I had to do some errands at a couple of UN organisations here in Rome and then came to think about all those glossy and colourful pictures of working people, which are so common in international aid contexts. They adorn the corridors, meeting rooms and publications in almost any office for international development, throughout the Western world. Generally they present women and children, often in exotic outfits, working with agriculture, handicrafts or market sales, if they do not listen to an expert who lectures them within a rural setting. Most photographs seem to be captured outdoors in sunny weather and everyone in them seems to be pleased and happy.

Such images make me somewhat uncomfortable, even if it would be nice to see people happy and get a comfortable feeling that the World´s development is on track, at least in some fortunate places. Still, I have an awkward feeling that something is missing, that the glossy pictures are hiding something, keeping it out of sight. It is maybe something about the human touch, the proximity to others? I do not know.

It is maybe my point of view that bothers me. The images create a feeling of exclusion. The viewer is separated from the subject. Those pictures of working people in developing countries must have been placed where they are for a reason, probably to indicate that something good is achieved in meeting rooms and working modules. Here we work for the poor. It is our actions that make them happy and satisfied. Here on our walls you may find evidence of how good we are. But images are surface, they do not explain everything behind and around them. A picture presents the obvious, but not the less obvious. Like the visible part of an iceberg where the visible part is much smaller than what lies hidden beneath the surface.

We are told that there is a huge difference between being "developed" and "underdeveloped". Just like there is a difference between the viewer and what is viewed. I sense an underlying distance, even racism, in the entire concept of development.

In most European languages the exact meaning of the word “development” ​​is not, as many of us seem to believe – progress, i.e. a kind of movement from a lower to a higher state. Rather it means unfolding, bringing out latent possibilitis. Or, as Amartya Sen and other developing philosophers in recent years have described the concept - expand the opportunities people have to live the kind of life they aspire to. But referring to such concepts does apparently not change anything. The term “developing countries” continues to create associations to something that is "undeveloped", something that ought to grow and change into something better. In many people's mind-set "development" is equalled to biological evolution, i.e. a process by which the characteristics of living organisms change from one form to another.

To me the word "underdeveloped" emits an odour of racism, in the sense that it suggests a world where people are divided into separate entities - us and them. I am well aware that the national bigots, whose presence is felt all over Europe, and many others with them, avoid the word “race”. It is considered an outdated concept, which died with Nazism and Apartheid. But perhaps it is only so that racism has changed appearance The basic idea remains, that the difference between “us” from a glorious nation like Sweden, Germany or Great Britain (you may place any nation of your preference here) are so much better than poor people in other parts of the world, especially is the difference great between "us, the Europeans" and those of a darker complexion. They are definitely different. Racism is apparently being transformed from having been biologically based and is now hiding under the cover of "culture", where it thrives just as before. The “new” racism is now about insurmountable "cultural differences" and is becoming a racism without racism, something that does not at all mean that “biological” differences neither are forgotten nor counted out.

Scrape the surface, especially of people who should have been exempt from prejudices such as several of those teachers, aid workers and feminists that I have come in contact with, then you will to your own surprise encounter daunting and spontaneously expressed racist and gender biased perceptions. People from other countries foreign are sweepingly described as backward, corrupt and with no hope of improvement.

Through the years, I have sometimes dealt with gender issues and been confronted with a variety of beliefs about how hopelessly bigoted men are in the “Third World”. It is easy to get the impression that these men are just a bunch of oversexed, imperfectly tamed beasts in dire need of being civilized by assimilating enlightened, Western values. They are depicted as irrational and violent, lacking self-control and only striving to satisfy their appetites and passions at the expense of others.

Men´s promiscuity is contrasted to women's marital fidelity, their violence to women's subjugation, their irresponsibility to women's sense of responsibility. I certainly do not deny that machismo and patriarchal abuse of power are commonplace and everywhere limit women's and girls' freedom and rights, but the image easily turns into a distortion that glosses over structural causes of gender inequality. Like racism that transforms human behaviour to biologically preconditioned instincts making the tropical male specimen into a particularly troublesome example of a nature driven creature. Nevertheless, as Stephen Jay Gould has pointed out:

Why imagine that specific genes for aggression, dominance, or spite have any importance when we know that the brain's enormous flexibility permits us to be aggressive or peaceful, dominant or submissive, spiteful or generous? Violence, sexism, and general nastiness are biological since they represent one subset of a possible range of behaviours. But peacefulness, equality, and kindness are just as biological - and we may see their influence increase if we can create social structures that permit them to flourish.

 Like industrialization, urbanization and colonization, racism also grew strong during the 1800s. It was soon becoming evident that Britain's success as an industrial nation and world economic power had brought with it increased class differences and a shameless exploitation of labour. In his science-based settlement with exploitation of people, The Condition of the Working Class in England, written in 1845, Friedrich Engels explained:

... the victory of machine-work over hand-work in the chief branches of English industry [...] The consequences of this were, a rapid fall in price of all manufactured commodities, prosperity of commerce and manufacture, the conquest of nearly all unprotected foreign markets, the sudden multiplication of capital and national wealth; a still more rapid multiplication of the proletariat, the destruction of all property-holding and of all security of the working class, demoralisation, political excitement and all those facts so highly repugnant to Englishmen in comfortable circumstances ...

In his book Engels warns the wealthy of what can happen if they persist in being blind and deaf to the glaring inequalities that a skewed allocation of resources has created around them:

In spite of all of this, the English middle class, especially the manufacturing class, which is enriched directly by the poverty of the workers, persists in ignoring this poverty. This class, feeling itself the mighty representative class, is ashamed to lay the sore of England bare before the eyes of the world; it will not confess, even to itself, that the workers are in distress, because it, the property-holding, manufacturing class, must bear the moral responsibility for this distress. Hence the scornful smile which intelligent Englishmen (and they, the middle class, alone are known on the Continent) assume when anyone begins to speak of the working condition of the working class; hence the utter ignorance of the entire middle class of all things related to workers; hence the ridiculous blunders which men of this class,  in and out of  the Parliament, make when  the position of the proletariat comes under discussion;  hence the absurd freedom from anxiety, with which the middle class dwells upon a soil that is honeycombed, and may any day collapse ...

In every big city the Lumpenproletariat was painfully present, and its misery was so evident that an affluent person might doubt whether these destitute people could really be of the same human species as her/him. The confrontation with poverty and poor people´s lack of health, hygiene, decent clothing and “civilized” manners could be so extreme that it led to reflections like those Primo Levi describes in his horrifying book about the bottomless hell of Auschwitz, If this is a man, that is introduced by a poem which begins with the exhortation:

You who live safe
In your warm houses, 
You who find warm food
And friendly faces when you return home. 
Consider if this is a man
Who works in mud, 
Who knows no peace, 
Who fights for a crust of bread, 
Who dies by a yes or no.
Consider if this is a woman
Without hair, without name,
Without the strength to remember,
Empty are her eyes, cold her womb,
Like a frog in winter.

One who realized the danger of a widening gap between the classes in England was the politician Benjamin Disraeli, a dandy and charmer who began his career as a writer of novels and later became a close friend of Queen Victoria. The same year as Engels published The Condition of the Working Class in England Disraeli published his novel Sybil, or the Two Nations. In many ways a typical product of its time, with a too obviously designed plot and generally implausible characters. The heroine, Sybil, is too good to be true; a youthful, dazzling beauty, with a saint's heart, an angelic voice and despite her limited education capable to burst out in monologues in a language like an Oxford don. She lives under very modest circumstance as the daughter of an impoverished artisan and falls in love with a handsome aristocrat. But, as in a Dickens novel, in the end it turns out that her family actually is of aristocratic origin, but had been cheated out of their estates through blatant fraud.

Despite its shortcomings, the novel has occasional flashes action, wit and sophistication, especially when Disraeli unleashes his imagination and eloquence. As when he describes the misery of the poor, or when he lets one of Sybil's admirers, a young radical artisan, burst out in a speech in which he describes England as a sadly divided country:

Two nations; between whom there is no intercourse and no sympathy; who are as ignorant of each other's habits, thoughts, and feelings, as if they were dwellers in different zones, or inhabitants of different planets; who are formed by a different breeding, are fed by a different food, are ordered by different manners, and are not governed by the same laws: the rich and the poor.

The novel was a great success and helped Disraeli's political career. When he was asked why he wrote it the witty Disraeli answered: "When I want to read a novel, I write it myself."

The idea that the rich and the poor constituted two separate nations was by the Social Conservative Disraeli interpreted in accordance with his political faith. Namely, that the Government had not taken its responsibility for all citizens, by legislating in such a manner that everyone could be guaranteed a decent standard of living. It was the task of politicians to integrate the workers in the national community, by ensuring minimum wages, combating hazardous work environments and diseases, safeguarding the nuclear family, and create social stability through laws that guaranteed equality, otherwise violent conflict and revolution threatened to destroy the growing prosperity.

But it was far from everyone who entertained opinions similar to those of Disraeli and several used science a tool for political purposes. Science has always been influenced by prevailing social conditions and vice versa. 1859 came Charles Darwin's book The Origin of Species. In it he presented conclusive evidence that evolutionary development is the only possible scientific explanation for natural diversity. An unfortunate (mis)interpretation of Darwin´s revolutionary discoveries was an ideology that perceived social development as a competition between individuals, groups, nations, and ideas. Any attempt to prevent such competition by political intervention, for example by protecting the poor and weak in society, would prevent the development of higher, sturdier forms of social life.

An ideology that could easily be combined with economic liberalism, which wanted to distinguish between state and society. State power was considered as based on coercion, while society was a voluntary association where a free and healthy competition stimulated economic growth and thus the development of a superior human race. Had humankind not developed through competition and ruthlessness?  State interference in citizens' lives should be limited to an efficient police, military and judiciary. In 1776, Adam Smith had published his epochal An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, in which he presented self-interest as a positive force. If citizens acted for their own good and followed the economic law of supply and demand, general welfare was created that benefitted the entire society. An "invisible hand" arranged the outcome to be the best for the entire community.

Adam Smith's book is not a particularly easy read, though sharp, clear-headed. Arguments are presented with an admirable clarity. Without hesitation Smith boldly exposes his opinions and thoughts on war and slavery, his historical digressions and observations of contemporary phenomena are often exciting, and many are still valid. Adam Smith's Wealth of Nations is a life's toil, it took more than thirty years to develop and consummate.

Adam Smith was far from a cynical bigot, this in spite of the fact that his theories have been used as a weapon by profit hungry capitalists and politicians in their fight against tolerance and human rights. His point of departure was the individual's unique abilities and constant efforts to improve hers/his wellbeing and he claimed that a privileged person of property was no better than those who had not been blessed by her/his good fortune. Smith advocated for peace and understanding, and not least everybody´s the right to education. Although his "invisible hand" has been used to defend the exploitation of fellow human beings, he sharply warned for malicious self-interest, which means that you tries to hinder the ability of others by depriving them of their rights and power of decision-making. Smith noted that plans and opinions of possessors of wealth and power

ought always to be listened to with great precaution and ought never to be adopted till after having been long and carefully examined, not only with the most scrupulous, but with the most suspicious attention. It comes from an order of men, whose interest is never exactly the same with that of the public , who have generally  an interest to deceive and even to oppress the public, and who  accordingly have , upon many occasions, both deceived it an oppressed it. 

Ideas about people's different qualifications and a healthy competition for the best seats by the troughs, had been in circulation before Social Darwinists based such notions on Darwin's discoveries. The French aristocrat and diplomat Joseph Arthur de Gobineau had in his historical and race theoretical work, Essai sur l'inégalité des races humaines, which was published in four volumes between 1853-55, with great ingenuity, but fuzzy science, claimed “Aryan” racial superiority. Gobineau´s fantasies attracted people who considered their privileged position to be well-deserved, due to their superior biological nature. Not much could be done about other people's misery - after all it was hereditary, in accordance with implacable natural laws.

Gobineau differentiated not only between the superior "Aryan" race and the racially inferior riffraff outside the borders of the European continent, he also explained Europe's social differences along racial lines. For him, the "underdevelopment" of the proletariat of Europe was not caused by a lack of education, weak resource allocation and limited rights, but was simply due to the fact that they were "common people":

An inferior race which in [Europe's] southern parts was the result of miscegenation with Negroes and in the north with the Finns.

Such perceptions could with delight and relief be embraced by members of the privileged classes of society, who had come to the realization that an "invisible hand" had not benefitted all citizens. Instead of coming to the correct conclusion that the state, after all, should support health, education and guarantee human rights, they could now state that poor people's misery was hereditary. They were simply unable to assimilate the conditions that nature provided. It was no longer a question that "free entrepreneurship" would clean up the large urban ghettos, instead wealthy citizens had to be protected from a threatening underclass, which was kept in place by the police and military. Stephen Jay Gould again:

How convenient to blame the poor and the hungry for their own condition – lest we be forced not to blame our economic system and our government for an abject failure to secure a decent life for all people.

In some places, for example in the colonies occupied and subdued by European nations, was racial thinking becoming endemic and eventually the poison spread all over Europe, where skulls and all kinds of physical peculiarities were being measured with the intention to determine the racial superiority of the inhabitants of specific nations over other peoples. Such physical measuring, as part of officially sanctioned science became discredited when the disastrous consequences of its madness became evident after the collapse of the Nazi regime. But already before then physical race determination had started to be replaced by IQ measurements, which in the United States caused a eugenics zeal, which in 1924 accomplished an Immigration Act designed to restrict immigration from Southern and Eastern Europe, as well as the Middle East, East Asia and India.

In his book The Mismeasurement of Man Stephen Jay Gould describes how skull -  and facial measurements systematized people and distinguished individuals from each other. From the outset, the dubious results were used to distinguish character traits and intellectual capacity. From having been used to identify criminals and mentally ill persons by their appearance, this "science" was increasingly used to categorize different races and above all establish the "Caucasian" race´s superiority, something that suited colonial ambitions to submit and economically exploit other people and at the same time defend their own behaviour.

The results were not fully satisfactory and riddled by blatant miscalculations and unsustainable claims. Gradually various test packets were elaborated to measure people's intelligence. The aims were the same as with the skull measurements - results were used to distinguish people, often on racial grounds. Something that was proved by the IQ measurements´ impact on the decisions behind the US Immigration Act of 1924. Gould's scepticism towards all these measurement techniques´ reliability is evident:

… what craniometry was to the nineteenth century, intelligence testing has been to the twentieth. [...] More recently, the IQ test has been (mis)used to infer genetic differences in intelligence between races and social classes - always, I must note, for the benefit of the particular group to which the author happens to belong.

Classification into social classes and different races have served economic interests and been the basis for policy decisions - such as restricting state support to education, empowerment, public health and legal rights. Similarly, categorizations of people into different groups with specific and genetically transfixed characteristics have been used as a defence for abuse of power, theft, exclusion and exploitation. Racism veils the structural causes to poverty, exclusion and disease, transferring the responsibility for their own misery and marginalization to individuals and entire populations, who are victims rather than perpetrators.

Racism is concerned with the surface, it is the exterior that determines inner qualities. To judge someone solely based on appearances is a serious violation of an individual´s integrity and personality, something that may be verified by anyone who has been judged because of her/his race. Being forced to submit to the prejudices of strangers is a painful and inhibiting experience that daily affects millions of people. Frantz Fanon writes in his book Black Skin White Masks from 1953:

A normal Negro child, having grown up within a normal Negro family, will become abnormal on the slightest contact with the white world.

Fanon, who was a psychiatrist, compared the feeling of being black with what it means to be a Jew. According to him, the two groups are victims of discrimination, but a Jew may choose to hide his Jewishness, while a black man immediately is revealed as black and directly exposed to the inquisitorial gaze that discloses the viewer´s condemnation and contempt, completely devoid of any interest in the personality of the despised Negro:

A Jew is disliked from the moment he is tracked down. But in my case everything takes on a new guise. I am given no chance. I am overdetermined from without. I am the slave not of the “idea” that others have of me but of my own appearance.

I move slowly in the world, accustomed now to seek no longer for upheaval. I progress by crawling. And already I am being dissected under white eyes, the only real eyes. I am fixed. Having adjusted their microtomes, they objectively cut away slices of my reality. I am laid bare. I feel, I see in those white faces that is it not a new man who has come in, but a new kind of man, a new genus. Why, it´s a Negro!

Racism blame the individual. A certain look categorizes him as "black and man." When I was working at the Swedish International Development Cooperation Agency (Sida) in Stockholm HIV/AIDS was holding large parts of sub-Saharan Africa in its deadly grip (it is still doing it, but many seem to have forgotten all about it now), but it was not spoken so much about that some of the causes of the plague might be found in colonialism and radical structural changes. Many of the worst affected areas had undergone "reforms" in the form of privatization of health care, something which in some cases had led to the introduction of health care fees and savings causing an increased use of unsterilized syringes and a deficient control of blood used for transfusion. The State's withdrawal had in some countries led to unemployment of former government employees - teachers, health workers and civil servants. In many areas, women were particularly hard hit and offering sexual services and prostitution could for some of them have been part of a survival strategy. The opening up of agriculture to global food markets caused an increase in debt, urbanization and unemployment. All this in areas where a pattern had developed during the colonial period, based on seasonal work in mines, or on plantations, forcing married couples to live apart for long periods. In short, HIV/AIDS affected places that underwent complicated economically and/or politically motivated changes.

During my time in Sida the talk was not about such issues. Instead it was quite often declared that HIV/AIDS was caused by "African" traditions; such as blood shift during sworn brotherhood ceremonies, polygamy, child marriage, ritual intercourse, repressive gender roles, male promiscuity, reluctance to use condoms, beliefs that having sex with a virgin could cure the disease, and other similar cultural explanations. Virtually all attention seemed to be focused on “traditional” behavioural patterns among different individuals and a keen interest in "African sexuality". As if promiscuity and "deviant" sexual behaviour, like frequent changes of partners, buying sex and itinerant labour did not exist in the European-American cultural sphere as well.

This does not mean that male sexual behaviour did not have an intimate connection with the spread of HIV, but an often one-sided interest in individual behaviour, blaming traditions instead of sweeping social changes, directed attention to the "at-risk groups" and "risk behaviour" instead of pursuing more comprehensive community-oriented solutions. Of course, both individuals and society cause of the spread of HIV. Likewise, criminal behaviour is fostered by certain social conditions, but the individual is nevertheless guilty of his actions.

War is caused by social conditions, yet it is the individuals who are responsible for war crimes. I once asked a judge who investigated sexual abuse during the Bosnian war if it was possible to read some of the investigative reports. "Why would you be interested in that?" she wondered. "I want to know why men are capable of committing such horrible acts," I replied. "I am a lawyer and not a sociologist," she explained. "I'm investigating and judging crimes. I condemn the guilty party for what he has done, not why he did it." That is often the case in war. The question is not what kind of social conditions that have created an enemy, the goal is to try to destroy him, even if you yourself have been part of the system that turned him into your enemy.

Colonial wars were often characterized by the fact that colonial powers rarely considered themselves to be guilty of creating their enemies. According to those in power, anomalies and grievances were not caused by an unfair regime turning oppressed people into fighters. They attacked you because they loathed your race, or because it was in their genes to react in anger, remorse and brutality and such an uncivilized and dangerous behaviour meant that they could be fought without normal scruples, or even be exterminated like vermin threatening your healthy way of life. Such ideas could surface during wars against the native populations of the US or Argentine, or against the Herero people of German West Africa. However, racist underpinnings were also present during more recent colonial wars.

The so-called Mau Mau uprising between 1952 and 1960, had disastrous consequences for Kenya. At that time, armed conflicts with colonized people were rarely designated as wars, but termed as “mutinies, riots, insurrections or emergencies”. The Mau Mau rebellion found its origin fifty years back in time, when the British East Africa had been established and migration of farmers from the UK was actively promoted by the colonial authorities. In 1914 several thousand British landowner had occupied fertile fields, cultivating mainly coffee with the help of cheap labour, mainly Kikuyus and Maasai who often had been deprived of their own land.

Native workers were quite often treated badly. There were several cases when workers had been beaten to death, without subsequent legal sanctions. It was generally accepted that settlers flogged their employees for minor offenses. Native labour was poorly served by colonial legislation and several rebellion attempts were mercilessly put down by British colonial troops.

When Kikuyus in the early fifties attacked white plantation owners, the reaction of the colonial administration was, to put it mildly, quite exaggerated. The official British explanation for the revolt was not based on insights gained from agronomists, sociologists, economists, or historians (nor by any opinions expressed by Kikuyus), but was based solely on the analysis of an "ethno-psychiatrist" who characterized the rebellion as "an irrational, evil force, dominated by bestial impulses and influenced by world Communism ".

Nairobi was considered to be the epi-centre of the Mau Mau movement, and in 1954, 25, 000 members of the British security forces barred and searched the city, sector by sector. All non-white Kenyans were incarcerated behind barbed wire fences. 20, 000 Kikuyus were eventually transferred to a concentration camp, while 30, 000 were deported to various "reserves". After 18 months, more than a million Kikuyus have been detained in 800 villages, surrounded by barbed wire and guarded by members of the so-called Home Guard. 30, 000 suspected Mau Mau members had been transferred to "labour camps" with inadequate food rations and harsh punishments. Soon hunger and malnutrition were reported from the military-controlled villages and clandestine reports from the labour camps testified about brutal torture; prisoners had had their ears cut off, holes had been drilled into ear canals, boiling wax had been poured over bound victims, several had been castrated.

The brutality of the British authorities was motivated by the "fanatic, primitive and magically inspired" brutality with which the fighting was carried out by poorly armed Mau Mau warriors. Isolated white plantation owners felt defenceless in a sea of vicious, blood thirsty “blacks”. It was then I thought about what I assumed to be an underlying racism in many explanations of HIV/AIDS rampage in sub-Saharan Africa that I came to think about the Mau Mau uprising.

While I researched a more insignificant peasant movement that had been brutally supressed in the Dominican Republic, I found several press reports that revelled in descriptions of the peasants´ primitive and bloodthirsty voodoo cult, something that did not at all reflect any reality. I was in fact personally acquainted with several of the depicted "fanatics". As the movement I studied grew in significance in the late fifties, I came to read several domestic and foreign newspapers from that time and was then struck by how common it was to portray uprisings in the Third World as a blood-soaked spectacles, staged by a primitive rabble incited by superstitious rituals that had infantilised and brutalized rural dwellers, making them return to the uncivilized state they had found themselves in before wellbeing and civilization had been bestowed upon them through the blessings of development. Nowhere was this more evident than in exciting and sensational depictions of how the Mau Mau men raped and butchered innocent white people and brutalized their own. Something that was depicted in several films from the period.

The Kenyan historian Bethwell Ogot, who did not conceal the brutality of several Mau Mau warriors, pointed quite correctly to the fact that war has an escalating effect resulting in a process in which respect and compassion break down and is replaced by an uncontrollable destructiveness:

No war can justify such gruesome actions. In man´s inhumanity to man, there is no race distinction. The Africans were practicing it on themselves. There was no reason and no restraint on both sides.

Statistics reveal, however, a violent overreaction and brutality from the side of British authorities, something that can hardly be explained without considering racist motivations for their actions. Between 320, 000 and 450, 000 suspected insurgents were forcibly detained, 12,000 were officially killed "in combat", while unofficial estimates generally indicate that more than 20,000 is more in line with reality. British military losses amounted to 200 dead, while 32 civilians "Europeans" were killed by the Mau Mau and 1, 850 "natives".

The Mau Mau rebellion was not an isolated incident, at the same time fighting was waged for several years in the Malaysian jungles, in a war known as the Malayan Emergency. Between 1948 and 1960 the “crisis” officially led to 6, 710 guerrillas killed in combat, as well as an estimated 3, 000 civilians killed by both sides in the conflict. The English losses amounted to 519 British soldiers and 1, 346 Malaysian auxiliaries. At the end of the fifties 40,000 British and Commonwealth troops fought an estimated 8, 000 Communist guerrillas.

All that I had not had a clue about until I in the early nineties came across some romantic novels by a certain Noel Barber, which I found in a hotel room in Singapore. Among the books was his The War of the Running Dogs, which was a documentary description of the Malayan Emergency. Noel Barber was obviously a typical representative of what I would like to call "adventure journalists", who during the fifties and sixties were moving from one "exciting" crisis" to another, publishing accounts of their adventures as newspaper articles, fact books and novels. The War of the Running Dogs was not a particularly bad book, it depicted the hostilities in a well-informed, quite comprehensive manner though it suffered from the zeitgeist, basically describing most events with a British, justifying gaze.

The causes of the rebellion was to be found in British efforts after World War II to curb Malaysia's economy, especially through taxes that affected the traditional economy and a tight control of the country's tin and rubber industry, which was considered to be essential for England's reconstruction after the war, but at the same time that branch was affected by a violently fluctuating world market. The British measures caused increased poverty among certain population groups and protests were violently quenched by the colonial authorities, who responded with mass arrests and deportations. The protests were frequently organized by Communists, many of them migrant Chinese workers, with support from the mother party in China.

Soon, the British troops fought a complicated guerrilla war with insurgents scattered among inaccessible villages, deep in the jungle. The war had several similarities with the subsequent Vietnam War. The British used Orange B to remove the dense vegetation in battle zones. As the insurgents were moving among civilians, it was difficult to identify them, and innocent villagers were detained and tortured to obtain information about the enemy. Various forms of landmines, cluster bombs and similar weapons were used to "secure" areas and terrorize the civilian population, certain areas were bombed indiscriminately and in the final months 500,000 people (one-tenth of the country's population) were removed from the war zones and detained in guarded camps called "new villages ".

As in Kenya the enemy was both infantilised and demonized; Malayan peasants were depicted as simple-minded and superstitious victims of evil Communists, while white plantation owners and military were virtuous, strong men who fought for Western, democratic values, ​​selflessly helping the confused Malayan population. It was common to depict Malaysia as an exotic paradise under threat of World Communism, or as one of several feature films about the conflict, stated in its advertisement:

A strange land sleeps like a beautiful woman, so still, so mysterious, so untouched, until the first light of dawn awakens the passions of men and the furies of war!

Something that was hard to romanticize were the terrible massacres that hit Malaysia´s neighbour Indonesia, where in a few months´ time between half and one million people were slaughtered, accused of being Communists. A tragedy depicted in two merciless films by the in Denmark settled American director Joshua Oppenheimer, The Act of Killing from 2012 and The Look of Silence from 2014. These are strange and remarkable films where both the real victims and perpetrators orchestrate their crimes and suffering. Few of the perpetrators show any remorse, but in some a deeply hidden trepidation might be discerned.

Generally speaking, the psychological effect of the killings on survivors and perpetrators has been difficult to access. Of course, this has been due to the fact that the mass killings took place with the direct support of the military leadership, which since those times have controlled the nation. Moreover, the massacres seem to have been remarkably effective in eliminating those they were directed against, and an even larger number of these so-called "leftists" were punished hard during many of the years that followed the military coup that initiated the killings. For many of those who were detained, the Government has itself stated that a million and a half were interned, and for those who shared this experience of hunger, humiliation and beatings, it seems like these years of suffering have overshadowed the months of terror during which the organized killings took place.

Another reason for the ongoing silence about the mass murders is the fact that the Indonesian government assures that the killings was a necessary purge of Communist influence among Indonesia's population and it has never seriously denied that they took place. The Government has even been inclined to support higher numbers of victims than those presented by the few researchers who have tried to calculate them. A common feeling of guilt has also made societies reluctant to identify individual perpetrators, something which deliberately has been encouraged by the army, which made every effort to ensure that it alone does not have to bear the burden of blood.

A deep drilling into the psyche of criminals and those affected by their ruthless violence, which is apparent in Oppenheimer´s shocking films, is missing entirely in the superficial and aloof tribute Time Magazine conferred the architect behind the despicable carnage, Suharto, in an anonymously written article called Indonesia: Vengeance with a Smile.

Amid a boiling bloodbath that almost unnoticed took 400,000 lives, Indonesia, the sprawling giant of Southeast Asia, has done a complete about-face. It changed not only its government but its political direction, fundamentally, radically and unexpectedly. [...] A new regime has risen, backed by the army but scrupulously constitutional and commanding vociferous popular support. 

The article consists of an extreme blackening of Indonesia's former, Communist leaning President Sukarno and a convivial celebration of its new leader, Suharto, whose "purge" of Communists possibly had been a little too drastic, but basically with much needed and commendable results:

The greatest problem of all — and the one that Suharto is most immediately concerned about — is Indonesia's shattered economy — if it can be called an economy. [...] On with the Job. It is General Suharto's intention that things will never get that bad. Economic recovery is the principal goal of Suharto's administration. "He personally doesn't understand the complexities of the economic problems facing the country," says a foreign diplomat who knows him well, "but he inspires confidence and has clear objectives. He wants to get on with the job of nation building." [...] Indonesia's dramatic new stance needs no additional push to make it more than what it is: the West's best news for years in Asia.

A joyous news reporting that included the slaughter of over half a million people in a homage to a man who had ordered the indiscriminate butchering. An example as good as any of the West's chilly glance at the "Third World", which all too often seems to be far away from us, in any case, if we are to believe the decision makers who do not seem to have a clue about all the suffering that a war entails.

For example, these all-knowing experts who seem to be involved in directing the fate of the world, like Sir Robert Francis Cooper, who served as foreign policy adviser to Tony Blair and now is one of the leaders of The European Council on Foreign Relations (ECFR), an influential European think tank dealing mainly with how EU foreign policies can be made "more efficient". More than ten years ago Sir Cooper wrote an article in which he disclosed perceptions that still seem to have some influence.

Sir Cooper divides the world into failed states, modern states and post-modern states. According to him, in the "ancient world" there prevailed order, culture and civilization (he probably means the Roman Empire) while outside this realm barbarism, chaos and disorder roamed. "The notion of peace and order, guaranteed by a hegemonic power centre has since then been influential." Now there are new forms of government, like countries, often former colonies, "where the state has ceased to exist,” then there is the “modern "states that function like the old nation-states, being ruled by a strong, centralized power elite, such as China, India and Pakistan. And then we have the “postmodern” state where liberalism and true democracy prevail and which no longer harbours any imperial ambitions - guess where we find such states?

The challenge to the postmodern world is to get used to the idea of double standards. Among ourselves, we operate on the basis of laws and open co-operative security. But when dealing with more old-fashioned kinds of states outside the postmodern continent of Europe, we need to revert to the rougher methods of an earlier era – force, pre-emptive attack, deception, whatever is necessary to deal with those who still live in the 19th century world of “every state for itself”. Among ourselves, we keep the law but when we are operating in the jungle, we must also use the laws of the jungle.

The “jungle” is areas where chaos and war have become a way of life, where life is controlled by drug barons and self-styled warlords. The most logical way to deal with such chaos is what in the past used to be called colonization. But colonization has now become unacceptable.

What is needed then is a new kind of imperialism, one acceptable to a world of human rights and cosmopolitan values. We can already discern its outline: an imperialism which, like all imperialism, aims to bring order and organisation but which rests today on the voluntary principle.

Oh, I did not know that achieving order and organisation was the prime objective of imperialism. I assumed it was profit for the power centre that was idea behind it all. But, I can of course be wrong. According to Sir Cooper, organizations such as the IMF and World Bank safeguard a benevolent globalization based on open markets and democracy. A state that relies on their benevolent support will find its way into the global economy and its virtuous circle of investment and prosperity.

To me all that make an impression of being extremely simplistic, worthy of a secondary school student, but quite worrying if expressed by an influential theorist. A double talk that confuses peace with violence and freedom with coercion, and not least - the old familiar view of "the other", i.e. those who need our guidance and support for finding a way out of the tangle of their own making.

I suspect that it was Sir Cooper´s "order-promoting" imperialism that was instrumental in creating today's chaos in the failed states, an unpleasant history marked by pillage, slavery and sexual violence, which has left behind a power elite that enriched itself through the benevolence of its former masters and continued to enrich itself within the framework of global neoliberalism, under which guise racism and elitism continue to thrive.

Please, do not get me wrong, it is very possible that deregulated markets and globalization eventually lead to increased global prosperity, but to pretend that "development" usually takes place and is planned in consultation with equal partners, acting freely and independently, is a misconception. And here I come back to the happy women on the photos I found in the corridors of FAO and IFAD. I consider them as being an integrated part of a neoliberal celebration of women as constantly, diligently and happily investing their efforts in small-scale, close-to-nature, but productive and profitable work for the world market - the ultimate way out of poverty and inequality.

Adorned and stylish like "noble savages", romanticized, but with dignity and simplicity, they are the role models for women who are exploited by their oppressive men, or by cunning and greedy strangers. Women who engage in "good spending" promoting family and community, unlike men´s "bad spending" that benefit only themselves. Ideas which seem to reflect Victorian notions about "deserving and undeserving" poor. Reliable, hard-working and enterprising women who incarnate the World Bank's slogan that “Gender Equality is Smart Economics”, because women are better borrowers and better parents than men. Liberated women constitute a mighty contrast to the veiled and gender mutilated beings who are currently oppressed by patriarchal male society. Women on their way to the West's blissful haven for free, independent women.

I do not at all object to this world picture, it is perhaps even correct. However, its one-sidedness worries me. Once again the world is considered through the West's gaze. The images of happy, working women make me think of the happily working women who did not work for any globalized, neoliberal market, but exploitive colonizers.

Instead of observing the pictures I would like to listen to and meet the people they depict, learn from them, learn from their experiences. I do not want to stare at them through a Western filter or forcing my ideas upon them, instead I appreciate an opportunity to take part of and learn from their opinions and desires. Therefore, I sympathize with William Easterly´s division of donors in planners and searchers. Planners believe that the application of centrally designed, big plans will improve the condition of poor countries, while searchers are looking for “bottom-up” future solutions to specific needs.

Easterly perceives planners as modern reflections of colonial self-overestimation. He believes that it would be best to focus on the poorest people's needs, such as education and efficient health care. The poor are not in need of alms, but education and good health will allow them to independently try to improve their lives.

Development is too focused on material well-being. "Experts" are masters at finding technical solutions, hailed as pathways out of poverty, but still they often fail to address the problems´ centre, i.e. the lack of individual rights that prevent the poor from spontaneously find viable solutions to their problems and from defending their interests from various stakeholders. It is often racism and gender-based prejudices, paired with self-possessed presumptions, which prevent us from seeing reality as it really is.

Anderson, David (2005). Histories of the Hanged: The Dirty War in Kenya and the End of Empire. London: Weidenfeld & Nicolson. Anonymous (1966) “Indonesia: Vengeance with a Smile,” in Time no. 3, July 15. Barber, Noel (1971) The War of the Running Dogs: The Malayan Emergency, 1948–1960. New York: Weybright and Talley. Cooper, Robert (2002) “The Post Modern State” in Leonard, Mark (ed.) Re-ordering the world: The long-term implications of September 11^th. London: Foreign Policy Centre. Cribb, Robert (1997) "The Indonesian Massacres", in Totten, Samuel et.al. Century of Genocide: Eyewitness Accounts and Critical Views. New York/London: Garland Publishing. Disraeli, Benjamin (1980) Sybil: Or the Two Nations. London: Penguin Classics. Easterly, William (2006) The White Man’s Burden: Why the West’s Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Harm and So Little Good. London: Penguin. Engels, Friedrich (2002) The Condition of the Working Class in England. London: Penguin Classics. Fanon, Frantz (1971) Black Skin White Masks. London: Paladin. Gould, Stephen Jay (1977) Ever Since Darwin: Reflections in Natural History. New York/London: W.W. Norton. Gould, Stephen Jay (1981) The Mismeasurement of Man. New York/London: W.W. Norton. Kohn, Marek (1996) The Race Gallery: The Return of Racial Science. London: Vintage. Levi, Primo (1991) If This is a Man/The Truce. London: Abacus. Smith, Adam (1979) The Wealth of Nations, Books I-III, with an introduction by Andrew Skinner. Harmondsworth: Penguin Books. Wilson, Kalpana (2012) Race, Racism and Development: Interrogating History, Discourse and Practice. London/New York: Zed Books.

Idag hade jag en del ärenden på FAO och IFAD, ett par av FNorganisationerna här i Rom och kom då att tänka på de i biståndssammanhang så vanligt förkommande glansiga och färgglada bilderna på arbetande människor i u-länder, som pryder korridorer, mötesrum och publikationer hos biståndskontor runtom i västvärlden. I allmänhet framställer de kvinnor och barn som i färggranna, ofta exotiska, klädedräkter är i färd med att arbeta med jordbruk, hantverk eller marknadsförsäljning, om de inte lyssnar till en expert som föreläser i en lantlig miljö. De flesta bilderna är i allmänhet tagna i solsken ute i naturen och alla ser lyckliga och glada ut.

Bilderna oroar, visserligen borde det vara trevligt att betrakta nöjda människor och få en känsla av att det går framåt med utvecklingen i världen. Tänker på Professor Roslings energiska föreläsningar, som jag drabbats av ett flertal gånger på olika håll och i olika sammanhang. Kanske är det dumdrygt att ondgöra mig över hans framställningar, som ”väcker skratt, jubel och eftertanke”, och budskapet om att världen trots allt blir bättre. Men jag tycker att liksom de glansiga bilderna döljer Roslings optimistiska självsäkerhet något. Kanske rör det sig om mänsklig kontakt, närheten till andra.? Jag vet inte.

Det är kanske min blick som stör mig. Bilderna skapar ett utanförskap. Betraktaren är skild från motivet. Bilder på arbetande människor i u-länder har antagligen placerats i biståndskontorens korridorer som bevis på att här uträttas goda ting. Här arbetar vi för de fattiga. Det är våra insatser som gör dem glada och nöjda och här är bevisen. Men bilder är yta, de förklarar inte allt sådant som ligger bakom dem. En bild visar det uppenbara, men inte det mindre uppenbara. Som ett isberg, vars synliga del är långt mindre än vad som ligger dolt under ytan.

Skillnaden mellan ”utvecklade” och ”underutvecklade”. Det finns ett avstånd mellan betraktaren och den betraktade. Jag anar en underliggande rasism i hela utvecklingsbegreppet. På de flesta europeiska språk betyder för övrigt inte ordet, som många tycks tro – framåtskridande, d.v.s. att röra sig från ett lägre tillstånd mot ett högre. Det betyder snarare att framkalla, att öppna upp. Eller som Amartya Sen och andra utvecklingsfilosofer under senare år har beskrivit begreppet, nämligen att utöka de möjligheter som människor har för att kunna leva den sorts liv de eftersträvar. Men att hänvisa till sådana tankar hjälper föga. Termen utvecklingsländer väcker likväl associationer till något som är ”outvecklat”, något som bör stiga uppåt och förändras till något bättre. I många människors föreställningsvärld kopplas ”utveckling” till den biologiska utvecklingsläran, alltså en process varigenom levande organismers egenskaper förändras från en form till en annan.

För mig luktar alltså ordet ”underutveckling” rasism i meningen en världsbild som delar upp människor i separata, biologiska enheter - vi och dem. Jag är väl medveten om att Sverigedemokrater, och många andra med dem, inte vill använda ordet ras. Det anses vara ett förlegat begrepp, som dog med nazism och apartheid. Men kanske är det enbart så att rasismen ändrat utseende, att grundtanken finns kvar som skillnaden mellan oss ”svenskar” och fattiga människor i andra länder, speciellt mellan ”oss” och de som har en mörkare hudfärg. De är annorlunda. Rasismen har förändrat sig genom att efter att ha varit uttalat biologiskt grundad nu gömma sig under ”kulturens” täckmantel, där den lever och frodas som förr. Den nya rasismen talar nu om oöverstigliga ”kulturella skillnader” och därigenom har den blivit till en rasism utan rasism.

Skrapar man på ytan, inte minst hos människor som borde ha varit befriade från fördomar, som en hel del av de lärare, biståndsarbetare och feminister som jag kommit i kontakt med, då kan det allt som oftast dyka upp skrämmande och spontant uttryckta rasistiska och misogyna uppfattningar. Främmande länder i Syd dras allvetande över en kant och beskrivs som efterblivna, korrumperade och utan hopp om förbättring.

Genom åren har jag ibland kommit att syssla med jämställdhetsfrågor och har då fått mig till livs en mängd föreställningar om hur illa ställt det är med män i u-länder. Det är lätt att få uppfattningen om att det rör sig om en skock översexualiserade, ofullständigt tämjda bestar som borde civiliseras genom att tillgodogöra sig upplysta, västerländska värderingar.  Det talas om att män i “Tredje Världen” är irrationella och våldsbenägna, att de saknar självkontroll och strävar efter att tillfredsställa sina böjelser och begär på andras bekostnad.

Mäns promiskuitet ställs mot kvinnors äktenskapliga trohet, deras våld mot kvinnornas underkastelse, deras ansvarslöshet mot kvinnors ansvarskänsla. Jag vill absolut inte förneka att manschauvinism och patriarkaliskt maktmissbruk är milt sagt vanligt förekommande och överallt begränsar kvinnors och flickors frihet och rättigheter, men bilden blir lätt en förvrängning som skyler över strukturella orsaker till bristande jämställdhet. Som fallet är med rasism förvandlas mannen till en biologiskt betingad särart, vars tropiska variant är speciellt bekymmersam. Men, som Stephen Jay Gould påpekat:

Våld, sexism och allmän elakhet är säkerligen alla till viss del biologiskt betingade, men de representerar enbart en del av basen för en mängd olika beteenden. Fridsamhet, jämlikhet och vänlighet är säkerligen lika biologiskt betingade även de - och vi kan se till att deras inflytande ökar genom att skapa sådana sociala strukturer som ger dem möjligheten att blomstra.

