JACK UPPSKÄRAREN: Konst, spegelbilder, fascination och mani

01/21/2022 15:42

Ett av mina och min yngsta dotters nöjen är att besöka IKEA, där jag fascineras av de inredda rummen. De får mig att tänka på de rekonstruktioner av äldre miljöer som finns på flera muser. Skillnaden är att på IKEA rör sig människor bland möblerna. Annars är IKEAmiljön minst  lika livlös som museiuppställningarna.

 

 

Nyligen upptäckte jag i ett konstmagasin den amerikanska konstnären Rikki Nihaus Swedish Landscapes. De konturskarpa, hyperrealistiska oljemålningarna visar hur samme man, klädd i en grå kostym och svart slips har placerat sig bland IKEA:s möbler. Kanske utgör konstverken en kritik av konsumtionssamhället. Inte vet jag. Bilderna är känslokalla, vittnande om yta, och alienation. Mannen tycks höra samman med möblerna – stel och uttryckslös speglar han en illusion av ”verklighet”, en livlös sterilitet.

 

 

En av Nihaus målningar tycks vara ett återsken av den engelske konstnären Walter Sickerts Ennui, Tristess. En cigarrökande man blickar tomt mot något bortom oss alltmedan en kvinna lutar sig mot en byrå och tycks stirra in i väggen, eller möjligen betraktar hon drömmande en tavla. I Nihaus Svenska landskap blickar mannen också mot något utanför bilden och liksom mannen på Sickerts tavla har ett halvfyllt fyllt glas framför sig, och möjligen ett askfat eller en tändsticksask, så har den välklädde mannen som sitter bland IKEA:s möbelexpositioner glas och porslin framför sig. Kvinnan som befinner sig bakom honom vänder sig bort. De har ingen kontakt. De är fullständiga främlingar för varandra. IKEA framstår här som en Twilight Zone, en värld bortom det ”verkliga” livet.

 

 

Personerna i Sickerts tavla känner möjligen varandra alltför väl, under alla förhållanden har inte heller de någon kontakt.

 

 

Walter Sickert (1860-1942) var utan tvekan, tillsammans med sin samtide Philip Wilson Steer, Englands främste impressionist, fast hans misantropiska läggning gör att Sickert ofta tycks befinna sig i en skymningszon mellan impressionism och expressionism. Nedan syns den allvarlige Sickert och den mer jovialiske Steer på en tavla av Henry Tonks.

 

 

Sickert målade atmosfäriska landskapskildringar från Venedig, Dieppe och den engelska landsbygden, men gjorde sig mest känd som stadsskildrare.

 

 

Hans framställningar av krogar och kabaréer har ett viss tycke av Degas, i varje fall motivmässigt, fast Sickert använder sig mer av en fragmenterad färgyta och diffusare konturer.

 

 

Sickert mötte Degas i Paris 1883 och blev då djupt imponerad av honom och hans konst. Liksom Degas skildrar Sickert nöjeslokaler och avbildar prostituerade och liksom den virtuose fransmannen använder sig Sickert av oväntade vinklar, djärva beskärningar och är uppmärksam på subtila ljusskiftningar.

 

 

Men om Degas i sitt måleri tycks stå mitt i livet så finns hos Sickert, som ofta greps av djupa depressioner, en känsla av utanförskap, parad med en misogyn människosyn som ibland tycks gränsa till perversion. Själv brukade Sickert konstatera att han betraktade mänskligheten som uppdelad mellan ”vårdare och patienter”.

 

 

I London rörde han sig med förkärlek i fattiga, nerslitna kvarter. Sickert tycks i sina bilder av prostituerade inte liksom Degas träffa på dem i bordeller, utan i sjaskiga hotellrum och han skildrar dem med en skoningslös, i det närmaste föraktfull realism.

 

 

Det är möjligt att Sickert, trots att han hade en mängd väninnor, hyste en förnedrande uppfattning om kvinnor. Faktum är att han uttryckligen förbjöd kvinnor att medverka i den konstgruppering han grundade 1911 och benämnde Camden Town Group. Under tre år träffades sexton konstnärer regelbundet i Sickerts ateljé och arrangerade gemensamma utställningar. Flera av dem var redan då välkända artister, som Robert Bevan, Augustus John, Wyndham Lewis och Duncan Grant.

 

 

Robert Wood var en konstnär som likt Sickert var bosatt i Camden. Han var dock alltför ung och obemärkt som konstnär för att bevärdigas medlemskap i ett illustert konstnärskotteri. Wood var främst gravör och arbetade som designer på London Sand Blast Decorative Glass Works. Sickert kände säkert till honom eftersom han och Wood delade samma intressen. Wood var ofta sedd på pubar, restauranger och olika förlustelseställen och känd som en blasé men charmig man.

 

Emily Dimmock, som emellanåt var verksam som prostituerad, blev 1907 funnen med halsen avskuren i en lägenhet hon delade med en järnvägsarbetare. De var inte gifta och då mannen var borta på långa arbetspass tog Emily emot forna kunder i parets gemensamma lägenhet. Förövaren hade medan hon sov skurit halsen av Emily och därefter osedd försvunnit från brottsplatsen.

Mordet blev en sensation och följdes upp av en mängd sensationella tidningsartiklar, Det spekulerades vilt om att Jack Uppskäraren åter hade uppenbarat sig. En f.d. flickvän till Robert Wood, Ruby Young, som även hon var prostituerad, visste att Wood haft ett förhållande med den mördade Emily. Konstnären tvingade Ruby att ge honom ett falskt alibi för mordkvällen. Ruby berättade dock vad som hänt för en bekant, som gick till polisen som då de pressade Ruby och dessutom visade henne ett vykort de funnit i Emilys lägenhet kände hon igen Woods skrivstil. Rubys vittnesmål sammanställdes med det faktum att flera av Woods bekantskaper på mordkvällen hade sett honom tillsammans med den mördade Emily. Wood häktades, men frikändes efter skickligt försvar.

Genom sitt stiligt ungdomliga utseende och lugnt vänliga uppträdande charmade Wood under rättegången en stor del av åskådarna, alltmedan andra stördes av hans lättsamma, uppenbart nonchalanta beteende. Under rättegången och häktningstiden gjorde Wood en mängd skisser som omgående publicerades i pressen. Efter frikännandet levde den förmodade mördaren ett tämligen obemärkt och stillsamt liv, tills han avled 1966.

Walter Sickert var utbildad skådespelare och kunde med lätthet identifiera sig med olika personer, inte minst förmodade mördare. Han blev ryktbar efter att ha ägnat flera teckningar, etsningar och tavlor åt vad han benämnde The Camden Town Murder. Samtliga konstverk framställde hur en klädd man befinner sig i ett rum tillsammans med en naken kvinna.

