Nu vill jag lovsjunga ärorika män,
våra fäder och vårt ursprung.
Stor är den härlighet som Herren har skapat,
stort är hans eviga majestät:
härskare som styrt kungariken
och män som vunnit ryktbarhet genom sin makt,
kloka män som kunnat ge råd
och profeter som framfört sina budskap.

Så skrev i Alexandria på 200-talet f.Kr. den skriftlärde Yeshua ben Sira. Lovprisandet av stora män (och en del kvinnor) har knappast avtagit med tiden. Vi fortsätter beundra personer som i våra ögon utfört stordåd och därigenom vunnit heder, ära och respekt. 

Vi söker förebilder, role models, vars beteende, exempel, eller framgångar vi beundrar och som möjligen kan hjälpa oss så att även vi kan bli goda, framgångsrika, eller helst av allt – åtråvärda och förmögna. Vi vill att våra förebilder skall vara perfekta, utan skavanker eller fel. Ifrågasätter någon denna perfektion kan vi bli rasande, fördömande. Kanske för att våra liv skulle framstå som futtiga utan strålglansen från dessa mäktiga förebilder. Thomas Carlyle skrev 1840 i sin bok Om hjältar, hjältedyrkan och hjältebragder i historien:

Vi kan inte betrakta, om än ofullkomligt, en stor man utan att få något från honom. Han är en levande fyrbåk i vars närhet det känns bra och angenämt att vara. Ljuset som skingrar världens mörker [...] en naturlig ljuskälla som strålar genom Himlens nåd; en ursprunglig instinkt, manlighet och heroiskt ädelmod; - inom vars utstrålning alla själar känner sig väl tillfreds.

Men är inte mänsklig perfektion en motsägelse, en omöjlighet? En förebild måste väl trots allt vara mänsklig, hur skulle vi annars kunna beundra henne/honom? Seneca konstaterade att fela är mänskligt och tillade därefter att fasthållandet vid begångna fel är diaboliskt, Errare humanum est, perseverare diabolicum. Enligt min mening innebär helgonförklarandet av våra förebilder ett förnekande av deras mänsklighet. Jag har mött fler goda än onda människor och en del av dem har jag verkligen beundrat, men det beror inte på att de varit några övermänniskor – tvärtom.

Många delar inte min uppfattning. De vill bevara sina oförvitliga förebilder. Då jag vid ett tillfälle för en radikal lärarkollega påpekade att Che Guevara faktiskt inte var en helgonlik person blev han rasande och menade att det var sådana som jag som gjorde elevernas liv trist och meningslöst: ”De behöver verkligen någon att se upp till. En hjälte, någon som förverkligat sina ideal, kämpat för dem och varit beredd att dö för dem. En Che Guevara!” ”Men, han var ju en vanlig, dödlig människa, med en människas fel och brister.” ”Inte alls, Jean-Paul Sartre beundrade Che och till skillnad från dig hade han träffat honom. Sartre kände Che. 

"Vet du vad han skrev om honom?” “Nä.” ”Kom, så skall du få se”, kollegan vinkade över mig till sitt arbetsbord och googlade intensivt tills han fann sitt citat. Med stark röst läste han upp texten för mig:

Ni känner till min beundran för Che Guevara. Faktum är att jag anser att mannen inte enbart var en intellektuell, utan också en av de mest kompletta människorna under sin tidsålder: han var krigaren, teoretikern som från sina strider, från sin egen erfarenhet kunde genomföra denna kamp

Därefter log han triumferande: ”Nå, vad säger du om det? Sartre skrev det då han fick meddelandet om Ches död.” Jag ryckte på axlarna: ”Sartre är inte heller min idol.” Uppenbarligen tyckte kollegan att mitt svar var så korkat att det inte lönade sig att bli uppretad: ”Du är hopplös. Finns det ingen människa här på jorden som du inte hittar något fel hos?” ”Antagligen inte.”

Något liknande hände mig inte så långt därefter. Det var under en roddtur med en nära vän som uttryckte sin beundran för Moder Teresa. För min väninna var hon godheten och själuppoffrandet inkarnerad. Då jag påpekade att jag tvivlade på hennes gränslösa godhet och nämnde något av kritik som riktats mot Rännstenens Helgon fräste min väninna: ”Sådana som du. Sådana som förtalar goda människor och smutskastar helgon, förtjänar att brinna i helvetet.” Hennes ord skrämde mig. Varför denna ilska över ifrågasättandet av en människas gudomlighet? Moder Teresa hade säkert många förtjänstfulla egenskaper, men var hon ett helgon? Vad visste jag – jag kände henne ju inte?

En annan vän som observerat min benägenhet att finna skönhetsfläckar hos beundrade dygdemönster blev också irriterad och muttrade: ”Du är helt omöjlig. Alltid skall du klanka ner på någon som är bättre än oss. Är det en form av mindervärdighetskomplex?  Du har säkerligen något taskigt att säga om Mahatma Gandhi och Dalai Lama.” Förvisso har jag det, antagligen för att jag beundrar dem och därför söker deras mänskliga sida, Något jag kan identifiera mig med. Helt i enlighet med Terentius devis Homo sum, humani nihil a me alienum puto, ”Jag är människa och jag anser intet mänskligt vara mig främmande.” Låt oss finna människan bakom nåden. Nåd?

Jag menar sådant som gör oss speciella. Guds nåd, charis, som gör att vissa av oss föds med en fallenhet för musik, konst, matematik. Sådana som valts att tillhöra de ypperstas skara; en Mozart, en Piero della Francesca, en Einstein, som genom sina talanger höjt sig högt över gemene mans grå massa. Som erhållit nådegåvan, karisman, som gör att vi beundrar dem, vill vara dem nära, följa dem.

Men karisma är inte alltid en gudagåva, den kan skapas genom makt. Minns hur en av mina chefer en gång blev lyrisk då hon hyllade sin överordnade, Organisationens högsta chef: ”Jag vet inte hur jag skall kunna uttrycka hur mycket jag beundrar henne, ja … älskar henne.” För mig lät det absurt, visserligen var damen ifråga elegant och språkkunnig, men det räckte väl inte för att väcka någon ”kärlek”? Snarast var det väl så att hennes maktposition lade ytterligare glans till hennes personlighet och bländade min närmsta chef, som dessutom var svag för auktoriteter, bugade uppåt och trampade neråt.

Även min tid vid andra organisationer har övertygat mig om att stor makt ger stark karisma. En god vän förklarade att han blivit oändligt trött på sin allsmäktige chef:

Makten har gjort honom fullkomlig i hans egna ögon. Man talar illa om honom, men i hans närvaro mjuknar belackarna och uttrycker sin gränslösa beundran över varje banalitet som passerar hans läppar. Du söker audiens hos honom som om han vore världens enväldige härskare och representerar du inte någon givarnation, eller är en ledande befattningshavare, är det föga troligt att han visar något intresse av att se dig, än mindre lyssna till dig. Men, jag försäkrar dig om att så fort han har pensionerats och lämnat sin post blir han minst lika maktlös som du och jag. All den gränslösa beundran man en gång visat honom kommer då att smälta bort som fjolårets snö och ingen kommer längre att bry sig om honom.

Det var sociologen Max Weber som frigjorde karismabegreppet från den religiösa sfären och började tillämpa det på ledarskap inom alla områden, inbegripet religionen. Han förklarade karisma som:

En egenskap som skiljer en individ från andra människor och får några av dem att anse att karismatikern är begåvad med övernaturliga, övermänskliga, eller åtminstone exceptionella krafter och egenskaper som anses vara otillgängliga vem som helst och därför tros ha ett gudomligt ursprung, eller på annat sätt vara föredömliga. På grundval av en sådan uppfattning behandlas den karismatiska personen som en ledargestalt ... Huruvida egenskapen i slutändan skall bedömas utifrån från en etisk, estetisk eller annan synvinkel är naturligtvis likgiltigt för definitionen.

En karismatisk person faller lätt offer för den stora uppskattning hon/han röner och inbillar sig därigenom vara en extraordinär personlighet. Om du är beundrad för dina åsikter och handlingar är det ganska naturligt att du finner dem vara fullständigt korrekta och att ditt beteende är moraliskt klanderfritt. Dina åsikter borde för allas vårt välbefinnande anammas av var och en av oss. En följd av en sådan övertygelse blir lätt utvecklandet av en exceptionell energi, ackompanjerad av en inre övertygelse som inte begränsas av den oro, ångest och känsla av skuld som ansätter så många av oss vanliga dödliga, som inte övertygats om vår egen förträfflighet.

Che Guevara och Moder Teresa var förvisso inte som de flesta av oss. I deras fall kan jag tveklöst tala om karisma. De har haft stor betydelse och är antagligen med rätta allmänt beundrade. Men inte var de några felfria gudomligheter och jag kan inte undgå att misstänka att de hade ett inslag narcissism i sina personligheter.

För några år sedan läste jag John Lee Andersons detaljerade biografi om Che Guevara. I Andersons bok framstår den välkände revolutionären som en utopisk drömmare Övertygad, beslutsam och dumdristigt kämpade han Che att uppnå sina i förväg fastställda mål och försökte även tvinga andra att följa honom i samma riktning. Han var även beredd att döda sådana människor han betraktade som skadliga.

Jag är inte Kristus eller någon filantropisk gammal dam, jag är motsatsen till en Kristus .... med alla vapen som står mig till buds kämpar jag för sådant jag tror på och försöker därmed döda mina motståndare, så att de inte kan komma att spika upp mig på ett kors eller någon annan plats.

För många år sedan satt jag vid en uteservering i en medelstor latinamerikansk stad tillsammans med en numera avliden, god vän. Vi delade att par öl och några cubanitos, då denne allmänt uppskattade läkare och familjefar, som dock ansågs vara något inbunden, plötsligt bekände:

- Jag har egentligen aldrig varit tillräckligt tillfreds i mitt liv.

- Hur så?

- Jag skulle så gärna ha varit förmer än jag är. Göra något för mänskligheten … Vara som Che Guevara.

Jag har ofta kommit att tänka på den där bekännelsen, speciellt som mannen som yttrade det var en god människa och eftersom jag vid senare tillfällen har träffat och samtalat med bönder i latinamerikanska konfliktområden och även lärt känna en och annan före detta gerillakrigare. En del av dem, som jag uppskattat, biktade att de numera tvivlade på om den väpnade kampen verkligen hade lönat sig. Om alla de offer de gjort varit nödvändiga. Hade de haft ett annat val att handla än den väg de slog in på? Den hade inneburit stora offer, dåligt samvete och mycket personligt lidande. Kan en revolutionär verkligen ha och älska en familj? Kan hon/han älska som vanliga människor? Måste den revolutionära kampen verkligen föras med vapen i hand? Är våld nödvändigt? Dessa tvivel kom sig inte av ett förnekande av att de regimer de kämpat mot varit förtryckande och orättfärdiga. Men?

I Guatemala träffade jag flyktingar som berättade hur gerillakämpar dykt upp i deras byar och eftersom de varit klädda i kamouflagekläder hade de till en början trott att det rörde sig om regeringssoldater. Bönderna hade blivit begeistrade då krigarna samlat dem på bytorgen och förklarat att de hade rätt till egen mark, att jorden skulle fördelas och de stora jordägarna skingras, alltmedan förtryckarna skulle bli straffade för sina orättvisor. Men, ”befriarna” visade sig vara oförmögna att infria sina löften. Det hela slutade med katastrof. Gerillan basunerade genom sina världsomspännande kontaktkanaler ut att de hade befriat ”stora områden”, men allt de gjort hade varit att ”prata lite strunt”, bildat ”revolutionskommittéer”, kanske även avrättat en och annan ”profitör” och klassförrädare, enbart för att därefter dra sig tillbaka och lämna fältet öppet för den reguljära armén.

Regeringstrupperna hade varit betydligt starkare, mäktigare och mer hänsynslösa än gerillan. Soldaterna hade påstått att fattigbönderna och daglönarna blivit ”kommunister”, att de dyrkade Antikrist. De mördade och torterade dem, brände deras fält. Vad skulle de göra? De bad sin präster om hjälp, men regeringen anklagade Kyrkan för att det var deras präster och katechister som gjort bönderna till kommunister med sitt dravel om att Jesus var de fattigas vän och de drog sig inte ens för att döda prästerna. En bybo berättade för mig hur de en morgon funnit sin prästs huvud på kyrktrappan.  En del bönder visste inget annat råd än att gå över till gerillan, andra skapade en milis för att hålla gerillan på avstånd:

Många av dem var våra egna sönder och döttrar. Men vad kunde vi göra? Så fort gerillan dök upp och började predika sin socialism kom armén, gerillan flydde. De var mycket svagare än armén och vi blev kvar för att dödas. Vår enda utväg var att beväpna oss och med vapen i hand be gerillan att hålla sig borta från våra byar. Men över hela världen utmålades det som vi stödde den korrupta förtryckarregim som gerillan sa sig bekämpa. Vi befann oss mellan två eldar, utvägarna var i det närmaste obefintliga.

I El Salvador och Peru fick jag höra liknande historier och än värre var att man där berättade att både regeringsstyrkorna och gerillan använde barn och ungdomar i sina stridande förband:

Barn och ungdomar är betydligt lydigare än äldre människor. De gör som man säger och tar utan att tänka sig för större risker. Dessutom behövde vi som gerillaförband ha en ordentlig försörjning. Bönderna arbetade på sina fält och försåg oss med mat, alltmedan deras barn och ungdomar stred tillsammans med oss.

I El Salvador samtalade jag med en ung kvinna som var uppenbart skadad av sina krigsupplevelser.

Det var fruktansvärt. Jag har sett vänner och kamrater slitas i stycken, blivit lemlästade, dödade och skadats för livet. Jag är själv på många sätt skadad. Min far tvingades att vara frihetskämparna till viljes. Han gav mig till dem. Jag slogs för dem. Jag flydde tillbaka hem. De kom för att hämta mig tillbaka. Jag grät och skrek, höll mig fast vid en av verandastolparna, men min far sa att jag måste följa med dem tillbaka, annars skulle hela min familj dödas.

Vad jag hörde på den latinamerikanska landsbygden förvandlade min tidigare revolutionsromantik till något mer komplicerat och mångfacetterat än jag tidigare kunnat ana. Kampen för frihet och rättvisa hamnade i bakgrunden. I centrum av allt elände stod våldet, dödandet. Människor som kämpat med vapen i hand berättade hur våld födde våld. Det första dödandet var svårast, sedan blev det allt lättare. Flera kom att anse att det var betydligt mer praktiskt ta livet av en fiende och förrädare, än att låta honom/henne leva.

Jag läste nu Che Guevara med nya ögon. Det astmatiska barnet vars överkänslighet tvingat honom att vara sängbunden under långa perioder av sin barndom, hänvisad till att läsa och drömma om äventyr i den stora världen. En längtan som senare fick honom att delta i fotboll och rugby, alltid med inhalatorn nära till hands. Kämpande mot sin fysiska svaghet, framhävande sig själv, disciplinerande sig, ständigt bekämpa sitt försvagande handikapp med vinnande charm och psykisk viljestyrka. Visa sig vara duglig och stark, samtidigt som han övertygade sig om att andras uppskattning gjorde honom än mer livsduglig. Att han genom sin styrka kunde hjälpa andra ur sitt elände. Det kan inte förnekas att Che på många sätt var en djupt uppriktigt person.

1958 finner vi honom i Kubas djungeltäckta bergsområden, i Sierra Maestra i öns södra delar. Fidel Castros gerillastyrkor hade fångat in Eumetio Guerra, en bonde som tidigare varit deras kamrat, men som nu överbevisats om att han för tusen pesos varit villig att avslöja sina kamraters bas för Fulgencio Batistas regeringstrupper. Det var överenskommet sedan tidigare att ett sådant brott måste straffas med döden. Men, vem skulle göra det?

Che skriver i sina dagböcker att han till varje pris måste visa sig stark, vara ett föredöme för sina stridskamrater. Inte smyga sig undan något ansvar. Samtidigt erkände han att det var viktigt för den astmatiske ynglingen att ständigt visa sig på styva linan. Skulle en avrättning visa sig vara ett alltför hårt slag mot hans känsliga samvete? Som tidigare gällde det att pröva sig själv. Att döda Eumetio visade sig inte vara speciellt svårt och flera egenhändigt utförda avrättningar följde:

Situationen var svårbemästrad för oss alla, inte minst för Eutimio. Jag löste problemet genom att i högra pannloben ge honom ett skott med en 32kalibrig pistol, med ett utgångshål i den vänstra. Han flämtade till och var död. Då vi tidigare varit i färd med att befria honom från hans ägodelar kunde jag inte få loss hans klocka, som med en kedja var fastgjord vid hans bälte, han sa då till mig med en stadig stämma, långt bortom varje tecken på fruktan: ”Slit av den, gosse, vad gör väl det …” Jag gjorde som han sa och hans ägodelar tillföll mig. Vi sov dåligt, genomblöta och jag hade en del astma. 

En enkel, kylig redogörelse av en kallblodig avrättning, dock med flera unika detaljer. Var det lärkarinstinkten hos Che som fick honom att påpeka att skottet gick in genom den högra pannloben och ut genom den vänstra? Och vad betyder den märkliga detaljen att han beslagtog Eumetios klocka? Under alla förhållanden konstaterade Che att dödandet inte bekom honom så illa som han befarat.

Che var en skrivande person och det tycks som om han använde sina dagböcker som grundvalen för ett litterärt skapande, kanske han även ämnade att de skulle publiceras. Flera år senare publicerade han i en kubansk tidskrift en berättelse om sin avrättning av Eumetio. Han kallade sin litterära anekdot En förrädares död. Jag finner den berättelsen vara betydligt skenheligare än den ursprungliga dagboksanteckningen Borta är den sakligt, kyliga beskrivningen av en verklig händelse, ersatt av ett romantiskt snömos om en förrädare som före sin avrättning erkänner sitt bedrövliga, vinningslystna svek mot sin revolutionära plikt och ber sina bödlar att berätta sanningen för hans barn och ta hand om dem. Ches skildring av Eumetios sista minuter är bedrövligt dramatisk:

En våldsam storm bröt ut och himlen mörknade. Under denna syndaflod korsade blixtar himlavalvet och åskmullret rullade över nejden. Ett blixtnedslag följdes av ett våldsamt dån och Eutimios liv ändades. Inte ens de compañeros som befann sig i hans närhet kunde höra nådaskottet.

Då han skrev artikeln hade Che Guevara tagit aktiv del av uppgörelsen med den tidigare regimens bödlar och handgångna män. Den förste januari 1959 föll den södra staden Santiago för Fidel Castros gerillatrupper och dagen efter tågade de in i huvudstaden, La Havana. Sökandet efter Batistatrogna funktionärer och militärer inleddes omedelbart. Che blev den högste ansvarige för utrensningarna inom armén. Tidigare erfarenheter från Guatemala hade övertygat honom att det landets radikala regims fall hade berott på att den behandlat den av de revolutionära styrkorna besegrade armén alltför milt.

Nu gällde det att rensa ut ogräset så fort som möjligt. Che blev kommendant för öbefästningen La Cabaña vid inloppet Havanas hamn, där de flesta ”revolutionsförrädarna” som tillfångatagits i huvudstaden hölls inspärrade. Under två månaders tid avrättades där, under Ches överinseende, minst femtiofem fångar. Han var även ansvarig för de uppskattningsvis femhundrafemtio avrättningar som senare följde i resten av Kuba.

Motståndare till Castroregimen har anklagats för att våldsamt ha överdrivet antalet dödsdomar, men ovanstående siffror tycks mer eller mindre ha accepterats av den nuvarande regimen. De försvaras åtminstone av John Lee Anderson som konstaterar att så gott som alla avrättningar föregicks av regelrätta rättegångar, trots att Che alltid fick det sista ordet. Che Guevera uppskattade inte sin makt över liv och död, men såg den som en nödvändighet:

Che hade alltid varit beredd att dö för sin övertygelse och förväntade sig att andra soldater, vare sig de befann sig bland den kubanska militären eller rebellerna, betraktade sina förpliktelser på samma sätt som han, Detta var ett resultat av den tillvaro han fört i Sierra Maestra. Che såg mycket liten, eller egentligen ingen skillnad alls, mellan att vara gerillakämpe och privatperson. Exakt samma regler för lojalitet och rättvisa är tillämpbara för vilken uppgift du än har.

I detta sammanhang måste det erkännas att Ches dödande skilde sig från Kubas nuvarande partiordförande och landets före detta president - Raúl Castro, Fidels bror. Exempelvis lät Raúl elva dagar efter det att Castros styrkor erövrat Santiago de Cuba utan rättegång avrätta minst sjuttiotvå människor. De tvingades under natten placera sig framför gravar som redan färdigställts på höjden San Juan strax utanför staden. Raúl gav personligen nådaskottet till flera av dem och bulldozers fyllde igen groparna. På bilden nedan ser vi hur han binder för ögonen på en man som skall avrättas. 1966 öppnades massgravarna och liken slängdes i havet.

Che Guevara blev sedermera finansminister och reste dessutom världen runt för att befrämja Kubas goda rykte och kontakta olika världsledare. Han var som alltid karismatisk och vältalig. Den elfte december 1964 höll ett ytterst kontroversiellt och bejublat tal inför FNs Generalförsamling i New York. Kubas ekonomiska politik visade sig dock vara katastrofal och det var inte enbart USAs embargo som orsakade de usla resultaten. Trots sin stora beläsenhet och teoretiska kunskaper var Che ingen större administratör och dessutom blev han, till skillnad från Castro, alltmer skeptisk mot det sovjetiska inflytandet över Kubas politik. Che var mer svag för Kinas maoism.

Efter besöket hos FN reste Che till Afrika där han besökte Kongo Brazzaville, Guinea, Dahomey, Ghana, Tanzania och Egypten. Resan avslutades hos hans gode vän Ben Bella i Alger. Besöket sammanföll med att Ches deltagande i organisationskommittén för en omfattande afro-asiatisk konferens, en uppföljare av den legendariska Bandungkonferensen som ägt rum år tio år tidigare. Tidpunkten var dock olycklig. Ben Bella, som lett Algeriet efter frigörelsen från Frankrike, hade likt Che försökt genomföra en mängd reformer som syftade till autogestion, med målet att göra landet i stort sett självförsörjande.

Stora lantegendomar hade kollektiviserats och liksom Kuba levde i skuggan av ett fientligt inställt USA, levde Algeriet i skuggan av den gamla kolonialmakten Frankrike och liksom på Kuba vacklade den algeriska ekonomin betänkligt. Ben Bellas regim blev alltmer diktatorisk. Han anklagades för att uppträda excentriskt och arrogant, alltmedan han uppmuntrade en ökande personkult och ägnade alltmer tid åt utrikesfrågor än inrikespolitik. Fyra månader efter Ches återresa till Kuba störtades Ben Bella i en statskupp.

Ahmed Ben Bella var liksom Che Guevara krigsveteran och revolutionär, likt Che var han fotbollsfantast, fast en betydligt bättre spelare. Båda gillade att skina på den internationella scenen, men var tämligen misslyckade som ekonomer. Kanske anade Che vad som förestod Ben Bella. I ett tal som han höll inför den afro-asiatiska organisationskommittén erkände han sitt misslyckande som finansminister:

Vi var tvungna att lära oss genom praktisk erfarenhet, genom våra misstag [...] man kan inte planera allt när rådande ekonomiska förhållanden inte tillåter det [...] De revolutionära ledarna bestod av en grupp krigare, med höga ideal men otillräcklig kunskap. [...] Den kapitalistiska strukturen var intakt och vi var tvungna att förstöra den för att kunna bygga vårt samhälle på en bättre grund [...] Vi var tvungna att byta struktur, men vi inledde det hela utan någon plan.

Krigarlivet var enklare; ge och följa order, döda eller dödas. Efter sin återkomst till Kuba försvann Che Guevara. Först efter sju månader lät Fidel Castro publicera ett avskedsbrev i vilket Che sade upp sina officiella uppdrag, begärde sitt utträde ur det kommunistiska partiet och avsade sig sitt kubanska medborgarskap. Fidel förnekade att det var ett självmordsbrev, Che hade gett sig av för att sprida världsrevolutionen. I ett senare brev skrev Che till sina föräldrar: ”Ännu en gång känner jag under mina hälar Rosinantes revben”. Rosinante var Don Quijotes magra hästskrälle. Likt Riddaren av den sorgliga skepnaden hade Che gett sig ut världen i en hopplös kamp mot dess ondska.

Efter sju månaders resultatlös gerillakamp i Kongos djungler, ”vi kan inte på egen hand befria ett land som inte vill kämpa”, hamnade Che i Bolivia där han slutligen mötte sin död. Då hans avskedsbrev publicerades skrev den kubanske trubaduren Carlos Puebla en vacker och ytterst sentimental sång till Ches ära. Då jag lyssnar till den kommer jag osökt att tänka på Thomas Carlyles ljusbemängda hjältehyllning:

Aprendimos a quererte
Desde la histórica altura
Donde el Sol de tu bravura
Le puso cerco a la muerte

Aquí se queda la clara
La entrañable transparencia
De tu querida presencia
Comandante Che Guevara

Vi lärde oss älska dig
från historiens höjder,
där din djärvhets sol
belägrade döden.

Här förblir den klara,
betagande öppenheten
från din älskade närvaro,
Comandante Che Guevara.

Moder Teresas beundrare befinner sig i en annan sfär än Ches hyllningskaror. Då någon vill påpeka att hon/han inte är något felfritt, självuppoffrande helgon har det blivit vanligt att konstatera: ”Jag är ingen Moder Teresa”.