I takt med industrialism, kolonisering och urbanisering växte sig rasismen stark under 1800-talet. Det blev exempelvis snart uppenbart att Storbritanniens framgång som industrination och ekonomisk världsmakt fört med sig ökade klasskillnader och ett skamlöst utnyttjande av arbetskraft. I sin vetenskapligt grundade uppgörelse med rovdriften på människor Den arbetande klassens läge i England, skriven1845, förklarade Friedrich Engels:

… segern för maskinarbetet över handarbetet i den engelska industrins viktigaste grenar […] berättar om hur hantverkarna av maskinerna har drivits från den ena positionen till den andra. Följden av allt detta blev, å ena sidan, ett snabbt prisfall på alla fabrikstillverkade varor, blomstring för handel och industri, erövrandet av nästan alla oskyddade utländska marknader, mångdubbling av kapital och nationalrikedom, å andra sidan en ännu snabbare mångdubbling av proletariatet, tillintetgörande av allt egendomsägande och all säkerhet i anställningen för arbetarklassen, demoralisering, politisk spänning och allt det, som är så motbjudande för engelsmän i goda omständigheter …

I sin bok varnar Engels de besuttna för vad som kan hända om de fortsätter med att göra sig blinda och döva inför de skriande orättvisor som en skev resursfördelning skapat omkring dem:

Trots allt detta framhärdar den engelska medelklassen, speciellt den fabriksägande, som direkt berikar sig på arbetarnas nöd, i att inte låtsas se detta nödläge. Denna klass, vilken ser sig som nationens mäktiga, representerande klass, skäms för att inför världen blottlägga Englands ömma punkt. Den vill inte erkänna, ens inför sig själv, att arbetarna befinner sig i ett nödläge, eftersom den, den egendomsägande, industriella klassen, måste bära det moraliska ansvaret för detta nödläge. Därav den hånfulla uppsyn, som bildade engelsmän (och de, medelklassen, är de enda man känner på kontinenten) brukar sätta upp när någon börjar tala om arbetarklassens förhållanden; därav den ytterliga okunnigheten hos hela medelklassen om allt som rör arbetarna; därav de löjliga tabbar, som män ur denna klass gör sig skyldiga till inom och utanför parlamentet så snart proletariatets förhållanden kommer upp till diskussion; därav den befängda sorglöshet med vilken de vandrar på en jord, som är underminerad och vilken dag som helst kan störta in under dem …

I varje storstad var trasproletariatet plågsamt närvarande och dess nöd var så uppenbar att en och annan välmående person tvivlade på om dessa nödlidande människor verkligen kunde vara av samma släkte som henne/honom. Konfrontationen med fattigdom och rättslöshet kunde vara så extrem att det ledde till reflektioner liknande dem som Primo Levi beskriver i sin fruktansvärda bok om det bottenlösa helvetet i Auschwitz, Är detta en människa, som inleds med en dikt med uppmaningen:

Ni som lever trygga i era ombonade hem,

Ni som vid hemkomsten på kvällen

Finner varm mat och vänliga ansikten:

Tänk efter om detta är en man

Som arbetar i leran

Som inte vet vad frid är

Som kämpar för ett halvt bröd

Som dör på grund av ett ja eller ett nej

Tänk efter om detta är en kvinna,

Utan hår och utan namn

Utan ork mer att minnas

Med tomma ögon och kalt sköte

Som en groda om vintern.

En som insåg faran i det vidgade gapet mellan klasserna i England var politikern Benjamin Disraeli, en dandy och charmör som inledde sin karriär som romanskribent och sedermera blev en mycket inflytelserik politiker och nära vän med Drottning Victoria. Samma år som Engels  Den arbetande klassens läge i England kom ut publicerade Disraeli sin roman Sybil, or the Two Nations. En på många sätt typisk produkt av sin tid, med en alltför uppenbart konstruerad handling och ensidigt gestaltade karaktärer. Sybil är för bra för att vara trovärdig; en ungdomlig, bländande skönhet, med ett helgons hjärta, en ängels sångröst och trots sin begränsade utbildning kapabel att brista ut i monologer med ett språkbruk som en oxfordutbildad akademiker. Hon lever under ytterst enkla förhållanden som dotter till en utblottad hantverkare och förälskar sig i en stilig aristokrat.  Men, som i en dickensroman visar det sig på slutet att hennes familj faktiskt är av aristokratiskt ursprung, men genom bedrägeri lurats från sina egendomar.

Trots sina brister, blixtrar både handling och språk till då Disraeli släpper loss sin fantasi och vältalighet. Som när han beskriver de fattigas elände eller i det välkända tal som en av Sybils beundrare, en ung radikal hantverkare, brister ut i och i vilket han beskriver England som splittrat mellan två vitt skilda samhällsklasser:

Två nationer; mellan vilka det inte finns någon samhörighet och ingen sympati; som är lika okunniga om varandras vanor, tankar och känslor, som om de vore invånare på olika planeter; formade genom en fullständigt annorlunda fostran, livnärda av annan föda, anskaffad på fullständigt olika sätt och med liv reglerade av vitt skilda lagar.

Romanen blev en succé som hjälpte Disraelis politiska karriär. När han tillfrågades varför han skrivit den svarade den slagkraftige Disraeli: ”När jag vill läsa en roman, skriver jag den själv.”

Tanken att fattiga och rika var skilda folkslag tolkades av den socialkonservative Disraeli i enlighet med hans politiska övertygelse. Nämligen att samhället inte hade tagit sitt ansvar för att alla medborgare skulle garanteras en dräglig levnadsstandard. Det var politikernas uppgift att integrera arbetarna i den nationella gemenskapen, genom att garantera minimilöner, bekämpa farliga arbetsmiljöer och sjukdomar, slå vakt om kärnfamiljen och skapa social stabilitet genom lagar som garanterade jämställdhet, annars hotade våldsamma konflikter och revolution att ödelägga det växande välståndet.

Men det var långtifrån alla som hyste åsikter liknande Disraelis och flera tog naturvetenskapen till hjälp för sina politiska syften. Vetenskap har alltid varit påverkad av rådande samhällsförhållanden och vice versa. 1859 kom Charles Darwins bok Om arternas uppkomst ut. I den hade han presenterat avgörande bevis för att en evolutionär utveckling är den enda möjliga, vetenskapliga förklaringen till naturens mångfald. En sorglig följd, och till stor del en missuppfattning, av Darwins revolutionerande upptäckter var en ideologi som uppfattade social utveckling som en tävlan mellan individer, grupper, nationer, och idéer. Varje försök att förhindra en sådan tävlan genom politiska ingripanden till skydd för de svaga i samhället skulle leda till att utvecklingen mot högre stående samhällsformer hindrades.

En ideologi som kunde kombineras med ekonomisk liberalism, som ville skilja på stat och samhälle. Statens makt sågs som baserad på tvång, medan samhället var en frivillig sammanslutning där sund konkurrens stimulerade ekonomisk tillväxt genom en artutvecklande tävlan. Statens inblandning i medborgares liv borde begränsas till stödja polis, militär och domstolsväsende. 1776 hade Adam Smith publicerat sin epokgörande Nationernas välstånd i vilken han presenterade egenintresset som en positiv kraft. Fick medborgare möjlighet att agera för sitt eget bästa och  följa den ekonomiska lagen om utbud och efterfrågan, skapades en allmän välfärd som kom hela samhället till del. En "osynlig hand” ordnade så att utfallet blev det bästa för samhället.

Adam Smiths bok är inte speciellt lättläst, men skarp, klartänkt. Argument presenteras med beundransvärd skärpa. Utan tvekan, förbehåll och krusiduller visar Smith sitt klara omdöme och tankarna kring krig och slaveri, hans historiska utvikningar och iakttagelser av samtida fenomen är ofta spännande och många håller än idag. På flera ställen nämner han Sverige och skriver till och med om Gustav Vasa. Adam Smiths Nationernas välstånd är ett livsverk som det tog mer än trettio år att utarbeta och slipa till.

Även om hans teorier använts som tillhygge av profithungrande kapitalister och politiker i deras kamp mot tolerans och mänskliga rättigheter var Adam Smith långtifrån en cynisk bigott. Han utgick från den enskilda människans förmåga och strävan och hävdade att en besutten och priviligierad person inte är förmer än de som inte fått hans förutsättningar. Smith ivrade för fred och samförstånd och inte minst allas rätt till utbildning. Även om hans ”osynliga hand” har använts till att försvara utnyttjandet av medmänniskor, varnade han skarpt för den variant av skadlig egennytta som innebär att du försöker hindra andras möjligheter genom att beröva dem deras rättigheter och beslutsfattande. Smith konstaterade att de besuttnas åsikter och åtgärder

alltid bör beaktas med stor försiktighet och aldrig accepteras förrän efter långt och noggrant övervägande, inte enbart med försiktighet utan med största möjliga misstänksamhet. De kommer från män, vars intressen aldrig är exakt de samma som allmänhetens, utan för det mesta grundar sig på en avsikt att bedra och även förtrycka andra, som de vid ett flertal tillfällen både har lurat och förtryckt.

Tankarna om människors olika förutsättningar och en sund tävlan om de bästa platserna vid mathoarna var i omlopp redan innan socialdarwinisterna baserade dem på Darwins upptäckter. Den franske aristokraten och diplomaten Joseph Arthur de Gobineau hade i sitt historiefilosofiska och rasteoretiska verk, Essai sur l'inégalité des races humaines, som utkom  i fyra band mellan 1853-55, med stor idérikedom, men luddig vetenskaplighet, hävdat den ariska rasens överlägsenhet. Gobineaus idéer tilltalade personer som betraktade sin priviligierade ställning som välförtjänt beroende på deras överlägsna, biologiska beskaffenhet. Andra människors elände kunde man inte göra mycket åt – den var ju ärftligt betingad.

Gobineau skilde inte enbart mellan den överlägsna ”ariska” rasen och utomeuropiskt slödder, utan förklarade också att Europas sociala skillnader var rasmässigt grundade. För honom var ”underutvecklingen” hos Europas proletariat inte orsakad av bristande utbildning, usel resursfördelning och begränsade rättigheter, utan berodde helt enkelt på att de var ”simpelt folk”:

en lägre ras som i [Europas] södra delar uppkommit genom rasblandning med negrer och i norr med finnarna.

Sådana uppfattningar kunde med förtjusning och lättnad anammas av medlemmar i de priviligierade samhällsklasserna, som kommit till insikt om att den ”osynliga handen” inte kunnat skänka bistånd åt alla. Istället för att komma till den korrekta slutsatsen att staten trots allt borde stödja sjukvård, utbildning och garantera mänskliga rättigheter, kunde de nu konstatera att fattiga människors elände var ärftligt betingat. De var helt enkelt oförmögna att tillgodogöra sig de förutsättningar som naturen gav. Det var inte längre fråga om att någon “fri företagaranda” skulle kunna rensa upp storstädernas ghetton, istället gällde det att skydda sig mot en hotande underklass, som måste hållas i schack genom polis och militär. Stephen Jay Gould igen:

Hur bekvämt är det inte att skylla de fattiga och hungriga för det tillstånd de befinner sig i - så att vi inte behöver skylla på vårt ekonomiska system eller vår regering för den extrema underlåtenhet vi själva visat för att säkra ett värdigt liv för alla människor.

På vissa håll, exempelvis i de kolonier som europeiska länder lade under sig, blev det rasmässiga tänkandet allt värre och giftet spred sig till Europa där man började mäta skallar och allsköns andra fysiska särarter, allt med avsikt att bestämma sin egen rasmässiga överlägsenhet gentemot andra folk. Sådant fysiskt mätande i rasvetenskapens namn försvann då de katastrofala följderna av dess vansinne stod klara efter nazismens kollaps. Men redan då hade ”fysisk” rasbestämning börjat ersättas av IQmätningar, som i USA orsakat en ”rasförbättringsiver” som 1924 åstadkom en Immigration Act avsedd att begränsa invandring från Syd- och Östeuropa, samt Mellanöstern, Östasien och Indien.

I sin bok Den felmätta människan skildrar Stephen Jay Gould hur skall- och ansiktsmätningar systematiserat människor och särskiljt individer från varandra. Redan från början användes dessa suspekta mätmetoder för att urskilja karaktärsdrag och tankeförmåga. Från att ha använts för att identifiera brottslingar och mentalsjuka genom deras utseende, övergick ”vetenskapen” till att kategorisera olika raser och framförallt fastställa den ”vita” rasens överlägsenhet, något som passade kolonialismens ambitioner att underkasta och ekonomiskt utnyttja andra människor och samtidigt försvara sitt agerande.

Resultaten var dock inte fullt tillfredsställande och misstagen uppenbara. Efterhand utvecklades då testpaket för att mäta människors intelligens. Syftena var de samma som med skallmätningarna - resultaten användes för att särskilja människor, ofta på rasmässiga grunder. Något som IQmätandets inverkan på 1924års Immigration Act bevisar. Goulds skepsis gentemot alla dessa mätmetoders tillförlitlighet framgår klart:

Vad kraniunmätning var för artonhundratalet, har intelligenstester blivit för nittonhundratalet […] Under senare tid har IQ-tester missbrukats för att fastställa genetiska skillnader mellan raser och samhällsklasser - alltid måste jag konstatera, till förmån för den särskilda grupp som författaren/forskaren råkat tillhöra.

Indelning i samhällsklasser och olika raser har tjänat ekonomiska intressen och legat till grund för politiska beslut - som att begränsa statligt stöd till utbildning, medbestämmande, folkhälsa och rättssäkerhet. Likaså har kategoriseringen av människor i olika grupper med speciella, drag använts som försvar av maktmissbruk, stöld, uteslutning och exploatering. Rasism bidrar till är att dölja strukturella orsaker till fattigdom, utanförskap och sjukdom och överför skulden till fattigdom till individer och hela folkgrupper, som snarare är offer än gärningsmän.

Rasism ser till ytan, det är det yttre som avgör inre kvalitéer. Att döma en människa enbart på grund av hennes utseende är ett grovt våldförande på hennes integritet och personlighet, något som kan omvittnas av varje person som blivit bedömd på grund av sin rastillhörighet. Att tvingas underkasta sig främlingars fördomar är en smärtsam och hämmande upplevelse som dagligen drabbar miljontals människor. Frantz Fanon skriver i sin bok Svart hud, vita masker från 1953:

Ett normalt negerbarn, som har vuxit upp i en normal negerfamilj, blir onormalt genom sin kontakt med den vita världen.

Fanon, som var psykiatriker, jämför känslan av att vara svart med hur det är att vara jude. Enligt honom är de båda utsatta för diskriminering, men enligt Fanon kan en jude välja att dölja sin judiskhet, medan en svart man omedelbart avslöjas som svart och utsätts direkt för nervärderande blickar som avslöjar att betraktaren dömer och föraktar honom, utan att veta hur han är som person:

En jude diskrimineras från det ögonblick någon upptäcker att han är en jude. Men för mig ter sig allt annorlunda. Mig ges inga möjligheter, jag bedöms utifrån. Jag är inte slav under en uppfattning som andra skapat sig om mig, utan under mitt utseende. 

Jag rör mig långsamt i världen, van som jag blivit att inte söka uppmärksamhet. Jag avancerar genom att krypa. Och redan nu dissekeras jag under vita ögon, de enda sanna ögonen. Jag är fixerad. De har justerat sina mikrotomer som skär bort skivor ur min verklighet. Jag är inte längre en människa, utan ett nytt släkte. Men har ni sett, det är ju en neger! ...

Rasism skuldbelägger individen. Ett visst utseende klassar honom som exempelvis ”svart och man”. Då jag arbetade vid Sida i Stockholm gastkramade HIV/AIDS stora delar av Afrika söder om Sahara, men det talades inte mycket om att en del av orsakerna till hemsökelsen stod att finna i kolonialism och radikala strukturförändringar. Flera av de värst drabbade områdena hade genomgått ”reformer” i form av privatiseringar av hälsovård, som exempelvis inneburit införandet av vårdavgifter och besparingar som lett till ökat bruk osteriliserade sprutor och dålig kontroll av blod för transfusion. Statens tillbakadragande hade lett till arbetslöshet hos tidigare statsanställda personer – som lärare, vårdarbetare och tjänstemän. I flera områden hade kvinnor drabbats speciellt hårt och erbjudande av sexuella tjänster och prostitution hade för en del av dem blivit en överlevnadsstrategi. Öppnandet av jordbruket för globala livsmedelsmarknader hade orsakat ökad skuldsättning, urbanisering och arbetslöshet. Allt detta i områden där ett mönster utvecklats redan under kolonialtiden, baserat på säsongsarbete i gruvor, eller på plantager och gifta par tvingades leva åtskilda under långa perioder. Kort sagt, HIV/AIDS drabbade platser som genomgick komplicerade ekonomiskt och/eller politiskt motiverade förändringar.

Under min tid på Sida talades det dock inte mycket om sådant. Istället förklarades HIV/AIDS vara orsakad av ”afrikanska” traditioner; som blodsskifte vid fostrabrödralag, månggifte, barnäktenskap, rituella samlag, repressiva könsroller, manlig promiskuitet, ovilja mot att använda kondom, föreställningar om att ha samlag med en oskuld kunde bota sjukdomen och andra liknande, kulturella förklaringar. Så gott som all uppmärksamhet tycktes vara fokuserad på ”traditionella” beteendemönster hos olika individer och ett stort intresse för "afrikansk sexualitet". Som om promiskuitet och ”avvikande” sexuellt beteende med partnerbyte, sexköp och en ambulerande arbetskraft inte existerade i den europeisk-amerikanska kultursfären.

Därmed inte sagt att manligt sexuellt beteende inte hade ett intimt samband med spridningen av HIV, men det ofta ensidiga intresset för individuellt beteende, som lade vikten vid traditioner istället för genomgripande samhällsförändringar, gjorde att uppmärksamheten riktades till ”riskgrupper” och ”riskbeteenden”, istället för mot mer omfattande samhällsinriktade lösningar. Givetvis är både individer och samhällsförhållanden orsaken till spridningen av HIV. Likaså kan ett brottsligt beteende ha skapats av vissa samhällsförhållanden, men individen är likväl skyldig till sitt handlande.

Krig orsakas av samhällsförhållanden, men likväl är den enskilde ansvarig för de övergrepp som begås. Jag frågade en gång en domare som utredde sexuella övergrepp begångna under Bosnienkriget om det gick att ta del av undersökningmaterialet. "Varför är du intresserad av det?" undrade hon. "Jag vill veta hur det kommer sig att män kan begå så fruktansvärda handlingar," svarade jag. "Jag är jurist och inte sociolog" förklarade hon. "Jag utreder och dömer brottsliga handlingar. Jag dömer den skyldige för vad han gjort, inte varför han gjorde det." Så är det ofta i krig. Man frågar sig inte vilka samhällsförhållanden som skapat en fiende, utan försöker istället förgöra honom, även om du själv som en del av det system som gjorde honom till din fiende, har varit med om att skapa din motståndare. Koloniala krig kännetecknas ofta av att kolonialmakten sällan ser sig skyldig till skapandet av sina fiender. Enligt makthavarna är det inte missförhållanden orsakade av en orättvis regim som gjort att undertryckta folk bekämpar dem. De gör det på grund av din eller sin egen ras och det gör dem till främmande varelser som utan skrupler kan , sbekämpasom om de vore ohyra som hotar hela din sunda tillvaro.

Det så kallade Mau Mau upproret mellan 1952 och 1960, fick katastrofala följder för Kenya. På den tiden benämndes väpnade konflikter med koloniserade folk sällan krig, de betecknades i allmänhet som myterier, upplopp, uppror eller katastrofsituationer.  Upproret fann sitt ursprung femtio år tillbaka i tiden, då det Brittiska Östafrika hade etablerats och invandring av jordbrukare från Storbritannien befrämjades.1914 fanns flera tusen brittiska jordägare i landet och på bördiga områden odlades framförallt kaffe med hjälp av billig arbetskraft, främst kikuyus och massajer som ofta blivit fråntagna sina mark.

Infödda anställda blev ofta illa behandlade. Det förekom flera fall då de utan rättslig påföljd pryglats till döds. Det var allmänt accepterat att bosättare pryglade sina anställda för ringa brott. Infödd arbetskraft var dåligt betjänt av den koloniala arbetslagsstiftningen och flera upprorsförsök slogs skoningslöst ner av brittiska kolonialtrupper.

När kikuyus i början av femtiotalet attackerade vita plantageägare blev kolonialadministrationens reaktion milt sagt våldsam. Den officiella brittiska förklaringen till revolten baserades inte på insikter från agronomer, sociologer, ekonomer eller historiker (och inga som helst åsikter uttryckta av kikuyus), utan baserades uteslutande på en analys av en ”etnopsykiatriker” som karaktäriserade upproret som ”en irrationell, ond kraft, dominerad av bestialiska impulser och påverkad av världskommunismen”.

Nairobi betraktades som centrum för Mau Mau rörelsen och 1954 spärrade 25 000 medlemmar av brittiska säkerhetsstyrkor staden och genomsökte sektor efter sektor, alla icke-vita kenyaner spärrades in bakom taggtrådsstängsel. 20 000 kikuyus fördes sedan till ett koncentrationsläger, medan 30 000 deporterades till olika “reservat”. Efter 18 månader hade mer än en miljon kikuyus spärrats in i 800 byar omgivna av taggtråd och övervakade av medlemmar från det så kallade Home Guard . 30 000 misstänkta Mau Mau medlemmar hade förts till “arbetsläger” med bristfälliga matransoner och hårda bestraffningar. Snart rapporterades svält och undernäring från de militärt kontrollerade byarna och hemlighållna rapporter från arbetslägren redogjorde för brutal tortyr i arbetslägren; fångar hade fått sina öron avskurna, hål hade borrats i hörselgångar, kokande paraffin hade hällts över fastbundna offer, flera hade blivit kastrerade.

Brutaliteten från de engelska myndigheternas sida motiverades med den ”fanatiska, primitiva och magiskt inspirerade” brutalitet med vilken kampen fördes från de dåligt beväpnade Mau Mau krigarnas sida. Isolerade vita plantageägare kände sig skyddslösa i ett hav av illvilligt inställda svarta människor. Det var då jag funderade över den underliggande rasismen i många skildringar av HIV/AIDS framfart i Afrika som jag kom att tänka på Mau Mau upproret.

Medan jag forskade kring en mycket mindre bonderörelse som brutalt slogs ner i Dominikanska Republiken, fann jag pressreportage som frossade i skildringar av böndernas primitiva och blodtörstiga voodookult, något som inte alls stämde med verkligheten. Jag var nämligen personligen bekant med flera av de utmålade ”fanatikerna”. Eftersom rörelsen växte fram i slutet av femtiotalet läste jag flera inhemska och utländska tidningar från den tiden och slogs då av hur vanligt det var att utmåla uppror i tredje världen som blodindränkta spektakel, iscensatta av primitiva människor som hetsats genom magiskt inspirerade riter som gjort att de infantiliserats, brutaliserats och retarderat till det ociviliserade stadium de levt i innan välvilliga vita börjat intressera sig för deras välbefinnande och skänkt dem utvecklingens välsignelser. Ingenstans var detta mer uppenbart än i pojkboksspännande och sensationslystna skildringar av hur Mau Mau män våldförde sig på oskyldiga vita människor. Något som också skildrades i flera filmer från den tiden.

Den kenyanske historikern Bethwell Ogot, som inte dolt den brutalitet som flera Mau Mau krigare visade, påpekar helt korrekt att krig har en eskalerande effekt som leder till en process under vilken hänsyn och medmänsklighet bryts ner och ersätts av okontrollerbar destruktivitet:

Inget krig kan rättfärdiga sådana ohyggliga handlingar. I den omänsklighet människan visar andra finns ingen rasskillnad. Afrikanerna tillämpade den på sig själva. Det fanns ingen återhållsamhet hos någon av de stridande fraktionerna.

Statistiken vittnar dock om en våldsam överreaktion och brutalitet från de engelska myndigheternas sida, något som svårligen kan förklaras utan att räkna med rasistiska motiveringar för deras handlande. Mellan 320 000 och 450 000 misstänkta upprorsmän tvångsinternerades, 12 000 dödades officiellt ”i strid”, medan inofficiella uppskattningar i allmänhet visar att 20 000 är mer i överensstämmelse med verkligheten. De engelska militära förlusterna uppgick till 200 döda, medan 32 civila ”européer” dödades av Mau Mau och 1 850 ”infödingar”.

Mau Mau upproret var ingen isolerad incident, samtidigt pågick i Malaysias djungler den så kallade Malayan Emergency, Den malaysiska krisen, som mellan 1948 och 1960 officiellt ledde till att 6 710 gerillakrigare stupade i strid och uppskattningsvis 3 000 civila dödades. De engelska förlusterna uppgick till 519 brittiska soldater och 1 346 malaysiska hjälptrupper. Vid slutet av femtiotalet stred 40 000 brittiska och samväldestrupper mot uppskattningsvis 8 000 kommunistiska gerillakrigare.

Allt det där hade jag inte haft en aning om förrän jag i början av nittiotalet kom att läsa några romantiska romaner av en viss Noel Barber, som jag fann på ett hotellrum i Singapore. Där fanns också hans The War of the Running Dogs som var en dokumentärskildring av den ”Malaysiska krisen”.  Noel Barber var uppenbarligen en typisk representant för vad jag skulle vilja kalla ”äventyrsjournalister” som under femtio-och sextiotalen rörde sig från den ena ”spännande” krisen” till den andra och publicerade engagerande skildringar av sina äventyr. De löpande hundarnas krig var ingen speciellt dålig bok, den skildrade initierat krigshandlingarna, men led samtidigt av en tidsanda som ser i stort betraktade händelseförloppet med en brittisk, rättfärdigande blick.

Orsakerna till upproret stod att finna i brittiska myndigheters försök att efter Andra Världskriget kontrollera Malaysias ekonomi, speciellt genom skatter som påverkade den traditionella ekonomin och hård kontroll av landets tenn- och gummiindustri, som ansågs viktig för Englands återuppbyggande efter kriget, men samtidigt påverkades av en våldsamt fluktuerande världsmarknad. Åtgärderna orsakade ökad fattigdom bland vissa befolkningsgrupper och protester ledde till våldsamma reaktioner från engelsmännens sida, som svarade med massarresteringar och deportationer. Protesterna organiserades ofta av kommunister, flera av dem invandrade kinesiska arbetare, med stöd från moderpartiet i Kina.

Snart utkämpade de brittiska trupperna ett komplicerat gerillakrig med upprorsmän spridda bland svårtillgängliga byar djupt inne i djungeln. Kriget hade flera likheter med det följande kriget i Vietnam. Engelsmännen använde exempelvis Orange B för att få bort den täta växtligheten i stridszonerna. Eftersom motståndsmännen rörde sig bland civilbefolkningen var det svårt att identifiera dem och det ledde till att oskyldiga bybor internerades och torterades för att avkrävas information om fienden. Olika former av landminor, splitterbomber och liknande vapen användes för att “säkra” områden och terrorisera civilbefolkningen, vissa zoner bombades hämningslöst och i krigets slutskede avlägsnades 500 000 människor (en tiondel av landets befolkning) från krigszonerna och internerades i bevakade läger som kallades ”nya byar”.

Precis som i Kenya infantiliserades och demoniserades fienden; malaysiska bönder framställdes som vidskepliga offer för ondskefulla kommunister, medan vita plantageägare och militärer var rättskaffens, starka män som slogs för västerländska, demokratiska värderingar och osjälviskt hjälpte den förvirrade malaysiska befolkningen. Det var vanligt att framställa Malaysia som ett exotiskt paradis hotat av världskommunismen, eller som en av flera spelfilmer om konflikten skrev i sin reklam.

Ett märkligt land sover som en vacker kvinna, så stilla, så gåtfull, så oberörd, tills hon i det första gryningsljuset uppväcker mäns passioner och krigets ursinne.

Något som däremot var svårt att romantisera var de fruktansvärda massakrer som drabbade Malysias grannland Indonesien, då under några månaders tid mellan en halv och en miljon människor slaktades, anklagade för att vara kommunister. En tragedi som skildrats i två skoningslösa filmer av den i Danmark bosatte amerikanen Joshua Oppenheimer, The Act of Killing från 2012 och The Look of Silence från 2014. Det är märkliga filmer där både verkliga offer och förövare får iscensätta sina övergrepp och sitt lidande. Få av förövarna visar någon ånger, men hos en del anas en djupt liggande bävan inför var de gjort sig skyldiga till.

Ett djupborrande i själslivet hos brottslingar och sådana som drabbats av deras skoningslösa våld som Oppenheimer´s uppskakande filmer visar, är något helt annat än den ytliga, distanserade hyllning som Time förlänade arkitekten bakom blodbadet, Suharto, i en anonymt skriven artikel kallad Indonesien: Hämnd med ett leende.

Mitt i ett kokande blodbad som nästan obemärkt tagit 400 000 liv, har Indonesien Sydostasiens, spretande jätte, gjort en helomvändning som i grunden, radikalt och oväntat, har förändrat inte bara dess regering, men hela dess politiska inriktning, [..] En ny regim har stigit fram, med arméns stöd, men med en noggrant utarbetad konstitution och ett högljutt folkligt stöd.

Artikeln består av en extrem svartmålning av Indonesiens förre, kommunistanfrätte president Sukarno och en gemytlig hyllning av dess nye ledare Suharto vars ”utrensning” av kommunister möjligen varit lite väl drastisk, men i grunden välbehövlig och med ett lovvärt resultat:

Det största problemet av alla och det som Suharto känner sig mest direkt berörd är Indonesiens förstörda ekonomi, om det nu kan kallas för en ekonomi. [...] "Även om han personligen inte är insatt i komplexiteten av de ekonomiska problemen i landet", säger en utländsk diplomat som känner honom väl ”inger han förtroende och har tydligt fastställda mål. Han vill gå vidare med arbetet med nationens återuppbyggnad."[...] Indonesiens dramatiskt nya hållning behöver ingen extra push för att göra den till vad den är - västvärldens bästa nyhet i år när det gäller Asien.

En glädjande nyhet som innefattade slakten av över en halv miljon människor och hyllandet  av den man som beordrat denna masslakt. Ett exempel så gott som något på Västs kyliga blick på den ”Tredje Världen", som allt som oftast tycks ligga fjärran från oss, i varje fall om vi skall tro beslutsfattare som inte tycks ha en aning om allt det lidande som ett krig innebär.

Exempelvis dessa allvetande experter som tycks vara med om styra världens öden, som Sir Robert Francis Cooper som var utrikisk rådgivare åt Tony Blair och nu är ledande inom The European Council on Foreign Relations (ECFR), en inflytelserik europeisk tankesmedja som främst sysslar med hur EU:s utrikespolitik kan göras ”mer effektiv”.  För mer än tio år sedan skrev Sir Cooper en artikel där han hävdade uppfattningar som fortfarande tycks ha ett visst inflytande.

Sir Cooper delar in världen i sönderfallande stater (failed states), moderna stater och postmoderna stater. Enligt honom rådde i den ”antika världen” ordning, kultur och civilisation, medan det utanför den sfären rådde barbari, kaos och oordning. ”Föreställningen om fred och ordning, garanterade genom ett hegemoniskt maktcentrum, har sedan dess varit inflytelserik.” Nu finns det dock nya statsformer, som länder ”ofta tidigare kolonier” där staten har upphört att existera, sedan finns det ”moderna” stater som fungerar som gammaldags nationalstater och regeras av en stark centralmakt, som Kina, Indien och Pakistan. Och så har vi den postmoderna staten där liberalism och sann demokrati råder och som inte längre hyser några imperialistiska ambitioner – gissa var den finns?

Utmaningen för den postmoderna världen är att vänja sig vid tanken på dubbelmoral. Bland oss arbetar vi på grundval av lagar och öppet samarbete i säkerhetsfrågor. Men, när det gäller mer gammaldags typer av stater, utanför den postmoderna, europeiska kontinenten, bör vi återgå till de grövre metoderna från en tidigare epok – maktutspel, förebyggande angrepp, bedrägeri, allt som krävs för att ta itu med regimer som fortfarande befinner sig på artonhundratalet, där varje stat var en värld för sig själv.

Hos ”oss” kan vi hålla oss till lagen, men då vi handlar ute i djungeln råder djungelns lag, det vill säga i områden där kaos och krig är ett sätt att leva, där tillvaron styrs av knarkbaroner och självutnämnda krigsherrar. Det mest logiska sättet att hantera kaos och det som användes i det förflutna är kolonisering. Men kolonisering är numera oacceptabelt.

Vad som krävs är en ny typ av imperialism som är acceptabel för en värld präglad av mänskliga rättigheter och kosmopolitiska värderingar. Vi kan redan nu urskilja dess konturer: en imperialism som, liksom all imperialism, syftar till att få ordning och organisation.

Jaså, var det ordning som imperialismen främst eftersträvade? Jag trodde att det var profit för det maktcentrum som utövade den imperialistiska makten. Men, jag kan förstås ha fel. Enligt Sir Cooper är det organisationer som IMF och Världsbanken som garanterar en välvillig globalisering baserad på öppna marknader och demokrati. En stat som förlitar sig på deras välvilliga stöd kommer att finna vägen in till den globala ekonomin och dess goda cirkel av investeringar och välstånd.

På mig ger det där intryck av att vara en oerhört förenklad världssyn, värdig en duktig mellanstadie-elev, men oroande då den uttrycks av en inflytelserik teoretiker. Ett dubbelriktat tal som blandar ihop fred med våld, och frihet med tvång och inte minst den gamla välbekanta synen på ”de andra”, sådana som behöver vår vägledning och vårt stöd för att finna en väg ut ur den härva de själva skapat.

Själv antar jag att Sir Coopers ”ordningsbefrämjande” imperialism bidrog till att skapa dagens kaos i sönderfallande stater, en otrevlig historia präglad av plundring, slaveri och sexuellt våld som efterlämnade en maktelit som skott sig på sina forna herrars välvilja och fortsatt att berika sig själva inom ramarna för global neoliberalism, under vars täckmantel människoförakt och rasism fortsätter att frodas.

Missförstå mig inte, det är mycket möjligt att avreglerade marknader och globalisering leder till ökat globalt välstånd, men att låtsas att “utvecklingsarbete” oftast sker och planeras i samråd med likställda partners, som agerar fritt och självständigt, är en lögn. Och här kommer jag tillbaka till de glada kvinnorna på foton i FAOs och IFADs korridorer. Jag ser dem som en del av vår neoliberala hyllning av kvinnor som ständigt, flitigt, och lyckligt bedriver småskaligt, naturnära, men produktivt, arbete för världsmarknaden – den ultimata vägen ut ur fattigdom och ojämlikhet.  

Smyckade och stiliga likt ”ädla vildar”, romantiserade, men med värdighet och enkelhet, utgör de en förebild för de kvinnor som exploateras av sina förtryckande män, eller av listiga och giriga främlingar. Kvinnor som ägnar sig åt ”bra spenderande” som gynnar familj och samhälle, till skillnad från mäns ”dåliga spenderande” som gynnar enbart dem själva. Tankegångar som reflekterar viktorianska föreställningar om ”förtjänta och oförtjänta” fattiga. Tillförlitliga, arbetsamma och företagsamma kvinnor som inkarnerar Världsbankens slogan om att Gender Equality is Smart Economics, Jämställdhet är smart ekonomi, eftersom kvinnor är bättre låntagare och bättre försörjare än män. Frigjorda kvinnor som utgör en kontrast till de beslöjade och könsstympade varelser som förtrycks av patriarkaliska manssamhällen. Kvinnor på väg mot västerlandets lycksaliga paradis för fria, självständiga kvinnor.

Jag motsätter mig inte alls den världsbilden, den är kanske till och med korrekt. Det är ensidigheten som oroar mig. Återigen en värld betraktad utifrån Västerlandets blick. Bilderna på glada, arbetande kvinnor får mig att tänka på glada arbetande kvinnor som inte arbetade för någon globaliserad, neoliberal marknad, utan för exploaterande kolonisatörer.

Istället för att betrakta bilderna skulle jag vilja lyssna till och möta människorna de avbildar, lära mig från dem, ta del av deras erfarenheter. Jag vill inte betrakta dem genom några västerländska filter eller tvinga på dem mina idéer, utan istället få ta del av och lära mig från deras åsikter och önskningar. Därför sympatiserar jag med William Easterlys uppdelning av biståndsgivare som planerare och sökare. Planerare tror att tillämpandet av centralt konstruerade stora planer kommer att förbättra tillståndet i fattiga länder, medan sökare letar efter ”nerifrån” kommande lösningar på specifika behov.

Easterly betraktar planerare som moderna reinkarnationer av kolonial självöverskattning. Han menar att det vore bäst att fokusera på de fattigaste människornas behov, som utbildning och effektiv hälsovård. De fattiga är inte i behov av allmosor, men utbildning och god hälsa ger dem möjlighet att på egen hand försöka förbättra sina liv.

Utveckling är alltför fokuserad på materiellt välbefinnande. ”Experter" är mästare på att finna tekniska lösningar, som hyllas som vägar ur fattigdom, men misslyckas oftast med att ta itu med problemens kärna. Bristen på individuella rättigheter som hindrar de fattiga från att spontant finna lösningar på sina problem och från att försvara sina intressen från olika intressenter. Det är ofta rasism och könsbaserade fördomar, parade med våldsam självöverskattning, som hindrar oss från att se verkligheten som den verkligen är.

Anderson, David (2005). Histories of the Hanged: The Dirty War in Kenya and the End of Empire. London: Weidenfeld & Nicolson. Anonym (1966) “Indonesia: Vengeance with a Smile,” i Time no. 3, July 15. Barber, Noel (1971) The War of the Running Dogs: The Malayan Emergency, 1948–1960 New York: Weybright and Talley. Cooper, Robert (2002) “The Post Modern State” i Leonard, Mark (ed.) Re-ordering the world: The long-term implications of September 11^th. London: Foreign Policy Centre. Cribb, Robert (1997) "The Indonesian Massacres", i Totten, Samuel et.al (eds.) Century of Genocide: Eyewithness Accounts and Critical Views. New York/ London: Garland Publishers. Disraeli, Benjamin (1980) Sybil: Or the Two Nations. London: Penguin Classics. Easterly, William (2006) The White Man’s Burden: Why the West’s Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Harm and So Little Good. London: Penguin. Engels, Friedrich (1983) Den arbetande klassens läge i England: från egna iakttagelser och autentiska källor. Göteborg: Proletärkultur. Fanon, Frantz (1995) Svart hud, vita masker. Göteborg: Daidalos. Gould, Stephen Jay (1977) Ever Since Darwin: Reflections in Natural History. New York/London: W.W. Norton. Gould, Stephen Jay (1981) The Mismeasurement of Man. NewYork/London: W.W. Norton. Kohn, Marek (1996) The Race Gallery: The Return of Racial Science. London: Vintage. Levi, Primo (1988) Är detta en människa? Stockholm: Bonniers. Smith, Adam (1979) The Wealth of Nations, Books I-III, with an introduction by Andrew Skinner. Harmondsworth: Penguin Books. Wilson, Kalpana (2012) Race, Racism and Development: Interrogating History, Discourse and Practice. London/New York: Zed Books.

After Christmas festivities, an attack of gout in my left big toe (a sign of old age?) and a violent cold, I am running again, with all it implies of renewed soreness in my legs and feet. However, all that will pass and be replaced by well-being. It is great to get out in the crisp morning chill and take up the old fight against myself, until I once again will master my body, mind and breathing.

During the winter there are fewer runners in the Caffarella Park, but those who now move around there are the real enthusiasts. Why all this equipment? Can it really assist them in their running experience? I wonder if they have multiple sets of their strange garment. Dressed in shiny black body stockings, with matching wool caps, woollen knee socks, Nike or Adidas running shoes (I have learned that Nike attach a Swoosh sign to their shoes, while Adidas furnishes theirs with three stripes), some kind of heart rate calculator and pedometer attached to one wrist, and earphones connected to a music device/cell phone affixed to an upper arm, they pass me by at high speed, with their eyes set on some distant goal.

Personally, I feel quite archaic while I am lumbering along in my old shorts and with one of the two t-shirts I alternate between. I have kept my running shoes for several years and assume they are quite OK, though I do not know if they were custom made for jogging. I do not want to plug any earphones into my ears. I find them uncomfortable, particularly when I begin to sweat. I prefer listening to the sounds around me. I do not count the time; rhythm and speed adapt themselves to the weather, the road conditions, my shape and my mood.

While I was panting along, up-hill and down-hill following the winding gravel road I know by heart, I came to think about what my professor in history of religions, Tord Olsson, once told me. With the intention of writing a book about them, he followed the Maasai during their wanderings across the Kenyan savannah. At first, he carried a backpack with a small tent and cooking utensils. The scantily clad and sometimes completely naked Maasai laughed at him while he tried to keep up with them, or when he pitched his tent.

Tord finally realized the futility of it all. He threw away the tent and began to sleep by the night fires, directly on the ground. Then he threw away the field kitchen and like the Maasai he began to drink blood mixed with milk and like them he gobbled up meat from freshly slaughtered prey, while it was still warm and soft, without being neither fried, nor cooked. Eventually he was able to keep pace with his Maasai friends, like them wearing a thin cloth, shorts and t-shirts he had also thrown away.

- I began enjoying life, it had become simple, more carefree. Trotting along on the savannah was pleasant, liberating. It was nice to experience how the difference between me and the Maasai became less accentuated. I was faced with a choice. Might I live like this until I became old and decrepit? A part of me affirmed the idea. It was a free roaming life, a parallel existence. Gone were earlier concerns; the prestige hunt, liabilities, debts and deadlines. It could be my imagination fuelled by a triumphantly feeling of mastering a new existence. Would troubles catch up with me in the future? Did I really belong here? Finally, I managed to break free from the spell and was able to add it all to my pool of experience.

According to Tord, among the Maasai our kind of time did not exist – at least not as watches, days and months, specific time periods that had been centrally and permanently established. With the Maasai there was night and day, the changing seasons, the wanderings of wild and domesticated animals. Humans were part of whole, not tormented by any abstracted time. There were no maps. Relationships were built on experiences, emotions, expressions, the body's capacity and speed of thought. Was it better or worse than our everyday life? It would be impossible to answer such a question. Of course, every Maasai is an individual, like you and me.  S/he experiences anger and hopelessness, benevolence and hate, joy and sorrow, performance anxiety, desire and loss.

While I was running my thoughts adapted themselves to the movement of my feet, the rhythm of my heavy panting.  I wondered if I remembered it all correctly. Tord is now dead, I cannot ask him about his experiences. What if all was something I had read and eventually confused with the more or less forgotten conversations I had had with Tord? I tried to remember where he had told me the story of his life with the Maasai. The only thing that came to mind was a winter day when I encountered Tord inside Gleerups bookstore in Lund, Sweden. He had returned from one of his Kenyan visits and had a scarf wrapped around his face, when he pulled it down to speak to me, he revealed a nasty rash: "I got infected by something down there," he explained. I am convinced that it was not at that moment he told me about his life with the Maasai. It could have been on several occasions; during a seminar, or maybe over a coffee, or a glass of beer.

