PSEUDOHISTORIA: Illusion, självbedrägeri, sanning och lögn

09/10/2018 15:29

Någon gång vid slutet av sjuttiotalet befann sig jag och Rose på Spartas auditorium i Lund för att lyssna till ett föredrag och se ljusbilder presenterade av Erich Anton Paul von Däniken. Salen var fylld och stämningen förväntansfull. Publiken var blandad; entusiastiska UFO-nerdar satt med sina kameror beredda, medan skeptiska akademiker hade små anteckningsböcker i knäet (Moleskine var ännu inte introducerat), beredda att skriva ner den schweiziske amatörforskarens mest ogrundade påståenden.

En kraftig, lugn och auktoritativ Däniken steg under begeistrade applåder fram inför publiken och förevisade sina ljusbilder på en massiv, icke-rostande järnpelare i New Delhi, Keopspyramiden, ett stort marmorblock som täcker en kungagrav i Palenque i Mexiko, Moaiskupturer från Påskön, Stonehenge, guldskatter och tecken på UFOs från grottor i Ecuador, den turkiska Piri Reis kartan som visade Atarktis innan det var upptäckt, Tullipapyrusen som beskriver UFOs över antika Egypten, Nazcalinjerna och en mängd andra föremål och platser som bevisade att jorden fått besök från utomjordingar, som påverkat och ändrat människornas kultur och till och med vår genetiska sammansättning.

von Däniken visade hur ananasfrukter (säkerligen pinjekottar) fanns avbildade på babyloniska reliefer långt tidigare än sådana hade förts till Europa från Karibien.

Där fanns bilder på och demonstrationer av hur forntida babylonier använt elektriska batterier. Hur egyptier haft stora glödlampor (framställningar lotusknoppar med ormar som symboliserar deras inneboende kraft).  

Rymdfarkoster från det forntida Indien (himmelska tempel).

Mayagudar med rymddräkter (huvudprydnader av trä och fjädrar).

Kayapófolket i Brasilien som personifierar forntida astronauter (egentligen shamaner från Mebêngôkrefolkets Xikrinklan som klätt ut sig som Bep Karotis mekakron, andlige dubbelgångare. Bep Karoti var en hövding som under nittonhundratalet introducerade en ny metod för att fläta mattor)

Enligt von Däniken rådde det alltså ingen tvekan om att jorden ofta och regelbundet har fått besök av avancerade utomjordingar. Hans påståenden kom snabbt och tveklöst. von Däniken talade obehindrat på en perfekt engelska och rörde sig oavbrutet medan han talade. Det var engagerande, roande, sanslöst, vetenskapligt ovederhäftigt och fullkomligt galet.

Då von Däniken efter sitt fantasifulla anförande lämnade ordet fritt för publiken, var det tillen början alldeles tyst. Inte ens de tvivlande akademikerna, med sina fullklottrade anteckningsböcker, tordes göra några invändningar. Så totalt överväldigande hade anförandet varit, helt i enlighet med vad som i USA har kommit att betecknas som Gish Gallop, ”gishgalopperande”, efter kreationisten Duane Gish som för att övertyga sina kritiker dränkte dem i skyfall av tillrättalagda, ogrundade fakta, skämtsamheter och regelrätta lögner.

Duane T. Gishs virriga påstående levererades i ett rasande tempo, fast and furious.  Och jag antog att Däniken nu skulle bemöta akademikerna på samma sätt. Han tycktes vara orubbligt säker på sin sak. En äldre dam reste sig, allas blickar riktades mot henne. Liksom von Däniken talade hon engelska med en nästan omärklig tysk brytning:

̶  Herr von Däniken, jag blev intresserad av era teorier om att Nazcalinjerna i Peru antagligen kunde ha utgjort forntida landningsbanor för utomjordiska besökare.
von Däniken lutade sig uppmärksamt framåt:
̶  Ja, det stämmer, det är den uppfattningen jag fått efter att flera gånger ha besökt platsen.
̶̶  Ni nämnde också Maria Reiches namn och sa att ni känner henne.
Samtliga i salen hade sin uppmärksamhet riktad mot damen, vad ville hon komma fram till? von Däniken svarade med lugn och säker stämma, fast lika snabbt som under sitt anförande:
̶  Javisst känner jag Maria Reiche och även om vi på en del punkter har skilda uppfattningar om Nazcalinjerna ursprung är jag en uppriktig beundrare av hennes ovärderliga forskningsinsatser och hennes självuppoffrande kamp för att beskydda och bevara Nazcalinjerna. Hon lever ju inom området, mycket enkelt och spartanskt.
Damen svarade:
̶  Jo, jag känner till det.

von Däniken undrade nu:
̶  Och er fråga?
̶  Det är mer en undran än en fråga. Hur många gånger har ni träffat Maria Reiche?
̶  Åtskilliga gånger.
̶  Märkligt. Hon känner nämligen till era böcker, men hon känner inte er.
von Däniken blev tydligt skakad:
̶  Hur vet ni det?
̶  Jag känner Maria Reiche sedan flera år tillbaka och träffade henne senast för ett par månader sedan. Hon känner er inte.

von Däniken var svarslös. Jag minns inte hur det hela slutade. Publiken var stum, chockad. Det var som om vi alla dränkts med iskallt vatten. Jag led med von Däniken, av hans offentliga blottande. Han stod framför oss lika pinsamt exponerad som kejsaren utan kläder, som en trollkarl som misslyckats med sina tricks, tappat sina kort på golvet och inte tordes plocka upp dem.

Varför var Rose och jag där? I oktober 1972 placerade shahen av Iran, Mohammad Rez Pahlavi, en order på två överljudspassagerarplan. Han hade nyligen färdats i en Concorde tur och retur mellanTeheran och Paris. Shahen var imponerad: ”Det gick så fort och lätt. Kostymen hann inte ens bli skrynklig.” 

I samband med det läste jag i Expressen en artikel av poeten Gunnar Harding, i vilken han recenserade en bok av Colin Wilson, The Occult. Harding skrev hur han blivit imponerad av denna mer än 750 sidiga, välskrivna genomgång av magins historia och oförklarliga fenomen, från Antiken till nutiden. Den handlade om fantasi och tankeflykt, om tillvaron som ett oförklarligt mirakel. Att Harding inledde sin artikel med Shahens flygfärd berodde på att Wilson bland annat hade berättat om människans mångtusenåriga dröm om att kunna flyga och hur detta gett upphov till fantastiska spekulationer och litterära verk som stimulerat tankelivet, om än inte gett upphov till några praktiska resultat.