Redan tidigare hade Sickert gjort sig känd för ”vulgära” nakenstudier, men hans framställningar av Camdenmorden skapade en allmänt uppmärksammad skandal. Sällan hade en välkänd konstnär på ett så brutalt sätt ägnat sig år ett verkligt mordfall, som dessutom antydde sexuellt våld. Sickert gick ut i försvar. I en artikel motsatte han sig salongskonstens läckert, lockande nakenakter och förordade istället en hämningslös realism:

 

 

En motsägelsefull och samtidigt liderlig puritanism har lyckats skapa och utveckla ett ideal som den försöker ge glans åt genom att kalla det hela för ”nakenakter” och därmed sätta sådana framställningar av en naken människa i motsatsställning till någon som verkligen är ”naken”. […] Uppskattningen av denna moderna störtflod av uselt andefattiga ”nakenakter” utgör en intellektuell och konstnärlig konkurs som inte kan anses vara annat än förnedrande, även för dem som inte anser att den nakna människokroppen på något vis är moraliskt, eller religiöst, förkastlig.

 

 

Emellanåt målar Sickert nakna kvinnor med vanställda ansikten och kroppar, något som får mig att tänka på Ernest Joseph Bellocq (1873–1949), en kommersiell fotograf som i New Orleans ägnade sig åt porträtt- och landskapsfotografering. Bellocq kom från en välsituerad familj och var något av en dandy, som enligt vänner och bekanta inte hade andra intressen än fotografering. Bellocq attraherades av Storyville, stadens sjaskiga och illa ansedda red light district, som också var jazzens födelseplats. I dessa ökända kvarter tillbringade Bellocq mycket av sin tid i bordeller och opiehålor.

 

 

Efter sin död blev Bellocq känd för sina tidigare hemlighållna nakenstudier. Något som gjort Bellocq till föremål för en mängd filmer och biografier, ofta av det mer lugubra slaget, är att flera av de nakna kvinnor som porträtterats på hans fotografier har fått sina ansikten sönderskrapade. Något som skett redan då emulsionen fortfarande var fuktig, dvs. vätskeblandningen av gelatin och ljuskänsliga silversalter som tidiga fotografer använde vid framkallandet av sina bilder.

 

 

Att Bellocq förfor på ett sådant sätt är tämligen gåtfullt, speciellt som flera av kvinnorna på hans nakenbilder har sina ansikten i behåll. Han försåg dock ofta sina modeller med ansiktsmasker.

 

 

Bellocqs och Sickerts nakenmodeller påminner genom sina tämligen sjaskiga omgivningar om Francis Bacons talrika gestaltningar av förvrängda, hjälplöst nakna och i det närmaste massakrerade gestalter som vrider sig i sängar.

 

 

Bacons ofta otäcka, ensamma och i allmänhet frånstötande köttstycken som placerats i solkiga sängar påminner om de lugubra och flitigt publicerade, forensiska fotografier som gjordes på Jack Uppskärarens offer. Jack the Ripper var beteckningen på en okänd seriemördare som mellan augusti och november 1888 mördade minst fem kvinnor, de s.k. ”kanoniska offren”, det kan nämligen finnas fler. 

 

 

Att morden blev uppmärksammade berodde på att den aldrig avslöjade dråparen härjade i Londons East End:s mest ökända kvarter, odödliggjorda genom Gustave Dorés etsningar i Jerrold Blanchards London, A Pilgrimage från 1869 och Jack Londons imponerande reportagebok Avgrundens folk, The People of the Abyss, från 1903.

 

 

Mord var vanligt förekommande i East End, inte minst de utfattiga och rättslösa prostituerade kvinnorna levde farligt. Allmänhetens oro och fantasi hetsades dock alldeles speciellt genom att Uppskäraren skändade sina offer genom att skära upp deras buk och avlägsna inre organ. I några fall arrangerade han de utskurna kroppsdelarna tillsammans med olika föremål i samma rum där brotten blivit begånget. Det skedde på ett sätt som tycktes antyda makabra ritualer. I andra fall tog han med sig en del av organen. Ett av offren var den svenskättade Elizabeth Stride, född som Elisabet Gustavsdotter i Torslanda.

 

 

En bakomliggande skräck var även den anonymitet som skapades i framväxande megametropoler. Den bestilaikse mördaren kunde obemärkt försvinna bland Londons väldiga, okontrollerbara människomassor. Även hans offer kunde vara obemärkta; oanseliga, ersättningsbara och föraktade. Som de prostituerade kvinnor han mördade. Såväl förövare som offer var uppenbarligen alster av den omänskliga, människoslukande kapitalismen, ett industri- och konsumtionssamhälle där individer förvandlats inte till Sickerts ”vårdare och patienter” utan till varor och konsumenter.

 

 

När uppståndelsen var som störst kring den okände mördaren mottog polis och press hundratals brev vars avsändare utgav sig för att vara Jack the Ripper. De flesta av dem kunde avvisas som skrivna av journalister, eller av folk som ville avnjuta effekten sina upptåg. Flera forskare anser att samtliga brev är falska, men ett av dem brukar på grund av sitt speciella innehåll lyftas fram. Det så kallade Från-Helvetet-brevet som adresserats till ledaren för ett medborgargarde som assisterade poliskåren i sökandet efter Jack Uppskäraren.

 

 

Brevet skickades i en liten låda som även innehöll en halv mänsklig njure. Det groteska föremålet härrörde möjligen från ett av offren, Kate Eddowes, som led av samma njursjukdom som den avsända njuren visade tecken på. Brevskribenten, det är det enda brev som inte är undertecknat med ”Jack the Ripper”, sa sig ha stekt och ätit upp den andra halvan. Det felstavade, underligt skrivna och sedermera försvunna brevet har fått sitt namn av inledningsorden From Hell.

 

Jack the Ripper’ s framfart bland East End:s prostituerade kvinnor upphörde lika plötsligt som den börjat. Hade han helt enkelt tagit livet av sig? Eller var han kanske en välsituerad herre från stadens överklass som ansåg att jägarna kommit honom på spåret? Under alla förhållanden gav de gräsliga morden upphov till en uppsjö av rippologer som sedan 1888 tills idag i en mängd skilda former har presenterat ett otal teorier om vem mördaren kan ha varit; reportage- och dokumentärböcker, pjäser, musikaler, operor, serietidningar, tavlor, rockmusik och inte minst romaner. Gärningsmännen har utpekats som varande namngivna lärare, tjuvar, jurister, kirurger, slaktare, mentalpatienter, vampyrer, demoner, läkare, frisörer, utpressare, mordbrännare, kungligheter, författare, konstnärer, affärsmän och poliser. Judar, frimurare och präster har misstänkliggjorts. Förutom engelsmän, skottar och irländare har de förmodade gärningsmännen varit polacker, ryssar, amerikaner, tyskar, fransmän, belgare, italienare, eller australiensare.

 

 

 

Efter att ha presenterat sina skildringar av Camdenmorden började Sickert visa ett alltmer uppslukande intresse för Jack Uppskäraren. Han fortsatte måla nakna kvinnogestalter på sängar i torftiga miljöer och föreställde sig att hans bostad, 8 Mornington Crescent, även hade hyst Jack the Ripper. Hans värdinna hade nämligen försäkrat honom att en hyresgäst, en ung man som studerade till veterinär, som bott där 1881 hade varit den beryktade seriemördaren.

 

 

Att Sickert ofta var uppslukad av sitt intresse för brutala mord konstaterades bland andra av hans konstnärskollega Marjorie Lilly (1891-1980), som i sin minnesbok Sickert: The Painter and His Circle från 1971 skildrade hur Sickert då hon en gång besökte honom var fullkomligt gripen av en ”brinnande vurm för brottslighet personifierad i Jack Uppskäraren”.

