ORFEUS: DEN STÖRSTE SÅNGAREN PÅ DENNA JORDEN

11/25/2019 13:02

What a drag it is getting old”, Rolling Stones intro till Mother´s Little Helper har under de senaste dagarna ekat i skallen på mig. Ständigt förlägger jag saker och ting, flera av dem försvinner spårlöst. Känslan av en ständigt ökande ålderdom är ett elände. Jag har under en veckas tid i alla hörn och skrymslen sökt efter en bok om Orfeus som jag för några veckor sedan köpte i en tidningskiosk. Hur mycket jag än bryr min hjärna kan jag omöjligt minnas var jag lagt den. Jag alltid varit tankspridd och ofokuserad, men min omgivning påpekar att det blivit värre med åren. Ju mer jag saknar den där olästa orfeusboken desto mer har jag kommit att fundera kring den mytiske sångaren. I avsaknad av boken har jag vänt mig till källorna och mina minnen.

 

 

Den främsta källan till myten om Orfeus är givetvis Ovidius Metamorforser skrivna under de första åren e.Kr. Ovidius fick den originella idén att sammanlänka Antikens överdåd av historier, myter och sagor kring ett speciellt tema – förvandlingar. Hur människor och halvgudar genom en mängd slumpvisa handlingar och/eller gudomligt ingripande förvandlas till allt möjligt – djur, träd, blommor och jag vet inte vad. Allt beskrivet med en rytmisk elegans och ett väl bibehållit tempo. Lätt och ledigt, till synes okonstlat, men vid närmare eftertanke subtilt och djupsinnigt, speciellt om läsaren lägger märke till en mängd uppenbarligen obetydliga detaljer som snabbt glimmar förbi, men som ofta antyder oanade djup och förbluffande insikter.

 

 

Läsaren möter inga svårigheter under Ovidius vindlande färd genom grekisk och romersk mytologi. Han är välinformerad och beläst, samtidigt som han med oansträngd lätthet bär sin vidlyftiga kunskap. Nästan allt Ovidius berättar sker i presens. Om han någon gång skiftar tempus beror det på att han tillfälligtvis har överlämnat berättandet till någon annan, en människa eller en gud. Ibland brister han ut i direkt tilltal, eller stiger in en tanke eller inre monolog. Allt skiftar, allt rör sig – metamorfoser är en passande beteckning på denna mängd av berättelser som intrikat flätas samman till en allomfattande enhet inom vilken de är mer eller mindre relaterade till varandra. Berättarpespektiven skiftar och så gör historierna. Oväntat kan Ovidius lämna en påbörjad berättelse och med lätthet stiga in i en annan, enbart för att återigen, nästan omärkligt, återvända från sitt stickspår.

 

Ovidius tycks ha blivit ordentligt skolad i det muntliga berättandets konst. Flera episoder bygger på berättelser som skapats inom olika sammanhang. Exempelvis leder han oss in bland spinnerskor och väverskor som under sitt dagliga värv underlättar arbetet genom att berätta märkliga historier för varandra. Inom ramen för en sådan miljön förtäljer Ovidius hur gudinnan Minerva och mästerväverskan Arachne sitter vid sina vävstolar och skapar bilder, som hos Arachne berättar om människors förtvivlade uppror mot gudarnas allmakt, alltmedan Minervas bildväverier återger gudarnas fruktansvärda vedergällning för människors självhävdelse. Vävandet blir till en hektisk tävling på liv och död. Givetvis segrar den odödliga gudinnan och på gudars vis lönar hon sin medtävlare på ett otäckt vis – Arachne förvandlas till en spindel.

 

 

Genom Ovidius intrikata väv av sagor och myter löper som en röd tråd naturens ständiga närvaro. Hans grekisk/romerska värld besjälas av naturens – skogarnas, fältens, bäckarnas, bergens och havets – närhet, fjärran från vår hektiska samtids fordonsbelamrade vardag och cement/asfaltsbetäckta omgivningar. I sällskap med Ovidius vandrar vi genom trädens och blommornas riken; skogarnas skiftande skuggspel, friska källsprångs porlande, fåglars sång och ljumma, avgasfria sommarfläktar.

 

 

Ovidius värld kan trots vår civilisations kvävande närvaro fortfarande upplevas då vi under stunder av ro och lycka låter oss omslutas av skogar eller vandrar över blommande fält, eller som här i Italien blir påminda om gångna tiders närvaro. Minns då jag för flera år sedan minst en gång i veckan färdades mellan Rom och staden Chieti, i hjärtat av det fortfarande på sina ställen vilda Abruzzi. Om jag börjat dagen i god tid kunde jag under färden unna mig ett uppehåll, exempelvis i staden Sulmona, Antikens Sulmo, där Ovidius föddes år 43 f.Kr. För att där njuta en kopp kaffe och en cornetto vid ett marmorbord framför stadens Piazza di Garibaldi med utsikt mot en fontän, en akvedukt och höga, ofta snötäckta berg.

 

 

Bråddjup ner mot en levande Antik öppnade sig då jag på Chietis museum konfronterades med ett stenblock på vilket någon samtidiga med Ovidius i Sulmo hade ristat in en kärleksförklaring, några rader från en av Ovidius dikter. Tänk om det varit, som vaktmästeren försäkrade mig, Ovidius själv som ristat in orden?

 

Nåväl, när jag nu omöjligt kunde finna min nyinköpta bok om Orfeus fick jag nöja mig med att läsa vad Ovidius berättat om honom i sina Metamorfoser. Säkerligen fanns det i Ovidius samtid en mängd dikter som tillägnats denne sångare om vilken pjäsförfattaren Aischylos femhundra år tidigare hade konstaterat att “hans toners trollmakt hade fängslat en hel värld”. Kanske har denne Orfeus aldrig exiterat, men det hindrar inte att han är lika levande och närvarnade som Sherlock Holmes, Hamlet eller Don Quijote. Den bokslukande Ovidius var säkerligen inte ovetande om att hans uppburne, trettio år äldre, men likväl samtida författarkollega Vergilius hade berättat om Orfeus i sin hyllningsdikt till jordbruket, Georgica. Det skedde i samband med en lyrisk beskrivning av biskötsel, något som kan tyckas märkligt – jag återkommer till det.

 

Gripande hade Vergilius skildrat hur Orfeus undersköna och unga hustru Eurydike under sin makes frånvaro hade flytt över ängarna för att undkomma en pilsk fåraherde och då blivit dödligt stungen av en huggorm. Hennes förtvivlade make lyckades dock med sin bedårande skönsång beveka Hades bistre härskare och få tillåtelse att föra med sig Eurydike tillbaka till jordelivet, dock under villkoret att han innan de kommit upp ur Underjorden inte vände sig om för att betrakta henne. 

