.

Flagellanterna har genom sitt stöd till målarkonsten bidragit till dess utveckling och även inom musiken har de haft stor betydelse. Deras laudes spirituales inspirerade den sjungna katolska mässan, som sedermera gav upphov till en mängd imponerande körverk, exempelvis Pergolesis hjärtgripande Stabat Mater, Verdis kusliga Dies Irae från hans ålderdomsverk Quattro Pezzi Sacri, eller varför inte exotiska mässor som den kongolesiska Missa Luba arrangerad av Guido Haazen, eller Ariel Ramirez argentinska Missa Criolla.

Det var alltså tradition hos flagellantbrödraskapen att betala betydande konstnärer för att skapa konstverk till deras processioner och kyrkor. I kontraktet som Compagnia dei Battuti di Santa Croce ingick med Rosso Fiorentino stod det uttryckligen att hans verk skulle: ”framställa en korsnedtagelse som speciellt ärade Kristi kropp”. Det är inte bekant om bröderna uppskattade Fiorentinos verk, men han fick bra betalt och skänkte en skickligt utförd skissförlaga till den döde Kristus till den unge, beundrande Giorgio Vasari.

När brödraskapet upplöstes flyttades altartavlan till sin nuvarande plats i en kyrka som på den tiden tillhörde ett barnhem. Emellertid blev en besökande biskop femtio år senare så upprörd över framställningen av den nakne Jesus att han befallde att det ”oanständiga” konstverket omedelbart skulle avlägsnas. Efter napoleonkrigens slut 1815 återinsattes tavlan på sin ursprungliga plats och infattades då i en praktfullt dekorerad nisch.

Fiorentino var ingen främling för brödraskapens verksamhet. Det är också möjligt att han tilltalades av flagellanternas syn på människokroppen som själens spegel. De ansåg att om du förenade dig med Kristus genom att utsätta dig för fysiskt lidande, kunde du inte enbart förlösa dig själv från dina synder, utan även hjälpa andra vars skulder du tagit på dig. De grundade sin uppfattning på flera bibelord, bland andra Första Korinthierbrevet 6:15: ”Vet ni inte att era kroppar är delar i Kristi kropp?” och Markus 8:34–35: 

Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv?

Liknande uppfattningar speglas i den katolska katekesen, exempelvis i dess paragraf 2:618:

Korset är Kristi enda och enastående offer. Kristus är den ende förmedlaren mellan Gud och människor. Han har på sätt och vis förenat sig med varje människa i sin gudomliga person, som blivit människa och ger därför varje människa på ett sätt som Gud känner till, möjligheten att förena sig med påskmysteriet. Han uppmanar sina lärjungar att ta sitt kors på sig och följa honom, ty Kristus led för vår skull, och gav oss ett exempel för att vi skall följa i hans fotspår. Han vill med sitt frälsningsoffer förena just dem som är detta offers främsta förmånstagare […] Det finns ingen annan stege än korset på vilken man kan stiga upp till himmelen.

Under Rosso Fiorentinos uppväxt fanns det i Florens inte mindre nittiosex katolska brödraskap och av dem var nära en tredjedel flagellanter. Flera brödraskap misstänktes för att inte vara helt rumsrena, man antog att de under Kyrkans täckmantel fungerade som politiska motståndsceller eller tjänade som ursäkt för ett uppsluppet nöjesliv. Speciellt flera av flagellanternas brödraskap pekades ut som politiska diskussionsklubbar och chonbibbie, dryckeslag.

Precis som Bellman när han i sin diktning parodierar ordenssällskap och använder bibliska allusioner och vändningar kunde florentinska författare, som Benedetto Dei och Niccolò Machiavelli, göra narr av de katolska brödraskapen, förvränga deras namn och ironisera över deras medlemmar. Speciellt under karnevalstiden skojade man friskt med brödraskapen och kunde likt Bellman på ett milt satiriskt sätt ironisera över dem. Uppenbarligen deltog den unge Rosso Fiorentino i Florens intellektuella kotterier, där man frimodigt diskuterade filosofi, konst och politik, spelade och sjöng skabrösa visor. Vasari öser beröm över sin beundrade Rosso:

Hans många meriter var sådana att om Fru Fortuna nekat honom några av dem skulle hon ha begått ett stort misstag, ty Rosso var omåttligt begåvad, förutom sin konstskicklighet var han förlänad med ett behagfullt uppträdande; hans sätt att tala var respektfullt och allvarligt. Han var en utmärkt musiker och hade stor kunskap om filosofi och vad som imponerade mest bland alla hans stora kvaliteter var uppfinningsrikedomen. I sin konst var han något av en poet när det gällde att arrangera sina figurer, dessutom var han begåvad med en djärvhet som var fast förankrad i en hantverksskicklighet som var både graciös och sublim. Han var en högtflygande fantast och en mästare i att arrangera komplicerade scener.

Fiorentino räknade bland sina vänner den geniale poeten Francesco Berni som genom sina komiska och burleska dikter redan i unga år hade blivit något av en legend. Bernis diktning beundrades för sin träffsäkra ironi, sin lätthet, gnistrande intelligens, formvariation och flytande diktion. Hans sätt att blanda allvar med farsartad komik blev stilbildande och kom att kallas för ”bernikiansk poesi”.

När han som brådmogen tjugoåring fick uppdraget att utföra två stora fresker i ett florentinskt kloster, De tre vise männens resa och Marie Himmelsfärd, inkluderade Fiorentino i den senare ett porträttav sin vän Francesco Berni. Den populäre poeten skall föreställa en av apostlarna, men är framställd på ett mycket besynnerligt vis, som om han vore en clown.

I sin konst tycks Rosso Fiorentini ibland, liksom vännen Berni i sin poesi, roa sig med att parodiera den mer eller mindre massproducerade religiösa konsten. Hur skall man annars uppfatta hans framställning av madonnan och barnet som om de vore ett par trädockor och det groteskt närgångna gamla helgonet, som har tycke av Gepetto, gubben som tillverkade Pinocchio (fast den sagan skrevs förstås 300 år senare)?

Vasari skriver att missnöjda kunder reagerade negativt på vad han kallar Rossos ”häpnadsväckande överdrifter”, hans sätt att begåva sina helgon med drag av en "grym desperation" så extrema att de ofta missuppfattades som demoner. Vasari skriver att Rossos kontroversiella fierezza, vildhet/stolthet och stravaganza, excentricitet, var manifestationer av hans ”motstridiga idé”, men han förklarar inte vad han menar med detta något märkliga uttryck.

Trots sin till synes uppsluppna natur var Fiorentinos författarvän Francesco Berni en melankolisk och plågad man. När han i sina dikter ironiserade över högstämd och vacker poesi, exempelvis Petrarcas diktning, kunde Berni hänge sig åt mardrömslika överdrifter, en inspirerad galenskap som av hans omgivning uppfattades som utslag av furore, skapande raseri, en egenskap som också tillskrevs Michelangelo. I Bernis poetiska fantasteri förenas i en känslomässig förvirring respektlös humor med mörk passion.  Berni deklarerade att när han skrev var han som besatt av andar, spiritato. I en av sina dikter liknar han sig själv vid en ”infernalisk ande”, en ”fördömd själ”:

Mitt hjärta är ett helvete,

en helvetisk ande är jag,

min eld är en helveterseld,

utan hopp om frälsning är jag,

fjärmad från Guds ansikte är jag,

likt en erbarmlig demon.

En del av Bernis ångest fann förmodligen sitt ursprung i insikten om att hans ”annorlunda natur” höll honom fången. I Florens var han känd som en dåligt kamouflerad homosexuell, en läggning som av allt att döma inte var ovanlig i de kretsar som även hans vän Rosso Fiorentino rörde sig i. 

I sina predikningar öste den dystre Savoranola sitt förakt över sodomiterna, den tidens beteckning på homosexuella. Den allvarstyngde munken, vars tagelskjorta vi såg utställd i hans cell i Florens dagen efter vårt arezzobesök, ondgjorde sig över all den flärd och det lättsinne som fjärmat florentinarna från Guds nåd. Han vände sig till sina andäktigt lyssnande åhörarskaror:

Med ert samtycke skall vi driva bort sodomiterna från deras nästen, spelhålor och krogar, rensa vår stad och fylla henne med prakt och dygd, därigenom skall vi bli förvissade om att vi handlat i enlighet med den Högste Gudens vilja.

Florens var känt för att många av dess medborgare var öppet homosexuella. På tyska kom ordet Florenzer att ha samma betydelse som ”homosexuell”. Sexuella relationer mellan män var likväl förbjudet i lag och en speciell polismyndighet kallad Ufficio della notte, Nattavdelingen, hade till uppgift att registrera och bestraffa homsexualitet. Dess register från 1432 till 1502 finns bevarat och under den tiden undersöktes 17 000 olika män för misstänkt “sodomi”, detta i en stad med mindre än 40 000 invånare, av dem dömdes 3 000 till böter eller fängelse.

Bland akterna förekommer rapporter om sodomi inom flaggelantbrödraskapen, kanske inte så märkligt med tanke på den kroppsfixering som frodades bland dem. Enligt många flagellanter skulle kroppen inte enbart späkas utan även dyrkas, i form av Jesu marterade kropp som vördades i sin inkarnation av nattvardens oblat, eller som ett medel för meditation kring Kristi offerdöd och ställförträdande lidande. Den nakne eller halvklädde Jesus var ett vanligt förkommande motiv i konsten och antog då ofta formen av en klassik idealmodell, inspirerad av antika skultpturfragment och djupsinniga spekulationer kring klassisk filosofi.

Rosso Fiorentino anses som en av manierismens främsta företrädare. Beteckningen kommer från italienskans maniera, med urpsrung i latinets manuarius “sådant som handen kan göra”. Ordet kan översättas med svenskans “stil”, eller “sätt”. Inom konsten användes maniera för att beskriva de stora mästarna Michelangelos och Raphaels högst personliga sätt att framställa verkligheten, de försökte omforma den på ett sådant sätt att både estetisk njutning och eftertanke stimulerades.

De italienska manieristerna eftersträvade virituositet, från virtú, dygd/kraft/färdighet. Det betydde att de ville övervinna i förväg fastställda svårigheter. De experimenterade med ljus, färgsättningar och positioner. Svårigheterna skulle bemästras med bravura, med elegant lätthet. I sin instruktionsbok för hur en perfekt gentleman bör agera, Il Cortegiano, beskriver Baldassare Castiglione denna till synes omedvetna elegans som spezzatura, en slags belevad vårdslöshet. Att var manierad kom snart att få bibetydelsen att vilja briljera med sitt märkliga uppförande, något som vissa homsexuella män anklagades för.

Rom kunde under 1520-talet i viss mån jämföras med Paris i början av förra seklet. Paris var då Europas estetiska, vetenskapliga och i viss mån ekonomiska centrum. Unga konstnärer sökte sig dit för att lära från de gamla mästarna, vars konst fanns utställd i Louvren, men också för att söka inspiration från radikala förnyare inom grupperingar som symbolism och impressionism, eller nyskapande konstnärer som Gaugin, van Gogh eller Cezanne. Strax före första världskriget växte flera radikala konstrriktningar fram; som kubism, futurism, orfism, fauvism m.fl. - sedan kom krigskatastrofen.

I Rom hade Michelangelo 1512 skakat om konstvärlden med sina ofattbart kraftfullt utförda och banbrytande takmålningar i Sixtinska Kapellet och 1520 hade den andre store renässansmästaren, Raphael, avlidit och lämnat efter sig en stor grupp adepter, som på ett lysande sätt förvaltade hans omtumlande arv. Imponerande antika skulpturer återfanns, som Laokoongruppen som 1506 grävdes fram ur en vingård i centrala Rom och 1480 föll en ung romare ner i en grotta och fann sig omgiven av fantastiska målningar, Han hade hamnat i resterna av Neros Gyllene Hus och under de följande decennierna utforskades rum efter rum och deras “groteska” målningar inspirerade bland andra Raphael och hans grupp.

Unga konstnärer från hela Italien sökte till Rom och på bas av de äldre mästarnas lärdomar och de antika fynden omformade de dåtidens konst till något fullkomligt nytt – manierismen. Sedan kom, precis som i Paris 1914, katastrofen. Paris klarade sig i relativt oskatt från det första världskrigets fasor, men en hel generation unga män skadades, dog eller förändrades mentalt. I Rom plundrades och förstördes staden nästan fullständigt, befolkningen sjönk från 55 000 invånare till 10 000. De nyskapande, unga konstnärerna skingrades över Europa och tog med sig sina nya idéer.

När florentinaren Giulio Medici 1523 under namnet Klemens VII blev påve, begav sig Rosso Fiorentino och hans assistent Battistino, “en mycket vacker gosse”, till Rom där en mängd välbetalda uppdrag väntade. I Rom befann sig redan  Francesco Berni, Leonardo Tornabuoni och flera andra florentinska lycksökare. Förutom fresker och oljemålningar skapade Fiorentino tillsammans med gravören Gian Jacopo Caraglio flera märkliga grafiska blad. Underligast var en etsning med namnet Furia, Raseri. En otäck bild som föreställer en kastrerad och delvis flådd man som omslingrad av ormar och ridande på en drake vrålar i en snårig skog. Bredvid honom står en svanliknande fågel. Ingen har ännu lyckats lista ut vad det handlar om, speciellt som bilden inte tycks alludera på någon välkänd myt, eller allegori.

Möjligen kan bilden förknippas med Rosso Fiorentinos förmodade spekulationer om hur konsten levandegör sådant som varit dött. När han i Perugia arbetade med en altartavla som skulle framställa Jesus mellan tre Marior och Anna, Marie moder, målade han den övre delen i enlighet med beställningen, men den nedre fyllde han med en mängd figurer som personifierade astrologiska konstellationer. Han förbjöd folk att under arbetets gång komma in i kyrkan, men blev tagen på bar gärning då han framför tavlan tillsammans med sin unge assistent utförde magiska riter. Han anklagades för trolldom och fick inte slutföra sitt arbete. 

Rossos fascination för döden som en förutsättning för liv kan vara en bidragande orsak till varför han så ofta framställde helgon som utmärglade, ja - nästan som levande kadaver.  Hans vän poeten Berni kan i sina dikter håna den perfektion som andra poeter och konstnärer, som Michelangelo och Raphael, ger sina gestalter och antyda att konsten inte behöver vara fulländad; det är det ofärdiga som bär på möjligheter till förändring och förnyelse.

Den rasande mannens position och de slingrande ormarna i Rossos etsning påminner om Laokoons ställning i den hellenistiska statygrupp som grävts fram ett par år innan Fiorentino anlände till Rom. Möjligen kan bilden kopplas samman med hur den döda antiken under hans tid på nytt väcktes till liv. Ormarna kan då symbolisera pånyttfödelse, genom att ömsa skinn förnyar de sig ständigt. Draken kan vara en salamander, som likt guld och silverförmål föds ur eld och svanen kan ställas samman med myten om Leda, som Zeus förförde i gestalt av en svan och som sedan födde den vackra Helena av Troja, urbilden för skönheten, men genom att hon orsakade masslakten vid Troja också en påminnelse om dess förödande kraft.

Att mannen delvis är flådd kan vara en antydan om hur den nya konsten föds ur dissektionen av döda kroppar, något man visste att Michelangelo och da Vinci ägnat sig åt. Att etsningen kallas Raseri visar möjligen på födslovåndorna då något nytt är på väg att uppenbara sig och den fierezza, vildhet/stolthet, som Fiorentino var känd för.

Att mannen är kastrerad kan då ses som ett tecken på den vanmakt som en nyskapande konstnär kan känna inför en oförstående omvärld. Liksom många av Fiorentinos kristusgestalter uppvisas mannen blottad och naken. Ensam och skoningslöst exponerad fyller han med sin påtagliga “kroppslighet" en stor del av bildytan . Några år senare upfattade en del betraktare bilden som ett kusligt varsel om den hemsökelse som drabbade Rom tre år efter det att etsningen publicerats.

När den kejserliga armén 1527 i Norditalien hade besegrat en fransk armé och dess befälhavare inte förmådde betala sina legoknektar, gjorde de 34 000 soldaterna myteri och tvingade sitt befäl att leda dem mot Rom. De flesta drevs säkert av plundringbegär, men det fanns även hos en del av dem en viss religiös motivation, flera av de 14 000 tyska landsknektarna var protestanter. Under deras marsch genom Italien förenade sig allsköns upprorsmän och banditer med de segervissa knektarna. Det romerska försvaret var svagt, ett 5 000 man starkt medborgargarde och 186 påvliga schweizergardister, som i sista stund lyckades föra påven i säkerhet i Castel Sant´Angelo.

Likt en stormvåg vräkte sig de odisciplinerade legoknektarna över staden i en orgie av skoningslöst våld. Hus efter hus plundrades, alla som bjöd motstånd dödades omedelbart. Präster och munkar var hårdast utsatta, medan nunnor släpades till bordeller, eller såldes på gatorna till soldathoparna. Kyrkorna länsades på allt av värde, gravar bröts upp i jakten efter dyrbarheter, Vatikanen användes som stall för knektarnas hästar, arkiv och bibliotek antändes efter det att boksidor rivits ut för att användas som strö för hästarna.  

De lutherska landsknektarna valde en egen påve, iklädde sig prelaternas skrudar och drog skrålande fram och tillbaka genom stadens gator. Efter att ha betalt 400 000 dukater för sitt liv fick den förödmjukade Klemens VII fri lejd ut ur staden. Efter åtta månader av våld och vansinne började soldathoparna lämna den förstörda staden.  Maten tröt, medan tusentals ruttnande lik och allsköns ohyra förgiftade brunnar och grundvatten, farsoter spred sig bland soldaterna och den utplundrade civilbefolkningen.

Fiorentino for illa under den besinningslösa plundringen. Den förfinade och känslige konstnären förnedrades av brutala tyska landsknektar som flyttat in i hans bostad. De använde honom som sin slav, tvingade av honom hans eleganta kläder och drev honom att barfota för deras räkning tömma och på deras vagnar lasta hela lagret från en osthandlares butik. Efter några veckor lyckades Fiorentino ta sig norrut och det var då han dök upp hos sin vän Tornabuoni i Sanspolcro, där han senare i flagellanternas kyrka målade sin begråtne och nakne Kristus. Vad Fiorentino framställer ärJesus som död, hur mörkret täcker jorden och ur dunkelt möter vi vid korsets stam den förvirrade blicken från en demon. Vem är han?

Två förklaringar brukar ges – det är Ondskans närvaro vid Jesu död, Djävulen som betraktar sitt verk. Men hans sköld och spjut visar på att han är Longinus, den romerske soldat som stack sitt spjut i Jesu sida. Men, i katolsk mytologi är Longinus ett helgon och inte alls någon demon. Det kan röra sig om ett av Rosso Fiorentinos subtila skämt, ännu ett exempel på hans drift med den religiösa konstens slitna konventioner, kanske rör det sig helt enkelt om ett porträtt av hans apa?

Vasari berättar en lustig anekdot om Rossos storvuxna och tama berberapa, samma sorts makak som fortfarande bebor Gibraltars klippa. Den var mer som en människa än en apa och Rosso älskade den ”som sitt eget jag”. När de bodde tillsammans i Florens lärde Rossos assisstent Battistino makaken att stjäla vindruvor från en närliggande klosterträdgård. Men en munk tog den på bar gärning och försökte prygla den med en käpp. Apan undkom, men klosterbröderna tvingade Rosso att kedja en blytyngd vid sitt älskade husdjur, så att det inte skulle kunna smita in i trädgården. Men apan lärde sig att bära tyngden i sina händer och hoppade iväg till klostret, där den med blykiulan krossade dormitoriets takpannor . Rosso och Battistino skrattade gott när de under ett efterföljande ösregn hörde hur munkarna svor ve och förbannelse över dem och deras apa, alltmedan regnet forsade in i deras sovsal.

Men, om man jämför en makaks ansikte med tavlans demon liknar de inte varandra särsklit mycket. Kanske är demonen trots allt en mänsklig varelse. Det är möjligt att han är en ”vild man”, en representant för den otämjda, fortfarande ofrälsta mänskligheten som med undran betraktar det kristna mysterium som utspelar sig inför hans oförstående blick.

”Vilda män” var under högmedeltiden ett fascinerande ämne, de dök upp i sagocyklerna – i arturlegenderna och den muntliga traditionen, där de bland annat tog formen av troll, eller orker. Ett av de populäraste evenemangen vid adelns fester var ”vildmännens dans”, då damer och herrar släppte loss från den höviska danskonstens strikta regler. Vildmän förekommer ofta i konsten. I avsaknad av ett begripligt språk och vanligt vett smyger dessa hårbeklädda varelser likt jättelika barn kring i skogarna. De har ett våldsamt humör och besitter magiska krafter. De är kapabla att slita ensamma vandrare i stycken, flera av dem är kannibaler, de våldtar kvinnor och rövar bort barn, helst odöpta sådana, eftersom vildmän är hedningar och avskyr allt som hotar deras ohämmade natur. De river upp träd med rötterna, slungar iväg klippbok och förvänder synen på folk. De lever helst isolerade i grottor eller i under jorden. De råder över skogens djur, personifierar naturens otämjda kraft, därigenom är de både underlägsna och överlägsna människan.

Fiorentinos vilde betraktar både hotfullt och förvirrat den döde Jesus. Har den otyglade naturen besegrat Guds frälsningsplan? Har Herrens försök att genom kärlek förbättra sin degenererade skapelse omintetgjorts genom hans sons död?

Två år innan Fiorentinos födelse hade en helt ny värld oväntat upptäckts av européerna. På andra sidan Atlanten levde folk som offrade och till och med åt människor. Där fanns stora obegripliga riken med guld, silver och tidigare okända frukter och grödor, väldiga urskogar med vilda män och kvinnor. En parallell värld - kanske ond, kanske god, - men utan kännedom om vare sig Gud eller Hans son. Är det kanske en sådan vilde som framför korsets stam betraktar det märkliga skådespelet som utspelar sig framför honom? Kanske var den nya världen djävulens hemvist? Som i en portugisisk framställning av Helvetet från 1550, där Djävulen som från en tron övervakar tortyren av fördömda själar, enligt renässansens vildeprototyp bär han mask och har en fjärderskrud likt de som bars av vissa amazonfolk.

Kanske svaret på demonens identitet finns att söka i Vasaris yttrande om makakapan, att Rosso älskade den ”som sitt eget jag”. Det är kanske inte en demon som betraktar den döde Jesus, det är möjligen Rosso Fiorentino själv. Konstnären, den utanförstående betraktaren. Rosso den fulländande esteten som drev med de kristna konstkonventionerna. Rosso, innovatören vars konst få begrep sig på. Rosso den homosexuelle särlingen som i Rom genomlevt ett förnedrande helvete och på nära håll upplevt människans bottenlösa ondska, hur ”mörkret täckt jorden” medan kristna symboler besudlats och kärleksbudet glömts bort av bödlar och offer. Rosso, beundraren av den mänskliga kroppen som från sin position i mörker och tillbakadragenhet betraktar den döde Jesus. Rosso som framställt skrikande, rasande och utsatta individer, flådda och kastrerade av en oförstående omvärld. Är det Rosso som är apan, missfostret som bakom sin förvridna mask betraktar och försöker förstå det kristna mysterium som enligt den katolska katekesen utgör den stege ”på vilken man kan stiga upp till himmelen”?

Rossos liv slutade tragiskt. Han trädde i tjänst hos Frans I av Frankrike, som upskattade honom både som konstnär och sällskapsmänniska och betalade honom rikligt för hans ytterst originella och revolutionerande arbete med inredningen av slottet Fontainebleu. Enligt Vasari umgicks Rosso "på nära och intima termer" med en florentinare, Francesco di Pellegrino, "som uppskattade målarkonsten". Det skar sig emellertid  mellan vännerna. Rosso drog Pellegrino inför rätta, anklagad för att ha bestulit honom, men då det visade sig att den före detta vännen var oskyldig tog Rosso Fiorentino livet av sig, av skam och förtvivlan.

Anderson, Lisa (2011) “Rosso’s Fury: Engraving, Antique Sculpture, and the Topos of Death.” Master of Arts Thesis, University of British Colombia. Bernheimer, Richard (1952). Wild Men in the Middle Ages. Cambridge: Harvard University Press. Campbell, Stephen J. (2002) “Fare una Cosa Morta Parer Viva: Michelangelo, Rosso and the (Un)divinity of Art”, in The Art Bulletin, Vol. 84, No. 4. Castiglione, Baldassare (1967) The Book of the Courtier. London: Penguin Classics. Ciardi, Paolo Roberto och Alberto Mugnani (1991) Rosso Fiorentino: Catalogo completeo dei depinti. Florens: Cantini.  Chastel, André (1983) The Sack of Rome1527. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Laciani, Carlo och Antonio Natali (2014) “Rosso Fiorentino” Art e Dossier, No. 308. Henderson, John (1994) Piety and Charity in Late Medieval Florence. Chicago: University of Chicago Press. Rocke, Michel (1997) Forbidden Friendships: Homosexuality and Male Culture in Renaissance Florence. Oxford: Oxford University Press. Savoranola, Girolamo (2006) Selected Writings of Girolamo Savoranola: Religion and Politics, 1490-1498. New Haven CT: Yale University Press. Shearman, John (1981) Mannerism. Harmondsworth/Middlesex: Penguin Books. Taussig, Michael (1987) Shamanism, Colonialism, and the Wild Man. Chicago: The University of Chicago Press. Vasari, Giorgio (1991) Lives of the Artists. Oxford: Oxford University Press.

Recently I flew to my oldest daughter's Masters Graduation at Prague Theatre Academy (DAMU) and then made a stopover in Warsaw. It was the first time I was there for more than ten years. At the end of the last century and at the beginning of this one, I worked in Stockholm, while the family was living in Rome. At that time, there were no low cost airlines and I used to fly to Rome with LOT and thus had to make a more than half a day stopover in Warsaw, which was enough time for a nice dinner in the Old Town or a visit  to the National Museum, which in those days was a run-down place and so was the airport, but there was a an excellent bookshop well stocked with Polish movies with English subtitles, as well as quite a  lot of literature translated into English and German, all complemented by a friendly lady who knew English and happily and lively could recommend CDs, books and movies. I did not miss any opportunity to look into her shop and come out with a book, a CD or a movie, always interesting stuff.

Now everything had changed. I did not have time go into town and the airport was completely modernized. The cozy bookstore had disappeared and W H Smith's international book emporium did not sell any Polish books translated into an understandable language. No one could recommend any nice CDs, and there were no Polish DVDs. Since I had a few hours to kill and needed something to read, I bought the only book about Polish history that I could find in English:  Warsaw 1920: Lenin´s failed conquest of Europe by Adam Zamosky.

Apparently, the Poles had no less than two times "saved" Europe in the sense that Polish troops prevented serious attempts at conquest from the East (not counting the battle of Legnica in 1241 when a huge Mongol invasion was avoided). If they had not done so the times we now live in would probably have been completely different. The first time the Poles managed to stem the onslaught of a mighty army from the East I had by chance read about only two weeks before I ended up at the Chopin airport in Warsaw. Then I had on a flight from Rome to Copenhagen plowed through a comic book by the Italian master cartoonist Sergio Toppi, who narrated how Jan Sobieski with his men-at-arms in 1683 had arrived just in time to save the Austrian Emperor from a crushing defeat.

Vienna was beleaguered by a 200,000-strong army commanded by the Albanian Grand Vizier Kara Mustafa. It was the Turkish Sultan Mehmed IV who had decided to bet everything on one card and with his elite troops, along with a motley crew of professional warriors from all over the Ottoman Empire, once and for all crush the Hapsburg Empire and subject Europe to The True Faith.