Agnes Gonxha Bojaxhiu kom som nittonårig nunna från det makedoniska Skopje till Calcutta där hon blev lärare, rektor, grundare av en nunneorden, allmänt beundrad kristen humanist och förespråkare för fattiga och hjälplösa. En levnadsbana som slutligen förde henne till Nobels fredspris och en helgonförklaring efter sin död. Hon bestämde sig för att viga sitt liv åt de fattiga, de förnedrade, de hjälpbehövande, efter att under en tågresa ha fått en uppenbarelse. En röst sade till henne: "Kom, bär mig in i de fattigas hålor. Jag kan inte gå ensam, de känner mig inte, de vill inte veta av mig. Kom, var mitt ljus."

Hennes orden Barmhärtighetens missionärer, är numera verksam på 610 platser i 123 länder där de administrerar vårdhem och boenden för personer med spetälska, tuberkulos och HIV/AIDS (detta trots att Moder Teresa hade deklarerat att AIDS var ”en rättvis vedergällning för oanständiga sexuella handlingar”). Moder Teresa reste kring jorden, inte enbart för att förkunna sin kristna tro och finna generösa givare, utan också för att hjälpa fattiga och nödlidande. Hon besökte de svältande i etiopiska läger, strålningsoffer i Tjernobyl och jordbävningsoffer i Armenien.

Det är inte min avsikt att här förneka de troende en sådan ljusgestalt, men då jag under ett besök i Haiti 1981fick se Moder Teresa ta emot en orden från diktatorn ”Baby Doc” Duvalier och omfamna honom, alltmedan hon hyllade hans kristna tro, blev jag både chockad och äcklad. Hur var det möjligt? Duvalierregimen, sonen hade tagit över efter sin än mer sinistre far, höll hela landet i skräck, även jag och Rose hade redan vid vår ankomst till Port-au-Prince råkat ut för en företrädare för deras ökända terrororganisation Ton Ton Macoute.

Det var något som inte stämde med denna kvinna, som var ett helgon redan under sin livstid. Jag läste Malcolm Muggeridges bok Something Beautiful for God men fann den salvelsefulla hagiografin över Moder Teresa nästan kvävande och det var kanske därför jag fannCristopher Hitchens etterbemängda The Missionary Position, vara en frisk fläkt, även om hans gränslösa förakt för Moder Teresa och det etablissemang som stödde henne antagligen var lite väl vanvördig, men jag har faktiskt inte sett någon av hans uppgifter ordentligt vederlagd.

Några av de attacker Hitchens riktade mot den kortväxta nunnan med de slitna fötterna och anletsdragen var att hon i själva verket inte var ute efter att lindra de fattigas, de utanförståendes plågor. Hennes främsta drivkraft var att vinna själar för Gud. Åldrade och döende människor samlades upp i slumkvarteren och fördes till Moder Teresas välgörenhetsinrättningar. I Hemmet för de döende tillfrågades patienter om de önskade ”en biljett till himlen” om de jakade gjorde systrarna korstecknet över dem, blötte deras pannor med vatten och uttalade tyst orden: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andens namn”. Moder Teresa förklarade vid flera tillfällen att hon strävade efter för att öka antalet katoliker, att hon följde Jesus missionsbefallning:

Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.

Detta var det väsentliga i Jesu lära. Hade han inte sagt: ”De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid?” Moder Teresa förklarade:

Jag är ingen socialarbetare. Jag gör inte detta av den orsaken. Jag gör det för Kristus. Jag gör det för Kyrkan.

Hon fann en slags skönhet i fattigdomen. Ett budskap från Gud:

Jag tycker att det är mycket vackert för de fattiga att acceptera sitt öde, att kunna dela Kristi lidande. Jag tror att världen är mycket behjälpt av de fattigas lidande.

Inte alls! Ingen är behjälpt av lidande, men många utnyttjar det. Jag läser Rohinton Mistrys roman En fin balans, som bland annat utspelar sig 1975 – 1978, under den så kallade Emergency, Nödsituationen, då Indira Gandhi gav order om massteriliseringar, tvångsinterneringar utan domstolsbeslut, rivandet av väldiga slumområden, med polisvåld, tortyr och godtycklighet som följd. Då man bad Moder Teresa kommentera de drakoniska åtgärderna svarade hon: ”Folk är lyckligare. Det har skapats fler jobb. Strejkerna har upphört.”

Kanske hade hon rätt, men den fattigdom som Mistry skildrar är knappast vacker. Det är en hård kamp för överlevnad där de svagaste drar det kortaste strået. I ett avsnitt skildras hur en benlös tiggare beskriver sin tiggarmästares skaparkraft och idérikedom. Hur den cyniske profitören värvar sina tjänare och får dem att spela med i ”eländets teater”. Han skänker dem deras roller, deras kostymeringar och instruerar dem hur de skall vårda sina sår och lyten.

Om alla tiggare har samma skada, vänjer sig allmänheten vid det och deras medkänsla trubbas av. Allmänheten vill ha variation […] Blinda tiggare finns överallt. Men en blind som saknar sina ögonglober, vars ansikte visar upp tomma ögonhålor, plus en avhuggen näsa – vem som helst ger pengar för sådant. Sjukdomar är också användbara. En stor utväxt på nacken eller i ansiktet, som utsöndrar gult var. Det fungerar bra.

Den indiske läkaren Aroup Chatterjee, som arbetat i Calcuttas slum, retade sig på Moder Teresas lidandekult. Efter att ha besökt flera av hennes missionshus och intervjuat nunnor och patienter skrev han 2002 en bok kallad Mother Teresa: The Final Verdict. Vad han funnit vara speciellt upprörande var en skrämmande brist på hygien. Exempelvis återanvändes hypodermiska nålar efter att ha sköljts i varmt vatten, nunnorna och de frivilliga vårdarna från hela världen hade bristfällig medicinsk utbildning, läkarpersonal var otillräcklig, diagnos och uppföljning rudimentär och i enlighet med idéer om ”smärtans läkande betydelse” användes smärtstillande medel ytterst sparsamt. En journalist som under en tid verkade som sjukvårdare på Moder Teresas inrättningar i Clacutta blev också han upprörd över förhållandena och skrev att ”de tycks var mer inriktade på att förvara än bota sina intagna.”

Chatterjees uppgifter bekräftades senare av en kanadensisk studie som publicerades 2013, även den poängterade att Moder Teresas stiftelse vägrade att undergå oberoende revisionsprocesser och att användningen av de miljonbelopp som årligen tillföll organisation inte redovisades. Detta är märkvärdigt, speciellt som standarden hos Organisationens världsomspännande hem för sjuka och döende i allmänhet inte alls motsvarar den kvalité som borde förväntas med tanke på de stora summor som den antas förfoga över. Inom verksamheten var sparsamhet och enkelhet a och o, dessutom visade det sig att då det gällde omfattningen av Organisationens verksamhet i Calcutta så var den inte i nivå med vad de flesta andra välgörenhetsorganisationer som var verksamma i staden åstadkom.

Bristen på redovisning för användandet av skänkta fonder har varit en ständig nagel i ögat på Barmhärtighetens missionärer, Moder Teresas organisation. Varför investeras de inte till fullo för att uppgradera vården inom dess olika inrättningar? Susan Shields, som tidigare varit verksam inom organisationen, uppgav 1997 att enbart på sitt New York konto förfogade Organisationen över 50 miljoner dollar och hon förvånades över att så mycket pengar tilläts vara vilande på konton inom olika finansinstitutioner.

I detta sammanhang har det ofta påpekats hur Moder Teresa under sin livstid gärna närmade sig suspekta givare och hade en tendens att försvara dem i olika sammanhang. Exempelvis den brittiske mediemogulen Robert Maxwell, som levde ett ökänt lyxliv och dömdes för att ha förskingrat 450 miljoner engelska pund från sina anställdas pensionsfond.

Då mångmiljonären Charles Keating 1989 anklagades för att ha tjänat mer än 10 miljarder på konkursbedrägeri och racketeering, lurendrejeri, skrev Moder Teresa till domaren och bad honom att ”be, rannsaka sitt hjärta och föreställa sig vad Jesus hade gjort under liknande förhållanden” och då även betänka att Keating alltid ”varit god gentemot och beredd att hjälpa Guds fattiga.” San Franciscos allmänne åklagare svarade henne:

Ingen kyrka, ingen välgörenhetsinrättning, ingen organisation borde låta sig utnyttjas för att mildra en brottslings samvete. Vi är alla tacksamma för förlåtelse, men vi har även förpliktelser som måste respekteras, inte minst domare och jury. Jag erinrar mig profeten Mikas ord: "Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud" [...] Jag förmodar att Jesus omedelbart, och utan tvekan, skulle ha lämnat tillbaka stöldgods till dess rättmätiga ägare. Du borde göra likadant. Du har fått pengar av Mr. Keating, pengar som han tillskansat sig genom bedrägeri. Behåll dem inte. Återlämna dem till de som arbetat för dem och förtjänat dem!

Paul Turleys brev besvarades inte. Med tanke på Moder Teresas besök hos Baby Doc kom jag även att undra över varför Moder Teresa under sitt besök i Albanien 1991 lät sig hyllas av Nexhmije, diktatorn Enver Hoxhas änka:

Moder Teresa var en riktig patriot. En stor albanska. Hon visade världen hur man hjälper de fattiga och ägnade sitt liv åt de fattigaste, utan att blanda sig i politiska frågor. Precis som varje religiös ledare bör göra. […] Jag tror inte på Gud. Jag är marxist. Jag tror på människan och folket. Men, vi tycker om Moder Teresa. Ni förstår, hon känner sig hemma här. Hon kom hit med ett öppet sinne och hyllade vad vi åstadkommit.

Tja, varför inte? Även om Moder Teresa föddes i Makedonien var hennes modersmål och båda föräldrar albanska. Hon borde ju också vara tacksam för en ordentlig donation för att öppna sin verksamhet i Tirana. Men var det verkligen nödvändigt att lägga blommor på Enver Hoxhas grav? Hoxha som inledde sin terrorregim med att avrätta sju franciskaner och jesuiter, förbjöd sedan all religionsutövning och dömde kvarvarande präster och munkar (bland många andra) till internering, tortyr och ofta död i sina olika koncentrationsläger.

Bland de som överlevde 42 år av straffarbete och fängelse var jesuiten Anton Luli, som dog i Rom 1998. Under Hoxhas 41 år vid makten beräknas omkring 5 000 albaner ha avrättats av landets säkerhetstjänst Sigurimi och vid hans död var 35 000 albaner fängslade. Det har hävdats att av Albaniens tre miljoner invånare, var en miljon någon gång under sin livstid fängslad av regimen. Ingen som helst opposition accepterades. 

Hoxhas mångårige premiärminister, Mehmet Shehu, deklarerade:

Den som på något vis är oense med vårt ledarskap, kommer att spotta i ansiktet, ett slag på hakan och, om nödvändigt, en kula i huvudet.

Helt i enlighet med sin ledares stora uppskattning av Stalin:

Vi albanska kommunister har framgångsrikt tillämpat Stalins läror. [...] Hans rika och mycket värdefulla erfarenhet har väglett oss på vår väg och i vår verksamhet.

Strax efter det att Moder Teresa lämnat landet arresterades Nexhmije Hoxha anklagad för att ha planerat en statskupp. 1993 dömdes hon till nio års fängelse för förskingring av statens tillgångar, men på grund av sin höga ålder blev hon frisläppt efter fyra.

Moder Teresa höll sig på god fot med makthavare och stödde helhjärtat den kyrkliga hierarkin. Kyrkliga potentaters fixering vid sexualmoral har färgat abortfrågan och gjort att även användandet preventivmedel har betraktats som ett uppror mot Guds vilja och därigenom också är en form av mord. Antagligen en förklaring till varför en så god och barmhärtig kvinna som Moder Teresa ansåg abort vara ett större brott än avrättningar och krigföring. Det var kanske därför hon kunde uppträda så förlåtande gentemot mördare som Hoxha och Duvalier?

Jag anser att nutidens största hot mot freden är abort, ty det är ett krig mot barn, ett direkt mord på det oskyldiga barnet, ett mord begånget av dess egen mor. Och om vi accepterar att en mor till och med kan mörda sitt egna barn, hur kan vi då säga till andra människor att de inte får döda varandra?

Den grymhet mot förtvivlade mödrar, och det outsagda frikännandet av oansvariga män och sexualförbrytare som Moder Teresas uttalande andades kan möjligen tyckas bli mildrat av de tröstande ord som Moder Teresas vän, påven Johannes Paulus II, riktade till de mödrar som genomlidit en abort:

Såren i era hjärtan har kanske ännu inte läkts. Förvisso är vad som hände, och förblir vara så, ett fruktansvärt brott. Men förtvivla inte, förlora inte hoppet. Försök förstå vad som hände och möt det ärligt.

Uttalandet är dock samma andas barn – ett ensidigt fördömande. Logiken att likställa abort med mord kan leda till, i min mening, märkliga uttalanden som detta av Johannes Paulus II:s efterträdare Benedictus XVI:

Det kan finnas en legitim meningsskiljaktighet, även bland katoliker, om krigsföring och tillämpning av dödsstraff, men dock inte då det gäller abort och eutanasi.

Givetvis är det svårt att dra gränser mellan Jesu lära och kniviga etisk/moraliska frågor. Förutom de täta skandalerna kring sexuella övergrepp inom katolska kyrkan, senast i Pennsylvania där 300 präster misstänks för att systematiskt ha begått övergrepp mor minderåriga, som nu haglar över Vatikanen tvingas den att regelbundet handskas med avslöjanden om oegentligheter inom dess bank  ̶  IOR, Institutet för religiös verksamhet. Stor mystik omger banken och dess dagliga verksamhet och den har därför ofta kallats för "världens hemligaste bank".

Då IOR 1968 i Italien förlorade sin skattebefriade status anställdes finansgeniet Michele Sindona för att diversifiera dess investeringar. Med sitt omfattande globala nätverk och svårkontrollerade engagemang för välgörenhet världen över, en verksamhet som ofta är skattebefriad och inte så hårt kontrollerad som andra typer av verksamhet, är IOR dessvärre en utmärkt källa för pengatvätt och det uppdagades snart att Sindona hade täta kontakter med maffian och skumma intressenter inom italiensk politik och förmögna finanskretsar.

Då polacken Karol Wojtyła 1978 valdes till påve utsågs Paul Marcinkus till chef för IOR. Marcinkus var född i Chicago av litauiska föräldrar och kände redan Wojtyła väl. Litauen har ofta varit en del av Polen och den handlingskraftige Wojtyła förlitade sig på den atletiske och utåtriktade Marcinkus, speciellt då det gällde att hävda sig inför den ingrodda italienska hierarkin inom Kurian. Många medlemmar av den Heliga stolens regering och centrala förvaltning betraktade den energiske polacken som en främling vars handlingskraft hotade att riva upp deras sekelgamla kontroll av Vatikanen och dess finanser.

Marcinkus var stark och vältränad, han hade en gång personligen räddat livet på Wojtyła då en galen präst beväpnad med en bajonett hade attackerat honom i Fatima i Portugal, hans öknamn inom Vatikanen var Gorillan. Nåväl, Marcinkus var väl medveten om att ekonomisk makt medför social och politisk styrka, ”det går inte att driva Kyrkan på Ave Maria-böner” och under hans ledning ökade IORs inkomster avsevärt. För Guds större ära välkomnades pengar från alla håll och det hela slutade i katastrof då Marcinkus hade blivit alltmer involverad i olika skumraskaffärer, med mord och konkurser som följd. Efterlyst av den italienska polisen kunde Marcinkus inte ens lämna Vatikanens område, men han var hela tiden skyddad av sin vän Karol Wojtyła, som givetvis uppskattade hur IORs inkomster kunde användas i hans kamp mot kommunismen, inte minst i hans hemland Polen. 1990 blev dock situationen ohållbar och Vatikanen lyckades utverka att Marcinkus tilläts återvända till USA, där han dog 2006 och i graven förde med sig en mängd otrevliga hemligheter. 

Skuggorna från alla dessa ekonomiska oegentligheter fortsätter vila tung över Vatikanen och har lett till en mängd spekulationer kring att påven Johannes Paulus I mördades för att han ville avslöja dem och att Benedictus XVI avgick på grund av sin oförmåga att reda upp i bankens rövarnäste.

2013 skapade påve Francis en kommission för att samla information om IOR:s juridiska status och övervaka de olika verksamheter banken stödjer och bedriver. För ovanlighetens skull ingår en lekmannakvinna i denna kommission. Dock är Mary Ann Glendon, juridikprofessor från Harvard och USAs ambassadör vid Vatikanen, knappast någon fritänkare. 1995 representerade hon Vatikanen vid Kvinnokonferensen i Bejing där hon fick stor uppmärksamhet genom att hävda att

Den Heliga Stolen stöder inte på något sätt preventivmedel, eller användningen av kondomer, vare sig som en familjeplaneringsåtgärd eller inom HIV/AIDS-förebyggande program.

Då Boston Globe 2002 fick Pulitzerpriset för sina avslöjande om katolska prästers sexualförbrytelser menade hon att det var helt i nivå med att ”ge Nobels fredspris till Osama bin Laden.” Trots de konservativa åsikter som delas av kommissionens samtliga medlemmar är det många katolikers förhoppning att de kommer lyckas med att tvätta IORs smutsiga byk.

I januari i år publicerade journalisten Gianluigi Nuzzi, som under senare år har koncentrerat sig på skandaler kring Vatikanen och som uppenbarligen har tämligen pålitliga källor inom den hemlighetsfulla staten, en bok där han avslöjade att en stor del av IORs kapital härrör från fonder som skänkts till Madre Teresas stiftelse:

De medel som hölls i Moder Theresas namn, å hennes välgörenhets vägnar, gjorde hennes Organisation till bankens största kund och uppgick under en tid till miljardbelopp. Om hon hade gjort betydande uttag skulle banken ha riskerat att försättas in mora.

Nuzzi hävdar att han känner till om lika stora belopp, som härrör från Moder Teresas organisation, fortfarande finns kvar hos IOR. Vatikanen har varken bekräftat eller dementerat Nuzzis uppgifter. Katolska bloggare med kontakter inom Vatikanen har endast kommenterat att de inte förstår Nuzzis upprördhet, ”pengarna går ju trots allt till välgörande ändamål”. Nuzzi menar dock att närvaron av de stora summorna från Barmhärtighetens missionärer inom IOR kan vara en av förklaringarna till varför givare inte har sett så imponerande resultat av sina gåvor som de hade kunnat förvänta sig.

Hjältar och förebilder behövs. De gör säkerligen livet lättare och mer spännande att leva. Men, att fördöma de som inte tror att hjältar och hjältinnor kan vara gudomliga är enligt min mening ett idiotiskt misstag. Varje mänskligt fenomen borde kunna granskas och om en hjälte klarar sig ur en sådan granskning med glorian på sned, betyder det inte alls att hon/han, deras betydelse och insatser därmed är fullständigt förkastliga. Det ger däremot en mänsklig dimension till deras existens och därmed kan vi också förstå dem bättre. Att finna brister i deras beteende och i de mål de eftersträvade  ̶  exempelvis totalitär kommunism eller konservativ, dogmatisk katolicism, behöver inte betyda att vi förnekar personlig uppoffring, inspiration och kraft, allas lika värde eller vikten av att visa medkänsla och agera för att åstadkomma något gott:

Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler!

Anderson, John Lee (2010) Che Guevara: A Revolutionary Life. New York: Grove Press. Arleder, Giovanni (2016) Padre Anton Luli S.I.: Soffrire con Cristo nell´Albania communista.  Gorle: Editrice Velar. Benedictus XVI (2011) Address of His Holiness Benedict XVI to Participants in the General Assembly of the Pontificial Academy for Life. https://w2.vatican.va/content/benedict-xvi/en/speeches/2011/february/documents/hf_ben-xvi_spe_20110226_accademia-vita.html  Carlyle, Thomas (1971) Selected Writings. Harmondsworth: Penguin Classics. Chatterjee, Aroup (2016) Mother Teresa, the Untold Story. New Delhi: Prakash. Cormier, Jean (1996) Che Guevara: Compagnon de la révolution. Paris: Gallimard. “Jesus Syraks vishet”, i Bibel 2000. Stockholm: Verbum. Hitchens, Christopher (1995) Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice. London: Verso. Larivée, Serge, Carol Sénéchal och Geneviève Chénard (2013) “Les côtés ténébreux de Mère Teresa,” i Studies in Religion/Sciences Religieuses, January 15.  Luther, Eric och Ted Henken (2001) Critical Lives: Che Guevara. Indianapolis ID: Alpha Books. Machover, Jacobo (2007) La face cachée du Che. Paris: Buchet Chastel. Mistry, Rohinton  (1996) A Fine Balance. New York: Alfred A. Knopf. Muggeridge, Malcolm (1986) Something Beautiful for God: Mother Teresa of Calcutta. San Francisco: Harper & Row. Mulcahy, Thomas L. (2018) Some initial thoughts about pope Francis´ new teaching on the death penalty. https://catholicstrength.com/2018/08/06/some-initial-thoughts-about-pope-francis-new-teaching-on-the-death-penalty  Nuzzi, Gianluigi (2018) Peccato  originale. Conti segreti, veritá nascoste, ricatti: il blocco di potere che ostacola la rivoluzione di Francesco. Milano: Chiarelettere.  Pearson, Owen (2006) Albania in the Twentieth Century, A History: Voume III: Albania as Dictatorship and Democracy, 1945 – 99. London: I.B. Tauris. Shields, Susan (1997) “Mother Teresa´s House of Illusions,” i Free Inquiry, vol. 18, issue 1. Stoll, David (1994) Between Two Armies in the Ixil Towns of Guatemala.  New York: Columbia University Press. Weber, Max (1968) On Charisma and Institution Building: Selected Papers, Edited and with an Introduction by S. N. Eisenstadt. The University of Chicago Press. Willan, Philip (2007) The Last Supper: The Mafia, the Masons and the Killing of Roberto Calvi. London: Constable & Robinson. Yallop, David (2007) The  Power and The  Glory: Inside the Dark Heart of John Paul II´s Vatican. London: Constable & Robinson.

After more than forty-five years, I once more watched Tarkovsky's film Solaris and was astonished to find that I still remembered several scenes. Actually, it may not be so remarkable. The film is about memories and I have some of my own linked to that particular movie.

To me, Solaris, like Tarkovsky's other works, is a multifaceted poem. I have difficulties with poetry. Most poems I have read do not fascinate me at all. I find many to be annoying, pretentious and self-explanatory. Verses describing the obvious, revealing trivial truths. Others are incomprehensible and thus useless, at least to me. They may have been hailed as masterpieces by an unanimous corps of reviewers, admiringly been quoted by friends of mine, read on the radio as Poem of the Day, or with a voice trembling with emotion been recited by connoisseurs sitting in one of the numerous sofas appearing in various TV shows. Nevertheless, most such poems leave me cold and unaffected.

Yes, I know – a genuine appreciation of true art often requires a carefully groomed sensitivity. Appreciation of complicated poems is frequently an acquired taste. Re-reading a poem a couple of years after the first encounter may reveal depths I did not discern during my first exposure to it. I recently read a collection of poems by the admired poet Katarina Frostenson, member of the Swedish Royal Academy

Tigris like night in the liquid that burns oil as threat
the mouth´s anus wreath transmits waves, promising rivers of blood
running across foreheads, worrying your entire body drives all heat from the room,
chasing out all sense sword crossing the air black participle

The poem is probably  not bad. Perhaps it is masterful, maybe not at all. I do not know. De gustibus non disputandum est, in matters of taste there can be no disputes, though that truth does not hinder me from exposing my opinions, regardless of how stupid they might appear to be.

Perhaps it was somewhat unfair to quote Frostenson. I did it not as an example of how a poem´s rhythm and imagery do not work for me. They may impress another reader, with a life experience and sensitivity completely different from mine. Frostenson came to my mind since I recently read her collection of poems called Flodtid, “Time of the Flood”. Water flows through the entire collection, just as it does in Tarkovsky´s movies, though there the similarities cease. I cannot enter Frostenson's languages ​​and pictures, they end up as stagnant water, failing to impress me.

What do then take hold of me? By a Swedish poet like Wilhelm Ekelund Ekelöf I find rhythms and thoughts speaking directly to my innermost being, opening doors to inner spaces where memories are kept. Images illuminating memories tinged with the colour and diversity of nature, producing not only joy but also melancholy, nurtured by worries and loneliness of moments long gone. An instant in life; a train journey, a monetary halt that making a lost world shining through the mist of the past, followed by evocative and crystal clear memories:

Then were the beeches bright, then was the stream
strewn with white buttercup islands, swimming;
bright its crown the bird cherry swung where as a boy I wandered — 

Silently it rains. The sky hangs low on
thin crowns. A whistling; the train sets off 
again. Into a slowly darkening evening, I travel friendless.

Thus writes a master. Here I find the picture flow, rhythm and musicality, just as they may appear in Andrej Tarkovsky´s movies. Good movies are often characterized by their rhythmic flow and the music they contain, here we find champions like Kubrick, Fellini and Tarantino. Movies may be likened to a chimera, a dream theatre, a fata morgana enclosed by dark rooms. In The Magic Latern Ingmar Bergman describes the mystery:

Film as dream, film as music. No form of art goes beyond ordinary consciousness as film does, straight to our emotions, deep into the twilight room of the soul. A little twitch in our optic nerve, a shock effect: twenty-four illuminated frames a second, darkness in between, the optic nerve incapable of registering darkness. 

Peace and quiet, maybe even loneliness, are required to make me seriously become engaged with a novel, a poem, a piece of music. Solaris induced me to such a state of mind and I appreciate how Tarkovsky has pointed out the importance of dreams and memories. For me his film became a peep-hole to a universe of imagination. Ingmar Bergman has stated that film reflects the world in a manner similar to that of dreams. 

