Sooo, be quite ... slow down, take a deep breathe. It´s warm outside. The sun shines from a clear blue sky. A gentle breeze. Windows and doors are open towards the greenery, thin linen curtains are softly wafting. My granddaughter - a small creature, new to the world, beautiful and helpless, rests safely in my arms. Children are miracles. Their existence astounding. 

Here is the Swedish-Finnish poet Elmer Diktonius´s image of a small child:

The child in the garden

is a wondrous thing;

a tiny, tiny animal

a tiny, tiny flower.

Like a cat it snuggles by the carnations

rubbing its head

against the stem of a giant sunflower.

Maybe thinks: sun is delicious -

green is grass colour.

Maybe knows: I´m growing!

Little Liv warms my heart, makes me feel that life is strong within me. After all those years my heart is steadily going strong, my lungs continue to move in their rolling rythm.

In my granddaughter there is not the slightest grain of evil. She rests confidently in herself, dreaming unknown dreams. By her there is are no worries about money shortage, unpaid bills, envy, harrowing commitments, responsibilities for everyone and everything. No longing for love and understanding keeps her awake in the nights. She is not whipped by prestige hunt. It is not her that Odin is talking about in the ancient Viking poem Havamal:

The stupid man stays awake all night

and worries about everything;

he's tired out when the morning comes

and all's just as bad as it was.

For me and others, life goes on. Before we fall asleep we sense how a dark future is hovering around our bed. When unease rages in and around us, moments of peace and satisfaction are shortened. Like the beast under the bed, the stress is sharpening its teeth. We cannot handle our losses and shortcomings, our wrecked economy. Fear lingers; of being exploited, threatened or simply forgotten and overlooked. Diseases gnaw within us, external forces are tearing us apart. When I´m threatened by something that the Italians call caos calmo, quiet chaos, or more explicitly - nagging anxiety, I, like most of us, take my refuge to unsustainable solutions. I get rid of problems by trying different attempts to obscure life´s demands. Sometimes I follow the recommendations of the unhappy Swedish poet Dan Andersson:

When those old wounds are hotly tearing

and from loneliness your cheeks are wet with tears;

When your life is just a stone to carry

and your song is grief, like crying cranes astray,

go and drink a whiff of windy autumn,

Watch with me the fading, pale blue sky!

Come, we'll lean against the pasture gate-bars

while those wild geese are flying by.

However, that is no more than temporary relief. Other escape routes from an impossible life project are reading, art, music and blog writing. Though they all lead nowhere, it is impossible to deny that reading, writing and listening to my friends are alleviating anxiety. The Swedish poet Erik Lindegren, explains, in his poem Arioso how we meet "the others" inside ourselves, those who are also me - in the Hindu sense Tat twam asi, तत्त्वमसि, "you are it". Each and every one of us constitutes a part of the universe, within us all breathes the universal spirit, the Brahman:

Somewhere within us, we are always together.

Somewhere within us, our love cannot escape.

Somewhere, oh somewhere,

all the trains have left and the clocks have stopped,

Somewhere within us, we are always here and now ...

Arioso, "airy", is a musical term used to describe when a soloist, in an opera or an oratorio, with orchestral accompaniment expresses her/himself through rhythmic speech. For me, especially chamber music appears to be endowed with an intimate and dynamic character which distracts me from everyday stress and pain. I imagine that music possesses a supernatural force, something beyond all constraints - a Tat twam asi.

Perhaps it was this assumed creative joy that is inherent in music, its connection with something extra-terrestrial, which made the aged Swedish movie director Ingmar Bergman to state that: "Just like Bach, Christ was a philosopher who testified about other worlds than the one we live in.” Bergman compared his own creative force with what he claimed to be Bach's evening prayer:" O Lord, please don´t take my joy away from me."

When I listen to Bach, though maybe even more intensively to Schubert's music, I imagine that the creator of such perfection must have been a happy human being, and in one of his diaries Schubert claimed that “anyone who loves music can never be quite unhappy.” Nevertheless, mind that he wrote "quite unhappy” as if the sadness is constantly present, as a dark background to our lives.

Schubert wrote continuously, despite suffering from financial concerns, love pain, illness and notwithstanding his unrivalled brilliance a dismal feeling of insufficiency. Five years before his death, at the age of thirty, Schubert wrote to his friend Leopold Kupelweiser:

Every night when I go to bed, I hope that I may never wake again, and every morning renews my grief. I live without pleasure or friends.

Chill often penetrates Schubert's tense music, like in his Winterreise , or in his the intense Doppelgänger, in which a quietly developing unease  is accompanied by increasingly dissonant chords, which inevitably lead to a final packed with threatening premonitions of a terrifying disaster, which nevertheless is not allowed to blossom. Schubert has an amazing ability to immerse himself in a text and interpret it in a profound, deeply personal manner, something he does with Heinrch Heine's already creepy text:

Du Doppelgänger! Du bleicher Geselle!
Was äffst du nach mein Liebesleid,
Das mich gequält auf dieser Stelle,
So manche Nacht, in alter Zeit?

O you Doppelgänger, you pale comrade!
Why do you ape the pain of my love,
which tormented me upon this spot
so many a night, so long ago?

No wonder Schubert stated that "there is no such thing as happy music." Even music that makes me happy and excited seems to harbour a grain of pain, perhaps because music interprets life, which is actually like that. Schubert explained:

No one understands another’s grief, no one understands another’s joy. […] My music is a product of my talent and my misery. And that which I have written in my greatest distress is what the world seems to like best.

Perhaps he would be in agreement with Dimitrij Shostakovich, another composer whose music I am willing to spend considerable time with. Shostakovich, who in both his life and music seems to reflect a bitter point of view, though nevertheless often quite often humorous and sharp, stated that he had never been happy. Despite his gloomy disposition, Shostakovich could not avoid composing every day and declared that if even his hands were cut off, he would continue to write, even he was forced to compose with a pen between his teeth:

When a man is in despair, it means that he still believes in something. […] The majority of my symphonies are tombstones […] The withering away of illusions is a long and dreary process, like a toothache. But you can pull out a tooth. Illusions, dead, continue to rot within us. And stink. And you can't escape them. I carry all of mine around with me.

Is this a result of the "Russian melancholic soul"? I do not believe in national character, but it cannot be denied that Russian artists generally lived under suffocating oppression. Most of them had lost dear ones to the tyranny. However, some insisted in considering their failures and the abuse they were subjected to as fuel for their art. I recently read a few lines by Boris Pasternak, whose life and literary production was characterized by the constant and often devastating presence of Soviet surveillance and censorship, much of his works were lost in chaos and repression:

In life it is more necessary to lose than to gain. A seed will only germinate if it dies. One has to live without getting tired, one must look forward, and feed on one´s living reserves, which oblivion no less than memory produces.

An assertion that finds an echo in the bitter, but also gloomy humorous Samuel Beckett. Who offers his famous advice in the "novel" Worstward Ho:

Ever tried. Ever failed. No matter. Try Again. Fail again. Fail better.

Anguish may thus be regarded as a positive feature insofar as it leads to insight and improvement, perhaps in line with Nietzsche's endlessly cited and generally misquoted eighth aphorism from Maxims and Arrows" in his The Twilight of the Idols and the Anti-Christ: or How to Philosophize with a Hammer:

Aus der Kriegsschule des Lebens. – Was mich nicht umbringt, macht mich stärker. From life´s war school: What does not destroy me makes me stronger.

Insights about positive effects of suffering are offered by various religious writings. Not the least among Christians, suffering may be described as a valuable experience resulting in an increased understanding of the inner meaning of life. Jesus's redemptive suffering is considered as an act of compassion, a reconciliation with God, the power governing our existence. By believing in and following the example of Jesus, we may be able to reinstate our broken bond with God´s Creation. Suffering thus becomes a means of finding God and to understand that faith exists beyond reason and understanding.

Likewise, music is almost impossible to explain - it speaks differently to each and every one of us. The strictly Calvinist Japanese conductor Maasaki Matzuki believes that God speaks directly to us through Bach's music:

With the help of His disciples, God left us the Bible. Into the hands of Bach He delivered the cantatas. That is why it is our mission to keep performing them: we must pass on God’s message through these works, and sing them to express the Glory of God.

Matzuki, who undoubtedly is one of the world's premier interpreters of Bach's music, claims that:

Bach works as a missionary among our people. After each concert, people crowd the podium wishing to talk to me about topics that are normally taboo in our society—death, for example. Then they inevitably ask me what ‘hope’ means to Christians. I believe that Bach has already converted tens of thousands of Japanese to the Christian faith. 

As an example of Bach's ability to make his listeners to Christians, Matzuki mentions a Japanese organist who told him that: ”Bach introduced me to God, Jesus, and Christianity. When I play a fugue, I can hear Bach talking to God.”

Obviously there is a connection between religiosity and music. Pythagoras (570-495 BC) considered music to be a reverberation of universal perfection. Since a tone results from the vibrations a string, the same kind of harmony between sound and motion probably prevails throughout the universe. In his attempt to clarify such a relationship, Pythagoras used mathematics. Through music we may get an idea of ​​what Pythagoras called "the harmony of the spheres". For Pythagoras, music was unmistakably "God's voice."

Several major composers have been deeply religious, while others have complained that they were unable to feel the presence of the divine. For example Shostakovitj answered the question whether he was religious with a lamentation: " No, and I am very sorry about it.”

After writing about the balm to the soul that music may provide, let me now return to the monster, which during troublesome nights lurks under our beds – The Stress. Since stress affects our psyche, it may be appropriate to turn to the author, I hesitate to call him "scientist", who usually is associated with explanations about the state of the soul among modern human beings, namely Sigmund Freud. Obviously, the prophet of psychoanalysis did not have an ear for music. He could be profoundly moved by literature and art, in the latter case more by sculpture than painting, though he seemed to be a complete stranger to musical experiences.

Obviously, Freud never listened to music for pleasure, and he rarely wrote about music. One of Sigmund Freud's brother-in-laws, Harry Freud, claimed that his uncle "despised music", something that may seem strange, not the least considering the fact that he lived in the intensely musical Vienna. One of the few occasions when Freud mentioned music was in an article he wrote about Michelangelo's statue of Moses, which he in 1914 published anonymously in the magazine Imago. Freud began his analysis of the Moses Statue by declaring that he was far from being an art connoisseur, explaining that he was more interested in the content of art than its means of expression:

Nevertheless, works of art do exercise a powerful effect on me, especially those of literature and sculpture, less often painting. This has occasioned me, when I have been contemplating such things, to spend a long time before them trying to apprehend them in my own way, i.e. to explain to myself what their effect is due to. Wherever I cannot do it as for instance with music, I am almost incapable of obtaining any pleasure.  Some rationalistic, or perhaps analytic, turn of mind in me rebels against being moved by a thing without knowing why I am thus affected and what it is that affects me.

It appears almost as if Freud was afraid of music; maybe due to the fact that it so difficult to describe in a meaningful manner, how it speaks directly to our inner feelings and thus repudiates any attempt at explanation - or with another word being "analysed". On the other hand, Freud´s friend, Romain Rolland, was extremely musical. Rolland, author, essayist, art historian and mystic, received the Nobel Prize in Literature in 1915, with the motivation that it was awarded him:

as a tribute to the lofty idealism of his literary production and to the sympathy and love of truth with which he has described different types of human beings.

Rolland presided over the Department of Music History at the University of Sorbonne (he later left this position to become a full-time writer) and his great musicality and enthusiasm for the emotional power of music runs like a red thread through his life and activities. Rolland had an unwavering belief in humanity's ability for goodness and positively change of our living conditions. He was strongly influenced by Hindu philosophy and corresponded with Rabrindranath Tagore and Gandhi. In 1923, Rolland also launched an intensive correspondence with Freud. He tried to convince his pen pal about the meaning of what he called the "oceanic feeling":

The true Vedantic spirit does not start out with a system of preconceived ideas. It possesses absolute liberty and unrivalled courage among religions with regard to the facts to be observed and the diverse hypotheses it has laid down for their coordination. Never having been hampered by a priestly order, each man has been entirely free to search wherever he pleased for the spiritual explanation of the spectacle of the universe.

Vedanta is by Rolland apparently most akin to Adi Shankara´s (788-820 AD), advaita (non-dualistic) view that all opposites are mere illusions, the only absolutely certain and persistent fact of life is the vital force inherent in all existence – the Brahman, the soul of the Universe, the divine reality of all existence. Brahman is obviously identical with what Rolland calls the oceanic feeling, which he believed could be found among other things in music and true friendship.

In one of his letters to Rolland, Freud apologized for being insensitive to Rolland´s oceanic feeling, explaining that he was inaccessible to both mysticism and music. However, this standpoint did not prevent Freud from taking Rolland's perceptions as a starting point for his book Civilization and Its Discontents from 1929. His atheism blocked Freud from Rolland's notion of ​​the presence of a religious sense of eternity and boundlessness as the true basis for a universal human community. Freud referred to his "scientific obsession” and declared that Rolland's belief was merely a fragmentary remnant of a childish consciousness, emerging from the fact that a child cannot distinguish her/his own existence from people and things surrounding her/him.

When the child is becoming more mature, it comes across increasingly negative aspects of the reality that it is surrounded by and in order to protect its own well-being, the child begins to build strategies in order to deal with a threatening reality. According to Freud, we constantly try to master a painful realisation of the certainty of our own death, nature´s cruelty and destructiveness and the fact that we are forced to share our lives with other people, who tend to make sure we comply with the laws of society.

A paradox is that we humans have created culture and civilization to protect us from the indifferent cruelty of nature, but at the same time we have invented a kind of community that plagues us as well. We have been transformed into neurotic beings through our adaption to cultural notions of a society that is supressing our natural urges. Progress in science and technology may have contributed to making our existence easier and happier, but since civilization has distanced us from our true nature, it has also been instrumental in making us distressed and unhappy. Not meeting all demands and continuously trying to control our needs and passions have made us frustrated.

The idea that Western civilization can be detrimental to our well-being prompted several “intellectuals” to welcome the First World War as an effective cure for thoughtless convenience and intellectual deprivation. To re-establish harmony between itself and nature, humanity was in dire need of a thorough "fire baptism". However, when young men returned from the hell of the trenches, mentally and physically injured by their gruesome experiences, they were far from being any "reborn" heroes that the pro-war propaganda had promised them to become. To cure the war veterans from anxiety, hopelessness and despair, scientists gave an ever increasing attention to how frustrating experiences affect body and mind.

Research did not only focus on the brain and the nervous system, but also on what has been labelled as the endocrine system. All mammals, birds and fish are endowed with various internal organs that discharge chemical substances, hormones, which circulate in the bloodstream throughout the body, carrying signals that initiate and coordinate different body functions. Hormones are produced in a variety of glands, such as the pituitary gland, the pancreas, ovaries, testicles, the thyroid gland, and adrenal glands. Unlike the nervous system, the endocrine system is not immediately effective, but it works for a long time and its effects are considerably longer. By producing and delivering different hormones, the brain's pituitary gland, or as is also called hypothalamus, carries all the necessary information to the endocrine system.

Knowledge of the endocrine system is relatively new. It was the English doctors Ernest Starling and William Bayliss who in 1905 realized that the fluid and mucus produced by different glands were produced without the support of the nervous system and thus gave rise to the medical discipline that was called endocrinology. Starling and Bayliss found the molecules produced by glands and acting as the body's signalling substances and named them hormones, from the ancient Greek name for “particles”. Different hormones initiate specific physiological and behavioural processes. Digestion, metabolism, breathing, tissue functions, sensory perceptions, sleep, breastfeeding, stress, growth, reproduction and mood are all dependent on hormone signals. Since hormones are palpable substances the pharmaceutical industry was, and still is, very interested in hormonal research and generously supported it at several universities.

János Hugo Bruno “Hans” Selye was one of many bright men who after being born around the fin-de-siècle in one or another city of the Austrian-Hungarian empire turned up in quite other places from where they spread amazing insights that forever have changed our lives. 

Selye grew up in a Hungarian-speaking family in Komárom, a town spanning two facing banks of the Danube. When the border between Czechoslovakia and Hungary was established in 1920 Komárom came to be divided between two different nations. Selye´s family moved to Budapest, while Hans studied medicine at the Institute for General and Experimental Pathology in Prague, where he eventually became Doctor of both Medicine and Chemistry. In 1931, he received a visiting professorship in the United States and a few years later he continued his research in Montreal. When it darkened in Europe, he chose to stay in Canada. His Austrian mother was killed during the Hungarian Uprising in 1956 by a stray bullet. Selye had then long been active in the lucrative pursuit of new hormones.

To find hormones, experimental animals were injected with different substances to study whether they triggered chemical processes that could be used to track the body's hormone production. Already Starling and Bayliss had been subjected to violent criticism after they, in front of sixty students, had vivisected a brown terrier. Swedish women students reported the incident and animal lovers throughout Europe became extremely upset. In 1906, a statue in memory of The Brown Dog, plagued and killed by Starling and Bayliss was erected in London, and thousands of students, suffrages and union members marched through London with images and small sculptures depicting the dog. The protest resulted in a bloody confrontation with 400 police officers. Selye's research was also based on animal experiments and financed by government agencies, charities and pharmaceutical companies. After 1945 his institute at the University of Montreal employed 40 assistants who worked with 15,000 experimental animals. What was the main reason for this intensive activity?

Initially, Selye had among his laboratory rats found symptoms similar to those he had been confronted with as a young general practitioner in Prague where several of his patients had complained about more or less diffuse pains, in particular in joints and arms. They stated they had lost appetite and often had bouts of fever, while Selye could establish that several of them had enlarged spleen and/or liver, combined with "more general" symptoms. Since then, Selye had wondered why so many physicians had devoted so much thought and energy to curing "isolated" disease states, while so few of them had paid any attention to the state of "being just sick".

Selye did not find any new hormone, though he continued to inject his rats with a variety of concoctions, extracted from placenta, kidneys, spleen and a host of other organs, with consistently had the same results. Finally he injected toxic substances, like formalin, and the result turned out to be the same. Obviously, each time the body was exposed to the influence of a foreign matter, the brain´s pituitary gland transmitted similar signals to the endocrine system. Selye assumed that his rats did not only respond to the hormone injections, but also to stress caused by the laboratory environment and the disagreeable experiments. He concluded that the disease symptoms resulted from both physical and psychological influences.

In an article published in 1936 in the English journal Nature, A Syndrome Produced by Various Nocuous Agents, Selye introduced the term stress to describe the disease symptoms he had introduced among his experimental animals. According to Selye, stress could appear in two varieties; it could be a general adaptation syndrome meaning that the body has difficulties in adapting its functions to a specific external threat, or it could also be the development of a pathological condition, which origin it is difficult to track. According to Selye's article, stress or general adaptation syndrome develops in three phases - an initial alarm phase, followed by a stage of resistance, or adaptation, ultimately leading to an end stage of severe fatigue, or worse - death. Stress could develop from chronic diseases such as hypertension, stomach ulcers, kidney disease, diabetes, arthritis, asthma and cancer, but also severe cold, surgical damage, excessive emotional responses or excessive doses of drugs.

Selye had a tendency to refer most his notions to his own research findings, but there is no doubt about the fact that he was influenced by the spirit of the time and not the least Freud's theories about our "dissatisfaction in culture". After the First World War, neurasthenia, or as it nowadays generally is labelled chronic fatigue syndrome, was a very common diagnosis of nerve problems. It was even argued that neurasthenia was especially common among Jews because they had a "specific emotional character", or businessmen since they worried about the state of the stock exchange. Like stress, neurasthenia was a very broad term that included insomnia, anxiety, fatigue and difficulties in accepting responsibility. Selye's fame is mainly based on his linkage of the body´s chemical processes to "deficiencies in the body's defence - and adaptation mechanisms".

Selye was a hyperactive person, his average working day consisted of 10 to 14 hours, including weekends and holidays. He usually rose at five o'clock in the morning, took a dip in the cold water pool of his house's basement and then cycling the ten kilometres road to his laboratory. 

He published 1700 research reports and 39 books. Together with the at the time very popular futurologist Alvin Toffler, Selye founded in 1975 the The American Institute of Stress to publicize and further develop his theories. Among other things, the Institute published a "stress test" consisting of 31 symptoms that every person should be aware of to avoid stress. Among some often very general signs of acute stress may be mentioned loud laugh, liquid anxiety, i.e. being worried and afraid without knowing the cause, dry mouth, an unnatural urge to urinate, increased smoking, and "an overwhelming desire to run and hide".

By the mid-1970s, stress management had developed into billion dollar industry. Academic research institutes were created, searching for cures for stress-related diseases, not to mention all the psychopharmacology that has developed around the phenomenon, as well as a wealth of books, specialist bookshops and various companies dedicated to stress management, relaxation theories, yoga and meditation. 

Selye was largely integrated in that development. The point of increased smoking in his stress test is interesting, not the least due to the fact that Selye claimed that smoking was not particularly harmful, it could even be recommended as having a calming effect on nervous stress. The pipe smoking Selye often appeared in television shows, movies and advertisements where he questioned the link between smoking and cancer, pointing to stress as a far more serious threat to public health. It was Selye who, in search of funding for his stress research institute, had approached the tobacco industry. Only in 1969, Selye received $ 300,000 in financial support from the tobacco industry. For example, between 1970 and 1973, Philip Morris gave $ 50,000 a year to Selye for what was simply referred to as a "special project". Selye's defence of smoking appeared to be in line with Freud's argument that we should, for the sake of easing our anxiety, seek out viable ways to alleviate the pressure that modern society exposes us to:

The question is not “to smoke or not to smoke,” but to smoke or drink, eat, drive a car—or simply fret. Since we cannot discard our surplus energy, we must occupy it somehow … that often more damage is done by creating, through well-meant crusades of enlightenment, innumerable hypochondriacs whose main sickness is really the fear of sickness.

In addition to financial support from the tobacco industry, Selye also received support from other somewhat suspicious institutions, at least when it comes to public health. He obtained, as an example, significant contributions from the Sugar Research Foundation and consequently recommended a diet rich in carbohydrates as a viable antidote to stress.

Selye was nominated for the Nobel Prize not less than seventeen times, but he never received it. A contributing factor for denying him the prize may have been his unfortunate aptitude for self-centred propaganda. Most crucial was that what he believed and suggested were not always entirely correct. There was a lot of stress-inducing factors that he chose to ignore in his selective research. Nowadays, the estimation of Selye's contribution seems to be based mainly on the fact that his discoveries inspired others to make new breakthroughs and present better theories.

Famine, war and disease all remain with us, though the world is changing rapidly. I remember how I in the nineties first heard about cell phones; clumsy devices with antenna and the net, which was reached through the installation of a modem and basically worked like the phones of those days, with complicated subscription arrangements and fees based on usage per minute. After ten years all that has changed and an entirely new cyber world is now controlling our existence. Artificial intelligence is already about to create a new human species, Homo Sapiens will soon be replaced by another species whose brain and body are linked and dominated by devices and substances that we no longer are in entire control of. World famine decreases, epidemics are not as serious threats as before and although it may not seem to be so, armed conflicts are decreasing. After thousands of years of struggling to get food for the day and keep ourselves healthy, many of us are now confronted with entirely different problems.

Inventions and scientific advances develop with breath taking speed, while the results are not always what could be expected. Medical research claims all its efforts are dedicated to fight disease, but the results can have completely different consequences. After the First World War, plastic surgery was advanced to reconstruct the horrendously deformed faces of injured soldiers, but the technology soon became a billion dollar industry to "improve" the appearance of those who can afford to pay for it. Viagra was originally a cardiac medicine, but it is now used to increase male potency. For the good or bad, our lives and our thinking are constantly adapted to scientific advances.

Not the least has Hans Selyes's research contributed to the brave new world we now live in. The discovery that a variety of chemical concoctions can affect our mood, thinking and behaviour and our innermost feelings, has made that the drug industry from the beginning of the fifties has filled the market with a variety of miraculous drugs - chlorpromazine to cure psychoses, lithium carbonate to cure obsessions, tricyclic drugs and monoamine oxidase inhibitors to cure depression, benzodiazepine to cure sleep disorders, etc. etc.

Why suffer from stress and anxiety? Forget economic growth, social reforms and political revolutions. Humanity can become better-off through easier means. Why just not manipulate human biochemistry? During 2011, 2.5 million children in the US were treated with chemical concoctions, mainly methylphenidate, to relieve attention deficit hyperactivity disorder (ADHD), or simply hyperactivity. Not only to alleviate acute concentration difficulties, but also to meet teachers 'and parents' learning requirements for their young. There are drugs for dealing with all kinds of mental barriers - soldiers are provided with drugs to become brave and ruthless, athletes to become stronger and more efficient and schoolchildren to become smarter and more ambitious. I recently read an exciting and thoughtful book about the artificial future that soon will change our lives - Yuval Harari´s Homo Deus.

Everything changes. In twenty years from now the present will be incomprehensibly outdated. Nevertheless, despite this bold new cyber world, I sincerely hope that nature remains to console our children and grandchildren. That they, like you and I, may lay down among the green fragrance of grass, close their eyes, let the sun warm their faces and listen to a blackbird's song. Or cuddle a sleeping infant in their loving embrace.

Tense nerves, stress hormones being released in the blood stream, tingling anxiety, the body being relentlessly worn down – all these are bleak elements of our human existence. However, do not allow the beauty of life be ignored. Also remember Havamal's wise word that a human is human´s happiness. Especially in those times when a generalizing idiocy strives to turn everyone and everything into threat and misery. And then we have the music! Listen to Beethoven's Ninth:

Oh friends, not these sounds!
Let us instead strike up more pleasing
and more joyful ones!

Joy!
Joy!

Joy, beautiful spark of divinity,

Daughter from Elysium,
We enter, burning with fervour,
heavenly being, your sanctuary!

Beckett, Samuel (2009) Company/ Ill Seen Ill Said/ Worstward Ho/ Stirrings Still. London: Faber & Faber. Burkert, Walter (1972) Lore and Science in Ancient Pythagoreanism. Cambridge Ma: Harvard University Press. Cantor, David and Edmund Ramsden (2014) Stress, Shock and Adaption in the Twentieth Century. Rochester NY: University of Rochester Press. Fischer, David James (2003) Romain Rolland and the Politics of Intellectual Engagement. London and New York: Routledge. Freud, Sigmund (2002) Civilization and its Discontents. London: Penguin Modern Classics.  “The Moses of Michelangelo” in Gay, Peter (ed.) The Freud Reader. New York:  W.W. Norton & Company. Gammond, Peter (1982) Schubert. London: Methuen. Larrington, Caroline (2014) The Poetic Edda. Oxford: Oxford University Press. Nietzsche, Friedrich (1990) The Twilight of the Idols and the Anti-Christ: or How to Philosophize with a Hammer. London: Penguin Classics. Pasternak, Boris (1973) The Last Summer. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Petticrew, Marc and Kelley Lee (2011) “The Father of Stress” Meets “Big Tobacco”: Hans Selye and the Tobacco Industry”, in American Journal of Public Health, March. Schubert, Franz (1828) Doppelgänger https://www.youtube.com/watch?v=fKVnL9JvuO8 Selye, Hans (1977) The Stress of My Life: A scientist´s memoirs. Toronto: McClelland and Stewart. Schleef, Caroline (1943) Charcoal Burner's Ballad and Other Poems by Dan Andersson. New York: Fine Editions Press. Thomson, Damian (2016) “Does the great Bach conductor Masaaki Suzuki think his audience will burn in hell?” in The Spectator, 12 March. Volkov, Solomon (1984) Testimony: The memoirs of Dimitri Shostakovich. New York: Limelight Editions.

Såå… stanna upp, andas ut. Det är varmt, solen strålar från en klarblå himmel. En mild bris, intet mer. Fönster och dörrar står öppna, tyllgardiner fläktar svagt. Mitt barnbarn – en mycket liten människa, ny i världen. Så vacker, hjälplös och trygg i min famn. Vilka mirakler är inte barn. Deras existens är ett under. 

Elmer Diktonius bild av ett barn i livets mitt:

Barnet i trädgården
är ett underligt ting:
ett litet litet djur
en liten liten blomma.
Det myser som en katt åt nejlikorna
och skubbar sitt huvud
mot solrosens jättestängel.
Tänker kanske: sol är gott -
grönt är gräsfärg.
Vet kanske: jag växer!

Lilla Liv värmer mitt hjärta, får mig att känna livet starkt inom mig. Efter alla år slår hjärtat lika träget och lungorna rör sig i sin böljande rytm.

Hos mitt barnbarn finns inte ett spår av ondska eller elakhet. Hon vilar tryggt i sig själv, drömmer okända drömmar. Ingen ångest över penningbrist, obetalda räkningar, ogjorda åtaganden och ansvar för allt och alla. Ingen längtan efter kärlek och förståelse håller henne vaken. Hon piskas inte av prestigejakt. För henne gäller inte det som Odin talar om i Havamål:

En vesäll man ligger vaken var natt

Och grubblar på allt upptänkligt;

När morgonen kommer är mannen trött,

All vedermödan är som den var.

För mig och andra rusar livet vidare. Innan vi somnar känner vi hur en mörknande framtid tornar upp sig kring vår säng. När oron ruvar i och omkring oss blir stunder av lugn och tillfredställelse allt kortare. Likt ett vilddjur under sängen lurar stressen på oss, blottar sina tänder. Vi klarar inte förluster och tillkortakommanden, ekonomin vacklar.  Samtidigt finns fruktan för att bli utnyttjad, hotad eller helt enkelt bortglömd och förbisedd. Sjukdomar gnager inom mig, yttre krafter sliter ner mig.

Drabbas jag av något som italienarna kallar kaos calmo, lugnt kaos, en gnagande ångest, söker jag mig, som de flesta av oss, till icke-hållbara lösningar. Jag smiter från problemen och prövar olika metoder för att skymma livets krav. Ibland gör jag som Dan Andersson rekommenderat:

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Det där är dock en tillfällig lindring. Andra flyktvägar undan livets omöjliga projekt är läsning, konst, musik och bloggskrivande. De leder heller ingen vart. Fast det går inte att förneka att läsa, skriva och lyssna till mina vänner mildrar ångest. I Erik Lindegrens sönderciterade dikt Arioso, möter vi inom konsten ”de andra”, de som också är vi – i hinduernas mening Tat twam asi, तत्त्वमसि, ”det är du”. Var och en av oss utgör en del av världsalltet, inom oss alla andas Brahman:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,

någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly

Någonstans, o någonstans

har alla tågen gått och alla klockor stannat,

någonstans inom oss är vi alltid här och nu...

Arioso, ”luftigt”, används inom musiken då en solist, inom en opera eller ett oratorium, till orkesterackompanjemang uttrycker sig genom välljudande, rytmiskt tal. Speciellt kammarmusik framstår för mig som ”luftiga” samtal. Schuberts sånger, stråkkvartetter och piano trios har för mig ett personligt tilltal. Deras gripande, intima och dynamiska karaktär fjärmar mig från vardagens stress och smärta. I musik finns en övernaturlig kraft förborgad, något bortom alla begränsningar – ett Tat twam asi.

Kanske är det skaparglädjen inom musiken, dess kontakt med det utomjordiska, som fick den åldrade Ingmar Bergman att konstatera att: ”Kristus är en filosof som ger vittnesbörd om att det finns andra världar. Precis som Bach” och han jämförde sin skapardrift med vad han påstod vara Bachs aftonbön: ”Milde Herre Gud, tag inte min glädje ifrån mig.”

Då jag lyssnar till Bach, men kanske i än högre grad Schuberts musik, inbillar jag mig att skaparen av något så perfekt måste ha varit en lycklig människa och mycket riktigt påstod Schubert i en av sina dagböcker att ”den som älskar musik kan aldrig vara riktigt olycklig.” Men märk väl att han skrev ”riktigt olycklig”, som om bedrövelsen är ständigt närvarande, en mörk grundton.

Schubert skrev oavbrutet, samtidigt som han led svårt av ekonomiska bekymmer, kärlekssmärta, sjukdom och trots sitt mästerskap en tärande känsla av otillräcklighet. Fem år före sin död vid trettioett års ålder, skrev han till sin vän Leopold Kupelweiser:

Varje natt, då jag går till sängs, hoppas jag att inte få vakna igen och varje morgon förnyas min sorg. Jag lever utan nöje och vänner.

Kylan tränger ofta in i Schuberts spänningsmättade musik, som i hans Winterreise, eller i den sparsmakade Doppelgänger, Dubbelgångare, där en stillsamt framkrypande obönhörlighet ackompanjeras av alltmer dissonanta ackord, som obevekligt leder fram till en final bräddfylld med hotande varsel om en skrämmande fullbordan som aldrig tillåts blomma ut. Schubert har en förbluffande förmåga att fördjupa sig i en text och tolka den på ett djuplodande, djupt personligt sätt, något han gör med Heinrch Heines redan kusliga text:  

Du Doppelgänger! Du bleicher Geselle!
Was äffst du nach mein Liebesleid,
Das mich gequält auf dieser Stelle,
So manche Nacht, in alter Zeit?

Du, Dubbelgångare! Du bleke följeslagare!
Varför efterapar du min kärlekssmärta

som plågat mig här

så mången förfluten natt?

Inte undra på att Schubert konstaterade att ”det finns inget sådant som lycklig musik.” Även sådan musik som gör mig glad och upprymd tycks ha en underton av egendomlig smärta, kanske beroende på att den tolkar livet, som faktiskt är sådant. Schubert förklarar:

Ingen förstår en annans sorg, ingen förstår en annans glädje […] Min musik skapas ur min talang och mitt elände. Och det jag har skrivit i min yttersta nöd är sådant som världen tycks uppskatta mest.

Kanske skulle han få medhåll av Dimitrij Sjostakovitj, en annan kompositör vars musik jag gärna ägnar en hel del tid. Sjostakovitj, som både i sitt liv och sin musik tycks spegla en bitter, men ofta humoristisk livsinställning, lär ha sagt att han aldrig var lycklig. Trots sin dystra läggning kunde Sjostakovitj omöjligt upphöra med sitt komponerande och påstod att om man så högg av honom händerna skulle han fortsätta skriva sina noter med pennan mellan tänderna:

När en man är förtvivlad betyder det att han fortfarande tror på något […] De flesta av mina symfonier är gravstenar […] Illusioners vissnande är en långdragen och bedrövlig process, som tandvärk. Men du kan dra ut en tand. Däremot fortsätter döda illusioner att ruttna inom oss. Och stinka. Du kan inte undkomma dem. Jag bär ständigt på mina.

Är detta ett utslag av det så ofta anförda ”ryska tungsinnet”? Jag ställer mig tvekande inför tron på nationalkaraktärer, men det kan inte förnekas att ryska artister i allmänhet levt under ett kvävande förtryck. De flesta av dem miste kära och nära genom statens, eller andra makthavares, tyranni. En del lyckades dock betrakta sina misslyckanden och de övergrepp de utsattes för, som bränsle för sin konst. Läste nyligen ett par rader av Boris Pasternak vars liv och litterära produktion präglades av den sovjetiska censurens ständiga och ofta förödande närvaro, stora delar av hans verk har gått förlorade:

I livet är det mer nödvändigt att förlora än att vinna. Ett frö kan endast gro om det dör.  Man måste leva utan att förtröttas, man måste se framåt och leva på livsreserver, som skapats av såväl glömska som minnen.

Ett påstående som finner ett eko i den bittre, men också dystert humoristiske, Samuel Becketts råd i sin ”roman” Worstward Ho:

Någonsin försökt. Någonsin misslyckats. Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.

Ångest kan alltså betraktas som en positiv egenskap i så måtto att den leder till insikt och förbättring, kanske i linje med Nietzsches vid det här laget uttjatade och i allmänhet felciterade åttonde aforism från ”maximer och pilar” i hans Avgudaskymning: ”Från livets krigsskola: Det som inte förstör mig, härdar mig.”

Insikter om lidandets positiva verkan förmedlas genom en mängd religiösa skrifter.  Inte minst inom kristendomen framställs lidande som en värdefull erfarenhet som kan leda till en ökad förståelse av livets inre mening. Jesu ställföreträdande lidande anses vara en akt av medkänsla, en försoning med Gud, den kraft som styr vår tillvaro. Genom att tro på och följa Jesu exempel kan vi människor återupprätta vår brustna samvaro med skapelsen. Lidandet blir därigenom ett medel för att finna Gud och förstå att tro är något bortom förnuft och förståelse.

Likt tro är musik svårförklarlig och den talar på olika sätt till var och en av oss. Den strängt kalvinistiske, japanske dirigenten Maasaki Matzuki tror exempelvis att Gud talar direkt till oss genom Bachs musik:

Gud gav oss Bibeln genom sina lärjungar och genom Bach gav han oss kantaterna. Därför är det vår plikt att framföra dem. Vi måste genom att spela och sjunga dessa verk vidarebefordra Guds budskap och vi sjunger dem till Guds ära.

På fullt allvar hävdar Matzuki, som utan tvekan är en av världens främsta uttolkare av Bachs musik, att:

Bach verkar som en missionär bland människorna. Efter varje konsert kommer folk fram till podiet för att där samtala med mig om ämnen som normalt är tabu i vårt samhälle – exempelvis döden. Jag får ständigt frågan om vad ”hopp” betyder för en kristen. Jag tror att Bach har omvänt tiotusentals japaner till den kristna tron.

Som ett exempel på Bachs förmåga att göra sina lyssnare till kristna nämner Matzuki en japansk organist som berättade för honom att: ”Bach förde mig till Gud, Jesus och kristendomen. När jag spelar en fuga hör jag hur Bach talar med Gud.”

Det råder ingen tvekan om att det finns en koppling mellan religiositet och musik. Pythagoras (570 – 495 f.Kr.) ansåg att musiken var en återklang av skapelsens perfektion. Eftersom tonhöjden reflekterar en strängs vibrationer, bör samma harmoni mellan ljud och rörelse råda i hela universum. I sina försök att klargöra förhållandet använde sig Pythagoras av matematiken. Genom musiken kan vi få en uppfattning om vad Pythagoras kallade för ”sfärernas harmoni”. För Pythagoras var musiken verkligen ”Guds röst”.

Flera stora kompositörer har varit djupt religiösa, medan andra beklagat att de inte varit det. Exempelvis svarade Sjostakovitj på frågan om han var religiös: ”Nej, och jag är mycket ledsen för det.”

Efter att ha skrivit om den balsam för själen som musik skänker, låt mig nu återgå till monstret som under oroliga nätter lurar under sängen – Stressen. Eftersom stress berör psyket kan det vara lämpligt att vända sig till den författare, jag tvekar att kalla honom ”vetenskapsman”, som oftast kopplas samman med den moderna människans själsliv, nämligen Sigmund Freud. Uppenbarligen var psykoanalysens profet omusikalisk. Han kunde bli djupt gripen av litteratur och konst, i det senare fallet mer av skulptur än måleri, men tycks stå främmande inför musikaliska upplevelser.

Uppenbarligen lyssnade Freud aldrig till musik för nöjes skull och han skrev ytterst sällan om musik. En av Sigmund Freuds brorsöner, Harry Freud, påstod att hans farbror ”föraktade musik”, något som kan tyckas märkligt, inte minst med tanke på att han levde i det så intensivt musikaliska Wien. Ett av det få tillfällen då Freud nämnde musik var i en artikel om Michelangelos staty av Moses som han 1914 anonymt publicerade i tidskriften Imago. Freud inleder sin analys av Mosesstatyn med att deklarera att han långt ifrån är någon konstkonnässör, att han är mer intresserad av konstens innehåll än dess uttrycksmedel:

Likväl har konstverk en kraftfull verkan på mig, särskilt litteratur och skulptur, mindre ofta måleri. Detta har fått mig, då jag funderar på sådant, att ägna mycket tid åt att försöka begripa dem på mitt sätt, det vill säga att för mig själv förklara vad deras effekt beror på. Närhelst jag inte kan det, som exempelvis inför musik, är jag närmast oförmögen att uppleva någon njutning. Någon rationalistisk, eller möjligen analytisk, sinnesrörelse gör uppror mot att bli gripen av något när jag inte förstår, varför jag blir berörd och vad det är som berör mig.

Det tycks nästan som om Freud var rädd för musik; för dess obestämbarhet, hur den talar direkt till känslorna och aldrig riktigt kan ringas in, bli begriplig - eller med ett annat ord ”analyserad”. Däremot var hans vän, Romain Rolland ytterst musikalisk. Rolland, författare, essäist, konsthistoriker och mystiker, fick 1915 nobelpriset i litteratur med motiveringen att han fick priset:

såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper.

Rolland förestod den musikhistoriska avdelningen vid Sorbonnes universitet (han lämnade det sedermera för att helt ägna sig åt sitt författarskap) och hans stora musikalitet och entusiasm inför musikens känslomässiga kraft löper som en röd tråd genom hans liv och verksamhet. Rolland hade en orubblig tro på mänsklighetens förmåga till godhet och positiv förändring av våra livsvillkor.  Han var starkt påverkas av hinduisk filosofi och korresponderade flitigt med Rabrindranath Tagore och Gandhi. 1923 inledde Rolland även en intensiv korrespondens med Freud. Han försökte övertyga sin brevvän om betydelsen av vad han kallade den “oceaniska känslan":

Den sanna vedantiska tron har inte som sin utgångspunkt ett system av förutbestämda idéer. Den baserar sig på absolut tankefrihet och ett oöverträffat mod då det gäller att bland religionerna finna de sanningar som bör bejakas och de strategier som har presenterats för att samordna dem. Den har aldrig låtit sig begränsas av någon prästerlig hierarki, utan varje människa har varit fullständigt fri att söka en andlig förklaring till universums drama.

Med Vedanta tycks Rolland närmast mena Adi Shankaras (788 – 820 e.Kr.) advaita (icke-dualistiska) uppfattning att alla motsatser är chimärer och det enda som är absolut verkligt och beständigt är livskraften bakom all existens – Brahman, världssjälen, det stora världsalltet, den gudomliga verkligheten. Brahman är uppenbarligen en annan beteckning på det som Rolland kallar den oceaniska känslan och som han trodde sig finna bland annat i musiken och sann vänskap.

I ett av sina brev till Rolland ursäktade Freud sina tvivel inför ”den oceaniska känslan” med att han är lika otillgänglig för mysticism som för musik. Men, det hindrade inte att Freud tog Rollands uppfattningar som utgångspunkt för sin bok Vi vantrivs i kulturen från 1929. Sin vana trogen spärrade Freud in Rollands idé om närvaron av en religiös känsla av evighet och gränslöshet som den sanna basen för mänsklig gemenskap, inom sin egen ”vetenskapliga” tvångströja och förklarade att Rollands tro enbart var en fragmentarisk kvarleva av ett barnsligt medvetande som innebär att ett barn inte förmår skilja sin existens från omgivande människor och ting. 

När barnet mognar finner det alltfler negativa aspekter inom den verklighet som omger det och för att skydda sitt välbefinnande börjar barnet bygga upp strategier för att hantera den hotfulla verkligheten. Den livsångest vi ständigt försöker behärska utgår enligt Freud främst från vår smärtsamma insikt om dödens visshet, naturens grymhet och destruktivitet och att vi tvingas dela vår tillvaro med andra människor, som ser till att vi efterlever samhällets lagar.

Paradoxen är att vi människor har skapat kultur och civilisation för att skydda oss mot naturens nyckfulla grymhet, men att vi därigenom också har uppfunnit ett tillstånd som även det plågar oss. Vi har förvandlats till neurotiska varelser genom att anpassa oss till de kulturella idealen hos ett samhälle som vi själva varit med om att skapa. Framstegen inom vetenskap och teknik kan möjligen ha bidragit till att göra vår existens lättare och lyckligare, men genom att civilisationen har fjärmat oss från vår sanna natur har den också bidragit till att bryta ner oss.  Vi klarar inte av alla de krav som ställs på oss, att ständigt försöka behärska våra drifter har gjort oss frustrerade.

Tanken att den västerländska civilisationen kan vara skadlig för vårt välbefinnande fick många att välkomna det Första världskriget som en effektiv kur mot tanklös bekvämlighet och intellektuell förflackning. För att återigen komma i harmoni med sig själv och naturen behövde mänskligheten ett ordentligt ”elddop”. Då unga män återvände från skyttegravarnas helveten, psykiskt och fysiskt skadade av sina förskräckliga upplevelser, var de dock långt ifrån de ”pånyttfödda” hjältar som förkrigspropagandan hade utlovat. För att bota krigsveteranerna från ångest, hopplöshet och förtvivlan började man undersöka hur frustrerande upplevelser påverkar kropp och själ.

Hur vårt psyke påverkas av yttre faktorer och hur kroppen behandlar skadliga inflytanden kom alltmer i centrum för forskarnas ansträngningar. Man studerade inte enbart hjärnan och nervsystemet utan även det som kom att kallas för det endokrina systemet. Alla däggdjur, fåglar och fiskar har olika inre organ som avsöndrar kemiska substanser, hormoner, som genom blodcirkulationen sprids i kroppen och bär med sig signaler som sätter igång och samordnar olika kroppsfunktioner. Hormoner produceras i en mängd olika körtlar, som hypofysen, tallkottkörteln, bukspottskörteln, äggstockarna, testiklarna, sköldkörteln, bisköldkörteln och binjurarna. Till skillnad från nervsystemet är det endokrina systemet inte ögonblickligen verkningsfullt, men det arbetar under en längre tid och dess effekter är betydligt mer långvariga. Genom att producera och avge olika hormoner sköter hjärnans hypotalamus all information till det endokrina systemet.

Kunskapen om det endokrina systemet är relativt ny. Det var de engelska läkarna Ernest Starling och William Bayliss som 1905 förstod att den vätska och slem som producerades av olika körtlar tilverkades utan inverkan från nervsystemet och de gav därmed upphov till den medicinska disciplin som kom att kallas endokrinologi. Det var de som betecknade de molekyler som produceras av körtlar och fungerar som kroppens signalsubstanser för hormoner. Olika hormoner startar olika fysiologiska och beteendeskapande processer. Matsmältning, metabolism, andning, vävnadsfunktioner, sensoriska perceptioner, sömn, amning, stress, tillväxt, reproduktion och humör är alla beroende av hormonsignaler. Eftersom hormoner är påtagliga substanser intresserade sig läkemedelsindustrin för hormonforskningen och stödde frikostigt sådan verksamhet vid olika universitet.

János Hugo Bruno "Hans" Selye var en av de många centraleuropéer som födda i början av seklet i någon av det österrikisk-ungerska imperiets olika städer och avkrokar hamnade på helt andra ställen och därifrån, med eller utan vår vetskap, har spridit förbluffande insikter som förändrat våra liv.

Selye växte upp i en ungersktalande familj i Komárom, en liten stad på ömse sidor om Donau. Staden delades i två olika delar då floden 1920 kom att bli gräns mellan Tjeckoslovakien och Ungern. Familjen flyttade till Budapest, medan Hans studerade vid Institutet för allmän och medicinsk patologi i Prag, där han sedermera blev doktor i både medicin och kemi . 1931 fick han en gästprofessur i USA och några år senare fortsatte han sin forskning i Montréal. Då det mörknade i Europa valde han att stanna kvar i Kanada. Hans österrikiska mor dödades under Ungernrevolten 1956 av en förflugen kula. Selye var då sedan lång tid tillbaka verksam i den lukrativa jakten efter nya hormoner.

För att finna hormoner använde man sig av försöksdjur i vilka man sprutade in olika ämnen för att studera om de satte igång kemiska processer genom vilka man kunde spåra kroppens hormonproduktion. Redan Starling och Bayliss hade råkat ut för våldsam kritik efter det att de inför sextio studenter, utan att ha sövt ner den, opererat på en brun terrier. Svenska studentskor anmälde incidenten och djurvänner i hela Europa blev våldsamt upprörda. 1906 restes i London en staty över Den Bruna Hunden som plågats och dödats av Starling och Bayliss och då tusentals studenter, suffragetter och fackföreningsmedlemmar året därefter marscherade genom London med bilder på och små skulpturer förställande Den Bruna Hunden ledde det till en blodig konfrontation med 400 poliser. Selyes forskning var frikostigt finansierad av statliga myndigheter, välgörenhetsorganisationer och läkemedelsföretag och sysselsatte efter 1945 vid Universitetet i Montréal 40 assistenter som arbetade med 15 000 försöksdjur. Vad var den främsta orsaken till denna intensiva verksamhet?

Selye hade hos sina försöksdjur funnit sjukdomssymptom som liknade dem han som ung, allmänpraktiserande läkare i Prag hade funnit hos en mängd patienter som klagat över mer eller mindre diffus värk och smärta i leder och armar. De hade sagt sig sakna aptit, hade ofta feber, förstorad mjälte och/eller lever och andra ”mer generella” symptom. Sedan dess hade Selye funderat över hur det kom sig att läkare under så många århundraden ägnat så mycket tanke och energi åt att bota ”isolerade” sjukdomstillstånd, men inte ägnat någon uppmärksamhet åt tillståndet ”att enbart vara sjuk”.

Selye fann inget nytt hormon men fortsatte injicera sina råttor med en mängd olika preparat, som extrakt av placenta, njurar, mjälte och en mängd andra organ, med ständigt samma resultat. Slutligen injicerade han giftiga ämnen, som formalin, och resultatet blev det samma. Uppenbarligen sände hypofysen ut liknande signaler till det endokrina systemet varje gång kroppen utsattes för inverkan från ett främmande ämne. Samtidigt anade Selye att hans råttor inte enbart reagerade på hormoninjektionerna, utan också på den stress som laboratoriemiljön och experimenten orsakade. Sjukdomssymptomen var ett resultat av såväl fysisk som psykisk påverkan.

I en artikel, publicerad 1936 i den engelska Nature, ”A Syndrome Produced by Diverse Nocuous Agents!” introducerade Selye beteckningen ”stress” på de sjukdomstillstånd han framkallat hos sina försöksdjur. Enligt Selye kunde stress ha två varianter. Det kunde röra sig om ett "generellt anpassningssyndrom", d.v.s. att kroppen harft svårt att anpassa sina funktioner till utifrån kommande hot, eller utvecklingen av ett patologiskt tillstånd präglat av stress vars ursprung var svårt att spåra.

