ORDENS UNIVERSUM: Flaubert och Le mot juste

04/30/2021 14:13

Det har varit påsk. Vad som griper mig med påsken är inte det kosmiska, abstrakt-teologiska dramat, utan den personliga tragedin. Försöket att komma till rätta med livet, att förlika sig med sitt öde.

 

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag fascinerats av religion och har då givetvis ofta fått frågan: ”Är du troende?” Jag blir svaret skyldig, speciellt som jag är oförmögen att följa Jesu påbud i Matteus evangelium (5:37): ”Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från Den Onde.” Eftersom jag är en tvivlande, tvekande människa lockas jag inte av dogmatik. Som barn fann jag kyrkobesöken oändligt långa, rentutav plågsamma, Värst var de i stort sett obegripliga predikningarna; vindlande, malande och osammanhängande. Tal för talets skull, ”en ljudande malm eller en klingande cymbal”, utan mening och sammanhang. Substansen saknades, verkligheten; sådant som rörde mig.

 

 

Tänker på skolan, på universitetet, på alla dessa lärare vars tal enbart fått ljudvågorna att vibrera. Tänker även på det fåtal lärare och professorer som verkligen lyckats skaka om mig, som öppnat nya världar. Möjligen kan jag räkna dem på händernas fingrar, liksom de vänner som lyckats göra sammalunda. Jag är dem evigt tacksam.

 

Bland vänner och lärare bör jag även inkludera böcker. Ser jag för mitt inre den malande prästen som i sin predikstol ovanför församlingens huvuden tolkar vad han läst och hört utan beröra sina åhörare, dyker en ständig följeslagare upp – William Shakespeare. Exempelvis i form av Hamlet; dramat om ynglingen som slits mellan tanke och handling, mellan tvivel och visshet, mellan känsla och plikt. Som så mycket Shakespeare skrev handlar det om förhållandet mellan ord och gärning. Ordens värde, huruvida de speglar och styr våra liv.

 

 

Hamlet ställs i scen efter scen tankar mot ord. Vad orden leder de till, vilket är deras rätta värde? Leder tankar och ord till handling? Leder de oss in i vårt inre? Förvandlar de oss? Visst gör de det. Shakespeares ord är ett av flera bevis på att så verkligen är fallet. Men, han pekar också på tankarnas och ordens förlamande inverkan. Likt Buddha tycks Shakespeare i Hamlet vilja säga att varje handling bör vara genomtänkt – vald med omsorg:

 

Rätt tal: Avstå från lögn. Ägna dig inte åt skvaller, vilseledande, sårande och löst tal.

Rätt avsikt: Dina avsikter skall grundas på vänlighet och medkänsla.

Rätt handling: Avstå från att skada levande varelser. Ta inte några påståenden för givna.

Rätt ansträngning: Förhindra uppkomsten av att ogynnsamma tankar, om de uppstår – undvik dem, ansträng dig istället för att utveckla en sinnesinställning som gynnar dig och andra.

 

 

Hamlet betraktar osedd sin beundrade faders mördare, sin farbror, moderns sammansvurne make och älskare. I avsikt att dräpa uslingen griper han efter sin kniv. Men, åter tvekar han. Kan det vara rätt att dräpa honom, speciellt om brodermördaren är inbegripen  i en akt av tvivel och dåligt samvete och i bön vänder sig till Gud? Hamlet avstår från att döda den lismande skurken, men tänker i sitt stilla sinne att den ondskefulle farbroderns bön om nåd, lindring och förlåtelse trots allt inte kan vara uppriktig. Varför skulle Gud lyssna till en sådan varelse? Hamlet får sin undran bekräftad då han hör farbrodern för sig själv konstatera:

 

– Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke aldrig himlen når.

 

Ordens maktlöshet. Babblets tomhet uppenbaras även då den måttligt intelligente och ytterst servile hovmannen Polonius, å den manipulerande farbroderns vägnar, försöker utröna om Hamlet är galen eller ej. Det förvirrande samtalet avslutas med att Polonius artigt frågar Hamlet:

 

– Vad läser, ers nåd?

– Ord, ord, ord

– Vad rör det sig om?

– Skvaller, min herre. Den här fräcka satirikern påstår att gamla gubbar har grått skägg och är skrynkliga i synen, att deras ögon dryper av segt harts och kåda, att de har en överflödande brist på vett i förening med klena skankar. Jag är fullt och fast övertygad om allt detta, men jag tycker inte det är passande att skriva i en bok. Ja, för ni själv, min herre, skulle bli lika gammal som jag om ni kunde gå baklänges som en krabba.

Polonius muttrar för sig själv:

– Fast det är galenskap är det i alla fall metod i galenskapen … Tillåt mig ta avsked av ers höghet.

 


 

Tvivel på tankar, ord och handling blandar sig hos Hamlet med självförakt och skepsis kring tillvarons mening, som i hans till leda söndertjatade monolog, som trots det inte har förlorat ett uns av sin vältaliga styrka:


 

– Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? Att få dö – att sova, inte mer, och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar som köttet fått till arvedel, det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om.


 

Ord, ord, ord” – Då jag läser sådant får jag en känsla av att den obeslutsamme, tvivlande Hamlet, liksom som jag emellanåt, har gått vill i Borges Babels bibliotek:


 

Universum (som andra kallar Biblioteket) består av ett obestämbart, kanske oändligt antal hexagonala gallerier ...

 


 

Som förberedelse för en katalogisering av världens förråd av tryckt kunskap, information och underhållning i bokform beställde Google av relevant expertis en ”uppskattning” av den gobala tillgången på böcker, beräknade utifrån enskilda exemplar/titlar och översättningar. Baserat på komplicerade algoritmer presenterades företaget  en uppskattning av 130 miljoner böcker, ett antagande jag antar är i underkant. I jämförelse med Universums oändlighet – minimalt. Inom denna väldighet är människan och hennes vetande; kort, begränsat och oväsentligt. Samtidigt rymmer dock varje människa en liten del av denna oändlighet och med hjälp av vårt begränsade vetande, samt sådant vi finner i vad Borges benämnde Babels Bibliotek, söker vi oss fram i världen, famlande efter ord som kan hjälpa oss på vår färd genom vår begränsade existens. Det är orden som förenar oss med universum.


 

Här finner jag även Jesu smärta i Gethsemanes nattliga olivlund:


 

Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: ”Fader om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske inte min.” […] I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken (Luk. 22:41-44).

Påskens passionsdrama berättar om en ensam människas ångest och lidande. Det beskriver hur en människa med goda avsikter, som tusentals vänt sig till, beundrat och satt sin tillit till, plötsligt blir ensam. Såväl vänner som fiender vänder honom ryggen. Något som antagligen skett genom deras insikt om att han enbart varit en ”vanlig människa”. Liksom dem förlänad med brister och tvivel. Jesus förmådde inte uppfylla deras högt ställda förväntningar, cyniskt uttryckt i kommentarer från åskådarna till hans ytterst plågsamma avrättning: ”Andra har han hjälpt, må han nu hjälpa sig själv.” Yeshua hade inte räckt till och i detta elände vände han all sin ångest mot sig själv. Hade han misslyckats? Förnekat att han varit samma otillräckliga människa som alla andra? Snar till vrede och förtvivlan?


 

I sin ensamhet söker sig Yeshua ha Notzri till sin tro och forna övertygelse. En styrka som under de senaste tre åren väglett honom i en strävan att få människor att ändra sig till det bättre, att bejaka kärleken till sin nästa. Medlidandets evangelium. En tro som fått Yeshua att sätta tillit till sin egen förmåga, sin gåva att övertyga andra, förmågan att skänka dem hopp och styrka. En tro på sig själva och den frälsande kärlek han spritt och predikat. En kärlek som han nu förnekas. Som får honom att i ensam förtvivlan, uppspikad på korset utropa: Elahi, Elahi, lama šƏbaqtanī? Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

 


 

Fascinationen inför Jesu öde grep mig tidigt, kanske redan strax efter det att jag lärt mig läsa, då jag av min morfar fått min första bibel. Kanske finns där en av källorna till det intresse för religion som följt mig genom livet. Ett personligt tilltal, blandat med exotism, en det okändas lockelse, en mystik som gjort mig mer mottaglig för katolikernas mässoffer, än protestanternas predikande.


