Jag skriver på tåget mellan Hässleholm och Växjö. Det är en blöt och kulen dag, utanför ett regnstrimmat fönster rusar det småländska landskapet förbi; sjöar, kalhyggen och dimbeslöjade ängar. Läste nyss en kort roman Den Svarta Spindeln, som skrevs 1842 av en schweizisk, tyskspråkig präst vid namn Jeremias Gotthelf. En märklig bok. Det är svårt att avgöra om det är den dystra sinnestämningen frambringad av det trista vädret, eller om boken verkligen var bra, som gjorde att jag greps av historien. Den skrevs flera årtionden efter det att Romantiken ebbat ut, men den har likväl bevarat mycket av det gotiska fantasteri man finner i böcker som Munken och Melmoth, vandraren, eller tyska konstsagor som Friedrich de la Mottes Undine.
Jag har slukat åtskilliga gotiska skräckhistorier med början i Poes sällsamma berättelser som spökade i skallen på mig efter det att jag funnit dem i Hässleholms numera rivna, gamla stadsbibliotek. Ursprunget till min läsfeber står nog att finna i denna försvunna skattkammare med sina knarrande brädgolv och den alldeles speciella doften från böcker inbundna med Bibliotekstjänsts röda och blå klotband.
Den Svarta Spindeln kan nog kallas för en gotisk skräckroman. Men den är mer än så, framför allt är den mer tankeväckandee än de klassiska skräckförfattarnas alster, möjligen med undantag för Frankenstein, eller den nye Prometheus och liksom den romanen kan Den Svarta Spindeln tyckas profetisk.
Språket är lättläst och ganska effektivt, efter en tämligen seg inledning som skildrar en dopfest i en bukoliskt förtjusande alpdal stramas stilen åt när författaren kastar sig in i ett febrigt återberättande av en medeltida legend där en dyster och despotisk ordensriddare från sin väldiga stenborg håller underkuvade bönder i ett järngrepp präglat av nyckfullt tyranni och självcentrerad okänslighet. För att inte förstöra läsupplevelsen skall jag inte återberätta historien, enbart peka på vad som överraskade och grep mig.
Den hänsynslöse slottsherren får en idiotisk idé och med hot om ytterligare, fullständigt oförtjänta plågor tvingar han bondstackarna att ta itu med en omöjlig uppgift. I sin förtvivlan gör bönderna ett avtal med djävulen. Egentligen är det en självständig och djärv ung kvinna som ger sig i kast med djävulen och personligen ingår pakten med honom, något bönderna villigt accepterar, samtidigt som de fjärmar sig från kvinnan som så osjälviskt löste deras problem. Den sensmoral som berättelsen kretsar kring är att hur berättigat det än kan tyckas vara, på vilka goda grunder det än kan ha skett, så leder varje avtal med orättfärdighetens representanter obönhörligt till katastrof. Till och med rakryggade och ovanligt modiga människor som tar till vapen mot ondskan och vägrar följa sina grannars underkastelse, går under och dör. Ondskans inkarnation är en monstruös spindel, som avlats och vuxit upp mitt i bygemenskapens och därefter med jämna mellanrum sprider sin vedervärdiga avkomma över bygden. Oftast agerar dock odjuret självständigt, med en kyligt beräknande rovdjursdrift. Kanske för att den skrevs på tyska fick Gotthelfs skräckvision mig att tänka på hur det tyska folket sjuttiofem år efter den schweiziske prästens berättelse drabbades av naziregimens vansinne. Spindeln tycks kunna dyka upp när och var som helst och de flesta av dalens invånare är oförmögna att konfrontera sig med hemsökelsen, efter hand blir de många av dem förgiftade eller dör.
När den väl fått liv kan spindeln inte dö, enda sättet att få bukt med den är att gripa den med händerna och spärra in den i ett hål i en försterkarm som sedan säkras med en bastant träplugg som dränkts in med vigvatten. En akt som ofelbart leder till döden för den som ger sig i kast med den. Även om en osjälvisk människa lyckas med hjältedådet att spärra in spindeln, så upphör inte bygden att känna av dess ondskefulla närvaro och förr eller senare dyker det alltid upp någon galning som lyckas befria den, antingen genom sitt oförstånd, eller för att hon eller han tror sig kunna utnyttja den skräck som odjuret injagar i folk. Det finns även de som släpper ut ondskan på grund av en svårbegriplig drift att utmana det okända.