The occasion was well chosen. The Catholic Emperor Leopold the First was threatened by his cousin Louis XIV in the west, by Protestant armies in the north, a variety of rebels within his own empire, and as told above - by the Ottomans in the east. During the several-month long siege the Emperor sent desperate pleas for help to his Catholic fellow-believers. Finally there appeared a 70,000-strong Polish-German army, led by the Polish King Jan III Sobieski.

After a day of bloody infantry and artillery fighting against superior Turkish forces Jan Sobieski initiated the hitherto largest cavalry charge in the history of Europe. 20,000 riders rushed forward towards the Ottoman forces. They were headed by 3,000 winged Polish hussars; they had eagle feathers attached to their armor. Like a mighty wedge they crashed into the Turkish Janissaries, closely followed by the entire cavalry army. The resistance was broken, the siege was immediately lifted and the Sultan's warriors scattered in panic.

More than two centuries later the hitherto successful history of cavalry shocks ended. This time it was the Poles who distinguished themselves once more. The sparse forests and fields outside the village of Komarów in Galicia, in southeastern Poland was at the end of August 1920 the scene of the largest cavalry battle since the Napoleonic Wars. 1, 700 Polish hussars attacked 17, 500 mounted Russians. The battle ended in disaster for The First Russian Cavalry Army, or as it is also was called – The Red Cavalry. Semyon Budyonny's Cossacks become encircled by the Poles, something which mainly was due to the fact that Budjonnyjs ´senior officer, Aleksandr Yegerov, had been badly advised by his political commissar, Joseph Stalin, and did not follow orders coming from the Soviet Commander in Chief.

The result was that after the main Russian army had been thoroughly defeated just outside Warsaw the southern invasion army collapsed as well. Demoralized hordes of Cossacks pulled, plundering and murdering, back to Russia. Thus Lenin's dream of spreading communism came to nothing. The dream was not unreasonable. Germany had surrendered and its troops were about to leave Eastern Europe. A variety of ethnic groups within the remains of the Habsburg and Russian empires tried to organize themselves as nations. People were worn down and tired of war; they lacked sufficient arms and armies, but were nevertheless full of enthusiasm at the prospect of becoming citizens of independent nation states.

The Western European victors could not engage in any defense of the new nations and in this void Bolsheviks were able pounce on their western neighboring states at full strength. Lenin believed in success and confided to Stalin: "I think we should promote a revolution in Italy. In my opinion, we should sovietize Hungary and perhaps even the Czech Republic and Romania." The failed revolutions in Bavaria, Berlin and the recently defeated Hungarian Soviet Republic, as well as interrupted uprisings in Austria and Northern Italy threatened to paralyze the spread of world socialism. Lenin's plan was to inspire a new wave of violent revolutions. The Red Army would occupy Poland and Germany, as well as promoting revolutions in Hungary, the Czech Republic and Romania.

Lenin's plans were in line with Lev Trotsky's idea that the revolution had to be carried forward ”on the points of bayonets [...] through Kiev leads the straight route for uniting with Austro-Hungarian revolution, just as through Pskov and Vilnius goes the way for uniting with German revolution. Offensive on all fronts! Offensive on the west front, offensive on the south front, offensive on the all revolutionary fronts!"

The twenty-seven-years old, military genius Mikhail Tukhachevsky is credited with the theory of deep operations, meaning that combined heavily armed formations strike deep behind enemy lines to destroy their rear and logistics. Tukhachevsky was able to make his troops smash through the Polish defenses and quickly make their way to Warsaw's suburbs.

When I was in school, it was common to emphasize that the fate of the world depended on socio-economic factors. The influence of outstanding personalities was not decisive. Leaders were created by the specific social conditions of their times. I have often doubted such reasoning. What would the world become without Hitler, Stalin or Mao? Were these power-hungry maniacs nothing more than the result of socio-economic conditions? Could Poland have beaten back the Russian attack without Józef Piłsudski? Had I really believed in theories of the socio-economic forces´  supreme power, I had not committed myself to the reading of biographies of Stalin, Hitler and Mao.

Like so many other significant Poles, writers and statesmen, Pilsudski was born in Lithuania by fiercely patriotic, Polish aristocrats. His opposition to the Russian Empire resulted in his expulsion from the Faculty of Medicine at the University of Vilna, he was arrested and spent five years in Siberian captivity. During the First World War he fought against the Russians within the ranks of the armies of Germany and Austria-Hungary. When he refused to swear an oath of allegiance to the Germans he was imprisoned, but was released when they surrendered and the First World War ended and he was then elected as the free Poland's first regent. From the beginning of his political career, Pilsudski had been a Social Democrat, but while in power he formed a coalition government that quickly implemented a series of reforms, such as free and compulsory education, eight-hour workday and women's suffrage.

Pilsudski was a headstrong and principled man. As a military commander he had been revered by his subordinates and was known to act only after having been thoroughly informed, but then he had made a decision he rarely hesitated. He was a man of resilient habits and rarely broke his routines, unless the situation demanded it. His took his meals in a simple, inexpensive restaurant, living in a Spartan manner, working hard until late into the night. He was a direct man, endowed with a harsh humor.  Once in power Pilsudski abandoned the socialist camp, disliked being called "comrade" and declared: "Comrades, I took the red tram of Socialism to the stop called Independence, and that's where I got off. You may keep on to the final stop if you wish, but from now on let's address each other as ´Mister´.”

Pilsudski was a grim warrior, who had spent many years in the field. Often grumpy, always completely fearless, he supported social justice and opposed the political forces that claimed there was a Polish national specificity, thus he could not be regarded as decidedly conservative, though he was hardly a pacifist, but claimed that: "Only the sword now carries any weight in the balance for the destiny of a nation."

 When the superior Russian army approached Warsaw, Pilsudski listened attentively to various advisors, but then decided on his own that the nation had to follow a bold plan of his own design. He divided his troops between various sectors of the Capital and organized a citizens´ militia in support of its defense and then headed south to bring up army units, which had been placed in Galicia to prevent Russian armies from invading the country from Ukraine. Against all odds Warsaw´s defenders were able to ward off the Russian onslaught until Piłsudski´s army attacked them from the rear. The bewildered Russians fled to the north, where they surrendered to the German army in East Prussia, or ended up on the other side of the Russian border, closely pursued by the triumphant Poles.

Both armies were well aware that a ceasefire had to be negotiated as soon as possible. The Poles recognized the danger of getting too far into Russian territory and the Russians could not endure that their troops continued to be slaughtered while they were thinning out due to mass desertions. The Poles had to, as quickly as possible, regain all their lost ground, while the Russians had to put an end to the mass flight and stem the onslaught of enemies. A desperate Lenin ordered the Commander of the Armed Forces, Sergey Kamenev, to fight back the Polish at all cost, meaning that doing so he did not have to respect the escalating human losses. Reserve troops poured into to the ever-receding front. Kamenev complained that most of the men were not sufficiently armed and that several of the newly arrived soldiers even lacked uniforms. Lenin replied: "I don´t care if they fight in their underwear, but fight they must!"

Pilsudski had not only the same drooping mustache and grim appearance as his hero Jan Sobieski, like him he also halted a major foreign invasion attempt directed against a weakened and confused Europe. It had actually looked as if Lenin's desire for a socialist Europe was about to be realized. However, against all odds, Poland had defeated Russia and it was not until Stalin signed his infamous pact with Hitler that Russia again could extend its borders towards the West.

When I fly back from Prague and looked down at the largely unbroken plains covering Poland, south of the Baltic Sea and north of the Carpathians I understood why armies for centuries had marched back and forth across that fertile stretch of land, watering it with blood and causing immense suffering.

Only during World War II, 5 to 6 million, of whom over 3 million of Jewish origin, were forced into the concentration camps where they were murdered at an amazing scale and speed. 2.8 million Poles were transferred to slave labor camps in Germany. The goal of the Nazi occupation of Poland had been to annihilate Polish civilization, to transform the Poles to an illiterate workforce and exterminate the entire Polish intelligentsia.

In May 1940, Heinrich Himmler wrote a long memorandum for Hitler called Some Thoughts on the Treatment of the Alien Population in the East , in which he wrote that the “Non-German” population of the “eastern territories” should be kept as ignorant slaves and only be taught the following:

Simple arithmetic to not more than 500, writing of the name, a doctrine that there is a divine commandment to obey the Germans, to be honest, hardworking and virtuous. Reading, I think, is not necessary.

Hitler liked these ideas and told Himmler that he considered the outrageous memo to be gut und richtig, good and correct.

On the Soviet side of occupied Poland, captured Polish soldiers were executed en masse, of those 4,500 officers were massacred in the Katyn forest in western Russia. An estimated 20.000 to 30.000 Polish prisoners were liquidated by the NKVD (People's Commissariat of Internal Affairs, i.e. the Soviet Security), while between one and one and a half million inhabitants in the Soviet annexed provinces, mainly Poles and Jews, but also Ukrainians and Byelorussians, were deported to the Soviet interior. Of those 350,000 died through starvation and hardship. Approximately half a million Poles were imprisoned and sent to the Gulag. Meanwhile, Poles fought in all theatres of war; in Europe, North Africa and at the Atlantic Ocean. By the end of the war, 250,000 Poles were fighting on the Western Front, while nearly 400,000 followed the Soviet army and attacked Berlin.

As I mentioned in a previous blog post, while I was living in Paris I visited on several occasions the battlefields of Verdun where I experienced the eerie atmosphere that after a hundred years still looms over a place where hundreds of thousands young men needlessly were slaughtered. The hellish trench warfare on the Western Front is well known through a vast amount of masterful depictions from those who survived the muddy hell with its incessant bombardment, rotting corpses, lice and ravenous rats. The eastern front is not so well known, even if the suffering there was as awful as in the west. Furthermore, the war lasted longer there and the civilians were extremely hard hit.

Galicia, where the atrocious battle between Budyonny's Cossacks and Polish lancers took place, was an equally massive slaughter place as the muddy killing fields of Flanders and Lorraine. At almost exactly the same spot as the battle in 1920 took place in 1914 had an Austro-Hungarian army in 1914 halted a Russian invasion force of 200 000 men and taken 20,000 Russians as prisoners.

Two years later, Galicia was again attacked, this time by Russia's Southern Army Group, under command of General Aleksei Brusilov. After fierce fighting they pushed back the Austro-Hungarian forces. Russian losses amounted to 1.4 million men and the Central Powers lost 800 000, this makes the Brusilov Offensive one of the bloodiest battles in both World War I and the entire history of humankind.

It was in Galicia the the author of The Good Soldier Švejk, Jaroslav Hašek, surrendered to the Russians, became a prisoner of war and later Soviet Commissar, before he joined the Czech legionaries who had been trapped in the Soviet Union and which fate I wrote about in in an earlier blog post about Shanghai jazz.

When you read books from the Eastern Front, it is striking how volatile it was if compared to the Western Front, lacking the seemingly endless suffering of being buried in flooded trenches under constant shelling. The Eastern armies often moved over large areas. Švejk´s adventure, for example, takes place under constant train movements back and forth until he finally ends up at the front lines in Galicia, which also fluctuated continuously.

Death came suddenly and violently in the form of vast battles in open fields or sudden attacks on small, often isolated, troop units. Isaac Babel's remarkable novel Red Cavalry is based on his experiences gained from riding with warring Cossacks. The language is simple and written in a style that makes me believe that Hemingway must have known about Babel´s prose and learned from it. It appears as if Babel has been able reproduce the rhythm of the trotting horses while his Cossack mates constantly move from one miserable and plundered Galician village to another.

The fighting was merciless. Polish troops routinely executed captured Soviet commissars, while Soviet troops in their turn shot any Polish officer they captured and cut the throat of priests, landlords and wealthy landowners. Both sides murdered Jews. The atmosphere was ripe for atrocities. Soldiers often moved in small units, engulfed in mistrust, confusion and general insecurity. They ended up in deep forests, or far out on treacherous marsh lands and camped among terrified and starving villagers, whose language, customs, loyalties and fears they did not understand. A surprise attack could come at any time, from every conceivable direction. Individual units could find that the front line had moved either forward or backward, unexpectedly leaving them stranded in hostile, enemy territory. Nervous misconceptions could lead to bloodshed and revenge tended to be cruel and unforgiving.

Those who fared especially bad were the Jews. Galicia was part of the Russian Jewish settlement area, called the Pale of Settlement, after the Russian word for “pole”, i.e. stake/frontier. During the Middle Ages, when Jews were persecuted by fanatical crusaders, accused of the Black Death and was expelled from several countries, they were given refuge in the Polish-Lithuanian Commonwealth. When Poland-Lithuania was divided up by the end of the 18^th century a large portion of the Jewish population ended up under Russian rule and in 1835 Tsar Nicholas I, with his fear of revolutionaries and "internal enemies", decided that Jews should not be allowed to live outside the Pale, which consisted of a broad "corridor" stretching from Latvia in the north to the Ukraine in the south.

Since Jews generally were forbidden to own land many of them ended up in cities and villages, where they worked as merchants, artisans, tailors or in "intellectual" professions such as doctors, lawyers and dentists. Since it was their religion that throughout the centuries had characterized their life style and separated them from their Christian neighbors many Jews who identified themselves as such were strictly religious and the Pale became a vibrant center for Jewish theology. Many Jews adhered to faiths and sects that decreed a special way of life and a distinctive attire.

In The Fateful Adventures of the Good Soldier Švejk During the World War haggling Jews occasionally turn up, equipped with kaftans and screw curls they sell illicit liquor and engage in all manner of bargaining and petty crimes. Although soldiers and officers who ended up in Galicia, which for several of them was a strange and foreign part of Europe, were generally not particularly anti-Semitic, however they had, like many Europeans, a deeply ingrained view of Jews as smart and backslapping businessmen. A prejudice that included the poor, desperate shtetl inhabitants, who for decades had been subjected to merciless pogroms. Typical is the attitude of the Hungarian artist Béla Zombory-Moldovan, who left behind an unusually well-written diary about his time as an officer at the Galician front. After being seriously wounded he was on a cart transported away from the front line. His wagon trail made a stop in a shtetl where the population repeatedly had been plundered and abused by passing troop units from both the Russian and the Austro-Hungarian army.

We had entered a poverty-stricken village of a few mean little houses. The streets were deserted; the inhabitants had retreated indoors, out of sight, from where they stole the occasional curious glance in our direction. One solitary Jew, wearing a kaftan, had summoned up the courage to stand at the roadside, holding out a wine glass filled with a yellowish liquid. I took it to be lemonade. I beckoned to him. Eagerly he ran up to the cart.

“Limonade?”

“Ja, ja sehr fein.”

He reached it out to me with a skinny hand. I took it gratefully and, without much analysis of the fluid´s composition, gulped it down in one go. It felt good. Whatever it was, it was liquid. “Ich danke,” I said, handing back the glass. He stared at me with an expression of surprise and disappointment. Suddenly it dawned upon me: his motivation wasn´t compassion towards the wounded. He wanted paying. Rage filled me. Damned bloodsucker! He has the gall to screw money out of a poor wounded soldier who has escaped death by a hair and lost everything he had. I shouted at him: Off with you! I have nothing!”He jumped back in mortal fear and ran off, side-locks flapping madly, to one of the little huts. I had to smile: hear was someone I could scare, even in my sorry state. I had no idea I could still have such an effect.

The fear of impoverished Jews was understandable, to say the least. During the First World War, battles raged back and forth across the Pale and it did not get any better after the peace treaty between Russians and Germans. The fighting continued and those who suffered the worst were Jews. Violent pogroms, often tolerated and sometimes even supported by the Tsar had taken place before the War and conditions for the Jews had worsened even further during the Civil War, especially Deniken´s “white” troops raged wildly among Jewish shtetls. Both Alexander III and Nicholas II embraced Orthodoxy, autocracy and nationalism, and were basically anti-Semites. Accordingly, similar views were prevalent among the Russian upper class and not least several of the leaders of the "White Army" regarded Jews as inferior beings. This way of thinking was not lacking from officers and men within the ranks of the Red Army, although it was led and organized by a Jew - Lev Trotsky. For example, was the great commander Tukhachevsky, who had been in charge of the initially successful attack on Poland, a fanatical anti-Semite. In a conversation with a French officer Tukhachevsky claimed:

The Jews brought us Christianity, and that is reason enough to loathe them […] And anyway, they belong to a low race. You cannot understand this, you Frenchmen for whom equality is a dogma. The Jew is a dog, son of a bitch, and he spread his fleas throughout the world. It is he who has done more than any other to inoculate us with the plague of civilization, and who would like to give us his morality of money, of capital, and the socialist doctrine is a branch of universal Christianity … I loathe all socialists, Christians and Jews.

Admittedly Tukhachevsky was in charge of a Bolshevik army, but among friends and acolytes he confessed: “Why should I care if it is with the Red Banner or the Orthodox Cross that I conquer Constantinople?”

The Jews were and remained strangers. Many young Jews considered socialism to be an escape from the shtetls´ narrow world and the Bolsheviks had furthermore in 1918 issued a decree condemning anti-Semitism, calling upon workers and peasants to fight it. Yet many Bolsheviks still considered Jews to be an ethnic group that it would be almost impossible to assimilate and thus a constant threat to Communism. In 1919 Lenin wrote a draft for a directive for the Communist Party called Policies on the Ukraine:

Jews and city dwellers in the Ukraine must be taken by hedgehog-skin gauntlets, sent to fight on front lines and should never be allowed to any administrative positions (except a negligible percentage, in exceptional cases, and under [our] class control).

The revolutionary unrest in Russia and Ukraine, as well as pogroms carried out by units from the white armies and hordes of Cossacks forced numerous Jews to flee across the border and into Poland. Between 1918 and 1921, there were more than 1,300 pogroms in the Ukraine alone, during which between 30,000 and 70,000 Jews were massacred. The pogroms were characterized by a mindless cruelty and recklessness. Thousands of women were raped, hundreds shtetls looted and razed.  Over half the number of these atrocities were perpetrated by units attached to Petlura´s Ukrainian National Army, this in spite of the fact that the Ukrainian People´s Republic under Symon Petliura´s shortlived government had guarenteed Jews full equality and autonomy and included several Jewish ministers. Nevertheless, they were unable to contole their own army with its hard core of Cosacks known to nurture an age-old hatred of Jews.  About twenty percent of the poromes were staged by Deniken´s White Russan army, which fought both the Ukrainians and the Bolsheviks.

In their propaganda, the Bolsheviks took advantage of these slaughters and mainly blamed the Poles for abusing the Jewish population. Isaac Babel wrote several incendiary newspaper articles about Polish assaults on Jewish shtetls:

In the village we encountered a Jewish population that had been looted of its money and health, cut down by sabers and seriously wounded. Our fighters, who had been through one thing after another and for whose swords many a head had rolled, recoiled in fear at the sight that met them. Among the miserable huts, smashed to the ground, were seventy years old people bathing in pools of blood from skulls crushed with axes. There were surviving young children with severed fingers. Raped old women with ripped bellies who had fallen down in the corners with faces solidified into a wild unbearable despair. Beside the dead, the living were crawling, jostling among dissected corpses, soaking their hands and faces in the messy, smelly blood too afraid to crawl out of their houses since they believed that all had not finished yet. [...] This is our response to the Polish Red Cross´ cries about Russian atrocities. The dogs that have ripped enough humans to pieces are now howling. The killers who were not satisfied by their slaughter are now creeping out of their graves. Whack them, members of the valiantly fighting equestrian army! We need to nail down the lid of their coffins, before they rise from their stinking graves!

In the diary that Babel kept during his time with Budyonny's troops, he is completely honest and admits that the Red Army Cossacks were equally cruel to the Jews as the Polish and Ukrainian soldiers, he states that it is "the same hatred, the same Cossacks, the same cruelty, different armies, what a nonsense. The life of the shtetl. There is no salvation!" During the retreat after their crushing defeat outside Komarów, Babel witnesses how furious hordes of Cossacks plunge into the small town, where they are beating up and killing Jews. They ride into the synagogue and throw away the sacred Torah scrolls from their gold-embroidered silk and velvet pouches, which they  rip apart to use as saddle blankets.

In his novel, Babel is more resigned than in his newspaper articles and diary entries, but a hard pulse may be perceived behind the text. Being a Jew himself and fluent in both Yiddish and Hebrew Babel is painfully aware of the fact that his people are suffering persecution and violent abuse  from all parties in the cruel conflict and even though he proudly confesses himself to be a stout  Bolshevik, he has  doubts about his own righteousness, something that  may be felt all throughout the novel. When his narrator (Babel hides himself behind a fictitious figure) visits a heartbroken group of Hasidic rabbis during the Sabbath and late at night talks with them, his respect and reverence shine through the tough Bolshevik stance. He gives the word to an old antique dealer and Talmudic scholar:

“The Revolution,” mutters Gedali, “we will say yes to it … Yes, I cry the Revolution, but it hides its face from Gedali, and ahead send naught but shooting … Now, the Poles were shooting, kind sir, because they were Counter-Revolution. You shoot because you are the Revolution … But surely the Revolution means joy. The Revolution is the good deed of good men. But good men do not kill. Then how is Gedali to tell which the Revolution is and which is the Counter-Revolution?” Faced by this unresolvable dilemma Gedali opts for a strictly moral, meaning nonpolitical solution: “The International, we know what the International is … And I want an International of good men. I would like every soul to be listed and given first-category rations.

Another night the narrator finds himself in an abandoned barn, sharing a smoke with a Russian peasant, what the armed peasant entrusts him seems to be quite prophetic. Babel´s Red Cavalry was written in 1924:

“It’s all the fault of those Yids,” he said. “That’s how we see it, and that’s how the Poles see it. After the war there’ll be hardly any of them left. How many Yids you reckon there’s in the world?”

“Around ten million,” I answered, and began to bridle my horse.

“There’ll be two hundred thousand of them left!” the muzhik yelled, grabbing me by the arm, afraid that I was about to leave.

At least when it comes to Poland the peasant´s prediction was fairly accurate. Before the Second World War, 3.5 million Jews lived within what is now Poland's borders, in June 1946 there were approximately 220,000 left, the rest had been killed.

It happened that the Polish soldiers and militia slaughtered defenseless Jews, but the fact is that Polish authorities to a greater extent than Russians and Ukrainians punished the cruelties committed against its Jewish population. Partly due to the fact that United States considered Poland as a nascent ally to counter the influence of Soviet Russia and reports about atrocities committed against Jews could damage a future cooperation.

As a matter of fact, the Polish soldiers who distinguished themselves when it came to assaulting Jews were some units from the so-called Blue Army. It consisted of Poles who had served on the French side at the Western Front.  Under the command of General Józef Haller they came to have a decisive influence on the Polish efforts during the Polish-Russian War. It turned out that most of those who committed atrocities against Jews were certain units from the 24 000 Polish-Americans who had enlisted in the Blue Army. Their behavior was blamed on their sense of vulnerability in an unfamiliar environment and their abhorrence of Communism. Already before the Polish-Russian war had conservative propaganda all over the world are equaled Eastern Jews  with Communism and there was much talk about of what was called  Judeo-Bolshevism as an integrated a part of an absurd “Jewish World Conspiracy” myth, which indicated that a secret, global Jewish community conspired to  control the entire world.

Not all Galician Jews were deeply religious and satisfied with living in isolated, tiny and unworldly shtetls. There was a large group of young Jews who strove to break out from the shackles of what they called a "ghetto environment" and advance both intellectually and career-wise. It is not without reason that Galicia has produced no less than four Nobel Prize winners: Isidor Isaac Rabi and Georges Charpak in Physics, Roald Hofman in Chemistry and Shmul Agnon in Literature. Many young Jews found their way to Communism, which for them meant an entirely new form of assimilation - they did not have to convert to another religion, or turn into nationalists, instead they could feel as integrated members of a global movement for social justice; independent of race, religion and nationality.

It is a fact that several Jews joined the Bolshevik party, but of its 23 000 members just after the coup of 1917 only 364 were Jews, although several men in leading positions had a Jewish origin – particularly powerful were men like Grigory Zinoviev, Mosiei, Uristsky, Yakov Sverdlov, Grigory Sokolnikov and Lev Troskij. Other Bolsheviks were identified as Jews, even if they were Russians or from other ethnic groups. With the exception of Uritsky and Sverdlov, who died before 1920, the leaders mentioned above were all to be liquidated on Stalin's orders. During most of the 1920s less than six percent of the Soviet leadership and administration were of Jewish descent.

The majority of the Jewish communities of the Pale of Settlement were fervently religious and quite conservative. If young Jews found their way to Bolshevism it was often at the expense of cutting off their attachment to families and former co-religionists. The majority of the population of the shtetls worried about the Bolshevik´s atheism, their russification efforts and their constant preaching of class struggle. Many fled to the west, to Poland, Austria, the USA and even Australia and Argentina. In December 1920, the Jewish People's Assembly in Eastern Galicia voted for incorporation with the Polish nation.

After I was back in Sweden after my short, but delightful visit to Prague I was shocked by the news of 2^nd December that the Sweden Democrats had voted against the Social Democrats' budget and that  the Government accordingly had announced re-elections in March 2015. Shocked? Why being such an alarmist? Several friends laughed at my worries. What was the problem? Sweden Democrats represent no danger. They have no majority, are no Nazis (not anymore at least). It is a democratic party. After all – this is Sweden, a civilized country, with a long and solid democratic tradition.

Nevertheless, I am not at all reassured by such self-congratulatory platitudes and wonder if the Sweden Democrats would consider that I had misunderstood their party program if I claim that they emphasize the importance of preserving our national heritage and oppose a multicultural society. Their party wants to unite us Swedes around "The Church of Our Fathers" and strengthen its position within our society, by the way -  the Church should be more  aggressive and outspoken  in its domestic mission, and not tolerate any propagation of foreign religions on Swedish soil. Immigration from "culturally distant countries" must be discouraged and the construction of places of worship of other religions besides Christianity must be offset, possibly with the exception of the Mosaic faith. Though I suspect that quite a lot of the Sweden Democrats' old fighters continue to harbor suspicions, questioning if the Jews really are assimilated in the meaning the SD endow the concept with, namely if Jews really perceive themselves as Swedes, speak fluent Swedish, live in accordance with the Swedish culture, consider Swedish history as their own and feel more loyalty to the Swedish nation than any other nation, and even if they fulfill all of these criteria the Jews are known to be smart and cunning and would be capable of fooling the gullible Swedes.

The party demands more space for teaching Swedish history in Swedish schools, which moreover do not have to be responsible for mother tongue teaching in languages other than Swedish. The Swedish cultural heritage has to gain more presence and visibility within the public sector. Immigrant associations and similar endeavors supporting foreign cultural influences should not receive any state or municipal support and funding.

I am a member of the Swedish Church, have studied theology, believe myself to be fairly proficient in Swedish history and am teaching Swedish, though the Sweden conjured up by the Sweden Democrats is definitely not the kind of Sweden I would like to live in. I am convinced that if the word "Sweden" during the thirties was replaced with "Poland", or why not "Germany" or "Latvia", then the Sweden Democrats´ party program would have fitted like a glove for the extreme national parties that during those turbulent times grew strong in these countries and later came to create an almost inconceivable misery. In Poland, "The Church of Our Fathers" would be synonymous with the official Catholicism, but otherwise everything would be fairly similar. "Culturally alien" elements would back then be the Jews and other minorities, many of whom had arrived as desperate refugees from repressive regimes in neighboring countries.

The failed Russian attack on Poland had fatal consequences for the Jews. When the American anarchist Emma Goldman visited Galicia in 1920 she was shocked by precarious situation the impoverished Jews, stating that although several Jews had joined the revolution, the majority  suffered from persecution mainly due to the fact  they were small traders and often deeply religious. Compatriots who were not Communists considered that the fact that Bolsheviks had granted more freedom for the Jews only served to increase the hatred against them. Through there forced requisitions, punitive expeditions and Tjeka terror brought the Bolsheviks reluctance of people in general and because many in Russia, Ukraine. Lithuania, Belarus and Poland suspect that the revolution favored the Jews escalated hatred and distrust. To avoid a common suspicion that they particularly benefitted the Jews the Bolsheviks tended to punish them harsher than the non-Jews. Yiddish and Hebrew were banned as teaching languages. Goldman noted that the Bolsheviks allowed the Jews to survive "physically", but culturally and spiritually they were sentencing them to death.