According to Bergman, a great film's attraction is due to tricks performed by master magicians who have managed to create a parallel reality, the greatest of them all being Fellini, Bresson and Tarkovsky:

When film is not a document, it is dream. That is why Tarkovsky is the greatest of them all. He moves with such naturalness in the room of dreams. He doesn't explain. What should he explain anyhow? He is a spectator, capable of staging his visions in the most unwieldy but, in a way, the most willing of media. All my life I have hammered on the doors of the rooms in which he moves so naturally. Only a few times have I managed to creep inside.

In Solaris images flow, shift from black to white to colour, and back again. Pictures of running water over swaying weed, misty groves, rain showers are accompanied by the changing sounds of nature, while in a space station we hear the dull murmur of spinning electronics. Tarkovsky works as much with sounds as with pictures, action may occasionally be silent, while a dream sequence can be played against the background of a choral by Bach.

Time is an important actors in this dreamlike drama. We are sleeping and dreaming during one third of our lives. Dreams are some kind of transmuted memories. While we think and act, our minds produce thoughts that are not manifested in action or speech. Our senses, our eyesight and hearing do uninterrupted register impressions we hardly notice. During our hectic existence we usually lack time and opportunity to dwell in this unseen world, tossed around as we are by digital manipulations. In spite of this it is an undeniable fact that each and every one of us behind our skulls carry with her/him a universe of thoughts, memories, and ceaseless impressions. Above all we need concentration and patience to enter into these inner realms.

In the cold silence of infinite space we may be left to ourselves to a higher degree than when we are being immersed in the hectic whirl of earthly existence. At least that seems to be the case for the psychologist Kris Kelvin, who was sent on a mission to find out what was happening on a space station, which in a state of decay circles around a planet called Solaris, "From the Sun".

Kris finds the station to be largely abandoned. By its founding it was inhabited by crew of more than sixty men, though now all what is left is a skeleton crew consisting of two scientists, the third one, who had been a friend of Kelvin and whom he expected to meet, have taken his own life. The two remaining scientists are Dr. Snaut, an expert in cybernetics and Dr. Sartorius, astrobiologist. Both seem to be quite mad. Dr. Snaut turns out to be more friendly and accessible than the cynical Sartorius. When Kris repeatedly asks Dr. Snaut about what appears to be the presence of other creatures on board the station, the scientist stubbornly avoids to provide him with a straight answer. Kris assures him:

 ̶  Don't worry, I won't think you're insane.

Snaut answers:

̶  Insane? God, you know absolutely nothing. Insane... that would be a blessing.

What is really happening around them? It appears as if the minds of the two scientists have been “scanned” by the Solaris, which uses the information to create exact replicas of people populating the memories of Snaut and Sartorius.

From the space station´s observation deck, the two scientists and Kris are observing Solaris´s constantly changing surface; an ocean of a viscous, glutinous substance in perpetual motion, ceaselessly changing colour. The planet lives, but it is a form of life which is incomprehensible to the human mind. Solaris appears to be a giant organism, a kind of brain capable of materializing thoughts and memories. Currently it seems to use this capacity as some kind of defence fter the space station's scientists recklessly have bombarded the planet with harmful, radioactive particles. This unfortunate provocation gave rise to the appearance of the creatures who now share the crew's daily existence.

Memories and impressions they have of other individuals, being stored somewhere in their brains, are turning into “real” people of flesh and blood, with their own thoughts and a distinct emotional life. Perhaps Solaris aims to push the crew into madness. The individuals who are materialized from the scientists´ memories are all dead. What is even worse is that their demise may have been caused by the same people who now remember them and thus bring them back to “life”. The memory of people who have been lost to us in this manner remains stronger than all other recollections we nurture within us. Our selfishness, our strong and uncontrollable emotions, or our neglect, maybe even our ruthless cruelty plague us and for the space station´s crew members all these feelings are vividly returning to the in the form of the guests.

The cynical Dr. Sartorius, explains to Kris that the guests are no "real" people, even though they have an independent and solid appearance. Like our memories, they are timeless. They do not age, but remain as they are preserved in our memories. Howvere, they are not dreamlike. They are constituted by some kind of matter: "If we are atoms, then they are neutrons." The only way to get rid of them is to dissolve them in a "wrecker" that Sartorius have invented, capable of disintegrating the guests´ molecular composition. If you try to destroy the guests by killing them; poison them, send them into space, exterminate them by acid, this will only enable your thoughts, your memories, to replicate them again.

This appears far too absurd to be taken seriously, though both Tarkovsky's film and Stanislav Lem's novel, on which it builds, succeeds in making viewers and readers alike to accept the absurdism, just as we cannot protect ourselves from a dream. We enter into their world and if involved in the story our own our brain may be affected. However, for this to happen, patience and openness are required. Furthermore, we have to acknowledge that our memories exist, that they are capable of affecting us and our environment. They are an integral part of our lives, our reality. They are within us and cannot be eradicated. Especially not those memories that bother us the most. Memories of our own inadequacy, our greatest mistakes, the wrong decisions we have made, how we have been hurting our fellow beings.

The film progresses slowly. It takes time. A footage of a motorway in Osaka and Tokyo, seen through a car window, takes more than ten minutes. The movement of seaweed under a transparent water flow is patiently recorded, as well as a woman's gaze and changing facial expressions.

Calm and patience, without them the viewer cannot cope with the film, which, according to Tarkovsky's recipe for all his movies is "sculpted in time". He has described his craftsmanship as cutting away everything he found unnecessary from a huge block of time. What is left are sublime scenes filled with meaning and suggestions. They open up like Chinese boxes, each revealing details that bring us deeper into Tarkovsky's and hence our own dream world.

In a scene we find Kris, Dr. Snaut, Dr.Sartorius and Hari, Kris´s Dream Woman, his guest, in the space station's secluded library. A large room that has no windows and contains a lot of books and objects from times gone by; a large chandelier, Brueghel's paintings, busts of philosophers, globes, small statues  ̶  a memory palace where each object has a meaning, a purpose. Here art and literature become replicas, just like the guests they constitute materialized memories. We look at objects, read books and enter our own memory worlds.

Dr. Snaut opens a large volume, Don Quijote, and finds a page telling how the usually confused and fanatical Don Quixote wakes Sancho Panza in the middle of the night, suggesting to his squire that he could make him the service to scourge himself as a favour to his good master and furthermore thus be helpful in delivering his beloved Dulcinea from the evil spell she is suffering under. The down-to-earth Sancho sighs: ”Señor, I'm no monk to get up out of the middle of my sleep and scourge myself.” As usual Don Quijote responds with a bewildering tirade of how grateful Sancho should be since Don Quijote, as promised, has succeeded in making his appreciated squire governor of an island and that he will soon make sure that his faithful servant will be ennobled and become a count. Does not Sancho think that a demonstration of a certain measure of gratitude would be worthwhile? Don Quijote interlards his speech with sounding words and Latin. Kris reads aloud how Sancho counters this tirade:

I don't know what that is, all I know is that so long as I am asleep I have neither fear nor hope, trouble nor glory; and good luck betide him that invented sleep, the cloak that covers over all a man's thoughts, the food that removes hunger, the drink that drives away thirst, the fire that warms the cold, the cold that tempers the heat, and, to wind up with, the universal coin wherewith everything is bought, the weight and balance that makes the shepherd equal with the king and the fool with the wise man. Sleep, I have heard say, has only one fault, that it is like death; for between a sleeping man and a dead man there is very little difference.

Don Quijote answers Sancho by stating that he has never heard him express himself so "elegantly".

The section from Don Quijote made me understand that the confused knight; the fantast, the dreamer, is a mouthpiece for the virtuoso Cervantes, as he throughout his novel demonstrates that the dream, the ideal, is more persistent than reason and science. Don Quijote, this mad idealist who perceives giants in windmills and princesses in robust maids, succeeds in bringing with him the practical Sancho Panza on their crazy adventures. Likewise, Tarkovsky and Cervantes make us believe in the seriousness of their creations. They make us understand that El Caballero de la Triste Figura, the Knight of the Rueful Countenance, in reality is a good man and why the psychologist Kris chooses to stay in the presence of Solaris to experience the painful presence of his dead wife.

Kris is lost in his memories, in his imagination. The art as a reflection of reality is after the reading of Cervantes illustrated by the camera´s absorption in a painting on the library wall - Breughel's Hunters in the snow. Accompanied by the space station's mumbling, electronic sounds, the camera sweeps across and occasionally lingers on the painting´s details. Images interspersed with Kris's childhood memories within a winter landscape. There he is a child in company with his young parents. After these excursions into memory and art, the camera returns to the space station's library. The muffled sound of engines is replaced by silence, broken by the clinking, clanking sound of the chandelier´s crystal pendants, followed by Bach's supernatural choral prelude (BWV 639) in F minor. We see how Kris and Hari weightlessly float around in the library.

Solaris is science fiction, but it denies science in favour of a dream world's brazen uncertainty. Dr. Snaut notes:

Science? Nonsense! In this situation mediocrity and genius are equally useless! I must tell you that we really have no desire to conquer any cosmos. We want to extend the Earth up to its borders. We don't know what to do with other worlds. We don't need other worlds. We need a mirror. We struggle to make contact, but we'll never achieve it. We are in a ridiculous predicament of man pursuing a goal that he fears and that he really does not need. Man needs man!

Solaris deals with the "little life", opposed to the infinity of the universe. It is about human relations. What we people do with and against each other. How we seek love and security with those we want to be with, but how this endeavour may hurt those we should love.

Kris Kelvin's guest at the space station is his dead wife Hari, who died ten years earlier by a self-administrated poisonous injection. On her left upper arm she still carries the small mark after the syringe needle´s puncture. It was her everyday anguish about the sincerity of Kris´s love and his prioritization his own career that finally broke down their relationship and drove Hari to bottomless despair. Of course does the experience of his wife's suicide constitute Kris´s strongest and most painful memory.

Nevertheless, what he remembers even better than his sorrow and despair is the love that once enchanted him, Hari´s beauty, her vulnerability and compassion. At the space station his ideal image of his beloved and lost Hari is displayed. Dreamy, beautiful and gentle, yet delicate and uncertain about who, or what, she really is, the guest Hari beguiles Kris even more than the living Hari could ever be capable of.

Kris´s memories are gradually restoring Hari´s lost character and through associations and her co-existence with Kris and his colleagues she is becoming an increasingly complete human being. Eventually, Hari is even able to recreate memories that Kris has forgotten. For every day, Hari becomes more and more alive, increasingly independent. Because Hari is not driven by any sense of self-assertion or prestige and solely wishes to deserve the love of Kris, she eventually becomes the wisest, most sensitive and hence the most human being of the space station.

Kris's love for his guest Hari becomes even greater than the one he had for the real Hari. He confesses: "To me, you mean much more than any scientific truth." By the beginning of their relationship Kris had been unable to accept that this dream woman was "real". That she could be identical to his lost Hari. He tried to isolate and destroy out his guest. Kris tricked the loyal Hari into a spacecraft and then expelled her into the emptiness of space. However, she returns. When Kris isolates Hari or tries to hurt her, she suffers, but when she returned after his attempt to get rid of her, she is like a new Hari, without memories of how Kris earlier on had tried to eliminate her.

Kris´s and Hari's anguished relationship; her steadfast and uncomplaining love, paired with Kris´s inconsiderate cruelty, his assumption that he could never be able to love a projection of a dream and he thus treats her like an insensitive creature, made me think of a hit song by Allan Roberts and Doris Fisher, which Mills Brothers sang in their mellow manner:

You always hurt the ones you love,
The one you shouldn't hurt at all.
You always take the sweetest rose
And crush it until the petals fall.

You always break the kindest hearts
With a hasty word you can't recall.
And if I broke your heart last night
It's because I love you most of all.

I read the novel before I saw the movie. At that time I studied in Lund and lived in a student corridor, which meant that twelve students lived in a room of their own with a toilet, while sharing shower, telephone cabinet and a kitchen. I enjoyed the corridor life and made several good friends there. By the time I read Solaris, I had met a young lady from one of the coastal towns of my home region, Skåne, she was a nurse. We met quite often, but did not live together. It was a rather intense, sensual relationship. We enjoyed being together, but I was painfully aware of the fact that I did not love her enough and even though I did not tell her the truth, she realized it and tried to tie me closer to her, something that gave me an even worse conscience. I wanted to love her, but I could not. To make things worse we were too close to each other to be just friends. Before it went too far I had to put an end to the relationship. But how? I liked her and did not want to hurt her.

 At times I was with her in her hometown and she with me in Lund. For me it was a rather confusing, even aggravating existence. My time schedule was highly irregular. Simultaneously, I studied History of Religions and Drama, Theatre, Film, worked as a waiter on the train restaurants between Malmö and Stockholm, which meant that I slept over in Stockholm a couple of days in the week and during the weekends I visited my friend, or she came over to me.

While I was reading Stanislaw Lem's Solaris, I was struck by two strange episodes. The corridor was like the hallway of a space station by which the astronauts slept in their own rooms, decorated to their liking and taste. Like them, I and my corridor friends shared common spaces and interacted daily. Like the crew in Solaris´s Space Station, each of us lived both common and different lives, and like them we also had guests, often from the past; relatives and old friends. However, the great difference was that in their space station the crew members received visits from guests who were materialized memories of people they had hurt and who had died due to the misery they had created.

One night I woke up with a jolt and found that in the darkness a creature sat in the armchair opposite me, staring intently at me. It was not a human being, rather a demon. I hurried up to the armchair, just to find the pile of the bedspread and my clothes. I assumed that it was my reading of Solaris that had influenced me and during the seconds between sleep and awakening my consciousness had been lingering at the threshold between dream and reality, creating the image of an unwelcome guest.

A few nights later I suddenly woke up again. Next to me lay my friend. She opened her eyes and smiled at me. I smiled back and tenderly stroked her across the cheek. It was soft and tangible, yet I thought, "What if she's not real? Perhaps she's just a guest." When she had fallen asleep again, I carefully studied her relaxed face. She was sleeping safely beside me. She was not a guest. I lay with my back against the wall and to get down on the floor I have to gently step over her, careful not to wake her up.

I tip-toed to the toilet, opened the door and switched on the light. To my great astonishment she was inside the toilet. Naked, facing me. At first she stood with her arms crossed under her breasts, looking down towards the floor, but then rose her head, looking straight into my face, smiling at me at the same time as she lowered her hands and said: "Jan, here I am." The strangest thing was that she stood with her feet in the lavatory pan. Somewhat terrified I realized: "Then she was a guest after all!" I shook my head, shut my eyes and when I opened them again I saw that she was no longer there. I rushed back into the room, the bed was empty.

I watched Tarkovsky´s movie a few years later. My friend had left then, it was somewhat sad, but the regret was soon forgotten. We left each other friends. I watched Tarkovsky's movie on the TV in my parents' home, together with my father and we both became quite fascinated. When we talked about the film afterwards, we agreed that, like dreams and memories, it had radiated both proximity and alienation. The same feeling as when we watched the Super 8 movies that my father used to shoot during my childhood.

Several years later we sat on the second floor wind of my parents' house; Mom, me, Rose and our girls. My youngest suddenly became sad and I when I wondered why she answered: "It's so weird and sad. There you are younger than me and at the same time you sit beside me and are much older than I am."

In Tarkovsky's movie there are recurrent flashbacks depicting images from Kris Kelvin's childhood. We see his father and mother and himself at the same age as we have seen him before, but he also appears as a little boy. Is it really flashbacks we are confronted with, or just projections of Kevin´s distorted memories? There is a short beautiful, scene with a girl smiling at a boy. The same loveable, maybe even mysterious smile that Hali (interpreted by the mystifyingly stunning Natalja Bondarĉuk) occasionally reveals when she is together with Kevin in the space station. Is the girl in Kris's memory an image of Hari as a small girl?

My father's family films contain long sections of nature images; leaves, forests, streams, garden flowers. Tarkovsky's Solaris also allows the camera to linger on clear water flowing above swaying water plants, flower meadows, misty oak groves. Thus we perceive the poetry of Tarkovsky's workmanship and over and over again water appear in its different shapes; like a flowing stream, a calm water surface, rain  ̶  just as in Ekelund's short poems I quoted above, " the stream strewn with white buttercup islands, swimming" and water appears again a row further down "silently it rains.” Tarkovsky stated:

There is always water in my films. I like water, especially brooks. The sea is too vast. I don't fear it; it is just monotonous. In nature I like smaller things. Microcosm, not macrocosm; limited surfaces. I love the Japanese attitude to nature. They concentrate on a confined space reflecting the infinite. Water is a mysterious element -- because of its structure. And it is very cinegenic; it transmits movement, depth, changes. Nothing is more beautiful than water.

Everything flows, you cannot step into the same river twice, yet water is permanent, it only changes shape, we drink the same water as people drank thousands of years before us.

The rain pours down during Kris Kelvin's visits to his childhood home. During his meetings with his father. As I remember, there are no childhood memories in Stanislaw Lem's Solaris. It deals more with the impossibility of understanding what is strange to us, like the planet Solaris and its ability to influence our thinking, how it makes use of of our inner selves to create a reality that might benefit its own purposes.

Tarkovsky, who was deeply religious and has in an interview recalled:

When I was very young I asked my father, ‘Does God exist—yes or no?’ And he answered me brilliantly: ‘for the unbeliever, no, for the believer, yes!

Perhaps Lem´s Solaris and Tarkovkijs´s Solaris tackle the same problem from two very different angles, where Lem might possibly be the non-believer and Tarkovsky the believer. Lem was a seeker who had lost his faith in a God who cares about each and every one of us. His family had survived the inferno of Nazi oppression in Poland, something that certainly had left deep wounds in Lem:

During that period, I learned in a very personal, practical way that I was no "Aryan". I knew that my ancestors were Jews, but I knew nothing of the Mosaic faith and, regrettably, nothing at all of Jewish culture. So it was, strictly speaking, only the Nazi legislation that brought home to me the realization that I had Jewish blood in my veins.

During the war, Lem worked as a mechanic with fake papers, after the war he studied medicine, but did not graduate to avoid being drafted into the Polish army. All medical doctors had to do military service. By that time, his experiences of repressions, combined with scientific studies had made him loose his faith in God:

for moral reasons ... the world appears to me to be put together in such a painful way that I prefer to believe that it was not created ... intentionally.

In his novel Lem allows scientific research of Solaris, solaristics, to change into something that may be interpreted as an almost religious search for an explanation of the unimaginable, the incomprehensible. Human existence as a pursuit of a goal that can never be reached:

It is faith wrapped in the cloak of science; contact, the goal for which we are striving, is as vague and obscure as communion with the saints or the coming of the Messiah. Exploration is a liturgy couched in methodological formulas; the humble work of researchers is the expectation of consummation, of Annunciation, for there are not nor can there be any bridges between Solaris and Earth. 

Lem mulls over the incomprehensible. He regards the limited existence of man in relation to the infinity of the universe, its incomprehensible greatness. Stanislaw Lem ponders about at the sea and does not find it to be, as Tarkovsky does - monotonous. For Lem, the sea is deep, large and unfathomable - like the universe. While facing the staggering incomprehension of the Universe, faith in a personal God becomes trivial, absurd.

Lem criticized Tarkovsky's interpretation of his Solaris, perceiving the film as a misconception of his intentions. Stanislaw Lem writes about Kant, who assumed that we humans are limited by our own thinking, the "categories" we use to understand our world and existence. Therefore, we cannot find the answer to the mystery of life, the Thing-in-itself, which is far beyond all human understanding. Our thinking can only circle around a concept like the Thing-for-me, our own little microcosm:

Because there exists the Ding an sich, the Unreachable, the Thing-in-Itself, the Other Side which cannot be penetrated. But in my prose this was made apparent and orchestrated completely differently.

What made Lem annoyed was that Tarkovsky brought in his parents into the story, "even an old aunt he had," especially Tarkovsky's introduction of the Mother Figure made Lem disheartened.  He had not intended his novel to be “a family” story and considered Tarkovsky´s movie to be a movie a film about "erotic problems of people in outer space". What Lem had tried to portray was what makes a human to a human, suggesting that there may be something infinitely greater than our limited consciousness, completely incomprehensible for our intellect.

All that has for me a religious tinge. It seems to me that Lem almost unknowingly approaches Tarkovsky's appreciation of Solaris as a religious epic. Lem's description of how he wrote the book in 1961 makes it appear that he wrote the novel in some sort of trance, like medieval saints claiming that they wrote their books under divine inspiration: "The novel poured out of me."

Tarkovsky approaches Solaris's mystery from another direction than Lem. It is not the ocean he perceives, but his own history of sorrow and happiness. He appreciates the mystery from a human point of view. How each of us perceives her/his own, personal life, our limited existence. The film's introduction is puzzling in all its diversity.

First, we see a brook with gushing, crystal clear water and then a man we later understand is Kris Kelvin, who walks through a blooming, though misty, meadow. In one hand he clutches an electronic device, which he puts away as he approaches his parents' home. From a distance he notices how a car stops, a man and a little girl get out and are welcomed by Kris's father, a little boy runs towards the visitors. The man, who is enthusiatically greated by Kris´s father, is Berton, an astronaut who has visited the space station by Solaris. Already here we find some reasons for confusion. Kris appears to be somewhat detached from what is happening around him and we wonder who the little boy and girl are. They seem to be important for the story, but only moves around its fringes.

Soon a movie appears within the movie. Berton has brought with him a tape recording, some kind of DVD, which in a black and white presents how he, as a significantly younger man, is being questioned by an international expert committee. We are supposedly watching happenings in the future, but the movie is black and white and the men are dressed in tie and suit, customary in the early seventies. In the film recording, which has a documentary character, Berton tells about what he has seen and experienced at Solaris´s Space Station. Causing disbelief among the experts, he asserts that above Solaris's ever changing surface, he has seen a three-meter-long new-born infant. What he claims to be his documentation of the event is displayed. However, what we perceive of Berton´s film is nothing else but Solaris's remarkable, swirling surface. By all, except a foreign expert, Berton's experiences are rejected as hallucinations. The foreigner claims that, even if Berton´s film did not show his vision of a huge child, what he has experienced can nevertheless not be dismissed and may actually have been caused by external phenomena worthy of further scientific examination.

Tarkovsky´s pictures move back and forth from the black and white of Berton´s DVD to the spectators' reactions within a living room filmed in colour. We see how an annoyed Berton restlessly wanders around, occasionally pausing to watch himself as he appeared twenty years earlier. Kris's father does not watch the DVD, Kris is sitting in his place. After the documentary Kris and Berton walks outside, where Kris claims that Berton's experiences lack scientific proof. Utterly upset Berton leaves the house and drives away with his daughter, who now looks completely different than before.

After a while, Berton calls from his car through some kind of mobile phone camera. He explains that the big infant he had seen materialized above Solaris´s surface actually was the decesed son of one of the crew members. Berton did not know this until recently when he visited the crew member´s wife, who now was a widow and showed him a photo of her dead child, of the same age and the same looks as the child he twenty years earlier had seen above the surface of Solaris. Berton turns silent, looking absentmindedly ahead, though we still see him and his daughter in what appears to be an ordinary car. After a while we realize that Berton is sitting with his arms crossed and that the car apparently is driverless.

A long sequence follows, accompanied by motor noise, through the car window we follow a motorway across Japanese cities. The effect is similar to the one conveyed in the introductory images of flowing water, but now we are in a completely artificial environment. However, both settings have an almost hypnotic effect on the viewer and the transition from a highway to a spacecraft docking into a space station appears to be completely consistent and natural.

My somewhat bewildering description of the film's introduction was intended to serve as an indication of Tarkovsky´s technique; his use of sound, angles, filters and other artifices of his trade. Film is both technology and message, intimately depending on each other. Image follow upon image in a specific rhythm, dream and reality mix, the familiar and the unknown exist side by side. Describing Tarkovsky´s approach to film making feels quite futile. A description of something that ought to be experienced instead.

His dreamy, multifaceted film seems to be about entering and immersing oneself in different worlds - space, art, music, the future, the past, but mostly in yourself, your inner sphere where your memories mix with reality, where your limited existence becomes part of something much greater. This is poetry to me. But, maybe not for you. It depends on who you are. Your experiences, your specific background. Like Katarina Frostenson's poem that may speak to others, but remains silent for me.

Solaris, the novel and the film, have become part of my memories, and there they live, like Gunnar Ekelöf's poem Euphoria:

As if were the last evening before a long, long journey:
You have the ticket in your pocket and finally everything is packed.
And you can sit and sense the nearness of the distant land,
sense how all is in all, both its end and its beginning,
sense that here and now is both your departure and return
sense how death and life are as strong as wine inside you!

Bergman, Ingmar (2007) The Magic Lantern: An Autobiography. Chicago: University of Chicago Press. Cervantes, Miguel de (1981) Don Quixote: The Ormsby Translation, Revised Backgrounds and Sources Criticism. New York: W.W. Norton & Company. Ekelund, Wilhelm (2004) The Second Light, translated by Lennart Bruce. New York: North Point Press. Ekelöf, Gunnar (1982) Songs of something else: Selected poems by Gunnar Ekelöf translated by James Larson and Leoard Nathan. Princeton NJ, Princeton University Press. Gianvito, John (2006) Andrei Tarkovsky: Inteviews. Jackson MS: University Press of Mississippi. Green, Peter (1993) Andrei Tarkovsky: The Winding Quest. Basingstoke: Palgrave Macmillan. Lem, Stanislaw (2002) Solaris. Wilmington MA: Mariner Books. Lem, Stanislaw (2018) Stanislaw Lem – The Official Site, https://english.lem.pl

Efter mer än fyrtiofem år såg jag Tarkovskijs film Solaris och förbluffades över att jag fortfarande mindes vissa scener. Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt. Filmen handlar om minnen och jag har en del sådana kopplade till den filmen.