Enligt Selyes artikel utvecklade sig stress, eller "allmänt anpassningssyndrom", i tre faser; en initial alarmfas, följd av ett stadium av motstånd eller anpassning, vilket slutligen ledde till ett slutstadium av svår utmattning, eller i värsta fall - död. Stress kunde utvecklas från kroniska sjukdomar, såsom högt blodtryck, magsår, njursjukdom, diabetes, artrit, astma eller cancer, men också orsakas av svår kyla, kirurgiska skador, överdrivna känsloreaktioner eller höga doser av läkemedel.

Selye hade en benägenhet att hänvisa det mesta han hävdade till sina egna forskningsresultat, men det råder inge tvekan om att han var påverkad av tidsandan och inte minst Freuds teorier om vår ”vantrivsel i kulturen”. Efter Första världskriget var neurasteni, eller som det nu antagligen skulle kallas utmattningsdepression, en mycket vanlig diagnos på nervproblem. På fullt allvar kunde det hävdas att neurasteni var speciellt vanlig hos judar, eftersom de hade en ”särskilt känslomässig karaktär”, eller hos affärsmän, som ständigt oroade sig för aktiepriserna. Liksom stress var neurasteni ett mycket brett begrepp som innefattade sömnlöshet, ångest, utmattning och problem med att ta ansvar. Selyes insats bestod i att koppla sådana tillstånd till kemiska processer och ”brister hos kroppens försvars- och anpassningsmekanismer”.

Selye var en hyperaktiv person, hans genomsnittliga arbetsdag var 10 till 14 timmar, inklusive helger och helgdagar. Han steg vanligtvis upp vid femtiden på morgonen, tog ett dopp i kallvattenpoolen i husets källarvåning och cyklade sedan den milslånga vägen till sitt laboratorium.

Han publicerade 1 700 forskningsrapporter och 39 böcker. Tillsammans med den på sin tid mycket populäre futurulogen Alvin Toffler grundade han 1975 the International Institute of Stress som arbetade för att sprida hans teorier. Bland annat publicerade institutet ett ”stress-test” bestående av 31 symptom som varje person borde vara medveten om för att undvika att drabbas av stress.  Bland en del av de emellanåt mycket allmänna tecknen på akut stress kan nämnas högljutt skratt, flytande ångest, d.v.s. att vi är oroade och rädda utan att veta orsaken, muntorrhet, en onaturlig drift att urinera, ökad rökning, och ”en överväldigande önskan att springa och gömma sig”.

Vid mitten av sjuttiotalet hade stresshantering utvecklats till en miljardindustri. Akademiska forskningsinstitut och beteendemedicinska institutioner skapades för att finna botemedel för stressrelaterade sjukdomar, en mängd olika psykofamaka producerades, en uppsjö av böcker skrevs, specialbokhandlar och förlag grundades och företag erbjöd olika former av stress management; avslappningsmetoder, sensitivitetskurser, yoga och meditation.

Selye var i hög grad integrerad i den utvecklingen. Punkten ökad rökning i hans stress-test är intressant, inte minst genom det faktum att Selye hävdade att rökning inte var speciellt skadlig, utan att den till och med kunde rekommenderas som en lugnande inverkan på nervstress. Den piprökande Selye uppträdde ofta i TVprogram, filmer och reklaminslag där han ifrågasatte kopplingen mellan rökning och cancer och betonade att stress var ett långt allvarligare hot mot folkhälsan.  Det var Selye som i sin jakt efter finansiering för sitt stressforskningsinstitut hade närmat sig tobaksindustrin. Enbart under 1969 fick Selye 300 000 dollar i finansiellt stöd från tobaksindustrin och exempelvis Philip Morris gav mellan 1970 och 1973 årligen 50 000 dollar till Selye för något som i företagets budget enbart betecknades som ”ett speciellt projekt”. Selyes försvar för rökning tycktes vara i överenstämmelse med Freuds argument att vi bör för vår mentalas hälsas skull söka utvägar från den press som det moderna samhället utsätter oss för:

Frågan är inte "att röka eller inte röka", men om man bör röka, dricka, äta, köra bil eller helt enkelt nöja sig med att vara jäktad. Om vi inte kan bli av med vår överskottsenergi på annat sätt, måste vi hitta på något att sysselsätta oss med. Mer skada åstadkoms genom igångsättandet av välmenande upplysningskorståg av inbillningssjuka människor, vars huvudsakliga sjukdom egentligen är deras rädsla för sjukdom.

Förutom finansiellt stöd från tobaksindustrin fick Selye även stöd från andra något suspekta institutioner, i varje fall då det gällde folkhälsa. Han mottog betydande bidrag från the Sugar Research Foundation och rekommenderade som motmedel mot stress följaktligen en kost rik på kolhydrater.

Inte mindre än sjutton gånger nominerades Selye till nobelpris, men han fick det aldrig. En bidragande orsak kan ha varit hans olyckliga fallenhet för en självcentrerad och inte alltid vederhäftig propaganda. Mest avgörande var nog att vad Selye trodde och föreslog emellanåt inte var helt korrekt. Det fanns en hel mängd stressframkallande faktorer som han i sin selektiva forskning valde att ignorera. Numera tycks uppskattningen av Selyes insats främst grunda sig på att hans upptäckter inspirerat andra att forska kring stress och presentera bättre teorier.

Svält, krig och sjukdom finns kvar hos oss, men världen ändrar sig snabbt. Minns hur jag på nittiotalet först fick höra om mobiltelefoner; klumpiga apparater med antenn och nätet, som du nådde genom modem och som i princip fungerade ungefär som dåtidens telefoner, med komplicerade abonnemangsavtal och avgifter per minut. Efter tio år hade allt förändrats och en helt ny cybervärld behärskar nu våra liv. Artificiell intelligens är i färd med att skapa en helt ny djurart. Homo sapiens försvinner och ersätts med varelser vars hjärna och kropp kopplats samman och kanske till och med domineras av anordningar och substanser som de själva har skapat, men inte längre har någon kontroll över. Världssvälten minskar, epidemier är inte lika allvarliga hot som förr och även om det inte kan tyckas vara så - minskar väpnade konflikter. Efter att under tusentals år ha kämpat för att få mat för dagen och hålla oss friska konfronteras många av oss nu med helt andra problem.

Uppfinningar och vetenskap avancerar med hisnande hastighet och resultaten är inte alltid vad som förväntats. Inom medicinsk forskning hävdas att allt görs för att bekämpa sjukdomar, men resultaten kan få helt andra följder. Efter Första världskriget avancerade plastikkirugin för att rekonstruera skadade soldaters ohyggligt vanställda ansikten, men tekniken har nu blivit en miljardindustri för att ”försköna” utseendet hos de som har råd att betala för det. Viagra var ursprungligen en hjärtmedicin, men används nu för att för att öka manlig potens. På gott och ont anpassas våra liv och vårt tänkande till de vetenskapliga ”framstegen”.

Inte minst har Hans Selyes forskning bidragit till denna Brave New World, djärva nya värld. Upptäckten att en mängd kemiska preparat kunde påverka vårt humör, tänkande och beteende, våra innersta känslor, gjorde att läkemedelsindustrin med början under femtiotalet fyllde marknaden med en mängd mirakulösa droger – klorpromazin mot psykoser, litiumkarbonat mot manier, tricykliska läkemedel och monoaminooxidashämmare mot depressioner, bensodiazepin mot sömnstörningar, etc. etc.

Varför lida av stress och oro? Glöm ekonomisk tillväxt, sociala reformer och politiska revolutioner. Mänskligheten kan lyckliggöras med enklare medel. Varför helt enkelt inte manipulera den mänskliga biokemin? År 2011 behandlades 2.5 miljoner barn i USA med kemiska preparat, främst metylfenidat, för att lindra ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), eller helt enkelt – hyperaktivitet. Inte endast för att lindra akuta koncentrationssvårigheter, utan också för att de skulle kunna möta lärares och föräldrars inlärningskrav. Det finns droger för att åtgärda i stort sätt alla psykiska hinder – soldater fylls med droger för att bli modigare och hänsynslösare, idrottare för att bli starkare och effektivare och skolbarn för att bli smartare och mer ambitiösa. Jag läste nyligen en spännande och tankeväckande bok om den artificiella framtid som står för dörren - Yuval Hararis Homo Deus.

Allt förändras. Om tjugo år kommer nuet att vara obegripligt föråldrat. Men trots vår djärva nya cybervärld hoppas jag att naturen finns kvar för våra barn och barnbarn. Att de, liksom du och jag, kan lägga sig i doftande gröngräs, sluta ögonen, låta solen värma deras ansikten och lyssna till koltrastens sång. Eller hålla ett tryggt sovande spädbarn i sin famn.

Spända nerver, hormoner som frigörs i blodströmmen, gnagande oro, kroppen som slits ner – en dyster grundton i vår tillvaro. Tillåt dock inte att livets skönhet glöms bort. Kom också ihåg Havamåls visdomsord om att människa är människas glädje. Speciellt i dessa tider då en generaliserande idioti strävar efter förvandla allt och alla till hot och elände.  Och så har vi musiken! Lyssna till Beethovens Nia:

O vänner, inte dessa toner!

Låt oss istället brista ut

i en angenämare och lyckligare sång.

Glädje!

Glädje!

Glädje, sköna gudagnista,

dotter från Elysium!

Eldberusade träder vi in,

du Himmelska, in i din helgedom.

Andersson, Dan (1980) Dan Andersson: Svalans svenska klassiker. Stockholm: Bonniers. Beckett, Samuel (2009) Company/ Ill Seen Ill Said/ Worstward Ho/ Stirrings Still. London: Faber & Faber. Burkert, Walter (1972) Lore and Science in Ancient Pythagoreanism. Cambridge Ma: Harvard University Press. Cantor, David och Edmund Ramsden (2014) Stress, Shock and Adaption in the Twentieth Century. Rochester NY: University of Rochester Press. Collinder, Björn (1972) Den poetiska Eddan. Stockholm: Forum. Diktonius, Elmer (1975) Dikter och prosa. Stockholm: Rabén & Sjögren. Fischer, David James (2003) Romain Rolland and the Politics of Intellectual Engagement. London and New York: Routledge. Freud, Sigmund (1995) Vi vantrivs i kulturen. Stockholm: Röda rummet.  “The Moses of Michelangelo” i Gay, Peter (ed.) The Freud Reader. New York:  W.W. Norton & Company. Gammond, Peter (1982) Schubert. London: Methuen. Harari, Yuval Noah (2017) Homo Deus: En kort historik över morgondagen. Stockholm: Natur och Kultur. Lindegren, Erik (1966) Sviter. Stockholm: Aldus/Bonniers. Nietzsche, Friedrich (2013) Avgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren: Samlade skrifter 8. Ågerup: Symposion. Pasternak, Boris (1973) The Last Summer. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Petticrew, Marc och Kelley Lee (2011) “The Father of Stress” Meets “Big Tobacco”: Hans Selye and the Tobacco Industry”, i American Journal of Public Health, March. Piltz, Mattias (2007) ”Ständigt denna kristendom! Ingmar Bergman och evigheten” i Signum, nr. 7. Schubert, Franz (1828) Doppelgänger https://www.youtube.com/watch?v=fKVnL9JvuO8 Selye, Hans (1977) The Stress of My Life: A scientist´s memoirs. Toronto: McClelland and Stewart. Thomson, Damian (2016) “Does the great Bach conductor Masaaki Suzuki think his audience will burn in hell?” in The Spectator, 12 March. Volkov, Solomon (1980) Vittnesmål –Sjostakovitjs memoarer. Rabén & Sjögren.

During the days before the French election, I wondered what has happened and will happen. How has all this insanity become possible? How has fear and intolerance once again been allowed to control our feelings, thoughts and choices? Why do so many choose to follow paths that previously have led us all into the abyss? Thankfully, the Le Pen harpy was defeated, but let's not forget that one third of the French people voted for her, not to mention all those who did not vote at all.

While sitting in the car, my youngest daughter puts on a CD from a concert she heard in Florence. It is Vasco Brondi from Ferrara who is rapping. The beautiful Italian, a language suitable for poetry, fills the car while Brondi mirrors my thoughts:

Cadeva la sera

su una bella e malandata Europa multiculturale

su un altro bar che cambia gestione

su un altro eroe da dimenticare

Il giorno degli attentati hai scritto

per tranquillizzare tutti

che come sempre eri da quelle parti

ma non eri tra i feriti o tra i morti

E dove c’era un minareto o un campanile

c’è un albero in fiore tra le rovine

ci siamo noi due accecati dal sole

mentre cerchi di spiegare

cos'è che ci ha fatto inventare

La torre Eiffel

Le guerre di religione

Le sinfonie di Beethoven

La stazione spaziale internazionale

Le armi di distruzione di massa

e le canzoni d’amore.

The evening came

to a beautiful, lost, multicultural Europe.

To another bar that had changed owner.

To another hero who will be forgotten.

During the day of the assassinations, you wrote,

to calm all of us down,

that even if you had been there,

you were not among the injured or dead.

And where there is a minaret or a church tower,

there is a flowering tree among the ruins

where we two, dazzled by the sun,

are trying to explain

what created the

Eiffel Tower,

religious wars,

Beethoven's symphonies,

the International Space Station,

weapons of mass destruction

and the love songs.

Yes, how and why? What's happening around us? Back at home I sit by the kitchen table and read an interview with Marek Halter, a Jewish writer who is quite well-known in France, where his historical novels have sold millions of copies.

Halter is one of those Europeans living and working among us, with an almost unimaginable life history. He was born in Warsaw in 1936. His parents managed to escape the Nazis and brought their son with them to Ukraine, but they were soon by war and Stalinism swept to Moscow, eventually ending in Kokand in eastern Uzbekistan. In 1946, the family managed to return to Poland. In 1950, they came to France. Halter started studying mime under the famous Marcel Marceau and was admitted to the academy of arts. He became a rather successful artist, with a mixed style that occasionally may be considered as a reverberation of Nicolas de Staël's art.

After a successful exhibition in Buenos Aires in 1955, Halter moved there and stayed for two years, before returning to Paris, where he increasingly left the art for political journalism and activism. In 1991, Halter founded a French school in Moscow and began to commute between the Russian and French capital. In 1989, he had a great success with his novel La Mémoire d'Abraham, a romanticized description of the fate of his ancestors during two millennials. The novel has now been sold worldwide in five million copies. Then, a new novel followed almost every year.

Like so many other enthusiastic and popular authors who have used their eventful lives as sources for their stories, famous examples are Laurens van der Post and Jerzy Kosinski, Halter soon came to suffer embarrassing criticism from people who knew him or had lived in the same areas as he had. For example, did the Polish-Jewish partisan Michel Borwicz, write that Halter's autobiography "was stuffed with pure inventions". Something that does not prevent Halter from being a bold exposer of injustices, committed to the defence of dissidents around the world and not the least a convinced religious Jew, who nevertheless has exhibited a great understanding for Palestinians suffering from Israeli abuse.

Why recount Marek Halter's life story? Only as a reminder that there are people living among us, some are outstanding writers and scientists, who once were refugees not being welcome anywhere. While the majority of them were killed, the borders of Europe and the United States were closed to them. Some went in their desperation far away; ending up in Buenos Aires, Harbin, Shanghai, Sydney or Yokohama, while their friends and relatives were assassinated, confined and exterminated.

Marek Halter gave a congenial impression in the interview I read. He quoted Hanna Arendt's observation that: ”clichés, stock phrases, adherence to conventional, standarized codes of expression and conduct have the socially recognized function of protecting us against reality” We have to scrutinze ourselves; our fears, our chauvinism and conventional opinions. Only then might we try to imagine the thoughts and convictions of terrorists and politicians who nurture opinions and act in a manner incompatible with human decency and compassion.

Marek Halter believes that the current discourse on terrorism and uncontrolled immigration should not be allowed to blind us about what really matters, though I wonder if Halter did not fall into a trap created by such blindness when he with strong conviction argued that there was no doubt that the French would vote for Emanuel Macron. After two weeks of waking up to shocking news about the triumphs of Trump and Brexit, I do not longer pay any attention to such wishful thinking. However, I was fascinated by Halter's thoughts about the Trojan horse:

By shrewdly increasing and aligning personal difficulties, as well as social deficiencies, ISIS´s propaganda is extremely successful and it is in this context we have to fight and defeat this beast. ISIS is our time´s Nazis, who in the name of their distorted ideals are happy to sacrifice the lives of youngsters. It is quite clear that terrorists want Marine Le Pen to win the elections. For them, the National Front Leader is a perfect Trojan horse, which can be used to pollute French society with hate, intolerance and racism, something that is strengthening the extremists and other fanatics and will inspire proselytes to ISIS´s hate-mongering ideology.

Younger people than I probably associate Trojan horses with malicious computer programmes breaking into our computers to destroy or steal useful information. There are a lot of such horses, most of them based on something that is called social technology. Through psychological manipulation, data abusers make their victims reveal confidential information allowing them to steal their hard-won savings.

For example, a computer felon may engage in phishing. The villain sends an e-mail that appears to come from a legitimate enterprise - a bank or a credit card company - which wants to "verify" information by linking you to a fraudulent webpage, with a fake logo and alleged information where you are asked to fill in a form revealing some of those codes that swarm around us and provide access to our assets.

Phishing might also take the form of "spear fishing". This from of deception make use of the wealth of information which is available about us, providing you with the impression that they know you quite well, or that you at least are known to them. By using such information they convince you that you should share your secret information with them. There are a lot of tricks to con you with. Most of them are based on our weaknesses - bad conscience, greed, cravings, curiosity, or vanity. Or simply our helplessness; someone offers to help you with your computer problems, but soon it turns out that they were wolves hiding in a Trojan horse.

Such horses are to be found everywhere, especially in these times. They appear to conceal everything - Desperate refugees who are denied access by being accused of protecting and concealing the very executioners and torturers who plagued and tortured them.

Fear of strangers and EU hostility act as Trojan horses, which in their interior conceal dark forces. Old fogies and angry young men, who want to reintroduce dictatorship and despair in a Europe, or the United States, areas which for a long time have been protected from war, starvation and other forms of social misery.

The fight against ISIS has become a Trojan horse concealing sinister or generally shady interests. It is believed that the interior of Trojan horses conceal Russians, Americans or terrorists, any kind of group that is in accordance with your fears concerning evil forces threatening to sneak into your safe existence to annihilate you and your loved ones.

Brave men and women have heroically disclosed fraudulent villains hiding within false flagged vehicles. For example the Swedish entertainer Karl Gerhard, who was one of the few who dared to save some of Sweden´s soiled honour during the awkward times when our coalition government made embarrassing concessions to the victorious Nazis. In Karl Gerhard's revue Golden Showers, staged in 1941, the Trojan horse was rolled onto the scene, as an easy-to-understand symbol of the Nazis infiltrating the Swedish democracy.

Out of the belly of the wooden horse, painted in a folkloric manner, four girls dressed in dirndl dresses stepped out, dancing to a Tyrolean tune, which changed into a German march when an elegant Karl Gerhard stepped out of a column (the fifth one) under the horse, singing:

Out of history´s dirt and mould

comes a scary ghost.

Even old Greece, we are told

had an unpleasant host

of xenophobes crushing hope and joy,

hiding in an infamous beast

that was rolled up towards Troy

to squash relief and feast.

In a Europe where many a girl and boy

are taught that chauvinism is Europe´s soul,

they now roll up the horse from Troy,

to play the leading role.

The infamous horse from Troy

by democracy saddled and shoved.

is presented as a harmless ploy,

though it´s both feared and loved.

History repeats itself. The Trojan horse is once again placed in the middle of Europe, where we all can see it quite clearly. Shall we allow its vermin to spread among us? Let the old dragons and demons crawl out of its belly to once again destroy democracy, tolerance and unity?

For centuries, people have been fascinated by the treacherous horse and its murderous interior. The first known presentation of the beast is on a fragment of a fibula, a decorated buckle used to hold a mantle in place. Here we may discern the horse´s wheeled front legs next to a strange pot-shaped creature with two legs.

The fibula, which may be seen in the British Museum, dates back to 680 BC, 120 years after the Iliad and the Odyssey were written down. Manufactured somewhat later is a more complete presentation of the infamous horse at a funeral urn in the museum of the island of Mykonos, where the warriors have not hidden themselves, but are visible sitting by open windows on the side of the horse.

The story of Troy spread far and wide. We do, as an example, find the wheeled horse on a Ghandara relief from 100 AD. Ghandara was an ancient kingdom with its centre in today's Peshawar Valley in North-western Pakistan. Typical of the Ghandara style is a mixture of East and West. The warriors surrounding the horse are dressed like Greeks, while the woman in the doorway (Helen?) is depicted as an Indian dancer.

Ever since my grandfather told me about the Trojan horse, I have been fascinated by that strange story. Early on I devoured the stories about Troy and Odysseus's voyages and they have since followed me throughout life. The story about the mighty wooden horse hiding warriors. So crazy! How could the Trojans have been so extremely gullible that they could bring such a strange contraption into their city? Especially as so many of them knew that there was something fishy about it.

When they found the giant wooden horse among the remains of the fortified camp of the Greeks, the excited Trojans shouted that it should be burned to ashes, that they should throw their spears deep into its woodwork to listen to screams from confined Greeks and watch how their blood sipped trough the sides of the horse, or dragging it to a cliff and plunge it into the depths. As Virgil writes in his powerful Aeneid: "Fling it into the seas or torch the thing to ash, or bore into the depths of its womb where men can hide!"

To my delight I recently gained access to the Deutsches Archälogisches Institute´s large library here in Rome, which houses a complete collection of Loeb Classical Library Books. I could thus read the most famous tales about the Trojan horse. These are not found in the Iliad, but in a few sections of the Odyssey, in the Aeneid and particularly in Quintus Smyrnaeus´s  undeservedly forgotten, dramatically and brutally told Posthomerica from 400 AD, which is at its best in its fervent depictions of Troy´s blood drained destruction by “ferocious" Achaeans. But, let me take it all from the beginning, trying to combine some of the texts I have read:

After ten years of exhausting fighting, war fatigue had become endemic in the Greeks' war camp. Their great hero, Achilles, had been killed by an arrow from Paris´s arch. The same man who through his abduction of Helen had become the origin of the devastating war, also became the one who ended the life of the divine Achilles, called divine due to his constant quest for perfection in everything and his almost inhuman ruthlessness and incredible strength in battle.

Perhaps the gods were not any longer on their side? Nevertheless, a powerful symbol of the presence of the gods remained - Achilles armour, a thing of both good and evil. His best friend, Patroclus, had died in battle outfitted in Achilles´s armour, something that had caused the Trojans to believe he had been the dreaded Achilles, returning to the battlefield after several weeks having secluded  himself in his tent, embittered after the Greeks´ leader, Agamemnon, had taken his beloved slave Briseis from him.

The Trojans stripped Achilles´s armour from the dying Patroclus and after mocking him for playing the role of the incomparable Achilles, they tried to hinder the Greeks from retrieving his body. A violent battle developed around Patroclus's naked corpse, which the Greeks finally managed to bring to Achilles. The sorrow after his friend infuriated Achilles. The only manner for soothing his enormous pain was to kill as many Trojans as possible and finally quench his first for revenge by annihilating, and furthermore debase the corpse of the warrior who had mocked and killed Patroclus - Hector. But, Achilles lacked his armour and in his despair Achilles turned to his mother, the sea goddess Thetis, who convinced Hephaestus, god of blacksmiths, craftsmen and artisans, to forge the most magnificent armour and shield ever crafted.

When Achilles was killed by Paris, Odysseus and Ajax the Telamonian succeeded in retrieving his body. The mighty Ajax carried the fallen warrior while Odysseus held the Trojans at bay. After in the same urn having mixed the ashes of Achilles with those of Patroclus, Thetis declared that the warrior who had been decisive in the rescue of her son's corpse would inherit his armour. Odysseus and Ajax quarrelled about who was most worthy of obtaining the inimitable armour. To be as impartial as possible the Greeks asked some captured Trojans to testify about who had fought the hardest to save the body of Achilles. They replied that Odysseus had dealt most of the deadly blows, while the mighty Ajax "only" had carried the armoured body. Odysseus was presented with the armour and Ajax became outraged. Without a word he went off to his tent, while bitterness and hatred raged within him. Was he not a greater warrior than Odysseus? Could that cheating swindler have been able to drag off the armour-weighted body by himself? 

Locked into his dark loathing Ajax did not seem to notice neither his wife, nor his son. Overtaken by his humiliation he could not sleep. Finally he rushed out into the night.  With his sword in the ready he dashed in among the cattle of the Greeks and in an unbounded fury he began to hack the hapless creatures to pieces. When Ajax bloody and exhausted dropped to the ground, the Greeks had come out of their tents and were with horror watching the gored cows and the blood-spattered Ajax. The carcasses oozed in the cool morning air. Ajax stumbled towards his tent, took leave of his wife and son, went out again, drilled down his sword's hilt into the ground, then he threw himself on the blade.

The story is typical of the Iliad, among intrigues and violent battles, outlandish personalities and amazing life experiences emerge, which through their absurdity remain in the memory of the reader and after all, tell us a great deal about us humans. The skilled writer also tends to spin his stories around amazing objects - like the armour of Achilles and the Horse of Troy.

Now, Odysseus was the main hero of the entire Greek army and when outfitted in Achilles´s armour a strong sense of power and pride filled him to the brim. The war could be won, and it would be won thanks to him! Odysseus was similar to several other of the Homeric heroes, a composite character. He could be moved to tears, for example when he in the Oddyssey listened to how the poet Demodocus sang about the mighty feats of the Greek heroes, or when he met their tragic shadows in the Underworld. He also nurtured a sincere love for his wife and son. Nevertheless, Odysseus could also be awe-inspiring and unreliable. Like many of the Greek warriors, Odysseus was obsessed by fame and prominence, mixed with a profound contempt for those whom he considered to be weaker than himself. Vergil, who obviously loathed Odysseus´s role as Troy's destroyer, called him in his Aeneid for the "iron-hearted" Odysseus. 

Odysseus saw it as his unique task to conquer and sack Troy at all costs, something that could happen not only through brutal force, careful planning was also necessary. Odysseus therefore decided, along with the loyal, princely warrior Diomedes, to sail to the island of Skyros to convince Neoptolemos, Achilles only son, to join forces with them. Neoptolemos was known to be just as impulsive and violent as his father. Quite rightly Odysseus assumed that young Neoptolemos, he was still a teenager, but already as strong as his father, would be eager to avenge Achilles´s death and that he even might try to surpass his father in fierce boldness.

After Neoptolemos had proven to be the only one able to lift up and throw Achilles´s legendary spear, the Pelion, Odysseus understood that he had been right in assuming that the youngster's efforts could be as crucial as those of Achilles and to tie the hero's son closer to himself, he gave him Achilles´s armour and shield, a gesture greatly appreciated by all the Greeks. Under the leadership of Neoptolemos, they immediately attacked the Trojans and inflicted severe losses. The war was about to turn to the benefit of the Greeks.

Highly pleased with himself, Odysseus took Neoptolemos and Diomedes with him to the island of Lemnos. There he had left Philoctetes all alone ten years earlier. The reason for this drastic decision was that Philoctetes, who had been Heracles friend and inherited his bow and poisoned arrows, had been bitten by a poisonous snake. The wound had not healed and been infected in such a way that its stench became so unbearable that it affected the well-being of the Greeks. Odysseus persuaded the Greek warlord Agamemnon that their fleet had to leave Philoctetes behind.

Since then Philoctetes had had a miserable life on the deserted island, avoided like the plague because of his unbearably stinking wound. But, Odysseus had by a soothsayer been told that it was Philoctetes who with his poisoned arrows finally would kill Paris, Achilles´s slayer. The only one who would be able to convince the unmatched archer to come with them to Troy would be young Neoptolemos, who, at the time of Philoctetes´s abandonment had been far too young to participate in the Trojan expedition. At that time had Philoctetes, when he found himself so treacherously abandoned, screamed after his disappearing brothers-in-arms that he would never ever help those Greeks who so deceitfully had left him alone on the island with his stinking foot.

Obviously, Philoctetes became furious when he spotted Odysseus. Nevertheless, he softened when he listened to Neoptolemo's desperate pleas for help. To everyone's delight, Podalirius, the Greek´s most efficient physician, son of the healing god Asclepius, was able to cure Philoctetes´s foetid foot. Immediately afterwards, Paris became deadly injured in one hand by one ofPhiloctetes´s poisoned arrows. Helen, who was still in love with Paris, rushed in her despair up to the slopes of Mount Ida to find the wood nymph Oenone, the only creature who knew an antidote to Heracles´s arrows. But it turned out that Oenone once had been abandoned by Paris in favour of Helen and she now refused to help her former lover and her beautiful rival. The poisoned Paris died in Helen's arms.

Odysseus diligently spied all over the place, listening to all sorts of rumours and had his informants everywhere. In this way he learned that Helenus, like Paris and Hector a son of the Trojan king Priam, angry and bitter was living as a hermit in the woods of Mount Ida. When Paris died, Helenus asked his father to marry the widow of Paris. However, after Hector's death, Priam had given his brother Deiphobus command over Troy's troops and in connection with this forced Helen to marry him. Helen detested Deiphobus, who was a drunkard, and in irritation over his father´s and brother's betrayal and well aware of Helen's contempt for Deiphobus, Helenus had moved far away from the city. Now he was captured by Odysseus henchmen. Helenus, who like his sister Cassandra was a seer, was well-versed in all the secrets of Troy.

Under torture Helenus was forced to reveal that the Trojans firmly believed that as long as Athena's sculpture, the so-called Palladium, was in her temple within the walls of Troy, the city would never fall to a foreign army. Together with Diomedes, Odysseus sneaked into Troy to steal Athena´s effigy. They killed the temple guard, but while the two cronies were breaking down the goddess´s statue from her altar, the priestess Theano, armed to the teeth, rushed in and declared at the top her voice that she would with her violent screams wake up the entire town in defence of its invaluable Palladium. Odysseus silenced Theano by declaring that if she concealed the theft, he could guarantee that her husband Antenor, who was known as willing to negotiate peace with the Greeks, and her entire household would be spared when the Greeks stormed the city, something that now was inevitable. Theano promised to keep quite. Odysseus later convinced the Greeks to honour his deal with Theano.

Diomedes and Odysseus brought with them the Palladium. Diomedes was the only mortal being who, besides Heracles, had succeeded in wounding a god and his weapons, like the armour of Achilles, had been forged by Hephaestus. However, if Diomedes was unconventional and pure-hearted, Odysseus was cunning and could sometimes prove to be an extremely deceitful friend. Something he revealed when he and Diomedes dragged the Palladium through the night.

Odysseus wanted all the honour of Troy's fall for himself and when he saw the stronger Diomedes struggling with the Palladium, he apologized himself and said he had to tie up his sandal. When Diomedes turned his back on him, Odysseus drew his sword with the intention of running it through Diomedes and bring the Palladium to the Greeks by himself, claiming that Diomedes had been killed by the Trojans. However, the moon came out from behind a cloud and made the sword of Odysseus to gleam. Diomedes noticed the flash of bronze, turned around and found that his friend stood behind him with a raised sword. He threw himself on Odysseus, pressed him to the ground, tied up his hands and securely fastened the Palladium to the back of his sneaky friend, while he with the flat side of his sword was rapping Odysseus´s upper arms to force him to stumble towards the Greek quarters. Ajax spared Odysseus's life because he had realized that his plans and endless scheming were necessary for defeating the Trojans.

Assiduously Odysseus continued with his meticulous planning for the final demise of Troy. After the torture of Helenus, he now knew how bitter Helen had become after Paris's death and her unfortunate marriage to Deiphobus. According to Helen's own story, as she told it to Odysseus´s son Thelemachus in the Odyssey, Odysseus had sought her up inside Troy:

By flogging his own body till it showed all the marks of ill-usage he made himself look like a slave, and with a filthy rag across his back he slunk into the enemy city and explored its streets. […] I was the only soul who pierced through his disguise, but whenever I questioned him he was clever enough to evade me. However, the time came when he let me bathe and anoint him, and at last, after I had given him some clothes to wear and solemnly sworn that I would not disclose his name to the Trojans before he returned to the huts by the ships, he gave me full details of the Achaean´s plans.

Odysseus now eagerly awaited a sign from the gods and it finally came in the shape of a dream. Epeius, an architect and craftsman, had in his sleep seen how Athena had bent over him and ordered him to build a huge wooden horse. It would be able to accommodate fifty men, fully dressed in armour and the goddess would guide Epeius in his work. In the Aeneid Virgil wrote that "ship timber" was used to construct the horse and that was probably the reason to why the horse in Wolfgang Petersen's epic movie Troy from 2004 appears to have been constructed of parts from demolished ships.

However, Quintus Smyrnaeus writes that it was made from carefully selected wood from “the shagged mountain heights of the Hellespont's shores.” Other authors mention that the horse was built with the reddish wood of dogwood. The horse was completed in three days and was a masterpiece, “the streaming tail, the ears, the lucent eyes - all that which lifelike horses have. So it grew like a live thing more than a human work, for a God gave to a man that wondrous craft.” It was so excellently crafted that the tiny gaps where the trapdoor was fitted into the horse's belly could not be discerned with the naked eye.

Inside the horse it was crowded and hot and the confined warriors had to be absolutely quiet. They could not even move, since their heavy armour could squeak and warn the Trojans about their presence. They suffered and sweated.

Soon the Trojans came out of their walled city to marvel at the mighty wooden horse, which stood alone among the remains of the Greeks' camp. Epeius had on its belly engraved the words: “For their return home, the Greeks dedicate this thankoffering to Athena." The bewildered Trojans discussed among themselves what to do with this enormous, abandoned wooden horse. They admired its perfection, read the inscription and wondered about it. Could it not in all its utter absurdity, after all be a strange and hallowed gift to Athena. Their livid discussions were interrupted when a dirty, excited Greek was brought to Priam, the Trojans' revered king. The young man, who was called Sinan, had been discovered trembling from fear among the reeds by the river of Scamander.

Priam talked kindly to the upset Greek and asked him to explain why he had been left alone on their shores. The distraught youngster declared that he had been chosen to be a sacrificed to the gods. The lot had fallen on him to ensure a safe return for the Greek fleet. The Greeks, who always had been counting upon Athena's benevolent patronage, had been utterly terrified when her statue, the Palladium, which Diomedes and Odysseus had stolen from Troy, suddenly fell to the ground. They put it back again and moored it securely to the altar. Nevertheless, it fell down again, not once but twice. Then they summoned their high priest, Calchas, who enthusiastically supported by Odysseus had demanded that Sinan had to be sacrificed and that it was now high time to break the siege and leave Troy's beaches. If Athena was against them, they could not win the war. In addition, Epeius had had a dream that was interpreted in such away so that the Greeks had to appease Athena further by making the wonderful horse as a sacrificial gift, more remarkable than anything else. It would be so huge, beautiful and absurd that it would astonish the Trojans, at the same time as they would be unable to bring it through the gateway to Troy. The intention was to make the Trojans burn the wooden horse on the beach and thus provoke the wrath of Athena, who would destroy Troy, and the Greeks did not have to lift a single finger in support of the destruction.

Sinan's story was broken off by wild screams from the priest Laocoön, who came running towards the horse, closely followed by his two sons, while shouting: “Trojans, never trust that horse. Whatever it is I fear the Greeks, especially bearing gifts." With great force he threw a lance deep into the horse's side. The weapon vibrated violently and from the inside of the horse the reverberation of high-sounding bronze was heard together with creepy death rattle. The Trojans were stunned by fear and hesitation - were warriors hidden inside the daunting contraption, or were the frightening sounds a warning from Athena?

The suspicion that gods were involved in it all was confirmed when the earth under Laocoön began to shake violently. The legs of the priest trembled uncontrollably, his eyes rolled in their sockets. Desperately he pressed his hands against his temples, complaining it felt as if his head would burst into pieces. He fell to his knees, while his eyes exploded and blood gushed across his cheeks. But despite being struck by aching and sudden blindness Laocoön stumbled towards the altar of Poseidon, which centuries ago had been erected on the beach. His sons brought forth a flower-adorned bull as a gift to Poseidon, god of horses and oceans.

The Trojans and the Greek Sinan silently watched the doings of the blind Laocoön. While his sons gathered firewood for the sacrifice, Laocoön turned his empty eye-sockets towards the Trojans, shouting: "This is a deceitful deception planned by the Achaean chiefs. I will through this sacrifice demonstrate that I´m right!" As with most characters of the Iliad, Laocoön had a complicated life story.

Laocoön had been an Apollo priest and as such sworn to celibate, though he was already married and had further aggravated his god by making love to his wife in front of his effigy. Consequently, Laocoön was disgracefully deposited by the Apollo worshipers. This happened when Poseidon's priest had been stoned to death. After refusing to sacrifice to Poseidon for generating storms and other misery preventing the Greek fleet from reaching the shores below Troy. After the death of Poseidon's priest, Laocoön was by lot chosen to be his successor.

Laocoön thus found himself in a sensitive position, as a former Apollo priest he had to prove himself worthy of the trust the Trojans had bestowed upon him as Poseidon's servant. Despite his blindness and desperation, Laocoön could with the help of his sons proceed with the slaughter of the bull and present a burnt offering to Poseidon. Vergil wrote how Aeneas later told Queen Dido of Carthage what had expired:

Laocoön, the priest of Neptune picked by lot, was sacrificing a massive bull at the holy altar when – I cringe to recall it now – look there! Over the calm deep straits off Tenedos swim twin, giant serpents, rearing in coils, berating the sea-well side, plunging toward the shore, their heads, their blood-red crests surging over the waves, their bodies thrashing, backs rolling in coil on mammoth coil and the wake behind them churns in a roar of foaming spray, and now, their eyes glittering, shot with blood and fire, flickering tongues licking their hissing maws, yes, now, they´re about to land. We blanch at that sight, we scatter. –Like troops on attack they´re heading straight for Laocoön - first each serpent seizes one of his small young sons, constricting, coiling around him, sinks its fangs in the tortured limbs, and gorges.

Vergil suggested that it was Athena who had sent the monstrous snakes, but other writers seem to agree that it was Apollo who did it, to punish a distrustful servant who had decided to serve another god and in his name tried to impress the Trojans. A powerful Hellenic sculpture in the Vatican depicts Laocoön and his sons' painful deaths in the embrace of snakes. We can clearly perceive the despair of Laocoön when he has realized that the gods wished for his death and that all hope had evaporated.

Most Trojans confronted with the horrifying scene became convinced that Sinan had spoken the truth. In fact, he had skilfully performed a drama orchestrated by Odysseus and the men who were locked inside the horse's belly attentively listened to Sinan´s skilled acting. With great effort the Trojans dragged the horse towards their walled town, ignoring that they, on no less than three occasions, all had heard indistinct whining and metal clanking from the interior of the huge wooden contraption they were struggling with.

The Trojans tore down the brickwork above the city gate so the horse could pass, when it had arrived inside the walls its exhausted haulers were met by a strange sight. Among a frenzied group of Bacchae and in the company of her estranged husband, Helen had come to meet them. Three times she circled dancing around the horse all the while, with a cuddly voice, she imitated the voices of the wives of the confined warriors. She called their names, enticing them. Confined in the crummy darkness within the horse, the men did not know what to believe. Helen imitated the voices so cleverly that several of the cramped men thoughtlessly came close to respond to Helen´s alluring calls. Anticlus became so convinced that his wife Laodamia was calling for him that he opened his mouth to answer, but Odysseus held his hands so hard across his mouth and throat that he choked him to death.

Why did Helen after previously explaining to Odysseus that she was prepared to kill her husband Deiphobus and return to Menelaus, act as she did? When she apparently confidently and together with Menelaus, much later in the Odyssey recounted the episode to Odysseus´s son Telemachus, her husband tried to explain Helen´s behaviour as an incident of transient insanity induced by a cruel god, in the light of her later actions it might appear as if Menelaus had been right.

In the depth of the night, the Greeks sneaked out of the horse and signalled with torches to their comrades, who in the dark had surrounded Troy, that the coast now was clear and a brutal plunder and massacring could begin. Crazed by previously restrained rage and an uninhibited bloodthirst, like a flock of furious predators, they robbed, raped and killed the startled, drowsy and hangovered Trojans.

Among the worst beasts was Neoptolemos, who in search of the aged Priam, rushed into the palace where, despite the protests of his wife Hecuba, the aged king had armed himself and hobbled along to stop Achilles´s son's crazed rampage. As he followed Hecuba towards the altar of Zeus, placed in the middle of their palace, Priam met with his youngest son, Polites, who severely injured rushed to him, closely followed by Neoptolemos who caught the defenceless boy and slammed him against the marble floor, crushing his skull. Priam faintly hurled his lance towards his son's killer, but Neoptolemos effortlessly blocked it with his shield and grabbed Priam, who had stumbled in Polites´s blood, by his grey hair and dragged the old man to the altar where he buried his sword to the hilt in the king's body.

Neoptolemos then searched for Astyanx, son of Hector and Troy's crown prince. He found the boy in his father's tomb chapel, where his mother Andromache had hidden him. Neoptolemos tore the child from the arms of his mother, rushed up on the walls of Troy and threw down Astynax from the city's highest tower.

While this was happening, Aeneas tried to offer as much resistance as he could muster by collecting a gang of Trojan warriors to attack the Greeks, like a "wolf pack chasing after blood during a foggy night, blindly hounded by wanton, furious hunger." But all was futile, they were decimated one by one, and Aeneas was soon alone rushing through streets and palaces where the Greeks plundered, raped and murdered. He found Helen crying behind Hestia´s altar, "terrified, anticipating the Trojans´ revenge, now when Troy was lost due to her crazy love, terrified by the rage of the Greeks and the anger of her disposed husband." At the sight of the scared woman, Aeneas felt a surge of hot anger, lifting his sword while thinking ”a thing of loathing cowering at the altar. Helen. Out of it flared the fire inside my soul, my rage ablaze to avenge our fallen country - pay Helen back, crime for crime.” Then he imagined he heard the voice of his deceased mother: "What is the use of succumbing to such a meaningless anger? Save instead your wife and son, hurry to them!"

Aeneas left Helen to her fate and immediately after him Menelaus rushed in, catching sight of his runaway wife. Raging from anger and jealousy he raised his sword, but Helen who had bared her breasts awaiting Aenea's death blow was so desperately beautiful that Menelaus dropped the sword, and instead of killing her took the traumatised Helen in his arms and showered her with kisses. Then they rushed into Deiphobus bedroom where he drunkenly fidgeted with his armour. Together Helen and Menelaus hacked him to pieces. A long time later, Aeneas met in Hades Deiphobus´s mangled shadow that bitterly lamented that: ”My own fate and the deadly crimes of that Spartan whore have plunged in this hell.”

How Menelaus spared Helen was briefly mentioned by Aristophanes in his comedy Lysistrate, where women agree to organize a love strike to prevent their men from fighting. When one of the women wondered if their husbands would not be furious if they averted their love, Lysistrate laughed and said that desire could overcome violence:

How? Well just imagine. We´re at home, beautifully made up, and we walk around the house wearing sheer lawn shifts and nothing else; the men are all horny and can´t wait to leap on us; and we keep our distance and refuse to come to them – then they´ll make peace soon enough, you´ll see.

Her friend Lampito added:

Didn't Menelaus drop his sword, I'm thinking, when he got but a wee glimpse of Helen´s twa wee apples.

Beauty and passion were Helen's blessing and curse. It was her infatuation with Paris that caused a bloody war. A passion described by Sappho in a poem from the early 500's BC, partly preserved in a beautiful fragment.

Some believe a team of cavalry, others infantry

And still others a fleet of ships, to be the most beautiful

Thing on the dark earth, but I believe it is

Whatever a person loves.

It is very easy to make this

Clear to everyone, the one who by far

Outshone all humankind in beauty,

Helen, abandoned her high-born husband

And sailed away to Troy with no thought whatever

For her child or beloved parents, lead astray by Eros … lightly.

In the Iliad Helen accused Aphrodite for her tragic fate. After she had witnessed how Paris nearly had come to been killed by Menelaus while they fought a duel outside the walls of Troy, watched by both Greeks and Trojans. On her way to her seat, placed next to King Priam on a dais on Troy's parapets, from which she would witness the duel, Helen was followed by accusatory glances from the Trojans: "There´s the one who caused us so much suffering" they whispered to each other. However, the revered old men around Priam throw admiringly looks after her, murmuring:

Who on earth could blame the Trojan and Achaean men-of-arms for suffering for so long for such a woman´s sake? Indeed she is the very image of an immortal goddess.

When Helen had witnessed how mighty Menelaus had fought for her sake and how Paris had been rescued to life only by Aphrodite´s involvement when she opened the strap to his helmet, which Menelaus had seized and dragged up so he could be able chop off Paris´s head. Helen was seized by the arm by Aphrodite who had appeared next to her. Helen accused her:

Lady of mysteries, what is the object of this mummery? Now that Menelaus has beaten Paris and is willing to take home his erring wife. […] So you begin by coming here, and try to lure me back to Paris. No; go and sit with him yourself. Forget that you are a goddess.  Never set foot on Olympus again, but devout yourself to Paris. Pamper him well, and one day you may be his wife – or else his slave. I refuse to go and share his bed again – I should never hear the end of it. There is not a woman in Troy who would not curse me if I did. I have enough to bear already.

When Paris bloody and beaten returned to Helen, her love and tenderness toward him returned and all her desire for Menelaus evaporated. It was for Paris´s sake she had abandoned everything. It was because of their love that Troy had been plunged into misery and thousands of men had died. How could she let him down now? Perhaps Helen's dilemma was best described in Ludovic Halevsky's libretto to Offenbach's hilarious and frivolous opéra bouffe La belle Hélène, in which he had transformed Homer´s Troy into a seaside resort where silly deities and equally hare-brained Homeric heroes are involved in complicated intrigues to gain the favours of beautiful, but equally ridiculous women. In an aria, Helen explains that she is a hapless victim of her own beauty: 

Oh! How unhappy we are!

Beauty, that fatal gift from above!

We must fight against men,

we must fight against the gods!

I fight with valour.

I fight, but it's useless.

For if Olympus wants me to fall,

one day or another, it will happen.

Tell me, Venus, what pleasure did you find

in showering me with such assets?

More than the ravages of brutal men, it is the tragic fate of women, which gets hold of the reader in the ferocious depictions of Troy's fall and its tragic aftermath. The proud Andromache, Hector's beloved wife, who was forced to witness how her husband's corpse was dragged around Troy's walls after Achilles chariot, how had seen her entire family being massacred and how her only son Astyanax had been ripped out of her arms by the ruthless Neoptolemos, who furthermore had sacrificed her beloved sister-in-law Polyxena on the grave mound of Achilles – the Greek hero had been violently in love with Polyxena. As a final humiliation, Andromache became enslaved by Achilles's brutal son, and after his death, she became a wife of two more men.

Polyxena´s mother Hecuba, who had her husband and several sons and daughters brutally murdered by Achilles and his son, ended up as being passed on as a slave to Odysseus, but after maddened by fury she had gouged out the eyes of Polymestor, she lost her mind completely. During the war she had confided her favourite son Polydorus to the care of Polymestor, though this unreliable king had cowardly murdered Polydorus when he was reached by the news of the Greek victory. When Odysseus rebuked her for her violent temper Hekuba began to bark and the legend states that she was turned into a bitch, or a werewolf. Dante met her in the Inferno:

… then did Hecuba,

a wretch forlorn and captive, when she saw

Polyxena first slaughter´d and her son,

her Polydorus, on the wild sea-beach,

next met the mourner´s view, then reft of sense,

did she run barking like a dog:

Such mighty power had grief to wrench her soul.

Maybe most tragic of all of the surviving Trojan women was Cassandra. Even she a daughter of Priam and Hecuba. Cassandra had as a priestess and sybil been consecrated to Apollo, but when the god violently seized the extraordinary beautiful Cassandra and asked to make love to her, Cassandra rejected his approaches and the snubbed god spit her in the mouth and declared that all her prophecies should be true, but no one would ever believe in her.

Cassandra also appeared by the side of the Trojan horse, soon after Helen had performed her strange dance around it. The sybil entered into a divine trance and like a roaring lioness, with the long, soft and undulating hair flying around her beautiful face and wide opened eyes, she declared:

O wretches! Into the Land of Darkness now we are passing; for all round us full of fire and blood and dismal moan the city is. Everywhere portents of calamity Gods show: destruction yawns before your feet. Fools! Ye know not your doom: still ye rejoice with one consent in madness, who to Troy have brought the Argive Horse where ruin lurks! Oh, ye believe not me, though ne'er so loud I cry! 

However, the Trojans rejected and scoffed her:

Why doth a raving tongue of evil speech, daughter of Priam, make thy lips to cry words empty as wind? No maiden modesty with purity veils thee: thou art compassed round with ruinous madness; therefore all men scorn thee, babbler! Hence, thine evil bodings speak to the Argives and thyself! For thee doth wait anguish and shame yet bitterer than befell presumptuous Laocoön. Shame it were in folly to destroy the Immortals' gift.

They pushed her back when Casssandra rushed forward with an axe in one hand and a burning torch in the other, hindering her from coming close to the unfortunate horse. A furious mob hunted Cassandra down to the temple of Athena, where she pleaded sanctuary by the plinth of the goddess´s statue.

During the night, while Greek hordes overran the defenceless city, the brutal Ajax, to differ him from Ajax the Telamonian he was called Ajax the Lesser, ran to Athena´s temple, knowing that the beautiful Cassandra had hidden herself in there. Already knowledgeable about her horrible fate the sybil clung to the pedestal waiting for the cruel warrior to arrive. He came and raped her. When the poor woman tried to prevent Ajax from bringing her into captivity, she clung to Athena's image and it fell over them.