 

För mig är religion och logik oförenliga. Religion är oförklarlig, som musik, konst, blommor och fåglar. För min del får sådant gärna vara okänt. Jag är mer lockad av de känslor de väcker, än mekaniken bakom det hela, fast – i och för sig – även den kan vara fascinerande. Jag tror inte på jungfrufödslar, himmel eller helvete, jag tror på det stora okända. Jag kan utan svårighet hålla med Gustave Flaubert då han 1857 i ett brev skrev:


 

Det som lockar mig mest av allt är religion, fast inte en religion mer än andra. Varje dogm är mig motbjudande, men jag uppfattar känslan bakom religionen som mänsklighetens mest naturliga och poetiska insikt. Jag har liten uppskattning för filosofer som i religion inte sett annat än knep och nonsens


 

Flaubert kände och respekterade ordens värde. Antagligen går det även där att finna hans intresse för religion och mystik. Författarskapet, konsten, öppnar en dörr in mot det väsentliga; existensens fördolda mening. Tillvarons obegripliga kärna, vars återglans vi ibland kan ana, berusas av och kanske till och med förmedla till andra. Liksom konst och musik är sann religion en reflektion av universums storhet och därmed kanske även dess inre mening. I Bibeln skapar Gud med sina ord:


 

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

 


 

De av Flaubert föraktade dogmatikerna, de bokstavstrogna, auktoritära förtryckarna som vill få oss att tro är ”realism”. Att allt som står skrivet i deras heliga skrift verkligen har skett, sker och skall ske i verkligheten. Därmed förringar de universum. Med sitt förakt och spindelgrå disciplinerande besudlar de konst, fantasi och mänsklig uppfinningsrikedom. De ödelägger glädje och skapande, förstör den sanna religionens inre mysterium – Skapelsens härlighet. Genom sin dystra dogmatik förnekar de vad de inbillat sig tro på. De förmörkat andras liv genom sin trumpna ”verklighet”. Har de som censurerar ord och tanke verkligen läst Johannesevangeliets imledningsord?


 

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.


 

Jag antar att evangelisten skriver om mänsklighetens förutsättning – vårt användande av ett mångfacetterat språk som ett medel för att stimulera fantasin, utöka vårt medvetande, möjliggöra vår samlevnad på ett sådant sätt att vi finner gemenskap och glädje hos varandra. Religion som något djupt mänskligt och närvarande, fullkomligt annorlunda fundamentalisternas förtryckande av glädje och fantasi. Deras idiotiska försök att förringa religionen till en tvångströja, ett tortyrredskap för att därigenom omskapa mänskligheten i enlighet med sin egen ensamma, oroliga och förvridna personlighet – en Hitler, en Stalin, en Mao. Deras utopiska världar var ett helvete, fullkomligt motsatt ett rike av harmoni, medkänsla och glädje. Där älskade man inte sin nästa såsom sig själv. Där plågades och dödades människor i diktatorns strävan att förvandla allt och alla till redskap i skapandet av sin egen och sina kreaturs ouppnåbara, totalitära utopi. Nu beter sig islamistiska terrorister och ISIS-anhängare på samma sätt, drivna av en egocentrisk önskan att själva nå ett himmelrike, Jannah, genom att mörda sådana som inte kan tro som de.

 


 

Likt andra paradis är Jannah ett rike skapat av dröm och fantasi. Ett drömrike för ökenvandrare som speglas i den underbara sagosamlingen Tusen och en natt, som säkerligen inspirerats av Koranens version av Jannah som ett rike till vilket den nyanlände vid varje port välkomnas av änglar med ord som ”Frid vare med dig, ty du har nu uthärdat livets prövningar med tålamod och din belöning är nu att finna njutning i Jannah där varje människa bor i Herren Guds närhet, i en trädgård där evig lycka råder.”


 

Ett paradis med strömmande, klara källor och svalkande floder av oförstörbart vatten, eller oföränderligt frisk mjölk. Varje trädgård är mer vidsträckt än himmel och jord tillsammans. I mitten av var och en av dess trädgårdar finns ett väldigt palats med en en hög tron av värdighet, i en svalt beskuggad lund med utsökt dekorerade soffor, bland mjuka, praktfulla mattor, vinfyllda bägare och det bästa kött och de mest utsökta frukter som jorden förmår uppbringa. Jannahs invånare är utsmyckade i gyllene klädnader, pärlarmband och gröna plagg av siden och brokad. Både män och kvinnor förlänas vackra och fläckfria makar, är åtföljda av lyckliga barn och betjänas av fullkomnade pojkar med ett betagande utseende; likt väl förborgade pärlor. En evig tillflyktsort, präglad av obeskrivlig lycka och största välbehag, allt sådant som är Guds åstundan.

 


 

Ett ideal fjärran från verkligheten. En längtan för de obesuttna, de förtrampade, de diskriminerade, de sjuka och svaga. Men varför trängta efter salighet efter döden? You get pie in sky when you die. Det är här och nu som helvetet finns; inom oss, runtomkring oss. Likaväl som helvetet existerar på jorden, kan inte även himmelriket skapas här? Vore inte det en bättre strävan än efter en personlig salighet efter döden?


 

Då Jesus blev tillfrågad av fariséerna om när Guds rike skulle komma, svarade han: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: ”Se, här är det, eller: Där är det.” Nej, Guds rike är mitt ibland er.”


 

Jesus tycktes anse att ett barns öppna glädje och förundran, dess fantasi och nyfikenhet, var vägen till vad han kallade Guds Rike


 

Folk kom också fram med sina barn till honom för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna fick se det och visade bort dem, men Jesus kallade dem till sig och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in.”7

 


 

Det är orden som öppnar portarna för barnets inträde i världen. När ett barn upptäckt ordens förtrollning börjar dess tillvaro som en mänsklig, social varelse. Genom våra egna och andras ord tar vi del av världen. Det antas att tankar och ord föregår handling. De har en oerhörd betydelse och det är inte förutan orsak som handling i syndabekännelsen föregås av tankar och ord. Här i sin katolska variant


 

Jag bekänner inför Gud allsmäktig
och er, mina bröder och systrar,
att jag har syndat
i tankar och ord, gärningar och underlåtelse,
genom min skuld, min skuld, min egen stora skuld.

mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.

 


 

Gustave Flaubert var besatt av ord, av att finna de rätta orden för att därmed kunna skildra en mångskiftande verklighet. I dagar kunde han i sitt sökande sitta framför ett pappersark, oförmögen att finna vad han kallade le mot juste, det rätta ordet. I förordet till sin roman Pierre och Jean beskriver Flauberts ”elev” Guy de Maupassant ingående mästarens lärosatser. Hur allt i världen är annorlunda. Det finns inte två sandkorn, två flugor, två händer eller två näsor, som är exakt likadana.


 

I allting finns ett outforskat element, men vanan gör oss benägna att använda våra ögon enbart i kombination med minnen av vad andra före oss har skrivit och sagt. Det mest obetydliga innehåller ett, oftast litet, okänt element. Vi måste finna det. För att beskriva en eld, eller ett träd på ett fält, låt oss betrakta den elden och det trädet, tills de för oss inte framstår som något annat träd, eller någon annan eld.

 


 

Flauberts råd får mig att tänka på Jesu ord om att Guds Rike hör barnen till. Kanske han menade att om du betraktar världen med samma förundrade nyfikenhet som ett barn så går det att ana dess inre mening, Guds Rike, och därmed möjligen finna Flauberts mot just. Ett vardagens mirakel, som i Elmer Diktonius dikt:


 

Barnet i trädgården

är ett underligt ting:

ett litet djur

en liten blomma.

Det myser som en katt åt nejlikorna

och skubbar sitt huvud

mot solrosens jättestängel.

Tänker kanske: sol är gott –

grönt är gräsfärg.

Vet kanske: jag växer.

 


 

Maupassant sammanfattar Flauberts iakttagelser genom att konstatera att likaväl som en konstnär eller författare länge och noggrant bör iaktta något innan de återger det, så borde en författare i än högre hög grad än varje annan artist anstränga sig för att finna de rätta orden. Visserligen var Maupassant enligt Flaubert en talangfull ung man, men för att bli en fullfjädrad författare måste han kombinera sin begåvning med ett stort tålamod – och inte minst, hårt arbete:


 

Oavsett vad vi vill förmedla, finns det edast ett ord som kan uttrycka det, ett verb för att levandegöra det, ett adjektiv för att kvalificera det. Därför bör vi söka just det ordet, verbet eller adjektivet tills vi finner det, och aldrig låta oss nöjas med hastverk, inte ägna oss åt bedrägeri, inte ens inspirerat sådant. Eller allmänt pladder, för att därigenom undvika svårigheterna.

 

 

Flaubert ansträngde sig onekligen för att finna le mot just. I sin omfångsrika korrespondens, som är lika fascinerande som hans romaner, beskriver Flaubert ofta sin författarmetodik. Exempelvis skrev han i allmänhet först en eller två sidor, läste noggrant igenom dem, skrev om dem, rättade detaljer, funderade och skrev dem sedan än en gång. Ett arbete som kunde ta dagar i anspråk och likväl var slutresultat fyllt med rättningar och överstrykningar.