Wilson skrev om Josef av Coppertino (1603 – 1663), en italiensk franciskanerpräst som av sina överordnade beskrivits som en ”något enfaldig”, men from man, som späkte sig dagligen och ibland kom i ett tillstånd av så stark hänryckning att han lyfte från marken, leviterade:

Vad skall vi tro om sådana fenomen? Det vore bekvämt om vi kunde avfärda det hela som lögner eller masshysteri, eller hypnos. Vi kan med gott samvete avfärda 95 procent av miraklerna som tillskrivs helgonen på det viset. […] Men bevisen [för Josef av Coppertinos levitation] låter sig inte avfärdas; de är överväldigande. Hans bedrifter bevittnades av kungar, hertigar och filosofer (eller åtminstone en filosof – Leibniz). När det föreslogs att han skulle helgonförklaras inledde kyrkan en undersökning av hans levitationer och hundratals vittnesattester avlades. Han blev ett helgon etthundrafyra år efter sin död. […] Fader Josef flög. Det kan inte råda några tvivel om det.

 

Basilica di XII Santi Apostoli här i Rom finns en altartavla med den flygande Josef av Coppertino inför vilken man dagligen kan se studenter be om gudomligt ingripande för att klara sina studier och examina.

Att Gunnar Harding fäste sig vid historien om Josef av Coppertino och jämförde den med shahens påpekande om sin oskrynklade kostym är antagligen för att han som poet och musiker har uppmärksammat hur vardagslunken dövar våra sinnen. Rutiner försvagar vår beredskap att uppleva tillvarons gåtfullhet, stoffet till fantasins flykt, drömmarna och en uppskattning av det verkliga livets mysterium. Vid våra drinkar i ett behagligt flygplanssäte förmår vi inte uppfatta undret i hur Josef av Coppertino lyfter från marken under en mässa. 

Colin Wilson jämför vår vardag vid en man som under dagliga tågresor till och från sin arbetsplats försjunker i lokaltidningens intetsägande nyhetsflöde (nuförtiden skulle det väl vara mobilen), tills han en dag lyfter blicken och genom fönstret betraktar det förbiilande landskapet, förundras av dess skönhet, för att sedan med intresse börja iaktta sina medresenärer. Att kanalisera denna känsla och förändrade blick på tillvaron till en livsförhöjande medvetenhet är vad Colin Wilson i sin bok The Occult beskriver som Faculty X, ”Egenskapen X”:

Någon som är van vid livet i en modern stad skär sannolikt bort så mycket som 99 procent av alla de stimuli överhopar våra sinnen. Det där känner vi alla till. Men det vi ännu inte har förstått är den extraordinära förmåga vi har för att kunna fokusera oss på vissa aspekter av verkligheten. Denna förmåga är vad jag kallar Egenskap X, men för tillfället använder vi den knappast, omedvetna som vi är om dess potential.

Jag skulle tro att Gunnar Harding och många andra poeter och författare intresserade sig för The Occult efter att tidigare ha läst The Outsider som den tjugofyraårige Wilson fick utgiven 1956.  Det var lätt att identifiera sig med den unge mannen som rest kring i Europa, försökt sig på en tjänst inom förvaltningen, gift sig, fått en son  och sedan skiljt sig, ständigt slukande den ena romanen efter den andra. Författare som bokslukande ungdomar ofta läste vid tiden då Wilson skrev sin bok  ̶   Kafka, Camus, Hesse, Eliot, Hemingway, Blake, T.E. Lawrence, Sartre, Dostojevskij, Nietzsche, Hamsun, H.P. Lovecraft och många flera. Jag antar att många ungdomar fortfarande hittar fram till dessa skribenter och då upplever något liknande det som Wilson kände:

Det slog mig att jag att jag befann mig i en liknande situation som så många av mina favoritkaraktärer i olika romaner: Dostojevskijs Raskolnikov, Rilkes Malte Laurids Brigge, den unge författaren i Hamsuns Hunger: ensam i mitt rum, kände jag mig fullkomligt avskuren från resten av samhället. Det var inte en situation jag trivdes med. 

Wilson började skriva ne intryck från de romaner, biografier och dagböcker han slukade. Likt många andra ungdomar fann han snart att den litteratur som främst berörde honom handlade om undantagsmänniskor bortom samhällskonventionerna. Som en stämma (det är stortrollet Böjgens röst) i mörkret säger till Per Gynt i Ibsens drama:

Peer Gynt: Giv svar. Hvem er du?
Stemmen: Mig selv
Peer Gynt: Af vejen!
Stemmen: Gå udenom, Peer! Den er stor nok, hejen 
(fjället är tillräckligt stort).
Peer Gynt: (vil igennem på ett andet sted, men støder imod) Hvem er du?
Stemmen: Mig selv. Kan du sige det samme?

I sin bok beskriver Wilson sitt syfte som att han vill ta reda på hur outsidern påverkar samhället och hur samhället påverkar outsidern. Framför allt söker han efter olika alternativ som kan ge livet en mening. I sin nästa bok Religion and the Rebel var han på väg mot en lösning  ̶  religiös mystik. Det gällde att hålla kvar inspirationen och det kritiskt tänkande utanförskapet, annars kunde ett ”geni” (Wilson ansåg sig vara ett sådant) gå under:

Vårt liv i det moderna samhället är ett upprepande av Van Goghs problem, den dagliga kampen för passion försvinner över natten, nerbruten av mänsklig trivialitet och oändlig småskurenhet.

Wilsons idéer fick honom att söka kontakt med den amerikanske psykologen Abraham Maslow, som ansåg att varje mänsklig varelse strävar efter att utveckla sina förmågor till fullo. Det gäller att finna sin mentala styrka och uppnå vad han kallade för self-actualization, självförverkligande.

De flesta av oss når sällan dit, men Maslow hade bland sina elever och patienter upptäckt att de flesta av dem någon gång hade upplevt ögonblick av peak experience, höjdpunktsupplevelse. En känsla av att all din förmåga, dina erfarenheter, kraft och strävan, under korta, saliga stunder av lycka sammanstrålar i något som känns fulländat. Jag vet inte riktigt vad det kan vara, kanske något i stil med vad jag sett under voodooceremonier då någon som blivit besatt av en lwa, en gud, plötsligt förvandlas; sjunger, dansar och lever ut på ett oanat sätt. Övriga ceremonideltagare säger då att personen se sube, lyfter sig.

Detta kan ske i olika sammanhang; inom teatern då någon grips av ett så övertygande utspel att hon/han tycks ha blivit fullkomligt förvandlad. Inom musik då någon börjar spelar med en sådan styrka och inspiration att musikern själv inte förstår hur det gick till. Inom flamencokulturen kallas ett sådant tillstånd för att tener duende, att ha en duende (ett andeväsen som kan påminna om vår svenske hustomte), det betyder alltså att någon beter som hon/han vore besatt av en annan, mäktigare varelse.