Givetvis kan det inte finnas något annat samband mellan boken och en avlägsen framtid annat än att den skrevs på tyska av en författare som tycks ha varit väl förtrogen med den mänskliga naturen och därför insåg hur lätt masshysteri kan få varje samhälle i sitt gastkramande grepp och leda vem som helst till medlöperi, apati, desperation eller osjälvisk offerdöd.
När jag läst Gotthels roman kom jag att tänka på Franz von Stucks målning Den Vilda Jakten, som jag för många år sedan såg i Lehnbachhaus i München, där jag även besökte konstnärens härligt kitschiga hus. Von Stucks målningar är typiska för den tunga, något unkna men likväl praktfulla sekelskiftskonst vars mest lysande representant var schweizaren Arnold Böcklin, August Strindbergs favoritkonstnär. Von Stuck var, jämte neoklassikern Anselm Feurbach, den konstnär som den konstintresserade Adolf Hitler uppskattade mest. Det var 1889, samma år som Adolf Hitler föddes, som von Stuck målade Den Vilda Jakten som framställer hur Odin störtar fram på sin häst, följd av vad som tycks vara en hop dementa demoner. Redan på Hitlers tid var det många som i den mustaschprydde Odin tyckte sig känna igen den demoniske lille österrikarens drag. Hitler som under många år vistades i München var utan tvivel väl bekant med målningen. Om han uppfattade likheten med sig själv vet vi inte. Om så vore fallet kan det inte ha varit var speciellt smickrande för diktatorn att känna igen sig som ledare för en flock galna demoner.
Med ledare som Hitler, Goebbles och inte minst den vedervärdige Himmler och deras motbjudande följe av SA och SS män var det som om de germanska legenderna om en kringvandrande djävul och hans demonhorder förvandlats till verklighet. Likt Odin och hans dementa följe på von Stucks tavla störtade sig nazisternas mördarband över Europa och spred skräck och avsky var de än dök upp. Det är som en förlängning in i verkligheten från Grimms hemskaste sagor om djävulsavtal. En tradition som gav upphov till sådana mästerverk som Goethes Faust, Camissos Peter Schelemihl, Hoffmanns Djävulsexliret och inte minst Carl Maria von Webers opera Friskytten vars djävul och lantliga miljö påminner om Den Svarta Spindeln. Thomas Mann inspirerades av sambandet. Han beundrade förresten Den Svarta Spindeln ”som inget annat verk i världslitteraturen”. Under sin exil i USA skrev Mann romanen Doktor Faustus i vilken han kopplade samman de tyska legenderna om djävulsavtal med de intellektuella som i hans samtid hyllat de suspekta ideologier som banat väg för nazisternas maktövertagande. Thomas Manns son Klaus skildrade samtidigt i sin roman Mephisto hur en artist, inspirerad av den store skådespelaren Gustaf Gründgens, försvor sin själ till Hitler och nazisterna på samma sätt som ett otal tyska romanfigurer tidigare hade sålt sina själar till Djävulen.
När jag googlade Den Vilda Jakten, påmindes jag om en annan målning som också tycks framställa en diktator som dement demon. Plågad av ångest och dövhet täckte Fransisco Goya väggarna i sitt hem med skräckscener som han befolkade med häxor, demoner och idioter. På en av dessa målningar, kallad En pilgrimsfärd till San Isidro, tycker jag mig mitt i en grupp med otäcka figurer, som tycks vara på väg hem från en fyllefest, upptäcka Napoleon. Mannen som störtade Spanien ner i det helvete som Goya skildrar i sin berömda etsningsserie om krigets katastrofer. Den man som jag tror vara Napoleon har samma hålögt galna blick som Odin på Stucks målning och är dessutom försedd med Hitlers karaktäristiska pannlugg, dock vänd åt andra sidan.
Även om det befinner sig mitt i ett myller av människor känner vi genast igen monstret. Som koncentrationslägeröverlevaren Primo Levi skrev "Det finns monster, men de är för få för att verkligen bli en fara. Mycket farligare är de normala människorna”. Primo Levi hade säkerligen rätt, men jag tror likväl att vanliga människor blir farliga om de låter sig förgiftas av de få monster som finns i vår mitt. Likt den svarta spindeln i Gotthelfs berättelse syns de tydligt, frågan är dock om vi vågar eller orkar konfrontera oss med dem.
Gotthelf, Jeremias (1948) Den svarta spindeln. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses förlag.