 

 

Även konstnärinnan och galleri-innehavarinnan Helen Lessore (1907-1994), som under trettiotalet umgicks flitigt med Sickert och skrev flera artiklar om honom, påpekade hans stora intresse för mordscener och påstod att hon ofta tillsammans med Sickert uppsökt platser där avskyvärda brott begåtts. Inom parentes sagt kan nämnas att det var Lessor som först på allvar uppmärksammade den unge Francis Bacons konst och 1953 i sitt Londongalleri, Beaux Arts, arrangerade konstnärens första utställning, då bland andra upprörande verk hans sedermera så berömda Vrålande påve ställdes ut.

 

 

Flera av de målningar och skisser som Sickert gjorde av sitt sovrum benämnde han The Bedroom of Jack the Ripper. I en speciellt gåtfull framställning betraktar vi rummet genom en öppen dörr. Det är mörkt och konturerna oskarpa, ljuset kommer från springorna i fönstrets persienn. Det tycks som en hotfull gestalt står med ryggen mot oss och blickar ut genom fönsterspringorna – Döden, Jack the Ripper? Vid jämförelser med flera andra av Sickerts framställningar av samma rum inser vi att det i själva verket inte rör sig om en mansgestalt, utan om en spegel.

 

 

Stod Sickert ofta framför den där spegeln medan han förställde sig vara Jack Uppskäraren? En fantasi som han möjligen gestaltade i sina framställningar av vanställda, nakna kvinnor? Han gjorde en stor mängd målningar av nakna kvinnor exponerade på en säng i samma rum. Rörde sig även de om fantasier kring Jack Uppskäraren?

 

 

Någon gång under 1969 fick Helen Lessore, som var svägerska till Sickerts tredje hustru, i sitt galleri besök av en märklig man och därmed inleddes ett nytt kapitel i den underliga historien om Jack Uppskäraren.

 

Joseph Gorman, en tämligen misslyckad konstnär och tavelrestaurator, påstod att han var oäkta son till den annars barnlöse Walter Sickert. Gorman hade sökt upp Lessore eftersom hon var känd som en auktoritet om sådant som gällde Walter Sickert, om hon accepterade Gormans historia vore det en viktig del av hans bevisföring.

 

 

Det var inte enbart Walter Sickerts faderskap som Gorman avslöjade för Lessore, mest sensationellt var att enligt honom var Jack Uppskäraren inte alls var en galen massmördare. Det för att dölja en skandal inom kungafamiljen som de fem kvinnorna hade mördats. Mördaren skulle enligt Gorman ha varit Sir William Withey Gull, en av Drottning Victorias livläkare och Walter Sickert hade även han varit inblandad i det blodiga dramat.

 

 

Genom Helen Lessore fick BBC kontakt med Joseph Gorman, eller Joseph Sickert som han nu kallade sig och det blev upphovet till en konspirationsteori som fortfarande spökar på film, i böcker och tidningar.

 

1973 sände BBC i sex avsnitt en serie om Jack Uppskäraren. Programmen presenterades delvis som en diskussion mellan två ”detektiver”, varvad med dramatiserade scener som utspelade sig på 1880-talet. I avsnitt sex dök Joseph Gorman upp och berättade sin häpnadsväckande historia.

 

 

Enligt Gorman hade hans farmor, Annie Elizabeth Crook, i hemlighet gift sig med den engelske tronarvingen Albert Victor och med honom fått en dotter. I samband med denna tämligen otroliga berättelse hävdade Gorman att Rippermorden var del av en konspiration för att tysta ner varje potentiell skandal genom att mörda alla som kände till att Albert Victor hade en dotter med en commoner, en ofrälse kvinna som arbetade i en tobaksaffär.

 

Prins Albert Victor, hertig av Clarence och Avonddale, var äldste son till Albert Edward, prins av Wales, sedermera Kung Edward VII, och därmed var Albert Victor på andra plats i den brittiska tronföljden. Han dog dock 1892, enbart 28 år gammal, och emedan Edvard VII dog barnlös skulle det innebära att Gormans mor, Albert Victors i lönndom födda dotter, var den rättmätiga arvtagerskan till den brittiska tronen och Joseph Gorman var därmed en prins. Det var dock Albert Victors son, George Frederick Ernest Albert, som under namnet George V blev brittisk konung då Edward VII dog 1910.

 

 

Enligt Gorman kände Walter Sickert samtliga som varit iblandade i konspirationen – de var alla frimurare. Han kände även Albert Victor, som tillsammans med Edward VII och den blivande George V var medlem i samma frimurarloge. Att Sickert kände George V är bland annat baserat på att han gjorde flera porträtt av honom, som så många andra av Sickerts ”porträtt” utgick de dock från tidningsurklipp.

 

 

På begäran av sina frimurarvänner hyrde Sickert, fortfarande i enlighet med Gormans fantastiska historia, en barnflicka till Prins Albert Victors hemlighållna dotter, hennes mor hade av konspiratörerna förpassats till ett mentalsjukhus. Barnflickan var i själva verket en prostituerad kvinna, Mary Jane Kelley, som då hon fått reda på sanningen kring barnets härkomst började utöva utpressning mot det brittiska kungahuset. Mary Jane Kelley blev Jack Uppskärarens sista offer, innan dess hade Sir William Withey Gull på uppdrag av kungahuset och under medverkan av sina frimurarkollegor mördat fyra av Mary Janes väninnor, de var samtliga prostituerade, och gjort så att det hela framstod som brott begångna av en perverterad kvinnoföraktare.

 

 

Allt detta hade påstod Joseph Gorman/Sickert att han hade fått berättat av sin föregivne far, Walter Sickert, som enligt honom haft ett förhållande med Prins Albert Victors förmenta dotter, som därigenom blivit mor till Joseph Gorman.

 

Orsaken till att jag blev intresserad av den märkliga historien berodde på att medan jag 1983 undervisade i religionshistoria i Santo Domingo kom en av mina vuxenelever fram till mig och hälsade mig genom ett något märkligt handslag. Han blinkade konspiratoriskt och konstaterade: ”Jag förstår att du är en av oss”. Då jag tycktes vara helt ovetande om vad han menade viskade han: Los Masonicos, Frimurarna. Något senare upptäckte jag det där handslaget på omslaget till en bok av Stephen Knight The Brotherhood, Brödraskapet, som förutom att den gav en intressant redogörelse för Frimurarnas historia presenterade en mängd mer eller mindre fantastiska konspirationsteorier kring det legendomspunna sällskapet. Hos Knight fann jag Joseph Gormans fantasirika berättelse, som författaren av allt att döma tagit på fullt allvar.