Den passionerade poeten och pjäsförfattaren García Lorca (1898-1936) försökte i flera skrifter och anföranden förklara vad det innebar att bli besatt av en duende:

Den verkliga kampen är med duenden, [den sker på olika sätt] strävan att söka Gud är välkänd, bort från eremitens barbariska metoder för att istället använda sig av mystikernas mer subtila förfarande. Söka sig till Santa Teresas bastanta torn, eller Johannes av Korsets tre vägar. Och även om du tvingas klaga som Jesaja: ”Du är sannerligen en fördold Gud”, så sänder Gud likväl den som söker honom sina första törnen av eld. [...] De stora mästarna från södra Spanien, zigenarna, flamencoartisterna, sjunger redan, spelar redan, de vet att ingen känsla är möjlig utan duendens ankomst. […] För att finna duenden krävs varken karta eller övning. Vi vet enbart att den likt smultet glas bränner blodet, torrlägger sådant som förnekar all den sträva, sköna geometri som krossar förställning, det är den som gjort Goya till en mästare i grått silver…

Colin Wilson var på jakt efter ett tillstånd som inte begränsades av vår vardagsvärld. Han sökte den hos sina favoritförfattare och filosofer. Hans förmåga att läsa och ta till sig stora mängder skrift var imponerande, men den slukade antagligen också hans analytiska förmåga och verklighetsuppfattning. Colin Wilson tycks ha dränkts av sin egen beläsenhet, något som gör att även då han framstår som mest galen är det den mängd av märklig information han presenterar som fortfarande gör det fascinerande att läsa vad han än skriver.

Wilsons tillstånd förvärrades av det stora gensvar och allt det beröm han fick för sin Outsider. Det sägs ofta att det inte är bra att bli alltför framgångsrik vid unga år och än värre är det om du dessutom blir hyllad och förmögen. Wilson övertygades om sin egen förträfflighet men kunde aldrig upprepa sin första framgång. På sin jakt efter peak experience förlorade han sig i läsning och skriverier om brott (han koncentrerade sig på massmördare), sex (ofta udda sådan) och framförallt ockultism, paranormala företeelser och pseudohistoria – Atlantis, pyramidhemligheter och andra egendomligheter.

Jag frågade en god vän, som liksom jag vid unga år blivit fascinerad av Outsidern, vad han trodde var orsaken till att Colin Wilson förlorat sig i ockulta dumheter och hans svar var kanske det mest troliga:

̶̶  Han försökte väl leva på sitt skrivande och ägnade sig då åt sådant som gav en hygglig inkomst.

Nåväl, jag slukade The Occult då jag under nätterna efter det jag hade slutat gymnasiet och under min militärtjänstgöring blivit telegrafist, något som gjorde att jag ofta var tvungen att ensam vaka vid växel och telegrafiapparat. Med mina kamrater diskuterade jag ockulta ting och samma dag som vi muckade for jag och min vän Claes med tåg ut i Europa. Han hade på TV sett ett program från BBC  ̶  Jerusalems förlorade skatt. Han berättade om det för mig och våra lumparkompisar medan vi på ett kafé alldeles utanför regementet höll oss undan från våra militära plikter.

Dokumentären Claes hade sett handlade om en bypräst, François-Bérenger Saunière (1852-1917), som i den oansenliga byn Rennes-le-Château i södra Frankrike efter att plötsligt ha blivit förmögen hade restaurerat kyrkan och utsmyckat den med en mängd märkliga konstverk. Saunières oväntade förmögenhet förklarades genom ett par pergament med kodade budskap som prästen funnit under kyrkans altare och som fört honom till en makalös guldskatt. Programmets producent, Henry Lincoln, hade kommit över kopior på dessa mystiska pergament. Dokumenten kopplade samman en fransk adelssläkt med anor bakåt till de medeltida Merovingerna, tempelherrar och katarer, till den lilla kyrkan i Rennes-le-Château och den franske sextonhundratalskonstnären Nicolas Poussin.

Allt detta beskrevs av Henry Lincoln som ett mönster som avslöjade att prästen Saunière varit medlem i ett mystiskt sällskap Prieuré de Sion, Sions brödraskap, som 1070 i Provence skulle ha grundats av några munkar från Kalabrien.  Prieuré de Sion hade 1099 omorganiserats av korsfararen Gottfrid de Bouillion. Brödraskapets syfte var att skydda den stora tempelskatt, bland annat med förbundsarken och den sjuarmade ljusstaken, som romarna rövat bort vid Jerusalems förstörelse 70 e.Kr. och som sedermera hamnat hos de franska Merovingerna. I Palestina hade Bouillon fått reda på hemligheterna kring skatten och visste var den fanns. Sedan han lämnade sitt grevskap Lorraine 1095 hade de Bouillon dock aldrig återvänt till Frankrike. För att skydda skatten från upptäckt och missbruk hade Bouillon invigt bröderna i Prieuré de Sion i hemligheterna och sedan dess skyddade det hemliga sällskapet dyrbarheterna.

Några medlemmar av Prieuré de Sion hade inte kunnat avhålla sig från att ge ledtrådar om dess existens, bland dem de okända författarna till dokumenten som Lincoln hade sett, Nicolas Poussin, som i sin tavla Et in Arcadia Ego hade antytt var skatten fanns gömd och slutligen prästen Saunière som tillskansat sig en del av dess guld och i sin kyrka lämnat ledtrådar till var han funnit det.

En galen, men spännande historia, som jag kopplade ihop med en roman jag precis hade fått av min äldre syster, den förvirrande Monsieur, or the Prince of Darkness av Lawrence Durrell, som också den handlade om mystiska ordnar i det samtida Frankrike, mörka hemligheter, tempelherrar, gnosticism och katarer i Provence och Languedoc. Följden blev att jag och Claes så fort vi muckat tog tåget ner till Languedoc och besökte Rennes-le-Château, Carcasonne, Montségur och andra platser som ansågs ha kopplingar till tempelriddare och katarer. Vi upptäckte snart att vi inte var ensamma besökare på dessa platser. Ständigt stötte vi på folk, en del mer än lovligt stolliga, som sett samma TVprogram som Claes, medan andra, likt Colin Wilson, hade förläst sig på en mängd ockult litteratur.

Då jag kommit tillbaka till Sverige skrev jag in mig på religionshistoriska avdelningen vid Lunds universitet, orsaken till detta var inte minst Colin Wilson och min läsning om katarer och andra europeiska kättare. Medan jag studerade religionshistoria kom jag i kontakt med William James magistrala Den religiösa erfarenheten i dess olika former, spanska mystiker, Kierkegaard, Wittgenstein och Nietzsche, persiska sufier, indiska och kinesiska filosofer, naturfolks världsbild och mycket annat som nyanserade mina ungdomliga fantasier kring en alternativ syn på tillvaron.