 

 


 

Enligt Flaubert var en författare en hantverkare vars redskap utgjordes av ord. Han betraktade sig som en vetenskapsman som med språkets hjälp återgav vad han funnit genom sina noggranna studier av natur och människor. Litteratur borde vara såväl vetenskaplig, artistisk och teoretisk, som konkret och verklighetstrogen. Framförallt skulle ett författarskap värt namnet vara så skickligt som möjligt tillämpa det medel som stod det till buds – språket – och till fullo utnyttja all dess representativa förmåga. Flaubert var så uppslukad av sitt författarskap att han till Louise Coles, kanske den enda kvinna som han bortsett från sin syster och hennes dotter verkligen hade älskat, att:


 

Det har visat sig att min karaktär är ett system, en organism där helheten har slukat det enskilda, på ett sätt som gör så att isbjörnen lever på isen och kamelen går på sanden. Jag är en pennans man. Jag känner genom den, på grund av den, i förhållande till den och mycket mer i dess sällskap.

 

Att så fullständigt identifiera sig med sin författarroll var kanske orsaken till varför Flaubert betraktade sig som ”panteist”. Någon som i likhet med hans beundrade filosof Spinoza kommit att betrakta universum som ett allomfattande, i det närmaste mekaniskt fungerande system där begrepp som ont och gott utgjorde begränsningar skapade genom en mänsklig instinkt som hindrat oss från att betrakta vår existens som del av en helhet, där varje ting, varje enskild skapelse, måste uppfylla den potential som finns förborgad i dess natur. Flaubert deklarerade att

 

Jag vet inte (och heller inte någon annan) vad som menas med dessa två ord: själ och kropp, var den ena slutar, var den andra börjar.


 

Han fascinerades av den mänskliga, likaväl som djuriska, naturens våldsamma svängningar mellan våldsam passion, ohejdad drift och rigid kontroll. Antagligen orsaken till det ”människoätarintresse” som gjorde att han med en vetenskapsmans kyliga intresse kunde studera och skildra allt som omgav honom – djur, natur och människor. Kanske även en del av den hänsynslösa promiskuitet som tanklöst fick honom att utnyttja såväl kvinnliga som manliga prostituerade, samtidigt som han kunde visa stor medkänsla och vara en trogen vän och kamrat.

 


 

Under långa perioder isolerade sig Flaubert i forskning och författarskap. Han avskydde det burgna borgarskapet, men åtnjöt alla dess privilegier. Han betraktade sig som en antiklerikal ateist, men var samtidigt en panteistisk mystiker i samma anda som den tyske filologen, arkeologen och religionshistorikern Georg Friedrich Creuzer (1771-1858), vars böcker han ständigt återkom till.

Deras illustrationer blev en flödande källa till de visioner Flaubert excellerade i under skrivandet av Den helige Antonios frestelser, en bok som han betraktade som sitt livsverk.

 

Creuzer beskrev vältaligt och storslaget en mångfacetterad, allomfattande religiös sfär där varje djur, varje människa, varje naturligt föremål och fenomen spelade en roll i all världens religiösa förställningar och kulturer och därmed även utgjorde delar av universums, allomfattande heliga ordning.

 

 

Flaubert upplevde en liknande närhet mellan människor och ting, deras delaktighet i den natur de levde i. Hans författarskap styrdes av en drift att försöka gripa tag i, att förstå, vilken roll varje enskilt föremål, varje intryck och tanke spelar i enskild människas vardag. Något han försökte skildra i sin storslagna roman, Madame Bovary. Genom att gestalta bokens aktörers i stort sett tragiska, eller instinktivt cyniska tillvaro, ville Flaubert uppenbarligen klargöra att livet trots allt är deterministiskt predisponerat, men att denna uppenbara ”ordning” samtidigt är meningslös. Flaubert deklarerade att han med Madame Bovary ville

 

skriva en bok om ingenting, en bok utan externa länkar, som skulle hållas samman genom den inre kraften i sin stil ... precis som jorden utan att vara upphängd i någonting rör sig genom rymden, en bok som tycks sakna ett tema, eller vars ämne snarast skulle vara så gott som osynligt, om det nu vore möjligt.

 


 

I sin mer än över tvåtusen sidor långa och oavslutade ”biografi” över Flaubert, L'Idiot de la famille, Familjeidioten, skrev Jean-Paul Sartre om sin författarkollegas känsla av ”intighetens tysta, iskalla skratt”. Madame Bovary är en storslagen roman om ensamhet och längtan, samtidigt som den är en ingående skildring av en fransk landsortshåla, dess invånares liv och skilda karaktärer. Romanens kraft bärs fram av ett formfulländat språk, fullkomligt anpassat till vad som skildras. Samtidigt är romanen inom sin begränsande miljöskildring djuplodande och mångfacetterad. Inte minst tycks den spegla Flauberts författarroll, hans betraktande utanförskap.


 

Madame Bovarys strävan mot något bortom vardagens tristess. En fantasivärld som hindrar henne från att visa några varma moderkänslor och bestående kärlek. En impotens att leva i nuet, en bristande förmåga att bevara en tacksamhet över att finnas till, inse att egen glädje står att finna i andra människors lycka. Hon påminner därigenom om granen i H. C. Andersens saga. Den tragiskt ensamma granen som låter stundens och tillfredsställelsens glädje överskuggas av tanken på vad som skall hända härnäst. Ett outsläckligt begär som piskar sitt offer mot en oviss framtid, enbart för att där finna att allt var så mycket bättre förr.

 


 

Även Flaubert drömde sig tillbaka. Gärna mycket långt tillbaka. Till Antiken och längre tillbaka än så:

 

… en gränslös sorg överväldigar mig då jag tänker på hur dåtidens magnifika skönhet gått förlorad; en så levande värld, så strålande, så färggrann och ren, så enkel, så varierad.


 

Även vid sina besök i den världen gjorde Flaubert det inte lätt för sig. För att skriva sin exotiskt överflödande roman om det forna Karthago, Salammbô, begravde han sig inte enbart i all vetenskaplig litteratur han kunde uppbringa om denna i stort sett okända kultur. Han besökte även de platser i Tunisien och Libyen där hans roman utspelade sig och gjorde då ytterst noggranna anteckningar om vad han såg och hörde, kompletterade med utförliga skisser i vilka han markerade utmärkande drag i landskapet.

 


 

Flauberts fullödiga, litterära landskap står i centrum för Jean-Pierre Richards kommentarer till hans verk. Med all rätt hävdade Richard (1922-2019) att kritik och litterär analys bryter sönder den text som skärskådas. En dissektion som förvandlar den studerade texten, sliter sönder den, skär loss bitar ur något som borde utgöra en helhet. Därmed förvandlas ett gripande litterärt verk till en fragmenterad kropp, som endast kan återställas genom en förutsättningslös läsares inlevelse och engagemang.


 

Richard försöker ingående studera en författares kompletta verk för att inom helheten finna ett mönster som byggts upp genom olika teman och motiv. Hans avsikt var att skapa en uppfattning av om en romans ”imaginära landskap” och därför studerade han ingående såväl texten som dess författare, samt den tid och den värld hen levde inom.

 

 

En roman är uppbyggd av visuella och rumsliga koncept, men även av taktila och sensoriska aspekter. Det imaginära landskapet är ett uttryck för sådana val, önskningar och tvångstankar som skapats genom personliga erfarenheter Även om Richard betonar att litteratur är en form av upplevelse, hos läsare såväl som hos författare, förfaller han inte till något grovt psykologiserande. Hans studier blir till försök att återskapa det ögonblick då ett litterärt verk föds. Den tystnad och tanke som föregår förvandlingen till det ”tal”som en författare kommer att skapa i sin roman. I den meningen blir både författaren och texten återsken av något svårfångat, något ”imaginärt”.


 

Då jag nu med min usla franska försöker stava mig igenom Richards bok om Flaubert finner jag att flera av hans tankegångar tycks ha inspirerats av den märklige Gaston Bachelard (1884-1962), professor vid Sorbonnes universitet, där han undervisade i vetenskapshistoria och filosofi. Bachelard ägnade sig åt epistemologi. Ett begrepp som under åttiotalet gick mig på nerverna, speciellt som ”marxistiska” vänner och bekanta använde det som ett skällsord, ofta riktat mot mig. Egentligen begrep jag aldrig vad det betydde. Kanske något i stil med ”kunskapsteori”, alltså något som har att göra med ett ifrågasättande av de metoder, teorier och tänkande som ligger till grund för vår tro och våra åsikter.

 

Tack och lov hade jag andra vänner, vars åsikter var betydligt mer stimulerande än de där rabiata salongsrevolutionärernas. Exempelvis så gav mig min gode vän Örjan några år senare flera böcker av Bachelard som jag läste med stort intresse. I dem visade den rigoröse professorn en annan sida än den för mig så invecklade epistemologin. Han skrev om dagdrömmeri, fantasi och poesi. Om dubbelheten i mänskligt tänkande. Liksom Richard skrev Bachelard om det imaginära, om de motsatta poler som utgörs av ”koncept” och image – 

bild/föreställning. Han tycktes mena att ”ren, modern vetenskap” nu har blivit ”intellektuellt” grundad och därmed i mångt och mycket saknar le imaginaire som tidigare präglat vetenskapen. Inte vet jag om jag i det avseendet har uppfattat den franske filosofen helt korrekt, men däremot är jag övertygad om att han ansåg att ett ”poetiskt tänkandet” för såväl läsare som författare öppnar portarna in mot en gränslös framtid.