Several of Tord's stories have followed me through life, some of them I have told to students and acquaintances, as amusing examples of how relative everything is. How our beliefs about how the world is or should be, suddenly may be turned upside down. Like when Tord as a young social anthropologist by bus was on his way into the Kenyan countryside, to his first meeting with the Maasai. The man who would introduce him to a group of Maasai was a British anthropologist Tord had been in contact with by mail. The British scholar was apparently a Maasai himself, but he had been living in England for many years. I do not remember if I ever asked Tord about his name and have now in vain made online searches for a British anthropologist with his roots among the Maasai. Let's call him Dr. Smith.

Well, Tord stepped out of the bus, which disappeared in a cloud of dust. He found himself on a savannah, which in all directions distended unobstructed towards the horizon, the air trembled in midday heat. Further down the road he spotted a skinny, tall Maasai. Wearing a damson-coloured cloth, he stood on one leg, leaning himself against a spear. He examined with great interest the Swedish newcomer. Tord went up to the Maasai warrior, nodded and wondered if had to speak in Swahili or Maasai, he was far from fluent in any of these languages, but chose to use his shaky Maasai to explain that he was trying to find a certain Dr. Smith. Smiling broadly the Maasai, hold out his right hand, greeted cordially Tord and said in eloquent Oxford English:

-            Oh that's me! Jolly good to meet you, Mr. Olsson. I've been waiting for you. You must excuse my casual outfit, but this how I dress when I'm at home with my folks.

Another story told by Tord also demonstrated how preconceived opinions and perceptions could play tricks on us. One of Tord's favourite books was Conversations with Ogotemmêli and it was included in our graduate course. It was a book with literary qualities and thus a typical choice of Tord. He was interested in literature, for example was the Turkish Nobel laureate Orhan Pamuk a good friend of his and he invited Tord to the Nobel festivities.

Well, the French social anthropologist Marcel Griaule interviewed over a period of 33 days in 1933 the blind, old hunter Ogotemmêli and in 1948 he published a compilation of his conversations under the title Dieu d'eau: entretiens avec Ogotemmêli, a book that soon became a classic and still attracts tourists to Mali´s Dogon villages. However, some researchers doubted the veracity of Griaule´s interviews, they suspected he had "improved" Ogotemmêli´s stories, using his own interpretations and concepts.

Tord told us that a French social anthropologist, who was fascinated by Ogotemmêli´s stories, decided that as part of his thesis work he had to visit the Dogon people, find out whether some members of the Dogon people still retained the cosmological and religious beliefs reflected in the book. To his great joy and astonishment he found an older man who spoke an almost perfect French, was well-versed in his people's theology and philosophy and agreed to talk about faith and worldviews. Fascinated the French anthropologist recorded the old man's statements and marvelled at how well they coincided with those that Ogotemmêli had expressed almost fifty years earlier. Suddenly the old man stopped his flow of speech, looking pensive he rose and apologized himself:  

- My memory is not quite as good as it has been. Excuse me for a moment. I'll be right back.

He disappeared into his hut and after a while he came back with a worn book, flipping through it. When he found the place he was looking for, he sat down and explained:

- No, no, what I said was not at all correct. It was actually like this ..., and he read aloud a passage from Griaule´s book, which he had collected from inside his hut.

I had a similar experience when I worked at SAREC, the research department at Sida, the Swedish Development Cooperation Agency. There I was responsible for the social research collaboration with Bolivia and we had given some support to a linguistic project that included the collection of examples of dying languages ​​in the Amazon. One of the researchers visited me in my office and told me how his research team in Bení, the Bolivian jungle area, had met with an elderly informant, who could still speak a language that until then had been believed to be extinct. The Swedish researchers recorded the old man and became particularly enthused when he told them that he could sing some ancient religious hymns. Through this informant it would thus be possible to preserve a completely unique material, which could tell us about religious traditions and notions that otherwise would have disappeared from world history.

Returning home to the Department of Linguistics at Stockholm University the research group tried to decipher the old songs. It was impossible! The only remaining possibility to find out their meaning  was to contact the Summer Institute of Languages, a slightly strange American missionary institute whose members took as their task to document and learn as many languages ​​as possible in order to spread the word of the Lord among people who had not yet been reached by the Christian gospel. No matter how many or few they were - each soul won over to Christianity and eternal salvation was a gain, as well as a joy for Christ, who had commanded us all to spread his message:

Therefore go and make disciples of all nations, baptizing them in the name of the Father and of the Son and of the Holy Spirit, and teaching them to obey everything I have commanded you. And surely I am with you always, to the very end of the age.

The University paid the travel and living expenses for one of the Summer Institute of Languages' experts on Amazonic languages ​​and dialects. The excitement was great when the research team and the expert gathered around the tape recorder and listened to the unique recordings from the interior of the Amazon jungle. The old man's cracked singing, which was completely out of tune, filled the room and with a smile of recognition the America expert explained that he understood what the old man was singing. He quickly wrote down his translations of the old hymns. When they read what he wrote the astounded Swedish linguists found that what the old man was in his dying language singing well-known Christian hymns - Amazing Grace, How Great Thou Art, Praise to the Lord Almighty, All hail the power of Jesus' name and several others. He had a lousy singing voice, but excellent memory, apparently he had many years ago, by an American missionary who had learned his language and translated American hymns, been taught to sing them.

I imagine that it was Tord as well who once told me a story about how a white South African had been traveling through an utterly desolate and deserted part of the Kalahari Desert, when his jeep broke down. He was heading for a mission station, or something like that, then the motor stalled. All alone in the scorching sunlight and without the ability to walk the many miles to his destination. Without enough water he could not prevail the desert heat and in the night hyenas and other dangerous animals could attack him. It was best to wait in the shade under the car for someone to come by and pick him up. However, chances for that were minimal. Time passed, the day ended and the night was cold. No one came. Another day and the water ran out. The man despaired, but at dusk on the third day he thought he imagined that he glimpsed a human figure in the distance. He waved desperately, but the man, if had been such a creature, disappeared out of sight.

When the man, after a confused slumber, between dream and waking, opened his eyes, he saw a naked Bushman, one of many derogatory terms for a people that have many other names for themselves. Perhaps the man who sat on the hood considered himself to belong to the Ju /'hoansi, "the real people". The naked man smiled at the white man and motioned to him to get out of the car and follow him. The naked, slim man leaned forward, sniffed and began tracking like a dog. A hundred meters beyond the jeep he fell down on his knees and began to scratch in the sand, soon he had found a big tuber. He scratched at it with his digging stick until he had collected a handful of moist fruit flesh, which he then hugged tightly so a small flow of water could run along his thumb down into his throat. The bulb contained enough water even for the white man, it was not much but sufficient to bring him hope. He followed the Bushman through the desert. They walked for days and nights, sleeping for short periods both during day and night. They did not hunger, nor thirst The Bushman constantly found something to eat and drink. Finally, he had brought the white man to his destination.

The story demonstrated how a naked man, who knew his surroundings, gallantly had saved a stranger. The moral of the story was that a person, someone like you and me, with all his gadgets and knowledge could become utterly helpless if left without them witin a hostile environment, which nevertheless was mastered by a naked Bushman with a cane, a bow and some arrows.  How might we self-proclaimed "civilized" people be so arrogant that we considered ourselves superior to those we call “primitive” people, those who do not "have anything"?

A fascinating history. But, was it true? I have no idea. I do not even know if it was Tord who told it to me. Maybe, maybe not. Possibly I had read it somewhere. But where? It is also possible that I had heard a similar story and then every time I told it had changed and gilded it beyond recognition.

In a previous blog I wrote that sometimes it may seem like books was looking for you, instead of us finding them. When I few days ago visited FAO, the UN Food and Agriculture Organization, here in Rome, true to my habit I searched through a stall where an association called The United Nations Women's Guild puts out used books for sale, for two euros each. There I found a book about Laurens van der Post. Eureka! In that book I could maybe finally find that strange story. I knew that van der Post had written about Bushmen.

I read the book in one go. van der Post's life had been eventful, to say the least –it bordered on the unbelievable. Some instances - he was born as a Boer on a South African farm, early on he began a career as a journalist, making himself known as an eloquent opponent to South Africa's appalling racism. With a friend of his he boarded a sailing ship to Tokyo, where he stayed three months and founded a lifelong fascination with Japanese culture. Twenty-five years old, he settled in London, where he was accepted by the famous Bloomsbury group, befriending people like Virginia Wolf, John Maynard Keynes and Edward Morgan Forster. In 1940, he joined the British Army as a volunteer and received the rank of captain after having fought in Abyssinia with the troops of Haile Selassie and, among other things, been leading a squadron that brought 11,000 camels through deserts and mountain areas. 1942, he was ordered to Indonesia, due to his knowledge of Dutch and some Japanese. There he was captured by the Japanese and spent three years in a concentration camp. An experience he retold in his books The Seed and the Sower and The Night of the New Moon, which in 1982 became the inspiration for an excellent movie by Nagisa Oshima, with David Bowie in the leading role - Merry Christmas, Mr. Lawrence.

After the war, van der Post remained in Indonesia and became acquainted with Ahmed Sukarno. He realized that the country was heading towards disaster and travelled to London and The Hague, where he was received by prime ministers and other government members, who did not heed his warnings. After two more years in Indonesia van der Post went back to South Africa, but soon left the country again, this time for Switzerland, where he became acquainted with Carl Jung, a friendship that lasted until the psychotherapist's death sixteen years later. In 1950, van der Post organized an English expedition to the Kalahari Desert, it was then he initiated his lifelong fascination with Bushman civilization. He often returned to the Kalahari and wrote numerous books and novels about his experiences there. van der Post also made a BBC documentary series about the Bushmen. He described them as Africa's first people, who throughout time had been persecuted by Whites and Blacks alike. He turned them into some kind of "noble savages”, claiming they represented "humanity´s lost soul."  Without doubt Laurens van der Post could have been the origin of the story about the man who was rescued by a Bushman. Unfortunately, I did not find it in John David Francis Jones fascinating biography.

During the sixties van der Post became a well-known TV personality in England. He travelled all over the world, a highly regarded lecturer and was privately known as an extremely fascinating storyteller. He became some kind of guru; with his sermons about Bushmen´s ideal existence, his friendship with Carl Jung, his resistance to apartheid and his strong commitment to environmental protection. He became good friends with Margaret Thatcher and especially with Prince Charles, whom he learned to speak with his flowers and who in 1982 made van der Post godfather to England's heir to the throne. In the picture from Prince William´s baptism we can see van der Post standing behind the father.

With such a life to tell it is easy to believe that J.D.F. Jones had been attached to the subject of his biography, but that was not at all the case. Without denying that van der Post had been to all the places he described in his books, there is hardly one detail in van der Post's many tales about his amazing life that Jones does not question, noting that:

I discovered to my astonishment that not a single word he ever wrote or ever said could necessarily be believed. He was a compulsive fantasist.

Among Jones more spectacular and frightening revelations were that not only was van der Post a notorious womanizer, but during a sea voyage from South Africa to England he seduced a fourteen year old girl, whose parents had entrusted to his care, and with her got a clandestine daughter. This unpleasant incident was not denied by van der Post's legal daughter, Lucia Crichton-Miller, who gave Jones access to her father's posthumous papers. Crichton-Miller, however, was deeply shocked by Jones book and stated that Jones incessantly provides detrimental interpretations of almost everything her father did and stood for. Unfortunately, she had to admit that most of Jones´s findings were essentially true. About her father, she said:

He was not a saint. He hurt people. He hurt me. But by God, he was fascinating.

When Jones asked van der Post's doctor about the cause of his death, he replied: "He was weary of sustaining so many lies".

What is truth, what is a lie? Many years ago, I went in the company of old Mimicito Ramírez, son of the legendary caudillo Carmito Ramírez, up to the villages north of the town of San Juan de La Maguana in western Dominican Republic. I had asked him to introduce me to some of his father's friends, who in the 1910s had joined the Messianic leader Olivorio Mateo to fight the US invaders. Then, in the early 1980s, some of them where were amazingly left alive. Among them, the over one hundred years old Julián Ramos.

Both Mimicito and Julían were skilled storytellers, gifted with an impressive memory. Especially Julián Ramos was fascinating to listen to. He explained that he lived in two worlds - one that you can touch, which men like me call "reality" and another one that is much larger and more powerful, where there is neither time nor physical constraints, where music, memories and spirits dwell. A world that people like me, “those from the North”, don´t know anything about, but which men like him easily could be visiting, walking from one world to another like someone passing through sun and shade. In that other world he could encounter his old friend Olivorio Mateo, who not only was a man, but the living God.

Julían's speech was a mixture of verifiable memories, which I sometimes could check up with other witnesses, old newspapers, church books and notes in different books, but many of his tales and experiences were about what Julián had seen and experienced in the "other world". When I once remarked to him that what he now told me was different from what he said to me last time I saw him, Julían was not at all disturbed by my remark. He explained that his stories were his truth. What other kind of memories could they be? Since they were his personal memories minor details could fluctuate. The shape of memories oscillates when we think about them, tell them and interpret them. We are not exactly the same persons from one day to another and our memories are from being unwavering. Why would they not shift, like running water shifts? However, even if it changes its form it remains water, quenching thirst, providing us with strength and joy.

Julían argued that memories belong, like dreams, to the other realm, the one that is truer than my so-called "reality". If I could check Julían´s recollections with those of other people, I would soon find that they were equally true, yes more true than anything I could find in any of my books, because Julían’s stories, unlike books, were based on experiences and feelings. The fact is that Julían could neither read, nor write and he apparently had quite vague ideas about books. According to Julián, his stories belonged to a higher truth and considering that – why bother about every tiny detail? Why make so much fuss about at what time something had ocurred? The exact wording of what someone said or how he was dressed when he made a comment. "All that I know, because I am an old man, and time is a strict teacher."

Are stories, i.e. fiction, equivalent to a bundle of lies? The problem with van der Post was possibly that he confused life and fiction. I assume stories are part of what Julián Ramos called “the other world”. Mario Vargas Llosa wrote:

Literature prolongs human life, adds a dimension that nourishes life deep within us - the intangible, fleeting but precious life that we can experience only by imagination.

Societies where governments are forcing authors to interpret facts in a predetermined way, become intolerant, sterile and sealed. Once my oldest daughter told me about a discussion she had had with of one of her best friends, who was born and raised in Romania. Janna had told her fiend how much she liked Orwell's 1984. However, her friend stated that she did not like that novel.

- But why? It's all about a dictatorship that restricts people's thoughts. Wasn´t it like that in Romania?

- 1984 could not have been written under a dictatorship.

- Of course not, the censorship would surely not have allowed it to be published.

- Certainly not, but it was not what I meant. What I mean is that 1984 is not funny. If it had been a really good book written under a dictatorship then it would have been funny. Dictators do not understand humour and wittiness. A sense of humour has to do with feelings of freedom, laughter liberates and to endure people use to laugh a lot.

- Is there such a novel?

- Many, but best and most famous is The Master and Margarita by Bulgakov. It's like a fairy tale, a legend, and it is very funny, very true. Few books have so convincingly and wittily demonstrated how it is to live under a dictatorship. You can read it again and again and constantly find new truths. That's how you write when life is at its worst.

Or as Bulgakov wrote:

Follow me, reader! Who told you that there is no true, faithful, eternal love in this world! May the liar's vile tongue be cut out! Follow me, my reader, and me alone, and I will show you such a love!

The Master and Margarita contains a scene where Pontius Pilate is confronted with Jesus. Early one morning a sullen Pontius Pilate is on his way to the court proceedings, from the kitchen regions, where they are preparing lunch, drifts a scent of rose oil. The procurator abhors rose oil, the fragrance aggravates his headache and it does not get any better when he sits down to deal with his daily duties and his secretary announces that the first man  to be sent into the chambers will be another one of those religious fanatics accused of inciting people to destroy the temple in Jerusalem Pilate thinks:

Oh, gods, gods why are you punishing me? ... yes there is no doubt about it´s being back again, that, horrible, relentless affliction … the hemicranias that shoot pain through half my head … there´s no remedy for it, no relief … I´ll try not to move my head.

The prisoner, whose name is Yeshua ha-Notrsi, is dressed in ragged clothes, has a swollen face and a bandage around his head, apparently he has been ruthlessly beaten. He does his best to answer Pilate´s questions as truthfully and accurate as possible. Gradually the nauseous Pilate becomes increasingly fascinated by the man in front of him, who turns out to speak Aramaic, Greek and Latin. ha-Notrsi claims that malicious speech is spread about him, mainly because a certain Levi Matvei, a former tax bailiff, constantly follows him around and writes down everything Yeshua says and does. Most of it that wretch gets wrong and Yeshua has repeatedly asked him to stop hanging out after him, and certainly cease with that incessant scribbling. Pilate thinks he should order Yeshua to be hanged, to avoid being bothered by at least one less of those nutty fanatics, but the Roman procurator has been deeply shaken by Yeshua's undisguised honesty. The prisoner bluntly states that he understands that the procurator´s irritation depends on his migraines, but they will pass as soon as the threatening tempest has passed. It will take some time, but it will certainly be gone by tomorrow.

Surprised the procurator asks Yeshua if he is doctor. The prisoner denies it and claims he only says what he feels and thinks. Pilate considers such a statement to be dangerous and to trap the prisoner he asks him about his opinion about the state of affairs in the world. Yeshua explains that in his opinion, there are really no bad people, it is power and uncertainty that poison and destroy human beings. Yeshua is convinced that a new kingdom soon will be established, where power is spread among as many persons as possible, so that truth and justice will have a better chance to compete with power hungry authoritarianism.

Pilate now understands why Yeshua is considered to be a danger to the community. He asks if he believes in any gods and Yeshua explains that he believes in only one god. Pilate realises that Jesus talks about the vengeful Jewish god and tells the prisoner that through his careless speech he is now playing with death and that for his own sake he should pray to his god, since in Pilate’s opinion he will almost certainly be killed. Yeshua becomes concerned and asks if the procurator could not spare his life: "Can´t you let me go? Everyone wants my death through you." Pilate finds Yeshua pathetic and can no longer control his facial features, which have started to twitch uncontrollably, the headache is about to make him mad and furiously he orders the secretary to promulgate the death sentence.

Through the dynamic, realistic and occasionally amusing dialogue the reader soon realises why the Stalinist regime could not possibly let a masterpiece like The Master and Margarita pass censorship.

It is quite conceivable to regard the scene between Jesus and Pilate in the glow of a desperate letter that Bulgakov wrote to Stalin and six influential politicians, well aware of the fact that the dictator appreciated his work. Stalin had seen Bulgakov's play The Days of the Turbins, no less than fifteen times. However, after his play The Crimson Island had made fun of the entire Soviet literary establishment, Bulgakov had become persona non grata for Vladimir Blyum, Chairman of the Repertory Committee, the Soviet theatre licensing body.

Oddly enough, The Crimson Island had escaped censorship and become a success. It was written as a play within a play, and was about the staging of a satirical comedy, which in Jules Verne's spirit dealt with life on a tropical island - a bold allegory of the state of affairs within the Soviet Union. To get his play performed a writer called “Comrade Dymogatskyi” is fighting Moscow's literary establishment. Bulgakov used every word, every phrase, every episode to make theatre-goers laugh at the absurdity of cultural bureaucracy, which according to him was about to strangle free creativity. Vladimir Blyum had no problems with identifying himself with the play´s most despicable character and managed to convince the press to mercilessly attack Mikhail Bulgakov. Threatened by a total writer´s ban Bulgakov found no other recourse than to defend himself in the brave and witty letter to Stalin and his minions, in which he quoted the malicious articles in the Soviet press:

Bulgakov had become a satirist precisely at the time when true satire (that which penetrates into forbidden areas) became unthinkable in the USSR. It did not fall to me to have the honour of expressing this criminal thought in print. It is expressed perfectly clearly in an article by V. Blyum … and the purport of this article can be brilliantly and precisely condensed into a single formula: anyone who writes satire in the USSR is questioning the Soviet system. Am I thinkable in the USSR?

Bulgakov suggests that the answer is apparent in Blyum´s review of the The Crimson Island:

The truth is contained in the review of Novitsky. I am not going to judge, how witty my play is, but I feel that there rises a most evil shadow, and this shadow is the one of the Head of the Repertoire Committee. It is he, who is nursing Government slaves, bootlickers and other terrorised “servants”. It is he who is killing the creative thought. He is killing the Soviet playwrights.

I haven’t whispered these thoughts while sitting in a corner. I have included them in a dramatic pamphlet and presented this pamphlet on the stage. The Soviet Press, which is defending the Chief Repertoire Committee, wrote that The Crimson Island is a lampoon against the Revolution. 

Bulgakov asks the influential politicians to ensure him a position in the Soviet theatre and if this is not possible, provide him and his wife an exit permit.

After receiving the letter Stalin personally called up Bulgakov and wondered if he really wanted to leave the USSR, Bulgakov replied that it was not an issue about will - a Russian writer cannot live outside his homeland, Stalin begged him to stay and gave him permission to continue working as a director's assistant at the Moscow Art Theatre, the legendary Moskovskij Chudozjestvennyj Akademitjeskij Teatr.

Bulgakov's Yeshua seems to have a lot in common with the Jesus Nietzsche presents in his pamphlet Antichrist, which in reality is not directed against Jesus, but against the Church. Bulgakov's Yeshua is very human and so is his Pilate, with his headaches and oscillations between doubt and authoritarianism. Nietzsche claimed that the Church's deification of Jesus was a lie intended to distort his message. In an overheated and often wittily worded language, he stood on the verge of his madness, Nietzsche defended his view of Jesus:

That holy anarchist who summoned the people at the bottom, the outcasts and "sinners," the chandalas within Judaism, to opposition against the dominant order—using language, if the Gospels were to be trusted, which would lead to Siberia today — he was a political criminal insofar as political criminals were possible at all in an absurdly unpolitical community. This brought him to the cross [...]

This “bringer of glad tidings” died as he had lived, as he taught - not to “redeem mankind” but to demonstrate how one ought to live. What he bequeathed to mankind is his practice: his bearing before his judges, before the guards, before the accusers and every kind of calumny and mockery – his bearing on the Cross. He does not resist, he does not defend his rights, he takes no steps to avert the worst that can happen to him – more, he provokes it … And he entreats, he suffers, he loves with those, in those, who are doing evil to him.

What I am concerned with is the psychological type of the Redeemer. After all, this could be contained in the Gospels despite the Gospels, however mutilated or overloaded with alien features: as Francis of Assisi is preserved in his legends, despite his legends. Not the truth concentrating what he did, what he said, how he really died¸ but the question whether his type can still be exhibited at all, whether it has been “transmitted.”

Nietzsche also defended Pontius Pilate, considering him to be an upright representative of an oppressive power, someone who does not care about the Jewish people's well-being. Someone who is rightly irritated by their misuse of the concept "truth". All religion is in fact based on lies. How could the Jewish clergy then have the audacity to turn to Pilate and ask him to accuse Jesus in the name of their "truth"? This is the reason to why Pilate asks Jesus what truth is:

Need I add that in the whole New Testament, there is only a single man who commands respect? Pilate, the Roman governor. To take a Jewish affair seriously - he does not persuade himself to do that. One Jew more or less – what does it matter? The noble scorn of a Roman, confronted with an impudent abuse of the word “truth”, has enriched the New Testament with the only saying that has value  - one which is its criticism, even its annihilation: "What is truth?”

Pilate was undoubtedly an extremely ruthless administrator. Reza Azlan does in his well-written and thoroughly documented Zealot: The Life and Times of Jesus of Nazareth depict Pilate as a hard-hearted, inflexible and arrogant Roman, without any regard whatsoever to the feelings of a subjugated people.

During his tenure as procurator in Jerusalem, Pilate sent thousands of Jews to die on the cross, without previous trial. He went so far that people with access to the Roman Emperor submitted a letter of complaint demanding Pilate´s deposition. It is actually not consistent with reality that an autocratic and unreachable person like Pilate would take the trouble to personally interrogate a man like Jesus and expose himself to so much trouble in relation with what was merely a routine execution, one among many others.

However, it cannot be denied that the account of Jesus' final days is an epic and moving story about a lonely man, doubting and suffering. John writes about Jesus' dramatic encounter with Pontius Pilate:

Then Pilate went back into his headquarters and called for Jesus to be brought to him. “Are you the king of the Jews?” he asked him.  Jesus replied, “Is this your own question, or did others tell you about me?”  “Am I a Jew?” Pilate retorted. “Your own people and their leading priests brought you to me for trial. Why? What have you done?”  Jesus answered, “My Kingdom is not an earthly kingdom. If it were, my followers would fight to keep me from being handed over to the Jewish leaders. But my Kingdom is not of this world.”  Pilate said, “So you are a king?” Jesus responded, “You say I am a king. Actually, I was born and came into the world to testify to the truth. All who love the truth recognize that what I say is true.” “What is truth?” Pilate asked. Then he went out again to the people and told them, “He is not guilty of any crime. 

Pilate turns his back on Jesus before he gets a chance to answer the difficult question of what truth is all about. Jesus often spoke about the truth. Then one of his disciples asked Jesus about the aim of his work, he replied: "I am the way and the truth and the life. No one comes to the Father except through me." The night before his meeting with Pilate, Jesus suffers extreme agony in in the garden of Gethsemane He thinks about his disciples, how their choice to follow him has separated them from other people:

I have given them your word and the world has hated them, for they are not of the world any more than I am of the world. My prayer is not that you take them out of the world but that you protect them from the evil one. They are not of the world, even as I am not of it.  Sanctify them by the truth; your word is truth. As you sent me into the world, I have sent them into the world.  For them I sanctify myself, that they too may be truly sanctified.

What is the truth of Jesus? John used the Greek word ἀ-λήθεια, aletheia. It is a combination of the word Lethe, which meant oblivion, or "something that is hidden," combined with a negative prefix - alethea thus means "non-forgotten", or rather something that is "revealed" or "unveiled".

What is it that will be revealed? In order to find an explanation, we might seek the origin of the concept of truth far back in the past. The English word truth is probably derived from an old German word related to a concept like “steadfast like a tree”. The old Norse tru, meant both tree and faith/faithful, apparently akin to the Sanskrit word for tree – dru.

The Sanskrit word for truth is satya, which has two meanings - a "lower" one where the word designates what is true in our daily "reality" and a “higher” one where the word becomes equivalent to "existence/being," i.e. the immutable cosmic principle behind everything - the only true reality, Satyam,  which turn out to be identical with Brahman, the World Soul. In Buddhism, which sacred language Pali associates satya with sacca, which a key concept in Buddhism's, as a matter of fact one of its most basic principles - The Noble Truth of the Cessation of Suffering, which is the Noble Eightfold Path leading to the final termination of suffering.

For the Ancient Greeks was forgetfulness, Lethe, a form of relief from all the things that attach us to pain and thus it becomes a path to happiness and salvation. After death the memories of an earthly life of pain and defeat may be wiped out, allowing for the creation of a new life; rebirth, or an eternal happiness within an existence beyond death and suffering.

On their way to the Elysian Meadows, the departed souls have to try to cross five rivers - Styx, River of Hatred, Acheron, River of Sorrow, Cocytus, River of Lamentations, Phlegeton, River of Fire/Passion. If they are able transverse these horrible trials they finally reach Lethe, the River of Forgetfulness. Those who could not pass all these rivers of pain and sorrow did not find any bliss and tranquillity in afterlife. It was only after the soul had drunk Lethe´s water and crossed over to the other shore, they were able to relax within the fragrant and lush Meadows of the Blessed Spirits, where they could await rebirth, or stay on within a carefree existence, liberated from all pain, sorrow and disappointments amassed during an earthly existence.

In his Divina Commedia Dante Alighieri weaves together ancient beliefs and myths with Christian theology and legends, combining it all with memories from his own life and thus presents his vision of the entire structure of Universe and the meaning of human life and history. He wanders through what I believe could be Julián Ramos “other world” – an imaginary landscape parallel to our reality.

Like the Greeks´ departed souls, Dante also drinks from and immerse himself in Lethe's waters to be purified and made worthy to rise up to the divine light of Heaven and finally realize that the Universe's innermost truth is, as he states in the last lines of his mighty poem: "Love that moves the sun and other stars".

Dante does not only lose his memory by drinking water from Lethe, he also drinks water from and crosses another river. It is his dream woman, Beatrice, who welcomes Dante to the earthly Paradise, which is placed on the crest of the Purification Mountain and she brings him to a source where two rivers spring forth, one is Lethe the other one is Eunoë. Dante is the first to mention that after Lethe there is another river. After Lethe´s water has erased all memories of life on earth, Eunoë´s water restores recollections of things and incidents that in our life have made us satisfied and happy. Dante invented the name Eunoë from Greek, combining eu, good with nous, mind/memory.

Dante's Purgatory ends with how Dante with a sense of relief raises from Eunoë´s river, leaving the Purification Mountain to ascend to Paradise:

I came back from that holiest of waves

Remade, refreshed as any new tree is,

Renewed, refreshed with foliage anew,

Prepared to rise towards the stars.

The truth is a fleeting concept, even if  it is quite common to portray it as simple and straightforward - "The Plain Truth", but in fact the truth, like life itself, is complex and multifaceted. It is not only to be found in the "real world", but also in poetry and imagination, where it may appear even more transparent than in everyday life, as in Mikhail Bulgakov's The Master and Margarita. We humans seem to be created to constantly search for the truth, as well as the meaning of life. A mental journey that can take many different forms, not least as a walk through "the other world", like in Dante's Divine Comedy.

Alighieri, Dante (2007) Purgatorio, translated and edited by Robin Kirkpatrick. London: Penguin Classics.  Alighieri, Dante (2005) La Divina Commedia. Purgatorio. A cura di Umberto Bosco e Giovanni Reggio. Roma: Editoriale L´Espresso. Bulgakov, Mikhail (2007) The Master and Margarita. London: Penguin Classics. Curtis, J. A. E. (2012) Manuscripts Don't Burn: Mikhail Bulgakov: A Life in Letters and Diaries. London: Bloomsbury. Deussen, Paul (1966) The Philosophy of the Upanishads. New York: Dover. Jones, J. D. F. (2002) Teller of Many Tales: The Lives of Laurens van der Post New York: Carroll & Graf.  Griaule, Marcel (1965) Conversations with Ogotemmêli: An introduction to Dogon religious ideas. Oxford: Oxford University Press. Hollingdale, R.J. (1977) A Nietzsche Reader. New York: Viking Press. Kaufmann, Walter (1964) The Portable Nietzsche. London: Penguin Classics. Lundius, Jan (1995) Great Power of God in San Juan Valley: Syncretism and Messianism in a Dominican Valley. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Press. Stoll, David (1982), Fishers of Men or Founders of Empire? The Wycliffe Bible Translators in Latin America. A US Evangelical Mission in the Third World. London: Zed Press. Vargas Llosa, Mario (1997) “The Truth of Lies”, in Making waves: Essays. New York: Farrar, Strauss and Giroux.

Efter julfirande, en attack av gikt i vänstra stortån (ett tecken på ålderdom?) och en våldsam förkylning har jag tagit upp min löpning, med allt vad det innebär av förnyad träningsvärk. Under vintern är det färre löpare i Caffarellaparken, men nu rör det sig om fantaster. Flera av dem är exklusivt utrustade. Kan det verkligen underlätta löpningen? Undrar om de har flera uppsättningar av sina märkvärdiga plagg.  Iklädda svartglänsande kroppsstrumpor med matchande yllemössa, knästrumpor av ylle, lyxiga Nike eller Adidas löparskor (jag har lärt mig att Nike har ett Swooshtecken och Adidas tre ränder), någon slags puls- och stegmätare fäst vid ena handleden och med öronsnäckor anslutna till en musikapparat/mobil anbringad vid ena överarmen, passerar de mig i hög hastighet, med blicken riktad långt i fjärran.

Själv känner jag mig ålderdomlig där jag lufsar fram i gamla shorts och med en av de två tröjor jag alternerar mellan. Löparskorna har jag haft i flera år, tycker de är helt OK, fast jag vet inte om de är specialgjorda för joggning. Öronsnäckor vill jag inte plugga in, de är obehagliga och säkert inget vidare då jag börjar svettas. Vill lyssna till ljuden omkring mig, vara en del av naturen. Löpartid är jag ointresserad av, rytmen följer vädret, väglaget, min form och mitt humör.

Medan jag flåsade vidare, backe upp och backe ner längs den vindlande grusvägen, vars varje meter jag känner, kom jag att tänka på vad min religionsprofessor, Tord Olsson, en gång berättat för mig. Han skulle skriva om maasaierna och följde dem under deras vandringar över savannen. Till en början hade han med sig en ryggsäck med ett litet tält, ett ombyte kläder och kokattiraljer, de ytterst lättklädda och emellanåt helt nakna masaierna skrattade år honom när han försökte hålla jämna steg med dem och speciellt då han om natten slog upp sitt tält.

Snart insåg Tord det löjliga. Slängde tältet och sov direkt på marken vid natteldarna. Sedan slängde han fältköket och började liksom maasaierna dricka blod och mjölk och liksom de glufsa i sig köttet från nyslaktade bytesdjur, medan det fortfarande var ljummet och mjukt, utan att vara vare sig stekt eller kokt. Till slut kunde han hålla jämna steg med sina masaikompisar, liksom de iklädd ett tunt skynke, shortsen och tröjorna hade han också slängt.

-  Jag började trivas med livet, berättade Tord. Tillvaron blev allt enklare, alltmer bekymmerslös. Att småspringa på savannen blev lättsamt och angenämt. Det var fint att känna hur skillnaden mellan mig och maasaierna blev allt mindre. Jag ställdes inför ett val. Kanske kunde jag leva så här tills jag blev gammal och orkeslös? En del av mig bejakade tanken. Det var ett fritt liv. Borta var tidigare bekymmer; prestigejakten, tankarna på lönepåslag, skulder och deadlines. Det kunde vara nyhetens behag, triumfkänsla över att jag börjat behärska en ny form av tillvaron, långt bortom Sveriges tid och rum. Skulle bekymren hinna ifatt mig? Hörde jag hit? Till slut lyckades jag bryta mig loss ur förtrollningen.

Hos maasaierna fanns inte tiden i vår mening – som klockor, veckodagar och månader med i förtid fastställda tidsrymder, där fanns natt och dag och naturens växlingar. Människan var integrerad i helheten, inte plågad av tidsabstraktioner. Där fanns inga kartor. Relationer byggde på erfarenhet, på sinnesuttryck, kroppens förmåga och tankens snabbhet. Bättre eller sämre än svensk vardagstillvaro? En omöjlig fråga. Varje masai är en individ, som du och jag, med återkommande känslor av ilska och hopplöshet, välvilja och hat, glädje och sorg, prestationsångest och längtan.

Medan jag sprang och funderingarna följde stegens och flåsandets rytm, undrade jag om jag mindes det hela korrekt. Tord är nu död. Jag kan inte fråga honom. Tänk om det var något jag läst och blandat ihop med de mer eller mindre förgätna samtal jag haft med Tord. Försökte minnas platsen där han berättat om upplevelsen för mig. Vad som dök upp var en vinterdag när jag stött på Tord inne på Gleerups bokhandel i Lund. Han var hemkommen från ett av sina Kenyabesök och hade en halsduk virad kring ansiktet, då han drog ner den för att tala med mig avslöjade han ett otäckt hudutslag: ”Jag blev smittad av något därnere”, förklarade han, men jag är övertygad om att det inte var den gången han berättade för mig om sitt liv med maasaierna.

Flera av Tords historier har följt mig, några av dem har jag återberättat för elever och bekanta, som exempel på alltings relativitet. Som när Tord som ung antropolog med buss är på väg in i den kenyanska landsbygden, till sitt första möte med masaierna. Mannen som skall introducera honom för en grupp masaier är en brittisk antropolog som Tord brevledes varit i kontakt med. Den engelske akademikern var tydligen själv masai, men hade under många år levt i England. Vet inte om jag frågade Tord om hans namn och jag har på nätet förgäves sökt efter en engelsk antropolog med rötter hos masaierna. Låt oss kalla honom Dr. Smith.

Nåväl, Tord kliver av bussen, som sedan försvinner i vägdammet. Omkring honom sträcker sig savannen bort mot horisonterna, luften dallrar i middagshettan. Längre ner längs vägen får han syn på en mager, lång masai. Iklädd ett rött skynke står han på ett ben och lutar sig mot ett spjut.  Han betraktar intresserad den nyanlände svensken. Tord går fram till masaikrigaren, nickar till hälsning och tilltalar honom på det oprövade masaispråk han lärt sig genom lexikon och bandupptagningar. Tord lyckas förklara att han avtalat möte med en viss Dr. Smith och undrar om masaien möjligen känner honom. Masaien ler brett, räcker fram sin högerhand, hälsar hjärtligt 

-Oh that´s me! Jolly good to meet you Mr. Olsson. I´ve been waiting for you. You must excuse my casual outfit, but this how I dress when I´m home with my folks. Åh, det är jag! Förbaskat trevligt att träffa er, Herr Olsson. Jag har väntat på er. Ni måste ursäkta min informella klädsel, men det är så här jag klär mig när jag hos de mina.

En annan historia som Tord berättade visade också hur förutfattade åsikter spelar oss stora spratt. En av Tords favoritböcker var Samtal med Ogotemmêli som ingick i vår doktorandkurs. Det var en bok med litterära kvalitéer och ett typiskt val av Tord. Han var litteraturintresserad, exempelvis var den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk en av hans goda vänner och Tord blev av honom inbjuden till nobelfestligheterna. Nåväl, den franske antropologen Marcel Griaule, intervjuade under 33 dagar 1933 den blinde, gamle jägaren Ogotemmêli och publicerade 1948 en sammanställning av sina samtal under namnet Dieu d'eau: entretiens avec Ogotemmeli, en bok som snart blev en klassiker och fortfarande lockar turister till Malis dogonbyar. Ganska snart fanns det dock en del forskare som ställde sig tvivlande inför Griaules presentation av vad han hört från Ogotemmêli och misstänkte att han med egna tolkningar och uppfattningar ”förbättrat” den gamle mannens berättelser.

Enligt Tord hade en fransk forskare blivit fascinerad av Ogotemmêlis berättelser och beslutat sig för att, som del av sitt avhandlingsarbete, uppsöka Dogonfolket i Mali, för att många år efter publiceringen av Konversationer med Ogotemmêli undersöka huruvida medlemmar av Dogonfolket bevarat några av de kosmologiska och religiösa uppfattningar som speglades i boken. Han reste till Dogonbyarna och fann till sin stora glädje en äldre man som talade en i det närmaste perfekt franska och dessutom var välbevandrad i sitt folks teologi och filosofi. Fascinerad spelade den franske antropologen in den gamle mannens redovisningar och förundrades över hur väl de sammanföll med de som Griaule skrivit ner i sin bok. Fantastiskt! Griaule hade varken skarvat eller ljugit, hans framställning av Dogonfolkets filosofi stämde nästan exakt med nuvarande uppfattningar och traditioner. Plötsligt hejdas berättarflödet, informanten ser fundersam ut och ursäktar sig:

-          Mitt minne är inte som förr. Ursäkta mig ett ögonblick. Jag är strax tillbaka.

Han försvinner in i sin hydda och kommer efter en stund ut med en sliten bok som han bläddrar intensivt i. När han funnit stället han sökte efter sätter han sig åter och förklarar:

-          Nej, nej, det som jag sa stämmer inte alls. Så här var det … och han läser för fransmannen högt upp ett stycke ur Griaules bok, som han hämtat inne i hyddan.

Jag hade en snarlik upplevelse då jag arbetade på SAREK, Sidas forskningsavdelning. Jag var ansvarig för forskningssamarbetet med Bolivia och bland annat ett mindre stöd till ett lingvistiskprojekt som i Amazonas samlat in exempel på utdöende språk . En av forskarna besökte mig på mitt kontor och berättade hur hans forskargrupp i Bení, Bolivias djungelområde, stött på en äldre informant som varit en av de få människor som fortfarande talade ett språk som man fram tills dess trott vara utdött. De svenska forskarna spelade in den gamle mannens berättelser och blev speciellt upplivade då han talade om för dem att han på det utdöende språket kunde sjunga flera gamla, religiösa hymner. Genom denne unike informant skulle det alltså bli möjligt att bevara ett fullkomligt unikt material, som kunde berätta om religiösa traditioner och förställningar, som annars skulle ha försvunnit från världshistorien.

Hemkomna till Institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet försökte forskargruppen dechiffrera de gamla sångerna. Det var omöjligt! Sista chansen var att ta kontakt med Summer Institute of Languages, ett något märkligt amerikanskt missionsinstitut vars medlemmar tagit som sin uppgift att dokumentera och lära sig så många språk som möjligt, för att därigenom kunna sprida Guds ord bland människor som ännu inte nåtts av det kristna frälsningsbudskapet – varje själ som kunde vinnas till kristendomen var en framgång som säkert skulle glädja Kristus, som befallt:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Universitetet betalade resa och uppehälle för en av Summer Institute of Languages´ experter på amasoniska språk och dialekter. Spänningen var stor då forskargruppen och experten samlades kring bandspelaren och tillsammans lyssnade på de unika upptagningarna från det inre av Amazonas djungler. Den gamle mannens spruckna falsksång fyllde rummet och amerikanen förklarade leende att han förstod vad gubben sjöng. Han skrev snabbt ner sina översättningar av de gamla hymnerna. När de läste översättningarna fann de förbluffade svenska lingvisterna att vad mannen sjungit på sitt utdöende språk hade varit välkända psalmer - Amazing Grace, How Great Thou Art, Praise to the Lord Almighty, All Hail the Power of Jesus’ Name och några till.  Den gamle mannen hade usel sångröst. men utmärkt minne, uppenbarligen hade han en gång lärt sig väckelsesångerna av en amerikansk missionär som översatt dem till hans språk.