Givetvis stötte jag även på pseudovetenskap i form av von Dänikens stolliga spekulationer om att gudar och änglar i själva verket var tekniskt avancerade utomjordingar. Idéer som under seminarierna kunde nämnas av en och annan nerd, men sådant bemöttes med roat överseende. von Dänikens naiva och prosaiska spekulationer var en ynklig ersättning för religiösa visioner och djup mystik. Att förklara religiös strävan som influerad av tekniska innovationer som utomjordingar under forntiden hade begåvat mänskligheten med var helt enkelt en vulgarisering av människors fantasi och fabuleringsförmåga.

Betrakta exempelvis reliefen ovanför K´inich Janaa Pakals sarkofag i Palenque som i en möjligen redan nu föråldrad version av Linda Schele har tolkats som en framställning av Mayafolkets förställningar om ett livsuppehållande världsträd. Den omgivande frisen framställer kosmologiska riktmärken, bland dem solen, månen och flera stjärnor, samt namnen på sex medlemmar av Pakals dynasti. Den centrala framställningen utgörs av ett korsformat Världsträd över vars krona en quetzal vilar. Quetzalen som med sin grönskimrande fjäderskrud och sitt rubinröda bröst var Kukulkans, Den Befjädrade Ormens, fågel, ”luftens härskarinna”. Kukulkan var växtlighetens, rikedomens, frihetens och återfödelsens gud. Vid trädets fot vilar den döde konungen K´inich Janaa Pakal, i skepnad av majsguden Hun-Hunapah, världens skapare. Det är ur honom som Världsträdet spirar. Pakal vilar i fosterställning ovanpå en gudom som kan vara antingen Hun-Came, En Död, eller Vucu-Came, Sju Dödar, herrar över dödsriket Xibalba, ”Fruktans hemvist”. Givetvis är symboliken djupare och betydligt mer komplicerad än så och dess gåtor är ännu inte fullkomligt lösta, även om flera av tecknen nu kan läsas. Dock finner jag Mayamytologin betydligt intressantare än von Dänikens tolkning som fick honom att se en utomjording, som med en syreanordning fäst under näsan sitter framåtlutad över kontrollbordet på ett jetdrivet rymdskepp.

von Däniken griper vilt efter varje antydan om forntida astronauter. Det räcker med en bild eller ett lösryckt textstycke för att han skall associera till rymdskepp, eller allsköns tekniska prylar. Han får mig att tänka på en tonårskille som bläddrar i tekniska postorderkataloger för att finna spännande mojänger att meka med, eller något att imponera polarna med.

von Dänikens entusiastiska presentationer av forntida teknik får mig att minnas Erik Bergstens Tekniskt Magasin som sändes på svensk TV mellan 1957- 87 och som inleddes av tonerna till Count Basies Whirely Bird, ackompanjerande några knepigt roterande kugghjul. Som i ett sådant TVprogram finns det hos von Däniken ingen känsla för mystik, ingen visionär tankeflykt eller redogörelse för sekellånga grubblerier. Pang på rödbetan! Rymdskeppen är här och ut kommer ET, allt är förklarat.

Hesekiel 1:4-26 beskriver enligt von Däniken helt enkelt ett tekniskt avancerat rymdskepp och som genom ett trollslag har den judiska Merkabahmystiken dunstat bort, tvåtusen års grubblerier och visionärt tänkande som gav upphov till Kabbalahns inspirerande spekulationer och intrikata mystik. Jämför von Dänikens rymdskepp med den komplicerade världs-och tankestruktur som kabbalisterna fann i Hesekiels vision. Märklig även den och betydligt mer svårbegriplig, men likväl betydligt intressantare.

Kabbalisterna såg inte något rymdskepp utan Guds änglar, Seraphim (ett svårt begrepp, det är oklart om de verkligen är gestalter, snarare är de kanske sefirot, ”utflöden” av Guds allmakt), samt Guds tron och det komplicerade maskineri som upprätthöll Skapelsen. Samtidigt var visionen en sinnebild av Universums olika begreppsvärldar, tillstånd av kunskap och medvetande. Våra vägar till förståelse av Gud, tillvaron och våra egna liv. Nedan är en ytterst schematisk framställning av tankegångarna. Om vi vill fördjupa oss i Kabbalahns ytterst komplicerade världar är Gershom Scholems böcker goda, om än inte helt enkla, introduktioner.

De olika sfärerna av existens som kabbalisterna anade i Hesekiels syn beskrevs som ”himlar” eller ”världar”. Atziluth (”Utstrålningen”, Den Himmelska Visdomen). Hemvist för Gudomens, Ein Sofs, ”Det Oändligas”, absoluta existens, omöjligt att förklara är det ett tillstånd där självmedvetenheten har uppgått i ett gränslöst, allomfattande medvetande. Beriah (”Skapelsen”, Den Gudomliga Förståelsen) Seraphims, ”De Brinnandes”, hemvist inom vilken Gud gör sin närvaro påtaglig genom att manifestera sig genom sin utstrålning, sitt oavbrutna skapande. Yetzirah (”Bildningen”, gestaltandet), sfären där Guds existens kan anas genom vårt mänskliga tänkande, vår begränsade föreställningsvärld, vår intellektuella kapacitet. Yetzirah kan låta sig beskrivas genom myter och liknelser, genom matematik, fysik och kemi. Hayyot (”Levande”) Den påtagliga världen, naturen, den mänskliga tillvaron där vi människor lever och skapar. En värld som kan ses och beröras, som ständigt påverkar oss och som vi är satta att skydda och bevara. Assiah (”Handling”) Den begränsade sfär inom vilken varje mänsklig varelse är verksam. Som var och en av oss påverkar genom sitt handlande och tänkande, våra personliga ansvarsområden.

I sin Chariots of the Gods? från 1968 och i en mängd följande böcker, i vilka von Däniken till leda upprepar sina argument, berövar han världshistorien dess mystik och förvandlar den till en tråkig följd av tekniska innovationer gjorda av utomjordiska besökare. En del kanske tycker det är betydligt mer spännande att betrakta en hög krukskärvor, som antagligen är rester av förvaringskärl för papyrusrullar, som galvaniska batterier som laddat primitiva glödlampor och maskiner. Jag hör dock inte till dem.

Vem är Erich von Däniken? Han föddes 1935 i Zofingen i Schweiz och fick sin grundläggande utbildning i en katolsk internatskola. Efter skolan började han arbeta som kypare och bartender på ett hotell i Bern, där han mötte sin hustru Elisabeth och de fortsatte sedan att arbeta sida vid sida på olika hotell i Schweiz, pengarna de samlade använde de till resor, inspirerade av von Dänikens stora intresse för arkeologi och ufologi. Dessvärre var von Däniken lite väl benägen att skaffa sig inkomster genom småbedrägerier och diskreta stölder, något som ledde till att han allt som oftast hamnade i klammeri med rättvisan, bland annat dömdes han vid ett tillfälle till ett fyra månaders fängelsestraff.