För mig är Solaris, liksom Tarkovskijs övriga verk, ett mångbottnat poem. Jag har svårt för lyrik. De flesta dikter jag läser fascinerar mig inte. Jag finner många irriterande, pretentiösa och banalt självklara. Tillkrånglade verser som förnumstigt beskriver uppenbara intryck, eller triviala sanningar.  Andra dikter framstår som totalt obegripliga och därmed intetsägande. De kan av en enad kritikerkår ha höjts till skyarna och med darrande stämma citerats av vänner, som Dagens Dikt eller ur TVsofforna. Men mig har de lämnat kall och oengagerad. 

Jo, jag vet, det krävs vana och finkänslighet för att uppskatta sann konst. Det rör sig ofta om en förvärvad smak. Vid omläsning kan en dikt efter ett par år i träda avslöja oanade djup. Möjligen kan det hända med en dikt av Katarina Frostenson:

Tigrislik natt i vätskan som bränner olja som hot
munnens kransanus sänder vågor, lovar floder av blod far över
pannor, oroar hela din kropp driver all värme ur rummet, jagar
ut allt förnuft svärd korsande luften svart particip

Dikten är inte dålig. Kanske är den mästerligt, kanske inte alls. Inte vet jag. De gustibus non est disputandum, om smaken bör man ej diskutera, men det hindrar inte att jag hävdar mina åsikter, hur korkade de än kan tyckas vara.

Kanske var det elakt att citera Frostenson. Jag gjorde det som ett exempel på hur en dikts rytm och bildspråk inte alls fungerar för mig, något som inte betyder att dikten är usel poesi. Den kan antagligen skaka om en annan läsare, med en helt annan livserfarenhet och känslighet än min. Frostenson dök upp eftersom jag läst hennes diktsamling Flodtid och vatten flyter genom den precis som hos Tarkovskij, men där upphör mig likheterna. Jag driver inte med i Frostensons språk och bilder, de blir till dödvatten.

Vad fångar då mig? Hos poeter som Stagnelius och Ekelöf finner jag rytm och sanning som talar till mitt inre, hos dem öppnas dörrar till inre rum där minnen finns. I en välkänd dikt av Wilhelm Ekelund finner jag sådant som i minnets blixtbelysning under ett ögonblick får mig att förnimma naturens färg och mångfald, följt av nuets oro och ensamhet. Ett ögonblick i livet, en tågresa, ett uppehåll, en förlorad värld skimrar förbi, följd av rytmen från tåghjulens bultande mot rälsen. Allt åskådligt och kristallklart:

Då voro bokarna ljusa, då var ån av 
simmande vit ranunkels öar sållad, 
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat — 

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på 
glesa kronor. En vissling; tåget sätter 
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.

Så skriver en mästare. Här finns bildflöde, rytm och musikalitet, sådant som Andrej Tarkovskij fångar i sina filmer. Bra film är ofta synintryck framförda genom rytm och musik, här finner vi mästare som Kubrick, Fellini och Tarantino. Film som chimär, drömspel i mörka rum. I sin Laterna Magica beskriver Ingmar Bergman mystiken:

Ingen konstart går som filmen förbi vårt dagmedvetande, rakt mot våra känslor, djupt in i själens skymningsrum. En liten misär i vår synnerv, en chockeffekt: tjugofyra belysta rutor i sekunden, däremellan mörker, synnerven registrerar inte mörkret.

För att jag på fullt allvar skall försjunka i en roman, en dikt, ett musikstycke, krävs lugn och stillhet, kanske även ensamhet. Innesluten i kontemplationens stiltje framträder bilder med den skärpa de förtjänar; djup öppnas, diktens, musikens eller filmens rytm och struktur förvandlas till tankeflykt. Så kände jag vid återseendet av Solaris. Tarkovskij vistas i minnenas drömvärld. Han gläntar på dörren till tankens universum. Ingmar Bergman har skrivit att film speglar världen på samma sätt som en dröm. 

Film förvandlar verklighet till illusion. Enligt Bergman är filmens stora magiker de som lyckas med bedriften att skapa en parallell verklighet, störst bland dem är Fellini och Tarkovskij:

När film inte är dokument är den dröm. Därför är Tarkovskij den störste av alla. Han rör sig med självklarhet i drömmarnas rum, han förklarar inte, vad skulle han förresten förklara? Han är en skådare, som förmått iscensätta sina visioner det tyngsta, men också villigaste av alla medier. Jag har hela mitt liv bultat på dörrarna till de rum där han rör sig så självklart.

I Solaris flyter bilderna, skiftar från svart/vitt till färg. Bilder av rinnande vatten över svajande sjögräs, dimhöljda ekdungar, regnskurar, ackompanjeras endast av naturens skiftande ljud, medan det i en rymdstation stilla mullrar från spinnande elektronik. Tarkovskij arbetar lika mycket med ljud som med bilder, emellanåt råder absolut tystnad, medan en drömsekvens kan utspela sig mot bakgrunden av en bachkoral.

Tiden är en av huvudaktörerna i detta drömlika drama som ytterst handlar om minnets roll i vårt liv. Under en tredjedel av våra liv sover och drömmer vi. Drömmar är en form av transmuterade minnen. Likaväl som vi tänker och handlar, fylls oupphörligt vårt medvetande av tankar som inte manifesteras i handling eller tal. Våra sinnen, vår syn och hörsel, registrerar oupphörligt intryck vi knappt lägger märke till. I vår hektiska tillvaro, denna fors av digitala, manipulativa intryck som vi kastas runt i, bär vi bakom våra skallben med oss ett universum av tankar, minnen och ständigt nya intryck. Men oftast saknar vi tid, möjlighet och framförallt koncentration och tålamod för att kunna stiga in i dessa inre rum.

I den oändliga rymdens kalla tystnad är vi möjligen mer för oss själva än då vi befinner oss nersänkta i jordelivets febrila livsström. Så är det i varje fall för psykologen Kris Kelvin som från jorden ensam sänts för att se vad som hänt på en rymdstation som stadd i förfall kretsar kring en planet kallad Solaris, ”Från solen”. Kris finner stationen i stort sett övergiven. Vid sitt etablerande hade forskningsstationen haft en besättning på mer än sextio man, men numera var den enbart befolkad av en skeleton crew, skelettbesättning, bestående av två vetenskapsmän, den tredje som varit vän till Kelvin och som han förväntat sig skulle komma honom till mötes, har tagit livet av sig.  De två vetenskapsmännen, Dr. Snaut, som är cybernetiker och Dr. Sartorius, som är astrobiolog, tycks vara galna båda två. Snaut visar sig vara mer vänlig och tillgänglig än den cyniske Sartorius. Då Kris ber Dr. Snaut berätta om vad som sker på rymdstationen och denne fortsätter tveka, försäkrar Kris:

̶  Var inte orolig, jag kommer inte att tro att ni är galen.

Snaut svarar:

̶  Galen? Gode Gud, ni vet ingenting. Galen … det vore en välsignelse.

Vad som hemsöker Dr. Snaut och Dr. Sartorius är närvaron av andra varelser. Det tycks som om besättningsmännens tankeliv fångas upp av planeten Solaris, som använder det för att skapa exakta replikanter av människor som befolkar deras minnen. 

Från rymdstationens observationsdäck betraktar vetenskapsmännen och Kris Solaris ständigt växlande yta, en ocean bestående av en trögflytande, geléartad substans som befinner sig i ständig rörelse och oavbrutet skiftar färg. Planeten lever, men en form av liv som är fullständigt obegripligt för en mänsklig varelse. Solaris tycks vara en jättelik organism, en slags hjärna som förmår materialisera tankar och minnen. Nu tycks den använda sin förmåga som ett försvar efter det att rymdstationens vetenskapsmän har bombarderat den med skadlig partikelstrålning. Tilltaget gav upphov till de varelser som nu delar besättningsmännens liv.

De minnen och intryck de har från andra individer och som lagrats i deras hjärnor förvandlas till verkliga människor av kött och blod, med eget tanke- och känsloliv. Kanske avser Solaris att driva rymdstationens besättning till vansinne. De individer som materialiseras ur besättningsmännens minnen är nämligen alla döda. Vad värre är att deras död orsakats av de som minns dem. Minnet av dessa bortgångna människor är starkast hos dem som genom sin egoism, känslokyla, försummelse, eller kanske till och med genom direkt grymhet har varit den yttersta orsaken till ”gästernas” död.

Den illusionslöse Dr Sartorius, förklarar för Kris att gästerna inte är ”verkliga” människor, trots att de har en självständig existens. Likt våra minnen är de tidlösa. De åldras inte, utan förblir som de framstår i våra minnen. Men de är inga drömgestalter. De utgör en form av materia: ”Om vi är atomer, då är de neutroner.” Enda sättet att bli av med dem är att lösa upp dem i en ”utplånare” som Sartorius uppfunnit och som förmår disintegrera deras molekylsammansättning.  Om du på annat sätt försöker förgöra dem, genom att slå ihjäl dem, förgifta dem, sända ut dem i rymden, utplåna dem i syra, kommer det enbart att leda till att dina tankar, dina minnen, återskapar dem på nytt.

Det låter alltför fantastiskt, absurt, för att kunna tas på allvar, men både Tarkovskijs film och Stanislav Lems roman, som den bygger på, lyckas få såväl betraktare som läsare att acceptera absurdismen, på samma sätt som vi inte kan värna oss från en dröm. Vi förs in i deras värld och därmed påverkas vår hjärna. Men, för att det skall kunna ske krävs tålamod och öppenhet inför de båda verkens suggestionskraft och det faktum de bygger på, nämligen att våra minnen existerar och att de påverkar oss och vår omgivning. De utgör en integrerad del av våra liv, vår verklighet. De finns inom oss och vi kan inte utplåna dem. Speciellt inte de minnen som plågar oss mest. Minnen av vår egen otillräcklighet, våra stora misstag, felaktiga beslut, hur vi sårat andra.

Filmen skrider långsamt fram. Den tar tid på sig. En bilfärd längsmed motorvägar i Osaka och Tokyo, sedd genom ett bilfönster, tar mer än tio minuter. Tålmodigt skildras hur sjögräs rör sig under ett genomskinligt vattenflöde, en kvinnas blick och skiftande ansiktsuttryck.

Lugn och tålamod, utan dem klarar betraktaren inte av filmen, som enligt Tarkovskijs recept för alla sina filmer är ”skulpterad i tid”. Sitt skapande beskrev han som att ur ett enormt tidsblock skära bort allt sådant han funnit överflödigt. Vad som till slut återstod är scener fyllda med synintryck, stinna med undermeningar. De öppnar sig som kinesiska askar, var och en innehållande detaljer som för oss djupare in i Tarkovskijs och därmed  vår egen drömvärld.

I en scen befinner sig Kris, Dr Snaut, Dr Sartorius och Hari, Kris drömkvinna, hans gäst, i rymdstationens bibliotek. Ett stort rum som saknar fönster och innehåller en mängd böcker och föremål från gångna tider; en stor kristallkrona, Brueghels tavlor, byster av filosofer, jordglober, små statyetter  ̶  ett minnespalats där varje föremål har en mening, ett syfte. Här är det konsten och litteraturen som blir till replikanter, materialiserade minnen. Vi betraktar föremålen, läser i böckerna och stiger därigenom in i våra egna minnesvärldar.

Dr Snaut tar fram en stor volym, Don Quijote, slår upp en sida där det berättas om hur den sedvanligt trosvisse och fanatiske Don Quijote föreslår Sancho Panza att han för sin herres skull kanske borde  gissla sig själv och därigenom befria Don Quijotes trolovade Dulcinea från hennes förtrollning. Den jordnäre Sancho suckar: ”Señor, jag är ingen munk som måste stiga upp mitt i sin sömn för att gissla sig själv.” Don Quijote svarar med en osammanhängande harang om hur nöjd Sancho borde vara för att Don Quijote har lyckats göra honom till guvernör till en ö och att han snart skall se till att hans trogne väpnare blir en greve. Borde han inte då som en gärd av tacksamhet gissla sig själv? Don Quijote späckar sitt tal med högtravande formuleringar och latin. Kris läser högt hur Sancho besvarar detta:

Det där förstod jag inte, det enda jag vet är att när jag sover varken räds eller gläds jag eller hoppas eller misströstar. Välsignad vare han som uppfann sömnen: den är kappan som skyler människan för alla sorger, den är maten som lindrar all vår hunger, vattnet som släcker all vår törst, elden som lindrar all vår kyla, kylan som dämpar all hetta, och sist och slutligen: sömnen är myntet med vilket allt kan köpas, den vågskål där herden väger lika med kungen och den enfaldige med den kloke. Bara en dålig sak har jag hört om sömnen och det är att den liknar döden, att skillnaden är så liten mellan en sovande och en död.

Don Quijote svarar Sancho att han aldrig tidigare hört honom uttrycka sig så ”fint”.

Avsnittet ur Don Quijote fick mig att förstå att den förvirrade riddaren; fantasten, drömmaren, är ett språkrör för virtuosen Cervantes, då han genom sin roman visar att drömmens, idealets styrka är mer bestående än förnuft och vetenskap. Don Quijote, den galne fanatikern som ser jättar i väderkvarnar och prinsessor i enkla bondflickor, lyckas föra med sig den förnuftige Sancho Panza på sina galna äventyr. Likaså får Tarkovskij och Cervantes oss att tro på allvaret bakom deras skapelser. De får oss att förstå att Riddaren av den sorgliga skepnaden är en god man och varför psykologen Kris mot allt förnuft väljer att bli kvar i Solaris närhet för att där uppleva den smärtsamma närvaron med sin döda hustru.

Kris försjunkenhet i minnen, i inbillningen. Konsten, som en spegling av verkligheten illustreras kort därefter genom att kameran närmar sig en tavla på bibliotekets vägg – Breughels Jägarna i snön. Till ackompanjemang av rymdstationens dova brummande, elektroniska ljud panorerar kameran över bilden. Dröjer sig kvar vid olika detaljer, som interfolieras med Kris barndomsminnen från ett vintrigt snölandskap. Han är ett barn tillsammans med sina unga föräldrar. Efter detta uppgående i minnen och konst återvänder kameran till rymdstationens bibliotek. Det brummande ljudet ersätts av tystnad, som bryts av kristallkronans klirrande, följt av Bachs överjordiskt stilla Koralpreludium (BWV 639) i F moll. Vi ser hur Kris och Hari tyngdlöst svävar inne i biblioteket.

Solaris är science fiction, men den förnekar the science, vetenskapen, till förmån för drömvärldens nyckfulla osäkerhet. Dr. Snaut konstaterar:

Vetenskap? Nonsens! I den situation vi befinner oss i är genialitet och medelmåttlighet lika värdelösa. All jag kan konstatera är att vi inte har någon som helst önskan att erövra universum. Som människor strävar vi efter att utvidga jordens kapacitet till dess yttersta gränser. Inte vet vi vad skall göra med andra världar. Vi behöver inga andra världar. Vad vi behöver är en spegel. Vi kämpar för att få kontakt med verkligheten, ett mål vi aldrig kommer att uppnå. Vi befinner oss i det löjliga dilemmat att människan eftersträvar mål hon egentligen fruktar och som vi egentligen inte alls behöver.  Människor behöver människor, det är allt.

Solaris handlar om det “lilla livet”, ställt mot Universums oändlighet. Om mänskliga relationer. Vad vi människor gör med och mot varandra. Hur vi söker kärlek och trygghet hos dem vi vill vara tillsammans med, men hur denna strävan sårar och skadar dem vi borde älska.

Kris Kelvins gäst på rymdstationen är hans döda hustru Hari, som tio år tidigare tagit livet av sig genom en giftinjektion.  Hon bär på sin vänstra överarm fortfarande den lilla sårskorpan efter injektionssprutans nålstick. Det var vardagens smågräl och Kris prioritering av sin karriär som bröt sönder deras förhållanden och drev Hari till sin bottenlösa förtvivlan. Givetvis är upplevelsen av hustruns självmord Kris starkaste och mest plågsamma minne.

Vad han dock minns bättre än sin sorg och förtvivlan är kärleken han en gång hyste till henne, hennes skönhet, sårbarhet och medkänsla. Ilskan, smärtan och de mörka synderna har han förträngt. På rymdstationen uppenbarar sig idealbilden av hans älskade och förlorade Hari. Drömlikt vacker och mildsint, men samtidigt ömtålig och osäker om vem, eller vad, hon verkligen är.

Det blir Kris minnen som efterhand återskapar hennes förlorade liv och snart lyckas Hari genom associationer och sin samvaro med Kris och hans kolleger bli en alltmer komplett mänsklig varelse. Efterhand förmår hon återskapa minnen som Kris förträngt och glömt. För varje dag blir Hari alltmer levande, alltmer självständig. Eftersom Hari inte drivs av vinningslystnad eller karriärdrift, enbart av sin kärlek till Kris, blir hon därmed den klokaste, känsligaste och därmed också den mest mänskliga varelsen på rymdstationen.

Kris kärlek till gästen Hari blir större än den han kände inför den verkliga Hari. Han bedyrar henne: ”För mig betyder du mycket mer än en vetenskaplig sanning.” Till en början kunde Kris dock inte acceptera att denna drömkvinna var ”verklig”. Att hon kunde vara identisk med Hari. Han försökte isolera och sedan utplåna sin gäst. Kris lurar in den godtrogna Hari en rymdkapsel och skjuter sedan ut henne i rymdens tomhet. Men, hon återkommer. Då Kris förskjuter Hari eller försöker skada henne, lider hon, men då hon återkommit efter hans försök att bli av med henne är det som en ny Hari, utan minnen av hur Kris tidigare försökt tillintetgöra henne.

Kris och Haris trassligt, såriga förhållande; hennes ståndaktigt och orubbliga kärlek. Kris tanklösa grymhet och bådas misstanke om att de aldrig kommer att kunna vara riktigt nära varandra får mig att tänka på en schlager av Allan Roberts och Doris Fisher som Mills Brothers sjunger med sina mjuka stämmor:

You always hurt the ones you love,
The one you shouldn't hurt at all.
You always take the sweetest rose
And crush it until the petals fall.

You always break the kindest hearts
With a hasty word you can't recall.
And if I broke your heart last night
It's because I love you most of all.

Du sårar alltid dem du älskar mest.
Den du inte borde såra alls.
Du tar alltid den ljuvaste bland rosor
och krossar den tills bladen faller.

Du bryter alltid sönder de mildaste hjärtan
med överilade ord du glömmer.
Så om jag krossade ditt hjärta igår,
så är det för att jag älskar dig mest av allt.

Jag läste romanen innan jag såg filmen. På den tiden studerade jag i Lund och bodde i en studentkorridor, vilket innebar att tolv studenter bodde i varsitt rum med toalett och delade dusch, telefonkabin och kök. Jag trivdes med korridorlivet och fick flera goda vänner. Vid tiden då jag läste Solaris sällskapade jag med en ung dam från en av de skånska kuststäderna, hon var sjuksköterska. Vi träffades ofta, men bodde inte tillsammans. Det var ett tämligen intensivt, sensuellt förhållande. Vi trivdes tillsammans, men innerst inne visste jag att jag inte älskade henne och även om jag inte berättade sanningen, anade hon hur det förhöll sig och försökte på olika sätt knyta mig fastare vid sig, något som gav mig dåligt samvete. Jag ville älska henne, men kunde inte. Vi var alltför nära varandra för att enbart vara vänner. Innan det gick för långt var jag tvungen att göra slut på förhållandet. Men hur? Jag tyckte ju om henne och ville inte såra henne.

 Att jag emellanåt var hos henne och hon hos mig blev efter en tid något förvirrande, något som förvärrades av min kaotiska tillvaro. Mina tider var oregelbundna. Jag studerade samtidigt Religionshistoria och Drama, teater, film, arbetade som kypare på tågen mellan Malmö och Stockholm, något som innebar att jag sov över i Stockholm ett par dagar i veckan och under helgerna besökte jag min väninna, eller hon kom till mig.

Medan jag läste Lems Solaris drabbades jag av två underliga episoder. Korridoren var som gångarna i en rymdstation vid vilken astronauterna sov i sina egna rum, inredda efter deras tycke och smak. Likt dem hade jag och mina korridorkamrater gemensamma utrymmen och umgicks ofta. Liksom besättningsmännen i Solaris rymdstation levde var och en av oss både gemensamma och skilda liv och liksom dem fick vi också besök av gäster, ofta från det förflutna; släktingar och vänner från förr. Den stora skillnaden var dock att i sin rymdstation fick besättningsmännen besök av gäster som var materialiserade minnen av människor de sårat och som sedan dött.

En natt vaknade jag med ett ryck och fann att i mörkret mitt emot mig satt någon i min fåtölj och stirrade intensivt på mig. Det var inte en människa, snarare en demon. Skräckslagen rusade jag upp och fram till fåtöljen, enbart för att finna högen med sängöverkastet och mina kläder. Jag antog att det var läsningen av Solaris som stökat till det i skallen på mig och gjort så att mitt medvetande under sekunderna mellan sömn och uppvaknande hade hamnat på tröskeln mellan dröm och verklighet.

Några nätter senare vaknade jag åter plötsligt. Bredvid mig låg min väninna. Hon öppnade ögonen och log emot mig. Jag log tillbaka och smekte henne över kinden. Den var mjuk och påtaglig, men likväl tänkte jag: ”Tänk om hon inte är verklig? Kanske hon enbart är en gäst.” Då hon åter somnat betraktade jag ingående hennes ansikte. Tryggt och stilla sov hon där hos mig. Inte kunde hon vara en gäst? Jag låg med ryggen mot väggen och för att komma ner på golvet måste jag försiktigt kliva över henne, ville inte väcka henne.

Sömndrucken vacklade jag bort mot toaletten. Öppnade dörren och tände ljuset. Till min stora häpnad stod hon därinne. Alldeles naken vänd emot mig. Först stod hon med armarna korslagda under brösten och såg ner mot golvet, men så lyfte hon blicken, log emot mig, slog ut med händerna och sa: ”Jan, här är jag.” Det märkligaste var att hon stod med fötterna i toalettstolen. Omtumlad och lätt skräckslagen förstod jag: ”Då är hon trots allt en gäst!” Jag skakade på huvudet, blundade och då jag åter öppnade ögonen var hon inte längre där. Jag rusade tillbaka in i rummet, sängen var tom.

Filmen såg jag något år senare. Väninnan hade jag lämnat, det var trist, men gick över. Vi skildes som vänner och minnet av vår samvaro blev inte plågsamt. Jag såg Tarkovskijs film på TV:n i mitt föräldrahem, tillsammans med min far och vi blev båda gripna. Då vi efteråt samtalade om filmen kom vi överens om att den, liksom drömmar och minnen, utstrålade både närhet och främlingskap. Samma känsla som då vi tittade på de Super 8 filmer som Far gjorde under min barndom.

Flera år senare satt vi på den inredda vinden i mitt föräldrahem; Mor, jag, Rose och våra flickor. Min yngsta blev plötsligt bedrövad och jag undrade varför. ”Det är underligt och ledsamt. Där är du yngre än jag och bredvid mig sitter du och är gammal.” I Tarkovskijs film finns tillbakablickar till Kris Kelvins barndomshem. Vi ser hans far och mor, han själv i samma ålder som vi sett honom tidigare, men också som liten pojke. Är det minnen vi ser? Det finns en kort, vacker scen med en flicka som ler mot den lille pojken. Samma intagande leende som Hali (spelad av den gåtfullt vackra Natalja Bondarĉuk) emellanåt visar. Är flickan Kris minne av Hari som liten?

I min fars familjefilmer finns långa avsnitt med naturbilder; löv, skogsdungar, bäckar, trädgårdsblommor. Tarkovskijs Solaris låter också kameran dröja vid klart vatten som strömmar over vattenväxter, prunkande blomsterängar, dimhöljda ekdungar. Vi ser Tarkovskijs poesi och gång på gång återkommer vatten i olika former; som en strömmande bäck, en stilla vattenyta, regn  ̶  precis som i Ekelunds korta dikt ”då var ån av simmande vit ranunkels öar sållad” och vattnet återkommer redan en rad längre ner ”Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på glesa kronor.” Tarkovskij konstaterade:

Det finns alltid vatten i mina filmer. Jag gillar vatten, speciellt bäckar. Havet är för stort. Jag fruktar det inte; jag finner det enbart monotont. I naturen gillar jag de mindre tingen Mikrokosmos, inte makrokosmos; begränsade ytor. Jag älskar den japanska inställningen till naturen där man koncentrerar sig till begränsade utrymmen som återspeglar det oändliga. Vatten är ett mystiskt element – genom sin struktur. Och det är mycket filmatiskt; det överför rörelse, djup, förändringar. Ingenting är vackrare än vatten.

Som minnet. Allt flyter, du kan inte stiga ner två gånger i samma flod, men likväl är vattnet beständigt, det ändrar enbart form, vi dricker samma vatten som människor gjorde tusentals år före oss.

Regnet öser ner över Kris Kelvins besök i sitt barndomshem. Under hans möten med sin far. Efter vad jag minns så finns det inga barndomsminnen i Stanislaw Lems Solaris. Den handlar mer om omöjligheten att förstå sådant som är oss främmande, som planeten Solaris och dess förmåga att påverka vårt tänkande och utnyttja det för att skapa en verklighet som kanske gynnar dess egna syften. 

Tarkovskij, som var djupt religiös, har i en intervju berättat:

När jag var mycket ung frågade jag min far: ”Existerar Gud – ja eller nej?” Och han svarade mig på ett beundransvärt sätt: “För den som inte tror, nej, för den troende, ja!