 

 

På deras väg genom Hades skräckinjagande mörker och avgrundsvrål lyckades Orfeus avhålla sig från att konstatera om hustrun följde i hans spår, eller ej. För att hålla sig och sin älskade vid gott mod under den kusliga färden sjöng han oavbrutet, med allt det mästerskap han kunde uppbåda:

 

han sjöng; och gripna, ur djupet av Erebos mörker

strömmade vålnader till av dem som ej längre leva,

tätt, som fåglar i tusental söka lä under löven

när det mörknar till kväll, eller markerna piskas av höstregn.

 

Men, då han stod på tröskeln till ljusets värld oroades Orfeus av den djupa tystnaden bakom sig. Följde Eurydike honom verkligen? Kanske hade Hades ljugit för honom? Kanske hade hon hamnat på villovägar, svårt som hon hade att med sin ormsstungna häl följa sin make?

 

Då av sin kärlek förledd, han för ett ögonblick allt förgäter –

Ack, så oförlåtligt! Om dödens härskare blott förstod att förlåta!

Han ser sig tillbaka – då dundrar det ur djupen och

Eurydike svinner hän, stilla klagande: … jag kallas tillbaka

obvekligt; nu slöjas min blick och drunknar, jag somnar …

Käre farväl! Jag rycks bort i en svepning av natt utan morgon,

domnande sträckas mot dig, som jag ej längre når, mina händer …

 

 

Som många andra unga poeter ville Ovidius ta upp tävlan med den beundrade, äldre mästaren. Men, han var av ett helt annat lynne än den vörnadsvärde och antagligen homosexuelle Vergilius. Ovidius var en kvicktänkt spjuver, inte olik sina nutida ättlingar som du fortfarande kan stöta på bland Roms gator och torg. En casanova ständigt på jakt efter attraktiva kvinnor, vilka han medelst smicker, överdriven artighet och sydländsk esprit kunde slå blå dunster i ögonen på.

 

I sin Kärlekens konst (Ars Amatoria), gav Ovidius en mängd råd för hur du kan imponera på unga damer. Som illustration till hur Ovidius uppenbarligen agerade i sin ungdom återger jag ett par av hans råd om hur du lättast finner och imponerar på attraktiva kvinnor. De är värda att citeras inte minst för de livliga inblickar Ovidius ger i sin samtids Rom, men även som exempel på hans berättarkonst – fylld med minnesvärda ögonblicksbilder och roande allusioner till naturen. Han beskriver en mängd platser i Rom där det var speciellt enkelt att kurtisera damer – tempel, portiker, torg, teatrar, hästkapplöpningsarenor, gladiatorstrider, hela tiden noggrant angivande den plats och tidpunkt som var lämpligast för dylika bedrifter. Tillfällen att kurtisera en dam finns alltid och överallt. Du behöver absolut inte söka dig bortom närliggande jaktmarker:

 

Jägaren vet var han skall sätta sina nät för hjorten,

han vet i vilka dalar det vredgade vildsvinet döljer sig:

fågelfängaren känner skogarna; fiskaren

vet i vilka vatten fiskar leker;

Även du som söker efter evig kärleks mening

bör lära dig var flickor står att finna.

Jag råder dig inte att i din strävan sätta segel,

eller att i sökande slita ut dig under långväga färder.

 

 

Att smyga kring på gator och torg, eller under parader och religiösa ceremonier lurpassa på damer i portiker kan givetvis ge napp, men Ovidius rekommendarer främst att uppsöka en plats bredvid en åtrådd dam som fascinerats av en teaterföreställning, en balett, en hästkapplöpning eller ett blodigt gladiatorspektakel. Då hennes sinnen blivit upptända genom det hon betraktar och engagerar sig i blir hon även mer mottaglig för kurtis från en mer eller mindre känd, men attraktiv, ung man.

 

Bästa jaktstället är den terasserade teatern:

den är bäst lämpad för dina behov.

Där kommer du att finna någon som är värdig din åtrå,

någon att leka med, att vara tillsammans med för en kort tid,

eller bevara i din närhet för all framtid.

Likt återvändande myrors långa karavaner,

då de i sina gap bär med sig sin favoritföda,

eller som bin då de svärmar kring blommor och timjan,

bland utvalda fält och väldoftande ängar,

så lockas förnäma damer till beryktade spektakel ...

 

 

Mest ingående beskrev Ovidius hur en driftig ung man kunde bete sig under de välbevistade hästkapplöpningar som ägde rum i Palatinens, Kejsarpalatsets, skugga:

 

Förgät inte kapplöpningarna med sina ädla hingstar:

Cirkus [kapplöpningsbanan] hyser en väldig, medgörlig publik.

Här finns inte behov av några i hemlighet givna meddelanden,

inte någon diskret nick som bekräftar att hon accepterat din invit:

Du kan sitta bredvid din åtrådda dam: inget är förbjudet,

pressa ditt lår mot hennes, det kan du ostört göra hela tiden,

därtill gynnas du av folkmassan, även om du ogillar den.

Kurtis befrämjas av platsens karaktär.

Finn nu en anledning att inleda en vänlig konversation,

engagera dig först i enkelt småprat.

Informera dig om hästarnas ägare

och skynda dig att satsa på hennes favorit, vem det än kan vara.

[…] om ett damkorn händelsevis hamnat på hennes knä,

vifta försiktigt bort det genom dina fingrars lätta beröring,

avlägsna det även om det inte skulle finnas där;

låt vad som helst bli en orsak till att tjäna henne.

Nuddar hennes dräkt vid den dammiga marken, lyft upp den;

som belöning för din artighet, om hon tillåter det,

kan du få en skymt av hennes välformade vader.

Glöm inte att kasta en blick mot dem som sitter bakom er,

kanske någon pressar sitt skarpa knä mot hennes vackra rygg.

Små handlingar smickrar lättsamma sinnen;

var med ett erfaret grepp behjälplig med att puffa upp hennes sittdyna

och det är tillrådligt att varligt fläkta henne med en solfjäder,

eller placera en medhavd pall under hennes ljuva fötter.

 

Givetvis behandlar inte en sådan författare Orfeus historia med samma allvar som sin förebild Vergilius. Ovidius handlag är betydligt luftigare än Vergilius, men minst lika fantasieggande och intressant. Då Eurydike glider bort från Orfeus ner i Hades mörker, sträcker hon liksom hos Vergilius sina händer mot honom, men hon säger ingenting, hon har redan förvandlats till en stum vålnad:

 

Rädd att hon tröttnat och ivrig att se, om hon ännu följde,

såg sig den älskade om: strax sjönk hon ner i djupet,

och när han sträcker ut för att famna och famnas

ack, blott vikande luft, blott luft den olycklige fångar.

