I have a feeling that a certain knowledge of particle physics is essential in our common search for structure, how things and phenomena relate to each other. Perhaps such an endeavour is part of our genetic code. Unfortunately, it is not much I understand when I try to learn anything about particle physics, though I am maybe not as extraordinarily stupid as I assume I might be. The possibly greatest of all nuclear physicists, Niels Bohr, The Great Dane, declared in 1952 ”If quantum mechanics hasn't profoundly shocked you, you haven't understood it yet.” He also indicated that quantum physics it is a field that is far from being conclusively explored:

There is no quantum world. There is only an abstract quantum physical description. It is wrong to think that the task of physics is to find out how nature is. Physics concerns what we can say about nature...

I'm far from being a nuclear physicist, and will never become one. The topic is furthermore a moving target, being constantly transformed. Sure it would be nice if I had the ability to understand higher mathematics, or if I could play an instrument. But, my inability to do so does not prevent me from speculating about how the universe might be constructed and operate, as well as I appreciate music, without being able to play anything, or even understand the fundamentals of music.

I have for a long time been fascinated by Lise Meitner, not only due to her pioneering activities or difficult fate, her constant struggle against misogyny and anti-Semitism, but also by photographs I've seen of her. I found her to be exceptionally beautiful. A tender, ethereal beauty, which appears to indicate sensitivity, intelligence and a certain distance.

Lise Meitner reminds me of a postcard with a portrait painted by Gustav Klimt, which I as a young man kept on my desk. The nineteen year old Gertha Felsöványi, another Viennese lady, apparently delicate and animated. Klimt painted her portrait in 1902, her name was then Gertha Löw and she was the daughter of the wealthy owner of a renowned sanatorium, where, among others, Gustav Mahler was treated and eventually died. After her father's death in 1907 Gertha took over the management of the sanatorium, which also functioned as a hotel and a meeting place for Vienna's intellectual elite.

In 1938, Gertha Felsöványi, who like Lise Meitner was a Jewess converted to Protestantism, was forced to leave her sanatorium and when she a year later escaped to the United States her portrait ended up with an illegitimate son of Gustav Klimt - Gustav Ucicky, who was a one of  the Nazi era´s  most successful directors of propaganda movies. Throughout his life, Ucicky collected works by his father, perhaps compensating for the insufficient father-son relationship of his childhood. Ucicky’s Klimt collection originally comprised ten paintings and over 15 drawings.

Considering what happened in 1938, it was not surprising that Gertha Felsöványi chose to leave Vienna. On March 12 that year, Germany annexed Austria without violence and to great enthusiasm expressed by the majority of the population.

In the mid-1990s, I met in New York the pianist Walter Hautzig, who was married to a friend of mine, the novelist Esther Hautzig. Walter told me then that he had been born in Vienna, but would never set his foot there again. When I asked why, Walter told me how he as a young man had visited the university and witnessed how Jewish students were brutally beaten. According to its statutes the University was forbidden to accept more than 10 percent of Jewish students, something that made them hopelessly disadvantaged when the anti-Semitic agitation became increasingly worse during the 1930s. The University of Vienna´s status as "free", meant among other things that police and military were forbidden to enter its premises. The Jewish students could thus be severely harassed without any intervention form authorities. One diversion of anti-Semitic students was to shove their Jewish classmates down the stairs. When the bloody and upset victims came out into the street they were arrested by the police, who by the Nazi hooligans were informed that they had been provoked by the Jews, and not vice versa. During the so-called Kristallnacht, which in Vienna actually lasted an entire day, November 10, 1938, Walter experienced how Jews, in front of cheering onlookers, were mercilessly beaten bloody. He was sixteen years old and decided that he at any cost had to leave the city.

Walter was an accomplished pianist and when Vienna shortly after the terrible incidents was visited by Emil Hauser, professor at the Conservatory of Music in Jerusalem, who was in search of a promising young pianist to bring with him to Palestine, Walter waited for the music professor at his hotel. When Emil Hauser, after several hours appeared, he explained that he did not have any time to listen to the young pianist. Nevertheless, the desperate Walter insisted on playing and forced himself into Hauser's taxi. Against all odds, Walter succeeded in persuading the celebrated musician to allow him to play for the guests in the salon he was going to.

At their arrival they were received by a distinguished party dressed company. Hauser pointed towards a grand piano and muttered curtly: Spiel! Play. Walter Hautzig gave his all and after Hauser had heard him play Beethoven´s  Waldstein Sonata he exclaimed: "At any cost I will arrange that you are coming with me to Jerusalem!"

Walter stayed a year and a half in Palestine. Most of his relatives met their death at Buchenwald, but his parents managed to escape to Switzerland and eventually ended up in New York, where they were reunited with their son. After the War, Walter was invited to Oslo to play for survivors from concentration camps. On his journey back home on the Swedish America Line´s S/S Drottningholm, he met Esther Hautzig who had been born in Vilna, but spent her youth exiled to Siberia. Three years later they married.

Die Novemberpogrome, as the Kristallnacht was called in Vienna, probably since it for the most part took place on the day, more than 90 synagogues were burnt down, or blown up. Firefighters were often present, but their efforts were limited to ensuring that surrounding buildings were not ignited. Some ninety Jews were severely beaten, while 27 were killed and 6,547 arrested. Thousands of Jews were evicted from their homes and 4,000 shops were looted. When this occurred Lise Meitner was working at the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry in Berlin, where she since 1917 had been a professor at the Department of Physics.

Lise Meitner had ended up in Berlin after the world famous Marie Curie had rejected her application to work at her research laboratory in Paris, one of the few places that at that time accepted women researchers. In Berlin, the young and shy, but brilliant Lise Meitner had the good fortune to obtain Max Planck, discoverer of quantum mechanics, as patron and friend. Meitner impressed her colleagues and a young scientist, Otto Hahn, asked if they could join forces experimenting with radioactive radiation. The Institute's director, Nobel Prize winner Emil Fisher, did not want any women in his laboratories, "Their hairstyles constitute a danger in laboratory work." However, pressured by Planck, Fisher reluctantly gave permission to Meitner and Hahn to use a corner of the Institute´s maintenance workshop as their laboratory.

Over the years, mainly working with self-produced equipment, Hahn and Meitner succeeded in turning their cellar into one of the world's absolute centres for nuclear research. That Lise Meitner after a few years was appointed as professor of experimental physics was fairly unique in Europe, where women in most places did not even have access to university education and even less likely were able to become professors. Below we see, at the bottom right, Lise Meitner at a meeting of nuclear physicists in Copenhagen.

In 1873 Swedish universities allowed women to study languages, natural sciences and jurisprudence, though they were still banned from academic teaching positions. When Elsa Eschelsson in 1911 applied for a professorship in civil law at the Uppsala University, she was turned down by the male university board. The nine pages long rejection declared, among other reservations:

In our country we do not find any examples of a woman who has carried out innovative scientific work and whose employment as a professor at the University would have been an asset.  Experience - here and abroad - suggests that female students on average are inferior to male ones [...] Generally speaking a woman apparently lacks the scientific imagination and research capacity required of a true scientist.

The stubborn resistance to Eschelsson´s professorship can probably be explained by the fact that she had established the notorious Academically Educated Women´s Association and that several male academics were alarmed by the threat of female competitors to coveted academic positions, for which – just as nowadays – there was within each university a constant and fierce battle. I remember how a renowned professor once told me, when I as a student representative had asked why the Board claimed that one of our female lecturers was a lousy teacher, when she in fact she was our best lecturer:

- Dear Lundius you are new to the University and I understand your concern. As you so correctly has pointed out, X does not yet hold a doctorate, but he is capable of doing things we older professors have neither the time nor the inclination to concern ourselves with. Your admired Doctor Y is admittedly more knowledgeable and a far better educator than X, but since we will benefit more from X´s services than hers, we are unfortunately forced to emphasize his excellence at her expense. When it comes to appointments and promotions, we cannot apply any human considerations. 

Everything indicates that Elsa Eschelsson committed suicide during the night after the rejection of her application. It was only in 1923 that women gained the formal right to hold a teaching position at Swedish universities. In 1938 Nanna Schwarz became the first woman to take up a professorship at a Swedish state university (internal medicine at the Karolinska Institute). However, already in 1889 had Sonja Kovalevsky obtained a professorship at the Stockholm College, which at that time was not a Government institution and thus not considered to be a proper university. Kovalevsky became the world's first female mathematics professor. The first female professor at the Uppsala University was the geographer Gerd Enequist, who received her professorship in 1949. At the Lund University it took until 1965 when the historian Birgitta Odén became its first professor.

Knut Ångström, Professor of Physics at Uppsala University, offered in 1908 Eva von Bahr a position as researcher in physics. She had written a ground-breaking dissertation on how gases absorb infrared radiation, which have had significance for the understanding of the atmospheric effects of global warming. Under the condition that she would obtain permission to teach Eva von Bahr accepted the offer. Eva was a member of the Academically Educated Women´s Association and Ångström's proposal came shortly after Elsa Eschelsson´s suicide. Professor Ångström gave Eva a prestigious teaching position, but after his death two years later Ångström´s successor prohibited Eva from instructing male students. A year after that she left Uppsala and went to Germany, where she met Lise Meitner in Berlin.

The two women immediately became good friends. Yes, more than that - they shared their scientific interests and had similar experiences as solitary, ingenious physicists within a predominantly male scientific community. They were almost the same age, came from a wealthy background with many siblings, had at an early age lost their beloved fathers and both were single. Eva had due to her gender been denied an academic career, while Lise had for more than five years worked for free at her institution, despite the fact that she was already an internationally renowned physicist. The meeting was tumultuous for both women. They talked incessantly about their shared passion for physics, their vulnerability and loneliness they had encountered as women in a male environment and their passion for music and culture. Eva wrote to her mother that her friendship with Lise Meitner made her turn down research proposals from other institutions than the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry, where Max Planck had offered her a tenure.  She described Lise as a soulmate: “She is so sweet and extraordinarily gifted."

Nevertheless, in the autumn of 1912 Eva von Bahr returned to Uppsala University to once again take up a teaching position there. Apparently the influx of students has been higher than expected and Eva had been called in due to the lack of skilled lecturers, she was probably also contacted since the unprejudiced Wilhelm Oseen from Lund University recently had appointed professor of mechanics and mathematical physics in Uppsala. Professor Oseen became a friend for life for both Eva von Bahr and Lise Meitner. However, after New Year 1913 Eva von Bahr was back in Berlin and moved in with Lise Meitner.

In her fascinating and well-written book Kärlek och kärnfysik, Love and Nuclear Physics, the Swedish designer and author Hedvig Hedqvist writes about the lifelong and intense relationship between Eva and Lise.  Eva von Bahr was the younger sister of Hedvig Hedqvist´s grandmother and as a child Hedvig knew both Eva and her friend Lise Meitner. After her mother's death in 1988 Hedvig Hedqvist found among her papers an unopened package from Eva von Bahr. It turned out to contain a vast amount of letters that Lise Meitner over the years had written to her Swedish friend. These letters, together with an extensive collection of letters and documents Hedvig Hedqvist found among Lise Meitner's papers in the Churchill Archive Centre in Cambridge, form the backbone of her intriguing tale about love, nuclear physics and two extraordinary women. Lise Meitner´s letter do self-consciously and passionately tell about the longing, sorrows and triumphs of one the Western World´s most influential scientists.  Had Lise Meitner not been a woman and a Jewess, her life would have been considerably easier and probably happier. Nevertheless, the letters also radiate gratitude for the support of close friends, an unyielding enthusiasm for nuclear physics and the joy of making new discoveries.

The so called Humanism of the Renaissance has been portrayed as a momentous time when human thinking was profoundly shaken. Intellectual elites within wealthy trading cities criticized the subjugation of dominant claims to power. They read in Greek and Latin ancient writers and assumed that they in those texts encountered an insightful vision of the world and its inhabitants. The formerly predominant ideology, which they considered as having been  characterised by exaggerated  humility, introspection and passivity, began to be labelled as the "Middle Ages," a time of intellectual darkness between the brilliant Antiquity and a "New Age".

Renaissance scholars considered philosophers and writers of ancient Greek and Rome as sharp-witted men confident about individuals´ ability to assess the world on the basis of their sensory impressions. They now wanted to interpret the world with similar systematic methods by using observation, experimentation and logical reasoning. The Renaisssance  was a tumultuous time, which unfortunately was followed by mass slaughter of dissidents during brutal religious wars  and rebellions culminating in the Thirty Years War, which killed approximately between 20 and 40 percent of the German population, depending on the affected areas. As an example, Prussia lost two-thirds of its population. The following Peace of Westphalia in 1648 completely reshaped the map of Europe.

It has justifiably been claimed that the time between the mid-1800s and in particular the beginning of the1900s may be compared to the Renaissance explosion of insights and creativity. Art, philosophy and science underwent an amazing and exciting transformation. I come to think about the earthquakes that currently are shaking Italy. Ground swells can be felt here in Rome, but the epicentre has generally remained around and in the town of Norcia, a few miles to the north. Likewise, the Renaissance found its most influential epicentre in northern Italy, but its effects were felt in the whole of Europe and even spread, for better and worse, around the world through the discovery of America and increased European contacts with Africa and Asia.

It has been claimed that beginning the beginning of the last century, scientific revolution found its epicentre in Germany, specifically in Berlin and especially at the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry where a critical mass of brilliant researchers gathered. Like the Renaissance this fervent, enthusiastic activity resulted in amazing discoveries and insights, but was nevertheless followed by horrific mass slaughter. Some of the seeds to Europe's catastrophic civil wars of 1914 - 1918 and 1939 - 1945, which spread around the world and received their dreadful end point with the atomic bombings of Hiroshima and Nagasaki, was to be found in the Kaiser Wilhelm Institute for Chemistry.

To give a picture of Germany's significance for modern science it may suffice to mention some Nobel Prize winners between 1901 and 1921 - Wilhelm Röntgen discoverer of X-ray radiation, Emil von Behring for serum therapy, Adolf von Beyer for ground breaking discoveries in organic chemistry and contributions to theoretical chemistry, Wihelm Ostwald for his work on catalysis, chemical equilibria and reaction velocities, Philipp Lenard for his studies of cathodic rays, Max von Laue for the diffraction of X-rays by crystals, Max Planck for the discovery of quantum mechanics, Fritz Haber for his to method to synthesize ammonium from nitrogen and hydrogen gases, Walther Nernst for his calculations of chemical affinity as embodied in the third law of thermodynamics  and, of course, Albert Einstein.

German research was mainly focused on mechanics, mathematics and empiricism, thus it appeared to have left behind the age-old link between philosophy/religion and science. Natural science was intimately connected with state-supported industrial production of dyes, drugs (such as aspirin and salvarsan), photographic film, explosives, fertilizers and, not the least, an advanced production of steel and iron, as well as thriving, highly sophisticated weapons manufacturing. Huge industrial plants were built by Friedrich Krupp AG and the gigantic conglomerate IG Farben (Bayer, BASF, Agfa, Hoechst, Casella and Kalle). Below is the board for IG Farben in 1926 and the conglomerate´s huge plant for the manufacturing of synthetic rubber in Auschwitz III (Monowitz-Buna), 1943- 1945.

While Europe approached the gory conflict that was to be kicked off in 1914, German research was increasingly becoming linked to war preparations. Enthusiasm for Germany's astonishing research results was tinged with chauvinism and a sense of a growing threat from the outside world. Even a convinced pacifist like Lise Meitner became infected by a feeling that Germany was threatened by jealous nations, a view which soiled the deep friendship, even love, between Lise and Eva von Bahr. However, love between the two women endured and Lise Meitner gradually realized that it had been a mistake to fall into the patriotic trap. Already by the outbreak of the war, she had refused to sign a manifesto called Die Kulturwelt! Ein Aufruf!  World Culture! A Wake-up Call! which had been endorsed by ninety-three of Germany's top scientists, among them Nobel Prize winners like Wilhelm Röntgen, Emil Fischer, Paul Ehrlich, Richard Willstätter, Wilhelm Ostwald, Walther Nernst and Fritz Haber:

We do not support German militarism [but] German civilization would long since have disappeared if it had not been for the fact that the German Army and the people had been an undivided unit.

This manifesto was in agreement with the Zeitgeist. Thomas Mann considered the War to be an opportunity to rise above your own limitations and purge your soul from all the influence of materialism and nihilism transmitted by the intellectuals who had thrived in "this terrible, peaceful world". The poet Rainer Maria Rilke praised the War as "God's resurrection. The God of the masses!" The influential poet Stefan George wrote: 

Tens of thousands must perish in this holy madness

Tens of thousands will perish in this sacred plague

Tens of thousands - in this Holy War!

The brilliant sociolgist ax Weber was enthusiastic: "Whatever the outcome, this war is great and wonderful." For the Jewish mystic Martin Buber, the War could be likened to a holy spring, a wonderful purification of mankind through violence. However, all this enthusiasm soon evaporated and many were instead overtaken by shame and bitter disappointment.

The eccentric, intellectual, Jewish millionaire Walther Ratenhau, whose father was a prominent Jewish business man, owner of Edison's German patent and thus dominating the entire German electrical industry, had initially been opposed to the War. However, due to patriotic reasons he warned, immediately after the outbreak of the War, that the German Government, due to its inadequate, financial planning, would be forced to surrender after just a few months. Political leaders listened to Rathenau´s warnings and he was eventually appointed General and put in charge of a newly established unit under the Ministry of War and assigned to reorganize the entire German economy. Rathenau succeeded beyond expectations. If he had not managed to mobilize a powerful, highly skilled group of scientists, economists and administrators, Germany would, just as he had predicted, have lost the War after only a few months. One of Ratenhaus´s actions was to support and involve researchers from the Kaiser Wilhelm Institute.

Fritz Haber, Nobel Prize in Chemistry in 1918, was one of the Institute's most distinguished scientists. A Prussian super patriot. With his pince-nez, straight posture, mensure scare, eternal cigar and a habit to appear in uniform made his colleagues call him das Geheimrat, The Privy Councillor. Despite his military exterior, strict Lutheranism and boundless patriotism, Haber did not deny his Jewish ancestry, his interest in music and poetry. He was furthermore a valued and eloquent comrade, as well as a workaholic of great proportions, with a vast and solid knowledge in the humanities and natural sciences. Haber had managed to produce ammonia on an industrial scale by synthesising hydrogen and nitrogen from the air. His discovery was decisive for the production of fertilizers and explosives. Previously, the production of fertilizers and saltpetre for explosives had been entirely dependent on imports of Chilean guano, bird droppings, but the war put an end to that trade and accordingly, in a very short time, Ratheanu succeeded to build up an impressive domestic production of explosives, which in 1916 amounted to 300 million tonnes. At the same time large amounts of fertilizers were churned out, resulting in a sharp increase in the German food production.

Fritz Haber was upset by the German armies being bogged down in Flanders´s mud. The losses and terrifying war injuries among young German soldiers spread despair in German public opinion. Haber felt that not only would the use of poison gas turn the war to Germans' advantage. Moreover, according to him, death by gas was gentler than any other lethal warfare. A uniformed unit under his command, in which scientists from the Kaiser Wilhelm Institute had been turned into officers, among them Lise Meitner's friend and colleague Otto Hahn, began under Haber's leadership to research, produce and use gas along both the western and eastern fronts.

At five o'clock on the morning of the 22^nd of April 1915, Haber´s Thirty Sixth Pioneer Company had along the German front line at Ypres in Flanders set up 5,370 cylinders of chlorine gas in liquid form. When the wind direction was found to be beneficial, the gas was released and a six kilometres long and nine hundred meters deep yellow gas cloud drifted in over the French positions, surprising the Algerian troops placed there. The unprotected soldiers choked to death in their trenches or fled in terror. Equipped with primitive gas masks, German troops advanced some twenty meters and found dead Algerians with yellow mucus running from mouths and noses. When the gas cloud had eased they walked further and discovered that all trenches in front of them had been abandoned, or filled with corpses.

A week later, Haber returned to Berlin, where he became thoroughly celebrated for his decisive actions by Ypres. Ten days after the gas attack, Fritz Haber had a violent argument with his wife, the associate professor of chemistry Clara Immerwahr, after the quarrel she ran into the garden and shot herself in the chest with her husband's service pistol. It was well-known that she was appalled by her husband´s commitment to the use of lethal gas. The day after his wife's suicide Haber went the eastern front to spread his gas there as well.

Together with her good friend Albert Einstein Lise Meitner refused to have anything to do with research that she assumed supported the war effort. The easy-going, humorous and brave Einstein did together with a few colleagues sign a manifesto in response to the other scientists' support for Germany's declaration of war, denying that violence could solve anything. Einstein was both tremendously admired and immensely detested. Mobs could often be found outside his workplace or home, shouting that "the filthy Jew deserved to have his throat cut." When a Working Committee of German Natural Philosophers rented Belin´s concert hall for a series of lectures on the "Einstein Hoax", Einstein sat in a theatre box, laughing out loud and clapping his hands at the absurd attacks.

Nevertheless, Einstein was of course hurt by of all the fierce attacks and despite the strong support of the majority of his colleagues he did not feel safe in Germany. One of his most faithful friends was strangely enough Fritz Haber, who had interceded for and helped Einstein during the marital crisis with his first wife. Einstein was both amused and outraged by Haber´s exaggerated chauvinism, but managed in the name of their close friendship to accept it.

Lise Meitner was significantly more patriotic than Einstein even though she suffered from war´s ruthlessness. She avoided Haber and other warmongers, but then the sensitive and kind Hahn told her about the horrors of lethal gas and asked her if she thought it was OK if he relinquished his participation all together, she wrote him:

Of course I can understand your concerns, you are more than excused for being an "opportunist". First of all, you were never asked, but commanded to do what you are currently doing and in addition - if you had refused there would always be another one ready to take your place. Above all, all the means we have at our disposal to end this terrible war are justified.

Eva von Bahr, who after a few years had left Germany to take care of her sick mother, lingered in Sweden in spite of Lise Meitner's heartfelt entreaties that she would come back. Lise longed to be with Eve at the same time as she worried that her friend would lose her great commitment to the development of nuclear physics. Lise had in Eva found a female sibling soul with whom she could share everything, especially her great interest in natural sciences. One problem in their uninterrupted communication was however the fact that Eva could not share Lise's identification with Germany, while Lise could not understand Eva's increasing interest in religion, especially Catholicism, which she later converted to. While Lise wanted Eva to come to Berlin, Eve wanted Lise to come to Sweden, but she also understood what kept Lise in Berlin.

Lise Meitner would never get the same support and understanding from fellow researchers in Sweden, with their lack of knowledge of particle physics, as well as the stinginess a majority of Swedish scientists demonstrated towards their few female colleagues. In Berlin Lise had sympathetic and genial friends. Colleagues like Planck, Einstein and Hahn, as well as many others open minded and enlightened men and women, but there were also a group of insidious anti-Semites within the Institute.

The anti-Semitic and influential Nobel laureates Philipp Lenard and Johannes Stark spread their poisonous slander, characterising anti-Nazis like Max von Laue, Otto Hahn and not least the mighty  Max Planck as “white Jews”. The latter was forced to walk a difficult tightrope to protect his Jewish employees. It has been told how difficult Planck had to give the Hitler greeting or exclaim “Heil Hitler!”, though he forced himself to do it. Planck's opinions were well known, one of his sons were later executed for taking part in the conspiracy against Hitler, and his younger brother had then been killed on the eastern front. Einstein, who was forced to leave Germany in 1932, was offended by German attitudes in general, claiming that most of them were actually an unpleasant bunch, though he added that Planck was sixty percent decent and von Laue a hundred percent.

To his great surprise Fritz Haber also came to suffer from anti-Semitism, despite the great services he had made his beloved fatherland. Haber's poison gas had been found to be not so fatal and critical to the outcome of war as he first had hoped. He continued to develop increasingly efficient lethal gases, among them the infamous pesticide Zyklon B, hydrogen cyanide that was successfully put in use to protect Germany's grain stocks and later to kill innocent people, including in the gas chambers of Auschwitz (the extermination camps of Treblinka, Belzec and Sobibór used lethal exhaust fumes from large combustion engines).

Germany's enemies had gradually constructed more efficient gas masks and eventually applied poisonous gas to a greater extent than the Germans. Although hundreds of thousands of people died from poison gases, Haber´s discoveries also saved millions from starvation. Someone has figured out that the fact that the world´s population in 2000 had reached 6 trillion, instead of a previously estimated 3.6 trillion, was largely due to a staggering increase in food production, mainly due to the use of fertilizers and pesticides that had been developed by Haber.

On 7 April 1933, two months after Hitler came to power a Law for the Restoration of the Professional Civil Service, which meant that all "non-Aryans" in the public service were dismissed. Initially the law excluded veterans who had served at the front, but when Hindenburg died on 2^nd of August 1934 this clause was immediately removed. When Fritz Haber arrived at work at the Kaiser Wilhelm Institute, he was rebuffed by the doorkeeper with the words: "The Jew Haber is not welcome here."

When Haber realized his precarious situation he approached Otto Hahn and Lise Meitner. However, they were resentful due to his former exaggerated patriotism and experimentation with lethal. Max Planck made a desperate attempt to save his friend and colleague. He obtained an audience with Hitler trying get the Führer´s assurance that Jewish scholars would be spared from the anti-Semitic measures. Planck later described the strange meeting. Hitler was galled by his rabid hatred of Jews. In an effort to appear as partially agreeing with the lunatic´s crazed opinions Planck tried to coax him:

"But surely there are all kinds of Jews, some valuable for mankind and others worthless, and among the first old families with the best German culture, and that distinction must be made". To which Hitler responded: "That is not true. A Jew is a Jew; all Jews cling to each other like leeches. Where there is one Jew other Jews of all sorts immediately gather."

Planck objected that it would be a form of self-mutilation if "valuable" Jews emigrated from Germany and that it would only benefit the enemies of the fatherland. Hitler began rambling incoherently, faster and faster. He slapped his knee with a loud bang and shouted: “People say that I suffer from a weakness of nerves. That is slander. I have nerves of steel." Planck assumed that the Führer suffered from some form of mental collapse: “I had no choice except to fall silent and leave.”

Lise Meitner was Jewish, though at first her Austrian citizenship protected her from dismissal. Why did she not leave? Di she not see or experience any anti-Semitism? Was she unaware of the oppression all around her? Of course she was, but where could she go? A single, Jewish physicist, who furthermore was a woman, was not welcome everywhere and university institutions in England, France and the United States were already filled with ingenious, male refugees from Nazi and Fascist regimes. Letters from her dear friend Eva in Sweden were becoming increasingly scarce. Eva had married and left nuclear research behind. Eva von Bahr Bergius now worked at Folk High School, an institution commonly found in Nordic countries, as well as in Germany, generally their courses do not grant academic degrees though they maintain high standards and are often considered as a step in that direction.  Eva also felt obliged to care for her husband Nils, who was considered to suffer from “weak nerves”.

Admittedly, Lise Meitner was welcome to her friend and father figure Niels Bohr in Copenhagen, but even that was an unsafe place for a Jew. In Berlin, she had her laboratory and was supported by men like Planck, von Laue and Hahn. Lise´s and Hahn's research on alpha particles effect on beryllium, lithium and boron was exciting, successful and internationally acclaimed. Lise Meitner isolated herself from an increasingly threatening environment and buried herself in work.

When the Nazis in 1938 annexed Austria to their expanding empire Lise Meitner´s situation became untenable, she had to escape. With help from her friends she was able to enter illegally in the Netherlands from where she could take herself to Eva von Bahr Bergius in Sweden. Niels Bohr had obtained a promise from Professor Manne Siegbahn that he would receive the world-famous researcher at its newly opened Research Institute for Physics in Stockholm. However, Lise Meitner was not received by any open arms. Siegbahn probably considered the sagacious woman to be a threatening competitor for coveted funds. She assigned a desk, but no assistant, nor any necessary laboratory equipment. Siegbahn was not interested in neither her salary, nor welfare.

Professors Oseen and Bohr, who were well aware of Lise's genius, tried in vain to influence the niggardly Siegbahn and approached the Nobel Committee to ensure that Meitner obtained a sensible salary, as well as the support she needed for her research. Unfortunately, not much support was provided from those quarters, even if Lise shortly after her arrival in Sweden made a discovery that would change the world.

Colleagues in Berlin kept in touch with Lise Meitner. In all secrecy and often in code, they told her about their research and its progress. After five months in Sweden, Lise celebrated Christmas together with her nephew Otto Frisch, also a physicist working at the Bohr Institute in Copenhagen. They spent the holidays with Eva von Bahr and her husband. Just before her arrival to the coastal town of Kungälv. Lise had received a letter from Otto Hahn in which he excitedly told her that when he and his assistant had irradiated uranium with neutrons a different element had been created - barium. How come? Hahn searched in vain for an explanation, he could not do without his sidekick Lise Meitner.

When Lise during the morning of Christmas Eve morning plodded through the snow beside his skiing nephew, she arrived at the right solution. While being bombarded with neutrons the uranium atom, the heaviest one in the periodic table, had embraced a neutron, similar to the process when a drop of water by absorbing more water becomes so heavy that it divides. Strong cohesive forces in the uranium nucleus had been disturbed and unbalanced. The atomic nucleus, which until then had been considered indivisible, had been split in two!

Lise and her nephew sat down on a fallen tree trunk. They could all the necessary formulas by heart and on a piece of paper they began to make calculations, which apparently proved that the atom had really been. They continued calculating at Lise´s  hotel room and when they came to celebrate Christmas at Eva´s house they could tell her that they had found the origin of nuclear power! They announced their discovery to Niels Bohr, but he was out on the Atlantic on his way to the US and was not immediately reached by the shattering news.

When Bohr finally arrived at port, Meitner's discovery spread like wildfire among the scientific community. Unfortunately had Hahn and his colleague Strassmann had time to publish their incomplete observations, before Lise announced her definite proofs that a nuclear fission had occurred. For the uninitiated Hahn thus came to appear as the original discoverer of nuclear fission. Since Meitner was Jewish and therefore forbidden to cooperate with Hahn, he could in his article not even mention her name. When Meitner and Frisch were able to publish their discoveries and calculations outside of Germany, it was a few weeks after Hahn's discovery had been cabled out across the world.

Did Lise Meitner realize that she found the principle for the development of a ghastly weapon of mass destruction? Probably, but it is not certain that she realized the possibility for such a development, at least not that it could be realized so quickly. What interested her was the solution to a scientific problem she and Otto Hahn had struggled with for years. When the eminent physicist Leo Szilárd on July 16, 1938 visited Einstein in his vacation home on Long Island outside New York and told him that Meitner's discovery was the prerequisite for the production of a nuclear bomb, Einstein exclaimed: “Ich habe nie daran gedacht! I never thought of that.”

The Hungarian-born Jew Leo Szilárd had as a German citizen been forced into exile in 1933. The same year he and the Italian scientist Enrico Fermi took out a patent for the nuclear reactor. Szilárd had early recognized the principle and the danger of nuclear fission, but did not find out any element that could be used. When he heard the news of Meitner and Hahn's discovery, Szilárd was terrified and contacted a lot of colleagues, wondering if they could help him to keep the devastating results secret. No one listened to him. Then Szilárd began to worry about the possibility that the Nazis would be able to produce a nuclear bomb. As a Jew Szilárd had personal experience of their ruthlessness and brutality - they would not hesitate to use such a terrible weapon. The majority of the most prominent nuclear physicists were, after all, Germans and two of the foremost ones - Otto Hahn and Werner Heisenberg were still active in research supported by the Nazi regime.

According to Szilárd the only way to stop the Nazis from producing and using a nuclear bomb was if the Allies could gather as many prominent nuclear physicist as possible and with their help beat the Nazis in the race to manufacture a bomb. Scilárd managed to get support for his idea from several of the leading nuclear physicists and the US government became convinced about the necessity to invest considerable resources in the production of a nuclear bomb. Among Szilárd´s supporters were the sharpest of all nuclear physicists - Albert Einstein and Niels Bohr. Einstein never participated actively in any bomb preparations, though Bohr who was Jewish and had to flee from Denmark eventually went to the US to share his expertise. Lise Meitner was asked to come along, but refused to participate in any project that meant that nuclear power would be used for mass killing.

Almost all Lise Meitner male colleagues received the Nobel Prize. She was nominated more than 15 times, by various highly qualified nuclear physicists. From 1929 and onwards Max Planck nominated her every year, and he was followed by Niels Bohr and Albert Einstein. Lise Meitner used to call Planck and Bohr her "two wonderful fathers". In 1945, the Nobel Committee decided to award Otto Hahn Nobel Prize for the discovery of nuclear fission. An injustice to Lise Meitner, who was the one who actually had solved the problem, after many years of intensive cooperation with Hahn, with whom she was not even allowed to share the fame.

Why was that? Apparently low among Manne Siegbahn behind injustice. He was well aware that he behaved petty and unfair to Meitner. A Nobel Prize would make his behaviour worse light. In addition, a Nobel Prize to Meitner could mean that she required more funds from the cake he wanted for himself. Minutes from the Royal Swedish Academy of Sciences shows that the former Nobel Prize winners Manne Siegbahn and The Svedberg belittled Meitner effort - she had, after all, had not been present when Hahn and his aides managed to create barium from uranium. Hahn could not explain the process and that Meitner was not present because she had to flee from Germany, was not mentioned in the context.

She did not show it outwardly, but Lise Meitner was hurt by the fact that only Otto Hahn was awarded the Nobel Prize and thus was able to bask in the international credit for their joint discovery. She wrote to her friend Eva:

I find it hurtful that Hahn in not a single one of his interviews has mentioned our 30-years long partnership. His motives are complicated, to say the least. He is convinced that Germany has been treated unfairly, even more so – he pushes away the past. His only thought is to speak for Germany. And I am a part of his repressed past.

Recognition finally came to Lise Meitner. In 1947, she left the Siegbahn institute and had a new laboratory was created specifically for her by the Swedish Atomic Energy Commission and she became a Swedish citizen in 1949. In 1960, she moved to the UK where most of her relatives were, although she continued working part-time and giving lectures.  In England, she was a much greater celebrity than in Sweden. She died in 1966 and was buried in Hampshire beside his beloved brother Walter, who like her was a chemist. Her brother had to her great grief and despair died two years before her. On her tombstone her nephew Otto Frisch had engraved: " Lise Meitner: a physicist who never lost her humanity."

Lise Meitner's life can be considered as one symbol of many of a century marked by the oppression of women, anti-Semitism, war, academic pride, machismo and nuclear threat. Nevertheless, she was an upright person, a true friend to her friends and has for better and worse contributed to a great scientific adventure that has transformed our lives and thinking. A very special woman.

Together with a team of nuclear scientists and technicians Enrico Fermi and Leo Szilárd designed a nuclear reactor in a rock cavern under two football fields by the University of Chicago. The reactor consisted of 45,000 graphite blocks, weighing 360 tons and serving as a “moderator”, meaning that it would slow down the speed of neutrons sent to it from 5.4 tons of uranium metal and 45 tons of uranium oxide. In accordance with Meitner's discovery of nuclear fission the process resulted in a "self-sustaining nuclear chain reaction" proving that it would be possible to create a nuclear bomb. Leo Szilárd later described what happened during that afternoon in December 2, 1942:

All we had to do was lean back, turn a switch and watch a screen of a television tube. If flashes of light appeared on the screen it would mean that liberation of atomic energy would take place in our lifetime. We turned the switch, saw the flashes — we watched for about five minutes — then switched everything off and went home. That night I knew the world was headed for trouble.

The process was admittedly somewhat more complicated and the participants in the experiment did not go home after the experiment had finished at four o´clock in the afternoon, first they celebrated the triumph with Chianti wine, which they drank from paper cups.

The demon was unleashed and it is still with us. The horrifying threat of a nuclear disaster is far from over. Humanity has about 15,000 nuclear weapons, thousands of which are on constant alert. Every nuclear country is upgrading its nuclear arsenal and nuclear proliferation will continue, combined with the possibility of nuclear terrorism and accidental nuclear war. The consequences of one single nuclear bomb will be horrific and unfathomable. Currently such a bomb can be carried in a backpack.

Cornwell, John (2004) Hitler´s Scientists: Science, War and the Devil´s Pact. London: Penguin Books. Elon, Amos (2004) The Pity of it All: A Portrait of Jews in Germany, 1743 – 1933. London: Penguin Books. Friedrich, Otto (1986) Before the Deluge: A portrait of Berlin in the 1920s. New York: Fromm International Publishing Company. Heisenberg, Werner (1971) Physics and Beyond. New York: Harper and Row. Kennedy, Maev (2015) ”Gustav Klimt painting with sad history to be auctioned at Sotheby´s,” The Guardian, 4 June. Rhodes, Richard (1986) The Making of the Atomic Bomb. New York: Simon and Schuster. Sime, Ruth Lewin (1996) Lise Meitner: A Life in Physics. Berkeley: University of California Press. Wilson, Peter H. (2009) Europe´s Tragedy: A History of the Thirty Years War. London: Allen Lane.

Jag har en känsla av att en viss kunskap om partikelfysik är väsentlig i vår jakt efter struktur, det vill säga hur allt fungerar, kanske till och hur saker och ting förhåller sig till varandra. Kanske är en sådan strävan inbyggd i vår genetiska kod? Att inte begriper någonting av vad det verkligen rör sig om är kanske inte så illa som jag inbillar mig. En av de främsta av alla kärnfysiker, dansken Niels Bohr, Le Grand Danois, deklarerade 1952:

De som inte blir chockade då de första gången konfronteras med kvantteori kan omöjligen ha förstått vad det rör sig om.

Jag är inte kärnfysiker och kommer aldrig att bli en sådan. Själva ämnesområdet är dessutom ett rörligt mål i ständig förändring. Visst skulle det vara trevligt om jag hade förmågan att fatta högre matematik, eller kunde spela ett instrument. Men, min oförmåga hindrar mig inte att spekulera kring hur universum kan vara uppbyggt och fungera, liksom jag uppskattar musik, utan att kunna spela eller förstå musikens grunder.

Jag har fascinerats av Lise Meitner inte enbart genom hennes banbrytande verksamhet eller problematiska levnadsöde, den ständiga kampen mot kvinnoförakt och antisemitism, utan också genom att på de fotografier jag sett har funnit henne vara ovanligt vacker. En späd, eterisk skönhet som tycks skvallra om känslighet, intelligens och en viss distans.

Lise Meitner påminner mig om ett vykort med ett porträtt målat av Gustav Klimt, som jag som ung hade stående på mitt skrivbord. Den nittonåriga Gertha Felsöványi, en annan wiensk, uppenbarligen spröd och besjälad dam. Då Klimt 1902 målade hennes porträtt hette hon Gertha Löw, dotter till en förmögen ägare till ett välrenommerat sanatorium, där bland andra Gustav Mahler vårdades och dog. Efter faderns död 1907 tog Gertha över skötseln av sanatoriet, som även fungerade som hotell och samlingspunkt för Wiens intellektuella elit.

1938 tvingades Gertha Felsöványi, liksom Lise Meitner en judinna som konverterat till protestantismen, lämna sitt sanatorium och då hon året efter flydde till USA hamnade hennes porträtt hos en oäkta son till Gustav Klimt - Gustav Ucicky, som sedermera blev nationalsocialist och en av Hitlerepokens mest framgångsrika filmregissörer. Med tanke på vad som hände 1938 var det inte märkvärdigt att Gertha Felsöványi valde att lämna Wien. Den tolfte mars det året annekterade Tyskland utan våldsamheter Österrike, något som skedde under stor entusiasm hos merparten av landets befolkning.

Vid mitten av 1990-talet träffade jag i New York pianisten Walter Hautzig, gift med författarinnan Esther Hautzig. Walter berättade då för mig att han var född i Wien men aldrig mer skulle sätta sin fot där. Då jag frågade varför förklarade Walter hur han som ung besökt universitet och då sett hur judiska studenter blev brutalt misshandlade. Enligt statuterna var det förbjudet att acceptera fler än 10 procent judiska studenter, något som gjorde att de, då den antisemitiska agitationen under 1930-talet blev allt värre, hamnade i ett hopplöst underläge. Wiens universitet var ”fritt” bland annat i den meningen att polis och militär inte fick vistas inom universitetsområdet. De judiska studenterna kunde alltså bli trakasserade utan att myndigheterna ingrep. Ett nöje bland antisemitiska studenter var att knuffa ner sina judiska studiekamrater för trapporna. Då offren blodiga och upprörda kom ut från universitetsområdet greps de av polisen, som från nazistiska huliganstudenter fick höra att det var de som provocerats av judarna och inte tvärtom. Under den s.k. Kristallnatten som i Wien egentligen pågick under en hel dag, den 10:e november 1938, hade Walter fått uppleva hur judar skoningslöst slogs blodiga inför jublande åskådarmassor. Han var då sexton år och bestämde sig omgående att han till varje pris måste lämna staden.

Walter var en skicklig pianist och då Wien en kort tid efter de fruktansvärda händelserna besöktes av Emil Hauser från musikkonservatoriet i Jerusalem, i avsikt att ta med sig en lovande, ung pianist till Palestina, sökte Walter upp honom på hans hotell. Då Emil Hauser efter flera timmar dök upp förklarade han att han inte hade tid att lyssna på den unge pianisten, men den desperate Walter insisterade på att få spela och tvingade sig in i Hausers taxi. Mot förmodan lyckades Walter övertala den berömde musikern att låta honom spela i den salong han var på väg till.

Då de kommit fram togs de mot av ett sällskap förnäma gäster. Hauser visade mot en flygel och muttrade korthugget: Spiel! Spela. Walter Hautzig gav sitt allt och då Hauser hört honom spela Beethovens Waldsteinsonat utropade han: ”Kosta vad det vill, men jag skall se till att du kommer med mig till Jerusalem!”

Walter stannade ett och ett halvt år i Palestina. De flesta av hans släktingar mötte döden i Buchenwald, men hans föräldrar lyckades fly till Schweiz och därefter till New York, där de återförenades med sin son. Då Walter efter krigets slut inbjudits till Oslo för att spela för överlevande från koncentrationslägren träffade han på återresan på Svenska Amerikalinjens S/S Drottningholm Esther Hautzig, född i Vilna, men som hade tillbringat sin ungdom deporterad till Sibirien. Tre år senare gifte de sig. Hur jag kom att bli bekant med Esther har jag berättat i en av mina böcker.

Under Die Novemberpogrome, som Kristallnatten kallas för i Wien, antagligen för att den till största delen ägde rum på dagen, brändes eller sprängdes fler än 90 synagogor. Brandmän var ofta på plats, men deras insatser begränsade sig till att se till att kringliggande bebyggelse inte antändes. Ett nittiotal judar misshandlades svårt, medan 27 dödades och 6 547 arresterades. Tusentals judar vräktes från sina hem och 4 000 butiker plundrades. Då detta skedde befann sig Lise Meitner vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi i Berlin, där hon sedan 1917 som professor förestod en egen avdelning för fysik.

