ETT BESÖK I INNANRUMMET: Fruktan och tröst i Coronans tid

Under dessa COVIDmånader då varje tragedi förvärras av pandemins allt överskuggande åskmoln, öppnar jag dörren till vad den finlandssvenske och tidigt bortgångne poeten Christer Lind kallat innanrummet. Platsen där var och en av oss förvarar våra högst personliga minnen och tankar.

 

 

Nu då ensamhet och isolering breder ut sig händer det att dörren ditin gläntas allt oftare – alltmedan unga och gamla sitter instängda i lägenheter och äldreboenden, under det att datorer och TV-apparater sprider hopplöshet och förtvivlan.

 

 

Andra har valt att leva tillsammans, men inte som nu tjugofyra timmar om dygnet, varigenom risk är stor att de gnager på varandras själar.

 

 

Död och sjukdomar, som tidigare väntat utanför innanrummet, gör nu sin entré. Under isolering blir kroppens närvaro allt påtagligare och därmed även krämpor och sjukdomar. Mobiler och datorer berättar om hur nära och kära förtärs av sådant och hur tomheten växer. En ny tid av köld, is och ödslighet står tydligen för dörren.

 

 

Innanrummet kan ge intryck av att vara som ett av dessa sydländska. mörklagda kyrkorum där svartklädda änkor bedjande knäböjer inför mörknade altartavlor och i tysthet beklagar flydda tider; döda vänner och familjemedlemmar.

 

 

innanrummet bor melankolins svarta hund. Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen:

 

Min hund. - Jag har gett min smärta ett namn och kallar den "hunden" - den är lika trogen, lika påträngande och skamlös, lika underhållande, lika klok som varje annan hund – och jag kan ryta åt den och låta mitt dåliga humör gå ut över den: precis som andra gör med sina hundar, tjänare och kvinnor.

 

Varelser som smärtohunden vistas även i datorer och TV-apparater. Flera av dem är inte alls harmlösa – de tycks ha förenat sig med COVID-19 och vuxit till ett allt större hot mot mänskligheten. En sådan varelse heter Donald J. Trump, andra bär namn som Jair Bolsanero, Vladimir Putin, Recep Erdogan, Muhammed bin Salman, Rodrigo Dutete, Benjamin Netanyahu,Viktor Orbán, Jimmie Åkesson, Kim Jong-Un, eller Matteo Salvini. Inte vet jag var de kommer ifrån. Yttre rymden vore möjligen en bra förklaring, men dessvärre finns frön till sådana skapelser inom var och en av oss. Jag antar att gemensamt för dem alla är den gränslösa kärlek de hyser till maktens sötma. Jag finner dem skrämmande, men det finns de som tycker de är underbara.

 

Ni får ursäkta att jag envisas med att citera Nietzsche. Många betraktar honom som en föregångare till fascismen, en gudsförnekande människoföraktare, som hyllade ”blonda bestar”, våld och hänsynslöshet. Jag har faktiskt inte läst honom som en sådan, utan som en filosof som med sina egna ord var ”mänsklig, alltför mänsklig”. Att läsa Nietzsche kan vara som att dyka ner i människosjälens motstridiga vansinne, där gott och ont samsas. Efter sådana djupdykningar kan det hända att jag kommer upp till ytan med en eller annan tankepärla. Nietzsche är en motsatsernas mästare. Lyssna exempelvis till hur han skriver om den vilja till makt som mördare som Hitler och Mussolini trodde sig ha funnit hos honom:

 

Jag har funnit styrka där jag inte sökt den: hos enkla, milda och trevliga människor, utan minsta önskan att härska – och omvänt. Önskan att behärska andra har för mig ofta avslöjat sig som tecken på inre svaghet: de som ansatts av ett sådant önskemål fruktar sin egen slavnatur och höljer den i en kunglig mantel (i slutändan blir de sina anhängares slavar, beroende av den berömmelse de skänkt dem, etc.).

 

 

För mig utgör maktmänniskor en oroande närvaro i innanrummets mörka vrår. De skrämmer genom sin ytlighet, själslöshet, cynism och egoism. Där de ruvar i dunkelt framstår de som mannekänger eller skyltdockor.