 

 

Efter att ha sett BBC:s serie om Jack the Ripper hade Stephen Knight (1951-1985) sökt upp Joseph Gorman i hans sjaskiga lägenhet i norra London. I timmar hade Knight fascinerad suttit och lyssnat på mytomanens snillrikt konstruerade berättelser. Knight var dock till en början ytterst tveksam om det hela kunde vara sant och grävde därför ner sig i omfattande efterforskningar och undersökande journalistik, något som gjorde att han upptäckte märkliga sammanhang och oförklarliga tillfälligheter. Slutligen blev Knight övertygad om att Gorman i stort sett talat sanning. Resultatet blev 1975 en bestseller – Jack the Ripper: The Final Solution, som grep den offentliga fantasin inte enbart på grund av den fantastiska historien Knight redogjorde för, utan även hans upptäckt av en konspiration på hög nivå. Om dolda krafter i hjärtat av det brittiska samhället – de enligt Knight mäktiga Frimurarnas lugubra manipulationer. som under århundraden präglat engelsk politik och vardag. Därmed sällade sig Stephen Knight till den stora mängd konspitationsteoretiker som ständigt spinner de mest knasiga nät kring vad de är övertygade om är mäktiga sammanslutningars globala och skadliga intrigspel.

 

 

En uppretad Gorman förstörde dock delvis Knights skickligt hopsnickrade teorier kring Frimurarnas manipulationer. Knight hade nämligen förändrat sin version av Gormans berättelse genom att understryka en misstanke om att Walter Sickert varit mer inblandad i morden än vad som tidigare antagits. Knight antydde till och med att det var Sickert och inte Dr. Gull som varit Jack Uppskäraren. Joseph Gorman, som envist fortsatt hävda att han var Sickerts son, gick till Sunday Times och erkände att han hittat på det mesta av sin fantastiska berättelse.

 

Knight gav sig dock inte och skrev The Brotherhood, ännu en bästsäljare i vilken han vidareutvecklade sina teorier om Frimurarnas kontroll av brittisk politik, ja – hur de hade ett skrämmande inflytande på hela det engelska samhället. Vid det laget hade Knight blivit en av Bhagwan Rejneshs, ”Oshos” lärjungar och kallade sig Swami Puja Deba. Två år efter utgivandet av The Brotherhood avled Knight genom en hjärntumör.

 

 

Knights teori fick flera uppföljare som spann vidare på såväl konspirationsspekulationerna som möjligheten att Walter Sickert varit Jack Uppskäraren. Då det gällde konspirationen blev Alan Moores och Eddie Campbells ”grafiska roman” från 1998 inflytelserik, främst därför att den utgjorde underlaget till bröderna Hughes 2001 film From Hell.

 

 

I sin film förvandlar dock bröderna Hughes Walter Sickert till Prins Albert Victor, som då han rör sig i East End och gifter sig med Anne Crook utger sig för att vara konstnären ”Albert Sickert”. I sin grafiska roman tonar dock Morre och Campbell ner Sickerts roll och koncenterar sig på läkaren och frimuraren William Gull, som framställs som en misogyn galning vars kvinnohat eldas på då han på uppdrag av Drottning Victoria som Jack Uppskäraren mördar den ena prostituerade efter den andra. Moore/Campbell låter Gull ansättas av märkliga visioner inspirerade av Douglas Adams humoristiska deckare Dirk Gently’s Holistic Detective Agency, som Douglas beskrev som en ghost-horror-detective-time-travel-romantic-comedy-epic, mainly concerned with mud, music and quantum mechanics.

 

 

I sin Sickert and the Ripper Crimes från 1990 pekade Jean Overton Fuller, författarinna till en mängd biografier, ut Walter Sickert som den misogyne kvinnodråparen.

 

 

 

Uppenbarligen kan ett uppslukande intresse lätt utveckla sig till en fobi. Jag skulle tro att sådant kan ske med uppslagsrika människor som upptäcker sammanhang och möjligheter där andra inte ser dem – artister, författare och vetenskapsmän. Det tycks som om speciellt konspirationsteorier har en förmåga att besätta folk, att färga av sig på all deras tolkning av tillvaron.

 

Patricia Cornwell, som arbetat på ett kriminaltekniskt labb och sedan dess lärt sig alla de finesser som ingår i en kriminalteknisk utredning, blev mångmiljonär genom sina Kay Scarpetta-deckare, som sålts i mer än 100 miljoner exemplar. Romanerna om rättsläkaren Scarpetta innehåller en mängd detaljer kring kriminaltekniskt tillvägagångssätt och lösningen på de skildrade, oftast ytterst makabra morden står alltid att finna i någon detalj som uppkommit i samband med obduktioner och brottsplatsundersökningar.

 

 

Vid slutet av förra seklet greps Cornwall av en mani som innebar att hon till varje pris måste bevisa att Walter Sickert varit identisk med Jack Uppskäraren. Det tycks som om hon med sin obduktions- och författarbackgrund blivit besatt av tvångstanken att hon till varje pris måste lösa Londons mest kusliga deckargåta. Cornwell satte satte sitt grundmurade rykte som skicklig spårhund på spel genom att utifrån en tolkning av Walter Sickerts mörka, provocerande och gäckande målningar finna bevis för att den framstående konstnören i själva verket var identisk med den legendariske mördaren.

Ett tillvägagångssätt som får mig att minnas hur jag tillsammans med en skolklass besökte en av Sveriges mest välkända rättsobducenter. Det var hans iakttagelser som gjort att en seriemördare avslöjats.

Mellan oktober 1978 och januari 1979 hade en 18-årig beredskapsarbetare vid Långvårdsklinken på Malmö östra sjukhus förgiftat åldringar med frätande rengöringsmedel. Totalt fick 27 patienter livshotande symptom och 24 av dem dog under svåra plågor. Rättsläkaren förklarade för oss:

Jag obducerade de flesta av de där åldringarna. Det var ren rutin och som vanligt gällde det bland annat att fastställa dödsorsaken. Samtliga hade alla lidit av svåra ålderskrämpor och många hade varit gravt dementa. I sådana fall kan en obducent med lätthet finna en mängd dödsorsaker. I min roll som sjukhusobducent söker jag i allmänhet inte efter brott och i samtliga fall kan jag i allmänhet finna vad som skulle kunna kallas naturliga dödsorsaker. Men då det under en kort tid kom in en ovanligt stor mängd avlidna från samma långvårdsavdelning vaknade rättsobducenten inom mig. Till saken hör att det inte alls är ovanligt att det från en stor långvårdsavdelning periodvis blir en anhopning av lik, något som antagligen gjorde att jag först inte fann det hela speciellt märkvärdigt. Men … så fort jag antog att det låg ett brott bakom dödsfallen fann jag dödsorsaken nästan omgående. Den var så uppenbar att jag inte kunde begripa att jag inte upptäckt den tidigare. Samtliga lik hade en starkt lila missfärgning i luftstrupen och jag kunde snabbt konstatera att någon hällt i dem dödligt Gevisol, eller Ivisol.

Gärningsmannen dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård för elva mord och sexton mordförsök. Han hade tillåtits arbeta med de gravt invalidiserade åldringarna trots att han avskedats från sin tidigare verksamhet som vårdbiträde på ett annat sjukhus, med motiveringen:

Avd. har uttalat sig muntligen ang. honom. Har ingen som helst initiativförmåga. Ter sig konstig på avd.; verkar inte alls fatta vad man säger till honom. Skall ej återanställas.

Den sista meningen var understruken med flera streck.