When Ajax appeared among the Greeks dragging the bleeding Cassandra after him, while she screamed that he had defiled Athena's sanctuary, a furious Odysseus demanded that Ajax had to be stoned to death, when his comrades-in-arms hesitated, he explained "Do you not understand that through his thoughtless brutality he has brought the goddess's wrath upon us. She who always has protected us!" Nevertheless, the Greeks pardoned Ajax, but took the beautiful Cassandra away from him, passing her on to Agamemnon.

Thus ends the tragic story of the Trojan Horse in a powerful final, orchestrated by the incomparable Aeschylus in his drama Agamemnon, from the 400's BC.The key scene of Aeschylus’s drama is when Agamemnon's wife Clytemnestra opens the door for Cassandra to hers and Agamemnon´s palace in Mycenae, asking her to participate in the sacrifice of a bull, intended to be an act of thanksgiving for her husband´s safe return home.

In fact, Clytemnestra and her lover Aighisthus planned to murder both Agamemnon and Cassandra, as revenge for Clytemnestra´s husband sacrificing their daughter, Iphigenia, ten years earlier, just to safeguard the Greek fleet´s journey to Troy. During the absence of Agamemnon, Clytemnestra had comforted herself in the company Aeghisthus and through the murder of the Master of the House, the two lovers now wished to marry and thereby gain control of the wealth and power of Agamemnon.

Obviously, in her capacity as a powerful sibyl, Cassandra was already familiar with the moment of her own death and the misery that would result from that unfortunate murder. In front of the gates of Agamemnon’s palace, Casandra became rigid and did not utter a single word. Agamemnon had already entered and Clytemnestra reminded Cassandra that she had against all odds survived the slaughter at Troy and gained the confidence and protection of Greece's richest and most powerful king, she should thus show some gratitude for the goodwill of the gods.

When Clytemnestra had disappeared into the palace, Cassandra's stunned silence ceased and she embarked on a god-inspired dithyramb, re-counting the blood-drenched history of the Atreus House. How it was being persecuted by the Erinyes, the wanton goddesses of revenge:

The house that hates god, an echoing womb of guilt, kinsmen torturing kinsmen, severed heads, slaughterhouse of heroes, soil drenched by streaming blood.

”Aieeeee!” Cassandra screamed without any apparent sense, time after time. ”Aieeee! Earth – Mother – Rape of the Earth! Apollo, Apollo!”

A powerful dialogue, not much different from the questions, answers and prayers sung in a Catholic mass, developed between Cassandra and a choir of old men, trying to understand and soften her rage. However, Cassandra was a prophetess, who furthermore had experienced the senseless violence that Agamemnon and his men had bestowed upon Troy and how this rape of an entire nation already was affecting the perpetrators. Now it was Agamemnon's turn to be sacrificed and Cassandra was forced to follow him in death. But, Cassandra let herself be sacrificed with open eyes and without fear. She knew what it meant to be a victim. She knew the truth behind everything and even if her prophesies were not believed, she could not be bullied anymore. She knew that her voice would be heard after her death and its message finally be rooted in the hearts of people. She also knew that the future was dark: ”Lust for power never dies – men can never have enough.”

Cassandra's condemnations and warning words would be echoing throughout the centuries - and although she was forced to die, her voice reverberated into the future.

So he [Agamemnon] goes down and the life bursting out of him  -

Great sprays of blood, and the murderous shower

Wounds me, dyes me black and I, I revel

Like the Earth when the spring comes down,

The blessed gifts of god, and the new green spear

Splits the sheath and rips to birth in glory.

Thus ends the story about the Trojan horse, pregnant with the message of Cassandra. Burn the Trojan horses before it's too late! Chase out those hiding inside them. Force them out into the glaring light! And if we do not succeed in doing that - let our youngsters do it. They are our hope for a better future. Let them rejoice in a new spring, think about and secure their children's future, something our generation so shamelessly have neglected. Never let our vigilance against intolerance, ruthlessness and selfishness disappear and die. Do not let outer appearances deceive us. Do not buy a pig in the poke.

Apollodorus (1956) The Library, part II. London: The Loeb Classical Library, William Heineman. Brondi, Vasco (2017) La luci della centrale elettrica: Coprifuoco. https://www.youtube.com/watch?v=PJ098cHaOrU Fagles, Robert (1977) The Orestia: Agamemnon, The Libation Bearers, The Eumenides. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Fagles, Robert (2010) Vergil: the Aeneid. London: Penguin Classics. Guerrera, Antonello (2017) “Marek Halter: ´Vogliono far vincere i Fascisiti ma la Francia saprá resistire all´odio´,” in La Repubblica, 21 april. Johnson, Marguerite (2007) Sappho. London: Duckworth. Kirkpatrick, Robin (2012) Dante Alighieri - The Divine Comedy: Inferno, Purgatorio, Paradiso. London: Penguin Classics. Quintus Smyrnaeus (1913) The Fall of Troy. Cambridge, MA: The Loeb Classical Library, Harvard University Press. Rieu, Emile Victor (1980) Homer: The Iliad. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Rieu, Emile Victor (1986) Homer: The Odyssey. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Sommerstein, Alan H. (2002) Lysistrata and Other Plays. London: Penguin Classics.

Inför valet i Frankrike har jag undrat över vad som har hänt och kommer att hända. Hur har allt detta vansinne blivit möjligt? Hur har rädsla och intolerans åter kunnat tillåtas styra våra känslor, tankar och val. Varför väljer så många att följa stigar som tidigare lett oss i fördärvet. Tack och lov besegrades Le Pen-tanten, men låt oss inte glömma att en tredjedel av det franska folket röstade på henne, för att nu inte tala om alla de som inte röstade alls.

Medan vi sitter i bilen sätter min yngsta dotter på en CD med musik från en konsert hon hört i Florens. Det är Vasco Brondi från Ferrara som rappar. Den vackra italienskan, ett språk som väl lämpar sig för poesi, fyller bilen alltmedan Brondi tolkar mina känslor:

Cadeva la sera

su una bella e malandata Europa multiculturale

su un altro bar che cambia gestione

su un altro eroe da dimenticare

Il giorno degli attentati hai scritto

per tranquillizzare tutti

che come sempre eri da quelle parti

ma non eri tra i feriti o tra i morti

E dove c’era un minareto o un campanile

c’è un albero in fiore tra le rovine

ci siamo noi due accecati dal sole

mentre cerchi di spiegare

cos'è che ci ha fatto inventare

La torre Eiffel

Le guerre di religione

Le sinfonie di Beethoven

La stazione spaziale internazionale

Le armi di distruzione di massa

e le canzoni d’amore.

Kvällen föll

över ett vackert, vilsegånget, mångkulturellt Europa,

över en annan bar som ändrat ägare,

över en annan hjälte som kommer att glömmas bort.

Under attentatens dag skrev du,

för att lugna oss alla,

att även om du varit där,

så var du inte bland de skadade eller döda.

Och där det finns en minaret eller ett kyrktorn,

där finns bland ruinerna ett blomstrande träd

där vi två, bländade av solen,

försöker förklara

vad som skapat

Eiffeltornet,

religionskrigen,

Beethovens symfonier,

den internationella rymdstationen,

massförstörelsevapnen

och kärlekssångerna.

Ja, hur och varför? Vad händer omkring oss? Hemkommen sitter jag vid köksbordet och läser en intervju med Marek Halter. En judisk författare som är välkänd i Frankrike, där hans historiska romaner sålts i miljonupplagor.

Halter är en av dessa européer som lever och verkar mitt ibland oss, med en i det närmaste ofattbar livshistoria bakom sig. Han föddes 1936 i Warszawa. Hans judiska föräldrar lyckades fly undan nazisterna och tog med sin son till Ukraina, men sveptes av kriget och stalinismen vidare till Moskva, för att slutligen hamna i staden Kokand i östra Uzbekistan. 1946 lyckades familjen ta sig tillbaka till Polen. 1950 kom de till Frankrike. Halter började studera mimteater för den berömde Marcel Marceau och antogs till konstakademin. Han blev en tämligen framgångsrik konstnär, med en blandad stil som emellanåt kan betraktas som mer eller minde lyckade pastischer på Nicolas de Staëls konst.

Efter en lyckad utställning i Buenos Aires 1955 flyttade Halter dit och stannade i två år, innan han återvände till Paris, där han alltmer kom att lämna konsten för politisk journalism och aktivism. 1991 grundade Halter en fransk skola i Moskva och började pendla mellan den ryska och franska huvudstaden. 1989 slog han genom med sin roman La Mémoire d´Abraham, en romantiserad skildring av hans förfäder under tvåtusen år, som nu världen över har sålts i fem miljoner exemplar. Sedan följde i stort sett en roman varje år. 

Som så många andra entusiastiska, populära och välskrivande författare som använt sina omväxlande liv som källa, berömda exempel är Laurens van der Post och Jerzy Kosinski, råkade Halter snart ut för en förförödande kritik från människor som känt honom,eller som vistats i samma områden som Halter. Så kallade exempelvis den före detta polske, judiske partisanen Michel Borwicz, Halters självbiografi för ”ett hopkok av rena uppfinningar”. Något som dock inte hindrar att Halter är en frispråkig iakttagare av orättvisor, som ställt upp till försvar av dissidenter världen över och inte minst som övertygad, religiös jude har visat stor förståelse för palestiniernas sak och deras lidanden under israeliska övergrepp.

Varför gå in på Marek Halters livshistoria? Enbart som en påminnelse om att det finns människor bland oss, en del är framstående författare och vetenskapsmän, som en gång likt dagens flyktingar inte var välkomna någonstans. Medan flertalet slogs ihjäl, stängdes Europas och USAs gränser för dem. En del tvingades i sin desperation långt bort; hamnade i Buenos Aires, Harbin, Shanghai, Sydney eller Yokohama, medan deras vänner och släktingar mördades, sattes i läger och gick under.

I intervjun jag läste gav Marek Halter ett sympatiskt intryck. Han citerade Hanna Arendts konstaterande att: ”klichéer, slagord, anpassning till slentrianmässiga uttryck och beteenden har den socialt erkända funktionen att skydda oss från verkligheten.” Vi måste rannsaka oss själva, vår rädsla, vår chauvinism och våra vedertagna åsikter, först därefter kan vi försöka sätta oss in tänkandet hos såväl terroristerna som de politiker som nu torgför åsikter och handlar på ett sätt som är oförenligt med hur vi människor borde tänka och handla.

Marek Halter menar att den rådande diskursen om terrorism och okontrollerad invandring inte bör förblinda oss, fast jag undrar om Halter inte själv fallit i en fälla skapad av en sådan blindhet då han med bergfast övertygelse hävdade att det inte rådde någon tvekan om att fransmännen skulle rösta på Emanuel Macron. Efter att två morgnar ha vaknat upp till de chockerande nyheterna om Trumps och Brexits triumfer lyssnar jag inte längre till sådant önsketänkande. Däremot fascinerades jag av Halters tankar kring den trojanska hästen:

Genom att intelligent förstora och likrikta såväl personliga svårigheter, som sociala brister, är ISIS propaganda ytterst framgångsrik och det är i sådana sammanhang vi måste bekämpa och besegra detta odjur. ISIS är vår tids nazism, som i namn av förvridna ideal med glädje offrar ungdomars liv. Det är helt uppenbart att terrorister vill att Marine Le Pen skall vinna valet.  För dem är den Nationella Frontens ledare en perfekt trojansk häst, som kan användas för att infiltrera det franska samhället med hat, intolerans och rasism, något som kommer att förstärka extremhögern och andra hatspridande fanatiker och därmed orsaka att allt fler proselyter söker sig till ISIS våldsbefrämjande ideologi.

Yngre personer än jag associerar antagligen trojanska hästar med illvilliga datorprogram som bryter sig in i våra datorer, för att där förstöra eller stjäla användbar information. Det finns en mängd sådana hästar, de flesta av dem bygger på något som kallas social teknik. Genom psykologisk manipulation får dataförbrytarna sina offer att avslöja konfidentiell information som ger dem möjlighet att tjäna grova pengar.

Exempelvis kan en dataskurk ägna sig åt phishing, nätfiske. Bedragaren sänder ett e-postmeddelande som tycks komma från ett legitimt företag - en bank eller ett kreditkortsföretag – som vill "verifiera" information genom att länka till en bedräglig webbsida med ett falskt logo och påhittad information där du i ett formulär skall ange någon av alla dessa koder som simmar runt i din tillvaro och ger tillgång till dina surt förvärvade tillgångar.

Nätfiske kan även ta formen av ”harpunfiske”. Bedragarna skaffar en mängd information kring just dig och ger därmed intryck av att de känner dig, eller att du i varje fall är känd av dem. De kan därigenom övertyga dig om att du borde dela med dig av dina hemliga uppgifter. Det finns en mängd tricks som kan lura en aningslös datoranvändare. De flesta bygger på våra svagheter – dåligt samvete, girighet, slarv, begär, nyfikenhet eller fåfänga. Eller helt enkelt på vår hjälplöshet – någon erbjuder sig att hjälpa dig med dina datorproblem, men snart visar det sig att det var en varg som gömt sig i en trojansk häst.

Sådana hästar finns överallt, speciellt i dessa tider. De tycks kunna dölja allt; desperata flyktinggrupper nekas tillträde genom att anklagas för att skydda och gömma de bödlar som plågat och torterat dem.

Främlings- och EUfientlighet fungerar som trojanska hästar som i sitt inre hyser mörkmän med mordiska agendor. Gamla stofiler och arga unga män som vill återinföra diktatur och förtyck i ett Europa eller USA som under långa tider varit förskonade från krig, svält och annat elände.

Kampen mot ISIS har blivit en trojansk häst som döljer ljusskygga intressen. I dess inre lurar ryssar, amerikaner eller terrorister, helt i enlighet med vad du kan tänkas känna dig hotad av och som du fruktar kan smyga sig in i din trygga tillvaro för att där förgöra dig och de dina.

Modiga män och kvinnor har hjältemodigt påvisat falskflaggade farkoster som gömmer bedrägliga skurkar. Så var exempelvis Karl Gerhard en av de få som vågade rädda något av svenskarnas heder under de pinsamma tider då vår samlingsregering gjorde den ena eftergiften efter den andra för segrande nazister.  I Karl Gerhards revy Gullregn 1941 rullades den trojanska hästen in på scenen, som en lättbegriplig symbol för eftergifternas beläte som i vårt demokratiska folkhem hade smugit in sina dödgrävare.

Ur buken på den stora dalahäst som placerats mitt på Storans scen i Göteborg, klev fyra flickor ut, klädda i dirndlklänningar och började valsa till tyrolertoner, som plötsligt övergick i marschtakt då den elegante Karl Gerhard klev fram ur en kolonn (den femte) och sjöng:

Allting går igen, ur tidens grums och mögel 
dyker upp en skrämmande fantom. 
Även Grekland hade sina Wandervögel 
fostrade i Sparta och i Rom. 
Ur seklers skuggor ur årtusens damm 
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.

Det är den ökända hästen från Troja 
moderniserad till femte kolonn.

Ty det Europa som högljutt hörs hoja 
att makt är rätt har nu fått sin symbol. 
Det är den ökända hästen från Troja 
som alltjämt spelar sin gamla hjälteroll.

Det är den ökända hästen från Troja, 
av demokraterna sadlad och skodd. 
En samlingskrake för slott och koja, 
med stora skygglappar, rädd att bli beglodd.

Historien går igen. Den trojanska hästen står än en gång i Europas mitt, där vi alla tydligt kan se den. Skall vi nu än en gång släpa in den i vår mitt? Låta dess gamla drakar och demoner kräla fram ur dess buk för att än en gång förstöra demokrati, tolerans och enighet?

Under årtusenden har skilda folk fascinerats av den förrädiska hästen och dess mordiska innanmäte. Den första kända framställningen av odjuret finns på ett fragment av en fibula, ett dekorerat spänne som användes för att hålla en mantel på plats. Där skymtar vi dess hjulförsedda framben bredvid en märklig krukformad varelse med två ben.

Fibulan, som finns på British Museum, är daterad till 680 f.Kr., 120 år efter det att Iliaden och Odysséen skrevs ner. Tillverkad något senare är en mer komplett framställning som finns på en begravningsamfora i muséet på ön Mykenos, där krigarna inte alls har dolt sig utan tittar fram ur fönster på hästens sidor.

Sagan om Troja spred sig vitt och brett. Så finner vi exempelvis från 100 e.Kr. en relief med hästen i Ghandara, ett rike med centrum i nutidens Peshawardal i nordvästra Pakistan. Typiskt för ghandarastilen är att framställningen utgör en blandning av Öst och Väst. Krigarna som omger hästen är klädda som greker, medan kvinnan i portgången (Helena?) är framställd som en indisk danserska.

Ända sedan min morfar berättade för mig om den trojanska hästen har jag fascinerats av den ytterst märkliga historien. Tidigt slukade jag berättelserna om Troja och Odysseus irrfärder och de har sedan dess följt mig genom livet. Märkligast av dem alla var nog historien om den väldiga trähästen. Så galen! Hur kunde trojanerna ha fått för sig att de skulle släpa in det väldiga belätet i sin stad? Speciellt som så många av dem visste att det var något skumt med åbäket?

Så fort de bland resterna av grekernas befästa läger fann den jättelika trähästen, skrek de upphetsade trojanerna att den borde eldas upp, att de borde slunga sina spjut djupt in i dess trävirke för att höra skriken från de inneslutna grekerna och se hur deras blod sipprade ut längs hästens sidor, eller släpa belätet till ett stup och störta ner det i djupet. Som Vergilius skriver i sin mäktiga Aeneid: ”Slunga den i havet eller bränn den till aska, eller varför inte borra spjuten djupt i dess sköte, där män kan vara dolda!”

Till min stora glädje fick jag nyligen tillträde till Deutsches Archälogisches Instituts stora bibliotek här i Rom, där det bland annat finns en fullständig samling av Loeb Classcial Library Books. Jag kunde därmed läsa de främsta skildringarna av den trojanska hästen. De finns inte i Iliaden, utan i ett par avsnitt av Odysséen, i Aeneiden och främst i Quintus Smyrnaeus oförtjänt bortglömda, dramatiskt och brutalt berättade Posthomerica från 400 e.Kr., vars höjdpunkt är hans febriga skildring av Trojas blodindränkta förstörelse genom ”stridsgalna” akajer. Men, låt mig ta det hela från början:

Efter tio års utmattande strider spred sig håglösheten i grekernas läger. Deras store hjälte, Akilles, hade dödats av en pil från Paris båge. Mannen som genom sitt rov av Helena blev upphovet till det förödande kriget blev alltså även den som gjorde slut på den gudalike Akilles. Gudalik genom sin strävan efter fulländning i allt och sin i det närmaste totala hänsynslöshet och kraft i strid.

Det såg hopplöst ut för de krigströtta grekerna. Kanske stod gudarna inte på deras sida? Men, en mäktig symbol för gudarnas närvaro fanns kvar – Akilles rustning, ett ting på gott och ont. Efter det att hans bäste vän och vapenbroder, Patroklos, dött i striden iförd Akilles rustning, något som fått trojanerna att tro att han var den fruktade Akilles som återvänt till slagfältet, efter att i några veckor ha suttit och surat i sitt tält, förbittrad över att grekernas ledare, Agamemnon, tagit hans älskade slavinna Briseis från honom. 

Trojanerna tog Akilles rustning från den döende Patroklos och efter att ha hånat honom för att ha spelat rollen av den oförliknelige Akilles, utspelade sig en våldsam strid kring Patroklos nakna lik, som grekerna slutligen lyckades ta med sig till Akilles.

Sorgen efter vännen gjorde Akilles ursinnig. Enda sättet att döva smärtan var att slakta så många trojaner som möjligt och slutligen utkräva hämnd på den krigare som dödat Patroklos  – Hektor. Men, han saknade sin rustning och i sin förtvivlan vände sig Akilles till sin mor, havsgudinnan Thetis, som fick smedernas gud Hefaistos att smida den mest magnifika rustning och sköld som någonsin skapats. Då Akilles dödats av Paris, lyckades Odysseus och Ajax telamoniden släpa bort hans lik. Den väldige Ajax bar den fallne krigaren, medan Odysseus höll trojanerna stången. Efter det att Akilles aska lagts i samma urna som Patroklos, deklarerade Thetis att den krigare som främst bidragit till att rädda sonens lik skulle få hans rustning.

Oddyseus och Ajax bråkade om vem av dem som var värdig att få den oförlikneliga rustningen. I rättvisans namn bad grekerna då några tillfångatagna trojaner att vittna om vem som kämpat hårdast för att rädda liket från dem. De svarade att Odysseus hade utdelat dödande hugg, medan den urstarke Ajax ”endast” burit den rustningsklädda kroppen. Odysseus fick rustningen och Ajax blev störtförbannad. Utan ett ord gick han bort till sitt tält, inom honom rasade bitterhet och hat. Var inte han en större krigare än Odysseus? Skulle den där mångförslagne fifflaren på egen hand ha kunnat släpa iväg det rustningstunga liket?  Ajax teg. Han tycktes inte lägga märke vare sig till hustru eller barn. På natten sov han dåligt på grund av sina grubblerier, rusade till slut ut ur tältet och med svärdet i högsta hugg högg han ner grekernas boskap.  Då han blodig och utmattad sjunkit ihop hade grekerna kommit ut ur sina tält och betraktade skräckslagna den blodige Ajax och de slaktade kornas kroppar, som låg ångande i den svala morgonluften. Ajax snubblade bort mot sitt tält, tog avsked av hustru och son, gick ut igen, borrade ner svärdets fäste i marken och kastade sig sedan på det.

Historien är karaktäristisk för Iliaden, bland intriger och våldsamma strider träder märkliga personligheter och levnadsöden fram, som genom sin absurditet stannar i minnet och trots allt säger en del om oss människor. Den skicklige författaren spinner också ofta sin historia kring fantastiska föremål – som Akilles rustning och Trojas häst.

Nu var Odysseus grekernas främste hjälte och iförd Akilles rustning kände han hur kraft och stolthet fyllde honom. Odysseus var likt flera av de homeriska hjältarna en sammansatt figur. Han kunde bli rörd till tårar, exempelvis då han i Odysséen lyssnar till hur skalden Demodocus besjunger de grekiska hjältarnas bragder, eller då han möter deras tragiska skuggor i Underjorden. Han hyser även en uppriktig kärlek till sin hustru och son. Men Odysseus kan vara opåkallat grym. Likt många av sina likar var Odysseus besatt av ärelystnad, blandad med djupt förakt för de som var svagare. Vergilius, som givetvis ogillade hans roll som Trojas förgörare, kallade honom i sin Aeneid för den ”järnhjärtade” Odysseus.

Odysseus såg det som sin uppgift att till varje pris få Troja på fall, något som inte kunde ske enbart genom brutalt våld, utan också genom noggrann planering. Odysseus beslöt sig därför att tillsammans med den lojale furstekrigaren Diomedes att segla till ön Skyros för att därifrån ta med sig Neoptolemos, Akilles ende son, känd för att vara lika impulsiv och ärelysten som sin far. Helt riktigt antog Odysseus att den unge Neoptolemos, han var fortfarande tonåring men lika stark uthållig som sin far, skulle vilja hämnas faderns död och kanske till och med försöka överträffa honom i stridsduglighet och djärvhet.

Efter det att Neoptolemos visat sig vara den ende som kunde lyfta Akilles efterlämnade spjut, Pelion, förstod Odysseus att han haft rätt i sitt antagande att ynglingens insatser kunde bli lika avgörande som Akilles bragder och för att knyta hjältens son närmare till sig gav han honom Akilles rustning och sköld, en gest som livligt uppskattades av grekerna. Under Neoptolemos ledning anföll de omedelbart trojanerna och tillfogade dem svåra förluster. Krigslyckan höll på att vända.

Belåten med sig själv tog Odysseus nu med sig Neoptolemos och Diomedes till ön Lemnos. Där han tio år tidigare hade lämnat Filoktetes ensam kvar. Orsaken var att Filoktetes, som varit Herakles vän och i arv fått dennes båge och förgiftade pilar, hade blivit biten av en orm. Såret läktes inte och infekterats på ett sådant sätt att stanken blev så outhärdlig att den påverkade grekernas välbefinnande. Odysseus övertalade krigsledaren Agamemnon att de skulle segla ifrån Filoktetes, som utstött och ensam sedan dess fört ett eländigt liv på ön, skydd som pesten på grund av sitt vedervärdigt stinkande sår.  Men, Odysseus hade av en spåman blivit sagd att det var Filoktetes som med sina förgiftade pilar skulle komma att döda Paris, Akilles baneman. Den ende som skulle kunna övertyga den oöverträffade bågskytten att komma till Troja borde vara Neoptolemos, som vid tiden för Filoktetes övergivande varit allt för ung för att delta i det trojanska krigståget. Filoktetes hade då han fann sig övergiven skrikit åt sina försvinnande vapenbröder att han aldrig någonsin skulle hjälpa de greker som nu så svekfullt lämnade honom ensam på ön med sin stinkande fot.

Givetvis blev Filoktetes rasande då han fick syn på Odysseus. Men, han veknade inför Neoptolemos böner om hjälp. Till allas glädje lyckades Podalirius, grekernas läkare, son till läkekonstens gud, Asklepios, bota Filoktetes fot. Strax därefter skadades Paris i ena handen av en av Filoktetes förgiftade pilar. Helena, som fortfarande var förälskad i Paris, rusade i sin förtvivlan upp till berget Ida för att finna nymfen Oenone, den enda varelse i världen som kände till ett motgift mot Herakles pilar. Men det visar sig att Oenone en gång blivit förskjuten av Paris till förmån för Helena och hon vägrade därför att hjälpa sin före detta älskare och sin vackra rival. Den förgiftade Paris dog i Helenas armar.

Odysseus spionerade flitigt, lyssnade på allsköns rykten och hade sina informanter överallt. På det viset fick han reda på att Helenos, likt Paris och Hektor son till Trojas kung Priamos, arg och bitter levde som eremit på berget Ida. Då Paris dött hade Helenos bett sin far att få gifta sig med Paris änka. Men Priamos hade efter Hektors död gett Helenos bror Deiphobus befälet över Trojas trupper och även tvingat Helena att gifta sig med honom. Helena avskydde den alkholiserade Deiphobus och i irritation över faderns och broderns svek mot honom och väl medveten om Helenas förakt för Deiphobus hade Helenos flytt ur staden. Nu fångades han in av Odysseus underhuggare.  Helenos var liksom sin syster Kassandra siare och väl bevandrad i Trojas alla hemligheter.

Under tortyr tvingades Helenos berätta att trojanerna var fast övertygade om att så länge Athenas skulptur, den så kallade Palladium, fanns inom Trojas murar skulle staden aldrig falla. Odysseus smög sig i sällskap med Diomedes in i Troja. De högg ner tempelvakten, men medan de två kumpanerna bröt ner gudinnans staty från sitt altare kom prästinnan Teano inrusande, beväpnad till tänderna deklarerade hon att hon genom sina våldsamma skrik skulle väcka hela Troja till försvar av den ovärderliga gudinneskulturen. Odysseus tystade henne genom att förklara att om hon dolde stölden kunde han garantera att hennes make Antenor och hela hennes hushåll skulle skonas när grekerna inom kort stormade staden, något som var fullkomligt oundvikligt. Teano lovade att tiga. Odysseus såg senare till att grekerna hedrade hans avtal med Teano.

Diomedes och Odysseus tog med sig Palladiet. Diomedes var den ende dödlige som förutom Herakles hade lyckats såra en gud och hans vapen hade liksom Akilles rustning blivit smidda av Hefaistos. Men, om Diomedes var okonstlad och renhjärtad, så var Odysseus beräknande och kunde emellanåt visa sig vara en ytterst svekfull vän. Något han avslöjade då han och Diomedes under natten mödosamt släpade med sig Palladiet.

Odysseus ville ha all ära för Trojas fall och då han såg den starkare Diomedes slita med Palladiet, ursäktade han sig med att han måste rätta till sin sandal. När Diomedes vänt ryggen till drog Odysseus sitt svärd och tänkte ränna det genom Diomedes, för att sedan själv ta Palladiet till grekerna och påstå att Diomedes blivit dödad av trojanerna. Månen kom dock fram ur ett moln och fick Odysseus svärd att glimma till. Diomedes märkte det, vände sig hastigt om och såg hur hans vän med lyftat svärd stod alldeles bakom honom. Rasande kastade han sig över Odysseus, slog honom till marken, bakband hans händer och surrade sedan fast Palladiet på den lömske vännens rygg, medan han med flatsidan av sitt svärd rappade Odysseus på överarmarna för att tvinga honom stappla mot lägret med sin börda. Diomedes skonade Odysseus liv eftersom han förstod att hans ränker och planer var det enda som skulle kunna få grekerna att besegra trojanerna.

Oförtrutet fortsatte Odysseus med planerandet av Trojas undergång. Efter tortyren av Helenus visste han nu hur bitter Helena var efter Paris död och hennes olyckliga äktenskap med Deiphobus. Enligt Helenas egen berättelse i Odysséen sökte Odysseus upp henne inne i Troja:

Genom att piska sin egen kropp tills den visade tecken på missbruk kom han att se ut som en utarbetad slav och med en smutsig trasa över ryggen slank han in i fiendestaden för att utforska dess gator. [...] Jag var den enda själen som genomträngde hans förklädnad, men då jag frågade honom något var han förslagen nog att undvika mig. Till slut lät han mig dock bada honom och smörja in honom med väldoftande salvor och så småningom accepterade han några kläder jag gav honom, efter det att jag högtidligt svurit på att jag inte skulle avslöja hans namn till trojanerna innan han hade återvänt till tälten vid fartygen. Han invigde mig då i akajernas planer.

Odysseus väntade nu enbart på ett tecken från gudarna. Tecknet kom i form av en dröm. Epeius, en arkitekt och hantverkare, hade sett hur Athena böjt över honom och befallt honom att bygga en stor häst av trä. Den skulle rymma femtio män iklädda rustningar och gudinnan skulle vägleda Epeius vid byggandet. I Aeneiden skriver Vergilius att man använde ”skeppsvirke” och det är antagligen därför som hästen i Wolfgang Petersens film Troy från 2004 ser ut att vara konstruerad av skeppsdelar.

Quintus Smyrnaeus skriver dock att den gjordes av utvalt virke från Hellespontens stränder. Andra författare nämner att den byggdes av det rödaktiga virket från blommande kornellträd. Hästen fullbordades på tre dagar och var ett mästerverk, ”som en levande häst”, med slät yta, lång svans, tät man och gnistrande ögon. ”Så växte den fram under en gudinnas ledning, mer som ett levande väsen än ett ting skapat av människohand”. Den var så välbyggd att luckan i hästens buk inte kunde urskiljas med blotta ögat. Det var trångt och varmt därinne och de inneslutna krigarna måste vara absolut tysta. De kunde inte ens röra sig eftersom deras rustningar skramlade. De led och svettades.  

Snart kom trojanerna ut ur staden för att förundrat betrakta den väldiga trähästen, som stod ensam kvar bland resterna av grekernas läger. Epeius hade på vidundrets buk graverat in orden: ”För sin hemresa skänker grekerna denna offergåva till Athena”. Villrådiga diskuterade trojanerna vad de borde göra med den efterlämnade hästen. De beundrade dess perfektion, läste inskriften och undrade om den, i all sin absurditet, trots allt kunde vara en offergåva till Athena. Gråt och vädjanden avbröt deras diskussioner då en smutsig, upphetsad grek fördes fram till Priamos, trojanernas vördnadsinbjudande kung. Den unge mannen, som hette Sinan, hade upptäckts darrande av skräck i vassen vid floden Skamander.

Priamos bad vänligt den våldsamt upprörde greken att förklara varför han blivit lämnad ensam kvar och stammande förklarade Sinan att han valts att bli försoningsoffer åt gudarna. Lotten hade fallit på honom att han skulle offras för att garantera grekernas lyckliga hemfärd. Grekerna, som alltid räknat med Athenas beskydd, hade blivit förfärade då hennes staty, Palladiet som Diomedes och Odysseus rövat bort från Troja, plötsligt fallit till marken. De ställde tillbaka Palladiet och murade fast det vid altaret. Men det föll igen, inte mindre än två gånger till. De tillkallade då sin överstepräst och främste siare, Kalkas, som stödd av Odysseus krävde att Sinan skulle offras och att det nu var dags att lämna Trojas stränder. Om Athena var emot dem kunde de inte vinna kriget. Dessutom hade Epeios haft en dröm som tolkades så att grekerna för att blidka Athena ytterligare måste tillverka den underbara hästen, en offergåva märkligare än alla andra. Den gjordes så stor, vacker och absurd att den inte skulle kunna föras in genom Trojas portar. Avsikten vara att få trojanerna att bränna hästen där på stranden och därmed väcka Athenas vrede, något som kunde leda till att staden gick under, utan att grekerna behövde lyfta ett finger.

Sinans berättelse bröts genom vilda skrik från prästen Laokoon, som kom rusande, tätt följd av sina två söner: "Lita inte på hästen! Vad den än kan vara, så fruktar jag grekerna då de kommer med gåvor!” Han ryckte till sig ett spjut och slungade det med våldsam kraft in i hästens sida. Klang av brons hördes och en dödsrossling. Trojanerna stod förstummade av skräck och tvekan– fanns det krigare dolda i hästen, eller var de otäcka ljuden en varning från Athena?

Att gudarna hade ett finger med i spelet blev trojanerna övertygade om då jorden skakade under Laokoons fötter. Prästens ben darrade okontrollerbart, Hans ögonen rullade som om han drabbats av vanvett. Han tog sig förtvivlat vid tinningarna och klagade över att det kändes som om huvudet skulle sprängas i bitar. Han föll på knä, ögongloberna sprängdes sönder inifrån och blodet rann över kinderna. Men, trots att Laokoon blivit blind vacklade han oförtrutet bort mot Poseidons altare som var rest vid stranden, alltmedan hans söner förde fram en blomsterkrönt tjur som offergåva till Poseidon - hästarnas och havens gud.

Under tystnad betraktade trojanerna och greken Sinan allt vad den blinde Laokoon företog sig.  Medan sönerna samlade ved till brännoffret vände Laokoon sina tomma ögonhålor mot trojanerna och ropade: "Detta är ett bedrägligt illdåd planerat av de akajiska hövdingarna. Jag skall genom detta offer visa att jag har rätt!" Som fallet var med alla Iliadens karaktärer hade Laokoon en komplicerad historia bakom sig.

Från början hade Laokoon varit en apollopräst och som en sådan vigd till celibat, men han var redan gift och hade ytterligare förargat guden genom att lägra sin hustru framför hans kultstaty. Följaktligen blev Laokoon förskjuten av Apollodyrkarna. Detta skedde i samband med att Poseidons präst hade stenats till döds. efter det att han vägrat offra till Poseidon med en bön om att stormar och annat elände skulle hindra grekernas stridsflotta från att nå fram till ständerna nedanför Troja. Efter det att Poseidons präst dödats utsågs Laokoon genom lottning till hans efterträdare.

Laokoon befann sig således i känslig position, som fördriven apollopräst måste han visa sig värdig det förtroende trojanerna givit honom som Poseidons tjänare. Sin blindhet och desperation till trots lyckades Laokoon med sönernas hjälp slakta tjuren och förätta ett brännoffer på Poseidons altare. Vergilius berättar hur Aeneas några år senare skildrade vad som sedan utspann sig:

Laokoon hade just högtidligt vid Poseidons altare slaktat en kraftig tjur åt guden. Fram över lugna djup, jag ryser vid tanken, nalkas då från Ténedos ö, med väldiga ringlingar, tvenne ormar, klyvande havets våg, med kurs emot stranden. Brösten lyfter de upp mellan böljorna, blodröda kammar reser sig högt ur vågors svall, och på ytan av vattnet kröks ryggarna i högvälvda bukter. Skummet brusar allt mer, och snart når de land; deras ögon brinner, färgade röda av blod och eld, och de slickar hotfullt väsande gap med snabba och spelande tungor. Dödsbleka flyr vi åt alla håll. Mot Laokoon styr de, tvekar inte om färdens mål. Kring hans båda små söners kroppar slingrar sig djuren först i ohyggligt famntag, slukar sedan bit för bit de armas döende lemmar.

Vergilius antyder att det var Athena som sänt ormarna, men andra författare tycks vara ense om att det var Apollo som gjorde det, i harm över att hans svekfulle tjänare trätt i tjänst hos en annan gud och i hans namn försökt imponera på trojanerna. I den mäktiga helleniska skulptur som i Vatikanen framställer Laokoon och hans söners död genom ormarnas smärtsamma famntag kan vi tydligt uppfatta Laokoons förtvivlan då han i dödsögonblicket inser att samtliga gudar önskat hans död och att allt hopp dunstat bort.

De flesta trojanerna blev inför den hemska scenen övertygade om att Sinan talat sanning. I själva verket hade han skickligt uppfört en scen som Odysseus låg bakom och uppmärksamt hade männen, som låg instängda i hästens buk, lyssnat till hans skickliga skådespeleri. Med stor möda släpade trojanerna hästen mot sin stad och ignorerade att de vid det vid inte mindre än tre tillfällen hade hörts klaganden och metallskrammel från det inre av det väldiga djuret.

Trojanerna rev ner muröverstycket ovanför stadsporten så att hästen kunde passera, väl komna innanför murarna möttes de av en märklig syn. I spetsen för rusiga backanter och i sällskap med sin make kom Helena dem till mötes. Tre gånger cirklade hon dansande kring hästbelätet alltmedan hon med kusligt förställd röst härmade de inneslutna krigarnas hustrur. Hon ropade männens namn och lockade på dem. Inneslutna i hästens mörker visste männen inte vad de skulle tro. Helena härmade rösterna så skickligt att flera av dem tanklöst var nära att svara på hennes lockrop. Anticlus blev så övertygad om att det var hans hustru Laodamia som ropade på honom att han öppnade munnen för att svara, men Odysseus höll sina händer så hårt kring hans mun och hals att han kvävde honom till döds.

Varför gjorde Helena så, efter att tidigare ha hjälpt Odysseus och för honom förklarat att hon var beredd att döda sin make Deifobos? Då hon till synes trygg och säker, i sällskap med sin ursprunglige make, Menelaus, i Odysséen berättar episoden för Odysseus son Telemachus, förklarar Menelaus att en gud tillfälligt måste ha tagit över hennes förstånd och hennes senare handlingar tycks visa att Menelaus haft rätt.

När grekerna på natten tog sig ur hästen och med facklor signalerade till sin kamrater, som i mörkret omringat Troja, att kusten var klar och en besinningslös plundring och massaker kunde ta sin början. Galna genom tidigare återhållet raseri och vettlös blodtörst plundrade, våldtog och dödade grekerna som en flock uthungrade rovdjur de överrumplade trojanerna. 

Bland de värsta var Neoptolemos, som på jakt efter den åldrade Priamos störtade in palatset där den gamle kungen, trots sin hustru Hekubas protester, tagit på sig sin rustning och på gubbars vis struttat iväg för att stoppa Akilles sons blodiga framfart. Då han följd av Hekuba kommit fram till Zeus altare i palatset mitt, möttes Priamos av sin yngste son, Polites, som svårt sårad kom rusande mot honom, tätt följd av Neoptolemos som grep tag i Polites och slungade honom mot sin far. Pojkens skalle krossades mot marmorgolvet. Priamos kastade kraftlöst sitt spjut mot sin sons mördare, men Neoptolemos parerade med lätthet kastet med sin sköld, grep Priamos, som halkat omkull i sin sons blod, i hans gråa hår och släpade honom fram till altaret där han kallblodigt rände sitt svärd ända till fästet i kungens kropp. Neoptolemos letade sedan reda på Astyanx, son till Hektor och Trojas kronprins. Han fann pojken i sin fars gravkammare, där hans mor Andromake hade gömt honom. Neoptolemos slet barnet ur moderns armar, rusade upp på Trojas muar och slungade från stadens högsta torn pojken mot sin död.

Medan detta pågick försökte Aeneas bjuda så mycket motstånd han förmådde då han med en grupp trojaner gick till anfall mot de grekiska angriparna, likt en ”vargflock jagande efter blod under en dimmig natt, blint framrusande, pådrivna av skoningslös, ursinnig hunger”. Men, det var meningslöst, de decimerades en efter en och snart rusade Aeneas ensam genom palatssalarna där greker plundrade och mördade. Han fann Helena kurande bakom Hestias altare, ”skräckslagen inför trojanernas hämnd, nu när Troja var förlorat, vettskrämd av grekernas raseri och hennes försmådde makes ilska.” Vid åsynen av den livrädda kvinnan genomfors Aeneas av en berusande vrede, lyfte sitt svärd medan han tänkte ”Vilken glädje att få värma mitt hjärta i hämndens hetta och bringa en gnutta fred över mitt folks aska.” Då tyckte han sig höra sin döda moders röst: ”Vad nyttjar en sådan meningslös vrede till? Rädda istället din hustru och son, skynda bort till dem.” 

Aenas lämnade Helena åt sitt öde, men det ville sig inte bättre än att strax efter honom kom Menelaus inrusande och fick syn på sin trolösa hustru. Rasande av ilska och svartsjuka höjde han sitt svärd, men Helena som i förtvivlan blottat sina bröst i väntan på Aeneas banehugg var så förtvivlat vacker att Menelaus tappade svärdet och istället för att döda henne tog han den uppskakade Helena i sin famn och översköljde henne med kyssar. De rusade sedan in till Deifobus, som ännu inte lämnat sitt sovrum och innan han fått på sig sin rustning hade de tillsammans slagit ihjäl honom. Långt senare mötte Aeneas i Hades Deifobus lemlästade skugga som bittert konstaterade att: ”Mitt eget öde och den spartanska horans avskyvärda brott slungade mig ner i detta helvete.”

Hur Menelaus skonade Helena nämndes av Aristofanes i hans komedi Lysistrate, där kvinnorna går i kärleksstrejk för att förhindra sina män från att kriga. Då en av kvinnorna undrar om deras män inte skulle bli rasande om de förvägrade dem sin kärlek, skrattade Lysistrate och påstod att lusten kan övervinna våld:

Tänk dig bara. Där är vi i vårt hem, vackert sminkade går vi omkring i inget annat är genomskinliga slöjor, medan männen är kåta och vill inget annat är kasta sig över oss. Men, vi håller vårt avstånd och vägrar dem komma till … då skall de snart nog sluta fred.

Hennes väninna Lampito tillägger:

Tappade inte Menelaus sitt svärd, om jag inte minns fel, då han fick en glimt av Helenas aptitliga små äpplen.

Skönhet och passion var Helenas räddning och förbannelse. Det var hennes våldsamma förälskelse i Paris som orsakade ett blodigt krig. En passion som skildrades av Sapfo i början av 500-talet f.Kr. i en dikt som delvis är bevarad i ett vackert diktfragment.

Somliga säger en här till häst, och

somliga en här till fots, andra säger

att en flotta är det vackraste på den svarta jorden. Jag

säger att vackrast är det som man älskar.

För en var är detta lätt att begripa.

Ty hon som vida överträffar alla

andra i skönhet,

Helena, övergav den bäste av män,

och seglade till Troja, utan att bry sig

varken om sitt barn eller sina kära föräldrar. Kypris

förde henne vilse…

Kypris var ett annat namn för Afrodite och det är Afrodite Helena i Iliaden anklagar för sina olyckor. Efter det att hon bevittnat hur Paris blivit nära att dödas av Menelaus då de utkämpade en envig utanför Trojas portar, beskådade av såväl greker som trojaner. På väg till sin plats bredvid kungen Priamos, uppe på Trojas murar, från vilken hon skall bevittna duellen följs Helena av trojanernas anklagande blickar: ”Där går hon som orsakat oss så mycket lidande”, viskar de till varandra. Men de vördade åldringarna kring Priamos kastar beundrande blickar mot henne och mumlar:

Ingen kan klandra varken trojaner eller greker för att de dragits in i krigets fördärv för en så vacker kvinnas skull. Hon kan inte klandras för allt det elände so drabbat oss. Skönhet är obegriplig och vi är dess slavar.

Men, då Helena bevittnat hur kraftfullt Menelaus kämpat för hennes skull och Paris räddats till livet enbart genom att Afrodite lossat remmen till hans hjälm då Menelaus gripit tag i den för att hugga huvudet av honom, grips Helena av en häftig längtan att åter få vara vid sin svikne makes sida och då Afrodite strax därefter dyker upp vid hennes sida anklagar Helena henne:

Du är grym, gudinna. När min rätte make nu nästan har vunnit mig tillbaka, varför försöker du på nytt locka mig till Paris? Ge dig av till din älskling Paris och kuttra så han gör dig till sin gemål! Jag vill inte veta av honom mer.

Men då Paris återkommit till Helena, blodig och slagen, genomfars hon åter av kärlek och ömhet till honom. Det var för hans skull hon övergav allt. Det är för deras kärleks skull som Troja störtats i elände och tusentals män dör. Hur kan hon då svika honom? Kanske Helenas dilemma skildrades bäst i Ludovic Halévys libretto till Offenbachs uppsluppna och frivola operett , Den Sköna Helena, i vilket han förvandlat Homeros Troja till en badort där fjantiga gudomligheter och lika töntiga, heroiska hjältar är inblandade i komplicerade intrigspel kring damernas gunst.

 I en aria förklarar Helena att hon är ett hjälplöst offer för sin egen skönhet:

Ack! Hur olyckliga är vi inte!

Skönhet, denna olycksaliga skänk från ovan!

Vi måste kämpa mot männen.

Vi måste kämpa mot gudarna!

Tappert kämpar jag,

jag kämpar, men det är meningslöst.

Om Olympen vill få mig på fall

kommer det att ske en vacker dag.

Säg mig, Venus, vad nöje fann du i att

att slösa så med mina företräden?

Mer än de brutala männens härjningar är det kvinnornas tragiska öden som griper läsaren i skildringarna om Trojas fall och dess tragiska efterspel. Den stolta Andromake, Hektors älskade hustru, som tvingats uppleva hur makens lik släpades runt Trojas murar efter Akilles stridsvagn, hur hela hennes familj massakrerades och hur hennes ende son Astanax, slets ur hennes armar av den hänsynslöse Neoptolemos. Det var denne massmördare som efter Trojas plundring fick henne som krigsbyte  och som avslutning på hela kriget offrade hennes älskade svägerska Polyxena på Akilles gravhög – Akilles hade varit våldsamt förälskad i Polyxena. Som slutlig förnedring åldrades hon som slavinna till Akilles brutale son och efter hans död blev hon hustru till ytterligare två män.

Polyxenas mor Hekuba, som fått sin make och flera söner och döttrar brutalt mördade av Akilles och hans son, hamnade som slavinna hos Odysseus, men efter att i förtvivlan och vansinne ha slitit ögonen ur Polymestor, som tagit hand om hennes son Polydorus, men mördat honom vid nyheten om Trojas fall. Hon förlorade förståndet vrålade och gläfste åt den hårde Odysseus och förvandlades därefter till en hynda eller varulv. Dante mötte henne i Inferno:

Och  Hekabe, förslavad och eländig,

med outsäglig smärta såg hur dottern

Polyxena blev dödad, och på stranden

upptäckte liket av sin Polydoros,

då rubbades hennes förstånd av sorgen

och hon begynte tjuta som en hynda.

Men kanske mest tragisk av dem alla var Kassandra. Även hon dotter till Priamus och Hekuba. Kassandra hade vigts som prästinna och sibylla till Apollo, men då guden gripit tag i Kassandra och begärt att få älska med henne, hade Kassandra försmått guden, som i våldsam ilska spottat henne i munnen och deklarerat att hädanefter skulle alla hennes profetior vara sanna, men aldrig bli trodda.

Även Kassandra dök upp vid den trojanska hästen och strax efter det att Helena utfört sin märkliga dans kring den hade sibyllan i gudomlig trance likt en rytande lejoninna, med det vackra håret böljande kring hennes vackra ansikte med dess vitt uppspärrade ögon, med kraftig stämma förkunnat:

O, alla ni uslingar! Begriper ni inte vad det där vidundret för med sig!  Vad som ryms inom dess buk är eld och blod, klagoskrik kommer att ljuda över hela staden. Förintelse gapar framför era fötter och ni begriper det inte. Trojaner, ni borde darra i skräck inför vad som väntar er! Istället har ni med glädje bjudit in er egen förintelse!

Men de kringstående trojanerna hånade Kassandra:

Vad duger alla dina glåpord till? Du är Priamos dotter, men vi vet alla att dina ord är lika tomma som en vinande vind. Du skrämmer oss med ditt ständiga babblande. Om du inte tiger kommer det att gå dig lika illa som det gick för Laokoon då han förgjordes under sina försök att förstöra de odödligas gåva. Tala inte om sådant du inte begriper. Vi vet att din gud har övergivit dig.

De knuffade henne tillbaka då hon i raseri rusade mot trähästen med en yxa i handen och försökte slänga en brinnande fackla mot den. Den ursinniga mobben jagade in Kassandra i Athenas tempel, där hon sökte skydd vid gudinnans bildstod.

Under natten, medan grekernas horder drog plundrande genom den försvarslösa staden rusade den brutale bjässen Ajax från Lokrien in i Athenas tempel där han fann Kassandra och våldtog henne. Då den stackars kvinnan försökte undvika att Ajax släpade iväg henne i fångenskap klamrade hon sig fast vid Athenas gudabild och fick den att välta över dem. 

Då Ajax dök upp bland grekerna med den blödande Kassandra i famnen och hon skrek att han vanhelgat Athenas helgedom ville den ursinne Odysseus stena Ajax till döds: ”Begriper du inte att du genom din tanklösa brutalitet har väckt gudinnans vrede mot oss. Hon som alltid beskyddat oss!” Grekerna skonade dock Ajax, men tog den vackra Kassandra från honom och gav henne som slavinna till Agamemnon istället. Därigenom slutar den tragiska historien om den Trojanska Hästen i en mäktig final orkestrerad av den oförliknelige Aischylos i hans mäktiga drama Agamemnon från 400-talet f.Kr.