 

En uppfattning jag skapade genom läsningen av Bachelards stimulerande böcker kring olika teman; ”vatten” (vila), ”luft” (rörelse) och ”jord” (viljekraft och arbete, men också vila). Han kunde skriva om hur minnen väcks till liv genom betraktandet av en flammande eld, eller en fladdrande ljuslåga. Om hur vi försjunkna i dagdrömmerier kan finna de stilla vatten som ligger förborgade inom oss.

 


 

Rummets poetik beskriver Bachelard hur vi i den tystnad som råder i ”tillvarons vrår” kan framkalla bilder som ger oss lugn, förtröstan och styrka. Där möter vi oss själva såsom vi en gång varit i vår barndom. Då kan vi med barnets öppna blick betrakta andra ”rum”, där andra varelser tillbringar sina liv. Ser vi ett fågelbo föds tankar kring fågelns tillvaro: ”Skulle fågeln bygga sitt bo om den inte hade sin instinktiva förtröstan på världen.” En sådan tanke kan leda till en inlevelse som gör att vi känner samvaro med fågeln, med dess ”fågelliv”. På samma sätt kan vårt medlidande väckas till liv vid betraktandet av den miljö som skapats kring våra medmänniskor. Som Flaubert skrev i Madame Bovary:”I varje notarie bor spillrorna av en poet”.

 

Bachelards tal om rum, om tillvarons stilla vrår får mig att tänka på att flera författare skrivit om Flauberts ”slutna rum”. De världar av text och fantasi han skapade och själv trädde in i. Därinne kunde upplevelserna bli överväldigande. Poeten och essäisten Paul Valéry kände sig efter läsningen av Flauberts Den helige Antonius frestelser helt utmattad. Bilderna och associationerna hade blivit alltför många, alltför kompakta:”Han har läst för mycket … som då du om en berusad man säger att han har druckit för mycket”.

 


 

Likt Madame Bovary hade Flaubert ett inre slutet rum som präglade hans liv och författarskap. Madame Bovarys inre rum hade med kärlek att göra, eller snarare passion. Hon ville, liksom i de romantiska romaner hon frossade i, uppslukas av en allomfattande kärlekspassion. Hennes hjärta hade ersatts av en romantisk roman och blodet den pumpade genom kroppen förgiftade hennes verklighetsuppfattning och ledde till hennes självförintande.


 

Flaubert försökte även han fly från sina såväl yttre, som inre rum. Ofta ville han bort från Frankrike och sitt föraktade borgarskap. Bort från sig själv, sin dominerande moder, sina hopplösa förpliktelser och fly in i exotism och passion. Istället hamnade han i solkiga bordellmiljöer och insjuknade i veneriska sjukdomar, inte minst syfilis, som förgiftade hans tillvaro och även livet för dem som han tanklöst utnyttjat genom sitt vidlyftiga driftsliv. Vad som skulle bli utlopp för livslust, blev beklämmande promiskuitet. Däremot förblev hans författarskap, även om det ägde rum i ensamhet och instängdhet, ett lustfyllt,om än omständligt inträde i inre, men öppnare rum. Därinne berusade sig Flaubert, inte som Valérys druckne man med alkoholhaltiga drycker, utan med ord. Och som den franske gourmet Flaubert var blev hans ord, hans författarskap, motsvarigheten till utsökta franska viner som odlats fram med omsorg och kärlek.


 

I november 2011, gjorde jag med mina vänner Mats och Didrik en road trip genom Normandie och besökte då bland annat Flauberts födelsestad Rouen och dess Flaubertmuseum. I ett av dess rum hade man man placerat några möbler från Flauberts hem i Croisset.

 


 

På mig gjorde det kala rummet ett i det närmaste chockerande intryck, speciellt med tanke på Flauberts bokbelamrade skrivarlya i Croisset, alldeles utanför Rouen, där hant tillbringade dagar och nätter skrivande vid ett stort runt bord, omgiven av manuskript och uppslagna böcker. Det rummet finns också kvar, men jag har inte sett det, bortsett från en snabbt nerkastad skiss av Rochegrosse, en av Flauberts konstnärsvänner – en framstående representant på den överlastade genre som så livligt uppskattades under det Andra Kejsardömet och som brukar kallas L’ art Pompier. Rochegrosse lät sig säkerligen inspireras av exotismen i Flauberts Salammbô, Hérodias och Les Tentations de Saint Antoine.

 


 

En något tydligare teckning av Flauberts arbetsrum gjordes av hans systerdotter, Caroline:

 

 

I muséet i Rouen fanns också Flauberts berömda, uppstoppade, gröna papegoja. Dock inte den som tycks vara originalet och som står att finna i hans hus i Croisset, som jag som sagt dessvärre inte har besökt. Där finns även författarens runda skrivbord, såväl som den uppstoppade papegojan Loulou, försedd med med en lapp fastklistrad på sin fågelpinne: 15 juillet 1876. Prèté à M. G. Flaubert: 1 perroquet amazone monté. ”15 juli 1876. Färdig för Hr. G. Flaubert: En monterad amazonpapegoja.” Uppgiften kan ha ett visst intresse eftersom Julian Barnes i sin roman Flaubert’s Parrot från 1984 låter en pensionerad läkare vid namn Geoffrey Braitwaite finna att det inte finns mindre än två muséer som hävdar sig äga den uppstoppade papegoja som stod på Flauberts skrivbord medan han skrev sin berättelse Ett enkelt hjärta.

 

 

Skildringen av Braitwaites jakt på den autentiska papegojan ger Barnes möjlighet att identifiera tre ”nivåer” av Flauberts liv: Den optimistiska, präglad av resor, framgång och erotiska erövringar; den negativa – vänners och älskarinnors död, hård kritik, sjukdomar och andra tillkortakommanden och slutligen en tredje som möjligen kunde pusslas samman med hjälp av citat från Flauberts brev och arbetsböcker. Resultatet blir en mångfacetterad bild som det är svårt att få grepp om, precis som Braitwaite inte förmår klargöra vilken av de femtio uppstoppade papegojor som han hör talas om skulle kunna vara den som ursprungligen stod på Flauberts runda skrivbord.

 


 

Ett enkelt hjärta är ett gripande porträtt av den gamla, oansenliga trotjänarinnan Félicité. Från fattiga landsbygdsförhållanden och efter en olycklig kärlekshistoria kommer hon som piga till Rouen. Skygg och djupt religiös sköter Félicité utan klagan sina plikter och förälskar sig i tur och ordning i en man som inte bryr sig om henne, i sin arbetsgivares barn och en otacksam systerson. Då hon lämnat sin tjänst ägnar sig Félicité åt vården av hemlösa, kolerasjuka, samt sårade soldater. Hon blir allt ensammare. En gammal kvinna ser till att Félicité får lite mat och kallar på en doktor då hon slutligen insjuknat i en lunginflammation med dödlig utgång. Félicités sista kärlek är hennes gröna papegoja, Loulou, som hon, då den dött, låter stoppa upp. Under hennes sista år blir den döda papegojan Félicités enda sällskap. Hon talar till den och tycker sig i dess svarta ögon av glas urskilja en återglans av Guds Helige Ande

 

.


 

Félicité bygger på de slitna, trofasta och ”enkla” husor och pigor Flaubert mindes från sin barndom och som först uppenbarade sig i hans Madame Bovary som den värkbrutna, i det närmaste obemärkta, gamla Catherine Leroux, som i en oförglömlig scen under en kreatursmarknad av det besuttna borgarskapets självgoda representanter förlänas en silvermedalj för femtiofyra års trogen tjänst som piga på en bondgård. Då hon efter tvekan och oro, påhejad av den roade publiken, försagd kommit upp på scenen och mållös står framför den pompöse borgmästaren utbrister han med hög röst: ”Är du döv? Femtiofyra års trogen tjänst! En silver medalj! Tjugotvå francs! Till dig!”

 

Då, efter det att hon tagit emot sin medalj och betraktade den, spred sig ett tacksamt leende över hennes ansikte. Då hon avlägsnade sig kunde de höra henne mumla: ”Då jag kommit hem skall jag skänka den till vår präst, så han kan säga några mässor för mig.”

 

Borgarna skrattar hjärtligt åt hennes ord.