1967 träffade von Däniken, medan han arbetade på ett hotell i Davos, Dr. Thomas von Randow, som var vetenskapsredaktör på den tyska veckotidningen Die Zeit. Von Randow imponerades av von Dänikens entusiastiska svada om forntida rymdfarare och alternativ arkeologi. Visserligen fann von Randow det hela vara alltför oseriöst för Die Zeit, men insåg att det kunde finnas pengar att tjäna på en bok om underligheterna och satte von Däniken i kontakt med en god vän som hade ett bokförlag. Denne nappade på kroken och lät Wilhelm Roggersdorf, en redaktör med känsla för publiksmaken, bearbeta von Dänikens manus.

Roggersdorf var en pseudonym för Wilhelm ”Utz” Utermann, romanförfattare och dramaturg som varit i tjänst hos nazistpropagandan, bland annat som en av huvudredaktörerna, Schriftleiter, för nazipartiets huvudorgan Völkischer Beobachter. Det är mycket möjligt att Utermann var skyldig till en del av de rasistiska undertoner som finns i Erinnerungen an die Zukunft, Minnen från Framtiden, originaltiteln på Chariots of the Gods?, bland andra påståendet att utomjordingar fått barn med utvalda exemplar av människosläktet och därmed förbättrat den genetiska sammansättningen hos en del befolkningsgrupper.

Rasistiska åsikter dyker emellanåt upp i von Dänikens olika skrifter, speciellt fatala är de i hans Signs of the Gods från 1980:

Var den svarta rasen ett misslyckande och ändrade utomjordingarna den genetiska koden genom genetiska operationer för att åstadkomma en vit, eller en gul ras? […] Jag inser att jag leker med dynamit om jag påstår att utomjordingarna från början "tilldelade" specifika egenskaper till grundraserna, d.v.s. programmerade dem med speciella förmågor. […] Jag är inte en rasist, men min kunskapstörst möjliggör ett negligerande av de tabun som råder då det gäller på att ställa frågor kring rastillhörighet, helt enkelt därför att det är otidsenligt och farligt. Varför är vi som vi är?

von Däniken utvecklar sina åsikter i en intervju som han i Penthouse gav den blivande nobelpristagarinnan (enligt min åsikt ett av Akademins sämsta val) Elfriede Jelinek:

Dessa gudar har också varit till nytta för människan genom att med hjälp av genetisk mutation skapa Homo sapiens. De gjorde honom intelligent.

Han förespråkar eugenik, rashygien:

Antag att jag gjorde ett experiment med bakterier och placerade dem i provrör. När jag upptäcker att ett antal av dessa kulturer utvecklas felaktigt, för det första till sin egen skada, för det andra till nackdel för miljön, då kastar jag dessa provrör i elden.

Erinnerungen an die Zukunft blev en stor succé i Tyskland, översattes snart till en mängd språk och von Däniken blev en förmögen, om än omstridd, man. Än så länge har han skrivit mer än fyrtio böcker, Sitt andra alster Gudar från yttre rymden, skrev han i fängelset där han satt inspärrad för skattebedrägeri och obetalda skulder, som uppgick till 750 000 USD. von Däniken var dömd till tre och ett halv års fängelse, men blev dock frisläppt då han genom sina stora bokinkomster kunnat betala av sina skulder, och mer därtill.

Då jag, efter debaclet i Lund, läste von Dänikens Olösta gåtor ur mänskligheten förvånades jag hur föga originella de flesta av hans påståenden egentligen var. Mycket hade jag läst förr, bland annat i en bok jag köpt på ett apotek i Santo Domingo. De flesta dominikanska apotek brukade saluföra allsköns underlig, ockult litteratur, från den osmakligt antisemitiska Sions Vises Protokoll till alster av populära latinamerikanska pseudohistoriker, som den chilenske nynazisten Miguel Serrano.

Nåväl, på ett apotek hade jag plockat upp en spansk översättning av Le Matin des Magiciens från 1960. Den var skriven av Jaques Bergier, född i Odessa, kemi-ingenjör och f.d. medlem i den franska motståndsrörelsen och Louis Pauwels, journalist på Le Figaro, f.d. kommunist, nominerad till Goncourtpriset, medlem i en mängd hemliga sällskap och sedermera känd reaktionär. Detta var en betydligt mer fascinerande bok är von Dänikens alster.

Jag vet inte om Le Matin des Magiciens (på svenska döpt till Vår fantastiska värld) kan kallas pseudohistoria, snarare är den en slags magisk realism, inspirerad av författare som Borges och Lovecraft. Boken tar upp nazistisk ockultism, en mängd konspirationsteorier och antika profetior, beskriver initierat modern alkemi och inte minst teorier kring forntida, avancerade raser och oförklarliga “mysterier” som även von Däniken tar upp, som att Sodom och Gomorra skulle ha gått under i en slags kärnvapenexplosion, samt spekulationerna kring Nazcalinjerna.

Detta för mig tillbaka till Claes TVprogram  ̶   Jerusalems förlorade skatt. Producenten Henry Lincoln följde upp succén med ytterligare två ”dokumentärer” där han fördjupade sina påståenden. 1982 publicerade han dessutom en bok han skrivit tillsammans med två andra författare.  Holy Blood and the Holy Grail (på svenska publicerad som Heligt blod, helig gral) är ett förbluffande hopkok där författarna hävdar att Jesus var gift med och hade barn med Maria Magdalena, som efter korsfästelsen flydde till det som är nuvarande södra Frankrike. Under 400-talet gav Jesus efterlevande släktingar upphov till de merovingiska kungarna. Den heliga gralen, på medeltida franska Sangréal -  Sang réal (kungligt blod), är inte alls en bägare i vilket Jesu blod samlats, utan ”heligt blod” i bemärkelsen av det DNA som finns hos Jesu ättlingar. Den hemliga organisationen Preuré de Sion grundades med målet att den merovingiska dynastin åter ska få makten över Frankrike och flera av dess fördolda stormästare har varit kända män, exempelvis Nicolas Poussin, Isaac Newton och Leonardo da Vinci.

Enligt författarna till Heligt blod, helig gral finns sekten kvar än idag och detta leder oss till de underliga, hemliga, franska sällskap i vilka exempelvis Louis Pauwels var medlem. Pierre Plantard föddes 1920 som son till en betjänt och en concierge, portvakterska, men hävdade att han var ättling till de merovingiska kungarna. Som ultranationalist och antisemit samarbetade han under kriget med nazister och franska kollaboratörer, hävdande att han var en initierad frimurare och därmed kunde avslöja den hemliga organisationens regimomstörtande och radikala konspirationer.