Döende än en gång dock ej på maken hon klagar,

ty vad har hon väl att beklaga mer än hans kärlek?

 

 

Den unga kvinna som Orfeus förde med sig upp ur Dödens Riken var en helt annan varelse än den som dog från honom. Hon var redan märkt av döden. Som Rainer Maria Rilke skriver i sin dikt Orpheus. Eurydike. Hermes:

 

Hon var inneluten i sig själv.

Fylld till brädden av sin väldiga död.

Som en frukt av sötma och mörker,

så uppfylld var hon av sin död.

Så ny för henne att hon inte kunde greppa den.

 

[…] Hon var inte längre den blonda kvinna

vars närvaro stundom ekat i diktarens sång,

inte längre doften av den breda sängen, äktenskapets ö,

hon tillhörde inte längre mannen framför henne.

 

Rilkes skildringar av Orfeus är elegiskt stillsammare än den dynamiska spänstighet som präglar Ovidius poesi. Jag förmodar att den konstfascinerade  Rilkes melankoli, och inte minst titeln på hans dikt, har inspirerats av en välkänd grekisk gravrelief som finns i Neapels Nationalmusem. Orfeus och Eurydikes blickar dröjer i ett långt farväl alltmedan Hermes som nu skall föra Eurydike tillbaka ner i dödens mörker, försynt rör vid hennes hand som för att påminna Eurydike om att hon slutligen måste skiljas från maken. Gudens vänstra hand greppar nervöst och förläget hans tunikas linning, som för att visa att han inte är tillfreds med sin uppgift.

 

 

Hos Ovidius rusar Orfeus efter att förlorat sin Eurydike åter ner i det skräckinjagande Hades, men då han nått fram till den stinkande Styxs stränder vägrar Karon, färjkarlen, att föra honom över den breda floden. Orfeus röst har spruckit av sorg. Bedrövad slår han sig ner vid strandkanten. Där sitter han i sju dagar, smutsig och tillintetgjord tills hungern driver honom upp mot jordelivet.

 

Under sin ålderdom gjorde den italienske konstnären Giorgio Chirico målning efter målning av den ensamme Orfeus. Han framställde honom som en modedocka sammansatt av olika komponenter, det kan röra sig om antika byggnadsfragment eller mekaniska mojänger. Mannekängen sitter på en scen med en harpa i handen. Det är som om Chirico ville visa en artist som förlorat all sin personlighet och numera enbart består av en sammanställning av andras, eller kanske egna tidigare verk. Chiricos Orfeus ensamhet kan möjligen också vara en allusion till skaldens namn. Det grekiska ορφανό, orfano kan antingen betyda ”föräldralös” eller ”ensling”. Varje konstnär/artist är i princip ensam och lever genom och i sina verk. Som Rainer Maria Rilke skriver i sina Orfeusdikter ”att sjunga är att existera”.

 

 

Med tiden får Orfeus tillbaka sin oförlikneliga sångröst och inspiration. Han kan åter framföra sina förföriska sånger. Människor, djur och till och med träd och stenar flockas kring honom och följer honom hängivet, förtrollade av hans skönsång. Men

 

Nu sökte Orfeus inte kvinnors kärlek,

törhända skadad av sin kärlekstragedi,

eller kanske ansatt av förlorad åtrå.

Många var dock de kvinnor som

brann av begär att dela hans bädd

och som led av sångarens avslag.

Måhända hänföll Orfeus åt thrakiska stammars vana

att åtrå omogna ynglingars blomning och njuta

deras behag under mandomens korta vår.

 

 

I sina Metamorfoser låter Ovidius Orfeus besjunga homosexuell kärlek; som Apollons kärlek till Cyparissus, Zeus till Ganymedes och Phoebus till Hyacinthus. Men han sjunger också om Pygmalions kärlek till sin egen skapelse, om Myrrhas incestuösa kärlek till sin far, hur Hippomenes tävlingslust fick honom att fuska, ge sig hän åt ohämmat driftsliv och försmå att tacka Venus för den hjälp hon gett honom och slutligen Venus tragiska kärlek till den vackre jägaren Adonis. Samtliga historier tycks handla om ensidig, begärsdriven och obeständig kärlek.

 

Odödliga gudars kärlek till dödliga människor baseras på makt och tidsbegränsning. Föremålen för deras begär kommer osvikligen att åldras och dö, samtidigt som de måste underkasta sig gudarnmas vilja. Ett förhållande som speglar Orfeus begär efter unga gossar. Och rör sig Orpehus sång inte kring självcentrerad homosexualitet så skildras likväl en egostiskt färgad sexuell drift, fri från all empati. Pygmalions sexuella passion riktar sig en marmostaty som han skapat. En förälskelse i ett själlöst objekt, en projektion av hans förvridna driftsliv. Det är symptomatiskt att den levandegjorda statyn inte namnges, hon ges ingen egen existens. Myrrahs incestösa förhållande är en omöjlig relation, inte endast brottslig utan också ett hot mot faderns prestige och maktutövande. Han försöker mörda henne utan att skuldbelägga sig själv.

 

 

En så makalös artist som Orfeus lämnas sällan ensam. Det måste ha varit ett spektakel då han visade sig omsvärmad av en mängd fåglar, allehanda djur och groupies som hängde vid varje ord han sjöng och sa. Redan tidigt under Antiken beklagade man sig över den makt som en stor artist kunde utöva över sina fanatiska beundrare och det hänvisades då ofta till Orfeus, som inte enbart varit sångare utan även kultledare. En guru omgiven av beundrare som förlorat förmågan av självständigt tänkande.

 

I sitt drama Agamemnon, som Aicshylos skrev någon gång under 480-talet f.Kr., mördar Klytaimnestra sin make Agamemnon för att han en gång offrat deras dotter och fört med sig sin vackra krigsfånge Kassandra in i deras hushåll. Klytaimnestra eggas till sitt våldsdåd av sin älskare Aighistos som tagit makten över Mykene under sin kusins frånvaro. 

 

 

Det är Aighistos som nämner Orfeus då han hånar ledaren för Agamemnons följeslagare för att hans män så blint lyder sin herre, alltmedan de anklagar Aighistos för att fegt ha hållit sig undan det trojanska kriget:

 

Prata på bara –

du kommer att få vråla för varje ord du yttrat, min lille Orfeus.

Lår oss se om världen dansar till din sång,

ditt absurda skällande – som tar andan ur dig!

Jag skall nog också få dig att dansa, få er alla att lyda.

 

Liksom för oss nutidsmänniskor var sång och musik ytterst viktiga för Antikens greker och alltid närvarande, något som syns redan på en vas från Hagia Triada  på Kreta, som 1 500 f.Kr. framställde återvändande skördemän, sjungande för full hals.