Kanske är det så att Lems Solaris och Tarkovkijs Solaris tacklar samma problem från två vitt skilda utgångspunkter, där Lem möjligen är den icke-troende och Tarkovskij den troende. Lem var en sökare som förlorat tron på en Gud som bryr som om var och en av oss. Hans familj hade överlevt naziockupationens inferno, något som givetvis lämnat djupa sår i Lems existens: 

Under den tiden lärde jag mig på ett mycket personligt och påtagligt vis att jag inte var "arisk". Jag var väl medveten om att mina förfäder var judar, men jag visste ingenting om den mosaiska tron och, tyvärr, ingenting alls om den judiska kulturen. Så det var strängt taget bara den nazistiska lagstiftningen fick mig att inse att jag hade judiskt blod i mina ådror.

Under kriget arbetade Lem som mekaniker, med falska papper, och efter kriget studerade han medicin, men han tog ingen examen för att undvika att bli inkallad till den polska armén. Alla läkare måste göra milltärtjänstgöring. Vid den tiden hade hans upplevelser av förtyck och de vetenskapliga studierna fått honom att förlora sin gudstro:

Det var på grund av moraliska skäl … världen framstod för mig som om den sammanställts på ett så smärtfyllt sätt att jag föredrog att tro att den inte skapats … medvetet.

I sin roman låter Lem vetenskapen kring Solaris, solaristiken, framstå som ett sökande efter det onåbara, det obegripliga. Den mänskliga existensen som strävan mot ett mål som aldrig kan uppnås:

Det är tro klädd i vetenskapens mantel; kontakten, målet vi strävar efter är lika vagt och dunkelt som sökandet efter gemenskap med helgonen eller Messias ankomst. Forskningen är en liturgi uppbyggd av metodologiska formler; forskarnas ödmjuka arbete är baserat på förväntningar om fulländning, av en Uppenbarelse, för det finns egentligen inga broar mellan Solaris och jorden.

Lem grubblar över det obegripliga. Han betraktar människans begränsade tillvaro i förhållande till Universums oändlighet, dess obegripliga storhet. Stanislaw Lem betraktar havet och finner det inte alls, som Tarkovskij gör – monotont. För Lem är havet djupt, stort och outgrundligt – som universum. Så ogripbart att inför den svindlande obegripligheten blir tron på en Gud bagatellartad.

Lem kritiserade Tarkovskijs tolkning av hans Solaris och uppfattade filmen som en förvanskning av hans avsikter. Stanislaw Lem skriver om Kant som menade att vi människor är begränsade av vårt tänkande, de ”kategorier” vi använder oss av för att förstå vår omvärld.  Därför kan vi inte finna svaret på existensens gåta, tinget-i-sig, som befinner sig långt bortom all mänsklig förståelse. Vårt tänkande kan enbart kretsa kring tinget-för-mig, vårt eget lilla mikrokosmos:

Das Ding an sich existerar, det Oåtkomliga, Tinget-i-Sig, den andra sidan som man inte kan tränga in i. I min text blev det uppenbart och skildrat helt annorlunda än i Tarkovskijs film.

Vad som gjorde Lem irriterad var att Tarkovskij förde in sina föräldrar i berättelsen, ”ja, till och med en gammal moster han haft”, framförallt var det Tarkovskijs introduktion av modersgestalten som fick Lem att se rött. Han hade inte eftersträvat att göra sin roman till en familjehistoria och allra minst en film om ”erotiska förvecklingar i rymden”. Vad Lem försökt skildra var vad som gör en människa till en människa och antyda att det kan finnas något som är oändligt större än vårt medvetande och fullkomligt obegripligt för vårt begränsade intellekt.

Allt det där har för mig en religiös klang. Det tycks mig som om Lem nästan omedvetet närmar sig Tarkovkijs uppskattning av Solaris som ett religiöst epos. Lems beskrivning av hur han 1961 skrev boken får det att framstå som om han skrev romanen i trance, likt de medeltida helgonen som påstod att de författade sina alster under gudomlig inspiration: ”Romanen bara forsade ur mig”.

Tarkovskij närmar sig Solaris mysterium från ett annat håll. Det är inte oceanen han ser, utan sin hembygds sorlande bäck. Han för ner mysteriet till ett mänskligt plan. Hur var och en av oss uppfattar sitt liv, sin tillvaro. Filmens inledning är förbryllande i all sin mångfald.

Först ser vi strömmande vatten och sedan en man som vi senare förstår är Kris Kelvin, som vandrar genom ett prunkande, men dimhöljt landskap. I ena handen håller han en teknisk tingest, som han sedan lägger ifrån sig då han närmar sig föräldrahemmet. Från avstånd ser han hur en bil stannar, en man och en liten flicka stiger ur och välkomnas av Kris far. Det är Berton, en astronaut som besökt rymdstationen vid Solaris. Redan här finns grund till en viss förvirring. Kris är ömsom utanför, ömsom medagerande. Men, vilka är den lille pojken och flickan?

Nåväl, snart följer en av filmens filmer i filmen. Berton har med sig en bandupptagning, en slags DVD, som i ett svartvitt inslag visar hur han som en betydligt yngre man blir förhörd av en internationell expertkommitté. Vi befinner oss i framtiden, men filmen är svartvit och männen är klädda i slips och kostym, helt i enlighet med det tidiga sjuttiotalets mode. På filmupptagningen, som har en dokumentarisk prägel, berättar Berton om vad han sett och upplevt på Solaris rymdstation. Förvåning och ett visst löje möter hans påstående om att ovanför Solaris ständigt växlande yta har han sett ett tre meter långt barn. Hans egen filmupptagning av denna syn visas.  Men, vi ser inget annat än Solaris märkligt böljande yta. Bertons upplevelser avvisas som hallucinationer, av alla utom en utländsk expert som hävdar att det faktiskt kan röra sig om yttre fenomen som bör undersökas närmare.

Tarkovskij klipper mellan filmen i svartvitt och åskådarnas reaktioner i ett vardagsrum, filmat i färg. Vi ser hur Berton irriterat vankar fram och tillbaka, under det att han emellanåt betraktar sig själv som den man han var tjugo år tidigare. Kris far är inte med vid videovisningen, på hans plats sitter istället Kris. Efter visningen blir det ett uppträde mellan Kris och Berton där Kris hävdar att Bertons upplevelser saknar vetenskaplig vederhäftighet. Upprörd lämnar Berton huset och kör tillbaka med sin dotter, som nu ser helt annorlunda ut än tidigare.

Efter ett tag ringer Berton från sin bil genom någon slags fast mobilkamera. Han förklarar att det stora barnet han sett var en av besättningsmännens söner, som dött flera år tidigare, något han då inte känt till men fått bekräftat då han vid sin återkomst till jorden besökte mannens änka, som visade honom sitt fotografialbum. Bilden av det bortgångna barnet motsvarade exakt den vision Berton sett över Solaris yta. Berton tystnar, vi ser honom och dottern i en helt vanlig bil, men den tycks vara självgående. Berton sitter med korslagda armar. Nu följer en lång sekvens, enbart ackompanjerad av motorljud, alltmedan en motorväg genom japanska storstäder filmas genom bilrutan. Effekten liknar den som skapades i introduktionsbilderna av det strömmande vattnet, men nu befinner vi oss i en genomteknologiserad miljö. Fast båda miljöerna har en slags främlingskapande inverkan på åskådaren och övergången från motorvägarna till ett rymdskepp som dockas in i en rymdstation känns helt följdriktig och naturlig.

Denna genomgång av filmens inledning gav jag för att skapa en uppfattning om filmens karaktär av minnes-, samtids- och framtidsskildring, speglad genom tekniska finesser; bruket av olika vinklar, filmgenrer, ljud, filter och annat. Filmkonst är såväl teknik som budskap, det ena beror av det andra.

Detta att nästan oförmärkt glida in i något som är både välbekant och okänt upprepas gång på gång. Därigenom känns det tämligen meningslöst att göra som jag nu gjort  ̶  försöka beskriva något som itsäallet borde upplevas.

Denna för mig drömska, mångbottnade film som tycks handla om att stiga in och fördjupa sig i olika världar – rymden, konsten, musiken, framtiden, det förflutna, men främst i sig själv, in i sina egna världar, sina egna minnen, där det välkända möter det okända, det lilla livet möter det stora. Det är poesi för mig. Men, kanske inte för dig. Det beror på vem du är. Dina erfarenheter, din bakgrund. Som Katarina Frostensons diktning som talar till andra, men tiger för mig.

Solaris, romanen och filmen, har blivit till en del av mina minnen och där lever de, liksom Gunnar Ekelöfs dikt Eufori:

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
Känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
Känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
Känna hur död och liv är starka som vin inom en.

Bergman, Ingmar (1987) Laterna Magica. Stockholm: Norstedts. Cervantes, Miguel Saavedra de (2016) Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Malmö: Nilsson Förlag/Absint.  Ekelund, Wilhelm (2004) Samlade dikter, 1. Stockholm: Atlantis. Ekelöf, Gunnar (2007) Samlade dikter. Stockholm: Bonniers. Frostenson, Katarina (2011) Flodtid. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Gianvito, John (2006) Andrei Tarkovsky: Inteviews. Jackson MS: University Press of Mississippi. Green, Peter (1993) Andrei Tarkovsky: The Winding Quest. Basingstoke: Palgrave Macmillan. Lem, Staislaw (1973) Solaris. Malmö: Bernces. Lem, Stanislaw (2018) Stanislaw Lem – The Official Site, https://english.lem.pl

After being an au pair in Paris, my younger sister brought back a certain admiration for French troubadours. Since she is four years older than me, I often took after her and tried to adapt to her taste, something that made me listen primarily to Georges Moustaki, but also to other masters like Jacques Brel, Serge Reggiani and Georges Brassens. Despite my inadequate French I came to appreciate their intensity, how their way of singing strengthened their poetic texts. Even though I did not fully understand them, I sometimes hummed their songs to myself. For example, Serge Reggiani´s Madame Nostalgie:

Madame Nostalgie
Depuis le temps que tu radotes
Et que tu vas de porte en porte
Répandre ta mélancolie.

Madame Nostalgia,
since you began to roam about
you are now going from door to door,
spreading your melancholy.

It may have to do with my advancing age, but more and more I surprise myself with digging up bright memories, while others have disappeared in the mists of forgetfulness. Maybe it was in the summer of 1974. I do not remember and have to ask Stefan, the memory master among my comrades. Anyway, I, Stefan, Jan and Dan travelled with Interrail back and forth across Europe. A wonderful time, filled with absurd adventures.

We split off in the Southern French town of Sète. My funds were running our. It was before the arrival of credit cards and we used American Express Travel Checks. I do not remember why we had ended up in Sète. Well, I called my father and asked him to transfer some money from my Swedish account. I was far from being wealthy, but had some savings after for a couple of years been working with Stefan and Didrik as an extra postman. Father promised to transfer a few thousand Swedish crowns to a bank in Sète. But, time went by.

Although Sète was a charming town, with canals lined with picturesque fishing boats and restaurants where the food and wine were excellent, I did not want my friends to waste the rest of their holiday by waiting for a bank transfer that did not turn up in time. My comrades continued towards Paris. I had declined their offer of an advance. Just like me they were short of money and in any event enough money would soon come down to me.

One day went by, followed by another one  ̶  no money appeared. On the third day I used my last coinage to pay the cheap hotel, hoping that the money transfer would appear soon. That night I slept in a park. I had a sleeping bag and it was not particularly inconvenient. The next day I was quite hungry, but during my second day as a pauper the worst hunger had settled. I drank a lot of water and found it eased the hunger.

For two days I drifted around in Sète. The afternoons I spent on the nearby beaches where I ended up by freeriding on buses. Unlike the beaches further east they had nice and soft sand. I was not particularily worried since I had a train ticket and if the money did not show up I could travel north. I knew where my friends were staying  ̶  in a hostel in Choisy-le-Roi, a Parisian suburb. During my last night in Sète I slept in a park close to the station. The train to Paris departed early in the morning and I did not want to miss it. I still remember the repetitive calls: Ici Sète! Ici Sète!

True to my habits I read a lot during my stay in Sète. It was Robert Musil´s The Confusions of Young Törless and a rather strange Swedish psychological thriller from the early 1960s, Bosse Gustafsson´s The King´s Mountain Path. I also made an effort to understand the poems in a book by Paul Valéry, considered to be Sète´s most prominent son. The name of this to me previously unknown poet appeared everywhere in Sète and I had bought the book when I stilI had some money left. On the advice of several locals I walked up to the famous cemetery with its extensive sea view, where Valéry had contemplated the Mediterranean, while he simultaneously entered his inner life.

Unremittingly I struggled with Valèry´s Le cimetière marin, The Graveyard by the Sea, which has been acclaimed as one of the absolute highlights of French literature. I did not understand much of it, but caught some impressions; white sails of boats passing across the Mediterranean blue expanse, spreading out behind the cemetery's poplars and cypresses. The paralyzing tranquillity of the midday heat, burning the cracked earth between white grave chapels, on which roofs pigeons cooed while insects kept swirling between them.

Like the sailboats on the ocean, the sarcophagi and chapels of the graveyard seemed to be on a journey beyond time and space, with their cargo of dead whose character and urges had disappeared for ever. In this magic reality Valéry found himself with a notebook resting on his knees. By turns he felt himself to be part of an immense universe, or as a human wreck soon to join the rotting corpses under their whitewashed cenotaphs  That's how I perceived the poem, seen through a veil of all that had been lost in translation and my own wild imagination. Nevertheless, I perceived the rhythm, some of the impressive imagery and the smooth rhyming.

After walking up to the cemetery in the stifling heat I became quite disappointed. Assuredly, I could look out over the ocean, but between the tall cemetery walls and the rocks by the sea were paved roads and an outdoor theatre, which had not been present in Valéry´s time. The place did not breath the rural peace I had expected, there were hardly any trees and the dense and empty rows of tomb chapels gave the impression that the graveyard was more of a miniature town than a burial ground. Miserable and deserted in the stifling heat, depraved of a refreshing sea breeze.

After sneaking on a bus, which drove down to one of the beaches, I took a dip in the cool sea water and a shower on the beach, I found shadow under an abandoned umbrella and while alternatively looking in my book and out across the Mediterranean, I was taken by the freshness of the poem's final lines:

Le vent se lève!... il faut tenter de vivre!
L'air immense ouvre et referme mon livre,
la vague en poudre ose jaillir des rocs!
Envolez-vous, pages tout éblouies!
Rompez, vagues! Rompez d'eaux réjouies
le toit tranquille où picoraient des focs!

The wind is rising! ... We must try to live!
The strong breeze opens and shuts my notepad,
foaming waves bravely explodes among the rocks!
Then, fly away my sun bedazzled pages!
Break waves! Shatter with rejoicing surges
the tranquil sea surface where doves´ sails peck in flocks.

I have now learned that the troubadour Georges Brassens like Paul Valèry was born in Sète. Like him he also had an Italian mother and wanted to be buried in his birthplace, but not in the depressing and overcrowded cemetery, but down by the sea. In his song Supplique pour être enterré à la plage de Sète Brassens sings how he in school was fed with admiration for the conservative, but irreproachable, Paul Valéry, as well as certain qualms about his work. Nevertheless, Brassens admired Valéry's independence and craftsmanship. More through speech than song, Brassens asks to be buried as close to the sea as possible:

Juste au bord de la mer à deux pas des flots bleus
Creusez si c'est possible un petit trou moelleux
Une bonne petite niche
Auprès de mes amis d'enfance, les dauphins
Le long de cette grève où le sable est si fin
Sur la plage de la corniche
C'est une plage où même à ses moments furieux
Neptune ne se prend jamais trop au sérieux.

Close to the sea, two steps from the blue waves,
if possible, dig a comfortable hole,
a small niche
close to my childhood friends, the dolphins.
By the beach where the sand is smooth,
on Plage de la Corniche.
A beach where Neptune himself, even at his most furious,
never takes himself too seriously.

Brassens compares himself with Paul Valéry and indicates the limitless admiration the citizens of Sète has for their famous poet:

J'ai reçu de l'amour la première leçon
Avalait la première arête
Déférence gardée envers Paul Valéry
Moi l'humble troubadour sur lui je renchéris
Le bon maître me le pardonne
Et qu'au moins si ses vers valent mieux que les miens
Mon cimetière soit plus marin que le sien
N'en déplaise aux autochtones
Cette tombe en sandwich entre le ciel et l'eau.

That love was offered me during my first lesson
and I drank it to the last drop,
my sceptical reverence to Paul Valéry.
Though I, the humble troubadour, outbids him.
The noble master may forgive me,
after all, his verses are better than mine,
and with an apology to the locals,
I claim that my graveyard is more marine than his,
this tomb between sky and water.

Valéry, received a magnificent state funeral, was France's representative for cultural issues by the League of Nations and was twelve times nominated for the Nobel Prize in Literature. He died in 1945, the same year as the Academy intended to reward him, Gabriela Mistral received the prize   instead.

Georges Brassens was a convinced individualist and anarchist, who used to declare: "I can live without laws, but assume that for several others it would be impossible." During Nazism, Brassens had been forced to compulsory labour in Germany. He succeeded to escape and remained hidden in Paris for several years He lived under austere conditions, something he continued to do even after the war. In several songs, Brassens expressed doubts about the truism that the majority always is right. In his Mourir pour des ideés, he sings with irony and his characteristic rolling r´s coming from down deep by the root of his tongue:

Mourir pour des idées
L'idée est excellente
Moi j'ai failli mourir de ne l'avoir pas eue
Car tous ceux qui l'avaient
Multitude accablante
En hurlant à la mort me sont tombés dessus
Ils ont su me convaincre.

To die for ideas.
An excellent idea.
I almost died from not having one,
since those who had one
the overwhelming majority,
fell on top of me.
That´s how they convinced me.

Could a man like Brasens have something in common with Paul Valéry? If ignoring their social stature it appears as they shared quite a few convictions. What these two men from Sète had in common was that no one could accuse them of being conformists. They valued their ability to think independently. In soul and heart they were also anarchists, each in his own way.

In his youth Valéry made a conscious effort to distance himself and his oeuvre from the demands and expectations of others. Like his friend and mentor, Stéphane Mallarmé, Valéry initially tried to ignore general appreciation. According to him, we all strive to impress one another, an effort forcing us to adjust and simplify our thinking. All literature contains a certain degree of deceit.

Valéry assumed that thoughts were a refraction between mind and expression, a divergence caused by the transition from one unit to another. However, it is an illusion that gives tangible results. Poetry is such an illusion. It is no truth in itself, merely a reflection of human thinking, an instrument for seeking truth.

Although Valéry in his poems tried to obtain both perfection and balance, like a mathematician being aware that an erroneous detail may compromise a calculation. However, art is not science. Despite his discipline and doubts about the value of art, Valéry appreciated bizarre stories filled with beauty and nonsense. He considered that, like artists, scientists have to be creative. Science requires a certain degree of exclusion/distance, an element of madness that make us appreciate the unexpected. What drives humanity forward to new insights and discoveries often originates from unconventional insights that force us to perceive our world from different perspectives.

Like several of his contemporaries, among them writers defined as flaneurs  ̶  distanced observers who enjoyed studying others  ̶  Valéry underwent a crisis when he realized that poetry and literature could not  provide any solutions to social problems, even less so to suffering caused by unrequited love. Valery's crisis broke out at full force during a visit to Genoa in October 1892. The woman whose love he desired had spurned him and during a stormy, sleepless night, he realized that, unlike what he previously had believed, poetry was not a pure expression of his quest for solutions and harmony. Since then, Valéry did at just a few occasions write any poetry, instead he gave an outlet for his creative energy by privately jotting down a great number of meditations, thoughts, speculations and aphorisms. Every morning he rose at five o'clock to fill what eventually became 250 notebooks with thoughts intended not for other eyes than his own, in spite of this they have now become his most popular legacy.

When Edouard Lebey, head of the world's oldest press agency, which later became AFP, died in 1920, Valéry became unemployed. For more than twenty years, he had worked as Lebey's private secretary. Despite his reluctance to come forth as a writer, Valéry decided to live by his writing. His extensive inventory of notes about art, history, music and current events proved to be quite helpful.

Already in 1925 Valéry had been admitted to the French Academy. He was closely acquainted with influential cultural figures and politicians, as well as he maintained an extensive correspondence with several famous personalities. Valéry continued to adhere to his independent thinking and behaviour, demonstrating an open disdain towards the Vichy regime and the Nazi invaders, even if he strangely enough was on friendly terms with Marshall Pétain. He was seldom openly attacked for his critical declarations, well aware of his international celebrity his enemies isolated him instead.

That I today came to think of Valéry was that I read some of his aphorisms from Tel Quel, As it is, which was published in 1943:

Politics is the art of preventing people from taking part in affairs which properly concern them.
That which has always been accepted by everyone, everywhere, is almost certain to be false.
The purpose of psychology is to give us a completely different idea of the things we know best.
Politeness is organized indifference.
Sometimes I think, sometimes I am.

However, what attracted my attention to Paul Valéry was the despair and anger he expressed over the barbarism that had broken apart and destroyed Europe during his lifetime. In the 1940s he planned to write a book he wanted to publish under the title Principles of Planned Anarchy, defining anarchy as "an individual's effort to refuse obedience to any injunction the basis of which cannot be verified.”

What Valéry regretted most of all was our inability to expose baseless myths that we allow to control our lives. For example, our confidence in politics. Whether we are part of the establishment or want to overthrow it. we consent to be manipulated by unscrupulous individuals who use politics as “the art of making people pay for, fight and torture one another for something they neither know or care about.” Populism was, according to Valéry a disgraceful fabrication without any foundation in reality:

The only meaning I can see in the word “people” is “mixture”; if you substitute for the word ”people” the words “number” and “mixture” you will get some very odd terms … “the sovereign mixture,” “the will of the mixture,” etc.

We are suffering from an absurd conception that economy can solve all problems, though Valéry states: "Economy is not a society." Equally misguided is our confidence in charismatic leaders: "No statesman ever measures up to his task, since the task is greater than any man´s mind.” However, the greatest nemesis of Europe has been nationalism, the distorted ideology behind the brutal killing and oppression that were rampant during Valéry´s last decennium in life: "We must have done with the fatal dogma of national sovereignty."

Valéry assumed that he had an obligation to use his writing to promote critical thinking, to encourage a sound scepticism towards generally accepted opinions. Thus he reminds me of the demands I was confronted with during my teacher education in the late 1970s, when the National Agency for Education declared that the purpose of Swedish education was not only to provide students with knowledge and means to acquire it. Teachers should furthermore assist their students in the creation of a "positive identity" that would support them as protagonists in a democratic society, acting as “critically thinking individuals”. I liked the last phrase, interpreting it as an appeal to avoid unconditional surrender to the simple truths and solutions which we constantly are exposed to.

Valéry is difficult to define; an aesthete and artist who questioned the value of art, while being a master in his field. He demanded a lot of himself, convinced that he had the knowledge and a message to share with others. A dreamer and a well-informed, practical person, admired by his contemporaries. It is not surprising to find that Valéry was fascinated by Johann Wolfgang von Goethe; a universal genius, official and romantic.

Since 1774 Goethe had been in the service of Duke Karl August of Saxony-Weimar and acted as Minister of Finance, responsible for mine and road maintenance, agriculture, art and science, as well as having the ultimate responsibility for the armed forces. Overworked he left his office in 1786 and spent a couple of years in Italy, before returning to his duties. After his return Goethe wrote a verse drama,Torquato Tasso, in which he made use of his experiences as a bureaucrat in ducal service and from his Italian visit. Apparently, Goethe was able to express some of the anxiety he had experienced in his dual function as a governmental administrator and poet, the difficulties a creative and ingenious individual was confronted with while being circumscribed by a hierarchical, restraining system. Tasso became insane.

After giving up on his law studies, Torquato Tasso had in 1565 become court poet and historian at the House of Este in Ferrara. Ten years later, he had completed his masterpiece Gerusalemme liberata, The Liberation of Jerusalem, a drama in verse. Written in the style of the time it depicted battles, religious ceremonies, councils and wars. The book became an immediate success, a magnificent depiction of a crusade imbued with a strong sense of piety and faith in the earthly strength and power of the Papacy. The work appeared at the right time, in a Europe threatened by the expansion of the Ottoman Empire and Islam, the tremor of the power game between Protestant princes, the German-Roman Empire and the Catholic Church. It was out of that bedlam the lethal nationalism that still plagues us was born.

However, it was neither the descriptions of warfare, nor the ideology behind Tasso's drama that grabbed the attention of his contemporaries, but something new and revolutionary, namely sensual emotion. Not sentimentality, but realistically described emotions expressed through Tasso's lyrical craftsmanship. In addition, Tasso gave women  ̶  Armida, Clorinda and Erminia  ̶  more prominent roles and mental depths than was common in contemporary literature. In particular, Gerusalemme liberata was instilled with musicality and noble feelings, but also melancholy and tragedy were brought forth with linguistic skill and natural elegance.

Obviously, the mighty work reflected an elegant and well-behaved young man's experience at one of Europe's most cultivated courts. Tasso was favoured by the refined Alfonso II Este and despite his low birth he was appreciated by the ladies of the court. It was even rumoured that he had a love relationship with the duke's sister; for sure the sensual poet had intimate relationships with both men and women.

However, Tasso's delicate mind could not cope with the toil his oeuvre required and the feeling of exclusion he suffered by the hierarchical and rigid court. Torquato Tasso was after all not an equal to his aristocratic patrons. In fact he was regarded as a glorified servant. The duke had made it clear to him that he considered Gerusalemme liberata to be his personal property and that Tasso's courteous relationships with blue-blooded ladies could never be crowned by marriage. Tasso began to suffer from a persecution mania which subsequently developed into hysteria and an uncontrollable rage. Alfonso II Este eventually had Tasso confined to the Madhouse of St. Anna, where he was locked up for seven years.

After his release, Tasso had an ambulatory existence, going from court to court where he generally was welcomed as an honoured guest, though his creative power was broken. The powerful Cardinal Cinzio Aldobrandini did in 1595 invite the esteemed poet to Rome, where he, as the Papacy´s most prominent literary supporter would by Aldobrandini's uncle Clemens VIII be crowned with a golden laurel during a sumptuous ceremony. However, Tasso was sick and broken. He was cared for in the monastery of San Onofrio to recover in time for the great propaganda spectacle, though he died after three months.