 

Någonstans skrev Gaston Bachelard:


 

Jag önskar att det varje dag från himlen skulle falla ner en korg fylld med böcker. Böcker som skulle berätta för mig om en ungdom fylld med bilder. Detta är en helt naturlig åtrå, en enkelt förklarad känsla av förundran. Om morgonen, sittande framför de böcker som samlats på mitt skrivbord, ber jag bokslukarens dagliga bön till läsandets gudom: ”Ge oss idag vår dagliga hunger ...” ty jag vet att däruppe bland himlarna, vad är Paradiset … om inte ett enormt bibliotek?

 

 

Så kände jag ofta då jag i min tidiga ungdom botaniserade bland min fars och morfars boksamlingar och då fann den ena bokpärlan efter den andra. Begriper idag inte hur jag vid så unga år med lätthet läste böcker som nu skulle vålla mig en hel del svårigheter. Jag läste Odysséen och Divina Commedia med samma glädje och behållning som Kalle Anka & C:o och Fantomen. Jag vet inte när jag fann Hjärtats Begärelse, den svenska titeln på Flauberts La Tentation de Saint Antione i Fars bokhylla, men av flera anledningar tog den mig med storm.

 

 

Jag hade tidigare slukat de historiska äventyrsromaner av Mika Waltari som jag funnit i Morfars bokhylla och då blivit speciellt fascinerad av Sinuhe Egyptiern.

 


 

Jag hade också gång på gång bläddrat i en av Fars böcker, ett bildverk vid namn Egyptens skatter, så det var säkert det egyptiska omslaget till Hjärtats begärelse som fick mig att läsa denna märkliga bok.

 


 

Flauberts ”roman” utspelar sig under en natt i 300-talets Egypten, där den helige Antonius dragit sig tillbaka för att i en klippgrav leva som eremit. Under en plågsam, månljus natt drabbas han av våldsamma och ytterst påtagliga hallucinationer, som i form av besök från en mängd legendariska och historiska gestalter hos honom framkallar levande fresker med väldiga historiska panoramor och grotesk demoni. Dessa ytterst påtagliga frestelser får den Helige Antonius att konfronteras med sig själv – sina sexuella drifter, sitt storhetsvansinne, sina svek och tillkortakommanden.


 

Givetvis är det hela en reflektion av Flauberts ”inre rum”. Hans promiskuitet, ensamhet, yttre och inre resor, väldiga beläsenhet, historiskt-religiösa intresse, panteism, syfilis, förmodade epileptiska anfall, eskapism, orientalism och framförallt – hans författarskap; dess mening och mål.


 

Texten har formen av läsdrama, en bildmässig överlastad prosadikt som i mångt och mycket påminner om Goethes tilltrasslade andra del av Faust, som jag långt senare har fördjupat mig i och förbryllats av. Men, som valp förbryllades jag inte alls av den emellanåt kitschiga snårigheten i Hjärtats begärelse, utan lät mig bländas av dess exotism och fantasieggande beskrivningar av religiös fanatism och djupsinnig filosofi, från urtid till nutid. När jag nu som vuxen läser om boken finner jag att den bland annat rymmer Flauberts hänryckning inför universums mysterier, uttryckt i flera av han brev, exempelvis ett i vilket han beskriver sin upplevelse vid en havsstrand:


 

Vi beklagade att våra blickar inte förmådde tränga in i klippornas hjärtan, ner till haven botten, bort mot himlens gräns, urskilja hur stenar växer, hur vattnen skapas, hur stjärnor tänds, att våra öron inte kunde kunde lyssna till hur jordens gravitation pressar samman graniten, hur saven stiger i växterna, hur koraller formas i oceanernas ödslighet.

 

 

Inom ramen för de frestelser som Flaubert låter en smått galen eremit genom sina hallucinationer utsättas för under en plågsam natt framställer han med de rätta ordens och fantasins hjälp ett panteistiskt kosmos. Genom myter och legender, dåtid och nutid, skapar Flaubet ett tankens babelsbibliotek. Ett panoptikon av skilda röster, barockt överlastade bilder och djuplodande stämningar.


 

Likt Antonius, som drog sig undan till en övergiven gravkammare för att där möta sig själv, konfrontera sig med sina läsefrukter, sin erfarenhet och sin egen invecklade natur, alltmedan han attackerades av minnen av synder och tillkortakommanden i form av magnifika, bildbelastade hallucinationer – så satt den epileptiske, syfilisanfrätte Flaubert ensam och skrev i sin bokgrotta i Croisset. Där genomled han likt Antonius ett självpåtaget martyrskap och sökte lindring i sin ständiga kamp att finna de rätta orden. Croisset blev för Flaubert den tillvarons stilla vrå som Bachelard skrivit om och från vilken han kunde träda in i vad Richard beskrev som hans imaginära landskap.

 

Författarskap är en enslig sysselsättning. Något som vi i allmänhet ägnar oss åt i vår ensamhet och likt Flaubert söker författaren i sitt inre material för sina skildringar. Han använder sina erfarenheter, livsbetingelser och sin karaktär. Samtidigt är det vanligt att en skribent i ensamhet och isolering även studerar andras skrifter; andra författares erfarenheter och formuleringskonst.

 

Även flera översättare går tillväga på ett liknande sätt. Likt Flaubert måste även de vara ordkonstnärer som i ensamhet söker efter det rätta ordet – inom sig själva och med hjälp av andras verk – den författare de översätter, romaner och en mängd facklitteratur; biografier, lexikon och skildringar av författarens övriga produktion, tid och miljö. Jag läste Flauberts Les Tentations de Saint Antoine i översättning och fann då att hans tolkare till såväl engelska som svenska även de varit märkliga människor. Skriftställare på jakt efter de rätta orden och sin egen plats i universum.

 

 

Den engelska översättning jag läst var gjord 1980 av en viss Kitty Mrosovsky. Hennes introduktion till romanen var imponerande, faktiskt en av de bästa jag läst i den speciella genren. Jag sökte henne på nätet, men det var inte mycket jag fann; ingen bild, ingen wikipedia-artikel. Hon föddes i Oxford 1946 som dotter till ryska immigranter, växte upp i södra Frankrike och kom i de sena tonåren tillbaka till Oxford. Efter en Master i litteraturhistoria fick Mrosovsky arbete som föreläsare vid universitet i York, men efter ett år lämnade hon sin tjänst för att bli författare på heltid. Hon drog sig fram med ströjobb, alltmedan hon skrev poesi, teaterkritik och romaner. Då hon dog 1995 hade Kitty Mrosovsky enbart lyckats publicera sin flaubertöversättning och en roman. Något jag finner märkligt med tanke på hennes skickliga, välskrivna och genomarbetade förord till The Temptation of Saint Anthony, med dess flyhänta språk och imponerande notapparat.


 

Likt Flaubert och hans Helige Antonius ansattes säkerligen även Kitty Mrosovsky av inre demoner, som hon i likhet med Flaubert sökte mildra genom att på ett felaktigt sätt ge utlopp för de drifter som rasade inom henne. Hennes roman, Hydra, tog sin titel från Herkules kamp mot ett månghövdat monster, på vilket ett nytt huvud växte fram så fort han huggit av ett av dem:


 

I ett påvert rum i en amerikansk stad ligger en sängbunden, ung man. Han har efter en olycka blivit totalförlamad från nacken och nedåt. Då olyckan skedde kämpade han med en avhandling kring Euripides drama om Herakles, i vilken den grekiske hjälten i ett utbrott av vansinne mördar sin hustru och deras barn. Litteraturstudenten hade redan innan sin olycka drabbats av en en annan förlamning – writer’s Block, skrivkramp. Den förtvivlade och nu totalt hjälplöse mannen kan endast uttrycka sig genom sitt tal. Han får besök av en känslokall handledare, som genom sin sakligt torra argumentation enbart förvärrar sin förlamade elevs tillstånd. Till skillnad från Herakles saknar den förlamade mannen en trogen vän som kan bistå honom i hans kamp mot den månghövdade hydra som ansätter honom och river sönder hans inre genom plågsamma minnen och en ständigt växande oro inför en sjukdom som med all säkerhet kommer att leda till hans död. I sin förtvivlade förlamning plågas han dessutom av tankar på allt elände som växer kring oss alla – kärnvapenkrig, resursförstöring och förödandet av vår livsmiljö. Utan tvekan inspirerades Kitty Mrosovsky av sina egna plågor och sina djuplodande studier av Gustave Flaubert och hans La Tentation de Saint Antione.