 

 

Antikens dramer var till stor del sångspel vars framförande krävde mycket av sina divor, som likt vår samtids rockartister lönades med beundrare som tog deras yttranden på och utanför scenen för djup levnadsvisdom. Orfeus var som sagt inte enbart en upphöjd artist utan även kultledare, invigd präst både för sångarguden Apollon, som påstods vara han far och den mångskiftande, barbariske Dionysos. Något som den insiktsfulle Friedrich Nietzsche skriver om i sin Tragedins födelse där han beskriver konst som ett spänningsfält mellan den intellektuella tankekraften i Apollons ljusvärld och det dunkla driftslivet och passionen hos Dionysos. 

 

 

En åsikt som kom mig att tänka på Rolling Stones Mother´s Little Helper, som forstsätter att eka i skallen på mig. Läste nyligen ett yttrande av den italienske skalden Roberto Musappi:

 

I Rolling Stones musik upplever jag en berusande dionysisk hängivenhet som konstraterar mot den den stillsamma, apolloniska elegans som så ofta är närvarande hos The Beatles. För mig blir detta ett bevis på konstens dynamik, på själens skapande motsatser.

 

Vi får en glimt av den store artisten på en krukskärva från tiden kring 450 f.Kr. Den försvann dessvärre spårlöst för mer än hundra år sedan. ”Leve Orfeus” stod det under en svartfigurig vasmålning som framställde hur sångaren försiktigt greppade sin fotsida kiton, alltmedan han med den andra höll sin stora cittra under det att han klev upp på en estrad.

 

 

Det var från en sådan position Orfeus predikade sin lära. Han angavs ofta som instiftare av de orfiska lärorna, en mysterireligion som syftade till att förvandla människor till fulländade varelser frälsta från Underjordens skuggriken och befunna värdiga att upplyftas till salighetens lyckorike, bortom tid och rum. För att komma i åtnjutande av en sådan sällhet måste dock en orfiker ha levt ett rättskaffens och asketiskt liv, helst enbart ha livnärt sig på grönsaker, genom jordelivet ha bevarat sin kyskhet och helst även ha fördjupat sig i en mängd heliga skrifter, av vilka flera påstods ha författas av Orfeus. I Euripides drama Hippolytos retar sig den burduse hjältekonungen Theseus på sin asketiske och enligt honom alltför fromme och därmed skenhelige son Hippolytos:

 

Oh ja, gör dig till nu,

skryt du med din vegetariska diet,

ta Orfeus till din mästare

följ honom i hans galna balett ,

prisa hans värdelösa klotter

för du är fast i hans dumheter!

Jag råder alla män att undvika den sortens människor;

sådana som försöker fånga din själ med högdragna ord

och vad de hittils har planerat är långt ifrån hederligt.

 

 

Orfikerna trodde på en myt som berättade att Dionysosbarnet skulle frälsa världen, något som Orfeus förkunnat genom sång och musik. Konsten förmår lyfta oss ur vardagslivets lunk, sång och spel är en svag återklang av sfärernas musik, universums innersta själ och ordning. Men, Dionysosbarnet hade blivit sönderslitet och uppätet av titanerna, som straffats för sitt dåd genom att Allfader Zeus med sina blixtar förintade dem till aska. Av titanernas aska, som även innehöll resterna av Dionysosbarnet, skapade Zeus människorna, som därigenom i sitt väsen hyser både dionysisk gudomlighet och ond titanisk materia. Frälsningsvägen går genom ett övervinnande av materien, det köttsliga begäret och ett uppriktigt anammande av andelivet – konsten, religionen., musiken och askesen Kroppen är själens grav, befrielse från dess uselhet sker genom att vi förnekar våra låga drifter, då kommer vår själ att efter döden lyftas upp till Lycksalighetens sfärer. De som inte renats genom askes och mystiska, hemlighållna riter kommer aldrig att nå denna salighet – ”de får ligga kvar i smutsen”.

 

En som trodde på detta var den försupne, opiumberoende, fule och gudabenådade diktaren Erik Johan Stagnelius som 1823 ensam och fattig dog i Stockholm endast 29 år gammal. Han skrev ”ond och besvärlig är tiden jag lever i, dubbelt värre är dock livet jag lever däri”. Och det hade han nog rätt i. Dock var han i min mening en av Sveriges allra största poeter. För snart trettio år sedan arbetade jag intensivt tillsammans med min vän Leif Magnusson med ett filmmanus kring Stagnelius liv. Jag fick bra betalt för mitt arbete, men det blev aldrig någon film. Jag har dock förblivit tacksam för möjligheten jag då fick att grundligt bekanta mig med Stagnelius gripande verk – de har stryka, närvaro och ett ovanligt rytmiskt, vackert språk.

 

 

Medan jag skrev om Stagnelius arbetade jag som lärare och fick då uppleva en av de få triumferna i mitt yrkesliv. Bland mina ”verkstadselever” hade jag en udda ung man som av mina kollegor, genom sin uppkäftiga attityd, svåra hemförhållanden och ovanligt usla studieresultat, betraktades som ett hopplöst fall. En del var även rädda för honom. Han var en så kallad ”svartrockare”, ständigt klädd i slitna svarta kläder, piercad och fylld med tatueringar. Jag upptäckte dock att han skrev och spelade egna låtar. Jag undrade om han möjligen hade någon inspelning med sin musik. Han lyste upp och tog med sig några band. De var förvånansvärt bra. Då jag djärvt nog började läsa några stagneliusdikter för de där marginaliserade och av många föraktade ”säreleverna” fick jag ett entusiastisk gensvar från svartrockaren. En dag dök han upp med en egen tolkning till gittarackompanjemang av:

 

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammare – på svartklädda båren
den suckande älskaren din boning skall nå.

 

Visst är det en djävligt härlig rytm i det där” konstaterade den svartklädde ynglingen. Och visst hade han rätt. Jag såg i honom en sorglig återglans av den olycklige Stagnelius. Som fallet är med så många av mina före detta elever har han för länge sedan försvunnit ur mitt liv och jag undrar vad det blev av honom. Kanske gick han under, som den olycklige Stagnelius.

 

 

Ovidius Metamorfoser var Stagnelius älsklingsverk och i sin favoritskalds efterföljd skrev han ett välljudande, men antagligen ospelbart versdrama om en Orfeus som tycks utgöra sinnebilden av Stagnelius olyckliga tillvaro som en ful och osund stackare, som trots att han var en Sveriges genom tiderna största poeter aktivt motarbetades av samtidens litterära etablissemang. I Backanterna ger Stagnelius utlopp för sina önskedrömmar om kvinnor och en lycksalig tillvaro bortom döden. Orfeus är hos honom en genialisk sångare, men långt ifrån att vara en uppblåst estradör är han en mild och vänlig själ som predikar kärlek och tolerans. Dock plågas han likt Stagnelius av tillvarons grymhet och håglöshet, enbart i sin diktning och i sina drömmar finner Orfeus lindring från allt elände som drabbar honom:

 

En skugga jorden är, ett spöke solen,

en mörk tenarisk dunst, en Stygisk dimma,

en rök är allt vad vi som vakne tänka.