Nyckelscenen i det Aischylos drama infinner sig då Agamemnons hustru Klytaimnestra vid makens hemkomst till Mykene öppnar dörren sitt hus för Kassandra och ber henne vara med vid offret av en tjur som tacksägelse för makens lyckliga hemkomst. I själva verket tänker hon i maskopi med sin älskare Aighistos mörda både Agamemnon och Kassandra, som hämnd för att maken för tio år sedan offrat deras dotter för att säkra avfärden till Troja. Klytaimnestra har tröstat sig i Aeghistos famn och genom mordet på husets herre hoppas de två kunna gifta sig och därigenom tillskansa sig Agamenons förmögenhet.

Givetvis känner Kassandra genom sin siargåva till Klytaimnestras planer, sin egen död och allt elände som skall följa på det olycksaliga mordet. Hon blir stelt och tigande stående framför porten till Agamemnons hus, denne har redan gått in. Klytaimnestra hånar Kassandra genom att konstatera att nu då hon överlevt slakten vid Troja och vunnit förtroende och skydd  hos Greklands rikaste och mäktigaste konung, borde hon visa en smula tacksamhet för gudarnas välvilja.

Då Klytaimnestra försvunnit in i huset lossnar Kassandras tunghäfta och hon bryter ut i en praktfull, gudainspirerad dithyramb, genom vilken hon beskriver det Atreuska husets blodindränkta historia. Hur det förföljts av erinnyernas, hämndegudinnornas, skoningslösa klappjakt på de brottslingar som ständigt frodas där genom mord och blodskam - ”blodets skoningslösa skyfall kommer att dränka detta hus”.

”Aieeeee! ” vrålar Kassandra besinningslöst, gång på gång. ”Aieeee! Jord – Moder – Jordens gissel! Apollo, Apollo!” “Raseriets sköte! Det barnahämnande raseriet!”

En mäktig växelsång utspelas mellan Kasssandra och en kör av åldringar som försöker förstå och milda hennes raseri. Men, Kassandra är en sierska, hon vet att den våldets stig som Agamemnon och han män slog in på då den väldiga hästen fördes in i Troja och staden dränktes i blod och våld, oavbrutet skall leda vidare mot ett allt större vansinne. Nu är det Agamemnons tur att offras och Kassandra tvingas av sitt öde att följa honom i döden. Men, Kassandra låter sig dödas med öppna ögon. Hon vet vad offret innebär. Hon känner sanningen och även om hon aldrig blir trodd, kan hon inte tiga. Hon vet att hennes röst kommer att höras och slutligen slå rot i människors inre. Hon vet dock att framtiden är lika mörk och skoningslös som historien, emedan ”lusten för makt dör aldrig – män kan aldrig få nog.”

Kassandras fördömanden och varningsord kommer att ljuda genom seklerna - och även om hon var tvingad att dö så kommer hennes röst att ge genklang långt in i framtiden.

Så faller även han [Agamemnon] och livet forsar ur honom – ett grymt flöde

som skadar även mig. Färgar mig svart, men jag gläder mig.

Som när våren kommer till jorden,

Guds välsignade gåvor som får de gröna spjuten

att splittra sina höljen och slunga sig mot en födsel i glans och härlighet.

Så slutar historien om den Trojanska Hästen med den föraktade sierskans varningsord. Bränn de trojanska hästarna innan det är för sent! Kör ut de som gömmer sig inuti dem. Ut med dem i ljuset! Avslöja dem! Och lyckas inte vi åldringar göra det - låt ungdomarna vrida tiden rätt. De är vårt hopp, låt dem glädjas över en ny vår, tänka på och säkra sina barns framtid, något vår generation så skamlöst försummat. Låt aldrig vaksamheten mot intolerans, hänsynslöshet och egoism brista. Låt inte det yttre skenet bedra. Köp inte grisen i säcken.

Apollodorus (1956) The Library, part II. London: The Loeb Classical Library, William Heineman. Berg, Fridtjuv (1955) Trojanska kriget. Stockholm: SAGA Svensk läraretidnings förlag. Björkeson, Ingvar (1988) Dante Alighieri: Den gudomliga tragedin. Stockholm: Natur och kultur. Brondi, Vasco (2017) La luci della centrale elettrica: Coprifuoco. https://www.youtube.com/watch?v=PJ098cHaOrU Fagles, Robert (1977) The Orestia: Agamemnon, The Libation Bearers, The Eumenides. Harmondsworth, Middelsex: Penguin Classics. Fagles, Robert (1991) The Iliad. London: Penguin Classics. Fagles, Robert (2010) Vergil: the Aeneid. London: Penguin Classics. Guerrera, Antonello (2017) “Marek Halter:´Vogliono far vincere i Fascisiti ma la Francia saprá resistire all´odio´,” i La Repubblica, 21 april. Papageorgiou, Vasilis och Magnus William-Olsson (1996) “Saphhofragment nr 16”, i Artes, nr 3. Quintus Smyrnaeus (1913) The Fall of Troy. Cambridge, MA: The Loeb Classical Library, Harvard University Press. Rieu, Emile Victor (1986) Homer: The Odyssey. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Sommerstein, Alan H. (2002) Lysistrata and Other Plays. London: Penguin Classics.

In the countryside, by our house in Bjärnum - within the woods by the lake, the sound of spring can be heard; birdsong and how the wind sweeps through crowns of beech tree forests. Their buds opened during night and fresh leaves now span a shimmering vault of new born greenery above smooth, silvery grey trunks, creating natural cathedrals of immense beauty, above them flocks of calling wild geese and cranes are flying north. Loneliness enhances the sounds. As I in the dusk row across the quiet lake, the oars serenely splash against the water, a bird calls from the shore. While I walk through the woods, a thrush stirs among dry leaves, while a woodpecker is drumming against a tree trunk and a cuckoo calls in the distance.

On the other hand, when I try to fall asleep I hear a sound with origin I do not know, a low humming. It does not come from the pump, or the water filter in the cellar beneath me, I have turned them off for the night, nor does it come from any neighbouring houses, they are all empty at this time of the week. Aircraft and trains are too far away and they do not make that kind of sound. A weak buzzing; not coming from the wind blowing through the trees, not the splashing of water. What is it then? Tinnitus? Sounds being created within me? Does the humming noise arise in my peripheral nervous system, my heart beat or vibrations in my inner ear? I do not think so. It is rarely that I perceive that peculiar sound it beyond Bjärnum, in any case, it is at its strongest there.

Where does the sound come from? Is it electromagnetic radiation moving through our bedroom and being caught by my ear drums? Movements that oscillate throughout the universe, travelling through time and space? Whispers and shouts, voices and explosions that constantly vibrate all around and within us?

Could it be what is called the hum? A persistent, invasive low-frequency rumbling, not audible to all of us, seeping into our lives, but not from any known source, not from other people, animals, home appliances or any other kind of machinery. Some people perceive the hum only indoors, or in some specific places, others hear it constantly. Nobody knows where it comes from, or what it is. Some became crazy from hearing it, some even take their own lives.

Generally speaking, we know how sound occurs, it consists of mechanical wave movements, "disturbances" making solids, gas and fluids vibrate. Actually, sound only exists if someone receives it. Sound is not like a projectile moving forward through space, it is rather like elastic oscillations moving forward in a certain direction and like a passing wave they are followed by silence. Sound waves are constantly present. We live in a landscape, but also find ourselves within a soundscape. We cannot see and perceive everything within a landscape, likewise we cannot perceive everything within a soundscape.

During my military service, I worked as a telegraphist and spent lonely nights in front of an apparatus through which I listened to a constant flow of dots and dashes in Morse code. Most of the frequencies were crammed with a great variety of sounds, while some emitted sound walls of white noise, meaning that the room I found myself in was incessantly pierced through by telegraphic din, which I could only perceive if I put on the headphones. What I found to be extremely strange was that I in this hullabaloo of different sounds could discern signals that were meant for me. Not because they were stronger than other sounds, sometimes they were barely audible, like shadows of sound within an ocean of noise. How might that be explained?

And silence? Is it not as strange as sound? Somewhere I read that in the ancient Norse, the origin of current Scandinavian languages, the word liuþ, “sound” could mean both "listening" and "silence". Perhaps no absolute silence exists. Sound-absorbing rooms, known as anechoic chambers, absorb reflections from sound and electromagnetic waves, as well as they are isolated from incoming sound waves. The necessity for creating an anechoic space, actually means that every other place, how quiet and empty it appears to be, nevertheless is filled with sound – most of which we actually are unable to perceive.

Silence is often considered as soothing and capable of inducing meditative moods. It is said that we can meet God in the silence, that it promotes inner peace. Buddhists, Quakers, Trappist monks and many other religious groups consider silence to be a path towards inner peace, it helps us to find ourselves. In his writings the Trappist monk Thomas Merton praises silence:

In a world of noise, confusion and conflict it is necessary that there be places of silence, inner discipline and peace. In such places love can blossom. […] When I am liberated by silence, when I am no longer involved in the measurement of life, but in the living of it, I can discover a form of prayer in which there is effectively no distraction. My whole life becomes a prayer. My whole silence is full of prayer. The world of silence in which I am immersed contributes to my prayer.

Merton also perceived the connection between sound and silence:

Music is pleasing not only because of the sound but because of the silence that is in it: without the alternation of sound and silence there would be no rhythm.

As in any kind of movement, music is created through an interplay between emptiness and presence. Short breaks between words create a story. The empty strips between each frame create a movie. Silence between tones create dynamics and movement, and not only that - many composers have used silence to produce anticipation and reflection.

Somewhere in Bach's thrilling and profound St. Matthew Passion the choir sings Sind Blitze, sind Donner in Wolken verschwunden? "Has lightning and thunder disappeared among the clouds?" The question is followed by a short silence, then comes a ruthless and scary command:Eröffne den feurigen Abgrund, o Hölle! “Open the flaming abyss, O Hell!” Famous are also Wagner's silences in his prelude to Tristan and Isolde, the introduction to the second movement of Beethoven's Ninth Symphony, the cutting breaks in the finale of Sibelius´s Fifth Symphony and the quiet breathing pauses by the end of Barber´s Adagio for Strings. The masters of jazz also knew how to create excitement and dynamics by introducing moments of silence. Listen to and marvel at Miles Davis's skills in So What.

And then we have composers like John Cage, who occasionally indulge themselves in silence, John Cage´s famous composition 4 '33” consists entirely of muteness. A piece that has come to be considered both as significant and as pointless as the Campbell Soup Cans which Andy Warhol painted ten years later – subjects to boundless admiration, and at least as much mockery and scorn.

During the premiere of 4´33” on the 29th of August 1952, the classically-educated pianist David Tudor sat by a piano, opened the keyboard lid and was then silent for thirty seconds before closing the lid. He opened it again and then remained silent for two minutes and twenty-two seconds. Closed and then opened the lid again, sitting quietly in front of the piano for one minute and forty seconds more, before finally closing the lid and leaving the stage. Strangely enough, of most of the audience appreciated the performance, although some left the room, utterly irritated. David Tudor was the right person for the performance - he was quite well-known and serious in a manner that convinced most onlookers that they took part in a historical event. While several whispered discomfited before the end, others felt that the silence had created both excitement and reflection. They stated to have become aware of their own bodies and the sounds that vibrated around them. There had been no silence whatsoever, only intense awareness of the seriousness of the moment. Of course, the performance had ran the risk of becoming a total failure, however most of those present had been prepared for something unique. In spite of his fancy for startling pranks, John Cage was a skilled musician. I personally appreciate the oriental meditative mood of his Sonatas and Interludes for Prepared Piano, which he wrote five years before 4 '33”.

Cage was entirely serious when he planned 4 '33”. It was far from being a joke. He had studied Japanese Zen philosophy and was fascinated by the importance silence have for sound and music. Cage assumed that sound is constantly present, and assists us in our search for meaning in life. An appreciation of our existence means that we first of all have to learn to listen, to pay attention to ourselves and our surroundings. "The purpose of music is to quiet the mind and thus making it susceptible to divine influences.”

A few months before he conceived 4 '33”, Cage visited the Anechoic Chamber at Harvard University. Cage was expecting to hear silence, but found that:

I heard two sounds, one high and one low. When I described them to the engineer in charge, he informed me that the high one was my nervous system in operation, the low one my blood in circulation.

.

Cage expected to experience total silence, yet he heard sound: "Until I die there will be sounds. And they will continue following my death. One need not fear about the future of music." After visiting the soundproofed chamber, Cage realized that sounds are everywhere, a fact that unceasingly affects us all and according to him thus reminds us all about the authenticity of existence: "We must wake up to the life we really live." That was what Cage intended to demonstrate through his 4 '33”:

They missed the point. There's no such thing as silence. What they thought was silence, because they didn’t know how to listen, was full of accidental sounds. You could hear the wind stirring outside during the first movement. During the second, raindrops began pattering the roof, and during the third the people themselves made all kinds of interesting sounds as they talked or walked out.

John Cage was not only a musician, he was also interested in and practiced art and design. An important inspiration for 4 '33” was a series of white paintings created by his friend Robert Rauschenberg. The artist had simply covered canvases with regular house paint, even if each painting was completely white it was provided with a distinctive character. The uniqueness depended on where in the room the canvas had been placed, the light falling across it, shadows entering though the windows of the gallery, how visitors´ shadows were thrown upon it, the uneven distribution and thickness of the applied colour. The interaction of the artworks with their setting became the ultimate inspiration Cage needed to complete 4'33".

I got a feeling of how silence could talk through art when I several years ago was confronted with Barnett Newman's 14 paintings at the National Gallery of Art in Washington, images he had named Stations of the Cross. They were hung on white painted walls in a room of their own, where the viewer could sit on a bench in the middle of the gallery. For quite some time I was lucky enough to find myself alone there. While I with my eyes swept back and forth across the black and white paintings, made up by black and beige lines of various thickness and texture painted over a white surface, I was overtaken by a meditative calm. Instead of fourteen depictions of Jesus' suffering, which was suggested by the title of the work, I imagined it dealt with the words Jesus uttered on the cross. The seven phrases he spoke while hanging nailed to the wood; bloody, tortured and vilified, alternating between instructions, pieces of advice, blessings, words of forgiveness and despair. Newman´s energetic black and beige strokes became akin to the soundtracks on a film strip and a strange feeling of spiritual presence took hold of me. While looking at the paintings I felt as if the empty hall vibrated with sounds, while the black stripes flickered over the white painted canvas. A powerful and strange experience that is still with me.

I have praised silence, but let us not forget how it can be cruel, detached and cold, particularly between people. A most painful experience for each and every one of us is not to be listened to, to be ignored. To face mockery, irony and contempt is bad enough, but even worse is not to be noticed at all, or willfully ignored, being confronted with ice cold silence. Being deemed as worthless and exposed to humiliating silence may force you to despise yourself and to avoid the company of others, it has even driven people to suicide.

Silence about their suffering, and futile attempts to make themselves heard, plagued the millions of victims of Nazi cruelty. The pope in Rome and politicians in Stockholm were well aware of what was happening, but they remained silent about the abysmal horrors. Watch Costa-Gavra's excellent film Amen. Kurt Gerstein's fate, on which the film is based, says a lot about all of us.

Gerstein was a German SS officer, member of Waffen SS´s hygiene section where he initially was engaged with the disinfection of drinking water and the use of the Cyklon B gas for disinfecting clothes, as well as ships, warehouses and box cars. As head of the SS Department for Technical disinfection he later became responsible for the delivery of Cyclone B to Rudolf Höss, Auschwitz´s commandant who experimented with the most effects methods for mass extinction. As part of this activity, Gerstein visited the camp of Belzec on 17 August 1942 and witnessed the killing of 3,000 Jews through the use of carbon monoxide, which via diesel engines was transferred into specially constructed gas chambers. The next day he witnessed a similar procedure in Treblinka. Belzec and Treblinka were extermination camps exclusively dedicated to the killing of millions of women, men and children. The far more famous Auschwitz was a combined extinction and work camp. Shortly after Gerstein's visit, it was decided that Cyclone B should be used instead of carbon monoxide to kill the prisoners.

Gerstein was deeply shocked by what he had witnessed and realized that the world immediately had to be painstakingly informed about what was going on, though he also realized that his only option for convincing the world of what was actually happening was to remain within the SS and collect as much and detailed information as possible . In danger for his own and his family's lives, he contacted the Swedish diplomat Göran von Otter and members of the Catholic Church, who forwarded his well-documented descriptions to both the Swedish Government and the pope. They did not react or respond.

Two weeks before 22 April 1945, when Germany finally capitulated, Gerstein surrendered himself to the French commander in the occupied city of Reutlingen. He was treated with respect and was quartered in the best hotel of the town, where he compiled his so-called Gerstein Report. However, the French commander received orders that Gerstein had to be transferred to the Cherche-Midi military prison in Paris, where he was treated as a common Nazi offender. On July 25th, Gerstein hung himself in his cell.

Crime against humanity; the abandonment, anxiety, torture and isolation that at this very moment afflict hundreds of thousands of individuals should plague the conscience of each and every one of us. Nevertheless, decision-makers ignore the abject mistreatment of fellow human beings and instead engage themsleves in issues they and we consider to be much more important. An irrationality that may be described as a roaring silence.

After lying in bed and thinking about all this I got up and went into the kitchen to prepare some breakfast. On my way there a glance caught the back of a book standing in the shelf, Dieter Kühn´s Stanislaw der Schweiger, “Stanislaw, The Silent One”. It was a long time ago I read that novel. My friend Mats Olin had given it to me and when I opened it I found that he on the cover sheet had written: "To eat sound - what hearing he may have had!"

In the deep forests of the Carpathian Mountains, where roads were few and the night dark, Count Stanislaw brooded in his gloomy castle. He had a terrifying quality; he could, but did not speak. Though that was not enough - he sucked in sound. He sustained himself by devouring sound. Certain sounds, like an open, vibrating a-vowel and the sound of church bells, he appreciated more than anything else. But he was no gourmet and devoured with delight anything he heard. Fervently he let every conceivable sound be sucked in behind his moist and sensual lips. Birdsong, the barking of dogs, the sizzling of frying oil, the roar of thunder, the swishing of the wind, the ticking of clocks and the cry of children, everything disappeared into him. Everyone around him was silenced. Some tried, in desperate attempts to maintain their ability to speak, to please the Count by incessant babbling, hoping to divert his enormous appetite for sound from themselves to others, though these obsequious cronies were also silenced in the end, while others of the Count´s subordinates were driven into flight or became mad, while an ice cold silence spread its paralyzing terror around him.

Kühn was a proliferate and quite extraordinary writer, not only of novels; he was also an expert in and translator of German medieval, epic poetry, like the Nibelungen and Wolfram von Eschenbach's Parzival and Willehalm, written during a time when roads were few, the forests much more extensive than they are now and it was a long, perilous walk between villages and towns.  However, people living in those times were also surrounded by sounds. They lived closer to nature and enjoyed the peal of church bells, hymns sung in cathedrals, dance and music during communal festivities, lullabies and storytelling - they listened more than they read. 

At night, when the moon is invisible and the sky is clear, I sometime switch off the lights and leave the house to gaze up at the millions of stars that sprinkle the heavenly dome. Once while we were listening to Luciano Pavarotti, my wife Rosmery said:

"Such a voice cannot just disappear, it must continue to vibrate somewhere out there in the universe.”

Does it? I do not know for sure. “In space nobody can hear you scream" was the motto for Ridley Scott's horror movie Alien. Sound cannot move through a vacuum and we have been told that space is a vacuum. Is it then true that there is no substance capable of transmitting sound waves out there? Apparently not - why else would huge satellite dishes direct their mighty ears towards infinity to capture cosmic noise? It is said that old sounds can still be intercepted, even the immense bang when the universe was created. Probably the Swedish poet Ola Hansson was wrong when he wrote:

Unyielding is infinity; void and soundless;

the wanderer listens to his own pace.

Dead stars spinning in an abyss, cold and boundless.

Creation´s fire is extinguished, empty is the space.

A few months ago, Rosmery and I received an invitation to the Roman Quadrennial, called Other Times, Other Myths. At least one hundred artists were exhibited. The premiere was quite chaotic; lots of people, bad organization and few works of art that left any lasting impression. Rosmery and I soon lost each other in the throng and strolled on our own from room to room. I ended up in a white-painted room that was not as crammed with visitors as the others. On the walls there were some monochrome paintings and glass boxes with tiny arrangements of wildflowers. Ten large wooden beams had been placed by the middle of the floor. They were positioned in different directions and arranged in such a way that they did not constitute neither a pile, nor a heap. The beams appeared to have been scrupulously placed in a mutual relationship that I could not fathom. The smooth surface of the wood made me lay a hand on one of the beams and thus felt how it was shaking, almost imperceptibly. After bowing down and placing an ear close to the woodwork I could perceive a distinct and beautiful tone. I did the same on another beam and discerned a similar tone, though it differed from the first one I had heard. I lifted my head and realized that the different lengths and small variations in the structure of the beams made the same, original tone to sound differently. Apparently there was a sound source concealed in the floor under the beams. I straightened my back, turned around and saw how a pale, thin, serious looking and slightly nerdy young man, with black-rimmed glasses and entirely dressed in black, was looking at me. Correctly, I assumed he was the artist who had installed the sounding beams.

An interesting conversation developed and in a few minutes I learned a lot. Michele Spanghero spoke excellent English and he had like many other young people a sophisticated mobile phone through which he showed me pictures of his artworks, even playing various sound samples. He was according to his own definition a "sound sculptor". Young and young, by the way - I no longer know what the word "young" signifies. I consider anyone younger than me as a youngster. Spanghero was 37 years old and born in the northern border town of Gorizia, north of Trieste. After graduating in Modern Literature at the University of Trieste he became increasingly involved with music, art, sound and acoustics. Like John Cage, he became obsessed by the notion that sound is present everywhere, even within what we call “silence”. He considered that one of the art's duties was to capture this fact in an aesthetically pleasing manner. Purpose and technical solutions would serve and realize imaginative art.

I wondered if one of his inspirations could possibly have been John Cage and that was obviously the case. However, as an erudite artist Spanghero moreover mentioned several artists who were unknown to me, all of whom seemed to find themselves in an acoustically aesthetic universe. Michele Spanghero mentioned that his main inspirational source was the American Alvin Lucier, a classically-educated composer who had studied under Aaron Copland. However, during musical studies in Rome, he met with John Cage and David Tudor in the early sixties. A meeting that changed Lucier's thinking and focus, he became fascinated  the sound of silence, an obsession that maybe could be linked to Lucier´s stutter and the silences that developed when he was trying to express himself as clear as possible. 

In 1969, Lucier created his most famous work I am sitting in a Room. Alone in a room Lucier pronounced the phrase:

I am sitting in a room different from the one you are in now. I am recording the sound of my speaking voice and I am going to play it back into the room again and again until the resonant frequencies of the room reinforce themselves so that any semblance of my speech, with perhaps the exception of rhythm, is destroyed. What you will hear, then, are the natural resonant frequencies of the room articulated by speech. I regard this activity not so much as a demonstration of a physical fact, but, more as a way to smooth out any irregularities my speech might have.

Of course, as soon as I came home from the exposition I listened to I am sitting in a room and it was an interesting experience. The performance lasts for 45 minutes and 24 seconds. At first, the phrase is clearly heard, but gradually its words are getting scrambled and after a few minutes their meaning disappears and passes into tones and echoes in different rhythms, and finally, only one lonely, metallic, echoing tone remains.

Lucier succeeded in achieving what many artists were dreaming about by the end of the sixties - an action-oriented happening. Lucier´s artwork was commenting itself, its action develops in the actual time during which the listener participates in the performance. I am sitting in a room is a meditative, minimalist artwork, requiring calm and undisturbed attention. The performance is impersonal in the sense that it is supported by natural phenomena. The artist fades away during the performance of his work. Contrary to several other art forms, the artist´s personality is not at the centre of the artistic expression.

Following Lucier's example Spanghero has captured and amplified the sounds of an empty theatre, but he has also used sounds that may be heard without any technical means. In his work, Guttatim, Latin for drop by drop, Spanghero recorded the sound of drops that constantly and rhythmically fall on a stalagmite in Grotta Gigante, the world's largest cave chamber, located outside Trieste. Then he played the sound of the splashing droplets back in the vast space of the cave to capture its resonance as its echo moved around among stalagmites, stalacites and walls. The result was an audio composition, where the rhythmic sound of the drops is heard against a dark, deep and rather lugubrious sound wall.

Spanghero´s Audible Forms were created by sinking small microphones into the interior of bronze sculptures, found in the Revotella Museum in Trieste, to record sound vibrations inside them during one night in the empty museum. He amplified the barely perceptible sounds arising within five sculptures, which insides differed in accordance with their external form. Then he joined the soundtracks into a kind of choir by reproducing them through four loudspeakers placed at the centre of the circling sculptures, which originally had produced the different sounds.

With the help of his mobile phone, Michele Spinghero also showed me a sound sculpture that looked strangely familiar, though I could not remember where I had seen a similar form before.  He told me that he called it Echea Aeolica and described it as a large, resonant amphora, which now was permanently placed by the coast just south of the Sicilian town of Syracuse. If you place an ear on its surface, you hear how the sound of the wind and surrounding voices vibrate within the huge pot. Spinghero explained that the title of this work alluded to the Greek word echea from echeia, "sounder" a kind of great vases that the ancient Greeks used for capturing sound. Spanghero told me that Vitruvius in great detail had described the echeia in his book De Architectura.

Marcus Vitruvius Pollo (80 BC - 15 AD) was a Roman architect and engineer whose writings, after being rediscovered during the Renaissance, regained great importance for art and architecture up to the present day. His opinion that a building must exhibit three properties; firmitas, utilitas and venustas, stability, utility and beauty, is still quoted with acclamation by current teachers in architecture and technology. Vitruvius worked as a doctor ballistarum, artillery expert, which meant that he designed and was responsible for the use of the huge Roman war machines.

Vitruvius was during his lifetime more known for his writings. With accuracy and by presenting examples of intricate calculations, Vitruvius wrote about topics like strength theory, construction of buildings and bridges, heating –and drainage systems, chemistry, materials best suited for different purposes, urban planning, architecture, pumping devices and, not the least - acoustics.

In the fifth book of his De Architectura Vitruvius did in great detail explain the principles for maximizing theatre acoustics; how to mathematically calculate the movements of sound through space and capture and strengthen it within a theatre, thus revealing the sophisticated knowledge ancient Greek and Roman sound engineers had about acoustics. It is in this context Vitruvius mentioned the echeia:

… bronze vases are to be made in mathematical ratios corresponding with the size of the theatre. They are to be so made that, when they are touched, they can make a sound from one to another of a fourth, a fifth and so on to the second octave. Then compartments are made among the seats of the theatre, and the vases are to be so placed there that they do not touch the wall, and have an empty space around them and above. They are to be placed upside down. On the side looking towards the stage, they are to have wedges put under them not less than half a foot high. Against these cavities openings are to be left in the faces of the lower steps two feet long and half a foot high.

Well-designed and correctly placed, these big vases captured the actors' voices, amplified them and spread them among the theatre visitors:

Thus by this calculation the voice, spreading from the stage as from a centre and striking by its contact the hollows of the several vases, will arouse an increased clearness of sound, and, by the concord, a consonance harmonising with itself.

Not a single one of these sound vases have been found, they were probably melted down while the theatres withered away. I did not know anything about their existence until I heard about them from Spanghero, in spite of the fact that Vitruvius assured these vases and several other acoustic devices, were very common during the great time of classical theatre. Almost every town around the Mediterranean displayed at least one sophisticated theatre building. Vitruvius claimed that Rome had lots of them:

Someone will say, perhaps, that many theatres are built every year at Rome without taking any account of these matters. He will be mistaken in this.

An unexpected testimony of how common theatre sounders were may be found in St. Paul's first letter to the Corinthians, where he introduced his powerful homage to love with the claim that:

If I speak with the tongues of men and of angels, but have not love, I am become sounding brass, or a clanging cymbal.

The words χαλκὸς ῶχῶν, chalkos echon, have been a thorny issue for Bible translators, who generally assumed that the words "sounding brass" described some kind of musical instrument. However, the word χαλκὸς was never used to describe music, only the sound of natural phenomena, like in a phrase like "the roaring sea". ῶχῶν, translated as "bronze", is actually the same word that Vitruvius used in its plural form - echeia, when he in his Latin text described "sound vases" of Roman theatres. Accordingly, when Paul writes chalkos echon he hinted at such sound vases, making them into a striking description of persons limiting themselves to reflect the speech and opinions of others. By mechanically transmitting notions of others, people avoid taking a firm stand and thus function like thoughtless sound vases within a theatre, a parable the majority of listeners to Paul´s epistles could capture without any difficulty.

But, how why did recognize the shape of Spanghero's sound sculpture, particularly since not a single copy of Vitruvius sound vases has been preserved? Michele Spanghero gave me the answer. He had been inspired by the Helmholtz Resonator, a contraption I several years ago came across in a storage in a school where I worked as teacher. A shining metal vase with a narrow opening, which the physics teacher used to explain acoustic phenomena. If you put an ear to the resonator, you could hear how it amplified sounds in the ambient air, capturing the energy of sound waves through its opening and strengthening within its cavity. Actually, I do not understand much of how that works, though a resonator is undeniably beautiful contraption that stimulate our imagination Like Dieter Kühn's sound sucking vampire, the resonator inhales sounds.

What fascinates me with blog writing is the unexpected contexts that tends to pop up while I am writing my essays. When I after breakfast drove into town I listened to the car radio and heard how a lady from Sweden's State Radio´s Drama Section played a tape she had retrieved from the archives. It was an old interview with Friedrich Jürgenson (1903 -1987), where he described how he had captured voices of deceased people on tape. After the old recording a visual artist explained what Instrumental Trans Communication (ITK) is about. ITK is a pseudoscience claiming that the radio, TV, computers, and other electronic appliances can transmit voices of the deceased, often drowned by the noise that surrounds us – but they are there and they want to be listened to. Trans-communicators believe they are surrounded by invisible dimensions where dead people and unknown creatures exist and that they through their different devices are able to capture their voices.

While I was listening to all that, I could not help smiling. Many years ago, I and my friend Claes had watched a television program called The Dead Talk on Tape where a gentle and elegant Friedrich Jürgenson eloquently and seriously told the viewers about how he had managed to record the voices of dead people on tape. These voices spoke German, Norwegian, English and several other languages, as well as a polyglot mixture that was difficult to make any sense of. Jürgenson presented several examples of messages from “The Other Side”. It was undeniably difficult to perceive what was said and make any sense of it all, though Jürgenson interpreted the messages to an evidently impressed TVcrew.

It is beyond any doubt that Jürgenson honestly believed that he had established contact with deceased people´s souls, but what seemed to be slightly ridiculous was the short and banal messages the dead conveyed to us: "We are here." "I'll see you". "I'm there ... I'm with you". "I'm German" and so on. During several years, I, Claes and our friends, had a lot of fun with these assumptions. We distorted our voices over the phone. If any disturbance appeared on television or radio we hummed the theme from The Twilight Zone and said “Listen carefully, now they are talking to us.” We signed our letters with "your friend from the other side", and so forth. Claes died young and I sincerely hope he lives on in another dimension.

Friedrich Jürgenson's life story was unusual. He was far from being your regular village fool, with religious inclinations, who claims that he through his home manufactured contraptions are in contact with the inhabitants of other dimensions.

Jürgenson was born in Odessa in 1903. His mother was Swedish and his father, who was Danish, worked as a doctor. Jürgenson, who was musically talented, studied at the Odessa Conservatory and also took lessons in painting. In 1925, the family moved to Estonia and a year later Friedrich continued his music studies in Berlin. He wanted to become an opera singer and had as his teacher a Jew who in 1932 migrated to Palestine. Jürgenson followed suite and remained in Palestine for six years.

In 1938, Jürgenson moved to Milan to study song with Emilio Piccoli, who had had Tito Schipa as his student, one of the world's most famous tenors. In 1943, Jürgensson came to Sweden where he married and supported himself by painting portraits. A serious cold had destroyed his voice and Jürgenson had thus been forced to give up his hope of becoming an opera singer. In 1949, Jürgenson visited Pompeii, where he made a suite of watercolours that ended up with Pius XII. The Pope appreciated Jürgenson´s talent and employed him to document the findings unearthed during recently completed excavations of the catacombs below St. Peter's Basilica. With the Vatican´s blessing Jürgenson also got the possibility to participate in excavations in Pompeii.

Jürgenson's good relations with the Vatican allowed him in 1968, on behalf of the Swedish Television, to make a unique documentary about the Italian professor Margherita Guarducci's investigations of bone remains extracted during the excavations of the Vatican Catacombs. At the centre of these analyses was a collection of bones wrapped in purple cloth with goldthreads, which had been placed right under the main altar of St. Peter´s Basilica. After several years of diligent research, using the latest scientific methods and documented by Jürgenson, professor Guarducci's team was able to determine that the bone fragments belonged to a sixty-year-old man deceased during the first century AD. Christ. The television programme produced by Jürgenson received a lot of international attention and Paul VI presented Jürgenson with the order Commendator Gregorio Magno for his efforts.

Jürgenson, who was proficient and well-articulated in several languages, such as Swedish, German, Italian and Russian, as well as he was keenly interested in all forms of oral communication and acoustics, related how he by his house in the Swedish village of Mölnby in June 1959, equipped with a tape recorder, had been walking around in the forest recording birdsong. When he later on played the tape he found not only birdsong, but also a very weak Norwegian-speaking voice that spoke about "birds at night". Jürgenson first assumed that a radio broadcast accidentally had interfered his recording. However, he later on discerned a message in Swedish: "Friedel, can you hear me? It's Mom." Friedel was Jürgenson's deceased mother's pet name for her son.

Jürgenson was deeply moved and by constantly having his tape recorder turned on, he eventually managed to capture more voices. Using fresh, recently acquired recording coils and evermore sophisticated recording devices, Jürgenson managed to record more of what he assumed to be deceased people´s attempts to communicate themselves with their survivors. Those who listened to Jürgensons´s recordings had to prick up their ears to capture the messages and generally needed Jürgenson's assistance to make them out.

Jürgenson wrote several books about his findings and several of them have been translated into different languages, making quite an imprint  ​among New Age circles where many consider Jürgenson´s  to be a decisive evidence of the presence of other dimensions and the fact that occupants of those spheres are trying to get in touch with us. 

There is even a radio frequency, between 1445-1500 kHz, where the voices of spirits are said to be heard clearer than anywhere else and is thus called the Jürgenson Frequency. Unfortunately, the messages remains quite muddled and rather bland. However, it does not prevent the existence of an international network of enthusiasts who devote who devote a lot of their time trying to trace voices if the dead.

Over the years, various radio amateurs have compiled vast amounts of recordings of what is assumed to be voices and images from other dimensions, but some convincing evidence have been difficult to produce. The most common explanations are that the recorded sounds and images are either fallacies, or originate from radio/TV broadcasts accidentally captured by amateur receivers and interpreted as spiritual messages.  Several serious investigations of the recordings, not least those from Jürgenson's extensive sound archives, have been made and it has been conclusively proven that the soundtracks are composed of human voices.

Unfortunately, the scientific authorities most commonly quoted in connection with Jürgenson's discoveries are quite dubious. For example, Friedbert Karger who regularly is presented as a serious researcher from the prestigious Max Planck Institute. It is true that Karger has been active at a Max Planck Institute (there are 80 such institutes with 23,000 connected persons), though he was a researcher of plasma and nuclear fusion. His interest in parapsychology was far from being part of those activities. Dr. Karger was during many years a regular guest in German TV sofas and at newspaper slots, involved in almost any spectacular New Age discovery, for example the ridiculous claim that ten deaths had occurred in connection with the discovery of the Ice Age mummy Ötzi. Dr. Karger attested that this belief was unfounded, nevertheless he remained convinced that we "survive our bodily death in a different form and in another dimension."

Another authority in this context was the continuously pipe smoking and cosy professor Hans Bender from a famous parapsychological institution in Freiburg. However, Bender had a dubious past as a convinced National Socialist and with a medical doctorate which eventually proved to be non-existent.

The well-made and interesting radio program about Jürgenson and ITK phenomena made me think of an exhibition that I recently visited in England. Hearing Voices is a serious, interdisciplinary research project at Durham University, investigating how people throughout the ages have heard voices emanating from an invisible source. The exhibition, which the researchers presented at Durham´s Museum, featured several interesting items from various museum collections around the world. Either in originals or copies were texts written by people who had experienced paracusia, i.e. perceiving sounds without auditory stimulus, and interpreted them as heavenly voices dictating what they had to write down. There were, for example, excerpts from The Prophecies and Revelations of Saint Bridget of Sweden , together with writings by Teresa of Ávila, Margery Kemp and Emanuel Swedenborg. 

Some originals of William Blake's writings and illustrations were also displayed. There were medical records from mental hospitals, tightly written notebooks of mental patients, along with restraining shirts and other means used to "deliver patients from their dangerous delusions."

Exhibited were also copies of Freud's notes about an interesting book written by a senior judge named Daniel Paul Schreber, who after being admitted to a mental hospital in detail, described the delusions he assumed originated from the tough discipline he had been exposed to by his “well-meaning” father. After the rejection of his application to one of the highest legal positions in Austria-Hungary, Schreber suffered a severe mental breakdown and began to hear a multitude of voices, at the same time as he imagined that his body was becoming depraved of its vital organs, while he gradually was transformed into a woman to enable him to give birth to a child of God.

Schreber's book is fascinating. It can be read as a detailed and occasionally amazingly lucid case description, narrated from within by a man who sincerely believed he was undergoing an utterly strange metamorphosis, while describing religious perceptions and visions that probably could have been taken seriously during the Middle Ages. While reading Schreber's book, I remembered long and convoluted conversations I had with schizophrenic patients while I during a summer many years ago worked as a temporary warden for mentally ill persons.

Durham's research group includes academics from cognitive neurosciences, cultural studies, English literature, humanities, linguistics, philosophy, psychiatry and theology. They work closely with physicians who treat mentally ill patients and a variety of "normal" people who experience paracusia, an "affliction" which apparently is not as uncommon as you might assume.

The research group compiles and investigates a vast variety testimonies, both historical and contemporary, in attempts to shed light on the relationship between hearing voices and everyday processes of memory, language and creativity. They also investigate why some voices, and not others, are perceived as disturbing and how voice hearing may serve as social, cultural and political inspiration. There are several examples of successful politicians and leaders like Martin Luther King, Jr. who have assumed they were guided by “inner voices”. The exhibition presented several texts written by writers like Charles Dickens and Joseph Conrad, describing their inner voices and recordings done by authors who talked about similar experiences, such as Samuel Beckett, Virginia Woolf and Jeanette Winterson.

Unfortunately, I do not think that the voices recorded by Friedrich Jürgenson prove the existence of a dimension inhabited by souls of deceased people. However, that assumption does not prevent me from being convinced that we are far from being familiar with all subtleties connected with sound and silence - echoes of past events, sounds created and remaining around us and several other strange phenomena that we currently cannot even imagine, but will be discovered in the future. As Hamlet told his friend Horatio:

There are more things in heaven and earth, Horatio, Than are dreamt of in your philosophy.

Davis, Miles (1959) So What. https://www.youtube.com/watch?v=zqNTltOGh5c Friedländer, Saul (1969). Kurt Gerstein: The Ambiguity of Good. New York: Alfred A. Knopf. Garland, David E. (2003) 1 Corinthians: Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Ada MI: Baker Academic. Groopman, Jerome (2017) “The Voices in our Heads: Why do people talk to themselves, and when does it become a problem,” in The New Yorker, January 9. Kostelanetz, Richard (2003) Conversing with John Cage. New York: Routledge. Kühn, Dieter (1997) Stanislaw der Schweiger. Frankfurt: S. Fischer. Lucier, Alvin (1969) I am Sitting in a Room. https://www.youtube.com/watch?v=fAxHlLK3Oyk Merton, Thomas (2002) No Man is an Island. New York: Mariner Books. Schreber, Daniel Paul (2000) Memoirs of My Nervous Illness. New York: New York Review of Books Classics. Vitruvius (2001) Ten Books on Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

Ute på landet, i vårt hus i Bjärnum – i skogen, vid sjön, hörs vårens ljud; fågelsången och hur vinden sveper genom nyutslagna bokars kronor, ropen från vildfågelsträck som flyger norrut. Ensamheten förstärker ljuden. Då jag i skymningen ror över den stilla sjön skvalpar årorna rofyllt mot vattnet, en fisk spritter till vid vattenytan, en fågel kallar från strandkanten. Då jag vandrar genom skogen prasslar en trast bland löven, en hackspett pickar mot en trädstam, en gök ropar i fjärran.

När jag på natten försöker somna hörs däremot ett ljud vars ursprung jag inte känner till, ett lågt brummande. Det kommer inte från pumpen och filtret under mig, de har jag stängt av, inte från grannhusen, de står tomma i natten. Flygplan och tåg är alltför fjärran och de låter inte så. Ett svagt, malande surr; inte från vinden genom träden, inte vattenporlande. Vad är det? Tinnitus? Ljud som skapas inom mig? Kommer ljudet från det autonoma nervsystemet, hjärtats slag, blodets pulserande, spänningar i innerörat? Jag tror inte det, det är nämligen sällan jag hör det bortom Bjärnum. Under alla förhållanden är det starkast där.

Kommer ljudet utifrån? Är det elektromagnetisk strålning som rör sig genom sovrummet och fångas upp av mina trumhinnor? Vågrörelser som fortplantar sig genom universum, dyningar genom tid och rum,? Viskningar och rop, röster och explosioner som vibrerar omkring och inom oss?

Kan det vara det som på engelska kallas the hum? Ett bakgrundsljud, främmande från andra ljud som omger oss, som sipprar in i vår existens från andra människor, djur, hushållsmaskiner och allsköns andra apparater. En del förnimmer the hum enbart inomhus, eller på vissa platser, andra hör det ständigt. Ingen vet var det kommer ifrån, eller vad det är. Några blir galna av det, en del tar livet av sig.

Vi vet hur ljud uppstår. Det är mekaniska vågrörelser, ”störningar” som får fasta ämnen, gas och vätskor att vibrera. Egentligen existerar ljud enbart om någon tar emot det. Ljud är inte likt en projektil som rör sig framåt, snarare är det elastiska svängningar som vidarebefordras i en viss riktning, då vågrörelsen passerat följs den av stillhet och tystnad. Ljudvågor äär ständigt närvarande, likaväl som vi lever inom ett landskap befinner vi oss i ett ljudskap. Vi kan inte se och uppfatta allt i ett landskap, lika lite som vi uppfatta allt i ett ljudskap.

Under militärtjänsten var jag telegrafist och tillbringade ensamma nätter vid en apparat genom vilken jag lyssnade till morsesignaler. I allmänhet var frekvenserna fyllda av ljud, något som betydde att rummet jag befann mig i oavbrutet genomfors av telegrafernas smatter, ett brus jag endast kunde uppfatta om jag satte på mig hörlurarna. Vad jag fann vara ytterst märkligt var att jag ur detta sammelsurium av ljud snart lärde mig urskilja just de signaler var ämnade för mig. Inte för att de var starkare än andra, ibland hördes de enbart som en flåsning, en ljudskugga i en ocean av andra ljud … men jag förstod likväl att det var mig de sökte. Hur var det möjligt?

Och tystnaden. Är inte den lika märklig som ljuden? Läste att fornsvenskans liuþ kunde betyda både ”lyssnande” och ”tystnad”. Kanske det inte existerar någon absolut tystnad. Ljudabsorberande kammare, som på engelska kallas anechoic chambers, absorberar reflektioner från ljud och elektromagnetiska vågor, dessutom är de isolerade från ljudvågor som skulle kunna leta sig in utifrån. Konstruktionen av sådana rumbetyder att varje annan plats, hur tyst och tom den än anses vara, är fylld av ljud – ljud som vi i allmänhet är oförmögna att uppfatta.

Tystnaden vara lugnande, invagga oss i en meditativ stämning. Det sägs att det är i tystnaden vi möter Gud, att den befrämjar inre ro. Buddhister, kväkare, trappistmunkar och många andra religiösa grupper hyllar tystnaden som en väg mot inre ro. Tystnaden tiger inte, den talar till oss. I en värld av buller och kaos hjälper den oss att finna oss själva. I sina skrifter hyllade trappistmunken Thomas Merton tystnaden:

I en värld av larm, förvirring och konflikt är det nödvändigt att finna platser av tystnad, inre disciplin och frid. På sådana ställen kan livet, kärleken blomma ut. […] När jag befrias genom tystnaden, när jag inte längre är upptagen av att ta mått på allt utan existerar mitt i livet, finner jag en form av bön som är i avsaknad av tankspriddhet. Mitt liv förvandlas till bön. Min tystnad blir fylld av bön. Den tystnadens värld som jag då uppslukas av bidrar till min bön.

Merton uppfattade också sambandet mellan ljud och tystnad:

Musik är njutbar inte enbart genom sitt ljud utan också genom tystnaden den omfattar: utan samverkan mellan ljud och tystnad finns ingen rytm.

Som i all rörelse uppkommer musik genom ett växelspel mellan tomhet och närvaro, liksom de korta pauserna mellan orden skapar en berättelses och tomrummen mellan bildrutorna en film, skapar tystnaden mellan tonerna dynamik och rörelse och inte enbart det – många tonsättare har i sina verk använt tystnaden för att skapa spänning och eftertanke.

På ett ställe i Bachs Matteuspassion sjunger kören Sind Blitze, sind Donner in Wolken verschwunden? ”Har blixt och åska försvunnit bland molnen?” Frågan följs av en kort tystnad. Sedan kommer den skrämmande befallningen: Eröffne den feurigen Abgrund, o Hölle! ”Öppna den flammande avgrunden, O Helvete!” Berömda är också Wagners tystnader i förspelet till Tristan och Isolde, den andra satsens inledning i Beethovens Nionde symfoni, de huggande pauserna i finalen till Sibelius Femte symfoni och andhämtningen mot slutet i Barbers Adagio för stråkar. Även jazzens mästare visste hur man skapar spänning och dynamik genom tystnad mitt i musiken. Lyssna till och förundras över Miles Davis skicklighet i So What.

Och så finns kompositörer som John Cage, vars mest berömda skapelse 4 '33”, helt och hållet består av tystnad. Ett stycke som för många blivit lika betydelsefullt och innehållslöst som de av Andy Warhol målade soppburkarna tio år senare - föremål för gränslös beundran och minst lika mycket hån och åtlöje.

Vid uruppförandet den 29:e augusti 1952 satte sig den klassiskt skolade pianisten David Tudor vid pianot, öppnade tangentbordslocket och var sedan tyst i trettio sekunder, innan han stängde locket. Han öppnade det åter och satt sedan tyst under två minuter och tjugotvå sekunder. Stängde och öppnade sedan åter locket och satt sedan tyst i en minut och fyrtio sekunder, innan han stängde locket och lämnade scenen. Märkligt nog möttes uppförandet hos de flesta av åhörarna med beundran, fast en del lämnade irriterade lokalen. David Tudor var rätt person för framförandet – han var tämligen välkänd för publiken, allvarlig och seriös på ett sätt som påverkade dem. Medan flera viskade och tasslade och gick ut, har andra vittnat om hur tystnaden skapade spänning och eftertanke, de blev uppmärksamma på sin egen kropp och ljud som vibrerade omkring dem, tystnad fanns inte. Givetvis kunde uppförandet ha blivit ett totalt fiasko, men många var beredda på något unikt. John Cage var trots sina många upptåg en skicklig musiker. Själv uppskattar jag den orientaliskt, meditativa stämningen hos hans Sonatas and Interludes for Prepared Piano som han skrev fem år innan 4 '33”.

Cage var fullkomligt seriös då det gällde 4 '33”. Det var långt ifrån ett skämt. Han hade studerat japansk zenfilosofi och fascinerats av tystnadens betydelse för uppskattande av ljud och musik. Cage ansåg att ljud är ständigt närvarande, sökandet efter dess värde innebär att vi lär oss att lyssna, bli uppmärksamma på oss själva. ”Musiken syfte är att lugna vårt sinne och därmed göra oss mottagliga för gudomligt inflytande.” 

Några månader innan han koncipierade 4 '33” besökte Cage den anechoiska kammaren vid Harvard University. Cage väntade sig att få höra tystnad, men fann att:

Jag hörde två ljud, ett högt och ett lågt. När jag beskrev dem för den ansvarige ingenjören informerade han mig om att det höga ljudet fann sitt ursprung i mitt nervsystem, medan det låga var min blodcirkulation.

Cage hade förväntat sig att uppleva total tystnad, likväl hörde han ljud: "Tills dess jag dör kommer det att finnas ljud omkring mig. Och det kommer även att vara så efter min död. Ingen behöver oroa sig för musikens framtid." Efter besöket i den ljudisolerade kammaren insåg Cage att ljud finns överallt, ett faktum som oavbrutet påverkar oss. Ljudet ständiga närvaro påminner oss om existensens påtaglighet: ”Vi måste vakna upp till det liv vi verkligen lever”. Det var det Cage ville visa med sin 4 '33”:

De missade poängen. Det finns inget sådant som tystnad. Vad de inbillade sig vara tystnad, eftersom de inte visste hur man lyssnar, var full av oväntade ljud. De kunde under den första delen höra vinden utanför. Under den andra började regndroppar smattra mot taket och under den tredje bidrog publiken med intressanta ljud då de småpratade eller gick ut.

John Cage var inte enbart musiker, han var också intresserad av konst och design. En viktig inspiration till 4 '33” var en serie vita målningar hans vän Robert Rauschenberg gjort.  Konstnären hade helt enkelt strukit vanlig husmålarfärg över stora dukar, trots att samtliga var helt vita fick varje duk en speciell karaktär beroende på var i rummet den placerats, ljuset som föll över den, skuggor frånfönstren och galleribesökarna, ojämnheten hos den tjockt påstrukna färgen. Tavlornas ”samverkan med rummet” var den insikten Cage behövde för att fullborda sin 4 '33”- rummet skulle skapa musikstycket.