Patricia Cornwells alltmer uppslukande ansträngningar att identifiera Walter Sickert som Jack Uppskäraren tycks ha fått henne att agera i motsatt riktning än den som en brottsutredare i allmänhet använder sig av. Istället för att utgå från en kedja av indicier som leder fram till en förövare har hon redan från början beslutat att det var Walter Sickert som begick de gräsliga morden och det var hos honom; hans tavlor, biografi och efterlämnade dokument, som hon sökte de ledtrådar som skulle binda honom vid Rippermorden.

För att lösa mordgåtan har Cornwell använt en del av sin förmögenhet för köpa inte mindre än trettiotvå av Sickerts oljemålningar, samt en mängd av hans teckningar och etsningar, samt en stor mängd annat Rippermaterial.

Cornwells fixering vid Sickert som styckmördare gör att hon i hans konst inte finner annat än ledtrådar till de mord hon tror att han begått. En inskränkt konstuppfattning som skulle kunna göra Picasso till kvinnomördare.

För att nu inte tala om Sickerts samtida bland tyska expressionister som onekligen hade ett morbidt intresse för kvinnomord och lemlästade kvinnokroppar. Ett fenomen som har gett upphov till flera specialstudier.

Dessutom förbigår Cornwell flera särtecken på Sickerts konst. Tvärsäkert konstaterar hon exempelvis att ”Denne konstnär målade aldrig något han inte hade sett". I själva verket använde Sickert i stor utsträckning såväl fotografier som tidningsurklipp som förlagor till sina konstverk. Cornwell förbigår även det faktum att Sickert i uppseendeväckande syfte ofta gav sina konstverk namn som alluderade på brott och skandaler.

Då för flera år sedan läste jag Cornwells bok om Jack the Ripper tyckte jag den var riktigt bra, speciellt hennes skildringar av eländet i East End och det hämningslösa våldet mot och föraktet för den tidens prostituerade. Redan då tyckte jag dock att hon i sin noggranna analys av Walter Sickerts antagna karaktär gick alltför långt, vilseförd av sina förutfattade meningar. Misstagen är mångfaldiga, inte minst hennes ytligt lättvindiga analys av Sickerts egenartade konst – den rör sig långt ifrån om ett återsken av en mördares dåliga samvete. Så enkelt är det förvisso inte. Likaså är resultaten av de undersökningar som gjordes av hennes generöst betalda grafologer och DNAexperter inte speciellt övertygande. För det första är det osäkert om ett enda av de omsorgsfullt undersökta Ripperbrev som finns arkiverade hos Scotland Yard verkligen är skrivet av seriemördaren. För det andra är hennes slutsats att frimärkena på två av dem motsvarar DNA på frimärken funna bland Sickerts stärbhus. Det mitokondriella DNA som fanns på frimärkena återfinns hos en till tio procent av Englands befolkning, alltså minst tiotusentals individer. Likaså var det brevpapper som flera av Ripperbrven var skrivna på visserligen identiskt med det som Sickert använde, men det var förvisso det vanligast förekommande engelska brevpappret vid den tid då breven skrevs.

Trots detta och flera andra suspekta slutsatser fortsätter Conwell envist att framhärda med att hon är hundra procent säker på att Walter Sickert var Jack Uppskäraren och att:

Om någon bevisar att jag har fel, kommer jag inte bara att framstå i dålig dager, jag kommer att förlora mitt goda rykte.

Olösta mord leder ofta till komplicerade konspirationsteorier och om de möjligen är politiskt motiverade kan de som söker efter en lösning lätt förirra sig i en labyrint där orelaterade, men ibland inte helt osannolika fakta blandar sig i leken tills dess fantastiska mönster uppkommer. Tänk enbart på den snårskog som vuxit upp kring Palmemordet där Ockhams rakkniv sällan tillämpats: ”man skall inte anta fler företeelser eller ting än de som behövs för att förklara de observationer man gör”.

Själv tror jag på teorin att det var amerikanen Francis Tumbelty som var identisk med Jack Uppskäraren. Han var en berömd kvacksalvare som i sitt hem i New York bland annat hade en samling kvinnliga kroppsdelar. Tumbelty färdades över hela USA och Kanada och besökte även England. Som skamlös och storljugande självpromotor sålde han värdelösa örtmediciner och utförde t.o.m. kirurgiska ingrepp. Tumbelty blev även känd för besinningslösa dityramber mot kvinnor, speciellt prostituerade som han avskydde efter ett misslyckat äktenskap med en kvinna som visat sig vara prostituerad.

1996 publicerade de tidigare kriminalkommissarierna Stewart Evans och Paul Gainey Jack the Ripper: First American Serial Killer i vilken de presenterade bevis för att Tumbelty under den korta period som Jack Uppskäraren härjade i East End varit inneboende på ett pensionat i Whitechapel. Han greps som misstänkt för gross indecency, grov oanständighet, som vid den tiden var beteckningen på ”olaglig homosexuell verksamhet”. Scotland Yard hade Tumblety på sin lista över misstänkta Jack Uppskärare och då han släpptes mot en borgen på £300 flydde kvacksalvaren under falskt namn till Frankrike, varifrån han fyra dagar senare avseglade till USA. Scotland Yard begärde omgående att Tomblety skulle utlämnas, men amerikanska myndigheter vägrade med motiveringen att

det finns inga bevis för hans delaktighet i Whitechapel-morden och brottet för vilket han blev frihetsberövad i London är i USA inte någon grund för utlämning.

Faktum är att Jack Uppskärarens blodiga framfart slutade samtidigt som Tumblety lämnat London.

Kritiken av Patricia Cornwells bästsäljare Porträtt av en mördare blev från experthåll tämligen skoningslös. Ett exempel är Caleb Carrs recension i New York Times, som slutade med omdömet:

Portrait of a Killer är en slarvigt hopkommen bok, förolämpande mot såväl den förmodade mördaren, som sin läsekrets. Det enda Cornwell kan göra för att reparera skadan är att gå vidare i sin undersökning, precis som hon säger att hon har för avsikt att göra. Det krävs år av grundlig forskning, studier och vetenskapliga tester för att möjligen komma fram till en tämligen korrekt bevisföring. Möjligen kan hon då belägga något hon påstår sig redan ha gjort – nämligen att på ett avgörande sätt fastställa Walter Sickerts skuld. Om det misslyckas borde hon be om ursäkt för denna manifestation av förtal.

Caleb Carr är av flera orsaker rätt man för att kritisera Cornwells bok. Han är efter flera år av studier expert på det mesta som skrivits om Jack Uppskäraren och den tid och miljö då morden begicks. Detta märks inte minst i hans två romaner The Alienist och The Angel of Darkness.

Deckarna utspelar sig i New York vid slutet av 1890-talet. Miljön är träffsäkert och detaljrikt skildrad. Flera kända personer medverkar i berättelserna, som den blivande presidenten Theodore Roosevelt och mångmiljonären J.P. Morgan. Otäcka massmördare av Jack Uppskärarens karaktär och sinnelag härjar i den stora staden alltmedan de efterspanas av barnpsykiatrikern Laszlo Kreizler, privatdetektiven Sara Howard och journalisten John Schuyler Moore, som använder sig av moderna metoder, som undersökande journalistik, fingeravtryck och kriminalpsykologi. Det är välskriven och spännande läsning som blivit underlag för två utmärkta TV-serier.