 

Eins, Zwei, Drei, Vier
We are standing here.
exposing ourselves

We are showroom dummies.

We are showroom dummies.

 

We're being watched
and we feel our pulse.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We look around
and change our pose.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We start to move

and we break the glass.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We step out
and take a walk through town.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

We go into a club
and there we start to dance.

We are showroom dummies.
We are showroom dummies.
We are showroom dummies.

 

https://www.youtube.com/watch?v=ZJ9Stc9ONyY&ab_channel=scatmanjohn3001

 

 

Eins, Zwei, Drei, Vier

Vi står här

och exponerar oss själva.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Man tittar på oss,

vi känner vår puls.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Vi ser oss omkring

och ändrar hållning.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Vi rör oss

och krossar glaset.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Vi stiger ut

och går genom stan.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

Vi kommer till en klubb

där vi börjar dansa.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

Vi är skyltdockor.

 

 

Jag antar att dessa modedockor, dessa maktmänniskor, liksom Nietzsche har sina beledsagande hundar. Men, hos dem kan de inte kallas för Smärta, utan  snarare  Ego. Dessa bestar är hos dem inte inlåsta i några innanrum utan härjar fritt i makt-narcissisternas kroppar, hjärnor och hjärtan. Då sådana egohundar släppts fria invaderar de som COVID-19 narcissistens organism och sprider sig därefter genom hela samhällskroppen,  tills dess själlösheten blivit endemisk. En pandemi som av  påven  Francis I har benämnts Den globala likgiltigheten. Den är dessvärre inte ny, i en av Goyas etsningar från serien Disastres de la Guerra betraktar ett par män några svältande stackare medan de frågar sig: ”Kanske de är av en annan härstamning?”

 

I innanrummet finns dock även tröst och styrka. Där finns exempelvis musik och som Nietzsche påpekat: ”Utan musik skulle livet vara ett misstag”. Jag har nu gläntat dörren till innanrummet och ut strömmar musik från en operett med text av Oscar Hammerstein och musik av Sigmund Romberg. Den besjunger kärleken mellan två livsledsagare:

 

Marianne:

You went away, I let you.

We broke the ties that bind.

I wanted to forget you

and leave the past behind.

Still the magic of the night I met you

seems to stay for ever in my mind.

 

The sky was blue,

and high above

the moon was new,

and so was love.

 

This eager heart of mine was singing:

Lover, where can you be?”

You came at last,

love had its day:

That day is past,

you´ve gone away:

 

This aching heart of mine is singing:

Lover, come back to me!”

Rememb´ring ev´ry little thing you

used to say and do.

I´m so lonely!

Ev´ry road I´ve walked along I´ve walked

along with you.

No wonder I am lonely!

 

The sky is blue.

The night is cold,

The moon is new,

but love is old.

 

And while I´m waiting here

this heart of mine is singing:

Lover come back to me!”

 

The sky was blue

and high above

the moon was new,

and so was love.

 

This eager heart of mine was singing:

Lover, where can you be?”

 

Robert:

You came at last,

love had its day:

That day is past,

you´ve gone away:

 

This aching heart of mine is singing:

Lover, come back to me!”

Ev´ry road I´ve walked along I´ve walked

along with you.

No wonder I am lonely!

 

Marianne:

Rememb´ring ev´ry little thing you

used to say and do.

I´m so lonely!

And while I´m waiting here

this heart of mine is singing:

Lover come back to me!”

 

https://www.youtube.com/watch?v=G5o3pxVzonw&ab_channel=the5thelemen

 

Marianne:

Du lämnade mig, jag medgav det.

Vi släppte allt som band oss.

Jag ville glömma dig,

lämna allt bakom mig.

Men, nattens förtrollning då vi möttes

dröjer sig kvar hos mig.

 

Himlen var blå

och högt däruppe

var månen ny

och så var kärleken.

 

Mitt ivriga hjärta sjöng:

Älskade, var är du?”

Och du kom till slut,

kärleken fick sin dag:

men den förgick,

du är försvunnen:

 

Mitt sårade hjärta sjunger:

Älskade kom tillbaka!”

Jag minns allt du

sa och gjorde.

Jag är så ensam!