Lise Meitner hade hamnat i Berlin efter att den världsberömda Marie Curie hade avslagit hennes ansökan om att få arbeta vid hennes forskningslaboratorium i Paris, en av det fåtal platser som vid den tiden accepterade kvinnliga forskare. I Berlin hade den unga, blyga, men geniala Lise Meitner haft turen att få Max Planck, upptäckare av kvantmekaniken, som gynnare och vän. Meitner imponerade på sin omgivning och en ung forskare, Otto Hahn, ville tillsammans med henne fördjupa sig i experiment kring radioaktiv strålning. Institutets chef, nobelpristagaren Emil Fisher, ville dock inte ha några kvinnor i laboratorierna: ”Deras frisyrer utgör en fara i laboratoriearbetet”. Genom Plancks påtryckningar gav Fisher dock motvilligt tillstånd för Meitner och Hahn att hålla till i Institutets fastighetsskötarverkstad, som de genom att arbeta med främst egenhändigt tillverkad utrustning lyckades förvandla till ett av världens absoluta center för kärnforskning. Att Lise Meitner efter några år förordnades som professor i experimentell fysik var tämligen unikt i ett Europa där kvinnor på de flesta platser inte ens hade tillträde till universitetsutbildning och än mindre kunde bli professorer. Nedan ser vi längst ner till höger Lise Meitner vid ett möte för kärnfysiker i Köpenhamn.

År 1873 hade de svenska universiteten öppnats för båda könen, men kvinnor var fortfarande avstängda från akademiska lärartjänster. När Elsa Eschelsson 1911sökte tjänsten som professor i civilrätt vid Uppsala Universitet stoppades hon av den manliga universitetsledningen. I ett niosidigt utlåtandet konstaterades bland annat:

Man torde icke hava exempel i vårt land på en kvinna som utfört vetenskapligt arbete, vittnande om någon egentlig originalitet och vars anställning vid universitet såsom professor skulle hava inneburit något synnerligt intresse för detsamma. Erfarenheterna – här och i utlandet – tyder på att de kvinnliga studerande i genomsnitt äro underlägsna de manliga […] Kvinnan synes i normala fall sakna den vetenskapliga fantasi och de forskningsbegär som krävs av den sanne vetenskapsmannen.

Det hårdnackade motståndet mot Eschelssons professur kan förmodligen förklaras genom att hon grundat Akademiskt Bildade Kvinnors Förening och att flera manliga akademiker oroade sig inför hotet från kvinnliga konkurrenter till eftertraktade akademiska positioner, som det fortfarande inom varje universitet är en strid på kniven om. Minns förklaringen en professor en gång gav mig då jag som studentrepresentant frågat varför institutionsledningen påstod att en av våra kvinnliga föreläsare var en usel pedagog, när hon i själva verket var vår bästa lärare:

- Käre Lundius, ni är ny inom universitetsvärlden och jag förstår varför ni är konfunderad. X är som ni så riktigt påpekat ännu inte disputerad, men han klarar mycket sådant som vi äldre professorer varken har tid eller lust att befatta oss med. Er så omhuldade Doktor Y är visserligen betydligt kunnigare och en bättre pedagog än X, men eftersom vi har mer nytta av honom är vi dessvärre tvungna att framhålla honom på hennes bekostnad. Då det gäller tjänstetillsättningar kan man inte ta några som helst mänskliga hänsyn.

 Allt tyder på att på att Elsa Eschelsson tog livet av sig natten efter avslaget. Det var först 1923 som kvinnor fick den formella rätten att inneha lärartjänst vid svenska universitet. 1938 blev Nanna Schwarz den första kvinnan som tillträdde en professur vid ett statligt lärosäte i Sverige (invärtesmedicin vid Karolinska Institutet). Redan 1889 hade dock Sonja Kovalevsky fått en professur vid Stockholms Högskola, som vid den tiden dock inte var en statlig läroanstalt och därmed inte räknades som universitet. Kovalevsky blev världens första kvinnliga matematikprofessor.  Första kvinnliga professorn vid Uppsala Universitet blev geografen Gerd Enequist, som erhöll sin professur 1949. I Lund dröjde det till 1965 innan historikern Birgitta Odén blev den första professorn vid den stadens universitet.

Knut Ångström, som var professor i fysik i Uppsala, erbjöd 1908 Eva von Bahr en docentur i fysik. Hon hade skrivit en epokgörande licentiatavhandling om gasers absorption av infraröda strålar, något som fått betydelse för förståelsen av atmosfärens inverkan på jordens uppvärmning. Under villkor att hon fick tillstånd att undervisa tackade Eva von Bahr ja till erbjudandet. Eva var medlem i Akademiskt Bildade Kvinnors Förening och Ångströms förslag kom kort efter Elsa Eschelssons död. Professor Ångström gick med på att låta Eva undervisa, men efter hans död två år senare förbjöd Ångströms efterträdare Eva att instruera manliga elever. Ett år senare lämnade hon Uppsala och tog sig till Tyskland där hon i Berlin träffade Lise Meitner.

De två kvinnorna blev omedelbart goda vänner. Ja, mer än så – de delade sina vetenskapliga intressen och hade liknande erfarenheter som ensamma, geniala fysiker i en idel manlig forskarvärld. De var nästan jämnåriga, tidigt faderlösa, från en välbärgad bakgrund med en stor syskonskara, men ensamstående. Eva hade på grund av sitt kön nekats tjänst i Uppsala, medan Lise under fem år som ensam kvinna, men internationellt respekterad fysiker, hade arbetat gratis på sin institution. Ännu ett exempel på könsbaserad diskriminering. Mötet blev omtumlande för båda kvinnorna. De talade oavbrutet om sin passion för fysiken, sin utsatthet och ensamhet som kvinnor och de fann att de hade samma glödande intresse för musik och kultur. Eva skrev till sin mor att hennes umgänge med Lise Meitner hade fått henne att tacka nej till alla erbjudanden om forskning på annat håll än i Berlin: ”Hon är så söt och alldeles ovanligt begåfvad”. Max Planck var beredd att göra ett undantag för fröken von Bahr och erbjöd även henne en tjänst vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi.

Hösten 1912 reste dock Eva von Bahr tillbaka till Uppsala för att åter undervisa i Uppsala. Det förvånande erbjudandet berodde på att tillströmningen av elever blivit större än väntat och att Eva fått en gynnare i den fördomsfrie och kunnige Wilhelm Oseen från Lund som nyligen utnämnts till professor i mekanik och matematisk fysik i Uppsala. Professor Oseen kom att bli en vän för livet för både Eva von Bahr och Lise Meitner. Efter nyåret 1913 var Eva von Bahr dock tillbaka i Berlin och flyttade då ihop med Lise Meitner.

Om von Bahrs och Meitners livslånga vänskap berättar Hedvig Hedqvist i sin fascinerande och välskrivna Kärlek och kärnfysik. Eva von Bahr var yngre syster till Hedvig Hedquists mormor och som barn kände författaren både Eva och hennes väninna Lise Meitner. Efter sin mors död 1988 fann Hedvig Hedquist bland hennes efterlämnade papper ett oöppnat paket från Eva von Bahr, det visade sig innehålla ett hundratal brev som Lise Meitner skrivit till sin svenska väninna. Dessa brev utgör tillsammans med den omfattande samling brev och dokument Hedvig Hedqvist funnit bland Lise Meitners efterlämnade papper i Churchill Archive Centre i Cambridge stommen i den spännande levnadsbeskrivning som ges i Kärlek och kärnfysik. Ovanligt välskrivna och öppna brev som återger en av västvärldens mest inflytelserika forskares strävsamma, men ofta ensamma och olyckliga liv. En tillvaro som säkert skulle ha varit betydligt mer sorgfri om Lise Meitner inte varit kvinna och judinna. Likväl utstrålar breven stor tacksamhet för vänners stöd och entusiasm över brevskrivarens upptäckter och vetenskapliga triumfer.

Renässansens humanism har framställts som en omvälvande tid då mänskligt tänkande skakades i grunden. Intellektuella eliter förmögna handelsstäder kritiserade underkastelse under dominerande maktanspråk. De läste på grekiska och latin antika författare och tyckte sig hos dem finna en skarpsynt illusionslöshet. En tidigare ideologi som de ansåg ha dominerats av ödmjukhet, introspektion och passivitet kallade de nu för ”medeltid”, en tid av intellektuellt mörker mellan en briljant Antik och en ”Ny Tid”.

Renässansens lärda män ansåg att skarpsynta män i Grekland och Rom hade förlitat sig på den enskilda människans förmåga att bedöma världen utifrån sina sinnesintryck. De ville nu tolka världen utifrån samma systematiska metoder, baserade på observation, experiment och argumentation. En omvälvande tid som dessvärre följdes av masslakt på oliktänkande under brutala religionskrig som nådde sin kulmen i det Trettioåriga kriget som bland annat dödade mellan 20 och 40 procent av Tysklands befolkning, beroende på vilket område som drabbades. Preussen förlorade exempelvis två tredjedelar av sin befolkning. Den följande freden i Westfalen 1648 omskapade fullständigt Europas karta. 

Det kan med fog påstås att tiden mellan 1800-talets senare del och början av 1900-talet i mångt och mycket kan liknas vid Renässansens lärdomsexplosion. Konst, filosofi och vetenskap genomgick en förbluffande och spännande förvandling. Tänker på de jordbävningar som nu skakat Italien. Dyningar känns här i Rom, men epicentret har i allmänhet legat vid staden Norcia, några mil härifrån. Renässansens hade sitt epicentrum i norra Italien, men dess effekter kändes i hela Europa, ja de spred sig genom upptäckten av Amerika och ökade kontakter med Afrika och Asien, på gott och ont, över hela världen.

Man har hävdat att sekelskiftets vetenskapliga revolution hade sitt epicentrum i Tyskland, närmare bestämt i Berlin, i synnerhet vid Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi där en kritisk massa av geniala forskare samlades. Liksom Renässansen ledde flera upptäckter och insikter till fruktansvärd masslakt. En del av fröna till Europas katastrofala inbördeskrig 1914 – 1918 och 1939 – 1945, som spred sig över världen och fick sin fruktansvärda ändpunkt i atombomberna över Hiroshima och Nagasaki stod att finna i Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi.

För att ge en bild av Tysklands stora betydelse för modern vetenskap kan det räcka med att nämna några nobelpristagare mellan 1901 och 1921 – Wilhelm Röntgen för upptäckten av röntgenstrålning, Emil von Behring för serumterapin, Adolf von Beyer för upptäckter inom organisk kemi och sina bidrag till kemisk teoribildning, Wihelm Ostwald för hans arbete med katalys, kemisk jämvikt och reaktionsgrader, Philipp Lenard för katodisk strålning, Max von Laue för diffraktion av röntgenstrålning, Max Planck för upptäckten av kvantmekanik, Fritz Haber för syntetisering av ammoniak från kväve och vätgas, Walther Nernst för sitt arbete med termodynamik och så, givetvis, Albert Einstein.

Tysk forskning var till största delen inriktad på mekanik, matematik och empirism och tycktes därigenom ha lämnat bakom sig den sekellånga kopplingen mellan filosofi/religion och naturvetenskap. Naturvetenskapen kopplades intimt samman med statsstödd industriell produktion av färgämnen, läkemedel (till exempel aspirin och salvarsan), fotografisk film, sprängämnen, konstgödsel och inte minst en alltmer avancerad produktion av stål, järn och en blomstrande, ytterst sofistikerad vapentillverkning. Väldiga industrianläggningar byggdes av Krupp och det gigantiska kartellet IG Farben (Bayer, BASF, Agfa, Hoechst, Casella och Kalle).  Nedan syns IG Farbens styrelse 1926 och dess anläggning för syntetiskt gummi i Auschwitz III (Monowitz-Buna) 1943 - 1945.

När det drog ihop sig till konflikt mellan de europeiska stormakterna blev den tyska forskningsinriktningen alltmer kopplad till krigsförberedelser. Entusiasmen för Tysklands förbluffande forskningresultat färgades av chauvinism och en känsla av ett växande hot från omvärlden. Till och med en övertygad pacifist som Lise Meitner smittades av känslan av att Tyskland hotades av avundsjuka stormakter, något som solkade den djupa vänskapen, ja kärleken, mellan Lise och Eva von Braun. Vänskapen bestod dock och efterhand begrep Lise Meitner att det varit ett misstag att gå i den patriotiska fällan. Redan vid krigets utbrott hade hon bestämt vägrat att skriva under det manifest, Die Kulturwelt! Ein Aufruf! Kulturvärlden! En appell! som skrevs under av nittiotre av Tysklands främsta vetenskapsmän, bland dem nobelpristagare som Wilhelm Röntgen, Emil Fischer, Paul Ehrlich, Richard Willstätter, Wilhelm Ostwald, Walther Nernst och Fritz Haber:

Vi är stödjer inte tysk militarism [men] tysk civilisation hade för länge sedan gått under om det inte varit för att den tyska armén och folket är en helhet.

Det var helt i enighet med tidsandan. Thomas Mann såg kriget som en möjlighet att höja sig över egna begränsningar och rensa sin själ från all den materialism och intellektuella ohyra som hade frodats inom ”denna förskräckliga, fredliga värld”. Poeten Rainer Maria Rilke hyllade kriget som ”Guds uppståndelse. Massornas Gud!” Den populäre poeten Stefan George skrev:

Tiotusentals måste falla i denna heliga galenskap

Tiotusental gå under i denna heliga pest

Tiotusental – i Det Heliga Kriget.

Sociologen Max Weber var begeistrad: ”Oavsett utgången är detta krig stort och underbart.” För den judiske mystikern Martin Buber var kriget en helig vår, en underbar rening genom våld. Men, allt detta hade enbart nyhetens behag och för många förvandlades entusiasmen till skam och bitter besvikelse.

Den excentriske, ytterst bildade, judiske miljonärssonen Walther Ratenhau, vars far som innehavare av Edisons tyska patent dominerade den tyska elindustrin, hade till en början varit emot kriget, men av patriotiska skäl varnade han omedelbart efter krigsutbrottet den tyska regeringen för dess bristfälliga, ekonomiska planering. Rathenhau utsågs till general och fick kontrollen över ett nytt departement som lydde under krigsministeriet och fick till uppgift att reorganisera hela den tyska ekonomin. Rathenau lyckades över förväntan. Om inte Rathenau lyckats mobilisera en mäktig, ytterst kompetent grupp med vetenskapsmän, ekonomer och administratörer hade Tyskland förlorat kriget efter enbart några månader. En av Ratenhaus åtgärder var att stödja och engagera forskarna vid Kaiser Wilhelm-institutet.

Fritz Haber, som fick nobelpriset i kemi 1918, var en av institutets mest framstående forskare. En preussisk, superpatriot. Med sin pincené, raka hållning, mensurärr, eviga cigarr och vana att uppträda i uniform kallades han av kollegorna för das Geheimrat, Rådsherren. Trots sitt militäriska yttre, strikta lutheranism och gränslösa patriotism förnekade Haber inte sin judiska bakgrund, sitt intresse för musik och poesi och han var dessutom en uppskattad sällskapsmänniska. En arbetsnarkoman av stora mått, med gedigna kunskaper inom såväl humaniora som naturvetenskap, hade Haber bland annat lyckats framställa ammoniak i industriell skala genom syntes av väte och luftens kväve. Hans upptäckt blev avgörande för framställningen av konstgödsel och sprängämnen. Tidigare hade tillverkningen av handelsgödsel och salpeter för sprängämnen varit helt beroende av importen av chilensk guano, fågelspillning, men kriget satte stopp för den handeln och Ratheanu byggde därför på kort tid upp den inhemska produktionen av sprängämnen, som redan 1916 uppgick till 300 miljoner ton, samtidigt producerades stora mängder handelsgödsel, något som ledde till en kraftig ökning av den tyska livsmedelsproduktionen. 

Fritz Haber upprördes av att Tysklands arméer kört fast i Flandern gyttja. Förlusterna och de skrämmande krigsskadorna bland unga, tyska soldater spred förtvivlan bland den tyska hemmaopinionen. Haber ansåg att enbart giftgas skulle kunna vända kriget till tyskarnas fördel, dessutom var enligt honom gasdöden betydligt skonsammare än andra dödsbringande metoder. En uniformerad enhet med vetenskapsmän från Kaiser Wilhelm-institutet, bland dem Lise Meitners vän och kollega Otto Hahn, började under Habers ledning forska fram, framställa och använda gas längs både väst- och östfronten.

Klockan fem på morgonen den 22:e april 1915 hade Habers Trettiosjätte Pionjärkompani längs en tysk frontlinje vid Ypres i Flandern ställt upp 5 370 cylindrar med klorgas i flytande form. När vindriktningen befanns vara gynnsam släpptes gasen ut och ett sex kilometer långt och niohundra meter djupt gult gasmoln drev in över de franska positionerna och överraskade de algeriska trupper som befann sig där. De kvävdes till döds i skyttegravarna eller flydde skräckslagna. Iförda primitiva gasmasker avancerade de tyska trupperna enbart ett tjugotal meter, men fann redan då mängder med döda algerier, med gult slem rinnande ur mun och näsa. När gasmolnet lättat upptäckte de att alla skyttegravar framför dem hade övergivits eller fyllts med lik.

En vecka senare återvände Haber till Berlin och blev där ordentligt firad för sin insats. Tio dagar eftergasattacken vid Ypres hade Fritz Haber ett våldsamt argument med sin hustru, docenten i kemi Clara Immerwahr, förtvivlad efter grälet och nyheterna om massdöden hennes make orsakat, rusade hon ut i trädgården och sköt sig i bröstet med makens tjänstepistol. Dagen efter hustruns självmord for Haber till östfronten för att sprida sin gas även där.

Lise Meitner vägrade liksom sin gode vän Albert Einstein att befatta sig med någon form av forskning som hon ansåg stödde krigsinsatserna. Den egensinnige, humoristiske, mycket modige och anarkistiske Einstein hade tillsammans med ett fåtal kollegor skrivit ett motmanifest som svar på de andra forskarnas stöd för Tysklands krigsförklaring. Einstein var både gränslöst beundrad och omåttligt avskydd. Folkhopar stod ofta utanför hans arbetsplats eller bostad och skrek att ”den smutsige juden förtjänade att få halsen avskuren”.  När en Arbetskommitté för Tyska Naturfilosofer hyrde Belins konserthus för en serie föreläsningar mot ”Einsteinbluffen” satt Einstein i en loge och skrattade högljutt eller applåderade åt de absurda angreppen. 

Men, samtidigt plågades han givetvis av alla angrepp och trots det starka stödet från flertalet av sina kollegor kände han sig inte säker i Tyskland. En av hans trogna vänner var märkligt nog Fritz Haber, som hade medlat för och hjälpt Einstein under hans äktenskapliga kris med sin första hustru. Einstein både roades och upprördes av Habers överdrivna chauvinism, men lyckades i vänskapens namn överse med den.

Lise Meitner var betydlig mer patriotisk än Einstein fast även hon led av krigets skoningslöshet. Hon undvek Haber och andra krigsivrare, men då den stillsamme och känslige Hahn berättade för henne om gaskrigets vedervärdigheter och frågade henne om han inte borde avsäga sig sitt deltagande skrev hon:

Jag kan mycket väl förstå dina betänkligheter, likväl är du mer än väl ursäktad för att vara en ”opportunist”. Först och främst blev du inte tillfrågad, utan beordrad och dessutom – om du hade vägrat hade någon annan ställt upp. Framförallt, alla medel som står oss till buds för att förkorta detta fruktansvärda krig är berättigade.

Eva von Bahr, som efter ett par år lämnat Tyskland för att vårda sin sjuka mor, dröjde sig kvar i Sverige, trots Lise Meitners enträgna böner om att hon skulle komma tillbaka. Lise ville givetvis vara tillsammans med Eva, men var också orolig för att väninnan skulle förlora sitt stora engagemang för fysikens utveckling. Lise behövde en kvinnlig syskonsjäl med vilken hon kunde dela allt, inte minst sitt stora intresse för kärnfysik. Ett problem i deras gemenskap var dock att Eva inte kunde dela Lises identifikation med Tyskland, samtidigt som Lise inte förstod Evas ökade intresse för religion, speciellt katolicismen, vilken hon sedermera konverterade till. Samtidigt som Lise ville att Eva skulle komma till Berlin, ville Eva att Lise skulle komma till Sverige, men hon förstod också vad det var som höll Lise kvar i Berlin. Lise Meitner skulle inte alls få samma stöd och förståelse från forskarkollegor i Sverige, med deras brist på kunskap om partikelfysik, samt deras kyla och njugghet gentemot kvinnliga kollegor. I Berlin fanns förstående och geniala vänner. kollegor som Planck, Einstein och Hahn, samt många andra öppna och upplysta män och kvinnor, men där fanns också den framsmygande antisemitismen.

De antisemitiska och inflytelserika nobelpristagarna Philipp Lenard och Johannes Stark spred sitt giftiga förtal inom Institutet, emotsagda av antinazister som Max von Laue, Otto Hahn och inte minst Max Planck. Den senare tvingades gå en svår balansgång för att skydda sina judiska medarbetare. Forskare som samarbetade med eller försvarade judar kallades föraktfullt för ”vita judar”. Det har berättats hur svårt Planck hade för att ge hitlerhälsningen eller utropa Heil Hitler, men han tvingade sig till det. Plancks åsikter var välkända och en av hans söner avrättades sedermera som delaktig i sammansvärjningen mot Hitler, hans yngre bror hade dödats på östfronten. Einstein, som tvingades lämna Tyskland 1932, ondgjorde sig över att tyskarna i allmänhet var ett otrevligt folk, men tillade att Planck var till sextio procent anständig och von Laue till hundra procent.

Till sin stora förvåning drabbades också Fritz Haber av antisemitismen, trots de stora tjänster han gjort sitt älskade fosterland. Habers giftgas hade visat sig inte vara så avgörande för kriget som han först trott. Han fortsatte utveckla allt effektivare dödsgaser och även den så kallade pesticiden Zyklon B, vätecyanid som framgångsrikt användes för att skydda Tysklands spannmålslager mot skadedjur och senare för att ta livet av oskyldiga människor, bland annat i Auschwitz.

Tysklands fiender hade efterhand konstruerat allt effektivare gasmasker och snart använde även de giftgas, till och med i större utsträckning än tyskarna. Även om hundratusentals människor har dött genom Habers giftgaser, har även miljoner räddats från svält och haft nytta av hans handelsgödsel. Någon har räknat ut att det faktum att jordens befolkning år 2000 nådde 6 biljoner, istället för de tidigare beräknade 3.6 biljonerna, till stor del berodde på en häpnadsväckande ökning livsmedelsproduktionen, främst beroende på användandet konstgödning och pesticider utvecklade av Haber.

Den 7 april 1933, två månader efter Hitlers makttillträde, infördes Lagen om ämbetsmannakårens återupprättande, som innebar att alla ”icke-arier” i offentlig tjänst avskedades. Till en början undantogs krigsveteraner som tjänat vid fronten, men då Hindenburg dog den 2.e augusti 1934 togs den paragrafen bort. Då Fritz Haber anlände till sitt arbete på Kaiser Wilhelm-institutet avvisades han av vaktmästaren med orden: ”Juden Haber är inte välkommen här”.  

Då Haber insett att man börjat motarbeta honom hade han närmat sig Otto Hahn och Lise Meitner, som dock var bittra mot honom för hans tidigare patriotism och gasexperimenterande. Max Planck gjorde ett förtvivlat försök att rädda sin vän och kollega. Han sökte audiens hos Hitler för att får garantier för att judiska forskare skulle skonas från antisemitiska åtgärder. Planck beskrev senare det märkliga mötet. Hitler hade visat sig vara fullständigt rabiat i sitt judehat. I ett försök att till synes delvis hålla med om führerns galna åsikter försökte Planck lirka med honom:

“Det finns olika sorters judar, några kan vara mycket värdefulla för mänskligheten, andra värdelösa, bland de tidigare finns traditionella familjer med exemplarisk germansk kultur och sådana som inom det området har gjort stora insatser.” Hitler svarade: ”Det stämmer inte. En jude är en jude; alla judar klamrar sig fast vid varandra som blodiglar. Varhelst det finns en jude samlar sig andra judar, av varje upptänklig sort.”

Planck invände att det vore en form av självstympning om ”värdefulla” judar emigrerade från Tyskland och att det enbart skulle gynna fosterlandets fiender. Hitler började då svamla osammanhängande, fortare och fortare. Han slog sig på knäet med en ljudlig smäll och skrek omotiverat: ”Folk anklagar mig ibland för att lida av svaga nerver. Det är förtal. Jag har nerver av stål.”  Planck antog att führern fått någon form av sinnesförvirrat anfall och smög sig diskret ut ur rummet.

Lise Meitner var visserligen judinna, men till en början skyddade hennes österrikiska medborgarskap hennes från avskedande. Varför stannade hon kvar? Såg och upplevde hon inte antisemitismen och förtrycket omkring sig? Säkerligen, men vart skulle hon bege sig? En ensamstående judisk fysiker, som dessutom var kvinna, var inte välkommen överallt och universitetsinstitutionerna i England, Frankrike och USA hade redan fyllt med geniala, manliga flyktingar. Breven från hennes kära väninna Eva i Sverige hade blivit alltmer tunnsådda, hon hade gift sig och lämnat kärnforskningen bakom sig, numera arbetade Eva von Bahr Bergius på en folkhögskola och stödde sin neurotiske make. Visserligen var Lise Meitner välkommen till sin vän och fadersgestalt Niels Bohr i Köpenhamn, men även det var en osäker plats för en judinna. I Berlin hade hon sitt laboratorium och stöd av män som Planck, von Laue och Hahn. Hennes och Hahns forskning kring alfapartiklars verkan på beryllium, litium bor var spännande, framgångsrik och internationellt uppmärksammad. Lise Meitner isolerade sig från den alltmer hotande omgivningen och grävde ner sig i sitt arbete.

När nazisterna 1938 anslöt Österrike till sitt imperium blev Lise Meitners situation ohållbar, hon måste fly. Med vännernas hjälp tog hon sig illegalt till Holland och därifrån till Eva von Bahr Bergius i Sverige. Niels Bohr hade utverkat ett löfte från Manne Siegbahn att han skulle ta emot den världsberömda forskaren vid sitt nyöppnade forskningsinstitut för fysik i Stockholm. Men, hon togs inte emot med öppna armar. Siegbahn betraktade antagligen den skarpsinniga kvinnan som en farlig medtävlare, som dessutom hotade att ta eftertraktade fonder i anspråk. Hon fick sig anvisad en plats vid ett skrivbord, utan assistent och nödvändig laboratorieutrustning. Siegbahn intresserade sig varken för hennes lön eller välfärd.

Professorerna Oseen och Bohr, som var väl medvetna om Lises genialitet, försökte förgäves påverka den njugge Siegbahn och dessutom utverka stöd från Nobelkommittén för att garantera Meitner en vettig lön och det stöd hon behövde för sin forskning. Dessvärre gick det mycket trögt, trots att Lise kort efter sin ankomst till Sverige gjorde en upptäckt som för all framtid skulle förändra hela världen.

Kollegerna i Berlin höll kontakt med Lise Meitner. I all hemlighet och ofta i kod berättade de om sin forskning och sina framsteg. Efter fem månader i Sverige firade hon med sin systerson Otto Frisch, även han fysiker och verksam vid Bohrs institut i Köpenhamn, jul hos Eva von Bahr och hennes make i Kungälv. Lise hade fått ett brev från Otto Hahn där han upphetsat berättat att då han bestrålat uran med neutroner hade ett annat grundämne – barium, bildats. Hur kom det sig? Hahn sökte förgäves efter ett svar, han kunde inte klara sig utan sin parhäst Lise Meitner.

Då Lise under julaftons morgon pulsade fram genom snön bredvid sin skidåkande systerson, kom hon på lösningen. Då den bombarderades med neutroner hade uranatomen, den tyngsta i det periodiska systemet, tagit till sig en neutron, som när en vattendroppe tar till sig mer vatten, och blivit så tung att den delar sig. Starkt sammanhållna krafter i uranets kärna hade ruckats och kommit ur balans. Atomkärnan, som dittills hade ansetts vara odelbar, delade sig!

Lise och hennes systerson satte sig på en kullfallen trädstam. De kunde samtliga formler utantill och började på en papperslapp göra beräkningar, som av allt att döma bevisade att atomen verkligen hade delats. Ursprunget till kärnkraften! Tillbaka i hotellet fortsatte de sina beräkningar, allt stämde. De hade funnit ursprunget till kränkraften! De ringde till Köpenhamn för att meddela Niels Bohr sin upptäckt, men han befann sig ute på Atlanten på väg till USA och nåddes inte omgående av den omskakande nyheten.

Då Bohr slutligen kom i hamn spred sig Meitners upptäckt som en löpeld inom forskarvärlden. Dessvärre hade Hahn och hans kollega Strassmann hunnit före med att publicera sina ofullständiga iakttagelser. För de oinvigda kom därför Hahn att framstå som den ursprunglige upptäckaren av atomklyvningen. Eftersom Meitner var judinna och därmed förbjuden att samarbeta med Hahn, kunde han i sin artikel inte nämna hennes namn. När Meitner och Frisch publicerade sin upptäckt utanför Tyskland och lyckades bevisa dess giltighet var det först några veckor efter det att Hahns insats hade kablats ut över världen.

Insåg Lise Meitner att hon funnit principen för utvecklandet av ett ohyggligt massförstörelsevapen? Antagligen, men det är inte helt säkert att hon klart insåg den möjligheten, i varje fall inte att den kunde förverkligas så pass snabbt. Vad som intresserat henne var lösningen på ett vetenskapligt problem som hon och Otto Hahn hade brottats med i åratal. Då den framstående fysikern Leó Szilárd den 16:e juli 1938 sökte upp Einstein i hans fritidshus på Long Island utanför New York och berättade att Meitners upptäckt var förutsättningen för framställandet av en atombomb utbrast Einstein: ”Det här har jag aldrig reflekterat över.”

Den ungerskfödde juden Leó Szilárd hade som tysk medborgare tvingats i exil 1933, samma år som han tillsammans med Enrico Fermi tagit ut patent på kärnreaktorn. Szilárd hade tidigt insett principen för och faran med atomklyvning, men inte funnit ut vilket grundämne som kunde användas. Då han nåddes av nyheten om Meitners och Hahns upptäckt blev han skräckslagen, kontaktade en mängd kollegor och undrade om det inte gick att hemlighålla resultaten. Han fick inget gehör. Sedan började han oroa sig för möjligheten att nazisterna skulle kunna tillverka en atombomb. Som jude hade Szilárd erfarenhet av deras hänsynslöshet och brutalitet – de skulle inte tveka att använda ett så fruktansvärt vapen. Majoriteten av de mest framträdande kärnfysikerna var ju trots allt tyskar och två av de främsta – Otto Hahn och Werner Heisenberg var fortfarande verksamma med forskning som stöddes av naziregimen.

Enligt Szilárd vore enda möjligheten att hejda nazisterna från att framställa en atombomb och använda den om de allierade förmådde samla så många framstående kärnfysiker som med deras hjälp hinna före nazisterna med tillverkningen av en bomb. Scilárd lyckades få stöd från flera av de främsta kärnfysikerna för sin idé att få och fick USAs regering att satsa stora resurser på framställningen av en atombomb. Bland Szilárds supportrar fanns de skarpaste kärnfysikerna av alla – Albert Einstein och Niels Bohr. Einstein deltog aldrig aktivt i bombframställningen, men Bohr som var jude och tvingats fly från Danmark gjorde det. Lise Meitner blev tillfrågad, men vägrade delta i ett projekt som innebar att atomkraften användes för krigiska ändamål.

Nästan alla Lise Meitners manliga kollegor fick motta nobelpris. Själv nominerades hon 15 gånger, av olika ytterst meriterade kärnfysiker. Från 1929 nominerade Max Planck henne varje år och han följdes av Niels Bohr och Albert Einstein. Lise Meitner brukade kalla Planck och Bohr för sina ”två underbara pappor”. 1945 bestämde Nobelkommittén att tilldela Otto Hahn nobelpriset för upptäckten av atomfissionen. En orättvisa mot Lise Meitner som varit den som egentligen löste problemet, efter många års intensivt samarbete med Hahn, med vilken hon nu inte ens fick dela berömmelsen.

Varför blev det så? Uppenbarligen låg bland andra Manne Siegbahn bakom orättvisan. Han var väl medveten om att han betett sig småaktigt och orättvist mot Meitner. Ett nobelpris skulle ställa hans beteende i än värre dager. Dessutom, ett nobelpris till Meitner kunde innebära att hon krävde större fonder från den kaka han ville ha för sig själv. Protokoll från Kungliga Vetenskapsakademin visar att de tidigare nobelpristagarna Manne Siegbahn och The Svedberg förringade Meitners insats – hon hade ju trots allt inte varit närvarande då Hahn och hans medhjälpare lyckats skapa barium från uran. Att Hahn inte kunde förklara processen och att Meitner inte var närvarande eftersom hon tvingats fly från Tyskland, nämndes inte i sammanhanget.

Hon visade det inte utåt, men Lise Meitner blev sårad av att enbart Otto Hahn tilldelades nobelpriset och kunde sola sig i den internationella äran för deras gemensamma upptäckt. Hon skrev till sin vän Eva:

Jag tycker att det är sårande att Hahn inte i en enda intervju nämner vårt 30-åriga samarbete. Hans motiv är minst sagt komplicerade. Han är övertygad om att Tyskland behandlas orättvist, ännu mera så genom att trycka bort det förflutna. Hans enda tanke är att tala för Tyskland. Och jag är en del av hans bortträngda förflutna.

Då Per Albin Hansson hastigt avled 1946 efterträddes han som statsminister av Tage Erlander, som studerat i Lund och var god vän med Torsten Gustavsson, fysikprofessor i Lund och mycket uppskattad av Niels Bohr. Professor Gustavsson uppmärksammade Erlander på den behandling Lise Meitner fått utstå, snart hade hon fått en professur vid Kungliga Tekniska Högskolan, eget laboratorium och två assistenter, 1949 blev hon också svensk medborgare. När Sveriges första kärnreaktor uppfördes trettio meter under jorden bredvid Tekniska Högskolan i Stockholms centrum bistod hon som vetenskaplig expert dess projektledare, Sigvard Eklund, som senare blev generaldirektör för IAEA, det internationella atomenergiorganet. 

1960 flyttade Lise till Cambridge där hon hade tillgång till laboratorium och uppskattande kollegor. I England var hon en betydligt större celebritet än i Sverige. Hon dog 1966 och begravdes i Hampshire bredvid sin älsklingsbror Walter, som liksom henne varit kemist. Han dog till hennes stora sorg och förtvivlan två år före henne. På hennes gravsten lät systersonen Otto Frisch skriva: ”Lise Meitner, en fysiker som aldrig förlorade sin mänsklighet”.

Lise Meitners liv blev som en sinnebild för ett sekel präglat av kvinnoförtryck, antisemitism, krig, akademisk högfärd, manschauvinism och kärnvapenhot, plågor som samtliga drabbade henne hårt. Samtidigt levde hon mitt i och bidrog till det stora vetenskapliga äventyr som har förvandlat vårt liv och tänkande. En mycket speciell kvinna.

Enrico Fermi och Leó Szilárd konstruerade tillsammans med ett team vetenskapsmän en kärnreaktor i ett bergrum under två fotbollsplaner vid University of Chicago. Reaktorn bestod av 45 000 grafitblock, vägde 360 ton och fungerade som moderator, det vill säga att den bromsade hastigheten hos neutroner som skickades mot den från 5,4 ton uranmetall och 45 ton uranoxid. I enlighet med Meitners upptäckt av atomfissionen åstadkoms en ”självunderhållande nukleär kedjereaktion” och därmed möjliggjordes framställningen av en atombomb. Leó Szilárd berättade vad som hänt under eftermiddagen den andra december 1942:  

Allt vi behövde göra var att luta oss tillbaka, slå till en strömbrytare och betrakta en TV-tubs skärm. Om ljusblixtar dök upp på skärmen innebar det att frigörelsen av atomenergi skulle ske under vår livstid. Vi slog på strömmen, såg blixtarna – vi iakttog dem under ungefär fem minuter – sedan slog vi av allting och gick hem. Den natten visste jag att världen skulle få problem.

Processen var onekligen något mer komplicerad och deltagarna i experimentet gick inte hem då experimentet avslutats klockan var fyra på eftermiddagen, utan firade först triumfen med Chiantivin som de drack ur pappersmuggar.

Demonen var lössläppt och finns kvar hos oss. Det fasaväckande hotet om en kärnvapenkatastrof består. Läs Peter Glas detaljerade och nyktra redogörelse Först blir det alldeles vitt.

Cornwell, John (2004) Hitler´s Scientists: Science, War and the Devil´s Pact. London: Penguin Books. Elon, Amos (2004) The Pity of it All: A Portrait of Jews in Germany, 1743 – 1933. London: Penguin Books. Friedrich, Otto (1986) Before the Deluge: A portrait of Berlin in the 1920s. New York: Fromm International Publishing Company. Glas, Peter (2013) Först blir det alldeles vitt: En bok om atombomben. Lund: Bakhåll. Hedqvist, Hedvig (2012) Kärlek och kärnfysik: Lise Meitner, Eva von Bahr och en vänskap som förändrade världen. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Heisenberg, Werner (1971) Physics and Beyond. New York: Harper and Row. Lagercrantz, Caroline (2000) “Den nya kvinnan”, i Populär Historia, nr. 7.  Lundius, Jan (2009) Kommer strax in på spår fyra. Lund: Bakhåll. Wilson, Peter H. (2009) Europe´s Tragedy: A History of the Thirty Years War. London: Allen Lane.

Last night it was the full moon in Rome. I saw the moon's disk through our windows, its almost blinding glow made the trees´ slender trunks cast pitch black, sharp-cut shadows over the white ground. Some people find the moon's cool glow scary. My father's best friend, the Hungarian Miklós Fót, suffered from moon phobia. My mother once told me how she as a young and newly betrothed nurse walked through a nocturnal small town in company with my father and his friend. The moon was close to earth, and when my mother exclaimed that its light was romantic the already worried Miklós turned pale, stopped dead and then fled from the scene, probably home behind drawn curtains in his apartment.

It is perhaps not surprising that the earth's constant companion has been worshiped as a deity, more mysterious and distant than the warm, life-giving, and substantially more powerful sun. The moon's weaker light which reigns over the night makes its presence more discreet, more mysterious than the sun, which with its overwhelming light reveals more than it conceals. The moon exposes its pale, mottled face when most of us are asleep and it is thus esteemed by predators and people with bad intentions. The moon is companion and beacon of dark forces.

Like the sun, the moon's regular habits reign over time. The white celestial body even seems to influence women's bodies. The moon's cycle that roughly covers 29.5 days and nights controls our months and seems to be linked to the menstrual cycle, which generally comprises 28 days and nights. Since it is non-pregnant, but yet fertile, women who menstruate the moon has become a symbol for both fertility and virginity and it is also believed to affect the vegetation.

The moon's varied nature, its pallor, apparent power over growth, water and women, has made people believe that it can also exert influence on our thinking. In several communities the moon has been connected with mental disorders, especially recurring anxiety attacks affecting bipolar and schizophrenic individuals, as well as the seizures of epileptics, a reason for the English designation of “crazy” people as lunatics. The moon shines over nomads´ trails crossing steppes, savannas and tundra, above ships on vast oceans and although twelve persons have walked on its surface, the moon does not cease to be a mysterious presence in our lives. Far from all of its secrets have been revealed.

In the northern realms, with sparse population, vast expanses of snow, long endless nights and dark oceans the firmament seems to be close to earth. Cloudless nights allow us to peer into cosmos´ infinity; intense stellar twinkling, the Milky Way´s white, flaming thoroughfare, and the scarred disc of the pale moon. In the north people are familiar with the lights of heaven, they navigate by them, and with trepidation they perceive their influence.

Between Russia and the Karelian Republic lays an inland sea, the White Sea, which like the Baltic Sea has brackish water. Seas that both unite and divide people. Around the White Sea live Finns, Karelians, Sami, Russians and Nenets, people who during millennia have divided and mixed their culture, religion and worldviews. Since ancient times, people have travelled across the White Sea. Along its shores and on its islands we find traces of beliefs that have long since been forgotten, notions shared by people thousands of years before Christ.

On the island of Bolshoi Zavatskty we find, for example, thirteen remarkable stone labyrinths and no less than 850 small pyramid-shaped piles of boulders. The mazes are concentrated to the western part, while most rock formations are found in the west. The labyrinths are by locals called Vavilons - Babylonians, but no one knows who made them, or for what purpose. There is a lot of speculation about these strange stone formations, not the least that they could be remnants of the lost Atlantis, but the most prevalent theory is that the labyrinths once were associated with rites connected with the shamans´, or deceased peoples´, travels to "the other side". The Zavatsky Island would then have been sacred ground, a border line between our world and the other world, something that brings us to the eastern shores of the White Sea, the Karelians´ realm,  which stretches from the Arctic Circle down to Lake Ladoga, in the west it borders the country of their relatives –the Finnish people.

Until the 1500s, rune songs were sung in Finland and Karelia. They were ballads with a historical and religious content; epic descriptions of the exploits of legendary heroes, love songs and spells. The State supported Reformation was opposed to non-Christian traditions, the Sami religion was persecuted and Finnish rune songs banned. In remote areas, however, these songs lived on.

The medical doctor Elias Lönnrot (1802 - 1884) became during his travels in remote areas fascinated by the rune songs, sung in Finnish and Karelian. He recorded the oral poems and compiled them into an exciting epic, which he called Kalevala. While Russian folklorists on the southern and eastern shores of the White Sea collected Byliny tales, Russian epics about heroes and their demonic adversaries. Like the Finnish Kalevala has inspired writers, musicians and painters, Byliny did the same for their Russian counterparts.

The central theme of Kalevala is a power struggle between the dark Pohjola and the bright Kalevala. The stories may be understood against the background of the harsh life in the White Sea area. The tales often deal with mighty men trying to find rune songs that may help them to master skills like boatbuilding or forging, or influence other persons. Most skilled of all blacksmiths was Ilmarinen, who once crafted the sky without traces of either nails or hammers. Wiser than all living beings was Ilmarinen's friend and confidant - Väinämöinen. The friends, however, were not so triumphant in love.

Pohjola was home of eternal cold and wickedness. In this kingdom the World Tree found its roots, while its crown extended all the way up to Pohjantähti, the North Star. In Pohjola lived the powerful witch Louhi, Pohja´s Housekeeper, who was a shapeshifter and in her service had a vast horde of demons. She lived in the depths of Pohjola, in her Copper Mountain behind heavy, wrought-iron gates.

Like other men in the Kalevala, Väinämöinen and Ilmarinen were obsessed by their desire for a woman to share their lives with. The most beautiful women were to be found beyond the sea, in Pohjola´s misty cold. When a young woman who had been coveted by Väinämöinen killed herself, the old wizard went off to Pohojola to find a willing bride. On his way to the north Väinämöinen was mortally wounded and taken prisoner by the evil Louhi. In order to cure and relieve Väinämöinen, Louhi demanded that his friend Ilmarinen forged a sampo for her, as a reward the blacksmith would be given her daughter as wife – Pohja´s Maiden was the world's most beautiful woman. However, on his way home to Kalevala, Väinämöinen met Pohja´s Maiden and fell helplessly in love, though he kept this secret to Ilmarinen.

Like the Holy Grail the Sampo is an elusive object. It may described as a wealth producing mill, or cornucopia. The most important part of the Sampo was its lid, which might be interpreted as a symbol of the sky, arching over the fruitful earth. Without its lid the Sampo does not work properly. Obviously the object that Ilmarinen finally forged and bequeathed to Louhi was a kind of machine mirroring the generating power of nature.