 

 

Om Jack Londons och Gustave Dorés skildringar av misären i East End ger en skrämmande belysning av bakgrunden till Jack Uppskärarens miljö så gör den danskättade Jacob Riis (1849-1914) ingående skildringar av misären i New Yorks fattigkvarter detsamma för Caleb Carrs romaner.

 

Riis försökte sprida kunskap om de fattigas fruktansvärda situation för att därigenom få till stånd sociala reformer. Han var en av de första som använde fotografi för att dokumentera miserabla förhållanden och propagera för social förändring. Den nya uppfinningen av fotoblixtar gjorde det möjligt för Riis att ta foton inomhus och orädd rörde han sig oantastad inom laglösa områden. År 1890 gav han ut det upprörande, men osentimentala och kyligt dokumenterade socialreportaget How the Other Half Lives, rikligt illustrerad med fotografier och teckningar.

I en intervju konstaterade Carr att det är viktigt för honom att allt i hans deckare är sant ”förutom själva berättelsen”. Speciellt i The Angel of Darkness utforskar Carr de kvardröjande effekterna av barndomstrauman och det våld de kan ge upphov till, samtidigt som han skildrar kontrasten mellan rika och fattiga, de som har makt att tala och bestämma och de som saknar officell röst.

Jag hyser en livslång fascination för alla former av våld, från krig till personligt våld, det sistnämnda är det jag haft mest erfarenhet av i mitt liv, allt från problem med min far och våld på Manhattans gator. . .. något som så småningom utvecklades till en vilja förstå våldets rötter.

Genom sin hjälte Dr. Kreizler vill Carr skildra hur en skicklig psykiatriker kan få inblick i en mördares ondska sinnelag. Inte på grund av sin utbildning utan genom sina egna mörka erfarenheter. Kreizler förmår sätta sig i en seriemördares tankesätt, förstå varför han blev en männsikoslaktare. Enda skillnaden är att Kreizler och mördaren gick skilda vägar. Carr sticker inte under stol med att ”det var mycket galenskap i min familj, mycket alkoholism bland de vuxna” och att det skadat honom för livet.

Caleb Carrs far, Lucien Carr (1925-2005) var en nyckelfigur in den så kalade Beatrörelsen och speciellt nära vän med Jack Kerouac. Carr kände den mer än lovligt galne William Burroughs från sin ungdomstid i St. Louis och det var Carr som introducerade Burroughs, Kerouac och Allen Ginsburg för varandra. Det finns mycket som tyder på att Carr var en orolig och mentalt instabil yngling, men han hade en mängd galna, uppfinningsrika och rent av farliga infall som fascinerade beatpoeterna. Allen Ginsburg konstaterade senare att Lucien Carr i mångt och mycket stod i centrum för beatgruppen, i varje fall i början av dess tillblivelse –”Lou var limmet”.

 

 

Första gången Jack Kerouacs namn dök upp i pressen var den 18:e augusti 1944, då han och William Burroughs greps som material witnesses, ögonvittnen till ett brutalt mord. Även om nyheterna dagen innan hade dominerats av de allierades framgångsrika landning på Frankrikes södra kust, så var nyheten om mordet sensationellt nog för att dyka upp på New York Times första sida: ”Student vid Columbia University dödar vän och sänker kroppen i Hudson River”.

 

 

David Kammerer och Lucien Carr hade träffats i St. Louis på ett sommarläger för pojkar, där den då tolvårige Carr var student och den fjorton år äldre Kammerer instruktör. Kammerer hade en Ph.D. i engelsk litteratur och undervisade i litteratur och idrott vid Washington University i St. Louis. Carr skulle senare, liksom hans vänner och familj, insistera på att Kammerer hade stalked, sexuellt förföljt, den stilige Carr och under de följande nio åren hade Kammerer dykt upp varhelst den unge Carr befann sig.

Mycket av den historien är dock tveksam. Det är i det närmaste omöjligt att nysta upp trådarna av insinuationer, juridiska spinn och lögner. Det finns inga oberoende bevis för att Kammerer verkligen var en stalker, enbart Carrs ord på att så var fallet. Det finns dock övertygande bevis för att Kammerer inte var gay och Carr skröt ofta om sin förmåga att manipulera den äldre mannen. Han fick honom till och med att skriva uppsatser för sina klasser vid New Yorks Columbia University.'

Under alla förhållanden uppsökte den då tjugotreårige Carr själv polisen och erkände att han i desperation och panik över Kammerers homosexuella närmande med sin scoutkniv hade knivhuggit honom till döds, varefter han lindat sitt offers armar med hans eget bälte, tyngt kroppen med stenar och dumpat den i Hudsonfloden.

Av allt att döma var de båda männen ordentligt berusade, möjligen även drogpåverkade, och motivet för mordet är oklara. Det är möjligt att Carr använde Kammerers antydda homosexualitet och påstådda stalking för att därigenom mildra sin dom. Under alla förhållanden dömdes han till tjugo års fängelse, men släpptes fri efter två år. Lucien Carr tillbringade sedan 47 år som journalist på nyhetsbyrån United Press International (UPI).

Även om Lucien Carr blev betydligt mer stadgad än sina beatkompisar fortsatte han att umgås med dem, fast sonen Caleb fann det oroande att vistas i närheten av faderns oberäkneliga vänner:

De kunde var trevliga på tu-man-hand. Kerouac var en väldigt trevlig man och Allen kunde också var en mycket trevlig kille. För ett barn var dock Burroughs lite väl underlig. Men ingen av dem var barnmännsikor. Om du inte ville undgå att vara skräckslagen i deras sällskap så måste du vara vuxen. Vad de sysslade med kunde inte få något barn att känna sig tryggt.

Även Patrica Cornwell hade en besvärlig barndom. I en intervju berättade hon att hennes intresse för brutala mord och kriminaltekniker grundade sig i hennes barndomsupplevelser:

Det beror på att jag växte upp med en fruktansvärd rädsla. Jag växte upp på ett så skrämmande sätt.

Efter att hennes far, som var läkare, hade lämnat familjen och hon själv antastas av en polisman som visade sig vara en välkänd pedofil flyttade Patricia med sin mor och sina bröder från Miami till North Carolina. Där drabbades modern av en svårartad depression som omöjliggjorde hennes omhändertagande av sina barn. Patricia Cornwell placerades i ett fosterhem där fostermodern mobbade och skrämde henne. Som tonåring kom Patricia att lida av svår anorexi och senare drabbades hon av återkommande depressioner och periodisk alkoholism.

Det tycks alltså som om flera deckarförfattare, och uppenbarligen de som fascinerats av Jack the Ripper, har lidit av svåra barndomstrauman och genom sina romaner försökt besvärja sina inre demoner. Men, hur är det med deras läsare? Flera av mina bekanta slukar deckare och för en del av dem är det den enda läsning de ägnar sig åt.