Although anti-Semitism was smoldering in Poland its excesses were curbed by the authorities. Perhaps this was in large part due to Józef Piłsudski´s power and influence. He pursued a policy based on what he called Miedzymore, meaning "between the seas". He wished for a strong federation between the Baltic States, Belarus and Ukraine. Hence, a band of independent states would extend between the Baltic and the Black Seas constituting a barrier against the Soviet Union´s expansive strivings. Such a protective area would largely to a large degree coincide with the Pale of Settlement and this could be one reason why Pilsudski was so sympathetic to the Jews.

Pilsudski assumed that Poland's survival as a state depended on an apprehension that all communities in Eastern Europe should cooperate and demonstrate their tolerance towards their minorities; otherwise would Soviet Union exploit their internal divisions and once again attack them. Until his death in 1935 Pilsudski fought against a conviction which in Poland was called Żydokomuna, Jewish Communism. A conception that found its origin in a pamphlet written already in 1817, but not published until 1858. its title was The year 3333, or the incredible dream and it predicted a future in which the Jews had become so numerous and powerful that they had taken over Poland, renaming Warsaw to Moszkopolis and oppressing the Catholics. Thus, a fear that does not seem to be so different from the horror scenario that several Sweden Democrats conjure up around what they call the islamization of Sweden.

A quite common perception of a surreptitious judaization of Poland was fiercely supported by the National Democratic Party, Endeks. What they considered to be Piłsudski´s dangerous, liberal attitudes towards Polish minorities were harshly opposed by Endeks and the increasingly authoritarian Piłsudski answered with an increased suppression of his political opponents. During the Great Depression of the early thirties Endeks initiated several violent anti-Semitic campaigns. They declared that the number of Jews residing in Poland ought to be drastically limited and a number of comprehensive boycotts were launched against Jewish shops and businesses. When Pilsudski died in 1935, Endeks made it clear that the "Jewish question" had to become an overriding political priority, stressing their opinion that not only did the Jews foster an unholy alliance between Communism and big business; they were also behind most of the serious crimes in the country.

Endeks´ propaganda convinced several municipalities to limit Jews' access to sports facilities and schools. Some universities and colleges introduced so-called "ghetto benches" where Jewish students were forced to sit and even began refusing Jews access to higher education and research. In the early thirties, Jews had constituted about 20 percent of the university students; in 1937 the number had dwindled to 7.5 percent. Catholic trade unions excluded Jews and so did the legal and medical societies. Before the German invasion in 1939, Jews had been virtually excluded from state services.

People´s changes of attitude can come about very fast. An example is Germany, where the National Socialist party grew from receiving 2.5 percent of the national votes in 1928 to 43.9 percent in 1933. It was no secret that the Nazi's highest priority was the "solution of the Jewish question" and that it was used recklessly during the party´s election campaigns. When the Nazis finally came to power, it went fast and relatively painless to make the majority of the German citizens ready to accept or even actively contribute to the disaster that eventually struck the Jews and other minorities.

Has the danger of extreme and deleterious politics subsided in Europe? Hardly - George Bernard Shaw noted that "we learn from history that we learn nothing from history." There is no doubts about the fact  that the acts and ideas of careless politicians, who have based persons´ human value on something as vague as their race and national identity, have  brought entire nations straight into the abyss of history's most comprehensive and best organized human slaughter. Yet, we continue to casually assess the value of individuals on the basis of their origin. Has such behavior ever brought about anything good? Prove to me if I´m wrong. I am sure of the fact that there is plenty of evidence that the opposite thinking – that all humans have a potential for benefitting and making others happy -  is much more advantageous for all of us.

I conclude by recalling that populist nationalism is gaining ground in Europe and is jointly planning to destroy the European Community, something which, among others, Putin and his acolytes seem to appreciate. Here is the list of schemers:

Sweden Democrats who gained 12.9 percent in the 2014 election, the True Finns with 12.3 percent in 2014, the Norwegian Progress Party 16.3 percent in 2013, Danish People's Party 12.3 percent in 2011, the French National Front 13.6 percent in 2014, the Dutch Party for Freedom 15.4 percent in 2012, the Austrian Freedom Party 21.4 percent in 2013, the Hungarian Jobbik 20.5 percent in 2014, the UK Independence Party 27.5 percent in in the EU elections 2014, and the Belgian Vlaams Belang 3.7 percent in 2014.

Babel, Isaac (2002) The Complete Works of Isaac Babel. New York: Norton. Davies, Norman (2001) Heart of Europe: The Past in Poland's Present. Oxford:  Oxford University Press.  Davies, Norman (2003) White Eagle, Red Star: the Polish-Soviet War, 1919-20. London: Pimlico. Gerrits. André (2009) The Myth of Jewish Communism: A Historical Interpretation. Brussels: P.I.E. Peter Lang. Rees, Laurence (2013) The Dark Charisma of Adolf Hitler Leading Millions into the Abyss. London: Ebury Press. Toppi, Sergio (2010) Sulle rotte dell´imaginario Vol. 3: Europee. Torino: Edizione San Paolo. Zambory-Moldován, Béla (2014) The Burning of the World: A meoir of 1914.  New York: New York Review Books. Zamoyski, Adam (2014) Warsaw 1920 - Lenin´s failed conquest of Europe. London: William Collins Books

Nyligen flög jag till min äldsta dotters masterspromovering vid Prags teaterakademi (DAMU) och mellanlandade då i Warszawa. Det var första gången jag var där på mer än tio år. I slutet av förra seklet och i början av det här arbetade jag i Stockholm, medan familjen bodde i Rom. På den tiden fanns det inga lågprisflygbolag och jag brukade i allmänhet flyga till Rom med LOT, vilket innebar en halv dags uppehåll i Warszawa, något som räckte för att äta middag i Gamla Stan eller besöka något museum, helst Nationalmuséet som då var ordentligt nerslitet. Det var också flygplatsen, men där fanns en alldeles utmärkt bokhandel med polska videofilmer med engelska undertitlar och en hel del polsk litteratur översatt till engelska och tyska, allt kompletterat med en vänlig dam som kunde engelska och gärna och livligt rekommenderade skivor, böcker och filmer. Jag missade inte något tillfälle att titta in till henne och komma ut med någon bok, CD eller film. Alltid lika intressanta.

Nu var allt förändrat. Jag hann inte in till stan och flygplatsen var fullständigt moderniserad. Den trivsamma bokhandeln hade försvunnit och W H Smiths internationella bokvaruhus sålde inte några polska böcker översatta till begripliga språk. Ingen kunde heller rekommendera några bra CD-skivor och jag begrep mig inte på filmerna. Eftersom jag hade ett par timmar att slå ihjäl och måste ha något att läsa köpte jag den enda bok om polsk historia som fanns på engelska, Warsaw 1920 av Adam Zamosky.

Då jag några dagar senare hade återvänt till Hässleholm fann jag boken på biblioteket och som vanligt förvånades jag över hur mycket litteratur från hela världen som faktiskt finns översätt till svenska och vilken fantastisk institution ett svenskt bibliotek är. Jag hoppas dessa härliga skattkamrar aldrig försvinner. Nåväl, vid en god öl och en ovanligt mustig polsk rätt började jag läsa Zamoskys bok som på svenska heter Warszawa 1920: Lenins misslyckade erövring av Europa.

Uppenbarligen har polackerna inte mindre är två gånger ”räddat” Europa i den meningen att polska trupper hindrat allvarliga erövringsförsök från Öst och då räknar jag inte med hur en stor mongolisk inavsionsarmé kämpades ned i slaget vid Legnica 1241.  Om de inte gjort det så hade den tid vi nu lever i antagligen tett sig fullständigt annorlunda. Den första gången polackerna lyckades hejda anstormningen av en väldig östarmé hade jag av en tillfällighet läst om enbart två veckor innan jag hamnade på Warszawas flygplats. Då hade jag på flyget från Rom plöjt igenom en serietidning av den italienske mästertecknaren Sergio Toppi, som skildrade hur Jan Sobieski med sina polska ryttare 1683 kommit den österrikiske kejsaren till hjälp.

Utanför Wiens portar stod då den albanske storvisiren Kara Mustafa med en 200 000 man stark armé. Det var den turkiske sultanen Mehmet IV som beslutat satsa allt på ett kort och med sina elittrupper, tillsammans med en brokig samling professionella krigare från hela osmanska imperiet, en gång för alla krossa det habsburgska väldet och underkasta Europa den sanna läran.

Tillfället var väl valt. Den katolske kejsaren Leopold den förste hotades av sin kusin Ludvig XIV i väst, av protestantiska arméer i norr, av en mängd upprorsmän inom sitt imperium och som sagt - av ottomanerna i öst. Under den flera månader långa belägringen sände kejsaren från Wien ut förtvivlade böner om hjälp till sina katolska trosfränder. Slutligen dök en 70 000 man stark polsk-tysk armé upp, under ledning av den polske kungen Sobieski.

Efter en dags blodiga infanteri- och artilleristrider mot de överlägsna turkiska styrkorna satte Jan Sobieski in den ditintills största kavallerichocken i Europas historia. 20 000 ryttare sprängde fram mot de turkiska styrkorna. De anfördes av en spjutspets med 3 000 lansbeväpnade och bevingade polska husarer, de hade fjäderskrudar fästade vid sina rustningar.  Likt en väldig kil sprängde de in i den osmanska hären, tätt följda av hela ryttararmén. Motståndet bröts, belägringen hävdes omgående och sultanens krigare skingrades i panik. 

Mer än tvåhundra år senare avslutades kavallerichockernas framgångsrika historia.  Även denna gång var det polackerna som utmärkte sig. De glesa skogarna och fälten utanför byn Komarów i sydöstra Polen var i slutet av augusti 1920 skådeplatsen för det största kavallerislaget sedan napoleonkrigen.  1 700 polska husarer angrep 17 500 beridna ryssar. Slaget slutade i katastrof för den Första Ryska Kavalleriarmén, eller som den också kallades - Budjonnyjs Röda Ryttararmé. Att Budjonnyjs kosacker blivit inringade av polackerna berodde till stor del på att Budjonnyjs närmsta befäl, Aleksandr Yegerov, hade låtit sig påverkas av sin politiske kommissarie, Joseph Stalin, och på hans inrådan inte följt de order som kommit från den sovjetiska offensivens överbefälhavare.

Resultatet blev att efter det att den ryska huvudarmén grundligt besegrats strax utanför Warszawa, så kollapsade nu även den södra invasionsarmén. Demoraliserade kosackhorder drog sig plundrande och mördande tillbaka mot Ryssland. Därmed hade Lenins dröm om att sprida kommunismen gått om intet. Drömmen var inte orimlig. Tyskland hade kapitulerat och dess trupper var i färd med att lämna Östeuropa. En mängd etniska grupperingar inom resterna av de habsburgska och ryska imperierna försökte organisera sig som nationalstater. Folk var slitna och trötta på krig, de saknade tillräckligt med vapen och arméer, men var likväl fyllda av entusiasm inför utsikterna att bli medborgare i självständiga nationalstater.

De västeuropeiska segermakterna förmådde inte engagera sig i något försvar av de nya nationerna och i detta tomrum kunde bolsjevikerna med full styrka kasta sig över de västra grannstaterna. Lenin trodde på framgång och anförtrodde Stalin: ”Jag anser att vi bör främja en revolution i Italien. Enligt min åsikt bör vi sovjetisera Ungern och kanske även Tjeckien och Rumänien”.  De misslyckade revolutionerna i Bayern, Berlin och den besegrade ungerska rådsrepubliken, liksom de avblåsta revolutionsförsöken i Österrike och Norditalien hotade att förlama spridandet av världssocialismen. Lenins plan var att inspirera en ny våg av väpnade revolutioner. Röda armén skulle inta Polen och Tyskland, samt främja revolutioner i Ungern, Tjeckien och Rumänien. 

Lenins planer var helt i linje med Lev Trotskijs idé om att revolutionen skulle “drivas framåt med bajonetter […] genom Kiev går raka vägen för en förening med den österrikisk-ungerska revolutionen, precis som förenandet med den tyska revolutionen går genom Pskov och Vilnius. Anfall på alla fronter!  Anfall på västfronten, anfall på den södra fronten, anfall på alla de revolutionära fronterna!”

Det tjugosjuåriga, militära geniet Michail Tuchatjevskij hade teorier som han kallade ”militära operationer på djupet” som innebar att Ryssland genom blixtanfall med snabbrörliga och tungt beväpnade förband – kavalleri, pansar, flyg - skulle bryta sig genom fiendernas linjer och sedan ”bakifrån” förstöra deras försörjningslinjer och förstärkningar. Tuchatjevskij lyckades också att med sina trupper snabbt slå sig fram till Warszawas ytterområden.

När jag gick i skolan var det vanligt att understryka att världens öden styrdes av socio-ekonomiska faktorer. Personliga insatser var inte avgörande. Behövdes ledare skapades de genom specifika sociala förutsättningar. Ofta har jag tvivlat på ett sådant resonemang. Hur skulle världen ha tett sig utan Hitler, Stalin eller Mao? Var dessa makthungriga galningar inget annat än resultatet av socio-ekonomiska konstellationer? Skulle Polen ha slagit tillbaka det ryska angreppet utan Józef Piłsudski?  Hade jag trott på teorierna om socio-ekonomins  allenarådande makt hade jag inte engagerat mig i läsningen av biografier om Stalin, Hitler och Mao.

Som så många betydande polacker, författare och statsmän, föddes Piłsudski i det nuvarande Litauen, i en glödande patriotisk, polsk adelsfamilj. Hans motstånd mot den ryska överheten ledde till att han relegerades från sina medicinstudier vid Vilnas universitet, han fängslades och tillbringade fem år i sibirisk fångenskap. Under Första Världskriget stred han mot ryssarna på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Då han vägrade svära dem en trohetsed fängslades han av tyskarna, men släpptes vid kapitulationen och valdes sedan till det fria Polens förste riksföreståndare.  Från början var Piłsudski socialdemokrat, men bildade en koalitionsregering som snabbt genomförde en rad reformer, som fri och obligatorisk skolgång, åttatimmars arbetsdag och kvinnlig rösträtt.

Piłsudski var en egensinnig och principfast man. Som befälhavare vördades han av sina underlydande och var känd för att agera först efter det att ha blivit grundligt informerad, men då han tagit ett beslut tvekade han sällan. En vanemänniska med kärv humor, som sällan bröt sina rutiner om inte situationen krävde det. Sina måltider intog han på en enkel, billig restaurang, levde mycket spartanskt och arbetade hårt tills långt in på nätterna. När han väl kommit till makten lämnade Piłsudski det socialistiska lägret, ogillade att bli kallad ”kamrat” och deklarerade: ”Jag tog socialismens röda spårvagn till stationen Självständighet, men där klev jag av”.

Piłsudski var en bister krigare, som tillbringat många år i fält. Principfast, butter och orädd stödde han social rättvisa och motarbetade krafter som hävdade att det fanns en polsk nationell särart, därmed kunde han inte betraktas som utpräglat konservativ, men han var knappast någon pacifist, utan hävdade att: ”nu äger enbart svärdet den rätta tyngden då det gäller att väga en nations framtida öde.”

När den överlägsna ryska armén närmade sig Warszawa lyssnade Piłsudski på olika rådgivare, men beslöt sedan på egen hand att nationen skulle följa en djärv plan. Han avdelade trupper och lät skapa medborgargarden till huvudstadens försvar, medan han själv gav sig söderut för att i ilmarscher föra upp de arméenheter som i sydöstra Polen skulle hindra ryska arméer från att invadera landet från Ukraina. Mot förmodan kunde de polska styrkorna engagera de ryska trupper som anföll huvudstaden från norr och öster så pass länge att Piłsudskis styrkor kunde falla de oförbredda ryssarna i ryggen. Snart flydde de ryska arméerna norrut, där de kapitulerade för tyskarna i Ostpreussen, eller drog sig in över den ryska gränsen, tätt följda av de triumferande polackerna.

Båda arméerna var väl medvetna om att en vapenvila måste ingås. Polackerna insåg faran i att ta sig alltför långt in i Ryssland och ryssarna kunde inte hålla stånd om deras trupper fortsatte att slaktas alltmedan de tunnades ut genom massdeserteringar. För polackerna gällde det att så snabbt som möjligt återta all förlorad mark, medan ryssarna måste häva flykten och hejda de anstormande fienderna. Den desperate Lenin beordrade överbefälhavaren för Republikens Väpnade Styrkor, Sergey Kamenev, att till varje pris slå tillbaka det polska anloppet, vilket betydde att han inte behövde ta hänsyn till eventuella mänskliga förluster. Reservtrupper skickades mot den ständigt vikande fronten, men då Kamenev klagade att de inte hade tillräcklig beväpning och att flera av de nyanlända soldaterna saknade uniformer svarade Lenin: ”Jag bryr mig inte om ifall de slåss i sina kalsonger, men slåss måste de!”

Piłsudski hade inte bara samma slokmustasch och bistra utseende som sin hjälte Jan Sobieski, han hade också likt denne hejdat ett omfattande invasionsförsök riktat mot ett försvagat och förvirrat Europa. Det hade faktiskt sett ut som om Lenins önskan om ett socialistiskt Europa varit på väg att förverkligas. Men, mot alla odds besegrade Polen Ryssland och det var inte förrän Stalin ingått sin pakt med Hitler som Ryssland på allvar åter kunde utsträcka sina gränser mot väst.

När jag flyger tillbaka från Prag och blickar ner mot det i stort sett obrutna slättlandet som täcker Polen söder om Östersjön och norr om Karpaterna, så förstår jag varför arméer genom sekler dragit fram och tillbaka över det bördiga landet, vattnat det med blod och åstadkommit ett oerhört lidande.

Enbart under Andra Världskriget tvingades 5 till 6 miljoner polacker, varav över 3 miljoner av judiskt ursprung, till koncentrationslägren, där de skoningslöst mördades. 2,8 miljoner fördes som slavarbetare till arbetslägren i Tyskland. Målet för den nazistiska ockupationen av Polen hade varit att utplåna den polska civilsationen, att förvandla polackerna till en illiterat arbetskraft, att tilintetgöra hela den polska intelligentian.

I maj 1940 skrev Heinrich Himmler ett memorandum till Hitler, Några tankar kring behandlingen av den främmande befolkningen i Öst, i vilket han bland annat skrev att ”den icke tyska befolkningen” i ”de östra territorierna” skulle förslavas och inte tillåtas lära sig mer än 

enkel aritmetik, inte länge än upp till 500, skrivande av sin namnteckning, en doktrin om att det är ett gudomligt påbud att lyda tyskarna, att vara ärliga, hårt arbetande och dygdiga. Jag anser det inte vara nödvändigt att de lär sig läsa.

Hitler uppskattade uppenbarligen Himmlers vansinniga åsikter och sa till honom att han fann det hela gut und richtig, bra och korrekt.

På den sovjetiska sidan av det ockuperade Polen avrättades tillfångatagna polska militärer, av dem 4 500 officerare i en massaker i Katynskogen i västra Ryssland. Uppskattningsvis 20,000 till 30,000 polska fångar likviderades av NKVD (Folkkommissariatet för inrikes ärenden, dvs. den sovjetiska säkerhetstjänsten), alltmedan mellan en och en och en halv miljon invånare i de till Sovjet anslutna provinserna, huvudsakligen polacker och judar, men även ukrainare och vitryssar, deporterades till Sovjets inre områden. Av dem dog 350 000 av svält och umbäranden. Ungefär en halv miljon polacker fängslades, eller sändes till Gulag. Samtidigt stred polacker på samtliga krigsarenor i Europa, Nordafrika och på Atlanten. Vid krigets slut kämpade 250 000 polacker på västfronten och närmare 400 000 angrep vid den sovjetiska arméns sida Berlin.

Som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg besökte jag medan jag bodde i Paris flera gånger Verduns slagfält och upplevde där den kusliga stämning som efter hundra år fortfarande vilar över den plats där hundratusentals unga män slaktades helt i onödan. Det helvetiska skyttegravskriget på västfronten är välkänt genom en mängd mästerliga skildringar av sådana som överlevde det gyttjiga infernot med dess oavbrutna bombardemang, ruttnande lik, löss och glupska råttor. Östfronten är inte så välkänd även om lidandet knappast var mindre där.

Galizien, där det stora ryttarslaget mellan Budjonnyjs kosacker och polska lansiärer ägde rum, var en lika omfattande slaktplats som Flanderns och Lorraines lerfält. På nästan exakt samma plats som slaget 1920 ägde rum hade 1914 en österrikisk-ungersk armé 1914 hejdat en rysk invasionsstyrka på 200 000 man och tagit 20 000 ryssar till fånga.

Två år senare attackerades Galizien av Rysslands södra armégrupp, under befäl av generalen Aleksej Brusilov och drev tillbaka de österrikisk-ungerska styrkorna. De ryska förlusterna uppgick till 1,4 miljoner man och centralmakterna förlorade 800 000. Något som gör brusilovoffensiven till ett av de blodigaste slagen i både Första Världskriget och historien.

Det var i Galizien som författaren till Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget, Jaroslav Hašek överlämnade sig till ryssarna, blev krigsfånge, sedermera sovjetkommisarie, innan han slutligen förenade sig med de tjeckiska legionärerna som blivit instängda i Sovjetunionen och vars öden jag skrev om i mitt blogginlägg om jazzen i Shanghai.

Då man läser skildringar från Östfronten är det iögonfallande hur rörlig den var i förhållande till Västfronten, här finns inte så mycket av den långa, tröstlösa plågan i översvämmade skyttegravar under ständig beskjutning. Truppstyrkorna rörde sig allmänhet över stora områden. Švejks äventyr utspelar sig exempelvis under ständiga tågförflyttningar fram och tillbaka innan han slutligen hamnar vid frontlinjerna i Galizien, som också skiftar oavbrutet.

Döden kom plötsligt och våldsamt i form av stora slag på öppna fält eller plötsliga attacker på små, ofta isolerade, truppenheter. Isak Babels märkliga roman Budjonnyjs röda ryttararmé bygger på hans upplevelser tillsammans med stridande kosacker. Språket är både enkelt och målande i en stil som får mig att tro att Hemingway måste ha känt till och imiterat Babel. Han tycks återge rytmen hos de travande hästarna då trupperna ständigt rör sig mellan de eländiga och utplundrade galiciska byarna.

Striderna var under det första världskriget och det efterföljande polsk-sovjetiska kriget skoningslösa. De polska trupperna sköt i allmänhet infångade sovjetkommissarier utan någon form av rättegång. De sovjetiska trupperna sköt i sin tur tillfångatagna polska officerare och skar halsen av präster, godsägare och hyresvärdar. Båda sidor mördade judar. Stämningen var bäddad för illdåd. Soldaterna rörde sig ofta i små enheter, omgivna av misstro, förvirring och allmän otrygghet. De hamnade i djupa skogar, eller ute på förrädiska träskmarker och slog läger bland skräckslagna och utsvultna bybor, vars språk, seder och eventuella lojalitet eller fiendskap de inte förstod sig på. En överraskningsattack kunde komma närsomhelst, från varje tänkbar riktning. Enskilda enheter kunde finna att frontlinjen flyttat sig framåt eller bakåt och att de oförmodat hamnat i fiendeland. Små nervösa missuppfattningar kunde leda till blodbad och hämndaktionerna var grymma och skoningslösa.

De som råkade speciellt illa ut var judarna. Galizien var en del av det ryska judiska bosättningsområdet som också kallades för Pale, efter det ryska ordet för påle, dvs. gräns.  Under Medeltiden, då judar förföljdes av fanatiska korstågsanhängare, anklagades för Digerdöden och drevs ut från flera länder, fick de en fristad i det polsk-litauiska samväldet.  Då Polen-Litauen styckades upp under 1700-talet hamnade en stor del av den judiska befolkningen under ryskt herravälde och 1835 beslöt tsaren Nikolaj I, med sin skräck för revolutionärer och ”inre fiender”, att judar inte fick bosätta sig utanför Pale, en bred ”korridor” som sträckte sig från Lettland i norr till Ukraina i söder.

Vid Första Världskrigets utbrott bodde drygt fem miljoner judar inom området, de flesta i städer eller shtetls, byar. Judarna utgjorde ungefär 12 procent av Pales befolkning och i städerna kunde nära hälften av invånarna vara judar.

Eftersom judar i allmänhet var förbjudna att äga mark hamnade många av dem i städerna där de verkade som köpmän, hantverkare, skräddare eller inom ”intellektuella” yrken som läkare, advokater och tandläkare. Eftersom det var deras religion som genom sekler utmärkt dem var många judar också strängt religiösa och Pale blev ett livaktigt centrum för judisk teologi. Många judar tillhörde trosriktningar och sekter som påbjöd dem ett speciellt levnadssätt och en särpräglad klädedräkt. 

Schackrande judar med kaftaner och skruvlockar som säljer illegal sprit och ägnar sig åt allsköns småkriminell kohandel dyker emellanåt upp i Den tappre soldaten Švejks äventyr. Även om många av de soldater och officerare som hamnade i det för dem främmande Galizien ofta inte var speciellt antisemitiska hade de likt många européer, inte minst svenskar, en djupt ingrodd syn på judar som smarta och lismande affärsmän. Något som inbegrep även fattiga, desperata shtetlinvånare som under decennier utsatts för grymma pogromer. Typisk är inställningen hos den ungerske konstnären Béla Zombory-Moldován, som lämnat efter sig en ovanligt välskriven dagbok om sin tid som officer vid den galiciska fronten. Efter att ha sårats svårt förs han på en kärra bort från frontlinjen. Foran gör ett uppehåll i en shtetl där befolkningen plundrats och misshandlats av truppenheter från såväl den ryska som den österrikisk-ungerska armén:

Vi anlände till en utfattig by med några eländiga, små hus. Gatorna var övergivna, invånarna höll sig inomhus, utom synhåll, men vi kunde genom några fönster se hur de kastade nyfikna blickar mot oss. En ensam jude, klädd i kaftan, hade samlat tillräckligt med mod för att stå vid vägkanten och hålla upp ett vinglas fyllt med en gulaktig vätska. Jag antog att det var lemonad och kallade på honom. Ivrigt sprang han upp längs kärran där jag låg: ”Limonade?” ”Ja, ja, sehr fein.” Han sträckte med sin beniga hand fram glaset till mig. Jag tog tacksamt emot det, utan att ägna någon större tanke åt dess innehåll svalde jag allt i en klunk. Det kändes välgörande. Vad det än kunde ha varit så var det i varje fall vätska. ”Ich danke” sa jag och gav tillbaka glaset. Han stirrade på mig med ett uttryck av förvåning och besvikelse. Då begrep jag: hans handling var inte motiverad av barmhärtighet. Han ville att jag skulle betala. Ilskan fyllde mig. Förbannade blodsugare! Han hade mage att pressa pengar ur en stackars sårad soldat som hade undkommit döden med en hårsmån och förlorat allt han ägde. Jag skrek åt honom: ”Försvinn! Jag har ingenting!” Han kastade sig åt sidan i dödlig skräck, sprang sin väg med galet fladdrande korkskruvslockar och försvann in i ett av de små skjulen. Jag log: här fanns en man som till och med jag, i mitt sorgliga tillstånd, kunde skrämma. Jag begrep inte hur det kunde vara möjligt.