Jag inbillar mig att det var Tord som berättat för mig hur en vit sydafrikan färdades genom en fullkomligt öde och folktom del av Kalahariöknen. Han fick motorstopp på väg mot en missionsstation, eller något liknande. Ensam i den brännheta solen och utan möjlighet att till fots ta sig de många milen till sitt mål. Det var omöjligt att utan vatten vandra i ökenhettan och om natten lurpassade i mörkret hyenor och andra farliga djur. Det var bäst att lägga sig i skuggan under bilen, vänta på att någon skulle komma förbi och ta honom med sig. Men möjligheten var oerhört liten. Tiden gick, dagen tog slut och natten blev kall. Ingen kom. Ännu en dag och vattnet tog slut. Mannen förtvivlade, men vid skymningen på tredje dagen tyckte han sig på avstånd skymta en mänsklig gestalt. Han vinkade ivrigt, men människan, om det nu varit en sådan, försvann ur sikte. 

När mannen, efter en förvirrad slummer mellan dröm och vaka, öppnade ögonen fick han se hur en naken bushman, ett av många nedsättande epitet på ett folk som har flera egna namn på sig själva. Kanske skulle mannen som satt på motorhuven säga att han tillhörde Ju/´hoansi, ”det verkliga folket”.  Bushmannen log mot den vite mannen och tecknade åt honom att stiga ur bilen och följa efter. Den nakne, småvuxne mannen lutade sig fram och började spåra likt en hund. Ett hundratal meter bortom jeepen ställde han sig på knä och började intensivt krafsa i sanden, snart hade han fått fram en stor rova. Han krafsade på den med sin grävkäpp tills han samlat en handfull fuktigt fruktkött, som han sedan kramade hårt så att ett litet flöde av vatten längs tummen rann ner i strupen på honom. Rovans vatten räckte även till den vite mannen, det var inte mycket men tillräckligt för att väcka hoppet till liv. Sedan följde han bushmannen genom öknen. De vandrade i ett par dygn, sov korta stunder både om dagen och natten. De behövde varken hungra eller törsta, bushmannen fann hela tiden något att äta och dricka. Till slut hade han fört den vite mannen till hans mål.

Berättelsen visade hur en naken man, som kände sin omgivning, osjälviskt kunde rädda en person, någon som du och jag, när alla hans prylar och surt förvärvade kunskap inte dög till någonting. Hur kunde då vi som kallade oss ”civiliserade” kunna anse oss överlägsna de vi kallar ”primitiva” människor, sådana som inte ”har någonting”?

En fascinerande historia. Men, var den sann? Jag har inte en aning. Jag vet inte ens om det var Tord som berättat den för mig. Möjligen kunde jag ha läst den någonstans. Men var? Det var också möjligt att jag hört något liknande och sedan varje gång jag berättat den hade förändrat och förgyllt historien.

I en tidigare blogg skrev jag att det ibland tycks som om böcker letade rätt på oss, och inte vi på dem. När jag för någon dag sedan besökte FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation här i Rom sökte jag min vana trogen genom ett bokbord där en förening vid namn The United Nations Women's Guild lägger ut begagnade böcker, som är till salu för två euros. Där fann jag en bok om den sydafrikanske författaren Laurens van der Post. Eureka! Där kunde jag kanske äntligen finna den där märkliga historien. Jag mindes att jag någon gång för länge sedan läst om hur van der Post kört omkring i Kalahariöknen med en Land Rover, kanske var det han som räddats av en bushman?

Jag sträckläste boken. van der Posts liv hade varit omväxlande, på gränsen till det otroliga. Några nedslag – han var född som boer på en sydafriansk farm, började tidigt arbeta som journalist och gjorde sig då känd som en vältalig motståndare till Sydafrikas vederstyggliga rasism. Med en kamrat for han med ett segelfartyg till Tokyo, där han stannade tre månader och grundlade en livslång fascination för japansk kultur. Tjugofem år gammal bosatte han sig i London, där han snart blev accepterad av den berömda Bloomsburygruppen, dvs Virgina Wolf, Keynes, Forster m.fl. 1940 anslöt han sig som frivillig till den engelska armén och fick kaptens grad efter att i Abessinien ha kämpat på Haile Selassies sida och bland annat lett en trupp som förde 11 000 kameler över berg och ökenområden. 1942 förflyttades van der Post, på grund av sina kunskaper i holländska och en del japanska, till Indonesien, där han fångades in av japanerna  och tillbragte tre år i ett koncentrationsläger. En upplevelse han sedan skildrade i sina böcker Kornet och såningsmannen och Den nya månens natt, som 1982 blev inspiration till en alldeles utmärkt film av Nagisa Oshima, med David Bowie i huvudrollen – Merry Christmas, Mr Lawrence.

Efter kriget blev van der Post kvar i Indonesien och blev då bekant med Ahmed Sukarno, begrep att landet var på väg mot en katastrof och reste både till London och Haag, där han togs emot av premiärministrar och regeringar, som dock inte hörsammade hans varningar. Efter två år reste van der Post tillbaka till Sydafrika, men lämnade snart landet för Schweiz, där han blev nära bekant med Carl Jung, en vänskap som varade till psykoterapeutens död sexton år senare. 1950 ledde van der Post en engelsk expedition till Kalahariöknen och det var då han greps av sin stora fascination för bushmännens civilisation. Han återvände ofta till Kalahari och skrev en mängd böcker och romaner om sina upplevelser. Han gjorde även för BBC:s räkning en dokumentärserie om bushmännen. Han beskrev dem som Afrikas urinvånare, som förföljts av alla raser. Han skapade av dem en slags myt om den “ädle vilden” och hävdade att de representerade “mänsklighetens förlorade själ”. Alltså kunde Laurens van der Post verkligen vara ursprunget till historien om mannen som blev räddad av en bushman. Men dessvärre fann jag i John David Francis Jones fascinerande biografi inga hänvisningar till det äventyret.

Under sextiotalet blev van der Post en välkänd TVprofil i England. Han reste över hela världen, besökte bland annat Japan och Sovjetunionen, fortsatte skriva en mängd böcker, var en mycket uppskattad föredragshållare och var privat känd som en ytterst fascinerande berättare. Han blev en slags guru; med sina predikningar om bushmännens idealiska liv, sin vänskap med Carl Jung, motståndet mot apartheid och sitt stora engagemang för miljövård. Han blev god vän med Margaret Thatcher och framförallt med Prins Charles, som han lärde tala med sina blommor och som 1982 gjorde honom till gudfader för Englands tronarvinge. På bilden från Prins Willams dop ser vi van der Post bakom fadern.

Med ett sådant liv att berätta är det lätt att tro att J.D.F. Jones blivit gripen av föremålet för sin biografi, men så är inte alls fallet. Utan att förneka att van der Post varit på alla de platser han beskrev i sina böcker, finns det knappt en detalj i van der Posts många berättelser om sitt fantastiska liv som Jones inte ifrågasätter och han konstaterar att:

Till min förvåning fann jag att inte ett enda ord han någonsin skrev eller någonsin sade skulle nödvändigtvis kunna bli trott. Han var en tvångsmässig fantast och mytoman.

Bland Jones mer spektakulära och skrämmande avslöjande var att van der Post inte enbart var en ökänd kvinnojägare, utan att han under en sjöresa från Sydafrika till England förförde en fjortonårig flicka, som av sina föräldrar hade anförtrotts i hans vård och med henne fick ett hemlighållet barn. Den otrevliga incidenten har inte förnekats av van der Posts legala dotter, Lucia Crichton-Miller, som gav Jones tillgång till sin fars efterlämnade papper. Crichton-Miller blev dock djupt chockad av Jones bok och menar att han i negativa termer oavbrutet tolkar allt hennes far gjorde och stod för.  Men, dessvärre måste hon medge att det mesta Jones skriver tills största delen är sant. Om sin far säger hon:

Han var inget helgon. Han skadade människor. Han sårade mig. Men vid Gud, han var fascinerande!

När Jones frågade van der Posts läkare om dödsorsaken svarade denne: ”Han var trött på att upprätthålla så många lögner”.

Vad är sanning, vad är lögn?  För många år sedan gick jag i sällskap med den gamle Mimicito Ramírez, son till den legendariske caudillon Carmito  Ramírez, upp till byarna norr om den lilla staden San Juan de La Maguana i västra Dominikanska Republiken. Jag hade bett honom introducera mig för några av faderns vänner som under 1910-talet vid den messianske ledaren Olivorio Mateos sida, med vapen i hand, hade bekämpat de amerikanska ockupanterna. Då, i början av 1980-talet, fanns otroligt nog några av dem kvar i livet. Bland dem den över hundraårige Julián Ramos.

Både Mimicito och Julián var skickliga historieberättare, begåvade med ett imponerande minne. Speciellt Julián Ramos var fascinerande att lyssna till. Han förklarade för mig att han levde i två världar – en som man kan ta på och som män som jag kallar för ”verkligheten” och en som är mycket större och mycket mäktigare, där det varken finns tid eller fysiska begränsningar, där musiken, minnena och andarna lever. En värld som sådana som jag kan besöka i drömmen, men som Julián kunde vandra ut och in i. ”Som någon som vandrar genom sol och skugga”. I den världen fanns också Olivorio Mateo, som inte enbart varit en man, men som också var sann Gud.

Julíans tal var en blandning av reella minnen, som jag ibland till och med kunde kolla upp med andra tidsvittnen, tidningsartiklar, kyrkoböcker och notiser i olika böcker, men mycket handlade om sådant Julián sett och upplevt i den ”andra världen”. När jag en gång påpekade för honom att han tidigare sagt något helt annat än vad han påstod nu, blev Julían inte alls störd av min anmärkning. Han förklarade att hans berättelser var hans sanning. Vems kunde den annars vara? Eftersom den byggde på personliga minnen kunde Julíans sanning skifta i oväsentliga detaljer. Minnenas nyanser fluktuerar när vi tänker på dem, berättar dem och tolkar dem. Vi är inte exakt samma människa från en dag till en annan, även vi skiftar och det är vi som berättar våra minnen. Varför skulle de då inte ständigt förändra sig, som rinnande vatten skiftar? Men, det förblir vatten som släcker törsten, skänker oss kraft och glädje.

Julían hävdade att minnen hör, liksom drömmar, till den andra sfären, den som är sannare än min så kallade ”verklighet”. Om jag kunde kolla upp Juliáns hågkomster med andra människor skulle jag snart finna att de var minst lika sanna, ja sannare än allt jag funnit i någon av mina böcker, eftersom Juliáns berättelser, till skillnad från dem, byggde på upplevelser och känslor. Till saken hör att Julián varken kunde läsa eller skriva och han hade antagligen en diffus uppfattning om böcker. Enligt Julián tillhörde hans historier en högre sanning, Vad hade då alla små detaljer för betydelse? Tjafs om vid vilken tidpunkt de ägde rum, den exakta ordalydelsen i vad någon sagt, eller hur han varit klädd då han gjorde än det ena, än det andra. ”Allt det där vet jag, eftersom jag är en gammal man och tiden är en sträng läromästare”.

Är skönlitteratur lögn? Problemet med van der Post var möjligen att han blandade ihop liv och dikt. Berättelser är nog en del av det som Julián Ramos kallade för den andra världen. Mario Vargas Llosa skriver:

Litteratur förlänger människors liv, lägger till en dimension som göder livet djupt inom oss – det ogripbara och flyktiga, men dyrbara liv som vi kan uppleva enbart genom inbillning.

Samhällen där regeringar tvingar författare att tolka faktiska omständigheter på ett förutbestämt sätt blir intoleranta, sterila och slutna. En gång berättade min äldsta dotter för en av sina bästa väninnor, som är född och uppvuxen i Rumänien, att hon blivit djupt gripen av Orwells 1984. Väninnan tyckte dock att det var en usel roman.

- Men, den handlar ju om en diktatur som begränsar människors tankar

- Den skulle inte ha kunnat skrivas under en diktatur.

- Nej, den skulle ju inte ha blivit publicerad.

- Säkerligen inte, men det var inte det jag menade. Jag menade att 1984 inte är rolig. Om det hade varit en verkligt bra bok skriven under en diktatur då skulle den ha varit rolig. Diktatorer begriper sig inte på humor. Humor har med frihet att göra, skratt befriar.

-  Finns det en sådan roman?

-  Många, men bäst och mest känd är Mästaren och Margarita av Bulgakov. Den är som en saga, en legend och den är mycket rolig, mycket sann. Få böcker har så klart visat hur det är att leva under en diktatur. Du kan läsa den gång på gång och ständigt finna nya sanningar. Det är så man skriver när tillvaron är som värst.

Eller som Bulgakov skrev:

Följ mig, läsare! Vem har sagt dig att det inte finns någon sann, trofast, evig kärlek i denna värld? Må den vidrige lögnarens tunga skäras ut! Följ mig, min läsare, och enbart mig, och jag skall att visa dig en sådan kärlek!

I Mästaren och Margarita finns en scen där Pontius Pilatus konfronteras med Jesus. Tidigt en morgon är en surmulen Pontius Pilatus på väg till dagens rättsförhandlingar, från köksregionerna där man förbereder lunchen driver en doft av rosenolja in genom de öppna fönstren. Prokuratorn avskyr rosenolja, doften förvärrar hans huvudvärk, den blir inte bättre då han slagit sig ner för att itu med sina plikter och sekreteraren meddelar att den förste man som skickats till honom är ännu en religiös fanatiker som uppviglat folket i syfte att förstöra templet i Jerusalem Pilatus tänker:

Åh, gudar, gudar varför straffar ni mig? … jo det finns ingen tvekan om den har kommit tillbaka, den hemska, obevekliga hemsökelsen ... migränen som skjuter smärta genom halva skallen på mig... det finns ingen bot, ingen lättnad ... jag skall försöka att inte röra på huvudet.

Fången, vars namn är Yeshua ha-Notrsi, är klädd i trasiga kläder, har svullet ansikte och ett bandage kring hjässan, tydligen han blivit grundligt misshandlad. Han gör sitt bästa för att så sanningsenligt och korrekt som möjligt besvara prokuratorns frågor. Gradvis blir den illamående Pilatus alltmer fascinerad av mannen, som visar sig kunna tala arameiska, grekiska och latin. ha-Notsri påstår att illvilligt tal sprids om honom, främst på grund av att en viss Levi Matvei, en före detta skattefogde, ständigt följer honom i hälarna och skriver ner allt Yeshua säger och gör. Det mesta får den där tokstollen om bakfoten och Yeshua har vid upprepade tillfällen bett honom sluta hänga efter honom och absolut upphöra med det där evinnerliga skrivandet. Pilatus tänker att han borde beordra att den där Yeshua hängdes, så han får ett problem mindre, men den romerske prokuratorn har blivit omskakad av mannens oförställda ärlighet. Fången säger exempelvis rent ut att han förstår att prokuratorns irritation beror på hans migrän, men att den kommer att gå över så snart som den väntade stormen har bedarrat.

Förvånad undrar prokuratorn om Yeshua är läkare. Fången förnekar det och påstår att han enbart säger vad han känner och tänker. Och vad är då hans uppfattning om sakernas tillstånd i världen? undrar Pilatus. Jo, förklarar Yeshua, enligt hans åsikt finns det egentligen inga onda människor, det är makt och osäkerhet som har förgiftat dem. Själv är Yeshua övertygad om att ett nytt rike snart kommer att upprättas, där makten är spridd till så många människor som möjligt, för att sanning och rättvisa skall får en bättre chans att hävda sig.

Pilatus förstår nu varför Yeshua är en samhällsfara. Han frågar om han tror på gudarna och  Yeshua förklarar då att han tror på en gud. Pilatus förstår att det är den för honom okände judiske guden och säger till fången att eftersom han genom sitt oförsiktiga tal leker med döden borde han be till sin gud, han kommer nämligen med all säkerhet att bli dödad. Yeshua blir oroad och frågar om prokuratorn inte kan skona honom: ”Vill du inte låta mig gå? Alla vill min död genom dig.” Pilatus finner Yeshua ynklig och kan inte längre behärska sina ansiktsdrag, som börjar rycka okontrollerat, huvudvärken håller på att göra honom vansinnig och rasande befaller han sekreteraren att slå fast dödsdomen.

Genom den dynamiska, realistiska och emellanåt mycket underhållande dialogen förstår läsaren varför den stalinistiska regimen omöjligt kunde låta ett mästerverk som Mästaren och Margarita passera censuren.

Det går att betrakta scenen mellan Jesus och Pilatus i skenet av ett desperat brev som Bulgakov skrev till Stalin och sex inflytelserika politiker, väl medveten om att diktatorn uppskattade hans verk. Stalin hade sett Bulgakovs pjäs Turbins dagar inte mindre än femton gånger. Efter det att hans pjäs Den karmosinröda ön hade gjort sig lustig över hela det sovjetryska litterära etablissemanget hade Bulgakov blivit persona non grata hos Vladimir Blyum, ordförande för den statliga Repertoarkommitéen, som ansvarade för vilka teaterföreställningar som skulle tillåtas inom Sovjetunionen.

Underligt nog hade Den karmosinröda ön klarat sig undan censuren och blivit en succé. Den var skriven som en pjäs i en pjäs och handlade om uppsättningen av en satirisk komedi, som i Jules Vernes anda framställde livet på en söderhavsö - en djärv allegori över tillståndet i Sovjetunionen. För att få sin pjäs uppförd, kämpar dess författare mot Moskvas litterära etablissemang. Bulgakov använde varje ord, varje fras, varje episod för att få teaterbesökarna att skratta åt undfallande författare, hela det sovjetiska teateretablissemanget och kulturbyråkratin, som enligt honom var i färd med att strypa allt fritt skapande. Värst ansatt var en löjlig karaktär som lätt genomskådades som en nidbild av Vladimir Blyum, som lyckades få pressen att skoningslöst angripa Bulgakov.  Hotad av totalt skrivförbud fann Bulgakov ingen annan utväg än att djärvt och fyndigt försvara sig i brevet till de sovjetiska politrukerna, i vilket han citerade de illasinnade artiklarna i sovjetpressen:

Bulgakov hade blivit en satiriker exakt vid den tidpunkt då satir (det som tränger in på förbjudna områden) blev otänkbar i Sovjetunionen . Det föll mig inte in att få äran av att uttrycka en sådan brottslig tanke i tryck. Det uttrycks med perfekt tydlighet i en artikel av V. Blyum. Innebörden av den artikeln kan briljant och exakt kondenseras i en enda formel: ”Var och en som skriver satir i Sovjetunionen ifrågasätter det sovjetiska systemet.” Är jag [Bulgakov] således tänkbar i Sovjetunionen?

Bulgakov antyder att svaret på frågan framgår klart i Bluyms recension av den Den karmosinröda ön:

Sanningen står att finna i den av Novitsky publicerade recensionen. Jag tänker inte bedöma hur lustig och spirituell min pjäs är, men jag anser att i kritiken av den anas en ondskefull skugga och denna skugga faller från Repertoarkommitténs ordförande. Det är han som fostrar regeringsslavar, fjäskare och terroriserade byråkrater. Det är han som dödar kreativt tänkande. Han mördar sovjetiska dramatiker och kommer att döda sovjetiskt teater.

Jag har inte viskat dessa tankar sittande i ett hörn. Jag har tagit upp dem i en dramatisk pamflett och presenterat denna pamflett på scenen.

Bulgakov ber de inflytelserika politikerna garantera honom en anställning inom sovjetisk teater och om detta inte är möjligt, ge honom och han hustru ett utresetillstånd.

Efter att ha fått brevet ringde Stalin personligen upp Bulgakov och undrade om han verkligen ville ge sig av, då Bulgakov svarade att det inte var fråga om vilja – en rysk författare kan inte leva utanför sitt fosterland, bad Stalin honom stanna och gav honom tillstånd att fortsätta arbeta som regissörsassistent på Moskvas Konstnärliga teater, Moskovskij Chudozjestvennyj Akademitjeskij Teatr. 

Bulgakovs Yeshua tycks ha en hel del gemensamt med den Jesus som Nietzsche framställer i sin pamflett Antikrist, som egentligen inte alls riktar sig mot Jesus, utan mot Kyrkan. Bulgakovs Yeshua är högst mänsklig och så är även hans Pilatus, med sin huvudvärk och sina pendlingar mellan tvivel och maktfullkomlighet. Nietzsche hävdade att Kyrkans gudomliggörande av Jesus var en lögn som förvanskat hans budskap. På sitt överhettade och ofta fyndigt formulerade språk, han stod på gränsen till sin galenskap, försvarade Nietzsche sin Jesus mot kyrkornas lögner om honom:

Jesus uttalade sitt ljungande ”Nej!” mot allt som var präst och teolog. Denne anarkist som manade folket till strids mot den härskande ordningen, enligt evangelierna i ordalag som även idag skulle medfört anstaltsvistelse, var en politisk upprorsman i ett moralistiskt samhälle. Detta bragte honom till korset […]

Denne förkunnare av Det Glada Budskapet dog som han levat och lärt. Inte för att återlösa människorna från Adam och den israeliska arvsynden, utan för att visa hur man skall leva. Sättet att leva är vad han gav eftervärlden i arvedel: uppträdandet inför domare och soldatesk, inför fariséerna och ”Lagen”, dvs moralens och alla självsäkra och hånfulla försvarare. Han gör intet motstånd, han talar inte om sin rätt, han tar inte det steg som skulle kunna avvända ödet från honom: tvärtom, han utmanar det! Och han ber, lider, älskar: med dem, i dem som gör honom ont. Inte försvara sig eller vädja till någon rättvisa, inte ens hänvisa till någon högste domare eller yttersta  dom. Inte stå det onda emot – utan älska även det.

… ungefär som Frans av Assisis typ bibehållit sig i legenderna om honom trots legenderna om honom. Inte sanningen om vad han sagt gjort och tänkt: men ändock typen som sådan, som människoson.

Nietzsche försvarar även Pontius Pilatus och ser honom som en rakryggad representant för en förtyckande makt, som inte alls bryr sig om det judiska folkets väl och ve, men irriteras av missbruket av ordet ”sanning”. All religion är i själva verket en lögn. Vad hade det judiska prästerskapet för rätt att anklaga Jesus i ”sanningens” namn? Det är därför Pilatus frågar Jesus vad sanning är: 

Måste jag säga att i hela det Nya Testamentet finns det bara en gestalt av ära förtjänt att ära? Pilatus, den romerske ståthållaren. Att ta en affär mellan judar på allvar – det kan han ändå inte övertalas till. En jude mer eller mindre – skulle det ha något att betyda? Inför honom bedrivs ett oförskämt missbruk med ordet sanning – och han, Pilatus, har berikat Nya Testamentet med dess enda ord av värde. Tillika en kritik intill tillintetgörelse mot detsamma: ”vad är sanning?!”

Pilatus var utan tvekan en hårding. Reza Azlan beskriver honom i sin välskrivna och väldokumenterade bok Upprorsmakaren - Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus som en grym, hårdhjärtad, rigid och arrogant romare utan hänsyn, till känslorna hos ett underkuvat folk.

Under sin tid som prokurator i Jerusalem sände Pilatus utan rättegång tusentals judar att dö på korset. Det gick så långt att folk med inflytande hos den romerske kejsaren lämnade in en klagoskrift där de begärde Pilatus avsättning. Det är möjligen inte förenligt med verkligheten att en sådan maktfullkomlig och onåbar person som Pilatus skulle ta sig besväret att personligen förhöra en man som Jesus och utsätta sig för så mycket besvär kring något som enbart var en rutinavrättning, en bland många andra.

Men, det går inte att förneka att Bibelns berättelse om Jesu sista dagar är en episk och gripande berättelse om en människas tvivel, ensamhet, lidande och stora offer. Johannes skriver om Jesu dramatiska möte med Pontius Pilatus:

Pilatus gick tillbaka in i pretoriet och lät kalla fram Jesus och frågade: "Är du judarnas konung?" Jesus svarade: "Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?" Pilatus svarade: "Jag är väl inte jude. Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?" Jesus svarade: "Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen." Pilatus sade: "Du är alltså en konung?" Jesus svarade: "Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst." Pilatus sade till honom: "Vad är sanning?" Efter att ha sagt detta gick han ut till judarna igen och sade till dem: "Jag finner honom inte skyldig till något brott. 

Pilatus vänder ryggen åt Jesus innan denne får tillfälle att besvara den svåra frågan om vad sanning är. Vi vet att han ofta talade om Sanningen. Då en av hans lärjungar frågade Jesus om målet för hans verksamhet svarade han: ”Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.”  Då han natten innan mötet med Pilatus, i Getsemane våndades inför sin förstående död, tänkte Jesus på sina lärjungar. Hur han genom sitt predikande fått dem att vistas i ”hans” värld, i Jesu ”sanning”, skilda från andra människor:

Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem från det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.

Vad är då Jesu sanning? Johannes använde sig av det grekiska ordet ἀ–λήθεια, aletheia. Det är en kombination av ordet lethe, som betydde glömska, eller ”något som är dolt” och ett nekande prefix.  Aletheia betyder därmed ”icke-glömt”, eller snarare något som är ”uppenbarat” eller ”avslöjat”.

Vad är det som blir uppenbarat? För att finna en förklaring måste vi  kanske söka oss långt tillbaka i tiden. Det svenska ordet sanning är besläktat med ordet satya, som på sanskrit har två meningar – en ”lägre” där ordet betecknar vad som är sant inom vår ”verklighet” och en "högre" där ordet blir till ett begrepp, ”existens/varande”, dvs den oföränderliga, kosmiska princip som ligger bakom allt - den enda sanna verkligheten, satyam, som är identisk med Brahman, Världssjälen. Inom buddhismen, på vars heliga språk, pali, satya motsvaras av sacca blir begreppet liktydigt med sanningen om lidandets upphävande.

För grekerna var glömska, lethe, en form av befrielse från allt sådant som binder oss vid smärta och blir därigenom en väg till lycka och frälsning. Efter döden kan minnet av jordelivets smärta och nederlag utplånas, något som möjliggör ett nytt liv – återfödelse eller lyckan av en tillvaro bortom död och lidande.

På sin väg mot de Elyseiska Fälten, De Saligas Ängder, måste de avlidnas själar försöka ta sig över fem floder – Styx, Hatets flod, Acheron, Sorgens flod, Cocytus, Klagans flod, Phlegeton, Eldens/passionens flod, tills de nådde fram till Lethe, Glömskans flod. De som inte lyckades ta sig över samtliga smärtofloder nådde inte saligheten. Det var först efter det att själen hade druckit Lethes vatten som den kunde ta sig över floden, in till de Elyseiska Fälten. I De Saligas Boningar kunde andarna sedan vänta på att få återfödas, eller så kunde de stanna kvar i bekymmerslösheten, befriade från all den smärta, sorg och besvikelse själarna samlat på sig under sina jordeliv.

Dante Alighieri väver i sin Divina Commedia samman Antikens tro och myter med kristen teologi och legendbildning, samtidigt som han förenar minnen från sitt eget liv med en framställning hela skapelsens uppbyggnad och historia. Han vandrar genom vad jag tror skulle kunna vara Julián Ramos andra värld - Fantasins landskap. Den italienska diktarens vandring genom helvete och skärseld blir en allegorisk framställning av hans egen och hela mänsklighetens väg mot frälsning. Likt en grekisk självandrare måste även Dante dricka av Lethes vatten för att därigenom bli renad och värdig att stiga upp mot Himlens ljus och slutligen inse att universums innersta sanning är, som det står i diktverkets sista rad: ”Kärlek som rör sol och andra stjärnor”.

Dante nöjer sig dock inte med att förlora sitt minne genom att dricka vatten från Lethes flöde, han tar sig också över och dricker ur ännu en flod. Det är hans drömkvinna, Beatrice, som välkomnar Dante till det prunkade jordiska Paradiset på Reningsbergets krön och för honom till de två renande floderna. Beatrice förklarar:

Den ström som rinner hitåt har förmågan

att utplåna minnet av all synd; den andra

ger minnet åter av allt gott man utfört.

Det här är Lethe, men åt andra hållet

kallas den Eunoë; och om man icke

av båda druckit, har de ingen verkan.

Dante är den förste som nämner att det efter Lethe finns ytterligare en flod. Efter det att Lethe utplånat alla minnen av jordelivet, återför Eunoë hågkomsterna av sådant som under din levnad gjort dig nöjd och lycklig. Det av Dante uppfunna namnet Eunoë är grekiska och består av eu, gott och nous, sinne, minne. Dantes Purgatorio avslutas med hur Dante med en känsla av befrielse stiger upp ur Eunoës flod och lämnar Reningsberget för att stiga upp mot Paradiset:

Ur helig bölja steg jag upp på stranden,

Pånyttfödd som unga träd om våren

Med nyutsprunget lövverk sig förnyar,

ren och beredd att gå mot himlens stjärnor.

Sanningen är flyktigt begrepp, som likväl av många anses vara enkelt och rättframt - ”Den Enkla Sanningen”, men i själva verket kan Sanningen, liksom livet självt, vara komplicerad och mångfacetterad. Den står inte enbart att finna i ”verkligheten”, utan även i dikt och fantasi, där den till och med kan framstå ännu klarare än i vardagslivet, som i Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Vi människor tycks vara skapade för att ständigt söka Sanningen, liksom Livets Mening, det är en resa som kan ta många olika former inte minst som en vandring genom ”den andra världen”, som i Dantes Divina Commedia.

Alighieri, Dante (1988) Den gudomliga komedin, översatt och kommenterad av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur. Alighieri, Dante (2005) La Divina Commedia. Purgatorio. A cura di Umberto Bosco e Giovanni Reggio. Roma: Editoriale L´Espresso. Aslan, Reza (2014) Upprorsmakaren: Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus. Stockholm: Weyler Förlag. Bulgakov, Michail (1971) Mästaren och Margarita. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers. Curtis, J. A. E. (2012) Manuscripts Don't Burn: Mikhail Bulgakov: A Life in Letters and Diaries. London: Bloomsbury. Deussen, Paul (1966) The Philosophy of the Upanishads. New York: Dover. Jones, J. D. F. (2002) Teller of Many Tales: The Lives of Laurens van der Post New York: Carroll & Graf. Nietzsche, Friedrich (1971) Antikrist, Hammaren talar. Lund: Bo Cavefors Bokförlag. Glas, Peter (2013) Livets mening är en hägring. Lund: Bakhåll. Griaule, Marcel (1965) Conversations with Ogotemmêli: An introduction to Dogon religious ideas. Oxford: Oxford University Press. Lundius, Jan (1995) Great Power of God in San Jun Valley: Syncretism and Messianism in a Dominican Valley. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Olsson, Tord (2010) “Den dubbla blicken: en berättelse om konsten att frammana rituell närvaro hos bambarafolket i Mali”, i Hornborg, Anne-Christine (ed.) Den rituella blicken: Flervetenskapliga perspektiv. Linköping: Linköping University Electronic Press. Stoll, David (1982), Fishers of Men or Founders of Empire? The Wycliffe Bible Translators in Latin America. A US Evangelical Mission in the Third World. London: Zed Press. Vargas Llosa, Mario (1997) “The Truth of Lies”, i Making waves: Essays. New York: Farrar, Strauss and Giroux.

The train to Venice travels over water. We are approaching the enchanted city a week before Christmas, on both sides of the wagon everything is grey. Grey sky, grey water, a glimpse of a wooded island, also grey but of a darker shade.

Forty-two years ago I travelled along the same railway bridge, but then it had been high summer and quite hot. When we stepped off the train  I and Claes found ourselves in great spirits and hurried to a hotel in the backstreets. The good-looking, young lady who prepared the room for us told us we were handsome ragazzi nordici and gave each of us a kiss, then we sat outside a small  trattoria, watching the pretty girls we assumed were Venetians, drank wine, ate pasta and shouted: "We live here!"

I had been in the city before and have since returned several times. Always amazed by what the Hungarian writer Antal Szerb described as:

the essential Veniceness of Venice: the water between the houses, the gondolas, the lagoon, and the pink-brick serenity of the city.

Venice was, is and will remain a hallucination, a castle in the air where she with her palaces, streets, and bridges seems to float on the lagoon's tranquil waters. Many of the short stories and novels set in the city emerge as dream books - Death in Venice, Don´t Look Now or The Comfort of Strangers.

Charles Dickens visited the town in 1845, four years before the railway bridge was finished, depicting his stay as a dream/hallucination. He and his family arrived in gondola and having dozed off Dickens found that it had become night and he was suddenly inside the city:

Before I knew by what, or how, I found that we were gliding up a street—a phantom street; the houses rising on both sides, from the water, and the black boat gliding on beneath their windows.  Lights were shining from some of these casements, plumbing the depth of the black stream with their reflected rays, but all was profoundly silent.

All throughout his story Dickens stuck  to the dream illusion  and did not mention any place by name while he wrote about his confusing visits to churches, palaces and dungeons. He lingers on the otherworldly beauty of the town, but does not fail to point out its often sinister dilapidation and the constant presence of water:

But close about the quays and churches, palaces and prisons sucking at their walls, and welling up into the secret places of the town: crept the water always.  Noiseless and watchful: coiled round and round it, in its many folds, like an old serpent: waiting for the time, I thought, when people should look down into its depths for any stone of the old city that had claimed to be its mistress.

The stories I mentioned above are all some kind of nightmares, where the city's decay, labyrinthine alleys and stinking canals evaporate death and moral decay, combined with a hint of sensuality: dark urges, forbidden temptations. Venice seems to generate desire and death, as in Henry James novel The Wings of the Dove with its shades of loneliness and recurring apathy, in tune with a cynical and partially hidden message telling us that when it comes to money, sex, love and death, most of us are prepared to accept far more than we are willing to admit.

Not for nothing was Venice Casanova's birthplace and hometown of the father of modern pornography - Pietro Aretino, Michelangelo´s and Titian's friend and supporter, who occasionally earned his living through various forms of extortion. Nowadays we find Tinto Brass in the city, creator of a number of more or less artistic, pornographic movies and married to the daughter of Giuseppe Cipriani, founder of Harry's Bar, which through the decades has been a Venetian haunt for men like Toscanini, Chaplin, Hemingway, Hitchcock, Capote, Orson Welles, Onassis and Woody Allen, as well as a host of luminary scouting tourists.

The city is often likened to a woman and called La Serenissima, The Most Serene, but can also be described as erratic and nervous. Henry James wrote in 1882:

It is by living there from day to day that you feel the fullness of her charm; that you invite her exquisite influence to sink into your spirit. The creature varies like a nervous woman, whom you know only when you know all the aspects of her beauty. She has high spirits or low, she is pale or red, grey or pink, cold or warm, fresh or wan, according to the weather or the hour. She is always interesting and almost always sad; but she has a thousand occasional graces and is always liable to happy accidents.

Rarely is Venice likened to a matron, or faithful wife. In masculine fantasies which dominate depictions of Venice the city is mainly associated with attractive, but wanton mistresses, something that may possibly have to do with the city's reputation as a den of sin and prostitution.

Venice´s voluptuous, indolent courtesans were depicted on masterpieces by Titian, Giorgione and Veronese. Already in 1358 Il Gran Consiglio di Venezia, the city government, declared that prostitution is "absolutely necessary for the world" and introduced state-sponsored brothels in several major Italian cities. Legal prostitution was one of Venice's attractions when it was a world metropolis, the centre of trade and shipping.

Numbers, of course, are difficult to find. The common perception that a tenth of the city's female population, during a large part of the Republic's existence, where prostitutes are probably exaggerated, but women's social position was never laudable and their political influence non-existent. As a counterweight to the widespread prostitution can it probably be mentioned that during the sixteenth century an estimated 60 percent of the Venetian women from nobility and high bourgeoisie were nuns. Several of them against their will, forced into monastic orders by parents who had been unable to find suitable husbands for them, not been able to pay dowry, or for blunders that had made the ladies unattractive in the marriage market.

The link between femininity and Venice was so great that the city could be seen as a competitor to other women, like the wife of one of La Serenissima´s greatest admirers - John Ruskin, in his time a very influential art critic, artist, patron, poet and writer, who bestowed Venice a passion bordering on unconditional love. His young, exceptionally attractive and fun-loving wife, Euphemia "Effie" Gray, devoted herself to an intense social life, flirting and dancing with the Austrian officers, who her husband feared would demolish the palaces and churches he carefully documented with camera and pencil.

In his comprehensive work The Stones of Venice, published in three volumes from 1851 to 1853, Ruskin describes in great detail no less than eighty Venetian churches and in them traces what he considered to be of paramount importance for a true human architecture, namely “sacrifice, truth, power, beauty, life, memory and obedience.” Buildings, enclosing different lives and activities, reflect humanity's hope and aspiration, thus they also have, at least according to Ruskin, a life of their own and a very specific character.

Venice lives, while its stones speak to us, but it is a tired, ancient city constantly threatened by death. In Ruskin's time it was also a conquered and humiliated city, which in 1849 had surrendered to the Austrians, after months of siege, starvation and a relentless bombardment from land and air.

Venice was the first city in world history to be bombed from the air. The Austrian army let balloons drive in over the city, dropping time bombs. Targets were hit at random, most of the bombs were cluster devices intended to randomly kill and injure as many people as possible, creating terror among panicking Venetians. Ruskin wrote about the destruction of the city's buildings and a strong sense of resignation among the population, but what he was particularly fascinated by was the slow progress of threatening sea, which made the crumbling city inevitably sink into the lagoon's green waters. Like a beautiful woman engulfed by age and listlessness.

Ruskin had initially intended to write only about architecture. Venice is a thoroughly human creation, but Ruskin's description of Venice's buildings developed into so much more. As an exquisite, but undisciplined, stylist he had a tendency to lose himself in a variety of topics, something that for reader may result in both fascination and desperation:

[One] reason why Ruskin is hard to read is his inability to concentrate. This was part of his genius. In his mind, as in the eye of an impressionist painter, everything was more or less reflected in everything else; and when he tries too hard to keep his mind in a single track [...] some of its beautiful colour is lost. Still, it must be admitted that after the age of about thirty his inability to stick to the point becomes rather frustrating, and in his later writings, where literally every sentence starts a new train of thought he reduces his reader to a kind of hysterical despair.

Accordingly it is not surprising that Ruskin was fascinated by Venice with its proximity to the constantly changing water, which makes light and colour shimmer and change from minute to minute.

One of the concerns that Ruskin expressed in his Stones of Venice was that the city was being corrupted, slowly but unrelenting. An abandonment of the true Christian faith had compromised its cultural achievements and the entire society had been damaged. This made the city´s sad fate a warning to an increasingly perverted England.

According to Ruskin the seeds of destruction had been sown when Venice was at the height of its blossoming. Splendid Renaissance artists had in pagan worship of their ability to produce dazzling beauty arrogantly turned their backs on God, and thus had the moral and spiritual health of a once vital and vigorous society been destroyed by pride and pleasure hunting. A voluptuous way of living had led to the creation of an indolent upper class, while able workers, who had built the churches and harnessed the water, were becoming marginalized and a host of idle vagrants was created.

Ruskin described how staircases and colonnades were littered by droves of idle men, laying "like lizards in the sun", while their dirty offspring was running around aimlessly; shouting themselves hoarse, swearing, stealing, begging, fighting and playing for pennies by "clashing their bruised centesimi upon the marble ledges of the church porch. And the images of Christ and His angels look down upon it continually".

Venice's history and decline made Ruskin reflect on the present state of human society:

We want one man to be always thinking, and another to be always working, and we call one a gentleman, and the other an operative; whereas the workman ought often to be thinking, and the thinker often to be working, and both should be gentlemen, in the best sense. As it is, we make both ungentle, the one envying, the other despising, his brother; and the mass of society is made up of morbid thinkers and miserable workers. Now it is only by labour that thought can be made healthy, and only by thought that labour can be made happy, and the two cannot be separated with impunity.

It was light and water that had seduced the by Ruskin so greatly admired Renaissance artists:

The Assumption [in the Frari Basilica] is a noble picture because Titian believed in the Madonna. But he did not paint it to make anyone else believe in her. He painted it because he enjoyed rich masses of red and blue, and faces flushed with sunlight.

Of course this is a generalization, but it cannot be denied that the Venetian Renaissance masters were fascinated by exuberance, colour and light. Titian´s Madonna is masterly achieved, with striking colour harmonies; her mantle in various shades of red and its billowing sash in a saturated blue with dark shadows, against a background of gold and yellow sunshine, all created to be savoured from a distance.

A similar, generous brilliance is evident in Veronese's art, especially if you have the enjoyment of admiring his paintings in all their dazzling freshness, liberated from the dirt and grime that overtime have disfigured so many oil paintings. Like the immense Marriage at Cana in the Louvre, with its turbulent and asymmetric crowd of luxuriously dressed aristocratic figures in an extravagant setting, filled with imaginative and exciting details. Unfortunately a lot of museum visitors probably miss the opportunity to admire this masterpiece. It covers the wall opposite the Mona Lisa and many are certainly too eager to break through the throng to watch her well-known face, hindering them from paying attention to the extravaganza behind their backs.

It is striking that Veronese did not bother too much about creating a heartfelt devotional image. When the Inquisition summoned him for an explanation as to why he had filled his painting The Feast in the House of Levi with irrelevant details like "buffoons, drunken Germans, dwarfs and other such scurrilities" Veronese responded:

-         We painters use the same license as poets and madmen, and I represented those halberdiers, the one drinking, the other eating at the foot of the stairs, but both ready to do their duty, because it seemed to me suitable and possible that the master of the house, who as I have been told was rich and magnificent, would have such servants.

When the Inquisitor wanted to know if someone had asked him to paint “Germans, buffoons, and other similar figures” Veronese answered:

-         No, but I was commissioned to adorn it as I thought proper; now it [the canvas] is very large and can contain many figures.

But it would be wrong to regard the Venetian masters´ appreciation of colour, light, luxury and extravagance as a lack of sincerity, piety and compassion. Consider the splendour loving Tiepolo's representation of Christ's road to Calvary in Venice's St. Alvise church, where Jesus has fallen to the ground under his heavy cross, in the middle of a swirling cloud of colourfully dressed soldiers, grieving people and robbers sentenced to death. The display of colours, the elaborate composition and vitality of the movements around him make Jesus' suffering expression even more prominent and pervasive. The viewer cannot avoid identifying with him.

The colours of Tintoretto, Titian and Veronese darkened when the masters grew older and apparently opened themselves further to the mystery of faith; its deeper, darker aspects. In the aging Veronese's representation of Jesus' agony in Gethsemane the colours and vigorous brush strokes have not lost any of their force and decorative effect, but they have become endowed with a deeper passion than before. The weary Jesus collapses in the arms of a comforting angel, while a heavenly light is cutting through the surroundings dim, smoke blue colour.