Det händer visserligen att jag också läser en och annan deckare, men det är långt ifrån ett uppslukande intresse. Trots det vittnar ju faktiskt det här blogginlägget om att även jag genom åren har ägnat en ett visst intresse åt Jack Uppskäraren. Det får mig underligt nog att tänka på barnboksförfattarinnan Elsa Beskow, vars geniala och ibland oroande böcker för alltid etsat sig in i mitt minne. Kanske främst av dem alla Tomtebobarnen som hon skrev och tecknade 1910 och vars bild av ett ruskigt troll satte ordentlig skräck i mig:

Ett gammalt bergtroll bor där i berget näst intill,

förbi hans dörr går barnen så rysligt tyst och still,

för tänk, ibland så händer (jag narras inte nu)

han tittar fram ur berget och ropar: ”bu-u-u!”

Då rusar barnen hemåt i allra värsta sken,

de snavar över tuvor och skrubbar sina ben.

Men trollet bara skrattar och pustar: ”Ack, ack, ack,

jag jag fick så roligt att magen nästan sprack!”

Elsa Beskow (1874-1953) var gift med Natanael Beskow, en känd präst, författare, konstnär och rektor. De fick sex pojkar, bland dem konstnären Bo Bekow. Medan maken var verksam som pastor med egen kyrka och senare som rektor för Djursholms samskola odlade Elsa Beskow sin konst genom bilderboksskapande och sagoskrivande. Hon stod därmed för en viktig del av hushållets inkomster, samtidigt som hon skötte såväl hem som sitt skrivande med pojkarna lekande omkring sig.

 

 

Liksom hustrun var Natanael Beskow en skicklig konstnär och talangen gick tydligen i arv till sonen Bo. Nedan ser vi Bo Beskows porträtt av hans nära vän Dag Hammarsköld, bredvid ett stilleben av Natanael Beskow.

 

Bo Beskow (1906-1989) skrev en charmig bok om sin barndom, Krokodilens middag, där Jack Uppskäraren plötsligt dyker upp i det annars så uppenbart harmoniska, beskowska hemmet:

Garderoberna rymde också spännande skatter. I en förvarade Far osedlig litteratur, som han i egenskap av medlem av en kommitté för utrotande av dylik samlade på. Detta listade mina äldre bröder ut och det lästes flitigt på nätterna, när alla officiellt sov. Bo var sex år och hade just lärt sig läsa. Helt fascinerad av ”Jack Uppskäraren” tog jag den med ned till söndagsfrukosten. ”Vad är det Bo läser?” Jag har aldrig fått läsa boken färdig och har har förgäves försökt få tag i den senare. Vem var "Jack the Ripper?” Gåtan har intresserat många, nu senast ser jag att Blaise Cendrars påstår att hans hjälte Moravagine var Jack the Ripper, vilket naturligtvis är skryt. Min barndoms hjälte är oavslöjadBarn finner alltid en väg att korrigera det som brister i en alltför omtänksam uppfostran, jag vågar påstå att inget barn lever i vad man kallar en skyddad värld, även om båda parter låtsas att det förhåller sig så. Livet blir vad man lärt sig de fem första intensiva åren, av gott och ont. Till de mera chockartade upplevelserna hörde väl att vara borta på barnkalas och leka sällskapslekar, oftast raffinerade varianter på blindbock.

 

Det är mycket möjligt att boken som Bo Beskows bröder fann i garderoben var Jack Uppsprättaren eller Berättelsen om den niodubble qvinnomördaren från staden London samt en ömklig visa om den blodiga Jack, som i början av 1889 gavs ut av C. M. Bååths Boktryckeri i Malmö.

Boken publicerades alltså enbart några månader efter Rippermorden och innehöll detaljerade skildringar av de groteska mordfallen, inte minst information kring det svenska offret, Elizabeth Stride. Den anonyme författaren, som skrev under pseudonymen Ansgarius Svensen, var ovanligt välinformerad.

Att en svensk bok kom ut så kort efter Rippermorden är inte så underligt, med tanke på att det redan då fanns en mängd böcker skrivna om Jack the Ripper. Den första av dem alla var The Curse Upon the Mitre Square 1530 – 1888, skriven av den katolske författaren och organisten John Francis Brewer (1865-1921). Boken kom ut enbart någon vecka efter fyndet av den mördade Catherine Eddowes, Jack the Rippers näst sista offer. Brewers bok är dock långt ifrån en reportagebok utan en ”gotisk” skräckroman om en galen munk som 1530 mördar och lemlästar en kvinna framför högaltaret i The Church of Holy Trinity in Aldgate, en kyrka som en gång låg på samma plats där man långt senare fann den mördade Catherine Eddowes. Platsen ansågs tydligen vara hemsökt och scenen för flera andra mord. Munkens offer visade sig vara hans egen syster som han mördat och styckat av misstag. Brewer ger dock även en tämligen detaljrik skildring av mordet på Eddowes och tycks antyda att den galne munkens ande haft ett finger med i spelet.

År 2021 mördades uppskattningsvis 437,000 människor. Under Första världskriget dödades 20 miljoner, den efterföljande Spanska infuensan anses ha skördat 50 miljoner liv.  Mellan 70 och 85 miljoner människor blev offer för Andra Världkriget, i de nazistiska koncentrationslägren dödades 6 miljoner judar, 3 miljoner sovjetiska krigsfångar och uppskattningsvis 500 000 romer/sinti. I Sovjetunionen dödades mellan 15 och 25 miljoner genom statliga åtgärder. Vietnamkriget resulterade i 3,6 miljoner dödsoffer. De senaste två krigen i Demokratiska Republiken  Kongo och dess direkta följder har kostat 5.5 miljoner människoliv. Folkmord i Kambodja ledde till mellan 1,5 och 3 miljoner dödsoffer, i Rwanda mellan 400 000 och 500 000,  i forna Östpakistan mellan 300 000 och 3 miljoner, i Indonesien mellan 500 000 och 1,2 miljoner, förutom dessa ofantliga dödssiffror har diktaturer och folkmord skördat miljontals offer runt om i världen. Varför fascineras vi bland alla dessa miljoner offer av morden på ett fåtal individer – som Jack Uppskärarens fem offer?

Blodiga massakrer påmtusentals människor blir ofta bortglömda. Ett exempel bland tiotusentals – vem talar idag om de vidriga grymheter som under två oktoberdagar 1941 iscensattes av rumänska trupper i Odessa?

Det följande blodbadet på judar inrapporterades av tyskar som bevittnat det. Samma morgon, den 23:e oktober, trängdes nittontusen judar samman på ett torg nära hamnen. Det var kringgärdat av ett trästaket; judarna besprutades med bensin och brändes därefter till döds. På eftermiddagen samlade gendarmer och polis ihop ytterligare tjugotusen personer – återigen var de flesta av dem judar – och föste in dem i det kommunala häktet. Följande dag, den 24:e oktober, avlägsnades sextontusen judar från de som häktats och tvingades sedan i långa kolonner vandra ut ur staden i riktning mot Dlnik, en närliggande by […] de bands arm vid arm i grupper mellan fyrtio och femtio personer, fördes ner i redan grävda diken och sköts ihjäl. När denna metod visade sig vara alltför långsam pressades de blivande offren in i fyra stora lagerlokaler vars väggar försetts med hål genom vilka munstycken till kulsprutor fördes in. Offren besköts i den ena lagerlokalen efter det andra […] för att ingen skulle undkomma sattes de tre lokaler vars fångar beskjutits, de flesta var kvinnor och barn, i brand. De som inte bränts ihjäl av lågorna försökte fly genom öppningar i taket, eller genom fönstren; samtliga av dem mejades ner av handgranater eller maskingevär. Många kvinnor blev galna och slängde ut sina barn genom fönstren. Den fjärde lagerlokalen var fylld med män, de besköts följande eftermiddag och även den lokalen sattes sedan i brand.