It is no wonder that Tasso's tragic destiny fascinated the poet and bureaucrat Goethe. His drama depicts how Tasso at Ferrara's court feels as he has been locked up in a golden cage. The duke and his courtiers admire Tasso's poetry and enjoy his readings from Gerusalemme liberata. The not yet thirty-years-old Tasso feels like an equal to the aristocrats, but in fact, they cannot fathom the ferocious effort Tasso had put into the creation of his masterpiece.

The duke behaves like a patriarchal and indulgent employer towards the great poet. When another aristocrat, Antonio, who Tasso assumes to be his friend and confidant, after a mission to Naples turns up at a playful court intermezzo he teasingly insults Tasso, who becomes infuriated and draws his sword. At an Italian court such a behaviour was considered as an unforgivable offence. If a commoner bared his sword in the presence of a prince he could be punished with death. However, the magnanimous Alfonso II is content with severely rebuking “his” choleric poet. Speaking to him as if speaking to a vainglorious child, he orders his court poet: "Tasso, go to your room!"

Torquato respects the duke and never utters a bad word to, or about, him. Yet he becomes deeply upset. He had earlier asked his lord and master to be given the manuscript of his Gerusalemme liberata to have it printed in his name in Rome, but the duke turns down hi request. As Tasso´s generous patron Alfonso II Este considers the manuscript to be his private property and he is also concerned about losing Tasso to another ducal house.

Tasso realizes that the only possibility open to him if he was to be treated with due respect would be if he was appointed as a civil servant. Such a position would mean that Tasso could be knighted. However, the duke regards his poet as a mere entertainer, albeit a very skilled one, though definitely not worthy to become a trustworthy confidant.

The latest humiliation suffered by Tasso makes him feel increasingly isolated. It hardly helps that the Countess of Scandiano, engaged to Antonio the aristocrat who had insulted Tasso, attempts to mediate. The Countess is in love with Torquato, but their social stature forbids them to marry. In addition, Torquato Tasso is in love with the Duke´s sister, who also tries to calm the poet and suppress his anger, but her efforts only make things worse since Tasso is well aware of the fact that his love for a Duke´s sister can never be entirely rewarded. She asks the poet to entrust her brother the Duke with his concerns, but Tasso refuses  ̶  he cannot burden the patience of someone who is so high above him in rank and on whose favours he is completely dependent.

Tasso is a genius, an idealist. He assumes he knows how to rule a dukedom, but deep within himself, he is also aware of the fact that he is not tough and unscrupulous enough to behave like an efficient politician:

A confusion of the real with the ideal never goes unpunished.

When the duchess adds that Countess von Scandiano could be the one who could listen to Tasso´s qualms and that she would be able to calm his anxiety, Tasso becomes even more desperate. Sure, the Countess is always ready to help, He knows that she appreciates him. Tasso has often confided in her, but everything is just a scam, distorted as it is by social barriers. He tells the Duchess:

I've done as you have ordered me to do, otherwise I would have kept myself away from her, but instead I have approached her. Even if she appears to be nice to me, I do not really know why ... I cannot be honest in her presence. Even if she wants the best for her friends, you notice the intention and become depressed.

Man merkt die Absicht und wird verstimmt! A feeling that takes hold of me when I read the Swedish Democrats´ party program, or is forced to listen to their fake siren songs. Swedish general elections are upcoming in September and these populists may pass by Social Democrats and Conservatives and become Sweden´s biggest political party. Sweden is in danger of joining ranks with Poland, Hungary, Italy, Britain, Russia and several other European nations where populists increasingly are stifling sense and composure with a barrage of stale nationalism.

Whatever you may think of Jacques Derrida's concept of deconstruction, I assume that while listening to any kind of political statement it is worthwhile to look for cracks, contradictions and misappropriations of words and ideas. Let me thus scrutinize how Swedish Democrats present themselves on their network sites, for example:

We are the Sweden-friendly option. We protect the efforts of previous generations and care for what will soon be handed over to the next. We are the party of the entire nation and we believe in change forward (https://sd.se/vartpartiet).

I cannot help wondering what this is all about. Sweden-friendly? What parts of the “efforts of previous generations" are protected? The party of the entire nation? Am I not part of that nation? If so, the statement is a lie, since the Sweden Democrats is definitely not my party. What in the world is "change forward"? The only thing that is indisputable is that the statement promotes nationalism. On another site, the proclamations are slightly varied

 We think that society feel the best we move forward together (https://sd.se).

This also makes me wonder. Apart from words like "we" (who are we?) and "move forward together" (where else could we move? Move backwards together?) I am bewildered by the apparent fact that this party of the entire nation lacks proof readers. How could otherwise an “if” be missing between “best” and “we”?  

"We" is the keyword. Here we find the source to faith and convictions. Humans´ search for security, a foreseeable future, order  ̶  Cosmos. Against “us” are "they" ̶  the unknown, the strangers, the unpredictable, disorder - Chaos.

We humans are looking for affiliations, something to relate to. But also a position against what we are excluded from - power, influence, celebrity, wealth. But, the world is neither black nor white. Faith in the achievement of a state of Cosmos is just a Myth to Live By, an illusion that helps us to endure life. Reality is einfach kompliziert, simply complicated.

I assume that "we" according to the Swedish Democrats equals the Swedish "people" in the original sense of the Swedish word folk, originating from the Proto-Germanic fulka, “band of warriors”, or “unknown number”. We do not know how many the people are, but they are prepared to fight for their convictions. People does not include everyone, the notion is not inclusive. People is exclusive  ̶  they have their views in common, their background is the same and they fight together against a common enemy, who wants to weaken the people, split it up and make its members doubt their solidarity, their cohesion. An individual associated with a people must think and feel like the other members of this people  ̶  pars pro toto, “a part (taken) for the  whole”. If anyone exposes opinions that are not shared by the people, unity and consistency are threatened and s/he is excluded from the community. "All or nothing", "either - or", rarely "both - and".

For a while, I worked for a public relations office within a UN organization, which planned to launch a campaign under the motto Development for and by Real People. I do not remember if the campaign came off, hope not. Because a question naturally arises: "Who is not real?"

Adherents to both the right and left of the spectrum of politics claim that they are the people, while attacking oligarchs, aristocrats, plutocrats, bureaucrats, capitalists, elites, fake media, etc., etc. Do not all these opponents constitute a part of the people? A political strategy is to claim that they do not belong to the people  ̶  they are quitters, schemers, elitists, aristocrats, academics, rulers, etc. Are they not actually identifying themselves as distinct from commoners, i.e. the people? Generally these loners and dissidents claim that they are even better than common folk. Accordingly can such individuals and fringe groups  claim that they are an integrated part of a people? Furthermore, they may be wolves in sheep's clothing, serving foreign interests, belong to NGOs supported and funded by fuzzy stakeholders, fanatics ruled by religious and/or political convictions eager to control "the will of the people", merely pretending to be tolerant, law-abiding citizens.

The Swedish Democratic propaganda defines the people as Swedes. It appears as if it is the party elite which decides who is worthy to be belong to the privileged group of the people. This is typical of populist parties where opponents tend to be defined as "different". For example, people of other ethnicity than the leader and his/her companions may be dismissed as being non-genuine "Swedes", strangers in the land who support "Swedish values". If the opponents are Muslims, the people's representatives are "Christians". Are the antagonists "experts", "privileged", part of the "establishment", "elite" or "capital", then the party leader is depicted as a "regular" fellow, although s/he might be a privileged full-time politician, an academic or even a far from ordinary billionaire.

Since the people chooses its enemies, or those who are not deemed worthy of being part of their group, this means that the people do not have to be in majority within a nation. If a political party claiming to represent the people loses a general election it generally claims that this was due to the fact that the people was fooled and deceived by corrupt politicians, fakes news and/or submitted to violence. If a populist party wins, its former opponents continue to be depicted as enemies of the people, trying to stall or sabotage its policies. A populist party is in a dire and constant need of enemies.

Populists are no democrats, they are not inclusive. They do not believe in tolerance and seldom accept opposing views. If jurisdiction challenges them, they tend to claim that the administration of justice is corrupt and/or biased  ̶  some glaring examples of this are Berlusconi's, Orbán's and Kaczynski's struggle against their own nations´ legal system. As representatives of the "people" populists stand above the law, this since they declare themselves to be nothing less than "the people." As the Peruvian dictator Óscar Raymundo Benavides (1876-1945) once stated: "Everything for my friends, for my enemies  ̶  the law." The leader of a party representing the "people" does not need to listen to those who are not an integrated part of the "people", his/her desires represent "the will of the people". Why should the “people's” representatives listen to those who do not want to be part of the "people"? Such individualists and groups are nothing less than parasites, egomaniacs, outsiders, strangers.

Populists are often suspicious of parliamentary processes and negotiations. Instead, they celebrate referendums and "direct consultation" with the “people”. But are referendums similar to democracy? In general, the "people" are allowed to vote on issues pre-prepared and corrupted by those who propose them. At the same time as voters are exposed to a flood of propaganda. Remember Brexit. Similarly, "consultations" with the "people" are generally based on questionnaires fabricated by spokesmen or special interest groups, for example Viktor Orbán's "consultations" with the Hungarian "people".

Italy's Beppe Grillo claims that his Five-Star Movement (populist movements generally avoid calling themselves "parties", since they claim they are not part of anything, they include all and everything) represent "direct representation" because his companions have access to the movement's network site where they can vote and publish their demands and opinions. "Let me know and I will be your loudspeaker," declares Grillo, who has claimed that his movement deserves to occupy all seats in the Italian Parliament since politicians outside his Five Star Movement are all corrupt and amoral. Likewise, Donald Trump claims that through his twitter account he has a direct contact with “real” Americans and that he through his understanding of the "people" constitutes their real mouthpiece. A common claim by populists is that they “say what people really thinks and believes” and strangely enough it is common that they obtained this knowledge not by reading or listening to others than those they already agree with, but through studies and insights of their own, often spiced by the fact they act guided by their instincts, superior intelligence, “gut feelings”, or even a heavenly mandate.

So, what is the myth the Swedish Democrats live by? While I was working at UNESCO, I realized that it was one of the most weakened organizations within the UN system, sterilized by its own member countries. I learned that intolerance, discrimination and oppression can be justified by reference to religion, tradition and culture. How difficult it is to criticize power drunk rulers who hide themselves behind such a discourse.

I once had to listen to two mullahs who explained that "feminism" is incompatible with Islam, since it is a religion that proclaims that all humans are equal under God. To argue that a group has specific rights would be to question God's righteousness. I asked if Allah really dictates that men and women have the same rights. The mullahs told me that this is stated in the Qur'an.  Unfortunately, I could not help pointing out that the Qur´an actually states that “men are the protectors and maintainers of women, because Allah has given the one more (strength) than the other, and because they support them from their means (An-Nisa, verse 34)." I knew the verse by heart, since it was not the first time I had discussed women´s right within UNESCO, it was actually one of my tasks. The mullahs became quite upset and said they would not debate their faith with a kafir, non-believer. Shortly afterwards, I was summoned to my boss who told me she had received complaints about my behaviour and forbade me to debate religion with religious representatives.

I then understood how effectively religion could be used to silence criticism and establish barriers between "we and them”. A powerful nation like the United States, which often seems to have adapted a foreign policy based either on world dominance, or isolation. Actually two sides of the same coin  ̶  “since we are the greatest nation in the world, why do we then have listen to others?” Something that has resulted in this powerful nation leaving UNESCO. Play out the tradition/religion/culture card in connection with the "will of the people" and you can effectively silence all criticism and declare Gott mit uns, God is on our side, “we are invincible, while you are a simple pagans without a heavenly mandate. In God we trust.”

Culture, science and knowledge are all connected with power. If you want to differentiate people, you talk about "culture". If you want to feel superior to others, you define yourself as "cultivated". When the Swedish Democrats describe their policy it appears as a smorgasbord, a feast on cakes, with all the goodies we might like and which any other political party might offer to attract voters. It is only when the Swedish Democrats' network sites write about "culture" that the party's (excuse me  ̶  movement) specific character comes to the forefront. The Swedish Democrats represent "the people" and "the people" is "Swedish". We are unique, not like "everyone else":

Culture could be defined as a way of life that unites a society, or a group of people. [...] The unique nature of Swedish culture finds its roots in our history and in the nature and the climate in which it has developed. Against this background, it is not surprising that our culture has great similarities with the one of our Nordic neighbours. [...] Cultural impulses that, without being adapted to Swedish conditions, are being inoculated to the Swedish society by potentates, or other groups who do not consider themselves as Swedish, are by us not considered as a part of Swedish culture, but rather as a form of cultural imperialism. [...] The Swedish Democrats are opponents to both cultural imperialism and cultural relativism. It is obvious that some cultures are better than others when it comes to safeguarding fundamental human rights.

For a Swede, everything "Swedish" is supposed to be well-known and safe, something the Swedish Democrats demonstrate through picturesque summer photos. For example, one site's image of a little girl and boy walking hand in hand on a dirt road between a rose bush and a red-painted barn, which can be found at the same page as an image depicting "Immigration", represented by a blurred photo with indefinable figures.

Diversity, multicultural societies, culture exchange, all this is dangerous. It's complicated, chaotic and insecure. A threat to the monolithic, the good, the simple, the Swedish  ̶  Cosmos. "Our" culture is great, it belongs to us, it is safe. Let's protect it against the unknown. Circle the wagons, build walls!

I hope that all Swedish citizens who are able vote in September will do it and while doing so I wish we all ask ourselves who we really are. “Am I an individual, a person  ̶  or am I a symbol, a being defined by others? A Swede? Or am I an individual in my own right?” If you consider yourself to be a unique creature, and you are, then I would recommend you to vote for a political party that assumes we are all unique persons and declares itself willing to protect that conviction. I hope we all are able to make our own decisions based of who we believe we are, and not because of what others say we are.

We may contemplate a few lines by the great poet Gunnar Ekelöf. I assume people like Valéry, Brassens and Goethe could understand and identify with thoughts like these:

I believe in individual man himself,
in him who walks by himself,
not doglike following his scent,
not wolflike fleeing before man’s scent:
at once man and anti-man.

Come to our own communion?
Flee the over and the outer way:
Whatever is cattle in others is cattle also in you.
Walk the wide and inner way:
What is bottom in you is bottom also in them.
Hard to get used to oneself.
Hard to break oneself of oneself.

The one who does that shall never be cast out.
The one who does that shall forever be built in.
The impractical is the only practical
in the long run.

Ekelöf, Gunnar (1967) Selected Poems.Translated by Muriel Rukeyser and Leif Sjöberg. New York: Twaine Publishers. Goethe, Johann Wolfgang von (2018) Goethes Sämtliche Werke, Vol. 12: Iphigenie auf Tauris, Torquato Tasso und die Natürlich Tochter. London: Forgotten Books. Müller, Jan-Werner (2017) What is Populism? London: Penguin Books. Reiss, Hans (1992) “Goethe´s Torquato Tasso: Poetry and Political Power,” The Modern Language Review, Vol. 87, No. 1. Tasso, Torquato (2009) The Liberation of Jerusalem: A new translation by Max Wickert. Oxford: Oxford University Valéry, Paul (1968). Poesie. Paris: Gallimard. Valéry, Paul (1989) The Outlook for Intelligence. Princeton NJ: Princeton University Press.

Efter att ha varit au pair i Paris förde min yngre syster med sig en viss beundran för franska trubadurer. Eftersom hon är fyra år äldre än jag så tog jag ofta efter henne och försökte anpassa mig till hennes smak, något som gjorde att jag lyssnade framförallt till Georges Moustaki, men också andra mästare, som Jacques Brel, Serge Reggiani och Georges Brassens. Trots min bristfälliga franska kom jag att uppskatta deras intensitet, hur deras sätt att sjunga lyfte fram deras ofta poetiska texter. Även om jag inte fullt ut begrep dem, nynnade jag för mig själv allt som oftast deras texter. Exempelvis Serge Reggianis Madame Nostalgie:

Madame Nostalgie
Depuis le temps que tu radotes
Et que tu vas de porte en porte
Répandre ta mélancolie.

Fru Nostalgi,
sedan du började ströva kring
går du nu från dörr till dörr,
spridande din melankoli.

Det har kanske med min stigande ålder att göra, men allt oftare överraskar jag mig själv med att gräva upp klart lysande minnen, medan andra har försvunnit i fullständig glömska. Kanske var det sommaren 1974, minns inte riktigt och måste fråga min vän Stefan, kamratskapskretsens minnesmästare, som jag, Stefan, Jan och Dan for med Interrail fram och tillbaka över Europa. En härlig tid, fylld med absurda äventyr.

Vi skildes åt i den sydfranska staden Sète. Mina pengar höll på att ta slut. Det var före kredit- och bankkortens tid och vi använde resecheckar. Från Sète, jag minns inte varför vi hamnat just där, ringde jag till min far och bad honom överföra pengar från mitt konto i Sverige. Jag var inte förmögen, men hade en del besparingar efter att tillsammans med Stefan och Didrik under ett par års tid ha jobbat extra som brevbärare. Far lovade att överföra ett par tusen kronor till en bank i Sète. Men, det drog ut på tiden.

Även om Sète var en charmig stad, med kanaler kantade av pittoreska fiskebåtar och restauranger där maten och vinet var förträffligt, så ville jag inte att mina vänner skulle slösa bort återstoden av sin semester genom att tillsammans med mig vänta på en banktransferering som drog ut på tiden. De fortsatte mot Paris. Jag tackade nej till deras erbjudande om lån. De hade heller inte så mycket pengar kvar och snart skulle en ordentlig summa komma till mig.

Det gick en dag, det gick två, inga pengar dök och med mina sista slantar betalade jag hotellet med hopp om att transfereringen snart skulle dyka upp. Den kvällen sov jag i en park. Jag hade en sovsäck och det var inte speciellt obekvämt. Dagen efter var jag ordentligt hungrig, men under den andra dagen hade den värsta hungern lagt sig. Hela tiden var jag ordentligt törstig, men upptäckte att om jag drack mycket vatten så kände jag inte mycket av hungern.

Under två dagar drev jag kring i Sète, Eftermiddagarna tillbringade jag på de närbelägna stränderna dit jag kom genom att tjuvåka på bussar. De hade till skillnad från stränderna längre österut fin och mjuk sand. Jag hade ju en tågbiljett och om pengarna inte dök upp kunde jag resa norrut. Jag visste var mina vänner befann sig  ̶  på ett vandrarhem i Choisy-le-Roi, en förstad till Paris. Sista natten sov jag i en park bredvid stationen. Tåget till Paris avgick tidigt på morgonen och jag ville inte missa det. Mindes de återkommande högtalarutropen: Ici Sète! Ici Séte!

Min vana trogen läste jag mycket, även under dagarna i Sète. Det var Den unge Törless förvillelser av Robert Musil, Bosse Gustafssons Kungsleden och med stor möda och mycket fantasi försökte jag förstå dikterna i en bok av Paul Valéry, som av allt att döma var Sètes store son. Namnet på denne för mig tidigare okände poet dök upp överallt och jag hade köpt boken då jag haft några slantar kvar. På inrådan av flera lokalbor sökte jag upp den välkända kyrkogård med vidsträckt havsutsikt från vilken Valéry hade betraktat Medelhavet och samtidigt stigit in i sitt inre liv.

Jag stavade mig igenom Le cimetiere marin, som hyllats som en av den franska litteraturens absoluta höjdpunkter. Jag begrep inte mycket, men fångade några intryck; som båtarnas vita segel där de rörde sig över Medelhavets blånande rymd, som bredde ut sig bakom kyrkogårdens popplar och cypresser. Middagshettans förlamande stillhet brände marken mellan vita gravkapell, på vars tak duvor kuttrade alltmedan insekter svirrade mellan dem.

Likt segelbåtarna på havsvidden tycktes sarkofager och kapell vara stadda på en färd bortom tid och rum, med en last av döda vars karaktär och drifter försvunnit. Bland detta satt Valéry och skrev i sin anteckningsbok, alltmedan han ömsom kände sig som ett med världsalltet, ömsom som en föränderlig människospillra som snart skulle förenas med de döda. Det var så jag uppfattade dikten, sedd genom en slöja av sådant som gått förlorat under mitt bristfälliga översättande och vilda fantiserande. Jag tyckte mig likväl ha uppfattat rytmen, några av bilderna och de smidiga rimmen.  

Jag blev besviken efter att ha traskat upp till den stora kyrkogården. Visst kunde jag blicka ut över havet, men mellan den höga kyrkogårdsmuren och klipporna som havet slog mot, låg asfalterade vägar och en utomhusteater. Platsen utandades inte den lantliga frid jag förväntat mig, där fanns knappt några träd och de tättliggande gravkapellen gav intryck av att vara en intetsägande miniatyrstad med tomma radhus, trista och övergivna i den kvävande middagshettan, utan tillstymmelse till en uppfriskande havsbris.

Efter ha smugit på en buss, åkt ner till en av stränderna, tagit ett dopp i det härligt svala havsvattnet och en dusch på stranden, fann jag skugga under ett övergivet parasoll och medan jag ömsom blickade i min bok och ömsom ut över Medelhavet grips jag av friskheten i diktens slutrader:

Le vent se lève!... il faut tenter de vivre!
L'air immense ouvre et referme mon livre,
la vague en poudre ose jaillir des rocs!
Envolez-vous, pages tout éblouies!
Rompez, vagues! Rompez d'eaux réjouies
le toit tranquille où picoraient des focs!

Vinden lyfter! ... vi måste försöka leva!
Den starka brisen öppnar och stänger min skrivbok,
skummande vågor bryter sig djärvt mot klipporna!
Flyg då bort, mina solblekta sidor!
Bryt, er vågor! Bryt med friskt vattnet upp
den ständigt skiftande havsyta över vilken seglen flockas!

Jag vet nu att även trubaduren Georges Brassens var född i Sète, likt Paul Valèry hade han en italiensk mor och drömde om att bli begravd i sin födelsestad, men inte på den trista och överbefolkade kyrkogården, utan nere vid havet. I sin sång Supplique pour être enterré à la plage de Sète  skildrar Brassens hur han i skolan blev inpräntad en obligatorisk beundran för den konservative, men oförvitlige, Paul Valéry, samt en viss tvekan inför hans verk. Likväl beundrar Brassens Valérys hantverksskicklighet. Mer genom tal än sång ber Brassens att bli begravd så nära havet som möjligt:

Juste au bord de la mer à deux pas des flots bleus
Creusez si c'est possible un petit trou moelleux
Une bonne petite niche
Auprès de mes amis d'enfance, les dauphins
Le long de cette grève où le sable est si fin
Sur la plage de la corniche
C'est une plage où même à ses moments furieux
Neptune ne se prend jamais trop au sérieux.

Nära havet, två steg från de blå vågorna,
gräv om möjligt ett behagligt hål,
en liten nisch
nära mina barndomsvänner, delfinerna.
Gör det vid stranden där sanden är så fin,
på Plage de la Corniche.
En strand där även Neptunus, om än på sitt mest rasande humör,
aldrig tar sig själv på riktigt allvar.

Brassens jämför sig sedan med Paul Valéry och antyder Sètebornas gränslösa beundran för sin store skald:

J'ai reçu de l'amour la première leçon
Avalait la première arête
Déférence gardée envers Paul Valéry
Moi l'humble troubadour sur lui je renchéris
Le bon maître me le pardonne
Et qu'au moins si ses vers valent mieux que les miens
Mon cimetière soit plus marin que le sien
N'en déplaise aux autochtones
Cette tombe en sandwich entre le ciel et l'eau.

Den kärleken gavs mig under min första lektion
och jag drack den till sista droppen,
min skeptiska vördnad för Paul Valéry.
Jag, den ödmjuke trubaduren, bjuder dock över honom.
Den gode mästaren må förlåta mig,
hans verser är i varje fall bättre än mina,
men med en ursäkt till de infödda,
vill jag hävda att min kyrkogård är mer marin än hans,
denna grav mellan himmel och vatten.

Valéry, fick en magnifik statsbegravning, var vid Nationernas Förbund Frankrikes representant för kulturella frågor och blev tolv gånger nominerad till nobelpriset. Han dog 1945, samma år som Akademin tänkt belöna honom, det blev Gabriela Mistral som fick priset istället.

Georges Brassens var en övertygad individualist och anarkist som brukade deklarera: ”Jag kan leva utan lagar, men tror att för många andra är det omöjligt.” Brassens hade under nazismen varit tvångsarbetare i Tyskland, avvikit och under flera år hållit sig dold i Paris där han levde under ytterst enkla förhållanden, något han fortsatte med även efter kriget. I flera sånger uttrycker Brassens sina tvivel på att majoriteten alltid har rätt. I sin Mourir pour des idées sjunger han med ironi och sina karaktäristiska tungrots-r:

Mourir pour des idées
L'idée est excellente
Moi j'ai failli mourir de ne l'avoir pas eue
Car tous ceux qui l'avaient
Multitude accablante
En hurlant à la mort me sont tombés dessus
Ils ont su me convaincre.

Dö för idéer.
Tanken är utmärkt.
Jag dog nästan av att inte ha rätt idé
eftersom de som hade en sådan,
den överväldigande mängden,
skrikande för sitt liv, föll över mig.
Så övertygade de mig.

Kunde en sådan man ha något gemensamt med Paul Valéry? Bortser vi från utanverken, tycks det så. Vad de två männen från Sète delade var att ingen kunde anklaga dem för att vara konformister. De värderade sin förmåga att tänka självständigt. I själ och hjärta var de också anarkister, var och en på sitt sätt.