Louhi delayed marrying her daughter to Ilmarinen and Väinämöinen took the opportunity to venture down into Tuonela, the reign of the dead, where he let himself be devoured by the mighty demon Antero Vipounen. In the giant´s stomach Väinämöinen forged iron and pained him until the demon agreed to teach him the coveted rune songs, which would enable Väinämöinen to build Kalevala´s best boat. After having learned these songs Väinämöinen forced the giant to throw him up.

With the boat he built, Väinämöinen sailed to Pohjola to woo Pohja´s Maiden, but the intimidating Louhi refused to give her stunning daughter to hoary Väinämöinen. After she had forced Ilmarinen to undergo a number of difficult, obviously impossible, trials she finally agreed that the master smith could marry Pohja´s Maiden.

When Ilmarinen´s beloved wife was murdered, he decided to join Väinämöinen on a venture to steal back the Sampo. Through his mighty rune singing Väinämöinen succeeded  in anesthetizing Pohjola´s demonic inhabitants and the two cronies sailed away across the sea with the Sampo onboard. However, Luohi woke up and attacked the Sampo thieves in the shape of a huge bird of prey. They managed to wound her, but the Sampo was lost, sinking into the sea. 

Väinämöinen could by Kalevala´s beaches salvage some remnants of the Sampo, but the lid was lost and Ilmarinen was not able to recreate the magical object. Enraged, Luohi stole and hid the sun and moon in her deep cave. Ilmarinen tried in vain to forge the heavenly bodies, but without light and heat they could not work.  However, Väinämöinen managed to break into Luohi´s lair and thorugh his incantations he was able to force the mighty Pohoja Mistress to return heaven´s lights.

Kalevala tells about hands-on artists. Inventors and poets who were constantly on the lookout for, and fighting for something that lied beyond their everyday lives.

It is tempting to associate the Kalevala stories with the White Sea archipelago. Zavatsky is one of island constituting the Solovetsky archipelago. Zavatsky has with its enigmatic rock structures been interpreted as a juncture between two worlds and the island might thus be regarded as an important part of the Kalevala realm, where a meeting point between earth and heaven was assumed to be somewhere beyond the sea and where you could enter Pohjola or Tuonela, the chilly shadow world of the deceased, resembling the Hades of ancient Greeks.

Actually, the southern part of the White Sea is not so chilly as the gloomy Pohjola and Tuonela. The sea lies just below the Arctic Circle and like the Northern parts of Scandinavia there are beyond its beaches and on its islands vast forests and swamps, lush flower meadows, lakes and granite cliffs. There are also plenty of mosquitoes and the summer nights are bright. Sometimes the temperature is more 20 ºC and it is possible to swim along the ocean's sandy beaches, though the winters are harsh and grim. During thousands of years the population on the islands and around the lake, called pomory, maritime people, by the Russians, have sustained themselves lived through fishing and kelp harvesting.

Kelp was used as a fertilizer, food for humans and fodder for animals. Nowadays. kelp is converted into pharmaceutical products, candy (as a substitute for gelatine), ice cream, pastries and especially iodine, which prevents goitre, but also it is also used in disinfectants, photographic film, halogen lamps and much more. However, not only industry and piety have characterized the Solvetsky Islands, evil and death have also had an abode there.

Behind the walls of grey stone blocks, with pointed, defensive towers, the great Solvetsky monastery rises its dazzling white walls, crowned with black onion domes. In 1436, the parents of the pious monk Zosimas died and he decided to withdraw from the world to live as a hermit on the secluded Solvetsky Island. Zosimas was soon joined by a small group of like-minded monks. A monastery soon grew up around the venerated Zosimas and after only twenty years it became the richest abbey in the entire Novgorod Republic.

The Novgorod Republic subsisted between the year 1010 and 1478, ranging from the Arctic Ocean in the north, the Baltic Sea in the west, and all the way to the Ural Mountains in the east. Through its trade with the German Hanseatic League, Novgorod had become a wealthy and powerful city. It traded furs, salt, dried fish, iron ore, walrus tusks and pearls to Germans, Danes and Swedes, products that often originated in the White Sea.

The Solvetsky monastery is surrounded by strong walls due to the fact that Karelia was a disputed region, where religious and economic interests caused fierce clashes between Swedes and Novgorodians. In the east, Karelians were Christianized by Russian Orthodox missionaries, while Swedish Catholics preached their faith in the western parts. Proselytizing zealots were protected by different warlords. Through the so-called treaty of Nöteborg in 1323, Karelia was finally divided between the Kingdom of Sweden and the Novgorod Republic. Nevertheless, conflicts between the two nations flared up periodically.

In 1571, the Swedes attacked the Solvetsky monastery, which after repeated attacks surrendered in 1579. In 1595, the Swedes pulled out from Solovky where the walls had been reinforced. The monastery remained one of the richest and most revered religious communities in Russia. During the late 1800s, 24,000 pilgrims came every year to the remote Solovky Island, which could only be reached after a more than two-hour long boat ride.

In 1923, the Solvetsky monastery was annexed by OGPU, the Joint State Political Directorate and turned it into a prison administered by SLON, Northern Camps of Special Purpose. Political prisoners were shipped to the isolated island accused for offending the Bolshevik state. They were "intellectual" criminals, members of political groupings that had been averse to the Bolsheviks, or "religious fanatics", i.e. devout individuals who had refused to renounce their religious faith and submit to the omnipotence of Soviet rule.

Between 1923 and 1939, the Bolshevik state apparatus sent an estimated 80 000 prisoners to Solovky, half of them came back alive, the others had been shot or perished through malnutrition, cold, torture and diseases. Solovky was the Soviet Union's first labour camp and became a model for the entire Gulag system, or in Solzhenitsyn´s words, the Mother of Gulag. This was mainly due to one of the prisoners - Aronovich Naftaly Frenkel, who originally came from Haifa in what was then Palestine. Frenkel had been arrested for "illegal border trade" and sentenced to ten years in Solovky. He observed the mismanagement and bad administration and suggested to the commandant, who curiously enough was named Eichmans, that he would allow the prisoners to work, instead of being locked up. Frenkel also recommended that the prisoners' rations ought to be calculated according to the amount and effectiveness of the work they had performed.

Naftaly Frenkel was pardoned, promoted to gaoler and later commandant of the entire Solovky lager. He then became one of the managers of the notorious slave labour on the White Sea Canal, which connected the Baltic Sea with the White Sea. It was excavated between 1931 and 1933 by more than 100,000 slave labourers, under brutal and primitive conditions which cost the lives of a fifth of the work force. Frenkel is seen on the far right of the picture below.

The Solovky Island was a perfect place for a labour camp. Chances for a successful escape were minimal and thus there was no need barbed wire. The island was covered with spruce and logging, as well as the harvesting and processing of seaweed, became the prisoners' main task, in addition – the algae could be eaten. Punishment and torture were facilitated by nature and climate – in summertime prisoners could be stripped, tied to tree trunks and merciless exposed to mosquitoes and other insects. The cold inspired incarceration in unheated stone chambers, where it could be less than 30 °C below zero, or headstrong prisoners were forced to wander naked back and forth in the deep snow.

Over the island's highest point rose Sekirka´s steeple, crowned by a lighthouse. The shrine of Sekirka had been built to provide a place for quiet meditation, but after the monks had been expelled, small solitary cells had been built within the interior. Here prisoners were locked up and forced to await what often would be their execution.

A fifth of Solovky Island´s inmates were women. They slept separated from the men, but were treated just as brutally as they. For example, a group of rebellious women were removed to a deserted island where they were left to die from cold and starvation.

In early 1934, the saintly Pavel Florensky arrived in Solovky, sentenced to ten years' hard labour for violating Article 54 of Stalin's criminal code, clauses ten and eleven: "agitation against the Soviet system" and "publication of propaganda material directed against the Soviet system." The verdict was based on book by Florensky that through various mathematical models presented a "geometric interpretation" of Einstein's Theory of General Relativity. He had speculated whether a geometric representation of imaginary numbers, predicted by a strict application of the theory of relativity on a body moving faster than light, could be used as to model the geometry of the Kingdom of God.

To me this appears as incomprehensible, but for the Stalinists it was enough to sentence Florensky to a painful disappearance. The harsh verdict was certainly due to the fact that Florensky was no ordinary scatter-brained maniac, but a highly respected scientist. Lev Trotsky had entrusted him with participation in the drafting of a national plan for electrification of the Soviet Union. Before sentencing Florensky the court had offered him to exile to Paris, together with his family, but he refused on the grounds that an acceptance of the terms would mean that he denied his Christian faith and was forced to renounce his actions. Instead Florensky pleaded guilty to all charges, declaring he was ready to sacrifice himself if he thus could avoid to unjustly accuse others.

When he arrived at Solovkij, Florensky was subjected to the same degrading treatment as other newly arrived prisoners; starvation food, sleep in unheated, common rooms, hard forest work and often unjustified punishments, all intended to break the prisoners and make them docile. Eventually he was transferred to a "laboratory" where Florensky and a few colleagues busied themselves with trying to find the best method for extracting iodine from kelp.

Florensky had since his childhood been keenly interested in the creation of electrical current from both static and dynamic processes. While on the Solovky Island, he carried out comprehensive studies of wave -, wind - and solar power. He was a dedicated explorer of all kind of natural phenomena, especially interested in the permafrost and ice´s ability to preserve organic material. Florensky also speculated about the beauty of ice and snow flakes, their ephemeral nature and the processes that created their geometric patterns.

Florensky was a scientist, an engineer, a mathematician and an aesthete, with a lively interest in art and music, constantly in search of the structure of divine creation. Above all, Florensky was a mystic who marvelled at the beauty of the Solvetsky archipelago and like others before him Florensky assumed he sensed a spiritual presence at the Solovky Island. Florensky´s apparent docility and dedication to his work convinced the lager authorities that they could allow him and a fellow prisoner to occasionally move outside the camp, to conduct field studies, or even lecture for various government agencies.

Florensky's refusal to abandon his Christian faith irritated the authorities. When they found that the content of his religiously coloured letters home had been disclosed outside the family circle and furthermore that his conversations with fellow prisoners had a "detrimental impact",  Florensky was forbidden to write anything and eventually confined to the absolute silence of Sekirka´s isolation cells.

In 1937, Florensky was transferred to Leningrad where he during a secret trial was sentenced to death on December 8 and boarded a train with 500 other political prisoners. They arrived at an unknown destination, where all of them were executed. This was not known until 1998, previously Florensky's family had been told that he died of illness.

When I read about Florensky I was reminded of the Swedish scientist and mystic Emanuel Swedenborg (1668-1772). Like Florensky, Swedenborg was a mathematician fascinated by geometry, he was engaged with chemical experiments and an international authority on metallurgy. Swedenborg gradually became more and more engaged in religious speculations and pursued a theory able to explain the relationship between spirit and matter. His first attempt in this direction was the book de Infinito, About Infinity, in which he explained how the finite is related to the infinite and the body to the soul.

Like many contemporary philosophers, Swedenborg searched in the human anatomy for a nexus between soul and body. In 1744, he suffered a profound spiritual crisis and became a changed man, who nevertheless continued to believe that the spiritual realm and daily life were interconnected. Through his concept of correspondences Swedenborg claimed that he had solved the riddle of the linkage between the spirit world and everyday life. In one impressive book after another Swedenborg described his experiences and observations in the spiritual realm and applied his insights to our daily existing.

Florensky was also a practical man; engineer, chemist and mathematician.Just like the Swedish mystic he assumed that a logical, mechanical worldview was inadequate and sought a relationship between nature (matter), the spiritual, and the Kingdom of Heaven. With the help of mathematics Florensky tried to unite spiritual and scientific approaches. His studies took him beyond "the physical limitations of knowledge," and he began socializing with "spiritually inspired" musicians, artists and writers, not least Andrei Bely, the son of his mathematics professor.

In his poems and novels Bely had tried to combine music and literature, as well as eastern and western philosophy and spirituality. In his puzzling novel Petersburg, Bely lets an unfortunate and ridiculously posturing loser wander around in a fairly hysterical, humid and foggy Skt. Petersburg, just before the Revolution of 1905. The confused, young man, who is a victim of diverse influences and sometimes appears to confuse himself with the city he lives in, has by the revolutionaries been instructed to kill his own father.

Like Bely, Florensky was plagued by the decay he found around himself. For him sin was tantamount to a denial of the spiritual dimension, a delusion based on our pride, our self-centred clinging to the notion that man is the measure of everything. It's easy to waste a lifetime without a serious thought on God and the gifts He bestows upon us. To live in earnest you had to recognize that "I do not know" and be engaged in a continuous quest for God. Something that meant you must use science and studies to better appreciate how the divine manifests itself in our everyday life. Just as we strive for a woman's love, the scientist and a monk thirst for Sophia, the Divine Wisdom.

After having declined a university appointment as mathematician, Florensky turned to theology and was eventually ordained as a priest. "The all too-brilliant-successes of analysis have turned the mathematicians´ heads and they´ve got carried away." Florensky wanted to combine science, art and faith, mirroring God's mysterious Trinity – The Father, The Son and The Holy Spirit - united by Love. For Florensky this meant that he continued his scientific research, got married and had children with the woman he loved, while he served as a priest and immersed himself in the study of Russian icons and folk poetry. His colleagues at government laboratories and offices where amazed when he showed up wearing his clerical robes, especially within an increasingly tougher atheistic environment created by the Bolshevik regime.

In the image below, painted by the "spiritually inspired” artist Mikhail Nesterov, we see the priestly robed Florensky engaged in conversation with his friend Sergei Bulgakov, who was professor of economics, but later left his university career and, like Florensky, was ordained orthodox priest. Bulgakov was exiled in 1923 and then served as a professor at the emigre Russian theological institution in Paris.

When Bulgakov heard the news about Florensky's death he paid homage to his late friend by calling him a saint and writing that if anyone wanted to understand Florensky it was enough to contemplate "St. Andrej Rublev´s" icon The Old Testament Trinity, which in its perfection demonstrated what Florensky wanted to achieve - a perfect harmony between science, art and faith in God, realized in a blaze of other-worldly perfection.

It was art that made me write this blog. About a week ago I saw here in Rome Riccardo Arena´s exhibition Vavilon. Riccardo is a companion of Astrid, one of my oldest daughter's friends in Prague. I had met them a month before they returned to Rome for the premier of the exhibition. Then we had talked about art and mysticism, so for me it was especially interesting when Riccardo explained what had inspired his artwork and that was how I learned about Florensky and the spiritual geography of the Solvetsky archipelago.

Riccardo visited the archipelago in 2013 and has since studied Russian culture and especially cosmism, a kind of natural philosophy that sought to reconcile religion and science. Cosmism inspired a multitude of artists and writers, several of whom enthusiastic supporters of the Bolshevik October Revolution and the artistic movement that came to be called Proletkult. Artists with prominent figures such as Vladimir Mayakovsky and Kazimir Malevich wanted to create a completely new, dynamic aesthetics based on the industrial modernization of Russia's backward agricultural society. They intended to inspire a rejuvenating awareness, even fashioning “a new humankind”.

The concept cosmism had been created by Nikolai Fyodorov (1828-1903) who advocated that people would be completely changed through scientific methods, which among other things would lead to human immortality and a revival of the dead, a predecessor to what is now called cloning. Fyodorov advocated the application of religious thought in the scientific sphere. Cosmistic notions inspired Florenskij to imagine that along with the biosphere, the mass of all living organisms, there could also be a noosphere, which included all human knowledge that had been stored there for millennia. The concept was introduced by the mineralogist Vladimir Vernadsky (1863-1945) who declared that the noosphere (from the Greek νοῦς, mind and σφαῖρα sphere) was the third stage of the planet Tellus´s development after the emergence of the geosphere, consisting of inanimate matter and the biosphere, which is made up of the sum of biological life. The noosphere will eventually change everything and there are many who now equate the noosphere with cyberspace, which is in the process of changing the entire human existence.

While we walked through his exhibition Riccardo showed me a picture of a black sea, next to a similarly black canvas on which he with white text had written the names of the 23 lunar "seas". While we watched them Riccardo pointed out that even the moon's craters have different names, one of them is named after Florensky and another after Tsiolkovsky, who was also a cosmist. Nearby the canvas with the names of the moon seas was a stand-alone display on which a double glass presented lunar imagery together with the Gokstad Viking ship at Oslo´s Viking Ship Museum, Scandinavian ship barrows, other fusiformed objects, and a picture of Tsiolkovsky in his laboratory. Riccardo explained that the spindle-shaped so-called fusiform is common to several sea animals, neurons and cells, and that it was an important inspiration to Konstantin Tsiolkovsky (1857-1935) when he in his home built the world's first wind tunnel to explore aerodynamic laws and speculate about how future space crafts could be developed.

In 1903, Tsiolkovsky published his book Exploration of Outer Space by Means of Rocket Devices. It was the first scientific treatise dealing with the possibility of space flight. He introduced the idea of multistaged rockets, fuelled by liquid oxygen or liquid hydrogen. Tsiolkovsky was inspired by the development of grenades in the war industry, but it seems that his main inspiration was zeppelins and Jules Verne's novels, especially Robur-le-Conquerant, Robur the Conqueror, from 1886.

Already in 1852,  the Frenchman Henri Giffard had designed a steam-powered, fusiformed balloon, but it was not able to fly against the wind, and when he in 1878 constructed a larger airship, equipped with a more powerful machine, it exploded in the air and it was not until 1900 that Ferdinand von Zeppelin was able to fly with an airship with a nearly identical shape as Giffard´s dirigible.

However, these vehicles were lighter than air. Jules Verne had in his novel a scene when a balloonist conference is interrupted by an engineer named Robur, who declares that "heavier than air" flying apparatuses are the future. In the novel, Robur´s airship is fusiformed and driven by propellers (“battery-powered, multirotor gyrodynes”), while Tsiolkovsky concluded that the only way to operate a flying vehicle heavier than air would be through liquid- or gas fuelled jet engines, working in the opposite direction to the vessel´s movement.

Tsiolkovsky´s cosmism was expressed through his belief that the colonization of space could be considered as a development of the noosphere and would eventually lead to the perfection of humanity, which end result would be immortality and a carefree existence. Later developers of the Russian rocket and space programme were inspired by Tsiolkovsky´s discoveries and many of them let themselves be enthused by his passion for using technology to improve the human constitution and possibilities to create a socialist utopia.

In his artwork, Riccardo Arena points to similarities between Tsiolkovsky´s rockets and the likewise fusilformed Viking ships. I came to think of whaling boats, which had the same shape in order to be equally able to move forward and backward. The vessels of Kalevala that sailed on the White Sea were also fusishaped.

The same form is linked to life and can be likened to the vagina. It can also be seen in Christian art as mandorlas, fish shaped aureoles which surround depictions of God, Christ or the Virgin Mary. A motif very common on icons.

In vodún I have come across so-called "thunder stones", which are said to provide strength to believers. Voodooists have told me that such stones can be picked up where lightning has struck and they put them on their altars, in bowls with oil. If you anoint yourself with this magically enhanced oil it is said to have a rejuvenating effect on your skin.

Central among his objects, Riccardo had placed a white structure within a circle of charcoal. It had been inspired by the bow of the Gokstad ship and the Monument to the Conquerors of Space outside Moscow´s cosmonaut museum. That Riccardo´s sculpture was placed within a circle of charcoal might be regarded as an evocation of the Solvetsky islands; to their reputation for spirituality, a nexus between different worlds, the base for the Tree of the World, and not the least their sad notoriety as the site for the Soviet Union´s first labour camps, where forests were felled, people murdered and trees burned to charcoal.

Riccardo´s exhibition also deals with the first cosmonauts and Soviet efforts to reach the moon. Beside the black canvas with the 23 names of lunar seas is a row with 23 points at varying heights. It symbolizes the notes that two Italian radio amateurs, the brothers Achille and Giovanni Judica Cordiglia, registered in 1960. When their mother, who was a pianist, heard the sequence of sounds she at once recognized the introduction to Modest Mussorgsky's opera Boris Godunov and the brothers soon realized that it was a code by which space stations in various parts of the Soviet Union announced that they were interconnected, just before a rocket launch could take place. The signals from each of the 23 stations created the introduction to Mussorgsky´s opera. When the brothers recognized the melody through their eavesdropping equipment they knew that a Soviet rocket launch would take place and they could then follow the spacecraft's journey around the Earth and record the sounds that came from it.

In this way they succeeded, as the only private persons outside the Soviet Union, to record unique and sometimes horrifying messages. For example, the brothers recorded the sounds of a manned craft coming off course and disappearing in May 1960. In November the same year they heard cries for help from a vessel that also disappeared from its orbit around the Earth. In February 1961, they heard a cosmonaut choking to death in his space capsule. In May 1961, a month after Gagarin's successful orbit around the Earth, they caught the cry for help from a space capsule that had lost control and in October the same year the same thing happened again. In November 1963, they could hear how a female cosmonaut screamed: "I'm hot! I'm hot!" just before her capsule caught fire.

The authenticity of the brothers´ recordings has been questioned by the Russians, but after watching a well-made TV programme with the two brothers, I Pirati Dello Spazio, Space Pirates, I am inclined to believe that everything is true. Riccardo had at an unreachable wall of the museum, which was blocked by charcoal, pinned up two small photographs of two of the cosmonauts assumed to have burned up or disappeared into outer space, likewise, he had beyond the charcoal belt attached small photographs of space debris swirling around the earth.

As you can imagine, I was fascinated and inspired by Riccardo´s exhibition, in addition to being aesthetically pleasing it did through its unique and thought provoking imagery bring the viewer with it, deep into Russian and universal spirituality. Telling about humankind´s efforts to reach into the unknown and how such a quest is supported by religion, science and technology. You also encounter the moon's cold sterility and man´s incomprehensible cruelty, coupled with our ability to create art and beauty, while spinning strange myths, marvelling at nature's unknowable infinity. By Riccardo's works the Solvetsky islands are revealed as a link between different dimensions, combining nature, mysticism and human endeavours.

Andrews, James T. (2009) Red Cosmos: K. E. Tsiolkovskii, Grandfather of Soviet Rocketry. College Station: Texas: A & M University Press. Applebaum, Anne (2004) Gulag: A History of the Soviet Camps. London: Penguin Books. Bely, Andrei (2011) Petersburg. London: Penguin Classics. Lamm, Martin (2000) Emanuel Swedenborg: The Development of His Thought (Swedenborg Studies). West Chester, PA: Swedenborg Foundation Publishers. Lönnrot, Elias (2009) The Kalevala, translated by Keith Bosley. Oxford: Oxford University Press. Pentikäinen, Juha, Y. (1999) Kalevala Mythology. Expanded Edition. Bloomington: Indiana University Press. Pyman, Avril (2010) Pavel Florensky, a Quiet Genius: The Tragic and Extraordinary Life of Russia's Unknown da Vinci. New York/London: Continuum. Solzhenitsyn, Aleksandr (1997) The Gulag Archipelago, 1918-1956: An Experiment in Literary Investigation, I - II. New York: Westview Press. Stroud, Rick (2009) The Book of the Moon. London: Walker Books. Verne, Jules (2006) Robur the Conquerer. Baltimore: Wildside Press.

Pirati dello spazio is available on https://www.youtube.com/watch?v=b4shg_43w28

Igår kväll var det fullmåne i Rom. Jag såg månskivan från våra fönster, desss nästan bländande sken fick trädens slanka stammar att kasta becksvarta, skarpskurna skuggor over den vita marken. En del männsikor tycker månens kyliga sken är skrämmande. Min fars bäste vän, ungraren Miklós Fót, led av månfobi. Min mor har berättat hur hon som ung och nyförlovad promenerade genom ett nattligt Eksjö tillsammans med min far och hans vän. Månen låg nära jorden och då min mor sa att dess sken var romantiskt bleknade den redan oroade Miklós, tvärstannade och flydde sedan från platsen, antagligen för att med fördragna gardiner gömma sig i sitt rum.

Det är kanske inte så underligt att jordens ständige följeslagare har dyrkats som en gudom, mer mystisk och avlägsen än den värmande, livgivande och betydligt mäktigare solen. Att månens svagare ljus härskar över natten och gör dess närvaro diskretare, mer hemlighetsfull än solen, som med sitt ljus och sin värme avslöjar mer än den döljer. Månen visar sitt bleka, fläckiga ansikte då de flesta av oss sover och den uppskattas därför av rovdjur och folk med onda avsikter. Månen  är de mörka makternas sällskap och ledstjärna.

Likt solen härskar månens regelbundna vanor över tiden. Den vita himlakroppen tycks även ha makt över kvinnors kroppar. Månens cykel som grovt räknat omfattar 29,5 dagar styr våra månader och givetvis har den kopplats samman med menstruationscykeln, som i allmänhet omfattar 28 dagar. Eftersom icke gravida, men likväl fruktbara, kvinnor menstruerar har månen blivit en sinnebild för både fruktbarhet och jungfrulighet, den tros även påverka växtligheten.

Månens skiftande karaktär, dess blekhet, uppenbara makt över hav och kvinnor, har gjort att människor trott att den även kan utöva inverkan på vårt sätt att tänka. Inom flera samhällen har man till och med kopplat månen till vansinne, speciellt de återkommande desperationsanfall som drabbar bipolära och schizofrena personer, eller epileptiker, varav den engelska beteckningen lunatics på galna människor. Månen lyser över nomadernas vandringar, den vilar över stäpper, savanner och tundror, över skeppen på vida oceaner och även om tolv människor har gått på dess yta upphör månen inte att vara en mystisk närvaro i våra liv. Långtifrån alla dess hemligheter är avslöjade.

I nordanlanden, med dess glesa bebyggelse, snötäckta vidder, långa vinternätter och mörka hav tycks himlavalvet vara närmre jorden. Molnfria nätter låter oss blicka in i kosmos oändlighet; stjärnornas intensiva tindrande, vintergatans vitflammande stråk, månens bleka, ärrade skiva. I norr är människor välbekanta med himlens ljus, de navigerar efter dem, med bävan och gemenskap känner de deras inflytande.

Mellan Ryssland och den Karelska Republiken ligger ett innanhav, Vita Havet, som likt Östersjön har bräckt vatten och både förenar och skiljer folk. Kring Vita Havet lever finnar, kareler, samer, ryssar och nenetser, folk som under årtusenden delat och blandat sin kultur, religion och världsuppfattning. Sedan urminnes tider har folk färdats över Vita havet. Längs dess stränder och på dess öar finner vi spår av trosföreställningar som länge sedan förgätna människor hade tusentals år för Kristus.

På ön Bolshoi Zavatsktij finner vi exempelvis tretton märkliga stenlabyrinter och inte mindre än 850 små pyramidformade högar av stenblock. Samtliga labyrinter är koncentrerade till öns västra del, medan stenformationerna finns på dess västra. Labyrinterna kallas av lokalbefolkningen för vavilons – babylonier, men ingen vet vem som konstruerade dem, eller till vilket ändamål. Det finns en mängd spekulationer kring dessa märkliga stenformationer, inte minst att de skulle vara rester av Atlantis, men den vanligast förkommande teorin är att labyrinterna var förenade med riter i samband med shamanernas, eller de dödas, färder till ”den andra sidan”. Zavatskijön skulle då vara helig mark, en gränstrakt mellan vår värld och underjorden, något som för oss till Vita havets östra stränder som sköljer Karelen, karelernas hem som sträcker sig från polcirkeln ner till Ladogasjön och i väster gränsar till de besläktade finnarnas områden.

Ända fram till 1500-talet sjöngs de finska och karelska runosångerna, det var ballader med historiskt och religiöst innehåll, episka skildringar av sagohjältars bedrifter, kärlekssånger och trollformler. Den statsstödda reformation var avogt inställd till icke-kristna traditioner, samernas religion förföljdes och finnarnas runosånger förbjöds. I avlägsna områden levde de dock vidare.

Läkaren Elias Lönnrot (1802 – 1884) blev under sina resor fascinerad av runosångerna som i avlägsna områden sjöngs på finska och karelska. Han upptecknade de muntliga versberättelserna och sammanställde dem till ett spännande epos som han kallade Kalevala. Samtidigt samlade ryska folklorister in bylinor, ryska hjälteepos, vid Vita havets södra och östra stränder. Liksom Kalevala inspirerade finska författare och kompositörer, gjorde bylinorna samma tjänst för deras ryska motsvarigheter. Vita havets stränder och öar har haft stor betydelse för såväl det finska som det ryska nationsbygget.

Det centrala temat i Kalevala är maktkampen mellan det mörka Pohjola och det ljusa Kalevala. Dess berättelser kan ses mot bakgrund av det hårda livet vid Vita havets stränder. Historierna handlar ofta om hur en hjälte försöker finna runosånger som hjälper honom att behärska vissa färdigheter, som båtbygge eller smideskonst. Skickligast av alla smeder var Ilmarinen, som en gång smidde himlavalvet utan spår av vare sig spik eller hammarslag. Visast av alla levande varelser var Ilmarinens vän och förtrogne Väinämöinen. Vännerna hade dock ingen större framgång i kärlek.

Pohjola var den eviga köldens och ondskan hemvist. I dess rike hade Världsträdet sina rötter och dess krona sträckte sig upp till Pohjantähti, Polstjärnan. I Pohjola levde den mäktiga häxan Louhi, Pohjas Husfru,  som kunde ändra skepnad och till sin tjänst hade en väldig hord demoner. Hon bodde i djupet av Pohjola, i ett kopparberg bakom tunga, järnsmidda portar. 

Liksom andra män i Kalevala var Ilmarinen och Väinämöinen besatta av sitt begär efter en kvinna att dela livet med. De vackraste kvinnorna fanns bortom havet, i Pohjolas dimhöljda köld. Då en ung kvinna som varit åtrådd av Väinämöinen tagit livet av sig, gav sig den gamle trollkarlen av till Pohojola för att där söka en annan brud. På väg dit blir Väinämöinen dödligt sårad och därefter tillfångatagen av den ondskefulla Louhi. För att bota och befria Väinämöinen kräver Louhi att hans vän Ilmarinen smider en sampo år henne, som belöning skulle smeden få hennes dotter till maka - Pohjas Jungfru, världens vackraste kvinna. På väg hem till Kalevala mötte dock Väinämöinen Pohjas Jungfru och blev hjälplöst förälskad, fast han hemlighöll det för Ilmarinen.

Likt graalen och grottekvarnen är sampon ett svårfångat föremål. Den beskrivs som en slags lyckokvarn, eller ymnighetshorn, som producerar överflöd. Den viktigaste delen av sampon var dess lock, som kan tolkats som en symbol för himlavalvet, som välver sig över den fruktbara Jorden. Utan sitt lock fungerar inte sampon som den ska. Uppenbarligen var det föremål som Ilmarinen slutligen smidde och skänkte till Louhi en slags maskin som efterbildade skapelsens funktioner.

Louhi dröjde med att ge sin dotter till Ilmarinen och Väinämöinen passade då på att i Tuonela, Dödsriket, låta sig slukas av den väldige demonen Antero Vipounen. I jättens mage smidde han järn och plågarde demonen tills han gick med på att lära honom de åtrådda runosångerna som skulle göra det möjligt för Väinamöinen att bygga Kalevalas bästa båt. Efter att ha lärt sig runosångerna tvingade Väinämöinen jätten att spy upp honom.

Med båten han byggde med hjälp av sina sånger begav sig Väinämöinen till Pohjola för att fria till Pohjas Jungfru, men den mäktiga Louhi vägrade att ge den undersköna jungfrun till den åldrade Väinämöinen och efter det att hon tvingat Ilmarinen att genomgå ett antal svåra, uppenbarligen omöjliga, prövningar fick mästersmeden slutligen hennes tillstånd att gifta sig med Pohjas Jungfru.

Då Ilmarinen i ett senare skede förlorade sin hustru beslutade han sig för att tillsammans med Väinämöinen ta tillbaka sampon. Med sina runosånger lyckas Väinämöinen söva Pohjolas demoniska invånare och de två kumpanerna seglade med sampon ut på havet, men Luohi vaknade till liv och anföll dem i form av en väldig rovfågel. Hjältarna lyckades de såra henne, men sampon förlorades och sjönk i havet. 

Väinämöinen lyckades att vid Kalvalas stränder bärga rester av sampon, men det magiska locket förlorades och Ilmarinen förmådde inte återskapa det magiska föremålet. Den ursinniga Luohi stal elden från Kalvala och gömde sol och måne i sin grotta. Ilmarinen försökte förgäves smida himlakropparna, men utan ljus och värme fungerade de inte. Väinämöinen lyckades dock bryta sig in Luohis kopparberg och med sina besvärjelsesånger tvingade han den mäktiga Pohojafrun att lämna tillbaka himlens båda ljuskällor.

Kalevala handlar om praktiskt inriktade konstnärer, konstruktörer som ständigt är på jakt efter och kämpar om något som befinner sig bortom deras vardag.

Det är onekligen frestande att sätta Kalevalas berättelser i samband med Vita havets skärgård. Zavatskijön, är en del av denna övärld, som efter sin största ö kallas Solovetskij. Zavatskij har med sina stenformationer har tolkats som centrum för kontakten mellan två världar och kan därmed mycket väl betraktas som en viktig del av Kalevas värld där mötesplatsen mellan jord och himmel förmodades ligga någonstans bortom havet, där du kunde träda in i andra världar, som Pohjola eller Tuonela, Dödsriket, en kylig skuggvärld som påminner om grekernas Hades.

De södra delarna av det Vita havet är dock inte så kyligt dystra som Pohjola och Tuonela. Havet breder ut sig strax under polcirkeln och som i Norrland och Västerbotten finns det bortom dess stränder och på dess öar milsvida skogar och myrar, prunkande blomsterängar, gråstensklippor och sjöar. Där finns också gott om mygg och sommardagarna är långa. Ibland blir det över tjugo grader varmt och då går det att bada längs havets sandstränder, men vintrarna är hårda och bistra. Under årtusenden har befolkningen på öarna och kring sjön, som av ryssarna kallas pomors, strandbebyggare, levt av fiske och algfångst.

Alger användes som gödsel och föda till människor och foder till djur. Numera omvandlas de främst till läkemedel, godis (som ersättning för gelatin), glass, olika bakverk och inte minst jod, som motverkar struma, men också används i desinfektionsmedel, fotografisk film, halogenlampor och mycket annat. Men ondskan och döden har också haft sin hemvist på Solvetskijöarna.

Bakom murar av grå stenblock, med spetsiga hörntorn, reser det stora Solvetskijklostret sina bländvita murar, krönta med svarta lökkupoler. År 1436 dog munken Zosimas föräldrar och han beslöt sig då för att dra sig undan världen och leva som eremit med en liten grupp likasinnade munkar på ön Solvetskij, som redan före den kristna tiden hade betraktats som helig mark. Kring den fromme Zosimas växte snart ett kloster upp, som enbart efter ett tjugotal år hade förvandlats till det rikaste i hela det Novgorodska riket.

Den Novgorodska Republiken sträckte sig mellan tusentalet och mitten av fjortonhundratalet från Ishavet i norr, Östersjön i väst, bort till Uralbergen i öst. Novgorod hade genom handel med den tyska Hansan blivit en förmögen och mäktig stad. Till tyskar, danskar och svenskar såldes pälsverk, salt, torkad fisk, järnmalm, valrossbetar och pärlor, varav en hel del kom från Vita havet. 

Att Solvetskijklostret omgavs med starka murar berodde på att Karelen var ett omtvistat område där religion och ekonomiska intressen ledde till hårda sammandrabbningar mellan svenskar och novgoroder. I öster kristnades karelerna av rysk-ortodoxa ryssar, i väster av svenska katoliker. Båda grupper beskyddades av olika krigsherrar. Genom den så kallade Nöteborgstraktaten 1323 delades Karelen slutligen mellan Svea rike och Novgorod, fast strider blossade likväl upp med jämna mellanrum.

År 1571 anföll svenskarna Solovkijklostret, som efter upprepade attacker kapitulerade 1579.  År 1595 drog sig svenskarna bort från området och då hade kraftigare murar rests kring klostret, som fortfarande var ett av de rikaste och mest vördade i Ryssland. Under slutet av 1800-talet kom årligen 24 000 pilgrimer till den avlägsna Solovkijön, som enbart kunde nås efter en mer än två timmar lång båtfärd.

1923 annekterades Solovkijklostret av OGPU, Statens förenade politiska förvaltning och förvandlades till en anstalt administrerad av SLON, Nordliga läger av speciell betydelse. Till det isolerade klostret skeppades politiska fångar som förbrutit sig mot den bolsjevikiska staten, främst genom att vara ”oliktänkande”. Det rörde sig om ”intellektuella” förbrytare, som medlemmar av politiska grupperingar som varit avogt inställda till bolsjevikerna, eller ”religiösa fanatiker”, det vill säga fromma individer som vägrat förneka sin religiösa tro och underkasta sig sovjetstyrets allsmäktighet.

Mellan 1923 och 1939 sändes uppskattningsvis 80 000 fångar till Solovkij, hälften kom tillbaka, de andra hade arkebuserats eller gått under genom undernäring, köld, tortyr och sjukdomar. Solovkij var Sovjetunionens första arbetsläger och kom att bli modell för hela Gulag-systemet, eller som Solzjenitsyn skrev i sin av nattsvart ironi präglade Gulagarkipelagen, i vilken han beskriver helvetet i Solovkij: Gulags moder. Detta berodde främst på en av fångarna - Naftali Aronovich Frenkel, som ursprungligen kom från Haifa i det dåvarande Palestina, men som blivit miljonär genom att handla med virke längs Svarta Havet. Frenkel hade gripits för ”olaga gränshandel” och dömts till tio års vistelse i Solovkij. Han observerade misskötseln och den usla administrationen och föreslog kommendanten, som märkligt nog hette Eichmans, att man skulle låta fångarna arbeta, istället för att sitta inlåsta. Frenkel rekommenderade att fångarnas matransoner skulle beräknas i enlighet med hur mycket och effektivt arbete de utförde.

Naftali Frenkel blev efter kort tid benådad, befordrad till fångvaktare och sedermera kommendant för hela Solovkijlägret. Han blev sedan en av ledarna för det ökända slavarbetet på Vita havskanalen, som förband Östersjön med Vita havet. Den grävdes mellan 1931 och 1933 av mer än 100 000 slavarbetare, under ytterst brutala och primitiva förhållanden som ledde till att uppskattningsvis 25 000 av dem dog. På bilden ses Frenkel längst till höger.

Solovkijön var en perfekt plats för ett arbetsläger, eftersom flyktmöjligheterna var minimala behövdes ingen taggtråd. Ön var täckt av gran och skogsavverkning, samt skörd och behandling av alger, blev fångarnas huvuduppgift, dessutom kunde algerna ätas. Straff och tortyr underlättades genom natur och klimat – sommartid kunde fångar kläs av och surras fast vid träd exponerade för mygg och andra insekter. Kylan inspirerade till isolering i oeldade stenkammare, där det kunde bli mer än trettio grader kallt under nätterna, eller så tvingades halsstarriga fångar att nakna vandra fram och tillbaka över snön.

Över öns högsta punkt reste sig Sekirkas kyrktorn som kröntes av en fyr. Sekirkas helgedom byggdes för att utgöra en enskild plats för tyst meditation, men efter det att munkarna fördrivits inrättades isoleringsceller, där de instängda i tystnad och ensamhet väntade på att bli arkebuserade.

En femtedel av Solovkijöns interner var kvinnor, de sov skilda från männen, men behandlades lika brutalt som de. Exempelvis fördes en grupp upproriska kvinnor till en ö där de lämnades att dö av svält och kyla.

I början av1934 fördes den helgonlike Pavel Florenskij till Solovkij, dömd till tio års straffarbete för brott mot artikel 54 i Stalins strafflag, paragraferna tio och elva: "agitation mot det sovjetiska systemet" och "publicering av agitationsmaterial riktat mot det sovjetiska systemet”.  Orsaken sades vara att Florenskij i en bok genom olika matematiska modeller presenterat en ”geometrisk tolkning” av Einsteins relativitetsteori.  Han hade spekulerat om huruvida en geometrisk framställning av imaginära tal, förutsagda genom en strikt tillämpning av relativitetsteorin på en kropp som rör sig fortare än ljuset, skulle kunna användas som modell för geometrin hos Guds Rike.

För mig framstår det där som fullkomligt obegripligt, men för stalinisterna var det tillräckligt för att döma Florenskij till en plågsam undergång. Det hårda straffet berodde säkerligen på att Florenskij inte var någon vanlig virrhjärna, utan en högst respekterad vetenskapsman som av Lev Trotskij fått förtroendet att medverka vid utarbetandet av en riksomfattande plan för Sovjetunionens elektrifiering. Efter sin dom erbjöds Florenskij att med sin familj gå i exil till Paris, men han vägrade med motiveringen att ett accepterande av villkoren skulle innebära att han förnekade sin kristna tro och därmed även ansvaret för sina handlingar, istället erkände Florenskij sig skyldig till alla anklagelser och sa sig vara beredd att offra livet om han därmed undgick att orättvist anklaga andra.

Då han anlände till Solovkij utsattes Florenskij för samma nedbrytande behandling som andra nyanlända fångar; svältföda, sömn i oeldade, gemensamma lokaler, hårt skogsarbete och ofta omotiverade bestraffningar, allt för att göra fångarna mer fogliga. Sedan förflyttades han till ett ”laboratorium” där han tillsammans med ett par kollegor sysselsattes med att finna den bästa metoden för att utvinna jod från alger.

Florenskij hade sedan barndomen intresserat sig för skapandet av elektrisk ström, från såväl statiska som rörliga processer och på ön ägnade han sig åt ingående studier kring havs-, vind- och solkraft. Han var en hängiven utforskare av allsköns naturliga fenomen, speciellt intresserad av permafrost och isens förmåga att bevara organiskt material. Florenskij spekulerade också kring isens och snökristallernas skönhet och förgängliga natur, samt de processer som skapade geometriska mönster hos is och snökristaller.

Florenskij var naturvetenskapsman, tekniker, matematiker och estet, med ett levande intresse för konst och musik, ständigt på jakt efter skapelsens gudomliga struktur. Framförallt var Florenskij en mystiker som förundrades över övärldens skönhet och liksom andra före honom tyckte Florenskij att han på Solovkijön förnam en andlig närvaro. Florenskijs uppenbara foglighet och hängivna arbete gjorde att fängelseledningen tillät honom och en medfånge att emellanåt vistas utanför lägret, för fältexpeditioner, eller för att hålla föreläsningar inför olika statliga organ.

Florenskijs vägran att överge sin kristna tro retade dock myndigheterna och då man fann att hans religiöst färgade brev hem till sina barn fått spridning utanför familjekretsen och att hans samtal med och föreläsningar för medfångar hade en ”skadlig inverkan”, förbjöds han att skriva och sändes efter en tid till den absoluta tystnaden i Sekirkas isoleringsceller.

1937 fördes Florenskij till Leningrad där han vid en sluten rättegång dömdes till döden och den 8:e december forslade ett tåg Florenskij och 500 dödsdömda till en okänd destination, där de alla avrättades. Detta blev inte känt förrän 1998, tidigare hade Florenskijs familj meddelats att han dött av sjukdom.