Blott sovande, blott då, när kroppens boja

av dvalans hand symboliskt redan lossas,

upplysas vi, o sanning! Av ditt ljus,

och i en skönare natur med häpnad bo.

O, drömde jag ännu!

Jag såge då, jag visste mycket mera.

 

 

Orfeus försäkrar att vi alla dyrkar samma gud och han tror att förnuft och tolerans leder till försoning. Därför beger han sig till backanternas offerfest till Dionysos ära, trots att de rasat mot hans öppenhet inför andras tro. Deras Dionysos är den ende Guden om någon är av en annan åsikt och än värre basunerar ut den över världen bör han dödas innan än fler förvandlas till gudsförnekare. Genom att inför dessa fanatiker framföra sina sånger och tillsammans med dem offra till Dionysos inbillar sig Orfeus att han skall kunna överbrygga klyftan mellan Dionysoskultens oförsonlighet och hans orfiska läras upphöjda tolerans.

Under offerceremonien blir backanternas ledarinna stucken i ansiktet av en broms från Underjordens riken. Rasande över att ha blivit avbruten i sin hyllning till Den Ende Guden öser hon sitt raseri över den oskyldige Orfeus, som assisterat henne vid offret. Hennes ilska smittar av sig på församlingen och som om de vore ett enda vansinnigt vildjur fylls deras hjärtan till brädden av hat mot den stillsamme gudsmannen Orfeus. I en paroxysm av kollektivt våld och raseri lynchar de honom och sliter hans kropp i stycken. Men som den upplyste mystiker han är så blir döden en befrielse för Orfeus:

Jag lycksalig är.

Eoner av oändlig glädje för min blick

sig öppna, som för mänskoögon himlar, hav,

och högt på jorden skall man sjunga mitt beröm,

så länge Lyrans silver strålar än i skyn

och himlasvanen över vintergatans flod

stjärnprydda vingar breder i den lugna natt.

O, mina barn! Ej hundra offerstjurars blod,

trollformler och mystärer, helga vågors bad

borttvätta själens smitta. Lydnad blott för den,

som öppnar och sluter Orci kopparport,

Stavbäraren Hermes, Maias vingbeklädde Son.

 

Stagnelius hyllar Hermes, den gud som ledsagar de döda genom Dödens port, men som också uppfunnit lyran, symbolen för musikens gudomliga, livgivande kraft. Frågan kvarstår dock om orfismen, som den store mytforskaren Martin P:n. Nilsson en gång antog, var en slags reformation inom den dionysiska väckelserörelse som under 500-talet f. Kr. skakade om den grekiska världen. I så fall skulle Orfeus, likt Stagnelius gestalt, ha försökt omforma den vilda dionysoskulten till en mer stillsam, meditativt inriktad livsåskådning.

 

 

Den ursprunliga dionysoskulten var en extatisk rörelse som fångade speciellt kvinnor, som i ett passionerat rus orsakat av vin och besatthetsfenomen ägnade sig åt origiastiska riter som bland annat innebar att de samlades ute i naturen, där de under vildsint dans och sång offrade till sin gudom genom att sönderslita och förtära offerdjuren. Något som skildrats i Euripides skådespel Backanterna i vilket guden Dionysos i mänsklig gestalt besöker jordelivet och bestraffar dem som inte tror på honom. Orpehus uppträder inte i Euripides Backanter, men han har mycket gemensamt med guden Dionysos – bland annat att han var en främling i landet, blev sönderliten och pånyttfödd, samt han besökte Dödsriket och kom tillbaka. Dionysos hade en gång varit där för att hämta tillbaka sin döda mor Semele och göra henne till gudinna.

 

 

Forskare har spårat Orfeus och Dionysos till Thrakien. Thrakerna som befolkade östra Balkan förutom Hellas, ansågs av gerkerna vara ett gåtfullt folk. De talade ett annat språk och hade andra seder, men de koloniserades efterhand av grekerna och Thrakien kom att bli en del av Grekland, även om dess invånare även fortsättningsvis betraktades som ett slags främlingar; blonda, högresta, bondaktiga och blodtörstiga. Inte desto mindre fanns en ömsesidig påverkan mellan thraker och greker. De senare övertog många drag från thrakisk kultur, inte minst från deras religion.

 

 

Även romare betraktade thraker och deras särpräglade kultur som ett främmande, exotiskt och inte minst dynamiskt inslag i den rika blandkultur som kom att kallas hellenism. Berömda thraker var exempelvis gladiatorn Spartakus, som ledde ett blodigt och nästan framgångsrikt uppror mot den romerska centralmakten och den burduse militärkejsaren Maximinus Thrax, som dagligen slukade tjugo kilo fläsk, satte i sig arton flaskor vin och kunde imponera på sin omgivning genom att med knytnäven slå ut tänderna på hästar. När något gick honom emot vrålade Thrax som ett djur och dunkade huvudet i väggen.

 

 

Dionysos – vinets, vinskördens och rusets gud, inte enbart i meningen av alkoholberusning utan också den berusning, eller snarare besatthet, som dans, musik, drama och religion kan ge upphov till. Han kallades ofta den ”tvåfalt födde” och ansågs först ha alstrats genom föreningen av himmelsguden Zeus med Underjordens härskarinna Persephone, dotter till fruktbarhetens Demeter. Zeus hade för avsikt att göra Dionysos till sin arvtagare men hans ständigt svartsjuka syster och hustru Hera såg till att Zeus fiender, titanerna, rövade bort det lilla barnet, styckade honom och åt upp honom. Zeus tillintetgjorde kannibalerna med sina blixtar, med hade innan dess lyckats få tag på en bit av sonens hjärta.

 

Zeus inledde därefter en kärlekshistoria med prinsessan av Thebe, Semele och bjöd henne på en dryck i vilken han löst upp fragmentet av Dionysos hjärta . Den ständigt intrigerande Hera dök upp hos Semele, förvandlad till hennes fars gamla amma och lyckades bli den vackra men naiva prinsessans förtrogna. Semele undrade om hennes märklige älskare verkligen kunde vara Zeus. Den förklädda Hera förklarade att så var fallet och att han sannerligen inte var vilken gud som helst – han var Allfader Zeus, hela universums härskare. Men det skulle han enbart avslöja om han besegrades genom kvinnlig list. Hera förklarade att om Semele verkligen ville försäkra sig om att Zeus makt och kärlek så skulle hon be honom att under en bindande ed vid floden Styx ge henne vad hon än önskade. Den kärlekskranke Zeus gick med på det, väl medveten om att hans gudsnatur förbjöd honom att bryta en sådan ed.