För Valéry gällde det att finna uttryck som minskade hans strävan att anpassa sig till andras krav och förväntningar. Som vännen och läromästaren Stéphane Mallarmé ville Valéry till en början ignorera allmän uppskattning. Enligt honom hyser vi alla en strävan att imponera på andra, en drift som anpassar och förenklar vårt tänkande så att det leder till intellektuell oärlighet. All litteratur bär med sig ett frö av lögn.

Valéry antog att tankar var en refraktion mellan medvetande och uttryck, en brytning vid övergången mellan två enheter. En illusion som dock ger påtagliga resultat. Även poesi är en sådan illusion. Den är ingen sanning i sig, enbart en återglans av mänskligt tänkande, ett instrument för att söka sanningen.

Även om Valéry i sina dikter eftersträvade perfektion och balans, likt en matematiker är medveten om att en felaktig detalj kan äventyra en beräkning. Konst är inte vetenskap. Trots sin disciplin och tvekan inför konstens värde uppskattade Valéry bisarra berättelser, fyllda med skönhet och nonsens. Han menade att liksom konstnärer måste vetenskapsmän vara kreativa. Det krävs ett visst utanförskap, ett inslag av galenskap för att finna det oförutsedda, det som driver mänskligheten till nya insikter och upptäckter. Genom att det tvingar oss att betrakta vår omvärld med andra ögon, ur skilda perspektiv, innehåller det absurda sanningar.

Likt flera av sina samtida, bland dem författare som uppfattade sig som flanörer  ̶  illusionslösa observatörer av sina medmänniskor och deras beteende  ̶  genomgick Valéry en kris då han insåg att poesi och litteratur lika lite som de gav lösningar på samhällsproblemen kunde ge lindring för kärlekssmärta. Valérys kris inträffade då han under oktober 1892 vistades i Genua. Kvinnan han åtrådde hade försmått honom och under en stormig, sömnlös natt insåg han att poesin, till skillnad mot vad han tidigare trott, inte var ett högt och rent uttryck för hans strävan efter lösningar och harmoni. Sedan dess skrev Valéry knappt någon poesi, istället gav han i högst privata anteckningar utlopp för sin kreativa energi. Varje morgon steg han upp vid fem-tiden för att skriva ner meditationer, funderingar, spekulationer och aforismer. Han fyllde 250 anteckningsböcker, som trots att de inte var ägnade för någon annan än honom själv numera utgör hans mest populära eftermäle.

Då Edouard Lebey, chef för världens äldsta pressagentur som sedermera blev AFP, avled 1920, blev Valéry arbetslös. Under mer än tjugo år hade han arbetat som Lebeys privatsekreterare. Trots sin ovilja att framträda som författare beslöt sig Valéry för att hädanefter leva på sitt skrivande. Hans omfattande förråd av anteckningar kring konst, historia, musik och aktuella händelser blev honom till stor hjälp.

Redan 1925 blev Valéry invald i Franska akademin. Han var nära bekant med inflytelserika kulturpersonligheter och politiker och upprätthöll en omfattande korrespondens med flera av sin samtids mest kända personligheter. Valéry fortsatte hela tiden att måna om sitt oberoende och självständiga tänkande, utan tvekan visade han öppet sin ovilja mot Vichyöverlöpare och nazister, som dock inte attackerade honom öppet, utan isolerade honom, väl medvetna om hans internationella kändisskap och med förhoppningen om att den mer än sjuttioårige Valéry snart skulle avlida.

Att jag idag kom att tänka på Valéry var att jag läste några av hans aforismer från Tel Quel, Som det är, utgiven 1943:

Politik är konsten att hindra människor från att delta i sådant som angår dem.
Sådant som när som helst och överallt av de flesta har accepterats som en given sanning, är med största sannolikhet fel.
Ibland tänker jag, ibland är jag.

Men vad som mest fångade min uppmärksamhet var att Paul Valéry bland mängden av sina efterlämnade skrifter nämner att han i sin förtvivlan och ilska över det barbari som drabbat Europa planerade att skriva en bok med namnet Principer för planerad anarki och förklarade att han med anarki menade ”en individs vilja att inte lyda förbud som grundas på oförnuft.”

Vad Valéry främst beklagade var att vi inte förmår, eller vägrar, avslöja de myter som styr vår tillvaro. Exempelvis vår tilltro på politiken, vare sig vi är en del av etablissemanget eller vill störta det. Vi låter oss manipuleras av skrupellösa individer som betraktar politik som ”konsten att få folk att betala för, offra sig, eller slåss mot och tortera varandra för sådant som vi varken känner till eller tror på.” Populism var enligt honom en beklämmande lögn utan förankring i verkligheten:

Den enda betydelse jag kan finna i ordet "folk" är "mångfald"; om du ersätter ordet "folk", med "antal" och "mångfald" skapar du egendomliga kombinationer ... "den suveräna mångfalden", "mångfaldens vilja", etc.

Vi lider av en absurd övertro på att ekonomin skall lösa alla våra problem: ”Ekonomi är inte ett samhälle.” Lika missriktad är vår tilltro på karismatiska ledare: ”Ingen statsman är värdig sin uppgift, eftersom den är betydligt större än en enskild människas förmåga.” Europas värsta villfarelse var nationalismen, det hade varit den snedvridna ideologin bakom de senaste decenniernas brutala dödande och förtryck: ”Vi måste göra oss av med den dödliga dogmen om nationell suveränitet.”

Valéry ville genom sitt författande och ståndpunkter befrämja kritiskt tänkande, individers skepsis gentemot allmänt vedertagna åsikter. Därmed påminner han mig om de krav jag ständigt påmindes om under min lärarutbildning, nämligen att den svenska skolstadgan krävde att undervisningens syfte inte enbart skulle vara att ge eleverna kunskap och medlen att skaffa sig en sådan. Lärare skulle även bidra till att hjälpa sina elever med att skapa sig en ”positiv identitet” som skulle stödja deras utveckling som medlemmar i ett demokratiskt samhälle, inom vilket de kan verka som kritiskt tänkande individer. Det vill säga att vi inte ovillkorligt skall kapitulera inför de enkla sanningar och lösningar som vi ständigt matas med.

Valéry är svår att definiera/precisera som person; en estet och konstnär som ifrågasatte konstens värde, samtidigt som han var en mästare inom sitt område. Han krävde mycket av sig själv, övertygad om att han hade kunskap och budskap att delge andra. En drömmare och samtidigt en välinformerad, praktisk person, beundrad av sin samtid. Det är inte förvånande att finna att Valéry var fascinerad av Johann Wolfgang von Goethe; universalgeni, ämbetsman och romantiker.

Sedan 1774 hade Goethe arbetat för hertig Karl August av Sachsen-Weimar och verkat som minister för finans, bergshantering, vägar, lantbruk, konst och vetenskap, samt ansvarig för krigsmakten. Utarbetad lämnade han 1786 sin tjänst och tillbringade sedan ett par år i Italien, innan han återvände till sina plikter. Då han vid sin återkomst skrev versdramat Torquato Tasso använde Goethe sina erfarenheter som tjänsteman och sin Italienvistelse. Uppenbarligen blottade han också något den ångest han kände inför kluvenheten som tjänsteman och poet, hur en skapande och genial individ klarar sig inom ett begränsande system. Tasso blev galen.

Efter att ha givit upp sina juriststudier blev Torquato Tasso 1565 hovpoet och historiker vid huset Este i Ferrara. Tio år senare hade han fullbordat sitt mästerverk Det befriade Jerusalem. Ett versdrama som i tidens stil skildrade strider, religiösa ceremonier, rådslag och krigsplaner. Boken blev en omedelbar succé, en magnifik skildring av ett korståg buren av en starkt uttryckt känsla för fromhet och en tro på påvestatens makt. Verket dök upp i rätt tid, i ett Europa som hotades av det Osmanska rikets och Islams expansion, sönderslitet av maktkampen mellan protestantiska furstehus, det tysk-romerska imperiet och den Katolska Kyrkan.  Ur det eländet föddes den livsfarliga nationalism som fortfarande plågar oss. 

Men, det var inte krigsskildringarna och ideologin bakom Tassos drama som främst grep hans samtid, utan någonting nytt och revolutionerande, nämligen en sensuell känslosamhet. Inte sentimentalitet, utan känsla, en äkta känsla som bars fram av Tassos poetiska hantverksskicklighet.  Dessutom gav Tasso kvinnor  ̶  Armida, Clorinda och Erminia  ̶  mer framträdande roller och djup än vad som var brukligt i tidens litteratur. Framförallt genomsyrades Det befriade Jerusalem av musikalitet och ädla känslor, men också melankoli och tragedi fördes fram med en språklig och naturlig elegans.  

Uppenbarligen speglade det mäktiga verket en ung, elegant och väluppfostrad ung mans erfarenheter vid ett av Europas mest kultiverade hov. Tasso favoriserades av den bildade Alfonso II Este och trots sin låga börd omhuldades Tasso av hovets damer. Det ryktades till och med att han hade en kärleksförbindelse med hertigens syster, säkert är dock att den sensuelle poeten hade kärleksförbindelser med såväl män som kvinnor. 

Men, Tassos känsliga sinne klarade inte överansträngningen som verkets fullbordan krävt och det utanförskap som präglade av hans hovliv. Torquato Tasso var trots allt inte jämbördig med sina ädla gynnare, utan betraktades i själva verket som en tjänare. Hertigen gjorde klart för honom att Det befriade Jerusalem tillhörde honom och inte dess författare, liksom Tassos kärleksförhållande med en blåblodig dam aldrig skulle kunna fullkomnas i äktenskap. Tasso började lida av en förföljelsemani som efterhand utvecklades till hysteri och okontrollerbart raseri. Alfonso II Este såg till att Tasso under sju års tid blev inspärrad i Sankta Annas hospital för sinnessjuka.

Efter sitt frisläppande förde Tasso en kringflackande tillvaro vid olika furstehov, där han i allmänhet blev välvilligt mottagen, men hans skaparkraft var bruten. Den mäktige kardinalen Cinzio Aldobrandini  bjöd 1595 den populäre poeten till Rom, där han som påvemaktens främste litterära supporter i en stor ceremoni skulle lagerkrönas av Aldobrandinis morbror Klemens VIII.  Tasso var dock sjuk och nerbruten. Han vårdades i klostret San Onofrio för att tillfriskna inför det stora propagandanumret, men han dog efter tre månader.

Det är inte underligt att Tassos livsöde fascinerade poeten och ämbetsmannen Goethe. Hans drama skildrar hur Tasso vid Ferraras furstehovet kände sig inspärrad i en gyllene bur. Hertigen och hans uppskattande hov beundrar Tassos diktarförmåga och avnjuter högläsningarna av Det befriade Jerusalem. Den ännu inte trettioårige Tasso känner sig som ädlingarnas jämlike, men i själva verket saknar de förståelse för den våldsamma ansträngning Tasso lägger ner på sin diktning.

Hertigen uppför sig gentemot den store poeten som en patriarkalisk och överseende arbetsgivare. Då en annan aristokrat, Antonio, som Tasso betraktar, som sin vän och förtrogne, dyker upp under ett lekfullt hovintermezzo och tanklöst förolämpar Tasso, blir denne ursinnig och drar sitt svärd. En oerhörd förseelse vid ett italienskt furstehov. Om en vanlig dödlig drog sitt svärd i en furstes närvaro kunde han bestraffas med döden. Men, den storsinte Alfonso II nöjer sig med att strängt tillrättavisa den koleriske poeten och som om han tilltalade ett vanartigt barn beordrar han honom: ”Tasso, gå till ditt rum!”

Torquato respekterar greven och säger aldrig ett ont ord till honom. Men, han är djupt förorättad. Han har bett sin herre om att få manuskriptet till sin Det befriade Jerusalem och i sitt namn lämna det till tryckning i Rom, men greven vägrar. Hertigen betraktar manuskriptet som sin privata egendom och oroar sig dessutom för att förlora Tasso till ett annat furstehus.

Tasso inser att den enda möjligheten att bli accepterad och ansedd som en jämlike till aristokraterna vid furstehovet är om han blir utsedd till ämbetsman. En sådan ställning skulle innebära att Tasso blev adlad. Men fursten betraktar sin poet som en underhållare, visserligen en skicklig sådan, men absolut inte som en förtroendeingivande ämbetsman.

Den senaste förödmjukelsen gör att Tasso känner sig alltmer isolerad och utanförstående. Det hjälper knappast att Grevinnan von Scandiano, trolovad med Antonio som förolämpat Tasso, försöker medla. Grevinnan är förälskad i Torquato, men bördskillanden gör att de inte kan gifta sig. Dessutom är Torquato Tasso förälskad i hertigens syster, som också försöker lugna poeten och dämpa hans vrede, men det blir enbart än värre genom att Tasso inser att även om hans kärlek till hertigens syster skulle vara besvarad är en förening med henne omöjlig. Hon ber poeten att han skall anförtro sina bekymmer till hennes bror hertigen, men Tasso vägrar  ̶  inte kan han fresta tålamodet hos någon som står så högt över honom i rang och som han dessutom är fullständigt beroende av.

Tasso är ett geni, en idealist. Han tror sig veta hur man skall styra ett rike, men djupt inom sig vet han också att han inte är tillräckligt hård och skrupellös för att agera så som realpolitiker borde göra:

Att blanda ihop verkligheten med det idealiska sker aldrig ostraffat.

Då hertiginnan tillägger att Grevinnan von Scandiano vore den rätta personen att lyssna till hans plågor och stilla hans ångest, blir Tasso förtvivlad. Visst, grevinnan ställer alltid upp, hon uppskattar honom och vill hjälpa. Tasso har ofta anförtrott sig åt henne, men allt är likväl enbart sken och lögn, förvridet av de sociala barriärer som verkligheten omsluter dem med. Han säger till hertiginnan:

Jag har gjort som du befallt, annars hade jag hållit mig borta från henne, men istället har jag närmat mig henne. Hur älskvärd hon än kan tyckas vara, jag vet inte riktigt varför … så kan jag inte vara öppenhjärtig i hennes sällskap. Även om hon vill sina vänner väl märker man avsikten och blir beklämd.

Man merkt die Absicht und wird verstimmt! En känsla jag drabbas av då jag läser Sverigedemokraternas partiprogram och tvingas lyssna till deras falska sirensång.

Vad man än tycker om Jacques Derridas destruktionsbegrepp förmodar jag att det lönar sig att i varje uttalande söka efter sprickor, motsägelser, hur svårdefinierade begrepp används. Låt mig betrakta hur Sverigedemokraterna presenterar sig på sina nätsajter, exempelvis:

Vi är det Sverigevänliga alternativet. Vi värnar tidigare generationers arbete och vårdar det som snart skall överlämnas åt nästa. Vi är hela Sveriges parti och vi tror på förändring framåt (https://sd.se/vart-parti).

Jag frågar mig vad det där handlar om. Sverigevänlighet? Vilka delar  av de ”tidigare generationernas arbete” värnar de om? Vad i hela världen är ”förändring framåt”?  Det enda säkra är att påståendet har med Sverige att göra. På en annan sajt varieras uttalandet något:

 Vi tror att samhället mår bäst av vi går framåt tillsammans (https://sd.se).

Något som får mig att undra är, bortsett från uttrycken ”vi” (vilka är vi?) och ”går framåt tillsammans” (var skulle vi annars gå? Bakåt tillsammans?) är om partiet har någon som korrekturläser deras sajt? Hur är det då möjligt att de missat att det fattas ett ”att” mellan ”av” och ”vi”?

”Vi” är nyckelordet. Här finner vi källan till tron/övertygelsen. Människans sökande efter trygghet, sådant som är förutsebart, ordningen – Kosmos. Mot detta står ”de” – det okända, främlingarna, det oförutsebara, oordningen – Kaos.

Vi söker en tillhörighet, något att förhålla oss till. Men också en position gentemot det vi är uteslutna från –  makt, inflytande, kändisskap, rikedom. Men, världen är varken svart eller vit. Tron på Kosmos är en Myth to Live By, en myt som hjälper oss att leva. Verkligheten är helt enkelt komplicerad.

Jag antar att ”vi” enligt Sverigedemokraterna är lika med det svenska ”folket” i dess ursprungliga mening, det urgermanska fulka, ”krigarskara”, ”okänt antal”. Vi vet alltså inte hur många som innefattas ”folket”, men att de är beredda att kämpa för sin övertygelse. Folket har alltså motståndare. Folket omfattar inte alla, begreppet är inte allomfattande, inkluderande. Folket är exklusivt  ̶  de har gemensamma åsikter, gemensam bakgrund och de kämpar tillsammans mot en gemensam fiende, som vill försvaga dem, splittra dem och få dem att tvivla på sin solidaritet, sin sammanhållning. Den enskilde medlemmen av ett folk måste tänka och känna som de andra medlemmarna av folket – pars pro toto, delen för helheten.Om någon hävdar åsikter som inte omfattas av ”folket” hotas sammanhållningen och hon/han utesluts ur gemenskapen. ”Allt eller intet”, ”antingen – eller”, sällan ”både – och”.   

Under en tid arbetade jag för public relations inom en FN-organisation som planerade att lansera en kampanj under mottot Development for and by Real People, Utveckling för och genom verkligt folk. Jag minns inte om kampanjen blev av, hoppas att den inte lanserades. Ty parollen väcker givetvis frågan: ”Vem är inte verklig/äkta?”.

Både från höger och vänster hävdar partier att de för ”folkets” talan, att de är ”folket”, samtidigt som de kämpar mot oligarker, aristokrater, plutokrater, byråkrater, kapitalister, eliten, korrumperad media, etc., etc. Utgör inte alla dessa motståndare delar  av  ett ”folk”?  En politisk metod är att påstå att de inte är det  ̶  utsugare, elitister, aristokrater, akademiker, makthavare, etc. har själva identifierat sig som skilda från ”vanligt” folk, alltså utgör de inte en del av ”folket”. De kan också vara ulvar i fårakläder – i tjänst hos utländska intressen, icke-statliga organisationer NGOs som är stödda och finansierade av skumma intressenter, fanatiker styrda av religiösa och/eller politiska övertygelser som vill styra ”folkviljan” och enbart låtsas vara schyssta, toleranta, välvilliga medborgare.

I Sverigedemokraternas propaganda definieras ”folket” som ”svenskar”. Men det tycks som om det är partitoppen som bestämmer vilka som inte är ”folk” och därmed inte värdiga att ingå i den priviligierade gruppen. Detta är typiskt för populistiska partier där motståndarna definieras som ”annorlunda”. Exempelvis kan människor av annan etnicitet än ledaren och hennes/hans följeslagare avfärdas som inte varande ”äkta svenskar”, främlingar som inte står upp för ”svenska värden”. Är motståndarna muslimer, är ”folkets” representanter ”kristna”. Är antagonisterna ”experter”, ”priviligierade”, en del av ”etablissemanget”, ”eliten” eller ”kapitalet”, då är folkledaren en ”vanlig” kille eller tjej, även om hon/han i själva verket kan vara priviligierad, politiker på heltid, akademiker eller biljonär.

Om ”folket” väljer sina fiender, eller vilka som inte är en del av deras grupp, så är folkledaren den som beslutar vem som är värdig att vara en del av ”folket”, fiender representerar inte folkviljan. I Sverigedemokraternas fall är motståndana inte ”riktiga svenskar”. Detta betyder att ”folket” inte behöver vara i majoritet. Förlorar ett parti som säger sig representera ”folket” ett val beror det på att ”folket” förts bakom ljuset av press och makthavare. Om det vinner ett val blir oppositionen samma press och makthavare som tidigare motverkat dem och ”folket”. För ett populistiskt parti är fiender en nödvändighet.

Populister är inte demokrater, de är inte inkluderande. De tror inte på tolerans, accepterar inte motsatta åsikter. Om jurisdiktionen ifrågasätter dem är rättsskipningen korrupt och partisk  ̶  exempel är Berlusconis, Orbáns och Kaczynskis kamp mot sina nationers legala system. Som representanter för ”folket” står de över lagen, de är ”folket”. Som Perus diktator Óscar Raymundo Benavides (1876-1945) konstaterade: ”Allt för mina vänner, för mina fiender  ̶ lagen.”  En folkledare, ett parti som representerar ”folket”, behöver inte lyssna till de som inte är del av ”folket”. Det är ju det populistiska partiet som är ”folket”, som representerar ”folkviljan”. Varför skall då folkets representanter lyssna till dem som inte vill vara del av ”folket”? Sådana som är parasiter, egocentriker, utomstående, främlingar.

Populister gillar att sidsteppa parlamentariska processer och förhandlingar. Istället hyllar de folkomröstningar och ”direkt konsultation” med folket. Men är folkomröstningar lika med demokrati? I allmänhet får ”folket” rösta om frågor som förberetts och korrumperats av de som föreslagit dem och utsätts samtidigt för en störtsjö av propaganda. Kom ihåg Brexit. Likaså är ”konsultationer” med ”folket” i allmänhet baserade på frågeformulär fabricerade av makthavare eller speciella intressegrupper, ett exempel på sådant är Viktor Orbáns ”konsultationer" med det ungerska "folket".

Italiens Beppe Grillo påstår att hans Femstjärnerörelse (populistiska rörelser undviker i allmänhet att kalla sig för ”partier”, de är ju inte del av någonting, de är allt och alla) representerar ”direkt representation ” eftersom hans följeslagare har tillgång till rörelsens nätsajt, där de kan rösta och offentliggöra sina krav och åsikter. ”Låt mig veta och jag blir er högtalare” deklarerar Grillo, som samtidigt har hävdat att hans rörelse förtjänar att besätta samtliga platser i parlamentet eftersom de som befinner sig utanför Femstjärnerörelsen
är korrupta och amoraliska. Trump påstår att han genom sitt twitterkonto har direkt kontakt med real Americans och att han genom sin förståelse för ”folket” är deras språkrör.

Hur ter sig Sverigedemokraternas myt? Då jag arbetade på UNESCO insåg jag att det var en av de mest försvagade organisationerna inom FNsystemet, steriliserad av en mängd makthavare. Jag lärde mig att intolerans, diskrimination och förtryck kan rättfärdigas genom hänvisning till religion, tradition och kultur. Hur svårt det är ett kritisera makthavare som döljer sig bakom en sådan diskurs.

Vid ett tillfälle lyssnade jag till två mullor som förklarade att ”feminism” är oförenligt med Islam eftersom det är en religion som förkunnar att alla människor är lika inför Gud. Att hävda att en grupp har speciella rättigheter vore att sätta sig över Guds rättfärdighet. Jag frågade om Allah verkligen anser att män och kvinnor har samma rättigheter och fick till svar att enligt Koranen är det så. Konfunderad kunde jag inte låta bli att påpeka att Koranen faktiskt säger  ”Männen skall ha ansvar för och omsorg om kvinnorna genom de företräden Gud har gett dem.” Mullorna blev upprörda och sa att de inte ville debattera med någon som inte hade tillräckliga kunskaper om den Raka Vägen. Kort därefter blev jag inkallad till min chef som sa att hon nåtts av klagomål om mitt uppförande och förbjöd mig att hädanefter debattera religion med religiösa företrädare.

Jag förstod då hur effektivt religion kan användas för att tysta kritik och upprätta barriärer mellan ”vi och dem”.  En mäktig nation som USA, som ofta tycks ha eftersträvat en utrikespolitik antingen baserad på dominans, eller isolering. Egentligen två sidor av samma mynt/myt – We are the greatest nation in the world, varför då lyssna till andra? Något som resulterat i att denna mäktiga nation lämnat UNESCO.  Spela ut traditions-, religion- och kulturkortet i samband med ”folkviljan” och du kan effektivt tysta all kritik och hävda att Gott mit uns, ”Gud är med oss, vi är osårbara, ty vi har rätten på vår sida, alltmedan du är en simpel hedning.”

Kultur, vetenskap och kunskap har nämligen med makt att göra. Vill man skilja på människor talar man om ”kultur”. Vill man känna sig överlägsen andra definierar man sig själv som ”kultiverad”. Då Sverigedemokraterna beskriver sin politik framstår den som ett smörgåsbord, ett tårtkalas med allt sådant som vi kan tänkas tycka om och som vilket annat parti också skulle kunna locka väljare med. Det är först då Sverigedemokraternas nätsajt talar om ”kultur” som partiets (förlåt, rörelsens) särart tar form. Sverigedemokraterna representerar där ”folket” och ”folket” är ”svenskt”. Vi är unika, inte som ”alla andra”:

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. […] Den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram. Mot denna bakgrund är det inte särskilt förvånande att vår kultur uppvisar stora likheter med våra nordiska grannländers. […] Kulturimpulser som utan att anpassas till svenska förhållanden inympas i det svenska samhället av makthavare eller grupper som inte själva ser sig som svenska betraktar vi dock inte som en del av den svenska kulturen utan snarare som en form av kulturimperialism. […] Sverigedemokraterna är motståndare till både kulturimperialism och kulturrelativism. Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter (https://sd.se/var-politik/kulturpolitik).

Det ”svenska” är välkänt och tryggt, något Sverigedemokraterna demonstrerar genom sina pittoreska sommarbilder. Exempelvis sajtens bild på små barn som hand i hand vandrar på en grusväg mellan en rosenbuske och en rödmålad lada, som finns på samma sida som ”Invandring”, representerad genom en suddig bild med oidentifierbara figurer. 

Mångfald, multikulti, blandning, är farligt. Det är komplicerat, kaotiskt och otryggt. Ett hot mot det monolitiska, det gedigna, det enkla, det svenska  ̶  Kosmos. ”Vår” kultur är bra, den tillhör oss, den är trygg. Låt oss slå vakt mot det okända.