Då jag läser om Florenskij kommer jag att tänka på den svenske naturforskaren och mystikern Emanuel Swedenborg (1668-1772). Liksom Florenskij var Swedenborg matematiker och fascinerad av geometri, han sysslade även med kemiska experiment och var en internationell auktoritet inom metallurgi. Swedenborg blev efterhand alltmer intresserad av andliga frågor och sökte en teori som kunde förklara relationen mellan ande och materia. Han första försök i den riktningen var boken de Infinito, Om oändligheten, där han förklarar hur det ändliga relaterar sig till det oändliga och kroppen till själen. Likt flera samtida filosofer sökte Swedenborg i den mänskliga anatomin efter en kontaktpunkt mellan själ och kropp. År 1744 drabbades han i London av en djup själslig kris och blev därigenom en förändrad man, som i fortsättningen trodde sig vistas inom både den andliga sfären och vardagslivet. Genom sin korrespondenslära antog Swedenborg att han funnit kopplingen mellan andevärlden och vardagen. I det ena imponerande verket efter det andra beskrev Swedenborg sina upplevelser och iakttagelser i den andliga världen och tillämpade sina insikter på vår gemensamma vardag. 

Även Florenskij var en praktiskt inriktad man, ingenjör och matematiker och likt den svenske mystikern fann han att en logisk, mekanisk världsuppfattning var otillräcklig och sökte en relation mellan naturen (materien), det andliga, och himmelriket. Med hjälp av matematiken försökte Florenskij förena de andliga och vetenskapliga synsätten. Hans studier förde honom bortom "den fysiska kunskapens begränsningar” och han började umgås med ”andligt inspirerade” musiker, konstnärer och författare, inte minst Andrej Belyj, son till hans matematikprofessor.

Belyj ville i sina verk förena musik och prosa, öst och väst och i sin förbryllande roman Petersburg låter han en olycklig och löjligt poserande loser irra kring i ett tämligen hysteriskt, fuktigt och dimmigt Skt. Petersburg, strax innan 1905 års revolution. Den förvirrade ynglingen, som är ett offer för skiftande inflytanden och ibland tycks förväxla sig själv med staden han lever i, har av revolutionärerna fått i uppdrag att mörda sig egen far.

Likt Belyj plågades Florenskij av ”alltings sönderfall”. För honom var ”synd” liktydigt med ett förnekande av livets andliga dimension baserat på vårt högmod, vårt egocentriska fastklamrande vid att människan är alltings mått. Det är enkelt att slösa bort ett helt liv utan en tacksam tanke på Guds gåvor. För att verkligen leva krävdes enligt honom ett ärligt erkännande av att ”jag vet inte” och ett oavbrutet sökande efter Gud. Något som innebar att vi måste använda vetenskap och studier för att därigenom lära oss inse hur det gudomliga manifesterar sig i vardagen. Såsom vi strävar efter att finna en kvinnas kärlek, strävar vetenskapsmannen och munken efter Sophia, Guds vishet.

Efter att ha avböjt en universitetstjänst som matematiker sökte sig Florenskij till teologin och blev sedermera prästvigd. ”Deras alltför framgångsrika analyser har vanställt matematikernas tänkande och de har rusat iväg åt fel håll.” Florenskij ville förena vetenskap, konst och tro, som Guds mystiska treenighet – Fadern, Sonen och Den Helige Ande – förenas genom kärleken. Detta betydde för Florenskij att han fortsatte med sin vetenskapliga forskning, gifte sig och fick barn med kvinnan han älskade, samtidigt som han verkade som präst och fördjupade sig i studier av ryska ikoner och folkpoesi. Kollegorna på de statliga laboratorier och kontor där han arbetade förundrades när han dök upp iklädd sin prästerliga ämbetsdräkt, speciellt under det hårdnande, ateistiska klimatet under en successivt allt starkare bolsjevikregim.

På bilden nedan, målad av den likaså ”andligt” inspirerade Mikhail Nesterov, ser vi den prästklädde Florenskij inbegripen i ett samtal med sin vän Sergej Bulgakov, som var ekonomiprofessor, men sedermera lämnade sin universitetskarriär och liksom Florenskij blev prästvigd. Bulgakov utvisades 1923 och verkade därefter som professor vid emigrantryssarnas teologiska institution i Paris. 

När Bulgakov nåddes av nyheten om Florenskijs död hyllade Bulgakov sin avlidne vän som ett ”helgon” och skrev att om man ville förstå Florenskij räckte det med att betrakta ”Sankt Andrej Rubljovs” mästerliga ikon Den gammaltestamentliga Treenigheten, som i sin perfektion visar vad Florenskij eftersträvade – en perfekt harmoni mellan vetenskap, konst och gudstro, framställd i ett skimmer av utomjordisk fulländning.

Det var konsten som fick mig att skriva den här bloggen. För någon vecka sedan såg jag här i Rom Riccardo Arenas utställning Vavilon. Riccardo är partner till Astrid, en av min äldsta dotters väninnor i Prag och jag hade träffat dem en månad innan de återvände till Rom för utställningens premiär. Vi hade då talat om konst och mystik, därför var det speciellt intressant när Riccardo ingående förklarade vad som inspirerat hans verk och det var så jag för första gången fick höra talas om Florenskij och Solvetskijarkipelagens andliga geografi.

Riccardo besökte skärgården 2013 och har sedan dess studerat rysk kultur och speciellt kosmism, en slags naturfilosofi som försökte förena religion och vetenskap.  Kosmism inspirerade en mängd konstnärer och författare, av vilka flera blev entusiastiska anhängare till bolsjevikernas oktoberrevolution och den konstnärliga rörelse som kom att kallas proletkult. Artister, med förgrundsgestalter som Vladimir Majakovskij och Kazimir Malevitj ville åstadkomma en fullständigt ny, dynamisk estetik som baserad på industriell modernisering av Rysslands efterblivna jordbrukssamhälle skulle skapa en vitaliserande medvetenhet, en ny människa.

Begreppet kosmism hade skapats av Nikolai Fyodorov (1828-1903) som förespråkade att människor skulle förändras genom vetenskapliga metoder, som bland annat skulle leda till mänsklig odödlighet och ett återuppväckandet av de döda, en föregångare till det som nu kallas cloning. Fyodorov förordade tillämpning av religiöst tänkande inom vetenskapens sfär. Kosmistiska föreställningar inspirerade Florenskij att föreställa sig att det tillsammans med biosfären, massan av alla levande organismer, även skulle finnas en noosfär ,som innefattade all mänsklig kunskap, tänkande och den mängd av information som lagrats under årtusenden. Konceptet hade introducerats av mineralogen Vladimir Vernadskij (1863-1945) som förklarat att noosfären (från det grekiska νοῦς, sinne och σφαῖρα sfär) som den tredje etappen av jordens utveckling efter uppkomsten av geosfären, bestående av livlös materia och biosfären, som är uppbyggd av biologiskt liv. Noosfären skall slutligen förändra allt och det finns nu många som likställer noosfären med cyberrymden, som är i färd med att förändra den mänskliga tillvaron.

På sin utställning visade Riccardo mig en tavla med ett svart hav, bredvid en likaledes svart duk på vilken han med vit text skrivit in namnen på månens 23 ”hav”. Medan vi betraktade dem påpekade Riccardo att även månens kratrar har olika namn, En av dem är döpt efter Florenskij och en annan efter Tsiolkovskij, som även han var kosmist. I närheten av tavlan med månnamnen fanns en fristående skärm som på dubbla glas framställde månbilder tillsammans med Gokstads vikingaskepp, skeppssättningar och diverse andra spolformade objekt, samt en bild på Tsiolkovskij i sitt laboratorium. Riccardo förklarade att den sländeliknande s.k. fusiformen är gemensam för en mängd havslevande djur, neuroner och celler och att den var en viktig inspiration för Konstantin Tsiolkovskij (1857-1935) då han i sitt hem byggde världens första vindtunnel för att genom den utforska aerodynamiska lagar och spekulera kring hur framtida rymdfarkoster lämpligast kunde utvecklas.

1903 publicerade Tsiolkovskij sin bok Utforskandet av kosmisk rymd genom reaktiva enheter. Det var den första vetenskapliga avhandlingen om möjligheten att göra rymdfärder. Redan i den avhandlingen introducerade Tsiolkovskij tanken att rymdfärder skulle kunna förverkligas genom användandet av raketdrift. Givetvis var Tsiolkovskij inspirerad av utvecklingen av granater inom krigsindustrin, men det tycks som om hans främsta inspiration var zeppelinare och Jules Vernes romaner, speciellt Robur-le-Conquérant, Robur Erövraren, från 1886.

Redan 1852 hade fransmannen Henri Giffard konstruerat en ångdriven, fusiformad luftballong, men den klarade inte att flyga i motvind och när han 1878 konstruerade ett större luftskepp med en kraftigare maskin exploderade det i luften och det var inte förrän 1900 Ferdinand von Zeppelin flög med ett luftskepp med en nästan identisk form som Giffards dirigible.

Dessa farkoster var dock lättare än luft och Jules Verne hade i sin roman en scen då en ballongfararkonferens avbryts av en ingenjör vid namn Robur, som anser att om man på allvar ska kunna behärska luftrummet måste man färdas i en farkost som är tyngre än luft. I romanen är Roburs farkost fusiformad, men drivs av propellrar, medan Tsiolkovskij kom fram till att den enda möjligheten att driva en sådan farkost vore reaktionsdrift, där kraften erhålls från en vätske- eller gasstråle åt motsatt håll från rörelseriktningen.

Tsiolkovskijs kosmism yttrade sig genom att han menade att koloniseringen av rymden vore en del av utvecklandet av noosfären och skulle leda till en perfektion av mänskligheten och resultera i odödlighet och en bekymmerslös tillvaro. Senare tiders utvecklare av de ryska raketerna och rymdfärderna byggde vidare på Tsiolkovskijs upptäckter och många av dem lät sig även inspireras av hans entusiasm rörande möjligheten att genom teknik förbättra människans konstitution och möjligheten att skapa en socialistisk utopi.

I sin konst visar Riccardo Arena på likheterna mellan Tsiolkovskijs raketer och vikingarnas farkoster. Jag kom att tänka på valfångstbåtar, som hade samma fusiform för att kunna ros lika effektivt framåt som bakåt. Även Kalevalas farkoster på det Vita havet var fusiformade.

Samma form kopplas också samman med livet eftersom den kan liknas vid vaginan och den förekommer inom kristen konst som en så kallad mandorla. En mandelformad gloria som kan omge Gud, Kristus eller Jungrfru Maria. Den ses ofta på medeltida kalkmålnigar och är mycket vanlig på grekisk- och ryskortodoxa ikoner.

Inom vodún har jag ofta stött på så kallade ”åskstenar”, som sägs ge kraft åt de troende. Voodooister har berättat för mig att de finner dem där åskan slagit ner och lägger dem i fat med olja ovanpå sina altaren. Om man sedan smörjer in sig med den magiskt förstärkta oljan sägs det ha en föryngrande kraft för huden.

Mitt i utställningslokalen hade Riccardo placerat en vit struktur inom en cirkel av träkol. Den är inspirerad av bogen på Gokstadsskeppet och Monumentet till luftens erövrare utanför Moskvas kosmonautmuseum. Att det placeras inom en ring av träkol kan betraktas som en anspelning på de skogsklädda Solvetskijöarna; deras rykte om andlighet, kontakt mellan olika världar, bas för livsträdet och deras sorgliga öde som Sovjetunionens första arbetsläger där skogar fälldes, människor mördades och träkol brändes.

Riccardos utställning handlar också om målet för de första rymdfararnas strävan – månen. Bredvid den svarta tavlan med namnen på månens 23 hav finns en rad med 23 punkter på skiftande höjd. Det är toner som två italienska radioamatörer, bröderna Achille och Giovanni Judica Cordiglia, fångade upp 1960. Då deras mor, som var pianist, hörde ljuden kände hon genast igen inledningen till Modest Mussorgskijs opera Boris Godunov och bröderna förstod snart att det var en kod genom vilken rymdstationer på olika håll i Sovjetunionen meddelade att de var inkopplade, strax innan en raketuppskjutning ägde rum. Signalerna från var och en av de 23 stationerna skapade inledningen till Mussorgskijs opera. Då den melodislingan dök upp i deras avlyssningsapparatur visste de båda italienska bröderna när en uppskjutning skulle äga rum och kunde sedan följa rymdfarkostens färd kring jorden och spela in de ljud som kom från den.

På så vis lyckades de som de enda privatpersonerna utanför Sovjet spela in unika och ibland otäcka meddelande. Exempelvis har bröderna publicerat ljuden från en bemannad farkost som kom ur kurs och försvann i maj 1960. I november samma år hördes nödropen från en farkost som försvann ur sitt kretslopp kring jorden. I februari 1961 hörde de hur en kosmonaut kvävdes till döds i rymden. I maj 1961, en månad efter Gagarins lyckade kretslopp kring jorden, fångade de upp nödrop upp från en rymdkapsel som förlorat kontrollen och i oktober samma år hände samma sak. I november 1963 hörde de hur en kvinnlig kosmonaut skriker: ”Jag är het! Jag är het!” och kapseln tycktes fatta eld.

Inspelningarnas autencitet har förnekats från ryskt håll, men efter att ha sett ett välgjort TV-program om och med de två bröderna, I Pirati Dello Spazio, Rymdpiraterna, är jag böjd att tro att allt är sant. Riccardo hade vid en bortre vägg, som inte kunde nås eftersom han lagt ut en hög träkol framför den, satt upp två små fotografier på två av de kosmonauter man antar kan ha försvunnit i rymden, likaså hade han bortom träkolen fäst en mängd små fotografier av all den rymdskrot som virvlar kring jorden.

Som ni förstår blev jag både fascinerad och inspirerad av Riccardos utställning, som förutom att den var estetiskt tilltalande genom sitt unika bildspråk, dessutom förde betraktaren ner i en djupdykning bland rysk och universell andlighet, som berättade om vår strävan mot det okända och hur vi i denna strävan använder oss av såväl religion, som vetenskap och teknik. Vi anar också månens sterila kyla och människans obegripliga grymhet, parad med vår förmåga att skapa konst och skönhet, spinna märkliga myter och förundras över naturens ogripbara oändlighet. Genom Riccardos verk blir Solvetskijöarna verkligen till en förbindelselänk mellan olika dimensioner och förenar natur, mystik och mänsklig strävan.

Andrews, James T. (2009) Red Cosmos: K.E. Tsiolkovskii, Grandfather of Soviet Rocketry. College Station: Texas A&M University Press. Applebaum, Anne (2004) Gulag: a History of the Soviet Camps. London: Penguin Books. Belyj, Andrej (1969) Petersburg. Stockholm: Hugo Gebers förlag. Berquist, Lars (1999) Swedenborgs hemlighet: Om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud. En biografi. Stockholm: Natur och Kultur. Blume, Anders (2006) "Enkel biljett Sovloki" i Populär Historia, 6 juni.  Lönnrot, Elias (1999) Kalevala: Finlands nationalepos, översatt av Lars och Mats Huldén. Stockholm: Atlantis. Pentikäinen, Juha Y. (1999) Kalevala Mythology. Expanded Edition. Bloomington: Indiana University Press.  Pyman, Avril (2010) Pavel Florensky, a Quiet Genius: The Tragic and Extraordinary Life of Russia´s Unknown da Vinci. NewYork/London: Continuum. Solsjenitsyn, Alexander (1975) Gulag-arkipelagen 1918 – 1956: Ett försök till konstnärlig studie: Del 3 Dödsarbetslägren, Del 4 Själen och taggtråden. Stockholm: Wahlström & Widstrand. New York: Westview Press. Stroud, Rick (2009) The Book of the Moon. London: Walker Books. Verne, Jules (1975) Luftens herre. Stockholm: Askild & Kärnekull.

I Pirati Dello Spazio finns på https://www.youtube.com/watch?v=b4shg_43w28

A few years ago, in a Hässleholm, far from the rest of the world, I asked some of my students to read Joseph Conrad's Heart of Darkness, as attentively as they could. They participated in a study programme called "international relations" and I wanted to confront them with the how the prisms of great books may produce several different images. How our emotions interpret books, movies or music, depending on the occasion and the circumstances during which we are confronted with them.

I have read Heart of Darkness several times and each time it has come forth as a different book. William Faulkner was once asked about the three novels he would like to recommend to a student.He replied: "Anna Karenina, Anna Karenina, Anna Karenina". I assume Faulkner meant that the novel had been different every time he read it.

For me Heart of Darkness constantly appear in new and different guises. For example, I wrote these lines in Rome just before I left for our house in Bjärnum, Sweden. After a day in the forests of Göinge I found that my wife had put a CD in the car on which the Swedish actor Max von Sydow read Heart of Darkness. I listened and found that I had forgotten the detailed landscape descriptions and the scattered mind games in the beginning of the book. I also noticed the different layers of storytelling - how an unknown sailor recalls how Marlow tells about his Congo experience to a group of his friends. As a young man, I read the novel as an adventure story about how one man ended up in a strange world; with threatening jungles, incomprehensible savages and crazy colonizers, while nature´s barbarizing influence infected and wiped out the thin veneer of “Western culture".

Then I came to study anthropology and found that Heart of Darkness was a story about Westerners´ meeting with The Other. About a yearning for adventure born out of youthful reading of exciting tales from different centuries and places. How Marlow, an explorer of exotic places and the human mind, to a spellbound circle of friends on the rear deck of a yacht anchored on the River Thames, related his experiences in a mysterious and alien world. The anthropologist is not only a provider of scientific information from different societies, but also an adventurer who often single-handedly has penetrated an unfamiliar sphere of thoughts and behaviour and like a writer s/he conveys her/his exclusive impressions to us. Not for nothing did one of the pioneers of modern anthropology, Bonislaw Malinowski, who like Conrad had travelled among Pacific and Indonesian islands, state that it was his wish to be “the Joseph Conrad of anthropology”.

I saw Apocalypse Now, and once again read Heart of Darkness, the main inspiration for the movie. Now I saw the novel in the light of the Vietnamese madness. How the West's insatiable greed and exploitation of people broke down and corrupted their victims, altering a culture and social interactions, which had developed in harmony and interaction with an admittedly often cruel and merciless nature, but still consistent with our essential human nature, marked as it was by our pursuit of happiness and fellowship with our neighbours and next of kin. How war and greed break down both victims and perpetrators. Every violent intervention in people's lives tends to create a devastating chaos.

I read that while Coppola shot his film in a region of the Philippines a quiet little town changed into something completely different. The huge movie team´s requirement of workers had created a boom and some of the lately, relatively wealthy urban residents did, according to the authorities, indulge in rampant drunkenness and fornication. After Coppola and his team had left the island a Minister of Social Security complained:

Some gays with the crew fell in love with the young macho boatmen, and then it went to much younger boys, down to nine, ten, eleven years old, and the whole town got into it. By 1989, a flourishing trade in boy prostitution tacitly supported by the community had brought economic advantages to the children and their families.

While in high school I worked one summer as a waiter at a seaside hotel where I met with  a Senegalese, who worked as dishwasher. He was an avid reader and when I asked him which he considered to be the best African novel, he declared that Le Regard du roi had changed his view of the world.  "The King's gaze," was written by Camara Laye, a writer born in what was then the Haute-Guinée, French Guinea. I read the English translation The Radiance of the King and became impressed. The novel tells the story of a white man in an unnamed African country. In despair due to gambling debts and contempt from bigoted colonizers Clarence is searching for a legendary king residing in the heart of the African continent. Imprisoned by his own arrogance Clarence assumes himself be significantly more important and wronged than he actually is and assumes that the mighty ruler, who in secret appears to control life in the country, will be happy to take him into his service. Clarence caught a glimpse of him during a procession in the capital, but when he is trying to get an audience in the royal palace he is told that the king had left for the interior. In the company of a beggar and two mischievous boys, Clarence starts his quest for the ever elusive king and they find themselves in an increasingly surreal landscape. During his trek into the unknown, Clarence is forced to reveal himself from one after the other of his prejudices and delusions, until he naked and confused is sold as a slave and ends up by the king's court in the interior of Africa's jungles. The king proves to be a black youth surrounded by a remarkable radiance. Humiliated and destitute Clarence crawls in the dust before this unspoiled, young monarch, who raises him up and presses the humiliated white man to his chest. Clarence can hear Africa's heart pounding.

Obviously, Camara Laye had read Kafka, the Bible and Joseph Conrad. Clarence is like K in Kafka's novels, a seeker, but unlike K Laye´s downtrodden hero reaches the goal of his quest, which is rooted in the life-giving, African earth from which all of us humans originate. Camara Laye provided Heart of Darkness with an African angle. Without mentioning this novel he turned its message upside down. Conrad´s tale may be interpreted as uncivilized Africa breaking down the Westerners who dare to penetrate the continent, changing them into greedy brutes. Like the maddened ivory trader Kurtz, colonizers are in the danger of losing the varnish of the “enlightened and decent” culture that for centuries have been part of their self-image. Although even if their state of "higher development" initially gave the Westerners an advantage over the people they colonized, this sense of superiority eventually brutalized them. They mixed their self-righteous arrogance and greed with the oppressed peoples´ "crudeness" and thereby became far more brutal than the "savages" they had subdued. In Laye´s novel all this is reversed. The white hued Clarence becomes ennobled through an acceptance of his African origins - the living heart of Africa, its unadulterated humanity.

My good friend Michael, who was my supervisor at the Swedish International Development Cooperation Agency, had been attracted to Heart of Darkness because its fame of being an effective attack on colonialism in general and especially as a battle cry against the unrestrained exploitation of people in Leopold the II´s Congo. The so-called Congo Free State belonged between 1885 and 1908 to this Belgian monarch as his personal property and under his rule between 8 and 30 million people were brutally killed, depending on the population estimates. With astonishment Michael told to me:

- I recently read Heart of Darkness and became appalled. The novel is outright racist! Honestly, I do not understand why it has been hailed as a compassionate defence of the Congolese while challenging Leopold's ruthless exploitation. The protagonist considers black people to be inferior beings.

Michael´s reaction might effortlessly be confirmed. Conrad was not opposed to colonialism. However, according to him it had to be practiced virtuously, not as it was applied by the Russian rulers of his native Poland, or prompted by the murderous greed that motivated the Belgian presence in the Congo. Conrad considered his adopted Britain as a guardian of morality and civilization and did not object to the British Empire. However, regarding black people he appears to have been consumed by a mixture of terror and fascination, largely coloured by the evolutionary racism of his time.

Michael is far from being the only reader who has been distraught by the novel's obvious racism. It is understandable to be disturbed by Conrad's description of Marlow´s stoker aboard the riverboat he steers along the Congo River:

… and, upon my word, to look at him was as edifying as seeing a dog in a parody of breeches and a feather hat, walking on his hind-legs […] He ought to have been clapping his hands and stamping his feet on the bank, instead of which he was hard at work, a thrall to strange witchcraft, full of improving knowledge. He was useful because he had been instructed…

The Nigerian writer and university professor Chinua Achebe did in a famous lecture define Heart of Darkness as an "offensive and deplorable book", expressing his regret that such an openly racist, albeit well-written and multi-layered, novel is being studied with approbation in schools and universities.

Conrad saw and condemned the evil of imperial exploitation but was strangely unaware of the racism on which it sharpened its iron tooth. But the victims of racist slander who for centuries have had to live with the inhumanity it makes them heir to have always known better than any casual visitor even when he comes loaded with the gifts of a Conrad.

Possibly Conrad could be defended by the fact that he does not hide fear and alienation. Marlow does not only talk with occasional derision about the Congolese natives, but also merciless criticizes the colonists, with ironic distance ruminating about their ridiculous, bloated complacency and insensitive cruelty. Marlow is a stranger, both among colonialists and natives. When the steamboat chugs along the jungle beaches Marlow is dismayed by the primeval forest´s vastness and the uninhibited behaviour he notices among its inhabitants, a world completely foreign from anything he had expected:

The earth seemed unearthly. We are accustomed to look upon the shackled form of a conquered monster, but there -- there you could look at a thing monstrous and free. It was unearthly and the men were .... No they were not inhuman. Well, you know that was the worst of it -- this suspicion of their not being inhuman. It would come slowly to one. They howled and leaped and spun and made horrid faces, but what thrilled you, was just the thought of their humanity -- like yours -- the thought of your remote kinship with this wild and passionate uproar.

Apparently, Conrad does not despise of the Congolese. On the contrary, he expresses some kind of kinship with them. He is reluctantly attracted by their "spontaneity", their openness. The steamy, stifling jungle atmosphere and its "savages" appear to be more vivid and attractive than a Brussels Conrad called "a whited sepulchre".  When he describes the stoker as a trained dog it might indicate that Conrad regretted "civilization´s" devastating impact on unrestrained emotions.

Let the fool gape and shudder - the man knows, and can look on without a wink. But he must at least be as much of a man as these on the shore. He must meet that truth with his own true stuff - with his own inborn strength. Principles won't do. Acquisitions, clothes, pretty rags - rags that would fly off at the first good shake. No; you want a deliberate belief.

Marlow, Conrad's narrator, is obviously a personification of his own experiences as a captain in the oppressive Belgians´ service. Conrad, who had been mistreated in Congo and became seriously ill, felt alienated from everything, just like Marlow:

We were cut off from the comprehension of our surroundings; we glided past like phantoms, wondering and secretly appalled, as sane men would be before an enthusiastic outbreak in a madhouse. We could not understand because we were too far and could not remember because we were travelling in the night of first ages, of those ages that are gone, leaving hardly a sign—and no memories.

I was quite perplexed when I a few years ago spent some time in Kinshasa. The vast slums, dirt roads, incomprehensibly dilapidated government buildings, traffic congestion, heavily armed guards and soldiers who asked for, or rather - demanded money. People everywhere, except during the dark evenings in the diplomatic quarters, most of them very friendly. The constant concern born out of being a single white person in this throng of poor people, though my Congolese hosts followed me everywhere and did their best to make me feel safe, have a good time in their company and get a good impression of their city. The Congolese rumba, the dancing in the evenings, poverty and chaos. I remember how the plane approached its goal above trackless jungles with villages clustered by brown tributaries, as well as the huge, leisurely moving Congo River. All this must have been even more remarkable in Conrad's time, when his steamboat chugged along between beach embankments, among huge logs, hippos and crocodiles:

Trees, trees, millions of trees, massive, immense, running up high; and at their foot, hugging the bank against the stream, crept the little begrimed steamboat, like a sluggish beetle crawling on the floor of a lofty portico.

The misery of the small, shabby colonial settlements, where violence and ruthless exploitation revealed its ugly face, where people were beaten and exploited until they became mere, starving shadows of their former selves:

They were dying slowly—it was very clear. They were not enemies, they were not criminals, they were nothing earthly now — nothing but black shadows of disease and starvation, lying confusedly in the greenish gloom. Brought from all the recesses of the coast in all the legality of time contracts, lost in uncongenial surroundings, fed on unfamiliar food, they sickened, became inefficient, and were then allowed to crawl away  […] glancing down, I saw a face near my hand. The black bones reclined at full length with one shoulder against the tree, and slowly the eyelids rose and the sunken eyes looked up at me, enormous and vacant, a kind of blind, white flicker in the depths of the orbs, which died out slowly.

Gender research has examined "adventure stories" like Conrad's novel, Stanley's jingoistic descriptions of his expeditions, and above all H. Rider Haggard´s and Edgar Rice Burroughs´s thrilling, male-dominated stories about how white men penetrates perilous jungles to come across forgotten kingdoms in the depths of Africa. Such stories are obviously masculine fantasies about a feminized Africa, like a prostrated woman's body awaiting a white male to penetrate and tame her, robbing her of pride and dignity. Racist and misogynistic stereotypes ravage unbound in depictions of naked, black women and untamed wilderness, "lush, fertile and mysterious."

Is this typically male? Overgrown, testosterone fuelled bucks embarking on adventures into the unknown, while white women are depicted as more practical, moving around home and children, writing books, which with sharpened eyesight and psychological depth depict everyday problems. Probably a generalization. Anyone might enumerate adventurous, fearless ladies who have embarked on what the English denominate as The Quest.

I once read a thought-provoking book by Elaine Showalter, Sexual Anarchy, in which she pointed out that many male writers by the end of the 1800s felt threatened by a growing number of writing and reading women. At that time, three quarters of all published novels in the US were written by women. In the smoke and whiskey-soaked gentlemen's clubs and officer messes on both sides of the Atlantic self-declared, virile gentlemen dreaded that "male" virtues were retreating from contemporary literature. Did not this radical feminisation of the written word represent a danger to young men growing up? Accordingly, “boys´” literature received a major boost and mannish adventure seekers appeared in books by Robert Louis Stevenson, Rudyard Kipling, Conan Doyle, G.A, Henty and H. Rider Haggard, to mention some of my favourite authors during my literature devouring youth. Not least Heart of Darkness was written for a male audience and published as a serial in Blackwood's Magazine. Conrad remarked:

One was in decent company there. And had a good sort of public. There isn´t a single club and messroom and man-of-war in the British Seas and Dominions which hasn´t its copy of Maga [the popular name of Blackwood´s Magazine].

What is Heart of Darkness all about? Does the novel have a clear-cut message? Does it reflect the views of the author? The American literary critic Harold Bloom wrote that Heart of Darkness has been analysed and interpreted more than any other individual, literary work, something which is due to Conrad's "unique propensity for ambiguity." A reader of well-written "seeker" novels, like Conrad's Heart of Darkness, or Kafka's The Castle, is confronted with a variety of clues to how the world might be considered. Trails that run in different directions - into the world or into the reader. Heart of Darkness brought me to one of the truly great "seeker novels", which also is told by a person other than the author, like in Conrad´s story he is a sailor who remembers a fatal adventure in his youth, a life-changing experience he probably shared with the author. Central in both novels is a ship within a macho world and with a mixture of mysticism, realism and alienation both novels drill down deep into human existence and madness, the mystery of nature and our place on earth - Herman Melville's strange Moby Dick or The Whale.

I recently saw John Houston's film version from 1954 with Gregory Peck in the role as the crazed Captain Ahab, who with unbridled vindictiveness over the oceans pursues the immense, white sperm whale that has swallowed up his leg and damaged his mind. It has been said that Peck was out of place in his role as Ahab, though I found him to be quite impressive and I reread the novel to check my positive impression of the movie. Last time I read it I was twelve years old. I know this because it is written in it that my father gave it to me as Christmas present.

I found now that Moby Dick can be read as a fairly straightforward adventure story and that the more than six hundred pages can easily be shortened by two thirds, without losing any of its dramatic progress and the essential episodes, which are told with masterful drama. When I read the novel I could not understand how a twelve years old boy with such ease could overcome the philosophical and scientific reflections, written in a language alluding to Shakespeare, Milton and the Bible. Particularly considering that at that age I was a very diligent reader, sinking deep into the books.

My father probably gave me the book since he knew that I, mainly through my grandfather's influence, was fascinated by salty tales of the sea and large sailing ships. And what kid is not overcome by awe at the thought of the secrets of the dark depths of the sea? Even as a little boy I was appalled by the bloody slaughter of the mighty whales. During the customary February breaks from school, the decrepit assembly hall of the town´s high school was the scene of screening of nature – and fairy tale movies.  In the dusky light from windows that had been feebly hidden by poorly drawn curtains and to the sound a rattling projector flickering movies about foxes and lions were presented and I particularly remember a colour film about Norwegian whale hunt. Floating factory ships processed bloody whale carcasses that were winched on board ship decks, slippery with blood. These huge, peaceful creatures had been helplessly harpooned while their blood catapulted high up in the sky. It was like a horror movie, to be forced to witness this wanton slaughter to the accompaniment of a dry voice over.

Many years later, I took my then eleven years old daughter to the American Museum of Natural History in New York and we were both taken by the colossal Blue Whale suspended over our heads in one of the halls, but Janna had sleepless nights after being confronted with a diorama, which portrayed how a sperm whale somewhere in a deep-sea trench struggled with a giant squid. I must have been younger than her when I saw the skeleton of a Blue Whale that some funfair company exhibited in the town square in Hässleholm. I remembered that when I last year found myself on a beach by the Caribbean Sea was reading Lázló Krasznahorkai´s eccentric novel The Melancholy of Resistance, which describes how the presentation of a stuffed whale in a small Hungarian town triggers off riots, intimidation and abuse of power. On the book's cover was a picture of a humpback whale and when I looked up I could imagine how shoals of such whales was moving under the sea far out beyond the horizon.

Every year, between December and April, thousands of humpback whales appear in the warm waters along the American Atlantic coasts, after traveling from the Arctic Ocean around Iceland, Greenland and Canada. Many seek out the Samaná Bay in the Dominican Republic. In small boats you may circle around these immense, but strangely peaceful sea creatures and also through probes, lowered into the water, listen to how they talk to each other. Occasionally, a whale my jump up out of the water, high up in the air, but always away from the boats, something that does not prevent the whales to approach them and raise their noses, often covered with barnacles, right next to the gunwales. My wife, who does not like to travel by boat over deep water, described the tranquillity that reigns around the whales´ powerful presence. She and my daughters have experienced this twice, but I have never had such an encounter. My only experience with marine mammals was then a shoal of dolphins closely followed a small boat that took me to the town of Livingston in Guatemala, it was unforgettable but probably not as powerful as being close to the whales in the Samaná Bay.

In his book The Cruise of the Cachalot Frank T. Bullen wrote about how humpback and sperm whales care for their calves. A female humpback whale had been harpooned outside the Tonga Islands:

Close nestled to her side was a youngling of not more, certainly, than five days old, which sent up its baby-spout every now and then about two feet into the air. One long, wing-like fin embraced its small body, holding it close to the massive breast of the tender mother, whose only care seemed to be to protect her young, utterly regardless of her own pain and danger. If sentiment were ever permitted to interfere with such operations as ours, it might well have done so now; for while the calf continually sought to escape from the enfolding fin, making all sorts of puny struggles in the attempt, the mother scarcely moved from her position, although streaming with blood from a score of wounds. Once, indeed, as a deep-searching thrust entered her very vitals, she raised her massy flukes high in air with an apparently involuntary movement of agony; but even in that dire throe she remembered the possible danger to her young one, and laid the tremendous weapon as softly down upon the water as if it were a feather fan.

So in the most perfect quiet, with scarcely a writhe, nor any sign of flurry, she died, holding the calf to her side until her last vital spark had fled, and left it to a swift despatch with a single lance-thrust. 

Like many other contemporary whaling writers, Bullen respects the whales, particularly sperm whales, the big toothed whales that unlike other whales often attacked their tormentors. Bullen´s book describes several epic battles against sperm whales and the great risks whale hunters ran when their small boats, alone in apparently endless oceans, harpooned these desperate, giant mammals. Despite dramatic depictions of broken boats, adrenaline-fueled pursuits and aggressive sperm whale males, a reader cannot fail to be dismayed by the bloody slaughter, especially as Bullen describes how whalers first tried to kill calves in order to attract their worried mothers and then speared them so the mighty males would swim up to defend their wounded mates.

Bullen´s book was published in 1898, but describes the author's experiences twenty years earlier. It was hailed by Rudyard Kipling: "It is immense - there is no other word. I've never read anything that equals it in its deep-sea wonder and mystery." I am inclined to agree. Through its forthright language and ingenious narrative style The Cachalot is one of the best sea stories I have read. It describes a journey of self-realization, telling how the orphaned, totally destitute Bullen is confronted with the brutal regime, the heavy, dangerous work and confinement on the whaling ships that between two and three years sailed all over the world´s oceans, in search of sperm whales. Eventually, Bullen becomes accustomed to the raw life aboard and is promoted to second mate.

By the beginning of the last century  The Cruise of the Cachalote became required reading in several American schools and the gung ho president Theodore Roosevelt recommended the book as excellent reading for educating boys to men. American “whale men” became role models for virile machos and even symbols for the young, profit-oriented American nation. At first the whaling industry was an extremely lucrative business, the pure whale oil was a superior lubricant and excellent lamp fuel, while musk and ambergris were coveted by the perfume industry. The practical approach and inventiveness that characterized virtually everything associated with whaling, combined with the physically demanding and exceedingly strenuous work meant that sailors, mates and captains not only had to be experts at handling large full-rigged ships, but also ready to expose themselves to the dangerous whaling, the taxing efforts to slay the mighty animals from small boats and then salvage and prepare the precious oil. This exciting activities turned whalers into proletarian model workers. Already in 1834 the author Joseph C. Hart praised the whalers as "a bold and hardy race of men."

Descriptions of the hard life at sea fitted like hand in glove to the ideal of masculine hands-on adventure stories that were greatly appreciated at the time before World War I. It was a hard life that welded a macho collective through constant dangers and hard work. Descriptions of life at sea was generally free from deep psychological analysis, based as they were on robust experience. Probably did those storm whipped, word stripped tales influence important forerunners of modern literature. Hemingway appreciated the energetic books on whaling and Faulkner's fascinating The Bear in his collection of short stories Go Down Moses, can be read like a Moby Dick transferred to the American wilderness.

Walt Whitman is in a poem, Song of Joys, included in his mighty Leaves of Grass, extolling the arousing effect whaling had on its practitioners, not unlike the enthusiasm that Hemingway showed bullfights:

O the whaleman's joys! O I cruise my old cruise again!

I feel the ship's motion under me, I feel the Atlantic breezes
fanning me,

I hear the cry again sent down from the mast-head, There — she 
blows!

Again I spring up the rigging to look with the rest — we descend, 
wild with excitement,

I leap in the lower'd boat, we row toward our prey where he lies,

We approach stealthy and silent, I see the mountainous mass, 
lethargic, basking,

I see the harpooneer standing up, I see the weapon dart from his 
vigorous arm;

O swift again far out in the ocean the wounded whale, settling, 
running to windward, tows me,

Again I see him rise to breathe, we row close again,

I see a lance driven through his side, press'd deep, turn'd in 
the wound,

Again we back off, I see him settle again, the life is leaving him 
fast,

As he rises he spouts blood, I see him swim in circles narrower 
and narrower, swiftly cutting the water—I see him die,

He gives one convulsive leap in the centre of the circle, and then 
falls flat and still in the bloody foam.

However, everything was not an exciting drama. Week after week, whalers could sail across the vast oceans without sighting any prey, or lying idly in numbing doldrums, suffering from thirst and scurvy. The windowless cabin of the crew "before the mast" smelled of sweat, mildew, moisture, and airless confinement, "there was a rainbow-coloured halo round the flame of the lamp, showing how very bad the air was." Here the sailors slept in shifts while they waited to be called up to their two-hour night shifts. During violent storms water trickled or gushed into the decks below, where it mixed with vomits and whale oil, while the men were called up into the rigging, salvaging and furling the huge stretched, bulging or violently flapping sails. Otherwise, the nights could be devoted to flaying the whales from their fatty blubber, which was cooked on the deck in huge pots and stored in barrels, something that must be done in haste since shoals of sharks feasted on the whale carcasses, which were lashed firmly along the ship's sides. The stench was thick and fat from slaughtered whales seeped in everywhere where it fattened cockroaches, lice and fleas, which seemed to disappear in chilly climes, where the sailors instead suffered from scorching humidity and icy cold. However, the vermin had only gone into hibernation just to be crawling all over the place as soon as the ship returned to the Tropics. The rats were not such a big plague since they were taken care of by ship´s cats. Cleanliness was paramount on every whaling ship, everything was constantly washed and scrubbed. This was also a tactic to keep the men going, ennui and confinement could otherwise lead to fights and mutinies.

Along with dirt, difficulties and dangers, American whaling men suffered under a rigidly organized and oppressive hierarchy, which devastated their independence. Tyranny was considered to be necessary for maintaining the discipline. The complicated management of sailing ships, combined with the hunt and slaughter of whales, demanded that all activities of the sailors´, as well as those of their officers, had to be coordinated in every detail. Each protest and deviant behaviour was struck down with fierce ruthlessness.

No wonder that many Pacific natives suffered when humiliated and hitherto subjugated men were let loose on their islands. Melville writes in his autobiographical novel Typee how whalers subjected Polynesian women to “every species of riot and debauchery”. While aboard the ships strong bonds of friendship were forged between the men. Occasional long periods of peace and calm made it possible for several of them to devote themselves to reading, journal writing and various kinds of handicrafts, of which bone carving and so called scrimshawing, i.e. engraving sperm whale teeth, were popular pursuits. Melville told in his original manner how whalers were able to create correct images of whales, contrary to established artists who could not study these animals in situ, but were obligated to depict bloated carcasses that had been washed ashore. Melville gave a description of an amputee beggar in London, an old whaler who offered his engraved whale teeth for sale. Melville praises those detailed depictions of whale hunts skilfully recreated by barely educated whalers as being far superior to those made by acknowledged artists and academics.

Moby Dick is an extraordinary novel born out of the brutal world of whaling, which at the same time is described as strangely romantic. Pequod, with its crew of hard working men from all over the world under the command of the obsessed Captain Ahab, who knows how to play at their trapped passions and fears, becomes a symbol of the US with its motley crew of citizens travelling towards a distant future, where wealth and money finally will solve all problems, just like the spermaceti oil and ambergris in Pequod´s cargo hold one day will be converted to gold in Nantucket's harbour - something that never happens.

Pequod mirrors the pioneers' covered wagons making their way westward in search of new land and gold, while the bison and indigenous people were slaughtered along their path. Railways and huge cities were built, mines were dug, fortunes heaped, while people from around the world were drawn to the new land, fought with each other and under appalling conditions shipped enslaved individuals across the ocean to work on their plantations. Many Americans were trapped in a dream of a better world beyond the horizon, enclosed by their own distorted ideas and hopes. While creating a world of democracy, celebrating personal freedom, most of them nevertheless remained imprisoned by a myth about their grandeur and uniqueness.

Melville and several other authors writing about the whale hunt seem to be remarkably exempt from intolerance and racial prejudices. Some racist brawls are mentioned by almost all them, though described as anomalies. Melville tells that his main protagonist’s best friend is the heathen, grotesquely tattooed Polynesian Queeqeg, while Bullen´s protector, role mode and friend is the huge Mr Jones, a former slave from Cameroon. Both Bullen and Melville declare that their frequent intercourse with people from diverse cultures and corners of the world has taught them not to judge people on the basis of beliefs and skin colouring, but on their behaviour, honesty and friendship, something that made "culture" and "religion" irrelevant abstractions. Melville´s tolerance and compassionate vision permeates much else that he wrote. I have read his short stories and especially The Paradise of Bachelors and the Tartarus of Maids is impressive as it contrasts an orgy of gluttonous over-eating at a Gentleman's Club in London with the devastating factory work that degrades women in an American backwater. The story convincingly envisages the ruthless exploitation and contempt that women have endured throughout the millennia. A maltreatment that first began to be seriously observed and partly amended during the last century. Early on, Melville understood how women's life cycles, their physical well-being, were threatened by the slavery of machine culture and rampant machismo. How profit hunger prevented women from living a life of free choices, as independent individuals. Insights that did not prevent Melville from being a house tyrant and wife beater.

I am surprised that this and other short stories by Melville, which foreshadow Kafka with fifty years, have not received more attention, while almost every punctuation mark in his Moby Dick has been commented on and interpreted. Nevertheless, by the end of the 19^th century Melville and his mighty whaling saga were almost unknown, and if mentioned Melville was usually considered as a failed writer, a parenthesis in American literary history. Nevertheless, eventually the titanic Moby Dick rose up from the depths and made its presence felt all over the literary spectrum.