 

 

Semele bad Zeus att visa sig i sin sanna gestalt. Hera visste att om en vanlig människa får skåda Universums Herre i en sådan egenskap så dör hon. Zeus kunde inte neka till Semeles begäran och då han visade sig i hela sitt förkrossande majestät brändes Semele till döds, men Dionysos foster hade mirakulöst klarat sig och Zeus sydde in det i sitt högra lår ur vilket Dionysos föddes efter den tid som det skulle ha tagit för ett barn att ha skapats i sin moders sköte.

 

Den tvåfalt födde Dionysos blev symbol för universums eviga bestånd och oavbrutna förnyelse. Ur död skapas nytt liv och detta blev det centrala budskapet i de orfiska mysteriekulterna inom vilka deltagarna blev besatta av det andliga rusets gud och därmed förlorade sitt jordiska jag och blev till en del av gudomen, så att de därigenom skulle kunna övervinna döden genom att bli ett med universum. En katharsis, rening, som också sades befrämjas genom de skådespel som i Athen uppfördes till Dionysos ära. Därmed tämjdes den otyglade trakhiska vildheten och integrerades med athensk logik och klartänkthet. Kluvenhet blev till enhet.

 

Att stycka någon/något i bitar och förena dem till något nytt är återkommande tema inom flera religioner. Exempelvis inom nörrön mytologi dödade, slaktade och styckade guden Odin och hans bröder Vile och Ve jätten Ymer och tillverkade av hans kropp världen; blodet blev vatten, benen berg, håret träd, huvudskålen himlavalvet, hjärnan moln och ögonen blev sol och måne.

 

 

För grekerna var allt norr om och inklusive Thrakien barbarernas landområden och de ansågs alla vara ociviliserade horder med likartade seder. En av trakhernas gudar, Zagreus, blev liksom Ymer dödad och styckad, men också återuppstånden och förvandlad till fruktbarhetsgud. Det vilda, otyglade draget inom thrakisk religion ansågs av den irländske klassisten Eric Robertson Dodds ha haft en dynamisk inverkan på antik grekisk religion. Dodds kopplade thrakiska trosföreställningar till den omfattande shamanistiska tradition som var vanlig inom sibiriska, nordiska och nordamerikanska religioner. För honom tyder myterna kring Dionysos och hans förkunnare Orfeus på att den senare uppenbarligen kan betraktas som en shaman. På ett övertygande sätt listar Dodds Orfeus egenskaper och sammanställer dem med sibirisk shamantradition.

 

 

Han förenar verksamheter som poet, magiker, religiös lärare och orakeltolkare. Likt legendariska sibiriska shamaner kan han med sin sång och musik locka till sig fåglar och djur och få dem att lyssna på honom. Liksom shamaner överallt besöker han Underjorden och orsaken är densamma som för andra shamaner – att återhämta en stulen själ. Slutligen fortlever hans magiska jag efter döden i form av ett sjungande huvud, som fortsätter att ge orakelsvar och förmedla vishet.

 

Inom norrön mytologi halshugger vanerna Mimer, skaldekonstens och vishetens främste förmedlare, och sänder huvudet till asarna. Oden tog huvudet, smorde det med örter som hindrade det från att ruttna och kvad trollsånger över det så att det kunde tala med honom och uppenbara fördolda ting.

 

 

Dodds pekar på ytterligare egenheter som Orfeus tycks ha haft gemensamt med shamaner, exempelvis transvestism. Såväl Odin som Dionysos uppträder emellanåt i kvinnokläder och det gjorde också Orfeus, exempelvis på krukskärvan som visade honom klädd i en kvinnlig kiton. En suggestiv skildring av en modern shaman, som även han är transvestit, är Mikael Niemis beskrivning av den egendomlige Ryssi-Jussi i Populär musik från Vittula.

 

 

Ett centralt motiv hos Orfeus och orfikerna är åtskiljandet av kropp och själ. En shaman kan frigöra sin personlighet från kroppens skal och utanför den färdas mellan olika platser. Shamaners själar kunde även de träda in i såväl människors som djurs gestalter och det antogs att en shamans själ efter döden kunde ta sig en ny boning i en efterträdares kropp. Flera orfiker betraktade kroppen som ”själens grav och boning”, en del betraktade den som en ondskefull fångvaktare som drog själen ner i driftslivets jordiska smuts, andra såg kroppen som själens nödvändiga boning, en hemvist som måste vårdas och bevaras – ”en sund själ i en sund kropp”.

 

Kanske är Dionysos och hans tjänare Orfeus gestalter sammansatta av inflytanden från flera kulturer, varav en del fann sina rötter på annat håll än i nordliga områden. Grekiska och romerska författare betraktade i allmänhet Dionysos som en invandrad nykomling. De grundade sin uppfattning på att guden och hans tjänare mestadels skildras som främlingar och att Dionysos knappt nämns i Homeros Iliad. Arkeologiska fynd tycks dock bevisa motsatsen – nämligen att Dionysos är en av Greklands äldsta gudar. I Pylos har man funnit lertavlor härstammande från 1 300 f.Kr. med inristningar skrivna med Linear B alfabetet. De var tydligen fragment av offergåvor, krus som främst innehållit vin som helgats år guden Diwonusujo. Liknande bevis för en samtida dionysoskult har grävts fram i Khania och Knossos på Kreta, bland annat i form av krukor vars inskrifter visar att de innehållit honung offrad till Zeus och Dionysos.

 

Forskningresanden och historiken Herodotos skrev på 450-talet f.Kr att ”det där som vi kallar orfiskt och dionysiskt kommer egentligen från Egypten” och det har fått flera historiker att koppla samman myterna om Orfeus och Dionysys med sina sönderstyckade, sammanfogade och återuppstånda kroppar med egyptiska föreställningar om mumier och Osirismyten. Flera hundra år efter Herodotos påstod den grekiske skriftställaren Diodorus Siculus (90 – 39 f.Kr.) att Dionysos och Osiris helt enkelt var samma gud. Att Osiris förstörs, balsameras och återskapas till något nytt och mäktigare som förmår omforma människornas sinne jämförde Diodoros med krossandet, pressandet och jäsningen av vindruvor som krävs för att framställa vin.