Varje väg vi tog

gick vi tillsammans.

Inte konstigt jag är ensam!

 

Himlen är blå,

natten kall

Månen är ny,

men kärleken död.

 

Och medan jag väntar här

sjunger mitt hjärta:

Älskade, kom tillbaka!”

 

Himlen var blå

och högt däruppe

var månen ny

och så var kärleken.

Mitt ivriga hjärta sjöng:

Älskade, var är du?”

 

Robert:

Och du kom till slut,

kärleken fick sin dag:

men den förgick,

du är försvunnen:

 

Mitt sårade hjärta sjunger:

Älskade kom tillbaka!”

Varje väg vi tog

gick vi tillsammans.

Inte konstigt jag är ensam!

 

Marianne:

Jag minns allt du

sa och gjorde.

Jag är så ensam!

Och medan jag väntar här

sjunger mitt hjärta:

Älskade, kom tillbaka!”

 

Kaufmann, Werner (1975) Nietzsche: Philosopher, Psychologist, Antichrist. Princeton NJ: Princeton University Press. Nietzsche, Friedrich (2008) Den glada vetenskapen: Samlade skrifter, band. 5. Ågerup: Symposion. Nietzsche, Friedrich (2013) Avgudaskymning eller Hur man filosoferar med hammaren: Samlade skrifter, band 8. Ågerup: Symposion.

 

BLOG LIST

At the same time as I write my blog essays, I occasionally write an entry for my column on the site of an international news agency, Interpress Service (IPS). About a month ago, I wrote a comment about the attack on the US Congress and what I assumed to be its historical background. An...
Samtidigt som jag skriver mina bloggessäer skriver jag emellanåt en och annan betraktelse för en internationell nyhetsbyrå, Interpress Service (IPS). För någon månad sedan skrev jag en betraktelse kring attacken på USAs kongress och dess historiska bakgrund. En anonym person skrev då...
On warm summer days, I did during my childhood and early youth join the bicycle caravan that meandered from Hässleholm to Birch Bay by the Finja Lake – a sandy beach with a jetty and a restaurant with outdoor seating.      I remember every detail of the road. The downhill after the...
Varma sommardagar förenade jag mig under min barndom och tidiga ungdom med den långa cykelkaravan som slingrade sig från Hässleholm till Björkviken vid Finjasjön – en sandstrand med brygga och uteservering.      Jag minns varje detalj av vägen. Nerförsbacken efter avtagsvägen...
In Roman religion and art, Genius Loci, Spirit of Place, could occasionally be depicted as a youth holding a cornucopia, a large, hollow buckhorn filled to the brim with fruits, flowers, coins and other richesm an abundance of what you might possibly crave...
I romersk religion var Genius Loci, Platsens ande, en gestalt som ibland framställdes som en yngling som i händerna höll en cornucopia, ett ymnighetshorn. Cornucopian var ett stort, ihåligt bockhorn fyllt till brädden med frukter, blommor, mynt och all annan rikedom och överflöd...
In this age of COVID-19 and an insecure future time makes its presence felt even more than usually is the case. During days of isolation it would presumably be dragging on. Nevertheless, that does not seem to be the case. Could the reason be that a dreary season, with encroaching darkness, falling...
Under dessa COVIDtider gör sig tiden mer påmind än vad som annars brukar vara fallet. Under dessa dagar av isolering från familj, vänner och världen i övrigt borde väl tiden släpa sig fram. Men det tycks faktiskt inte vara så. Kan det vara årstiden, med dess fallande löv och regn, som gör så att...
I began writing my blog in the early spring of 2014, working at a school in the southern Swedish town of Växjö. For a while I had left my wife in Rome, though I frequently went back there. The reason why I had ended up in Sweden was that I...
Det var i början av 2014 som jag började skriva min blogg. Jag arbetade då på en skola i Växjö, medan jag bodde hos min mor i Hässleholm. Jag hade för en tid lämnat min hustru i Rom, men åkte dit för jämnan. Att jag hamnat i Växjö berodde på att jag i Rom, som så ofta förr, inte hade något jobb och...
Items: 1 - 10 of 298
1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Contact

In Spite Of It All, Trots Allt janelundius@gmail.com