As in Kafka's stories and novels, Melville's depiction of life on a whaling ship is realistic and tangible, yet it is brim-full with strange symbolism, which might be interpreted in several alternative manners. Melville can unexpectedly immerse his reader in encyclopaedic descriptions, break out in romantic depictions of nature, or breathlessly describe thrilling events, constantly keeping us aboard his ship, like when you are being forced to go astray among Kafka's office corridors, or be locked up in his cramped rooms, or feverishly accompany Raskolnikov on his wanderings within a frozen Petersburg. In all its unwieldiness Moby Dick remains “the great American novel”. The Quest above all others. The search for and intended killing of  the giant whale remind of how US rulers often assume that if a Stalin, a Hitler, a Bin Laden, a Saddam Hussein, or an Abu Bakr al-Baghdadi would be killed all problems will be solved. Strife and struggle are the optimal solutions. Most of us are like the captive crew of Pequod, blindly obeying their obsessed captain, not realizing that the pursuit of and the fight with the white whale is nothing more than a prolonged battle with themselves and the powerful, unlimited nature surrounding them. A struggle that results in the final defeat of them all.

While I with increasing fascination read Moby Dick, I happened to watch the  movie Charlie Wilson's War about the maverick, partying, cocaine-snorting, women charmer and Congressman Charles Wilson, who unexpected adopted the Afghan struggle against the Soviet Empire as his main project and managed to ensure that CIA funds for covert arms purchases multiplied, equipping Afghan mujahidin fighters with highly efficient FIM-92 Stingers, which destroyed the Soviet Air Force in Afghanistan and forced the previously unbeaten Red Army on the run, becoming one of the main causes for the collapse of the Soviet Union.

I read more about this and it actually seems like Charles Wilson´s effort was imperative not only to the fall of the Soviet Union, but also for the misery that followed and now is being harvested in Aleppo's hell and Europe's fear of terrorists and immigrants. The obsession of a Captain Ahab may serve as a mirror not only for Charlie Wilson´s engagement, though also its effects that eventually created the madness we now find ourselves in. I shudder and think of Donald Trump, Sweden Democrats and many others.

Nevertheless, I want to state that Charlie Wilson, after all, seems to have been a decent man. He saw the Afghans' suffering under Soviet superiority and helped them to extricate themselves. He also realized the danger of arming the mujahidin and one strength of the movie, as well as the book it is based on, is that they hammer home a message indicating that a single person's dedication can have immense consequences, but also, as Charlie Wilson rightly pointed out - the war was won, while the peace was lost. Trillions of dollars were poured into the Afghan war (the total is estimated at between four and six trillion USD), but when Wilson asked for a few million dollars to schools and education, with the hope that such efforts afterwards, just like before, would be increased and Afghanistan be pulled out of the misery following the war. However, the money flow was hampered. To build and secure peace is obviously much more difficult than waging war. Money for the good of all of us is more difficult to procure than those money sacrificed to greed and armament, the only development assistance that is truly effective.

Enormous efforts were dedicated to the slaughter of whales, as long as their oil was valuable these huge, peaceful creatures were ruthlessly hunted to the brink of extinction. Melville´s Moby Dick did escape, but his model, the mighty Mocha Dick, was killed. The whale hunt subdued, hardly no prey was left and what could be extracted from their carcasses became more or less worthless.

Will Trump win the US election? Will the hunt for terrorists cease? Will Al Baghdadi be killed? Will there be peace on earth? The Quest continues.

Achebe, Chinua (1977) "An Image of Africa: Racism in Conrad's 'Heart of Darkness'" in Kimbrough, Robert (ed.) (1988) Heart of Darkness, An Authoritative Text, Background and Sources Criticism. London: W. W Norton. Bullen, Frank T. (2001) The Cruise of the Cachalot: Around the World After Sperm Whales. Torrington, WY: The Narrative Press. Cohat, Yves (2001) Whales: Giants of the Seas and Oceans. New York: Abrams. Conrad, Joseph (2007) Heart of Darkness. London: Penguin Classics. Crile, George (2004) Charlie Wilson's War: the Extraordinary Story of the Largest Covert Operation in History. New York: Grove Press. Laye, Camara (1965) The Radiance of the King. Glasgow: Harper/Collins. Melville, Herman (2003) Moby Dick or The Whale. London: Penguin Classics. Melville, Herman (1986) Billy Budd and Other Stories. London: Penguin Classics. Schell, Jennifer (2013) "A Bold and Hardy Race of Men": The Lives and Literature of American Whalemen.  Amherst: University of Massachusetts Press. Showalter, Elaine (1990) Sexual Anarchy: Gender and Culture at the Fin de Siècle. London: Penguin. Whitman, Walt (1961) Leaves of Grass: The first (1855) edition. Harmondsworth: Penguin Classics. 

I Hässleholm, fjärran från resten av världen, bad jag för några år sedan mina elever att så noggrant som möjligt läsa Joseph Conrads Mörkrets hjärta.  De studerade inom ett program som kallades ”internationella relationer”.  Jag ville konfrontera dem med hur böckernas prismor bryter intryck vi får från vår omvärld. Hur vi i vårt inre på olika sätt tolkar böcker, film eller musik, beroende på tillfället och under vilka förhållanden vi konfronteras med de upplevelser de förmedlar.

Jag har läst Mörkrets hjärta flera gånger, varje gång framstår den som annorlunda, som då William Faulkner blev tillfrågad om vilka tre romaner han skulle vilja rekommendera en student och han svarade: ”Anna Karenina, Anna Karenina, Anna Karenina”, jag antar att Faulkner menade att romanen varit annorlunda varje gång han läste den.

För mig dyker Mörkrets hjärta upp i ständigt nya skepnader. Exempelvis så skrev jag dessa rader i Rom strax innan jag reste till vårt hus i Bjärnum. Efter en dag i Göinge fann jag att min fru satt in en CD i bilen på vilken von Sydow läste Mörkrets hjärta. Jag lyssnade och upptäckte att jag glömt de ingående landskapsbeskrivningarna och den spridda tankeflykten i bokens inledning. De olika lagren av berättelser - hur en okänd sjöman berättar om hur Marlow berättar sin historia för en grupp av sina goda vänner. Som ung läste jag romanen som en äventyrsberättelse om hur en man hamnat i en främmande värld; med hotande djungel, obegripliga vildar och galna kolonisatörer, alltmedan naturens förvildande inverkan infekterade och bröt ner Västerlandets tunna fernissa av ”kultur” och ”civiliserade” umgängesformer.

Så läste jag antropologi och fann att Mörkrets hjärta var en berättelse om västerlänningens möte med Den Andre, eller The Other som man säger på engelska. Om en längtan efter äventyr som fötts ur vår ungdoms läsning av spännande historier från skilda sekler och platser på jorden. Hur antropologen likt Marlow som på sitt akterdäck för en trollbunden vänskapskrets berättar om sina erfarenheter från en mystisk, främmande värld. Antropologen, inte enbart som förmedlare av vetenskapliga rön från skilda platser, utan som en äventyrare som på egen hand trängt in i en främmande tankesfär och likt en författare förmedlar sina intryck till oss. Inte för inte skrev en av antropologins pionjärer, Bonislaw Malinowski, som likt Conrad reste bland öarna i Indonesien och Stilla Havet, att han ville bli antropologins Joseph Conrad.

Sedan såg jag Apocalypse Now och läste återigen Mörkrets Hjärta, som filmen bygger på. Nu såg jag, i ljuset av Vietnamkrigets vansinne, romanen på ett annorlunda vis. Hur Västerlandets ohejdade profithunger och rovdrift på människor bröt ner och korrumperade människor och samhällsformer som utvecklats i harmoni och samverkan, med en förvisso ofta grym och skoningslös natur, men likväl förenlig med vår mänskliga natur, präglad som den är av vår strävan efter gemenskap och mättandet av kroppsliga och själsliga begär. Hur krig bryter ner såväl offer som förövare. Att varje våldsamt ingrepp i människors liv har en tendens att skapa ett förödande kaos.

Läste att Coppolas inspelning av filmen i en trakt på Filippinerna hade förändrat en stillsam liten stad till något helt annat. Den väldiga filmtruppens behov av arbetare hade skapat en boom och vissa av de nyrika stadsborna hängav sig, enligt stadens styresmän, åt ohejdad dryckenskap och skörlevnad. Efter det att Coppola och hans medarbetare lämnat ön beklagade sig en socialminister:

Vissa gay män från filmteamet förälskade sig i machomännen som skötte flodtrafiken och sökte sig sedan till allt yngre pojkar, ner till nio, tio, elva år gamla och stora delar av stadens befolkning accepterade det. År 1989 hade en blomstrande handel med barn, med samhällets samförstånd, fört med sig ekonomiska fördelar till barnen och deras familjer.

Jag arbetade en sommar som kypare på Hotell Kattegatt i Torekov och träffade där en senegales, som arbetade som diskare. Han visade sig vara litteraturintresserad och då jag frågade honom vilken han ansåg vara den främsta afrikanska romanen svarade han Le Regard du roi , ”Kungens blick”, av Camara Laye, en författare född i det dåvarande Haute-Guinée, Franska Guinea. Jag läste den engelska översättningen The Radiance of the King och blev imponerad. Romanen berättar om en vit man i något afrikanskt land. Tyngd av spelskulder och förakt från bigotta kolonisatörer ger sig Clarence i sin förtvivlan ut på sökandet efter en legendarisk kung i det inre av Afrika. Fången i sin förmätenhet tror sig Clarence vara betydligt viktigare och mer kränkt än vad han i själva verket är och inbillar sig att den mäktige konung som tycks styra och ställa i det fördolda skall ta honom i sin tjänst. Han har skymtat honom under en procession i huvudstaden, men då Clarence försöker få audiens i kungapalatset berättar man att kungen gett sig av till det inre av landet. Clarence ger sig då, i sällskap med en tiggare och två spjuveraktiga pojkar, ut på jakt efter den ständigt undflyende kungen och finner sig i ett alltmer surrealistiskt landskap.  På sin väg in i det okända tvingas Clarence befria sig från den ena efter den andra av sina fördomar och villfarelser, tills han naken och förvirrad säljs som slav och hamnar vid kungens hov i det inre av Afrikas djungler. Konungen visar sig vara en svart yngling omgiven av en märklig strålglans. Förnedrad och utblottad tvingas Clarence krypa i stoftet inför denne oförstörde, unge monark, som lyfter upp honom och trycker den vite mannen till sitt bröst. Clarence kan höra hur Afrikas Hjärta bultar därinne.

Givetvis har Camara Laye läst Kafka, Bibeln och Joseph Conrad. Clarence är likt K i Kafkas romaner en sökare, men till skillnad från K kommer Clarence fram till målet för sin strävan, sina rötter i den livgivande, afrikanska mullen, den som alla vi människor är komna ur. Camara Laye gav Mörkrets hjärta en afrikansk blick, utan att nämna boken tycktes han vända dess budskap – som kan tolkas som att det ociviliserade Afrika bryter ner de västerlänningar som tränger in i kontinenten och pådyvlar dess invånare sin ”civilisation”. Likt elfenbenshandlaren Kurtz förlorar kolonisatörerna den upplysta och anständiga kultur som de under århundraden har låtit sig präglas av. Även om deras ”utvecklingsnivå” till en början ger västerlänningarna ett övertag gentemot de koloniserade folken leder denna överlägsenhet till att de brutaliseras i den främmande miljön. De blandar sin självgoda högdragenhet och profithunger med de förtryckta folkens ”primitivitet” och blir därigenom långt brutalare än de ”vildar” de behärskar. I Layes roman blir förhållandet det omvända, den vite Clarence förädlas genom sin kontakt med Afrikas ursprunglighet – dess levande hjärta, dess oförfalskade mänsklighet.

Min gode vän Michael, som var min chef på SIDA, hade lockats till Mörkrets Hjärta eftersom den i allmänhet betraktas som ett effektivt angrepp på kolonialism i största allmänhet och i synnerhet mot rovdriften på människor i Leopold den Andres Kongo. Den så kallade Kongofristaten tillhörde mellan 1885 och 1908 den belgiske monarken som hans personliga egendom och under hans styre dödades brutalt mellan 8 och 30 miljoner människor, beroende på vilken befolkningsuppskattning som görs. Med uppenbarar förvåning sa Michael till mig:

- Jag läste nyligen Mörkrets hjärta och blev konfunderad. Boken är ju rasistisk, rakt igenom! Begriper inte varför den hyllats som en roman vars medlidande med kongoleserna ledde till slutet på Leopolds hänsynslösa exploatering av dem.  Huvudpersonen tycks ju betrakta svarta människor som lägre stående varelser.

Michael hade säkert rätt. Antagligen var Conrad inte motståndare mot kolonialism, den borde enligt honom enbart brukas på rätt sätt, inte genom det förtryck som hans hemland Polen utsattes för av ryssarna, eller den mordiska profithunger som motiverade belgarnas närvaro i Kongo. Conrad betraktade sitt adoptivland Storbritannien som en moralens och civilisationens väktare på jorden och opponerade sig inte alls mot det engelska imperiet. Däremot tycks han ha hyst en skräckblandad fascination inför svarta människor, till stor del färgad av sin tids evolutionära rasism.

Michael var långt ifrån den ende som blivit upprörd över romanens uppenbara rasism. Det är lätt att bli illa berörd vid av Conrads beskrivning av Marlows eldare ombord på den flodbåt han styr längs Kongofloden in mot Kurtzs handelsstation:

Att titta på honom var min själ lika uppbyggligt som att se en hund göra sig till spektakel med att gå på bakbenen klädd i byxor och hatt med fjäder […] Han borde ha klappat i händerna och stampat med fötterna på stranden; i stället svettades han här i hårt arbete, träl under främmande trolldom och full av förädlande kunskap. Han var användbar därför att han hade blivit utbildad.

Den nigerianske författaren och universitetsprofessorn Chinua Achebe stämplade i en berömd föreläsning Mörkrets hjärta som en ”kränkande och beklagansvärd bok” och uttryckte sin ledsnad över att en så öppet rasistisk, om än välskriven och mångbottnad, roman lästes med beundran i skolor och på universitet.

Conrad såg och fördömde den onda imperialismens exploatering av människor, men var märkligt omedveten om rasismen som den använde för att vässa sina ståltänder. Offren för det rasistiska förtal som i århundraden tvingats leva med denna omänskliga behandling känner den betydligt djupare än en tillfällig besökare kan förstå, även om denne kommer försedd med en Conrads litterära talang.

Möjligen kan Conrad försvaras genom att han inte döljer rädsla och främlingskap. Marlow riktar skoningslös kritik mot kolonisatörerna och betraktar med ironisk distans deras löjliga uppblåsthet och okänsliga grymhet. Då ångbåten tuffar fram längs djungelstränderna förfäras Marlow av urskogens väldighet och det hämningslösa beteende han tror sig finna bland dess invånare, en värld fullkomligt främmande från allt han förväntat sig:

Jorden var inte vår gamla jord. Vi är förtrogna med ett besegrat vidunder i fjättrar, men vad vi såg där var vidundret i frihet. Det var helt främmande och människorna – nej, människorna var inte främmande. Ni förstår – det var egentligen det värsta av alltsammans – den där misstanken att de inte var så värst främmande. Det gick bara så småningom upp för en. De tjöt och hoppade och snurrade och gjorde hemska grimaser, men det spännande var just tanken att de var människor som vi själva. Tanken på en avlägsen frändskap med all denna lidelse.

Conrad tycks inte förakta kongoleserna. Han känner i det närmaste en frändskap med dem. Lockas av deras ”naturlighet”, deras öppenhet. Den ångande, kvävande djungeln och dess ”vildar” tycks vara mer levande och lockande än ett Bryssel som Conrad kallar ”gravkammarstaden”.  När han beskriver eldaren som en dresserad hund kan det möjligen betyda att Conrad beklagar ”civilisationens” förödande inverkan på frigjorda känslor. Västerlänningens förmätna fördömande av andra folkgrupper:

Den som är utan förstånd gapar och ryser, men en helgjuten människa förstår och kan se på utan att blinka. Fast då måste hon vara lika oförfalskat mänsklig som de där på stranden. Hon måste möta det äkta hos dem, med sin egen inneboende styrka. Principer är inget att komma med  - löst gods, utanverk, granna klutar som skulle flyga av vid första rejäla omskakning.

Marlow, Conrads berättare, är uppenbarligen en personifikation av hans egna erfarenheter som skeppare i de förtryckande belgarnas tjänst. Likt Conrad, som i Kongo blivit illa behandlad och svårt sjuk, känner sig Marlow fjärmad från allt:

Vi hade ingen möjlighet att förstå; vi gled förbi som spöken, undranden och i själ och hjärta ganska förfärade som väl vanligt folk skulle bli inför ett utbrott av hänryckning på ett dårhus. Vi kunde ingenting förstå, därför att vi hade kommit för lång väg och ingenting mindes …

Själv var jag tämligen förbryllad då jag för några år sedan tillbringade en tid i Kinshasa. De väldiga slumområdena, lervägarna, de obegripligt nerslitna regeringsbyggnaderna, trafikstockningarna, de tungt beväpnade vakterna och militärerna som bad om eller krävde pengar. Folk överallt, utom under de mörka kvällarna i diplomatkvarteret, de vänliga människorna. En ständig oro som ensam vit i detta myller, fast mina kongolesiska värdar följde mig överallt och gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig trygg, ha det trevligt i deras sällskap och få ett bra intryck av deras stad. Den kongolesiska rumban, dansandet på kvällarna, fattigdomen och kaoset. Inflygningen över obanade djungler, utan vägar, men med byar omgivna av tät grönska vid ständerna av bruna flodarmar och givetvis den väldiga, sävligt framglidande Kongofloden vid vars strand Kinshasa låg. Allt detta måste ha varit ännu märkligare på Conrads tid, då hans ångbåt tuffade fram mellan strandbankar, väldiga trästockar, flodhästar och krokodiler:

Träd, träd, miljoner träd, massiva, kolossala, skyhöga; och vid dess fot kröp den lilla svarta ångbåten lik en långsam skalbagge som kryper på golvet i en hög pelargång.

Misären i de små kolonialsamhällena, där våldet och rovdriften låg i öppen dager, människor misshandlades och utnyttjades tills det enbart återstod svältande spillror efter dem:

De var inte fiender, de var inte brottslingar, de var ingenting längre som hörde jorden till, ingenting annat än svarta skuggor av sjukdom och svält som vilade i ett virrvarr av det gröna dunklet. Ditsläpade från alla kustens skrymslen, allt enligt fullt lagliga anställningskontrakt, bortkomna i en ovan miljö med främmande kost, sjuknade de, förlorade arbetsförmågan […] Jag började urskilja de glimmande ögonvitorna under träden. När jag råkade se ned uppräckte jag ett ansikte helt nära min hand. Det svarta benranglet låg utsträckt med ena axeln mot ett träd, ögonlocken lyftes långsamt och de insjunkna ögonen såg upp mot mig, stora och tomma med liksom ett blint, vitt fladder längst in som sakta dog bort.

Genusforskningen har granskat ”äventyrsberättelser” som Conrads roman, Stanleys skildringar av sina expeditioner och i än högre grad H. Rider Haggards och Edgar Rice Burroughs rafflande, manligt dominerade berättelser om hur vita män tränger sig genom farofyllda djungler och finner bortglömda riken i Afrikas inre. Det rör sig uppenbarligen om maskulina fantasier om ett feminiserat Afrika, utsträckt likt en kvinnokropp väntande på att vita män skall tränga in i henne, tämja och plundra henne. Rasistiska och misogyna stereotyper härjar fritt i skildringar av nakna, svarta kvinnor och en otämjd vildmark, “frodig, fruktbar och mystisk”.

Är detta sökande typiskt manligt? Förvuxna, testosteronstinna unghannar som ger sig ut på äventyr, in i det okända, alltmedan kvinnor är mer praktiska, rör sig kring hem och barn och med psykologisk skarpsyn skildrar vardagsproblem. Antagligen en generalisering. Vem som helst kan osökt räkna upp en rad äventyrliga damer som gett sig ut på vad engelskan betecknar som the quest, sökandet.

Läste en tankeväckande bok av Elaine Showalter, Sexual Anarchy, där hon påpekade att flera manliga författare vid slutet av 1800-talet kände sig hotade av den växande skaran av författande och läsande kvinnor. I USA skrevs vid den tiden tre fjärdedelar av alla publicerade romaner av kvinnor. I rök- och whiskeyindränkta herrklubbar och officersmässar på ömse sidor om Atlanten fruktade självdeklarerade kraftkarlar att ”manliga” dygder var på reträtt från litteraturen. Utgjorde inte feminiseringen av det skrivna ordet en fara för uppväxande ynglingar? Pojklitteraturen fick ett rejält uppsving och yttrade sig i virilt, manligt äventyrssökande i böcker av Robert Louis Stevenson, Rudyard Kipling, Conan Doyle, G.A, Henty och H. Rider Haggard, samtliga bland mina favoritförfattare under slukaråldern. Inte minst Mörkrets Hjärta var skriven för män och publicerades som följetong i Blackwood´s Magazine. Conrad konstaterade förnöjd:

Där var man i anständigt sällskap. Och hade en utmärkt läsekrets. Det finns inte en enda klubb och mäss eller krigsfartyg i de brittiska farvattnen och besittningarna som inte har sin kopia av Maga [det populära namnet på Blackwood's Magazine].

Vad handlar egentligen Mörkrets hjärta om? Hur speglar den författarens åsikter, han eventuella budskap? Den amerikanske litteraturkritikern Harold Bloom skrev att Mörkrets hjärta har analyserats mer än något annat enskilt, litterärt arbete, något som beror på Conrads "unika benägenhet för tvetydighet”. En läsare av välskrivna ”sökande” romaner, likt Conrads Mörkrets hjärta eller Kafkas Slottet, finner en mängd ledtrådar till hur världen kan te sig och betraktas. Stigar som löper åt olika håll – in i världen, eller in i läsaren. Tanken på Mörkrets hjärta förde mig till en av de verkligt stora ”sökarromanerna”, som även den berättas av en annan person än författaren, en sjöfarare som minns ett fatalt ungdomsäventyr och en livsavgörande erfarenhet som han antagligen delar med författaren. Centralt i bägge romanerna är ett fartyg i en främmande machovärld och med en blandning av mystik, realism och alienation borrar sig de båda romanerna ner i den mänskliga existensen, i galenskap, naturens mysterium och vår plats på jorden – Herman Melvilles mäktiga, märkliga Moby Dick eller valen.

Jag såg nyligen John Houstons filmatisering från 1954 med Gregory Peck i rollen som den galne kapten Ahab, som i ohämmad hämndlystnad över världshaven förföljer den enorma, vita kaskelott som slukat hans ena ben och skadat hans inre. Det har sagts att Peck var malplacerad i rollen som Ahab, men jag tyckte att han var imponerande och för att kolla mina positiva intryck av filmen läste jag om romanen, som jag senast läste då jag var tolv år (det står nämligen i den att jag fick den av min far då).

Jag fann nu att Moby Dick går att läsa som en tämligen rak äventyrsberättelse och att de mer än sexhundra sidorna lätt kan kortas ner med två tredjedelar, utan att något av det dramatiska förloppet och de virtuost beskrivna episoderna blir lidande. När jag nu läser romanen begriper jag dock inte hur tolvåringen med sådan lätthet kunde ta sig igenom filosofiska och naturvetenskapliga betraktelser, skrivna på ett språk som alluderar till Shakespeare, Milton och Bibeln. I den åldern skumläste jag ingenting, utan sjönk djupt in böckerna. Nu kan jag inte begripa hur jag bar mig åt, det kan inte vara mycket jag fattade.

Att jag fick romanen berodde säkert på att Far visste att jag, antagligen genom min morfars inflytande, var fascinerad av saltstänkta sjöskildringar och stora segelfartyg. Och vilket barn är inte betaget av  valarna och de mörka havsdjupens hemligheter? Redan som liten upprördes jag av den blodiga valslakten. Under februariloven visades i Parkskolans aula, med dess nödtorftigt fördragna gardiner och rasslande projektor, olika natur- och sagofilmer. Jag minns Arne Sucksdorffs Det stora äventyret, men alldeles speciellt en färgfilm om norsk valjakt, med harpunkanoner och väldiga, flytande valkokerier på vilka de blodiga valkropparna vinschades upp. Blod överallt, i havet och på de slippriga fartygsdäcken. Det var som under en skräckfilm att tvingas se dessa väldiga, stillsamma djur hjälplöst bli harpunerade så att blodet slungades högt upp i skyn, för att deras kroppar sedan skulle slaktas och styckas, allt till ackompanjemang av en torrt berättande speakerröst.

Många år senare tog jag min då elvaåriga dotter till The American Museum of Natrural History i New York och vi blev båda tagna av den kolossala blåval som hängde över våra huvuden i en av salarna, men Janna fick sömnlösa nätter av att ha konfronterats med ett diorama som framställde hur en kaskelott i en djuphavsgravs svarta mörker kämpade med en jättebläckfisk. Jag måste ha varit yngre än henne då jag såg skelettet av en blåval som något tivolisällskap ställt ut på Stortorget i Hässleholm. Jag mindes det då jag förra året vid stranden av det Karibiska havet läste Lázló Krasznahorkais besynnerliga roman Motståndets melankoli, som skildrar hur utställandet av en jätteval i en liten ungersk stad orsakar upplopp, förföljelser och maktmissbruk. På bokens omslag fanns en bild av en knölval och när jag lyfte blicken kunde jag föreställa mig hur flockar med sådana valar rörde sig under havsytan långt ut vid horisonten.

Varje år, mellan december och april, samlas tusentals knölvalar i de varma vattnen vid de amerikanska atlantkusterna. Efter att ha färdats från ishaven kring Island, Grönland och Kanada. Flera söker sig ftill Samanábukten i Dominikanska Republiken. I småbåtar kan man då kretsa kring de ofantliga, men märkligt fredliga havsdjuren och även genom sonder, som sänkts ner i vattnet, lyssna till hur de samtalar med varandra. Emellanåt kastar sig en och annan val högt upp i luften, men alltid på behörigt avstånd från båtarna, något som inte hindrar att de även kan närma sig och höja sina havsanemonbevuxna nosar alldeles bredvid båtrelingarna. Min fru, som annars inte tycker om att färdas i båt över djupa vatten, beskrev det trygga lugn som infinner sig i valarnas mäktiga närvaro. Hon och mina döttrar har upplevt det två gånger, men själv har jag aldrig varit med om något sådant. Min enda erfarenhet av havsdäggdjur var då ett stim delfiner på nära håll följde en liten motorbåt som tog mig till staden Livingston i Guatemala, en oförglömlig upplevelse, men säkerligen inte lika mäktig som den att färdas tillsammans med valarna i Samanábukten.

I sin bok Kaskelotten skriver Frank T. Bullen om knölvalarnas omsorg om sina kalvar, som valungarna kallas. Han är med om att harpunera en valhona utanför Vänskapsöarna i Stilla Havet:

Men valen höll sig så stilla som om den hade varit fullkomligt oberörd. Tätt intill dess sida låg en unge, säkert inte med än fem dagar gammal, som då och då sände sin lilla barnsliga blåsning omkring en halv meter upp i luften. En lång, vingliknande fena var svept kring dess lilla kropp och höll den tätt intill det väldiga bröstet på den ömma modern vars enda omsorg tycktes vara att skydda sin unge utan att bry sig om sin egen smärta och fara. […] medan ungen gjorde små, hjälplösa försök att komma loss från fenan som höll fast den, rörde sig modern knappast från stället fastän blodet strömmade från ett dussin sår. En gång då en spjutstöt trängde djupt in i hennes vitala delar lyfte hon den väldiga stjärten högt i vädret i en tydligen ofrivillig reaktion av smärta, men till och med i denna svåra vånda tycktes hon komma ihåg att det kunde vara farligt för ungen och lade ner sitt fruktansvärda vapen i vattnet, så mjukt som om det varit en fjäder. Så dog hon fullkomligt stilla utan att ens vrida sig eller göra det minsta kast. Hon höll ungen intill sig tills hennes sista livsgnista hade slocknat, och då dödades den med en enda spjutstöt.

Likt flera andra samtida skildrare av valjakten hyser Bullen respekt för valarna, speciellt kaskelotterna, de stora tandvalar som till skillnad från andra valar ofta gick till anfall mot sina plågoandar. Bullens bok skildrar flera episka strider mot kaskelotter och den stora fara som valjägarna utsatte sig för då de i små båtar, ensamma på oändliga oceaner, harpunerade desperata jättedjur. Trots skildringarna av krossade båtar, adrenalinstinna jakter och aggressiva kaskelotthannar, går det inte att undgå att uppröras av den blodiga valslakten, speciellt när Bullen beskriver hur de först försökte döda valkalvarna för att därigenom locka till sig deras oroliga mödrar och sedan harpunera dem så att de väldiga hannarna skulle simma upp till försvar av sina sårade honor.

Bullens bok, som publicerades 1898 men skildrar författarens upplevelser tjugo år tidigare, hyllades av Rudyard Kipling: ”den är oerhörd – det finns inget annat ord. Jag har aldrig läst en liknande skildring av havsdjupens under och mysterier”. Jag är böjd att hålla med. Genom sitt enkla språk och frimodiga berättarstil är Kaskelotten en av de bästa havsskildringar jag läst. Den är också en mognadsroman som beskriver hur den föräldralöse, totalt utblottade Bullen konfronteras med den brutala regimen, det tunga, farliga arbetet och instängdheten på valfångstfartyg som mellan två och tre år seglade över samtliga världshav på jakt efter kaskelotter. Bullen vänjer sig vid den råa tillvaron och befordras till styrman.

I början av förra seklet blev Kaskelotten obligatorisk läsning i flera amerikanska skolor och den överenergiske president Theodore Roosevelt rekommenderade boken som utmärkt läsning för att fostra pojkar till män. ”Valmännen” blev till förebilder för viril manlighet och en symbol för den unga, profitinriktade nationen. Till en början var valfångst en ytterst lukrativ verksamhet, den rena valoljan var ett överlägset smörjmedel och lampbränsle, medan mysk och ambra eftertraktades av parfymindustrin. Den praktiska, livsnära uppfinningsrikedomen som präglade så gott som allt i samband med valjakten, kombinerad med det fysiskt ansträngande arbetet som innebar att matroser och befäl inte enbart måste vara experter på att sköta stora fullriggare, utan även utsätta sig för den livsfarliga valjakten och det hårda arbetet med att slakta de väldiga djuren för ta tillvara den dyrbara olja och ambra som utvanns från dem, gjorde dem till proletära mönsterarbetare. Redan 1834 hade författaren Joseph C. Hart hyllat valmännen som a bold and hardy race of men, ”en djärv och härdig art av män”.

Skildringar av det hårda livet till sjöss passade som hand i handske till det ideal av maskulint handfasta äventyrsberättelser som uppskattades livligt vid tiden före det Fösta Världskriget. Här fanns en hårdför machotillvaro med manliga kollektiv som svetsats samma genom livsfara och hårt arbete. Sjölivet skildrades frigjort från djuppsykologiserande och baserades på robust erfarenhet. Antagligen har dess saltstänkta skildringar haft stor betydelse för en del av den moderna litteraturen. Inte för inte uppskattade Hemingway livligt böcker om valfångst och Faulkners Björnen i hans novellsamling Go Down Moses, kan läsas som en Moby Dick förflyttad till Amerikas vildmarker.

Walt Whitman har i en dikt, En sång om glädjeämnen som ingår i hans mäktiga Strån av gräs, skildrat valfångstens upphetsande inverkan på dess utövare, inte olikt den entusiasm som Hemingway visade tjurfäktningar:

Och valjägarens glädje! Å, jag seglar åter längs min gamla färdväg!

Under mig fartygets krängningar, Atlantens bris

viner.

Åter hör jag ropet från mastens krön,

Där — blåser hon!

Jag kastar mig upp riggen för att med de andra upptäcka valen —

så klättrar vi ner, vilda av upphetsning.

Störtar ned i båten, vi ror mot vårt byte.

Vi närmar oss taktfast och tyst, jag ser den bergiga massan,

slött solande sig.

Jag ser harpuneraren resa sig, ser vapnet flyga från hans

kraftiga arm;

O, snabbt ut igen, långt ut i havet efter den skadade valen, som

simmande i lovart släpar oss efter sig,

Åter ser jag honom stiga upp för att andas, åter ror vi upp.

Jag ser lansen drivas in i hans flank, pressad djupt in vrids

den runt i såret.

Återigen backar vi, jag ser honom lugna sig, hastigt lämnar livet

honom.

Då han reser sig sprutar han blod, jag ser honom simma i allt tätare cirklar,

vattnet kokar kring oss, jag ser honom dö,

Ett sista krampaktigt språng i cirkelns mitt innan

han faller platt och blir stilla i det blodiga skummet.

Men allt var inte samma upphetsande dramatik under valfångarnas vardagar. Vecka efter vecka kunde de segla över väldiga havsytor utan att sikta något byte, eller ligga sysslolösa i bedövande stiltje, lidande av törst och skörbjugg. Den gemensamma, fönsterlösa manskapsruffen ”för om masten” stank av svett, mögel, fukt och instängdhet, ”en regnbågsfärgad ljusgård kring lampan visade hur dålig luften var”. Här sov matroserna i skift medan de väntade på att bli kallade upp till sina tvåtimmars nattpass. Under stormarna sipprade eller forsade vattnet in under däck, blandade sig med spyorna, alltmedan manskapet kallades upp i riggen för att fastklamrade vid tackel och tåg bärga och beslå seglen. Annars kunde nätterna ägnas åt att flå valarna från sitt feta späck, som kokades på däck i väldiga grytor och lagrades i tunnor, något som måste ske i stor hast eftersom hajstim kalasade på valkadavren som surrats fast längs skeppssidorna. Stanken var tät och valfettet sipprade in överallt där det gödde kackerlackor, löss och loppor, som tycktes försvinna vid kyliga breddgrader, då matroserna istället led av den bitande fukten och kylan. Fast ohyran gick endast i dvala för att åter krylla överallt så fort man seglade in i tropikvärmen. Råttorna tog skeppskatterna hand om. Renlighet var av yttersta vikt på fångstfartygen och de skrubbades och skurades för jämnan. Det gällde också att hålla männen igång, leda och instängdhet kunde annars leda till slagsmål och myteri.

Tillsammans med smuts, svårigheter och faror, led de amerikanska valfångstmännen under en fast organiserad och förtryckande hierarki, som ödelade deras självständighet. Tyranniet var nödvändigt för disciplinen; seglandet, fångsten och slakten av valar krävde att samtliga sjömäns och deras befäls ansträngningar samordnades in i minsta detalj. Varje protest och avvikande beteende slogs ner med stenhård skoningslöshet.

Inte undra på att många söderhavsbor blev lidande då dessa förnedrade och hårt hållna män släpptes loss på deras öar. Melville skriver i sin självbiografiska roman Typee hur valmän utsatte polynesiska kvinnor för varje form ”av misshandel och utsvävningar”. Samtidigt smiddes på skeppen starka vänskapsband mellan männen. Långa perioder av lugn och stiltje gjorde att flera av dem kunde ägna sig åt läsning, dagboksskrivande och olika former av hantverk, varav bensnideri och så kallad scrimshawing, d.v.s. etsande på valtänder, var populära sysselsättningar. Melville berättar på sitt originella sätt hur valar genom tiderna framställts fullständigt felaktigt av olika konstnärer, främst för att dessa djur sällan kunde studeras på plats, eller i havsdjupen, utan mest som ilandflutna kadaver. Men genom att skildra hur en amputerad tiggare i London bjuder ut kaskelottänder på vilka han etsat in detaljrika skildringar av valjakter kan Melville visa hur skickligare och trovärdigare enkla, knappt utbildade män kunde vara än uppburna konstnärer och akademiker.

Moby Dick är en fantastisk roman, sprungen ur valfångstens brutala och samtidigt märkligt romantiska värld. Skeppet Pequod med sin besättning av hårt arbetande män från världens alla hörn under befäl av den besatte Kapten Ahab, som vet att spela på deras instängda passioner och rädsla, blir en sinnebild av ett USA på färd mot en avlägsen, ständigt bortglidande framtid, där rikedom och pengar skall lösa allt, precis som det tran, spermacetiolja och ambra som samlas i Pequods lastrum skulle omsättas till guld i Nantuckets hamn – något som aldrig sker.

Pequods valjagande skepp är som pionjärernas täckta vagnar som sökte sig västerut på jakt efter nytt land och guld, medan bisonoxar och urinvånare slaktades längs deras väg. Järnvägar drogs, väldiga städer byggdes upp, gruvor grävdes, förmögenheter hopades. Alltmedan människor från hela världen drogs till Det Nya Landet, slogs med varandra och tvingade med sig förslavade människor från andra sidan havet. Många amerikaner var fångna i en dröm om en bättre värld bortom horisonten, inneslutna av sina egna förvrängda idéer och förhoppningar. Samtidigt som de inom sin nation skapat en värld av demokrati och hyllandet av personlig frihet, förblev likväl flertalet inneslutna i en myt om sin egna, unika förträfflighet.

Både Moby Dick och Kaskelottens författare tycks befriade från fördomar. De har genom sin täta samvaro med människor från de mest skilda kulturer och hörn av världen lärt sig bedöma dem utifrån deras uppträdande, ärlighet och vänskap, något som gjort ”kultur” och ”religion” till ovidkommande abstraktioner. Denna humanistiska fördomsfrihet framstår ofta som förbluffande hos Melville, som skrev sin mäktiga roman 1850. Hans tolerans och klarsyn genomsyrar också mycket annat som han skrivit. Tidigt läste jag hans noveller och speciellt hans Ungkarlarnas paradis och flickornas helvete som kontrasterar en matorgie på en herrklubb i London med det förödande fabriksarbetet som bryter ner kvinnorna i en amerikansk avkrok, är mästerlig och förebådar insikten om den hänsynslösa rovdrift och det förakt som kvinnor uthärdat genom årtusenden och som först började bli ordentligt uppmärksammat under det förra seklet. Tidigt förstod Melville hur kvinnors livscykel, deras fysiska välbefinnande, hindrades av slaveriet under maskinkultur och manschauvinism. Hur profithungern hindrar kvinnor från att leva ett liv som fria, självständiga människor. Insikter som inte hindrade Melville från att misshandla sin egen hustru. 

Jag förvånas över att denna och andra noveller av Melville, som förebådar Kafka med femtio år, inte har uppmärksammats mer, alltmedan varje punkt och komma i hans Moby Dick har kommenterats och tolkats. Fast det fram till sekelskiftet i stort sett var tyst om den stora romanen och Melville i allmänhet var bortglömd eller betraktades som en misslyckad författare, en parentes inom amerikansk litteraturhistoria, enbart för att till slut likt en titanisk Moby Dick stiga upp ur djupen.

Som hos Kafka är Melvilles skildring av livet på ett valfångstfartyg realistisk och påtaglig, men samtidigt bräddfylld av egendomlig, mångtolkningsbar symbolism. Han kan oväntat fördjupa sig i uppslagsboksliknande beskrivningar, bryta ut i högromantiska naturskildringar, eller andlöst beskriva ett rafflande händelseförlopp och hela tiden hålla läsaren fast på sitt fartyg, ungefär som då du hamnat i Kafkas kontorsgångar och trånga rum, eller tillsammans med en febrig Raskolnikov irrar runt på Petersburgs frusna gator. I all sin otymplighet är och förblir Moby Dick den stora amerikanska romanen. The Quest framför alla andra. Precis som USAs styresmän ofta tror att om man för krig mot en Stalin, en Hitler, en Bin Laden eller en Abu Bakr al-Baghdadi och slutligen lyckas döda dem så löses därmed USAs och världens alla problem. Strid och kamp är den optimala lösningen, trots att vi liksom den fångna besättningen på Pequod och deras besatte kapten inte inser att jakten på och kampen mot Den Vita Valen inte är något annat än en utdragen strid med oss själva och den mäktiga, obegränsade natur som omger oss. En kamp som kan leda till allas vår undergång.

Samtidigt som jag med stigande fascination läser Moby Dick såg jag filmen Charlie Wilson's War om den vilt festande, kokainsniffande kvinnocharmören och kongressmannen Charles Wilson som plötsligt blir gripen av afghanernas kamp mot det sovjetiska imperiet och lyckas se till att CIAs fonder för hemliga vapeninköp mångdubblas och att de afghanska mujahaddin förses med högeffektiva FIM-92 Stingers som slår ut det sovjetiska flygvapnet i Afghanistan, får den tidigare obesegrade Röda Armén på flykt och därmed åstadkommer Sovjetunionens fall.

Jag läste mer om detta och det tycks faktiskt som Charles Wilson insats har haft en avgörande betydelse inte enbart på Sovjetunionens fall, men också för allt det elände som sedan följde och nu skördas som Aleppos helvete och Västs skräck för terrorister och invandrare. Besattheten hos en Kapten Ahab ledde alltså hos en Charlie Wilson till det vansinne världen nu finner sig i. Jag ryser och tänker på Donald Trump, Sverigedemokrater och många andra.

Fast jag vill ha sagt att Charlie Wilson trots allt tycks framstå som en anständig man. Han såg afghanernas lidande under den sovjetiska övermakten och hjälpte dem att befria sig själva, Han insåg också faran i att beväpna mujahaddin och styrkan i filmen och den bok den bygger på, ligger i att den hamrar in budskapet att en enskild människas engagemang kan får oerhörda konsekvenser, men också, som Charlie Wilson så riktigt påpekade – det räckte inte med att vinna kriget, freden måste också vinnas. Till slut strömmade biljoner dollar in till kriget i Afghanistan (slutsumman beräknas till mellan fyra och sex biljoner USD), men då Wilson efter freden bad om några miljoner dollar till skolor och utbildning, med hopp om att insatserna efterhand, liksom tidigare, skulle kunna ökas och Afghanistan dras upp ur det elände som följt med kriget, då blev det stopp på penningflödet. Att bygga och säkra fred är tydligen betydligt svårare än att föra krig. Pengar till allas vårt bästa är svårare att uppbringa än de som går till profithunger och vapenexport, det enda bistånd som verkligen är effektivt.

Enorma ansträngningar lades ner på att slakta valarna så länge deras olja var värdefull. De väldiga, stillsamma djuren jagades hänsynslöst till utrotningens gräns. Melville lät Moby Dick undkomma, men i verkligheten blev hans förbild, den väldiga Mocha Dick, slaktad. Jakten tog slut – vad återstod?

Kommer Trump att vinna det amerikanska valet? Kommer jakten på terrorister att ta slut? Kommer Al Baghdadi att dödas? Blir det fred på jorden? The Quest goes on.

Achebe, Chinua (1977) "An Image of Africa: Racism in Conrad's 'Heart of Darkness'" i Kimbrough, Robert (ed.) (1988) Heart of Darkness, An Authoritative Text, Background and Sources Criticism. London: W. W Norton. Bullen, Frank T. (1958) Kaskelotten: Jorden runt efter spermacetivalar. Stockholm: Natur och Kultur. Cohat, Yves (1993) Valarnas liv och död. Stockholm: Berghs förlag. Conrad, Joseph (1960) Mörkrets hjärta. Stockholm: Prisma. Crile, George (2004) Charlie Wilson's War: the Extraordinary Story on the Largest Covert Operation in History. New York: Grove Press. Laye, Camara (1965) The Radiance of the King. Glasgow: Harper/Collins. Melville, Herman (1963) Moby Dick eller den vita valen. Stockholm: Prisma. Melville, Herman (1965) Billy Budd och andra berättelser. Malmö: Tema. Schell, Jennifer (2013) "A Bold and Hardy Race of Men": The Lives and Literature of American Whalemen.  Amherst: University of Massachusetts Press. Showalter, Elaine (1990) Sexual Anarchy: Gender and Culture at the Fin de Siècle. London: Penguin. Whitman, Walt (1961) Leaves of Grass: The first (1855) edition. Harmondsworth: Penguin Classics. 