According to Ruskin had a strong Christian faith inspired the Venetians during their endeavour to master the marshy islands and through hard work transform them into a magical kingdom of gold sparkling mosaics, magnificent churches and palaces. However, decadence had slipped in and tarnished the perfection and the cause for this tragic state of affairs was mainly the same element that made the miracle possible - water.

In few places is the link between water and art as evident as in Venice. The greenish water of the lagoon is a powerful source of inspiration, but also a carrier of progressive decay. The water's transformative power unites passion and death; in architecture, in art, and especially in music. Listen to Vivaldi's fresh sounds and you will discern the sound of water and weather changes, while the Swedish poet Thomas Tranströmer reminds us that it was in Venice that Wagner died. The month before the composer's death, he was visited by his father-in-law, Franz Liszt, who on the piano played a heavy, slow-advancing tune.

Wagner was seriously ill, he suffered from excruciating chest pain. Liszt was not present when Wagner died and his failing health prevented him from attending the funeral in Bayreuth. Liszt suffered from asthma, insomnia and heart problems and had declared: "I carry in my heart a deep sadness that occasionally needs to break through in notes."

It was when Liszt was told that the deceased Wagner by gondola had been taken along the Grand Canal from Palazzo Vendramin to the Santa Lucia railway station, named the piano piece he had played for the dying Wagner La lugubre gondola, The Sorrow Gondola. In a poem with the same name Thomas Tranströmer brings us to Wagner's death bed and invites us to listen to Liszt playing The Sorrow Gondola, finding inspiration, as well as the ominous presence of death, in Venice´s rising water:

Two old men, father-and son-in-law, Liszt and Wagner, are staying by the Grand Canal

together with the restless woman who is married to King Midas,

he who changes everything he touches to Wagner.

The ocean's green cold pushes up through the palazzo floors.

Wagner is marked, his famous Punchinello profile looks more tired than before,

his face a white flag. [...]

Liszt has written down some chords so heavy, they ought to be sent off

to the mineralological institute in Padua for analysis. [...]

Beside the son-in-law, who's a man of the times, Liszt is a moth-eaten grand seigneur.

It's a disguise.

The deep, that tries on and rejects different masks, has chosen this one just for him—

the deep that wants to enter people without ever showing its face. [...]

When Liszt plays tonight he holds the sea-pedal pressed down

so the ocean's green force rises up through the floor and flows together with all the

stone in the building. [...]

The night before he died, Wagner sat by the piano and played the Rhine Maidens´ Lament from the finale of his opera Das Rheingold. On the bedside table was Friedrich de la Motte Fouque´s novel about the water spirit Undine. Both the evening´s music selection and the bedside reading matter bring us back to Venice´s watery feminine essence.

The Rhine Maidens´ surging lament over the loss of their gold builds up towards a violent crescendo, a warning about the water´s destructive force. The sensual, aquatic Rhine Maidens, naked and with loosened hair, are a symbol of feminine allure, manifested through the water´s capricious impermanence. Music scholar Lawrence Kramer has observed that Wagner occasionally replaced the fire of passion with the continuously swirling, endless rhythmic water. Sexuality becomes transformed from heat to coolness, life itself underwent a metamorphosis from fire to water, as a matter of fact does Wagner´s mighty opera suite end with the world being purified through water when the Rhine floods the castle of the Gibichungs, making it possible for the Rhine Maidens to retrieve their coveted ring. Nudity, water and hair had become the epitome of sexual allure.

An important, symbolic feature of water living, feminine creatures is their long, swirling hair. In her study The Power of Women's Hair in the Victorian Imagination Elisabeth Gitter argues that because the fashion of the time dictated that hair and face were the only parts of a women which could be exposed, the masculine imagination provided women´s hair with an "excessive" sexual allure. Furthermore, freely flowing hair was associated with water. The naked mermaid with her billowing thick wavy hair became in European art a symbol of female, uninhibited sexuality - a menacing attraction. Virtually every aquatic fable creature was in folklore considered to be both enticing and deadly. As Thackeray describes them in his Vanity Fair:

They look pretty enough when they sit upon a rock, twanging their harps and combing their hair, and sing, and beckon to you to come and hold the looking-glass; but when they sink into their native element, depend on it, those mermaids are about no good, and we had best not examine the fiendish marine cannibals, reveling and feasting on their wretched pickled victims.

The most fearsome female water creature of them all was Medusa, whose horrible hair of living, sinuous snakes by some psychotherapists has been interpreted as a symbol of male fear of female genitalia. John Ruskin´s divorce from the lovely Effie Grey caused a lot of speculation, even during his own lifetime. Ruskin had somewhat cryptically explained that the divorce was caused by the fact that he had imagined women to be quite different until Effie had revealed herself to him. Effie explained in a letter to her father why she was still a virgin:

He [Ruskin] alleged various reasons, hatred to children, religious motives, a desire to preserve my beauty, and, finally this last year he told me his true reason... that he had imagined women were quite different to what he saw I was, and that the reason he did not make me his Wife was because he was disgusted with my person the first evening 10th April.

Ruskin was obviously not a homosexual and Effie, who later married the painter Millais, with Ruskin's blessings, was hardly unattractive and eventually became the mother of eight children. Ruskin's peculiar behaviour and explanations have been interpreted in a variety of ways. The most common theory nowadays is that Ruskin suffered from some kind of "genital terror". A feminist literary scholar, Sharon Weltman, has interpreted Ruskin's life-long fascination and fear of snakes as a sign of fear of female sexuality:

A phallic symbol, the serpent becomes feminine for Ruskin in The Ethics of the Dust...[when he] emphasizes the serpent's sinuous curves and feminine beauty...[T]he snake's importance for Ruskin rests in its ability not only to transcend gender but also to represent another stereotypically feminine principle, that of change and metamorphosis.

In Ruskin´s imagination snakes became a manifestation of female threats. Among several men´s imagination snakes are coupled with water and thus to threatening female water creatures. The mermaid's hair turns into a snare for capturing men and her fishtail, the proof of her dual nature, becomes the suffocating body of a snake. It is true that Ruskin in his frequent descriptions of snakes associated them with women and water.

Watch it, when it moves slowly:— A wave, but without wind! a current, but with no fall! all the body moving at the same instant, yet some of it to one side, some to another, or some forward, and the rest of the coil backwards; but all with the same calm will and equal way—no contraction, no extension; one soundless, causeless march of sequent rings, and spectral procession of spotted dust, with dissolution in its fangs, dislocation in its coils. Startle it;—the winding stream will become a twisted arrow;—the wave of poisoned life will lash through the grass like a cast lance.

The graceful, innocent water creature Undine in the book of the same name, which was placed on Wagner's bedside table, was a completely different woman than the likewise attractive but murderous mermaids and Rhine Maidens. She is an “elemental spirit” with her origins in alchemical speculations.

A few years ago I visited a surgery in Rome called Il Centro clinico Paracelso.  A somewhat strange choice of a name considering that Paracelsus generally has been described as a charlatan and quack. Connected to the Centro Paracelso was a group of medical doctors with recognized expertise and I wondered why they practised their trade under the auspices of an alchemist, and assumed miracle worker.

Bombastus Theophrastus von Hohenheim (1490 - 1541) called himself Paracelsus, "Surpassing Celsus", a Roman alchemist from in the first century after Christ. Paracelsus, who claimed to be the "Christ of medicine” was a learned man and close friend of the respected Erasmus of Rotterdam. He served under several European royal houses, for a time he was personal physician to Christian II and did for several years live in Copenhagen and Stockholm.

Paracelsus believed in a careful observation and analysis of the patient, the disease and its relationship to the local environment. Probably was this conviction based on experiences from his time as a medical doctor in the German mining industry. He was first to establish the cause of silicosis and did by chemical analyses prove the presence of various metals in drinking water.

In some circles, like the staff of the Il Centro clinico Paracelso, Paracelsus good reputation is mainly based on his conviction that no cure could be accomplished without taking into account both body and soul. He assumed that everything is animated and his thoughts about the “elementals” is based on the belief that all creation is made up of the four elements; fire, earth, air and water. It is here that his speculations leave science and become increasingly whimsical. In one of his many treatises, Liber de Nymphis, sylphis, pygmaeis et salamandris et de caeteris spiritibus published after his death, Paracelsus described beings living within their respective elements, where they eat and drink, work, and battle, are born and die. Gnomes in the soil, in the air sylphs, salamanders in the fire and undines in water. Paracelsus lively and fantastic descriptions of the elementals have inspired poets, visual artists and writers, not the least Johann Wolfgang von Goethe.

In the Prussian officer Friedrich de la Motte Fouqué´s tale Undine from 1811 is the ingenuous and beautiful Undine an elemental spirit who most of all wants to have a soul, a spirit can only get a soul if s/he marries a human. Undine succeed in getting married to the knight Hildebrand. However, like most creatures with an inhuman origin, she is unable to maintain her husband's love. The reason is that mortals fear anything that is different. Hildebrand´s repudiation of Undine is exacerbated by the elemental spirit´s false friend Bertalda, who becomes the reason for the lovely Undine´s final dismissal by Hildebrand and with a broken heart she returns to her element – the water. However, the water sprite´s love for Hildebrand cannot be appeased, and the knight cannot forget her. One night, Undine comes out of the castle well and seeks out Hildebrand, who welcomes her with a kiss, which leads to his death. Accordingly, the combination of femininity, water, passion and death have a strong presence in the story of Undine.

Undine like any good fairy-tale has its cold streaks of fright and confusion, like Ruskin describing how damp, chilly nights clutch Venice in their grip and lonely night hikers get lost in its maze of narrow streets, bridges and canals, and with rising panic wander around in circles without finding their way. Afraid of being assaulted or fall into one of its cold, dirty channels, without hope of salvation in a city which sometimes may appear as a ghost town. Jeanette Winterson writes in her strange novel The Passion:

This is the city of mazes. You may set off from the same place to the same place every day and never go by the same route. If you do so, it will be by mistake. Your bloodhound nose will not serve you here. Your course in compass reading will fail you. Your confident instructions to passers-by will send them to squares they have never heard of, over canals not listed in the notes.

The book I was reading on the train towards Venice appeared to confirm that I was heading to a mysterious realm. It was called Travel in moonlight and was written by Antal Szerb, a cosmopolitan with his roots in Budapest, admired and successful he was arrested in 1944 and was as a Jew deported to the concentration camp of Balf, where he after a month´s incarceration was beaten to death.

I had brought with me the book because I had read it would be about a confusing trip through Italy, written in a style akin to magical realism. The novel was certainly a strange acquaintance. Not least in view of the introduction where the protagonist finds himself on a train. He is called Mihály and is for the first time in his life traveling to Venice. He is in the company of his wife, whom he has just married. Surprised, I lifted my head from the book, looked around me and became aware that even I sat on a train going to Venice in the company of my wife, my oldest daughter and her boyfriend were also with me. He comes from the Czech Republic and is named Michal, the Czech equivalent of Mihály, for the first time in his life he was on his way to Venice and would in a few months´ time marry my daughter.

Some days later I wandered alone through Venice's narrow streets, it was mid-December, grey and cold. The others rested at the hotel, but I was on my way to a small haberdashery we had spotted during one of our walks through Venice´s back alleys. The boutique sold embroidered linen fabrics and I thought it would be a good place for purchasing Christmas gifts. The shop was far away from the usual beaten tourist track and oddly enough I found it without too much trouble.

The shop owner was a friendly, little lady from Klagenfurt in Austria. She obviously appreciated my attempts to converse in my fairly lousy German. She had lived in Venice for more than fifty years and told me she loved the city.

- However, it is not like before. Several years ago, most of my clients where Venetians and maybe a fifth were tourists. Now it's just the opposite. The original Venetians move away. Rents have become too expensive. The houses are being renovated and people whose ancestors have lived here for centuries can no longer afford to live here. Everything has changed. Venice has lost its popular character. The population decreases. The great pleasure of sharing your life with friendly neighbours is disappearing. The homey feeling of my neighbourhood is almost gone. But nevertheless it is a wonderful place.

When I returned I was completely lost, but I did not dislike the experience, I felt like Mihály in Antal Szerbs novel:

Narrow little streets branched into narrow little alleyways, and the further he went the darker and narrower they became. By stretching his arms out wide he could have simultaneously touched the opposing rows of houses, with their large silent, windows, behind which, he imagined, mysteriously intense Italian lives lay in slumber. The sense of intimacy made it feel almost an intrusion to have entered these streets at night. What was the strange attraction, the peculiar ecstasy, which seized him among the back-alleys? Why did it feel like finally coming home? Perhaps a child dreams of such places, the child raised in a gardened cottage who fears the open plain. 

In the Venetian alleys the casual visitor is reminded about the fact that Venice contains much more than tourists and millionaires, palaces and churches packed with art. There are also people who spend their daily lives in the city, with all it implies of cooking, shopping, refuse collection, leaking pipes and problems with electricity and utility bills.

The peculiar Frederick Rolfe, an imposter, supposedly defrocked priest and former monk, who several readers regard as a brilliant writer, died in Venice in 1913. He ended his life in utmost misery, hopelessly entangled in a criminal world, within which he apparently thrived as fish in water. He was in fact a water creature who considered Venice to be his true element. He lived on a boat and swam several hours a day in the city's canals:

Deep water I must have - as deep as possible – I being what the Venetians call 'Apassionato por aqua'.

In one of his letters Rolfe described how he at nights used to row far out in the lagoon, he had through his gondolier friends been taught how to manoeuvre their strange crafts:

Popping silently overboard to swim for an hour in the clear of a great gold moon – plenilunio – or among the waving reflections of the stars (Oh, my goodness me, how heavenly spot that is!).

However, the homosexual Rolfe was like a mythical water creature, a callous predator who pulled young men with him into the depths and abandoned them there. He was a con man and a pimp. His biographer A.J.A. Symons described in his fascinating biography of Rolfe, published in 1934, how upset he became when he got hold of some of Rolfe´s correspondence:

What shocked me about these letters was not the confessions they made of perverse sexual indulgence, that phenomenon surprises no historian. But, that a man of education, ideas, something near a genius, should have enjoyed without remorse the destruction of the innocence of youth: that he should have been willing for a price to traffic in his knowledge of the dark byways of that Italian city; that he could have pursued the paths of lust with such frenzied tenacity: these things shocked me into anger and pity.

Although he quite often managed to hoax or beg someone for support, shelter and money, the benevolence of Rolfe´s various benefactors tended to be exhausted rather quickly, in particular since he was in the habit of gossiping and often vilified people he felt had aggrieved him. Rolfe fell deeper and deeper into destitution and disease:

Desperately sliding downhill, unable to pay for clothes, light or food; living like a rat at the bottom of an empty boat, slinking along side streets in misery at frustrated talents and missed chances, with no money in his pocket or meat in his belly...

Fredrick Rolfe´s horrid fate and the illicit world he lived in, must have appeared as utterly alien to wealthy tourists who had been taken in by Venice´s dazzling beauty and charm.

For several tourists the realization of the presence of poverty and crime in Venice could come as a sudden shock. The intrusive presence of a proletarian environment was probably more prominent by the beginning of the last century. In Leslie Hartley's short novel Simonetta Perkins, the protagonist, Lavinia, a rich young lady from Boston, witness a knife fight close to the Rialto Bridge. Her companion proclaims enthusiastically that he is glad to have witnessed it. "So typically Italian" exclaimed Stephen, one of Lavinia cavaliers:

'Your real Italian,' he said, mimicking the action, 'always stabs from underneath, like this.'

Lavinia shudders at the ´sight of the excited spectators, Stephen´s enthusiastic bloodlust appals her, as well as the thought that she had  got a glimpse of the dark, poor, criminal side of Venice.

Hartley's story plays on the sharp distinction between the impoverished Venice and the crowds of wealthy tourists. Lavinia has become infatuated by Emilio, a handsome gondolier and later hopelessly in love with him. Her mother is nagging incessantly, reminding Lavinia that she is becoming old and can no longer dismiss rich suitors or avoid socializing with the wealthy people she wants her daughter to be hanging out with.

Every time Lavinia manages to eschew the mother and her intrusive admirers and spend a quiet moment in the gondola, which is rhythmically paddled by the taciturn Emilio, she is happy. Though Lavinia is painfully aware of the sad fact that it would be impossible for her to marry a gondolier.

People from Lavinia´s  wealthy surroundings suggest that it is inappropriate to be too intimate with "one´s gondolier". According to Lavinia´s Anglo-American companions, most of the attractive gondoliers are vulgar gigolos, constantly prepared to be paid for the amorous services they might offer. When Emilio extends his hand to help an English lady from his gondola, her husband sputters:

‘You know,' he said, ‘you touch those fellows at your own risk.'

‘Nonsense, Henry,' his wife protested. ‘Why?'

‘Oh, plague, pestilence, dirt, disease,' Lord Henry answered.

Lavinia also becomes upset when Emilio one day arrives to pick her up at her hotel and she does in the merciless electric light for the first time see him as the poor man he really is. Emilio seems to be lost within the unfamiliar setting, his arms are indecisively hanging by his sides. He appears to be forlorn and painfully submissive.  

By the end of the story Lavinia gathers all her courage. She knows her feelings towards Emilio are answered, in the intimacy of the gondola she turns around towards Emilio, where he stands, handsome and quietly smiling by the long oar: Ti amo! she exclaims. But the gondolier puts on a deaf ear and responds with the routine: Commandi, Signorina! “Command Miss!” indicating that Lavinia has to tell him where she wants to go, she understands it is a lost case:

With each stroke it [the gondola] shivered and thrilled. They turned into a little canal, turned again into a smaller one, almost a ditch. The V-shaped ripple of the gondola clucked and sucked at the walls of crumbling tenements. Ever and again the prow slapped the water with a clopping sound that, each time she heard it, stung Lavinia's nerves like a box on the ear. 

To fully comprehend the unfulfilled romance between Lavinia and her gondolier we should know that before vaporettos and motorboats made their entrance in Venice, it was common for wealthy visitors to hire a personal gondolier, who from the hotels or palaces where they lived routinely took them on sightseeing tours and to various engagements.

The intimacy between a gondolier and his craft became clear to me when we one morning, at one of the city's smaller canals, saw a gondolier who removed the tarpaulin from his gondola. My wife went up to the edge of the canal and began to inquire the gondolier about his profession. Cheerfully and willingly he told us that the job is generally passed on from father to son, but anyone can buy a gondola and obtain the necessary permits. However, it is not possible to purchase any gondola, they are made to measure at a gondola wharf, where they are built in accordance with the client's weight and height, otherwise the craft will be difficult to manouver:

- I have to think about what I eat and stay in shape to maintain the correct weight for my boat! laughed the gondolier.

There was a full moon when I strolled alone among the back alleys and canals. Between the dark buildings, I could occasionally glimpse the canals´ water becoming silvered by the moonlight. The coobled streets were damp, cold and deserted. Unexpectedly, I ended up on the Campo dei Frari. Before me rose the vast Basilica di Santa Maria Gloriosa. As Henry James had written - Venice "has a thousand occasional graces and is always liable to happy accidents." The moon stood still by the crest of the mighty campanile. How could something so big and heavy have been built on one of Venice's marshy islands? I stood on the deserted piazza, exultant and overwhelmed. Can such feelings be shared?

It is seldom the splendid and overpowering is mentioned in connection with Venice. Most fiction I have read about the town has been focused on the intimate, the sensual and the frightening. I am thinking about the stories I mentioned at the beginning of this essay. Death in Venice in which the feverish and dying Gustav von Aschenbach staggers round in alleyways in search of the angelically handsome Tadzio. Or the unhappy couple in Don´t not look now, who after losing a child try to repair their broken relationship, but end up in the hands of a strange couple of psychics and then wanders around among bridges and canals. The wife leaves her husband to journey back to England, but the man believes he glimpsed his wife in Venice and also a little creature dressed in bright red, who he vaguely imagines being his drowned, little girl, though it all turns out to be harbingers of his own death. Or the newly married couple in the The Comfort of Strangers who search for each other in a fumbling, awkward love until they get lost in the alleys and are captured by a predatory couple, who use them for their own perverted purposes.

These three stories seem to unfold in a dreamlike, parallel world, described by the young lady's feelings in The Comfort of Strangers:

For Mary the hard mattress, the unaccustomed heat, the barely explored city were combining to set loose in her sleep a turmoil of noisy, argumentative dreams which, she complained, numbed her waking hours; and the fine old churches, the altar-pieces, the stone bridges over canals, fell dully on her retina, as on a distant screen.

Are all depictions Venice equally alienating? Are lost strangers perpetually wandering around the city streets? Is Venice a city which seems to be alive through a feminine essence? A few days ago I bought, for one euro, a used book titled Miss Garnet´s Angel, it turned out to be about a recently retired, English lady who haphazardly heads to Venice and stays there. Like the other books I mentioned it seems that he town itself interacts in the story and although the lady in question does not get involved in any love relationship, there is also in that novel hints of sensuality and a confused longing for love.

I recently reread a rather charming, sober and objective portrayal of Venice by James Morris, who with great empathy tells us about the town, its daily life and history. The author writes not so much about Venice's female charm and power of seduction, but explained that his book was “a highly subjective, romantic, impressionist picture less of a city than of an experience.”

Perhaps the "experience" affected James Morris in a rather tumultuous fashion, maybe it could have been the city's feminine fascination that induced Morris, shortly after the book's publication in 1960, to start a hormone treatment which ten years later had transformed him into a woman. He, or more accurately she, is now named Jan Morris, though on the cover of my edition of Venice from 1974 she is still James.

James Morris change of gender brings us back to the lesbian Jeanette Winterson´s description of the Napoleonic Venice in her The Passion, in which she depicts the town as sexually transgressive and metaphoric, where erotic desire during carnival time no longer can be contained by any fixed social codes and the entire place becomes fluid, unstable, labyrinthine and amphibious, while binary gender divisions are dissolved.

Henry James wondered in the introduction to his depiction of Venice - why once more write about Venice? Does not each and everyone us know how Venice is? What the city looks like? Have not people around the globe seen thousands of images and through countless knickknacks learned about its canals, piazzas and gondolas? Yet Henry James could not avoid to once again write about Venice. The awe he felt in the city forced him to do it. And he wondered -  what could be wrong about once more searching for things and feelings believed to be familiar, to retell old stories? Why must everything be a novelty? Anyway, few things and experiences are really news. And after all - Venice never ceases to speak to us. Every time we arrive there, the city has something to tell us – it could be new or old, it does not matter, for amidst maturity and squalor she remains the same old Venice; mysterious and alluring. La Serenissma.

Auerbach, Nina (1982) Woman and the Demon: The Life of a Victorian Myth. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Clark, Kenneth (1967) Ruskin Today. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books.  Crane, Patty (2015) Bright Scythe: Selected Poems by Tomas Transtromer. Louisville KA: Sarabande Books. Donder, Vic (1992) Le chant de la sirène. Paris: Gallimard. Dickens, Charles (1997) American Notes and Pictures from Italy. London: Everyman/J.M. Dent. du Maurier, Daphne (2006) Don´t Look Now and Other Stories. London: Penguin Modern Classics. Gilmore Holt, Elizabeth (1982) A Documentary History of Art, Volume 2: Michelangelo and the Mannerists. The Baroque and the Eighteenth Century. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Gitter, Elisabeth G. (1984) "The Power of Women's Hair in the Victorian Imagination" in PMLA. Vol. 99, No. 5. Hartley, L.P. (2004) Simonetta Perkins. London: Hesperus Classics. Kramer, Lawrence (1990) Music as Cultural Practice. Berkeley: University of California Press. Mann, Thomas (1999) Death in Venice and Other Stories. London: Penguin Classics. McEwan, Ian (1981) The Comfort of Strangers. London: Cape. Nataf, Andrè (1988) Les maîtres de l´occultisme. Paris: Bordas. Morris, James (1974) Venice. London: Faber & Faber.  James, Henry (2008) The Wings of the Dove. London: Penguin Classics. James, Henry (1995) Italian Hours. New York/London: Penguin Classics. Ruggiero, Guido (1989) The Boundaries of Eros: Sex, Crime and Sexuality in Renaissance Venice. Oxford: Oxford University Press. Steer, John (1970) A Concise History of Venetian Painting. London: Thames and Hudson. Symons, A.J.A (1966) The Quest for Corvo: Genius or charlatan? An experiment in biography. Harmondsworth, Middlesex: Penguin. Szerb, Antal (2014) Jouney by Moonlight. New York: NYRB Classics. Thackeray, William Makepeace (1987) Vanity Fair. London: Penguin Classics.  Tully, Carol (ed.) Goethe, Tieck, Fouqué, Brentano: Romantic Fairy Tales. London: Penguin Classics. Vickers, Salley (2002) Miss Garnet´s Angel. New York: Plume. Weltman, Sharon Aronofsky (1997) “Mythic Language and Gender Subversion: The Case of Ruskin's Athena” in Nineteenth Century Literature, Vol. 52, No. 3. Winterson, Jeanette (2014) The Passion. New York: Vintage.

Tåget till Venedig går över vatten. Vi närmar oss någon vecka före jul, på båda sidor om vagnen är allt grått. Grå himmel, grått vatten, en trädbevuxen ö skymtades i gråheten, även den grå, fast i en mörkare nyans.

För fyrtiotvå år sedan kom jag längs samma järnvägsbro, fast då var det högsommar och varmt. Jag och Claes var på strålande humör, då vi klivit av tåget skyndade vi att skriva in oss på ett hotell. Den rara damen som gjorde i ordning rummet åt oss tyckte att vi var stiliga ragazzi nordici och gav oss varsin kyss, sedan satt vi på en uteservering, betraktade de vackra flickor vi trodde var venetianskor, drack vin, åt pasta och ropade. ”Vi bor här!”

Jag hade varit i staden förr och har sedan dess återkommit flera gånger. Alltid lika förbluffad över vad den ungerske författaren Antal Szerb beskrivit som:.

Den påtagliga venedigheten hos Venedig: vattnet mellan husen, gondolerna, lagunen och stadens rosa lugn.

Venedig var, är och förblir som en hallucination, ett luftslott där den med sina palats, gränder, och broar tycks flyta på lagunens stilla vatten. Flera av de noveller och romaner som utspelar sig i staden framstår som drömskildringar – Döden i Venedig, Titta inte nu och Främlingars tröst. 

Charles Dickens som besökte staden1845, fyra år innan järnvägsbron blev klar, skildrar sin vistelse som en dröm/hallucination. Han och hans familj anlände i en gondol och efter att ha slumrat till finner Dickens att det blivit natt och att han plötsligt befinner sig inne i staden:

Innan jag förstod hur fann jag att vi gled upp längs en gata - en imaginär gata med hus på båda sidor, de reste sig direkt ur vattnet och den svarta båten gled fram under deras fönster. De reflekterande strålarna från tända ljus i några av dessa fönster sökte sig ner i djupet av den svarta strömmen och allt var mycket tyst.

Dickens håller genom hela sin berättelse fast vid drömillusionen och nämner inte någon plats vid namn, medan han berättar om sina förvirrande besök i kyrkor, palats och fängelsehålor, noga med att påpeka det smygande förfallet och vattnets ständiga närvaro:

Vid kajer, kyrkor, palats och fängelser: nötande på deras murrar och sipprande in på stadens undanskymda platser, smög sig vattnet ständigt fram. Vaksamt och ljudlöst lindade det sig runt, runt med sina många slingor, likt en gammal orm, tänkte jag, som bidar sin tid tills dess folk kommer att blicka ner i dess djup och där skymta stenarna som den gamla staden lämnat efter sig, hon som en gång trott sig vara dess härskarinna.

Berättelserna jag nämnde är alla en slags mardrömmar, där stadens förfall, labyrintiska gränder och stinkande kanaler utdunstar död och moraliskt förfall, förenat med en underton av sensualitet: mörka drifter, förbjudna lockelser. Venedig tycks alstra begär och död, som i Heinry James roman Duvans vingar  med dess nyanser av ensamhet och återkommande apati, i samklang med ett kyligt och delvis dolt budskap om att när det gäller pengar, sex, kärlek och död är de flesta av  oss beredda att acceptera långt mer än vad vi är villiga att erkänna. 

Inte för inte var Venedig Casanovas födelsestad och hemstad för den moderna pornografins fader - Pietro Aretino, Michelangelos och Tizians god vän, som emellanåt försörjde sig genom olika former av utpressning. I modern tid finner vi i staden Tinto Brass, skapare av en mängd mer eller mindre konstnärliga pornografiska filmer och gift med dottern till Giuseppe Cipriani, grundare av Harry´s bar, som genom decennierna varit ett venetianskt stamställe för män som Toscanini, Chaplin, Hemingway, Hitchcock, Capote, Orson Welles, Onassis och Woody Allen, samt en mängd celebritetsspanande turister.

Staden liknas ofta vid en kvinna och kallas La Serenissima, Den Lugnaste, men kan även framställas som nyckfull och nervös. Henry James skrev 1882:

Det är genom att leva där från dag till dag som du lär känna omfattningen av hennes charm; som du förmår ta till dig hennes utsökta inflytande och sjunka in i hennes varande. Varelsen skiftar som en nervös kvinna, som du lärt känna först då du blivit bekant med alla aspekter av hennes skönhet. Hon kan vara på gott humör eller deprimerad, blek eller rödflammig, blekrött kylig eller het, fräsch eller skämd, allt beroende på vädret, eller tiden på dygnet. Hon är alltid intressant och nästan alltid melankolisk; men hon skänker tusentals tillfälliga oväntade gåvor och skapar ständigt lyckliga sammanträffanden.

Sällan framställs Venedig som en matrona, en trogen hustru. I de av maskulina fantasier dominerade venedigskildringarna liknas staden allt som oftast vid en lockande, men lättfärdig älskarinna, något som möjligen kan ha att göra med stadens rykte som ett näste för synd och prostitution.

Venedigs yppiga, loja hetärer skildras på mästerverk av Tizian, Giorgione och Veronese. Redan 1358 deklarerade Il Gran Consiglio di Venezia, stadens styrelse, att prostitution är "absolut nödvändig för världen" och öppnade statsunderstödda bordeller i flera större italienska städer. Legal prostitution var en av Venedigs attraktioner, en av lockelserna under dess tid som världsmetropol, centrum för handel och sjöfart.

Siffror är givetvis svårt att finna. Den vanliga uppfattningen att en tiondel av stadens kvinnliga befolkning, under en stor del av Republikens existens, var prostituerade är antagligen överdriven, men kvinnors sociala position var knappast aktningsvärd och deras politiska inflytande obefintligt. Som motvikt till den omfattande prostitutionen kan ställas att under femtonhundratalet var uppskattningsvis 60 procent av Venedigs kvinnor från adel och högre borgerskap nunnor. Flera av dem mot sin vilja, tvingade till klosterlivet av skäl som att föräldrarna inte funnit passande äkta män till dem, inte förmått betala hemgift eller för att något snedsteg gjort dem oattraktiva på äktenskapsmarknaden.

Kopplingen mellan kvinnlighet och Venedig var så stor att staden kunde uppfattas som en konkurrent till andra kvinnor, exempelvis hustrun till en av La Serenissimas största beundrare - John Ruskin, en på sin tid mycket inflytelserik konstkritiker, konstnär, mecenat, poet och författare som ägnade Venedig en passion gränsande till resignerad kärlek. Hans unga, ovanligt attraktiva och levnadsglada hustru, Euphemia ”Effie” Gray, ägnade sig åt ett intensivt sällskapsliv, flirtade och dansade med de österrikiska officerare som hennes make fruktade skulle demolera de palats och kyrkor han noggrant dokumenterade med kamera och ritstift.

I sitt omfångsrika verk The Stones of Venice, ”Vad Venedigs stenar lära: tankar om arkitekturens förfall”, i tre band från 1851 till 1853, skildrar Ruskin detaljerat inte mindre än åttio venetianska kyrkor och spårar i dem vad han ansåg vara av största betydelse för en sant mänsklig arkitektur, nämligen offer, sanning, kraft, skönhet, liv, minne och lydnad. Byggnaderna, som omsluter människors liv och verksamhet, speglar mänsklighetens hopp och strävan, därmed har de också enligt Ruskin ett eget liv och en speciell karaktär.

Venedig lever, dess stenar talar till oss, med det är en trött, gammal stad som hotas av döden. På Ruskins tid var det dessutom en erövrad och förnedrad stad som 1849 hade kapitulerat för österrikiska arméer, efter månader av belägring, svält och ett hänsynslöst bombardemang från land och från luften.

Venedig är den första stad i världshistorien som bombats från luften. Den österrikiska armén lät luftballonger driva in över staden från vilka tidsinställda bomber släpptes ner. Målen träffades på måfå, De flesta bomber som fälldes var splitterbomber med syfte att slumpvis skada och döda så många människor som möjligt, för att därigenom försätta befolkningen i skräck. Ruskin skrev om förstörelsen av stadens byggnader och känslan av uppgivenhet hos befolkningen, men vad han mest fascinerades av var det sakta framskridande hotet från havet, som gjorde att den sönderfallande staden obevekligt sjönk ner i lagunens gröna vatten. Likt en vacker kvinna som uppslukas av ålder och håglöshet.

Ruskin hade till en början tänkt skriva enbart om arkitektur. Venedig är en alltigenom mänsklig skapelse, men Ruskins redogörelse för Venedigs byggnader utvecklades till så mycket mer. Som utsökt, men odisciplinerad, stilist hade han en förmåga att förlora sig i en mängd olika ämnen, något som för en läsare kan leda till både fascination och desperation:

I hans sinne, liksom i ögat hos en impressionistisk konstnär, reflekterades i stort sett allting i allting annat; när han anstränger sig att vara fokuserad och enkelspårig går mycket av hans färgsättning förlorad. Men, det måste erkännas att efter trettio års ålder blir hans oförmåga att hålla sig till ett ämne ganska frustrerande och i hans senare skrifter slår i stort sett varje mening över till ett nytt spår och han försätter därmed sin läsare i ett tillstånd av hysterisk frustration.

Det var alltså inte så märkligt att Ruskin fascinerades av Venedig, dess närhet till det ständigt skiftande vattnet som får ljus och färger att skimra och förändras från minut till minut.

En av de funderingar Ruskin exponerar i sin Stones of Venice är att staden långsamt har korrumperats. Genom övergivandet av den sanna kristna tron hade dess kulturella landvinningar äventyrats och hela samhällskroppen skadats. Därmed kunde stadens sorgliga öde utgöra en varning för att alltmer förflackat England.

Enligt Ruskin hade fröna till Venedigs undergång såtts när staden blomstrade som mest. Förträffliga renässanskonstnärer hade arrogant vänt sig från Gud i hednisk dyrkan av sin förmåga att framställa bländande skönhet och därmed hade den moraliska och andliga hälsan hos ett en gång vitalt och kraftfull samhälle vittrats sönder av övermod och njutningsjakt. Ett vällustigt leverne ledde till skapandet av en indolent överklass, marginaliserade arbetare och en mängd arbetslösa lösdrivare.

Ruskin beskriver hur det i trappuppgångar och pelargångar ligger drivor med sysslolösa män, ”likt ödlor i solsken”, alltmedan deras smutsiga avkomma springer vind för våg; skriker sig hesa, svär, stjäler, tigger, slåss och spelar om småslantar genom att ”kasta slitna centesimi mot kyrkornas marmorväggar, alltmedan framställningar av Kristus och hans änglar ständigt blickar ner mot dem”. Venedigs historia och förfall får Ruskin att reflektera över sin samtids samhällsutveckling:

Vi eftersträvar att skapa en människoart som exklusivt ägnar sig åt funderande, och en annan som alltid arbetar, någon som tillhör den första kategorin kallar vi ”en gentleman”, de som tillhör den andra betecknas som ”arbetare”; men arbetaren bör allt som oftast tänka och teoretikern bör arbeta, då blir de båda män i ordets bästa bemärkelse. Nu är gör vi båda orätt, hos den ene skapas avund, hos den andre förakt och samhället består av skröpliga tänkare och eländiga arbetstagare. Det är enbart genom arbete man blir sund och frisk och det är endast i förening med tanken som arbetet blir meningsfullt, de två kan inte ostraffat skiljas åt.

Det var ljus och vatten som förfört de av Ruskins så högt beundrade renässanskonstnärerna:

Eftersom Tizian trodde på Madonnan är Jungfru Marie Himmelsfärd [altartavlan i Frari basilikan] en ädel målning. Men han framställde henne inte för att få någon annan att tro på henne. Han målade henne som han gjorde på grund sin förtjusning i överflödande mängder av rött och blått och ansikten dränkta i solsken. 

Givetvis en generalisering, men det kan inte förnekas att de venetianska renässansmästarna fascinerades av överdåd, färg och ljus. Tizians madonna är fulländat utförd, med slående färgharmonier; hennes dräkt i olika nyanser av rött, omvirvlad av en böljande blå mantel med mörka skuggor, mot en bakgrund av guld och solgult, allt skapat för att betraktas på avstånd.

Samma generösa briljans är uppenbar i Veroneses konst, speciellt om man får lyckan av att se hans tavlor i all sin bländande fräschör, befriade från den smuts och svärta som med tiden vanställt så många oljemålningar. Som den väldiga Bröllopet i Kana i Louvren med dess turbulenta och asymmetriska virrvarr av luxuöst klädda aristokratiska figurer i en extravagant miljö, fylld med fantasifulla och spännande detaljer. Dessvärre missar nog en hel del museibesökare möjligheten att njuta av mästerverket. Det täcker nämligen väggen mitt emot Mona Lisa och många är säkerligen så angelägna om att tränga sig fram för att betrakta hennes välkända ansikte så att de inte uppmärksammar den extravaganza som befinner sig bakom dem.

Det är iögonfallande att Veronese inte grubblat över framställningen av en innerlig andaktsbild. När inkvisitionen bad honom om en förklaring till varför han i sin målning Festmåltiden i Levi hus lagt till en massa ovidkommande detaljer som "gycklare, berusade tyskar, dvärgar och andra sådana oanständighter" svarade konstnären:

Vi målare tar oss samma friheter som poeter och galningar, och jag framställde dessa legoknektar, en som dricker och en som äter vid foten av trappan, fast båda är redo att göra sin plikt, eftersom det tycktes mig lämpligt och att det var fullt möjligt att husets ägare, som jag hört var rik och storvulen, kunde ha haft sådana tjänare.

När inkvisitorn frågade Veronese om någon bett honom att måla "tyskar, gycklare och andra liknande figurer" svarade han:

Nej, men jag fick i uppdrag att pryda mitt verk med sådant  jag ansåg vara korrekt; och [duken] är ju mycket stort och kan därför innehålla många figurer.

Det vore dock orätt att anse de venetianska mästarnas uppskattning av färg, ljus, yppighet och extravagans som en brist på uppriktighet inför fromhet och medlidande. Betrakta den praktälskande Tiepolos framställning av Kristi väg till Golgata i Venedigs Sankt Alvise kyrka, där Jesus fallit till marken under sitt tunga kors, mitt i en virvlande hop av färgrikt klädda soldater, sörjande och dödsdömda. Färgprakten, den genomtänkta kompositionen och vitaliteten i rörelserna kring honom gör Jesu lidande ansikte än mer framträdande och gripande. Betraktaren kan inte undgå att identifiera sig med honom.

Färgerna hos såväl Tintoretto, Tizian som Veronese mörknade ju äldre mästarna blev och de tycks alltmer öppna sig för trons mysterium; dess djupare, mörkare aspekter.  I den åldrande Veroneses framställning av Jesu ångest i Getsemane har färg och penseldrag inte förlorat sin kraft och dekorativa verkan, men förlänats ett djupare patos än tidigare. Den uttröttade Jesus har sjunkit samman i famnen av en tröstande ängel, medan ett himmelskt ljus skär genom omgivningarnas dunkelt, rökblå färg.

För Ruskin hade Venedigs bebyggare gjort sig till herrar över sanka öar och sumpmarker och med en stark kristen tro som grund hade de genom hårt arbete omvandlat dem till ett sagorike av guldgnistrande mosaiker, magnifika kyrkor och palats. Enligt honom smög sig dock snart dekadens in i perfektionen och orsaken var samma element som gjort miraklet möjligt – vattnet.

På få ställen är kopplingen mellan vatten och konst så uppenbar som i Venedig. Lagunens gröna vatten är en mäktig källa till inspiration, men också ett ständigt hot om fortskridande förfall. Genom vattnets föränderliga kraft kopplas passion och död samman; i arkitektur, konst och inte minst i musiken. I Vivaldis friska klanger gör sig vattnets och vädrets förändringar ständigt påminda och Thomas Tranströmer erinrar oss om att det var i Venedig som Wagner dog. Månaden innan tonsättarens död fick han besök av sin svärfar, Franz Liszt, som för honom spelade ett tungt framskridande pianostycke.

Wagner var svårt sjuk, han led av plågsam kärlkramp. Liszt var inte närvarande då Wagner dog och hans vacklande hälsa hindrade honom från att hinna fram till begravningen i Bayreuth. Liszt led av astma, sömnlöshet och hjärtproblem och hade deklarerat att: “Jag bär i hjärtat e djup sorg som emellanåt måste bryta sig loss i toner.”

Det var när Liszt fick veta att den döde Wagner med gondol förts längs Canal Grande från Palazzo Vendramin  till järnvägsstationen Santa Lucia, som han döpte pianostycket han spelat för den döende Wagner till La lugubre gondola, Sorgegondolen. I sin dikt med samma namn för Tranströmer oss till Wagners dödsläger och låter oss lyssna till Liszts pianospel som finner inspiration och dödens närvaro i Venedigs stigande vatten:

Två gubbar, svärfar och svärson, Liszt och Wagner, bor vid Canal Grande

tillsammans med den rastlösa kvinnan som är gift med kung Midas

han som förvandlar allting han rör vid till Wagner.

Havets gröna köld tränger upp genom golven i palatset.

Wagner är märkt, den kända kasperprofilen är tröttare än förr

ansiktet en vit flagg. […]

Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys. […]

Bredvid svärsonen som är tidens man är Liszt en maläten grandseigneur.

Det är en förklädnad.