 

 

Givetvis saknade en så tragisk och intellektuellt krävande roman som Hydra kommersiellt appeal. Efter att ha fått den refuserad av en mängd förlag fick Mrosovsky den slutligen förlagd hos ett litet Londonbaserat bokförlag – Allison & Busby. Romanen gick så gott som obemärkt förbi. Några sällsynta uppmuntrande ord från litteraturetablissemanget styrkte dock Mrosovskys självkänsla och efter en längre sejour i Italien återvände hon till London med en ny roman, som dock refuserades överallt och aldrig blev publicerad. Vid sin återkomst upptäckte Kitty dessutom att hon var HIV positiv. Sina sista år, under vilka hon obönhörligt bröts ner av sin sjukdom, ägnade hon sig åt att fördjupa sig i frågor kring HIV/AIDS och miljöförstöring, gick på konserter och spelade Mozartsonater på sitt piano. I en av de få artiklar hon fick publicerad skrev hon: ”Aids är inte en alldeles speciell och onämnbar sjukdom begränsad till samhällets sub-kategorier.” Under sin plågsamma dödskamp skrev Kitty ett testamente i vilket hon förordade att hennes blygsamma besparingar skulle användas till att hålla hennes efterlämnade katt vid liv.


 

Mitt nätsökande efter Kitty Mrosovsky gav ett oväntat napp. Craig Anthony Raine (född 1944) är poet och essäist och sedan 2010 professor emeritus vid Oxford University. Efter sin oxfordutbilning blev han förlagsredaktör vid det berömda Faber and Faber, litteraturkritiker hos de inflytelserika tidningarna New Statesman och New Review, samt litteraturtidskriften Quarto, som sedermera kom att ingå i Literary Review, som fortfarande räknas som en av Englands viktigaste introduktörer av samtida litteratur. 1999 grundade Raine den medvetet sofistikerade tidskriften Areté, vars policy han formulerade som:


 

Vi publicerar allt vi gillar. Resultatet är en tidskrift som är katolsk i sin smak .... Syftet med alla litterära tidskrifter är att korrigera smaken, genom skoningslös kritik och underhållning – och upptäckten av nya författare.

 

 

Craig Raine tycks som min äldsta dotter brukar säga om pompösa besserwissrar vara full of himself, odrägligt fylld av sig själv. Bland annat har han gett ut romaner och diktsamlingar med löjligt ironiska titlar som Den gudomliga komedin och På spaning efter den tid som flytt. Omslaget till den senare volymen är späckat med självförhärligande recensioner där kända namn rankar Raine jämsides med ”litterära giganter” som Auden, Browning och Conrad. En röst i hyllningskören är den flyhänte, och emellanåt alldeles utmärkte, Ian McEwan som citerar Joseph Conrads påstående om att god litteratur ”gör så att du kan höra, får dig att känna … och framförallt får dig att se”, med tillägget att det är just det som Raine får sina läsare att göra. Det är ingen tvekan om att Raine ingår i en engelskspråkig variant av författare som ägnar sig åt inbördes beundran, inte olikt vad som är fallet med de litteraturhabituéer som i Sveriges offentliga rum ägnar sig åt likartat smicker av varandra.

 

Raine beskriver sin fyrtiosidiga diktbok A La Recherche du Temps Perdu: A Poem, som en elegi, ett melankoliskt och vemodigt sörjande av sin döda älskarinna Kitty Mrosovsky. Och inte bara det, med sin bok söker han ”omskapa elegin till vad den borde vara på engelska”. Inte vet jag vad han menade med det, men Raines ”elegi” kan knappast kallas varken melankolisk eller vemodig. Han rekonstruerar sin ”kärleksaffär” med ett noggrant angivande av tider, platser, restauranger och inte minst sina egna spirituella infall, om Mrosovsky skriver han att ”du skrattade åt mina skämt”, men han visar inte mycket sympati för sin älskarinnas intelligens och beläsenhet; tycks inte uppskatta hennes skrivande, betecknar hennes musiksmak som ”tvivelaktig” och anser henne vara ”en litterär snobb”. Som vi brukade säga som barn: ”Den som sa det, han var det!”

 

Att en så erfaren litteratör, en hyllad och generöst publicerad författare och universitetsprofessor som Raine kan exponera ett så pinsamt banalt språkbruk förvånar mig. Han tycks absolut inte, som Flaubert, ha varit på jakt efter det rätta ordet. Om Mrosovsky skriver han ”jag kan inte acceptera att du är död. Du är fortfarande här i mitt huvud.” Föga originellt, som en av mina vänner brukar säga då han konfronteras med ett konstverk han inte uppskattar. Då Raine diktar om sina älskogsmöten med Kitty Mrosovsky blir pinsamheterna i det närmaste outhärdliga. Här vältrar han sig i samma enerverande detaljbeskrivningar som han tycks ha för vana att göra i sina övriga litterära alster. Craig Raine beskriver Mrosovskys kropp på ett milt sagt puerilt och schablonmässigt sätt; hennes kroppsbehåring (”20 hårstrån på hakan, nio kring bröstvårtorna”), hennes bröst (som meloner), hennes ögon (”gröna”), välrakade ben (”eleganta och sexiga som avskalade kvistar”, märklig liknelse – sexiga kvistar?), kindben (”höga”), hår (”mörkt, brunt, mjukt”) och ”buske” (”svart”, ”rykande” – rykande? Det låter nästan kusligt). Raine avslutar denna underligt banala skildring med orden ”och nu har jag åter kunnat minnas dig”. Är detta ett skämt? Delar för helheten, människan som kropp? Lika förflackad och idiotisk som hans skildring av Kittys kroppsliga företräden är, lika ”föga originellt” är hans omdöme om deras sexuella umgänge: ”Du lärde mig att sex var ett samtal och inte ett föredrag”.

 

Inte underligt författaren till en elegi över en saknad kvinna, som istället för att beskriva hennes ansikte och begåvning ägnar sig åt ingående beskrivningar av hennes ”fitta” och ”rövhål”. Vid flera tillfällen har Craig Raine välförtjänt nominerats till The Literary Review’s årliga prisutdelning för Usel Sex. En utmärkelse som enligt den litterära tidskriften ges till författare vars alster inte har definierats som ”pornografi”. Med sitt pris säger sig The Literary Review vilja rikta:

 

uppmärksamheten mot de ofta råa, onödiga och slentrianmässiga skildringar av sexuell samvaro som flera moderna romanförfattare ägnar sig åt – och därmed även avskräcka dem från ett sådant missbruk.

Att en avliden och därmed försvarslös författarinna och genial översättarinna har tillägnats en så skabrös och usel ”elegi” som Raines pekoral, upprörde en och annan engelsk författare. Bland andra Michael Hofmann, en av Englands skickligaste översättare av tysk litteratur, av bland annat mästare som Wolfgang Koeppen, Joseph Roth, Thomas Bernhard, Hans Fallada, Alfred Döblin och inte minst Kafka. Hofmann har pricksäkert definierat Raines litterära produktion:

över det hela vilar en stämning liknande utdelandet av litterära priser i en gymnasieskola: pompös självbelåtenhet och förslagenhet i stinkande strumpor.

Som översättare är Hofmann en ytterst omsorgsfull jägare efter ”det rätta ordet”. Väl medveten om att ett sådant inte alltid uppenbarar sig genom en direkt översättning från tyska till engelska, hävdar Hofmann att för en känslig översättare gäller det att finna de rätta nyanserna. Att ta ett steg tillbaka, betrakta, undersöka originalet och uppriktigt försöka sätta sig in i författarens stämningsläge och unika språkbruk. Finna inte de exakta, utan de rätta orden. Om en översättare arbetar på det viset skapar det en känsla av medskapande och samhörighet med den översatte författaren. Hofmann konstaterar att om översättandet flyter fint kan det vara likt den njutning som imträder under en angenäm bilfärd. Du följer en fastslagen väg, men grips likväl av en frihetskänsla. ”Det gäller att färdas med engelskan, istället för att mödosamt lunka efter tyskan.”

Om en översättning fungerar som om den vore ett original upptäcker i allmänhet ingen att översättaren dristat sig att göra smärre avvikelser från den ursprungliga texten och börjar därigenom inte gnälla och utropa: ”Misstag! Misstag!” Om översättaren arbetar med engagemang, glädje och omsorg skänker det ”självkänsla och en viss djärvhet”. Hofmann betonar dock att översättare kan gripas av bitterhet. I bästa fall uppmärksammas sällan deras arbete, men lika ofta kritiseras de och kan då föraktfullt karatäriseras  som ”litterära parasiter”, inkapabla att nå upp till de översatta författarnas mästerskap. Hofmann konstaterar dessutom att självgoda författare kan ha en skadlig inverkan på en översättares arbete. De ”kringskär din yta, din rörelsefrihet”. Hofmann påstår att det är orsaken till att:

Jag har i allmänhet kommit att översätta döda författare. De är mer uppskattande än de levande.

Hofmann har översatt samtliga romaner av sin avlidne far – Gert Hofmann. Jag läste nyligen med stor behållning Michael Hofmanns översättning av faderns Lycka. En alldeles utmärkt, språkligt virtuos och tragiskt/komisk berättelse om en misslyckad författares Schreibblockade och förestående skilsmässa, skildrad av hans son och skarptungade, sexåriga dotter. Romanen blev för mig för mig blev en av årets stora läsupplevelser, samtidigt som jag imponerades av hur någon så till synes lätt och ledigt hade förmått översätta tyskan till en så elegant och månfacetterad engelska. 