A few days ago I saw a picture of an artist I have not seen or heard of before, something that is not particularly surprising considering how much art there is to be seen in the world. But nevertheless, I was for some reason pleasantly surprised by that picture - House by the Lake: Skaters on the Lake, painted in 1922 by a certain Walter Spies. A peculiar light engulfs the motif, as well as a singular musical rhythm. The figures in the foreground are smaller than those in the background and the perspective is taken from above, stressed by a lone viewer who leans on a fence, high above the skaters. A realistic picture, but it nevertheless appears as a depiction of a dream, or a memory. The figures are deathly pale, reminding of stiff paper masks. They all lack personality. All of them are serious and an eerie silence prevails, in spite of the dancelike movements.

The picture brought about childhood memories; winter evenings that soon became night and yet I could continue to entertain myself with skating even if the hour seemed to be late and darkness spread around the Vena pond. The white light reminded me of the streetlights glowing on the ice, while the yellow light coming from the house, where the skaters apparently rented their skates, made me think of the cosy, warm light that greeted me when I after skating, happy and contented returned home to drink hot chocolate. I enjoyed the comfortable feeling after I had taken off of my skates. How nice and easy it was to casually and gently move over the ground. Like walking on clouds, though it had also been nice to glide across the ice.

I found the picture in an art magazine, which I always look forward to buy on the first day of each month - Art e Dossier, a journal with admirably crisp reproductions. This month's theme was "magical realism". The author's starting point for his description of an art movement that was strong during the European Twenties was a book by the German photographer and art critic - Franz Roh Nach Expressionismus: Magischer Realismus: Probleme der neuesten europäischen Malerei ” "After Expressionism: Magical realism: Questions about the newest European painting." Roh´s book was translated into several languages and especially the one of the famous Spanish philosopher José Ortega y Gasset was read and commented upon among literary circles in Latin America. It came to influence the Latin American literature which later came to be gathered under the denomination Realismo magico, which main representative was the Colombian Nobel Prize winner Gabriel García Márquez.

Unlike the English version I got hold of, Roh´s original book was richly illustrated and the by now in Europe virtually unknown Walter Spies was represented with the largest selection of reproductions, no less than seven. What, according to Roh characterized Spies´s art was its movement, musicality and an understanding of the importance of details.

What did Roh really mean with "magical" realism? Part of the explanation can probably be found in the fact that Roh was a photographer. Through his profession he had been trained to consider the reality, the objects and the people surrounding us, with a peculiar look. A photographer is a "realist" in the sense that he/she must proceed from reality and is compelled to regard it through a gadget. In their search for the right angle, the right light and the right technology photographers are confined to the camera and the development opportunities available to them.

To describe the art he appreciates Roh uses the adjective "magic", instead of "mystic". For Roh "magic" has to do with craftsmanship. A magician performs his tricks by using spells and instruments to transform what is already there. In this manner a photographer is similar to a magician. Mysticism is something completely different – a mystic sees beyond our everyday existence and reshapes reality.

An expressionist founds his/her art on expressiveness, on interpretations of the reality, not on impressions. Accordingly, expressionism is more akin to mysticism than realism, in the sense that it allows ideas and emotions to govern representations of reality. When an expressionist depicts a city, s/he does so by applying emotional excess - agitated crowds, earthquakes, volcanic eruptions, mass hysteria. If s/he wishes to portray evil in a person, facial features are distorted and the portrayed individual is turned into a demonic creature, while cows and horses are painted blue or red. Everything is transported into a parallel reality. Expressionists do not find their point of departure in the objects themselves, but from their ideas about the creatures and things surrounding them, thus expressionists are not realists, but idealists.

On the contrary, a magic realist creates art by being directly inspired by objects that can be seen and touched. S/he has no need to distort reality. A magic realist makes us see everyday objects in a new light by making use of meticulous observation and profound deliberation, thus, just like a magician, they make us perceive reality in a different manner, making it magic.

Who was Walter Spies? As so often before when I have opened a door ajar, searching for the reality behind a name that previously has been unknown to me, a new world is revealed with paths branching out in various directions. In the case of Walter Spies, I ended up in contexts that I could not possibly have expected.

Walter Spies was born in Moscow in 1895, as the son of a wealthy businessman, Leon Spies, who was also the German Consul at Nicholas II's court. Since more than fifty years back Walter's relatives and family members had been German-speaking Russian citizens. One of his aunts maintained a literary, musical salon with well-known visitors as Sergei Rachmaninoff, Alexander Scriabin and Maxim Gorky. Walter was a precocious musical young man who soon became popular among the members of the Russian elite who were befriended with his family. 1910 Spies began his studies in Dresden, but he spent his summers in the family home.

When Russia in1914 declared war on Germany, Walter's father was immediately arrested as a suspected German spy, but was released after the treaty of Brest-Litovsk, 2 March 1918. The family had by then lost its fortune due to the revolution and moved to Berlin. Because of his father's suspicious contacts with Germany the nineteen-year-old Walter Spies was not summoned to the Russian army, but instead forced into exile in the city of Sterlitamak in the Ural Mountains. His exile was far from being as harsh as it would be for prisoners in the later Gulag Archipelago. Walter Spies first ended up in an internment camp but was soon transferred to a wealthy Tatar family, by whom he had his own room, with Oriental carpets and a piano. Sterlitamak had several leather industries, vodka distilleries, beer breweries and a wealthy upper class in which Walter and other exiled intellectuals were welcomed. He took violin lessons, learned Arabic, Turkish and Persian and began painting, inspired by works of avant-garde artists such as Chagall and Larionov.

After the war, Walter returned to Moscow where Maxim Gorky had found work for him as a stage designer at the Moscow Opera. However, he stayed in Moscow for less than half a year, moved to Germany where he enrolled at the Academy of Arts in Dresden and was hired as assistant to a wealthy, Dutch sculptress. In Dresden, Walter Spies met and exhibited with famous expressionists like Oskar Kokoschka and Otto Dix

The young, remarkably handsome and talented Spies, with an exciting background among Tatars and Bashkirs in the Urals, made no secret of his homosexuality. Attracted by the permissiveness in Berlin he left Dresden and while he supported himself as a tango dancer in night clubs in the German capital he eventually ended in the gay circle around the bisexual actor Conrad Veidt, who introduced him to his friend Friedrich Murnau.

Murnau engaged Walter Spies to decorate his villa in the fashionable neighbourhood of Grunewald. Murnau had inherited the big house after the mother of one of his lovers. While he covered the villa's walls with frescoes, inspired by Persian miniatures, Walter moved in with Murnau and they soon became inseparable. Murnau had by the beginning of his acting career changed his strange name from Friedrich Plumpe, which means “scurrilous”, something he definitely was not. Murnau was known as an accomplished aesthete, with a discreet demeanour, He was furthermore a war hero, who during the war had been a bold and decorated flying ace.

Murnau engaged Walter Spies as an assistant for his epochal vampire film Nosferatu: A Symphony of Horror and they travelled a lot together, including on the Baltic Sea with Murnau's sailboat. They seemed to be inseparable. Murnau declared that he could not live without Spies´s "sunny cheerfulness and indomitable vitality”. Nevertheless, by all accounts, the adventurous Walter felt trapped. The seven years older Murnau behaved like a father to him. Walter asked one of his friends, Georgette Schoonderbeek who had organized a one man show of his work at the prestigious Stedelijk Museum in Amsterdam, to convince Murnau that the young man "needed his freedom." She wrote in her memoirs:

I tried to get him to see that what we freely give up and let go is always there for us, whereas what you try to hold on to inevitably gets lost. Whoever renounces something retains it; whoever clings loses it forever. And suddenly Murnau saw the truth of it, so that he could say with total conviction: “Walter must be free to go. I must not try to stop him.”

Walter Spies went to Indonesia and the two men never met again, though they regularly wrote to each other. Occasionally, Murnau also sent money to his friend. Repeatedly Murnau told Spies that he planned to shoot a film in Bali, where his younger friend had settled, but these plans never took shape. When Spies in 1931 was reached by the news of the master director's death, he wrote: "He was the only man on earth who loved me and that I could trust."

By signing on as a sailor on a freighter and then jump ship, Spies ended up in Indonesia. In 1923 we find him in Bandung as piano accompanist at a Chinese movie theatre. After a few months, he went to Yogyakarta, where the Dutch legation regularly invited him to entertain its guests with piano playing, there he attracted the attention of the Sultan of Yogyakarta, who hired him as the leader of a salon orchestra he had put together by engaging various wind-driven musicians.

Spies who had a knack for languages, quickly learned both Javanese and Malay, which were the trading languages among Indonesia's thousands of islands. His open-minded approach to people helped him to make friends among the local elite. In 1927, he was invited to Bali by the tjokorde gede, "duke" of Ubud, a small town in the island's highlands. Rake Sukawati, the name of the tjokorde, gave Werner Spies a piece of land close to his palace and soon had the elegant German attracted a group of both foreign and domestic artists, with himself at the centre, as arbiter elegantiae and philosopher-raja.

It is possible to Sukawati´s invitation to Walter was part of the Dutch colonial policy. The Dutch feared that the population in Bali could become affected by trends from the larger islands of Java and Sumatra - anti-colonialism, communism and radical Islam – and as a countermeasure tried to bestow more power upon the local aristocracy, which received funding to "balinize" the small island "kingdoms". The Dutch authorities assumed that the traditional, religious respect for local Rajas and the complicated, traditional celebrations and rites performed under their supervision would keep the locals busy enough to avoid falling into the traps of unwanted influences.

Dutch, bureaucratic reports provided recommendations about the best way to control their Balinese subjects through different means of support to the local power elite and how continue and deepening the successful  balinizing policies, by strengthening folk traditions and promoting the Balinese interest in dance, music, painting, carving, religious ceremonies and celebrations.

Every day, large numbers of indigenous artists gathered in Spies huge bungalow, to present and exhibit their artwork, tune instruments and practice different dances. His home also became the centre for wealthy tourists attracted to Ubud after De Koninklijke Paketvaart-Maatschappij, the Royal Steamboat Shipping Company, started calling at Buleleng on the north coast. The coveted, affluent visitors were transferred by car to Ubud, which was in the interior of Bali. However until 1940, it was only hundreds of tourists who annually came to the island, but they were generally a quite renowned company; like the entertainer and composer Noël Coward, world-famous authors like H. G. Wells and Vicki Baum, the former French president and war hero Georges Clemenceau, the anthropologist Margaret Mead, Charlie Chaplin, Barbara Hutton, the world's richest woman and many other celebrities. All of them visited Walter Spies.

Several of the visitors wrote down their enthusiastic impressions of their host. Chaplin who visited him twice, in 1932 and 1936, described how the thin, slender Walter Spies was served by handsome young men and surrounded himself with tame monkeys and cockatoos. According to Chaplin was Walter Spies, with his "fine, sensitive, clean-cut features and quite manner […] not so much representative of Bali as he was typical … of a German aristocrat.”

There is a collection of amateur films in which we see how Chaplin in the company of Spies feeds monkeys, visits markets, local celebrations and dance shows. Chaplin's cynical travel companion, Noël Coward, wrote a little ditty suggesting that it all had become a somewhat too much of a good thing:

As I said this morning to Charlie,

There is far too much music in Bali.

And although as a place it's entrancing,

There is also a thought too much dancing.

It appears that each Balinese native

From the womb to the tomb is creative,

And although the results are quite clever,

There is too much artistic endeavor.

Margaret Mead described Walter Spies as "fair and full of grace."

Walter lived in a world which he made as claimless as possible, even his own genius as a painter was allowed to make no heavy duties on his spirit. If a visitor to Bali wished to order a Walter Spies painting, he made a painting.  In between, for many months, he would do other things….The Balinese painters whom he helped and inspired treated his work with the kind of awe they reserved for the miraculous …

The Mexican artist Miguel Covarrubias spent most of 1933 travelling with his wife Rosa and Spies all over Bali. In search of magical places, ruins and folk art they often slept in tents and ended up in places rarely visited by others than local residents.

The months went by as we roamed all over the island with Spies, watching strange ceremonies, enjoying their music, listening to fantastic tales, camping in the wilds of West Bali or on the coral reefs of Sanur.

The result was an excellent book, which through its photographs and well-written observations about Balinese history and culture attracted much attention in the United States and even influenced the art scene. Covarrubias manner of describing Bali followed a pattern that was to become quite dominant for most visitors to the island. Even if the book contained some criticism of the Dutch colonial power and hinted that modernity and consumerism threatened the island's unique culture, Covarrubias book is a careful selection of descriptions and comments aiming to produce a vision of a paradisiacal realm, which to a large degree has survived unscathed from Western culture levelling. Bali is turned into a dream-like parallel world.

Like Margaret Mead, Covarrubias was impressed by Walter Spies´s "charmingly devil-may-care attitude" and also described Spies´s both capricious and painstaking way to devote himself to his art:

Walter loves to collect velvety dragonflies, strange spiders and sea slugs, not in a naturalist´s box, but in minutely accurate drawings. For hours at a time he would sit in his tent drawing them, because once dead, their beautiful colors disappeared. He was temperamental when he went into seclusion to paint, he would work incessantly for months on one of his rare canvases, great pictures that made the Balinese exclaim: “Beh!” with their mouths wide open in astonishment, and that were snatched by prosperous art-loving travellers who were lucky enough to find Spies with a finished painting. There were never two paintings in his house at once. He paints dream-like landscapes in which every branch and every leaf is carefully painted, done with the love of a Persian miniaturist, a Cranach, a Breughel or a Douanier Rousseau.

Spies´s celebrity guests got to see the island through his eyes and intermediation. In Ubud, Spies established a museum of art and history, organized and choreographed major dance events and gave lessons in painting techniques to Balinese artists. The English ballet dancer, poet and anthroposophist Beryl de Zoete wrote with him an influential book on "dance and drama" in Bali.

The prominent social anthropologists Margarete Mead and Gregory Bateson came to Walter Spies as newlyweds and he came to have a great significance for their "multi-layered" descriptions and documentation of the "Balinese character". The anthropologist couple dedicated an important part of their work to film and photographs. They investigated the relationship between parents and children, ritual ceremonies and artistic creation. Their films provide me with an odd sensation. Mead comments in great detail what anonymous people are doing on the screen, as if they were animals in a zoo. Probably does this, to me quite ridiculous approach to fellow humans, represent some kind of misguided "scientific observation". Mead and Bateson collected 1200 works of art, co-wrote the book Balinese Character: A Photographic Analysis (1942) and produced a film, Trance and Dance in Bali (1952).

Mead was complaining that “Westernisation” affected her ability to study the "character" of indigenous peoples. When she long after her Balinese studies obtained the opportunity to work among the Arapesh people in Papua New Guinea, she found them to be “badly missionized”. Mead found their great interest in adapting to extraneous influences to be very “annoying". Therefore, she organized them into groups in which she encouraged the Arapesh to live in accordance with their earlier traditions. Something that makes me wonder who adapted whom, and how. To me Mead´s method appears to be based on arbitrary decisions and even suggests an “annoying” disrespect for others.

Mead's approach has been labelled as culture collecting. Not only does she organize and analyse collected material, but occasionally she even organizes the people she is studying, and it often appears as if this is done in accordance with notions of her own, while arbitrating what she assumes was their authentic culture and character. This makes me think that such behaviour was also a prominent feature of Walter Spies, who was not a social anthropologist but mainly a performer, an artist, musician and choreographer. As artist and choreographer he converted Balinese traditions in accordance with his own tastes, probably trying to make Balinese more "genuine", than they really were.

Spies´s aesthetic, sensual way of looking at his surroundings, his magical realism, was probably reminiscent of the way a lover is trying to transform the object of his/her desire, in such a way that it enhances his/her passion. I assume that's how many artists behave when they portray a loved one. Once I was told that when she was staying with the famed Swedish director Ingmar Bergman at their shared and isolated home at the island of Fårö, his actor wife Liv Ullmann had to wear clogs and a specific striped dress. When Liv Ullmann several years after her divorce from Bergman visited him at Fårö she found that Ingrid von Rosen, Bergman's new wife, was dressed in exactly the same wooden clogs and striped dress. Maybe Walter Spies behaved in a similar way, trying to transform his beloved Bali to an equivalent of his dream of a paradisiacal island.

The Dutch anthropologist Johannes Fabian wrote a book that made a great impression on me when I in my youth was studying history of religion  - Time and the Other: How anthropology creates its object. What worried Fabian was the lack of respect many anthropologists revealed in their interaction with the individuals they studied. They conversed with them, but anthropologists did not generally behave as if they were talking to friends and colleagues of theirs. Instead, they regarded their informants as objects of study, separated from themselves, both in time and space, thus real people were converted into to structures/interpretations created by the anthropologists. Like when Mead films Balinese mothers and comments on their performance. They turn into performers within acts sanitized/interpreted by her.

Anthropologists, at least until recently, often assumed the existence of a primitive culture, prior to “our own”, thus creating an image frozen in time, like a work of art. They describe people as if they existed within a realm different from “our” own. Studied individuals lose their personality and become "savages," "primitives" – or more “politically correct” Indigenous People. The Other becomes locked in a timeless realm. "Indigenous" traditions and life seem to be constant, not influenced by external conditions and above all do personal initiatives seem to be absent. The Other's personality and way of thinking appear to have been predestined by a timeless room to which anthropologists have banished her/him, sealing it with the word "culture".

According to this approach a Balinese is no longer an individual, but the result of a world that is often described as a timeless paradise. A fabulous place that houses communities created way back in time. If you apply a Western scale of values perhaps the existence that characterizes a Balinese life may appear as poor, but in fact it is astoundingly rich in spiritual values and joie de vivre. Bali is a place where an aesthetically sensible person is confronted with a culture characterized by art, manifested not only through an astonishing range of aeshetic works of art, but mainly by life-enhancing, society and personality developing ceremonies, endowed with layer after layer of symbolism. A peaceful, open society, for which music and dancing is one of the finest expressions.

This seemed in any case to be the impression that Walter Spies wanted to convey to his guests; anthropologists like Margarete Mead and Jane Belo, travel writers like Miguel Covarubbias and Geoffrey Gorer and a composer like Colin McPhee. Among those who spread Spies´s image of Bali over the world was also the at the time very popular Vicki Baum, who for a year, lived in a bungalow which Spies had let be built for millionaire Barbara Hutton, who had fallen hopelessly in love with him, but she left the island when she found her feelings unanswered.

Vicki Baum, who had been married to Richard Lert, one of Germany's foremost conductors, was when she appeared in Ubud already on friendly terms with Spies´s musically gifted family. In Ubud, Baum wrote her novel, Love and Death in Bali. A dramatic love story set against the backdrop of the Dutch brutal occupation of the island in 1906, called Puputan, "The End" by the islanders. Baum was able to skillfully weave together complex social contexts and her passion for women's liberation, with her bestselling abilities. In her novel, which became a worldwide success, Vicki Baum did in the usual manner depict the Balinese as a passionate but peaceful and deeply religious people, steeped in a refined culture.

In the preface to her novel, Vicki Baum expresses her gratitude to a certain Dr. Fabius, who had entrusted her with meticulous notes he had written during his long-term residence in Bali. Of course, "Dr. Fabius” is a pseudonym for Walter Spies, who according to Adrian Vickers, professor of Southeast Asian Studies at the University of Sydney, had a decisive influence on the outside world's perception of Bali as a paradise. According to Vickers, Spies cultivated contacts with influential cultural role models while he ignored or opposed, those who did not share his views. All in accordance with the title of Professor Vickers interesting book, Bali, a Paradise Created.

Vicki Baum knew how to spice her novels with an appropriate dose of passion and love, and here we find an undercurrent within the Western world´s fascination with Bali. A construction of The Other. In several Western notions is the image of the Balinese as a child of nature living within an open, permissive and peaceful society. Much of the art and dance which have been praised as genuinely Balinese have in reality been influenced, and in some cases even created, by Walter Spies and much of it has been seasoned with a suitable dose of sex.

The bisexual Margaret Mead spent a large part of her research to track down attitudes to sex among different indigenous peoples. Customs and traditions which she contrasted with Western bigotry and inhibitions of healthy sexual expressions. Mead became a representative of the women's liberation, not least when it came to women's rights and opportunities to recognize and realize their sexual desires. Margarete Mead did in several of her books communicate insights she had gained about sexual behaviour through her studies of indigenous peoples, for example Sex and Temperament in Three Primitive Societies (1935).

Like many of his guests Margarete Mead had noted what she called Spies´s “light involvement with male youth”. She explained Spies´s "liberated" behaviour as a "repudiation of the kind of dominance and submission, authority and dependence which he associated with European culture”.  Such freedom was also found by Spies fellow artist Rudolf Bonnet, where he in his bungalow not far from Spies lived in openly gay relationships. So did the Swiss artist Tho Meier, whose "decadent lifestyle", however, was so outrageous that it was even condemned by the otherwise so tolerant "foreign circles" in Ubud.

The promiscuity in the circle around Spies might be regarded as a manifestation of what the Singaporean researcher Eng-Beng Lim has described as a manifestation of "homoerotic orientalism" in which undemanding "brown boys" act as a fulfilment of Western fantasies about erotic/exotic liberation. It was not just young boys who became lovers to much older men. At Sanur Beach south of Ubu lived, for example, the Belgian artist Adrien-Jean Le Mayeur de Merpres, who 52 years old arrived in Bali and began a relationship with the then barely 15-year-old Ni Nyoman Pollok, who became his model for numerous drawings and paintings.

Eng-Beng Lim demonstrates the danger of "exotizing" our fellow human beings and in accordance with our own desires turn them into attractive objects, while they remain “different” creatures to their perpetrators. The sexual profiteer defends his actions by claiming that his victims are part of a permissive culture that has turned them into beings with different morals, needs and thoughts. A sublimation of reality that may obtain grotesque dimensions when older men sexually exploit under-aged girls and boys, without feelings of neither compassion and responsibility, nor shame.

Walter Spies´s sexual relationship with young boys was by his intellectual acquaintances defended as an aesthetically motivated ritual, which liberated him from stifling Western inhibitions. Eng-Beng Lim points to the fact that while a “common” paedophile may be harshly punished, the same behaviour of “artistic people” may easily be excused. Western artists residing in Ubud, like Walter Spies and the respected Canadian composer Colin McPhee, trained and successfully seduced not only the communities they lived in and exploited, but they also managed to gain the respect of people who unreservedly accepted their romanticized version of a lifestyle, which in reality was predatory. Their abuse of children was whitewashed through explanations that they were sensitive persons and great artists.

So was for example Colin McPhees relationship with the eight-year-old Samphi romanticized in light of the boy's masterful dance and McPhee´s sensitive "neo-classical" interpretation of the Balinese Gamelan music. This is how McPhee describes his meeting with Samphi in his lyrically written A House in Bali:

A crowd a small boys splashed in midstream, leaping from rock to rock. Their wet brown skins shone in the sun as they danced up and down in the ecstasy of nakedness. They were completely wild, agile and delirious as a tree full of monkeys.

McPhee fall accidentally into the river and pulled up to the surface of one of the boys.

He was perhaps eight, underfed and skimpy, with eyes too large for his face, daring and lightly mocking. I offered him a cigarette, but he suddenly took fright and was off into the water before I could say a word.

McPhee takes Samphi to his home as a house boy and trains him for the starring role in a particular dance form that Walter Spies had developed. Kecak was originally a trance-inducing hymn sung by men, but Spies transformed it into a suggestive male group dance in which scantily clad men, closely together with strictly coordinated moves, dance in accordance with what Eng-Beng Lim has characterized as a "homoerotic script".

The strange Kecak dance, which received international attention, is an example of what the anthropologist James Clifford has described as a process in which a Westernized art perception dislodges a rite that had previously been incorporated in a strictly religious context and transforms it into a separate artistic expression. The result is no longer part of a traditional, cultural context, even though it is presented as such.

The collective trance that the Kecak ideally should result in a kind of collective catharsis, though it may just as well be considered as homoerotic grandstanding. Kecak has been removed from its cultic context and is now merely a male ballet created by Walter Spies. A process by which he has transformed individual Balinese men into impersonal aspects of an artist's vision of a culture. The men are playing the roles expected of them, something that seems to be apparent in the lascivious, sidelong glances that some men directed towards the camera in Victor von Plessen´s film The Island of Demons (1933), for which Walter Spies choreographed the ritual dances. Some critics have praised von Plessen´s film for its suggestive dance scenes, while meaner voices have called it a queer masquerade, a kind of ethno-pornography where the actors move around relaxed and provocative, with cynical smiles, when they do not indulge in over-acted ecstasy.

In those kecak performances where Samphi became the central person, he was according to Eng-Beng Lim turned into the prototype of a tempting, undemanding, effeminate soft “brown boy", as in so many other homoerotic fantasies that Western desire has enforced upon the Orient. A construction that eventually became realized in paedophile abuse, which was defended through the discourse of The Other. Seemingly innocent "boys", it is included in the fantasy vision that that abused males have to be "boys" in the sense of being undeveloped children of nature who by their culture has not been endowed with moral inhibitions and are thus not subjected to any mistreatment, something that makes the abuser blameless. 

Colin McPhee brought in 1952 with him Samphi on a highly acclaimed US tour together with a Balinese dance troupe. In 1954 Samphi´s dead body was found floating in the Lauh River, passing in front of his home village. He had been strangled.

Samphi´s violent death might be considered as a serious denial of the notion of Bali is a peace-loving paradise. In fact, Bali is not, and never has been, a harmonious, blissful place. Just as any other place on earth it is far from being a perfect paradise. This misconception is just like the legend of the willing brown boys a Western construct.

During the terrible carnage that followed Suharto's military coup in 1965 more than 80 000 people were massacred in Bali, shot with automatic weapons or hacked to death with knives and machetes. Nevertheless, the myth of a peace-loving paradise endured this horrific explosion of senseless mass murder.

The anthropologist Clifford Geertz wrote about a variety of aspects of Balinese culture, not only about dances and rituals, but also about political structures in villages and small towns. While I read Geertz, I was overtaken by the same sense of timelessness evident in so many books by other anthropologists. Geertz is famous for his perception of culture, i.e. that culture is a multifaceted concept endowed with several dimensions and manifestations. Geertz make use of the term "thick description" to describe how he imagined an ideal description of an action, or a specific phenomenon, ought to be.

A social anthropologist would ideally search for as many aspects as possible related to the phenomenon s/he has chosen to describe. A method that for me offers an impression of a certain lack of dynamism. In any case, it may seem odd that Geertz only three years after the fact that 80,000 people had been killed in Bali, an island that for so many years had been the object of his “thick descriptions", in his book Interpretation of Cultures, published just three years after the massacres occurred, reduces his comments to that cataclysmic event to no more than a few paragraphs:

What happened was the mass slaughter of 1965 in which somewhere between a quarter and three quarters of a million people lost their lives. The blood bath in which the Sukarno regime with painful slowness was drowned was the result of a vast complex of causes, and it would be absurd to reduce it to an ideological explosion. Yet, whatever the role of economic, political, psychological, or – for that matter – accidental factors binging it on (and, what is even harder to explain, sustaining it), marked the end of a distinct phase in the progress of Indonesian nationalism.

The same year that Geertz published his Interpretation of Cultures the Australian-born artist and author Donald Friend moved to a big bungalow close to Sanur, a long sandy beach by the sea south of Udub. To some extent, it seems that the story of Walter Spies time repeated itself, as if nothing had happened. Friend presided over a household with a dozen servants and house boys, keeping an open house for a variety of world-famous celebrities, like Mick Jagger, Rupert Murdoch, Gore Vidal, Robert Hughes, the Duke of Bedford.

Like Walter Spies, Donald Friend was accused of paedophilia, but seemed to be completely unshaken by the accusations, which he did not deny. He was like so many other artists protected by his art and his friendly demeanour. Donald Friend did not admit any regret whatsoever for his sexual rapacity, not recognizing that it might hurt the small boys he surrounded himself with. For example, Dolog, just one of many other boys he used for his pleasure and who he described as “thoughtful and sweet and quietly happy”, was only ten years old.

After his death, the Australian National Library published Donald Friend´s diaries, which were hailed by the cultural elite for their exquisite style, this in spite that those diaries openly and lyrically depicted crimes for which any commoner would have been sentenced to several years in jail. Members of the Australian cultural elite could state that:  "[Friend] was nobility … essentially a romantic, in search of an unfulfilled ideal”. However, it would actually have been more apt to describe Donald Friend in a far more unsavoury manner. He was actually a wealthy and cynical corrupter of young boys with poor parents:

It was a pleasant way to spend a morning, with the chattering children laughing and shouting at the waves. We swam and picnicked. Dolog kept giving me secret smiles and languid glances. I am understood to be his property now. Last night he quietly arrived and stayed again, and to my slightly horrified delight made passionately and expert love.

Walter Spies was twice arrested for abuse of minors. It was the religious wife of an elderly Danish and generally respected sculptor, Louis van der Noordaa, who turned Walter Spies in to the authorities, as suspected of paedophilia. Margaret Mead and Gregory Bateson immediately mobilized Spies´s many friends and acquaintances in a committed defence. The anthropologists related Spies´s behaviour to their scientific research results. To me their arguments appear to be quite absurd and I do not understand how they could convince a jury to proclaim Spies not guilty to all charges. For example, they claimed that because Balinese lack Western concepts of time, it is difficult to accurately verify the different testimonies against Walter Spies and even more difficult to determine the age of the sexually exploited youth. In addition, the Balinese believed that homosexuality was a perfectly normal behaviour and thus an accepted pleasure for unmarried young men. These dubious "expert opinions" may be compared with what Mead wrote in a letter, stating that she had not found  "an ounce of free intelligence or free libido in the whole culture [of Bali]" and Bateson´s remark that the regulation of daily life by Balinese culture was an unpleasant reminder of the circumstances in "his England".

Walter Spies was acquitted from the charges, but not immediately released. When the Netherlands in May 1940 was invaded by the German army the already imprisoned Spies, along with several other "unreliable foreign nationals" was kept in custody. During his captivity, Spies was intensely engaged with his painting. His last motif was a golden temple behind dark palm trees – probably a picture of his incessant dream of a paradisiacal Bali.

After some time, Spies was transferred to an internment camp in Sumatra. Shortly before the Japanese attacked Indonesia, Spies was brought, along with 411 German citizens, aboard the cargo ship Van Imhoff. However, just outside the island of Nias the ship was sunk by Japanese attack planes. The Dutch crew had orders not to rescue any prisoner and they all drowned inside the holds.

What happened to Spies´s close friend Friedrich Murnau? He became one of movie history's most skilled directors. An innovator of the art of film, with acclaimed masterpieces as The Last Laugh, where he introduced the concept of subjective camera, Faust, an unforgettable piece of cineaste imagination, and not the least Sunrise, by many film critics listed as one of the best movies ever made. Murnau´s artistry survived his transition from the European scene to Hollywood and he eventually became a wealthy man, though he could not accept the “talkies”. His last movie Tabu from 1931 was actually shot as a “talking film”, but at the last moment Murnau removed the audio track.

Tabu appears to be a film version of Walter Spies´s homoerotic dream of an uninhibited, tropical paradise. At first, Murnau collaborated with the documentary movie anthropologist Robert Flathery, previously praised for his film about the Inuit – Nanook of the North. However, during the shooting the two directors could not agree about how to approach their story and even if they remained friends, Flathery ceded the direction to Murnau, something that probably favoured end product - an exquisitely filmed portrayal of South Sea life, without any distancing, anthropological glance at the participating Polynesians, who appear as any Western actors. However, what permeates the entire film is its portrayal of an existence characterized by peaceful children of nature. Even the opening credits declare that:

Only native-born South Sea islanders appear in this picture, with a few half-castes and Chinese.

The first part is denominated as:

Paradise – An island of enchantment, the island of Bora Bora, remote in the South Seas, still untouched by the hand of civilization.

The opening sequences bring us to a paradisiacal state of nature, where scantily clad, well-built young men cheerfully and boldly fish together, or tumble around among waterfalls and crystal clear lakes, surrounded by lush greenery. Not for nothing was this effectively told and skilfully filmed masterpiece soon becoming a cult film in gay circles.

It is possible that Tabu would be followed by the film that Murnau repeatedly had promised Walter Spies to be unfolding in Bali. But a week before the premiere Murnau´s rented Packard at high speed swerved for a truck and crashed into a lamppost next to California's legendary Pacific Coast Highway. At the steering wheel was Murnau's valet the Filipino boy Garcia Stevenson. He had persuaded Murnau to be allowed to drive the car, the driver sat in the back seat together with Murnau's German shepherd. All escaped unharmed, except Murnau who died instantly. Carcía Stevenson was fourteen years old.

Perhaps my blog developed into something like Geertz´s "thick description" and became lost among different layers and whims. Probably I ended up too far away from where I started. When I now once more look at Spies´s painting I am confronted with the same feeling of distancing that I first experienced when I looked at it. The people are accessories performing synchronized movements within an exotic, albeit Nordic landscape. It is a cold, yet poignant image, reinforced by the loneliness of the man who turns his masque like, pale face towards us. Is it Walter Spies who turns his face towards us, while he directs his gaze towards the skaters? Long before he found his paradise in Bali. Or did he ever find it?

Greta Garbo with Murnau's death masque, which she had having made just after his death. Nothing is known about their relationship, but Garbo kept the masque with her until her own death. She was one of the just eleven persons who attended Murnau's funeral.

Baum, Vicky (2011) Love and Death in Bali. Singapore: Periplus. Clifford, James (1988), The Predicament of Culture: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Covarubbias, Miguel (2008) Island of Bali. Singapore: Periplus. Eisner, Lotte M. (1973) Murnau. Berkeley: University of California Press. Fabian, John (1983) Time and the Other: How Anthropology makes its Object. New York: Columbia University Press. Friend, Donald (2006), The Diaries of Donald Friend: The Bali Diaries. Volume 4 edited by Paul Hetherinton. Canberra: National Library of Australia. Geertz, Clifford (1973) The Interpretation of Cultures. New York: Basic Books. James, Jamie (2016) The Glamour of Strangeness: Artists and the Last Age of the Exotic. New York: Farrar, Straus and Giroux. Lim, Eng-Beng (2013) Boys and Brown Rice Queens: Spellbinding Performance in the Asias. New York: New York University Press. Mead, Margaret (2003). Sex and Temperament in Three Primitive Societies. New York: Perennial. McPhee, Colin (2000) A House in Bali. Singapore: Periplus. Negri, Antonello (2016) "Realismo Magico." Art e Dossier N. 335. Robinson, Geoffrey (1998) The Dark Side of Paradise: Political Violence in Bali. Ithaca: Cornell University Press. Roh, Franz "Magic Realism: Post-Expressionism", in Zamora, Lois Parkinson's and Wendy B. Fariseds (eds.) (1995). Magical Realism: Theory, History, Community. Durham and London: Duke University Press. Vickers, Adrian (1989) Bali, A Paradise Created. Singapore: Periplus.

Charlie Chaplin's trip to Bali: https://www.youtube.com/watch?v=fjHdPwAzgE8 Childhood Rivalry in Bali and New Guinea, with comments by Margaret Mead https://www.youtube.com/watch?v= gITZEVAc8DY

För några dagar sedan såg jag se en bild av en konstnär jag varken sett eller hört talas om tidigare och det är väl i och för sig inte så underligt med tanke på hur mycket konst det finns att se i världen. Men likväl, jag blev av någon anledning positivt överraskad av den där bilden – Hus vid sjö: skridskoåkaran på sjön, målad 1922 av en viss Walter Spies. Ett märkligt ljus och en säregen musikalisk rytm. Figurerna i förgrunden är mindre än de i bakgrunden och perspektivet är taget snett uppifrån. Något som understryks genom att en ensam betraktare är framställd lutad vid ett staket, ovanför skridskoåkarna. En realistisk bild, men likväl en bild av en dröm, eller ett minne? Figurerna är likbleka och deras ansikten liknar stela pappersmasker. De saknar personlighet. Alla är allvarliga och en kuslig tystnad råder, trots de danslika rörelserna.

Tavlan väckte barndomsminnen till liv, hur vinterkvällarna fort blev till natt och att jag trots det kunde fortsätta att roa mig med att åka skridsko, fast timmen tycktes vara sen och mörkret spred sig kring Vena kärr. Det vita ljuset påminde mig om gatlyktornas sken över isen och det gula ljuset från huset, där skridskoåkarna tydligen hyrde sina skridskor, kom mig att tänka på hemmets varma ljus, då jag efter skridskoåkandet glad och nöjd kom hem för att dricka varm choklad. Glömmer inte den lättnad jag kände då jag fått av mig skridskorna. Hur skönt och lätt det var att så ledigt och mjukt gå på marken. Som att gå på moln, fast det hade också varit härligt att snabbt glida fram över isen.

Jag fann bilden i ett konstmagasin jag ser fram emot att få köpa den första dagen i varje månad – Art e Dossier, en tidning med föredömligt skarpa reproduktioner. Månadens tema var ”magisk realism”. Författarens utgångspunkt för beskrivningen av en konstriktning som var stark under det europeiska tjugotalet, exempelvis presenterades verk av svenskarna Otte Sköld och Hilding Linnqvist, var en på sin tid mycket uppmärksammad artikel av den tyske fotografen och konstkritikern Franz Roh Nach Expressionismus: Magischer Realismus: Probleme der neuesten europäischen Malerei ”Efter expressionism: Magisk realism, frågor kring det nyaste europeiska måleriet.” Rohs artikel översattes till flera språk och speciellt den spanske filosofen José Ortega y Gassets översättning, som ivrigt lästes bland litterära kretsar i Latinamerika, kom att få stort inflytande på den latinamerikanska litteratur som sedermera kom att samlas under namnet Realismo magico, vars främste representant blev den colombianske nobelpristagaren Gabriel García Marquéz.

Till skillnad från den version jag fått tag på var Rohs ursprungliga artikel rikligt illustrerad och den numera i Europa så gott som okände Walter Spies var representerad genom flest reproduktioner, inte mindre än sju stycken. Vad Roh fäst sig vid hos Spies var rörelsen, musikaliteten och känslan för detaljernas betydelse.

Vad menade Roh med ”magisk” realism? En del av förklaringen kan antagligen sökas i det faktum att Roh var fotograf. Genom sitt yrke hade han lärt sig betrakta verkligheten, de föremål och människor som omger oss, med en egenartad blick. En fotograf är ”realist” i meningen att han/hon måste utgå från verkligheten och är tvingad att betrakta den genom ett redskap. Fotografen måste i sitt sökande efter rätt vinkel, rätt ljus och rätt teknik använda sig av sin kamera och de framkallningsmöjligheter som står honom/henne till buds.

För att beskriva den konst han imponeras av använder Roh adjektivet ”magisk”, istället för ”mystisk”. För Roh har ”magi” med hantverk att göra. En magiker utför vissa handlingar och använder olika instrument för förvandla sådant som redan finns. På det sättet liknar magikern en fotograf. Mystik är något helt annat – inom mystiken söker du dig bortom vardagen, bortom hantverket och låter något obekant påverka och omforma verkligheten.

En expressionist utgår från uttrycket, inte intrycket, därmed är expressionismen mystisk i meningen att den låter tankar och idéer påverka framställningen. Då expressionisterna skildrar en stad gör de det genom känslomässiga överdrifter – agiterade människomassor, jordbävningar, vulkanutbrott, masshysteri. Om de vill framställa ondskan hos en människa förvränger de hennes ansiktsdrag som om det rörde sig om en demonisk kannibal, hästar och kor målas blå eller röda. Allt omformas till en parallell verklighet. Expressionisterna utgår inte från föremålen, utan från sin idé om föremålen, därför är de inte realister utan idealister.

En magisk realist utgår däremot från vardagliga ting, sådant som kan ses och vidröras. Han/hon har inget behov av att förvränga verkligheten. En magisk realist får oss att se vardagliga föremål i ett nytt ljus. Det är genom att noggrant utgå från föremålen, från deras förutsättningar, som en magisk realist förlänar dem en ny dimension.

Vem var då Walter Spies? Som så ofta förr då jag gläntat på en dörr med ett tidigare för mig okänt namn avslöjas en ny värld, med stigar som förgrenar sig. Då det gäller Spies hamnade jag i sammanhang jag omöjligt kunde ha väntat mig. Walter Spies föddes i Moskva 1895, som son till en förmögen affärsman, Leon Spies, som också var tysk konsul vid Nikolaus II:s hov. Sedan mer än femtio år tillbaka var Walters släktingar och familjemedlemmar tysktalande ryska medborgare. En av Spies fastrar höll en litterär, musikalisk salong med välkända besökare som Sergei Rachmaninoff, Aleksandr Skrjabin och Maksim Gorkij. Walter var en brådmogen, musikalisk ung man som snart blev populär bland de medlemmar av den ryska eliten som var goda vänner till familjen. 1910 började Spies vid en skola i Dresden, men tillbringade sina somrar i familjehemmet.

När Ryssland 1914 förklarade Tyskland krig arresterades Walters far som misstänkt tysk spion, men frigavs efter freden. Familjen, som förlorat sin förmögenhet genom revolutionen, flyttade till Berlin. På grund av faderns misstänkta tysklandskontakter inkallades inte den nittonårige Walter Spies till ryska armén utan tvingades istället till exil i staden Sterlitamak i Uralbergen. Vistelsen där var långt ifrån så hård som i Sovjetunionens senare Gulagarkipelag, visserligen hamnadeSpies först i ett interneringsläger men inackorderades snart hos en förmögen tatarfamilj, där han hade eget rum, med äkta mattor och piano. Sterlitamak hade en mängd läderindustrier, vodka- och ölbryggerier och en förmögen överklass inom vilken Walter umgicks tillsammans med andra deporterade intellektuella. Han tog fiollektioner, lärde sig arabiska, turkiska och persiska och började måla, inspirerad av verk av avantgardeartister som Chagall och Larionov.

Efter fredsavtalet med Tyskland kunde Walter återvända till Moskva där Maksim Gorkij ordnade arbete åt honom som scenograf vid Moskvaoperan. Efter ett par månader lämnade dock Walter Moskva och skrev in sig vid Konstakademin i Dresden och anställdes som assistent hos en förmögen, holländsk skulptris. I Dresden blev han bekant med och ställde ut tillsammans med berömda expressionister som Oskar Kokoschka och Otto Dix.

Den unge, ovanligt stilige och talangfulle Spies, med en spännande bakgrund bland tatarer och basjkirer i Uralbergen gjorde ingen hemlighet av sin homosexualitet. Han lockades av frigjordheten i Berlin, lämnade Dresden och medan han försörjde sig som tangodansör på nattklubbar i den tyska huvudstaden hamnade Walter Spies i den homosexuella kretsen kring den bisexuelle skådespelaren Conrad Veidt, som presenterade honom för sin vän Friedrich Murnau.

Murnau engagerade Walter Spies för att dekorera sin villa i det fashionabla Grunewald. Murnau hade ärvt det stora huset efter modern till en av sina älskare. Medan han täckte villans väggar med fresker, inspirerade av persiska miniatyrer, flyttade Walter in till Murnau och de blev snart oskiljaktiga. Murnau hade i början av sin skådespelarkarriär ändrat sitt namn från Friedrich Plumpe, som på tyska, liksom på svenska, betyder framfusig och snuskig, något han definitivt inte var. Murnau var känd som en kunnig estet med diskret framtoning och var dessutom krigshjälte. Under Världskriget hade han varit ett djärvt och flerfaldigt dekorerat flygaräss.