Själv fick jag för flera år sedan en känsla av ljud i tystnaden då jag på National Gallery of Art i Washington konfronterades med Barnett Newmans 14 målningar, som han kallade Stations of the Cross. De hängde på vitmålade väggar i ett rum där betraktaren kunde sitta på en bänk mitt i salen. Jag hade så pass mycket tur att jag kunde sitta där alldeles ensam. Då jag svepte med blicken över de svartvita målningarna, som framställde vita och beigea streck av olika tjocklek och struktur på en vit yta, greps jag av ett meditativt lugn. Istället för fjorton framställningar av Jesu lidande, som titeln på verket anspelade på, tyckte jag att det rörde sig om Jesu ord på korset. De sju fraser han uttalade då han hängde där blodig, sargad och uppspikad och som pendlade mellan instruktioner, visdomsord, välsignelser, förlåtelser och förtvivlan. De svarta strecken blev för mig till ljudspåren på en filmremsa och det kändes som om en andlig närvaro grep mig. Jag betraktade målningarna och tyckte det var som om den tomma salen vibrerade av ljud och de svarta strecken flimrade över de vita dukarna. Det var en mäktig och märklig upplevelse jag inte glömmer.

Jag har nu hyllat tystnaden, men låt oss inte glömma att den också kan vara grym, isolerande och känslolös, speciellt tystanden mellan människor. Något av det mest plågsamma för var och en av oss är att inte bli lyssnad till. Att mötas av hån, ironi och förakt är illa nog, men värst är nog att bli ignorerad genom iskall tystnad. Det förvandlar dig till något som inte är värt någon uppmärksamhet och kan låsa in dig i kvävande känslor av självförakt.

Tystnad inför deras lidande och försök att göra sig hörda plågade de miljoner judar som gick under i Nazisternas koncentrationsläger. Påven i Rom och politiker i Stockholm var väl medvetna om vad som hände, men de teg. Se Costa-Gavras utmärkta film Amen. Kurt Gersteins öde, som filmen bygger på, säger mycket om oss alla.

Gerstein var tysk SS officer, medlem av Waffen SSs hygiensektion där han till en början sysslade med desinfektion av dricksvatten och användandet av gasen Cyklon B för avlusning av kläder och som desinfektionsmedel av skepp, lagerlokaler och godsvagnar. Som chef för SSs avdelning för ”Teknisk desinfektion” blev han senare ansvarig för leverans av Cyklon B till Rudolf Höss, som experimenterade med de bästa metoderna för massavrättningar. Som en del av den verksamheten besökte Gerstein den 17e augusti 1942 lägret Belzec och bevittandet mördandet av 3 000 judar med hjälp av kolmonoxid som via dieselmotorer leddes in i specialbyggda gaskammare. Dagen efter bevittnade han ett liknande förfarande i Treblinka. Belzec och Treblinka var utrotningsanläggningar där man uteslutande ägnade sig åt att mörda miljontals kvinnor, män och barn. Det långt mer berömda Auschwitz var ett kombinerat utrotnings- och arbetsläger. Kort efter Gesteins besök beslutades att Cyklon B istället för kolmonoxid hädanefter skulle användas vid massgasning av människor.

Gerstein blev djupt chockad av vad han sett i utrotningslägren och insåg att världen måste få veta vad som försiggick, men förstod också att hans enda möjlighet att göra världen övertygad om vad som verkligen försiggick vara att stanna på sin tjänst inom SS och där samla in så mycket vederhäftig information som möjligt. Med fara för sitt och sin familjs liv kontaktade han den svenska diplomaten Göran von Otter och medlemmar av den katolska kyrkan, som vidarebefordrade hans väldokumenterade redogörelser till såväl den svenska regeringen som till påven. De teg och reagerade inte.

Två veckor före den 22.e april 1945, då Tyskland kapitulerade, anmälde sig Gerstein frivilligt till den franske kommendanten i den ockuperade staden Reutlingen. Han blev välvilligt bemött och fick bo på ett hotell i staden, där han sammanställde sin så kallade Gersteinrapport. Den franske kommendanten fick dock order om att Gerstein skulle föras till Cherche-Midis militärfängelse i Paris, där han behandlades som en vanlig nazistförbrytare. Den 25:e juli hängde sig Gerstein i sin cell.

Tystanden kring brott mot mänskligheten; glömskan, ångesten, tortyren och isoleringen som just i detta ögonblick drabbar hundratusentals individer, borde plåga allas samveten. Men beslutsfattare ignorerar vansinnet för att istället ägna sig åt sådant som vi och de anser vara betydligt väsentligare. Ett ointresse som kan beskrivas som en vrålande tystnad.

Efter att ha legat i sängen och funderat på allt detta steg jag upp och gick ut i köket för att äta frukost. På väg ditin föll min blick på en bok i hyllan, Dieter Kühns Stanislaw Tigaren. Det var länge sedan jag läste den romanen. Jag fick den av min vän Mats Olin och då jag öppnade den fann jag att han på försättsbladet hade skrivit: ”Att äta ljud – vilken hörsel han måtte ha haft!”

I Karpaternas milsvida skogar, där vägarna var få och nattmörkret kompakt, ruvade Greve Stanislaw på sitt slott. Han hade en skrämmande egenhet: han teg. Men han inte bara teg. Han slukade ljud, levde på ljud. Vissa ljud, som välljudande vokaler och klangen från kyrkklockor, uppskattade han mer än annat. Men han var ingen gourmet, utan slukade med förtjusning allt han hörde. Varje ljud lät han njutningsfullt glida ner i svalget bakom sina fuktiga, sensuella och fylliga läppar. Fågelsång, hundskall, stekflottets sprakande, vindens sus, allt försvann in i honom. Människor i hans närhet förstummades. Några försökte i förtvivlade försök att behålla sin talförmåga få greven välvilligt inställd till dem genom att oavbrutet babbla för att därigenom stimulera hans aptit och välbefinnande, i hopp om att han skulle rikta sitt omätliga ljudbegär mot andra stackare. Men, även dessa myglare tystnade till slut, medan andra av grevens underlydande drevs på flykt eller blev galna, samtidigt som iskall tystnad spred en förlamande skräck omkring honom.

Kühn var en märklig författare, inte enbart av romaner, han var också expert på och översättare av tyska medeltidsepos, som Nibelungen och Wolfram von Eschenbachs Parzival och Willehalm, skrivna under en tid då vägarna var få, skogarna större och människorna färre, men de som levde då var omgivna av naturens ljud, kyrkornas sång, de gemensamma festernas dans och musik, något som förnims om du läser de gamla berättelserna, som berättades och sjöngs, mer än de lästes.

På natten, då månen är i nedan och himlen molnfri, går jag, efter att släckt alla ljus, ut ur huset för att blicka upp mot universums milliarder stjärnor. En gång när vi i bllen lyssnade på Luciano Pavarotti konstaterade Rose, min fru:

- En sådan röst kan inte bara försvinna, den måste fortsätta vibrera långt därute i universum.

Gör den det? Vet inte. In space, no one can hear you scream. “I rymden kan ingen höra dig skrika” var mottot för Ridley Scotts skräckfilm Alien. Är det verkligen så att det därute inte finns någon substans som förmår vidarebefordra ljudvågor? Det verkar inte vara så, rymden är inte ett enormt vakuum  – varför skulle annars jordens parabolantenner rikta sina väldiga öron ut mot oändligheten för att fånga upp det kosmiska bruset? Det sägs att gammalt ljud fortfarande kan avlyssnas, till och med et väldiga dånet då universum skapades. Antagligen hade Ola Hansson fel då han skrev:

Oändligheten tiger; tyst står allt; 
och vandrarn lyssnar till de egna fjäten. 
Och stora döda stjärnor stråla klart och kallt 
på skapareld, som släckts och är förgäten.

För några månader sedan fick Rose och jag en inbjudan till Konstkvadrinalen i Rom, som kallades Andra tider, andra myter. Minst hundra konstnärer ställde ut. Premiären var kaotisk; massor med folk, dålig organisation och mycket få konstverk lämnade något bestående intryck. Rose och jag tappade snart bort varandra och strosade omkring var för sig i trängseln. Jag hamnade i ett vitmålat rum som inte var lika sprängfyllt som de andra. På väggarna hängde några monokroma målningar och en del glaslådor med smäckra arrangemang av grässtrån och oansenliga vildblommor. Mitt på golvet hade ett tiotal stora träbjälkar placerats. De riktade sig år olika håll och hade arrangerade på ett sådant sätt att de varken utgjorde en hög eller en stapel. Bjälkarna tycktes medvetet ha placerats i en inbördes relation som jag inte förstod. Träets mjuka, välslipade yta fick mig att lägga en hand på en av bjälkarna och jag kände då hur den vibrerade svagt. Jag lade örat till trävirket och hörde en svag, dov, men vacker ton. Jag lade örat tätt till en annan bjälke och fick då höra en liknande ton, fast den skilde sig tydligt från den jag först hade hört. 

Jag lyfte på huvudet och förstod att stockarnas olika längd och små variationer i virkets sammansättning fick samma ursprungston att låta olika. Uppenbarligen fanns en ljudkälla i golvet under bjälkarna. Jag rätade på ryggen, vände mig om och fick se hur en blek, mager, allvarlig och något nördig ung man med svartbågade glasögon och helt klädd i svart betraktade mig. Helt korrekt antog jag att han var konstnären som åstadkommit de ljudande bjälkarna som jag nyss lagt örat till.

Ett intressant samtal utspann sig och under ett par minuter lärde jag mig en hel del. Michele Spanghero talade en alldeles utmärkt engelska och hade likt många andra unga människor en sofistikerad mobiltelefon med vars hjälp han visade bilder mig på sina verk även spelade upp ett och annat ljudexempel, han var nämligen ”ljudskulptör”. Ung och ung, förresten. Jag vet inte längre vad ”ung” vill säga. Jag betraktar alla som är yngre än jag som ”ungdomar”. Spenghero var 37 år och född i gränsstaden Gorizia, norr om Trieste. Till en början hade han studerat litteratur, men blivit alltmer intresserad av musik, konst, ljud och akustik. Likt John Cage hade han uppfyllts av tanken på att ljud finns överallt och ansåg att en av konstens uppgifter var att fånga upp att visa detta för oss på ett estetiskt tilltalande sätt. Funktionen skulle prägla, skapa, den föreställande konsten.

Jag undrade om en av hans förebilder möjligen kunde vara John Cage och visst var han det. Men, Spanghero, som var en intellektuell och beläst konstnär, nämnde en hel del för mig fullkomligt okända konstnärer och artister, som likt honom befann sig i ett akustiskt estetiskt universum. Den han betraktade som sin viktigaste inspirationskälla var amerikanen Alvin Lucier, en klassiskt skolad kompositör som studerat under Aaron Copland, men som under studier i Rom, i början av sextiotalet hade träffat John Cage och David Tudor. Ett möte som förändrat Luciers tänkande och inriktning. Nu var han liksom de tagen av tanken på ljud och tystnad, en besatthet som var besläktad med funderingar kring hans eget stammande och de ljudande tystnader som uppkom då han försökte uttrycka sig inför andra.

1969 skapade Lucier sitt mest berömda verk I am sitting in a Room. Sittande ensam i ett rum uttalade Lucier frasen:

I am sitting in a room different from the one you are in now. I am recording the sound of my speaking voice and I am going to play it back into the room again and again until the resonant frequencies of the room reinforce themselves so that any semblance of my speech, with perhaps the exception of rhythm, is destroyed. What you will hear, then, are the natural resonant frequencies of the room articulated by speech. I regard this activity not so much as a demonstration of a physical fact, but, more as a way to smooth out any irregularities my speech might have.

Jag sitter i ett rum, annat än det som du nu befinner dig i. Jag spelar in ljudet av min röst och jag kommer att spela upp inspelningen i rummet. Gång på gång tills rummets resonansfrekvenser förstärks på ett sådant sätt att varje likhet med mitt tal, möjligen med undantag för rytmen, förstörs. Vad du då kommer att höra är de naturliga resonansfrekvenserna som i rummet har skapats av min röst. Jag betraktar denna verksamhet inte så mycket som en demonstration av en fysisk realitet, utan snarare som ett sätt att jämna ut varje oegentlighet som mitt tal kan tänkas ha.

Givetvis lyssnade jag på I am sitting in a Room så fort jag kom hem och det var en intressant upplevelse. Föreställningen varar i 45 minuter och 24 sekunder. Till en början hörs tydligt den ovanstående frasen, men successivt förvrängs orden och redan efter några minuter försvinner deras betydelse och övergår i toner och ekon i olika rytmer, slutligen återstår enbart en ensam, metalliskt ekande ton.

Lucier lyckades med vad många artister och konstnärer vid slutet av sextiotalet drömde om att åstadkomma – en aktionsorienterad happening; konstverket kommenterade sig själv, alltmedan handlingen utspelades och utvecklades under den reala tid som det tog för lyssnaren att bli delaktig i framförandet. Vidare var det ett meditativt, minimalistiskt konstverk som krävde en lugn, ostörd uppmärksamhet. Jag lyssnade på det ensam i mörkret, liggande på min säng. Framförandet var också opersonligt i den meningen att det tog naturfenomen till hjälp och artisten bleknade bort vid framförandet av sitt verk.

I Luciers efterföljd har Spanghero fångat och förstärkt ljuden i en tom teater, men han har också använt ljud som verkligen kan höras utan tekniska hjälpmedel. I sitt verk Guttatim, latin för droppe för droppe, spelade han in ljudet från droppar som oavbrutet och rytmiskt faller mot en stalagmit i Grotta Gigante, världens största grottkammare, som ligger utanför Trieste. Droppljudet spelade han sedan upp baklänges i grottan för att därmed fånga deras resonans då den ekar i den väldiga grottan. Resultatet blev en ljudkomposition där dropparnas rytmiska klang hörs mot en mörk, djup och ganska luguber ljudkuliss.

Spangheros Hörbara former skapades genom att han sänkte ner små mikrofoner i det inre av bronsskulpturer som fanns Museum Revotella i Trieste och därigenom inifrån skulpturerna spela in de vibrationer som uppkom inuti i dem under en natt i det tomma muséet. Han förstärkte de knappt förnimbara ljuden som uppkom i olika skulpturers innandömen, som skilde sig i enlighet med deras oliks yttre form. Sedan klippte han samman de ljudspåren till ett slags körverk som han sedan återgav genom en högtalare, omgiven av de skulpturer inom vilka ljuden uppkommit.

I sin mobil visade mig Michele Spinghero också ett konstverk som jag tyckte mig känna igen. Han berättade att han kallade det för Echea Aeolica och beskrev det som en ljudskulptur; en stor, genljudande amfora som var uppställd vid kusten utanför Syrakusa. Om man lägger örat vid dess yta hör man hur ljudet av vinden och omgivande röster vibrerar inom den väldiga krukan. Spinghero förklarade att han hämtat titeln på sitt verk från grekiskans echea från echeia, ”ljudare”, en slags väldiga vaser som grekerna använt för att fånga ljud och Spinghero berättade att Vitruvius skrivit utförligt om dem.

Marcus Vitruvius Pollo (80 f.Kr. - 15 e.Kr) var en romersk arkitekt och ingenjör vars skrifter, efter det att de återupptäckts under Renässansen har kommit att få en stor betydelse för konst och arkitektur ända fram till våra dagar. Hans åsikt att en byggnad måste ha tre egenskaper, firmitas, utilitas, venustas, stadga, nytta och skönhet, citeras fortfarande med gillande av lärare i arkitektur och teknik. Vitruvius arbetade som doctor ballistarum, artilleriexpert, något som betydde att han konstruerade och ansvarade för användandet av romarnas väldiga krigsmaskiner.

Vitruvius var under sin livstid mest känd för sina skrifter i vilka han med yttersta noggrannhet och komplicerade beräkningar av handlade ämnen som hållfasthetslära, byggnadskonstruktion, dräneringssystem, kemi, materiallära, stadsplanering, brobyggande, arkitektur, värmesystem, pumpanordningar och inte minst akustik. Det är i sin femte bok av hans intressanta, men för mig alltför matematisk baserade De architectura som han ägnar ett helt kapitel om teaterakustik; hur man matematiskt beräknar ljudets rörelser inom en speciell konstruktion och på bästa sätt maximerar akustiken. Det är i det sammanhanget han nämner ljudvaserna.

Bronsvaser tillverkas i enlighet med matematiska beräkningar som motsvarar teaterns storlek. De skall vara gjorda på ett sådant sätt att det då man rör vid dem skapas ett ljud från en till en annan av en fjärde, en femte och så vidare upp till den andra oktaven. Vaserna placeras i noggrant uträknade mellanrum bland teaterns sittplatser. De får inte röra vid väggar och måste ha ett tomt utrymme över och vid sidan om sig. De skall placeras upp och ner. På den sidan som vetter mot scenen skall de placeras på träkilar som inte får vara mindre än en halv fot hög. In mot bronsvasernas håligheter Mot dessa vaser håligheter lämnas på framsidan öppningar i deras del, de skall vara två fot långa och en halv fot höga.

Rätt konstruerade och placerade förmår dessa stora vaser fånga upp skådespelarnas röster, förstärka dem och sprida dem bland teaterbesökarna:

Genom dessa beräkningar kommer således rösten som sprider sig från scenen då den träffar vaserna och kommer i kontakt med deras håligheter att uppväcka en ökad klarhet hos ljudet som kommer att åstadkomma en harmonisk samklang.

Inga av dessa märkliga ljudvaser har påträffats, antagligen blev de alla nersmultna när teatrarna förföll. Deras existens var tills jag hörde om dem från Spinghero fullständigt okänd för mig, fast Vitruvius försäkrar att de, och andra akustiska konstruktioner, var mycket vanliga under den antika teaterns storhetstid:

Någon kommer kanske att påstå att det varje år i Rom byggs många teatrar utan att hänsyn tas till dessa frågor. Men, han misstar sig i detta.

Ett oväntat vittnesbörd om hur vanliga ljudarna var i städerna kring Medelhavet finner vi i Paulus första brev till Korinthierna, där han inledning sitt mäktiga lovtal till kärleken skriver:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Orden χαλκὸς ἠχῶν, chalkos echon, har orsakat huvudbry hos bibelöversättare, som i allmänhet antagit att ”ljudande brons” beskriver någon form av musikinstrument, antagligen ett slagverk. Men χαλκὸς ljudande, mullrande, användes i forngrekiskan aldrig om musik, utan enbart för att beskriva ljuden från naturfenomen, som ”ett brusande hav”. ἠχῶν som översätts som ”brons” är samma grekiska ord som Vitruvius använder i plural, echeia, då han i sin latinska text nämner sina ”ljudare”. Det är alltså sådana ljudare som Paulus anspelar på då han skriver chalkos echon, alltså en människa som tanklöst återger andras tal och åsikter utan att själv ta ställning till vad hon tänker eller anser – ett eko, inget annat.

Men, hur kom det sig att jag tyckte mig känna igen formen på Spangheros ljudskulptur, även om inte ett enda exemplar av Vitruvius en gång så vanliga echeia finns bevarat och jag heller inte funnit några bilder på sådana ljudvaser? Det var Michela Spanghero som gav mig svaret. Han hade inspirerats av Helmholtz resonator jag hade sett ett i ett materialrum på någon skola jag arbetat på. En metallvas med trång öppning som fysikläraren använde för att förklara akustiska fenomen. Om du lägger örat till en heimholtzresonator kan du hör hur den förstärker svängningsrörelserna hos den omgivande luften genom att ta energi från de ljudvågor den fångar upp, eller åstadkommer genom att de i en jämn ström tvingas in genom resonatorns öppning. Egentligen begriper jag inte mycket av det där, men en resonator är onekligen både vacker och fantasieggande. Uppenbarligen fångar den in något av allt det osynliga ljud som omger oss i vad vi uppfattar som tystnad. Likt Dieter Kühns ljudvampyr suger den i sig ljud.

Vad som fascinerar mig med bloggskrivande är de oväntade sammanhang som dyker upp medan jag skriver. Som när du ur ljudbruset omkring dig lägger märke till sådant som gäller, eller tilltalar, just dig. Då jag efter att ha ätit frukost tog bilen in till stan slog jag min vana trogen på P1 på bilradion och får då höra hur en viss Marie Wennersten på Sveriges Radio Drama ur SR:s arkiv letat rätt på en gammal intervju med Friedrich Jürgenson (1903–1987), ur viken hon spelade upp några avsnitt innan hon intervjuade konstnären Leif Elggren som intresserat sig för instrumentell transkommunikation (ITK), en pseudovetenskap som med hjälp av radio, datorer, TV och all möjlig annan elektronisk utrustning försöker få kontakt med avlidnas andar, eller andra former av varelser som gör sig hörda i ljudbruset som omger oss. Transkommunikatörer tror att vi omges av osynliga dimensioner som kan förnimmas enbart genom de röster och andra ljus som de tror sig kunna fånga upp genom sina apparater.    

Medan jag lyssnade på det där smålog jag för mig själv. För många år sedan hade jag och min vän Claes sett ett TVprogram, De döda talar på band, där den magre och stilige Friedrich Jürgenson vältaligt och allvarligt berättat om hur han lyckats spela in dödas röster på band, samt spelade upp flera exempel med kusligt förvrängda röster som sades tala tyska, norska, engelska och flera andra språk. Det var onekligen svårt att uppfatta vad som sades, men Jürgenson tolkade meddelandena för de andäktigt lyssnande reportrarna.

Det rådde igen tvekan om att Jürgenson var fullkomligt övertygad om att han hade fått kontakt med avlidnas andar, men vad som framstod som lätt löjligt var de korta och banala meddelanden som de döda förmedlade till oss levande: ”Vi är här”. ”Jag hör och ser dig”. ”Jag finns … jag är med dig”. ”Jag är tysk” och så vidare. Under flera år hade jag, Claes och våra vänner mycket roligt åt De döda talar på band. Vi förvrängde våra röster över telefon, nynnade temat ur The Twilight Zone om någon störning dök upp på TV eller radio, viskade som andeväsen om vi var ute i mörkret, undertecknade våra brev med ”rösten från andra sidan”, och så vidare. Claes dog ung och jag hoppas att han lever vidare i en annan dimension.

Friedrich Jürgensons livshistoria var ovanlig. Han var inte någon vanlig byfåne med religiösa inklinationer, som genom sitt pyssel med egenhändigt förfärdigade mottagare fångat in radiobrus som han tolkade som meddelanden från andevärlden.

Han föddes i Odessa 1903. Hans mor var svenska och fadern, som var dansk, arbetade som läkare. Jürgenson, som var musikalisk, studerade vid Odessas konservatorium och tog även lektioner i måleri. 1925 flyttade familjen till Estland och något år senare fortsatte Friedrich sina musikstudier i Berlin. Han ville bli operasångare och fick som lärare en judisk musikpedagog som han 1932 följde till Palestina där han stannade i sex år.

Nåväl, 1938 flyttade Jürgenson till Milano för att studera sång under Emilio Piccoli, som haft en av världens mest kända tenorer, Tito Schipa, som elev. 1943 kom Jürgensson till Sverige där han gifte sig och försörjde sig genom att måla porträtt. En allvarlig förkylning hade förstört hans röst och Jürgenson hade därmed tvingats ge upp hoppet om att bli operasångare. 1949 besökte Jürgenson Pompeii där han gjorde en svit akvareller som hamnade hos Pius XII. Påven uppskattade dem och anställde Jürgenson för att genom sina akvareller dokumentera de fynd som gjorts under de nyligen slutförda utgrävningarna av katakomberna under Petersbasilikan. Med Vatikanens välsignelse fick Jürgenson även möjlighet att delta i utgrävningar i Pompeii.

Jürgensons goda relationer med Vatikanen gjorde att han för Sveriges Televisons räkning  under 1968 kunde göra ett unikt program om den italienska professorn Margherita Guarduccis undersökningar av de benrester man under utgrävningarna av katakomberna under St. Peterbasilikan funnit insvepta i purpurrött tyg med guldtråd rakt under kyrkans huvudaltare. Professor Guarducci hade efter flera år av undersökningar med säkerhet kunnat fastställa att benresterna tillhörde en sextioårig man och diverse tester hade fastslagit att de med stor trolighet härrörde från det första århundradet efter Kristus. TVprogammet blev mycket uppmärksammat och påven Paulus VI förlänade Jürgenson med ordern Commendatore Gregorio Magno för hans insatser.

Jürgenson, som var ytterst språkkunnig och välartikulerad på flera språk, som svenska, tyska, italienska och ryska, och intresserad iav alla former av muntlig kommunikation och akustik, har berättat hur han vid sitt hus i Mölnby i juni 1959 varit ute med sin bandspelare för att spela in fågelsång. Vid en senare uppspelning av bandet fann han inte bara fågelsång utan även en mycket svag norsktalande röst som talade om "fåglar på natten". Jürgenson trodde först att det rörde sig om en radioutsändning som av misstag fångats upp av hans inspelningsapparatur. Snart urskilde han även ett rop på svenska: "Friedel, kan du höra mig? Det är mamma". Friedel var Jürgensons avlidna mors smeknamn på sin son.

Jürgenson blev djupt gripen och genom att ständigt ha sin bandspelare påslagen lyckades han fånga alltfler röster som i radiobruset hördes tala på olika språk. Med hjälp av stora rullbandspelare lyckades Jürgenson spela in vad han trodde var avlidnas försök att kommunicera sig med sina efterlevande. De som lyssnade fick spetsa öronen ordentligt tills de, ofta med Jürgensons hjälp, trodde sig höra ord, meningar och brottstycken som med lite god vilja kunde tolkas som budskap från en annan dimension.

Jürgenson skrev flera böcker om sina fynd, de har översatts till en mängd olika språk och dyker för jämnan upp i New Age kretsar som bevis på såväl spiritismens vederhäftighet när det gäller närvaron av andra dimensioner och utomjordningars försök att få kontakt med oss.

Det finns till och med en speciell radiofrekvens, mellan 1445-1500 kHz, där andarna sägas höras som bäst och som nu kallas Jürgensonfrekvensen. Dessvärre förblir andarnas grumliga meddelanden tämligen intetsägande. Det hindrar dock inte existensen av ett internationellt nätverk entusiaster som ägnar sig år EVP, Electronic voice phenomenon, eller som det heter på svenska - elektroniska röstfenomen.

Under åren har olika radioamatörer gjort en mängd inspelningar av vad som angetts vara röster och bilder från andra dimensioner, men några övertygande bevis har varit svåra att åstadkomma. De vanligaste förklaringarna är att mottagna ljud och bilder antingen är rena falsarier, kommer från radio-/TV-sändningar som av misstag fångats upp eller att det rör sig om vanligt radiobrus i vilket entusiaster tror sig urskilja ord och meningsfragment. Flera seriösa undersökningar av inspelningarna, inte minst de från Jürgensons omfattande ljudarkiv, har gjorts och de bevisar att de uppfångade ljuden verkligen är mänskliga röster.

Dessvärre är de vetenskapliga auktoriteter som oftast citeras i samband med Jürgensons upptäckter ganska tvivelaktiga. Exempelvis var visserligen Friedbert Karger verksam vid ett Max Planck -institut i Tyskland (det finns 80 sådana med 23 000 anslutna personer), men han var plasma- och kärnfusionsforskare som vid sidan av den verksamheten ägnade sig åt parapsykologi och i den egenskapen en mycket flitig gäst i TVsoffor och tidningsspalter. Dr Karger är övertygad om att vi ”överlever vår kroppsliga död i en annan form och i en annan dimension.”

En annan auktoritet i sammanhanget var den piprökande mysprofessorn Hans Bender från en berömd parapsykologisk institution i Freiburg. Bender hade dock ett tvivelaktigt förflutet som nationalsocialist och en medicinsk doktorsgrad som slutligen visade sig vara obefintlig.

Det välgjorda och intressanta radioprogrammet om Jürgenson och elektroniska röstfenomen fick mig att tänka på en utställning som jag för några månader sedan såg på ett museum i England. Hearing Voices, ”Höra röster” är ett seriöst, tvärvetenskapligt forskningsprojekt vid Durhams Universitet, som undersöker hur människor genom tiderna har sagt sig höra röster. Utställningen som dess forskare presenterade på muséet i Durham förevisade en mängd intressanta föremål från olika museisamlingar världen över. Antingen i original eller kopior visades texter som skrivits av människor som upplevt paracusia, hörselhallucinationer, ofta mystiker som tyckt sig höra himmelska röster som dikterade för dem vad de skulle skriva ner. 

Där fanns exempelvis utdrag från den Heliga Birgittas uppenbarelser, tillsammans med Teresa av Ávilas, Margery Kemps och Swedenborgs skrifter. I original visades också några av William Blakes skrifter och illustrationer. Där fanns sjukjournaler från mentalsjukhus, tättskrivna anteckningsböcker av mentalpatienter, tillsammans med tvångströjor och andra medel som använts för att ”befria dem från sina hemsökelser.”

Utställda var även kopior av Freuds anteckningar kring en intressant bok skriven av en högt uppsatt jurist vid namn Daniel Paul Schreber, som efter att ha blivit intagen på ett mentalsjukhus i detalj beskrev sina vanföreställningar som han antog hade sitt ursprung i den hårda disciplinering han hade utsatts för av sin välmenande far. Efter att ha blivit förbigången i sin ansökan till en av de högsta juridiska positionerna i Österrike-Ungern kollapsade Schreber mentalt och började höra en mängd röster, alltmedan han inbillade sig att hans kropp fickflera av sina organ utbytta och att han successivt förvandlades till kvinna för att bli havande med Guds barn.

Schrebers bok är fascinerande. Den kan läsas som en detaljerad och emellanåt klarsynt fallbeskrivning berättad inifrån av en man som tror sig genomgå en metamorfos, samtidigt som han redogör för religiösa uppfattningar och visioner som under Medeltiden antagligen skulle kunna tas på fullt allvar. Schrebers skrift utgör intressant läsning, den präglas av en klar logik som dock grundas på vansinniga föreställningar som präglats av en genuin fromhet byggd på en gedigen kunskap om katolska trosföreställningar. Medan jag läste Schrebers bok drog jag mig till minnes de långa samtal som jag haft med schizofrena patienter då jag för många år sedan under en sommar vikarierade som mentalvårdare.

Durhams forskargrupp innefattar akademiker från kognitiv neurovetenskap, kulturstudier, engelsk litteratur, humaniora, lingvistik, filosofi, psykiatri, psykologi och teologi. De samarbetar nära med läkare som är yrkesverksamma inom mentalvård och en mängd ”normala” personer som vittnar om de röstfenomen de hör, en ”åkomma” som tydligen inte alls är så ovanlig som man skulle kunna tro.

Forskargruppen sammanställer och undersöker en mängd material och vittnesbörd, både historiska och samtida, i försök kasta ljuset på relationerna mellan att höra röster och vardagliga processer av minne, språk och kreativitet. De undersöker också varför att vissa röster, och inte andra, upplevs som störande och hur rösthörande kan fungera som social, kulturell och politisk inspiration.Det finns flera exempel på framgångsrika politiker och folkledare som Martin Luther King, Jr. som trott sig vara vägledda av inre röster. Utställningen visade flera texter skrivna av författare som Charles Dickens och Joseph Conrad där de beskriver sina inre röster och inspelningar av författare som talar om liknande upplevelser, exempelvis Samuel Beckett, Virginia Woolf och Jeanette Winterson.

Dessvärre tror jag inte att Jürgensons avlidnas röster finns bland alla de ljud som omger oss – sådana vi hör och de vi inte kan höra. De är nog inbillningsfoster. Men, det hindrar mig inte från att vara övertygad om att vi långt ifrån känner till alla de subtiliteter och nyanser som ryms bland tystnadens ljud – ekon av förgångna händelser, ljud som skapats och förblir omkring oss och många andra märkliga fenomen som vi nu inte ens kan ana, men som kommer att upptäckas i framtiden. Som Hamlet sa till sin vän Horatio:

There are more things in heaven and earth, Horatio, Than are dreamt of in your philosophy.

Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än någonsin filosofin har drömt om.

Davis, Miles (1959) So What.  Friedländer, Saul (1969). Kurt Gerstein: The Ambiguity of Good, New York: Alfred A. Knopf.Garland, David E. (2003) 1 Corinthians: Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Ada, MI: Baker Academic. Groopman, Jerome (2017) “The Voices in our Heads: Why do people talk to themselves, and when does it become a problem,” i The New Yorker, January 9. Jürgenson, Friedrich (1968) Radio och Mikrofonkontakt med de Döda. Uppsala: Nybloms Förlag. Kostelanetz, Richard (2003) Conversing with John Cage. New York: Routledge. Kühn. Dieter (1977) Stanislaw Tigaren. Stockholm: Rostrum/Forum.  Lucier, Alvin (1969) I am Sitting in a Room. https://www.youtube.com/watch?v=fAxHlLK3Oyk Merton, Thomas (2002) No Man is an Island. New York: Mariner Books. Schreber, Daniel Paul (2000) Memoirs of My Nervous Illness. New York: New York Review of Books Classics. Vitruvius (2001) Ten Books on Architecture. Cambridge: Cambridge University Press.

My blog entries may be likened to the game where you draw a line between points provided with numbers until an image emerges. For me, the points are constituted by memories; some close, others distant. At first it seems like the memory points are disconnected, but soon a context, a story, appears. The process is set off by something I have read, heard or seen and eventually a string of memories is formed.

The starting point of the following essay is a comment that President Trump's advisor and "chief strategist" Steve Bannon made in July 2013. Bannon was then managing The Government Accountability Institute (GAI), a conservative "research association" with a self-imposed task to "investigate and expose crony capitalism, misuse of taxpayer monies, and other governmental corruption or malfeasance."

Bannon characterizes himself as an alternative conservative Catholic and had by his friend Benjamin Harnwell, founder of the Dignitatis Humanae Institute (DHI), in 2013 been invited to give a lecture at the Institute's annual conference in the Vatican. DHI is one of several working groups operating under the umbrella of the European Parliament. The organization arranges an annual conference with exclusive invitees. DHI states their task as monitoring and promoting what its members have defined as "human dignity", declaring that since humans are created in God's image this signifies that they develop from conception to natural death. The most effective way to safeguard this state of affairs is to "actively promote the Christian faith in the public domain". This means among other things that DHI is opposed to abortion and homosexuality and wants to counter the forces that are believed to undermine the traditional family and thereby "erode one of western civilization´s pillars”. DHI proudly declares that it is a conservative organization, which safegurads traditional Catholic values.

Steve Bannon was in 2013 unable to personally attend to DHI's annual conference and therefore he gave a speech and answered questions via an Internet link. He answered a question about Vladimir Putin's worldview by noting that Putin is "very, very, very intelligent" and that:

when you really look at some of the underpinnings of some of his [Putin´s] beliefs today, a lot of those come from what I call Eurasianism; he’s got an adviser who harkens back to Julius Evola and different writers of the early 20th century who are really the supporters of what’s called the traditionalist movement, which really eventually metastasized into Italian fascism. A lot of people that are traditionalists are attracted to that.

Julius Evola? The name brought back a string of memories, beginning in 1977 when I wrote a novel. As usually is the case with me, the story evolved while I was writing it and after a month I had finished Alfio Scandurra. I got the name from a Sicilian carabiniere who had signed a paper certifying that I had been robbed of a wristwatch. As soon as I got back to Sweden and had received a new watch from the insurance company, I began writing.

The criticism was not particularly gracious. One paper wrote: "The only redeeming with Lundius´s novel is that it is only ninety pages long," while other reviewers found it to be "totally irrelevant", or "too messy, confusing and devoid of substance ". I don´t know. I have not read it since I got it published by Bo Cavefors in Lund.

That I sent the manuscript to Cavefors Publishing was due to the fact I lived in Lund where the publisher was established and I thus entertained a vague hope of being able to meet with him after my novel had been rejected. After just a month I found a friendly rejection letter in my mail box. It was written by Bo Cavefors himself and since I had a high opinion of both Cavefors and his company I was both happy and grateful.

I was an avid reader of much of the publisher's releases and had devoured the decadent, and pataphysical stories in collections like Fantastika and In Search of the pig that escaped. Cavefors published a wealth of interesting literary acquaintances like Tadeusz Borowski, Roald Dahl, Karl Marx, Richard Brautigan, Ivan Goncharov, Michel Foucault, Hermann Broch, Ezra Pound, Lautréamont, and Alfred Jarry, as well as African authors like Ngũgĩ wa Thiong'o, Wole Soyinka, Ousmane Sembène and Camara Laye. In short, Bo Cavefors was knowledgeable and headstrong, though there were also some substantial lows like Mao's military writings, not to speak of Kim Il-sung´s illegible concoctions.

Bo Cavefors wrote that he had read my novel with great interest, and though it "was far from finished", I was welcome to drop in at his office, if I wanted to. Of course I wanted to see him. His office was in a famous villa not far from the cathedral and had belonged to the famous architect Helgo Zetterwall, who in the mid-1800s had restored Sweden´s cathedrals, as well as he had designed the imposing main building of Lund University. 

Cavefors received me behind his desk in a bright, elegant salon with Ionic columns. Bo Cavefors, who at the time was forty-years, gave with his high forehead, thin hair and unusually blue eyes a charismatic impression. For some reason, I came to think of Mussolini, not in a negative sense, rather through the fact that Cavefors appeared to be sure of himself. Mussolini had been blinded by the role played by himself, while Cavefors gave an honest impression; open-hearted, kind and sharp. He asked me if I had been offended by him writing that my novel "was far from finished."- Not at all, I answered truthfully.

- I liked it, he added, and continued:

- You do not write like most young writers do nowadays. Did you send the manuscript to me because you had a feeling that I would appreciate it?

I admitted that I liked most of the books he published.

- I will be honest with you, he said. I think you have talent and could develop into an able writer and already now you seem to have a well-stocked cupboard of experiences to draw from. However, if I publish your novel it may prove be a disservice to you. If a young debutante like you can get a novel so easily placed, it may mean that it can be hard to write and publish another one.

- Due to the negative reviews?

Cavefors smiled:

-  I assume they will be quite benevolent.

- Why would I then find it difficult to write again?

- Like I said ... your novel is not finished yet. It can be improved. However, if you want me to publish it, I'll do it at once.

- Sure, I would be very grateful if you published it.

And he did so, in a very short time and for me it was nice experience and not at all inhibiting to see it in print. Nevertheless, Bo Cavefors´ words have followed me through life. I did not forget what he said about the "experience cupboard” and what I considered to be a warning to take my writing too seriously. I still consider myself to be an amateur writer, someone who writes for his own pleasure and this realisation has probably protected me from writer's block and from being hypersensitivity to scathing criticism.

In my small hometown of Hässleholm, the father of a former classmate of mine, Per-Erik Lindahl, had written a comprehensive biography, The Oscillations of the Anxiety Wheel, about the remarkable Erik Hermelin, who after being admitted to St Lars Mental Hospital in Lund had translated a variety of poets and mystics from ancient Persian, as well as the Swedish mystic Emanuel Swedenborg from Latin and Jacob Boehme from German. The year before Cavefors published my Alfio Scandurra he had published Lindahl's book. Per-Erik Lindahl, who was teacher in the Swedish language and literature at the Technical School where my mother worked as a school nurse, warned me the only time I met him: - Beware of Cavefors.

- How so? I wondered in surprise. He has been very straight with me.

- Did he pay you?

- Absolutely! He read my manuscript himself, made good comments, gave me a decent standard contract and paid according to the established rules

- Oh, that was interesting. For he has pulled me by the nose in different ways. Cavefors is an intelligent, highly cultured and well-read man, but he harbours a lot of strange ideas and is certainly not to be trusted.

It was from Lindahl that I found out that Bo Cavefors planned to publish the memoirs of the aged and blind Nazi Per Engdahl. A colleague of Lindahl, the math teacher Barwart Giese, was an unrepentant Nazi. I once got into loggerheads with him when my mother one summer had invited the members of Hässleholm´s church choir to our cottage in the woods. At that occasion, the humourless Giese had in a completely uninhibited manner exposed stale and utterly loathsome racist opinions, thus making all present squirming from embarrassment. Young and inexperienced as I was, I was unable to keep my big mouth shut, something that resulted in an unpleasant quarrel between me and the Nazi troglodyte. I considered Barwart Giese to be an evil old man, but at the time he was actually younger than I am now.

My father, who worked at Hässleholm´s local newspaper Norra Skåne, told me that Giese was President of the ill-famed Malmö Section of the Swedish National Association (SNF), a notorious Nazi organization that had survived World War II. I do not know if Giese was still alive when SNF´s Malmö Section in 1990 applied to join the American Ku Klux Klan. It is quite possible, if that had been the case Giese had at that time been 79 years old.

Well, Per-Eric Lindahl told me that Bo Cavefors had contacted Barwart Giese´s former party comrade, the Fascist/Nazi Per Engdahl and asked him whether he wanted to write his memoirs. To me it appeared inconceivable that the friendly and eagle-eyed Cavefors had offered a perverse reactionary to publish a book. I felt uncomfortable to have been published by such a man and began to wonder what kind of oddball Cavefors could be.

The cornerstone of Barwart Giese´s political beliefs was brazen racism and I suspect that it was the same with Per Engdahl, though he presented himself as a cultured poet and intellectual, with extensive international contacts, good friend and adviser to admired Swedish politicians. Not least did Engdahl claim in his Filibuster in the Swedish Welfare State that he was on good terms with moderate and influential Social Democrats like Ernst Wigforss and Tage Erlander. However, it was a well-known fact that Engdahl out in Europe had been helpful in resurrecting the hideous ghost of Nazism and tried to make it presentable again. Not the least had he been one of the main organizers of what has been called The Nordic Ratline.

The rat lines were an international network, which after the war brought wanted mass murderers and war criminals to security in Latin America and the Middle East. The main escape routes went over the Spanish ports of Algeciras and Valencia to Buenos Aires and the Italian port of Genoa to Alexandria. Engdahl collaborated with prominent Nazi smugglers like the former SS Obersturmbannführer Otto Skorzeny in Spain and the Croatian Franciscan monk Krunsolav Draganovic in Italy, the latter also had contacts with the US Counter Intelligence Corps (CIC), which later was integrated with the CIA. CIC was interested in the scientific/technical skills of some Nazi criminals, while they also wanted to build up spy- and resistance networks in communist-controlled Eastern Europe. In connection with his "rescue missions" Per Engdahl visited several prominent, wintering Nazis and Fascists in France, Spain and Italy.

In his autobiography, Per Engdahl tells us about the sufferings and killings that befall Nazis and Fascists in postwar Europe. He qualifies the Nuremberg Trials as the "so far darkest chapter in European legal history".

Nuremberg etched itself into our consciousness as a triumph of Evil. If there ever is to be spoken about "crimes against humanity", it is the Nuremberg trials.

The state organized and systematic mass slaughter of millions of Jews, Gypsies, prisoners of war, homosexuals, mental patients, opposition members, etc. that is unprecedented in human history, is by Per Engdahl mentioned only en passant and in the manipulative apologetic manner that permeates his entire autobiography. Of course, there is not a trace of the fact that those criminals who Engdahl labels as "freedom fighters" generally were racist mass murderers, or people who had supported and pardoned murder and inhumane treatment of their fellow human beings. In his book, evildoers do instead appear as stalwart champions of individual freedom against a stifling, levelling democracy, which favours miscegenation and degeneration:

Atrocities were carried out on both sides. They do not excuse one another. The only difference is that the transgressions of one side have for more than 30 years been granted constant publicity, while the misdeeds of its opponents, which was not a lot better, have been covered up and darkened. On the one hand, one side controls all the media, while the other has been forced into silence. Over time this will prove to be a dangerous game. The slogan that has been repeated for decades now, that "We must not forget" has also been heard by those who have been silenced. This keeps hatred alive. The memory is not worse on one side, than on the other. The thirst for revenge is kept alive and is now passed on to a new generation. Europe cannot afford such a vendetta. It is not inconceivable that repressed feelings may someday come in handy for some non-European superpower on the rise. The old victors still dominate the scene. But for how long? And what will come next?

Such devious siren songs have brought both unsuspecting and unscrupulous individuals into the pens of the abyssal Right. Engdahl´s history falsification rantings, lousy poetry and even worse politics have made violence and suffering abstract. His entire worldview, like that of Trump and the Sweden Democrats, is nothing but a simplified sheet without depths or shadows and it makes me think of Jean Baudrillard´s descriptions of our post-modern consumer society, where everything is being turned into a spectacle. Economy, art, politics and sexuality are mixed together into a show. Reality does not exist anymore. We have entered a world of illusions. Who can seriously identify her/himself with the sufferings of a concentration camp inmate, or a raped and tortured refugee? Idiotic extremist parties are paying tribute to "their own people", their own unique culture, while erecting walls and implementing entry bans, attacking free speech and opposite views:

… the notion of freedom for all, a new and recent idea, is already fading from the minds and mores, and liberal globalization is coming about in precisely the opposite form — a police-state globalization, a total control, a terror based on ‘law-and-order’ measures. Deregulation ends up in a maximum of constraints and restrictions, akin to those of a fundamentalist society.

Ideological constructions like Nazism and "alternative conservatism" create utopian dreams instead of recalling what they actually have resulted in - unrestrained terror, mass slaughter and misanthropy.

In 1942, Per Engdahl´s reality counterfeiting attracted the sixteen-year-old, enterprising and in many ways admirable Ingvar Kamprad, IKEA's founder, to write a letter in which he declared himself to be interested in "genuinely Swedish literature" and wondered if he could receive some free copies of Vägen Framåt, “The Way Forward”, a paper published by Engdahl's Nazi party. The alert young man concluded his letter with "in the hope of good relations and with a Nordic greeting I sign, Ingvar Kamprad". Good relations were established and a friendship developed between the Nazi leader and Kamprad, who invited Engdahl as one of few non-relatives to his wedding in 1950.

As late as 2010, Kamprad declared that "Per Engdahl is a great man, and I will maintain that as long as I live." In Älmhult, the cradle of IKEA, which is not so far from my birthplace and where I have occasionally ended up, there are very few IKEA employees and locals to be found who speak ill of Ingvar Kamprad. It is possible that even Per Engdahl, despite its obstinate defence of mass murder and distressing racism, was a likable person. It is easy to overlook distasteful opinions of pleasant acquaintances and interaction with such people may even make you blind to the serious nature of their thinking. In defence of his commitment to an open racist party that minimized Nazi atrocities Kamprad directed attention to a different aspect of Engdahl's ideology:

They called me a Nazi, but the truth is that I could have been called a Fascist instead, because the corporatist doctrine, i.e. that everyone who worked for example in the leather industry stuck together, like everyone in the agricultural sector, that was the basic idea of ​​the corporative doctrines which I then, as a young man, believed in. But it turned out that it was wrong and today I have a completely different view.

Bo Cavefors also mentioned corporativism, while remaining silent about Englund´s racism when he asked him to write his autobiography:

Given the long time you have been politically active in Sweden and internationally for the corporative movement, I think it would be in the public interest to have your explanation of what had been essential for you and also your analysis of the future.

His blatant anti-Semitism is absent from Engdahl's memoirs. In the Way Forward he used to publish distasteful dithyrambs, which he in his memoirs described as objective arguments in support of the emergence of an equitable Swedish society - not a word about the fire and brimstone racism he expressed in those bygone days. The same year as the Wannsee Conference adopted the guidelines for how the "final solution", i.e. the total extermination of the Jews, would be coordinated and streamlined,  the Way Forward published the Swedish Opposition´s party program:

If a people has both physical and spiritual health, if it is in a good disposition to pass on such a state of wellbeing through generations, people do not have to despair about their future and the preservation of their race. But if a people does not protect these good capabilities by allowing less worthy racial elements to intrude and interfere with the working masses, if persons with bad disposition, physically crippled, untalented and morally lax, are allowed to develop freely, then a nation´s material and spiritual standards will be undermined.

In fairness it should be noted that similar notions could be expressed from all contemporary Swedish political camps, also from generally decent Social Democrats. Thus could Arthur Engberg, who was a respected Social Democratic Minister of Education in the 1930s, during the previous decade welcomed the founding of a Swedish State Institute for Racial Biology at the University of Uppsala with the words:

However, it is strange that while we are so very keen to trace the pedigrees of our dogs and horses, we are not at all so keen to make sure how to preserve and protect our own Swedish public stock. It is high time that this now takes place.

Nevertheless, the racism of some Social Democrats was far from being shared by all party members and it was far from being as radical and immutable as those of Engdahl's supporters, who by their frequent German contacts were well aware of the merciless Nazi persecution of "less worthy races". Even if Engdahl did not directly advocate liquidation of “less valuable” races, he wanted to implement forced "sterilization of all inferior racial elements", "marriage bans for overseas races," "a complete halt to all immigration of Jews", "no Jews in leading positions" and that:

All Jews in Sweden shall be forced to join an organization, which leadership will be responsible for the Jews' behaviour and handle all negotiations between the Swedish government and Jews residing in Sweden.

Such views do now appear to be absurd, though it may be argued at the time they were expressed the entire Swedish society was basically impregnated by racism. The Swedish Army´s Manual for Soldiers, which was introduced in 1929 and up until 1938 distributed in 100 000 copies to all conscripted soldiers. Enlistment for all eighteen years old citizens was obligatory at the time and even when I made my military service back in 1974. It was not until 1938 that the following paragraph was abandoned, probably due to the disturbing news about racial persecutions in Germany.

It is upon our people's racial characteristics that our abilities and power ultimately are based.  For a nation the conservation and breeding of good properties are of outstanding importance in the permanent and continuous power competition between nations. A nation's power, prosperity and culture depend thereof. Therefore, mixing with a non-equal race is an extreme threat to a people of a high standing.