Det är inte underligt att en så skicklig författare/översättare som Michael Hofmann inte har mycket till övers för en pompös, väletablerad egocentriker som Craig Raine, som med sin puerila sexualitet dessutom smetat ner Kitty Mrosovskys litterära insats. Dock tycks det som om Raine trots allt gav en viss relief till Mrosovskys livssmärta, hennes blockeringar och vilsna sökande efter uppskattning och ömhet, något som ledde henne in i en livsförödande promiskuitets återvändsgränd. Enligt Raine ”knullade hon alla”, även en tönt som han, fast det skulle givetvis aldrig falla honom in att karaktärisera sig själv som en sådan.

Flauberts La Tentation de Saint Antione är fylld med bilder, synder och frestelser, de flesta av dem kopplade till religiösa föreställningar och skildringar av allsköns förvillelser genom tiderna, uppkomsten och förfallet av en mängd filosofiska läror och kosmiska spekulationer. Sexuellt färgade frestelser genomsyrar visserligen delar av texten, men de är förvisso betydligt färre än de konstnärliga framställningar av erotiskt lockelse som inspirerats av romanen. Mer eller mindre realistiska skildringar av den ståndaktige eremiten som frestas av yppiga, nakna kvinnor. Exempelvis den i mitt tycke mästerliga La Tentazioni di Sant’ Antonio av Domenico Morelli, som jag flera gånger har betraktat på Galleria Nazionale d’Arte Moderna här i Rom.

Eller den frodigt vulgäre Lovis Corinths Die Versuchung des heiligen Antonius i München i vilken den skräckslagne eremiten tycks ha blivit instängd i ett dambadhus, fyllt med nakna, pilska kvinnor.

Eller i en mer modern ”realistisk” framställning av amerikanen Erik Sandberg, som även den poängterar den instängt vulgära stämningen i den helige Antonius grottboning, där han konfronteras med en gris och naken dam vars kropp har krönts med en döskalle.

La Tentation de Saint Antione ger dock inte alls intryck av erotiskt laddad klaustrofobi, snarast kommer den smått galne James Ensors framställning närmre sin inspirationskälla; med en virvlande, färgrik, kosmisk skildring, som blandar samman kvinnor, landskap och monster.

Utan tvekan är det dock Odilon Redon som i sina illustrationer bäst har tolkat den märkliga romanen.

Likväl kan det inte förnekas att flera uttolkare, översättare liksom konstnärer, tycks ha funnit en en promiskuös lockelse i Flauberts romaner. Väl uttryckt i titeln på Vargas Llosas studie av Flauberts författarskap La orgía perpetua, Den eviga orgien, som titeln till trots är en ovanligt sansad och medryckande skildring av Flauberts berättarteknik. Därmed inte sagt att även Vargas Llosa även han kan vältra sig i tämligen pubertal pornografi, exempelvis i sin Cinco esquinas, En peruansk affär, som för mig blev en stor besvikelse.

Det tycks som Kitty Mrosovsky kan ha lidit av en ”hypersexuell rubbning”, ett tillstånd som tidigare benämndes nymfomani. Men de sparsamma uppgifter jag funnit om henne gör ett sådant antagande till ren spekulation. Det finns nämligen inga spår av sådant i hennes imponerande förord till The Temptation of Saint Anthony, som inte betonar de sexuella underströmmarna utan istället poängterar Flauberts fasta grepp om sitt material, hans skarpa, lättflytande stil, panteism, överflödande bildspråk och inlevande skildring av religiösa föreställningar genom tiderna. Hon går även på ett utmärkt sätt in på vad romanen betytt för sentida författare.

Någon som dock utan tvekan förenade promiskuitet, självpåtaget utanförskap, en betydande lärdom med en viss stilsäkerhet var romanens svenske översättare, Per Meurling. Jag blev förvånad då jag fann att det var han som översätt Flauberts roman och kallat den Hjärtats Begärelse. Inte enbart för att jag i bokhyllan fann Axel Östbergs tolkning av Jacques Villons Det stora testamentet "med en inledande ssä och och kommentar av Per Meruling", utan för att jag visste att Meurling var en av Jan Myrdals favoritskribenter (han skrev exempelvis förordet till Meurlings Den goda tonens pingviner. Artiklar 1931-46, som gavs ut 1983). Liksom Myrdal kunde Merurling vara en roande och tämligen skicklig skribent, men han kunde även likt honom framstå som smått galen och lite väl stor i sina egna ögon. Dessutom var Meurling en ytterst oberäknelig kommunist och en fullkomligt hejdlös pornograf. Uppenbarligen tillhörande en typ av prästsöner som min far brukade kalla för ”Guds barnbarn”, för att därigenom antyda att deras uppror mot fadersauktoriteten fjärmat dem från en Gud som de trots allt var välbekanta med. Meurling kunde beklaga sig genom att påpeka:

Jag är fördärvad, grundfördärvad av dålig kristendom. Många av oss nödgas i vår grymma värld genomgå Gethsemanes ångest och alla får vi kanske förr eller senare på något sätt vårt kors att bära.

Kan detta ha lockat honom att översätta en i grunden religiös fresk och visionärt övermättad fantasi som La Tentation de Saint Antione? Meurlingarna var en av Sveriges äldsta prästsläkter. I mer än 370 år hade kyrkoherdeämbetet i den småländska socknen Kristdala gått från far till son. Givetvis undrade sockenborna vem av prästen Erik Meurlings fyra söner som skulle ta över ämbetet efter honom. Men, tre av dem blev kommunister, en av dem stupade som frivillig under Spanska inbördeskriget, två av dem blev rektorer och den äldste, Per, blev visserligen doktor i religionshistoria (kallad Porrdoktorn), författare, översättare, kulturskribent, rabiat stalinist och därefter rabiat anti-kommunist. Hans epitet kom sig av att Meurling var författare till och översättare av grov pornografi, men även böcker om sin gamle vän Tage Erlander, Shakespeare, Erik Gustaf Geijer, svensk kommunism, Jacques Villon, Jesus och Marquise de Sade. Meurling skrev välformulerade artiklar för Ny Dag, Metallarbetaren, Social-Demokraten, Bonniers Litterära Magasin och Aftonbladet, men också för ”herrmagasin” som Top Hat och Lektyr.

För porrförlaget Hson, utgivare av de grovt pornografiska ”magasinen” Piff, Raff och Extas författade Meurling töntiga ”sexromaner” som Fanny Hills dotter, Gullivers sexresor, Münchenhausens erotiska äventyrSvart extas och Jag var en kärlekskonstens mästare. Böcker som omgående översattes till danska och tyska, den senare plagierades och såldes av hans gode vän Johnny Bode; charmig kuplettförfattare, operettsångare, tjuv, bedragare och nazist, som hade mycket gemensamt med marxisten Per Meurling. Liksom Bode lämnade Meurling ständigt efter sig bedragna kvinnor och obetalda krognotor. Män av en sort som man ” gärna konverserar med över ett kafébord, men som man bör akta sig för att inleda en närmare bekantskap med, framför allt på det ekonomiska planet”.

Då Bode var på flykt undan svenska myndigheter och en mängd bedragna fordringsägare och dolde sig i Köpenhamn, Wien, Bryssel och diverse andra platser, skrev Merling till hans försvar i Top Hat:

Är Johnny Bode en ganster? Nej, någon gangster är han inte, utan helt enkelt bara en född operettartist, ett världens barn, en liten syndig gosse, som med glada miner sprider lite glädje omkring sig i en tråkig värld.

 

Likt Bode levde Meruling ofta ur hand i mun, rumlade, retades, lurades och förolämpade såväl vänner som fiender, alltmedan han skrev om Zola, de Beuvoir, Sartre, Camus, Branting och Sara Lidman. Hans gode vän, poeten Karl Vennberg skrev att Per Meurling antagligen var sin generations

 

största och mest missbrukade begåvning. I Per Meurlings socialistiska paradis skulle värdshusen utan tvivel ligga tätt. Risken lär väl finns att inte heller bordellerna skulle saknas.

 

Denna förkärlek delade Meurling med Johnny Bode, som på äldre dagar tjänade en hel del på sin självutgivna Bordellmammans visor, medan Meurling kallade sina ”sexmemoarer” för Ögat i pottan. Det kan tyckas märkligt att en så högt bildad skribent som Meurling, som allt som oftast ondgjorde sig över de obildade svenskarnas dyrkan av sin egen medelmåttighet, inte drog sig för bordellbesök, fylle, småfiffel och krogslagsmål.