Någon gång under femtiotalet registrerade Plantard Prieuré de Sion som namnet på en välgörenhetsorganisation och det är möjligt att han med några vänner och bekanta inom ramen för sin ”orden” ägnade sig åt några töntiga ritualer. 1961 läste Plantard en bok av pseudohistorikern Gérard de Sède, specialiserad på myter kring katarer och tempelriddare. Plantard ansåg att de Sède kunde vara en bra kontakt för spridningen av myten om sitt merovingiska ursprung. Han föreslog att de Sède att de tillsammans skulle skriva en bok baserad på vad Robert Charroux funnit i Rennes-le-Château och koppla ihop det med Plantards egna spekulationer kring merovinger och ”heligt blod”.

Robert Charroux, som egentligen hette Robert Joseph Grugeau arbetade innan han kunde försörja sig på sina böcker inom det franska postväsendet. Han var en av de första som skrev utförligt om forntida astronauter från andra planeter, både science fiction och ”dokumentära undersökningar”. Det råder ingen tvekan om att von Däniken är väl förtrogen med Charrouxs olika alster.

I början av sextiotalet hade Charroux i en lokaltidning läst historien om att prästen Saunière i Rennes-le-Château hade konstruerat en kyrka som avslöjade hur han funnit en guldskatt. Mannen som skrivit artikeln hette Noël Corbu och hade 1946 av Saunières arvtagerska, Marie Dénaranaud, köpt prästens egendomar och inrättat en restaurang i Rennes-le-Château. Tio år senare publicerade lokaltidningen La Dépêche du Midi en serie intervjuer med Corbu i vilka han berättade att Fader Saunière funnit en skatt med 28 500 000 guldmynt som varit avsedda att utgöra den lösensumma som skulle utbetalas för att befria St. Louis ur hans fångenskap hos saracenerna. St. Louis egyptiska väktare nöjde sig dock med de 400 000 livres tournois som redan hade utbetalats och släppte år 1250 Louis ur hans fångeskap. Guldet som hans mor, Blanche av Kastilien, samlat in levererades alltså inte utan grävdes istället ner i närheten av Rennes-le-Château, något som avslöjades genom de pergamnetark som Saunière funnit under altaret i sin sockenkyrka.

Robert Charroux blev fascinerad och tog kontakt med Noël Corbu, tillsammans med restaurangägaren och sin hustru genomsökte sedan Charroux med en metalldetektor förgäves både kyrkan och trakterna kring Rennes-le-Château. Det resultatlösa skattsökandet rubbade dock inte Charrouxs tro på att guldskatten existerade och inkorporerade senare historien i en bok han kallade Trésors du Monde, enterrés,emmurés, engloutis,  "Världens skatter, begravda, inmurade, upplsukade". Det var den boken som Pierre Plantard och Gérard de Sède fått tag på och den kom att utgöra grund stommen för deras hopkok L'Or de Rennes från 1967, som i sin tur blev inspirationen till Henry Lincolns TV-dokumentärer.

För att göra sin historia mer trovärdig hade Plantard tillsammans med sin gode vän Philippe de Chérisey tillverkat de ”gamla” pergament som det påståtts att Saunière funnit under altaret i kyrkan i Rennes-le-Château och sedan låtit fotografera av dem i boken L'Or de Rennes. Det var kopior på de dokumenten som Lincoln presenterade i sitt TVprogram. Plantard och hans medförfattare de Sède blev snart ovänner, men de Sède har, liksom Lincoln, sedan dess oförtrutet spridit och ytterligare utbroderat fantasihistorierna kring guldskatten i Rennes-le-Château.

Det visade sig snart att de ledtrådar om en skatt som Saunière påstods ha lämnat i sin kyrka var obefintliga. Skulpturerna, bland annat den skräckinjagande djävulsfiguren under dopfunten, fann sitt ursprung i en tryckt beställningskatalog från en firma i Toulouse som specialiserat sig på framställning av kyrkodekorationer  ̶  La Maision Giscard. Renoveringen av sockenkyrkan i Rennes-le-Château, inköpet och installationen av de målade gipsskulpturerna från La Maision Giscard bekostades inte av Saunière utan av en rik välgörerska, en viss Mme Marie Cavailhé, som i juli 1887 betalade 700 francs för konstverken.

Saunière som avsatts från sin tjänst på grund av olika oegentligheter, men likväl hade fortsatt verka som präst i Rennes-le-Château, tjänade inte pengar genom upptäckten av en nergrävd skatt utan genom att ta olovligt betalt för kyrkliga tjänster, som antingen inte var avgiftsbelagda eller skulle ha redovisats för stiftsledningen, något han inte gjorde och som, jämte andra förseelser, hade lett till hans avsättning.

Jesus hade barn med Maria Magdalena, deras ättlingar lever än och skyddas av Prieuré de Sion. Visst känns historien igen, den är en av huvudingredienserna i Dan Browns Da-Vinci koden. Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln kände också igen historien och stämde år 2006 Dan Brown för plagiat. De förlorade givetvis processen och fick betala tre miljoner engelska pounds för rättegångskostnaderna. Problemet var att författarna hävdat att The Holy Blood and the Holy Grail var grundad på seriös forskning och verklighetsbaserad. Detta blev dock deras fall eftersom boken därigenom inte kunde betraktas som deras originella skapelse, stulen av Brown. The Holy Blood and the Holy Grail var ju enligt dem en skildring av autentiska fakta, uppgifter tillgängliga för var och en, såvida de inte plagierades direkt från boken originaltext. Så kan det gå om man uppfinner historier och påstår att de är sanna och välgrundade. Rättegången handlade om skillnaden mellan fakta och fiktion, något som pseudohistoriker har svår att förstå, inte minst von Däniken.

Vid det här laget håller antagligen Rennes-le-Château och von Däniken på att förvandlas till bortglömd historia, men det hindrar inte att ett förvrängt och förfalskat förflutet, i gott samspel och sällskap med absurda konspirationsteorier, i högönsklig välmåga frodas och vidareutvecklas genom nätet. Det har skrivits en hel del om hur sanningen håller på att förvanskas och ”slätas” ut genom förenklingar. Folk får ett alltmer begränsat tålamod och orkar ofta inte ägna sig åt en text längre än ett twittermeddelande. Jämlikhetssträvanden och demokratisering tas som intäkt för attacker på ”expertsamhället”. Var och en kan nu vara sin egen professor och sprida ogrundade insikter och åsikter, alltmedan hon/han låtsas att deras kunskap är resultatet av år av kritisk granskning och forskning.

Och detta gäller inte enbart nätet. Intellektuell slapphet sprider sig. Tidigare välrenommerade, seriösa bokförlag ger ut rappakalja skriven av pseudohistoriker och upphovsmän till allsköns mirakelkurer. Tidigare var sådana töntar i bokhandlarna förvisade till suspekta avdelningar som ”parapsykologi”, ”New Age”, eller ”alternativ medicin”, nu finner du dem dock på avdelningarna för ”historia”, ”vetenskap” och ”hälsovård”. 