Judarnas skräck var milt uttryckt förklarlig. Under Första Världskriget rasade striderna fram och tillbaka över Pale och det blev inte bättre efter fredsfördraget mellan ryssar och tyskar. Striderna fortsatte och de som drabbades allra värst var judarna. Våldsamma pogromer, ofta tolererade och ibland till och med understödda av tsardömet hade ägt rum redan före kriget och tillståndet förvärrades under inbördeskriget, då speciellt Denikens vitryska trupper härjade vilt bland judiska shtetls. Både Alexander III och Nikolaj II hyllade ortodoxi, autokrati och nationalism och var i grunden antisemiter, liknande åsikter florerade bland den ryska överklassen och inte minst flera av ledarna för den ”vita armén” betraktade judar som lägre stående varelser. Det var inte mycket bättre bland officerare och manskap inom den Röda Armén, även om den leddes och organiserades av en jude – Lev Trotskij. Exempelvis så var den store härföraren Tuchatjevskij som ansvarade det framgångsrika anfallet på Polen en fanatisk antimsemit. I ett samtal med en fransk officer hävdade Tuchatjevskij:

Judarna förde kristendomen till oss och det är ett tillräckligt skäl för att avsky dem. De tillhör en lågt stående ras. Det kan inte ni förstå, ni fransmän, för vilka jämställdhet är en dogm. Juden är en hund, son till en hynda och han sprider sina loppor över hela världen. Det är han som mer än någon annan har injicerat oss med civilisationens pest och som gett oss moral; penningens moral, kapitalets moral … De stora socialisterna är judar och den socialitsiska läran är en gren av kristendomen - jag avskyr alla socialister, alla kristna och judar.

Tuchatjevskij ledde visserligen en bolsjevikisk armé, men mellan skål och väg erkände han:

Varför skulle jag bry mig ifall det är under en röd fana eller ett ortodoxt kors som jag erövrar Konstantinopel?

Judarna var och förblev främlingar. Många unga judar såg socialismen som en utväg från shtetlens trånga värld och bolsjevikerna hade 1918 utfärdat ett dekret som fördömde antisemitismen, samt uppmanade arbetare och bönder att bekämpa den. Likväl ansåg många bolsjeviker att judarna var en svårassimilerad och potentiellt farlig folkgrupp.  Exempelvis gav Lenin 1919 i ett direktiv om ”Målsättningar för Ukraina” order om att:

Judar och stadsbor i Ukraina måste behandlas med igelkottshandskar, skickas att kämpa vid fronten och skall aldrig tilldelas några administrativa befattningar (utom som en försumbar procent, i exceptionella fall och under vår klasskontroll).

De revolutionära oroligheterna i Ryssland och Ukraina, samt de stora pogromer som utfördes av enheter ur de vita arméena och kosackhorder inom de ukrainska befrielsestyrkorna fick mängder med judar att fly in över den polska gränsen. Mellan 1918 och 1921 förekom mer än 1 300 pogromer i Ukraina, under vilka mellan      30 000 och 70 000 judar massakrerades. Pogromerna präglades av besinningslös hänsynslöshet. Tusentals kvinnor våldtogs, hundratals shtetls plundrades och judiska kvarter lades i ruiner. Över hälften av dessa grymheter begicks av enheter anslutna till Petliura's Ukrainska nationalarmé, detta trots det faktum att den Ukrainska Folkrepubliken under Symon Petliura's kortlivade regim garanterade judar full jämlikhet och autonomi och dessutom inkluderade flera judiska ministrar. Likväl kunde regeringen inte kontrollera sin egen armé, med dess hårda kärna av kosacker välkända för hysa ett ingrott hat gentemot judar. Omkring tjugo procent av de ukrainska pogromerna iscensattes av Deniken's Vita Armé, som bekämpade både ukrainare och bolsjeviker.

I sin propaganda utnyttjade bolsjevikerna dessa masslakter och beskyllde främst polackerna för de begångna grymheterna. Den judiske författaren och journalisten Isak Babel följde Budjonnyjs ryttararmé när den ryckte i den polska delen av Galizien. I sina tidningsartiklar skildrade Babel ingående hur polackerna förgrep sig på den judiska befolkningen:

I byn mötte oss en judisk befolkning som plundrats in på bara kroppen, som sablats ner och sårats svårt. Våra kämpar som hade varit med om både det ena och det andra, och för vilkas svärd månget huvud rullat, ryggade tillbaka av fruktan inför den syn som mötte dem. I ömkliga kojor, sönderslagna till grunden, låg sjuttioåriga åldringar badande i pölar av blod från skallar som krossats med yxor. Ofta fanns det överlevande små barn med avhuggna fingrar. Våldtagna gummor med uppsprättade bukar hade segnat ner i hörnen och deras ansikten hade stelnat i en vild outhärdlig förtvivlan. Bredvid de döda krälade levande, trängdes bland de sönderskurna liken, blötte ner händer och ansikten i kladdigt, illaluktande blod och fruktade att krypa ur sina hus, eftersom de trodde att allt inte var över. […] Det här är vårt svar på polska Röda korsets klagorop om ryska illdåd. Hundarna som slitit sönder många nog har stämt upp sina hesa skall. Mördarna som inte har slaktat nog har krupit upp ur sina gravar. Slå ihjäl dem, kämpar i ryttararmén! Vi måste spika igen locket som lyft sig över deras stinkande gravar!

I den dagbok som Babel förde under sin tid med Budjonnyjs trupper är han ärligare och medger att den Röda Arméns kosacker var minst lika grymma mot judarna som polska och ukrainska soldater: ”Det är samma hat, samma kosacker, samma grymhet, olika arméer, vilket nonsens. Livet i shtetlen, det finns ingen räddning!” Under återtåget från nederlaget utanför Komarów bevittnar Babel hur ursinniga kosackhorder störtar in i den lilla staden, där de misshandlar och slår ihjäl judar. De rider in i synagogan, slänger ur de heliga torarullarna ur sina "mantlar", guldbroderade fodral, som de sedan använder som sadeltäcken.

I sin roman är Babel betydligt uppgivnare och lugnare än i sina tidningsartiklar och dagboksanteckningar, men en hård puls förnims bakom texten, Själv jude vet han att hans folk drabbats av oförrätter från alla håll och även om han stolt bekänner sig till bolsjevismen märks tvivlet bakom hans pose som revolutionär hårding. När hans berättare (Babel döljer sig bakom en fiktiv gestalt) under sabbaten besöker ett solkigt gäng chassidiska rabbiner och sent på natten talar med dem, lyser hans respekt och vördnad för dem igenom den hårdkokta ytan. Han ger ordet till en gammal antikhandlare och talmudlärd:

Men polackerna sköt, snälla herrn, för att dom är kontrarevolutionen. Ni skjuter för att ni är revolutionen […] Goda människor gör goda gärningar. Revolutionen - det är en god gärning av goda människor. Men goda människor dödar inte. Alltså är det onda människor som gör revolution. Men polackerna är också onda människor. Vem kan tala om för Gedali, var revolutionen är och var kontrarevolutionen är? […] Vi är inga okunniga människor. Internationalen … vi vet vad Internationalen är. Och jag vill ha en International av goda människor och jag vill att man ska registrera varje själ och ge den en ranson av den första kategorins föda. Se där, människosjäl, tag för dig och ät, njut livet. Ni vet vad man föder Internationalen med, herr kamrat …

En annan natt sitter berättaren i en övergiven lada och röker tillsammans med en rysk bonde, vad den beväpnade bonden anförtror honom tycks vara profetiskt, Budjonnyjs röda ryttararmé skrevs 1924:

Bonden tvingade mig att tända en cigarrett på hans stump: "Judarna är skulden till allt", sa han, "både hos oss och hos dom andra. Efter kriget kommer det inte att finnas många kvar av dom. Hur många judar finns det i hela världen?" "Tio millioner", - svarade jag och började betsla min häst. "Det kommer bara att finnas tvåhundratusen kvar", utbrast bonden och grep min hand, rädd att jag skulle gå min väg. Men jag hoppade i sadeln och red bort till den plats där staben befann sig.

När det gäller Polen var bondens förutsägelse tämligen korrekt. Före det Andra Världskriget levde inom vad som nu är Polens gränser 3.5 miljoner judar, i juni 1946 fanns ungefär 220 000 kvar, resten hade dödats.

Förvisso hände det att polackerna slaktade försvarlösa judar, men faktum är att de polska myndigheterna i högre grad än ryssarna bestraffade de övergrepp som kom till deras kännedom. De polacker som främst utmärkte sig när det gällde övergrepp mot den judiska befolkningen var vissa enheter ur den så kallade Blå Armén. Det var polacker som vid Västfronten tjänat under fransmännen och som under befäl av generalen Józef Haller von Hallenburg kom att ha ett avgörande inflytande över de polska insatserna under det polsk-ryska kriget. Det visade sig att de flesta som begått grymheter mot judar var vissa element ur de 24 000 frivilliga polsk-amerikaner som värvat sig i den Blå Armén, något som skylldes på deras känsla av utsatthet i en ovan miljö och deras avsky för kommunismen. Redan under det polsk-ryska kriget hade konservativ propaganda över hela världen likställt östjudendomen med kommunism och det talades allmänt om ”judebolsjevismen”.

Inte alla galiciska judar var djupt religiösa och levde isolerade i små världsfrånvända shtetls. Det fanns en stor grupp unga judar som strävade efter att bryta sig ur “ghettomiljön” och avancera både intellektuellt och karriärmässigt. Det är inte utan orsak som Galizien producerat inte mindre än fyra nobelpristagare: Isidor Isaac Rabi och Georges Charpak i fysik, Roald Hofman i kemi och Shmul Agnon i litteratur. Flera unga judar sökte sig till kommunismen som för dem utgjorde en ny form av assimilering – de behövde inte omvända sig till en annan religion eller förvandlas till nationalister, utan kunde istället känna sig som medlemmar i en global rörelse för social rättvisa, oavhängig ras, religion eller nationalitet.

Det är ett faktum att flera judar anslöt sig till bolsjevismen, men av de 23 000 medlemmar som partiet hade efter kuppen 1917 var enbart 364 judar, även om flera män i ledningen hade ett judiskt ursprung – Grigory Zinoviev, Mosiei, Uristsky, Yakov Sverdlov, Grigory Sokolnikov och Lev Troskij. Flera andra bolsjeviker utpekades som judar, även om de inte var det. Med undantag för Uritsky och Sverdlov, som dött innan 1920, likviderades de ovanstående efterhand på Stalins order. Under större delen av1920-talet var mindre än sex procent av den sovjetiska ledningen och adminstrationen av judisk härkomst.

I själva verket var majoriteten av den judiska kommuniteten religiös och konservativ. Om unga judar sökte sig till bolsjevismen skedde det ofta på bekostnad av att alla band skars av med familjer och tidigare trosfränder. Majoriteten av shtetlbefolkningen oroades av den bolsjevikiska ateismen, russifieringskampanjerna och predikandet av klasskamp.  Många flydde västerut och till USA, Australien och Argentina. I december 1920 röstade den judiska folkförsamlingen i Östra Galizien för en inkorporation med den polska staten.

Efter att ha kommit tillbaka till Sverige chockades jag den andra december av nyheten om att Sverigedemokraterna hade fällt Socialdemokraternas budget och att regeringen utlyst omval den 22 mars 2015. Chockad? skrattar några. ”Varför måla Fan på väggen? Sverigedemokraterna utgör väl ingen fara. De har ingen riskdagsmajoritet, de är inga nazister, det är ett demokratiskt parti." Allt det där kan möjligen stämma. Jag undrar dock om sverigedemokrater skulle anse att jag missuppfattat deras partiprogram om jag hävdar att deras parti  betonar värnandet om det nationella arvet och vänder sig emot ett mångkulturellt samhälle. Partiet vill sluta upp kring "Fädernas kyrka" och stärka dess ställning i samhällslivet, den bör dock bli betydligt mer offensiv i sin inhemska mission och inte tolerera utbredandet av främmande religioner på svensk mark. Invandring från "kulturellt avlägsna länder" bör motverkas. Uppförandet av gudstjänstlokaler avsedda för andra religioner än den kristna skall begränsas och helst inte få förekomma. Jag misstänker också att, trots ständiga försäkringar om motsatsen, att en hel del av sverigedemokraternas "gamla kämpar" även hyser ett visst agg gentemot judarna. Det är tveksamt om de uppfattar dem som "svenskar", eller ens assimilerade i den mening som partiet ger begreppet, nämligen  "tala flytande svenska, uppfatta sig som svensk, leva i enlighet med den svenska kulturen, se den svenska historien som sin egen och känna större lojalitet med den svenska nationen än någon annan nation”. Visserligen är de flesta judar assimilerade, integrerade, sekulariserade och svenskatalande, men man kan aldrig veta - enligt tidigare sverigedemokratiska skrifter rör det sig om ett smart och lurigt folk som lätt kan ha fört de godtrogna svenskarna bakom ljuset.

Partiet kräver att undervisning i svensk historia skall få större utrymme och fördjupas i svenska skolor, som dessutom inte skall ansvara för modermålsundervisning i andra språk än svenska. Det svenska kulturarvet skall mer effektivt synliggöras i offentliga verksamheter. Invandrarföreningar och liknande verksamheter som stödjer ett främmande kulturinflytande skall inte erhålla vare sig statligt eller kommunalt stöd.

Jag är medlem i Svenska Kyrkan, har studerat teologi, tror mig vara tämligen kunnig i svensk historia och är svensklärare, men det Sverige som tecknats ovan är definitivt inte det svenska samhälle jag vill leva i. Jag är övertygad om att ifall ordet "Sverige" under trettiotalet byttes ut mot "Polen", eller varför inte "Tyskland", eller "Lettland", så skulle sverigedemokraternas partiprogram ha passat som hand i handske för de extremnationella partier som under den tiden växte sig starka i dessa länder och som sedermera kom att skapa ett ofattbart elände. I Polen skulle "Fädernas kyrka" vara synonymt med den officiella katolicismen, men annars skulle allt vara sig tämligen likt. De "kulturellt främmande" elementen skulle utgöras av judar och andra minoriteter, av vilka många anlänt som flyktingar från repressiva regimer i omkringliggande länder.

Det misslyckade ryska anfallet mot Polen fick ödesdigra följder för judarna Då den amerikanska anarkisten Emma Goldman besökte Galizien 1920 chockerades hon av judarnas prekära situation och menade att även om flera judar anslutit sig till revolutionen drabbades de flesta av förföljelse enbart genom det faktum att de var små näringsidkare och ofta djupt religiösa. Deras landsmän som inte var kommunister ansåg att det faktum att bolsjevikerna i princip gav judarna större frihet enbart ökade hatet mot dem. Genom sina tvångsrekvisitioner, straffexpeditioner och tjekaterror väckte bolsjevikerna motvilja hos folk i allmänhet och eftersom många i Ryssland, Ukraina. Litauen, Belarus och Polen misstänkte att revolutionen gynnade judarna stegrades hatet och misstron. För att undgå misstanken att särskilt gynna judarna straffade bolsjevikerna dem hårdare än icke-judar. Jiddisch och hebreiska förbjöds som undervisningsspråk. Goldman konstaterade att bolsjevikerna tillät judarna att överleva ”rent fysiskt”, men kulturellt och andligt dömde de dem till döden.

Även om antisemitismen pyrde i Polen blev utvecklingen där, i varje fall till en början, annorlunda än i Sovjetunionen och flera grannstater. Kanske berodde detta till stor del på Józef Piłsudskis makt och inflytande. Han eftersträvade en politik baserad på vad han kallade Miedzymore, vilket betyder ”mellan haven”. Han hoppades på en stark federation mellan de baltiska staterna, Belarus och Ukraina. Därmed skulle ett band av självständiga stater sträcka sig mellan Östersjön och Svarta Havet och utgöra ett gemensamt skydd mot Sovietunionens expansiva strävan. Ett sådant ”band” skulle i stort sett sammanfalla med Pale det judiska bosättningsområdet och det var ett av skälen till varför Piłsudski var så välvilligt inställd till judarna.

Piłsudski ansåg att Polens överlevnad som stat var beroende av insikten om att alla folkgrupper i Östeuropa borde samarbeta och visa tolerans gentemot sina minoriteter, annars skulle Sovietunionen snart utnyttja deras inbördes splittring och återigen anfalla dem. Fram till sin död 1935 bekämpade Piłsudski en riktning som i Polen kallades Żydokomuna. ”judekommunism”. En uppfattning som gick långt tillbaka i tiden och fann sitt upphov i en pamflett som skrivits redan 1817, men som publicerades först 1858. Titeln var År 3333, eller den otroliga drömmen och den förutspådde en framtid då judarna hade blivit så många och mäktiga att de skulle ta över Polen, döpa om Warszawa till Moszkopolis och förtrycka katolikerna.  Alltså en farhåga som inte tycks vara så vitt skild från det skräckscenario som flera sverigedemokrater målar upp kring det de kallar för islamiseringen av Sverige.

Uppfattningen om smygjudaiseringen av Polen hårdrogs av Nationaldemokraterna Endeks, också det något som låter märkligt välbekant. Endeks kritiserade hårt vad de ansåg vara Piłsudskis alltför liberala attityd gentemot Polens minoriteter, främst judarna. Under den stora depressionen i början av trettiotalet inledde Endeks en våldsam antisemitisk kampanj. Judarnas antal i Polen skulle begränsas drastiskt och ett antal omfattande bojkotter inleddes mot judiska affärer och företag. Då Piłsudski dog 1935, såg Endeks till att ”judefrågan” blev en alltmer överskuggande politisk prioritet och man spelade mycket på myten om att inte enbart var judarna lierade med kommunism och storkapital, utan att de låg också bakom det mesta av den grova brottsligheten i landet.

Endeks propaganda ledde till att flera kommuner begränsade judarnas tillträde till sportanläggningar och skolor. En del universitet och högskolor införde så kallade “ghettobänkar” där judiska studenter tvingades sitta och började även vägra judar tillträde till högre utbildning och forskartjänster. I början av trettiotalet hade judar utgjort omkring 20 procent av universitetsstudenterna, 1937 hade antalet sjunkit till 7,5 procent. Katolska fackföreningar uteslöt judar och likaså gjorde advokat- och läkarsamfund. Innan den tyska invasionen 1939 var judar så gott som uteslutna från statliga tjänster.

Folks attitydförändringar kan gå mycket fort. Som i Tyskland där det Nationalsocialistiska partiet växte från att få 2,5 procent av rösterna 1928 till 43,9 procent 1933. Det var ingen hemlighet att nazisternas högsta prioritet var ”lösningen av judefrågan” och att den utnyttjades hänsynslöst under valkampanjerna. När nazisterna väl kommit till makten gick det snabbt och relativt smärtfritt att få majoriteten av tyska medborgare att stillatigande acceptera eller aktivt medverka till den katastrof som drabbade judar och andra minoriteter.

Är faran över? Knappast, den gamle bitvargen Gerorge Bernard Shaw konstaterade att "vi lär oss från historien att vi inte lär oss någonting från historien." Det råder ingen tvekan om att en vidrig människosyn som baserar en människas värde på något så diffust som hennes ras och nationstillhörighet ledde till världshistoriens största och bäst organiserade människoslakt. Likväl forsätter vi att lättsinnigt värdera individer på bas av deras ursprung. Har ett dylikt beteende någonsin fört något gott med sig? Bevisa det den som kan. Motsatsen finns det gott om exempel på, nämligen att alla människor har en potential för att hjälpa andra och göra dem lyckliga, något som säkerligen är bäst för oss alla.

Jag slutar här genom att påminna om att den högerpopulistiska nationalismen är på stark frammarsch i Europa och planerar att splittra den europeiska gemenskapen, något som bland andra Putin och hans akolyter tycks uppskatta. Här är listan:

Sverigedemokraterna fick 12,9 procent i valet 2014, Sannfinnarna 12.3 procent 2014, Norska Fremskrittspartiet 16.3 procent 2013, Dansk folkeparti 12.3 procent 2011, franska Nationella fronten 13.6 procent 2014, holländska Partiet för frihet 15.4 procent 2012, Österrikiska frihetspartiet 21.4 procent 2013, ungerska Jobbik 20.5 procent 2014, det brittiska Självständighetspartiet 27.5 procent i EUvalet 2014, och belgiska Vlaams belang 3.7 procent 2014.        

Babel, Isak (1963) Budjonnyjs röda ryttararmé. Stockholm: Tiden. Babel, Isaak (2001) Det nya livet: Reportage, berättelser, dokument. Stockholm: Bokförlaget Tranan. Blomqvist, Håkan (2013) Myten om judebolsjevismen: Antisemitism och kontrarevolution. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Davies, Norman (2003) White Eagle, Red Star: the Polish-Soviet War, 1919-20. London: Pimlico. Hasek, Jaroslav (2005) Den tappre soldaten Svejks  äventyr under första världskriget. Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Johnsson, Peter (2009) Polen i historien. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Ström Melin, Annika (2014) "Sveriges kris varning för Europa" i Dagens Nyheter, 8 december. Rees, Laurence (2013) The Dark Charisma of Adolf Hitler Leading Millions into the Abyss. London: Ebury Press. Toppi, Sergio (2010) Sulle rotte dellímaginario Vol. 3: Europee. Torino: Edizione San Paolo. Zambory-Moldován, Béla (2014) The Burning of the World: A memoir of 1914. New York: New York Review Books. Zamoyski, Adam (2010)  Warszawa 1920: Lenins misslyckade erövring av Europa. Stockholm: Dialogos Förlag.

About a week ago, I saw Ibsen's Hedda Gabler in Hässleholm. It was a performance by the to me unknown Theatre of Halland and my unfounded prejudices against local theaters came to naught through a fast-paced and well-acted show. Since then I have occasionally pondered about the play.

Is Hedda Gabler crazy? I assume she must be utterly disturbed. A sensible woman would not encourage the man she loves to commit suicide by offering him a loaded pistol along with the admonition: "And in beauty, Eilert Lövborg. Just promise me that."

When the suicidal Eilert has left her alone, Hedda burns his brilliant book manuscript, which he assumes he has lost, something that triggers his decision to kill himself. Eilert has written the manuscript with the help of Hedda Gabler´s despised rival, Thea Elvsted and with a smile the jealous Hedda throws it into a stove with the words: "Now I burn your child, Thea - you with the curly hair. Yours and Eilert Lövborg´s child.  Now I burn  -  I burn the baby." Then she lies, convincing her somewhat inane husband that it was for his sake she burned the manuscript. Hedda´s husband and Eilert are applying for the same professorship and the publication of Eilert's book would have made her husband's writings appear as mediocre.

When Hedda is informed about Eilert's death, she exclaims: "At last, a deed!" and adds that there is beauty in death by one´s own hand. According to her, Eilert Lövborg had been blessed by the courage to live his life in accordance with his inner self and furthermore had had the strength and determination to break free when all went wrong. But when she learns that Eilert died of an accidental discharge within a brothel, Hedda Gabler´s enthusiasm turns into cruel disappointment. The pistol that had been loaded and decocked by Hedda fired by itself while Eilert wore it in his breast pocket, his death agony was prolonged and pathetic, far from being beautiful.

Like most of Ibsen's dramas Hedda Gabler is multi-layered and suggestive, far from being politically correct. Hedda is both crazy and insightful, a full-fledged psychopath, but her madness is headstrong and, like Hamlet's madness, it has a method. It is a result of and unfolds within the confines of an enclosed society. Of course, Hedda contains traits of her creator. Ibsen who observed the world from "the outside" and stated that he would like to "know everything, but keep myself clean."

Hedda is one of Ibsen's passionate, intellectual women who, like wing clipped geese move around within the confines of Norwegian, bourgeoisie duck ponds, where more or less unconscious men are chattering like unsuspecting fowl, blinded by their own excellence, or general anxiety. Ibsen realized that some women may have insights that thoughtless and privileged men are unaware of. His fictional female characters often stand by his side in his struggle against a stagnant, patriarchal society. When Ibsen's character Peer Gynt meets the strange creature Böjgen, which is like "a fog, anxiety and a stagnant swamp; the sum of all living sluggish dregs" the monster cannot hurt him. It pulls away from Peer Gynt with the words: "He was too strong. There were women behind him."

Like Rebekka in Rosmersholm and Ellida in The Lady from the Sea Hedda Gabler conceals clandestine rebellion and inarticulate love. All of them end up as losers, albeit of a different kind – the lonely and desperate Hedda shoots herself, Rebekka chooses death along with Rosmer, whom she gradually has learned to love and who loves her, while Ellida opt for the safety of home and husband instead of losing herself in her passion for an alluring stranger.

That Hedda Gabler has become regarded as particularly crazy is certainly due to the fact that her rebellion assumes nasty expressions. She is a victim of her own bitterness, and like a cat she cynically amuses herself with victims in her immediate environment. Hedda is an aristocrat, intelligent but apparently without much thirst for conventional knowledge and behaves like an aggressive, frustrated man trapped within a macho society. She does not recognize the fetus she is carrying, flaunting her sex appeal. She is being coveted by men around her without being invited to their inner circles. In those days women lacked suffrage and were denied academic careers. Trapped by her wild passions Hedda Gabler remains cold and inaccessible, despite her dreams of uninhibited revelry, declaring that like a bacchante she wants to carry "vine leaves in her hair."

Freud was well acquainted with Ibsen's dramas and wrote a psychoanalytic study of Rosmersholm. Many of Ibsen's characters are like Freud's patients neurotics trapped within their own past. The plot of a typical Ibsen play is unraveled as in a psychoanalytic session, being gradually reveled until calamity and tragedy hits the participants in the drama. What in the beginning may appear as a tranquil idyll is eventually being exposed as an unsound environment where a seemingly harmonious surface hides huge and ugly monsters.

Ibsen asks us whether we are to liberate ourselves from a burdensome past, but unlike what Freud pursued through his psychotherapy there is seldom a happy ending. Few of Ibsen's characters find themselves and get to enjoy the security and harmony they long for. They die or continue to stumble into an uncertain future. For them, life is an impossible project. Ibsen is not a doctor, but a great writer. Perhaps Freud was a better author, than doctor. Like Ibsen he is present in his own writing. Freud´s "research", his psychotherapy, remains an interpretation of existence, like a novel or a play that reflect an undefined reality For sure, both great literature and psychotherapy may transform a person that has been exposed to it. Perhaps Freud would have received his Nobel Prize in literature instead of medicine.

Freud found at least as much inspiration from fiction as from his activities as a physician. He devoted several of his analyses not to living people, but literary figures. It may be Greek dramas like Oedipus the King, or contemporary theatre like Ibsen’s oeuvre. There is drama in madness and as well as in the theatre world there are in lunatic asylums spectators who assess and interpret speech and conduct.

I have in a previous blog post written about how Jean-Martin Charcot in the 1880s presented hysterical women for an audience at the Parisian Salpêtrière hospital. They were elegant events where you could meet not only physicians among the audience, but also world famous members of the cultural elite.  Edmund Goncourt wrote in his diary that Charcot had a "visionary´s and a charlatan´s physiognomy", coupled with the ability to use "intellectual experiences" that could turn a spectator´s entire view of the world upside down.

To his fiancée Freud wrote that Charcot  "who is one of the greatest of physicians and a man whose common sense borders on genius, is simply wrecking all my aims and opinions.” Freud stumbles deeply shaken out from Charcot´s demonstrations, stating that: "My brain is sated as after an evening in the theatre. Whatever the seed will ever bear any fruits, I don´t know; but what I do know is that no other human being has ever affected me in the same way.”

 Freud likened the "unconscious” to the invisible parts of an iceberg, which have a far greater extent than is visible above the surface. The Surrealists founder and eventually self-appointed dictator, Andre Breton, who like Freud started as a medical student, abandoned his medical  career due to his experiences at the “nerve clinics” that were established during the First World War. He became a writer who dived into the subconscious in order to bring about its potential, fostering what he labelled as unbridled creation. In the first Surrealist Manifesto, which he wrote in 1924,  Breton noted that by indulging in fantasies and dreams you may conjure an inner reality, which is at least as true as the one we call "everyday  existence". Art could become a liberating process, a

pure psychic automatism that is intended to convey, either verbally, or in writing, or in some other manner, the real functioning of thought, in the absence of any control exercised by reason and  apart from any aesthetic or moral consideration.