 

 

Efter det att hans bror Olle som kulspruteskytt 1936 hade stupat under spanska inbördeskriget blev Per Meurling stenhård stalinist och försvarade i handling och skrift den ryske diktatorns blodiga utrensningar och pakt med Hitler. Lågvattensmärket i Meurlings journalistik var när han i tre nummer av Clarté 1937 våldsamt angrep alla de stalinmotståndare som upprörts av Moskvarättegångarna. Meurling beklagade denna ”antisovjetiska kampanj” ,som han betecknade som en ”reaktionär maskerad” Värst gick han åt den djärve judiske skriftställaren Kurt Singer som 1934 flytt för sitt liv efter det att han i Tyskland avslöjats som utgivaren av underjordisk, antinazistisk veckotidning. Singer skrev för såväl utländsk som svensk press och avslöjade svensk rasforsknings nazikontakter och steriliseringskampanjer, nazistisk spionverksamhet och sovjetisk terror.

 

 

Singer publicerade en fullkomligt korrekt lista med Stalins offer, men misstänkliggjordes av Meruling, som begabbade den partianslutne sociademokraten Singer som ”vår lätt fascistiskt anstrukne moralist” och arrogant beklagade hans ”litterärt sett dåliga beskaffenhet” samtidigt som han fastställde att att Singers artiklar var fullkomligt osakliga och ”under all kritik”. Singer som även arbetade för engelsk, norsk och amerikansk underrättelsetjänst var dock ovanligt välinformerad om sovjetiska förhållanden och alla hans uppgifter har visat sig överensstämma med sanningen. Alltmedan Meurlings skriverier var milt sagt undermåliga och behäftade med en ovanligt hätsk och osaklig demagogi. I början av fyrtiotalet fick Singer fly till USA efter det att han hotats med utlämning till Tyskland efter en biografi som var ett våldsamt, men sanningsenligt angrepp på Göring, alltmedan Meurling, som då arbetade för den kommunistiska tidningen Ny Dag, 1943 avslöjades som sovjetisk agent och dömdes till fängelse för ”olovlig underrättelsestjänst”. En och annan kommentar från såväl höger som vänster uttryckte dock uppfattningen om att Per Meurling antagligen inte begrap vad han pysslade med:

 

Om han tjänade Stalin, den svenska försvarsstaben eller CIA visste han nog inte alltid själv, medan han valsade fram i märkliga turer mellan krogborden. Ett tag tycktes han som Ny Dags korrepondent i Östeuropa försvunnen, men hade bara inlett en period av extremt rumlande. Ny Dags redaktör gav honom namnet Pelle Sanslös.

 

Meurling lämnade det Kommunistiska partiet 1948. 1949 disputerade han på en avhandling om religionens bidrag till uppkomsten av social olikhet och 1950 publicerade han Kommunismen i Sverige, en svidande och roande vidräkning med Partiet, i vilken han skoningslöst och träffsäkert tog ära redlighet från sin forna partikamrater.

Det blev dock allt ödsligare kring Meurling. Högern och socialdemokraterna misstrodde honom, även om han på de senares partihögkvarter fick arbete som kommentator till utländsk press. Den yngre kommunistiska generationen föraktade honom. Den kommunistiske socialmedicinaren John Takman betecknade Meurling som ”en pajas, en alkoholist, en gangster och psykopat”Meurling sökte tröst i spriten och ständigt upprepade, komplicerade relationer till kvinnor. Han slogs och söp, hade ingen fast bostad, men väldiga skulder.

Dags att lämna denna avvikelse från min betraktelse kring orden och deras betydelse. Fast det kan dock inte förnekas att en märklig man som Per Meurling, likt Gustave Flaubert, även han på gott och ont var en ordets man och slav. Meurling är även ett bevis på ordens betydelse som vapen och kunskapsbärare. Ett dödligt vapen i handen på demagoger som Hitler och den av Meurling under en tid så hett beundrade Stalin, men även en berikande upplevelse och inspiration till nya upptäckter - som Meurlings bästa böcker och översättningar. Ord kan dessutom vara förmedlare av förnedrande kvinnoförakt, som hos de porrförläggare som även de betjänades av Meurling, detta ständigt oppositionella Guds barnbarn. Någonstans skrev Artur Lundkvist:

Ordet är fritt och ordet är fånget, är

skyddande hölje och dödande vapen.

Bachelard, Gaston (1991) Vattnet och drömmarna: Essä över den materiella fantasin. Hägersten: Skarabé. Bachelard, Gaston (1992) Jorden och viljans drömmerier. Hägersten: Skarabé. Bachelard, Gaston (1993) Eldens psykoanalys. Hägersten: Skarabé. Bachelard, Gaston (1994), Jorden och drömmerier om vila. Hägersten: Skarabé. Bachelard, Gaston (2002). Rummets poetik. Hägersten: Skarabé. Barnes, Julian (1990) Flaubert´s Parrot. London: Vintage. Biasi, Pierre-Marc de (2002) Flaubert: L’homme-plume. Paris: Gallimard. Buswell, Robert och Lopez, Donald (2014). The Princeton Dictionary of Buddhism. Princeton University Press. Flaubert, Gustave (1957) Hjärtats begärelse. Lidingö: Ehlins förlag. Flaubert, Gustave (1980) The Temptation of St Anthony. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Flaubert, Gustave (1998) Selected Letters. London: Penguin Classics. Haloche, Maurice (1956) ”La Tentation de Saint-Antoine,” Les Amis de Flaubert: Bulletin n° 8. Hofmann, Gert (2003) Luck. London: VintageKhalidi, Tarif (2008) The Qur’an: A new translation. London: Penguin Classics. Lagerberg, Hans (2011) Per Meurling: En intellektuell vildhjärna. Stockholm: Ordfront Förlag. Lundkvist, Artur (1962) Ögonblick och vågor. Stockholm: Bonners. Maupassant, Guy de (1979) Pierre and Jean. London: Penguin Classics. Mitchison, Amanda (2011) ”Obituary: Kitty Mrosovsky,” Independent, 23 October. Mrosovsky, Kitty (1987) Hydra. London: Allison & Busby. Oltermann, Philip (2016) ”Michael Hofmann: English is basically a trap. It’s almost a language for spies,” The Guardian, 9 April. Potts, Robert (2000) ”Dismembering Kitty,” The Guardian15 July. Raine, Craig (2000) A la recherche du temps perdu: A Poem. London: Picador. Richard, Jean-Pierre (1990) Litérature et sensation: Stendahl, Flaubert. Paris: Editions du Seuil. Vargas Lllosa, Mario (2006) La orgía perpetua; Flaubert y Madame Bovary. Madrid: Alfaguara.



 

 

BLOG LIST

För mig, som nu sedan flera år tillbaka är bosatt i Rom, blir ett besök i Sverige – för att där möta vänner och systrar – en tidsresa. Under två år hade COVID-19 isolerat mig i Italien, men...
I am a voracious listener to music and encounter favorites within almost any genre. However, I am also a forlorn amateur. Not a musician and far from being an expert. I am even bad at discerning the difference between minor and major. However, when it comes to that disability, I find solace in...
As a teacher for young women and father of two daughters, I have, despite the fact that I am a man, assumed I might have some understanding of how transformative it can be for a female child to suffer from the bleeding that introduces her sexual maturation and long menstrual cycle. My oldest and...
Som lärare för unga kvinnor och far till två döttrar har jag trots det faktum att jag är man trott mig förstå hur omvälvande det kan vara för ett kvinnligt barn att drabbas av de blödningar som inleder hennes könsmognad och mångåriga menstruationscykel.   Min äldsta och konstnärligt begåvade...
To me, Flaubert's  The Temptation of Saint Anthony early on opened the doors to an aspect of History of Religions that I only had suspected, but which now interests me more and more, i.e. the religious, often violent, clashes between various sectarians that repeatedly exploded during...
Some time ago it was Easter. What touches me during this holiday is not the cosmic, abstract-theological drama, but the personal tragedy. An attempt to come to terms with life, to accept my fate.   As far back as I can remember I have been fascinated by religion and have of course been asked:...
ör mig öppnade Gustave Flauberts Hjärtats begärelse, La Tentation de Sainte Antoine tidigt dörrar in mot en aspekt av religionshistorien som jag endast kunnat ana, men som nu intresserar mig alltmer – det religiösa tumultet som gång på gång exploderade under den Helige Antonius...
Det har varit påsk. Vad som griper mig med påsken är inte det kosmiska, abstrakt-teologiska dramat, utan den personliga tragedin. Försöket att komma till rätta med livet, att förlika sig med sitt öde.   Så långt tillbaka jag kan minnas har jag fascinerats av religion och har då givetvis ofta...
During a weekend, when I was not travelling to my family in Rome, I did one early morning in Paris wake up with a desire to do something unexpected, something spontaneous. I dressed quickly, took the metro to La Chapelle, a café au lait and a croissant at a bistro...
Items: 1 - 10 of 309
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com