I read Engdahl's deeply dishonest autobiography, his self-righteous corrections of his life story and distorted ideology, as well as some texts written by and about this bigot with whom we find some of the mainsprings to the currently so appallingly successful Sweden Democrats. Right wing extremists still celebrate Per Engdahl´s great knowledge, his intelligence, and especially his poetry. In several volumes, Engdahl published his grandiose and pathetically bad poetry. Below an example in my translation, which is no worse than the Swedish original:

If you have an enemy, sullen and without any joy.

one who you want to humiliate and destroy,

just spread a rumour that he´s a Fascist,

then he will be worse than any racist.

And if your rival is nice to be with

harmless as Svensson or Smith,

you may send him off to Benghazi,

just by calling him a Nazi.

That Bo Cavefors opened up his publishing company for a chauvinist like Engdahl might possibly be justified that by giving voice to an old Nazi tinged Swede could be considered as rendering some relief to the otherwise politically correct and doctored history writing that media mainstream has so far provided us with. Cavefors is probably right when he declares:

I am of the definite opinion that one cannot discuss or criticize another person, a religion or a political movement, terrorists or demonstrators, if you do not know what such people write and think. To be able to argue with Hilding Hagberg we must initially take him seriously. I was certainly provocative when I published this RAF book (Cavefors had illegally published the texts of the terrorist group The Red Army Faction, commonly known as The Baader-Meinhof Gang, in both Swedish and German) and I've been that all the time. I published Hagberg´s memoirs, Kim II Sung, Marx, Stalin, Lenin, Althusser, Jünger - the whole lot.

The Swedish Communist leader Hilding Hagberg could possibly be considered as the Nazi Per Engdahl´s complete opposite, though they coincided in their admiration for power-hungry autocrats and their brutal persecution of dissidents. Hagberg´s opinion about Stalin may just as well be equated with Engdahl's reverence for the "Godsent" Adolf Hitler:

Stalin's life work symbolizes everything what the noblest sprits of a people may dream of and wanted to achieve through their struggle.

Perhaps one of the sources behind Cavefors´ detached and "objective" view of his publishing endeavours may be found in Ernst Jünger´s texts, which Cavefors appreciates. In his novel Eumeswil from 1977 Jünger explores in much detail the concept of Anarch. The novel largely lacks action, in a strange fashion the text appears like an ocean with ripples moving on its surface. It has a narrator, Manuel Venator, who along with his work as a historian is “night steward” at the Kasbah, residence of the dictator of the small state of Eumeswil. The country gives an impression of being a kind of Arabian Nights inspired feudal state, located by the Mediterranean coast of northern Africa. We find ourselves in a distant future where ideologies, or as postmodernists call them "great stories", have become "stale". Society is global in the sense that people and cultures from all around the world come together in Eumeswil, which is dominated by a Machiavellian tyrant who rules his kingdom through a ubiquitous network of informants. If his power is threatened The Condor, as he is called, does not hesitate to use violence, yet he allows his subjects to live quite free from repressive control and complicated regulations.

Manuel Venator realizes that the world is imperfect, that something is wrong from the beginning. A human paradise cannot be created on earth and we should therefore not strive for an ideal form of society. Instead we ought to try to deliver ourselves from any form of “progressive thinking” and even within a dictatorial system be able to protect our personal freedom. We should learn to know ourselves, while thoroughly studying the rules that govern our existence. An Anarch is someone who: 

fights alone, as a free man, and would never dream of sacrificing himself to having one inadequacy supplant another and a new regime triumph over the old one. In this sense, he is closer to the philistine; the baker whose chief concern is to bake good bread; the peasant, who works his plow while armies march across his fields.

An Anarch limits himself (men and not women are always at the centre of Jünger´s stories and musings) to study his surroundings and immerse in all sorts of cultural expressions, mainly books. In an essay Bo Cavefors explains:

... love is anarchic but not marriage, "the warrior is anarchic but not the soldier. Manslaughter is anarchic but not murder. Christ is anarchic, not Paul." A free man is anarchic, but not an anarchist.

I am troubled by such notions, they appear as arrogant and misanthropic. An Anarch is far removed from what I consider to essential for a human society and interactions between individuals, namely compassion.

People who chose to belong to a particular group, it may be anything from UFO believers, gangsters, Nazis and jihadists, radical feminists or sadomasochists, often live within a universe, which presence the uninitiated cannot even imagine. The homosexual icon Christopher Isherwood wrote in his diaries how he during nights disappeared from the world of “Average Joes” and entered the twilight zone of a secret gay community:

An enormous subterranean world, a delicious purgatory, a naked democracy in which the only class distinctions are anatomical. And that this underworld merely has a number of different entrances and vestibules in all the cities of the world. You could enter it in Sydney and emerge from it to find yourself in Jermyn Street [a street in central London famous for shops that aim at gentlemen's clothing market].

In 1997 the Swedish author Bengt Jangfeldt opened the door to such a world. I was going to have an essay published in a journal run by him and the poet Gunnar Harding and in anticipation of that I visited their office in Stockholm to submit a few illustrations. Jangfeldt who saw that I had published a novel with Cavefors took out a magazine:

- Do you know what Bo Cavefors is doing these days when he no longer has his publishing house?

No I did not know that. I did not live in Sweden and had poor knowledge of what was happening there.

- Stuff like this. I cannot understand the value of it all, to me it is quiet unpleasant.

He gave me the magazine, Svarta Fanor, Black Banners. It was illustrated with explicit photographs of homosexual sadomasochism and presented articles about neighbouring phenomena, as well as writers who devoted themselves to such activities, some of them harbouring ideas that could be considered as being far to the right of current views. Cavefors´ own contributions were occasionally well-written, though the entire genre appeared not only as disturbing but outright unsavoury. It appeared as if Cavefors surrounded himself with a coterie of like-minded young men and staged performances, often with the naked Bo Cavefors at the centre of the action. It all made me think of other bisexual cultural celebrities. Writers such as Oscar Wilde, Stefan George and Yukio Mishima, who had behaved in a similar manner.

What worried me was the perverted enticement of what is sordid and illicit. Like Pasolini´s tributes to Ragazzi di vita, “Boys of Life” - poor, petty criminals and sexually liberated young men. His dealings with such ragazzi came to cost him his life. Like Fassbinder, Pasolini appeared to be both attracted to and discouraged by the perversions of society's darker side. His last film was the distasteful sadomasochistic Salò, or the 120 Days of Sodom and in his last film Fassbinder wallowed in an aestheticizing portrayal of homosexuality and criminality, based on Jean Genet's outlandish novel Querelle.

Certain intellectuals seem to suffer from hybristophila, a morbid attraction to crime and criminals. Something that among other reasons may be due to a desire to be free and independent. Épater la bourgeoisie, to alarm the conformists, was a rallying cry that brought together brilliant poets like Baudelaire and le enfant terrible Arthur Rimbaud, who was uninhibitedly bisexual and a petty criminal. The fix star for this French tradition was, and remains, the Marquis de Sade, who wrote chilly, tedious novels, brimming with detailed descriptions of grisly, sexual abuse, violence, crime, blasphemy and philosophical attacks on Catholicism. de Sade eventually became an ideal for modernists, Dadaists and Surrealists, probably beginning after Guillaume Apollinaire in his book Le Marquis Divin, written in 1909, had celebrated the perverted aristocrat as the "freest spirit that ever existed."

Apollinaire's boundless admiration for a mad prophet who had violated all conceivable decency and regarded humanity with pitch black contempt, have inspired such diverse writers and thinkers as Mishima, Celine, Beckett, Barthes, Weiss, Angela Carter, Susan Sontag, Adorno, Lacan, etc., etc. In her essay Must we burn de Sade? the feminist icon Simone de Beauvoir wrote that the radical pervert represented a revolutionary philosophy of freedom that was a forerunner to existentialism.

Beauvoir's beloved companion Jean-Paul Sartre, who I always have been rather uneasy about, wrote more than six hundred closely printed pages about the self-revealing and play-acting Jean Genet's penchant for crime and other forms unrestrained behaviour - Saint Genet, comédien et martyr. Michel Foucault and Georges Bataille wrote about, was fascinated by and practiced sadomasochism. People are enchanted by Charles Bukowski´s depictions of sex and alcoholism at the bottom of society, or novels like William S. Burroughs´ outrageous The Wild Boys: A Book of the Dead from 1971, fantasising about a gay youth movement which goal is the destruction of Western civilization through an apocalyptic devastation by the end of the twentieth century.

A "novel" about an author and enfant terrible, who through his persona summarizes an entire era is Emmanuel Carrère´s Limonov. Like Sartre, in his Saint Genet Carrère seems to be overwhelmed by his protagonist, though Carrère´s novel lacks Sartre's psycho-philosophical speculations about his hero's character and behaviour. Veniaminovich Eduard Savenko, who uses the pseudonym Limonov, is a Russian, violent and skilled writer and poet, dissident, active participant in the wars in Bosnia and Transnistria, bisexual, ardent nationalist, whimsical publicity seeker, truth-teller, etc., etc.

Limonov appears to be what Americans may label as “bigger than life” and it is no wonder why Carrère wrote about this man with a mixture of amazement and admiration. Limonov was a juvenile delinquent, an admired writer in Russia and France, homeless in New York City until he ended up as butler to a millionaire, bellicose friend and fellow-traveller with ruthless Serbian gangsters and war criminals like Željko Ražnatović, aka Arkan, and Radovan Karadzic. In Russia, he supported the "Black Colonel" Viktor Alksnis, founder of an ultra-nationalist party, the National Salvation Front and Yury Kostenko, a veteran from the war in Afghanistan who headed a private army of right-wing militias in Transnistria, a self-proclaimed state that most other nations consider to be part of Moldova. Kostenko´s gangster methods was apparently so exaggerated that he was obviously murdered by his own followers.

It was while he fought under Kostenko that Limonov met Aleksandr Dugin, who with his overgrown beard can bring to mind Russian Orthodox monks, or Grigori Rasputin. Dugin speaks and reads a variety of languages. His thinking is a thicket of influences from medieval writers, alchemy, hermitism, oriental mysticism, theosophy, racism, Pan-Slavism, fascism and National Socialism. Until 2014, Aleksandr Dugin was heading the Department of Sociology at the State University of Moscow, but was forced to resign after a speech in support of Russian intervention in Ukraine, which he concluded by yelling, "Kill, kill, kill!"

Aleksandr Dugin is inspired by Julius Evola´s writings and advocates the creation of elitist men's groups and, like the Italian ideologue, who despised fascism, communism and the Nazi state, but appreciated SS and Himmler's preposterous research institute Ahnenerbe, Dugin may burst out in unrestrained tributes to Nazi racist-based ideologies and with forked tongue declare that he:

by no means support the racist and chauvinist aspects of  National Socialism that determined the nature of its ideology. The excesses of this ideology in Germany are a matter exclusively of the Germans, while Russian fascism is a combination of natural national conservatism with a passionate desire for true changes. […] Waffen-SS and especially the scientific sector of this organization, Ahnenerbe [was] an intellectual oasis in the framework of the National Socialist regime.

An unappetizing gibberish that resembles Per Engdahl's harangues:

… and for sure the Waffen-SS, with its Nordic, Dutch, Flemish, Spanish and French formations emerged as a Europe in miniature, a collaboration between patriots across borders in the struggle for the common European heritage. The concentration camp horrors we became only later fully aware of, we, like most others. But regardless of this the dream does not die, the idea was not extinguished.

Like Engdahl, Dugin is a chauvinist who collaborates with like-minded fanatics in other countries. Engdahl strived for a European Union based on the Fascist /Nazi ideas, while Dugin pursues what he calls an "Eurasian Union" and has to that end established a political organisation, The Euroasian Party. He is an appreciated lecturer and advisor in both Turkey and Iran, where he advocates a close cooperation between "Aryan Persians, Turkish peoples and the Slavs".

It was, of course, Aleksandr Dugin who Steve Bannon alluded to when he mentioned that Putin "got an adviser who harkens back to Julius Evola" and mentioned that several of Putin's ideas find their origin in what Bannon called "eurasianism". Dugin is well known in Russia and apparently played an important role when it came to mediate between Putin and Erdogan after the Turkish army in November last year shot down a Russian attack plane. However, state officials deny that the Russian government has any dealings whatsoever with Dugin.

While Dugin and Limonov in 1993 socialized during the Transnistrian evenings, Limonov, who probably was inspired by all the vodka he consumed, became impressed by Dugin´s verbiage and education, especially his tales about his great role model – the Baltic-German Junker and madman Roman von Ungern-Sternberg, who in 1918 with his private army exerted a reign of terror in Mongolia, converted to Buddhism and considered himself to be an incarnation of Genghis Khan, while piles of corpses grew around him and he planned to conquer Russia and Western Europe.

The two cronies decided to jointly establish a National Bolshevik Party and publish a magazine called Limonka, Grenade. Their party symbol was the red and white Nazi flag, but instead of the swastika at its centre it carried the communist hammer and sickle. Limonov surrounded himself with handsome, black uniformed young men and the party attracted much attention, though it had little electoral success. Soon Limonov´s and Dugin´s road parted and the party, which originally stood on the Russian dissidents' side against Putin and was thus thwarted by the authorities, finally had to be closed down. Nevertheless, Limonov and Dugin have once again joined forces in their support for Putin and the war against Ukraine.

A few years after my meeting with Jangfeldt I went by train from Rome to Stockholm. While I was having lunch in the dining car three well-dressed, elderly gentlemen turned up and wondered if they could share the table with me. All three were grey-haired, short-cropped and upright. At that time, I spoke better German than I do now and was intrigued when I heard that they were Junkers who with their families had been forced to flee from East Prussia after the Second World War. All three were lawyers, experts on international law and in some manner linked to the EU. They told me they had participated in a "Catholic Conference" in Rome and were now on their way to Innsbruck. Clearly amused by meeting with a Swede who knew something, but not much, of what a Junker was, apart from an airplane, they ordered more wine and became quite talkative. Soon they paid tribute to their own social class while pouring poison over everything and everyone they considered to be opponents to what they labelled as the "new world order".

Junkers had once been aristocratic landowners who owned and controlled most of the land in East Prussia, where the peasants lived under serf like conditions. Since the reunification of Germany in 1871, the mostly very conservative Junkers came to be a major influence in the Government and especially the army. The distinguished gentlemen at the restaurant table, spoke warmly of what they referred to as das Preussische Krieger Ideal, the Prussian Warrior Ideal. An honourable officer tradition perpetuated within their aristocratic circles ever since the Crusaders of the Teutonic Order, who beginning in the 1220s had conquered Prussia, Christianising, germanising or simply exterminating the pagan Prussians. This Krieger Ideal had according to my table companions been dragged through the mud, first by the sordid Nazis, then by the loathsome Communists and now the poor Junkers´ high ideals were threatened by the onslaught of Ossies, brainwashed communists who were moving westward after the unification of Germany, to say nothing about the surging "hordes" of "Negroes and Orientals".

I was amazed by the Junkers´ uninhibited bragging and their assurance that only "a strong Europe united under a monarchist, feudal rule" could impede the general decadence. Only religion could save Europe and that was why they now sought the support of conservative Catholics. That was the first time I heard about Julius Evola, who according to the Junkers had been an amazing, human being:

His ideal was a proud and aristocratic Europe. He turned to the elite to realize this dream and not to the uneducated, bastardised masses. Forces fighting for higher ideals than economic reasons, party-interests, feminism, consumerism and spineless conformism. European society must be based on a male ideals, like those of the Indian Brahmins, Japanese samurai and - why not? - the Teutonic Ständerstat.

My question if they were Catholics annoyed the Junkers. Of course they were fervent German Lutherans. Nevertheless, they were intelligent, thinking, Protestants as well! Evola had not been a Catholic either, but a thinking Buddhist. He was like my Prussian table companions a traditionalist and according to them tradition was for an Italian the same as Catholicism - medieval Catholicism, like the one of Dante and Thomas Aquinas. Traditional Catholicism! Like their Catholic friends the Junkers detested everything connected with the Second Vatican Council. A united Europe, a new European order, would end democracy once and for all. The old European princely families and the Prussian Warrior Ideal would be reinstated. "Read Evola" the Junkers told me.

I was taken aback. Where these crazy remnants of a feudal past really senior lawyers working for the EU? Had I like Isherwood ended up in a parallel world, which hitherto had been unknown to me? Since then I have read quite a lot about and by Evola and marvelled at the fact that such crazy concoctions could be taken seriously and written about with respect by people like Cavefors and the highly cultured Marguerite Yourcenar, author of Memoirs of Hadrian and A Coin in Nine Hands, a novel about a lady who tried to assassinate Mussolini. Was it her lesbian orientation that made Yourcenar appreciate bisexual writers like Evola and Mishima?

Julius Evola began his career as a Futuristic and Dadaist painter. His abstract paintings are OK, but his awkward depictions of women reveals his amateurism. Evola can indisputably be called a misogynist. He despised women and on several occasions he quoted approvingly the stock conservative Joseph de Maistre's statement that “a woman can be superior only as a woman, but as soon as she tries to imitate a man, she is nothing but a monkey.”

According to Evola a woman had to submit to a man in everything. Evola wrote a lot about heterosexual sex and in his youth enthusiastically participated in tantric and sadomasochistic orgies. He was in fact early on deeply interested in Hindu and Japanese philosophy, in particular theories about how male virility could be increased through discipline, meditation and yoga. He was also a skilled mountaineer, hailing adrenaline increasing endeavours, especially war and fighting. Cavefors wrote:

Like Jünger and Schmitt, Evola is part of a centuries-old conservative radical tradition, independent of religions, political entities and ethnic differences. [...] Evola stands remote from aesthetic compromises, a man´s being must be given an opportunity to partake in bold adventures without having to rely on the instructed and uniform grammar of poetry and authors "who have yielded to reality". Existential openness does of course require that a volunteer who dares to venture into such a realm is willing to open ears and eyes to capture the mysterious existence beyond Jewish and Christian dogmas.

Cavefors white washes Evola and in a later blog post I might elaborate on Evola´s and like-minded authors´ deplorable racism, including similar notions that have seeped into nationalist parties´ notions, where among several others we find the root system of the Sweden Democrats. For now it may be sufficient to briefly mention Evola´s beliefs in the Theosophists´ bizarre ideas about "root races" and sunken continents. In his book Il mito del sangue. Genesi del razzismo, The Blood Myth. Genesis of racism, from 1937 Evola approvingly cites Herman Wirth´s ideas about an Atlantic-Nordic race and as far as I know Evola never distanced himself from those cheesy theories.

Herman Wirth became in 1935 director of SS's research department Ahnenerbe, but was dismissed already in 1938 after it had been revealed that he had fiddled away large amounts of money and personally manufactured several "antiquities" that proved the existence of an ancient and technically advanced Nordic race. Furthermore was Himmler not particularly fond of Wirth´s theories about an original matriarchate. Himmler did however continue to believe in most of what Wirth wrote and persisted in supporting him financially. After the war, Wirth moved to a farm outside my hometown of Hässleholm in Sweden, where he lived until 1953 when he and his family moved to Bjärred outside the university town of Lund, just north of Malmö, where he maintained good contacts with Per Engdahl. However, after repeated accusations of financial irregularities and other problems Wirth moved back to Germany in 1958.

Well, in accordance with  Wirth´s theories Evola asserted that in ancient times there existed an extensive, advanced culture in the Northern Hemisphere. However, a sudden shift of the Earth's axis forced the Aryan Hyperboreans to emigrate further south, to the now sunken continent of Atlantis, where they met with "proto-Mongols" and "proto-Negroes" from another sunken continent - Lemuria, which was located where we now find the South Pacific. The Atlantean culture was patriarchal and strictly hierarchical, while Lemurian culture was matriarchal and democratic. Through a strict caste system most Atlanteans avoided to mix with the Lemurians, whom they ruled over and subjugated to inferior positions. However, the ancient continents eventually disappeared during cataclysms caused by continental shifts and of the four major eras that have marked human civilization, we now live in the last and worst – the Kali Yuga. Some remains of the sophisticated Atlantean culture continued to influence Europe and some parts of the Orient, particularly in the form of feudalism, caste systems, monarchy and male warrior ideals, though these remnants are now under threat of extinction by decadent and feminized descendants of the Lemurians, who thrive in a climate of democracy, flabby and immoral existence.

I cannot understand how a "philosopher" propagating such flimsy ideas can be taken seriously. Evola was very influential in Fascist Italy, which he nevertheless found to be too "democratic" for its taste. He was also a popular lecturer in Germany and its allied states and vassals. Evola despised the Nazis, but was attracted to the SS, which he regarded as a military order, like the Indian warrior caste and the Japanese samurai. Himmler and Hitler sought his advice and in 1943 Evola spent several months in Hitler's Wolfsschanze, Wolf Lair, the Führer headquarter in the woods outside of Kętrzyn in north-eastern Poland. Due to some unknown reason Evola returned to Wolfsschanze on July 20, 1944, when he came in the company of Mussolini, arriving just a few hours after the failed attempt on Hitler´s life. We glimpse him in the background of a photo taken on the same day.

Evola was offered a leading role in Mussolini's government in Saló in northern Italy, established after the rest of Italy had capitulated to the allied forces and declared war on Germany, but he refused to deal with the Fascists and instead began to cooperate with Ahnenerbe and Waffen-SS. His position in the SS has never been revealed and Evola himself was reticent about his role, though evidence suggests that when Himmler realized that the war was lost, he planned to convince the Allies that they should spare him and his SS to use them to infiltrate and fight against the communists in the east.

Apparently, Evola was commissioned to build up Nazi resistance groups and organize them as some kind of Freemason lodges, something he claimed expertise on. That was probably why he found himself in Vienna on January 21, 1945, when he was hit in the back by bomb shrapnel and became paralyzed from the waist down. In Vienna, Evola had been researching documents about Freemasons that had been amassed by Ahnenerbe, but was lost forever during the chaos that followed the War. In spite of the vigilance and presence of Soviet occupation forces, Evola was under false name treated at various nursing homes and sanatoriums in Austria and Hungary, before he under the auspices of the Red Cross was returned to Italy on August 10, 1948.

Since then the paralyzed Julius Evola incubated like an old vulture in his apartment in central Rome, where he wrote book after book and gathered a coterie of young Neo-fascists, while "old fighters" regularly appeared to seek advice from their oracle. Evola could very well be characterized as an Anarch in Jünger´s sense. In Riding the Tiger, from 1961, he wrote:

Apoliteia is the interior distance, unassailable by this society and its "values"; it does not accept being bound by anything spirituality or morality. Once this is firm, the activities that in others would presuppose such bonds can be exercized in a different spirit. Moreover, there remains the sphere of activities that can be made to serve a higher-ordained and invisible end …

Evola is a murderous Anarch, calling for violent action. In his Men among the Ruins from 1953 he wrote that strong, bellicose men are needed to change Europe:

It remains to be seen which and how many men, in spite of it all, still stand upright among so many ruins, in order that they may make this task their own. […] It is not a question of contesting and polemicizing, but of blowing up everything.

Evola´s name surfaced on international headlines after Neo-fascists on the 2nd of August 1980 detonated a bomb at Bologna´s railway station, killing 85 persons and wounding 200. It was revealed that one of the men behind the terrorist attack, the young Roberto Fiore, was an enthusiastic fan of Evola, from whose writings he embraced the idea of a so-called "third position", which meant armed struggle against both communism and capitalism. When the attack in Bologna was carried out Evola had been dead for six years, but his teachings could obviously continue to inspire Europe´s abysmal Right. Bannon´s mentioning of Evola for a group of reactionary Catholics did not surprise me at all. In fact Catholic right-wing forces are currently mobilizing themselves against our present, hopefully sane Pope and many of them are familiar with Evola´s writings.

Evola was actually a mystic inspired by Oriental religions, who often attacked the Catholic Church, but at the same time he was motivated by a religiously inspired view of life and advocated a monarchist-feudal society, thus he could ally himself with Catholic black coats. A few years ago, I learned that a friend of mine here in Rome for several years had been plagued by a reactionary husband who was intensely involved with Fascist inspired Catholic associations, which fought against feminism and democracy while they confessed adherence to the Third Position. It would not surprise me if many such personages listened to Bannon´s speech to the participants of the conference organized by the Dignitatis Humanae Institute. Fanatics who now is breathing morning air when a conservative Catholic like Bannon acts as advisor to Trump and a crazy Evola admirer like Aleksandr Dugin has Putin´s and Erdogan's ear, while my Junker table companions from the train to Innsbruck act as lawyers on EU's behalf.

And Cavefors? What about him? I do not know what he is doing now, though I could not help being both grateful and touched when I several years ago read Cavefors´ review of one of my novels, in which he recalled how I had turned up at his publishing house "dressed in an elegant white suit, slim and blond, rather romantic" and continued by noting that “Alfio Scandurra was a book that did not fit in at a time when the 68ers ruled almost unmatched and decided on what could be said and written." Especially flattering was Cavefors claim that "Lundius´ novel remains today, in 2007, more fuming up-to-date than almost anything that was written in Swedish in the 1970s." However, now after everything I have written in this essay, I fear that Cavefors maybe regarded me as one of his cynical Anarchs, when I actually do not want to appear as an unworldly elitist, but rather as a fellow human being without any elitist ambitions. I would rather be connected with the kind of thinking that the unfortunate Swedish poet Bengt Lindner (1757 – 1793) expressed in lines like:

On Nova Zembla´s peaks, in vales of parched Ceylon,

The man of hapless lot is as my friend and brother.

Aarons, Mark and John Loftus (1998) Unholy Trinity: The Vatican, the Nazis, and the Swiss Banks. New York: St. Martin´s Griffin. Baudrillard, Jean (2002) The Spirit of Terrorism: And Requiem for the Twin Towers, London: Verso.  Bower, Tom (1988) The Paperclip Conspiracy: The Hunt for the Nazi Scientists. Boston: Little, Brown & Company. Carrère, Emmanuel (2014) Limonov. New York: Farrar, Straus & Giroux. Clover, Charles (2016) Black Wind, White Snow: The Rise of Russia´s New Nationalism. New Haven CT: Yale University Press. de Turris, Gianfranco (2017) Julius Evola: Un filosofo in guerra 1943 – 1945. Milano: Mursia. Evola, Julius (1937) Il mito del sangue. Genesi del razzismo. Milano: Hulrico Hoepli. Evola, Julius (2002) Men Among the Ruins: Post-War Reflections of a Radical Traditionalist. Rochester VT: Inner Traditions. Evola, Julius (2003) Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul. Rochester VT: Inner Traditions. Goodrick-Clarke, Nicholas (2003) Black Sun: Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. New York: New York University Press. Isherwood, Cristopher (1997) Diaries, Volume 1:1939 – 1960. New York: HarperCollins. Jünger, Ernst (2014) Eumeswil. Candor NY: Telos Press. Lee, Martin (1997) The Beast Awakens: The chilling story of the rise the neo-Nazi movements. London: Warner Books. BuzzFeed News: This Is How Steve Bannon Sees The Entire World: https://www.buzzfeed.com/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world?utm_term=.ly8jXrdQvm#.tbmMze4Dn1

Mina blogginlägg kan liknas vid leken då du drar ett streck mellan sifferförsedda punkter tills en bild skapas. För mig utgör punkterna skilda minnen; en del nära, andra långt borta. Till en början tycks minnespunkterna vara oförenliga, men snart framträder ett sammanhang, en berättelse. Processen inleds då något jag läst, hört eller sett följs av ett pärlband av minnen.

Utgångspunkten för min essä är en kommentar som President Trumps rådgivare och “chefsstrateg” Steve Bannon fällde i juli 2013. Bannon var då chef för The Government Accountability Instititute (GAI) ett konservativt “forskningsinstitut” med syfte att “undersöka och avslöja kumpankapitalism, missbruk av skattebetalares pengar och andra former av statlig korruption och maktmissbruk.”

Bannon karaktäriserar sig som en alternativt konservativ katolik och hade av sin vän Benjamin Harnwell, grundare av Dignitatis Humanae Institute (DHI), blivit inbjuden att hålla ett föredrag vid institutets årliga konferens i Rom. DHI är en av många arbetsgrupper verksamma under det Europeiska Parlamentets paraply. Organisationen anordnar varje år en konferens i Vatikanen, med exklusivt inbjudna deltagare. DHI anger sitt åläggande som att bevaka och främja vad dess medlemmar har definierat som "mänsklig värdighet" nämligen att eftersom människan är skapad till Guds avbild innebär det att hon utvecklas från befruktningsögonblicket till den naturliga döden. Det mest effektiva sättet att värna om detta faktum är att ”aktivt främja den kristna tron i det offentliga rummet”. Detta betyder bland annat att DHI är motståndare till aborter och homosexualitet och vill motverka sådana krafter som underminerar den traditionella familjen och därmed "urholkar en av det västerländska samhällets grundpelare.” DHI deklarerar stolt att det är en konservativ organisation som upprätthåller traditionellt katolska värderingar.

Steve Bannon var 2013 förhindrad att personligen delta i DHI:s årliga konferens och höll därför sitt anförande och besvarade frågor via internetlänk. En fråga om Vladimir Putins världsbild besvarade han genom att konstatera att Putin är ”mycket, mycket, mycket intelligent” och att:

Om du verkligen skärskådar grunderna för en del av hans rådande åsikter, kommer du att finna att flera av dem har sitt ursprung i vad jag kallar eurasianism; han har en rådgivare som stöder sig på Julius Evola och olika författare verksamma under det tidiga 1900-talet. De var anhängare till vad som har kallats den traditionalistiska rörelsen och som så småningom utkristalliserade sig till den italienska fascismen. Många människor som idag räknar sig som traditionalister lockas av deras åsikter.

Julius Evola? Namnet väckte hos mig ett pärlband av minnen som tar sin början 1977 då jag skrev en roman. I vanlig ordning skapades berättelsen medan jag skrev och efter en månad var jag klar med Alfio Scandurra. Namnet fick jag från en siciliansk carabiniere som skrivit under ett papper som intygade att jag blivit bestulen på ett armbandsur. Så fort jag kommit tillbaka hem till Sverige och genom försäkringen fått en ny klocka började jag skriva.

Nils Schwarz som sedermera blev tongivande kritiker på Expressen tyckte i Helsingborgs Dagblad att: ”Det enda försonande med Lundius roman är att den bara är nittio sidor lång”, andra recensenter tyckte att den var ”totalt ointressant”, eller ”alltför rörig, förvirrande och substanslös”. Inte vet jag. Jag har inte läst den sedan jag fick den publicerad på Bo Cavefors förlag.

Att jag sänt manuskriptet till Cavefors berodde på att jag bodde i Lund och hyste en vag förhoppning om att personligen kunna träffa förläggaren då boken hade refuserats. Redan efter en månad kom ett vänligt avslag skrivet av Bo Cavefors. Eftersom jag hade höga tankar om både Cavefors och hans förlag blev jag glad och tacksam.

Jag var en ivrig läsare av stora delar av förlagets utgivning och hade slukat dekadenta och patafysiska berättelser i samlingar som Fantastika och På spaning efter den gris som flytt, Cavefors presenterade dessutom spännande bekantskaper som Tadeusz Borowski, Slas, Roald Dahl, Harry Järv, Karl Marx, Brautigan, Ivan Gontjarov, Foucault, Hermann Broch, Ezra Pound, Lautréamont, Alfred Jarry och Bruno K. Öijer, samt afrikaner som Ngugi wa Thiong´o, Wole Soyinka, Sembene Ousmane och Camara Laye. Bo Cavefors bokutgivning var kunnig, personlig och egensinnig, fast där fanns även en del rejäla bottennapp, som Maos militärpolitiska skrifter, för att inte tala om Kim Il Sungs oläsliga alster.

Bo Cavefors skrev att han med stort intresse hade läst min roman och fast den ”var långt ifrån färdig” var jag välkommen att titta in till förlaget, om jag ville. Givetvis ville jag det. Det låg på Sandgatan mellan Universitetsbiblioteket och Akademiska Föreningen. Cavefors tog emot mig bakom sitt skrivbord i en ljus och elegant sal med joniska kolonner. Den då fyrtiotvå-årige Bo Cavefors gjorde med sin höga panna, tunna hår och ovanligt blåa blick ett karismatiskt intryck. Av någon anledning kom jag att tänka på Mussolini, inte i någon negativ bemärkelse, snarare så att Cavefors gav intryck av att vara säker på sig själv. Mussolini hade förblindats av rollen spelad av honom själv, medan Cavefors däremot gav ett ärligt intryck; öppenhjärtlig, vänlig och genomskådande. Han undrade om jag blivit sårad av att han skrivit att min roman ”var långt ifrån färdig”.

- Inte alls, svarade jag.

- Jag gillade den, tillade han och fortsatte:

- Du skriver inte som flertalet unga författare gör nu för tiden. Skickade du manuskriptet till mig eftersom du anade att jag skulle uppskatta det?

Jag medgav att jag gillade de flesta böcker han gav ut.

- Jag skall vara ärlig, konstaterade han. Jag tror att du har goda utvecklingsmöjligheter som författare och redan nu tycks du ha en ordentlig erfarenhetsreserv att ösa ur. Men, om jag ger ut din roman kan det bli en björntjänst. Om en ung debutant som du redan nu får en bok förlagd kan det innebära att du fortsättningsvis får svårt för att skriva en ny roman.

- På grund av de negativa recensionerna?

Cavefors log:

- De blir nog ganska välvilliga.

- Varför skulle jag då få svårt för att skriva?

- Som jag sa … din roman är inte färdig. Den kan bli bättre. Men, om du vill så ger jag ut den.

- Visst, jag vore mycket tacksam om du gav ut den.

Och han gav ut min roman. Det gick fort och för mig var det trevligt och inte alls hämmande att se den i tryck. Bo Cavefors ord har följt mig genom livet. Jag glömde inte vad han sagt om ”erfarenhetsreserven” och vad jag uppfattade som en varning för att ta mitt ”författarskap” alltför mycket på allvar. Jag betraktar mig som en skrivande amatör, någon som skriver för sitt eget nöjes skull och det har antagligen skyddat mig från skrivkramp och överkänslighet för svidande kritik.

I Hässleholm hade fadern till en före detta klasskamrat till mig, Per-Erik Lindahl, skrivit en omfattande biografi, Ångesthjulets svängningar, om den märklige Erik Hermelin som intagen på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund från persiskan hade översätt en mängd poeter och mystiker, men också kristna mystiker som Emanuel Swedenborg som han översatt från latin och Jacob Böhme från tyskan. Året innan Cavefors publicerade min Alfio Scandurra, hade han gett ut Lindahls bok. Per-Erik Lindahl, som var svensklärare på Hässleholms Tekniska Skola där min mor var skolsköterska, varnade mig den enda gång jag träffade honom:

- Akta dig för Cavefors.

- Hur så? undrade jag förvånat. Han har varit mycket schysst mot mig.

- Betalade han dig?

- Absolut! Han läste själv mitt manuskript. Jag fick ett ordentligt standardkontrakt och betalt enligt avtalet.

-Jaså, det var intressant. Han har nämligen dragit mig vid näsan på olika sätt och vis. Cavefors är en intelligent, mycket kultiverad och beläst man, men han hyser en hel del underliga idéer och är absolut inte att lita på.

Det var genom Lindahl jag fick reda på att Bo Cavefors planerade att ge ut den gamle nazisten Per Engdahls memoarer. En kollega till Lindahl, matematikläraren Barwart Giese, var en obotfärdig nazist från Malmö som jag en gång råkat i luven på då min mor en sommar bjudit medlemmarna i Hässleholms kyrkokör till vårt torp. Vid det tillfället hade den humorlöse Giese hämningslöst hävdat nattståndna och vedervärdiga rasiståsikter och därmed fått alla att besvärat skruva på sig. Ung och oerfaren som jag var kunde jag inte hålla käft och det blev ett otrevligt meningsutbyte mellan oss. Jag tyckte Giese var en ondsint gammal gubbe, men på den tiden var han faktiskt yngre än vad jag är nu.

Min far, som arbetade på Hässleholms lokaltidning Norra Skåne, berättade för mig att Giese var ordförande för Sveriges Nationella Förbunds (SNF) Malmöavdelning, en ökänd nazistorganisation som överlevt Andra Världskriget. Jag vet inte om Giese fortfarande var i livet då SNFs Malmöavdelning 1990 ansökte om medlemskap i amerikanska Ku Klux Klan. Det är möjligt, om så varit fallet hade Giese vid det tillfället varit 79 år.

Nåväl, Per-Eric Lindahl berättade att Bo Cavefors hade kontaktat Barwart Gieses före detta partikamrat, den ökände fascist/nazisten Per Engdahl och bett honom skriva sina memoarer. För mig framstod det som ofattbart att den vänlige och skarpsynte Cavefors erbjudit en förstockad reaktionär att ge ut en bok. Jag kände mig illa till mods över att ha kommit ut på ett sådant förlag och funderade över vad Cavefors, som jag fram till dess betraktat som en hjälpsam mentor, egentligen kunde vara en för en märklig figur.

Grundbulten i Barwart Gieses politiska övertygelse var rasism och jag misstänker att det förhöll sig likadant med Per Engdahl, även om han framställde sig som en kultiverad poet och kulturpersonlighet, med vittgående internationella kontakter, god vän till och rådgivare åt sin tids beundrade svenska ledargestalter. Inte minst hävdade Engdahl i sin Fribytare i Folkhemmet att han stod på god fot med sansade och inflytelserika socialdemokrater som Ernst Wigforss och Tage Erlander. Det var dock ett välkänt faktum att Engdahl ute i Europa varit med om att uppväcka nazismens anskrämliga spöke och försökt att få det salongsfähigt igen. Inte minst hade han varit en av huvudorganisatörerna för vad som har kallats The Nordic Ratline.

Råttlinjerna var ett internationellt nätverk som efter kriget förde eftersökta massmördare och krigsförbrytare till säkerhet i Latinamerika och Mellanöstern. De främsta flyktvägarna gick över de spanska hamnstäderna Algeciras och Valencia till Buenos Aires och över den italienska hamnstaden Genua till Alexandria. Engdahl samarbetade med framstående nazistsmugglare som den f.d. SS-Obersturmbannführer Otto Skorzeny i Spanien och den kroatiske franciskanermunken Krunsolav Draganovic i Italien, den sistnämnde hade dessutom kontakter med USAs Counter Intelligence Corps (CIC) som sedermera integrerades med CIA. CIC intresserade sig för de vetenskapliga/tekniska kunskaperna hos en del naziförbrytare, samtidigt som de ville bygga upp ett spion- och motståndsnätverk inom det kommunistkontrollerade Östeuropa. I samband med sin ”räddningsverksamhet” besökte Per Engdahl framstående, övervintrande nazister och fascister i Frankrike, Spanien och Italien.

I sin självbiografi skildrar Per Engdahl de lidanden och avrättningar som drabbade nazister och fascister i efterkrigstidens Europa. Han kvalificerar Nürnbergsprocesserna som ”det hittills mörkaste kapitlet i europeisk rättshistoria”.

Nürnberg etsade sig in i vårt medvetande som en ondskans triumf. Om det någonsin skall talas om ”brott mot mänskligheten”, så är det Nürnbergprocessen.

Den statligt organiserade och systematiskt genomförda masslakten på miljontals judar, zigenare, krigsfångar, homosexuella, mentalpatienter, oppositionella m.fl. som saknar motstycke i mänsklighetens historia, nämner Per Engdahl endast en passant på det manipulativt ursäktande vis som genomsyrar hela hans självbiografi. Det framkommer inte att Engdahls ”frihetskämpar” i allmänhet var rasistiska massmördare, eller sådana som ursäktat mord och människoförakt. I hans skildringar framstår istället ogärningsmännen som ståndaktiga förkämpar för personlig frihet mot en förkvävande, förflackande demokrati som gynnar rasblandning och degeneration:

Grymheter har förekommit på båda hållen. De ursäktar inte varandra. Skillnaden är bara att den ena sidan i mer än 30 år givit en ständig publicitet åt motsidans ogärningar, medan de egna som inte varit en bit bättre, kunnat mörkläggas. Den ena sidan har förfogat över alla massmedia. Den andra har tvingats till tystnad. Det är i längden ett farligt spel. Den i årtionden upprepade parollen ”Vi får inte glömma” avlyssnas också den av den nertystade sidan. Den håller hatet vid liv. Minnet är inte sämre på den ena sidan än den andra. Hämndkravet hålls levande. Det förs vidare till en ny generation. Europa har inte råd med denna vendetta. Det är inte otänkbart, att undertryckta stämningar en dag kan komma en uppåtstigande utomeuropeisk supermakt väl till pass. Ännu dominerar de gamla segermakterna. Men hur länge? Och vad kommer sedan?

Sådana försåtliga locktoner har fört såväl anings- som skrupellösa individer till avgrundshögerns fållor. Engdahls verklighetsfrämmande örlande om historia, poesi och politik abstraherar våld och lidande. Hans världsbild, liksom Trumps och Sverigedemokraternas, blir till ett förenklat planschverk utan djup eller skuggor och får mig att tänka på Jean Baudrillards beskrivningar av vårt postmoderna konsumtionssamhälle, där allt har förvandlats till skådespel. Ekonomi, konst, politik och sexualitet blandas samman till ett estetiskt spektakel, en show. Verkligheten finns inte längre. Vi har hamnat i en värld av illusioner. Vem kan på allvar identifiera sig med lidandet hos en koncentrationslägerfånge, eller en våldtagen flykting? Idiotiska extremistpartier hyllar ”sitt folks” unika kultur, reser murar och angriper meningsmotståndares yttrandefrihet:

… frihetstanken är en relativt färsk idé som redan nu bleknar bort från folks medvetande och uppförande; den liberala globaliseringen förvandlas till sin exakta motsats – en världsomfattande polisstat präglad av total medborgarkontroll, ett skräckvälde baserat på åtgärder som påstås befrämja ”lag och ordning”. Avregleringar har resulterat i en uppsjö av begränsningar och restriktioner, liknande de som råder i ett fundamentalistiskt samhälle.

Idékonstruktioner som nazism och ”alternativ konservatism” skapar drömmar om utopier, istället för att erinra om vad de verkligen resulterat i – hämningslös terror, skräck, masslakt och människoförakt.

Per Engdahls verklighetsförfalskande skönmålningar lockade 1942 den sextonårige, ytterst företagsamme och i många avseenden beundransvärde Ingvar Kamprad, IKEAs grundare, till att skriva ett brev i vilket han förklarade sig vara intresserad av ”äktsvensk litteratur” och undrade om han inte kunde få några gratisexemplar av Vägen Framåt, en tidning som gavs ut av Engdahls naziststödjande parti Svensk Opposition. Den vakne ynglingen avslutade sitt brev med ”i hopp om goda förbindelser och med en nordisk hälsning tecknar jag Ingvar Kamprad”. Goda förbindelser etablerades och en nära vänskap utvecklades mellan nazistledaren och Kamprad som bland annat bjöd in Engdahl, som en av sina få icke-släktingar, till sitt bröllop 1950.

Så sent som 2010 deklarerade Kamprad att ”Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” I Älmhult, som inte är så avlägset från min födelseort och där jag hamnat emellanåt, är det ytterst få IKEAanställda och lokalbor som talar illa om Ingvar Kamprad. Det är möjligt att även Per Engdahl, trots sitt envetna försvar av massmördare och skrämmande rasism, var en sympatisk person. Det är lätt att överse med att trevliga bekantskaper hyser osmakliga åsikter och det kan helt enkelt bli så att du blir blind för människofientliga uppfattningar. Till försvar för sitt engagemang för ett öppet rasistiskt parti som överskylde nazismens illgärningar riktar Kamprad uppmärksamheten mot en helt annan aspekt av Engdahls tänkande:

Man kallade mig för nazist, men sanningen var den att i så fall skulle man ha kallat mig för fascist, därför att den korporativa läran, dvs att alla som jobbade t.ex. i läderbranschen dom höll ihop, och alla i lantbruksbranschen höll ihop, det var grundidén i de korporativa lärorna som jag då, som ung, trodde på. Men det visade sig att det var fel och i dag har jag en helt annan uppfattning.

Även Bo Cavefors nämnde korporativismen, men var tyst om rasismen, då han bad Englund skriva sin självbiografi:

Med tanke på den långa tid Ni varit politisk verksam i Sverige och internationellt för den korporativa rörelsen, tror jag det skulle vara ett allmänt intresse dels att få Er redogörelse över vad som varit och dels Era analyser för framtiden.

I Engdahls självbiografi lyser hans flagranta antisemitism med sin frånvaro. Engdahl framställer de osmakliga dityramberna i Vägen Framåt som sakliga argument för stödjandet av framväxten av ett rättvist svenskt samhälle – inte ett ord om den svavelosande rasismen som förkom i hans tidning. Samma år som Wannseekonferensen fastställde riktlinjerna för hur ”den slutgiltiga lösningen” för judeutrotningen skulle samordnas och effektiviseras kunde man i Vägen Framåt läsa Svensk Oppositions partiprogram:

Om ett folk både kroppsligt och själsligt är sunt, om det har goda anlag, som föras vidare genom släktleden, då behöver detta folk inte misströsta om sin framtid, då är dess ras fullgången. Men om ett folk icke skyddar de goda anlagen, om det låter mindrevärdiga raselement tränga sig in och blanda sig med de arbetande massorna, om det låter människor med dåliga anlag, kroppsligt lytta, obegåvade och moraliskt slappa utveckla sig fritt, då kommer folkets materiella och andliga standard att undergrävas.

I ärlighetens namn bör det påpekas att liknande tongångar kunde höras från samtliga, samtida svenska politiska läger, inte minst från socialdemokratiskt håll. Så kunde exempelvis Arthur Engberg, som var socialdemokratisk ecklesiastikminister under 1930-talet, under det tidigare decenniet välkomna grundandet av ett svenskt Rasbiologiskt Institut med orden:

Men det underliga är ju att, att medan vi äro ytterst angelägna om att föra stamtavlor över våra hundar och hästar, så äro vi icke alls angelägna om att se till, huru vi skola bevara och skydda vår egna svenska folkstock. Det är verkligen på tiden att detta sker.

Men socialdemokraternas rasism var knappast så radikal och oföränderlig som hos Engdahls meningsfränder, som genom sina täta tyska kontakter var väl medvetna om nazismens skoningslösa förföljelser av ”mindrevärdiga raser”. Engdahl förespråkade visserligen inte direkt likvidering, men dock ”sterilisering av alla mindervärdiga raselement”, ”äktenskapsförbud med utomeuropeiska raser”, ”stopp för all judisk invandring”, ”inga judar på ledande poster” och att:

Alla judar i Sverige skola sammanföras till en judisk organisation, vars ledning ansvarar för judarnas uppträdande och sköter alla förhandlingar mellan den svenska staten och de i Sverige bosatta judarna.

Sådana åsikter framstår nu som absurda, men de hävdades under en tid som i stort sett var impregnerad av rasism. I inledningskapitlet till svenska arméns Soldatinstruktion som delades ut till värnpliktiga 1929 till 1938 slogs det fast att: 

Det är i folkets rasegenskaper som vår förmåga och kraft ytterst bottna. För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. 

Jag läste Engdahls djupt oärliga självbiografi, hans självgoda tillrättaläggande av sin livshistoria och förvrängda ideologi, samt en del som skrivits av och om denne mörkman som vi finner vid Sverigedemokraternas källsprång. Högerextremister hyllar fortfarande hans stora kunnande, intelligens och inte minst lyrik. I flera volymer gav han ut sin storvulna och usla poesi. Ett smakprov:

Har Du en fiende, trumpen och trist,

en som Du vill sätta på kneken,

sprid blott ett rykte att han är fascist,

sen är han ute ur leken.

Och om rivalen är fin i sitt sätt,

harmlös som Hasse och Frasse,

kan Du trots detta få bort honom lätt:

säga bara den han är nasse.

Att Bo Cavefors öppnade sitt förlag för denne bokstavligt blinde chauvinist kan möjligen försvaras med att han genom att ge röst åt nazistanstrukna svenskar bidrog till att ge relief åt den politiskt korrekta och tillrättalagda historia som medias huvudfåra förkunnar. Cavefors har antagligen rätt då han deklarerar:

Jag har den definitiva åsikten att man kan aldrig debattera eller kritisera en annan människa, en religion eller en politisk rörelse, terrorister eller demonstranter, om man inte vet vad åsikterna går ut på. För att bemöta Hilding Hagberg måste man till att börja med ta honom på allvar. Men visst provocerade jag med den här RAF-boken, och det har jag gjort hela tiden. Jag gav ut Hagbergs memoarer, Kim II Sung, Marx, Stalin, Lenin, Althusser, Jünger – hela raden.

Den svenske kommunistledaren Hilding Hagberg kan möjligen betraktas som nazisten Per Engdahls motsats, men de sammanfaller i sin beundran för maktgalna envåldshärskare och deras brutala förföljelser av oliktänkande. Hagbergs åsikt om Stalin kan mycket väl likställas med Engdahls uppskattning av den ”gudasände” Hitler: ”Stalins verk symboliserar allt vad människornas bästa andar format i sina drömmar och velat skapa i sin kamp”.

Kanske kan Cavefors distansierande, ”objektiva” syn på sin bokutgivning sökas hos bland andra Ernst Jünger, som i sin roman Eumeswil utvecklar sina tankegångar kring anarken. Romanen saknar i stort sett handling, texten tycks på ett märkligt sätt bölja fram som en ocean. Den har en berättare, Manuel Venator, som jämte sin syssla som historiker är nattsteward på Kasban, residenset för den lilla staten Eumeswils diktator. Landet ger intryck av att vara en slags tusen-och-en-natt inspirerad feodal stat, belägen i norra Afrika vid Medelhavets stränder. Vi befinner oss i en avlägsen framtid där ideologierna, eller som postmodernister säger ”de stora berättelserna” har blivit ”förbrukade”. Samhället är globalt i meningen att människor och kulturer från jordens alla hörn samsas i Eumeswil, som lyder under en machiavellisk tyrann som styr sitt rike genom en överallt närvarande kedja av informanter. Om hans makt hotas tvekar inte Kondoren att utöva våld, likväl låter han sina undersåtar i stort sett leva fria från repressiv kontroll och komplicerade regelverk.