Freud considered himself to be a clear-minded scientist far removed from any kind of artistic speculation and could thereby sometimes feel bothered by the surrealists’ tributes to him as their champion. It was not Freud's psychological system they celebrated, but the fact that they considered him to be a prophet who through his revolutionary research had been able to open up the gates to the poetic, mystic and creative forces that lay hidden within every human being.  Freud wrote to Breton:

Although I have received many testimonies of the interest you and your friend show for my research, I am not able to clarify for myself what Surrealism is and what it wants.

Who could be sure about what “surrealism” was and wanted? The scope and different means of expression of artists who usually are labelled as "surrealists” are extensive.  Salvador Dali is commonly believed to be a surreal prime specimen, but in his persona and art he represents just a fraction of a wide-ranging movement. Nevertheless, his widely quoted musing that: "The only difference between Salvador Dali and a madman is that Salvador Dali is not crazy" may be used as motto for the tendency to deliberately let the uncontrollable take hold of you, something that can mean a balancing act dangerously close to madness. Several surrealists ended in the madhouse. Two of the movement's foremost female representatives have written classic descriptions of their visits "down there", i.e. in the realm of madness. One reason for my appreciation of Hedda Gabler could have been that the night before I saw the show I read two short "autobiographies "- Unica Zürn´s The Man of Jamine and Leonora Carrington's Down There.

The first time I read Zürn´s description of her recurring stays in various mental hospitals was while I was living in Paris. Without knowing anything about the author, I had for a few crowns bought her book in a secondhand shop in Bjärnum. While in Paris, I discovered that she and the perverted artist Hans Bellmer had lived in a place not far from my studio apartment. The hotel where they shared two dingy rooms does not exist anymore, in its place there is now a restaurant, Le Petit Léon, where I occasionally had my supper unaware of the fact that two of the rooms above me once had been inhabited by two more or less crazy artists. After reading Zürn´s book I asked the English-speaking waiter if he knew that the restaurant was located at the same address as what once had been  Hotel de l'Espérance, but he did not know anything about that.

There are some similarities between Unica Zürn and the fictional Hedda Gabler. Both kept their father's name after marriage and seem to have been tied to their fathers, who both had been cavalry officers. In the play, Hedda's father is mentioned several times, but not her mother. Unica Zürn writes with longing and admiration about her father, but with horror and contempt about her mother:

Overtaken by an inexplicable feeling of loneliness, she enters on the same morning her mother's room […] the daughter climbed into the bed beside her mother and was appalled by how the mountain of tepid flesh which encloses this woman´s impure spirit rolls over on the horrified child, and she flees forever from the mother, the woman, the spider!  She is deeply grieved.

Unica Zürn was fifteen years old when her parents divorced and she was forced to leave her beloved childhood home, which she often describes:

The house and garden of her childhood in Grunewald. She walks up and down the stairs through the twelve rooms, and gazes into the winter fire in the hearth of the large hall. She touches the Asian and the Arabian furniture her father had brought back from his travels, and which, rather than making a museum of the house turned into a beautiful cave which stirs the imagination. She looks at each object, every picture, all the colours and forms. This is a memory exercise she has repeated to the point of perfection over all the years which followed the large auction in which everything, almost everything with which she had grown up, was sold off. In fact not a day has passed since her fifteenth year on which she has not performed the invisible walks round this house. She has never overcome the pain of having to leave this house.

Her father had been a writer and publisher. In his youth, he served in Germany's African Corps and then traveled around the world. It seems that Zürn´s adored father, who was not always present in the home, coincided with a male dream figure she invented. He followed her throughout life in the shape of The Man of Jasmine: "He never leaves the armchair in his garden, where jasmine bloom even in the winter."

Eighteen years old Unica began working as a secretary and archivist at the German film company Ufa. In 1942 she married a man she divorced seven years later. She lost the custody of their two children. Apparently, the husband claimed that she was mentally unstable. During the custody dispute the somewhat dubious Wartegg drawing test was used as evidence of Unica´s mental instability. Ten years later, when she was interned for psychiatric care, the same test method was used to declare her as an incurable schizophrenic.

After hthe divorce Unica supported herself as freelance journalist in Berlin until 1954, when she encountered the artist Hans Bellmer and moved with him to Paris, where she was introduced to his friends among the Surrealists. Bellmer´s uninhibited art with its hints of sadism and pedophilia was admired by a small, but influential, group of writers and artists. Among the so called "transgressive philosophers” it had become fashionable to pay tribute not only to Nietzsche, but also to the unsavory Donatien Alphonse François de Sade, who they hailed as the “Divine Marquise”. Transgression was defined as surpassing social and sexual structures. To indulge in the “frontier areas of human behavior” was for these artists an undisputable method to achieve consciousness and knowledge. Insights into the fundamental conditions of existence were primarily gained not through the mind, but through the body and an acknowledgement of carnal desire. Georges Bataille, who may be regarded as the movement's figurehead, declared that:

The paradox of existence […] is to go beyond our limits and yet, at the same time, it is apparent that if we were to do so we should in fact cease to exist. The most we can do, therefore, is to experience the vertigo at the edge on which our life unfolds.

Around the magazine Acéphale of which Bataille edited five numbers before the outbreak of the Second World War a circle of artistic friends gathered with a common interest in rituals, mysticism, alchemy, pornography, anarchy, incest, necrophilia, sadism, pedophilia and other extreme manifestations of odd human desire. Acéphale´s cover, created by the surrealist artist André Masson, provides an idea of the group's interest in the body, passion, violence and mystery - a headless man whose groin is covered by a skull and who in his right hand holds a burning heart, while his left hand wields a dagger. After the war the group continued to be influential within certain surrealist coteries.

Unica Zürn thrived among these men. Hans Bellmer was an excellent graphic artist and it became popular among the surrealists to ask him to draw their portraits:

I was allowed to accompany Bellmer during all the portrait sittings: Man Ray, Gaston Bachelard, Henri Michaux, Matta, Wilfredo Lam, Hans Arp, Victor Brauner, Max Ernst…There are those who must be adored and others who adore. I have always belonged among the latter. Being full, constantly full of wonder, admiration and adoration. Remaining in the background, watching, looking—that is the passive manner in which I lead my life.

Unica Zürn submitted herself to Bellmer´s desires and let herself be exposed in a variety of pornographic drawings and allowed him to photograph her tied up, as if she had been a pork roast. Bellmer was a radical person and a bold anti-Nazi, who during the war manufactured false identity documents for members of the French Resistance. His sharp-lined artwork and eerily lifelike dolls were hailed for their "dark eroticism" and innovative metamorphoses of the human anatomy. Nevertheless, I am repulsed by Bellmer´s undeniable tributes to sadism and pedophilia, and refuse to be duped by Bellmer´s numerous admirers who claim that his works are neither repellent, nor grotesque, only explicit and dreamlike.

In her well-written and strangely incisive description of her journey through madness Unica Zürn describes how she in 1957 met the artist and writer Henri Michaux:

… she experiences the first miracle in her life; in a room in Paris she finds herself standing before The Man of Jasmine. The shock of this encounter is so great that she is unable to get over it. From this day on she begins, very very slowly to lose her reason

Michaux was a seeker who traveled all over the world - Japan, China, India, Ecuador, Brazil and several African countries - constantly in search of himself. Furthermore, he made inner journeys using ether-snorting, mescaline and LSD. In this pursuit he brought Unica Zürn with him. He also inspired her to write poems, make ink drawings and search for mysterious messages in her immediate environment. Drug abuse, combined with the anguish she experienced after an abortion forced upon her by Bellmer in 1959, steered Unica towards a free-fall into madness.

A scene in Unica´s record of her entry into madness makes me think of how Hedda Gabler was portrayed in the performance I saw. On several occasions she imitated various animals. I have not checked if this behavior is specified in Ibsen's stage directions - I don´t think so. The director probably intended to represent Hedda Gabler as an exotic animal caged in by the stuffy, Norwegian bourgeoisie.

After being detained at a hideous mental hospital in Berlin, Unica suffers a violent psychotic attack, alone in a Parisian hotel room. This is the Paris that Henry Miller described in his novel The Tropic of Cancer:

… Paris attracts the tortured, the hallucinated, and the great maniacs of love. I understood why it is that here, at the very hub of the wheel, one can embrace the most fantastic, the most impossible theories without finding them in the least strange.

Unica who to begin with lays sleepless in her hotel bed,  gets up, goes to the window and is caught by the view which opens up to her; how the nocturnal Paris spreads out in front of her. The city she loves and which loves her. Being entranced by the spectacle in front of her, she

notices that the house seems to be floating above the ground and that the people who have reappeared in order to enter it are moving on several streets, constructed in the air, which intersect the beautiful architecture of rays and rise and sink with a gentle motion. A paradisiacal picture. The happy, eternal hunting grounds of her childhood. […] Somewhere in the darkness he [Michaux] is guiding her, the teacher directs his pupil. Without she being able to control it herself her first finger begins to move, the wrist is bent, the hand describes a neat little arch in the air: the dance has begun. And she lies in her bed watching herself.

Her fingers become five persons; feet, legs change shape. She makes the snake, unfolds, it turns into a shining star, a beautiful, flower-like pattern, a light sheet of paper floating through the air. The hand becomes a bird; the fingers grow, turning themselves into long, dangerous bird beaks, a large tropical bird which comes down to the water to drink. The audience is mesmerized and shouts: "Do the Tiger!" And she does the tiger, the scorpion killing itself with its own sting. The crowd cheers.

Unica´s insane ballet seems to mirror Michaux´s mescaline induced visions that he, for example, describes in La Nuit Remue, The Moving Night, written in the thirties:

In my little room animals come and go. Not at the same time. Not intact. But they pass by – a petty, ludicrous procession of the forms of nature. The lion comes in with his lowered head bruised and dented like an old ball of rags. His poor paws flapping. It´s hard to see how he can move forward – wretchedly, in any case. The elephant comes in, all deflated and less solid than a fawn. And so it goes for the rest of the animals.

Unica Zürn did not recover from her anxiety attack in the Parisian hotel room and spent the rest of her life between different mental institutions and nursing homes. Among others she was treated by Gaston Ferdière, a doctor who had also taken care of Antonin Artaud, who accused him of imposing "the horrors of electroshocks on me 50 times in 3 years in order to make me lose the memory of myself, which he found far too conscious”.

During periods of temporary recovery Unica Zürn wrote, between 1963 and 1965, her book The Man of Jasmine, which she dedicated to her children, Christian and Katrin, of whom she had lost custody of 1949. The book is written in the third person and is neither bitter nor dismal. Even while Unica describes abysmal psychotic states she retains an ability to observe herself and her environment. She discloses the doctors´ cynical interest while they are testing various medications, like majeptil which resulted in her muscles retracting themselves in painful cramps. Unica forced herself to concentrate her mind on a radio's red dot. It resembled "a small, artificial flower" and her contemplation of it helped her to "keep her head above the surface of the sea of torture she was floating in." She noted that:

The doctors are pleased, through her example they realize that the medicine produces stiffness. She begins to hate doctors. Her depression does not disappear.

In the autumn of 1970, Unica is granted a five-day furlough from the asylum and arrives at the apartment she shares with Hans Bellmer, but she finds him decrepit and bedridden after a stroke. The following day she killed herself by jumping out the window. Bellmer, who through his conscious flirtation with insanity, delirium and perversions probably had been a contributing factor to Unica´s mental illness mourned her deeply and died five years later. I saw their tombstone in the Pere Lachaise cemetery, the inscription had been chosen by Bellmer: "My love will follow you into eternity."

The clinic where Unica had been treated by Dr. Ferdière was named Lafond, a name she writes as Le Fond, a word that actually means "backdrop" but she interprets it  as "the bottom" or "the depth", something that made me think of Leonora Carrington's description of her time in a mental hospital she called Down Below.

Leonora Carrington was the unruly and talented daughter of a wealthy, English textile company owner. Twenty years old she fell in love with the 26 years older artist Max Ernst, who was a world-famous surrealist and followed him to Paris. It was a wild passion. Ernst left his wife, his second one, in Paris and lived together with Leonora in the village of Saint-Martin-d'Ardèche, north of Avignon. They lived in an uninhibited, bohemian manner, decorating their house with reliefs, paintings, reliefs and sculptures. By the end of 1939 Max Ernst was interned by the French authorities and a panicking Leonora was left alone in the big house.

Max Ernst's fate was shared with a large number of intellectuals of foreign origin. This flagrant injustice has been described by the Hungarian author Arthur Koestler in his book Scum of the Earth, which deals with France's disintegration after the country's declaration of war against Germany in September 1939. Koestler was interned in the camp Le Vernet situated in southern France, while Max Ernst ended up in Le Camp des Milles outside Marseilles. Ernst shared his relatively mild imprisonment with well-known artists, writers and Nobel laureates. In the camp he became good friends with Hans Bellmer and they were able to jointly develop a technique called decalcomania, which meant that they spread paint over a glass plate, which was then pressed onto a sheet of paper or a canvas.

When France surrendered on the 25th June 1940 the country was divided into a German-occupied part and a French "free zone". The camps of Le Vernet and Des Milles ended up under the administration of the Vichy regime. The sites expanded rapidly through the influx of opponents to Hitler, Mussolini and the Vichy regime, as well as Jews and Gypsies. During the summer of 1942 the French police intensified their hunt for Jews and Gypsies. The camps were transformed into centers of rassemblement, regroupment, encampments where people were incarcerated awaiting there transference to Drancy outside of Paris for further transport to their final destination - the extermination camps further east. As an outspoken Nazi opponent even a famous German artist like Max Ernst lived dangerously.

Max Ernst went in and out of the camp. The first time, Leonora Carrington had notified influential friends who after four months managed to convince the authorities to release Max Ernst. But after four months of freedom, he was once again arrested; a villager had reported him as a "hostile alien". Ernst managed to escape, but was caught again. The Vichy regime was now considering to hand him over to the Gestapo.

Within this chaos Leonora Carrington suffered from of eating disorder, her menstruation ceased, she was seized by paranoia and hallucinations. Convinced that Ernst had been lost forever, she wrote over the house to a local official and traveled with a friend to Andorra, awaiting admittance to Spain. When her wealthy father, who had influential Spanish business contacts, managed to obtain a residence permit for his daughter, she had lost her wits; wandered around in Madrid, was raped and believed herself to be pursued by criminal gangs and evil-minded warlocks. Her condition worsened when she believed that she was being hypnotized and controlled from afar, imagining that she alone had been chosen to "save the whole of Madrid". Finally her English family arranged to have her locked up within a mental hospital in Santander.

It was obviously a facility designed for patients with wealthy families. It had a large garden, beautiful buildings and rather decent housing for its inmates. Unfortunately, the treatment of severe psychoses was concentrated to a so-called "convulsion therapy", which meant that patients were intravenously administered with cardiazol, a substance that plunged them into violent convulsions. The treatment was associated with intense discomfort. Patients were for several days strapped naked to their beds and there was a risk of life-threatening aftereffects. Several of those who had been treated with cardiazol suffered from incurable bone injuries and some suffered heart failure leading to death.

Leonora spent days and nights naked and strapped to a bed, but occasionally she was allowed to wander through the institution's garden, which she in her overwrought imagination turned into an alchemical wonderland, where sun and moon interacted with fairytale castles, which in reality consisted of hospital pavilions and thorny bushes. The central building, which she called Down There, became with its library and brightly lit halls a kind of paradise where she wanted to end up after having been liberated from her soiled bed.

Like Unica Zürn Leonora danced when she felt relieved and then imagined herself to undergo various metamorphoses, as with Unica her fingers got a life of their own:

Later, with full lucidity, I would go Down Below, as the third person of the Trinity, I felt that, through the agency of the Sun, I was an androgyne, the Moon, the Holy Ghost, a gypsy, Leonora Carrington, and a woman. I was she who revealed religions and bore on her shoulders the freedom and the sins of the earth changed into knowledge, the union of Man and Woman with God and the Cosmos, all equal between them. The lump on my left thigh no longer seemed to form part of my body and became a sun on the left side of the moon; all my dances and gyrations in the Sun Room used that lump as a pivot. It was no longer painful. For I felt integrated into the Sun. My hands Eve (the left one) and Adam (the right one), understood each other, and their skill was thereby increased tenfold.

Like Michaux and Unica Zürn, Max Ernst and Leonora had identified themselves with animals, where Max Ernst played the role of a bird and Leonora became a horse, characters who were visualized in their paintings. Unlike Unica Zürn Leonora was a very skilled artist.

During Leonora's time in the mental hospital Max Ernst had finally been released from prison, but he found that his mistress was gone and their home inhabited by an unknown family. He stayed for a month in the village and began one of his masterpieces Europe After the Rain, where he by making use of the decalcomania technique produced a devastated fairytale landscape and as so often before he transformed himself into a giant bird - Loplop. Within the painting Leonora is depicted as turning her back against him whils she is disappearing into the desolate landscape, wearing a top hat.

During the following years, Max Ernst was repeatedly depicting Leonora in his paintings, even though he had married the millionaire Peggy Guggenheim, who had made sure he was rescued to the US. The jealous Peggy, later stated that: "Leonora is the only woman Max has ever loved. Max was so crazy about Leonora that he could not hide it.”

Leonora's wealthy father, who she hated, sent her old nanny to the Santander asylum as part of a plan intended to get Leonora interned within a treatment center in South Africa. A friend of Picasso, the Mexican Renato Leduc, met Leonora in Madrid when she in her nanny´s company, and watched over by her father´s cronies, was on her way to South Africa. Leduc told her that if she managed to escape to the Mexican Consulate in Lisbon he would take care of her and provide safe conduct to his homeland. As we remember from the movie Casablanca, one of the main escape routes from Europe went through the neutral Portugal where Leonora ended up on her way to South Africa. She managed to shake off her father´s employees and reached the safety within the Mexican consulate, where she without being prepared for it encountered Peggy Guggenheim's entourage, which included the millionaire´s her former husband and his new wife, her children and pet dogs, as well as her future husband - Max Ernst.

Leonora and Ernst were still attracted to each other and although Max Ernst was ready to leave Peggy for Leonora, she did not want him to do it. Her grave crisis had meant a painful process of liberation and already when she fled France her friend Christina had tried to convince her that her attachment to Max Ernst was unsound, the full-fledged expression of a Oedipus complex. At the time, Freud continued to be the great guru for virtually every surrealist.

Leonora had brought Max Ernst's passport with her to Madrid and thought that as long as she could hold on to it he would be alive and come back to her. During her worsening madness, she tried to give away the passport to a hotel guest, but he refused to accept it:

This occurred in my room, where the man's eyes pained me to such a degree that he might as well have been stabbing needles into my eyes.  When he refused to accept Max´s passport I remember I replied, "Oh! I understand, I have to kill him myself", in other words, I had to detach myself from Max.

In Lisbon, Leonora explained to Max Ernst that she still loved him, but according to Peggy Guggenheim, Leonora realized "that her life with Max was over because she could no longer be his slave, and it was the only way she could live with him”. Many years later Leonora explained:

There is always a dependency in a love relationship. And it can be very painful to be dependent. I think many women ... people really, but I say women because it is almost always women who are the most dependent ... have felt trapped, suppressed at times, by such a dependency. I mean not only a physical attachment arising from the fact that you are often supplied, but emotional dependency as well, and that you are becoming influenced by another person´s opinions.

Leonora married Renato Leduc and received Mexican citizenship. In Mexico, she became an appreciated artist. Nonetheless, it was during her three years with Max Ernst that her artistic ability and force began to blossom and the inferno that followed transformed her, like fire in alchemistic theory transforms other base matter into gold. Leonora Carrington had alchemical inclinations and her art and writing are filled with a kind of magical realism, like the one she used to transform a mental hospital into a wonderland; beyond good and evil.

Both Unica Zürn and Leonora Carrington lived in the shadow of dominant men. Unica went under, but Leonora survived the painful process of separation and liberation. We don´t know if she would have been happier, or more successful, if she had stayed with Max Ernst. Nevertheless, she became known as a forceful and original artist. When she in her in old age was reminded of her time with Max Ernst, she often became irritated. Leonora Carrington had become an independent woman and did not want that neither she, nor her art should be considered through a lens colored by Max Ernst's personality and actions. Frustrated by all the questions about her relationship with Max Ernst, she could exclaim: "That was three years of my life! Why do people not ask me about anything else? "

Zürn, Carrington and the fictional Hedda Gabler were during a time of their lives mad. They all lived within a man's world. Zürn and Carrington submitted themselves to the strong influence of men. Zürn went under, but Carrington survived. It can of course have depended on the kind of men they lived with and were inspired by. In Ernst's case, he was a seducer, but the women who got in his way rarely accused him of having abandoned them, instead they argued that he appreciated them and acted as an inspiration for their creativity. Ernst's last wife, Dorothea Tanning, was like Leonora Carrington much younger than he and like Leonora she was also a significant and independent artist and writer.

Unlike Zürn and Carrington Hedda Gabler fought against the men who surrounded her and tried to destroy them. For her, liberation seemed to be equivalent to power. Zürn chose submit to men, while Gabler manipulated them. However, compared to Zürn and Carrington, Gabler obviously lacked creative ability. She was unable to  transform her life into a work of art, instead she tried to transform her environment according to her own measurements and requirements – reflected by her plea to Eilert Lövborg that he would "die in beauty".

Bellmer, Hans (2004) Little Anatomy of the Physical Unconscious, or The Anatomy of the Image. Waterbury VT: Dominion Press. Brandell, Gunnar (1979) Freud, a man of his century. Brighton: Harvester Press. Carrington. Leonora (1988) The house of fear : notes from Down below. New York: E.P. Dutton. Danchev, Alex (ed.) (2011) 100 Artists' Manifestos: From the Futurists to the Stuckists. London: Penguin Modern Classics. Koestler, Arthur (2006) Scum of the Earth. London: Eland. Land, Nick (1992) The Thirst for Annihilation: Georges Bataille and Virulent Nihilism London: Routledge. Meyer, Michael (2004) Ibsen. Stroud: History Press. Michaux, Henri (1968) The Selected Writings of Henri Michaux, trans. by Richard Ellmann. New York: New Directions. Miller, Henry (2005) Tropic of Cancer. New York: Harper Perrenial. Schneede, Uwe M. (1972) The Essential Max Ernst. London: Thames and Hudson. Suleiman, Susan Rubin (1993), “The Bird Superior Meets the Bride of the Wind: Leonora Carrington and Max Ernst,” in Whitney Chadwick and Isabelle de Courtivron (eds.) Significant Others: Creativity and Intimate Partnership. London: Thames and Hudson. Zürn, Unica (1994) Man of Jasmine and Other Texts: Impressions from a Mental Illness. London: Atlas Press.

För någon vecka sedan såg jag Ibsens Hedda Gabler på Kulturhuset i Hässleholm. Det var en föreställning av den för mig okända Teater Halland och mina ogrundade fördomar mot lokalteatrar kom på skam genom en fartfylld och välspelad föreställning. Sedan dess har jag grubblat en del kring pjäsen.

De som jag såg förställningen tillsammans med var överens om att Hedda Gabler är galen och visst är hon det. En sansad kvinna skulle inte uppmuntra en älskad mans planer på självmord genom att skänka honom en laddad pistol tillsammans med förmaningen: ”Och i skönhet, Eilert Lövborg. Lova mig enbart det.” 

När den själmordsbenägne Eilert lämnat henne ensam bränner Hedda hans briljanta bokmanuskript, som han tror sig ha förlorat, något som är den främsta orsaken till att han vill ta livet av sig. Manuskriptet har Eilert skrivit med hjälp av Hedda Gablers föraktade rival, Thea Elvsted och med ett leende lägger den svartsjuka Hedda det i kaminen med orden: ”Nu bränner jag ditt barn, Thea – du med det lockiga håret. Ditt och Eilert Lövborgs barn. Nu bränner, – nu bränner jag barnet.” Sedan ljuger hon och inbillar sin enfaldige make att hon bränt manuskriptet för hans skull. Maken och Eilert söker nämligen samma professur och publiceringen av Eilerts bok skulle ha fått makens skrifter att te sig alltför medelmåttiga.

När Hedda får höra om Eilerts död utropar hon: ”Äntligen, en handling” och tillägger att det finns skönhet i att dö för egen hand, att Eilert Lövborg haft haft modet att leva efter eget sinne och sedan haft kraft och vilja att bryta sig ur livseländet. Men, då hon får veta att Eilert dött av ett vådaskott på en bordell övergår Hedda Gablers entusiasm till grym besvikelse. Pistolen som Hedda laddat och osäkrat avlossades av sig själv medan Eilert bar den i rockens bröstficka, hans dödskamp blir utdragen, patetisk och knappast vacker.

Likt alla Ibsens pjäser är Hedda Gabler mångbottnad och tankeväckande, fjärran från att vara politisk korrekt. Hedda är både galen och insiktsfull, en fullfjädrad psykopat, men hennes galenskap är egensinnig och likt Hamlets vansinne har den metod. Den är ett resultat av och utspelas inom ramarna för en begränsande samhällsform. Givetvis har Hedda drag av sin skapare. Ibsen som betraktade världen ”udenom” och sa sig vilja ”veta allt, men hålla mig ren”.

Hedda är en av Ibsens passionerade, intellektuella kvinnor, som likt vingklippta gäss rör sig inom den norska borgerlighetens ankdammar, där mer eller mindre omedvetna män snattrar likt aningslösa ankor, förblindade av egen förträfflighet eller livsångest. Ibsen insåg att vissa kvinnor har insikter som tanklösa och priviligierade män är omedvetna om. Hans diktade kvinnogestalter står ofta vid hans sida i kampen mot ett stagnerande, patriarkaliskt samhälle. Då Ibsens rollgestalt Peer Gynt möter det märkliga trolldomsväsendet Böjgen, som är likt ”en dimma, en ångest och ett surnande träsk; allt levandes stillastående bottensats”, förmår inte Böjgen uppsluka honom, utan drar sig undan med orden: ”Han var för stark. Det stod kvinnor bakom honom.”

Hedda Gabler bär tillsammans med Rebekka i Rosmersholm och Ellida i Fruen fra Havet på hemlighållna uppror och dold kärlek. Samtliga slutar som förlorare, om än av olika karaktär – ensam och desperat skjuter Hedda sig själv, Rebekka väljer döden tillsammans med Rosmer som hon efterhand har lärt sig älska och som älskar henne, medan Ellida väljer säkerheten hos sin make framför passionen med en lockande främling.

Att Hedda Gabler utpekats som speciellt galen beror säkerligen på att hennes uppror tar sig elaka uttryck. Hon är ett offer för sin egen bitterhet och likt en katta leker hon cyniskt med sin omgivning. Hedda är en aristokrat, intelligent men uppenbarligen utan större bildningstörst och beter sig likt en aggressiv, frusterad man inom ett slutet machosamhälle. Hon vill inte kännas vid fostret hon bär på, spelar ut sitt sex appeal, blir åtrådd av männen i sin omgivning men släpps likväl inte in i deras värld. På den tiden var kvinnor förnekade både rösträtt och akademisk karriär. Mitt i sin vilda passion förblir Hedda Gabler kall och oåtkomlig, trots sina drömmar om vild lössläppthet, om att likt en backant få bära ”vinlöv i håret”.

Freud var väl förtrogen med Ibsens dramer och skrev en psykoanalytisk studie av Rosmersholm. Många av Ibsens gestalter är likt Freuds patienter neurotiker i det förflutnas våld. I en typisk Ibsenpjäs nystas, som under en psykoanalytisk sejour, det förflutna successivt upp och slår med full styrka sönder en tillvaro som till början har gett intryck av att vara en välordnad idyll, men under vars harmoniska yta de stora, fula fiskarna lurar.