Listan på intellektuella bedragare och kvacksalvare kan göras i det närmaste oändlig: Menzies, Diop, Schucman, Berlitz, Hancock, Jacobovici, Icke, Starbird, Farrakahn, Bauval, Mısıroğlu, Hubbard, Szukalski, Brennan, Tabov, Calleman, Pye, Chandler, McKeith, Asante, Cremo, Hartung, Deretic, Fomenko, Gaddis, Behe, Gardner, Duesberg, Kolosimo, Potter Gale, Landsburg, Tsoukalos, Levashov, Marss, Graf, Pellegrino, Phillips, Sitchin, van Sertima och Holford. Detta är enbart ett litet urval av bedragare, det finns tusentals som dem. Virrhjärnor som förnekar holocaust, hyllar sina egna ”rötter” och ”folk”, berättar vilka grönsaker som botar cancer, ondgör sig över ”kunskapsmonopolet”, påstår att vaccin är livsfarligt och ser utomjordningar överallt.

Många tjänar grova pengar på sina dumheter. Någon gång hörde jag ett yttrande av en fransk minister: ”Jag störs egentligen inte om någon idiot deklarerar att Gud är en lök, men om han dessutom tvingar folk att tro på dumheterna, predikar att vi borde vara beredda att dö eller döda för löken och dessutom tar betalt för att vi skall lyssna och tro på honom, då blir jag upprörd.”

Då jag för något år sedan arbetade som gymnasielärare förvånades jag av hur många av mina elever som trodde att det existerade ett hemligt sällskap – Illuminati – vars mål är att i det fördolda styra och manipulera regeringar och världsomspännande organisationer för att därigenom skapa en Ny Världsordning, som innebär att deras medlemmar får absolut makt över Världens väl och ve. Illuminati dyker upp i Dan Browns romaner, som dataspel, på bio och hos rappare och rockband. Man skulle tro att detta skulle kunna räcka för att övertyga mina elever om att Illuminati och dess djävulska inflytande är bluff och båg, myt och osanning. Inte alls  ̶  de litade mer på nätet än på mig, eller på idoler som Jay-Z eller Beyoncé.

För övrigt har ju även USAs president målat upp bilden av en opåverkbar, hemlighetsfull elit som gjort ”vanligt folk” maktlösa och bortglömda. Arbetslösa, håglösa stackare drar sig fram i ett växande före detta industriellt rostbälte, alltmedan akademiker och politiker lever i högönsklig välmåga. Tack och lov har Donald J. Trump lovat att dika ut detta träsk fyllt med manipulerande parasiter och dyngspridare av fake news.

Ett försök jag gjorde, som förhoppningsvis möjligen påverkade en del av de illuminatitroende var att ta med mig en bok som jag någon gång på nittiotalet köpte och läste i New York, The Illuminatus! Trilogy. Trilogin skrevs Robert Wilson och Robert Shea och består av tre romaner  ̶   The Eye in the PyramidThe Golden Apple och Leviathan, den sista skrevs 1975. Författarna har beskrivit dem som ”sagor för paranoida” och handlingen är förvisso absurd.

Trilogin utspelar sig i olika alternativa universa och blandar vilt kvantummekanik, New Age, konspirationsteorier, pseudohistoria, filosofi, mytologi, fantasy, science fiction, B-filmer och deckare. Handlingen är omöjlig att redogöra för. Men en kort sammanfattning kan möjligen ge en shablonartad uppfattning om bokens karaktär.

Två detektiver bosatta i New York undersöker en bombräd mot en vänstertidning, i färd med att utreda morden på Kennedybröderna och Martin Luther King Jr., något som för detektiverna till ett antal mäktiga, hemliga sällskap. Den förstörda tidningens chefredaktör har fängslats för droginnehav och torteras i ett fängelse i Texas, men befrias då Discordians, en motståndsgrupp ledd av en gåtfull miljonär, Hagbard Celine, spränger fängelset och tar med sig redaktören i Hagbards gyllene ubåt. Det visar sig att The Discordians är inbegripna i ett globalt krig mot Illuminati, en organisation som i hemlighet kontrollerar hela världen. Hagbard finansierar sin verksamhet genom narkotikahandel.

Handlingen går successivt överstyr med förvecklingar i Las Vegas, där USAs regering experimenterar med kemiska vapen, Chicago som är i händerna på gangsters, Atlantis med Howard, en talande bläckfisk och hans gäng med tumlare och ön Fernando Poo, som kommer att bli skådeplatsen för ett kommande kallt krig mellan Ryssland, Kina och USA.

Ett satanistiskt rockband samverkar med amerikanska vetenskapsmän för att iscensätta ett massmord som skall utlösa den energi som behövs för att återuppleva forna, ondskefulla Illuminati, bland dem Adolf Hitler. Detta skall ske under ett Woodstockevenemang i det bayerska Ingolstadt, i vars närhet övervintrande Illuminati och en SSarmé vilar i djupet av en sjö kallad Totenkopf. Planen går om intet då rockbandet och flera Illuminatiledare dödas av Discordians, som fått hjälp av en jättelik inkarnation av jordgudinnan Eris.

Därefter tar New Yorkdetektiverna och The Discordians sin tillflykt i Hagbards gyllene ubåt för en sista konfrontation med Leviathan, ett pyramidformat, encelligt havsmonster, som dock pacificeras genom att han får tillgång till ubåtens datamaskin, som genom att sätta honom i kontakt med andra varelser lindrar hans enorma ensamhet. När hotet från Leviathan har undanröjts kan Hagbard och The Discordians slutligen besegra Illuminati och färdas ut i Universum. 

Denna soppa var en följd av Robert Edward Wilsons (1932 – 2007) verksamhet. Wilson rörde sig under sextiotalet i New Yorks beatkretsar, med bekanta som Timothy Leary, Richard Alpert, Allan Watts och Allen Ginsberg. Som ”dadaist, agnostiker och futurist” engagerade han sig i beatprofeternas ”anarkist-synergiska politik”.  

Wilson betraktade sig som en anarkistisk tvivlare. Han ville inte inte skapa ”tvivel på Gud, utan tvivel på allt”. En verksamhet som han förverkligade genom att, tillsammans med Robert Shea, ansvara för Playboys frågespalt, där de excellerade genom att med spelat ”vetenskapligt” allvar besvara såväl insända som egenhändigt påhittade frågor kring New Age, oförklarliga mysterier, konspirationer och allt möjligt annat som de sedan kokade samman i sin Illuminatitrilogi. Wilson och Shea betraktade sitt dadaist/anarkistiska rollspel som ett medel för att sticka hål på all pompös elitism och hjärndöd eskapism. De kunde knappast ana att deras fabulerande kring Illuminati och pseudohistoria i sin tur skulle stimulera just de fenomen och uppfattningar som de ville bekämpa.