 

 

Osiris var en fruktbarhetsgud som enligt myten dödades av sin bror Set, som styckade kroppen i minst tretton delar som han sedan spred ut över hela Egypten. Osiris hustru Isis och hennes syster Neftys lyckades efter flera års sökande återfinna alla kroppsdelarna och sätta ihop dem igen. Gudarna Anubis och Thot balsamerade kroppen, skapade därmed den första mumien och lyckades till och med få liv i den så att Isis kunde bli befruktad och föda sonen Horus, som slutligen hämnades sin faders död. När Osiris återigen dog blev han härskare över Duat, De dödas värld, där han vårdar jordens fruktbarhet och bestämmer vilka själar som är värdiga att få ett evigt liv. Mumien är liksom hos orfikerna själens grav och boning, men till skillnad från grekerna ansåg tydligen de forntida egyptierna att kroppen måste bevaras och vårdas även efter döden, även om själen kunde röra sig fritt mellan olika världar.

 

 

Liksom Osiris och Dionysos blev även Orfeus styckad. Resterna av hans kropp försvann, förutom huvudet. Orfeus själ fortsatte dock att leva genom mästarens sång och musik. Myten berättar att flera av Dionysos kvinnliga anhängare, backanterna, såg sig svikna antingen genom Orfeus homosexualitet, eller det faktum att han fortfarande hyllade sin kärlek till Eurydike, något som får mig att tänka på sextiotalets Beatlemania då unga, fanatiska anhängare till Beatles blev besvikna och rasande då någon av Beatlarna gifte sig. 

 

 

Under alla förhållanden blev Orfeus anfallen av rasande backanter som slet honom i stycken. Hans spridda kroppsdelar och avslitna huvud blev liggande på stranden tills tidvattnet kom och havsströmmarna förde det, vilande på hans cittra till ön Lesbos strand.

 

 

Där togs det omhand av en av de kvinnor som tillhörde en mysteiekult som sedermera skulle anföras av den grekiska lyrikern Sapfo, som verkade vid slutet av 600-talet f.Kr. Närvaron av Orfeus huvud sågs som orsaken till att Lesbos blev hemorten för två av Antikens mest beundrade poeter – Alakaios och Sapfo, samt den store filosofen Epikuros.

 

Efter alla dessa trassliga turer kring den mågnfacetterade Orfeusgestalten kan det vara lämpligt att avsluta med ett enkelt svar på frågan ”Varför vände sig Orfeus om när han var så nära sitt mål och därmed sände Eurydike tillbaka till Döden?” Enligt mig gavs det bästa svaret av den sicilianske författaren Gesualdo Bufalino i hans novell Eurydikes hemkomst.

Bufalino berättar hur Eurydike sitter ensam och frusen vid stranden av Styx. På sin skadade fot har hon efter Orfeus fatala tillbakablickande haltat tillbaka längs den mörka hålvägen ner till den svarta floden som hon måste färjas över för att kunna återvända till sin väninna Proserpinas dystra palats. Mer förundrad och chockad än förtvivlad tänker Eurydike tillbaka på livet tillsammans med sin beundrade och älskade Orfeus.

Bröllopfesten hade varit en misslyckad tillställning, även om äktenskapets gud Hymen hade kommit resande långt ifrån för att viga Orefus och Eurydike hade den ceremoniella bröllopsfacklan enbart fräst och gnistrat utan att ta ordentligt fyr. Ett illavarslande tecken som fördystrade festen, melankolin kunde inte skingras, varken av den utsökta matten eller det myckna vinet, inte ens av Orfeus bedårande skönsång.

Då vardagslivet tagit sin början kunde Eurydike inte fördriva all den tristess som kom sig av att sångarguden visade för intresse för något annat än sin skaldekonst. Han försmådde sin unga hustru genom att under långa tider lämna henne ensam med trista hushållsbestyr, eller sittande vid vävstolen. Själv solade sig Orefus i glansen av sin berömdhet och all den beundran hans kärlekssånger till Eurydike väckte bland gränslöst beundrande åhörarskaror. 

Med tiden irriterade sig Eurydike alltmer på Poetens, hon kallade honom alltid för det, självcentrerade uppträdande och faktum att han tycktes finna att hennes närtvaro begränsade för han skaparkraftDet unga parets granne, en fåraherde och biodlare vid namn Aristaios, som liksom Orfeus var son till Apollon. började under Poetens frånvaro slå trånande lovar kring Eurydike. Mer av tristess än på allvar understödde Eurydike i det närmaste omedvetet grannens försiktiga kurtis. En dag tog dock kättjan överhanden hos Aristaios och han jagade Eurydike ut över ett fält där hon trampade på en huggorm som gav henne ett dödligt hugg i hälen. 

Medan Orfeus firade ytterligare triumfer med sina sorgekväden över den döda hustrun straffade gudarna Aristaios genom att döda alla hans bin. Förtvivlat sökte han blidka gudarnas vrede. Den ende som visste råd var sjögudomligheten Proteus, som inte berättade något om man inte kunde ta ett stadigt grepp på honom. Detta var så gott som omöjligt eftersom Proteus kunde förvandla sig till vad som helst. Den alltmer frustrerade Aristaios lyckades dock hålla fast den formskiftande guden, även om han förvandlade sig till en ål, en skorpion, en virvelvind, en eldslåga, forsande vatten. Till slut gav Proeteus upp och förklarade att gudarna skulle blidkas om Aristaios offrade fyra tjurar och fyra kvigor på Eurydikes grav. Efter att Aristaios gjort som Proteus sagt alstrades bisvärmar ur offerdjurens ruttnande kadaver. Detta mirakel var orsaken till att den biodlingsintreserade Vergilius i sin jordbruksdikt Georgica berättade Orfeus och Eurydkies historia och därmed inspirerade den yngre Ovidius att minst lika välformulerat återberätta den i sina Metamorfoser.

Nåväl, låt oss återvända till Eurydikes funderingar vid Styx strand. Hon hade blivit djupt rörd då hennes älskade Poet företagit den riskfyllda färden ner till Hades palats för att som den första människan någonsin föröka rädda någon från Döden. Och han lyckades med det nästan otroliga konststycket att beveka Dödens härskares hårda hjärta. Orefus triumf kom sig av att han i sin sång listigt anspelade på Hades stora kärlek som en gång gjort att han för länge sedan sökt sig upp till jordytan för att därifrån röva bort den kvinna han åtrådde mest av allt och sedan göra henne till härskarinna över sitt rike. 