Ibsen ställer oss frågan om vi verkligen kan befria oss från ett tyngande förflutet, men till skillnad från vad Freud eftersträvade med sin psykoterapi blir slutet sällan lyckligt. Få av Ibsens gestalter finner sig själva och får njuta av trygghet och harmoni. De dör eller går en oviss framtid till mötes. För dem är livet ett omöjligt projekt. Ibsen är ingen läkare, men en stor författare. Kanske var Freud en större inspiratör och författare, än  läkare. Liksom Ibsen är närvarande i sitt skrivande, är Freud närvarande i sin ”forskning”, hans psykoterapi är en tolkning av tillvaron, liksom en roman eller en pjäs speglar den verkligheten och för en del kan den säkerligen förvandla deras livsvillkor. Kanske skulle Freud ha fått sitt nobelpris i litteratur, snarare än i medicin.

Freud hämtade minst lika mycket inspiration från sin verksamhet som läkare, som från skönlitteraturen. Många av sina analyser ägnar han inte åt levande människor, utan åt litterära gestalter. Det kan röra sig om grekiska dramer som Kung Oidipus eller moderna pjäser, som Ibsens verk. Det finns dramatik i galenskap och liksom inom teatervärlden finns det inom dårhusen betraktare som bedömer och tolkar de agerandes tal och uppförande.

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om hur Jean Martin Charcot under 1880-talet presenterade hysteriska kvinnor inför publik vid Salpêtrières sjukhus i Paris. Det var eleganta evenemang där man bland åskådarna kunde möta såväl läkare som världsberömda kulturpersonligheter. Edmund Goncourt skrev i sin dagbok att Charcot hade ”visionärens och charlatanens fysionomi” parat med förmågan att genom ”intellektuella upplevelser” vända upp och ner på betraktarens världsbild.

Freud skrev till sin fästmö att Charcot ”är en av de största läkare som finns, en genial, nykter människa [som] kastar omkull mina åsikter och avsikter.” Freud vacklar djupt skakad ut från den världsberömde läkarens demonstrationer: ”Min hjärna är mättad som efter en teaterafton. Om sådden skall bära frukt, vet jag inte; men att ingen människa någonsin har inverkat på liknande sätt på mig, det vet jag säkert.”

Freud fann att det ”omedvetna” likt isbergets osynliga delar har en betydligt större omfattning än vad som syns ovan ytan. Surrealisternas grundare och sedermera självutnämnde diktator André Breton, som likt Freud börjat som medicinstuderande, övergav efter sina upplevelser vid Första världskrigets nervkliniker sina läkarstudier och började som författare och inspiratör dyka ner i det undermedvetna, i avsikt att frambringa dess potential och gynna ett fritt skapande. I det första surrealistiska manifestet som Breton skrev 1924, konstaterade han att man genom att hänge sig åt fantasier och drömmar kan frambesvärja en inre verklighet som är minst lika sann som den vi kallar för ”vardag”. Konsten skulle tjäna en frigörelseprocess och vara som en:

ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser att uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning.

Freud betraktade sig som en vetenskapsman fjärran från artistiska spekulationer och kunde därigenom besväras av surrealisternas hyllningar av honom som sin mästare. Det var inte Freuds psykiska system de hyllade, utan att han genom sitt tänkande och sina skrifter öppnat portarna mot de poetiska skaparkrafter som finns förborgade inom varje människa. Till Breton skrev han:

Fastän jag får så många vittnesbörd om det intresse som ni och edra vänner hyser för mina efterforskningar, är jag för min del inte i stånd att göra klart för mig vad surrealismen är och vill vara.

Och vem kan vara det? Räckvidden och de vitt skilda uttrycksmedlen hos artister som brukar benämnas ”surrealister” är mycket omfattande. Salvador Dali brukar framföras som ett surrealistiskt paradexempel, men representerar i sin person och genom sin konst enbart  en liten del av en vittförgrenad rörelse. Likväl kan hans sönderciterade yttrande: ”Enda skillnaden mellan Salvador Dali och en galning är att Salvador Dali inte är galen" användas som devis för tendensen att medvetet släppa in det okontrollerbara, något som förvisso kan innebära en balansgång farligt nära vansinnets rand. Flera surrealister hamnade på dårhus. Två av rörelsens främsta kvinnliga representanter har lämnat klassiska skildringar av sina besök ”där nere”, dvs i vansinnets sfär, och en bidragande orsak till min uppskattning av Hedda Gabler kan ha varit att kvällen innan jag såg föreställningen läste jag två korta ”självbiografier” - Unica Zürns Jasminmannen och Leonora Carringtons Där nere.

Första gången jag läste Zürns skildring av sina återkommande vistelser på olika mentalsjukhus var medan jag bodde i Paris. Utan att veta vem författarinnan var hade jag för en tia köpt hennes bok i en secondhandbutik i Bjärnum. I Paris upptäckte jag att hon tillsammans med den perverterade konstnären Hans Bellmer hade bott på ett hotell inte långt från min enrummare. Hotellet där de delade två sjaskiga rum existerar inte längre, på dess plats finns nu en restaurang, Le Petit Léon, där jag någon gång åt kvällsmat, omedveten om att två av rummen ovanför en gång bebotts av två mer eller mindre galna konstnärer. Efter att ha läst Zürns bok frågade jag den engelsktalande kyparen om han visste att restaurangen låg på samma adress som det gamla hotellet de l'Espérance, men det kände han inte till. 

Det finns visa likheter mellan Unica Zürn och den fiktiva Hedda Gabler. Båda behöll sina fadersnamn efter äktenskapet och tycks ha varit bundna till sina fäder som båda var kavalleriofficerare.  I pjäsen nämns Heddas far flera gånger, men aldrig hennes mor. Unica Zürn skriver med längtan och beundran om sin far, men med skräck och förakt om sin mor:

Uppfylld en oförklarlig ensamhetskänsla går hon samma morgon in i sin mors rum […] Då vältrar sig detta berg av kvalmigt kött som omsluter denna orena ande över det vettskrämda barnet, och hon flyr för alltid modern, kvinnan, spindeln!

Unica Zürn var femton år då föräldrarna skildes och hon tvingades lämna barndomshemmet, som hon ofta beskriver:

För tusende gången går hon i tankarna omkring i sin barndoms hus och trädgård i Grünewald. Hon går upp och ner för trapporna, genom alla de tolv rummen och tittar in i elden som brinner i kaminen i den stora hallen. Hon rör vid de asiatiska och arabiska möblerna som fadern tagit med sig från sina resor och som gör huset inte till ett museum, utan snarare till en underbar grotta där fantasin får näring. Hon ser varje föremål, varje bild, alla färger och former. Detta är en minnesövning som hon tränat på till fulländning under alla dessa år – från tiden för den stora auktionen – då allt, nästan allt hon växt upp med såldes. Faktum är att sedan hon var femton har det inte gått en dag utan att hon företagit dessa osynliga promenader i huset.

Fadern hade varit författare och bokförläggare. I sin ungdom hade han tjänstgjort i Tysklands afrikanska kolonier och sedan rest kring i världen. Det tycks som den beundrade fadern, som inte alltid var närvarande i hemmet, sammanföll med den manliga drömfigur Unica Zürn skapat åt sig själv redan som barn. Han följde henne sedan genom livet och hon kallade honom för Jasminmannen: ”Han lämnar aldrig fåtöljen i sin trädgård, där jasminen blommar även om vintern.”

Som artonåring började Unica arbeta som sekreterare och arkivarbetare vid det tyska filmbolaget Ufa. 1942 gifte hon sig och vid skilsmässan sju år senare miste hon vårdnaden om sina två barn. Uppenbarligen hävdade maken att hon var psykiskt labil. Det något tvivelaktiga Warteggs teckningstest användes under vårdnadstvisten som bevis på Unicas psykiska instabilitet. Då hon tio år senare internerades för sluten psykiatrisk vård tillämpades samma testmetod för att förklara henne schizofren.

Efter skilsmässan försörjde sig Unica som frilansjournalist i Berlin, tills hon 1954 träffade konstnären Hans Bellmer och flyttade med honom till Paris, där han introducerade henne för sina vänner inom surrealistkretsen. Bellmers hämningslösa konst med dess inslag av sadism och pedofili beundrades av en liten, men inflytelserik krets. Bland franska “transgressiva“ filosofer, författare och konstnärer hade det blivit på modet att hylla Markis de Sade. Transgression definierades som ett överskridande av sociala och sexuella strukturer. Grunden för mänskligt medvetande och kunskap stod enligt dessa konstutövare att finna i “erfarenhetens gränsområden“. Kroppen ansågs vara den bästa vägen för att vinna insikt om existensens förutsättningar.

Georges Bataille, som deklarerade att “det är nödvändigt att bli annorlunda, annars slutar man existera” kan betraktas som rörelsens galjonsfigur och kring sig och sin tidsskrift Acéphale samlade han en krets av vänner som intresserade sig för riter, mystik, alkemi, pornografi, anarki, incest, nekrofili, sadism, pedofili och andra extrema yttringar av mänskligt driftsliv. Acéphales omslag av surrealisten André Masson ger en uppfattning om gruppens intresse för kropp, passion, våld och mystik – en huvudlös man vars ljumske är täckt av en dödskalle och som i sin högra hand håller ett brinnande hjärta, medan den vänstra svingar en dolk.

Bland dessa män, och ett fåtal kvinnor, fanns sig Unica Zürn väl tillrätta. Hans Bellmer var en utmärkt grafiker och det blev populärt bland surrealisterna att be honom teckna deras porträtt:

Jag fick följa med Bellmer under alla hans sittningar: Man Ray, Gaston Bachelard, Henri Michaux, Matta, Wilfredo Lam, Hans Arp, Victor Brauner, Max Ernst ... Det finns sådana som måste bli avgudade och de som dyrkar. Jag har alltid tillhört de senare. Att vara fylld, ständigt fylld av förundran, beundran och tillbedjan. Befinna sig i bakgrunden, betrakta, iakttaga, det är det passiva förhållningsätt som styr mitt liv.

Unica Zürn underkastade sig Bellmers begär och lät sig framställas i en mängd pornografiska teckningar och tillät honom fotografera henne uppbunden, som om hon vore en fläskstek.  Bellmer var en radikal man och djärv antinazist, under kriget tillverkade han med fara för sitt liv falska identitetshandlingar för medlemmar i den franska motståndsrörelsen. Hans skarpt tecknade konstverk och kusligt verklighetstrogna dockor hyllas för sin ”mörka erotik” och kreativa metamorfos av den mänskliga anatomin. Men personligen känner jag avsmak inför Bellmers obestridliga hyllningar av sadism och pedofili och blir inte duperad av att Bellmers talrika beundrare hävdar att hans verk varken är motbjudande eller groteska, enbart explicita och drömlika.

I sin välskrivna och märkligt skarpa beskrivning av sin färd genom vansinnet beskriver Unica Zürn hur hon 1957 möter konstnären och författaren Henri Michaux:

Några dagar senare upplever hon sitt första mirakel: i ett rum i Paris står hon inför Jasminmannen. Chocken efter detta möte är så våldsam att hon aldrig kommer över den. Från denna dag börjar hon mycket, mycket långsamt förlora förståndet. Mannens utseende är identiskt med det i hennes barndoms vision. Skillnaden är att han inte är förlamad och att han inte är omgiven av en trädgård med blommande jasmin.

Michaux var en sökare som rest över hela världen - Japan, Kina, Indien, Ecuador, Brasilien och flera afrikanska länder – ständigt på jakt efter sig själv. Han gjorde också inre resor med hjälp av etersniffande, meskalin och senare LSD. I denna jakt tog han med sig Unica Zürn, som han också uppmanade att skriva dikter och liksom honom teckna med tusch och söka efter mystiska tecken i sin omgivning. Narkotikamissbruket och en abort som Bellmer tvingade henne till 1959 ledde Unica mot ett fritt fall in i galenskapen.   

En scen i hennes bok får mig att tänka på Hedda Gabler som i föreställningen jag såg vid flera tillfällen imiterade olika djur. Jag har inte kollat om det beteende finns angivet i Ibsens scenanvisningar - jag tror inte det. Antagligen eftersträvade regissören att gestalta hur Hedda Gabler är lik ett instängt, exotiskt djur i det norska borgerskapets trånga bur. Efter att ha varit internerad på ett otäckt mentalsjukhus i Berlin får Unica ett våldsamt psykotiskt anfall i ett hotellrum i Paris. Ett Paris som Miller beskriver i sin roman Kräftans vändkrets:

… det är Paris som drar till sig de torterade, de hallucinatoriska, de stora kärleksgalningarna. Jag förstod varför det är här, i själva hjulets nav, som man kan hänge sig åt de mest fantastiska, de mest omöjliga teorier, utan att finna dem det minsta underliga.

Unica som ligger sömnlös och ensam i hotellsängen reser sig upp, går fram till fönstret och blir gripen av utsikten; hur det nattliga Paris breder ut sig framför henne. Staden hon älskar och som älskar henne:

Då först märker hon att huset verkar sväva, och att människorna, som åter är där för att gå in i huset, nu rör sig längs ett flertal vägar som är byggda i luften och som korsar varandra och långsamt höjs och sänks i en vacker arkitektur av strålar. En paradisisk bild. Hennes barndoms eviga sälla jaktmarker.

… någonstans i mörkret finns han [Michaux], som skall dirigera henne, som läraren dirigerar sin elev. Utan att hon kan styra det själv börjar ett första finger röra sig, handleden böjs, handen beskriver en sirlig liten båge i luften: dansen har börjat. Och hon ligger i sin säng och ser på sig själv.

Hennes fingrar blir fem personer; fötterna, benen ändrar form. Hon gör ormen, vecklar ut sig, blir en lysande stjärna, ett vackert, blomlikt monster, ett lätt pappersark som svävar genom luften. Handen blir en fågel, fingrarna växer och förvandlas till en lång, farlig fågelnäbb, en stor tropisk fågel som söker sig till vattnet för att dricka. Publiken är hänförd och ropar: ”Gör tigern!” och hon gör tigern, blir skorpionen, sticker sig med sin egen gadd. Publiken jublar.

Unicas vansinnesbalett tycks spegla Michauxs meskalinframkallade visioner, som han exempelvis beskriver  i La Nuit Remue, Natten rör sig, från trettiotalet:

Genom mitt lilla rum kommer och går djuren. Inte på samma gång. Inte oskadda. De passerar förbi; ett sluskigt följe som hånar naturens former. Lejonet lufsar in med hängande huvud, rynkigt och täckt med blåmärken, likt en gammal klädpåse. Han vacklar på sina stackars, gamla tassar, men tar sig likväl fram, likt en ömkansvärd usling.  Elefanten kommer uttjänt och mindre än en hjortkalv. Så är det med resten av djuren.

Unica Zürn hämtade sig inte från attacken i hotellrummet, utan tillbringade resten av sin levnad mellan olika mentalsjukhus och vårdhem. Under sin sista tid behandlades hon av Gaston Ferdière, en läkare som även behandlat Antonin Artaud, som anklagade honom för att ”under tre års tid utsätta mig för femtio elektrochockbehandlingar i avsikt att få mig att förlora minnet av mitt jag, som han fann vara alltför medvetet”. 

Under perioder av tillfälligt tillfrisknande skrev Unica Zürn mellan 1963 and 1965 boken Jasminmannen, som hon tillägnade sina barn, Christian och Katrin, som hon förlorat vårdnaden för 1949. Boken är skriven i tredje person och är varken bitter eller uppgiven. Unica har även då hon skildrar djupt psykotiska tillstånd behållit förmågan att observera sig själv och sin omgivning. Hon beskriver exempelvis läkarnas cyniska intresse när de på prov medicinerar henne med psykofarmakan majeptil, något som leder till att hennes muskler knyter sig i smärtsamma kramper. Unica tvingar sig att koncentera blicken på en radioapparats röda punkt. Den liknar ”en liten, konstgjord blomma” och betraktandet av den får henne att ”hålla huvudet över ytan på det hav av tortyr hon tycker sig simma genom”. Hon konstaterar att:

Läkarna är nöjda, eftersom de genom hennes exempel fått veta att medicinen framkallar stelhet. Hon börjar hata läkarna. Depressionen försvinner inte.

Under hösten 1970 får Unica fem dagars permission från anstalten hon vårdas på och tar sig till lägenheten hon delar med Hans Bellmer, men hon finner honom orkeslös och sängbunden efter ett slaganfall. Följande dag tar hon livet av sig genom att kasta sig ut genom fönstret. Bellmer, som genom sin medvetna kurtis med vansinne, delirium och perversioner antagligen varit en bidragande orsak till Unicas mentalsjukdom sörjde henne djupt och dog fem år senare. Jag såg deras gravsten på Père-Lachaisekyrkogården, inskriften valdes av Bellmer: ”Min kärlek kommer att följa dig in i evigheten”.

Kliniken där Unica behandlades av Dr Ferdière hette Lafond, ett namn hon skriver som Le Fond, ett ord som egentligen betyder ”bakgrund”, men som hon tolkar som ”bottnen” eller ”djupet”, någon som fick mig att tänka på Leonora Carringtons skildring av sin tid på ett mentalsjukhus som hon kallar Down Below, ”Där nere”.

Leonora Carrington var ostyrig och talangfull dotter till en förmögen, engelsk textilfabrikör. Tjugo år gammal förälskade hon sig i den 26 år äldre konstnären Max Ernst, som redan då var en världsberömd surrealist och följde honom till Paris. Det var en vild passion. Ernst lämnade sin hustru, den andra i ordningen, i Paris och bosatte sig tillsammans med Leonora i byn Saint-Martin-d'Ardèche, norr om Avignon. De levde fritt och bohemiskt, medan de dekorerade sitt hus med målningar, reliefer och skulpturer. I slutet av 1939 internerades Max Ernst av franska myndigheter och den panikslagna Leonora lämnades ensam i det stora huset.

Max Ernsts öde delades med ett stort antal intellektuella av utländsk härkomst. Oförrätten skildras av ungraren Arthur Koestler i boken Scum of the Earth, Världens avskum, som handlar om Frankrikes sönderfall efter landets krigsförklaring mot Tyskland i september 1939. Koestler var internerad i lägret Le Vernet i södra Frankrike, medan Max Ernst hamnade i Le Camp des Milles utanför Marseilles. Ernst delade sin relativt lindriga lägertillvaro med välkända konstnärer, författare och nobelpristagare. I lägret blev han god vän med Hans Bellmer och de kunde tillsammans vidareutveckla en teknik som kallas dekalkomani, något som innebar att de spred färg över en glasskiva som sedan pressades mot ett pappersark, eller en duk.

När Frankrike kapitulerat den 25:e juni 1940 delades landet i en tyskockuperad del och en fransk "frizon", därmed hamnade lägren Le Vernet och Le Camp des Milles under den franska Vichyregimen. De utökades snabbt med motståndare till Hitler, Mussolini och Vichyregimen, samt judar och zigenare. Under sommaren 1942 intensifierade den franska polisen jakten på judar och zigenare. Lägren förvandlades till centres de rassemblement, uppsamlingsläger där människor spärrades in i väntan på att föras till Drancy utanför Paris för vidare transport till sin död i förintelselägren längre österut. Som välkänd nazistmotståndare levde även Max Ernst farligt.

Max Ernst åkte ut och in i lägret. Första gången varskodde Leonora Carrington inflytelserika vänner som efter fyra månader lyckades få myndigheterna att frisläppa Max Ernst. Men efter fyra månader i frihet åkte han in igen; en bybo hade anmält honom som ”fientligt sinnad utlänning”. Ernst lyckades fly, men arresterades åter. Fransmännen övervägde att överlämna honom till Gestapo.

I detta kaos drabbades Leonora Carrington av ätstörningar, hennes menstruation upphörde, hon greps av förföljelsemani och hallucinationer. Övertygad om att Ernst var förlorad skrev hon över huset till en lokal tjänsteman och reste med en väninna till Andorra i väntan på att få släppas in i Spanien. När hennes förmögne far, som hade inflytelserika spanska affärskontakter, lyckades skaffa ett uppehållstillstånd åt sin dotter hade hon förlorat förståndet; irrade omkring i Madrid, blev våldtagen och trodde sig vara förföljd av olika ligor. Hennes tillstånd förvärrades när hon trodde sig vara hypnotiserad, styrd på avstånd och inbillade sig att hon på egen hand skulle ”frälsa hela Madrid”. Slutligen såg hennes engelska familj till att hon blev inlåst på ett mentalsjukhus i Santander.

Det var uppenbarligen en anläggning avsedd för patienter med förmögna familjer och ståtade med en stor trädgård, vackra byggnader och drägliga bostadsförhållanden. Dessvärre var behandlingen av grava psykoser koncentrerad till en så kallad ”konvulsionsterapi” som gick ut på att man genom att intravenöst tillföra patienterna cardiazol försatte dem i våldsamma kramptillstånd. Behandlingen var förenad med intensivt obehag. Patienterna surrades under flera dygn fast vid sina sängar och det fanns risk för livshotande efterverkningar, flera drabbades av obotliga skelettskador och en del fick hjärtsvikt som ledde till döden.

Leonora tillbringade dagar och nätter naken och fastspänd vid en säng, men ibland tilläts hon vandra genom anstaltens trädgård, som hon i sin överspända fantasi förvandlade till ett alkemistiskt sagoland, där sol och måne samspelade med sagoslott skapade av paviljonger och snåriga buskage. Centralbyggnaden, som hon kallade ”Där Nere”, blev med sitt bibliotek och sina ljusa salar till ett slags paradis dit hon vill komma efter det att hon befriats från sin nersolkade säng.

Likt Unica Zürn dansade  Leonora när hon kände sig befriad och trodde sig då genomgå olika metamorfoser, precis som hos Unica fick hennes fingrar eget liv:

Jag trodde att jag, genom Solens verkan, var en androgyn, Månen, den Helige Ande, zigenare, akrobat. Leonora Carrington och kvinna. Det var också bestämt att jag – senare – skulle bli Elisabet av England. Jag var den som uppenbarade religionen och på sina axlar bar jordens frihet och dess synder omvandlade jag till Kunskap, föreningen av Man och Kvinna med Gud och Kosmos, som alla var lika inför varandra. Bulan på vänstra låret gjorde inte längre ont, för jag kände mig som ett med Solen. Mina händer, Eva (den vänstra) och Adam (den högra), förstod varandra och med det blev deras färdigheter större. 

Liksom Michaux och Unica Zürn identifierade sig Max Ernst och Leonora med djur, där Max Ernst spelade rollen av en fågel och Leonora blev till en häst, gestalter som gick igen i deras konst. Till skillnad från Unica Zürn var Leonora en mycket driven och skicklig konstnär.

Under Leonoras tid på mentalsjukhuset hade Max Ernst befriats från fängelset, men fann att hans älskarinna var försvunnen och deras hem bebott av en främmande familj. Han stannade kvar någon månad i byn och påbörjade ett av sina mästerverk Europa efter regnet, där han med hjälp av dekalkomani framställde ett ödelagt sagolandskap och som så ofta förr förvandlade han sig själv till jättefågeln Loplop. På tavlan vänder Leonora honom ryggen och iklädd hög hatt är hon på väg bort in i det öde landskapet. De följande åren skulle Max Ernst gång på gång framställa Leonora, trots att han gifte sig med miljonärskan Peggy Guggenheim, som såg till att han räddades över till USA. Den svartsjuka Peggy konstaterade dock att: ”Leonora är den enda kvinna Max någonsin har älskat. Max var så tokig i Leonora att han inte kunde dölja det”.

Leonoras förmögne far, som hon avskydde, sände hennes gamla barnflicka till Santander som inledningen till en plan som gick ut på att få Leonora internerad vid ett behandlingshem i Sydafrika. En vän till Picasso, mexikanen Renato Leduc som hon på sin väg till Sydafrika träffade i Madrid, sa att om hon lyckades ta sig till det mexikanska konsulatet i Lissabon så skulle han ta hand om henne och rädda henne till Mexiko. Som vi minns från filmen Casablanca gick en av de främsta flyktvägarna från Europa genom det neutrala Portugal och dit kom också Leonora på sin väg mot Sydafrika. Hon lyckades skaka av sig de övervakare som hennes far ordnat och ta sig till det mexikanska konsulatet, där hon utan att vara beredd på mötet stötte på hela Peggy Guggenheims entourage, med hennes förre make och hans nya fru, sina barn och knähundar, samt sin blivande make - Max Ernst. 

Leonora och Ernst var fortfarande attraherade av varandra och även om Max Ernst var beredd att lämna Peggy för henne ville Leonora det inte. Hennes svåra kris hade varit en smärtsam befrielseprocess och redan när hon flydde Frankrike hade hennes väninna Christina försökt övertyga henne om att hennes bindning till Max Ernst var ett uttryck för ett svårartat Oidipuskomplex. Vid den tiden var Freud den store gurun för så gott som varje surrealist.

Leronora hade haft med sig Max Ernsts pass till Madrid och trodde att så länge hon bar på det skulle han vara vid liv och komma till henne. Under sin förvärrade galenskap försökte hon ge bort Ernsts pass till en hotellgäst, men han vägrade ta emot det:

Det här inträffade i mitt rum, där den här mannens blick smärtade mig så att han lika gärna hade kunnat sticka nålar i ögonen på mig. När han vägrade ta emot Max pass minns jag att jag svarade: ”Å! Jag förstår, jag måste döda honom själv”, med andra ord lösgöra mig från Max.

I Lissabon förklarade Leonora för Max Ernst att hon fortfarande älskade honom, men enligt Peggy Guggenheim kände Leonora ”att hennes liv med Max var över därför att hon inte längre kunde vara hans slav, och det var det enda sätt hon kunde leva med honom på”. Många år senare förklarade Leonora:

Det finns alltid ett beroende i ett kärleksförhållande. Och det kan vara väldigt plågsamt att vara beroende. Jag tror att många kvinnor … människor egentligen, men jag säger kvinnor för det är nästan alltid kvinnor som är mest beroende … har känt sig snärjda, undertryckta ibland, av detta beroende. Jag menar inte bara det fysiska beroendet i att vara försörjd, utan känslomässigt beroende och åsiktsmässigt beroende.

Hon gifte sig sedan med Renato Leduc och blev mexikansk medborgare. I Mexiko blev hon med tiden en känd och uppskattad konstnär. Likväl var det under hennes tre år med Max Ernst som hennes konstnärliga kraft blommade ut och infernot som följde omformade henne som eld förvandlar annan materia till guld. Leonora Carrington hade alkemistiska böjelser och hennes konst och författande är fyllda av en slags magisk realism likt den hon använde då hon transformerade ett mentalsjukhus till ett sagoland; på gott och ont.

Både Unica Zürn och Leonora Carrington levde i skuggan av dominerande män, Unica gick under, men Leonora blev genom sin smärtsamma befrielseprocess styrkt och förändrad. Då hon på äldre dagar påmindes om sin tid med Max Ernst blev hon irriterad. Hon hade blivit en självständig kvinna och ville inte att hon och hennes konst skulle uppfattas genom en lins färgad av Max Ernsts person och insatser, Frustrerad av alla frågor kring hennes förhållande till Max Ernst kunde hon frustrerat utropa: ”Det där var tre år av mitt liv! Varför frågar mig ingen om något annat?”

Zürn, Carrington och den fiktiva Hedda Gabler var alltså under en tid av sina liv galna. De levde inom en mansvärld. Zürn och Carrington underkastade sig männen. Zürn gick under, men Carrington klarade sig. Det kan givetvis också ha berott på männen de var tillsammans med. I Ernsts fall så var han en förförare av stora mått, men de kvinnor som kom i hans väg anklagade honom sällan för att ha övergett dem, istället menade de att han uppskattat dem och förlöst deras skaparkraft. Ernsts sista hustru, Dorothea Tanning, var liksom Leonora Carrington betydligt yngre än han och liksom Leonora en betydande och självständig konstnär och författarinna.