Manuel Venator inser att världen är ofullkomlig, att något är fel från begynnelsen. Några mänskliga paradis kan inte skapas och därför bör vi inte eftersträva en ideal samhällsform. Vi bör istället  befria oss från progressivt tänkande och även inom ett diktatoriskt system värna om vår egen personliga frihet. Vi bör lära oss att känna oss själva, samtidigt som vi grundligt studerar de spelregler som styr vår tillvaro. En fri människa är någon som:

… det ligger fjärran att uppoffra sig för att den ena bristfälligheten ska avlösa den andra och att ett nytt maktsystem triumfera över det gamla.

En anark begränsar sig till att studera sin omgivning och fördjupa sig i allsköns kulturyttringar, främst böcker. I en essä förklarar Bo Cavefors:

… kärleken är anarkisk men inte äktenskapet, ”krigaren är anarkisk men inte soldaten. Dråpet är anarkiskt men inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus”. Den fria människan är anarkisk men inte anarkisten.

Jag besväras av en sådan livsfilosofi, den tycks mig högdragen och misantropisk. En anark fjärmar sig från det som jag uppfattar som väsentligt för mänsklig gemenskap, nämligen medkänsla. Den temperamentsfulle Dantekännaren Giacomo Oreglia definierade Dante som anark, men fullständigt annorlunda den tolkning som Jünger gav begreppet, nämligen någon som strävade efter att:

skapa övernationella och universella strukturer, med andra ord ett världsparlament [baserat på] självstyre för kommunala och regionala samfund, under aktiv medverkan av alla människor, förenade under frihetens tecken [...] ett återupprättande av Andens och Kärlekens rike.

Oreglia rasade mot Jünger som enligt honom besudlat anarkbegreppet med egoistiska och hänsynslösa motiv. "Den hårdföre nationalbolsjeviken junker Jünger" som ideologiskt sett befann sig ljusår från Dantes medeltida idealism, hade enligt Oreglia lagt beslag på en beundransvärd idé och förvandlat den genom att besmitta den med "helt speciella inslag":

… titaniska, egocentriska, nekrofila och nihilistiska, med nyanser hämtade från bl.a. Sade, Nietzsche, Stirner och Marinetti.

Människor som valt att tillhöra en viss grupp, det kan röra sig om allt från UFOfantaster, gangsters, nynazister och jihadister, till radikala feminister eller sadomasochister, lever ofta i parallellvärldar vars existens icke-initierade inte ens kan ana. Den homosexuelle författaren Chrisopher Isherwood skriver i sina dagböcker hur han om nätterna kan lämna den vanliga Svenssonvärlden och stiga in i bögarnas undre värld:

En enorm underjordisk värld, en läcker skärseld, en naken demokrati där de enda klasskillnaderna är anatomiska. Denna underjord har enbart ett visst antal olika ingångar och vestibuler i alla städer i världen. Du kan stiga in i den i Sydney och då du stigit ut igen kan du befinna dig på Jermyn Street [en gata i centrala London med en mängd specialbutiker för förmögna herrar].

1997 gläntade författaren Bengt Jangfeldt på dörren till en sådan värld. Jag skulle få en essä publicerad i tidskriften Artes som sköttes av honom och poeten Gunnar Harding och besökte därför deras kontor på Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm för att lämna in ett par illustrationer. Jangfeldt som sett att jag publicerat en roman hos Cavefors tog fram en tidning:

- Vet du vad Bo Cavefors sysslar med nu för tiden, då han inte längre har sitt bokförlag?

Nej, det visste jag inte. Jag bodde inte längre i Sverige och hade dålig koll på vad som hände i landet.

- Sådant här. Jag begriper inte värdet i det hela, på mig ger det ett otrevligt intryck.

Han gav mig tidskriften, Svarta Fanor, rikligt illustrerad med explicita fotografier på homosexuell sadomasochism, artiklar om angränsande fenomen och författare som ägnade sig åt sådant, en hel del av dem kända för åsikter som kunde betraktas som stående långt till höger om gängse uppfattningar. På Cavefors manér var de ofta välskrivna, men genren framstod för mig som direkt osmaklig. Det tycktes också som om Cavefors omgav sig med ett kotteri av likasinnade unga män, som även iscensatte teaterstycken, ofta med den nakne Bo Cavefors i centrum. Jag kom att tänka på andra bisexuella kulturpersonligheter. Författare som Oscar Wilde, Stefan George och Yukio Mishima som betett sig på samma sätt.

Vad som oroade mig var den perverterade lockelsen till det ”förbjudna” och kriminella. Som Pasolinis hyllningar till ragazzi di vita, livets pojkar; fattiga, småkriminella och sexuellt frigjorda ynglingar. Hans samröre med sådana ragazzi kom att kosta honom livet. Liksom Fassbinder tycktes Pasolini både attraheras och avskräckas av perversionerna i samhällets skuggsida. Hans sista film var den osmakligt sadomasochistiska Saló, eller Sodoms 120 dagar och Fassbinder förlorade sig i en estetiserande skildring av homosexualitet och kriminalitet i sin sista film, som byggde på Jean Genets Querelle. ”Matrosen och stjärnan”.

Vissa intellektuella tycks lida av hybristophila, en sjuklig dragning till brott och förbrytare. Något som bland annat kan bero på en önskan att vara fria och obundna. Épater la bourgeoisie, att ”chockera bogarskapet” var ett stridsrop som samlade geniala poeter som Baudelaire och le enfant terrible Arthur Rimbaud, ohämmat bisexuell och småkriminell. Fixstjärnan för denna franska tradition var och är Marquis de Sade, som skrev kyligt långrandiga böcker, bräddfyllda med detaljerade skildringar av gräsliga, sexuella övergrepp, våld, kriminalitet, blasfemi och filosofiska attacker på katolicismen. de Sade blev ett ideal för modernister, dadaister och surrealister efter det att Guillaume Apollinaire i sin bok Le marquis divin från 1909 hyllat den perverterade aristokraten som den ”friaste ande som existerat”.

Apollinaires gränslösa beundran för en galen profet som kränkte all upptänklig anständighet och betraktade mänskligheten med becksvart förakt, har inspirerat så skilda författare och tänkare som Mishima, Céline, Beckett, Barthes, Weiss, Angela Carter, Susan Sontag, Adorno, Lacan, etc., etc.  I en essä Måste vi bränna de Sade? skrev Simone de Beauvoir att de Sade representerade en radikal frihetsfilosofi som leder fram till existentialismen.

Beauvoirs älskade livskamrat Jean-Paul Sartre, som alltid väckt en viss olust hos mig, skrev mer än sexhundra tättskrivna sidor om den självutlämnande Jean Genets böjelse för brott och andra former av gränsöverskridande beteende - Saint Genet, comédien et martyr. Michel Foucault och Georges Bataille skrev om, fascinerades av och praktiserade sadomasochism. I Sverige finner vi exempelvis Stig Larssons i mitt tycke osmakliga skryt om sin attraktion till kriminalitet och kriminella, skildrat bland annat i hans självbiografiska När det känns att det håller på ta slut. Folk tjusas av Charles Bukowskis skildringar av sex och alkoholism på samhällets botten eller William S. Burroughs vansinniga The Wild Boys från 1971, som fabulerar om en homosexuell ungdomsrörelse vars mål är den västerländska civilisationens undergång i en apokalyptisk förödelse vid slutet av nittonhundratalet.

En rak och effektivt berättad ”roman” om en författare och enfant terrible, som i sin gestalt innefattar en hel tidsepok är Emmanuel Carrères Limonov. Liksom Sartre i hans Saint Genet tycks Carrère överväldigas av sin huvudperson, dock saknar romanen i stort sett Sartres omfattande filosofiska spekulationer kring sin hjältes karaktär och uppträdande. Eduard Veniaminovich Savenko, som tog sig namnet Limonov, är en rysk, våldsbejakande, skicklig författare och poet, dissident, deltagare i krigen i Bosnien och Transnistrien, bisexuell, brinnande nationalist, stollig publicitetssökare, sanningssägare, m.m., m.m.

Limonov tycks som amerikanarna säger vara larger than life, större än livet och det är inte att undra över varför Carrère med en blandning av häpnad och beundran skriver om denne man. Limonov var ungdomsbrottsling, uppburen författare i Ryssland och Frankrike, homeless och därefter betjänt hos en miljonär i New York, krigsdyrkande vän och medlöpare till hänsynslösa, serbiska gangsters och krigsförbrytare som Željko Ražnatović, alias Arkan, och Radovan Karadžić. I Ryssland stödde han den ”svarte översten” Viktor Alksnis, en av grundarna av det ultranationalistiska partiet Den Nationella räddningsfronten och Yury Kostenko, en veteran från kriget i Afghanistan som ledde en högermilis i Transnistrien, en rysk utbrytarenklav i Moldavien. Kostenkos gangstermetoder var tydligen så överdrivna att de uppenbarligen fick hans egna anhängare att mörda honom. Det var hos Kostenko som Limonov träffade Aleksandr Dugin.

Dugin, som med sitt vildvuxna skägg kan föra tankarna till ryskortodoxa munkar, eller Grigori Rasputin, talar och läser en mängd språk. Hans tänkande är en snårskog av inflytanden från medeltida författare, alkemi, hermitism, orientalisk mystik, teosofi, rasism, panslavism, fascism och nationalsocialism. Fram till 2014 förestod Aleksandr Dugin institutionen för sociologi vid det statliga universitetet i Moskva, men tvingades avgå efter ett tal till stöd för rysk intervention i Ukraina, som han avslutade med att vråla: ”Döda, döda, döda!”

Aleksandr Dugins stora inspiration är Julius Evolas skrifter och som denne förespråkar han skapandet av elitistiska mansgrupper och liksom den italienske ideologen, som ringaktade fascismen, kommunismen och den nationalsocialistiska staten, men uppskattade SS och Himmlers befängda forskningsnätverk Ahnenerbe, kan Dugin utbrista i ohämmade hyllningar av nazisternas rasistbaserade ideologi, samtidigt som han med kluven tunga deklarerar att han:

… ingalunda stödjer de rasistiska och chauvinistiska aspekter av nationalsocialismen som bestämde karaktären av dess ideologi. De överdrifterna hade enbart sitt ursprung hos tyskarna […]  den ryska fascismen är däremot en kombination av en naturlig, nationell konservatism som grundar sig på en passionerad önskan om verkliga förändringar. […] Waffen-SS och i synnerhet den vetenskapliga sektorn i denna organisation, Ahnenerbe, var en intellektuell oas inom ramen för den nationalsocialistiska regimen.

En osmaklig rappakalja som påminner om Per Engdahls haranger:

Och visst hade Waffen-SS med sina nordiska, holländska, flamländska, spanska och franska formationer framstått som ett Europa i miniatyr, en samverkan mellan patrioter över gränserna i kamp för det gemensamma europeiska arvet. Koncentrationslägrens fasor skulle vi först senare bli fullt medvetna om, vi liksom de flesta andra. Men oberoende av detta fick drömmen inte dö, idén inte slockna.

Likt Engdahl är Dugin en chauvinist som samarbetar med likasinnade fanatiker i andra länder. Engdahl eftersträvade en europeisk union baserad på fascistiska/nazistiska tankegångar, medan Dugin eftersträvar vad han kallar en ”euroasiatisk union” och har därför i Ryssland grundat ett Euroasiatiskt Parti. Han är en välkommen föreläsare och rådgivare i Turkiet och Iran, där han förespråkar ett intimt samarbete mellan ”persiska arier, turkiska folkslag och slaver”.

Det var givetvis Aleksandr Dugin som Steve Bannon anspelade på då han nämnde att Putin ”har en rådgivare som stöder sig på Julius Evola” och nämnde att flera av Putins idéer finner sitt ursprung i vad Bannon kallade ”eurasianism”. Dugin är välkänd i Ryssland och tycks även ha haft en viktig roll då det gällde att medla mellan Putin och Erdogan efter det att turkarna skjutit ner ett ryskt attackplan i november förra året. Officiellt förnekar dock den ryska regeringen allt samröre med Dugin.

Då Dugin och Limonov 1993 umgicks under nätterna i Transnistria, hänfördes den vodkaberusade Limonov av Dugins svada och bildning, speciellt hans berättelser om sin stora förebild - den tysk-baltiske junkern och galningen Ungern von Sternberg, som 1918 utövade ett privat terrorvälde i Mongoliet, konverterade till buddhismen och såg sig själv som en inkarnation av Djingis Khan, alltmedan likhögarna växte omkring honom och han planerade att erövra både Ryssland och Västeuropa.

De två kumpanerna beslöt sig för att gemensamt grunda ett parti Nationalbolsjevikerna och ge ut en tidning Limonka, som betyder ”granat”. Partisymbolen blev den nationalsocialistiska fanan, fast med kommunisternas hammare och skära, istället för hakkorset i dess mitt. Limonov omgav sig med stiliga, svartuniformerade unga män och partiet väckte stor uppmärksamhet, men liten valframgång. Snart skildes Limonovs och Dugins vägar åt och partiet, som till en början stod på de ryska dissidenternas sida mot Putin och därigenom givetvis motarbetades av myndigheterna, fick till slut läggas ner. Under senare tid har dock Limonov och Dugin enats i sitt stöd för Putin och kriget mot Ukraina.

Några år efter mitt möte med Jangfeldt åkte jag tåg från Rom till Stockholm. Då jag åt lunch i restaurangvagnen dök tre välklädda, äldre herrar upp och undrade om de i den fullsatta vagnen kunde dela bord med mig. Alla tre var gråhåriga, kortsnaggade och rakryggade. På den tiden talade jag bättre tyska än vad jag gör nu och blev fascinerad då jag hörde att de var junkrar som med sina familjer tvingats fly från Ostpreussen efter Andra Världskrigets slut. De var jurister, experter på ”internationell rätt” och på något sätt kopplade till EU. De hade deltagit i en ”katolsk konferens” i Rom och var nu på väg till Innsbruck. Uppenbart roades de av att samtala med en svensk som visste lite, men inte mycket, om vad junkrar var för några och beställde in vin. Snart var de i full färd med att hylla sin samhällsklass och ösa gift över allt och alla de ansåg vara motståndare till den ”nya världsordning” som de så livligt förespråkade.

Junkrar var en gång adliga godsägare som ägde och kontrollerade det mesta av marken i Ostpreussen, där bönderna levde under statarliknande förhållanden. Då Tyskland enades 1871 kom de oftast mycket konservativa junkrarna att få ett stort inflytande i regeringen och inte minst inom armén. De distingerade herrarna vid restaurangbordet talade sig varma för vad de betecknade som das Preußische Krieger Ideal, det preussiska krigaridealet. En ärofull officerstradition som vidmakthållits inom deras aristokratiska kretsar ända sedan korsriddarna från den Tyska Orden sedan 1220-talet erövrat Preussen, kristnat, förtyskat eller helt enkelt utrotat de hedniska pruserna. Detta ideal hade sedan enligt mina bordsgrannar dragits i smutsen, först av de tarvliga nazisterna, sedan av de vedervärdiga kommunisterna och nu hotades junkrarnas höga ideal av anstormningen av Ossies, de hjärntvättade kommunister som rörde sig västerut efter Tysklands enande, för att nu inte tala om de framvällande ”horderna” av ”negrer och orientaler”.

Jag häpnade inför junkrarnas oförbehållsamma örlande och deras försäkran om att enbart ”ett starkt, enat Europa under ett monarkistiskt, feodalt styre” kunde hindra den allmänna dekadansen. Enbart religionen kunde rädda Europa och det var därför som de sökte stöd hos konservativa, katolska kretsar. Det var då jag för första gången hörde Julius Evola nämnas:

Hans ideal var europeiskt och aristokratiskt. Han vände sig till eliten och inte till de obildade, bastardiserade massorna. Krafter som kämpar för högre ideal än ekonomi, parti-intressen, feminism, konsumism och ryggradslös konformism. Samhället måste baseras på manliga ideal, som hos Indiens brahminer, Japans samurajer och - varför inte? - den Tyska Ordens Ständerstat.

Min fråga om de var katoliker irriterade junkrarna. Givetvis var de protestanter. Men, tänkande protestanter! Liksom Evola inte hade varit katolik, utan en tänkande buddhist. Han hade liksom mina preussiska bordsgrannar varit en traditionalist och enligt dem var tradition för en italienare det samma som katolicism. Traditionell katolicism! Liksom sina katolska vänner avskydde junkrarna allt som hade med det Andra Vatikankonciliet att göra. Ett enat Europa, en ny europeisk ordning, skulle göra slut på demokratin. De gamla europeiska furstefamiljerna och det preussiska krigaridealet skulle återinsättas vid makten! ”Läs Evola” uppmanade de mig.  

Jag var förbluffad. Var dessa galna kvarlevor från en feodal forntid verkligen högt uppsatta jurister inom EU? Hade jag likt Isherwood hamnat i en parallellvärld? Sedan dess har jag läst en del om och av Evola och förundrats över att ett sådant hopkok verkligen har kunnat tas på allvar och blivit seriöst omskrivet av personer som Cavefors och inte minst den högt bildade Marguerite Yourcenar, vars mästerverk Hadrianus minnen och en spännande roman om en dam som försökte mörda Mussolini, jag läst med intresse och beundran. Var det kanske hennes lesbiska läggning som fått henne att uppskatta bisexuella författare som Evola och Mishima?

Julius Evola började sin kulturella bana som futuristisk konstnär och dadaist. Hans abstrakta målningar är väl OK, men hans tafatta skildringar av kvinnor avslöjar hans amatörskap. 

Evola kan utan tvekan kallas en misogynast. Han föraktade kvinnor och citerade vid ett flertal tillfällen den stockkonservative Joseph de Maistres konstaterande att "kvinnan kan inte vara förmer än kvinna, från det ögonblick då hon önskar efterlikna mannen blir hon ingenting annat än en apa."  Enligt Evola måste kvinnan i allt underkasta sig mannen. Visserligen skrev Evola en hel del om heterosexuell sex och i sin ungdom deltog han med entusiasm i tantriska och sadomasochistiska orgier. Han var nämligen tidigt intresserad av hinduisk och japansk filosofi, av teorier om hur den manliga viriliteten kunde ökas genom disciplin, meditation och yoga. Han var också en skicklig bergsbestigare som hyllade adrenalinstegrande företag, inte minst krig och slagsmål. Cavefors skriver:

Som Jünger och Schmitt ingår Evola i en flerhundraårig konservativt radikal tradition. De är obundna av religioner, statsbildningar och etniska skillnader. […] Evola är främmande för estetiskt kompromissande, människans Vara måste ges möjlighet nå fram till djärva äventyr utan att behöva förlita sig på den inlärda grammatiken, på poesin och poeter "som fjäskar för verkligheten". Existentiell öppenhet kräver givetvis att den intresserade vågar och är villig att med öppna öron och ögon fånga in de mystiska existenserna bortom judendomens och kristendomens dogmer.

Cavefors vitmålar Evola och i ett senare blogginlägg tänker jag möjligen gå närmare in på Evolas och hans gelikars osmakliga rasism, som bland annat sipprat in i svensk vitmaktsideologi där Sverigedemokraterna finner en hel del av sina rötter.

Nu kan det räcka med att kortfattat nämna Evolas tro på teosofernas fjolliga idéer om ”rotraser” och sjunkna kontinenter. I sin bok  Il mito del sangue. Genesi del razzismo, ”Blodsmyten. Rasismens uppkomst”, från 1937 citerar Evola med gillande Herman Wirths idéer om den ”atlantiskt-nordiska rasens” uppkomst och vad jag vet så fjärmade sig Evola aldrig från de där töntiga teorierna.

Herman Wirth blev 1935 chef för SS:s forskningsavdelning Ahnenerbe, men avskedades redan 1938 då det uppdagades att han fifflat undan stora belopp och egenhändigt tillverkat en mängd ”fornfynd”, dessutom var Himmler inte speciellt förtjust i hans teorier om ett ursprungligt matriakat. Himmler fortsatte dock tro på det mesta av vad Wirth skrev och fortsatte stödja honom ekonomiskt. Efter kriget flyttade Wirth till en bondgård utanför Hässleholm, där han bodde till 1953 då han och hans familj flyttade till Bjärred utanför Lund. Wirth hade god kontakt med Per Engdahl, men efter upprepade ekonomiska oegentligheter och andra besvär flyttade han 1958 tillbaka till Tyskland.

Nåväl, i enlighet med Wirth hävdar Evola att det i forntiden fanns en stor kulturkrets på det norra halvklotet. En förskjutning av jordaxeln tvingade dock dessa hyperboréer att emigrera söderut, till den nu sjunkna kontinenten Atlantis, där strålade de samman med ”proto-mongoler” och proto-negrer” från en annan sjunken kontinent – Lemurien, som låg där södra Stilla Havet nu breder ut sig. Den atlantiska kulturen var patriarkalisk och strikt hierarkisk, medan den lemuriska var matriarkalisk och demokratisk. Genom ett strikt kastsystem undvek atlantiderna i stort sett att beblanda sig med lemurerna, som de behärskade och hänvisade till underordnade positioner. Men, de forntida kontinenterna gick under genom kontinentalförskjutningarna och av de fyra stora tidsåldrar som präglat mänsklig civilisation lever vi nu i den sista och värsta – Kali Yuga. Resterna av den högtstående atlantiska kulturen som präglades av feodalism, kastväsen, monarki och manliga krigarideal hotas nu att utplånas genom lemurernas dekadenta, feminiserade ättlingar som lever i ett tillstånd av demokratisk, hållningslös skörlevnad.

Inte begriper jag att en ”filosof” som hyser dylika idiotiska föreställningar kan tas på allvar. Evola var dock mycket inflytelserik i fascismens Italien, som han dock fann vara alltför ”demokratiskt” för sin smak. Han var också en uppskattad föredragshållare i Tyskland och dess lierade stater och vasaller. Evola föraktade nazisterna, men var attraherad av SS som han betraktade som en militärorden likt Indiens krigarkast och japanernas samurajer. Himmler och Hitler sökte hans råd och 1943 tillbringade Evola flera månader i Hitlers Wolfsschanze, ”Varglya”, Führerns högkvarter i skogen utanför det nuvarande Kętrzyn i nordöstra Polen. Av okänd anldning var Evola tillbaka i Wolfsschanze den 20:e juli 1944 då han i sällskap med Mussolini anlände enbart några timmar efter det misslyckade attentatet mot Hitler. Vi skymtar honom i bakgrunden på ett foto som togs samma dag.

Evola erbjöds en framskjuten plats i Mussolinis regering i Saló i Norditalien som upprättades efter det att resten av Italien kapitulerat och förklarat krig mot Tyskland, men han vägrade befatta sig med fascisterna utan började istället samarbeta med Ahnenerbe och Waffen-SS. Hans uppgifter har aldrig blivit klarlagda och Evola var själv förtegen om sin roll, men mycket tyder på att då Himmler insett att kriget var förlorat hade han planer på att övertyga de allierade om att de borde skona honom och hans SS för att använda dem för att infiltrera och kämpa mot kommunisterna i öst.

Tydligen fick Evola i uppdrag att bygga upp nazistiska morståndsceller och organisera dem som en form av frimurarloger, något han var expert på. Det var antagligen därför han befann sig i Wien den 21:a januari 1945 då han träffades i ryggen av bombsplitter och totalförlamades från midjan och neråt. I Wien hade han forskat bland nu försvunna handlingar kring Frimurarna som samlats in av Ahnenerbe. Under ögonen på de sovjetiska ockupationstrupperna vårdades Evola sedan under falskt namn på diverse sjukhem och sanatorier i Österrike och Ungern, innan han genom Röda Korsets försorg återvände till Italien den 10:e augusti 1948.

Sedan dess ruvade den förlamade Julius Evola likt en gammal gam i sin lägenhet i centrala Rom, där han skrev bok efter bok och samlade ett kotteri med unga neofascister omkring sig, alltmedan ”de gamla kämparna” dök upp med jämna mellanrum för att söka råd hos oraklet. Evola kan mycket väl karaktäriseras som en anark. I Rid tigern från 1961 skrev han:

Apoliteia är det inre avståndet, oangripbart för samhället och dess ”värden”; det accepterar inte att vara bundet av varken andlighet eller moral. När detta tillstånd är uppnått, kan sådant som hos andra begränsas av de nämnda känslorna, utföras med ett annat sinnelag.

Dock är han en sällsynt mordisk anark, som manar till våldsamma, kriminella handlingar. I sin Män bland ruinerna från 1953 skrev Evola att starka, krigiska män krävs för att förändra Europa:

Det återstår att se vilka och hur många män som trots allt fortfarande står upprätt bland så många ruiner, så att de förmår göra denna uppgift till sin. […] Det är inte fråga om att ifrågasätta och polemisera, utan om att spränga allt i luften. 

Evolas namn dök upp på internationella löpsedlar efter det att neofascister den 2:e augusti 1980 detonerat en bomb på Bolognas järnvägsstation, den dödade 85 människor och skadade 200. Det framkom att en av männen bakom terrordådet, Roberto Fiore, var entusiatisk beundrare av Evola i vars skrifter han anammat idéer om den så kallade ”tredje positionen” som innebar väpnad kamp mot såväl kommunism som kapitalism. Då attentatet i Bologna genomfördes hade Evola varit död i sex år, men hans lära kunde tydligen fortsätta att inspirera Europas avgrundshöger. Bannons omnämnande av Evolas namn inför en grupp reaktionära katoliker förvånade mig inte alls. I själva verket mobiliserar sig katolska högerkrafter för närvarande mot vår så hoppfullt vettige påve och flera av dem är väl förtrogna med Evolas skrifter.

Evola var visserligen en österländskt inspirerad mystiker som ofta angrep den katolska kyrkan, men samtidigt motiverades han av en religiöst inspirerad livssyn och förespråkade ett monarkistiskt feodalsamhälle, därigenom kunde han liera sig med katolska svartrockar. För några år sedan fick jag veta att en väninna i Rom under flera år hade plågats av en reaktionär make som var intensivt engagerad i en katolskt inspirerad fascistsammanslutning som bekämpade feminism och demokrati medan de bekände sig till den tredje positionen. Det skulle inte förvåna mig om flera sådana figurer lyssnade på Bannons tal inför Dignitatis Humanae Institutet. Fanatiker som nu vädrar morgonluft då katoliker som Bannon agerar rådgivare åt Trump och en galen Evolabeundrare som Aleksandr Dugin har Putins och Erdogans öra, medan mina junkerbordsgrannar från tåget till Innsbruck agerar jurister för EU:s räkning.

Och Cavefors? Hur är det med honom? Jag vet inte vad han pysslar med nu, men jag kunde inte hjälpa att bli både tacksam och rörd då jag för flera år sedan läste Cavefors recension av en av mina romaner i vilken han mindes hur jag dykt upp på hans förlag ”klädd i elegant vit kostym, smal och blond, ganska romantisk” och fortsatte genom att konstatera att ”Alfio Scandurra var en bok som inte passade in i tiden, sextioåttorna härskade nästintill oinskränkt över vad som fick sägas och skrivas”. Speciellt smickrande blev det då Cavefors hävdade att "att Lundius roman idag, år 2007, är mer rykande aktuell än det mesta som skrevs på svenska under 1970-talet". Fast nu efter allt vad jag skrivit i den här essän fruktar jag att Cavefors kanske betraktade mig som en av sina cyniska anarker, när jag i själva verket inte alls vill framstå som en världsfrånvänd elitist, utan snarare som en medmänniska utan några elitistiska ambitioner:

På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, 

Hvar hälst en usling finns, är han min vän, min bror.

Aarons, Mark och John Loftus (1998) Unholy Trinity: The Vatican, the Nazis, and the Swiss Banks. New York: St. Martin´s Griffin. Baudrillard, Jean (2002) The Spirit of Terrorism: And Requiem for the Twin Towers, London: Verso. Blomquist, Håkan (2001) Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Bower, Tom (1988) The Paperclip Conspiracy: The Hunt for the Nazi Scientists. Boston: Little, Brown & Company. Carrère, Emmanuel (2013) Limonov. Malmö: Pequod Press. Cavefors, Bo (2007) ”Jünger och kriget”, i Cavefors position Nr. 3/ Nya Svarta Fanor. Cavefors, Bo (2006) ”Julius Evola – från dadaismen till traditionen”, i Tidningen Kulturen, 21 december. Clover, Charles (2016) Black Wind, White Snow: The Rise of Russia´s New Nationalism. New Haven CT: Yale University Press. Dahl, Göran (2007) ”I backspegeln: Kuf, fuskare och nazist”, i Expo Nr. 2. de Turris, Gianfranco (2017) Julius Evola: Un filosofo in guerra 1943 – 1945. Milano: Mursia. Eklöf, Jonas (2004) ”Kärlek med förhinder”, i Folket i Bild Kulturfront, nr. 10. Engdahl, Per (1979) Fribytare i folkhemmet. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Evola, Julius (1937) Il mito del sangue. Genesi del razzismo. Milano: Hulrico Hoepli. Evola, Julius (2002) Men Among the Ruins: Post-War Reflections of a Radical Traditionalist. Rochester VT: Inner Traditions. Evola, Julius (2003) Ride the Tiger: A Survival Manual for the Aristocrats of the Soul. Rochester VT: Inner Traditions. Goodrick-Clarke, Nicholas (2003) Black Sun: Aryan Cults, Esoteric Nazism and the Politics of Identity. New York: New York University Press. Isherwood, Cristopher (1997) Diaries, Volume 1:1939 – 1960. New York: HarperCollins. Jünger, Ernst (1981) Eumeswil. Zürich: Cavefors. Lee, Martin (1997) The Beast Awakens: The chilling story of the rise the neo-Nazi movements. London: Warner Books. Lindahl. Per-Erik (1976) Ångesthjulets svängningar, en biografi om Eric Hermelin. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Oreglia, Giacomo (2004) Dante: Liv, verk & samtid. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg. Sjöberg, Thomas (2015) Ingvar Kamprad och hans IKEA: En svensk saga. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Skott, Staffan (2000) Liken i garderoben lever än: Undanflykternas mästare. Om vänsterpartiets förflutna 1918-1998. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg. Soldat instruktion, allmän del: Vårt Fädernesland och dess försvar (1930) Stockholm: Lantförsvarets kommandoexpeditions bokförlag. BuzzFeed News: This Is How Steve Bannon Sees The Entire World:

https://www.buzzfeed.com/lesterfeder/this-is-how-steve-bannon-sees-the-entire-world?utm_term=.ly8jXrdQvm#.tbmMze4Dn1

While spending some time in Prague as babysitter for my-half year old granddaughter Liv, it sometimes happens that I end up gazing into her intense blue eyes. She cannot speak and barely crawl, but smiles happily and openly, something that makes me warm inside. Her eyes have a peculiar brightness, suggesting something I cannot understand and make me wonder what goes on in her child's brain.

Each face is a mystery, my own makes me confused. What it does say about me, to me? Do I really look like that? Am I so old and worn? What´s behind the façade? Can others judge me by it? It appears that a photograph is more honest than a mirror. I imagine myself better looking in a mirror than in photographs.

When I look at Liv´s enigmatic, beautiful and expressive face I remember how I twenty years ago visited an impressive exhibition in Rome It was called Misteriosi Volti dall 'Egitto, “Mysterious faces from Egypt”. Mummy portraits from the oasis of Fayium were exhibited within black painted halls. All portraits were placed at eye level, being separated exactly the same distance apart from eachother. Each face was lit in a manner that made it stand out from the surrounding darkness. Looking at such a portrait was like standing face to face to a person who had existed two thousand years ago. Several portraits were eerily alive, as if made for the eternity. Throughout the centuries and in the gallery's dark silence they spoke to me, though what they told me was as indescribable as Liv´s gaze.

The portraits were painted between the first century before and the third century after Christ. They are virtually all that is left of a virtuoso portrait painting tradition that was once was common all around the Mediterranean, though many have argued that it did survive through icons in Orthodox and Eastern Christian churches, indicating similarities between the mummy portraits and, for example, an icon like Christ Pantokrator, which was painted in Constantinople sometime during the fifth century and donated to Saint Catherine's Monastery in Sinai.

There are approximately 900 preserved mummy portraits. They were painted with wax or tempera on wooden plates and attached to mummy wrapping. There are several theories about their origin. Since they all have distinctive and realistic features, some researchers have assumed that the portraits were painted from live models and might have been placed in their homes until the portrayed person died and brought the painting with her/him into the grave. This theory is apparently contradicted by the fact that the persons are portrayed at different ages. Several of them are children, while others are elderly persons. Why would you choose to portray them at a certain age? More plausible is that they were portrayed at the age of their deaths.

Since the faces on the wooden tablets are depicted in their natural size it has been assumed that they were carried in funeral processions and then attached to the mummies. None of this can be proven, but the fact remains - the portraits convey an enigmatic presence and each of them depicts a particular individual, who with wide open eyes is looking directly at us.

I visited the exhibition several times and on each occasion I was amazed by these faces that appeared to seek contact with me across elapsed centuries. When I tried to explain this feeling to an acquaintance of mine, an archaeologist who at the time was working at the Swedish Institute in Rome, she became upset and annoyed:

It is exactly these kinds of exhibits that make me so annoyed. To exhibit those portraits completely out of their context seems to me as a kind of cheap showmanship. The curators are trying to make us believe that those ancient Greek-Egyptians were the same kind of people as we are nowadays. They were not at all like us. They were completely different. They lived and talked differently. Their thoughts were different. We have nothing in common with them, except the obvious fact that they were humans. That exhibition is misleading, unreliable and speculative.

I could not understand her outrage. Was it wrong to identify with people who lived several centuries back in time? Were they really so different from us? Surely they must have been loving and hating even then? Been alone, arrogant or confused, felt anxiety or joy, just like us. For sure, I cannot understand them, they spoke a different language, had a different worldview. Other customs and beliefs than I attend to. Nevertheless, do that prevent me from identifying myself with them? To feel their human presence? I do not understand Liv, but love her no less because of that. In a similar vein art speaks to me despite vast distances in time and space.

Here in Prague I visited a comprehensive University collection that among others had been compiled by Bedřich Hrozný (1879 - 1952) an unusually impressive person. Besides his Czech mother tongue, Hrozný mastered several other languages ​​- he spoke fluent English, Russian and German, as well as Hebrew and Arabic, in addition he knew a variety of more or less dead languages, like Latin, Sanskrit, Akkadian, and its closely related  relative Aramaic, as well as Amharic (though that is a living language) and Sumerian.

Hrozný was also an able archaeologist and during excavations in Turkey he came across a vast hoard of clay tablets with Hittite characters, a dead language that he single-handedly managed to decipher. 

This admirable man became after Czechoslovakia's split from the Austro-Hungarian Empire Rector of the venerable Charles University in Prague, founded in 1348. When soldiers of the German occupying forces in March 1939 came to the university in search of Jewish students, who had sought refuge within the main building, they were met by Bedřich Hrozný who in his flawless German, explained that this venerable university, like most similar institutions around the world, was autonomous and therefore off-limits to police and military. Bewildered the German soldiers turned back and the Jewish students could be brought to safety. Nevertheless, shortly afterwards all Czech  universities were closed down and Hrozný had to maintain himself as private lecturer until he in 1944 suffered a paralyzing stroke and died eight years later.

Among my in-law's books I found an art book describing the Bedřich Hrozný collection and other university exhibits which can be found in Prague. The aesthetically pleasing photographs were taken by the renowned Werner Forman. The book was called Umenění čtyř světadílů, which apparently means "Art from four continents" and I decided immediately to visit the museum that now houses the university's art collection. It turned out that the collection, which is certainly not solely compiled by Hrozný, now is scattered in various palaces in Prague. The largest one, the Oriental collection, is found in the vicinity of the Charles University, housed in the Kinskýchpalatset at the Old Town Square. Incidentally Herrman Kafka had his haberdasher in the palace's ground floor and it also harboured the secondary school where his son Franz was taught for eight years.

A friend has told me that my blog entries are far too wordy and in this one I thus intend to  devote myself more to images than words and thus make some visits to my personal “museum without walls”, where I to begin with find some works from the Hrozný collection - A Chinese tomb sculpture from the Fifth Century of BC. In its advanced abstraction it appears as a piece of modern art, both eerie and refined.

A terrifying demon of death, quite different from a soothingly smiling Buddha from 1300 AD, made by the Khmers in what is now Vietnam.

A so-called Ghandara Buddha from ancient Peshawar, which once with the Khyber Pass, the Gateway to India, as its centre covered large parts of current Afghanistan and Pakistan.

The Ghandara Culture, which flourished under the rule of the the Hindu Kush kings from 100 to 500's AD, was a mixture of Greek-Indian influences. Its refined art possesses a Greek dignity mingled with the realistic, yet spiritualized, Buddha representations we find further east.

A Buddha made in fourteenth century Siam presents through his features a closeness to his worshipers, though his appearance is spiritualized and he appears to be resting in himself.

A Buddha from the seventeenth-century Japan smiles quietly, though in a superhuman fashion. Even more than the Siamese Buddha, he appears to be present in a realm beyond our earthly existence, even though he also shows traits of those who worship him.

The Hrozný collection does not only display depictions of deities, but also several exquisite portraits of living beings, like a wooden sculpture from the fourteenth century representing  an elderly Japanese man, with deep wrinkles at the corners of his eyes and a century later a younger Japanese is watching us, smiling though maybe with a certain tinge of distrust.

Besides the sculptures we find an exclusive collection of minor arts, such of lacquered boxes, Japanese netsukes and glazed Japanese and Chinese miniature sculptures from the 1800s. Here a geisha appears as if she was a three-dimensional representation of a contemporary woodcut.

The Karl University collections are not limited to "high cultures", but include several African, Pacific and American artefacts manufactured by indigenous people, these may cherished at the Náprstek Museum of Asian, African and American Cultures. Unfortunately its space does not allow displays of the permanent collection and the museum thus concentrates its efforts on temporary, though excellent, thematic expositions. By my visit I was impressed by small sculptures made by Siberian hunters, who virtuoso reproduce their prey; shamanistic totem animals like bears and caribou. 

If the animals are stunningly naturalistic, depictions of people are more roughly done, nevertheless most of them are strange and intriguing, like a sculpture group depicting how a man carries his child on his shoulders.

Such human figures curiously enough remind me of the several thousand years old Syrian and Hittite sculptures which are included in Hroznýs collections. For example, a five thousand years old fragment of a Hittite woman's face, relic of a thousand years old tradition of women's representations present in everywhere in the Near East, like the enigmatic one metre high plaster sculptures depicting women dated to 6750 BC, which I four years ago saw at the Jordanian National Museum of Amman.

With wonder and anxiety I sometimes think about what might have happened to the evocative fragments of human creativity that impressed me during visits to areas which priceless treasures now are threatened by a temporary and utterly absurd fanaticism. I wonder, for example, what happened to the mighty deities I once saw standing on the backs of bulls and lions at the National Museum of Aleppo. Probably these ancient masterpieces are now turned into rubble by bombs and explosions. A tragedy which nevertheless pales by the thought of all senseless human death and suffering.

My visit to Palmyra forty years ago seems like a strange mirage. When I and my friends almost alone wandered amidst the ancient ruins we found it difficult to comprehend that such magical places existed in reality. It is perhaps not so surprising that if I now fear that there cannot be much left of the National Museum of Aleppo, particularly after having been confronted with pictures of the looted and utterly destroyed remnants of the museum of Palmyra. The beautiful female portraits we saw there are probably nothing more but a memory.

The world's oldest representation of a woman is not be found among the Middle Eastern fountainheads of human culture, but in a small museum in the village of Dolni Věstonice in southern Czech Republic, outside of which an Ice Age settlements was unearthed in 1923. Among many findings, there was a 4.5 cm women's head, which had been cut out from a mammoth tusk 28 000 years ago.

 While I carried little Liv among the sculptures of the Hrozný collections, I recalled one of the most impressive art books I have read - André Malraux´s Les Voix du silence,  "The voices of Silence" from 1951, in which Malraux writes how art has become even more boundless during our  modern era, when photographs and films bring it into our homes and not only that - reproductive technologies make it possible for us to appreciate art in all its details, particulars we may have missed when are  confronted with artworks in real life. In addition, we can easily compare different artworks and seek them out whenever we want to, through reproductions in the vast "museum without walls".

After calling attention to these phenomena Malraux presents a sumptuous buffet of art he appreciates most and does so in an imaginative and personal manner making me recall how my enthusiastic and eloquent art professor Aaron Borelius once opened one door after another leading to treasure chambers I had not frequented before.

Memories of the Faiyum portraits, Malraux´s book and my recent confrontation with the Hrozný collections aroused a desire to introduce some favourites of mine from my own museum without walls. The most beautiful portrait I ever seen I came across in an art book at Hässleholm´s library, many years ago, though it took a long time before I saw it in reality, not in the Palazzo Abatellis in Palermo where the Madonna belongs, but at an exhibition in Rome. She is a wonder of female beauty, radiating a mysterious energy. Antonello da Messina's Madonna raises one hand towards the angel, who is standing where the viewer is, telling her that she will be the mother of Jesus:

And the angel came in unto her, and said, Hail, thou that art highly favoured, the Lord is with thee: blessed art thou among women. And when she saw him, she was troubled at his saying, and cast in her mind what manner of salutation this should be. And the angel said unto her, Fear not, Mary: for you have found favour with God. And, behold, you shall conceive in your womb, and bring forth a son, and shall call his name Jesus. He shall be great, and shall be called the Son of the Highest: and the Lord God shall give unto him the throne of his father David: And he shall reign over the house of Jacob for ever; and of his kingdom there shall be no end.

Virgin Mary accepts the astounding message with calm. It is almost painful to be confronted with the perfection of such a masterpiece. What can I do other than look at it? Every attempt to explanation of its profound beauty becomes utterly useless, though its meaning is obvious – a representation of a young, beautiful and very special woman, caught in a moment, which according to the beliefs of any strict Catholic faithful has changed all human existence forever. It is the most profound work of art I know, but Antonello was not alone in imparting his portraits with an unusual, perhaps even suprahuman, radiance.

Girolamo Francesco Maria Mazzola, called Parmagianino, had the same ability. Parmagianino, whom his contemporaries hailed as a "born-again Rafael" died in 1537, only thirty-seven years old. According to his biographer, Giorgio Vasari, he died in debt, on the run from unfinished tasks, prematurely aged, like a fanatical hermit obsessed with alchemy and strange speculations. A tragic development that can be traced in Parmagianino´s self-portraits.

Vasari is a fascinating and enthusiastic storyteller, who likes to spice his stories with illuminating and peculiar anecdotes. However, it cannot be denied that Parmagianino´s paintings are endowed with a peculiar charisma, an almost ghostly character. Like the portrait called Antea at the Museum of Capodimonte in Naples.

Or his softly curled and spiritualized pale Jesus, who in a childish gesture withdraws from John the Baptist´s kiss.

Children´s almost otherworldly character has also been captured by Goya in his portrait of a boy in a red suit. Aron Borelius scared me ing pointed out that the boy seems to be a spirit, making him recall photographs of dead children that in the early twentieth century were common in his rural childhood district of Dalecarlia.

Such child portraits are completely different from Thomas Lawrence's images of prosperous, happy and wealthy kids, depicted with a freshness that beckons the viewer to touch them. Like his Calmady Children from 1823. 

The rococo-like brilliance of Lawrence´s children is in stark contrast to the sublime portraits which became fashionable during Romanticism, contemporary to Lawrence´s artworks, where the artist's tempestuous brushwork often can be detected, a style that the versatile Lawrence, by the way, was no stranger to.

Much Romantic art and thinking was a reaction against the Enlightenment´s belief in reason. An intense interest in wild imaginations and not the least insanity developed, separated as they were from everything reasonable. The designation of a psychiatrist was at the time alienist, someone who investigates what is strange and different.

Alienists were interested in physiognomy, which meant that they judging from patients´ physical appearance, movement patterns, posture and especially their head shape and facial expressions assumed they could be able to determine the nature of their afflictions and find a cure. Unfortunately, the limited treatments at the time were mainly limited to various forms of body disciplining and shock therapy, almost all completely useless and even harmful.

In their quest for, as accurately as possible, depicting and systematizing their patients' bodily peculiarities several alienists turned to artists. Below are Ambroise Tardieu´s depictions from 1838 of a patient with dementia and another suffering from mania. 

Tardieu was both engraver and alienist. His image of a wide-eyed woman, sitting on her bed in front of an open window, reminds me of a nasty episode that occurred when I for a summer worked in a mental hospital. One of the wardens suggested:

- Come, and I´ll show something funny.

We went into a room where a single patient quietly sat on her neatly made bed.

- How are we feeling today, Veronica [fictitious name]? wondered the warden.

- Just fine, answered Veronica, who according to the medical record suffered from a "schizoaffective disorder characterized by delusions, hallucinations and violent mood swings of a manic or depressive nature."

- Nice to hear that you´re feeling fine, Veronica. But, now I will let them in!

The warden opened the window wide. Astrid Veronica screamed, jumped up on her feet and in mindless panic pressed herself against the wall:

- Close it! Close it! she yelled at top of her voice.

Unperturbed the warden closed the window and Veronica fell back on her bed.

I shook violently inside. The warden´s ruthless behaviour was one of the most disturbing acts I had ever witnessed. Nevertheless, I did not report the incident, I was too young and inexperienced. All I did was trying to avoid him. His wicked grin when I ran into him made me believe that his manifest sadism had been directed against both Veronica and me.

Artists who themselves had suffered from mental disturbances have also been fascinated by physiognomy. Most famous is probably the case  of Franz Xaver Messerschmidt (1736 - 1783), an Austrian sculptor who during his lifetime became famous for his so-called "character heads", i.e, 64 grimacing self-portraits made from a variety of materials, such as bronze, marble, resin and a special alloy of lead and tin that Messerschmidt had invented. Like many artists, he was fascinated by chemistry, or rather alchemy. Messerschmidt was obsessed by the idea of ​​"universal harmony" and in his work he tried to apply the golden ratio. When he was 38 years old he applied for a post as a professor at the Vienna Academy of Arts. However, he selection board praised his skills, but discouraged his application arguing that Messerschmidt suffered from what they characterized as a "confusion in the head."

The rejection tossed Messerschmidt into a deep emotional crisis, aggravated by a chronic inflammation of the intestinal tract, which caused excruciating abdominal pain. To counter the painful attacks Messerschmidt obtain a habit of "pinching" his lower ribs in an agonizing manner. The pain triggered grimaces which he studied with great interest and then reproduced in the form of self-portraits. His madness made Messerschmidt imagine that he through his ”unnatural grimaces” angered the "The Spirit of Proportions", who reacted by inducing even worse torments upon the hapless Messerschmidt. The afflicted artist assumed he had no other remedy to fight the miseries caused by this hostile spirit than to create even more expressive character heads.

It is remarkable that Messerschmidt in his madness became an even more skilled sculptor than before. A similar case is Richard Dadd (1817 - 1882), an artist who when he at the age of 25 was travelling along the Nile suffered a severe sunstroke and became confused and violent, raving that he had become possessed by Osiris. After his return to England, Dadd began to suspect that his father was the Devil in disguise, killed him with a knife and fled to France, where he eventually was arrested after he in a coach had attacked a fellow passenger with a razor. He claimed to be controlled by demons and that the man he had killed in England was not his real father. Dadd spent twenty years at Bethlehem Hospital (Bedlam) in London. When Dadd´s alienist, Sir Alexander Morison, after ten years, retired and retreated to Scotland Dadd painted his portrait in front of his Scottish house, with hat in hand as if he was taking leave from his patient.

There are borderline cases - artists who portrayed mental patients while they themselves, as well as people who knew them,  occasionally considered them as mentally unstable, crossing the borderline between what was considered to be normal behaviour and madness. A few years ago I came across a strange portrait by Oskar Kokoschka (1886 - 1980), it had ended up at the Musee Royaux des Beaux-Arts de Belgique in Brussels and depicted the actor Ernst Reinhold after he had induced himself in a state of trance. Accordingly Kokoschka called his painting Der Trancespieler, "The Trance Actor".

Reinhold was a childhood friend of Kokoschka and had the same year as his portrait was painted been starring in Kokoschka´s scandalous piece - Mörder, Hoffnung der Frauen, “”Murderer, the Hope of Women. A strange one act play about a Man with his horde of Warriors and a Woman with a gang of Maidens. In accordance with the Viennese zeitgeist the love between Man and Woman develops into a violent sexual struggle against the backdrop of the two groups of Warriors and Maidens either fighting each other or joining forces against the Man and the Woman. The whole act evolves more around form, colour and movement than being based on dialogue. This peculiar drama has been called the first expressionist play. Several viewers found the play to be both disturbing and incomprehensible, but the influential architect Adolf Loos and his friend the writer and journalist Karl Kraus were impressed.

Adolf Loos became even more enthusiastic when he saw Kokoschka´s paintings and listened to the artist explaining how he proceeded to accomplish what he strived for. Like his source of inspiration, van Gogh, he applied thick layers of oil paint and sometimes scraped the canvas, or used his fingers to smear the paint over its surface.

Kokoschka explained that he was trying to look into the soul of the people he portrayed. In his portraits, he wanted to give shape to "anxiety, corruption, disease, innocence, and even insanity." Kokoschka called his portraits of psychograms.

My sitters have to be induced into a state of mind in which they forget that they are portrayed, to do this requests a long experience of socializing with people, in particular personalities trapped in conventions and whose character thus has to be brought to light, somewhat like using a can opener [...] I try to keep the persons I portray in constant motion, entertaining them through discussions to distract them from the fact that they are being portrayed [...] I wanted to create an image that made it possible to preserve a human being not only as a portrait, but as a recollection.