Djupet som prövar och förkastar olika masker har valt just den här åt honom –

djupet som vill stiga in till människorna utan att visa sitt ansikte. […]

När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt

så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden. […]

Kvällen innan han dog hade Wagner suttit vid flygeln och spelat Rhendöttrarbas klagan  från finalen på sin opera Rhenguldet. På nattduksbordet låg Friedrich de la Mottes roman om vattenanden Undine. Såväl musik som valet av kvällslektyr för oss tillbaka till Venedigs kvinnliga väsen.

Rhendöttrarnas böljande klagosång över förlusten av sitt guld övergår efterhand till ett våldsamt crescendo, en förvarning om vattnets kraft och förstörelseförmåga, som slutligen förverkligas i Ragnaröks sista akt, då Rhen svämmar över sin bräddar och Rhendöttrarna återtar sin ring . De sensuella, vattenlevande Rhendöttrarna, nakna och med fritt hårsvall, är sinnebilden för kvinnlig lockelse, manifesterad genom vattnets nyckfulla obeständighet. Musikkännaren Lawrence Kramer har observerat att hos Wagner: “ersattes elden hos klassisk åtrå av det oavbrutet virvlande, oändligt rytmiska vattnet”.  Sexualiteten hade blivit ”flytande” och i konsten förvandlades erotiken från hetta till köld, driftslivet genomgick en metafors från eld till vatten; nakenhet och hår förenades till sinnebilden för sexuell lockelse.

I sin studie Makten hos kvinnors hår i viktoriansk föreställningsvärld konstaterade Elisabeth Gitter att eftersom tidens mode gjorde så att hår och ansikte i stort sett var de enda exponerade och synliga delarna av en kvinnas kropp så behäftades de i maskulin fantasi med en ”överdriven” sexuell lockelse.  Fritt svallande hår sammanställdes med vatten. Den nakna sjöjungfrun med sitt böljande hårsvall blev inom konsten en symbol för kvinnlig, ohämmad sexualitet – en hotfull lockelse. Så gott som varje vattenlevande fabelvarelse har inom folklore betraktas som lockande och dödlig. I sin roman Fåfängans Marknad nämner William Thackeray sjöjungfrurna som :

onekligen ter sig lockande där de på klippor sitter med sina harpor eller kammar sitt långa hår. Men, då de sjunker ner i sitt ursprungselement, som de är beroende av, blir de ondskefulla och vi bör vara på vår vakt mot dessa fientligt inställda, havskannibaler, som avnjuter och festar på sina infångade, hjälplösa offer.

Den mest skräckinjagande kvinnliga vattenvarelsen av dem alla är Medusa, som genom sitt fruktansvärda hår av levande, slingrande ormar av en del psykoterapeuter har tolkats som sinnebilden för manlig skräck inför det kvinnliga könsorganet. Inte minst har John Ruskins skilsmässa från den vackra Effie Grey orsakat en mängd spekulationer, även under hans egen livstid. Ruskin hade något kryptiskt förklarat att skilsmässan orsakats av att han hade föreställt sig att kvinnor skulle var helt annorlunda skapta än vad han sett Effie vara. Effie förklarade i ett brev till sin far anledningen till varför hon fortfarande var jungfru:

Han [Ruskin] angav en mängd olika skäl, att han inte tyckte om barn, religiösa motiv, en önskan att bevara min skönhet och slutligen, under det senaste året, erkände han sitt verkliga skäl ... att han hade tänkt att kvinnor var helt annorlunda än vad han sett att jag var och att anledningen till att han inte gjorde mig till sin hustru var att han äcklades av min person första kvällen, den 10:e april.

Ruskin var uppenbarligen inte homosexuell och Effie som sedermera gifte sig med konstnären Millais, med Ruskins gillande, var knappast oattraktiv och blev dessutom mor till åtta barn, Ruskins underliga beteende och förklaringar har därför tolkats på en mängd olika sätt. Vanligast ärnumera att betrakta det som en form av ”genitalskräck”. En feministisk litteraturvetare, Sharon Weltman, har tolkat Ruskins livslånga fascination och skräck för ormar som ett utslag av fruktan för kvinnlig sexualitet:

Den falliska symbol, som ormen utgör, blir för Ruskin feminin […] som när han skildrar dess sensuella kurvor och kvinnliga skönhet. Ormens betydelse finns för Ruskin inte enbart i dess förmåga överskrida genusgränser utan att den för honom representerar en klichéartad feminin egenhet, nämligen förändring och förvandling.

Ormar blir till manifestationen av ett kvinnligt hot. I många mäns fantasi kopplas ormar till vatten och därmed till hotande, kvinnliga vattenvarelser. Sjöjungfruns hår blir till en snara för de män hon fångar in och hennes fiskstjärt, beviset på hennes dubbelnatur, blir till en kvävande ormkropp. Det stämmer onekligen att Ruskin i sina ofta återkommande beskrivningar av ormar sammanställer dem med kvinnor och vatten.

Betrakta hur sakta den rör sig – en våg, men utan vind! En ström, men utan fallhöjd! Hela kroppen rör sig samtidigt, dock med en del år ena hållet, en del åt det andra, […] allt med samma lugna obeveklighet och på samma sätt – inget hopdragande, ingen förlängning; ett ljudlöst, ringlande framåtskridande, en spöklik rörelse av fläckig jord, med hot i sina huggtänder och förvirring i sina slingor. Skräm den – den vindlande bäcken blir till en pil – vågen av förgiftat liv far likt ett kastat spjut fram genom gräset.

Den nätta, troskyldiga havsvarelsen Undine i boken med samma namn, som låg på Wagners nattduksbord, är däremot en helt annan kvinna än lockande, men mordiska, sjöjungfrur och rhendöttrar. Hon är en elementarande som söker sitt ursprung i alkemistisk spekulation.

För några år sedan besökte jag en klinik i Rom vid namn Paracelsus. Ett något märkligt namnval med tanke på att Paracelsus i allmänhet betraktas som en charlatan och kvacksalvare. Ansluten till Paracelsuskliniken var en grupp läkare med erkänd medicinsk expertis och jag undrade hur det kom sig att de verkade i namn av en alkemist och förment undergörare.

Theophrastus Bombastus von Hohenheim (1490 – 1541) kallade sig för Paracelsus, ”Överlägsen Celsus”, en alkemist verksam under första århundradet efter Kristus. Paracelsus som påstod sig vara ”medicinens Kristus” var en lärd man, nära vän till Erasmus av Rotterdam. Han tjänade en mängd europeiska furstehus, bland annat bodde han som livläkare åt Kristian II (Kristian Tyrann) en tid i Köpenhamn och Stockholm.

Paracelsus ansåg att noggrann analys av patienten, sjukdomsförloppet och dess samband med närmiljön var avgörande för fastställande av ett effektivt botemedel. Antagligen berodde hans övertygelse på de erfarenheter han fått som läkare inom den tyska gruvindustrin. Han var den förste som fastställde orsaken till silikos och som genom kemiska analyser kom fram till förekomsten av olika metaller i dricksvatten.

Inom vissa kretsar, som personalen vid Paracelsuskliniken i Rom, grundar sig Paracelsus goda rykte på hans uppfattning om att alla botemedel måste ta hänsyn till både kropp och själ. Han antog nämligen att allt är besjälat och hans elementärlära bygger på tron att hela skapelsen är uppbyggd av de fyra elementen; eld, jord, luft och vatten. Det är där som hans spekulationer lämnar vetenskapen och blir alltmer fantastiska. I en av sina många avhandlingar beskrev Paracelsus elementarandarnas liv – de lever inom sina respektive element, där de äter och dricker, arbetar och strider, föds och dör. Gnomerna i jorden, sylfer i luften, salamandrar i elden och undiner i vattnet. Paracelsus livliga och fantastiska beskrivningar av elementarandarnas liv har inspirerat en mängd poeter och författare, inte minst Goethe.

I den preussiske officeren Friedrich de la Motte Fouqués utmärkta saga Undine från 1811 är den troskyldiga och vackra Undine en elementarande, som mest av allt önskar sig en själ, något en ande enbart kan få om hon/han gifter sig med en människa. Undine lyckas få riddaren Hildebrand att gifta sig med henne. Men, liksom de flesta varelser med ett omänskligt ursprung förmår hon inte behålla sin makes kärlek. Orsaken är att vi dödliga fruktar allt som är annorlunda. Hildebrands avståndstagande gentemot Undine förvärras genom elementarandens falska väninna Bertalda, som blir orsaken till att den älskliga Undine slutligen förskjuts av Hildebrand och återvänder till sitt rätta element – vattnet. Men, vattenandens kärlek till Hildebrand kan inte stillas och riddaren kan heller inte glömma henne. En natt stiger Undine upp ur slottets brunn och söker upp sin Hildebrand, som välkomnar henne med en kyss, som dock leder till hans död. Kombinationen kvinnlighet, vatten, passion och död är alltså närvarande även i sagan om Undine.

I Undine finns som i de flesta bra sagor, kalla stråk av skrämsel och förvirring, som när Ruskin beskriver hur fuktigt, kyliga nätter får Venedig i sitt grepp och ensamma nattvandrare förlorar sig i dess labyrinter av smala gränder, broar och kanaler, medan de med stigande panik irrar kring i cirklar utan att finna någon utväg. Rädda för att bli överfallna eller falla ner i någon av dess kalla, smutsiga kanaler, utan hopp om räddning i en stad som genom sin fantastiska särart inte tycks vara verklig. En vilsen besökare kan känna sig som om han hamnat i en sfär bortom alldaglighet. Jeanette Winterson skriver i sin märkliga roman Passionen:

Detta är den labyrintiska staden. Du kan varje dag ge dig av från samma ställe till samma plats och likväl aldrig slå in på samma väg. Om du skulle göra det, vore det av misstag. Din blodhundsnos kommer inte att vara dig till någon nytta här. Din kurs i hur man följer en kompass kommer att svika dig. Dina självsäkra instruktioner till förbipasserande besökare kommer att sända dem vilse till torg de aldrig har hört talas om, över kanaler som inte nämns i några böcker.

Boken jag läste på tåget in mot Venedig tycktes bekräfta att jag var på väg mot en främmande sfär. Den hette Resa i månljus och var skriven av Antal Szerb, en kosmopolit med rötter i Budapest, beundrad och framgångsrik greps han 1944 och fördes som jude till koncentrationslägret i Balf, där han efter en månad blev misshandlad till döds.

Jag hade tagit med mig boken eftersom jag läst att det skulle röra sig om en resa genom Italien, skriven med magisk realism. Och romanen var förvisso en märklig bekantskap. Inte minst med tanke på inledningen där romanens huvudperson befinner sig på ett tåg. Han heter Mihály och är för första gången på väg till Venedig i sällskap med sin hustru, som han nyss gift sig med. Förundrad lyfte jag huvudet från boken, såg mig omkring och blev förundrad medveten om att även jag satt på ett tåg på väg till Venedig, i sällskap med min hustru, min äldsta dotter och hennes pojkvän. Han är från Tjeckien och heter Michal, den tjeckiska motsvarigheten till Mihály, för första gången var han på väg till Venedig och skulle om några månader gifta sig med min dotter.

Några dagar senare vandrade jag ensam genom Venedigs gränder, det var i slutet av december, grått och kallt. De övriga vilade sig på hotellet, men jag hade gett mig ut för att leta rätt på en sybehörsbutik jag sett tidigare och som sålde broderade linnetyger. Jag tänkte få tag på julklappar. Butiken låg vid sidan om de vanliga allfarvägarna och underligt nog fann jag den utan större besvär.

Butiksinnehavaren var en vänlig, liten dam från Klagenfurt i Österrike. Hon gillade uppenbarligen mina försök att tala en tämligen usel tyska. Hon hade bott i Venedig i mer än femtio år och sa sig trivas alldeles utmärkt.

-       Men, det är inte som förr. För flera år sedan var de flesta av mina kunder venetianare och kanske en femtedel var turister. Nu är det alldeles tvärtom. De ursprungliga venetianarna flyttar. Hyrorna har blivit alldeles för dyra. Husen renoveras och folk vars förfäder har bott här i århundraden har inte längre råd att bo kvar. Allt har förändrats. Venedig har förlorat sin folkliga särprägel. Befolkningen sjunker. Grannsämjan och glädjen försvinner. Men det är likväl en underbar plats. 

Då jag återvände virrade jag bort mig och kände mig då som Mihály i Antal Szerbs roman:

Trånga smågator förgrenade sig i smalnande gränder och ju längre han vandrade bland dem ju trängre och mörkare blev de. Om han sträckte ut sina händer kunde han röra vid väggarna på husen på varsin sida om honom, med deras stora tysta fönster bakom vilka, han förställde sig att sällsamt intensiva italienska liv låg och slumrade. Medan han vandrade genom dessa nattliga gator var känslan av intimitet nästan som ett intrång. Varifrån kom denna sällsamma lockelse, denna särpräglade hänryckning, som grep honom bland gränderna? Varför kändes det som om han kommit hem? Kanske för att barn drömmer om sådana platser, barnet som vuxit upp i en ombonad stuga med trädgård och som fruktar det öppna fältet.

Bland Venedigs gränder påminns den tillfällige besökaren om att det i Venedig finns mer än turister och miljonärer, palats och kyrkor fyllda med konst. Där bor även människor som tillbringar sin vardag i staden, med allt vad den innebär av matlagning, varuinköp, sophämtning, läckande rör och problem med elektricitet och räkningar.

Den milt sagt märklige Frederick Rolfe, en bedragare, förment avsatt, katolsk präst och före detta munk, men av många ansedd som en genial författare som dog i Venedig 1913, slutade sitt liv i bottenlöst elände, ohjälpligt intrasslad i en undre, kriminell värld inom vilken han tydligen trivdes som fisken i vatten. Han var nämligen en vattenvarelse som såg Venedig som sitt rätta element. Han bodde på en båt och simmade flera timmar om dagen kring i stadens kanaler:

Jag måste ha djupt vatten – så djupt som möjligt – jag är som venetianarna säger ´Apassionato por aqua´.

Rolfe beskrev i ett av sina brev hur han om natten brukade ro långt ut i lagunen, han hade av gondoljärerna lärt sig handskas med deras svårmanövrerade farkoster:

att glida tyst överbord för att i en timmes tid simma i ljuset av en stor gyllene måne  – plenilunio – eller bland stjärnornas böljande återspeglingar. (O, banne mig, vilken himmelsk plats är inte det). 

Men, den homosexuelle Rolfe var också likt de mytiska vattenvarelserna ett känslokallt rovdjur som drog unga män med sig ner i djupet och övergav dem där. Han var en bedragare, en svikare av förtroenden och en kopplare. Hans biograf A.J.A. Symons skriver i sin fascinerande biografi över Rolfe, utgiven 1934, att han blev mycket illa berörd när han fick tag på en del av Rolfes brevkorrespondens:

Vad som chockerade mig i dessa brev var inte bekännelserna om frossandet i sexuella perversiteter, sådant förvånar inte en härdad historiker. Men, att en bildad man, en idealist, nära nog ett geni, så fullständigt samvetslöst kunde avnjuta ödeläggandet av ungdomlig oskuld, att han mot betalning gjorde sig skyldig till koppleri, att han ställde all sin kunskap om den italienska stadens undre värld till förfogande, att han med en sådan feberaktig frenesi följde sin lusta och sina begär, sådant försatte mig i ett tillstånd av ilska och ömkan.

Trots att han allt som oftast lyckades lura till sig stöd, husrum och pengar från diverse välgörare, vars välvilja han snabbt förbrukade, sjönk Rolfe allt djupare ner i misär och sjukdom:

Desperat kasande utför, oförmögen att betala för kläder, ljus eller mat; levde han likt en råtta på botten av en båt, kringsmygande i gränderna, förlorad i ett elände av frustrerad begåvning, missade möjligheter, utan pengar i fickan och kött i magen …   

Fredrick Rolfes otäcka öde, den värld han levde i, måste ha tett sig som fullkomligt främmande för de välbärgade turister som samtidigt avnjöt Venedigs glittrande charm.

För många turister kan insikten om att det finns en hel del fattigdom och brottslighet i Venedig kännas chockerande. Den påträngande närvaron av en proletär miljö var antagligen mer framträdande i början av förra seklet. I Leslie Hartleys kortroman Simonetta Perkins, blir bokens huvudperson, Lavinia en rik ung dam från Boston, vittne till ett knivslagsmål vid Rialtobron. Hennes följeslagare förkunnar entusiastiskt att han är glad över att få uppleva det hela. ”Så typiskt italienskt” utropar Stephen, en av Lavinias kavaljerer:

”Din sanne italienare”, deklarerade han medan han härmade rörelsen, ”hugger alltid nerifrån. Så här!´”

Lavinia ryser vi åsynen av de upphetsade åskådarna, Stephens entusiastiska blodtörst och vid tanken på att hon fått en skymt av den mörka, fattiga, kriminella sidan av Venedig.

Hartleys berättelse spelar på denna boskillnad mellan det fattiga Venedig och de förmögna turisthoparna. Lavinia blir imponerad av skönheten hos en gondoljär och senare hopplöst förälskad i honom. Hennes mamma tjatar oavbrutet på henne och påminner Lavinia om att hon nu är mer än giftasvuxen och inte längre kan avvisa förmögna friare eller undvika att socialisera sig med de förmögna människor hon vill att dottern skall umgås med.

Varje gång Lavinia lyckas undfly modern och sina påträngande beundrare och får ynnesten att tillbringa en stilla stund i gondolen som taktfast förs fram av den vackre, tystlåtne Emilio, är hon lycklig. Fast Lavina är också plågsamt medveten om att det är en omöjlighet att få gondoljären som make.

Lavinias förmögna omgivning antyder det olämpliga i att bli alltför intim med ”sin gondoljär”. Enligt Lavinias anglo-amerikanska bekanta är de flesta av de attraktiva gondoljärerna vulgära gigolos, ständigt beredda att mot betalning erbjuda sina amorösa tjänster. När Emilio sträcker fram sin hand för att hjälpa en engelsk dam ur sin båt, fräser hennes make:

 - Du vet väl att du rör där killarna på egen risk?

-  Nonsens, Henry, protesterade hans fru. Varför?

-  Åh, pest, smuts, sjukdom, svarade Lord Henry.

Lavinia blir också illa berörd då Emilio en dag kommer för att hämta henne på hotellet och hon i hotellets skoningslösa elektriska ljus för första gången ser honom som den fattige man han verkligen är. Han står med armarna osäkert hängande vid sidorna, avig och underdånig i den främmande miljön.

Vid slutet av berättelsen tar Lavinia mod till sig. Hon vet att hennes känslor gentemot Emilio är besvarade och i gondolens intimitet vänder hon sig mot Emilio, där han står, stilig och tystlåtet leende vid paddeln bakom henne: Ti amo! utropar hon. Men gondoljären låtas inte höra utan svarar med ett rutinmässigt: Commandi, Signorina! Befall Fröken, i meningen att hon skall tala om vart hon vill åka:

Med varje årtag skakade och darrade båten. Det V-formade bogsvallet kluckade och suckade mot husens söndervittrande murar. Tid efter annan slog fören mot vattnet med ett hackande ljud som varje gång smällde mot hennes nerver som slag mot örat.

För att förstå den ouppfyllda romansen mellan Lavinia och hennes gondoljär bör man veta att innan vaporettos och motorbåtar gjorde sin entré i Venedig var det vanligt att förmögna besökare under sin tid i staden hyrde en personlig gondoljär, som från hotellen eller palatsen där de bodde rutinmässigt tog dem på sightseeing och till olika evenemang.

Den intima närheten mellan en gondoljär och hans farkost blev klar för mig då vi en morgon vid en av stadens mindre kanaler såg en gondoljär ta av presenningen från sin gondol. Min fru gick fram till kajkanten och började förhöra sig om hans yrke. Glatt och beredvilligt berättade gondoljären att yrket ofta gick i arv från far till son, men vem som helst kan köpa sig en gondol och erhålla de nödvändiga tillstånden. Det går dock inte att köpa vilken gondol som helst, den måste måttbeställas från ett gondolvarv och byggas i enlighet med beställarens vikt och längd, annars blir den svårbemästrad:

-  Jag måste tänka på vad jag äter och hålla mig i form för att behålla den rätta vikten! skrattade gondoljären.

Det var fullmåne när jag ensam irrade kring bland gränder och kanaler. Mellan mörka huskroppar kunde jag emellanåt skymta kanaler försilvrade av månskenet. Det var fuktigt, kallt och folktomt. Oväntat hamnade jag på Campo dei Frari . Framför mig reste sig den väldiga Basilica di Santa Maria Glosiosa det Frari. Som Henry James skrev – Venedig ”skänker tusentals tillfälliga oväntade gåvor och skapar ständigt lyckliga sammanträffanden.” Månen stod stilla vid krönet av den mäktiga kampanilen. Hur hade något så stort, tungt och omfattande kunnat byggas på Venedigs sanka öar? Ett underverk. Jag stod på den folktomma piazzan, lycklig och överväldigad. Kan en sådan känsla delas med någon?

Det är sällan det storartade nämns i samband med Venedig, fast staden rymmer mycket som överväldigar och slår med häpnad. Det flesta skönlitterära skildringar jag läst koncentrerar sig på det intima, det sensuella och det skrämmande. Jag funderar på den oro inför det obegripliga och starka sensualism som är ett genomgripande drag i berättelserna jag nämnde i början av den här essän. Döden i Vendig där den febrige och döende Gustav von Aschenbach vacklar runt i gränderna på spaning efter den änglalikt vackre Tadzio. Eller det olyckliga paret i Titta inte nu som efter att ha förlorat ett barn försöker reparera sitt trasiga förhållande, hamnar i händerna på ett underligt par synska kvinnor och därefter irrar runt bland broar och kanaler. Hustrun lämnar sin make för att ta resa tillbaka till England, men mannen tror sig skymta hustrun i Venedig och även en rödklädd liten varelse som han vagt inbillar sig kan vara deras drunknade flicka, men det hela visar sig vara förebud om hans egen död. 

Eller det nygifta paret i Främlingargars tröst som söker varandra i en famlande, tafatt kärlek tills de går vilse i gränderna och fångas upp av ett rovgirigt par, som utnyttjar dem för sina egna perverterade syften. De tre historierna tycks utspela sig i en drömlik, parallell värld, fångad i den unga damens känslor i Främlingars Tröst:

För Mary samverkade sängens hårda madrass, den ovana hettan och den bristfälligt utforskade staden och skapade under hennes sömn ett tumult av bullrande, argumenterande drömmar, som hon klagande påstod trubbade av hennes vakna timmar; och de vackra gamla kyrkorna, altartavlorna, stenbroarna över kanalerna, föll håglöst över hennes näthinna som på en avlägsen filmduk.

Är alla venedigskildringar lika alienerande? Handlar de alla om främlingar som irrar kring i stadens gränder? Om en stad som tycks vara ett levande, kvinnligt väsen? För några dagar sedan köpte jag för en euro en begagnad bok med titeln Julias ängel, den visade sig handla om en nyligen pensionerad, engelsk dam som på måfå ger sig av till Venedig och blir kvar där. Liksom de andra böckerna jag nämnt blir även i den romanen Venedig en medagerande personlighet och även om damen ifråga inte inleder något förhållande, eller är på jakt efter eller på flykt undan ett sådant, så finns det också i Julias ängel en underton av sensualism och förvirrad jakt efter kärlek.

Läste också nyligen om en tämligen charmig, nykter och saklig skildring av Venedig av James Morris, som med stor inlevelse berättar om staden, dess dagliga liv och historia. Författaren skriver inte så mycket om Venedigs kvinnliga charm och förförelsekraft, men förklarade att hans bok var ”en mycket subjektiv, romantisk impressionistisk framställning, den handlar mindre om en stad än om en upplevelse.”

Kanske hade ”upplevelsen” påverkat honom på ett omtumlande sätt, möjligen kunde det ha varit stadens feminina tjuskraft som fick honom att strax efter bokens publicering 1960 påbörja en hormonbehandling som tio år senare hade förvandlat honom till en kvinna. Han, eller mer korrekt hon, heter nu Jan Morris, fast på omslaget på min upplaga av Venice från 1974 heter hon fortfarande James.

James Morris könsbyte leder oss tiilbaka till den lesbiska Jeanette Winterson's roman Passionen i vilken hon beskriver Napoleontidens Venedig som en sexuellt överskridande och ständigt föränderlig stad, där erotiskt begär under karnevalstiden frigörs från alla fasta sociala koder, allt blir flytande, instabilt, labyrintiskt och amfibisk, alltmedan könskillnaderna löses upp.

Henry James undrar i inledningen till sin venedigskildring – Varför än en gång skriva om Venedig? Vet inte alla hur Venedig är? Hur staden ser ut? Har inte alla människor på tusentals bilder och genom ett oräkneligt antal krimskrams lärt känna dess kanaler, piazzor och gondoler? Likväl kunde Henry James inte undgå att än en gång skriva om Venedig. Gripenheten och förundran han kände i staden tvingade honom att göra det. Och han frågade sig vad det kunde vara för fel i att än en gång uppsöka sådant man tror vara välbekant, att återberätta gamla historier? Varför skall allt tvunget vara en nyhet? Det är få ting och upplevelser som är nyheter. Och trots allt – Venedig upphör aldrig att tala till oss. Varje gång vi kommer dit berättar staden något – nytt eller gammalt, det kvittar lika, ty hon förblir mitt i allt sitt förfall och trots smärre förändringar alltid densamma; mystisk och lockande. La Serenissma.

Auerbach, Nina (1982) Woman and the Demon: The Life of a Victorian Myth. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. Clark, Kenneth (1967) Ruskin Today. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Books.  Donder, Vic (1992) Le chant de la sirène. Paris: Gallimard. Dickens, Charles (1997) American Notes and Pictures from Italy. London: Everyman/J.M. Dent. de la Motte Fouqué, Friedrich (2012) Undine. Ljungby: Hastur Förlag. du Maurier, Daphne (2016) Fåglarna och andra noveller. Stockholm: Modernista. Gilmore Holt, Elizabeth (1982) A Documentary History of Art, Volume 2: Michelangelo and the Mannerists. The Baroque and the Eighteenth Century. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Gitter, Elisabeth G. (1984) "The Power of Women's Hair in the Victorian Imagination" i PMLA. Vol. 99, No. 5. Hartley, L.P. (2004) Simonetta Perkins. London: Hesperus Classics. Kramer, Lawrence (1990) Music as Cultural Practice. Berkeley: University of California Press. Mann, Thomas (2011) Döden i Venedig/Tonio Kröger. Stockholm: Bonniers. McEwan, Ian (1981) Främlingars tröst. Stockholm: Bonnier Alba. Nataf, Andrè (1988) Les maîtres de l´occultisme. Paris: Bordas. Morris, James (1974) Venice. London: Faber & Faber. James, Henry (1998) Duvans vingar. Viken: Bokförlaget Replik. James, Henry (1995) Italian Hours. New York/London: Penguin Classics. Ruggiero, Guido (1989) The Boundaries of Eros: Sex, Crime and Sexuality in Renaissance Venice. Oxford: Oxford University Press. Steer, John (1970) A Concise History of Venetian Painting. London: Thames and Hudson. Symons, A.J.A (1966) The Quest for Corvo: Genius or charlatan? An experiment in biography. Harmondsworth, Middlesex: Penguin. Szerb, Antal (2015) Resa i månljus. Malmö: Nilsson förlag. Thackeray, William Makepeace (1994) Vanity Fair. London: Penguin Classics. Tranströmer, Thomas (1996) Sorgegondolen. Stockholm: Bonniers. Vickers, Salley (2001) Julias ängel. Stockholm: Richters Förlag. Weltman, Sharon Aronofsky (1997) “Mythic Language and Gender Subversion: The Case of Ruskin's Athena” i Nineteenth Century Literature, Vol. 52, No. 3. Winterson, Jeanette (1988) Passionen. Stockholm: Gedin.

There are now numerous descriptions of where people found themselves on September 11^th, 2001. At that time I worked at the Swedish International Development Co-operation Agency (Sida) in Stockholm. At three o'clock in the afternoon the fire alarm sirens sounded and people left peacefully their workplaces, went down the stairs and gathered on the sidewalk in front of the entrance. We stood and chatted before, after twenty minutes, we returned to our respective rooms and placed us in front of the computer screens, many of us somewhat irritated at having been disturbed by the fire drill. Soon, however, my colleagues were running around in the corridors shouting that we all had to switch over our computers to the news channels and there I could see how an airliner crashed straight into one of the Twin Towers on Manhattan, shortly followed by another plane that flew into the second tower. Fierce fires developed and after almost an hour the South Tower collapsed in a dense cloud of dust, forty minutes later followed by the North Tower. We all stared spellbound at our computer screens and not much work was done during that afternoon.

Two years later, I wrote an essay I called Reality made abstract: The terrorist attack on the World Trade Centre as an aesthetic phenomenon.  That I got the idea to describe the tragedy as an aesthetic phenomenon was due to the fact that I a year earlier had seen an exhibition which, inter alia, included works by an by me previously unknown Austrian art guru with a white beard like Santa Claus. His name was Herrmann Nitsch and he had been a leading figure within an artistic group called Wiener Aktionismus.

Large blood-stained canvases covered the walls. At clinically clean towels and stainless steel tables the artist had placed surgical instruments, meat hooks, axes and saws, along with liturgical vestments, all in perfect order. Glass jars were found to contain blood and guts. Videos were projected on the walls – animals were slaughtered in front of the cameras, naked people drank blood or placed themselves inside the recently slaughtered, steaming carcasses, or allowed himself to be hung on crosses, or various types of wooden frames, all to the accompaniment of brass music composed by Nitsch.

This Austrian, versatile artist had like Richard Wagner tried to create a Gesamtkunstwerke in which he by his own account through "tangible actions" organized rituals characterized by a “healing atmosphere” intended to refashion the participants' and paying spectators' sense of existence. These Orgien Mysterien Theater, which generally lasted several days, were between 1962 and 1998 repeated close to a hundred times, in different forms and at different locations. Nitsch stated that his bizarre rituals and ceremonies were modern equivalents of sacrificial acts carried out in ancient times. Overwhelming experiences resulting in catharsis, an emotional climax, or mental collapse, provided affected persons with an empowering sense of renewal and new life.

The participants' physical contact with blood and entrails of slaughtered animals released, according to Nitschs exalted philosophizing, through pain and suffering pent-up energy flows. Other artists who identified themselves with Wiener Aktionismus, like Günter Brus and Rudolf Schwarzkogler, turned their own bodies into objects of "ritually induced" pain. Schwarzkogler´s performances gradually became increasingly violent and came to include serious forms of self-mutilation. In 1969, he committed suicide, “in the name of art", by throwing himself from the balcony of his home.

Body art in the form of body piercing, body modification, branding, scarification and suspension has over the years become an increasingly common and respected form of art, often reverentially analyzed by connoisseurs who consider it as a manner to use the human body as a language. Sometimes the distinction between torture, humiliation and art becomes hairline, or even non-existent. Human beings are reduced to objects, mere bodies. Many artists aspire achieve Verfremdung effects, i.e. dissociating spectators by separating them from what is unfolding before their eyes, while various computer generated techniques aid to blur the boundaries between illusion and reality.

Actual events become theatre, human tragedy turns into entertainment. Reality is adapted to aesthetic requirements, staged like reality shows where participants are humiliated, or even as in IS executions where victims are killed as if their deaths were part of an artfully crafted performance. Accordingly, there are both ideological and commercial interests behind this tendency to transform reality into spectacle, especially human suffering. Aesthetically pleasing photographs of war, famine and other tragedies can endow photographers with fame and income.

Nitsch sells his blood-soaked canvases at high prices and has both a museum dedicated to his art and a popular website showing the rituals he concocts. Popular documentary films depict in detail the work of police squads and social workers within squalid surroundings, characterized by human misery. The general public is by social media requested to submit accounts and footage illustrating violence and agony.

One morning, when my wife was on her way to work in New York a suicide threw himself from a tall building and was shattered against the pavement just a dozen metres in front of her. Cars stopped in the middle of the dense traffic and their drivers came rushing out with mobiles and cameras at the ready. "They are selling their pictures to newspapers and TV channels," commented a spectator.

When I at a website watched a series of photographs from September 11, I remembered Rose´s grotesque experience. The images convey an aesthetically pleasing impression. The burning towers rise against a clear blue sky, human bodies plunge to the ground alongside a background of geometric facades, intrusive images portray terrified witnesses. Have the photographers deliberately chosen their motives, searching for the best and most dramatic angles and contrasts? How much did they charge for their photographs? As the French director Jean-Luc Godard has stated: "A camera angle [actually a tracking shot] is a moral act. Style and content are one."

Aesthetical suffering and sublime death have become an integral part of our Western culture. Even our language conveys notions turning violence into something positive. We talk about gender struggle, fight for peace and human rights. War is being waged against ignorance and drugs. In science we have research fronts, new terrain is conquered, and contests are fought. Nations commemorate battles and violent incidents. Fast and furious action is commonly admired, far more than lengthy, patient negotiations. The immediate, revolutionary and violent arouse attention and appreciation.

An utterly ruthless mass murder, like the attack on the Twin Towers, could even be interpreted as a work of art, something to watch, be horrified by and commented upon from the cosy comfort of sofas placed in front of our TV sets, from which we on September 2001 could watch how condemned, desperate people helplessly crowded by the windows of the upper floors, while others threw themselves headlong towards the ground, with arms squeezed to their flanks to increase the speed and relentlessness of death.

Some artists openly express their appreciation of the tragedy as a work of art, like the strange and genius declared composer Karlheinz Stockhausen, who when he during a press conference in Hamburg was asked by a journalist if the attack on the Twin Towers had affected him. Could such an unspeakably cruel and fanatical act be harmonized with the human concord and peace Stockhausen stated he intended to express through his latest work Hymnen. To the consternation and indignation of most people reached by his message the composer explained:

Well, what happened there is, of course—now all of you must adjust your brains—the biggest work of art there has ever been. The fact that spirits achieve with one act something which we in music could never dream of, that people practise ten years madly, fanatically for a concert. And then die. [Hesitantly.] And that is the greatest work of art that exists for the whole Cosmos. Just imagine what happened there. There are people who are so concentrated on this single performance, and then five thousand people are driven to Resurrection. In one moment. I couldn't do that. Compared to that, we are nothing, as composers. [...] It is a crime, you know of course, because the people did not agree to it. They did not come to the "concert". That is obvious. And nobody had told them: "You could be killed in the process."

Stockhausen apparently belonged to the faction of geniuses who seem to exist beyond ordinary human life. Soaked as he was in the Indian mystic Sri Aurobindo's philosophy and astrological beliefs Stockhausen was known to come up with, mildly speaking, oddball statements:

I have been educated on Sirius and want to return there, though I still live in Kürten near Cologne. Sirius is much more spiritual. Between idea and realization there is almost no time span at all. What is known here as the “audience”, i.e. passive observers, does not exist there. There everyone is creative.

Statements that by admirers and followers might be interpreted as profound, but to others may indicate some kind of mental disorder. When Stockhausen wanted to explain and defend his controversial interpretation of the attack on the Twin Towers, he declared:

I pray daily to Michael [the Archangel], but not to Lucifer. I have renounced him. But he is very much present, like in New York recently. At the press conference in Hamburg, I was asked if Michael, Eve and Lucifer were historical figures of the past and I answered that they exist now, for example Lucifer in New York. In my work, I have defined Lucifer as the cosmic spirit of rebellion, of anarchy. He uses his high degree of intelligence to destroy creation. He does not know love. After further questions about the events in America, I said that such a plan appeared to be Lucifer's greatest work of art. Of course I used the designation "work of art" to mean the work of destruction personified in Lucifer. In the context of my other comments this was unequivocal.

Stockhausen's concept of art is influenced by his perception of religious ceremonies and rites. He is inspired by Japanese Noh Theatre, combined with Jewish-Christian and Vedic traditions. During a deep personal crisis in 1968, Stockhausen came to read a biography of the Indian mystic Sri Aurobindo, whose ideas affected him profoundly and as a result his musical creativity changed fundamentally. It became mystical and religious. Stockhausen's comprehensive work Licht, Light, consists of seven parts, each part, or rather opera, is constructed as a performance on a given day of the week and named accordingly - Thursday, Friday, Saturday, etc.

Stockhausen has explained that his work is inspired by Aurobindo's theories concerning Agni, the Hindu god of fire, notions inspired by nuclear physics, European and Hindu philosophy. The opera suite's characters are expressed either through instruments, singers or dancers, and some parts are sung to improvised lyrics in simulated, or invented, languages.

Sri Aurobindo (1872 - 1950) was an Indian guru educated at Cambridge University in England. After returning to India he served under the Maharajah of Baroda. He became involved in India's struggle for liberation and was in 1908 sentenced to prison on charges of plotting an assassination attempt on a British Chief Justice. When Aurobindo was aquitted after one year in captivity he had become a completely changed man due to a religious revelation inside the prison. He began preaching something he called “integral yoga”, a philosophy that was said to constitute a "dynamic manifestation" of the Absolute, a link between the World Soul and our individual mind. If we properly apply the teachings of integral yoga, we would be able to develop a super-consciousness that eventually will transform us into divine beings. According to Sri Aurobindo, a Supermind is part of a higher realm of perfect being-consciousness, elevated above common thoughts, life and matter. Such a state of perfect existence/consciousness allows for a creative, unbound mind.

Sri Aurobindo's main supporter and heir, Mirra Alfassa, was born a Jew in Paris in 1878, however Sri Aurobindo declared that she was the incarnation of the Divine Mother, and Mirra was accordingly called “Mother” by the sect members. In February 1956, The Mother declared that the Supermind´s presence on Earth was no longer a promise, but a reality. The most blind, the most unconscious, would soon be forced to realize this fact, which was revealed to her through a mighty vision:

This evening the Divine presence, concrete and material, was there present among you. I had a form of living gold, bigger than the universe, and I was facing a huge massive golden door which separated the world from the Divine. As I looked at the door, I knew and willed, in a single movement of consciousness that “the time has come,” and lifting with both hands a mighty golden hammer I struck one blow, one single blow on the door and the door was shattered to pieces. Then the Supramental Light and Force and Consciousness rushed down upon the earth in an uninterrupted flow. […] I went up into the Supermind and did what was to be done.

Stockhausen, who was hailed or condemned as an odd personality, considered himself to be in possession of a super mind and like so many other extraordinary celebrities, not least artists who are aware that they possess an ability beyond the ordinary, such an insight, even if it is coupled with tributes to love and tolerance, might give rise to tyrannical and egocentric behaviour. Stockhausen's sister, Kathrina Ernst, stated:

I haven't had any contact whatsoever with Karlheinz for 30 years. I did make some overtures a number of years ago and went to meet his daughter, who was playing in a concert nearby. But apparently Karlheinz then forbade the children to talk to me. I really don't know why. He lives in a different region from normal-thinking people.

Marinella, Stockhausen's piano-playing daughter changed her last name and refused to deal with her father after his statement in connection with the disaster in New York.

Karlheinz Stockhausen might be considered as one of the great musical geniuses of the twentieth century's second half and have had a great influence and many followers. Nevertheless, he has generally been regarded as a very peculiar man, something of a stranger in existence; eccentrically dressed and with an aptitude for cryptic statements. It seems as if his counterpart in the world of painting, graphic arts and movies could be Andy Warhol.

Without doubt, both Warhol and Stockhausen may be considered as "geniuses" in the ancient, Latin sense. A genius was originally perceived as a spirit who accompanied every human being from birth to death. The word was akin to genitus, which meant "to animate, create, produce.” Unusually creative people were considered to be endowed with extraordinary potent geniuses. In that sense it is undeniably that Warhol and Stockhausen were geniuses, since both were extremely creative.

Warhol was also religious, but unlike Stockhausen he was a Catholic. The priest of his home parish, St. Vincent Ferrer on Manhattan, revealed after Warhol's death that he almost daily came to Mass, though the artist neither participated in the Eucharist, nor in confession. The priest said that Warhol always placed himself in the back of the church and sometimes knelt throughout the entire ceremony: "I assumed he was afraid of being recognized." However, Warhol frequently participated in charity campaigns when he anonymously worked as a volunteer in shelters for the homeless. Warhol's brother explained that Andy was "really religious, but he didn't want people to know about that because [it was] private."

That may seem strange since much of Warhol's art revolved around sexual perversions, voyeurism and callousness. In his speech, appearance and behaviour he often expressed an extreme alienation, at the same time as he, just like Stockhausen, was highly dependent on having submissive, but hard working, people around himself:

The story of Andy Warhol is the story of his friends, surrogates, and associates. It would be easy to narrate his life without saying much about him at all, for he tried to fade into his entourage.

Like many artists Warhol was endowed with an ability to exploit his environment to the utmost, without giving much in return to all those who stood up for him and supported him.  He had a tendency to give himself credit for the self-sacrificing work of others:

He had a peculiar style of treating people, as if they were amoebic emanations of his own watchfulness. In practice, his friends and collaborators often found themselves erased – zapped into nonbeing, crossed off the historical record, their signatures effaced, their experiences absorbed into Warhol's corpus. To work with Warhol was to lose one´s name.

Andy Warhol's personality was to a high degree the result of a conscious effort, a way to manage his unusually strong sense of alienation and use it to interpret and exploit his environment. And as the true artist he was, he managed to portray the emptiness and cruelty that thrived around him. One of Warhol's biographers, Wayne Kostenbaum, wrote:

Many of the people I´ve interviewed, who knew or worked with Warhol, seemed damaged or traumatized by the experience (Or so I surmise:  they might have been damaged before Warhol got to them). But he had a way to shed light on the ruin – a way of making it spectacular, visible, audible. He didn´t consciously harm people, but his presence became the proscenium for traumatic theater. Pain, in his vicinity, rarely proceeded linearly from aggressor to victim; trauma, without instigator, was simply the air everyone around him breathed.

As a seemingly passive catalyst of behaviour and creations, a cool observer of traumas and disasters, Warhol and his art seem to be present in the context of interpretations of the Twin Tower catastrophy, even if he was deceased long before it occurred.