 

Då jag bodde i Lund och under kalla vintrar genom fönstret blickade ut över snöfälten hände det att jag ibland tänkte på Göran Sonnevis dikt Om krtiget i Vietnam. Hur han efter ett ymnigt snöfall på morgonen går ut och skottar snö och då tänker att

 

De döda är siffror, som vilar, virvlar

som kristaller, i vinden över fälten.

Hittills beräknas 2 millioner ha dött i Vitenam.

Här dör knappast någon

av annat än personliga skäl

Kanske finns det ett samband med mannen på Niehaus IKEAbilder. Då de döda blir alltför många abstraheras de som mannen bland IKEA:s konstruerade hemmiljöer. Verkligheten blir diffus, konstruerad och svårbegriplig.

 

Massmord blir till siffror. Enskilda mord kan däremot kopplas till våra egna erfarenhet och de mördade får därigenom en helt annan närvaro. Vi kan sätta oss in i deras död. Och mördarna? Samma sak gäller nog även där. Var och en av oss funderar möjligen en och annan gång om vi skulle förmå oss att ta livet av en annan människa … eller oss själva. Vi kan nog tänka oss som både förövare och offer. Ett sådant rollspel ligger kanske till grund för att att deckarläsning och därmed  även  mord, kan betraktas som en form av underhållning, för att nu inte tala om alla våldsbejakande  filmer och videospel.

Kommer att tänka på en målning av Lorenzo Lotto – San Michele arcangelo caccia Lucifero, Ärkeängeln Mikael jagar Lucifer, från 1545. Betraktar vi noga den tavlan finner vi att ängeln och djävulen är samma person.

 Beskow, Bo (1969) Krokodilens middag. Stockholm: Bonniers. Beskow, Elsa (1910) Tomtebobarnen. Stockholm: Bonniers. Begg, Paul och Martin Fido (2015) The Complete Jack The Ripper A-Z - The Ultimate Guide to The Ripper Mystery. London: John Blake Publishing. Cadwalladr, Carole (2025) ”Patricia Cornwell: ’I grew up with fear’”, The Guardian, November 1. Carr, Caleb (1994) The Alienist. New York: Random House. Carr, Caleb (1997) The Angel of Darkness. New York: Random House. Cornwell, Patricia (2002) Portrait of a Killer: Jack the Ripper Case Closed. New York: G. P. Putnam’s Sons. Gainey, Paul och Stewart Evans (2013) Jack The RipperFirst American Serial Killer. New York: Random House. Garner, Dwight (1997) ”Interview with Caleb Carr”, Salon, October 4Gilbert, Martin (1987) The Holocaust: The Jewish Tragedy. London: Fontana/Collins. Homberger, Eric (2005) ”Lucien Carr: Fallen Angel of the Beat Poets, Later an Unflappable News Editor with United Press”, The Guardian, February 9. Knight, Stephen (1979) Jack the Ripper: The Final Solution. New York: HarperCollins. Knight, Stephen (1988) The Brotherhood: The Secret World Of The Freemasons. London: Grafton Books. Lilly, Marjorie (1971) Sickert: The painter and his circle. London: Paul Elek Publishers. Moore, Alan och Eddie Campbell (1999) From Hell. Marietta, GA: Top Shelf Productions. Riis, Jacob (1997) How the Other Half Lives: Studies among the Tenements of New York. London: Penguin Classics. Runerheim, Sten (1995). ”Morden på Malmö östra sjukhus”, Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift.  Sickert, Walter Richard (1910) ”The Naked and the Nude,” The New Age21 July. Sonnevi, Göran (1974) Dikter  1959-1973. Stockholm: Aldus/Bonniers. Tatar, Maria (1997) Lustmord: Sexual Murder in Weimar Germany. Princeton University Press.

 

BLOG LIST

During my youth’s frequent cinema visits I used to smile at a commercial occasionally presented before the film began – a crane striding in a bog while the speaker voice stated: “Some people like to watch birds pecking in swamps.” Suddenly the bird explodes and disappears into a cloud of smoke with...
Under min ungdoms flitiga biobesök brukade jag småle åt en annons som emellanåt visades innan filmen började. Man fick se en trana som stegar runt på en myr alltmedan speakerrösten konstaterar: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk.” Plötsligt sprängs fågeln och försvinner i...
And this is still life! What an eternal damnation! Arthur Rimbaud   Through a daily confrontation with Ukrainian misery and Putin’s madness, the mood oscillates between fuitile anger and helpless hopelessness. What is the fundamental fault of humanity? How can any sensible person imagine that...
Och detta är fortfarande liv! – Vilken evig fördömelse! Arthur Rimbaud   Genom daglig konfrontation med eländet i Ukraina och Putins vansinne pendlar humöret mellan meningslös ilska och hjälplös hopplöshet. Vad är det för ett fundamentalt fel med mänskligheten? Hur kan någon vettig människa...
The attention paid to COVID and the disgusting war in Ukraine might become stifling. Of course, you must be vigilant and show solidarity, certainly quite valuable human qualities – in contrast to selfishness and propensity for violence, which also, unfortunately,  are an intricate part of...
Uppmärksamheten kring COVID och det vidriga kriget i Ukraina kan bli kvävande. Givetvis måste man vara vaksam och solidarisk, förvisso värdefulla mänskliga egenskaper – till skillnad från egoism och våldsbenägenhet som även de, dessvärre, hör mänskligheten till. Men så gör även fantasi och estetik,...
One of mine and my youngest daughter’s pleasures is to visit IKEA, a strange place where I cannot avoid being fascinated by the small, decorated rooms. They make me think of reconstructions of antique environments which are to be found in museums. The only difference is that at IKEA people move...
Ett av mina och min yngsta dotters nöjen är att besöka IKEA, där jag fascineras av de inredda rummen. De får mig att tänka på de rekonstruktioner av äldre miljöer som finns på flera muser. Skillnaden är att på IKEA rör sig människor bland möblerna. Annars är IKEAmiljön minst  lika livlös...
It became a lengthy blog post and a parable is at hand – it seems as if I had been seized by an octopuses’ sucker-covered tentacles and unable to offer any resistance was dragged down into the depths of a sea of stories. It was difficult to get out of it all. When I finally have surfaced again, I...
Det blev det längsta blogginlägg jag skrivit och en liknelse ligger väl till hands. Det tycks som jag blev gripen av bläckfiskarnas sugkoppsbetäckta tentakler och oförmögen att bjuda motstånd obevekligt tvingades ner i berättelsernas grumliga vatten. Det var svårt att ta sig ur det hela och då jag...
Items: 1 - 10 of 320
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com