Adolf Loos convinced Kokoschka to exhibit his first painting. He was already known as a graphic artist, Der Trancespieler was actually his first portrait of a man. The interest in Kokoschka´s oilpaintings was so great that Loos managed to persuade his friend Paul Cassirer, Berlin's most famous gallerist, to already the following year exhibit thirty works by Kokoschka. "Do not worry," he stated, "I guarantee it will be a sensational success." At the same time,  Adolf Loos convinced another acquaintance, the manager of Vienna's newly opened mental hospital Niederösterreichischen Landes Heil- und Pflegeanstalt für Nerven- und Geisteskranke Am Steinhof  “The Austrian Provincial Department for the Care and Cure of Mental Illness and Nervous Disorders at Steinhof,” to provide Kokoschka with the opportunity to portray some of its inmates. During two years, Kokoschka made fifty portraits of mental patients, as well as some famous personalities.

However, most impressive is, in my opinion, are Theodore Gericault´s (1791 - 1824) renditions of mentally ill patients, in which he, like Kokoschka, allows them to retain their individuality.

During his short life Géricault was attracted to the violent, macabre and strange, without denying his personal affinity with the wind-driven existences often caught in extreme situations. Through his art we may face the anguish of criminals condemned to death, or feelings of alienation of coloured people who had arrived in France's capital from its different possessions.

Such exotic strangers was by some artists bestowed with a timeless beauty, like Marie Guillemine Benoist´s portrait of a black woman from the Caribbean, painted in 1800, two years before Napoleon reinstated slavery in the French possessions (the slaves had been emancipated in 1794). Benoist´s sitter was a slave who Benoist´s brother-in-law had brought with him to France from Guadeloupe.

Slavery had been banned in France since the Middle Ages and slaves, or former slaves, who by their owners had been transferred to France was immediately granted their freedom and the right to be hired as servants. i.e. being remunerated for their services, as well as free  to resign from their profession, rights that were maintained even after the restoration of slavery in the French colonies. Portraits of black servants is a niche in Western art history, a late example is the Swiss Felix Vallotton's depiction of a black housekeeper from 1911.

Vallotton´s even application of basic colours made me remember an exhibition I a few years ago saw in Stockholm - glossy collages made by a Dutch photographer named Ruud van Empel. Most pictures were of black children in a kind of Rousseauan jungle landscape. With “Rosseau” I mean when the naïvist master painter Henri Rousseau, a comparison that is not entirely irrelevant. Rosseau had never visited a jungle and van Empel, who comes from the small town of Breda, has not been in neither Africa nor the Caribbean. I found some of his pictures to be excruciatingly kitschy, but I nevertheless became fascinated by his depictions of girls dressed up in their Sunday finery. Such girls I have seen in countries in Africa and the Caribbean and van Empel´s beautiful image of a girl in green carrying a white handbag is undeniably archetypal. To me it is an unequivocally rendering of a girl being proud in her best clothes.

Benoist´s black woman is a timeless beauty and makes me wonder whether the concept of beauty is not both global and eternal. Take for example the famous Nefertiti head in Berlin's Neues Museum, which apparently was not intended to be a finished work of art, but rather served as a model in a sculptor's workshop for other artworks, which were carved in stone or perhaps even made from various precious metals, like the splendid mummy mask of Nefertiti's stepson, Tutankhamen.

I recalled Tutankhamen´s mask when I visited one of my nieces who lives in Brussels, more precisely in the leafy suburb of Tervuren, where Leopold II ordered the construction of the mighty Musee Royal de l'Afrique centrale for a World Expo in 1897. The big spctacle was intended to be a showpiece for the Belgian monarch´s great philanthropic project, the so called Congo Free State, which according to the infinitely greedy Leopold would bring civilization and prosperity to the interior of Africa, while it at the same time would prove to be extremely profitable for Europe.

Leopold II managed to sell his project to the renowned participants in a conference to which he in 1876 summoned explorers, philanthropists, missionaries and geographical associations from across Europe. His initiative was crowned with success when the Berlin Conference in 1885, convened to settle the imperialist spheres of interest in Africa, gave the Leopold-controlled International African Association a free hand to exploit Congo's natural resources, while at the same time guaranteeing the well-being and prosperity of the local people. The philanthropic cloak that Leopold used to cover his greed soon proved to conceal a ruthless exploitation of people. In order to earn vast amounts of money mainly from rubber and ivory, an estimated ten million men, women and children were killed during a period of fifteen years.

Some of the results of this unspeakably cruel episode in human history is the exquisite collection of Central African art in the Musée Royal de l'Afrique centrale. Since the museum is at walking distance from my niece's house I have visited it several times and during every visit I have been equally impressed by the expressive Congolese art, in particular sculptures and masks created by the Chokwes, whose twelve clans during the 16- and 1700s paid tribute to the King of Lund, who controlled a large area that now is divided between the The Democratic Republic of Congo, Angola and Zambia. Especially the masks with closed eyes and finely chiselled features exude a sublime and magnificent spirituality.

A similar chilly intensity can be found in much of the Central American art which developed before the Europeans arrived. An impressive example is the intense facial expression of the fertility goddess Tlazoteotl while giving birth.

Like in ancient Egypt, Central American people like Aztecs and Mayas appear to have had a formal, rigorous and highly aesthetic monumental art, parallel with an intimate, realistic portrait making.

Also in ancient Rome a realistic, everyday portraiture flourished alongside grandiose celebrations of influential political leaders.

A polarization that makes me think of Velázquez's masterpiece Bacchus Triumph from 1628. It appears as if this painting could in two halves, where the left side is dominated by the deity´s pale hull and an ancient veneration of vine, while the right half is dominated by rustic drunkards from Velázquez´s own times whom he, like the contemporary Spanish piqaresque authors, could study first hand and become acquainted with in any village tavern. 

Rarely has proletarian drunkards been portrayed with such an empathy as Diego Velázquez was capable of, without turning them into picturesque staffage.

Velázquez´s earthy realism emerges both in his representations of dwarfs and cripples by the Spanish royal court, as in his fictional portraits of ancient greats, like his aging and worn Aesop.

One person who reached a respectable and vital age was Velázquez´s contemporary the abbess Jerónima de la Asuncion, at least if you consider that he portrayed this stern lady when she was 66 years old and was preparing herself to embark on one of the era's fragile vessels to covert stalwart  pagans in the Far East. Ten years later, she died in the Philippines. A seemingly hard and pungent lady with hard grip on her crucifix, almost as if she would like to hit the idolaters with it.

Few artists have as El Greco, Domenikos Theotokopoulos a native of Crete, so deftly been able to capture the overwrought religiosity of many noble Spanish warriors, who after century-long battles with the Muslims nurtured a merciless hatred against all perceived enemies of the true faith. El Greco's dark hidalgos may be set alongside Francisco de Zurbarán´s pious monks as examples of the intense mysticism we find in Spanish saints like John of the Cross, Teresa of Àvila and Ignatius of Loyola.

Emotional intensity js reflected a few centuries later in the Romantic expressive portraiture, so different from the Enlightenment´s crystal clear depictions of self-confidently smiling philosophers, scientists, authors and aristocrats,

or ruthless Renaissance condottieri and grave Germans.

The great realist Albrecht Dürer did not shrink from depicting the ravages of time on a face, like in a drawing of his worn-out mother, like me 63 years old, four years younger than Velázquez´s tough Jerónima whose religiosity seemed to be of the same strict calibre as the Christ Pantocrator, "The Almighty," depicted in a mosaic from the 1000's in the abbey of Greek Daphnis.

Quite unlike Rembrandt's proletarian Jesus in seventeenth-century Holland, which also housed the masterful portrait painter Frans Hals, whose every brush stroke vibrates with dynamism and who, like Velazquez, did not hesitate to describe both the high and the low using the same undifferentiating eye.

I mentioned the Enlightenment´s crystal clear images of various celebrities, but even during that time there were artists who with sweeping brush strokes captured vanishing moments, energy and vigour in their portraits, like the virile Fragonard in France, or the sarcastic but robust Hogarth in contemporary England. The latter succeeded in Hals spirit to catch a shrimp vendor´s open smile. An joyful image that may gladden the heart of any visitor to London's National Gallery how may come across her on one of those gloomy, rainy days, which so often slouch heavy on the massive town.

A contemporary English artist like David Hockney often makes me think of the Rococo masters, his art is light hearted and skilful. In his loving portrait of his mother, a deeply religious and principled vegetarian, he makes use of a fluent brushwork reminiscent of Fragonard's virtuosity, though Hockney succeeds in achieving a greater psychological depth than the French master.

The intense gaze that Hockney's mother directs towards us makes me think of Titian's portraits in which we may encounter similar intense gazes. Or, even in Chuck Close´s huge canvases, which are all close-ups of faces, his own and others, often depicted in a variety of techniques. Close´s fascination with faces obtains a tragic connation if considering the fact that a spinal artery collapse that befall him at forty-eight years of age made his lower body paralyzed. Nevertheless, after this disastrous injury Chuck Close continues to concentrate all his impressive skills to painting huge close-ups of faces, while never rendering other parts of the human body.

The respect of their elderly mothers of such masters as Rembrandt and Dürer is reflected is reflected in the countless portraits of mother and child that have been an integrated part of Western religious art for centuries. It was not until the 18^th century that mother and child pictures lost their almost exclusive connection with religion, mainly due to a vogue for "returning to nature" advocated by Rousseau. Suddenly it became opportune for high society ladies to take care of their infants and be depicted as caring mothers, like Louise Élisabeth Vigée-Lebrun's tender portraits of herself with her son or daughter.

I have now during some evening hours been wandering around in my mental "museum without walls" and without structure or inhibitions followed one association after another.  I now leave this realm at the same place where I stepped into it – how Liv looks into the eyes of her grandfather.

It makes me think of how I have aged, how long time that has passed since I myself was a small child, or since I carried around my own baby girls. I am now an old man, although I am not yet so painfully disfigured as the man in Ghirlandaio´s painting from 1490, where an old man with a horribly disfigured nose tenderly looks down at his grandson. I can easily identify with this man and recognize the boy´s look at his Grandpa and the gentle gesture with which he touches his fur edged mantle. They seem to say: "What do I care about Grandpa´s age and his dreadful nose - he is my friend and I trust him."

I do not have the same social status, background or attitude towards life as the old man in the picture. As my archaeology friend noted - we are infinitely far apart in time and space. But nevertheless, I am inclined to believe  that the old man's love for his little grandson cannot differ much from my love for little Liv.

Fifty-five years before Ghirlandaio made his portrait of the old man and his grandson, Leon Battista Alberti wrote in his treatise on painting:

Painting contains a divine force which not only makes absent men present, as friendship is said to do, but moreover makes the dead seem almost alive. Even after many centuries they are recognized with great pleasure and with great admiration for the painter. […] Thus the face of a man who is already dead certainly lives a long life though painting. Some think that painting shaped the gods who were adored by the nations. It certainly was their greatest gift to mortals, for painting is most useful to that piety which joins us to the gods and keeps our soul full of religion.

What do I care about an artist´s thoughts and feelings, whether s/he is close to me in space and time, or not?  Most important for me is the feeling and message an image conveys to me. Whether I will forget it, or include it in my “museum without walls”. I wonder what my life would be like without art, literature, music and film? Unbearably empty and dull.

Alberti, Leon Battista (1966) On Painting. New Haven and London: Yale University Press. Hochschild, Adam (1998). King Leopold's Ghost: A Story of Greed, Terror, and Heroism in Colonial Africa. London: Palgrave Macmillan. Kokoschka, Oskar (2007) Mein Leben. Wien: Metroverlag. Malraux, André (1974). The Voices of Silence. London: Paladin. Lubor, Hájek (ed.) (1957) Umenění čtyř světadílů. Praha: Orbis. Reuter, Astrid (2002) Marie-Guilhelmine Benoist, Gestaltungsräume einer Künstlerin um 1800. Berlin: Lukas Verlag. Scull, Andrew (2015) Madness in Civilization: A Cultural History of Insanity from the Bible to Freud, from the Madhouse to Modern Medicine. London: Thames & Hudson. Scherf, Guilhem (ed.) Franz Xaver Messerschmidt 1736-1783. Paris: Editions Louvre. Tromans, Nicholas (2011) Richard Dadd: The Artist and the Asylum. London: Tate Publishing. Vasari, Giorgio (1988). Lives of the Artists: Volume 2. Harmondsworth: Penguin Classics. Walker, Susan and Morris Bierbier (1997) Fayum: Misteriosi volti dall´Égitto. Milan: Electa.

I Prag tillbringar jag dagarna som barnvakt åt min halvåriga dotterdotter Liv. Det händer att jag blir sittande och blickar in i hennes intensivt blå ögon. Hon kan inte tala och knappt krypa, men hon ler glatt och öppet, något som gör mig varm inombords. Hennes ögon har en märklig lyster, blicken antyder något jag inte begriper och jag undrar vad som rör sig i hennes barnahjärna.

Varje ansikte är ett mysterium. Mitt eget ansikte gör mig konfunderad. Vad berättar det om mig? Ser jag verkligen ut så? Är jag verkligen så gammal och sliten? Det tycks som om ett fotografi är ärligare än en spegelbild. Tycker att jag ser bättre ut i speglar än på fotografier.

Då jag betraktar Livs gåtfullt vackra och uttrycksfulla ansikte minns jag hur jag för tjugo år sedan i Rom såg en gripande utställning. Den kallades Misteriosi volti dall´Egitto, Hemlighetsfulla ansikten från Egypten. I svartmålade salar hängde mumieporträtt från oasen Fayium. Samtliga porträtt var placerade i ögonhöjd, på exakt samma avstånd från varandra. Varje ansikte var upplyst så att det isolerades från det omgivande mörkret. Dt var som att stå öga mot öga inför en person som levt för tvåtusen år sedan. En del porträtt var kusligt levande. Genom sekler och i galleriets tystnad talade de till mig, men vad de uttryckte var lika outsägligt som Livs blick.

Porträtten målades mellan det första århundradet före och det tredje århundradet efter Kristus. De är i stort sett allt som finns kvar av en virtuos porträttmåleritradition som en gång var allmänt förkommande kring Medelhavet, fastän många har hävdat att porträttraditionen omärkligt gled över i ikonmåleri och pekar på likheter mellan mumieporträtten och exempelvis en ikon med Kristus Pantokrater, som målats på femhundratalet i Konstantinopel och skänkts till Katarinaklostret i Sinai.

Det finns omkring 900 mumieporträtt bevarade. De målades med vax eller tempera på en träplatta och fästes sedan vid mumierna. Det finns flera teorier kring deras tillkomst. Eftersom de är särpräglade och realistiska har en del forskare antagit att de målats efter levande modell och kanske varit uppställda i hemmen tills dess den avporträtterade personen avled och fick med sig tavlan ner i graven. Teorin motsägs dock av att de porträtterade har olika ålder. Flera av dem är exempelvis barn, medan andra är åldringar. Varför skulle man välja att porträttera dem vid en viss ålder?

Eftersom det rör sig om trätavlor med ansikten i naturlig storlek har man även antagit att de kanske bars i begravningsprocessioner för att därefter fästas vid mumierna. Inget av detta går dock att bevisa, men faktum kvarstår - porträtten förmedlar en gåtfull närvaro och vart och ett av dem avbildar en speciell individ som storögt betraktar oss.

Jag besökte utställningen flera gånger och blev vid varje tillfälle lika gripen av dessa ansikten som talade till mig som om sekler inte alls förflutit sedan de målades och jag betraktade dem. När jag berättade om mina upplevelser för en bekant som är arkeolog och på den tiden var verksam vid Svenska Institutet i Rom blev hon upprörd och förargad:

Det är exakt den sortens utställningar som gör mig irriterad. Att ställa ut de där porträtten utanför sitt sammanhang, sin kontext, framstår för mig som en form av billigt effektsökeri. Utställarna försöker inbilla oss att de där forntida människorna var som vi är nu. Det var de inte alls. De var fullkomligt annorlunda. De levde liv som var annorlunda vår tillvaro. De tänkte annorlunda. Vi har inget gemensamt med dem, förutom att de var människor som vi. Den där utställningen är vilseledande, ovederhäftig och spekulativ.

Jag begrep inte hennes upprördhet. Var det fel att identifiera sig med personer som levt flera århundraden tillbaka i tiden? Var de verkligen så annorlunda oss? De måste väl ha älskat och hatat även de? Känt sig ensamma, maktfullkomliga eller förvirrade, känt ångest och glädje precis som vi. Att jag inte kan förstå dem, att de talade ett annat språk, hade en annan världssyn än jag, hindrar mig inte från att identifiera mig med dem. Att gripas av deras mänskliga närvaro. Jag förstår inte Liv, men älskar henne inte mindre för det. Likaså kan konst tala till mig, gripa mig, trots enorma avstånd i såväl tid som rum.

Här i Prag besökte jag idag en sparsmakad universitetssamling som bar den vittbereste Bedřich Hroznýs namn. Denne märklige person bar ansvaret för sammanställandet av en samling som innefattar en mängd utsökta konst- och kultföremål från vitt skilda platser och tider.

Bedřich Hrozný (1879 – 1952) var en osedvanligt imponerande person. Han behärskade förutom sitt tjeckiska modersmål en mängd språk - engelska, ryska och tyska talade han obehindrat, likaså kunde han hebreiska och arabiska, förutom en mängd mer eller mindre utdöda språk, som latin, sanskrit, akkadiska och den närbesläktade arameiskan, amhariska (som förvisso är högst levande) och sumeriska.

Hrozný var även arkeolog och under utgrävningar i Turkiet kom han över en mängd lerplattor fyllda med hettitiska skrivtecken, ett utdött språk som han på egen hand lyckades dechiffrera. Förutom detta var Hrozný en kunnig konstsamlare, inte enbart av äldre asiatisk konst, utan även modernare konstverk från Afrika och Sibirien.

Denne beundransvärde man blev efter Tjeckoslovakiens utbrytning från det österrikisk-ungerska imperiet rektor för det ärevördiga Karlsuniversitet i Prag, grundat 1348. Då den tyska ockupationsmaktens soldater i mars 1939 kom till universitet på jakt efter judiska studenter, som sökt skydd inom dess område, möttes de i porten av Bedřich Hrozný som oförskräckt, på sin felfria tyska, förklarade att det vördnadsvärda universitet, liksom de flesta liknande lärosäten världen över, var autonomt och därmed förbjudet område för polis och militär. Förvirrade vände soldaterna tillbaka och man lyckades föra de judiska studenterna i säkerhet. Universitet stängdes kort därefter och Hrozný drog sig fram som privatförläsare tills han 1944 drabbades av en förlamande hjärnblödning. Han dog åtta år senare.

Bland min svärsons böcker fann jag en konstbok som skildrade Bedřich Hroznýs samling och en del andra som även finns i Prag. De estetiskt tilltalande fotografierna var tagna av den välkände Werner Forman. Boken hette Umenění čtyř světadílů, vilket uppenbarligen betyder ”Konst från fyra kontinenter” och jag beslutade mig omgående för att besöka muséet som nu hyser universitetets konstsamling. Det visade sig dock att samlingen, som förvisso inte enbart ställdes samman av Hrozný, numera är spridd på olika palats i Prag.  Störst är dock den orientaliska samling som finns i närheten av Karlsuniversitetet, närmare bestämt i Kinskýchpalatset vid Gamla Stadens torg. Inom parentes sagt hade Herrman Kafka sin sybehörsaffär i palatsets bottenvåning och det hyste även en realskola där hans son Franz undervisades i åtta år.

En vän har sagt mig att mina bloggar är alldeles för ordrika och jag tänker den här gången ägna mig mer åt bilder än ord och gör några nedslag i mitt personliga museum utan väggar, där jag till att börja med finner några verk från Hroznýs samling. En kinesisk gravskulptur från femte århundrandet före Kristus. I sin abstraktion tycks den vara ytterst modern, både kuslig och förfinad.

En skrämmande dödsdemon, till sin karaktär fullkomligt skild från en Buddha från Vietnams Khmerkultur, som 1300 e.Kr. ler lugnande mot oss.

En så kallad Ghandarabuddha från det forntida Peshawar, som en gång med Khyberpasset, kallad porten till Indien, som centrum täckte stora delar av det nuvarande Afghanistan och Pakistan.

Ghandarakulturen som blomstrade under Hindu Kush kungarna från 100 till 500-talet, var en grekisk-indisk blandkultur. Dess förfinade konst besitter en grekisk upphöjdhet, skild från de mer verklighetsnära, men likväl förandligade buddhaframställningar vi finner längre österut.

En Buddha i trettonhundratalets Siam visar sin närhet till människorna genom att utseendemässigt likna sina tillbedjare, men dragen är förandligade och han tycks vara vilande i sig själv.

En Buddha från sextonhundratalets Japan ler stillsamt och utomjordiskt. Än mer än den siamesiske Buddha tycks han befinna sig i ett rike bortom vår jordiska tillvaro, fast även han visar drag av de som dyrkar honom.

I Hroznýs samling finns inte enbart kultskulpturer utan även flera utsökta porträtt, som en träskulptur från trettonhundratalet av en äldre, japansk herre med djupa rynkor vid ögonvrårna och ett århundrade senare sneglar en yngre japan undrande mot oss.

Förutom skulpturerna finns en exklusiv samling japanska netsukes och glaserade, japanska och kinesiska miniatyrskulpturer från 1800-talet. Här en geisha som framstår som om hon vore en tredimensionell framställning av ett samtida träsnitt. 

Hroznýsamlingen begränsas inte till ”högkulturer” utan innefattar bland annat flera skulpturer gjorda av sibiriska jägarfolk, som virtuost framställer sina villebråd; schamanistiska totemdjur som björnar och vildrenar. 

Är djuren förbluffande naturalistiskt framställda, så är människorna betydligt mer skissartat skildrade, men inte desto mindre är de märkliga och fantasieggande, som en skulpturgrupp som framställer hur en man bär sitt barn på axlarna.

Dessa schematiskt framställda människofigurer påminner på ett egendomligt vis om de flertusenårigt äldre syriska och hettitiska skulpturer som ingår i Hroznýs samling, exempelvis ett femtusen år gammalt fragment av en hettitisk kvinnas ansikte, en kvarleva från en mångtusenårig tradition med kvinnoframställningar i Främre Orienten, som de sällsamma, meterhöga kvinnoskulpturer av gips som daterats till 6 750 före Kristi födelse och som jag för fyra år sedan såg på Jordaniens nationalmuseum i Amman. 

Med undran och oro tänker jag ibland på vad som kan ha hänt med de fantasieggande fragment av mänsklig skaparkraft som gripit mig under besök i områden vars ovärderliga skatter nu hotas av en tillfällig, fullkomligt absurd fanatism. Jag undrar exempelvis vad som hänt med de väldiga gudomligheter jag en gång såg stående på ryggarna till tjurar och lejon på Nationalmuséet i Aleppo. Antagligen är dessa flertusenåriga mästerverk nu söndersmulade av bomber och explosioner. En tragedi som dock förbleknar vid tanken på allt mänskligt lidande.

Mitt besök i Palmyra för fyrtio år sedan framstår nu som en märklig hägring. Då jag och mina kamrater så gott som ensamma vandrade kring bland den forntida stadens ruiner hade vi svårt att begripa att det verkligen existerade en sådan plats. Det är kanske inte så underligt om jag befarar att det är lika lite kvar av det ståtliga muséet i Aleppo, som av dess plundrade och totalförstörda like ute i öknen. De vackra kvinnoporträtt vi såg där är antagligen inget annat än ett minne även de, något som saknar en motsvarighet i verkligheten.

Världens äldsta framställning av en kvinna finns dock inte bland Mellersta Österns källsprång till mänsklig kultur, utan i muséet i byn Dolní Věstonice i södra Tjeckien, utanför vilken man 1923 grävde fram en urgammal istidsbosättning. Bland många fynd fanns ett 4,5 centimeter långt kvinnohuvud som för 28 000 år sedan skurits fram ur en mammutbete.

Medan jag bärande på Liv vandrade bland skulpturerna i Hroznýs samling erinrade jag mig en av de mest omtumlande konstböcker jag läst - André Malrauxs Les Voix du silence, ”Tystnadens röster” från 1951, i vilken Malraux skriver om konstens gränslöshet, som den moderna tiden genom fotografier och film gjort än mer obegränsad och inte enbart det – de moderna reproduktionsteknikerna har gjort det möjligt för oss att uppskatta konsten i alla dess detaljer, enskildheter vi kan ha missat då vi i verkligheten har konfronterats med konstverken. Därtill kan vi med lätthet jämföra olika konstverk och söka upp dem när vi vill inom reproduktionernas ”muséer utan väggar”.

Efter att ha pekat på dessa fenomen presenterar Malraux ett överdådigt smörgåsbord med den konst han uppskattar mest och han gör det på ett fantasieggande och personligt sätt som får mig att minnas hur min entusiastiske och vältalige konstprofessor Aron Borelius för mig öppnade den ena skattkammardörren efter den andra.

Minnet av Faiyumporträtten och Malrauxs bok, samt konfrontationen med hroznýsamlingen väckte en vilja att presentera några favoritporträtt från mitt museum utan väggar. Det vackraste porträtt jag sett fann jag för många år sedan i en konstbok, men såg det sedan i verkligheten, inte i Palazzo Abatellis i Palermo där madonnan hör hemma, utan på en utställning i Rom. Ett under av kvinnlig fägring, utstrålande en mystisk energi.  

Antonello da Messinas Madonna lyfter ena handen mot ängeln, som från betraktarens plats berättar för henne att hon skall bli mor till Jesus:

Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig - Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.

Jungfru Maria accepterar med lugn och tillförsikt det omtumlande budskapet. Det är nästan plågsamt att konfronteras med ett sådant mästerverk. Vad kan jag göra annat än betrakta det? Varje försök till förklaring av dess gripande skönhet blir värdelös, fast dess mening är uppenbar – en framställning av en ung, vacker och mycket speciell kvinna, fångad i ett ögonblick som enligt varje strikt troende katolik för alltid har förändrat all mänsklig existens. Det är det mest gripande konstverk jag känner, men Antonello var inte ensam om att förläna sina porträtt en sällsam, kanske utomjordisk strålglans.

Girolamo Francesco Maria Mazzola, kallad Parmagianino, hade samma förmåga. Parmagianino, som av sin samtid hyllades som en ”pånyttfödd Rafael” dog 1537, enbart trettiosju år gammal. Enligt sin biograf, Giorgio Vasari, dog han skuldsatt, på flykt från ofullbordade uppdrag, åldrad i förtid, likt en fanatisk eremit besatt av alkemi och underliga spekulationer. Ett förfall som kan följas i Parmagianinos självporträtt.

Sin vana trogen är Vasari en fascinerande och entusiastisk berättare, som gärna kryddar sina skildringar med belysande och märkliga anekdoter. Men, det kan inte förnekas att Parmagianinos målningar har en märklig utstrålning, en nästan spöklik karaktär. Som porträttet ”Antea” i Capodimontemuséet i Neapel.

Eller hans mjuklockige och förandligat bleke Jesus, som på barns vis drar sig undan Johannes Döparens kyss.

Barns nästan utomjordiska karaktär har även fångats av Goya i hans porträtt av en pojke i röd dräkt. Aron Borelius skrämde mig när han påpekade att pojken tycks vara en vålnad och fick honom att tänka på de porträtt av döda barn som inte var ovanliga under hans barndom i Dalarna i början av nittonhundratalet.

Dessa barnporträtt är fullkomligt skilda från Thomas Lawrences bilder av blomstrande, lyckliga och förmögna ungar, skildrade med en friskhet som lockar betraktaren att röra vid dem, som hans ”Calmadybarnen” från 1823. 

Den i det närmaste rokokoartade glansen hos barnen står i skarp kontrast till de sublima porträtt med mörkt blickande personligheter som kom på modet under Romantiken och var samtida med Lawrence skildringar. Emellanåt kan konstnärens temperamentsfulla penselföring upptäckas i dem.

Mycket av Romantikens konst och tänkande var en reaktion mot Upplysningstidens förnuftstro. Vid samma tid uppstod ett intensivt intresse för de sinnessjukas föreställningsvärld, skild som den var från allt ”förnuft”. Beteckningen för en psykiatriker var vid den tiden alienist, någon som undersöker sådant som är främmande och annorlunda.

Ordet alienist kan hos en svensk kan väcka associationer till Verner von Heidenstams roman Hans Alienus från 1892, ett tidigt exempel på magisk realism ”ett vimmel av syner och gestalter, som med inbillningsvärldens hela glans böljade fram i landskap med orientaliskt starka färger och klassiskt rena linjer”. Med starka självbiografiska inslag utspelar sig romanen i författarens samtid och en fantasivärld präglad av Orienten och Antiken. Dess självcenterade uppgående i ett frossande i fantasteri och världsfrånvändhet märks tydligt i Hanna Paulis proträtt av författaren i rollen som sin huvudperson.

Alienister intresserade sig för fysiognomik vilket innebar att de utifrån en patients utseende, rörelsemönster, kroppsställning och framförallt huvudform och ansiktsuttryck försökte fastställa arten av deras hemsökelser och finna ett botemedel. Dessvärre begränsades behandlingarna till olika former av kroppsdisciplinering och chockterapi.

I sin strävan att så noggrant som möjligt skildra och systematisera sina patienters kroppsliga egenheter använde sig flera alienister av konstnärer. Nedan är Ambroise Tardieus framställningar från 1838 av en patient med dementia, respektive en med mani. 

Tardieu var både gravör och alienist. Hans bild av en storögd kvinna på sin säng framför ett öppet fönster fick mig att minnas en otäck episod som inträffade då jag under en sommar arbetade på ett mentalsjukhus. En av vårdarna uppmanade mig:

- Kom så skall du få se något lustigt.

Vi gick in i ett rum där en ensam patient lugnt och stilla satt på sin välbäddade säng.

- Hur är det med dig idag då, Astrid [fingerat namn]? undrade vårdaren.

- Bara bra, svarade Astrid, som enligt journalen led av en ”schizoaffektiv störning präglad av vanföreställningar, hallucinationer och starka stämningssvängningar i manisk eller depressiv riktning.” 

- Fint att höra att du mår bra, Astrid. Men, nu släpper jag in dem!

Vårdaren öppnade fönstret på vid gavel. Astrid gallskrek, hoppade upp på sängen och pressade sig i besinningslös panik mot väggen:

- Stäng! Stäng! vrålade hon.

Oberörd stängde vårdaren fönstret och Astrid sjönk samman i sin säng.

Jag skakade våldsamt inombords. Vårdarens beteende var en av de mest hänsynslösa handlingar jag bevittnat. Egentligen skulle jag anmält honom, men jag var ung och oerfaren. Allt jag gjorde var att i fortsättningen undvika honom. Hans elaka småleende då jag stötte på honom fick mig att tro att hans uppenbara sadism riktat sig både mot Astrid och mig.

Även konstnärer som själva lidit av sinnessjukdom har intresserat sig för fysiognomik. Mest berömd är antagligen Franz Xaver Messerschmidt (1736 – 1783) en österrikisk skulptör som redan under sin livstid blev berömd för sina så kallade ”karaktärshuvuden”, 64 grimaserande självporträtt utförda i en mängd material, som brons, marmor, harts och en speciell legering av bly och tenn som Messerschmidt uppfunnit. Som många konstnärer var han fascinerad av kemi, eller snarare alkemi. Messerschmidt var besatt av tanken på ”universell harmoni” och eftersträvade att i sina verk fullkomna ”det gyllene snittet”. Då han vid 38 års ålder sökte en tjänst som professor vid Wiens konstakademi hyllade uttagningskommittén hans stora skicklighet, men avrådde anställning eftersom Messerschmidt enligt kommittémedlemmarnas mening led av ”förvirring i huvudet”.

Avslaget gjorde att Messerschmidt genomled en djup kris, förvärrad av en kronisk inflammation i tarmkanalen, som orsakade olidliga buksmärtor. För att motverka de plågsamma attackerna fick Messerschmidt till vana att hårt ”knipa” sina nedre revben. Smärtan utlöste grimaser som han med stort intresse studerade, för att sedan framställa i form av självporträtt. Hans galenskap gjorde att Messerschmidt inbillade sig att han genom sina naturvidriga grimaser retade upp ”Proportionernas Ande” som reagerade genom att åsamka honom än värre plågor. Den stackars Messerschmidt hade inget annat val att bekämpa honom genom att framställa än fler karaktärshuvuden.

Det är märkligt att Messerschmidt i sin galenskap blev ännu skickligare som skulptör än tidigare. Ett liknande fall är Richard Dadd (1817 – 1882), en konstnär som då han vid 25 års ålder färdades längs Nilen drabbades av solsting, blev förvirrad, våldsam och började yra om att han blivit besatt av Osiris. Vid hemkomsten till England fick Dadd för sig att hans far var Djävulen i förklädnad, dödade honom med en kniv och flydde till Frankrike, där han slutligen blev arresterad efter att med en rakkniv ha kastat sig över en turist, därefter tillbringade Dadd tjugo år på Betlehem Hospital (Bedlam) i London.  Då Dadds alienist, Sir Alexander Morison, efter tio år gick i pension och drog sig tillbaka till Skottland målade Dadd hans porträtt framför sitt skotska hus, med hatten i hand, som om han tog avsked från sin patient.

Det finns också gränsfall – konstnärer som porträtterat mentalpatienter, men som själva varit labila och emellanåt passerat gränsen till det som anses vara normalt. För några år sedan konfronterades jag med ett märkligt porträtt av Oskar Kokoschka (1886-1980) som hamnat på Musée Royaux des Beaux-Arts de Belgique i Bryssel. Det föreställer skådespelaren Ernst Reinhold som i avsikt att identifiera sig med en rollkaraktär har försatt sig i ett tillstånd av trans. Porträttet kallades följaktligen av Kokoschka för Transspelaren.

Reinhold var barndomskamrat med Kokoschka och hade samma år som porträttet målades uppträtt i huvudrollen i Kokoschkas skandalomsusade pjäs – Mördare, kvinnors hopp. En milt sagt märklig enaktare om en Man med sin hord av Krigare och en Kvinna med sina Jungfrur. I tidens anda utvecklar sig kärleken mellan Man och Kvinna till en våldsam könskamp mot bakgrunden av ömsom strider, ömsom samarbete mellan Krigarna och Jungfrurna. Det hela grundar sig mer på form, färg och rörelser än på dialog och har kallats den första expressionistiska pjäsen. Flera fann stycket störande och obegripligt, men den inflytelserike arkitekten Adolf Loos och hans vän författaren och journalisten Karl Kraus blev imponerade.

Än mer entusiastisk blev Adolf Loss då han fick se Kokoschkas målningar och hörde onstnären förklara hur han gick tillväga för att åstadkomma sina verk, i vilka han inspirerad av van Gogh använde tjockt anbringad oljefärg och ibland både skrapade duken eller använde fingrarna för att smeta ut färgen.

Kokoschka förklarade att han försökte skåda in i själen på de personer han porträtterade. I sina porträtt ville han ge form åt “ångest, korruption, sjukdom, oskuld, till och med vansinne”. Kokoschka kallade sina porträtt för psykogram.

Mina modeller måste suggereras in i tillstånd där de glömmer att de blir avbildade, sådant kräver lång erfarenhet av umgänge med människor, personligheter instängda i konventioner måste föras fram i ljuset med hjälp av en konservöppnare […] Jag försökte ständigt hålla mina modeller i rörelse, underhålla dem genom samtal, för att därigenom distrahera dem från det faktum att de blev avbildade […] Jag ville åstadkomma en bild som gjorde det möjligt att bevara en människa inte enbart som ett porträtt, utan som en minnesbild.

Adolf Loos fick Kokoschka att som första målning, han var redan känd som grafiker, ställa ut Transpelaren, det var i själva verket det första porträttet av en man Kokoschka gjort. Intresset blev så stort att Loos lyckades övertala sin vän Paul Cassirer, Berlins mest berömde gallerist, att redan följande år ställa ut trettio verk av Kokoschka. ”Var inte orolig”, konstaterade han, ”jag garanterar dig att det kommer att bli en sensationell framgång.” Samtidigt arrangerade Adolf Loos med en annan bekant, föreståndaren för Wiens nyöppnade mentalsjukhus – Österrikes provinsiella institution vid Steinhof för omvårdnaden och botandet av sinnessjukdom och nervösa störningar – att ge Kokoschka möjlighet att avporträttera några av de intagna. Under två års tid utförde Kokoschka femtio porträtt, av såväl mentalpatienter som välkända personligheter.

Mest imponerande är i mitt tycke dock Théodore Géricaults (1791–1824) framställningar av.mentalpatienter i vilka han likt Kokoschka låter dem behålla sin personliga särprägel.

Under sin korta levnad drogs Géricault till det våldsamma, makabra och främmande, utan att förneka sin samhörighet med vinddrivna existenser som hamnat i extrema situationer. Vi möter ångesten hos dödsdömda förbrytare eller vilsenheten hos färgade individer från Frankrikes besittningar, som hamnat i det för dem så främmande Europa.

Sådana exotiska främlingar förlänades av en del konstnärer med en tidlös skönhet, som i Marie Guillemine Benoists porträtt av en svart kvinna, målat 1800, två år innan Napoleon återinförde slaveriet i de franska besittningarna (slavarna hade emanciperats 1794). Modellen var en slavinna som Benoists svåger fört med sig till Frankrike från Guadalope. 

Slaveri hade varit förbjudet i Frankrike sedan Medeltiden och de slavar, eller före detta slavar, som av sina ägare förts till Frankrike erkändes omgående rätten att räknas som tjänstefolk och måste därför få ersättning för sina tjänster och kunde dessutom säga upp sig från sitt arbete, en rättighet som bibehölls även efter återinförandet av slaveriet i de franska kolonierna. Porträtt av svart tjänstefolk är en nisch inom västerländsk konsthistoria, ett sent exempel är den schweiziske Felix Vallottons framställning av en svart hushållerska från 1911.

Vallottons jämnt anlagda grundfärger kom mig att tänka på en utställning jag såg i Stockholm för några år sedan – glansiga collage av en holländsk fotograf vid namn Ruud van Empel. De flesta var bilder på svarta barn i ett slags rousseauanska djungellandskap. Med Rosseau menar jag då den naive mästaren Henri Rosseau och jämförelsen är inte helt ovidkommande. Rosseau hade aldrig besökt några djungler och van Empel, som kommer från den lilla staden Breda, har heller inte varit i varken Afrika eller Karibien. En del av hans bilder fann jag vara odrägligt tillgjorda och kitschiga, men jag fäste mig vid en bild på en liten flicka i söndagsfin grön dräkt och med en vit handväska. Sådana uppklädda flickor har jag sett i länder jag besökt i Afrika och Karibien. van Empels vackra bild är onekligen arketypisk och framstår för mig som helt realistisk

Benoists svarta kvinna är framställd som en tidlös skönhet och får mig att undra om skönhetsbegreppet är både internationellt och evigt. Se exempelvis den berömda Nefertitibysten i Berlins Neues Museum, som av allt att döma inte var tänkt som ett fullbordat konstverk utan snarare tjänade som modell i en skulptörs verkstad för andra konstverk som höggs i sten, eller kanske till och med utfördes i olika metaller, som mumiemasken för Nefertitis styvson, Tutankhamon.

Jag erinrade mig Tutankhamons mask då jag besökte en av mina systerdöttrar som bor i Bryssel, närmare bestämt i den lummiga förstaden Tervuren där Leopold den andres mäktiga Musée royal de l´Afrique centrale uppfördes för en Världsutställning 1897 som var ämnad som propaganda för den belgiske kungens storslagna humanitära och filantropiska projekt ”Fristaten Kongo”, som enligt den gränslöst girige Leopold skulle föra civilisation och välstånd till det inre av Afrika, samtidigt som det skulle bli lönsamt för Europa.

Leopold II lyckades sälja sitt projekt till ledamöterna under en konferens till vilken han 1876 sammankallade forskningsresanden, filantroper, missionärer och geografiska föreningar från hela Europa. Hans initiativ kröntes med framgång när Berlinkonferensen, som sammankallats för att reglera de imperialistiska intressesfärerna i Afrika, 1885 gav den av Leopold kontrollerade International African Association fria händer då det gällde att exploatera Kongos naturresurser och samtidigt garantera lokalbefolkningens välstånd. Den filantropiska täckmanteln visade sig snart dölja en hänsynslös rovdrift på människor. I syfte att tjäna grova pengar på främst gummi och elfenben, dödades under en femtonårsperiod uppskattningsvis tio miljoner män, kvinnor och barn.  

En del av resultatet av denna obeskrivligt grymma episod i mänsklighetens historia är den oöverträffade samlingen centralafrikansk konst i Musée royal de l´Afrique centrale. Eftersom muséet ligger på gångavstånd från min systerdotters hus har jag besökt det flera gånger och varje gång blivit lika imponerad av den expressiva kongolesiska konsten, främst de skulpturer och masker som skapats av Chokwefolket, vars tolv klaner under 16- och 1700-talen betalade tribut till kungen av Lunda, som kontrollerade ett stort område som nu delas mellan Kongo, Angola och Zambia.  Speciellt maskerna, med sina slutna ögon och fint utmejslade drag utstrålar en sublim, storartad andlighet.

Samma kyliga intensitet finns i mycket av den centralamerikanska konst som utvecklades innan européerna anlände. Se exempelvis det expressiva uttrycket hos den barnafödande gudinnan Tlazoteotl. 

Liksom i det forna Egypten tycks Mayafoket ha haft en formaliserad, sträng och ytterst estetisk monumentalkonst, parallellt med en intim, realistisk porträttkonst.

Som i det antika Rom, där en realistisk, vardagsnära porträttkonst frodades vid sidan av en högtravande grandios hyllning av den tidens inflytelserika politiska ledare.

En polarisering som får mig att tänka på Velázquez mästerverk Bacchus triumf från 1628. Det tycks som om den tavlan skulle kunna klyvas i två delar, där vänstersidan domineras av gudomens bleka överklasshull och Antikens vindyrkande religiositet, medan högra hälften domineras av rustika drinkare från Velázquez samtid, som han likt de spanska pikareskförfattarna kunde studera och stifta bekantskap med på vilken bykrog som helst. 

Sällan har proletära, berusade typer skildrats med en sådan inlevelse som Diego Velázquez och detta utan att förvandla dem till pittoreska staffagefigurer, utan framställa dem som högst levande individer.

Velázquez jordnära realism framträder i såväl hans framställningar av det spanska hovets dvärgar och krymplingar, som i fiktiva porträtt av Antikens storheter, exempelvis är hans Aisopos ett porträtt av en sliten åldring.

En på den tiden aktningsvärd ålder uppnådde Velázquez samtida, abbedissan Jerónima de la Asunción, i varje fall om man betänker att han porträtterade den barska damen då hon vid 66 års ålder bereder sig för att stiga ombord på en av den tidens bräckliga farkoster för att omvända hedningar i Bortre Orienten. Tio år senare dog hon på Filippinerna. En till synes hård och amper dam med krucifixet i högsta hugg, nästan som om hon skulle vilja slå det i huvudet på avgudadyrkarna.

Få konstnärer har som El Greco, eller som han egentligen hette Doménikos Theotokópoulos, bördig från det fjärran Kreta, så skickligt kunnat fånga den överspända religiositeten hos många adliga, spanska krigare, som efter en sekellång kamp mot muslimerna odlade ett skoningslöst hat mot de av dem uppfattade fienderna till den sanna tron. El Grecos mörka hidalgos kan ställas vid sidan om Francisco de Zurbaráns fromma munkar.

Känslornas intensitet speglas ett par århundranden senare i Romantikens expressiva porträttkonst, så skild från Upplysningens kristallklara skildringar av självsäkert leende filosofer och aristokrater,

eller Renässansen hårda kondottiärer och allvarstyngda tyskar.

Den tidens store realist var Albrecht Dürer, som inte drog sig för skildra tidens härjningar i ett ansikte, som hans teckning av sin slitna moder, 63 år gammal, fyra år yngre än Velázquez hårda Jerónima, vars religiositet tycktes vara av samma stränga kaliber som Kristus Pantocrator, ”Den Allsmäktige”, som han framställs i en mosaik från 1000-talet i det grekiska Daphnis klosterkyrka.

Helt väsensskild från Rembrandts proletäre Jesus i sextonhundratalets Holland, som också hyste den gudabenådade porträttmålaren Frans Hals, hos vilken varje penseldrag vibrerar av dynamik och som likt Velázquez inte drar sig för att skildra hög som låg med samma friska kraft.

Jag skrev nyss om Upplysningens kristallklara avbildningar av olika berömdheter, men även under den tiden fanns konstnärer som med Hals svepande kraft kunde fånga ögonblicket i sina porträtt, som den virile Fragonard i Frankrike, eller Hogarth i samtidens England. Den senare lyckades i Hals anda fånga en räkförsäljerskas öppna leende. En bild som under någon av stadens vanligt förkommande regntunga dagar kan värma en besökare i Londons National Gallery, speciellt eftersom inträdet är fritt.

En modern konstnär som David Hockney får mig att tänka på Rokokons lätta anslag, även om han i ett kärleksfullt porträtt av sin mor, en djupt religiös och principfast vegetarian, använder en pastos penselföring som påminner om Fragonards virtuositet, fast Hockney lyckas visa fram ett större djup.

Den intensiva blick som Hockneys mor riktar mot oss får mig att tänka på Tizians porträtt från vilka vi också kan träffas av liknande blickar. Eller varför inte Chuck Closes väldiga dukar som alla är närbilder av ansikten, hans egna och andras, ofta utförda i en mängd olika tekniker? Closes tragiska öde som gjort att hans underkropp efter en spinal artär kollaps vid fyrtioåtta års ålder har blivit totalt paralyserad, sätter hans fixering vid ansikten i en ännu strakare belysning. Chuck Close har sedan den fruktansvärda olyckan oförtrutet fortsatt att måla sina ansikten.

Den omsorg om sina åldrade mödrar som exempelvis Rembrandt och Dürer har speglat i sin konst och de otaliga porträtt av mor och barn som präglat västerländsk, religiös konst under århundraden fick en ny inriktning under den tid av ”återgång till naturen” som förordades av Rosseau. Nu var det inte längre några religiösa förtecken kring förhållandet mor och barn utan det sågs inom några kretsar som lovvärt att mödrar tog hand om och ömmade för sina egna barn, som i Louise Élisabeth Vigée-Lebruns ömsinta porträtt av sig själv och sin son eller dotter.

Jag har nu under ett par kvällstimmar irrat runt i mitt inre ”museum utan väggar” och skulle utan hinder fortsätta att följa den ena associationen efter den andra, men jag lämnar nu den världen på samma plats där jag steg in i den - i Livs blick och det mysterium som speglas i den.

Tänker på hur jag själv åldrats, visserligen har jag inte en smärtsamt vanställd näsa som mannen i Ghirlandaios rörande tavla från 1490, men den ömma blick han ger sin sonson kan jag lätt identifiera mig med, liksom jag tror mig känna igen lilla Livs troskyldiga och tillitsfulla blick i pojkens förtroendefulla ögonuttryck och försiktigt omtänksamma gest mot gamlingens pälsbrämade mantel, som tycks säga ”vad bryr jag mig om hans ålder och förskräckliga näsa, han är min vän och jag litar på honom”.

Inte har jag samma samhällsställning, bakgrund och livsinställning som den gamle mannen. Som min arkeologibekant noterade är vi oändligt långt ifrån varandra i tid och rum. Men likväl är jag böjd att tro att den gamle mannens kärlek till sin lille sonson inte kan skilja sig så värst mycket från min kärlek till lilla Liv.

Femtiofem år före tillkomsten av Ghirlandaios porträtt av den gamle mannen och hans sonson skrev Leon Battista Alberti i en studie om måleriet.

Måleri innefattar en gudomlig kraft som inte enbart gör frånvarande män närvarande, något som vänskap också sägs göra, men dessutom får det de döda att förefalla nästan levande. Även efter det att århundraden har förflutit känns de igen med glädje och medför stor beundran för den konstnär som lyckats bevara deras drag. [...] Sålunda fortsätter en död mans ansikte genom en målning att ha ett verkligt långt liv. Vissa tror att det var konsten som skapade gudarna, som nu dyrkas av nationerna. Det var under alla förhållanden deras största gåva till oss dödliga, ty måleriet gynnar mer än något annat den religiositet som förenar oss med gudarna och fyller vår själ med gudsfruktan.

Vad bryr jag mig om vad en konstnär tyckte och kände, eller för den delen den som han porträtterade, Viktigast är vad bilden förmedlar till mig, blir jag gripen av den och därmed kan bereda den en plats i mitt museum utan väggar känner jag mig lycklig, själsligen och intellektuellt berikad. Vad vore livet utan konst, litteratur, musik och film? För mig vore det i varje fall olidligt fattigt och trist.

Alberti, Leon Battista (1966) On Painting. New Haven and London: Yale University Press. Hochschild, Adam (1998). King Leopold's Ghost: A Story of Greed, Terror, and Heroism in Colonial Africa. London: Palgrave Macmillan. Kokoschka, Oskar (2007) Mein Leben. Wien: Metroverlag. Malraux, André (1974). The Voices of Silence. London: Paladin. Lubor, Hájek (ed.) (1957) Umenění čtyř světadílů. Praha: Orbis. Reuter, Astrid (2002) Marie-Guilhelmine Benoist, Gestaltungsräume einer Künstlerin um 1800. Berlin: Lukas Verlag. Scull, Andrew (2015) Madness in Civilization: A Cultural History of Insanity from the Bible to Freud, from the Madhouse to Modern Medicine. London: Thames & Hudson. Scherf, Guilhem (ed.) Franz Xaver Messerschmidt 1736-1783. Paris: Editions Louvre. Tromans, Nicholas (2011) Richard Dadd: The Artist and the Asylum. London: Tate Publishing. Vasari, Giorgio (1988). Lives of the Artists: Volume 2. Harmondsworth: Penguin Classics. von Heidenstam, Werner (1995) Hans Alienus. Stockholm: Atlantis. Walker, Susan och Morris Bierbier (1997) Fayum: Misteriosi volti dall´Égitto. Milan: Electa.