Shortly after the Twin Towers´ collapse, I listened one morning to a cultural programme on the radio. Initially I listened indolently, but gradually I became fascinated. I had first perceived the story as evolving around a gallery in Berlin, which presented an exhibition with a name like Silence of Our Time, or something similar. I remembered it as if projectors had been turned on day and night, while they on three walls presented live images in real time – a view of Fernsehturm in Berlin, the Twin Towers in Manhattan and a Trappist monastery somewhere in Southern France. Despite the fact that the cameras recorded scenes from two bustling mega cities it appeared as if these sequences radiated the same atmosphere of silence and calm as the one prevailing among the monks in southern France, where the brethren with long intervals silently passed in front the camera. Looking at the monotonous imagery visitors could experience a meditative silence akin to that which reigned inside the monastery. An unknown visitor was present in the gallery at three o'clock in the afternoon on the 11^th September and when, in the compact silence surrounding him he witnessed how the planes crashed into the Twin Towers. I found it hard to explain why the story gripped me so profoundly.

I included my rather indistinct memory of the programme in my essay. Though before I did that, I checked the programme listings for cultural news on the Swedish radio and searched lists of cultural events in Berlin for September 2001 - but without finding anything about that mysterious exhibition and in my essay I had to write that "maybe it had been a dream". However, I did not cease to ponder about it all, until I one day found a book that described the background to the project. Admittedly, I had gotten a lot wrong, but basically my perception of it all had been more or less correct.

Let us return to Andy Warhol - A summer evening in 1964, or to be more exact, six minutes passed 8 pm, Andy Warhol and Jonas Mekas began filming the Empire State Building from an office window at the Time-Life Building’s forty-first floor. Warhol was meticulous about the fact that Mekas had to make an uninterrupted sequence and various fast unloadings and loadings of the photographic film had to be done. They ended up with a black-and-white movie with a time span of eight hours and five minutes. Actually, the filming had taken six hours and thirty-six minutes and was made with a standard twenty-four-frames per second, though at the premier the movie was by mistake projected with sixteen frames per second, making it almost two hours longer than the original sequence. After that Andy Warhol insisted on the longer screening.

No one knows why Warhol wanted to make an already boring movie even lengthier. He never gave an explanation for his decision, not even to why he had made the movie, other than “Empire State Building is the star of New York and deserves a movie of her own.”

The action? The movie begins with indistinct flickering on the white screen; gradually the Empire State Building’s characteristic radio mast and upper floors become visible against a setting sun. Floodlights are turned on, illuminating the façade, while on different levels lights go on and off behind the office windows. Night falls and it gets darker around the building. After six and a half hours, the floodlights are turned off, no light is coming from the windows and the movie screen becomes almost black during the one hour and thirty-five minutes that remain of the screening. Andy Warhol’s Empire has seldom been presented in its entirety and few have seen it from beginning to end. Warhol actually forbade any broadcasting of shortened versions.

In 1991, the German video artist Wolfgang Staehle launched a web network for art and artists, calling it The Thing, maybe alluding to Kant’s das Ding an sich, the thing itself, meaning an object, concept or event that can be known (if at all) only through the mind, without the use of the physical senses. The opposite is true about a phenomenon, which can be apprehended by the use of the five senses.

You joined Staehle´s network by applying for membership through an e-mail, but the system became increasingly sophisticated and in 1995 The Thing was turned into a still active web site. The Thing has its main office in New York, more particularly in Chelsea on Manhattan and from its office windows you have an excellent view of the Empire State Building. Accordingly, it was quite natural for Wolfgang Staehle, who had made his name by filming long sequences of different landscapes, to attempt a new version of Warhol’s Empire.  Staehle placed a digital camera in one of the office windows and aimed it at the Empire State Building. Every second between 1999 and 2004 the camera took a picture of the skyscraper’s upper floors and in a continuous stream the sequence was transmitted through The Thing’s web site. The project was called Empire 24/7.

An even more sophisticated project emanated from Empire 24/7. An exhibition originally called To the People of New York and it began to be screened on a Saturday, 1^st of September 2001, at an art gallery in Chelsea called Postmaster’s Gallery, not far from The Thing’s offices.

In two darkened rooms the visitor was confronted with ongoing sequences of digital images projected directly on the white walls. In the first room a horizontal panorama of lower Manhattan was presented on an entire wall. Two digital cameras delivered a steady stream of pictures from a building on the Brooklyn shore. The viewer could see a moored cargo ship with the Brooklyn Bridge in the background and behind the bridge span – The Manhattan Skyline, with the Twin Towers, Chrysler Building and Empire State Building. On the opposite wall was a vertical, permanent view of the Fernsehturm in Berlin. A digital camera was directed towards the slowly rotating TVtower, while a stream of pictures was transferred directly to the Postmaster’s Gallery and projected on the wall. Standing in the middle of the first room the visitor also had a view of an adjoining room with a horizontal projection of another fixed panorama, though not at a Trappist monastery in southern France, but a view of a Medieval, fortified monastery in Comburg, opposite the town of Schwäbish Hall, Wolfgang Staehle’s birthplace in the German state of Baden-Württemberg.

The exhibition received good reviews. Art critics pointed out the meditative atmosphere that reigned inside the gallery, as well as a somewhat eerie sensation of the fact that at exactly the same moment you were able to observe widely separated places; the gallery space, Lower Manhattan, Berlin and Comburg. The visitor was confronted with a metropolis, a TV tower and a monastery; each place representing some form of communication – the exchange of goods through the cargo ship and the bridge in New York, transmission of information through the TV tower in Berlin and a spiritual connection represented by the monastery in Comburg. In the gallery all three places were encompassed by calm and peaceful stillness.

On top of that the exhibition illustrated a single man’s lifespan, landscapes seen through a temperament. In a sense the projections represented parts of Staehle’s personal biography, by exposing his birth place, Comburg, the place where he learned his trade, Berlin, and finally the city he had chosen for acting out his creative urge – New York, the city that never sleeps, the communication hub of the entire world.

Not many visitors were attracted to the exhibition, though that was in a way an advantage since the emptiness supported the meditative faculty of the place. A visitor could undisturbed stand in front of a projected landscape, allow her/himself to sink into it and ponder about the mystery of human existence, our place in universe, the stillness behind all the fuzz of life, even within a hectic metropolis.

I do not know if anyone was in the gallery at 8:46 in the morning of September 11. If someone had been there s/he would, within the quiet stillness, have seen how an airliner, silvered by the morning light, crossed over a bright blue sky and crashed in to one of the Twin Towers, without a sound, while the cameras registered it all and subsequently also transmitted images of another airplane crashing into the second tower. How the enormous buildings collapsed in compact clouds of dust and debris, slowly lifting upwards towards an imperturbable translucent blue.

Perhaps my fascination with the imagined scene has something to do with the silence and emptiness of the gallery. How an event is reflected in another room, in another place and thus bestowed with an alternative interpretation, a different meaning, a different depth. There is also, as in Warhol's art, the mystery of alienation and exclusion. Where are we in all that is happening around us? The Earth spins on in a cold and desolate universe, while each of us cling tightly to our small lives and concerns.

I also think about the terrorists who crashed the planes into the Twin Towers. It has been said that during their pilot training in the US, they were for obvious reasons, quite uninterested in learning how to land an airliner. I consider this as a good illustration of what I perceive as the essence of terrorism.

The suicide pilots obviously strove to make an impact, achieve some sort of change. Though they never learned anything about the actual consequences of their actions. They lacked a comprehensible objective. They did not improve on anything, they wanted a change, but why, for what reason, to what expected result? For them there was no "afterwards" and they thus acquitted themselves from any responsibility for their horrible, murderous crime. They will never be accountable for their mass murder of innocent people.

The suicide pilots strike me as hopelessly confused as the members of the groups that terrorized world in the 1970s - the Baader-Meinhof and Red Brigades in Europe, or Sendero Luminoso in Peru. Violence and terror became ends and means, nothing more. A vicious circle. The future did not exist for them, it was an illusion, an utopia based on elusive fancies. And for this deplorable chimera they killed, maimed and destroyed the lives of thousands of innocent people.

The silence in the Postmaster's Gallery contrasted to President Bush's reaction and ferocious statements. His jingoistic, martial appeal, far from a real war´s blood, guts and suffering:

There are some who, uh, feel like that, you know, the conditions are such that they can attack us there. My answer is: bring 'em on. We got the force necessary to deal with the security situation.

We are now living with the consequences of that fateful decision, like the suicide pilots we are enveloped by an inhuman machinery that we do not have full control over. We cannot land, others have to do it for us. We are like a gallery visitor who helplessly watched the planes crashing into the Twin Towers, and seem to have ended up in Warhol's world of surface and voyeurism. We are a part of what Pope Francis has called "the globalization of indifference".

Badura-Triska, Eva and Hubert Klocker (ed.) (2012) Wiener Aktionismus: Kunst und Aufbruch im Wien der 1960er-Jahre. Wien: Verlag der Buchhandlung Walther König. Grauel, Rolf (1998) “Lichtgestalten” in Zeit Magazin No. 15.  Kostenbaum, Wayne (2003) Andy Warhol. London: Phoenix. Kurtz, Michael (1988) Stockhausen – eine Biographie. Kassel/Basel: Bärenreiter. Lundius, Jan (2003) ”Reality made abstract: The terrorist attack on the World Trade Centre as an aesthetic phenomenon” in Lundmark, Fredrik (ed.) (2004) Culture, Security and Sustainable Social Devolpment after September 11. Stockholm: Gidlunds. Nitsch, Herrmann Homepage https://www.nitsch.org/index-en.html. O'Mahony, John (2001) “The Sound of Discord” in The Guardian, 29 September. Sri Aurobindo (2006) The Life Divine. Twin Lakes WI: Lotus Press. Tribe, Mark och Jana Reese (2006) New Media Art. Berlin: Taschen Books. Van Vrekhem, Georges (2014) Beyond the Human Species: The Life and Work of Sri Aurobindo and the Mother. Peachtree City GA: Omega Books. 

Det finns nu ett otal skildringar av var folk befann sig den elfte september 2001. Själv arbetade jag på den tiden på Sida i Stockholm, som då låg bakom Konserthuset. Klockan tre på eftermiddagen ljöd brandvarningssirenerna och folk lämnade lugnt och stilla sina arbetsplatser, gick ner för trapporna och samlades på trottoaren framför entrén på Sveavägen 20. Vi stod och småpratade innan vi efter tjugo minuters tid återvände till våra respektive rum och dataskärmar, många av oss lätt irriterade över att ha blivit störda av brandövningen. Snart började dock kollegorna springa runt i korridorerna och ropa att vi måste slå över datorerna till nyhetskanalerna och där fick jag se hur ett passagerarplan for in ett av tvillingtornen på Manhattan. Strax följt av ett annat plan som flög in i det andra tornet. Häftiga bränder utvecklades, efter nära en timme rasade kollapsade det södra tornet i ett kompakt moln av damm, följt fyrtio minuter senare av det norra tornet. Vi stirrade som förhäxade på dataskärmarna och inte mycket arbete blev gjort den eftermiddagen. 

Två år senare skrev jag en essä Att abstrahera verkligheten: terroristattacken mot World Trade Center som estetiskt fenomen. Att jag fick idén att beskriva tragedin som ett estetiskt fenomen berodde på att jag något år tidigare sett en utställning i vilken det bland annat ingick arbeten av en för mig tidigare okänd, österrikisk konstguru med tomteskägg. Han heter Herrmann Nitsch och var en ledande figur inom den konstnärliga gruppen Wiener Aktionismus.

Stora blodfläckade dukar täckte väggarna. På kliniskt rena handdukar och rostfria stålbord hade kirurgiska instrument, köttkrokar, yxor och sågar, tillsammans med  mässkrudar, placerats i perfekt ordning. Glasburkar visade sig innehålla blod och inälvor. Videofilmer projicerades på väggarna – djur som slaktades inför kamerorna, nakna människor drack blod eller lade sig i de nyligen slaktade, ångande djurkropparna, lät sig hängas upp på kors eller olika former av träramar, allt till ackompanjemang av Nitschs egenhändigt komponerade mässingsmusik.

Denne österrikiske allkonstnär försöker i Richard Wagners efterföljd skapa Gesamtkunstwerke i vilka han enligt egen utsaga genom ”materiella handlingar” skapar en rituell, helande atmosfär avsedd att omgestalta deltagarnas och de betalande åskådarnas livskänsla. Dessa Orgien Mysterien Theater, som i allmänhet varade flera dagar, upprepades mellan under 1962 och 1998 vid i det närmaste hundra tillfällen, under olika former och på skilda platser. Nitsch menar att hans bisarra ritualer och ceremonier är en modern motsvarighet till forna tiders offerhandlingar. Genomgripande upplevelser som resulterar i katharsis, en känslomässig klimax eller sammanbrott som hos den drabbade övergår i en överväldigande känsla av förnyelse och nytt liv.

Deltagarnas fysiska kontakt med blod och slaktdjurens varma inälvor leder enligt Nitschs exalterade filosoferande till att uppdämda energiflöden frigörs genom smärta och lidande. Andra konstnärer som identifierat sig med Wiener Aktionismus, som Günter Brus och Rudolf Schwarzkogler, använde sina egna kroppar som objekt för "rituellt applicerad" smärta. Schwarzkoglers performancekonst blev efterhand allt våldsammare och kom att innefatta allvarliga former av självstympning. 1969 begick han i ”konstens namn” självmord genom att kasta sig ut från balkongen till sin bostad.

Body art i form av piercing, kroppsmodifikation, branding, scarification och supension har genom åren blivit en allt vanligare konstform, ofta respektfullt analyserad av konstkritiker som betraktar konstarten som ett sätt att använda den mänskliga kroppen som ett språk. Ibland är gränsdragningen mellan tortyr, förnedring och konst hårfin, eller rent utav obefintlig. Människor reduceras till objekt, till kroppar. Flera konstnärer eftersträvar ”Verfermedungseffekter”, det vill säga att åskådarna dissocieras, skiljs från vad som utspelas framför deras ögon, alltmedan olika datagenererade tekniker bidrar till att sudda ut gränserna mellan chimär och verklighet.

Verkliga händelser blir teater, mänsklig tragik underhållning. Verkligheten anpassas till estetiska förutsättningar, iscensatt som dokusåpor eller ISavrättningar. Det finns ideologiska och kommersiella intressen bakom tendensen att iscensätta verkligheten, speciellt mänskligt lidande. Estetisk tilltalande fotografier av krig, svält och andra tragedier kan ge fotograferna såväl respekt som goda inkomster.

Nitsch säljer sina blodindränkta dukar och kåpor till höga priser och har en välbesökt hemsida som visar ritualerna han iscensätter. Populära dokumentärfilmer skildrar i detalj polispatrullers och socialarbetares insatser i marginell misär. Allmänheten uppmanas av olika social medier att skicka in bidrag som illustrerar våld och elände. En morgon när min fru var på väg till sitt arbete i New York kastade sig en självmördare från en hög byggnad och krossades mot trottoaren ett tiotal framför henne. Bilar stannade mitt i den täta trafiken och deras förare kom utrusande med mobiler och kameror i högsta hugg. "De säljer bilderna till tidningar och TVkanaler,” kommenterade en åskådare.

Då jag på en webplats betraktade en serie fotografier från den 11:e september mindes jag Roses groteska upplevelse. Bilderna förmedlar en estetisk tilltalande känsla. De brinnande tornen mot en klarblå himmel, mänskliga kroppar som störtar till marken mot en bakgrund av geometriska fasader, påträngande bilder av skräckslagna vittnen. Har fotograferna medvetet valt sina motiv? Hur mycket fick de betalt för sina fotografier? Som den franske regissören Jean-Luc Godard konstaterade: ”En kameravinkel är ett moraliskt ställningstagande."

Estetiserat lidande och sublim död har blivit till en integrerad del av vår västerländska kultur. Även vårt språk förmedlar tankegångar som förvandlar våldshandlingar till något positivt. Vi talar om könskamp, kämpar för fred och mänskliga rättigheter. Krig förs mot okunnighet och droger. Inom vetenskapen finns forskningsfronter, ny terräng erövras, tävlingar utkämpas. Nationer firar minnet av strider och våldsamma incidenter. I allmänhet beundras snabba och aggressiva åtgärder, långt mer än utdragna, tålmodiga förhandlingar. Det omedelbara, revolutionära och våldsamma väcker vår uppmärksamhet och uppskattning. 

Ett fullkomligt hänsynslöst massmord som attacken mot tvillingtornen kan rentav tolkas som ett konstverk, något att betrakta, förfasas över och kommentera utifrån TVsoffornas bekvämlighet, från vilka vi den elfte seprtember 2001 såg hur dödsdömda, desperata människor hjälplöst trängdes vid fönstren i de övre våningarna, medan andra kastade sig huvudstupa mot marken, med armarna tryckta mot kroppen för att öka fallets hastighet och dödens obeveklighet.

En och annan artist kunde uppskatta tragedin som ett konstverk, likt den märklige och geniförklarade tonsättaren Karlheinz Stockhausen, som då han under en presskonferens i Hamburg tillfrågades av en journalist om hur attacken på Tvillingtornen hade påverkat honom. Kunde en så obeskrivligt grym och fanatisk handling harmoniseras med den mänsklighetens samklang och fredsvilja som Stockhausen sade sig vilja uttrycka i sitt senaste verk Hymnen. Till omvärldens förskräckelse och indignation förklarade kompositören:

OK, vad som hände där är givetvis – nu måste ni alla anpassa era hjärnor till detta – det största konstverk som någonsin skapats. Det faktum att andar genom en enda handling kan åstadkomma något som vi inom musiken enbart kan drömma om, att människor ägnar tio år av vansinnigt övande inför en konsert. Och sedan dör. Och det är den största handlingen – konstverket, som existerar i hela Kosmos. Föreställ er vad som hände där. Det finns människor som var fullkomligt koncentrerade på denna enda föreställning och så drivs femtusen människor in i Uppståndelsen. På ett ögonblick. Jag skulle inte kunna åstadkomma något sådant. Jämfört med den handlingen, är vi ingenting, som kompositörer. [...] Det är ett brott, det förstår ni givetvis, eftersom människor aldrig kan acceptera det. De kom inte frivilligt till ”konserten”. Det är uppenbart. Ingen sa till dem: ”Ni kan bli dödade under förställningen.”

Stockhausen tillhörde möjligen den skara genier som tycks leva i en tillvaro bortom vanligt mänskligt liv. Indränkt som han var av indisk mystik i Sri Aurobindos tappning och astrologiskt tänkande kunde Stockhausen göra milt sagt kufiska påståenden som:

Jag har utbildats på Sirius och vill återvända dit, fast jag bor fortfarande i Kürten nära Köln. På Sirius är allt mycket mer andligt. Mellan idé och förverkligande går det nästan ingen tid. Vad som är känt här som publik, passiva observatörer, det finns inte där. Eftersom alla är kreativa.

Uttalande som av beundrare och anhängare givetvis kan tolkas som djupsinniga. När Stockhausen ville förklara och försvara sin tolkning av attacken mot tvillingtornen påstod han:

Jag tillfrågades om jag ansåg [ärkeängeln] Mikael, Eva och Lucifer vara historiska gestalter från det förgångna och jag svarade då att de existerar i nuet, exempelvis var Lucifer i New York. I mitt arbete har jag definierat Lucifer som en kosmisk, rebellisk ande, en anarkist. Han använder sitt stora mått av intelligens för att ödelägga Skapelsen. Han vet inte vad kärlek är. Då jag fick ytterligare frågor om händelserna i Amerika, framhöll jag att en sådan plan framstod som Lucifers största konstverk. Givetvis använde jag beteckningen ”konstverk” i betydelsen en förstörelseakt personifierad genom Lucifer. Satt i samband med mina övriga kommentarer är detta helt uppenbart.

Det överspända religösa uttrycket i Stockhausens konst togs på djupt allvar av en del av hans mest fanatiska anhängare, som betraktar hans konst som en slags materialisering av en andlig verklighet. En och annan tyckte sig till och med ha sett Djävulens ansikte i rökmolnen som utvecklade sig kring Tvillingtornens bränder. 

Stockhausens konstbegrepp är påverkat av hans uppfattning om ceremonier och riter. Han säger sig vara inspirerad av japansk Nohteater i kombination med judisk-kristna och vediska traditioner. Under en personlig kris 1968 kom Stockhausen att läsa en biografi över den indiske mystikern Sri Aurobindo. Läsningen drabbade honom på djupet och hans musikaliska skapande förändrades i grunden. Det kom att få en mystisk, religiös prägel. Stockhausens väldiga verk Licht, Ljus, består av sju delar, där varje del, eller snarare opera, uppförs i form av en föreställning på en given veckodag – de heter följaktligen Torsdag, Fredag, Lördag, etc. Stockhausen har förklarat att verket är inspirerat av Aurobindos teorier om Agni, den hinduiske eldguden. Tankar inspirerade av såväl kärnfysik som hinduisk filosofi. Operasvitens karaktärer kan framställas antingen av instrument, sångare eller dansare och vissa partier sjungs som improviserade texter på simulerade eller påhittade språk.

Sri Aurobindo  (1872 - 1950) var en indisk guru som utbildats vid Cambridge i England och i Indien blev han sedermera anställd inom Maharajan av Barodas förvaltning. Efter att ha engagerat sig i Indiens befrielsekamp dömdes Aurobindo 1908 till fängelse, anklagad för att ha planerat ett mordförsök på en engelsk överdomare. Efter att ha blivit frikänd efter ett år i fångenskap var Aurobindo, sedan han under in fängelsevistelse fått en religiös uppenbarelse, en förändrad man. Han började predika något han kallade integrerad yoga, en filosofi som sades utgöra en ”dynamisk manifestation” av det Absoluta, en förbindelselänk mellan Världssjälen och vår värld. Om vi på rätt sätt tillämpar integrerad yoga utvecklar vi en supermedvetenhet som förvandlar oss till gudomliga varelser. Enligt Sri Aurobindo är supermedvetande en högre sfär av fullkomlig varande-medvetenhet, höjd över tänkande, liv och materia. Ett sådant tillstånd av perfekt existens/medvetenhet möjliggör ett fritt skapande. 

Sri Aurobindos medarbetare och arvtagare, Mirra Alfassa, föddes som judinna i Paris 1878 men Sri Aurobindo förkunnade att hon var en inkarnation av Den Gudomliga Modern och därför kallades Mirra Modern av sektens medlemmar. I februari 1956 deklarerade Modern att supermedvetandets ärvaro på jorden inte längre var ett löfte, utan en verklighet och att de mest förblindade, de mest omedvetna, snart kommer att inse detta faktum, som hade uppenbarades för henne genom en mäktig vision:

Denna kväll var den gudomliga närvaron, konkret och påtaglig, här hos er. Jag antog formen av levande guld, mer omfattande än universum och stod inför en massiv gyllene dörr som skilde världen från det gudomliga. När jag betraktade dörren, visste och ville jag, i en enda rörelse av medvetandet att "tiden är inne", och lyfte med bägge händerna en mäktig gyllene hammare med vilken jag slog ett slag, ett enda slag på dörren och dörren splittrades. Då  forsade det Supramentala Ljuset och Kraften och Medvetandet ner mot jorden i ett oavbrutet flöde. [...] Jag förenades med Supermedvetandet och gjorde vad som skulle göras.

Stockhausen, som hyllades eller fördömdes som en synnerligen apart figur, ansåg sig uppenbarligen, i enlighet med Sri Aurobindi läror, vara i besittning av ett supermedvetande och som hos så många andra, inte minst artister, som är medvetna om att de besitter en förmåga utöver det vanliga kunde en sådan den insikt, även om den parats med hyllningar av kärlek och tolerans, ge upphov till ett tyranniskt och egocentrerat uppträdande. Stockhausens syster, Kathrina Ernst, har exempelvis berättat:

Under trettio års tid har jag inte haft någon som helst kontakt med Karlheinz. För ett par år sedan gjorde jag ett par kontaktförsök och gick för att träffa hans dotter, som spelade på en konsert här i närheten. Men, uppenbarligen hade Karlheinz förbjudit sina barn att tala med mig. Jag vet inte varför. Han lever i en sfär skild från normalt tänkande människor.

Mariella, Stockhausens pianospelande dottern ändrade sedermera sitt namn och vägrade befatta sig med fadern efter hans uttalande i samband med katastrofen i New York.

Om Karlheinz Stockhausen betraktades som ett av de stora musikgenierna under nittonhundratalets senare hälft, fick ett stort inflytande och många efterföljare, samtidigt som han betraktades som knepig figur, som på något vis var en främling i tillvaron, besynnerligt klädd, med mystiska uttalanden och dessutom religiös, tycks det som om han hade sin motsvarighet inom konstvärlden – Andy Warhol. Utan tvekan var både Warhol och Stockhausen "genier" i den antika, latinska meningen. Genius uppfattades som en en ande som följde varje människa från födelse till död. Ordet var besläktat med genitus, som betydde "att levandegöra, skapa, producera. Ovanligt kreativa personer ansågs vara förlänade med speciellet mäktiga genier. I den meningen var onekligen Warhol och Stockhausen genier, de var extremt kreativa.

Warhol var också religiös, men till skillnad från Stockhausen katolik. Prästen i hans hemförsamling, Saint Vincent Ferrer på Manhattan, berättade efter Warhols död att han så gott som dagligen gick i mässan, fast deltog aldrig i nattvardsfirandet och biktade sig inte. Prästen sa att Warhol satt längst bak i kyrkan och ibland knäböjde under hela mässan: ”Jag tror att han var rädd för att bli igenkänd.” Däremot deltog han ofta i välgörenhetskampanjer och arbetade då som frivillig i härbärgen för hemlösa, också det anonymt. Warhols bror förklarade att Andy ”var verkligen religiös, men han ville inte att folk skulle veta det eftersom det var privat.”

Det där kan tyckas märkligt eftersom mycket av Warhols konst kretsade kring sexuella perversioner, voyeurism och känslokyla. Han poängterade ofta sitt utanförskap, i tal, utseende och beteende, samtidigt som han, även det i likhet med Stockhausen, var ytterst beroende av att ha människor omkring sig:

Andy Warhols historia är till stor del historien om hans vänner, ställföreträdare och medarbetare. Man skulle med lätthet kunna berätta hans livshistoria utan att säga mycket om honom själv, eftersom han medvetet försökte smälta in bland sina följeslagare.

Som många artister hade Warhol en förmåga att utnyttja sin omgivning, att utan att ge mycket i gengäld dra största möjliga nytta av alla de som ställde upp för honom och stödde honom, samtidigt som han hade en tendens att själv ta åt sig äran av deras självuppoffrande arbete:

Han hade ett besynnerligt sätt att handskas med folk, som om de vore en slags amöbaliknande konsekvens av hans egen uppmärksamhet. I själva verket, upplevde hans vänner och medarbetare sig ofta som utraderade – utplånade till intighet, utgallrade från historieskrivningen, deras signaturer överstrukna, deras liv och erfarenheter uppslukade av Warhols skapelser. Att arbeta för Warhol innebar att förlora sitt namn.

Andy Warhols personlighet var uppenbarligen även den en medveten skapelse, ett sätt att hantera sitt utanförskap och använda det för att tolka och utnyttja sin omgivning. Och som den konstnärsnatur han var lyckades han också gestalta tomheten och grymheten som frodades omkring honom. En av Warhols levnadstecknare, Wayne Kostenbaum, skriver:

Många av de som jag har intervjuat, som känt och arbetat med Warhol, tycktes vara skadade eller traumatiserade genom sina upplevelser (eller som det också går att anta: de kan ha varit skadade innan Warhol fick fatt på dem). Men han hade också en förmåga att kasta ett ljus över ruinerna – göra dem spektakulära, synliga, hörbara. Det var inte medvetet som han sårade människor, men hans närvaro blev förutsättningen en traumatisk teaterföreställning. Smärtan, som fanns i hans närhet, var sällan en följd av en förövares våld mot ett offer, det var trauman utan gärningsmän, det var snarast resultatet av den luft som alla omkring honom andades in.  

Som en till synes oskyldig utlösare av handlingar och produkter, en kylig iakttagare av katastrofer dyker Warhol och hans konst även upp i samband med tvillingtornens kollaps, detta även om han var bortgången långt innan den inträffade.

Strax efter tvillingtornens kollaps lyssnade jag en morgon till ett kulturprogram på radion. Till en början slölyssnade jag, men efterhand blev jag alltmer fascinerad. Jag hade först uppfattat det som att ett galleri i Berlin hade presenterat en utställning med ett namn som Tystnad i vår tid, eller något liknande. Jag mindes det som att en projektor varit påslagen dag och natt medan den på tre väggar projicerade löpande filmsekvenser i reell tid som visade Fernsehturm i Berlin, tvillingtornen på Manhattan och klostergången hos trappistmunkar någonstans i Frankrike. Trots att kamerorna registrerade två scener från sjudande storstäder tycktes dessa sekvenser utstråla samma tystnad och lugn som det som rådde hos munkarna i Frankrike, där en och annan klosterbroder med långa mellanrum tigande passerade kameran. På samma sätt som munken, kunde besökare uppleva en meditativ tystnad. En okänd besökare skall ha befunnit sig i galleriet klockan tre på eftermiddagen och då, i den kompakta tystanden omkring sig, på en av dukarna ha fått se hur planen kraschade in i tvillingtornen. Jag fann det svårt att förklara varför den där historien grep mig och jag är inte klar över dess betydelse. 

Jag inkluderade dock mitt minne av programmet i min essä. Fast innan jag gjorde det kontrollerade jag programtablåerna för kulturnyheterna på Sveriges Radio och letade även rätt på listor över kulturella evenemang i Berlin under september 2001 – men utan att finna någonting om den där förmenta utställningen och jag var tvungen att skriva att ”kanske det var en dröm”. Dock upphörde jag inte att fundera på det hela tills jag en dag fann en bok som beskrev bakgrunden till projektet. Visserligen hade jag fått en hel del om bakfoten, men i stort sett stämde mina uppfattningar.

En sommarkväll 1964, närmare bestämt den tjugofemte juli, sex minuter över åtta, började Andy Warhol och Jonas Mekas att genom ett kontorsfönster på Time-Life Buildings fyrtioförsta våning filma övre delen av Empire State Building. Mekas var noga med att åstadkomma en oavbruten sekvens och lyckades göra en svartvit film som varade i åtta timmar och 5 minuter. Själva filmandet tog sex timmar och trettiosex minuter. Eftersom filmen gjordes med tjugofyra bilder per sekund, men projicerades med sexton bilder per sekund så är ”spelfilmen” längre än den ursprungliga, oavbrutna filmsekvensen.

Varför Warhol valde att göra filmen långsammare än själva filmandet vet ingen. Han gav heller inte någon utförlig förklaring till varför han valt att göra den, annat än att han tyckte att Empire State Bulding var ”the star of New York”, New Yorks Stjärna, och därför var värd att få uppträda på film.

Handlingen? Filmen börjar med den flimrande vita duken och vi ser sedan hur Empire State Buildings karaktäristiska radiomast och övre våningar framträder i bild alltmedan solen sjunker över New York. Strålkastarna som belyser fasaden tänds medan ljus släcks och tänds i fönsterna på de olika våningarna och mörkret tätnar kring byggnaden. Efter sex och en halv timme släcks strålkastarna som belyser skyskrapans fasad och det lyser inte längre bakom något av fönsterna, filmduken förblir under den en och halva timmen och fem minuterna som återstår i det närmaste svart. Andy Warhols Empire har sällan visats i sin helhet och det finns inte många människor som orkat se den från början till slut. Andy Warhol förbjöd uppförandet av förkortade versioner.

År 1991 startade den tyske videokonstnären Wolfgang Staehle ett web-nätverk för konst och konstnärer, han kallade det för ”Saken” eller kanske snarare ”Tinget” om man nu antar att Staehle möjligen anspelade på Kants das Ding an sich, tinget i sig, alltså det översinnliga, som enbart kan uppfattas genom tanken och som står i motsatsförhållande till fenomen, som man uppfattar genom sina sinnen. Till en början kunde man bli medlem i The Thing genom att anmäla sig genom att sända in en e-mail som intresseanmälan, men efterhand blev systemet alltmer sofistikerat och 1995 lanserades The Thing’s nätsite. Den existerar fortfarande.

The Thing har sitt kontor i New York, närmare bestämt i Chelsea på Manhattan och från dess fönster syns tydligt Empire State Building, så det var kanske inte så underligt att Wolfgang Staehle, som tidigare ägnat sig åt långa, händelselösa filmupptagningar av landskapsvyer, fick idén att skapa en ny variant av Warhols Empire. Staehle ställde upp en digital kamera i ett av kontorets fönster och riktade den mot Empire State Building. Mellan 1999 och 2004 tog kameran varje sekund under dygnet en bild av skyskrapans övre del och bildsekvenserna överfördes i en oavbruten ström till nätet. Projektet gick under namnet Empire 24/7.

Ett än mer sofistikerat projekt, som till en början kallades To the People of New York, började den sjätte september 2001 och förevisas på ett konstgalleri i Chelsea, Postmaster's Gallery, inte så långt från The Thing’s lokaler. Alltså inte som jag inbillat mig i Berlin. I två mörklagda rum kunde besökaren på väggarna betrakta en konstant frammatad sekvens av digitala bilder. I det första rummet förevisades ett horisontalt panorama över det nedre Manhattan. Två kameror sände en ström av bilder från en byggnad på Brooklynsidan av East River. Betraktaren kunde skarpt och tydligt se ett lastfartyg som låg förtöjt framför Brooklyn Bridge och bakom dess brospann – The Manhattan Skyline, med Tvillingtornen, Chrysler Building och Empire State Building.

Trots att det rörde sig om en direktsänding som visade en brusande storstad, var allt tyst, lugnt och stilla, nästan meditativt. På väggen mitt emot projektionen av nedre Manhattan, visades samtidigt en permanent, vertikal vy av Fernsehturm i Berlin. En digitalkamera var riktad mot det stillsamt roterande TVtornet. Strömmen av bilder överfördes direkt till Postmaster’s Gallery i New York där de projicerades direkt på galleriväggen. I ett angränsande rum förevisades, inte som jag trott en scen från ett trappistkloster i södra Frankrike, utan en vy av det medeltida, befästa benediktinerklostret i Comberg, inte långt från Wolfgang Staehles födelsestad, Schwäbish Hall i Baden-Würtemberg.

Utställningen fick uppskattande kritik. Konstkritiker påtalade den meditativa stämning som präglade installation. Medvetenheten om att vad betraktaren såg utspelades i exakt samma stund på platser som New York, Berlin och Comburg. Vad utställningsbesökarna konfronterades med var en storstadsvy, ett TVtorn, och ett kloster; samtliga platser som trots den tystnad som omgav dem representerade olika former av kommunikation; lastfartyget och bron i New York, TVtornet i Berlin och det tyska klostret berättade om förbindelser, såväl jordiska som andliga. Som så mycken annan värdefull konst speglade installationen även konstnärens egen livshistoria och hans plats i tillvaron; hans födelseort Comburg, Berlin staden i vilken han fått sin utbildning och slutligen – New York, där han nu bodde och verkade, arketypen för vår globala värld, en brännpunkt för all världens kommunikation.

Inte många besökare lockades till utställningen och det var väl i och för sig också det ett plus. Om du hamnade inne i galleriets tystnad kunde du i relativ ensamhet bli stående framför de direktsända vyerna, sjunka in i ett meditativt tillstånd, fundera över den mänskliga existensens gåta, din plats i universum, allt i ett unikt ögonblick präglat av reflektion och stillhet. Vi vet inte om någon besökare befann sig i galleriet kvart i nio på morgonen den elfte september och då betraktade vyn över det nedre Manhattan. Men, om någon vid den tidpunkten hade befunnit sig där, skulle hon eller han i tystnaden och stillheten ha bevittnat hur ett flygplan, försilvrat av det klara morgonljuset, över en klarblå himmel flög rakt in i ett av tvillingtornen. Kamerorna registrerade oavbrutet det följande förloppet; hur ännu ett plan kraschade in i det andra tornet, hur de väldiga huskropparna kollapsade och hur kompakta dammoln spred sig över himlen.

Kanske hade min fascination inför den tänkta scenen något med tystnaden och tomheten som rådde i galleriet att göra. Hur en händelse speglas i ett annat rum, på en annan plats och därigenom förlänas en alternativ tolkning, en annan betydelse, ett annat djup. Där finns också, liksom i Warhols konst, betraktandets och utanförskapets gåta. Var finns vi i allt det som händer omkring oss? Jorden snurrar vidare i ett kallt och ödsligt universum, alltmedan var och en av oss klamrar oss fast vi våra små liv och bekymmer.

Jag tänker också på terroristerna som kraschade planen in i tvillingtornen. Det sägs att de under sin pilotutbildning i USA av uppenbara skäl varit ointresserade av att lära sig hur man landar ett passagerarplan. Jag ser det som en god illustration till vad jag uppfattar som terrorismens innersta väsen.  Självmordspiloterna strävade uppenbarligen efter att åstadkomma omstörtande förändringar. De ville ge ett outplånligt intryck. Men de lärde sig aldrig något om vad de egentliga resultaten av deras gärningar skulle bli. De saknade en begriplig, klar målsättning för sitt handlande. De ville inte förbättra en situation, de ville förändra, men varför, till vad? För dem fanns inget "efteråt" och på så sätt frikände de också sig själva från allt ansvar för sitt fruktansvärda handlande. De kommer aldrig att kunna ställas till svars för sitt massmördande av oskyldiga människor.

Självmordspiloterna förefaller mig lika hopplöst förvirrade som medlemmarna i de terroristgrupper som gastkramade världen under 1970-talet - Baader-Meinhof och Röda brigaderna i Europa, eller Sendero Luminoso i Peru. Våld och terror blev mål och medel, inget mer. Ett ond cirkel. Framtiden fanns inte, den var en chimär, en utopi och för ett ogripbart inbillningsfoster dödade de, lemlästade och förstörde livet för tusentals oskyldiga människor.  

Tystnaden i Postmaster's Gallery kontrasterade mot President Bushs reaktion och vildsinta uttalanden. Hans hurtfriskt krigiska appell, fjärran från krigets blodiga hantverk och skräckinjagande kaos:

Det finns de som inbillar sig att förutsättningarna är sådana att de kan attackera oss där [i Irak]. Mitt svar är ’Kom an då, låt dem bara komma!’ Vi har all den kraft som krävs för att hantera situationen.

Vi befinner oss nu i följderna av det ödesdigra beslutet, liksom piloterna i självmordsplanen är vi inneslutna av ett omänskligt maskineri som vi inte har full kontroll över. Vi kan inte landa, andra måste göra det åt oss. Vi är som galleribesökaren som hjälplöst betraktade hur planen kraschade in i tvillingtornen och tycks ha hamnat i Warhols värld av yta och voyeurism. Vi är en del av vad Påve Fransiskus kallar för ”likgiltighetens globalisering”.

Badura-Triska, Eva och Hubert Klocker (ed.) (2012) Wiener Aktionismus: Kunst und Aufbruch im Wien der 1960er-Jahre. Wien: Verlag der Buchhandlung Walther König. Grauel, Rolf (1998) “Lichtgestalten” i Zeit Magazin 15.  Kostenbaum, Wayne (2003) Andy Warhol. London: Phoenix. Kurtz, Michael (1988) Stockhausen – eine Biographie. Kassel/Basel: Bärenreiter. Lundius, Jan (2003) ”Att abstrahera verkligheten: Terroristattacken mot World Trade Center som estetiskt fenomen” i Lundmark, Fredrik (ed.) (2003) Kultur, säkerhet och hållbar samhällsutveckling efter 11 september. Stockholm: Gidlunds förlag. Nitsch, Herrmann Homepage https://www.nitsch.org/index-en.html. O'Mahony, John (2001) “The Sound of Discord” i The Guardian, 29 September. Sri Aurobindo (2006) The Life Divine. Twin Lakes WI: Lotus Press. Tribe, Mark och Jana Reese (2006) New Media Art. Berlin: Taschen Books. Van Vrekhem, Georges (2014) Beyond the Human Species: The Life and Work of Sri Aurobindo and the Mother. Peachtree City GA: Omega Books. Warhol, Andy (2005) Andy Warhols filosofi (Från A till B och tillbaka igen). Lund: Bakhåll. 

This year we celebrated Christmas in our house in Bjärnum and while I leafed through the more or less forgotten books I had stashed away in closets and storage rooms I found several that I long ago had acquired in Santo Domingo, among them a collection of poems by Tomás Hernández Franco, in which I found his remarkable Yélida, which in an exorbitant, surreal language tells aboy how a Norwegian sailor marries a Haitian lady.

The poem was written in 1942, when it was published privately in an edition limited to one hundred copies, but it soon came to be considered a Dominican classic and it is now included in almost all anthologies of Dominican poetry I have seen so far and may even appear in an occasional compilation of Caribbean poetry.

Hernández Franco had, at least for its time, an unusually vast knowledge of voodoo lore. In any case, his poem is one of the first Dominican publications which take up voodoo themes, a religion that under Hernández Franco's lifetime was forbidden, but nevertheless had fervent adherents everywhere in the Dominican Republic.

Hernández Franco was born in 1904 to wealthy landowners in Tamboril, a village just outside the city of Santiago, in the fertile landscape of Cibao in the Dominican Republic. Seventeen years old, he travelled to Paris to study law, but soon left the university studies to devote himself to literature, mainly inspired by Baudelaire, though he eventually was attracted by the literary experiments in Dadaist and Surrealist circles and wrote poems with titles like The Idyllic boxer and Chewing Gum Poems.

When his mother died in 1929 Hernández Franco returned to his homeland where he joined the coup d´etat of the future dictator Rafael Leonidas Trujillo. He wrote, among other things, one of the first glorifying tributes dedicated to the genius of Trujillo, America's Most Beautiful Revolution, which soon would be followed by an ever increasing number of exorbitant eulogies, written by numerous authors.

Hernández Franco's devotion to the megalomaniac Trujillo resulted in several lucrative missions and diplomatic posts. It was as ambassador to El Salvador that Hernández Franco published his Yélida, a long, strange and overloaded poem that blends Nordic and Caribbean mythology in a lurid account of how Scandinavian culture and not least Nordic "blood" become overwhelmed and weakened by tropical voodoo and exotic sensuality. The poem is filled with racist overtones and thinly veiled misogyny. The introduction describes how a healthy, Norwegian lad on a ship travels to the tropics:

Erik, a Norwegian boy with

his heart and soul in the fog of the fjords,

could when he travelled towards the horizon not know

that his Nordic blood urged him on to a remote shrine.