Till skillnad från Zürn och Carrington kämpade Hedda Gabler mot männen och försökte förgöra dem. För henne tycktes befrielse vara likvärdigt med makt och liksom Zürn gick hon under, men av skilda orsaker – Zürn genom underkastelse och Gabler genom manipulation. Till skillnad från Zürn och Carrington saknade uppenbarligen Gabler en skapande förmåga som kunde omforma hennes tillvaro till konst, istället ville hon förvandla sin omgivning efter egna mått och krav -  som hennes vädjan till Eilert Lövborg att han skulle ”dö i skönhet”.

Bellmer, Hans (2004) Little Anatomy of the Physical Unconscious, or The Anatomy of the Image. Waterbury VT: Dominion Press. Breton, André (2011) Surrealismens manifest. Stockholm: Sphinx Bokförlag. Brandell, Gunnar (1970) Freud och hans tid. Malmö: Aldus/Bonniers. Carrington, Leonora (2012) I underjorden: Lille Francis & Där nere. Stockholm: Sphinx Bokförlag. Koestler, Arthur (2006) Scum of the Earth. London: Eland. Land, Nick (1992) The Thirst for Annihilation: Georges Bataille and Virulent Nihilism London: Routledge. Michaux, Henri (1968) The Selected Writings of Henri Michaux, trans. by Richard Ellmann. New York: New Directions. Miller, Henry (1976) Kräftans vändkrets. Stockholm: Wahlström och Widstrand. Schneede, Uwe M. (1972) The Essential Max Ernst. London: Thames and Hudson. Suleiman, Susan Rubin (1994), ”Fåglarnas överman möter vindens brud: Leonora Carrington & Max Ernst”, i Chadwick, Whitney och Isabelle de Courtivron (ed.) Skapande par. Stockholm: Alfabeta Bokförlag. Törnqvist, Arne (1992) Henrik Ibsen. Stockholm: Natur och Kultur. Zürn, Unica (2004) Mörk vår & Jasminmannen. Södermalm: Vertigo Förlag. Zürn, Unica (1994) Man of Jasmine and Other Texts: Impressions from a Mental Illness. London: Atlas Press. 

The morning mist has lifted, but remains blue whitish high above the landscape, without an opening towards the bright blue expanse behind it. Water droplets hang on bare branches, the ground is covered by rust brown leaves. Except for a faint sound of dripping water, the forest stands muted, saturated with a scent of decomposing leaves and juicy moss. Between black trunks and tangled branches there are glimpses of the last, lingering leaves. Autumn has passed by, only maple and aspen retain their intense yellow leaves, glowing in a moisture-laden greyness. After a violent storm a few years ago brought down the tall pines, the forest behind my mother's house is tangled and ugly, but on this gloomy morning it is beautiful.

I walk along the usual path with Mio, my mother's aging Labrador, her legs are getting rigid from old age and her hearing is deteriorating. Nevertheless, she is as sprightly as a puppy when we start our walk together, only gradually she slows down and more and more often stay to gravely examine a shrub, or exploratory drill down her nose among wet leaves, then she trots on, either before or after me. Sometimes she makes a halt and looks at me with her wondering dog eyes. They are inscrutable. Something is hidden behind them, but I do not understand what can be, only that her glances are filled with trusting affection, neither evil nor malice.

I stop, she sits down and looks up at me in surprise. When she looks me into the eyes I remember how I several years ago for a couple of days worked as a substitute in a primary class. The children were curious about their temporary replacement, sat quietly and listened intently to what I had to say. I was scheduled to teach religion; specifically how people perceive God and of course there was a well-behaved boy who came up with the worn phrase: "I do not think that God is an old man with a beard sitting on a throne up in Heaven." "How is he then?" "I think he looks like an ordinary person." "What do you mean by “ordinary?" "My parents have told me he looks like that. However, they also said that he does not have a white, long beard. He looks nothing like a Santa Claus." "How could they be so sure about God´s looks?” I wondered and suddenly realized that I had to choose my words carefully and avoid the categorical statements that tend to fall out of my mouth with far too much ease.  Much later one of my bosses rebuked me sternly, stating: "You have to edit yourself, Jan!"

The boy shrugged, looked me deep into the eyes and asked: "You ought to know. It is you who are the teacher. You have read more than my Mom and Dad. What do you know about God´s looks? Is he dressed in a suit?" His question sent me straight out into the swamp, I had ended up in a quagmire. Twenty interested pairs of eyes turned towards me. I did not know who the boy was and did not want to tangle up his beliefs. Not make him doubtful about his beliefs, or questioning parental authority. There is always the risk that guardians call the principal and complain about my poor teaching. A teacher's constant fear. I was young and inexperienced, but I could obviously not remain silent. My authority was at stake. I grabbed a straw. Since I had recently passed the undergraduate course in History of Religions, I knew that a Church Father called Clement of Alexandria had quoted a Greek philosopher, named Xenophanes of Colophon, who had written:

But if cattle and horses and lions had hands, or could paint with their hands and create works such as men do, horses like horses and cattle like cattle, also would depict the gods' shapes and make their bodies of such a sort as the form they themselves have. […] Ethiopians say that their gods are snub–nosed and black. Thrachians that they are pale and red-haired.

As usual, I had got the quote wrong, bur remembered its meaning and said: "We find it hard to imagine things that we cannot compare with something we already know. Since we do not know what God looks like we imagine that he looks like a man. If dogs believed in a god, they would probably assume that he looked like a dog." A little girl behind the desk right in front of me looked up thoughtfully, then she held up her hand and asked with great seriousness: "Do you think that God might be a Labrador?”

The memory made me smile as I watched Mio where she sat and cocked her head in an attempt to figure out what I was after. If God is good, he might have some similarities with an old Labrador female, at any rate I cannot find any trace of evil in her.

We continued our walk through the woods. I began to plan a new blog entry and thoughts span in my head. I felt a connection, a sympathy with the dog that sauntered a few feet in front of me. She shone white in the gray, dark forest. In the old Viking tale of Ragnar Lodbrok, the chieftain Ragnar wants  to test the wits of the beautiful virgin Kraka by asking her to come down to his ships, neither clothed or naked, neither hungry or satisfied, neither alone or in company. Kraka comes to him wearing a fishnet, with an onion in her mouth and only a dog for company.

Perhaps something similar could be said about me while I was walking the woods with Mio. She was a fine company, but nevertheless, I was alone with myself and my thoughts. The dog and I exist in separate realities even if we inbabit the same abode. As in the Swedish poet Lars Gustafsson's Elegy for a dead Labrador:

Our friendship was of course a compromise; we lived
in two different worlds: mine,
mostly letters, a text passing through life,
yours, mostly smells. You had knowledge
I would have given much to possess:
the ability to let a feeling – eagerness, hate, or love -
run like a wave throughout your body,
from nose to tip of tail […]

Why couldn´t I learn from you? And doors.
In front of closed doors you lay down and slept,
sure that sooner or later the one would come,
who´d open the door. You were right.
I was wrong. Now I ask myself, now when
this long mute friendship is forever finished,
if possibly there was ever something I could do
which impressed you. Your firm conviction
that I called up the thunderstorms
doesn´t count. That was a mistake. I think
my certain faith that the ball existed,
even when hidden behind the couch,
somehow gave you an inkling of my world,
in my world most things were hidden behind something else.

I called you ”dog”.
I really wonder if you perceived me
as a larger, noisier ”dog”,
or as something different, forever unknown,
which is what it is, existing in that attribute
it exists in, a whistle
though the nocturnal park one has got used to
returning to without actually knowing
what it is one is returning to. About you
and who you were, I knew no more. [...]

We and the animals are together with one another, yet alone. Strangers learn from one another, Just like Gustafsson believed he could learn something from his Labrador, I assume I can learn something from Mio.

In his his books of thoughts Murene rundt Jeriko (The Walls around Jericho) the Norwegian author Aksel Sandemose walks around sullen, bitter and grumpy  in his house and the area around it. After his wife and one of his sons have died of cancer, he is left in an isolated house in the wilderness, with a son, a few chickens, a horse and a dog. Surrounding him is the magnificent Norwegian nature, with its short summers and long winters. Sad, angry and with a strong sense of failure, Sandemose allows his thoughts to wander back and forth.

The surviving son, twin of the dead brother, has like many other writers´ children directed  a terrible curse against his dead father. In a more than six hundred pages long biography he portrayed him as a violent drunkard, a drug addict, notorious liar, wife abusing misogynist, a self-centred cheater poisoned by cynicism and of sickly delusions. In spite of all this Aksel Sandemose remains an often brilliant stylist and in his writings plenty of thoughtful formulations are to be found.

The son writes that his father lived within a drunken chaos, neglecting house and animals. He even could shoot their dogs if they, according to him, became too unruly. In The Walls of Jericho Sandemose  still writes about his boxer Jasper with appreciation and empathy, as in a description of how they  walk through the deep forest to post a letter. A scene I sometimes think of when I am out walking with Mio. It is not much more than a grove of trees we are walking through, though she is a dog, and as such she feels and knows things I cannot imagine. She constitutes  a link between me and nature, as when Sandemose´s  dog opens up nature and centuries for him:

It was the first hour of a faint dawn. Jasper, who was on a leash, was excited and crossed the trail from side to side. He had to voluptuously draw all the nice, fresh and nocturnal tracks into his brain. The smell of wood mice, hare, deer, moose, fox and certainly also the badger - now when we had been granted spring as a gift - the marten and the neighbor's cat, alien horse and stranger, as well as the  capercaillie that often took this path in the evening. Through my dog's nose I felt like a part of creation's enormous flock; a strange relative to other strange beings that crept up in the woodlands, or sat sleeping in the trees. The deep-rooted trees that belonged to the family of the living.  Almost imperceptibly the dead also joined the entourage, thousands of animals and people who for millennia had passed along this road within a sparsely populated area, and now were rotting in the soil.

There are novels entirely based on a dog´s perspective. Unforgettable are of course Jack London's Call of the Wild and White Fang, but the best book I´ve read about a dog is  Tibor Dérys Niki: The Story of a Dog. As one of Hungary's best and boldest writers Tibor Déry did during the revolt of 1956 join Imry Nagy's Government and also wrote his novel about a mottled, small and wirehaired terrier bitch. After the failed revolt, Déry was sentenced to nine years in prison, but he was released in 1960.

Déry´s tale is a subtle portrayal where life is commented upon through a small dog's fate, while telling about her and her masters´ troublesome existence Déry succeeds in keeping a certain distance to his own tale, but nevertheless manages to make it tender and beautiful. The loyal and playful bitch does through its own accord find a young couple, where the husband is an engineer and his wife works as a volunteer for the Communist Party. After initially having been averse to the little stranger who has chosen them as objects for her steadfast love Niki, as the dog is called, soon becomes the center of the childless couple's affection. Her presence make them even closer than before she made her appearance. Niki considers herself and her masters as members of the same family pack:

When, as very rarely happened, the pair set out together of a Sunday for a walk along the embarkment [...] Niki was was beside herself with joy. When this happened, and when the engineer, ready before his wife, started down the stairs, the terrier would run after him but, arriving at the first landing, would go rushing back to the flat, insistently summoning Mrs Ancsa to hurry, and returning to delay Mr Ancsa by playing about his feet, and so until she saw them together.

Much of the novel´s charm lies in the fact that Déry is a sharp observer of the dog's different moods and behavior. Page after page he succeeds in varying such observations - how Niki is chasing after a rabbit, how she forgets herself while playing with other dogs. How she observes her masters´ and other humans´ incomprehensible behavior;  her sadness, joy, pain, boundless faithfulness and love. One of many examples of how Déry applies a "dog perspective" is his description is when he describes how Niki gets a football:

Niki gave this round and unfamiliar object a look of indifference, rose slowly from her cusion and took her time over streching. First she extended her forlegs as far as she could, and with her head on the carpet and her hindquarters in the air, made all her joints crack [...] The engineer waited patiently. When, in her own time, the bitch came towards him. Ancsa threw the ball, which bounced off the floor right under Niki´s nose. For a moment Niki seemed pertified. But in the next moment she was dancing across the flat after the ball in a mad saraband.

The chair beside the hearth went over with a deafining crash. The engineer saw its four legs upwards in the same moment that Niki knocked the vase off the work-table at the other end of the room. The vase had hardly reached the floor, when the standard lamp between the window in the next room went down across the sideboard. Too hard and too smooth for the bitch to get her teeth into it, the ball, like a thing bewitched, constantly got away from her, bouncing wildly all over the flat and always just out of reach, Niki´s slaiva making it more slippery every time she nearly caught it. The whole flat rang with the furious barking of a hunting terrier. […] A few days later only fragments of the ball remained and these, one by one, were lost under this or that artcile of furniture. But the last shred left to her, although no bigger than a man´s thumb, still enabled Niki to fly into a passion of furious action as wild as when the ball was supple and brand new: she bit it and tore it and ripped it up for the hundredth time.

Through this description the reader should not get the  idea that Niki was a violent animal. On the contrary, she was an extremely affectionate dog. Déry writes that "she was a sentimental little creature", as when she tried to comfort her mistress:

She cried, with Niki on her lap. Niki, who very rarely saw her mistress cry, was soon affected by this breakdown. She became agitated and began to whine herself, thrusting her cool, black nose gently against her mistress´s face. There was a thing she did when she wanted to ask forgiveness for a peccadillo, or to beg a favour: she would turn back her upper lip, exposing her gums as if she was roaring with laughter, and leaping into the air touch her mistress´s face with her gleaming white teeth and pink tongue. This she did now, when she saw Mrs Ancsa in tears. And then, standing on the unhappy wpman´s knees and unable to reach her face, for she had covered it with her hands, Niki began licking the back of Mrs Ancsa´s neck with her warm tongue.

The young woman is depressed after her husband, without any explanation, has been imprisoned by the Communist regime. She is defenseless, without income and security. Against all odds, she keeps the dog and they become closer and closer to each other. Niki gives her mistress comfort and strength during the five years that her husband is incarcerated, without her knowing where or why.

Niki is a story about the "little life". The reader is not directly informed about the changes, legal uncertainty and misery that befall postwar Hungary, harsh circumstances are only alluded to through the small dog's behavior. The rugged and faithful Niki becomes a symbol for of the Hungarians who through no fault of their own, or maybe due to insufficient understanding, fear, or conformity are subjected to a repressive regime's arbitrariness and terror. It is not difficult to understand why a seemingly simple and harmless portrayal of a confident terrier could be turned into a contributing factor to Dérys long prison sentence. At the end of the novel the unfortunate engineer returns home, worn and aged, with a bouquet of yellow flowers in his hand:

His wife was still holding him in her arms. For the time being she knew nothing, cared for nothing except that her husband had come back. She asked him for the hundreth time, how he had been released, how he had been told of his release, and if he was well, if he wanted anything to eat, or to go to bed and sleep. The engineer held her hands and said nothing.´Were you told why you were arrested?´´No´, the engineer replied, ´I was told nothing`. ´And you don´t know, either, why you were released?´´No´, the engineer replied, ´I wasn´t told.´

Four years before Déry wrote his novel came Vittorio De Sica´s heartbreakingly tragic film about another little, spotted terrier who did anything to help his master - Flike who comforted the luckless Umberto D; a poor pensionerwho after having been evicted from his home plans to kill himself after desperately trying to find a safe haven for his beloved dog. In the final scene, the dog the dog prevents his master from throwing himself under a train and Umberto finally realizes that Flike´s love, after all, might give him the strength he needs to survive. Much later, it is also a small terrier who hinders his hapless master from committing suicide, this time in the Frenchman Hazanavicius´ Oscar-winning silent movie The Artist from 2011.

After I came back home to my mother and we sit and eat together, we throw a glance at Mio who is sitting nearby, watching us with her sad eyes. My mother asks as so often before: "What do you think she would say if she could speak?" I think about my pupils' musings about God´s looks and wonders about how Mio might perceive me and my mother as we sit there and talk about her. She tilts her head and wags her tail.

Déry, Tibor (2009) Niki: The Story of a Dog. New York: New York Review Books. Gustafsson, Lars (1988) The Stillness of the World Before Bach: New Selected Poems. New York: New Directions Books. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary by J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.

Dimman har lättat, men ligger kvar högt över landskapet och färgar himlen svagt blåvit, utan en skymt av öppning mot de bakomliggande, klarblå vidderna. Vattendroppar hänger på nakna kvistar, marken är täckt av rostbruna löv. Sånär som det svaga ljudet av stilla vattendropp står skogen stum. Det doftar från multnande löv och saftig mossa. Mellan svarta stammar och trassligt grenverk skymtas de sista, kvardröjande löven. Hösten har dragit förbi, enbart lönn och asp har kvar sina intensivt gula blad som lyser i den fuktbemängda gråheten.  Efter det att en våldsam storm för några år sedan fällde de höga furorna har skogen bakom min mors hus blivit snårig och ful, men denna tämligen dystra morgon är den vacker.

Jag går längs den sedvanliga stigen tillsammans med Mio, min mors åldrande labrador. Hon börjar bli stelbent och hör illa, men i början av våra promenader är hon livlig likt en valp, enbart för att efterhand dra ner på takten och allt oftare stanna upp för att med djupt allvar granska någon buske eller undersökande borra ner nosen bland de blöta löven, sedan lunkar hon vidare, antingen före eller efter mig. Ibland stannar hon upp och betraktar mig med sina undrande hundögon. De är outgrundliga, bakom dem gömmer sig något jag inte förstår, men där finns en förtröstansfull tillgivenhet, varken ondska eller illvilja.

Jag stannar, hon sätter sig ner och tittar förvånat på mig. När hon ser mig in i ögonen minns jag hur jag för flera år sedan under ett par dagar vikarierade i en mellanstadieklass. Barnen var nyfikna på sin tillfällige vikarie, satt stilla och lyssnade uppmärksamt på vad jag hade att säga. Då jag enligt planerna skulle hålla en lektion i religion var temat hur vi och andra människor uppfattar Gud.  Givetvis kom en förnumstig, liten, välartad pojke med den slitna frasen: ”Jag tror inte att Gud är någon gammal gubbe med skägg, som sitter på en tron uppe i himlen”.  ”Vad tror du då?”  ”Jag tror att han ser ut som en vanlig människa”.  ”Hur då vanlig? Varför tror du det, förresten?” ”För att mina föräldrar har sagt att det är så han ser ut. Men, de sa också att han inte har något vitt, långt skägg. Han ser inte alls ut som någon jultomte.”  ”Hur kan de vara så säkra på hur Gud ser ut?” undrade jag och insåg att jag nu måste välja mina ord och vara försiktig med kategoriska uttalanden som med lätthet brukar falla ur munnen på mig. Långt senare tillrättavisade en av mina chefer mig strängt med orden: You have to edit yourself, Jan, "du måste redigera dig själv."

Pojken ryckte på axlarna, tittade mig djupt i ögonen och undrade: ”Det borde väl du veta? Det är du som är läraren. Du har läst mer än Mamma och Pappa. Hur tycker du att Gud ser ut? Har han kostym?” Hans frågor skickade mig rakt ut i träsket, jag hade hamnat på ett oroväckande gungfly. Tjugo ögonpar riktades intresserat mot mig. Inte visste jag vem den där pojken var. Jag ville absolut inte trassla till hans trosuppfattningar. Inte få honom att tvivla på sin tro, eller ifrågasätta föräldra-auktoriteten. Det finns alltid en risk att målsmän ringer till rektorn och klagar på min bristfälliga undervisning. En lärares ständiga skräck Jag var ung och oerfaren, men kunde givetvis inte tiga. Min auktoritet stod på spel. Jag grep efter ett halmstrå. Eftersom jag nyligen läst grundkursen i religionshistoria visste jag att kyrkofadern Klement från Alexandria hade citerat en grekisk filosof, Xenophanes från  Kolofon, som skrivit:

Men om hästar eller oxar eller lejon hade haft händer eller kunde rita med dem och åstadkomma samma arbeten som människor, då skulle hästarna teckna gudarnas gestalter så att de liknade hästar och oxarna skulle göra dem som om de vore lika oxar, de skulle ge dem kroppar lika dem som de själva har […]  Etioperna påstår att deras gudar är plattnästa och svarta; trakerna att deras är blåögda och rödhåriga.

Givetvis mindes jag fel och sa: ”Vi har svårt att föreställa oss sådant som vi inte kan jämföra med något vi  redan känner till. Eftersom vi inte vet hur Gud ser ut så tänker vi oss att han ser ut som en människa. Om hundar trodde på en gud så skulle de nog tro att han såg ut som en hund.” En liten flicka bakom främsta bänken såg tankfull ut, sedan räckte hon upp handen och undrade med stort allvar: ”Tror läraren att Gud kanske kan vara en labrador?”

Minnet fick mig att le medan jag betraktade Mio där hon satt och lade huvudet på sned för att lista ut vad jag var ute efter. Om Gud är god har han kanske trots allt vissa likheter med en gammal labradorhona, jag kan nämligen inte finna några spår av ondska hos henne.

Vi fortsatte vår promenad genom skogen och eftersom jag börjat fundera på en ny blogg spann tankarna i skallen. Bland annat detta att jag kände ett samband, en sympati med den snälla hunden som sakta vankade några meter framför mig. Hon lyste vit i den gråa, mörka skogen. Tänkte på Ragnar Lodbroks saga där Ragnar för att testa den vackra Krakas list ber henne komma till skeppen vare sig påklädd eller naken, varken hungrig eller mätt, varken ensam eller i sällskap och Kraka kommer då till honom iförd ett fisknät, med en lök i munnen och endast en hund som sällskap.

Så var det kanske med mig där jag gick i skogen med Mio. Hon var ett fint sällskap, men likväl var jag ensam med mig själv och mina tankar. Vi existerade i varsin värld. Som i Lars Gustafssons dikt Till en död labrador:

Vår vänskap var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. Du hade kunskaper
som jag skulle offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets […]
 

Varför kunde jag inte ta lärdom? Och dörrar!
Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Det var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.
I min värld fanns det mesta dolt bakom
något annat.

Jag kallade dig ”hund”.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ”hund”,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilken det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera. [...]
 

Vi och djuren lever i skilda världar. Men, det är likväl samma värld vi bebor. Vi är tillsammans, men likväl ensamma. Precis som Gustafsson trodde sig kunna lära något från sin labrador, tror jag mig kunna lära mig något från Mio.

I sin tankebok Murarna kring Jeriko vandrar Aksel Sandemose tystlåten, bitter och butter i sitt hus och trakterna runtomkring. Efter det hans hustru och en av hans söner har dött i cancer är han kvar i ett ödsligt beläget hus, med en son, några höns, en häst och en hund. Omkring honom finns den storslagna norska naturen, med korta somrar och långa vintrar. Ledsen, arg och med en känsla av allmänt misslyckande låter han tankarna fara kors och tvärs, fram och tillbaka.

Den överlevande sonen, den döde brodern var hans tvilling, har i likhet med många andra författarbarn riktat en fruktansvärd bannstråle mot sin far och i en mer än sexhundra sidor lång biografi skildrat honom som en våldsbenägen fyllbult, narkoman, notorisk lögnare, hustrumisshandlande kvinnohatare, otrogen, sjukligt självcenterad, förpestad av människoförakt och övermänniskoillusioner. Likväl, Aksel Sandemose är ofta en lysande stilist och i hans skrifter finns det gott om tankeväckande formuleringar. Sonen skriver att fadern levde i fylle och kaos, misskötte hus och djur och till och med kunde skjuta sina hundar om de enligt honom blev alltför oregerliga. I Murarna kring Jeriko skriver Sandemose dock om sin hund, boxern Jasper, med både uppskattning och inlevelse, som i en skildring av hur de tillsammans promenerar genom skogen för att posta ett brev. En scen jag ibland tänker på när jag är ute och går med Mio. Visserligen är det inte mycket mer än en skogsdunge vi passerar. Men hon är en hund och som sådan känner och vet hon sådant som jag knappt kan ana. Hon är en länk mellan mig och naturen, som när Sandemoses hund öppnar natur och sekler för honom:

Det var den första svaga gryningen. Jasper som var med i koppel var omåttligt ivrig och korsade stigen från sida till sida, han måste vällustigt dra in i hjärnan alla de fina färska spåren från natten, doften av skogsmusen, haren, rådjuret, älgen, räven och säkert också grävlingen nu när vi en gång hade fått våren som gåva, mården och grannens katt, främmande häst och främmande människa och tjädern som ofta tog den här stigen på kvällen. Genom hundnosen kände jag mig som ett led i skapelsens flock, en underlig släkting till andra underliga väsen som smög fram i skogsmarken eller ännu satt sovande i träden, de rotfasta träden som också hörde till släkten i de levandes land, och omärkligt kom nu också de döda in i följet, tusentals djur och människor som i årtusenden hade gått denna väg i en glest befolkad nejd, men många hade de blivit som multnade i jorden.

Det finns romaner som utgår från hundarnas perspektiv. Oförglömliga är givetvis Jack Londons Skriet från Vildmarken och Varghunden, men den bästa bok jag läst om en hund är Tibor Dérys Niki: historien om en hund. Som en av Ungerns främsta och djärvaste författare anslöt sig Tibor Déry under revolten 1956 till Imry Nagys regering och skrev då även sin roman om en fläckig, liten, strävhårig terriertik. Efter den misslyckade revolten dömdes Déry till nio års fängelse, men släpptes fri 1960 då hans bok också kom ut på svenska.

Det är en finstämd skildring där tillvaron kommenteras genom en liten hunds öden, utan att för den skull föra varken hennes eller husböndernas talan. Déry håller distans till sin berättelse, men lyckas likväl göra den ömsint och vacker. Den trogna och lekfulla tiken söker sig på egen hand till ett ungt par, där maken är ingenjör och hustrun har olika ströjobb som volontär för det kommunistiska partiet. Efter att till en början ha varit avogt inställda till den lilla främlingen som valt dem som objekt för sin trofasta kärlek så blir snart Niki, som hunden heter, centrum för det barnlösa parets tillgivenhet och genom sin närvaro förenar hon dem än mer än fallet var innan hon dök upp. Niki ser sig själv och sina husbönder som medlemmar i samma familjeflock:

Ibland när ingenjören blev fortare färdig än hustrun och var på väg utför trappan, sprang tiken efter honom, men redan vid första avsatsen på nedvägen vände hon om upp i våningen, i full galopp. Och försökte ivrigt få matmodern med sig samt höll husbonden tillbaka genom att trassla sig mellan hans ben, ända tills hon äntligen hade fått paret bredvid varandra.

Mycket av charmen i romanen ligger i det faktum att Déry är en skarp iakttagare av hundens olika beteenden och att han sida efter sida lyckas variera dessa iakttagelser – hur Niki jagar efter en kanin, hur hon glömmer bort sig i sin lek med andra hundar. Hur hon betraktar sina husbönders och andra människors för henne obegripliga beteenden, hennes sorg, glädje, smärta och gränslösa trofasthet och kärlek. Ett av många exempel på hur han anlägger ett ”hundperspektiv” är Dérys skildring av hur Niki får en fotboll:

Med ett ointresserat ögonkast på det runda främmande föremålet reste sig Niki långsamt från kudden och sträckte på sig. Först räckte hon ut båda framfötterna så långt det gick, och gav sig till att med huvudet tryckt mot mattan och med baken uppåt, sträcka sig så att det knakade i alla leder. […] När Niki äntligen närmade sig, kastade [ingenjören] till henne bollen som studsade emot golvet rakt under nosen på henne. Ett ögonblick satt hon där som förstenad av häpnad, men nästa sekund blev det en tokig saraband genom hela våningen.