Murnau engagerade Walter Spies som assistent vid arbetet med sin epokgörande vampyrfilm Nosferatu: A Symphony of Horror och de reste mycket tillsammans, bland annat på Östersjön med Murnaus segelbåt. De tycktes vara oskiljaktiga. Murnau deklarerade att han inte kunde klara sig utan Spies ”soliga glädje och okuvliga vitalitet”. Av allt att döma kände sig dock den äventyrslystne Walter instängd. Den sju år äldre Murnau betedde sig som en far för honom. Walter bad en av sina väninnor, Georgette Schoonderbeek som ordnat en separatutställning med hans verk på Museum Stedelijk i Amsterdam, att övertyga Murnau om att den unge mannen ”behövde sin frihet”. Hon berättar i sina memoarer:

Jag försökte få honom att inse att det som vi oförskräckt ger upp kommer alltid att förbli med oss, medan allt sådant som vi klänger oss fast vid oundvikligen försvinner från oss och vi förlorar det för alltid. Plötsligt såg Murnau sanningen och kunde med total övertygelse säga: ”Walter måste vara fri att gå. Jag får inte försöka hindra honom".

Walter Spies for till Indonesien och de två männen möttes aldrig mer igen, även om de regelbundet skrev till varandra. Allt som oftast sände även Murnau pengar till sin vän. Murnau planerade att spela in en film på Bali där Spies bosatt sig, men planerna tog aldrig form. När Spies 1931 nåddes av budet om mästerregissörens död skrev han: ”Han var den enda människan på jorden som älskat mig och som jag kunnat lita på.”

Genom att ta hyra på ett fraktfartyg tog sig Spies från Holland till Indonesien. 1923 finner vi honom i Bandung som pianoackompanjatör till kinesiska stumfilmer. Efter några månader tog han sig till Yogyakarta, där den holländska legationen ofta bjöd in honom för att underhålla sina gäster med pianospel, där uppmärksammades Walter av sultanen av Yogyakarta, som anställde honom som ledare för en salongsorkester han ställt samman genom att engagera diverse vinddrivna musiker.

Spies hade lätt för språk och lärde sig snabbt både javanesiska och malajiska. som var handelsspråken bland Indonesiens tusentals öar. Hans öppna och fördomsfria sätt att närma sig folk gjorde att han fick flera goda vänner bland den inhemska eliten. 1927 blev han inbjuden till Bali av Tjokorde Gede ”hertigen” av Ubud, en liten stad i öns högländer. Raka Sukawati, som han egentligen hette (tjokorde gede var en titel), skänkte Werner Spies mark i närheten av sitt palats och snart hade den elegante tysken attraherat en grupp med både utländska och inhemska konstnärer, med honom själv som arbiter elegantiae, smakdomare och filosof-raja.

Det är möjligt att Raka Sukawatis inbjudan till Walter var en del av holländsk kolonialpolitik, Holländarna fruktade att befolkningen på Bali skulle påverkas av tendenser från de större öarna Java och Sumatra – antikolonialism, kommunism och radikal Islam – och satsade därför på att ge större makt åt den lokala aristokratin, som nu fick ekonomiskt stöd för att ”balinisera” öns små ”kungadömen”. De holländska myndigheterna förmodade att den traditionella, religiösa respekten för de lokala rajorna och de komplicerade, traditionella fester och riter som utfördes under deras ledning skulle hålla lokalbefolkningen så pass engagerad att den inte lät sig ”infekteras” av oönskade influenser.

Byråkratiska rapporter om det bästa sättet att kontrollera Bali fylldes med rekommendationer om hur den lokala makteliten bäst kunde stödjas och hur viktigt det var att fortsätta med ”baliniseringspolitiken”, genom att stärka och stödja folkliga traditioner och ytterligare fördjupa balinesernas stora intresse för dans, musik, måleri, träsnideri, religiösa ceremonier och fester.

Varje dag samlades stora skaror med inhemska artister i Spies bostad, för att där visa upp och ställa ut sina konstverk, stämma instrument och öva olika danser. Huset blev också ett centrum för förmögna turister som lockats till Ubud efter det att Koninklijke Paketvaart-Maatschappij, det Kungliga ångbåtsfraktskompaniet, börjat angöra Buleleng vid öns  norra del. De eftertraktade besökarna fördes med bil till Ubud, som låg i det inre av Bali. Fram till 1930 var det dock inte fler än hundra turister som årligen kom till ön, men det var i allmänhet en namnkunnig skara; som underhållaren och kompositören Noël Coward, de världsberömda författarna H.G. Wells och Vicky Baum, den före detta franske presidenten och krigshjälten Georges Clemenceau, antropologen Margaret Mead, Charlie Chaplin, Barbara Hutton, världens rikaste kvinna och flera andra celebriteter. Alla besökte de Walter Spies. 

Flera av besökarna skrev ner sina entusiastiska intryck av Spies. Chaplin som besökte honom två gånger, 1932 och 1936, beskrev hur den magre, finlemmade Walter Spies passades upp av stiliga ynglingar och var omgiven av tama apor och kakaduor. Enligt Chaplin var Spies med sina ”fina, känsliga, skarpskurna drag och stillsamma manér snarare mer av en tysk adelsman" än typisk för Bali.

Det finns en samling amatörfilmer på vilka vi ser hur Chaplin i sällskap med Spies matar hans  apor, besöker marknader, fester och dansuppvisningar. Chaplins cyniske färdkamrat Noël Coward skrev en liten vers som antydde att det blivit lite för mycket av det goda:

Jag sa denna morgon till Charlie

Det finns alltför mycket musik på Bali.

Även om platsen är förtjusande

Blir allt dansande till slut berusande

Varje balines som vi har begapat

Tycks från vagga till grav ha skapat

Mycket som är vackert eller dansant

Men alltför mycket för att vara intressant.

Margaret Mead beskrev Spies som ”blond och fylld av charm”.

Walter levde i en värld på vilken han ställde så få krav som möjligt, han lät inte ens sin genialitet som målare betunga hans själsliv.  Om besökare till Bali ville köpa en målning av Walter, så gjorde han en målning åt dem. Däremellan, ägnade han flera månader åt något helt annat. De balinesiska konstnärerna som han hjälpte och inspirerade visade hans konstverk en vördnad som de annars enbart ägnade det mirakulösa.

Den mexikanske konstnären Miguel Covarrubias tillbringade större delen av 1933 åt att i sällskap med sin hustru Rosa tillsammans med Spies färdas över så gott som hela ön. På jakt efter magiska platser, ruiner och folklig konst sov de ofta i tält och uppsökte platser som sällan besökts av andra än lokalinvånarna.

I månader vandrade vi tillsammans med Spies över hela ön, deltog i märkliga ceremonier, njöt av musiken, lyssnade till fantastiska legender, tog oss med kanot genom västra Balis vildmarker eller över korallreven vid Sanur.

Resultat blev en alldeles utmärkt bok, som genom sina fotografier och välskrivna iakttagelser om balinesisk historia och kultur väckte stor uppmärksamhet i USA och även påverkade konstscenen där. Covarrubias sätt att beskriva Bali följde ett mönster som kom att bli dominerande. Även om boken innehöll en del kritik av den holländska kolonialmakten och antydde att modernitet och konsumism hotade öns unika kultur, utgör Covarrubias bok likväl ett urval av iakttagelser som strävar efter att framställa ett paradisiskt tillstånd som till stor del klarat sig helskinnat från västerländsk nivellering. Bali blir till en drömlik parallellvärld.

Likt Margaret Mead imponerades Covarrubias av Walter Spies ”charmigt nonchalanta” sätt och beskrev även Spies såväl nyckfulla, som omsorgsfulla sätt att ägna sig åt sin konst:

Walter älskar att samla sammetslena sländor, märkliga spindlar och havssniglar, inte i askar, men i form av minutiöst exakta ritningar. Dagar i sträck kunde han sitta i sitt tält och teckna dem, då de dött försvann nämligen deras vackra färger. Han var också ovanligt engagerad då han isolerade sig med sitt måleri och han kunde ägna månader åt någon av sina sällsynta dukar, imponerande verk som fick balineser att utropa: "Beh!" med munnarna vidöppna av förvåning. Tavlorna rycktes sedan bort av förmögna, konstälskande resenärer som hade turen att finna en färdig målning hos Spies. Det fanns sällan fler än två målningar i hans hus. Han målar drömlika landskap som skvallrar om en kärlek som hos en persisk miniatyrist, en Cranach, en Breughel eller en Douanier Rosseau.

Spies berömda gäster fick se ön genom hans ögon och förmedling. I Ubud etablerade Spies ett museum för konst och historia, organiserade och koreograferade stora danstillställningar och undervisade i sin studio balinesiska konstnärer. Den engelska balettdansösen, poeten och antroposofen Beryl de Zoete skrev tillsammans med honom en inflytelserik bok om ”dans och drama” på Bali. 

De mycket tongivande socialantropologerna Margarete Mead och Gregory Bateson kom som nygifta till Walter Spies och han fick stor betydelse för deras ”flerskiktade” beskrivningar och dokumentation av balinesernas ”karaktär”. Antropologparet använde som en viktig del av sitt arbete film och fotografier. De undersökte förhållandet mellan föräldrar och barn, rituella ceremonier och artistiskt skapande. På mig gör de där filmerna ett märkligt intryck. Mead kommenterar in i minsta detalj vad de anonyma personerna företar sig, som om de vore djur på ett zoo. Antagligen skall det föreställa ”vetenskaplig observation”. Mead och Bateson samlade in 1 200 konstverk och skrev tillsammans boken Balinese Character: A Photographic Analysis (1942) ”Balinesisk karaktär: en fotografisk analys”, och producerade en film,  Trans och dans i Bali (1952).

Mead ondgjorde sig ofta över att västerländskt inflytande förstörde hennes möjligheter att studera en urbefolknings ”karaktär”. Då hon långt efter sina studier på Bali fick möjlighet att arbeta bland Arapeshfolket i Papua Guinea fann hon dem vara badly missionized, ”svårartat missionerade”. Deras intresse av att anpassa sig till utifrån kommande inflytanden var enligt Mead annoying, ”besvärande”. Därför organiserade hon dem i grupper inom vilka hon uppmuntrade dem att leva i enlighet med sina tidigare traditioner. Något som får mig att undra vem som anpassade vem och hur. Meads metod liknar egenmäktigt förfarande och tyder på respektlöshet gentemot hennes ”studieobjekt”.

Meads tillvägagångssätt har kallats culture collecting, kultursamlande. Inte enbart ett organiserande och insamlande av insamlat material, utan även människor studerades i enlighet med en uppfattning som socialantropologen skapat om vad som var deras genuina kultur och karaktär. Mead sökte efter en ursprunglighet som hon, mer eller mindre medvetet, försökte anpassa till sina egna uppfattningar. Det får mig att tänka att detta även var ett framträdande drag hos Walter Spies, som inte var socialantropolog utan främst artist, konstnär, musiker och koreograf. Som konstnär och koreograf, omvandlade och förändrade han balinesiska traditioner i enlighet med sin egen smak och försökte antagligen göra dem mer ”genuina”.

Spies estetiskt, sensuella sätt att betrakta sin omgivning, hans magiska realism, påminner om hur en älskare försöker omvandla objektet för sitt begär på ett sådant sätt att det ytterligare förhöjer lidelsen. Antar att det är hur många konstnärer går till väga då de porträtterar människor de åtrår. Hörde en gång att då de vistades på Fårö brukade Ingmar Bergman vilja att Liv Ullman klädde sig i trätofflor och en randig klänning. Då hon flera år efter sin skilsmässa från Bergman besökte honom på Fårö fann hon att Ingrid von Rosen, Bergmans nya hustru, var klädd på samma vis – trätofflor och randig klänning. Kanske förvandlade Walter Spies på ett liknande sätt sitt älskade Bali till en motsvarighet för sitt begär.

Den holländske antropologen Johannes Fabian har skrivit en bok som gjorde stort intryck på mig när jag som ung studerade religionshistoria – Tiden och den Andre; Hur antropologin skapar sitt objekt. Vad som oroade Fabian var den bristande respekt som många antropologer visade i sin samvaro med de individer de studerade. De samtalade inte med dem. Antropologerna uppförde sig inte som när du talar med dina vänner och kollegor. Istället betraktade de sina informanter som studieobjekt, skilda från dem själva, både i tid och rum, därigenom förvandlades verkliga människor till konstruktioner/tolkningar skapade av antropologen. Som när Mead filmar balinesiska mödrar och kommenterar deras uppträdande. De förvandlas till statister i en scen tillrättalagd/tolkad av henne.  

Antropologen förevisar en kultur, skapar en bild och som sådan blir den fryst i tiden, likt ett konstverk. De beskrivna människorna hamnar i en annan sfär än vår egen. De förlorar sin personlighet, blir ”vildar”, ”primitiva människor” -  Indigenous People . The Other, Den Andre, inlåst i en tidlös sfär. "Ursprungsfolkens" traditioner och tillvaro tycks inte ha förändrats, inte påverkats av yttre förhållanden och framförallt tycks personliga initiativ vara frånvarande. Den Andres personlighet och tänkande tycktes vara predestinerade av det tidlösa rum som antropologen förvisat henne/honom till, en plats brännmärkt med ordet ”kultur”.

Enligt detta betraktelsesätt blir en balines inte en individ utan enbart resultatet av en värld som ofta beskrivits som ett tidlöst paradis. En sagolik plats som hyser samhällen skapade långt tillbaka i tiden. Om du tillämpar en västerländsk värdeskala kommer kanske den tillvaro som präglar många balinesers liv att framstå som fattig, men i själva verket är den förbluffande rik på andliga värden och livsglädje. Bali är en plats där en estetiskt sensibel person möter en kultur präglad av estetisk verksamhet, gestaltad i form av förbluffande konstverk, men främst genom livsbefrämjande, samhälls- och personlighetsutvecklande ceremonier, förlänade med skikt efter skikt av symbolik. Ett fridfullt, öppet samhälle, för vilket musik och dans är ett de förnämsta uttrycken.

Det tycktes i varje fall vara det intryck som Walter Spies ville förmedla till sina gäster; antropologer som Margarete Mead och Jane Belo, reseskildrare som Miguel Covarubbias och Geoffrey Gorer och kompositörer som Colin McPhee. Bland de som spred Spies bild av Bali över världen fanns också  den på sin tid mycket populära Vicki Baum, som under ett års tid bodde i en bungalow som Spies låtit byggt åt mångmiljonärskan Barabara Hutton, som varit våldsamt förälskad i honom, men lämnat ön då hon fann sina känslor obesvarade.

Vicki Baum, som varit gift med Richard Lert, en av Tysklands främsta dirigenter, var då hon dök upp i Ubud redan bekant med Spies musikaliska familj. I Ubud skrev Baum sin roman Kärlek och död på Bali. En dramatisk kärlekshistoria som utspelar sig mot fonden av holländarnas brutala ockupation av ön 1906, av öborna kallad puputan, ”slutet”. Baum förmådde skickligt väva samman komplicerade sociala sammanhang och sin passion för kvinnlig frigörelse med säljande populism. Hennes roman, som blev en stor succé världen över, skildrade i vanlig ordning balineserna som ett passionerat, men fredligt och djupt religiöst folk på en paradisisk ö genomsyrad av en åldrig, förfinad kultur. 

I förordet till sin  roman berättar Vicki Baum att mycket av hennes berättelse hade inspirerats av de noggranna anteckningar som en långvarig invånare på Bali anförtrott henne, en viss Dr. Fabius. Naturligtvis är "Dr. Fabius" enbart presudonym för Walter Spies, som enligt Adrian Vickers, professor i sydöstasienstudier vid universitetet i Sydney, hade en avgörande betydelse för omvärldens uppfattning av Bali som ett paradis. Enligt Vickers odlade Spies mycket medvetet sina kontakter med vissa inflyelserika kulrtupersonligheter, alltmedan han ignorerade, eller motarbetade, sådana som inte delade hans åsikter. Allt i enlighet med titeln på professor Vickers intressanta bok, Bali, ett skapat paradis.

Vicki Baum visste att krydda sina romaner med en lämplig dos av passion och kärlek och här finner vi en underström i den västerländska förtjusningen i Bali. En konstruktion av Den Andre. I många västerländska föreställningar finns bilden av balinesen som ett naturbarn präglat av sitt frigjorda och öppna samhälle.  Mycket av den konst och dans som hyllades och skapades av Walter Spies var smaksatt med en ordentlig dos av sex.

Den bisexuella Margaret Mead ägnade en stor del av sin forskning åt att spåra attityder till sex hos olika ursprungsfolk. Sedvänjor som hon kontrasterade mot västerländskt bigotteri och hämmande av sund sexualitet. Mead blev till en företrädare för kvinnlig frigörelse, inte minst då det gällde kvinnors rätt och möjligheter att bejaka och förverkliga sina sexuella begär. Hon redovisade i flera böcker de insikter hon fått genom sina studier av ursprungsfolk, bland dem Sex and Temperament in Three Primitive Societies (1935) översatt till svenska som Kvinnligt, manligt, mänskligt.

Likt många andra av hans gäster hade Mead uppmärksammat vad hon kallade för Spies light involvement with male youth, lättsamma engagemang med ynglingar. Hon förklarade Spies ”frigjorda” beteende som ett bevis på att han lämnat bakom sig ”den typ av dominans, auktoritet och beroende som han funnit inom den europeiska kulturen”.  En sådan frihet hade Spies konstnärskollega Rudolf Bonnet också funnit, då han i sin villa inte så långt från Spies levde i öppet homosexuella förhållanden. Det gjorde även den schweiziske konstnären Tho Meier, vars “dekadenta livsstil” dock var så skandalös att den till och med fördömdes av de annars så toleranta ”utländska kretsarna” i Ubud.

Promiskuiteten i kretsen kring Spies kan betraktas som ett utslag av vad den singaporeanske forskaren Eng-Beng Lim beskrivit som ett utslag av ”homoerotisk orientalism” inom vilken mjukt följsamma "bruna pojkar" agerar som ett förverkligande av västerländska fantasier om erotisk/exotisk frigjordhet, något som givetvis även drabbar kvinnliga, ”orientaliska”  skönheter.

Inom det kollektiv som skapades kring Walter Spies kom Bali att bli ett exotiskt paradis för homosexuella och heterosexuella kolonisatörer som där kunde tillfredsställa sina fantasier om vackra, enkla infödingar som väntade på att upptäckas eller upplysas, eller än värre - skamlöst utnyttjas av rika sexturister som lockats av myten om frigjorda och kravlösa pojkar och flickor som villigt underkastade sig den vite mannens dominans. Det var inte enbart unga pojkar som blev älskare åt betydligt äldre män. Vid stranden Sanur söder om Ubu bodde exempelvis den belgiske konstnären Adrien-Jean Le Mayeur de Merpres som när han som 52åring kom till Bali inledde ett förhållande  med den då knappt 15 åriga Ni Nyoman Pollok, som blev hans modell för ett otal teckningar och målningar.

Eng-Beng Lim visar på faran av att ”exotisera” våra medmänniskor, att i enlighet med våra begär förvandla dem till åtråvärda objekt, medan de förblir skilda från gärningsmannen. Den sexuelle profitören försvarar sina handlingar genom att påstå att hans offer är en del av en kultur som gjort dem till varelser med annorlunda behov och tankar.  Ett sublimerande av verkligheten som kan ta sig groteska uttryck, som när äldre män sexuellt utnyttjar minderåriga flickor och pojkar, utan att känna vare sig ansvar eller skam.

Walter Spies sexuella samvaro med unga pojkar försvarades av hans intellektuella bekanta som om den vore en estetiskt motiverat ritual som befriade honom från västerländska hämningar.  Eng-beng Lim pekar på det faktum att medan "vanliga" pedofiler är en allmänt föraktad grupp, ursäktas artistiska pedofiler. Västerländska konstnärer bosatta i Ubud som Walter Spies eller den kanadensiske kompositören Colin McPhee, tränade och förförde framgångsrikt inte enbart de samhällen de utnyttjade utan lyckades även vinna respekt hos människor som oförbehållsamt accepterade deras romantiserade version av en i botten rovgirig livsstil. Kom deras pedofili på tal skyfflades den undan med försvaret att de var känsliga personer och stora konstnärer.

Så har exempelvis Colin McPhees utnyttjande av den åttaårige Samphi romantiserats i ljuset av pojkens mästerliga dans och McPhees känsliga ”neo-klassiska” tolkning av den balinesiska gamelanmusiken. Så här beskriver McPhee sitt möte med Samphi i sin lyriskt skrivna Ett hus i Bali:

En grupp småpojkar plaskade kring i strömfåran skuttande från klippa till klippa, Deras bruna hud glittrade i solen medan de dansade kring i sin nakenhets frigjordhet. De var fullkomligt vilda, smidiga och yra som en flock apor i ett träd.

McPhee faller av misstag ner i floden och rycks upp till ytan av en av pojkarna.

Han var kanske åtta år, undernärd och mager, med ögon alltför stora för hans ansikte, fräckt och lätt hånfullt. Jag erbjöd honom en cigarett, men han blev plötsligt skrämd och försvann ut i vattnet, innan jag hann yttra ett ord.  

McPhee tar snart Samphi som sin house boy och tränar honom för huvudrollen i en speciell dansform som Walter Spies utvecklat. Kecak var ursprungligen en tranceframkallande hymn framförd av män, men Spies omformade den till en suggestiv, manlig gruppdans som de lättklädda männen, tätt tillsammans och strängt koordinerat rör sig i enlighet med vad Eng-Ben Lim karaktäriserat som ett ”homoerotiskt skript”.

Den märkliga Kecakdansen, som fått stor internationell uppmärksamhet, är ett exempel på vad antropologen James Clifford beskrivit som en process då en västerländskt präglad konstuppfattning rycker loss en rit som tidigare varit inkorporerad i ett strikt religiöst sammanhang och omskapar den till ett separat konstnärligt uttryck. Resultatet är inte längre en del av ett traditionellt, kulturellt sammanhang, trots att det presenteras som ett sådant

Den gemensamma trance som Kecak skall leda till har tolkats som en slags kollektiv katharsis, men kan lika väl betraktas som ett homoerotiskt spel för gallerierna. Kecak har avlägsnats från sitt kultiska sammanhang och är numera enbart en manlig balettföreställning skapad av Walter Spies. En process genom vilken han har förvandlat enskilda balinesiska män till opersonliga delar av en konstnärs vision av en kultur. Männen spelar en roll som förväntas av dem, något man också tycks ana i de blickar som en del män riktar mot kameran i Victor von Plessens film Demonernas ö från 1933, för vilken Walter Spies koreograferade de rituella danserna. En del kritiker har hyllat filmen för dess suggestiva dansscener, medan elakare röster har kallat den för en queer masquerade, en form av etnopornografi där aktörerna rör sig avslappnat och provocerande, med cyniska småleenden, då de inte hänger sig åt överspelad extas.

I de kecakföreställningar där Samphi  blev centralpersonen förvandlades han enligt Eng-Beng Lim till prototypen för den lockande, kravlösa, kvinnligt mjuka ”bruna pojke” som enligt honom förekommer i så många homoerotiska fantasier om Orienten. En konstruktion som förverkligas i pedofila övergrepp, försvarade genom diskursen om Den Andre. Skenbart oskyldiga ”pojkar”, det ingår i fantasibilden att de skall vara ”pojkar” i meningen outvecklade naturbarn, som genom sin kultur inte förlänats några moraliska hämningar och därigenom inte utsätts för övergrepp, något som gör att förövaren känner oskyldig till något brott. Argument som även används vid vita mäns övergrepp på asiatiska flickor.

Colin McPhee tog 1952 med sig Samphi under en mycket uppmärksammad USAturé som han gjorde med en balinesisk danstrupp. 1954 fann man Samphis döda kropp flytande i Lauhfloden framför hans hemby. Han hade stryps.

Samphis våldsamma död kan betraktas som en dementi av uppfattningen om att Bali är ett fredsälskande paradis. I själva verket är Bali inte, och har heller aldrig varit, en harmonisk, lycksalig plats. Lika lite som något annat ställe på jorden är ett paradis. Det är liksom legenden om de villiga bruna pojkarna en västerländsk konstruktion.

Under det fruktansvärda blodbad som följde Suhartos militärkupp 1965 massakrerades fler än 80 000 människor på Bali, de sköts med automatvapen eller hackades till döds med knivar och machetes. Likväl har myten om ett fredsälskande paradis överlevt denna fruktansvärda explosion av meningslöst massmördande.

Antropolgen Clifford Geertz har skrivit om en mängd aspekter av balinesisk kultur, inte enbart om danser och riter, men även om politiska strukturer i byarna. Då jag läser honom grips jag av samma känsla av tidlöshet som hos så många andra antropologer. Geertz är berömd för sin kulturuppfattning - att kultur är ett mångfasetterat begrepp med flera dimensioner och yttringar. Han använder begreppet ”tät beskrivning” för att beteckna hur han genom beskrivning av en handling, eller ett speciellt fenomen, söker efter så många aspekter som möjligt i relation till det han valt att beskriva. En metod som för mig ger intryck av en viss brist på dynamik. 

Under alla förhållanden kan det tyckas märkligt att Geertz enbart tre år efter det att 80 000 människor dödats på Bali, som så länge varit föremål för hans ”täta beskrivningar”,  i sin bok Tolkning av kulturer nämner massakrerna enbart med ett par paragrafer, utan att ägna dem någon tät beskrivning:

... 1965-års masslakt då någonting mellan en fjärdedel och tre fjärdedelar av en miljon människor miste livet. Blodbadet ägde rum då Sukarnoregimen genomled en smärtsamt lång drunkningsdöd och var resultatet av ett enormt komplex av orsaker, det vore absurt att reducera det hela till en ideologisk explosion. Ändå, oavsett vad de ekonomiska, politiska, psykologiska, eller - för den delen - oavsiktliga faktorerna betydde för tragedin (och, vad som är än svårare att förklara - regimens vidarebestånd), markerade den slutet på en distinkt fas i utvecklingen av indonesisk nationalism. 

Samma år som Geertz publicerade Interpretation of Cultures flyttade den australienske konstnären och författaren Donald Friend till en villa vid Sanur, en lång sandstrand vid havet söder om Udub. I viss mån tycks det som om historien från Walter Spies tid upprepade sig, som om ingenting hade hänt. Friend presiderade över ett hushåll med ett dussin tjänare och house boys och höll öppet hus för en mängd världsberömda celebriteter, som Mick Jagger, Rupert Murdoch, Gore Vidal, Robert Hughes, hertigen av Bedford m.fl.

Likt Walter Spies anklagades Friend för pedofili, men tycktes vara fullständigt oberörd av anklagelserna, som han för övrigt inte alls förnekade. Han var liksom så många andra artister skyddad genom sin konst och sin vänliga framtoning. Donald Friend ägnade inte en tanke åt att hans sexuella rovgirighet kunde skada de småpojkar han omgav sig med. Exempelvis var, Dolog, enbart en av de många andra pojkar som han utnyttjade för sina sexuella böjelser och beskrev som "tankfull, rar och stillsamt lycklig", tio år gammal.

Efter hans död gav Australiens Nationalbibliotek ut Friends dagböcker och de hyllades av kultureliten för sin utsökta stil, även om de öppet och lyriskt skildrade en brottslig verksamhet för vilken en icke artistisk person skulle ha dömts till fängelse, istället firades han som en tillgång för australisk kultur: ”[Friend] var förnäm ... framförallt var han en romantiker på jakt efter ouppfyllda ideal”. Bättre vore att beskriva Donald Friend på ett betydligt osmakligare sätt. Han var en cynisk och förmögen förförare och fördärvare av minderåriga pojkar med fattiga föräldrar:

Det var ett trevligt sätt att tillbringa en förmiddag, med tjattrande barn som skrattade och ropade på vågorna. Vi simmade och åt picknick. Dolog gav mig förtroliga leenden och lystna ögonkast. Jag är nu uppfattad som hans egendom. Igår kväll smög han tyst in och stannade igen och till min något förskräckta glädje älskade han med passion och expertis.

Walter Spies blev två gånger gripen för otukt med minderåriga. Det var den frireligiösa hustrun till en äldre dansk och allmänt respekterad skulptör, Ludvig van der Noordaa, som anmälde Walter Spies till myndigheterna som misstänkt för grov pedofili. Makarna Margaret Mead och Gregory Bateson mobiliserade Spies många vänner och bekanta i ett engagerat försvar. Antropologerna relaterade Spies beteende till sina forskningsresultat och på mig ger deras försvar ett absurt intryck. Exempelvis påstod de att eftersom balineserna saknar ett västerländskt tidsbegrepp är det svårt att korrekt verifiera de olika vittnesmålen och även omöjligt att fastställa åldern på de sexuellt utnyttjade ungdomarna. Dessutom ansåg balineserna att homosexualitet var fullkomligt normalt och därmed även ett accepterat nöje för ogifta, unga män. Dessa tveksamma "expertutlåtande" blir emotsagda genom Mead's senare fördomsfulla anmärkning att det inte fannns "ett uns av fri intelligens eller fri sexualitet inom hela [den balinesiska]  kulturen" och Bateson anmärkning att regleringen av det dagliga livet inom balinesisk kultur utgorde en obehaglig påminnelse om förhållandena i "hans England".

Walter Spies frikändes, men då Holland i maj 1940 invaderades av tyskarna fängslades Spies, tillsammans med flera andra ”opålitliga utländska medborgare”. Under sin fångenskap var Spies intensivt verksam med sitt måleri. Hans sista motiv var ett guldglänsande tempel bakom mörka palmer – en bild av hans dröm om ett paradisiskt Bali.

Efter en tid fördes han över till ett  interneringsläger på Sumatra. Strax innan japanerna anföll Indonesien fördes Spies tillsammans med 411 tyska medborgare ombord på lastfartyget Van Imhoff. Alldeles utanför ön Nias sänktes dock fartyget av japanska attackplan. Besättningen hade order om att inte rädda fångarna, samtliga drunknade i lastutrymmena.

Hur gick det då med Friedrich Murnau, Spies mentor och älskare? Han utvecklade sig till en av filmhistoriens skickligaste regissörer och nydanare av filmkonsten, med hyllade mästerverk som Det sista skrattet, där han introducerade begreppet subjektiv kamera, Faust, där Gösta Ekman spelade huvudrollen och Soluppgång som många filmkritiker anser vara en av de bästa filmer som gjorts. Murnau klarade elegant övergången från den europeiska filmscenen till Hollywood och blev en förmögen man, fast han kunde inte acceptera talfilmen. Han sista film Tabu, ”Kärlekens ö” från 1931 spelades in som en ljudfilm, men Murnau avlägsnade ljudspåret före premiären.

Tabu tycks i mångt och mycket vara en filmversion av Walter Spies homoerotiska dröm om ett ohämmat, tropiskt paradis. Till en början samarbetade Murnau med den dokumentärfilmande antropologen Robert Flathery som tidigare hyllats för sin film om inuiter – Nanook: köldens son. Men under inspelningen skar det sig mellan de två regissörerna, något som antagligen gynnade slutprodukten - en utsökt filmad skildring av söderhavslivet, utan någon avståndstagande, antropologisk blick på de deltagande polynesierna, som framstår som vilka västerländska aktörer som helst. Vad som däremot genomsyrar hela filmen är dess poängterande av att den skildrar en tillvaro präglad av fredligt sinnade, frigjorda naturbarn. Redan förtexterna deklarerar att endast:

Infödda söderhavsbor uppträder i denna film, tillsammans med några halvblod och kineser.

Den första delen, Paradis: En förtrollad ö, Bora Bora, fortfarande orörd av civilisationens hand, för oss till ett paradisiskt naturtillstånd, där lättklädda, välbyggda ynglingar glatt och frimodigt fiskar tillsammans eller tumlar kring bland vattenfall och kristallklara sjöar omgivna av frodig grönska. Inte för inte blev detta effektivt berättade och skickligt filmade mästerverk snart en kultfilm inom homosexuella kretsar.

Det är möjligt att Tabu skulle följas av den film som Murnau vid flera tillfällen lovat Walter Spies skulle utspelas på Bali. Men en vecka innan premiären väjde Murnaus Packard för en lastbil och for in i en lyktstolpe bredvid Kaliforniens legendariska Pacific Coast Highway. Vid ratten satt Murnaus filippinske uppassare García Stevenson. Han hade övertalat Murnau att få köra bilen, chauffören satt i baksätet tillsammans med Murnaus schäferhund. Alla klarade sig oskadda, utom Murnau som dog omedelbart. Carcía Stevenson var fjorton år.

Kanske utvecklade sig mitt betraktande av Walter Spies målning till något i stil med Geertz ”täta skildring”, med olika lager och infall. Antagligen avlägsnade jag mig alltför långt från tavlan och dess motiv. Men då jag nu åter betraktar den tycker jag mig finna samma underliga distans till scenen och människorna som Johannes Fabian tyckte sig ha upptäckt i antropologernas skildringar av ”främmande” kulturer. I målningen är Spies människor staffagefigurer som utför synkroniserade rörelser inom ett exotiskt, om än nordiskt landskap. Det är en kall men samtidigt gripande bild, förstärkt av den ensamme mannen som riktar sitt maskliknande, bleka ansikte mot oss, även det märkligt opersonligt. Är det Walter Spies som vänder sitt ansikte mot oss, samtidigt som han riktar blicken mot skridskoåkarna? Långt innan han fann sitt paradis i Bali.

Gretta Garbo med Murnaus dösmask, som hon lät göra strax efter hans död. Ingenting är känt om deras förhållande, men hon hade masken sin ägo fram till sin egen död och hon var en av de elva personer som var närvarande vid Murnaus begravning.

Baum, Vicky (2011) Love and Death in Bali. Singapore: Periplus. Clifford, James (1988) The Predicament of Culture: Twentieth-Century Ethnography, Literature, and Art. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Covarubbias, Miguel (2008) Island of Bali. Singapore: Periplus. Eisner, Lotte M. (1973) Murnau. Berkeley: University of California Press. Fabian, Johannes (1983) Time and the Other: How Anthropology makes its Object. New York: Colombia University Press.  Friend, Donald (2006) The Diaries of Donald Friend: The Bali Diaries. Volume 4 edited by Paul Hetherinton. Canberra: National Library of Australia. Geertz, Clifford (1973) The Interpretation of Cultures. New York: Basic Books.  James, Jamie (2016) The Glamour of Strangeness: Artists and the Last Age of the Exotic. New York: Farrar, Straus and Giroux. Lim, Eng-Beng (2013) Brown Boys and Rice Queens: Spellbinding Performance in the Asias. New York: New York University Press. McPhee, Colin (2000) A House in Bali. Singapore: Periplus. Mead, Margaret (1968) Kvinnligt, manligt, mänskligt: En undersökning av tre primitiva samhällen.Stockholm: Aldus/Bonnier. Negri, Antonello (2016) “Realismo Magico.” Art e dossier N. 335. Robinson, Geoffrey (1998) The Dark Side of Paradise: Political Violence in Bali. Ithaca: Cornell University Press.  Roh, Franz “Magic Realism: Post-Expressionism”, i Zamora, Lois Parkinson och Wendy B. Fariseds (eds.) (1995). Magical Realism: Theory, History, Community. Durham och London: Duke University Press. Vickers, Adrian (1989) Bali, a Paradise Created. Singapore: Periplus.  

Charlie Chaplin´s trip to Bali: https://www.youtube.com/watch?v=fjHdPwAzgE8  Childhood Rivalry in Bali and New Guinea, with comments by  Margaret Mead https://www.youtube.com/watch?v=gITZEVAc8DY

The ongoing disappearance of bookshops and record stores is one of the tragedies of our time. These refreshing oases where a stranger, wherever she/he might be in the world, can find old friends and acquaintances in the form of CDs and books. There is also the possibility of making new contacts, not only through encounters with books with interesting covers and titles, but also conversations with other bookworms, who tend to flock there.

In cities where a totally incomprehensible language is spoken and even the books may be written with a different alphabet, bookshops are nonetheless familiar places. Book covers continue to speak to us and in such places it may also be possible to meet with people who speak a language you may understand. This has happened to me in places like Amman, where the books are written with Arabic characters, or in Budapest and Hanoi with for me completely incomprehensible languages. In bookstores, I have often encountered people who not only spoke in a manner understandable to me, but with whom I also shared my great enthusiasm for the written word. They did not have any intention to sell me something, or cheat and deceive me, we just shared the same interest - a passion for books and music. Such people can be found anywhere. Not only in the big cities, but also in small towns in forlorn places.

I think with sadness how a rising generation may not gain access to such wonderful bookshops, where anyone could find safe bliss among books and music not only in in world metropolises like New York, Buenos Aires, New Delhi or Paris, but also in much smaller places like Osby, Andahuaylas or Ségou. There are often a few chairs waiting for you and maybe a cup of coffee or tea. Every so often there is also an opportunity for stimulating conversations, opening up new, wide horizons, often offering an introduction to and a taste for a country's fascinating culture.

I hope future generations will find the opportunity to enjoy the great satisfaction that books may provide. Not only do they offer experiences quite different from those we obtain through film, television and computer games, enjoyment from books are furthermore enhanced by the fact that they, like LPs and CDs, are physical objects, with a far greater tangibility than an e-reader, a computer or an iPod.

In previous times, books were revered by being provided with precious outfits like ornate covers and exclusive bindings made of vellum, parchment or linen. However, even simple, stapled paper books may be made attractive through their beautiful covers, pleasing paper texture and even a pleasing scent. Unlike e-readers, may books join one another in bookshelves, where their backs attract the presumptive reader. You may take them out, flip through them, set them back and feel surrounded, even cared for, by them.

I come to think of a scene in François Truffaut's film Fahrenheit 491, slightly different from the one described in Ray Bradbury's novel. A group of “firemen” in the service of a totalitarian regime are locating books in order to burn them, since owning any kind of book is a crime. The leader of one such team of book burners, "The Captain", seems to be a well-read man, knowledgeable about the contents of several of the books he destroys, while the younger firemen have never read a book.

 In the scene I am thinking of, the firemen break into a house of a middle-aged lady where they find an extensive, hidden library. Along with the film´s main protagonist, Montag, the Captain flips through some of the books while he to his younger colleague explains how destructive they are. How books make their readers believe that they are unique, superior creatures, causing them to imagine that the world might be different than it really is. According to the Captain, such thinking creates nothing else but confusion and misery. 

The firemen meanwhile join the books in a huge pile in the building's entrance and before they burn them they order the lady of the house to leave the premises, but she refuses:

- Do you want to be a martyr? the Captain asks her

- I want to die as I have lived, the lady answers, obviously indicating that she wants to die among her books.

The Captain suggests that such fatal delusions must be a result of reading books, making their eradication necessary. Books are sources of dangerous, mental infections, something that makes book burning a heroic deed. The lady points to the piles of books that surround her, and declares with a blissful smile:

- These books were alive, they spoke to me.

She lights a match and let it drop among the kerosene-soaked books. Everything flares up around her, while she like a Jeanne d'Arc is standing tall among the violent flames. The firemen rush out the house, though Montag remains as if bewitched, watching the books being consumed by fire. They obviously a have an awful power over their readers and Montag feels irresistibly attracted by them.

Book reading is undeniably a form of addiction, devouring its victims. I become restless if I do not have a book close at hand. Like the protagonist of Stefan Zweig´s novella Chess Story, who has been detained and tortured by the Nazis. After four months in solitary confinement, during which he came close to madness, he is finally brought to an interrogation session. While he is waiting to be led in to the interrogation room, he discovers a book sticking out of the pocket of an overcoat, hanging in the waiting room.

- a book. A book! And the idea flashed through my mind like a bullet: steel this book! Maybe you´ll succeed, you can hide it in your cell and then read, read, read, finally read again!

Extremely careful, risking his life - a guard is present all the time - the prisoner succeeds in stealing the book. A protracted and dangerous process, detailed and excitingly narrated by Zweig. When the prisoner has been returned to his cell he carefully conceals the book. He does not know what kind of book he has stolen and for a long time avoids looking into it. He will first savour the knowledge that he has a book in his vicinity, awaiting to be read. Finally, he opens it, but becomes extremely disappointed. It is a book about famous chess games.

Nevertheless, he reads the book extremely carefully, again and again, and has finally learned all the chess games by heart. He is now able to play complicated chess tournaments in his mind and his thinking is increasingly obtaining the configuration of a chess game. His whole mind-set takes the form of various chess games; famous ones and other ones that he dreams up. This kind of thinking eventually becomes his salvation. His tormentors correctly believe that he has gone mad and are in spite of sophisticated torture methods unable to press any meaningful information out of him.

When he finally is released from the madhouse he has been transferred to, thanks to a sympathetic doctor who also arranges a boat ticket to Argentina for him, the former prisoner has become a disabled person. His entire existence has obtained the character of a complicated game involving white and black chess pieces, something which prevents him from thinking and living like a normal person.

Zweig wrote the story just before he killed himself, while living in exile in Brazil. It is masterfully narrated, but what mainly attracted me was Zweig´s feverish descriptions of reading obsession. As when he describes how the prisoner, in his solitary confinement, is planning to begin his reading of the stolen book:

Now you´ll probably think that I immediately seized the book, examined it, and read it. Not at all! First I wanted to savor to the full the anticipatory pleasure of having a book, the artificially prolonged delight, with a wonderful arousing effect on my nerves, of imagining the stolen book in detail, imagining what sort of book I´d most liked it to be: closely printed above all, with many, many characters, many, many pages so there would be more to read. And then I wanted it to be a work that required intellectual effort, nothing shallow, nothing easy, but something you could study, learn by heart, poems, and preferably – I had the audacity to dream such a thing – Goethe or Homer.

Bookstores come in many styles and shapes, but almost everywhere you may find small hovels with stacks of books on the floor and along the walls, often supervised by some skinny, bespectacled enthusiast who happily talks about his books, or is involved in loud discussions with a local bibliophile, poet or schoolteacher. Small cliques happy to invite you into their circle after having realized that you may be a source of information about the world they love – the inexhaustible treasure trove of books.

Similar observations may be made about in the parallel world of music. For example, I recall how I and some of my friends sometime in the late seventies had ended up by a cave high above the walls of Antakya, the Turkish city that once was known as Antioch. While we rested on the dry grass and looked out over the famous city walls, there appeared a couple of soldiers who sat down with us. They seemed eager to explain that we found ourselves in a place where some well-known saint had been decapitated. They showed how his head had bounced down the slope in front of us. It was all somewhat confusing and we did not really understand if it had been St. Paul, St. Peter or some other Christian celebrity who had met his final fate where we sat. However, the atmosphere eased when we began mentioning names like the Rolling Stones, David Bowie and ABBA and soon found that we shared the same great interest in music as the young recruits and through singing, gestures and facial expressions we became involved in an enthusiastic discussion about music, while the sun sank behind the fabled Antioch.

A few years later, I lived in Santo Domingo with my wife Rosmery and our new-born daughter Janna. When I think back on that time, I realize how important bookstores was for me even then. There were quite a lot of them, especially along a street in the Colonial Town - Arzobispo Noël, where there was also a decrepit parking house, where a corner at the back of the ground floor housed an elderly man with a large stock of mildewed and smelly books for sale, which, however comprised an astonishing collection of valuable literature on Dominican and Caribbean history. I was often there, rummaging among the books, generally after visiting the far fresher Librería Nacional and Instituto del Libro, which housed an assortment of interesting, new literature and where I could run into people who liked talking literature and politics.