Erik is a beautiful, strong, naive and fatherless youth, "a beach's child, half angel, half triton":

He was born in the year´s longest month,

in a fishing cabin; outside the nets lay in

the sea and the midnight sun.

His father, a distant shipwrecked,

imprisoned in the depths, among sand and algae,

fish scales, gills and fins.

Erik's longing for the tropics is awakened when one of his uncles tells him about the attractive women who can be encountered down there:

When ship hulls were sealed

with flaming fire and tar,

Erik was twenty years old, a virgin in rubber boots

who believed that children are born like fish in the ocean

during quiet nights in a calm sea,

it was then that his uncle the Captain told him about faraway islands

with leaky, blueing bridges

from which hundreds of naked women loaded coal onto ships

while green birds shouted obscene words

and nights were flourishing in the brothels

to the deep breaths of beaten drums.

Erik decides to become a sailor and escape to the Caribbean:

He longed for islands with mountains of sugar,

where the night smells like cedar barrels with rum.

Where Norwegian sailors abandoned their ships,

until their captains found them drunk in dirty taverns

and booted them back on the ships

back to Norway,

lean, taciturn and distressed.

In Haiti, Erik became infatuated by a prostitute´s love as she "anchored the boy to her bordello´s cabin" until he decided to marry her and open a shop where he sold Norwegian stockfish. However, with time Erik became seriously ill, delirious and with burning fever he cannot get out the bed in which his wife fetters him with lovemaking and rum:

Erik loved Suquié between bouts of fever,

pallor and chills, between sips of rum and quinine.

He wanted to escape his black girl's flesh,

so his blonde's mind could fly

from her arms and body,

from the smell of polished brass and intoxicating jungle,

away to his Norwegian beaches where overturned boats

lay like beached whales.

After making his Suquié with child Erik dies in agony: 

During a sultry night of fever and swamps,

a sailor stranded at Suquié´s body and night,

the sleepless Erik left a heritage, soiled by haematosis and nostalgia,

in his wife's fertile soil

and died, a day between Jesus Christ and Damballa-Oueddó,

like a sailing ship lost in the Sargasso,

while his lost soul hovered towards Norway,

to his memory of a white woman's delicate feet

preserved as footprints in wet sand.

The hapless Norwegian leaves behind a beautiful mulatto girl - Yélida:

... black one day, white another,

immersed in voodoo and with a stranger's name,

a colourful tongue with

the heart of an iceberg,

a flaming belly,

a north wind caught within a nocturnal underworld.

The poem becomes increasingly mad. High up in the distant north the Norse gods are reached by news that one of Norway's sons has left a daughter trapped in the tropics and some of them decide to leave for the south to rescue Yélida and take her back with them up to the far north:

The snow's small, childish gods,

old men dressed in red,

shaking mist from their beards.

aimlessly throwing around the embers

from human fires

letting them dance in the howling wind,

which sketches the Northern Lights in an Arctic sky.

Gods of cotton and apples,

running across the timid, lush life of juicy moss

while playing with snow crystals.

Elves of Northern lands who in sledges follow the reindeer.

The Viking blood swelled in tiny gods,

as male adventures became women's chores

among islands with shells and spices,

where Arctic blood was being lost

within a flaming, liquid archipelago.

But the tomte gods are powerless against the wild voodoo divinities:

Gods of drums and assegais,

man-eaters, keepers of living corpses,

like the cemeteries´ master, Wangol, god of thunder,

keeper of obsidian eyes of zombies and snakes.

They sought out Ayida-Oueddó who

ignites the red lamp of rape

and deep in the caves of drums hide

a hundred snakes, crazed by the pain of life,

while Legba´s black night unleashes the dogs of lust

to shatter the sex in two.

The sacred dance teacher who

supresses shrieks and seizures.

The Nordic gods implore one after another of the tvoodoo deities for permission to salvage a "drop of Erik's blood." They visit the war god

:

Ogoun, master of the fist and the poison,

drifting spirit of the sugar fields.

Father of envy and anger.

He who with a light touch of his black hand sets fire to houses

and violates children in their sleeping mothers' wombs.

They searched for the water god Agoué:

... with an abdomen swollen with water,

partly evaporated by sun and fire,

half imprisoned in the marshes,

tired of flies and eternal dampness,

he sat in his house of wind and funghi.

Though the snake goddess Ayida-Oueddó heats up Yélida´s blood by "dancing to the rooster's crow, with breasts gleaming from sweat and shining stars" and when Yélida succumbs to a black lover, the distressed Northern gods realize that they have been defeated, give up and returns tired and dejected to their cold abode, while a new, "black" life germinates inside Yélida:

In her bosom the north wind is stifled

by the teeth of her womb,

vegetative and glowing

from fungi and moisture

so hot, so hot,

decaying leaves fermenting in a future dusk while

the moonlight filtered through strange words.

When I read the poem, I remembered how I had once, many years ago walked along the Malecon, the waterfront promenade in Santo Domingo, where the Caribbean Sea constantly breaks its waves against the cliffs, making their foam whirling in over the strollers who seek the shadow under the palm trees. I was in the company of my good friend Padre Antonio Lluberes, a historian and Jesuit. While we conversed about the difference between Sweden and the Dominican Republic and how it happened that I married a Dominican lady, we came to talk about Yélida. I remarked that I found it somewhat strange that analyses I had read of the poem emphasized its sensuality and the surreal language, while I had not come across anyone who had taken up  the distasteful racist ideology that permeates the entire poem; the twaddle about purity of the blood and the undisguised contempt for women. Padre Antonio smiled and remarked:

- All that racist filth that filtered through the entire society during the Trujillo era´s thirty long years of uninhibited propaganda and cowardly compliance eventually became an integral part of bourgeois thinking and now it appears as if several of the country's intellectuals do not even notice the prejudices that thrive in almost everything that was written during that time, and continues to be written today. I have actually not thought about it myself, more wondering where Hernández Franco got the notion that Nordic gods were childish and of small stature. I imagined that they were large, fearless fighters like Thor and Odin. Isn´t it so?

It was the day before Christmas Eve and I could not help thinking about snow, tomtar and trolls:

- I think that Hernández Franco was not completely wrong. He was probably better informed than most intellectuals on the island. To me it seems that it is not any mighty Norse gods he describes, but a kind of beings that we up there call tomtar. There are even people who still believe in them. On Christmas Eve it is not a chubby, rosy-cheeked and laughing old man who comes down through the chimney while the children are sleeping, up in Sweden the kids usually are visited by a real-life tomte who brings them gifts in a big sack.

I told him that a tomte was an ancient creature, maybe the first inhabitant of a farmstead, an ancestor who cared for everyone who lived there, both people and animals. I thought the name might come from the word tomt, which denotes the land on which a cottage stands. That the tomte helps those who respect him. Those who give him a bowl of porridge on Christmas Eve, if not - he becomes angry and sullen and can even injure and kill crops and livestock. It was not entirely wrong of Hernández Franco to liken the Nordic gods to tomtar. This creatures were probably as old as Thor and Oden, St. Bridget of Sweden, who Padre Antonio knew about, had during the fourteenth century warned against worshipping tomte gods, tompta gudhi.

I told him that I had heard that the Americans´ Santa Claus was probably a mixture of the Europeans' Saint Nicholas, who brings gifts to, among others, Dutch children, and the Swedish tomte. The looks of the tomte had largely been defined by the Swedish artist Jenny Nyström and Haddon Sundblom, whose father came from the Swedish speaking island of Åland and his mother from Sweden, certainly had Nyström´s pictures in mind when he created a Santa Claus for The Coca Cola Company, combining Nyström´s tomte with Saint Nicholas.

Padre Antonio stopped and took hold of my arm:

- What does the tomte look like?

- He is a very old, wrinkled man, usually not higher than half a meter. Generally he is dressed in grey, but he may have a red cap and always a long beard. I think his eyes glow in the dark, like those of a cat.

- Then I have seen a tomte, said Padre Antonio.

- Here on the island?

- No, no, many years ago when, when I as a young priest was working high up among the Yugoslav Alps. It was a cold winter with lots of snow and I stayed with a peasant family in a guest cabin with a large stove. In the middle of the night I was awakened by the cold, the stove door was open and embers were still glowing red inside it. It had a feeling like someone was watching me and when I looked into a corner by the stove I saw two dots of shining yellow in the dark. When my eyes became accustomed to the darkness, I discovered that it was the eyes of a wrinkled, little old man with a long beard. He was just like you described the tomte. With bent back and crooked legs, he stood and looked at me. "Who are you?" I wondered aloud. "Do you want something from me?" I was not afraid, but very surprised, because I did not understand how the man had entered the room, I had bolted the door from the inside. He was under seized, but did not look like a dwarf. He did not answer my questions, but silently turned his back at me and disappeared into the darkness. At first I thought I had dreamt it all, but the experience had been so concrete that I assumed it had been a living creature I´d seen. When I asked the peasant family if there lived a small old man on their farm they denied it, but I assumed that there must have been some weak-minded family member they had been ashamed of. The experience had been so real and the old man had looked so long and intensively at me that I could not pretend that it had been a hallucination, or something I had dreamt. That was why I became puzzled when you told me about the tomte, since your description so closely matched what I had seen that night.

In Bjärnum´s forest and dense darkness, I thought of the tomte, while Christmas hymns sounded from the gramophone:

Starlight on sea and sand,
distant reflection.
Light that at God’s command,
heralds redemption,
shines forth from heaven’s dome,
leads not away, but home.
Shepherds and children

follow you joyfully,
brilliantly shining star,
brilliantly shining star.

My grandfather had been very fond of the works of  Zachris Topelius and Viktor Rydberg, two authors who have influenced the image of the tomte. Due to him I am fairly familiar with their work. Victor Rydberg had written The Star of Bethlehem, which I quoted above in a rather clumsy translation, and in his tale Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve from 1871, it was the tomte, and not as it was customary at the time – the Christmas Buck - who handed out presents to the children.

When I was a child, we often read Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve by Christmas time and my sister Nunno liked to quote a tomte who in the tale complained about the people in the house he lived under: 

The Father´s a butt

The Mother´s a slut

The children are naughty

And always nasty.

It was Jenny Nyström who first illustrated Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve and also Rydberg's poem about a tomte that he wrote ten years later. The poem is not precisely tied to the Christmas season, but is about a yard tomte who in the winter night walks from house to house to ensure that animals and people are well kept and secure:

Deep in the grip of the midwinter cold 
The stars glitter and sparkle.  
All are asleep on this lonely farm, 
Deep in the winter night. 
The pale white moon is a wanderer, 
snow gleams white on pine and fir, 
snow gleams white on the roofs. 
The tomte alone is awake.

It is a philosophical poem. The tomte has survived for hundreds of years and seen people of the homestead being born and dying. After checking that everything is alright he stands in the moonlight and ponders about the passage of time and the circumstances of existence:

Still is the forest and all the land, 
Locked in this wintry year. 
Only the distant waterfall 
Whispers and sighs in his ear. 
The tomte listens and, half in dream, 
Thinks that he hears Time’s endless stream, 
And wonders, where is it bound? 
Where is its source to be found?

Early on I learned that poem by heart, mostly because I during the school´s yearly Lucia procession rather would be a tomte than Star Boy.

My relationship with Christmas, the tomte and Viktor Rydberg has been characterized by feelings of security, cosiness and joy. My Christmas has been about roots and centuries-old traditions. There is night, darkness and deep snow, open fire, family solidarity and good food. Out in the dark, cold night is the tomte, who protects the family estate and its inhabitants, the place´s first settler, who for me has become a guarantee for and symbol of where I come from, who I am. There has not been any room for ho-hooting American fatsos with reindeers and a Christmas gift factory by the North Pole, coloured twinkling Christmas tree lighting, or Disney Christmas celebrations on TV. My Christmas has been mainly Viktor Rydberg´s Christmas – The Star of Bethlehem, Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve and his watchful yard tomte. And that's where Yélida and the small Nordic gods unfortunately enter the picture.

Not so long ago a couple of lines from Viktor Rydberg´s poem Heaven´s Blue hit me in an ill-fated manner:

To Aryan blood, the purest and the oldest, 
to Swedish I was wed by a friendly Norn.
 
My race, for symbol of their fathers' story,
have heaven's blue in the fair eyes of childhood, 
and heaven's blue in flags crowned with glory.

(Norns were in Norse mythology female beings who ruled over the destiny of gods and men)

Could the hearty Viktor Rydberg have been a racist and bigoted Swede? Was the early orphaned Rydberg – the radical who wrote The New Grotte Song in which he eloquently denounced Capitalists´ violation of the working class – have been a chauvinist, who with approval and esteem could be quoted by any prejudiced Sweden Democrat? Could he be likened to a racist machista like Hernández Franco? To some extent - yes. You cannot avoid considering Rydberg´s novel Singoalla as a kind of companion piece to Yélida.

Like by Hernández Franco Rydberg´s hero is a strapping, blond Nordic youth, in his case he is a knight named Erland, who helplessly falls in love and enters a sexual relationship with an enticing, exotic beauty, the gypsy Singoalla. Erland marries, in accordance with gypsy traditions, with Singoalla and their relationship results in a boy who they name Sorgbarn, Child of Sorrow, who eventually grows up without his father. Then father and son later reunite, Erland does not recognize that Sorgbarn is his son and the young man becomes his slave. Through various magic tricks Sorgbarn manipulates and weakens his father until Erland cold-bloodedly murders his own son. Erland has yet another son, with his Aryan blond wife, this son is however kidnapped by Singoalla and like Yélida, who was lost to voodoo and exotic sensuality, this blond child unites with the drifting and undisciplined gypsies.

The story is more complicated than that and there is undoubtedly an intense and sincere love between Erland and Singoalla, but there is no doubt that Rydberg´s novel is akin to the numerous racist stories about Romani people that have been told since Cervantes´ La gitanilla up until Sam Raimi's horror movie Drag Me to Hell, in which Romani men are portrayed as unreliable and thieving, while Romani women are described as mysterious, seductive and sexually available.

Romani people are in countless legends, old and new, summarized as a unified group and defined as erudite criminals, genetically predisposed to abducting children and thriving on honest, but sentimental, decent citizens. To put it mildly a sad tradition that robs this unique and culturally unusually significant ethnic group of its dignity and reinforces the Romani people´s marginal position in virtually every society.

In his excellent book Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder, “The Pure Land: The Art of Inventing Your Ancestors” the Swedish historian Maja Hagerman achieves a powerful and robust settlement with stale Swedish myths about Sweden as a unique country inhabited by tall Aryans differencing from decadent foreigners. Unfortunately, Viktor Rydberg plays a prominent role in this "invention of traditions" and his Investigations into German Mythology is by Hagerman described as an important contribution to the creation of Swedish, racist patriotism.

Investigations into German Mythology is reminiscent of Rydberg´s  Our Fathers´ Godsaga Retold for the Young, which I as a young boy read with great pleasure and interest, in the sense that he depicts the Viking world of gods as a coherent narrative from the creation of the world, throughout prehistoric eras until sin and tiredness enter into the divine realm resulting in world wars and Armageddon to finally culminate in world renewal.

In his Investigations into German Mythology Rydberg rejects the prevailing idea that European Aryans had immigrated from Asia. On the basis of common vocabulary, he argues that they originally were a Stone Age people settled in a temperate climate. He believes that "European Aryans lived within indefinite boundaries encompassed by central and northern Europe." His work is not really a celebration of Swedes, “tall, with white skin, blue eyes, and blond hair ", by the way on his mother´s side Rydberg descended  from Poles, but more of an attempt to unite various myths and legends to reconstruct a coherent story and thus explain why Sweden became what it is. He writes that he intended to investigate "the sacred songs, which from primeval times had been inherited from generation to generation", songs that for Rydberg were carriers of "the true Aryan spirit." It is according to him, not race but folklore, beliefs and traditions that consistute a nation.

Viktor Rydberg was an early reader of Nietzsche and felt decidedly ill at ease by most of the racist speculations that thrived in Germany and Sweden at the time. In a letter he wrote about "Nietzsche's horrible fantasies which force upon man criminal traits within blond Aryan heads".

The poem Heaven´s Blue does not begin with a depiction of Swedish specificities but with a vision of Hindu mysticism in which Rydberg perceives the blue colour seen as a symbol of boundless infinity, how all limitations cease to exist in Nirvana, which for him is a blue expansion. Here we find Rydberg within Goethe's universe, more specifically the German author's colour theory, which Rydberg was familiar with after studies while preparing for his Swedish translation of Goethe´s Faust. Goethe wrote about the blue colour that:

… as a hue it is powerful, but it is on the negative side, and it its highest purity is, as it were, a stimulating negation. Its appearance, then, is a kind of contradiction between excitements and repose. As the upper sky and distant mountains appear blue, so a blue surface seems to retire from us. But as we readily follow an agreeable object that flies from us, so we love to contemplate blue, not because it advances to us, but because it draws us after it.

Unfortunately, in the second part of his poem Rydberg slipped into the prevailing chauvinist Swedish nationalism that was one expression of a mighty wave of patriotism and tributes to the genuine culture of various territories,  which like a plague swept through the European continent. One expression of this was that national flags, which primarily had been used as distinguishing ships and warring factions, became iconic carriers of national pride and began to be hoisted in front of both official and private buildings. The Swedish flag's blue colour became for Rydberg a symbol of a Swedish, Aryan spirit of purity.

It is not possible to completely absolve Viktor Rydberg from Swedish chauvinism and certainly there are racist elements within the ideology he propagated. But let us not throw the baby out with the bathing water. As Padre Antonio explained to me when he asserted that Hernández Franco´s kind of racism had become an "integral part of bourgeois thinking" and that the Dominican Republic "intellectuals do not even notice the prejudices that thrive in almost everything," Viktor Rydberg was certainly more or less subconsciously influenced by the racism of his time. However, let it not hinder us from the possibility of enjoying the conviviality of a traditional Swedish Christmas - the warmth you feel by being inside during a dark, starry Nordic winter night, Swedish tomtar, the abundant, tasty food, The Star of Bethlehem and Little Vigg´s Adventure on Christmas Eve.

Most of my sources were in Swedish and I translated the excerpts from Yélida from Hernández Franco, Tomás (1976) ”Yélida” in Poésia afroantillana y negrista. San Juan: Editorial Unversitaria Universidad de Puerto Rico. My translations of The Star of Betlehem and Tomten are based on translations I found on the web by Mark Safstrom and Steven Michelsen. Rydberg´s writings about Norse mythology have been translated into English as (2001) Teutonic Mythology. Boston: Adamant Media, (2007) Investigations into German Mythology. Volume II Part 1: Indo-European Mythology. Lincoln NE: iUniverse Books and (2003) Our Fathers´ Godsaga Retold for the Young. Lincoln NE: iUniverse Books. The quote from Goethe is from Goethe, Johann Wolfgang von (2006) Theory of Colours. New York: Dover Publications.

I år firade vi julen i vårt hus i Bjärnum och medan jag rotade bland de mer eller mindre förgätna böcker jag stoppat undan i garderober och förråd återfann jag flera som jag samlat på mig i Santo Domingo, bland dem en diktsamling av Tomás Hernández Franco, i vilken jag fann hans märkvärdiga Yélida som på ett uppskruvat, surrealistiskt språk berättar om hur en norsk sjöman gifter sig med en haitisk dam.

Dikten skrevs 1942, då den gavs ut privat i en upplaga på hundra exemplar, men den kom snart att anses vara en dominikansk klassiker och ingår nu i så gott som samtliga antologier med dominikansk poesi jag sett och även i en och annan samlingsvolym med karibisk lyrik. Hernández Franco uppvisar en för sin tid ovanligt stor kännedom om voodoo. I varje fall rör det sig om en av de första dominikanska publikationer som tar upp teman från voodoo, en religion som under Hernández Francos levnad visserligen var förbjuden att utövas, men som likväl hade anhängare överallt i Dominikanska Republiken. 

Hérnandez Franco föddes 1904 av förmögna jordägare i Tamboril, en by strax utanför staden Santiago i det bördiga landskapet Cibao i Dominikanska Republiken. Sjutton år gammal for han till Paris för att studera juridik, men lämnade snart studierna för att ägna sig åt litteratur, främst inspirerad av Baudelaire, men snart rörde han sig i dadaistiska och surrealistiska kretsar och skrev dikter med titlar som Den idylliske boxaren och Tuggummipoem.

Då modern dog 1929 återvände Hérnandez Franco till sitt hemland där han anslöt sig till kuppmakaren och sedermera diktatorn Rafael Leonidas Trujillo. Han skrev bland annat en av de första hyllningsskrifterna tillägnad Trujillo, Amerikas vackraste revolution, som snart skulle följas av alltmer orimliga lovtal, skrivna av ett otal skribenter.

Hérnandez Francos hängivenhet till den storhetsvansinnige Trujillo belönades med flera inkomstbringande uppdrag och diplomatiska posteringar. Det var som ambassadör i El Salvador som Hérnandez Franco gav ut Yélida, en lång, märkligt överlastad dikt som blandar nordisk och karibisk mytologi i en skildring av hur skandinavisk kultur och inte minst ”blod” övermannas och försvagas av tropisk voodoo och exotisk sensualism. Dikten är fylld med rasistiska övertoner och illa dolt kvinnoförakt.

Inledningen skildrar hur en frisk, norsk gutt på ett skepp färdas mot tropikerna:

Erik, en norsk pojke med

sitt hjärta och sin själ i fjordarnas dimma,

kunde då han färdades mot horisonten inte veta

att han av sitt nordiska blod fördes mot en fjärran helgedom.

Erik är en vacker, stark, naiv och faderslös yngling, ”ett strandens barn, halvt ängel, halvt triton”:

Under årets längsta månad föddes han,

i en fiskestuga; utanför låg näten

i hav och midnattssol.

Fadern, en fjärran skeppsbruten,

hade i djupet fängslats bland sand och alger,

fiskfjäll, gälar och fenor.

Eriks längtan till tropikerna väcks när hans farbror berättar om de lockande kvinnor som lever där:

När skeppsskroven tätades

bland flammande eld och tjära,

var Erik tjugo år, en oskuld i gummistövlar

Han trodde att barn föds som fiskar i oceanen

under tysta nätter i ett stilla hav,

det var då hans farbror Kaptenen berättade om fjärran öar

med gistna, blånande bryggor

från vilka hundratals nakna kvinnor lastade kol på fartygen

och gröna fåglar skrek obscena ord,

alltmedan nätterna blomstrade på bordeller,

till trummors djupa andetag.

Erik beslutar att ta hyra på ett fartyg och ge sig av till Karibien:

Han ville till öarna med berg av socker,

där natten doftar som cederfat med rom.

Där norska sjöman övergav sina fartyg,

innan kaptenerna fann dem berusade på smutsiga krogar

och sparkade dem tillbaka till skeppen

tillbaka till Norge,

magra, tystlåtna och bedrövade.

I Haiti fängslas Erik av en prostituerad kvinnas kärlekskonster som ”ankrar pojken vid sin bordells kajuta”, tills han beslutar sig för att gifta sig med henne och öppna en affär där han säljer torkad fisk. Erik blir dock med tiden svårt sjuk, yrande av hög feber kan han inte ta sig upp ur sängen i vilken hans hustru fjättrar honom med älskog och rom:

Erik älskade Suquié mellan anfall av feber,

blekhet och frossa, mellan klunkar med sockerbrännvin och kinin.

Han ville undkomma sin svarta flickas hull,

så att hans blonda sinne kunde fly

från hennes armar och kropp,

från lukten av polerad mässing och berusande djungel,

bort till sin norska strand där båtar ligger

kullvräkta likt strandade valar.

Efter att ha gjort sin Suquié med barn dör Erik:

Under en kvalmig natt i feber och träskmark,

en sjöman strandsatt hos Suquiés kropp och natt,

lämnade Erik sömnlös sitt arv, solkat av haematozoa och nostalgi,

i sin hustrus bördiga mylla

och dog en dag mellan Jesus Kristus och Damballa-Oueddó,

som ett segelfartyg förlorat i Sargasso,

medan hans vilsna själ svävade mot Norge,

till minnet av en vit kvinnas ömtåliga fot

bevarad som ett fotspår i våt sand.

Efter sig lämnar norrmannen en vacker mulattflicka, Yélida:

… svart en dag, vit en annan,

Med voodoo och en främlings namn,

en färgstark tunga med

ett isbergs hjärta,

en flammande buk,

en nordanvind fångad i nattlig underjord

där eldar lockar till gåtfulla riter.

Dikten blir allt galnare. Högt upp i norr nås Nordanländernas gudar av nyheten om att en av Norges söner lämnat efter sig en dotter, fången i tropikerna, några av dem beslutar sig för att ge sig av söderut för att ta Yélida med sig till norr:

Snöns småvuxna, barnsliga gudar,

gamla män klädda i rött,

som skakar dimman ur sina skägg

och planlöst låter glöden

från människors eldar

dansa kring i den tjutande vinden,

som tecknar norrsken i den arktiska skyn.

Gudar av bomull och äpplen,

som far fram över saftig mossas blyga, grönskande liv 
och leker med snökristallers is,
Nordanlandens tomtar som i ackjor färdas efter renar.

Väringablodet svallade i smågudarna,

manliga äventyr blev till kvinnoärenden

när bland öar med snäckor och kryddor

deras Arktis gick förlorat

i en flammande, flytande skärgård.

Men tomtegudarna är maktlösa mot de vilda voodoogudomligheterna:

Trummors och assegajers gudar,

människoätare och vårdare av de dödas hemvist,

som kyrkogårdens herre, åskans Wangol,

herre över zombiers och ormars obsidianögon.

De sökte upp Ayida-Oueddó som får

våldtäktens röda lampa att brinna, och

som djupt i trummors grottmagar gömmer

hundra ormar, galna av livets smärta,

som under Legbas svarta natt släpper lös lustans hundar

så att de splittras i könets hälfter.

Den heliga danslärarinnan som

tämjer skrikens kramper.

Tomtegubbarna bönfaller en efter en av de tropiska gudarna om tillstånd att få rädda en ”droppe av Eriks blod”. De går till krigsguden:

Ogoun, herre över knytnäven och giftet,

sockerfältens kringdrivande ande.

avundens och ilskans fader,

han som med en lätt beröring av sin svarta hand tänder eld på husen

och våldför sig på barnen i sovande mödrars sköten.

De sökte upp vattenguden Agoué:

… med buken uppsvullen av vatten,

delvis fördunstat genom sol och eld,

till hälften fängslad vid träskmarkerna,

trött på flugor och vågor,

satt han i sitt hus av vind och sumpsvamp.

Men ormgudinnan Ayida-Oueddó hettar upp Yélidas blod genom att ”dansa till tuppens galande, med brösten skimrande av svett och stjärnor” och när Yélida ger sig åt en svart älskare inser tomtegudarna att de har besegrats och ger sig molokna av mot norr, alltmedan ett nytt, ”svart” liv gror inom Yélida. som:

… i skötet kväver nordanvinden med sin grottas tänder,

vegetarisk och glödande

i svampars och mossors fukt

så varmt, så varmt,

ruttnande blad som jäser i tidens skymning medan

månskenet filtreras genom sällsamma ord.

När jag läste dikten mindes jag hur jag en gång för många år sedan gick längs Malecon, strandvägen i Santo Domingo, där det Karibiska Havet ständigt slår sina vågor mot strandklipporna så att skummet yr över de som promenerar under palmerna. Jag var i sällskap med min gode vän Padre Antonio Lluberes som är historiker och jesuit. Eftersom vi samtalade om skillnaden mellan Sverige och Dominikanska Republiken och hur det kommit sig att jag gift mig med en dominikansk dam kom vi in på Yélida. Jag påpekade hur märkligt jag fann det att de analyser jag läst av dikten poängterade sensualismen och det surrealistiska språket, men att ingen tog upp den osmakliga rasistiska ideologi som genomsyrar hela dikten; svamlandet om blodets renhet och det ohöljda kvinnoföraktet. Padre Antonio log och konstaterade:

-       All den där rasistiska smörjan blev under trujillotidens mer än trettio år av propaganda och feg foglighet så omtuggad att den blivit till en integrerad del av borgerlighetens tänkande och nu tycks det som om flera av landets intellektuella inte ens lägger märke till fördomarna som frodas i nästan allting som skrevs under den tiden. Jag har faktiskt inte själv tänkt på det utan mest funderat på var Hernández Franco fick uppfattningen om att de nordiska gudarna skulle vara småvuxna och barnsliga. Jag föreställer mig att de var stora, väldiga kämpar som Tor och Odin. Inte sant?

Det var dagen före julafton och jag kunde inte undgå att tänka på snö, tomtar och troll:

-          Jag tror faktiskt att Hernández Franco inte hade helt. Att han var bättre informerad än vad man tycks tro här på ön. Det tycks som om det inte är några gudar han beskriver utan de väsen som vi däruppe kallar för tomtar. Det finns till och med folk som fortfarande tror på dem. På julafton är det inte någon fet, skrattande gubbe som när alla sover kommer nerfarande genom skorstenen, utan barnen får oftast besök av en livslevande tomte som kommer med julklapparna i en säck.

Jag berättade att tomten var en urgammal varelse, kanske gårdens förste invånare, en förfader som vakade över alla som bor där tillsammans, både människor och djur. Att jag trodde att namnet kanske kom från ordet tomt, som betecknar marken en gård står på. Att tomten hjälper de som respekterar honom. De som ger honom gröt och mjölk på julafton, om inte - så blir han arg och vresig och kan då till och med skada och döda skördar och husdjur. Det var alltså inte helt fel att Hernández Franco liknat de nordiska gudarna vid tomtar och faktiskt hade redan den Heliga Birgitta, som Padre Antonio kände väl till, på trettonhundratalet varnat för dyrkan av tomtegudar, tompta gudhi.

Jag berättade om att jag hört att amerikanarnas Santa Claus antagligen var en blandning av européernas Sankt Nikolaus, som kommer med presenter till exempelvis holländarnas barn, och den svenske tomten. Att den svenske tomtens utseende till stor del hade präglats av Jenny Nyströms bilder och att Haddon Sundblom, vars far kom från Åland och mor från Sverige, säkerligen haft hennes tomteframställningar i åtanke när han skapade en Santa Claus åt The Coca Cola Company och kombinerade hennes tomte med Sankt Nikolaus.

Padre Antonio stannade och grep mig om ena armen:

-            Hur ser den där tomten ut?

-            Det är en mycket gammal, rynkig gubbe, kanske inte högre än en halv meter. Oftast är han gråklädd, men han har ibland en röd luva och alltid långt skägg. Jag tror att hans ögon lyser i mörkret, som på en katt.

Då har jag sett en tomte, konstaterade Padre Antonio.

-            Här på ön?

-            Nej, nej, för många år sedan när jag som ung präst arbetade högt upp bland de jugoslaviska alperna. Det var en kall vinter med mycket snö och jag övernattade hos bönder i en gäststuga med stor kamin. Mitt i natten vaknade jag av kylan, kaminens lucka var öppen och det glödde fortfarande rött i den. Det kändes som om någon betraktade mig och då jag riktade blicken mot ett hörn bredvid kaminen såg jag hur två punkter lyste gula i mörkret. När blicken vant sig vid mörkret upptäckte jag att det var ögonen på en rynkig, liten gubbe med långt skägg. Han var precis som du beskrev tomten, med böjd rygg och krokiga ben stod han och betraktade mig. ”Vem är du?” undrade jag högt. ”Vill du mig något?” Jag var inte rädd, men mycket förvånad, eftersom jag inte förstod hur gubben kommit in i rummet, jag hade reglat dörren inifrån. Han var småvuxen, men såg inte ut som en dvärg. Han svarade inte, utan vände mig ryggen och försvann in i mörkret. Först trodde jag att jag drömt, det hela, men upplevelsen hade varit så påtaglig att jag antog att det varit en levande varelse. Då jag på morgonen frågade värdfolket om det på gården fanns en småvuxen gamling nekade de till det, men jag antog att det kanske fanns någon svagsint familjemedlem som de skämdes för. Upplevelsen hade varit så verklig och gubben hade betraktat mig så länge att jag omöjligt kunde förställa mig att det var en hallucination, eller något jag drömt. Det var därför jag blev så konfunderad när du nu berättade om tomten, eftersom din beskrivning så nära motsvarade vad jag sett den där natten.

I Bjärnums skog och mörker tänkte jag på tomten medan julmusiken ljöd från grammofonen:

Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran. 
Du som i österland, tändes av Herran. 
Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem. 
Barnen och herdarna följa dig gärna. 
Strålande stjärna, strålande stjärna.

Min morfar hade varit mycket förtjust i Zachris Topelius och Viktor Rydberg, två författare som präglat bilden av tomten. Rydberg hade skrivit Betlehems Stjärna och i hans saga Lille Viggs äventyr på julafton från 1871 är det tomten och inte som det oftast var brukligt på den tiden – bocken – som delar ut julklappar. 

När jag var liten läste vi ofta den härliga vintersagan på julafton och min syster Nunno tyckte om att ur sagan citera en tomtenisse som beklagade sig över folket i huset han bodde under:

Far plär snaska 
ur en flaska, 
mor är en slaska, 
barnen ä' stygga 
och aldrig snygga.

Det var Jenny Nyström som först illustrerade Lille Viggs äventyr på julafton och sedan även Rydbergs dikt Tomten som han skrev tio år senare. Den dikten är egentligen inte knuten till julen utan handlar om hur en gårdstomte under nattens vinterkyla går från hus till hus för att se till att djur och människor har det bra:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Det är en filosofisk dikt. Tomten som levt i hundratals år och sett gårdens människor födas och dö undrar över tidens gång och existensens villkor:

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Jag lärde mig tidigt den där dikten utantill, mest för att jag under skolans luciatåg hellre ville vara tomte än stjärngosse.

Mitt förhållande till julen, tomten och Viktor Rydberg har varit fyllt av trygghet, hemtrevnad och glädje. Min jul har rört sig kring rötter och sekelgamla traditioner. Där finns natt, mörker och meterdjup snö, brasvärme, familj och god mat. Ute i den mörka, kalla natten finns tomten, som skyddar fädernegården och dess invånare, platsens förste bebyggare, som för mig har blivit garantin och symbolen för var jag kommer ifrån, vem jag är. Där har inte funnits plats för någon ho-hoande amerikansk tjockis med renar och julklappsfabrik vid Nordpolen, kulört blinkande julgransbelysning eller Disneys julTV. Min jul har till stor del varit Viktor Rydbergs jul – Gläns över sjö och strand, Lille Viggs äventyr på julafton och hans vakande gårdstomte. Och det är där somYélida och hennes tomtegudar dessvärre kommer in i bilden.

För inte så länge sedan slog mig ett par rader ur Viktor Rydbergs dikt Himlens Blå:

Till ariskt blod, det renaste och äldsta, 
till svensk jag vigdes av en vänlig norna.

Mitt folk har till symbol av sina anor 
fått himmelsblått i väna barnaögon 
och himmelsblått i ärekrönta fanor.

Var den rejäle och av mig omtyckte Viktor Rydberg en storsvensk rasist? Den tidigt föräldralöse Rydberg - radikalen som skrev Den Nya Grottesången där han fördömde kapitalets våldförande på arbetarklassen - en chauvinist som med uppskattning kunde citeras av vilken trångsynt sverigedemokrat som helst? Kunde han likställas med en rasistisk machista som Hernández Franco? I viss mån. Det går inte att undvika att betrakta Rydbergs roman Singoalla som en slags pendang till Yélida.

Liksom hos Hernández Franco lockas hos Rydberg en genomsund, blond nordisk yngling, i detta fall heter han Erland, hjälplöst in i ett sexuellt förhållande med en lockande, exotisk skönhet, zigenerskan Singoalla. Erland gifter sig, i enlighet med zigenarnas traditioner, med Singoalla och resultatet av deras förhållande blir en bastard som får namnet Sorgbarn, som växer upp utan sin far. Då far och son senare återförenas, utan att Erland vet att Sorgbarn är hans son, blir sonen faderns slav. Genom olika trollkonster snärjer och försvagar Sorgbarn sin far, tills Erland kallblodigt mördar sin egen son. Erland har också en annan son, med sin ariskt blonda hustru, denne rövas dock bort av Singoalla och liksom Yélida blir förlorad till voodoo och exotisk sensualism förenas Erlands blonde son med de kringdrivande, odisciplinerade romerna.

Historien är mer komplicerad än så och det finns utan tvekan en intensiv och uppriktig kärlek mellan Erland och Singoalla, men det råder ingen tvekan om att Singoalla är besläktad med det otal rasistiska historier om romer som berättats alltsedan Cervantes Den lilla Zigenerskan till Sam Raimis skräckfilm Drag Me to Hell, båda i och för sig alldeles utmärkta inom sina speciella genrer, där romska män framställs som opålitliga och tjuvaktiga, medan romska kvinnor beskrivs som mystiska, förföriska och sexuellt tillgängliga.

Romer framställs i ett otal legender, gamla som nya, som kringdrivande, trollkunnigt kriminella, genetisk betingade varelser som rövar bort barn och profiterar på hederliga, men sentimentala samhällsmedborgare. En milt sagt sorglig tradition som berövar denna unika och kulturellt ovanligt betydelsefulla folkgrupp dess människovärde och cementerar romernas marginella position inom så gott som varje samhälle.

I sin utmärkta bok Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder gör Maja Hagerman kraftfullt och vederhäftigt upp med de unkna, storsvenska myterna om Sverige som ett unikt land bebott av resliga arier, skilda från dekadent försvagade utlänningar. Dessvärre spelar Viktor Rydberg en framträdande roll i detta ”konstruerande av traditioner” och hans stora tvåbandsverk Undersökningar i germanisk mytologi skildras av Hagerman som betydelsefullt för skapandet av svensk, rasistisk patriotism.

Undersökningar i germanisk mytologi påminner om Rydbergs Fädernas gudasaga, vilken jag som ung läste med stort nöje och intresse, i så måtto att han skildrar vikingagudarnas värld som en sammanhängande berättelse från världens skapelse, som genom urtidens epoker efterhand övergår i syndens och ofrihetens tidsåldrar med kulmen i världskrig och ragnarök för att slutligen utmynna i världsförnyelse.

I Undersökningar i germanisk mytologi avvisar Rydberg den då rådande idén om att europeiska arier skulle ha invandrat från Asien. På grundval av det gemensamma ordförrådet hävdar han att det rört sig om ett stenåldersfolk som levat i ett tempererat klimat. Han menar att "det europeiska Arien inom för öfrigt obestämbara gränser omfattat det mellersta och nordligare Europa". Hans verk är egentligen inte en hyllning av svenskar med "hög växt, hvit hy, blå ögon, blondt hår", förresten härstammade Rydberg på moderns sida från polacker, utan ett försök att av olika myter och legender rekonstruera en sammanhängande berättelse och därmed en slags förklaring till varför Sverige blivit till vad det är. Han skriver att han vill undersöka "de heliga sånger, som diktades i urtiden och blifvit ärfda från släkte till släkte", sånger som för Rydberg blev bärare av "den verklige ariske anden". Det är enligt honom inte rasen utan berättelser och trosföreställningar som skapar en nation.

Viktor Rydberg var en tidig läsare av Nietzsche och tyckte avgjort illa om det mesta av de rasistiska spekulationer som frodades i Tyskland och Sverige. I ett brev skrev han om ”Nietzsches rysliga fantasifoster, öfvermänniskan med förbrytardragen i det blonda ariska hufvudet”.

Dikten Himlens Blå inleds inte med en skildring av den svenska särarten utan med en vision av hinduisk mystik i vilken Rydberg ser den blåa färgen framstå som en sinnebild av den gränslösa oändligheten, hur alla begränsningar upplöses i Nirvana, som för honom kan liknas vid det blå. Här befinner sig Rydbergs i Goethes värld, inom den tyske författarens färglära som Rydberg studerat med intensivt intresse inför sin översättning av Goethes Faust. Goethe skrev att den blå färgen:

hör till den negativa sidan och är i sin högsta renhet liksom ett lockande intet. Anblicken har något motsägande av lockelse och vila. På samma sätt som vi ser den höga himlen och de fjärran bergen blåa, så tycks också en blå yta vika tillbaka för oss.

Dessvärre halkar dock Rydberg i diktens andra del in i den storsvenska anda som vid hans tid rådde inom såväl konservativa som radikala kretsar medan nationalismen spred sig som en farsot över hela Europa och fanorna efter att främst ha använts som nationalitetsmärken på fartyg övergick till att bli symbolmättade bärare av nationell stolthet och började hissas framför såväl officiella som privata byggnader. Den svenska flaggans blåa färg blev för Rydberg en symbol för den svenska, ariska andens renhet.

Det går alltså inte att helt frikänna Viktor Rydberg från svensk chauvinism och visst finns det rasistiska inslag i den. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Som Padre Antonio förklarade då han påstod att Hernández Francos rasism blivit till en ”integrerad del av borgerlighetens tänkande” och Dominikanska Republikens ”intellektuella inte ens lägger märke till de fördomar som frodas i nästan allting” så var Viktor Rydberg säkerligen omedvetet påverkad av sin tids rasism. Men, låt oss för den skull inte missunna oss att fortsätta njuta av den svenska julens gemytlighet – stugvärmen i den mörka nordiska natten, den svenske tomten, julematen, Gläns över sjö och strand och Lille Viggs äventyr på julafton.

Hagerman, Maja (2011) Det rena landet: Om konsten att uppfinna sina förfäder. Stockholm: Norstedts. Hernández Franco, Tomás (1976) ”Yélida” i Poésia afroantillana y negrista. San Juan: Editorial Unversitaria Universidad de Puerto Rico.  Lindberger, Örjan (1991) ”Himlens blå” i Veritas nr. 5. Rydberg, Viktor (1886 och 1889) Undersökningar i germanisk mythologi. Del 1 och 2. Stockholm: Bonniers Förlag. Rydberg, Viktor (1921) Fädernas Gudasaga. Stockholm: Bonniers Förlag. Rydberg, Viktor (1961) Lille Viggs äventyr på julafton. Stockholm: Lindblads Förlag. Rydberg, Viktor (1984) Singoalla. Stockholm: Niloé.  Rydberg, Viktor (2001) Tomten. Stockholm: Rabén & Sjögren. Schön, Ebbe (1996) Älvor, vättar och andra väsen. Stockholm: Rabén Prisma.