        En stol invid kakelugnen ramlade omkull med ett fasligt oväsen. Ingenjören såg den med alla fyra benen i luften i samma ögonblick som Niki slog omkull en vas som stod på arbetsbordet i den andra änden av rummet. Och knappt hade denna ramlat i golvet förrän skärmlampan, som stod nära fönstret i rummet intill, åkte mot buffén. Bollen som var för hård och glatt för att tiken skulle kunna få grepp om den, snurrade som besatt genom rummen, studsade hit och dit, hela tiden att omöjlig att få grepp om, i synnerhet sedan Nikis våta tunga gjort den alltmera glatt och slipprig. Hela våningen genljöd av jakthundens ilskna skall.

[…] Efter några dagar fanns av bollen bara några rester kvar, vilka slutligen försvann under och bakom möblerna. Men även den sista lilla gummibiten, knappt så stor som en tumme, kom Niki alltjämt att vrida och vränga sig och rusa omkring i ett raseri lika våldsamt som när det hade gällt den mjuka och blanknya bollen – hon bet och slet och rev sönder och dödade den till sist, redan för hundrade gången.

Av detta bör läsaren inte få föreställningen att Niki är ett våldsamt djur. Hon är ytterst tillgiven, som när hon försöker trösta sin matte:

Där satt hon således nu och grät med tiken i knä. Niki som blott ytterst sällan hade sett sin matmor i tårar, kände sig illa berörd. Helt oroad började den gnälla själv också och räckte enträget sin svala och svarta nos mot fru Ancsas ansikte. Den hade sitt eget lilla sätt att såväl urskulda sig för ett begånget fel som för att framställa ett kärt önskemål: den drog upp överläppen så att tandraden syntes som om den skrattade, sträckte upp huvudet som för att komma åt matmoderns ansikte både med sina vita tänder och sin skära tunga.

Den unga kvinnan är olycklig efter det att hennes man utan angivet skäl har fängslats av den kommunistiska regimen och hon står skyddslös, utan inkomst och säkerhet. Mot alla odds behåller hon hunden och de kommer varandra allt närmre. Hon ger sin matmor tröst och styrka under de fem år som hennes man sitter inspärrad utan att hon varken vet var eller varför.

Niki är en historia om det ”lilla livet”. Läsaren får inte veta något om förändringarna, rättsosäkerheten och misären i efterkrigstidens Ungern, enbart ana sammanhangen genom hundens beteende. Den tåliga och trogna Niki blir en symbol för de människor som utan egen förskyllan och med otillräcklig förståelse drabbas av en repressiv regims godtycklighet och terror. Det är inte svårt att inse varför en så till synes enkel och harmlös skildring av en tillitsfull terrier kunde vara en bidragande orsak till Dérys långa fängelsestraff.  I slutet av romanen kommer ingenjören hem, sliten och åldrad, med en bukett gula blommor i handen:

Hustrun tryckte honom varmt mot sitt bröst. Det enda hon visste tills vidare, var att hon återfunnit sin make. Nu frågade hon honom för hundrade gången hur det var med hans hälsa och hur han kommit lös, när de sagt honom att han befann sig på fri fot, och om han inte ville ha mat, gå och lägga sig, sova? Ingenjören tryckte hennes hand under tystnad, och hon frågade:

- Har du någonsin fått veta varför du blev arresterad?

- Nej, svarade ingenjören, det är ingen som har sagt det.

- Och du vet inte heller varför de givit dig fri?

- Nej, svarade ingenjören, det är heller ingen som sagt mig.

Fyra år innan Déry skrev sin roman kom Vittorio De Sicas hjärtskärande tragiska film om en annan liten fläckig terrier som gör allt för sin husbonde - den lille Flike som hjälper och tröstar sin husse Umberto D; en fattig pensionär som när vräks från sitt hem tänker ta livet av sig och förtvivlat försöker hitta en fristad åt sin älskade hund. I slutscenen hindrar hunden honom att kasta sig framför ett tåg och han inser att Flikes kärlek trots allt kan ge honom kraft att leva vidare. Långt senare är det också en liten terrier som hindrar sin olycklige husse att begå självmord, denna gång i fransmannen Hazanavicius oscarsbelönade stumfilm The Artist från 2011.

Då jag kommit hem till min mor och vi sitter och äter tillsammans kastar vi en blick på Mio som sitter i närheten och betraktar oss med sina sorgsna ögon. Min mor frågar som så ofta förr: ”Vad tror du hon skulle säga om hon kunde tala?” Tänker på elevernas undringar om hur Gud ser ut och undrar hur Mio ser på mig och min mor där vi sitter och talar om henne. Hon lutar på huvudet och viftar ibland lätt med svansen.

Déry, Tibor (1960) Niki. Historien om en hund. Stockholm: Bonniers. Gustafsson, Lars (1978) ”Elegi över en död labrador” i Lyrikvännen, nr. 3-4.  Sandemose, Aksel (1972) Murarna kring Jeriko. Uddevalla: Forum. Sandemose, Jørgen (2004) Flyktningen – Aksel Sandemose. Oslo: Aschehoug forlag. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary  by  J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.

The other day we dined with a couple of Mexican friends who were going to travel to Ecuador. We talked about the country where I was several years ago spent a few weeks in the southern mountain chains. When I now fly home to Sweden from Rome and look out of the window, I find it quite odd that I do not become dizzy from vertigo. After all, I find myself thousands of feet up in the air, with nothing between me and the ground.

In those days was supposed to gather material among the mountains north of Hatun Cañar to write a report about an agricultural project, which included a component intended to increase the capacity of an already existing irrigation system, as well as engaging the locals in the construction of a new and more efficient channel.

The fields the Cañar Hatun highlands had since the times of the Incas been irrigated by ingeniously constructed channels and several of them were still in use. I got the idea to follow one of the old canals from its source high up in the Andes down to the place where its water ran dry after irrigating the fields during its passage across terraces and steep mountainsides. At a few places my companions and I had to make our way along narrow mountain paths, with the rock wall on one side and steep precipices on the other. On a couple of occasions I was seized by vertigo, but I was careful not to reveal my condition to the three attentive and considerate Cañaris who served as my guides.

On the narrow mountain trails, it was not just the vertigo which seized me, but also a feeling that I had ended up in a place I had dreamed about when I as a small boy ha flipped through the pages of  my picture books. I had been especially fond of a Danish children's book called Rasmus Klump as Mountaineer (the bear who figures in these books is called Barnaby Bear in English). I often looked at it before I could read, what fascinated me most was the images of trails running along steep mountain sides. I found similar paths in Donald Duck magazines and in Tintin in Tibet. In those days I thought it would be a stupendous adventure to hike along such paths. I remembered it all when I more than thirty years later had ended up in such a place, with blue skies above me and surrounded by high mountains. However, the experience of walking along those paths was characterized by a much more unpleasant presence than the pleasurable feeling of expectation that I had receive through the pictures in my children´s books.

Quite often I dream about how I balance along cliff edged and occasionally it happens that I fall into the abyss. When I was in my teens I read Edgar Allan Poe's peculiar novel The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket and was intrigued by a description of how the novel's hero descends along a vertical rock wall:

I found my imagination growing terribly excited by thoughts of the vast depths yet to be descended, and the precarious nature of the pegs and soapstone holes which were my only support. It was in vain I endeavoured to banish these reflections, and to keep my eyes steadily bent upon the flat surface of the cliff before me. The more earnestly I struggled not to think, the more intensely vivid became my conceptions, and the more horribly distinct. At length arrived that crisis of fancy, so fearful in all similar cases, the crisis in which we begin to anticipate the feelings with which we shall fall — to picture to ourselves the sickness, and dizziness, and the last struggle, and the half swoon, and the final bitterness of the rushing and headlong descent. And now I found these fancies creating their own realities, and all imagined horrors crowding upon me in fact. I felt my knees strike violently together, while my fingers were gradually but certainly relaxing their grasp. There was a ringing in my ears, and I said, “This is my knell of death!” And now I was consumed with the irrepressible desire of looking below. I could not, I would not, confine my glances to the cliff; and, with a wild, indefinable emotion, half of horror, half of a relieved oppression, I threw my vision far down into the abyss. For one moment my fingers clutched convulsively upon their hold, while, with the movement, the faintest possible idea of ultimate escape wandered, like a shadow, through my mind — in the next my whole soul was pervaded with a longing to fall; a desire, a yearning, a passion utterly uncontrollable.

The vertigo is basically the only thing I remember from Poe's suspenseful novel that was chock full of nasty and exciting moments - mutiny, manslaughter, storms, cannibalism, ships getting lost in Antarctica and unexplained horrors. Even when I as an inexperienced boy was reading about the temptation to let go, to fall in to the abyss, I knew it was more to the story that just a feeling of vertigo. Behind it all was the strong temptation to give up all together; to ignore the everyday harsh struggle for survival, good work, diligent studies, paid bills, financial standing, house and home in order. In Lennon´s words:

You got to live,
you got to love, you got to be
somebody, you got to shove,
but it's so hard, it's really hard,
sometimes I feel like going
down

The temptation to give up, to let go, but that would mean a free fall into the abyss. Giving up does not help, fears for the future and grief over past mistakes remain We must keep our eyes fixed on where we place our feet, take one carefully considered step after another, ensure a proper foothold – don´t look around, do not look up/back or down/forward. If we succeed to overcome the ordeal, the triumph of not having given up awaits us. A soothing feeling meaning that the problems which seemed to be so extremely difficult and exhausting have slipped away into the past. Lennon again:

but when it's good, it's oh so
good
and when I hold you in
my arms, baby,
sometimes I feel like going
down

After more than an hour of  narrow mountain trails we came to a green meadow where we rested in the thick grass by the irrigation canal´s clear, flowing water. One of my companions praised me for my good health and boldness. Maybe it was just flattery, but it made me proud and when I raised my head I could see the open sky above me and mountains around me.

While I wrote about Barnaby Bear I remembered Arthur Gordon Pym and when my friends mentioned "Ecuador" and the "Andes", image after image appeared behind my eyes. However, a connecting narrative was lacking. As a string of memories lining up along a thread that may be called the "Andes of my Mind". Episodes from visits to the highlands of Ecuador, Peru and Bolivia. I wish I could bind them all together to create a coherent story to be stored in the pantry that I want my blog to be. A place from which I, if necessary, could bring forth memories and fancies to think about, or use to make a tasty dish.

I take some pearls and look at them. They come from a journey through areas around the immense salt lakes of Uyuni and Coípasa in Bolivia's highlands. I and the driver, whose name I unfortunately have forgotten (he was a likeable man) drove at breakneck speed across the lakes, where smooth salt deposits stretched from horizon to horizon, like ice covering a vast sea expanse. He told me that in some places the salt deposits could be over a hundred feet thick, and although some parts of the lakes periodically were flooded with water, the thick salt layers just under the water surface were able to carry weight of a car, without any risk. The water that in most places cover the salt layer with an inch or two, reflects the sky in such a manner that passing over the lakes in a car feels more like flying than driving. 

We saw flocks of suris, ostriches and vicuñas, wild llamas. An early morning the driver pointed out a condor, which far in the distance hovered over snow-white mountains. The nights were cold, rarely have I felt so much cold, but the day temperature could rise up to twenty degrees. At one point, the jeep stalled on a flat and desolate plateau. Sand had penetrated the engine and the driver had to blow or wipe away the oil soaked grains and the dirt that had settled in and around filters and gaskets. It took a long time. Night came and with it, the cold. The driver made me crawl under the jeep, where some of the engine heat still lingered and I wrapped myself in a blanket, while he continued to look for the malfunction. The sky was endless, deep violet and covered with sparkling stars. When the moon rose over the high plateau the distant mountain ranges turned white and steel blue, streaked with deep, black shadows.

There was no electricity in the villages, in the night  they lay dark and cold under a starry sky. There was a party in a village where we intended to stay for the night. Most villagers, both men and women, were intoxicated and offered me singani and pisco. Soon, I danced with them, little scampering steps to the accompaniment of an orchestra of guitars and charangos, small guitars with sound boxes of armadillo shells. I asked them to play my favorite song, the beautiful Fox Incaico - Nevando Está, It's snowing. When the tones spread across the square, where we danced to the light of blazing fires the snow began to fall. The music stopped, we all stood watching how big snowflakes silently fell from the sky. Everything was quiet, except for the crackling, flaming fires. After a minute or two, the band began to play, but the silence on the high plateau as I listened to it together with the villagers is something that has stayed with me. Aymaras do not generally bawl and bellow when they get drunk, they tend to talk quietly, while some slur and fall asleep.

One day when the sun was beating down on my head and I suffered from slight dizziness and nausea due to the oxygen deficiency at the heights, the driver brought me to a relative of his living high up in the mountains. When we came to see him in his miserable and dark house of adobe (bricks of unfired clay) and thatched roof he agreed to escort us along a narrow mountain path to a place where mummies still could be seen. They sat huddled in niche after niche, carved out of the limestone along the steep path that led to a dilapidated altar, which apparently was still in use. Human skulls, venerated as ñatitas, and others from llamas, were neatly lined up in front of what could be the remains of a chullpa, a funeral tower. When we returned it felt as if the mummies´ shriveled skeleton faces scoffed at me where they sat crouched in their niches, thickly bundled up with alpaca blankets that had turned brown from age. The old man who had taken us to the altar told me it was a holy place and that few persons outside of his community knew about it. Now he was worried that "men like me" could emerge and take "their dead" from them. It had happened five years ago, when a group of "Germans" had stolen three of the venerated mummies.

When I left the driver in the dusty town of Oruro, he ran around the front of the jeep to embrace me. Unfortunately, he left the door wide open on the driver's side and when a truck passed at full speed it tore the door from its hinges. As if nothing happened, the truck disappeared in a cloud of dust. It was the University's jeep and the driver was devastated, nevertheless he insisted that I had to leave the place  as soon as possible and made me promise that I would not say anything about the accident to the university authorities in La Paz. When I waved at him through the bus window, he stood weeping in the square in Oruru and I have not seen him since. He was a very friendly man in his fifties, a family man with six children in the city of Potosí. There are many people I have left behind and never seen again.

Much of my life has been like that. I have spent periods beyond my everyday life, like when I walked along the mountain trail in the Andes, or visited the plateaus south of Oruro. Periods like that can maybe be likened to Arthur Gordon Pym´s climb down the cliff.  I cross a connecting link, like a threshold, but I do not stay there. Sure, anything can happen, I may crash to the ground or get completely lost, but the risk is small. I'm an occasional visitor who gazes into something unknown to me, there is fascination, perhaps mixed with some anxiety. However, I am just passing by. I will not stay. I do not belong there.

Häromdagen hade vi besök av ett par mexikanska vänner som skulle resa till Ecuador.  Vi talade om landet där jag för flera år sedan hamnat högt upp i bergen på en plats i landets södra delar. När jag nu flyger hem mot Sverige från Rom och tittar ut genom fönstret finner jag det märkligt att jag inte grips av svindel.  Trots allt befinner jag mig tusentals meter upp i luften, med ingenting mellan mig och marken.

I bergen ovanför Hatun Cañar skulle jag samla material för att skriva om ett jordbruksprojekt, som bland annat innefattade en komponent för att öka kapaciteten hos redan befintliga bevattningssystem och även engagera lokalbefolkningen i konstruktionen av en ny och effektivare kanal.

Fälten i Hatun Cañars högländer hade redan under Inkaimperiets tid bevattnats genom snillrikt konstruerade kanaler och flera av dem var fortfarande i bruk. Jag fick idén att följa en av de gamla kanalerna från dess källa högt upp i Anderna ner till den plats där dess vatten sinade efter att ha bevattnat fälten under sin väg över terrasser och branta bergssidor.  Vid ett par platser längs vandringen var jag och mina följeslagare tvungna att ta oss fram längs smala bergsstigar, med klippväggen på ena sidan och branta stup på den andra. Vid ett par tillfällen greps jag av svindel, men inför de tre omtänksamma cañariindianerna som vägledde mig ville jag inte avslöja hur jag kände mig, hur nära paniken jag var. 

På bergsstigarna var det inte enbart svindeln som grep mig, utan också en känsla av att jag nu hamnat på en plats jag drömt när jag som liten bläddrat i mina bilderböcker. Speciellt förtjust hade jag varit i en dansk barnbok som i svensk översättning hette Rasmus Nalle som bergsbestigare. Jag tittade ofta i den innan jag kunde läsa och vad som mest fascinerat mig då var bilderna på stigar som löpte längs branta bergssidor. Liknande stigar mötte jag sedan i exempelvis Kalle Ankatidningar, och i boken Tintin i Tibet. Då hade jag tyckt att det vore ett fint äventyr att få vandra längs sådana stigar. Nu hade jag efter mer än trettio år hamnat på en sådan plats, med blå himmel och höga berg omkring mig. Men det hela hade en betydligt obehagligare närvarokänsla än den jag fått genom bilderna i en bok.

Då jag bläddrat i barnböckerna hade jag inte kunnat föreställa mig hur smala, knaggliga, slippriga och osäkra sådana stigar är. Vid återkommande tillfällen kom vi till förrädiska passager där ras, vatten eller nerfallande stenbumlingar gjort så att stigen smalnat till en meters bredd. Underlaget med dess lösa stenar och grus gjorde att jag riskerade att snava, halka och glida neråt tills jag huvudstupa  föll ner i  avgrunden.  Det fanns inget att gripa tag i. Jag var tvungen att pressa ryggen mot bergväggen och stirra rakt framför mig alltmedan jag försiktigt hasade mig fram.  Stående på var sin sida om mig log mina följeslagare vänligt mot mig, beredda att gripa tag i mig om jag skulle förlora fotfästet. Jag var alltför rädd för att känna mig löjlig. Varför hade jag gett mig in på ett sådant idiotiskt äventyr? Jag hade inget annat val än att hålla god min, fortsätta framåt, steg för steg, med blodet bultande vid tinningarna och hjärtat i halsgropen. Det var inte under några längre sträckor som stigen var så smal och usel att jag måste trycka mig mot bergväggen, men de otäcka ögonblicken räckte för att upplevelsen skulle etsa sig fast i minnet och emellanåt dyka upp i mina mardrömmar.

Ganska ofta drömmer jag om hur jag balanserar längs ett stup och en och annan gång händer det att jag faller ner i avgrunden. När jag i tonåren läste Edgar Allan Poes underliga roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket greps jag av skildringen hur romanens hjälte tar sig ner för en lodrät klippa:

men nu fann jag hur min fantasi hetsades vid tanken på de stora djupen under mig, hur lång färden neråt verkligen var, osäkerheten hos metallspikarna som slagits in den mjuka  täljstenen och som utgjorde mina enda fästen. Förgäves sökte jag förskjuta tankarna och hålla blicken stadigt fäst vid den släta klippytan framför mitt ansikte. Men ju mer jag ansträngde mig för att inte tänka, desto mer intensivt levande blev mina vanföreställningar. Till sist grep mig en kris som kunde bli ödesdiger i min prekära situation; föreställningen om hur det skulle kännas att falla; den bedövande yrseln, kraftansamlingen att klamra sig fast, enbart för att strax därefter tappa sansen, förlora greppet, den sista grämelsen över att ha mistat allt och huvudstupa störta ner i avgrunden. Fantasierna skapade en egen verklighet, den inbillade fasan fyllde hjärnan. Knäna skakade våldsamt, medan fingrarna sakta men säkert förlorade sin fattningsförmåga.  Ett ringande ljud ekade i medvetandet. Jag mumlade: "Dödsklockan dånar” och greps av en okuvlig drift mot djupet.  Jag kunde inte, ville inte längre begränsa mitt synfält till klippväggen, ett obetvingligt begär tvingade mig att stirra neråt.  Fången i en vild, odefinierbar känsla; hälften fasa, hälften lättnad, kastade jag en blick långt ner i avgrunden. För ett ögonblick behöll mina fingrar krampaktigt sitt grepp, medan ett blekt hopp om frälsning likt en skugga for genom mitt medvetande, men i nästa sekund uppfylldes jag av en vild längtan att falla, en triumferande åtrå, ett häftigt begär.  

Svindelavsnittet är i stort sett det enda jag minns från Poes rafflande roman som var sprängfylld med otäcka och spännande moment – myteri, stormar, kannibalism och ishavsfärder. Redan då jag som en oerfaren pojke läste om frestelsen att släppa taget förstod jag att det inte enbart handlade om svindel. Bakom det hela fanns lockelsen att ge upp; att strunta i vardagens hårda kamp för överlevnad, goda arbetsinsatser, flitiga studier, betalda räkningar, ordnad ekonomi, hus och hem i ordning. Frestelsen att ge upp, att släppa taget, men det skulle innebära att fritt falla ner i avgrunden.  Att ge upp inför oron för framtiden och grämelsen över begångna misstag. Det gäller att hålla blicken fäst vi klippvägen, ta det ena noga övervägda steget efter det andra, försäkra sig om ett ordentligt fotfäste – inte se sig omkring, inte titta uppåt/bakåt eller neråt/framåt. Då kommer svindeln, skräcken, den fatala frestelsen att släppa taget. Som Lennon sjunger:

Du måste leva,
du måste älska, du måste vara
någon, du måste slita,
men det är så hårt, det är riktigt hårt,
ibland känns det som att gå
ner

Om man lyckas ta sig till tryggheten väntar triumfen över att inte ha gett upp, att genom egen förmåga och med lite hjälp från vännerna ha tagit sig genom ekluten. Den trygga känslan av att allt det som tycktes så besvärligt och ansträngande slutligen har glidit bort i det förgångna.Lennon igen:

Men när det är fint, då är allt så skönt
och när jag håller dig i mina armar, min vän,
känns det ibland  som jag går
ner

Efter att i mer än en timmes tid ha tagit oss fram längs den smala bergsstigen kom vi fram till en äng där vi kunde vila ut i det täta gräset vid bevattningskanalens klara, strömmande vatten. En följeslagare berömde mig för min goda kondition och djärvhet. Kanske var det enbart smicker, men det gjorde mig stolt och då jag lyfte på huvudet såg jag himlen över mig och de höga bergen omkring mig.

När jag skrev om Rasmus Nalle mindes jag Arthur Gordon Pym och när mina vänner nämnde ”Ecuador” och ”Anderna” tryckte bild på bild bak ögats lins. Men, en sammanbindande berättelse saknas. Som ett pärlband radas minnen upp längs en tråd som skulle kunna kallas ”Anderna och jag”. Episoder från mina besök i Ecuador, Peru och Bolivias högländer.  Egentligen borde jag binda samman minnesbilderna för att skapa en sammanhängande berättelse, som jag sedan kan förvara i det skafferi jag vill att min blogg skall vara. En plats från vilken jag vid behov kan ta fram minnen och infall att fundera kring, eller kombinera till en smaklig anrättning.

Jag tar fram ett par pärlor och betraktar dem. De kommer från en färd genom trakterna kring de väldiga saltsjöarna Uyuni och Coípasa i Bolivias högländer. Jag och chauffören, som jag dessvärre glömt namnet på (det var en sympatisk man) for i rasande fart över sjöarna där de släta saltavlagringarna sträckte sig från horisont till horisont, som isen på en havsvidd. Eftersom grunt vatten täckte saltlagren och reflekterade himlen kändes det mer som att flyga än att åka bil.Chauffören berättade att på sina håll kunde saltavlagringarna vara över hundra meter tjocka och även om en del av sjöarna med jämna mellanrum svämmades över med vatten håller de tjocka saltlagren utan risk tyngden av en bil.

På högslätterna såg vi flockar med suris, strutsar och vicuñas, vilda lamadjur. En tidig morgon pekade chauffören ut en kondor som långt i fjärran svävade över ett snövitt bergsmassiv.  Nätterna var kalla, sällan har jag frusit så mycket, men på dagen kunde temperaturen stiga upp emot tjugo grader. Vid ett tillfälle fick jeepen motorstopp på en flack och öde högslätt. Sand hade trängt in i motorn och chauffören tvingades blåsa eller torka bort sandkornen som hopbekade med olja och smuts  lagt sig kring filter och packningar. Det tog lång tid, natten kom och med den kylan. Chauffören fick mig att krypa in under jeepen, där lite av motorvärmen dröjde sig kvar och jag virade in mig i en filt, alltmedan han fortsatte leta efter motorfelet. Himlen var oändlig, djupt violett och täckt med gnistrande stjärnor. När månen steg över högslätten lyste de fjärran bergsmassiven vita och stålblå, strimmade av djupa, svarta skuggor.

Det fanns ingen elektricitet i byarna, de låg mörka och kalla under himlavalvet. En månklar natt var det fest i en by där vi skulle sova över. Byinvånarna, både män och kvinnor, var ordentligt berusade och bjöd på singani och pisco. Snart dansade jag med dem, små skuttande steg till ackompanjemang av en orkester med gitarrer och charangos, små gitarrer med klanglåda av bältskal. Jag bad dem spela min favoritmelodi, den svidande vackra Fox Incaicon  -  Nevando Está, ”Det snöar”.  När tonerna spred sig över torget där vi dansade till ljuset av flammande eldar började det snöa. Musiken tystnade, vi blev alla stående och betraktade andäktigt hur de stora flingorna föll från himlen, som nu svartnat. Allt var tyst, sånär som de sprakande, flammande eldarna. Efter någon minut eller två började musiken åter spela, men tystnaden på högslätten som jag lyssnat på tillsammans med byinvånarna är något som stannat kvar hos mig. Aymaraindianerna skrålar och skriker inte när de blir berusade, flera talar tyst och stilla, men många sluddrar och somnar.

En dag när solen hettade ordentligt och jag gripits av en lätt yrsel och illamående på grund av höjdernas syrebrist, tog mig chauffören till en släkting långt upp i bergen och då vi sökt upp honom i hans eländiga och mörka hus av adobe (obränd lera) och halmtak ledsagade han oss längs en smal bergstig till en plats där mumie efter mumie kantade vår väg. De satt hopkrupna i nisch efter nisch, uthuggna ur kalkstenen längs den branta stigen som ledde upp till ett förfallet altare, som av allt att döma fortfarande var i bruk. Skallar från människor, som man vördar och kallar ñatitas, och lamadjur låg prydligt uppradade framför vad som kunde vara resterna av en chullpa, ett begravningstorn.  Under tillbakavägen såg det ut som om mumiernas skrumpna benrangelsansikten tyst hånskrattade åt oss där de hukade i sina nischer, tjockt påbyltade med alpackaplädar. Den gamle mannen som tagit oss till altaret berättade att det var en helig plats vi besökt och att få människor utanför hans kommunitet kände till den. Nu var han dock orolig för att ”män som jag” kunde dyka upp och ta ”deras döda” från dem. Det hade hänt för fem år sedan, då en grupp ”tyskar” rövat bort tre mumier.

Då jag lämnade chauffören i det dammiga Oruro gick han runt jeepen för att omfamna mig. Dessvärre lämnade han dörren på förarsidan vidöppen och då en lastbil passerade i full fart slets den av från gångjärnen och for ut i körbanan. Lastbilen försvann i ett dammoln, som om inget hänt. Det var universitetets jeep och chauffören blev förtvivlad, men insisterade på att jag skulle ge mig av så fort som möjligt och absolut inte berätta något för universitetsmyndigheterna i La Paz. När jag vinkade till honom genom bussfönstret stod han gråtande kvar på torget i Oruru och jag har inte sett honom sedan dess. Han var en mycket vänlig man i femtioårsåldern, familjefar med sex barn i staden Potosí. Det är många människor jag lämnat och aldrig återsett.

Mycket av mitt liv har tett sig så. Perioder bortanför min vardag, som bergsstigen i Anderna eller högslätterna söder om Oruro, Kanske även likt bergväggen som Arthur Gordon Pym tog sig nerför – jag passerar en förbindelseled, går över en tröskel, men jag stannar inte. Visst kan något hända, jag kan störta eller förlora mig själv, men risken är liten. Jag är en tillfällig besökare som blickar in i något för mig okänt, där finns en fascination, kanske blandad med en viss oro. Men, jag stannar inte kvar. Jag hör inte dit.