Wilson och Shea trodde att de genom sitt satiriska struntprat skulle kunna avslöja absurditeten i vår tillvaro, men istället kom de att agera i enlighet med de teorier som Princetonfilosofen Harry G. Frankfurt redogjorde för i sin bok On Bullshit, "Om strunstsnack":

[En struntsnackare] bryr sig inte om ifall vad han säger beskriver verkligheten på ett korrekt sätt. Han plockar enbart fram, eller hittar på, sådant som tjänar hans syfte.

Enligt Frankfurt kan en struntsnackare inte karaktäriseras som en lögnare. Vad han/hon säger är bortom lögn och sanning  Lögnare kan skilja på lögn och sanning, de vet när de ljuger. Struntsnackare kan mycket väl tro på vad de säger. Även om de exponerar absurda påståenden så försvarar de ofta dem med yttranden som:

Det är vad jag tror och anser. Det är min sanning. Ni kan avfärda mina påståenden först då någon annan har kommit upp med en bättre förklaring. En förklaring som jag kan förstå.

Människor som påstår saker, eller tror på fenomen, som varken kan bevisas eller motbevisas, är ofta ärliga, men förvirrade. I en värld utan fasta gränser och vedertagna åsikter, där allt är otydligt och osäkert famlar de efter sådant som gör livet förutsägbart. Fasta rutiner och mönster som säger dem att saker och ting sker av en orsak. Att allt går att förklara. Även om det som de tror på kan vara en illusion skapar det riktning och mening åt deras liv. Som Wittgenstein påpekar  ̶  för att komma upp på ett tak behöver vi en stege, men när vi väl är där har den tjänat sitt syfte.

Mina framställningar fungerar som en form av klarlägganden. De brukas på följande sätt: Den som förstår mig erkänner så småningom att mina insikter var nonsens, men först då han redan har använt dem  ̶  som stegpinnar  ̶  då han med deras hjälp har klättrat uppåt. Han måste, så att säga, kasta bort stegen då han använt den. Han bör avlägsna sig från förutsättningarna, det är först då han kan se världen i sitt rätta ljus.

Baigent, Michael, Richard Leigh och Henry Lincoln (1982). Holy Blood, Holy Grail. London: Jonathan Cape. Frankfurt, Harry G. (2005) On Bullshit. Princeton University Press. Fritze, Ronald H. (2011) Invented Knowledge: False History, Fake Science and Pseudo-religions. London: Reaktion Books. García Lorca, Federico (2010) Juego y teoría del duende, 1933. Barcelona: Editorial Nortesur. Jelenik, Elfriede (1983) “Interview with Erich von Däniken”, i Penthouse, June. Pauwels, Louis och Jacques Bergier (2007) The Morning of the Magicians. London: Souvenir Press. Putnam, Bill och John Edwin Wood (2005) The Treasure of Rennes-le-Chateau, A Mystery Solved. Stroud: The History Press. Scholem, Gershom (1978) Kabbalah. New York: New American Library.  Schele, Linda, Peter Mathews, Everton Macduff och Justin Kerr (1999) The Language of Seven Sacred Maya Temples and Tombs. New York: Scribner. Shea, Robert and Robert Anton Wilson (1983) The Illuminataus! Trilogy: The Eye in the Pyramid, The Golden Apple. Leviathan. New York: Dell. Thompson, Damian (2008) Counter-Knowledge: How we surrendered to conspiracy theories, quack medicine, bogus science and fake history. London: Atlantic Books. von Däniken, Erich (1972) Chariots of the Gods: Unsolved Mysteries of the Past. New York: Bantam Books. von Däniken, Erich (1980) Signs of the Gods. London: Corgi Books. Wilson, Colin (1972) New Pathways in Psychology: Maslow and the Post-Freudian Revolution. Worthing: Littlehampton Book Services. Wilson, Colin (1973) The Occult: The ultimate book for those who would walk with the Gods. Frogmore St. Albans: Mayflower Books. Wilson, Colin (1992) Outsidern. Lund: Bakhåll. Wittgenstein, Ludwig (2016) Tractatus Logico-Philosophicus. Ballingslöv: Chiron Academic Press.

 

BLOG LIST

Tiden forsar oavbrutet vidare, stora och små och stora förändringar påverkare dess skoningslösa flöde – födslar, dödsfall, förflyttningar, avslutade och nya uppgifter. Nu sitter jag exempelvis inte på andra våningen i den ombonade lokal där jag brukade skriva mina bloggar, utan i en fönsterlös...
Everything runs on electricity. Electricity, there's something strange about that. Electricity flows everywhere, as you know, back and forth across the threads. Thus sang Theodor Lorentz Larsson, aka ham comedian Lasse from Skåne, in the twenties and there is certainly something strange about...
Allt går ju mä' elektricitet Elektriskt dä' ä' nå't konstigt med det. Elektriskt dä' strömmar ju som ni vet härs å' tvärs igenom tråden. Så sjöng Theodor Lorentz Larsson, alias Skånska Lasse, på tjugotalet och visst är det något konstigt med elektricitet. Klokare blir jag inte hur mycket jag...
When my friend Örjan asked me if I knew of any artists who had written about art and then specifically dealt with their own artistry, I couldn't find any names that he didn't already know. However, when I a few weeks ago rummaged through the books in an antiquarian bookshop I found a book with...
När min vän Örjan frågade mig om jag kände till någon konstnär som skrivit om konst och då speciellt behandlat ett eget  konstnärskap kunde jag inte finna några namn som han inte redan kände till. Men, då jag för några veckor sedan rotade bland böckerna i ett antkvariat fann jag en bok med...
DONATELLO: The world of a genius 09/01/2022 15:37     Italy is an inexhaustible source of all kinds of unexpected experiences – culinary, as well as cultural. I open the door to something that has fleetingly interested me and impressions, memories, dreams and a host of...
Italien är en outsinlig källa för allsköns oväntade upplevelser – kulinariska, såväl som kulturella. Jag gläntar på dörren till något som flyktigt intresserat mig och plötsligt forsar intryck, minnen, drömmar och en mängd andra fenomen över mig. Som då jag för en månad sedan...
During my youth’s frequent cinema visits I used to smile at a commercial occasionally presented before the film began – a crane striding in a bog while the speaker voice stated: “Some people like to watch birds pecking in swamps.” Suddenly the bird explodes and disappears into a cloud of smoke with...
Under min ungdoms flitiga biobesök brukade jag småle åt en annons som emellanåt visades innan filmen började. Man fick se en trana som stegar runt på en myr alltmedan speakerrösten konstaterar: “Somliga gillar att titta på fåglar som pickar i träsk.” Plötsligt sprängs fågeln och försvinner i...
And this is still life! What an eternal damnation! Arthur Rimbaud   Through a daily confrontation with Ukrainian misery and Putin’s madness, the mood oscillates between fuitile anger and helpless hopelessness. What is the fundamental fault of humanity? How can any sensible person imagine that...
Items: 1 - 10 of 327
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com