Men … efter att ha gjort sig allt detta besvär, efter denna stora seger – varför vände sig då Orfeus om och omintetgjorde hela bedriften? Då – där i mörkret och övergivenheten, lättade plötsligt Euridykes melankoli. Inte för att hennes situation hade förbättrats utan för att hon slutligen förstod allt. Varför Orfeus vände sig om. Det var inte för hennes skull. Det var för sin egen berömmelse han gjorde det. Orfeus hade inte förlorat något. Livet tillsammans med Eurydike hade inte alls blivit så som han förväntat sig. Hon hade blivit en black om foten. Tanken på henne och hennes ständiga pockande på närvaro hade lämnat smolk i berömmelsens glädjebägare. Nu var Orfeus åter fri! Och unik – den störste sångaren av dem alla hade på egen hand, beväpnad enbart med sång och skaldekonst bemästrat alla Underjordens monster och fördömda själar. Han hade besegrat själva Döden! Nu behövde Orfeus inte längre någon Eurydike. Hela jorden låg inför hans fötter. Med en euforisk känsla av total befrielse och triumf lämnade Orfeus det töckenomhöljda, dystra Hades bakom sig, steg ut i det värmane solskenet och stämde upp smäktande hyllningssånger till Eurydike.

Märkligt nog förvandlas varken Orfeus eller Eurydike i Ovidius Metamorfoser, likt de andra männskorna han berättar om, till växter eller djur. Det hade kanske varit nära till hands att göra Orfeus till en koltrast eller näktergal, men den som förvandlades till en sådan fågel var Philomela, som straff för att hon bistått sin syster då denna hade mördat sin son, tillagat honom och serverat honom som en utsökt maträtt till sin hatade make Tereus. Efter sin död blev Philomela drottning över alla näktergalar, antagligen var det ironiskt menat eftersom en näktergalshona inte kan sjunga.

Att jag i samband med Orfeus kom att tänka på mäktergalar beror på att jag mindes min vän och kollega Berndt Dagerklint som dog för ett par år sedan. Han var förtjust i Hjalmar Gullbergs diktning och brukade försäkra mig om att dikten Till en näktergal i Malmö är det vackraste som skrivits om sjukkdom, åldrande och död. Eftersom jag började min essä genom att beklaga mig över min begynnande ålderdom så kan jag ju sluta med några rader från den dikten

I sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta
till Höga visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung, näktergal, min hemstads näktergal!

 

 

Aischylos (1977) The Orestia translated by Robert Fagles. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Bufalino, Gesualdo (1994) The Keeper of Ruins. London: Harvill/Harper Collins. Dodds, E. R. (1973) The Greeks and the Irrational. Berkeley: University of California Press. Euripides (2003) Medea and Other Plays Translated by John Davie. London: Penguin Classics. Euripides (2006) The Bacchae and Other Plays Translated by John Davie. London: Penguin Classics. Gullberg, Hjalmar (1942) Fem kornbröd och två fiskar. Stockholm: Norstedts. Harrie, Ivar (1962) Sju grekiska sagor. Stockholm: Prisma. Henrikson, Alf (1983) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Isler-Kérenyi, Cornelia (2006) Dionysos in Archaic Greece: An Understanding Through Images. Leyden: Brill. Musappi, Roberto (ed.) (2019) Orfeo: La nascita della poesia. Milano: Mondadori. Nilsson, Martin P:n (1963) Helvetets förhistoria: Straff och sällhet i den andra världen i förkristen religion. Stockholm: Aldus. Ovidius, Publius Naso (1961) Metamorfoser. Stockholm: Natur och kultur. Ovid (1983) The Erotic Poems Translated by Peter Green. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Ovid (2004) Metamorphoses: A New Verse Translation by David Raeburn. London: Penguin Classics. Rilke, Rainer Maria (2011) Selected Poems with Parallel German Text. New Translations by Susan Ranson and Marielle Sutherland. Oxford: Oxford World´s Classics. Stagnelius, Erik Johan (2014) Bacchanterna eller Fanatismen. Sorgespel i Samlade Skrifter I: Tryckta skrifter. Stockholm: Svenska Akademin/Atlantis.

 

 

Förgät inte kapplöpningarna med sina ädla hingstar:

Cirkus [kapplöpningsbanan] hyser en väldig, medgörlig publik.

Här finns inte behov av några i hemlighet givna meddelanden,

inte någon diskret nick som bekräftar att hon accepterat din invit:

 

BLOG LIST

The Swedish artist Sven Ljungberg was, among other things, headmaster for the Academy of Fine Arts, created quite a number of monumental frescoes and mosaics, designed Nobel Prize diplomas, was a friend of several famous authors and illustrated their books. Even he shared much of his time...
Konstnären Sven Ljungberg var bland annat rektor på Konsthögskolan, gjorde en mängd monumentalmålningar, formgav nobelprisdiplom, var vän med flera kända författare och illustrerade deras böcker, bland andra Ivar Lo-Johansson och Pär Lagerkvist. Trots att han under flera år delade sin tid mellan...
The older I get, the clearer I realize the meaning of what the somewhat peculiar book publisher Bo Cavefors told me when I agreed he could publish my first novel: ”You are still a young man, but you have already now an impressive experience reserve.” I do not know if ”experience reserve” is a...
Ju äldre jag blir, desto klarare inser jag innebörden i vad den märklige bokförläggaren Bo Cavefors sa till mig då jag gick med på att han publicerade min första roman: ”Du är fortfarande mycket ung, men du har redan nu en rik erfarenhetsreserv.” Jag vet inte om ”erfarenhetsreserv” är ett vanligt...
I continue to revisit my collection of art cards and in these days when cities and towns are emptied by the Coronavirus I came to think of anonymous Renaissance depictions of ideal cities, inspired by the writings of classical writers like Vitruvius. Some kind of harmonious...
My blog is among other things a Memory Palace  where I store whatever fascinates me. What I like to delve into; thoughts and opinions I like to share and above all it serves as an appendix to my often confused, forgetful and disordered brain. I am a hoarder; a collector of books,...
At the very first glimmer of a brightening dawn there rose on the horizon a dark cloud of black,   The stillness of the Storm God passed over the sky, and all was bright then turned into darkness. He charged the land like a bull on the rampage, he smashed it in pieces like a vessel of...
Vid den första glimten av en ljusnande gryning steg ur horisonten ett nattsvart moln. Stormguden gled stilla över himlavalvet, allt ljus mörknade. Så angreps jorden som av en rasande tjur, den krossades i bitar, som vore den ett lerkärl.   Orkanvindar ödelade...
When I was ten years old I surprised my parents when I on my own initiative registered for violin lessons. I assume they thought it was a somewhat remarkable initiative since it is probably more common that it is parents who force their children to play an instrument. My decision was also somewhat...
Jag förvånade mina föräldrar då jag i tioårsåldern på egen hand anmälde mig till fiollektioner. Tror att det är betydligt vanligare att det är föräldrar som tvingar sina barn att spela. Mitt initiativ berodde inte på att jag har någon speciell...
Items: 1 - 10 of 274
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com