I assume it was in one of those bookstores I bought Vittorio Lanternari´s Movimientos religiosos de libertad y salvacion de los pueblos oprimidos, Religious freedom and salvation movements of the oppressed peoples. A fantastic book that came to have a great significance for how I organized and processed the data I had started to gather around the cult of Dios Liborio, a peasant leader who in 1922 was killed by US occupation forces and now is worshiped as God on both sides of the border with Haiti.

Lanternari described how popular religiosity functions as a means to express notions of indigenous people or peasants. Rituals, myths, legends and songs reflect how these people view their environment and their position within a specific society and social hierarchies. Religion unites social groups, while venting frustrations and expresses various needs of individuals. Religion often constitutes a fixed point in a confusing existence, a source for solidarity and a sense of belonging, while it also provides a language that may be used and referred to by anyone who needs to express her/his emotions and world views.

While dissolution, oppression and other dangers threatening the solidarity of cohesive societies, religion may become a tool for asserting the rights and claims of uniqueness of certain marginalized groups. Lanternari provided a wide range of examples of religion as a carrier of hope and protest, from different times and areas. As a historian of religions and experienced social anthropologist Lanternari presented valuable insights about religion as a social, human phenomenon, with great importance for both social development and as a means for social protest.

Laternari made me consider religion as a human phenomenon. A grandiose, amazing creation - such as music, art, mathematics, philosophy, and literature, to use Nietzsche's words - religion is "human, all too human". As other human creations, religion contains something that is very beautiful, something greater than any individual, a notion of ​​infinity and all the possibilities it contains.

However, religion also includes the opposite of beauty and goodness - cruelty, pettiness, intolerance, intimidation and threats. Nevertheless - why deny the beauty of religion because of its shortcomings? Religion is mystery. Something far beyond our understanding, high above our ability to describe and explain – like the boundless universe, quantum theory and the meaning of life.

Religion is mystery, or as Rudolf Otto called it a mysterium tremendum et fascinans, a frightening and fascinating mystery. Like so many others, the German professor struggled in vain to solve the insoluble question of “what is life?", linked with the similar one of  “what is religion"? He was harassed by stifling doubts about the meaning and worth of his research and fell victim to gloom and misery. His friend, the theologian Ernst Troeltsch, tried desperately to snatch Otto away from his life-threatening lethargy and wrote to him that he had to stop allowing the impenetrable riddle of the meaning of life poison his own existence:

You must now above all, pull yourself together, and call to mind the views which you hold for yourself as a man, quite apart from any and every theology. You must have views which are for your own personal use. What you do with theology, we will want to look further into... If it doesn't go well, then you will just have to begin something different. For the moment attend in general only to peace of mind and the strength of the inner man.

Otto gave an impression of being strict and formal and was reputed for being a mediocre lecturer. Theology students at Marburg University, most of whom would become priests, mocked him openly. Several claimed that what Rudolf Otto imparted was not at all any Christianity, but unashamed paganism.

When Otto was 66 years old, he was detained in a mental institution to become detoxed from a devastating morphine addiction. He strayed from the hospital and was a few days later found with a broken leg and foot, after a fall from a twenty-metre high tower. After the near fatal plummet the professor had for several hours lain helplessly in the cold and thus attracted pneumonia, which caused his death a few months later.

The scientific world was told that the renowned professor Rudolf Otto had suffered a stroke up in the tower and fallen over the battlement. Few believed that explanation, especially since professor Otto had been sitting in his hospital room, crying loudly hour after hour. A few weeks before his fall from the tower, Otto had been captured just outside the mental hospital, on his way to throw himself under a train.

I came to think of Otto's sad fate while I was writing about Vittorio Lanternari. I met the Italian professor many years after I had read his book. It was in Rome in 1998. When I two years later sent him a book I had written together with my friend Mats Lundahl, he answered me with a friendly letter:

Dear Jan, thanks for your excellent book, which I read with great interest. I would love to write a review, but find myself in such a deep depression that it is extremely difficult for me to gather enough strength to do anything whatsoever.

I met Lanternari only once, but we came along very well together, among other things, we came to talk at length about Roberto Benigni, whose film Life is Beautiful had premiered a few months earlier. Benigni´s film pays homage to imagination, humour and joy of life as means to deal with evil and despair.

Benigni often takes the world literature to assist him in his fight against pessimism and politically motivated stupidity and cynicism. As his in Italy celebrated stage performances Tutto Dante and I dieci commandamenti in which he with great humour and knowledge preached joie de vivre with the help Dante's Divine Comedy and the Old Testament's Ten Commandments, while he heckled Italy's corrupt politicians and the Mafia.

Through his manic clowning Benigni can occasionally be somewhat tiresome, but if you listen carefully to him and unreservedly accept the way he uses his inflated sense of humour to bring his audience to think critically, he can through its humanistic message and its sentimentality recall the craftsmanship of  Charles Chaplin. Like Benigni, Chaplin was erroneously considered to be of Jewish descent just because he in his masterpiece The Great Dictator, like Benigni in his masterpiece Life is Beautiful, played a friendly, Jewish petit bourgeois who treated his environment with amiable irony and crazy whims.

In the famous final speech he delivers in The Great Dictator Chaplin leaves his clown mask behind, becomes dead serious and let his heart-felt earnestness contrast the brilliant satire he had previously directed against Hitler's pompous oratory. Chaplin's open and honest appearance is a call to all humanity, of which so many at that exact moment suffered under ruthless warfare, barbarism and power-mad dictators.

Likewise, Benigni allows for similar intentions to pierce through his own clowning. Like when he in his film The Tiger and the Snow plays a committed, albeit a little too absent-minded, literature professor who tries to make his dulled students to realize that poetry and joy enrich life. During a lecture he asks his students to wake up and listen - not suddenly and violently, but quietly. He asks them to look around themselves and try to absorb his words. These words may seem to be utterly confusing, but they are deeply and honestly meant. The professor hardly speaks as calmly and with such restraint as Chaplin did, but rushes back and forth while he talks incessantly at a tremendous speed and at one point even lies down on the floor:

Lavish joy! You may be sad and silent, but please, be so with abundance, don´t shy away from your feelings. Let your joy confound gloomy people. How do you achieve that? Show me your notes, the ones I have forgot to comment. Those you were so proud of. That's what you should do! Maybe I have not even read them! But that's not the main purpose of your writing … to be judged. More important is that you convey joy, it will make you satisfied and happy. Even if you share your pain, it may become part of a cure. Be happy! You must suffer! Don´t be scared of suffering. The entire world suffers! Eh? And if you aren´t able to do as I say ... don´t worry. Only one thing is needed for creating poetry … Everything! Use everything and turn it into poetry.

Benigni´s professor assumes that in these times most of us do not even know what poetry is all about. It has disappeared from our lives. He tries to bring it back to his students. Trying to make them realize that it was around them when they were children and that it still may be found out there.

Well then … what is poetry? Stop asking me about it, look at yourself in the mirror: You are poetry! Dress yourself up in poetry! Do it with great care. Search for the right words, it would be like choosing a piece of garment you will impress others with! You must learn to make a right choice among all these words! Sometimes it may take more than eight months to find the most suitable word! Choose carefully, taste the words, search for the beauty of expression.

The professor explains that poetry is a way to see and experience things, to look through the surface, to enter the depths of consciousness:

- Poets don´t watch, they discern! They make us follow their words!

The professor rushes up to the wall next to the blackboard, touches it and then turns hastily:

The word "wall"! Wall ... if you use such a word without thinking about what it really means, then it will not be poetry ... do not use the word “wall” for eight years, thus you may learn what it really means! What do I mean by stating that? Bah! I don´t know! Uncertainty is the beauty of poetry! The feelings words create in you. The unexplained. As the words I have written there.

He points to a few lines of poetry written on the blackboard, in different languages, including Arabic:

Those lines are talking to me and they should perhaps remain there forever. As a means  to turn everything around, to make the past cease to exist. As a sign that we have to start all over again. The lesson is over. Bye, bye, see you again on Wednesday ... uh, Thursday.

I liked Benigni´s movie, but it was generally cut down by the critic, what had angered quite a lot of the professional cinema critics, as well as several in the audiences around the world, was that the film was partly staged in war-torn Iraq. The New York Times wrote:

War may be hell, but for Roberto Benigni it's just another romantic comedy waiting to be filmed.  […] this gnomic Italian superstar has turned his attention to the Iraq war with ''The Tiger and the Snow,'' a scorching affront to Italians, Iraqis and the intelligence of movie audiences everywhere. Mr. Benigni, essentially the same character in all his movies, here plays Attilio, a lovesick poetry professor whose teaching relies heavily on capering hysteria and nonsensical aphorisms. (''To convey pain, you must be happy!'')  […] the grating silliness of these shenanigans pales before their offensiveness; to Mr. Benigni, war is simply another stage for his outlandish ego.

It is the ability to make entertainment of tragedies, making jokes about people's suffering that obviously offend many viewers of Benigni´s movies, paired with his hysterical overacting. Personally, I was shocked when I first saw his film Life is Beautiful. Sure, even then I considered it to be some kind of masterpiece, but became upset by its portrayal of a concentration camp as far removed from the foul hells they actually were. How would, for example, someone like Benigni´s character be able to sneak into a sentry box and over its loudspeaker system reach his wife in a neighbouring women's camp with a comforting message? It would have been utterly impossible, and if it really could have happened, the perpetrator would have been tortured to death.

Ever since the Nazi´s insane mass slaughters of innocent people became widely known virtually every attempt to artistically portray the concentration camps´ hell has been countered with arguments in accordance with Theodor Adorno's famous observation in 1949:

To write a poem after Auschwitz is barbaric and leads to a realization that it really has become impossible to even write poems.

Though he nuanced his statement by adding:

Perrenial suffering has as much right to expression as a tortured man has to scream; hence I may have been wrong to say that after Auschwitz you could no longer write poems. But it is not wrong to raise the less cultural question whether you can go on living after Auschwitz  – especially someone who escaped by accident, one who by right should have been killed, how may he go on living?

For me it is frightfully difficult to read Adorno and I am not quite sure if I fully understand much of his writing. Though the question remains - Should we not write poetry after Auschwitz? As well as the question if it is not reprehensible to joke about war and mass extermination, even if the aim would be to arouse reflection and compassion? Both Benigni and Chaplin have done this.

When my friend Paolo Palmeri, who has been both a student of and colleague with Vittorio Lanternari, to my great joy, invited me home in the company of Lanternari, we came to talk about Life is Beautiful. When Lanternari asked me what I thought about the movie, I said I found it shocking that Benigni had described the concentration camp in such a mild manner. Lanternari´s answers made me somewhat perplexed:

- Why were you shocked by that? Benigni´s film is a work of art. Not a documentary. He conveys a message, paints a picture, and that's the beauty of his film. It awakens thoughts. He is not out to shock. He wants to play with our emotions, mixing laughter and tears. Making  us think is the trademark of great art. Chaplin did the same in The Great Dictator, to which a Life is Beautiful is a worthy successor. Who can forget the geniality of Chaplin´s feat of ridiculing a sinister buffoon like Hitler? An attack by far more efficient and moreover truer than any documentary about that monster in human guise.

- Nevertheless, Benigni´s depiction of the Jews´ tragic situation in Italy appears as a mitigation of the reality. I cannot help but compare his movie with Primo Levi´s shattering Is this a person?

- They are different depictions of the same tragedy. Suffering is never the same for each and every one of us. I myself am a Jew I was born in Ancona, who along with Ferrara, Livorno and Rome was the city that had the highest number of Jewish residents in 1938, the year Mussolini issued his odious racial laws.

I was speechless and felt ridiculous after rambling about my ridiculous views in front of a man who had actually lived through the time Benigni portrayed in his film and who furthermore was a Jew.

- Our family stayed in Italy during the war. We hid in a small village outside of Ancona. All our neighbours knew we were Jews, and we were also well-known in Ancona. But nobody turned us in. Every day the postman came cycling up to us. He often brought letters and packages from our friends in town. Of course, we were officially missing, but neighbours and friends knew where we were. That was my personal experience of the persecution of Jews in Italy, my memory of neighbours´ decency and generosity. What I and my family experienced is certainly unique and special. Maybe it's because of that I'm alive. Others, like Primo Levi, fared a lot worse. I tell you this only to emphasize that Benigni´s film talks to me through its warmth and humanity.  I cannot forget that such acts and feelings also persevered in times of war and persecution, although it is undeniable that barbarism gained the upper hand.

Lanternari, who was a gentle and persuasive man, taught me to appreciate art as art, and not reality. I have since then seen a Life is Beautiful several times and has been moved by what the film really is all about. How a father by turning reality into a play for his young son saves him to life, succeeds in getting him through hell by bringing him joy and peace of mind. The privilege of having had such a father is what makes life beautiful.

The tragedy is that this knowledge is not enough. Darkness, filth and cruelty tend to take the upper hand, defile and destroy us. Like the cold barbarism that finally kills the little boy's father. Yet the boy could beamingly exclaim, when the US battle tank roars through the gates of the concentration camp: "We won!" And they did, they won, even if his father died, his strength and goodness survived within the little boy.

We must not despise what is good and strong in art, religion, literature and music. They are needed in a world like ours, illusion is needed, joy and faith in goodness. It's like Don Quixote´s fight against windmills; an illusion, an idiotic enterprise - yet the Knight of the Sad Countenance won that battle. He is still with us, and so is his belief in the good in humans, a conviction worth fighting for.  The struggle may be hopeless, but it has to be fought, a frightening and fascinating mystery.

Adorno, Theodor W. (1981) Negative Dialectics. London: Bloomsbury. Bradbury, Ray (2013) Fahrenheit 491. New York: Simon and Schuster. Capps, Donald (1997) Men, Religion and Melancholia: James, Otto, Jung and Erikson. New Haven: Yale University Press. Catsoulis, Jeannette (2006) "Dude, where's my Girlfriend: Poet Pines in War Torn Iraq," in New York Times, 29 Dec. Lanternari, Vittorio (1963) The Religions of the Oppressed: A Study of Modern Messianic Cults. New York: Mentor Books. Lundius, Jan and Mats Lundahl (2000) Peasants and Religion: A socioeconomic study of Dios Olivorio and the Palma Sola Movement in the Dominican Republic. London: Routledge. Otto, Rudolf (1958) The Idea of ​​the Holy. Oxford: Oxford University Press. Zweig, Stefan (2005) Chess Story. New York: New York Review Books. 

Bokhandlarnas och skivaffärernas försvinnande är en av vår tids tragedier. Dessa vederkvickande oaser där en främling, varhelst han/hon befann sig i världen kunde finna gamla vänner och bekanta i form av skivor och böcker. Där gick det också att göra nya bekantskaper, inte enbart genom fynd i form av böcker med spännande omslag och titlar, utan också genom konversation med andra bokmalar som sökt sig dit.

I städer där det talas ett språk som är fullkomligt obegripligt och till och med böckerna är skrivna med ett annat alfabet, utgör bokhandlarna likväl en välbekant plats. Böckernas omslag och författarnamnen talar till dig och på sådana platser är det även möjligt att träffa personer som talar något språk du förstår. Det har exempelvis hänt mig på platser som Amman där böckerna är skrivna med arabiska skrivtecken, eller i Budapest med sitt för mig obegripliga språk. I en bokhandel även där har det funnits personer som talat begripligt till mig och delat med sig av sin stora entusiasm för det skrivna ordet. Inte för att de haft för avsikt att sälja mig något, eller lura och bedra mig, utan enbart för att vi delat samma intresse – en passion för böcker och musik. Sådana personer finns överallt. Inte enbart i de stora städerna, utan också i små städer på undanskymda platser.

Jag tänker med sorg på hur den uppväxande generationen kanske inte kommer att få tillgång till dessa underbara bokhandlar där vem som helst kan finna trygg glädje bland böcker och musik i världsmetropoler som New York, Buenos Aires, New Delhi eller Paris, eller ställen som Osby, Andahuaylas eller Ségou. Där det ofta väntar ett par stolar och kanske en kopp kaffe eller te. Allt som oftast finns där också möjligheter till en stimulerande konversation som öppnar upp vida horisonter, ofta en introduktion till och försmak av ett lands fascinerande kultur. En rejäl grund sökande efter information och bekantskaper.

Jag hoppas att kommande generationer kommer att få en möjlighet att njuta av den stora glädje som böcker ger. Inte enbart är det en stimulans som är annorlunda än den vi får genom film, TV och dataspel, njutningen ökas även genom det faktum att böcker, liksom LP- och CDskivor, är fysiska objekt, med en långt större påtaglighet än en läsplatta, en dator, eller en iPod.  

Förr vördades böcker genom att förses med en dyrbar utstyrsel, genom utsmyckade pärmar och exklusiva bindningar – lädersnittsband, blindstämpelband, pergamentband m.fl. Nyare böcker är i allmänhet billigare och betydligt enklare inbundna i klotband, linneband eller välska band. Men, till och med de enkla häftade pappersbanden har bevarat sin attraktionskraft genom vackra, lockande omslag, behaglig pappersstruktur och till och med en speciell doft. Till skillnad från läsplattor kan böcker i bokhyllor samsas sida vid sida där deras ryggar lockar med fascinerande läsupplevelser.  Du kan dra ut dem, bläddra i dem, ställa tillbaka dem och känna dig omgiven, omhändertagen av dem.

Tänker på en scen i François Truffauts film Fahrenheit 491 , som är något annorlunda än samma scen i Bradburys roman. En grupp brandmän i tjänst hos en totalitär regim letar fram de illegala böckerna, att äga en bok är ett brott, och eldar upp dem. Deras ledare ”Kaptenen” verkar vara beläst och känner innehållet i flera av de böcker som förstörs, medan de yngre brandmännen aldrig har läst en bok.

 I scenen jag tänker på bryter sig brandmännen in i ett hus hos en medelålders dam och finner där ett stort, hemligt bibliotek. Tillsammans med huvudpersonen, Montag, bläddrar Kaptenen i böckerna och förklarar för sin yngre kollega hur destruktiva de är. Hur böcker får sina läsare att tro att de är unika varelser, får dem att inbilla sig att världen kan vara annorlunda än den är. Sådant tänkande skapar enligt Kaptenen enbart förvirring och elände. 

Brandmännen samlar böckerna i en väldig hög i husets entré och innan de bränner dem beordrar de damen att följa med dem ut, men hon vägrar:

- Vill ni bli en martyr? undrar Kaptenen.

- Jag vill dö som jag levat, svarar damen, uppenbarligen menar hon att hon vill dö bland sina böcker.

Kaptenen antyder att sådana griller får man genom läsning, något som berättigar utrotandet av smitthärdarna och gör bokbränning till en hjältemodig handling. Damen visar på bokhögarna som omger henne och konstaterar med ett saligt leende:

- De här böckerna var levande, de talade till mig.

Hon stryker eld på en tändsticka och låter den falla ner bland de fotogenindränkta böckerna. Allt flammar upp omkring henne alltmedan hon likt en Jeanne d´Arc står upprätt bland de våldsamma lågorna. Brandmännen rusar därifrån, men in i det sista står Montag som förhäxad och ser hur böckerna brinner. Böcker har uppenbarligen en fruktansvärd makt över sina läsare och Montag känner sig oemotståndligt lockad av dem.

Bokläsande är onekligen en slags missbruk, ett uppslukande begär som dränker sina offer. Jag blir lätt rastlös om jag inte har en bok till hands. Som huvudpersonen i Stefan Zweigs kortroman Schack, som spärrats in och torterats av nazister. Efter fyra månader i en isoleringscell, i vilken han är nära att bli galen av ensamheten, förs han till ett förhör. Medan han väntar på att bli insläppt till förhörsledaren upptäcker han en bok som sticker upp ur fickan på en ytterrock, som hänger i väntrummet.

En bok! Och som ett skott for tanken genom mig: ta den! Kanske lyckas det, och du kan gömma den i cellen och sedan läsa, läsa, läsa, äntligen läsa igen!

Oändligt försiktigt, med fara för sitt liv – en vakt är hela tiden närvarande, lyckas fången stjäla boken. En utdragen och farlig process, detaljrikt och spännande skildrad av Zweig. Då fången kommit tillbaka till cellen gömmer han omsorgsfullt boken och dröjer med att ta fram den. Han vet ännu inte vad det är för en slags bok han stulit och undviker att titta närmare på den. Han vill först njuta av vetskapen om att den finns i hans närhet. Att den väntar på att bli läst. Till slut öppnar han den och blir då oerhört besviken. Det är en bok om berömda schackpartier.

Men, han läser noggrant boken, om och om igen och har slutligen lärt sig alla partier utantill. Han kan nu i sina tankar spela komplicerade schackturneringar och hans tänkande antar alltmer strukturen hos ett schackparti. Hela hans föreställningsvärld antar formen av olika schackpartier; berömda sådana och andra som han själv fantiserar ihop. Det blir hans räddning. Hans plågoandar tror med rätta att han har blivit galen och är fullkomligt oförmögna att få fram någon vettig information ur honom.

Då han slutligen släpps ut från det dårhus han förts till, utskriven av en sympatiserande läkare som också ser till att han får en båtlägenhet till Argentina, är den före detta fången en handikappad person. Hela tillvaron har nu för honom blivit ett komplicerat spel mellan vitt och svart, något som hindrar honom från att tänka och leva som en normal människa.

Hela historien som Zweig skrev innan han tog livet av sig som landsflyktig i Brasilien är mästerligt berättad, men vad jag främst fäste mig vid var den febriga skildringen av läsandets besatthet. Som beskrivningen av hur när fången planerar att börja sin läsning:

Nu förmodar ni sannolikt att jag genast tog fram den, tittade på den och läste den. Visst inte. Först ville jag riktigt njuta försmaken av att ha en bok hos mig, ville konstlat förlänga glädjen genom att fundera ut för mig själv vad slags bok jag helst önskade att det skulle vara. Framför allt borde den vara mycket tättryckt, så att den innehöll många, många bokstäver, och den borde ha många, många tunna blad, så att den måtte räcka länge att läsa. Och sedan önskade jag att det måtte vara en bok som tog mina själskrafter i anspråk, ingenting ytligt, ingenting lätt, utan något som man kunde lära sig, lära sig utantill, dikter till exempel och allra helst, vilken djärv dröm! – Goethe eller Homeros.

Bokhandlar kommer i många former, men nästan överallt kan du finna små kyffen med travar av böcker på golv och längs väggarna, ofta övervakade av någon mager, glasögonförsedd entusiast som glatt talar om sina böcker eller är inbegripen i en högljudd diskussion med någon lokal bibliofil, poet eller skollärare. Små kotterier som gärna bjuder in dig i sin krets efter det att de insett att även du kan vara en källa till information om en värld de älskar – böckernas outsinliga skattkammare.

Och likadant kan det vara i musikens parallellvärld. Minns exempelvis hur jag och några av mina vänner någon gång i slutet av sjuttiotalet hamnat vid en grottmynning högt ovanför Antakya, den turkiska staden som en gång var Antiokia. Medan vi låg där på det torra gräset och såg ut över den berömda stadsmuren, dök det upp ett par soldater som satte sig ner hos oss. De tycktes vara angelägna om att förklara att vi befann oss på en plats där något välkänt helgon blivit halshugget. De visade hur huvudet studsat nerför slänten framför oss. Det hela var något förvirrande och vi begrep inte om det varit Paulus, Petrus eller någon annan kändis som mött sitt slutgiltiga öde där vi satt. Stämningen lättade dock upp då vi genom att nämna namn som Rolling Stones, David Bowie och ABBA snart fann att vi delade samma stora musikintresse och genom sång, gester och minspel var vi snart inbegripna i en entusiastisk diskussion om musiksmak, alltmedan solen sjönk bakom det sägenomspunna Antiokia.

Några år senare bodde jag i Santo Domingo med min fru Rosmery och vår nyfödda dotter Janna. När jag tänker tillbaka på den tiden inser jag hur viktiga bokhandlarna var för mig även där. Det fanns ovanligt många sådana, speciellt längs en gata i Gamla Stan – Arzobispo Noël, där det också fanns ett parkeringshus, som i ett hörn längst in på nedre botten hyste en äldre man med ett stort lager malätna och illaluktande böcker, som dock utgjorde en förbluffande samling värdefull litteratur om dominikansk och karibisk historia. Jag var ofta där och rotade bland böckerna, i allmänhet efter att på samma gata ha besökt de betydligt fräschare Librería Nacional eller Instituto del Libro, som hyste ett stort sortiment med intressant, nyutkommen litteratur och där jag också kunde stöta på personer som gärna talade litteratur och politik.

Jag tror det var i någon av de där bokhandlarna som jag köpte Vittorio Lanternaris bok  Movimientos religiosos de libertad y salvación de los  pueblos oprimidos, ”De förtryckta folkens religiösa frihets- och frälsningsrörelser.” En fantastisk bok som fick stor betydelse för hur jag skulle organisera och behandla de uppgifter jag börjat samla in kring kulten av Dios Liborio, en bondeledare som 1922 hade dödats av den amerikanska ockupationsmakten och nu dyrkades som Gud i gränstrakterna mot Haiti.

Lanternari beskrev hur folklig religiositet fungerar som ett sätt att uttrycka en ursprungsbefolknings eller bönders tankesätt. Ritualer, myter, legender och sånger speglar hur de betraktar sin omgivning och sin position inom samhällen och sociala hierarkier. Religionen blir till ett medel för att hålla samman sociala grupperingar, vädra frustrationer och uttrycka förhoppningar. En fast punkt i en förvirrande tillvaro, en källa till solidaritet och tillhörighet, samtidigt som religionen blir till ett språk som kan användas av var och en för att uttrycka både känslor och världsuppfattning.

När upplösning, förtryck och andra faror hotar ett fast sammanhållet samhälle blir religionen ofta det medel som en hotad grupp människor använder sig av för att hävda sin rätt och särart. Lanternari ger en rad exempel på sådant från skilda tider och platser. Som religionsvetare och antropolog med erfarenhet från ett liv tillsammans med marginaliserade grupper var Lanternari en utmärkt förmedlare av insikter om religion som ett socialt, mänskligt fenomen med stor betydelse för både samhällsutveckling och som en form av social protest.

Laternari fick mig att tänka att religion är en mänsklig skapelse. En storstilad, fantastisk skapelse – som musik, konst, matematik, filosofi och litteratur - ett fenomen på vilket man man tillämpa Nietzsches ord: ”mänskligt, alltför mänskligt”. Som andra mänskliga skapelser är religion något oändligt mycket större än en enskild individs värld och tänkande, liksommusiken ger den en aning om kosmos obegänsade möjligheter.

Men, religion innefattar även motsatsen till skönhet och godhet – grymhet, småskurenhet, intolerans, skrämsel och hot. Likväl - varför förneka religionens storhet på grund av dess brister? Religion är ett mysterium. Något som övergår vårt förstånd, vår uppfattningsförmåga  – som oändligheten, universum, kvantteori och livets mening.

Religion är ett mysterium, eller som Rudolf Otto konstaterade ett mysterium tremendum et fascinans, en skrämmande och fascinerande gåta. Liksom många andra stångade den tyske professor Otto pannan blodig genom sina försök att beskriva fenomen som ”liv” och ”religion”. Tvivel på meningen med sin forskning och sina grubblerier fick honom att falla ner i nattsvart förtvivlan. Hans vän, teologen Ernst Troeltsch, försökte rycka upp Otto ur hans levnadsfientliga letargi och skrev till honom att han måste upphöra med att låta den stora, olösliga gåtan om livets mening förgifta hans egen existens:

Du måste framför allt försöka ta dig samman, ständigt påminna dig själv om din egen existens som en enskild man, skilja den från allsköns teologi. Du måste hysa åsikter för eget, personligt bruk. Vad du använder teologin till, det kan vi diskutera närmare vid ett annat tillfälle ... Om det inte fungerar, då måste du börja om med något annat. För tillfället bör du ägna dig åt att endast skapa egen sinnesfrid, åt att finna styrkan i ditt inre.

Otto gav ett strikt och formellt intryck och hade rykte om sig att vara en usel föreläsare. Teologistudenterna vid Marburgs universitet, av vilka de flesta skulle bli präster, hånade honom öppet och flera påstod att vad han undervisade var inte kristendom, utan hedendom.

Då Otto var 66 år gammal internerades han på ett mentalsjukhus för att avgiftas från morfinmissbruk. Han avvek från sjukhuset och återfanns någon dag senare med brutet ben och fot efter ett fall från ett tjugo meter högt torn. Efter att skadad ha legat i kylan i flera timmar hade han fått lunginflammation, något som ledde till hans död några månader senare.

Det konstaterades att den världsberömde Rudolf Otto hade fått hjärtslag uppe i tornet och att det hade orsakat hans fall. Få trodde på den förklaringen, speciellt som Otto brukade sitta på sitt sjukrum och gråta timme ut och timme in. Några veckor innan fallet från tornet hade Otto fångats in utanför mentalsjukhuset, efter det att han sagt att han tänkte kasta sig under ett tåg.

Jag kom att tänka på Ottos sorgliga öde medan jag skrev om Lanternari. Jag träffade nämligen den italienske professorn många år efter det att jag läst hans bok, närmare bestämt i Rom 1998. Då jag två år senare sände honom en bok som jag skrivit tillsammans med min vän Mats Lundahl, svarade han med ett vänligt brev:

Käre Jan, stort tack för din utmärkta bok som jag läst med stort intresse. Jag skulle gärna vilja skriva en recension, men befinner mig i en så djup depression att jag har svårt att företa mig någonting.

Jag träffade Lanternari enbart en gång men vi kom då mycket bra överens, bland annat kom vi att tala länge om Roberto Benigni, vars film Livet är underbart haft premiär några månader tidigare. Benignis film hyllar fantasin, humorn och livslögnen som medel för att klara av att handskas med nattsvart ondska och depression.

Benigni tar ofta världslitteraturen till hjälp i sin kamp mot pessimism och politiskt motiverad dumhet och cynism. Som sina i Italien bejublade scenframträdande Tutto Dante och I dieci commandamenti, då han med stor humor och kunnighet med utgångspunkt från kommentarer till Dantes Divina Commedia och Gamla Testamentets tio budord har predikat livsglädje, samtidigt som han häcklat Italiens korrumperade politiker och maffia.

Genom sitt maniska clowneri kan Benigni emellanåt vara något tröttande, men om du lyssnar noga till honom och oförbehållsamt accepterar hur han använder sin uppskruvade humor för att väcka publiken till kritiskt tänkande, kan han genom sitt humanistiska budskap och sin sentimentalitet påminna om Charles Chaplin. Liksom Benigni ansågs Chaplin felaktigt vara jude eftersom han i sitt mästerverk Diktatorn, liksom Benigni i sitt mästerverk Livet är underbart, spelar en vänlig, judisk småborgare som bemöter sin omgivning med älskvärd ironi och galen infallsrikedom.

I sitt berömda sluttal i Diktatorn lägger Chaplin av sig clownmasken och låter sitt allvar kontrastera den strålande satir han tidigare riktat mot Hitlers pompösa talekonst. Chaplins öppna och ärliga framträdande blir till en appell till hela mänskligheten, varav så många just då led under krig, barbari och maktgalna diktatorer.

Likaså kan Benigni låta liknande intentioner tränga igenom sitt clowneri. Som när han i sin film Tigern och snön spelar en engagerad, om än lite väl tankspridd, litteraturprofessor som försöker få sina förslöade studenter att inse att poesi och glädje berikar livet. Under en föreläsning ber han sina studenter att vakna till och lyssna - inte hastigt och våldsamt, utan lugnt och stilla. Se sig omkring och försöka ta till sig hans ord. De kan verka förvirrande, men är djupt och ärligt menade. Professorn talar knappast så lugnt och återhållsamt som Chaplin, utan rusar fram och tillbaka medan han talar med våldsam hastighet och vid ett tillfälle till och med lägger sig ner på golvet:

Slösa med er glädje. Var gärna ledsna och tysta, men var det i övermått, räds inte era känslor. Låt er glädje drabba dystra människor. Hur gör du det?  Visa mig dina anteckningar, som jag glömt kommentera. De som du var stolt över. Det är vad du bör göra! Jag har kanske inte ens läst dem! Men det är inte huvudsaken. Att bli bedömd. Viktigare är att du förmedlar glädje, det kommer att göra dig nöjd och lycklig. Till och med om du delar med dig av din smärta kan det bli en källa till bot. Var glad! Du måste lida, var inte rädd för lidandet. Hela världen lider! Eh? Och om du inte har möjlighet att göra som jag säger … oroa dig inte. För att skapa poesi behövs enbart en sak – Allt! Använd allt och förvandla det till poesi.

Benignis professor anar att i dessa tider vet de flesta av oss inte ens vad poesi är för något. Den har försvunnit ur våra liv. Han försöker ge den tillbaka till sina studenter. Försöker få dem att inse att den levde omkring dem då de var små och att den fortfarande finns kvar, mitt ibland dem:

Vad är då poesi? Sluta fråga mig, titta dig istället i spegeln: Dikten är du! Och klä dig omsorgsfullt med dikt! Dikta med omsorg. Sök efter de rätta orden, precis som när du väljer ett plagg i avsikt att göra intryck på andra! Du måste lära dig välja bland alla ord! Ibland kan det ta mer än åtta månader att hitta det bästa ordet! Välj med omsorg, smaka på orden, sök skönheten i uttrycket.

Professorn förklarar att diktning är ett sätt att se och uppleva, att genomskåda ytan och gå ner i djupet:

- Poeter tittar inte, de betraktar! De får oss att följa orden!

Professorn rusar fram till väggen bredvid den svarta tavlan, tar på den och vänder sig hastigt om:

Ordet ... "vägg"! ”Vägg” … om du använder ordet utan att tänka efter vad det verkligen innebär, då blir det inte poesi … använd det inte under åtta år! På det viset kommer du att lära dig vad det betyder! Vad menar jag med det? Bah! Inte vet jag! Det är ovissheten som är ordens skönhet! Känslorna de skapar hos dig. Det oförklarliga. Som de orden jag skrivit där.

Han pekar på några diktrader på olika språk, bland annat arabiska, som han skrivit på den svarta tavlan:

De där raderna, de linjerna, talar till mig och de borde kanske bli kvar där för evigt. Som ett sätt att förvandla allt, få det gamla att upphöra. Som tecken på att vi måste börja om på nytt. Lektionen är slut. Hej på er, vi ses igen på onsdag … eh, torsdag.

Jag gillade Benignis film, men den sablades i allmänhet ner av kritiken. Vad som upprörde kritiker och många i publiken var att filmen delvis utspelar sig i ett krigshärjat Irak. New York Times skrev bland annat:

Krig är ett helvete, men för Roberto Benigni är det enbart en annan romantisk komedi som väntar på att filmas. […] Herr Benigni spelar i huvudsak samma karaktär i samtliga sina filmer, här spelar han Attilio, en kärlekskrank poesiprofessor vars undervisning består av ett hysterisk kringskuttande och yttrandet av meningslösa aforismer - ”För att förmedla smärta, måste du vara glad!" […] enfalden hos hos dessa lustifikationer bleknar vid tanken på den kränkning de i själva verket utgör. För Herr Benigni blir kriget inget annat än en skådeplats hans besynnerliga ego.

 Även den svenska krtiken var nergörande, men här retade man sig inte så mycket på krigstemat som på Benignis "ständiga mundiarré", exempelvis i Svenska Dagbladets anonyma recension:

Ja, och så babblar han. Hela tiden. När den stackars Vittoria ligger i koma, och poeten babblar som vore babblet enda boten, önskar man bara att hon finge sova för gott och att denna alltför långa och enformiga film snart skulle vara över

I stort sett var det enbart den italienska kritiken som delvis var av en annan åsikt än den internationella kören av fördömanden och som i allmänhet hävdade att Tigern och snön var mer av en saga och en ”poetisk tolkning” av sakernas tillstånd i världen:

I "Tigern och snön", visar sig Benigni och manusförfattaren Vincenzo Cerami som öppna motståndare till invasionen av i Irak, men de föredrar att inte göra politiska ställningstaganden utan skapar istället en  anti-krigsfilm. I ”Livet är underbart” råder det ingen tvekan om att nazister och fascister är skurkarna, men i "Tigern och snön" finns det enbart en viss skillnad mellan utövare av humanitärt bistånd, aggressiva soldater vid vägspärrar och rädda människor, såväl bland inhemsk befolkning som förvirrade rekryter.

Det är förmågan att göra underhållning av tragedier, att skämta om människors lidande som uppenbarligen kränker många betraktare av Benignis filmer, parat med hans hysteriska förmåga att spela över. Själv blev jag chockad när jag såg hans film Livet är underbart. Visst, jag tyckte redan då att den var mästerlig, men blev illa berörd av att skildringen av koncentrationslägret i filmen var så långt från de otäcka helveten de i själva verket var. Hur skulle exempelvis någon som Benignis karaktär kunna smyga sig in i en vaktkur och över högtalaranläggningen nå fram med ett meddelande till sin hustru i ett angränsande kvinnoläger? Det skulle ha varit omöjligt och om det verkligen skedde skulle han som straff ha torterats till döds.

Ända sedan nazisternas vansinniga folkutrotningar blev allmänt kända har i stort sett varje försök att konstnärligt gestalta helvetet bemötts med argument i enlighet med Theodor Adornos välkända konstaterande från 1949:

Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt och detta leder till insikten huruvida det i själva verket är möjligt att ens skriva dikter.

Adorno nyanserade sitt konstaterande genom tillägga:

Ett ständigt återkommande lidande har lika stor rätt att finna adekvata uttryck som en torterad mans behov av att skrika; därför kan det ha varit fel av mig att påstå att efter Auschwitz kan man inte längre skriva dikter. Men det är inte fel att ta upp den inte lika kulturella frågeställningen huruvida man kan fortsätta leva efter Auschwitz - särskilt någon som varit bestämd att dö, men undkommit genom en slump.

Den sista anmärkningen bör kanske betraktas i ljuset av att Adorno hade judiskt påbrå. Hans mor var dotter till en korsikansk officer, men hans far var en judisk vinhandlare.  Adorno betraktades därför som icke-arier och flydde från Tyskland efter Hitlers maktövertagande.

För mig är det oerhört besvärligt att läsa Adorno och jag är inte helt säker på om jag har förstått så mycket av det jag har läst av honom. Men frågan kvarstår - Bör vi inte skriva poesi efter Auschwitz? Är det inte förkastligt att skämta om krig och massutrotning, även om syftet är att väcka eftertanke och medkänsla? Något som både Benigni och Chaplin har gjort.

När min gode vän Paolo Palmeri, som varit både elev och kollega till Vittorio Lanternari till min stora glädje bjöd hem mig i sällskap med Lanternari kom vi att tala om Livet är underbart. Då Lanternari frågade mig vad jag tyckte om filmen sa jag att jag funnit det chockerande att Benigni framställt koncentrationslägret i en så pass mild form. Lanternaris svar gjorde mig eftertänksam:

- Varför blev du chockad över det? Benignis film är ett konstverk. Inte en dokumentärfilm. Han förmedlar ett budskap, målar en bild och det är det som är det fina med hans film. Den väcker eftertanke. Den är inte ute för att chockera. Den vill spela på våra känslor, blanda skratt och tårar, samtidigt som den vill få oss att tänka. Så fungerar stor konst. Det gjorde Chaplin med Diktatorn, till vilken Livet är underbart är en högst värdig arvtagare. Vem kan glömma Diktatorn. Hur Chaplin lyckades med konststycket förlöjliga en sinister pajas som Hitler. En attack långt mer effektiv och dessutom sannare än varje dokumentär om det monstret i människohamn.

- Men, Benignis skildring av judarnas situation i Italien framstår på ett sätt som tycks förmildra verkligheten. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Primo Levis omskakande Är detta en människa?

- Det är olika skildringar av samma tragedi. Lidande är aldrig identiskt för var och en av oss. Jag är själv jude, född i Ancona, som jämte Ferrara, Livorno och Rom var den stad som hade flest judiska invånare då Mussolini 1938 utfärdade sina avskyvärda raslagar.

Jag blev mållös och kände mig löjlig över att överhuvudtaget ha örlat om mina åsikter inför en man som verkligen genomlevt den tid som Benigni skildrat och som dessutom var jude.

- Vår familj stannade kvar i Italien under kriget. Vi gömde oss i en liten by utanför Ancona. Alla våra grannar visste att vi var judar och vi var även välkända i Ancona. Men ingen angav oss. Varje dag kom brevbäraren cyklande upp till oss. Han hade ofta med sig brev och paket från våra vänner i staden. Givetvis var vi officiellt försvunna, men grannar och vänner visste var vi var. Det var min erfarenhet av judeförföljelserna i Italien och mitt minne av våra grannars anständighet och generositet. Vad jag och min familj upplevde är säkerligen unikt och speciellt. Det är kanske därför jag lever. Andra, som Primo Levi, råkade mycket värre ut. Jag berättar det här enbart för att understryka att Benignis film lever genom sin värme och medmänsklighet och vi får inte glömma att sådant också finns under krig och förföljelser, även om barbariet tagit överhanden.

Lanternari, som var en stillsam och övertygande man, lärde mig att uppskatta konst som konst, och inte verklighet. Jag har sedan dess sett Livet är underbart flera gånger och har då blivit gripen av vad filmen egentligen handlar om. Hur en far genom att göra om verkligheten till en lek för sin lille son räddar honom till livet och därmed lyckas få honom att genom helvetet föra med sig glädjen och tryggheten över att ha fått en far som vet att bortom all grymhet, allt elände, det också finns en värld av hopp och godhet.

Tragiken är att den vetskapen inte alltid räcker till. Mörkret, smutsen och grymheten tar oftast överhanden, besudlar och förstör oss. Liksom barbariet till slut tog död på den lille pojkens far. Likväl kunde han glädjestrålande utropa, då den amerikanska stridsvagnen dånar in genom koncentrationslägrets portar: ”Vi vann!” Och det gjorde de, även om fadern dog, överlevde hans styrka och godhet i den lille pojkens minne.

Vi får inte förakta det goda och starka hos konsten, religionen, litteraturen och musiken. De behövs, illusionerna behövs, glädjen och tron på godheten. Det är som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna; en illusion, ett idiotiskt företag – likväl vann Riddaren av den Sorgliga Skepnaden även den kampen. Han finns kvar hos oss och så gör även hans tro på det goda hos människan, något som det alltid är värt att kämpa för, hur hopplös den kampen än kan tyckas vara.

Adorno, Theodor W. (1981) Negative Dialectics. London: Bloomsbury. Bradbury, Ray (2013) Fahrenheit 491. Stockholm: Norstedts. Capps, Donald (1997) Men, Religion and Melancholia: James, Otto, Jung and Erikson. New Haven: Yale University Press. Catsoulis, Jeannette (2006) ”Dude, Where´s my Girlfriend:  Poet Pines in War Torn Irak”, i New York Times, 29 Dec.  Lanternari, Vittorio (1965) Movimientos religiosos de libertad y salvación de los pueblos oprimidos. Barcelona: Seix Barral. Lundius, Jan och Mats Lundahl (2000) Peasants and Religion: A socioeconomic study of Dios Olivorio and the Palma Sola Movement in the Dominican Republic. London: Routledge. Otto, Rudolf (1958) The Idea of the Holy. Oxford: Oxford University Press. Press. Young, Deborah (2005) "La tigre e la neve" i La Repubblica, 14 octobre. Zweig, Stefan (1975) Schack, Amoklöparen: Två berättelser. Stockholm: Wahlström & Widstrand.