När du röstar i september och det hoppas jag att du gör. Tänk då efter. Är du en individ, en person  ̶  eller en symbol, en varelse definierad av andra? En svensk? Eller en person? Om du anser dig vara en unik varelse med egenvärde, och det har du, då skulle jag rekommendera dig att rösta på ett parti som anser att vi alla är unika, att vi fattar våra beslut på grund av vem vi tror oss vara och inte på grund av vad andra säger oss vara.

Du kan exempelvis tänka på Gunnar Ekelöfs dikt, som jag tror att Valéry, Brassens och Goethe skulle begripa och identifiera sig med:

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Ekelöf, Gunnar (2007) Samlade dikter. Stockholm: Bonniers. Goethe, Johann Wolfgang von (2018) Goethes Sämtliche Werke, Vol. 12: Iphigenie auf Tauris, Torquato Tasso und die Natürlich Tochter. London: Forgotten Books. Mosskin, Peter (1989) Brel och Brassens, ett franskt äventyr. Helsingborg: Bra Lyrik. Müller, Jan-Werner (2017) What is Populism? London: Penguin Books. Reiss, Hans (1992) “Goethe´s Torquato Tasso: Poetry and Political Power,” The Modern Language Review, Vol. 87, No. 1. Tasso, Torquato (2009) The Liberation of Jerusalem: A new translation by Max Wickert. Oxford: Oxford University Press. Valéry, Paul (1954) Aforismer. Stockholm: Almquist & Wiksell. Valéry, Paul (1968). Poesie. Paris: Gallimard. Valéry, Paul (1989) The Outlook for Intelligence. Princeton NJ: Princeton University Press.

While I was working in Paris I lived in a small apartment by a blind alley, Square Adanson. Since I lived alone I had evenings, as well the weekends when I did not go home to my family in Rome, for myself. Accordingly, I walked around in the city, having a book with me, which I read when if I found an empty bench in a nice spot. Leaving my alley I ended up at Rue Monge, which leads all the way down to the Seine.

Rue Monge finishes at a park, Square René Viviani, opposite Notre Dame. I often ended up there, sitting on a bench under a tall tree, reading until dusk. That it often became Square René Viviani was due to the splendid view and plenty of bookstores nearby, as well as several passable cafés and small restaurants.

Along the east side of the park was Rue Lagrange with one of Paris's increasingly rare specialist bookstores   ̶ Librairie Jules Verne. Passing by I always stopped to admire the magnificent volumes of Voyages Extraordinaires, Extraordinary Journeys. These were a series of Jules Verne's novels published by Pierre-Jules Hetzel. Almost all of these books were displayed in the Librairie Jules Verne´s shop window.

It was after Hetzel in 1863 had accepted thirty-five-year-old Jules Verne's manuscript, Cinq Semaines en ballon, Five Weeks in a Balloon, both writer and publisher became wealthy men. The novel was an immediate success. Verne signed a contract with Hetzel stipulating that he would deliver no less than two manuscripts a year, which Hetzel would then publish and issue as luxury volumes in his refined Voyages Extraordinaires. Between 1863 and 1905, this series came to include fifty-four tremendously appreciated novels by Jules Verne (all together he wrote 62 novels and 18 short stories). He still keeps his place as the world's most translated author, after Agatha Christie and before William Shakespeare.

Occasionally I walked into the bookshop and leafed through some of the newer editions. With a smile I experienced the special feeling Herzel's publications radiate. Through their magnificent red covers they still raise the child's wonder at the treasure-house of the world literature. Through its strangely obsolete and yet action-packed illustrations the viewer is immediately transported back to infancy and early youth and its enthusiasm for everything that was exciting, different and exotic. A sphere that at the same time was far away and very close, a parallel reality constantly present in fantasies and dreams.

Hetzel gave special attention to the illustrations, demanding a specific accuracy and style that would provide depth and vitality to the stories. It is difficult to distinguish the artists of these equally skilled renderings of Verne´s fantasies.The three most acclaimed illustrators were Éduard Riou, Léon Benett and Georg Roux, all three sharing a sensitivity to originality, drama and the exotic.

To fully enjoy Jules Verne I am in need of those illustrations. Each Jules Verne manuscript was published in the same manner. First, the novel was introduced in Hetzel´s magazine Magasin d'éducation et de récréation, Magazine for Education and Relaxation, where each instalment was provided with several illustrations. Then he published the complete sequels in a cheap publication without any illustrations, before the luxuriously bound Voyages Extraordinaires were released in time for Christmas.'

When I saw the original books I understood that they were children of their time. Verne wrote science fiction in the correct sense of the word  ̶  scientific fiction, i.e. stories where scientific and technological elements break into the storytelling, making the tales even more strange,  more amazing. The stories generally unfold in Verne´s time, albeit often in exotic places that generally are well researched and documented. His descriptions of Russia, India or Flemish villages are confidently rooted in Verne´s extensive reading and his own experiences. Just like the amazing stories of another of my favourite writers  ̶  H.G. Wells  ̶  the fantastic tales  find their point of departure in everyday life.

Wells´s The First Men in the Moon begins with a businessman who plagued by financial worries seeks refuge within an isolated cottage in Kent trying to find the peace and quiet necessary for him to finish a play he is working on. However, the budding author cannot concentrate on his writing since a neighbour time and again disturbs him with weird noise and even minor explosions. The annoying neighbour turns out to be an imaginative and probably quite mad scientist, Mr. Cavor, who is in the process of inventing a substance he calls cavorite, which according to him would remove the influence of gravity on any material it is applied to. The businessman gradually and reluctantly becomes increasingly captivated by Professor Cavor's experiments, which, among other things, for a horrific moment threatens to destroy the entire world, an example of how basic research in the form of crazy experimentation, how limited it may seem, can have devastating consequences for all humanity.

After this rather casual introduction, the novel gradually becomes more and more fanciful. The two men travel to the moon in a craft coated with cavorite. The moon proves to contain extensive mazes of underground corridors and vast caves, where the two explorers are confronted with intelligent creatures, living witin an insect-like society. These creatures are pacific and know nothing about war and selfish resource allocation, living in complete harmony with their surroundings. The tale is gradually transformed into a devastating criticism of Wells´s own time and the direction in which human civilization seems to move, at the same time he is able to tell an utterly strange and quite exciting story.

It may happen that some of Verne´s and Wells´s stories take place in a distant future, though most of them are anchored in their own time. Wells's fantasies are generally based on radical ideas and unconcealed criticism of our Western society, an approach that tend to be less obvious in Verne´s stories, but it is there as well  ̶  with their narcissistic technicians, scientists and millionaires, who nurture dreams about world domination. Like Wells, Verne is also discreetly involved in his own texts, easily recognized through a semi-detached attitude. Perhaps it is even Verne himself, in his role as an all-knowing writer, creator of his own worlds, who is reflected by his obsessed scientists. Odd characters like Professor Otto Lidenbrock, Captain Nemo, aka Prince Dakkar, and Robur the Conquerer.

By the beginning of his career Jules Verne wrote a dystopia that appeared to be inspired by the anxiety that plagued him before his first manuscript had ended up with Pierre-Jules Hetzel. Together with his Five weeks in a Balloon he gave Hetzel a manuscript he called Paris au XXe siècle, Paris in the Twentieth Century. The publisher immediately rejected it stating:

I was not expecting perfection — to repeat, I knew that you were attempting the impossible — but I was hoping for something better. In this piece, there is not a single issue concerning the real future that is properly resolved, no critique that hasn't already been made and remade before. I am surprised at you ... [it is] lacklustre and lifeless.

For certain, this harsh criticism came from a publisher with a keen sense of what the market demanded, besides Verne Hetzel also published Balzac, Hugo and Zola. Paris au XXe siècle has its apparent shortcomings, nevertheless I assume it is one of Jules Verne´s most personal books. He locked away the manuscript in a safe and it was not found until 1989, by one of his sons' grandsons.

Paris in the Twentieth Century is a dystopia taking place in late 1961. Contemporary comments have mostly focused on its technical predictions. However, almost all them reflect 19^th century speculations about technological advances of the next century, something that  was quite common when Verne his novel by the beginning of the 1860s. In his vision of the future vehicles are powered by concealed gas engines, which fuel is distributed through gas stations while they travel across an efficient, asphalted road network. Fast subway trains are powered by magnetism and compressed air. There are skyscrapers and electric lights, "visual telegraphs", lifts, wind power and a kind of calculators able send wireless information. As Hetzel rightly pointed out, nothing of all this was particularly fanciful, if compared with other contemporary guesswork.

However, I assume our contemporary critics to a certain degree became blinded by easily discerned aspects of the novel, like its assumptions about a future society pampered by technical comforts. Verne´s dystopia was unfavourably compared with Huxley's and Orwell's masterpieces about a future devastated by wars and suffering under repressive, totalitarian regimes. By Verne there are no spine-chilling monitoring systems. Nothing that limits the freedom of law abiding, hardworking citizens. Paris in the Twentieth Century may have the appearance of being a rather coy vision of a society that in realty suffered the terror of two world wars, repressive Nazi - and Communist regimes, gulags and extermination camps. However, Verne´s novel has its chilly undertones.

Michel Dufrénoy, Jules Verne´s sixteen-year-old main character, suffers from being forced to live in the shadow of the giant capitalist conglomerate La Société Générale du Crédit instructionnel, The Academic Credit Union. Capitalist development had created sprawling suburbs and huge shopping malls. All education aims at technology and economics, humanities is becoming an unknown concept. Surely, there are no wars, but it is because warfare is so technologically advanced that human soldiers have become obsolete. Increasingly effective “death machines” are constantly being developed by chemists and engineers. The world is in the grip of a terror balance, meaning that any bellicose movement may result in a crushing counterattack leading to an escalation that would mean a total war that eventually would destroy human civilisation.

There is total freedom of press and speech, though newspapers and investigative journalism have disappeared. A strict law guarantees each individual, or her/his legal representative, to answer any written criticism with exactly the same number of words, something that has killed off all public criticism. Diseases are virtually extinct through medical achievements. Increased security and wellbeing have made society increasingly hedonistic. The entertainment industry has answered to citizens´ increasing urge to find outlets for their unsatisfied desires Paris is ripe with indecent spectacles, spiced with nudity and public, sexual acts. Furthermore, Verne regrets that classical music has disappeared from the repertoire, being replaced by electronically induced rhythmic sounds. Through the mechanization of home - and industrial work, the labour market and society have opened up to equal participation, wages and rights for women and men. Women have successfully competed with men in areas such as technological development and science. Women's increased freedom has caused a dissolution of families and resulted in a growing number of orphans.

In all this, Michel Dufrénoy moves around as an alienated stranger. His father was a musician and he was educated in literature and history. A poet born far too late. Michel searches for books by authors like Hugo and Balzac, though all available literature deals with science and technology. Michel discovers some old novels and poems in an obscure corner of the Imperial Library, though no means to support himself. There is no need for poets, musicians, fiction writers and journalists. Almost all women and men despise a romantic loser like Michel Dufrénoy. Nobody wants to publish his collection of poems, which he calls The Hope, and the woman he desires rejects his courtship.

By the end of 1961 nature reacts to the wanton resource utilization. A Fimbulwinter annihilates all agricultural production, resulting in mass starvation. Temperature drops to 30 degrees below zero (- 22 in Fahrenheit) and all European rivers freeze to solid ice. Without friends and family, Michel walks alone in a Paris strewn with disabled technological wonders, finally the dying artist enters a graveyard, where he stumbles around in senseless circles until he falls headlong into the snow and probably freezes to death.

It is not improbable that this dystopia was born out of Verne´s despair. After he had quit his studies to become a lawyer, his father did not want to have any contact with his ungrateful son. Verne had a wife and child to support and worked as a poorly paid secretary at the Théâtre Lyrique. Ten years earlier Jules Verne had published a historical novel, Martin Paz, which was turned into a modestly successful play, but since then he had written novel after novel, all of them rejected. In a fit of despair he had thrown his manuscript for Five Weeks in a Balloon into the stove, but at the last moment it had been rescued from the flames by his wife. The manuscript finally ended up at Hetzel's desk and his and Jules Verne´s fortune was made.

In a preface to one of Jules Verne´s lesser-known novels the Scottish writer Gilbert Adair writes that according to him are stories describing a nearby future more interesting than those who take place in a distant time. The greatness of Orwell's 1984 and Stanley Kubrick´s 2001 has been revealed only after these dates have been passed. In all their diversity and details, these masterpieces still hold and even if the future they described now is gone by, they may nevertheless be considered as both accurate and utopian. Wells´s and Verne's novels share certain characteristics with Peter Pan and Alice in Wonderland, they are creations of their authors´ time and world, albeit they exist in a parallel, eternal reality.

Back in Librairie Jules Verne I found Jules Vernes La maison à vapeur. A wave of nostalgia went through me. I had once encountered it in my grandfather´s bookcase when I was at the age when you can read almost anything, as long it is thrilling and engaging.  In Swedish the novel was called Ånghuset, The Steam House, and Granpa´s edition was from 1916. I was pleased and happy when I found it. I had previously read the story as an Illustrated Classics titled Tigers and Traitors. The exotic environment and rampant action had grabbed hold of me at once. I especially remembered a horrifying picture of an Indian who had been tied to a cannon muzzle, awaiting to be shot to pieces. I searched Grandpa´s book for a similar picture, but when I could not find it I started reading the novel instead. I was spellbound and after finishing it, I read it again.

It may be appropriate to present a brief account of the action of this not so well-known Verne novel, to exemplify Jules Verne´s ability of to gather lexical data on history and geography and then unite them with an almost cinematic, intensive action and his remarkably antiquated, mechanical inventions.

During the chaotic aftermath of the bloody Sepoy Rebellion, a mad woman wandered around in the jungles of Narmada. She carried a torch and was called The Rowing Flame. The locals who feared and respecter her gave her food, but she lived like a wild animal, far away from human abodes.  Rowing Flame appeared to have some kind of connection with the rebel leader Nana Sahib (a historical figure called Dundu Panth) who tried to resume the struggle against the English and with his men moved between caves and abandoned palaces. Rowing Flame was constantly pursuing him.

At the same time, an English engineer named Banks invited a group of friends, French and English adventurers and big game hunters, to travel with him through Northern India, while testing a steam elephant he had constructed. Behemoth, as the artificial elephant was called, pulled two luxuriously equipped carriages on specially designed wheels, similar to those of a tank, making it possible to travel across rugged terrain and even over water. The first wagon house was occupied by Banks and his friends, the other one housed their servants, a motley crew from all corners of the world.

During its dramatic journey the steam elephant and its passengers were attacked by fanatic sectarians who assumed the strange monster was the chariot of their deity, by British troops, hordes of monkeys, buffaloes, tigers and elephants. The steam elephant travelled through jungles and across rivers, enduring tropical storms and other mishaps. While traveling slowly across India, his travel companions soon realized that Colonel Munro´s primary purpose for joining their group was to seek revenge for his wife's death. Munro wanted to find and kill no other than Nana Sahib.

During a hunting expedition Colonel Munro was by an Indian named Kalanga rescued from being bitten by a poisonous snake. The versatile Kalanga became the company's trusted guide through an ever more dense jungles. By the shore of Lake Puturia, an aggressive horde of wild elephants forced Behemoth into the water, the fuel ran out and the steam elephant floated helplessly in the middle of the lake.

Kalangi volunteered to swim to land and get help. When he did not return Colonel Munro and his faithful Gurkha servant Goumi swam after Kalanga, who proved to be Nana Sahib's henchman. As soon as Munro reached the shore he was captured by Kalanga and Nana Sahib´s men, while Goumi succeeded to escape.

Kalangi brought his prisoner to Nana Sahib's lair, an abandoned fortress in the middle of the jungle. There the British officer was by Nana Sahib sentenced to death for crimes the Englishmen had committed against his people. It was decided that Colonel Munro, just as the English had treated rebellious Sepoys, wold be tied to a cannon muzzle and shot to pieces at dawn. Munro spent the night tied to the cannon, though was freed by the faithful Goumi who had been hiding inside the big cannon´s barrel.  As they prepared to leave, Goumi and Munro encountered the mad Rowing Flame. Colonel Munro recognized the wife he had assumed to be dead, but in her madness she did not remember her husband and in the turmoil that ensued when Colonel Munro grabbed hold of her and tried to make her realize who he really is, Rowing Flame dropped her torch, which ignited the cannon´s fuse, thus firing the heavy weapon and waking up Kalangi and his comrades, who dashed out only to find that Munro and Goumi had fled after been forced to leave Rowing Flame behind.

During their flight the two men encountered Nana Sahib, who had been visiting a neighbouring village, they knocked him down and brought him with them towards the steam elephant. In the meantime Banks and his comrades had managed to bring the Behemoth to shore, found fuel and were firing up its furnace. In the nick of time Colonel Munro, Goumi and their prisoner could board the elephant, which at full speed crashed through the jungle pursued by Kalanga and his men. However, while Behemoth´s steam engine, became overheated and close to exploding. Banks and his companions had to throw themselves out the elephant, but they could not bring with them the tied up Nana Sahib. The steam elephant exploded in an eruption that killed several of the pursuers. Its former passengers reached safety within an English fort, Kalanga had died, but Nana Sahib's body was nowhere to be found.

It is no wonder that film directors and artists have been captivated by Verne´s lively narrative style, which without being particularly sophisticated and proficiently descriptive, nevertheless possesses an imaginative force allowing his readers to perceive the course of events in an almost tangible manner. The details chosen by him tend to remain in memory. Like this with the cannon executions. Where such atrocities really carried out by British troops in India?

Vasily Vereshshagin (1842-1904) was a renowned Russian artist, who, while living in Munich organized a number of well-attended single-man exhibitions, in Paris, London, Dresden, Berlin and Vienna. After serving for several years as a cadet in the Russian navy and as officer during war expeditions in Turkestan and during the Russian-Turkish War (1877-78), Vereshshagin had come to detest all forms of war and violence.

I loved the sun all my life, and wanted to paint sunshine. When I happened to see warfare and say what I thought about it, I rejoiced that I would be able to devote myself to the sun once again. But the fury of war continued to pursue me. 

Vereshshagin was unable to settle down and continued to search out battlefields during the First Chinese-Japanese War, 1894 - 95 and in 1900 he followed Russian troops into Manchuria during the Boxer Rebellion. He was in the Philippines during the Philippine-American War and he was in Cuba during the US occupation. He lived in Japan during the Russian-Japanese War 1904 - 1905.

In an extreme, realistic manner Vereshshagin depicted executions, suffering and various war crimes, causing his exhibitions to be closed down in St. Petersburg, with the motivation that his work "showed the Russian army in bad light". The German Field Marshal Helmuth von Moltke banned members of the German Armed Forces to visit Vereshshagin exhibitions and the same order was by the Austrian War Minister issued to the Austrian-Hungarian Army.

British exhibition visitors became violently upset by Vereshshagin's Suppression of the Indian Revolt by the English, which depicted how strictly disciplined British soldiers tied Indians to cannon muzzles. The protests were not only voiced against the painter´s audacity to present British soldiers as cold-blooded executioners, but also against the fact that a painting depicting executions taking place in 1857 were carried out by British troops dressed in contemporary uniforms. Vereshshagin defended his venture by declaring that since the English had not apologized for their behaviour in 1857, nothing prevented them from repeating the same methods while suppressing a contemporary revolt. The painting has now disappeared and it is generally assumed that it was bought by the British government and destroyed.

However, the British army never denied that the barbaric execution method had been used relatively often to punish Indian mutineers, especially since several Muslims believed that all parts of the body had to be connected when they were being resurrected after death. Being dismembered was considered as suffering death twice.

There are several eyewitness records of such executions, including from British officers. Rudyard Kipling mentioned in his short story On the City Wall how he spotted an old man looking down from a prison wall and singing with a voice “rough as shark-skin on a sword-hilt”. He asks the Indian friend who accompanies him if he knows how the old man is and Wali Dad answers:

A consistent man, he fought you in '46, when he was a warrior-youth; refought you in '57, and he tried to fight you in '71, but you had learned the trick of blowing men from guns too well. Now he is old; but he would still fight if he could.

In December 1857, The Times published an anonymous eyewitness record under the heading An Indian Execution. An English reporter had seen how five Sepoys had been blown to pieces by cannons:

I walked straight to the scattered and smoking floors before the guns. I came first to an arm, torn off above the elbow, the fist clenched, the bone projecting several inches, bare. Then the ground was sown with red grisly fragments, then a blackhaired head and the other arm still held together … close by lay the lower half of the body of the next, torn quite in two, and long coils of entrails twined on the ground. Then a long cloth in which one had been dressed rolled open like a floor cloth and on fire. One man lay in a complete and shattered heap, all but the arms; the legs were straddled wide apart, and the smashed body on the middle of them; the spine exposed; the head lay close by, too … The troops immediately marched off, and I rode home at speed, and when I dismounted the dogs came and licked my feet.

Let us leave these horrors behind and instead devout ourselves to the inspiration Verne's novels and their illustrations have provided to a wealth of authors and movie directors. In addition to the obvious scientific side of Verne, which contained some measure of naivety and peculiarities which are quite delightful, there were also several other features that astonished and appealed to rebellious and innovative artists. For example, some of them had discovered that a solid bourgeois and apparently conservative man like Jules Verne, who furthermore was a distinguished member of the municipal council of his hometown, Amiens, nevertheless could air opinions that at the time could be perceived as quite extreme, such as an open anti-colonialism and an occasionally demonstrated affinity to anarchism. He was also appreciated for his love of word play, subtleties and a good-natured, distancing irony.

The spirit of Verne hovered above several progressive artists, especially Dadaists and Surrealists. It is for example evident in Max Ernst's remarkable collage books, such as Une semaine de bonte.

Several years ago while I visited an art gallery in Vienna I became permanently fascinated by Paul Delvaux's L'Ecole des savants, The School of Scientists, where a group of researchers appears to discuss the beauty of a young, naked girl, while Professor Otto Lidenbrock stands in a corner, intensively examining a fossil.

The same professor who descended towards the middle of the earth in company with his nephew Axel and their Icelandic guide Hans Bjelke. During their quest they were confronted with forests of enormous mushrooms and prehistoric sea monsters. I will not forget the horrors and panic Axel experienced when he had become separated from his traveling companions and came close to facing death, abandoned in the absolute darkness of narrow burrows far deep below other human beings.  

While looking at Max Ernst's collages or Paul Delvaux's paintings with their misplaced details, which nevertheless seem to fit well into the strange, though quite balanced well executed aspect of the oeuvres, it is easy to understand their creators´ fascination with the work of Jules Verne. Their creations are not more bizarre than Verne´s ability to make us believe that a group of eccentric gentlemen travels through his contemporary Indian jungles behind a giant steam-driven elephant.

These odd arrangements make me realize why Pataphysicians generally hold Jules Verne in high regard. Pataphysics was introduced and explained by Alfred Jarry in his 1911 posthumously published Exploits and Opinions of Dr. Faustroll, Pataphysician. Pathaphysics is the science of the impossible. Reality examined and interpreted through poetry and imagination, thus revealing its inherent absurdity. A method to contemplate human existence while ignoring logic and preconceptions.

Jarry was a true heir of the carnivalesque attitudes of medieval times, of the unreservedly learned Rabelais and others like him, who with wit and folkish mockery poked fun at conformity. Pataphysics has against all odds become a philosophy, supported and proliferated   by a Collège de Pataphysique based in Paris

The best example of a pataphysician, who furthermore seems to be completely out of control, is the extremely eccentric musician, chess player and millionaire Raymond Roussel, who wasted his father's heritage on trips around the world and sumptuous performances of his mildly speaking zany works. He writes as a Jules Verne on drugs and Verne was his house god:

My admiration for him is boundless. In certain passages Voyages to the Centre of the Earth, Five weeks in a Balloon, Twenty Leagues Under the Sea, From the Earth to the Moon, Trip to the Moon, Mysterious Island and Hector Servadec, he raised himself to the highest peaks that can be attained by human language. O, incomparable master, may you be blessed for the sublime hours that I have spent endlessly reading and re-reading your works throughout my life.

Initially, it was more through Roussel's senseless work than the novels of Jules Verne that several Surrealists and Dadaists discovered hidden depths and powerful inspiration for artistic activities. In his novel Locus Solus from 1914, Roussel enters into Verne´s fantasy worlds. The novel needs to be read in order to provide an idea of ​​Roussel´s frenzied blending of extensive reading, real and invented history, weird storytelling, crazy science, long-winding digressions, sudden concoctions and a rare, fascinating framework that describes how a bizarre millionaire and scientist presents a group of visitors to his outlandish inventions.

Among other things, the eccentric Professor Canterel brings his visitors to an icehouse he had constructed in his vast gardens. There they are shown live tableauxs acted out by seemingly living people. However, the actors are in fact deceased persons brought to life by Canterel, who has injected them with resurrectin, which preserves their outer appearance and inner organs, as well as all their life functions, except independent thinking. The deceased can only be brought to life if a vial of vitalium is introduced through “a narrow hole drilled above the right ear”.

These zombies are only able to repeat, down to the slightest detail, what constitutes their strongest memory. After being activated by vitalium they act within minutely recreated spaces, where every detail is real. The same action is repeated over and over again until the vitalium vial is removed and the zombie returns to its eternal rest.

Before Professor Canterel presents his zombie acts, he describes in detail the life story of the actors; outrageous stories, which nevertheless are imbued with an odd charm, as well as a certain quirkiness that provide them with the impression of having been inspired by Roussel's contemporary silent, short films, played at an exaggerated speed.

Rousell was contemporaneous with the magician Georges Mèliés. He killed himself in Palermo in 1933, four years before the death of the great movie pioneer. Raymond Roussel and Georges Mèliés were children of the same spirit. In his Le Voyage dans la Lune Georges Mèliés succeeded, already in 1902, by combining From the Earth to the Moon and The First Men in the Moon (published only a year before) in capturing the eccentric charm of both Jules Verne and H.G. Wells.'

These two authors also became a great inspiration for the Czech movie director Karel Zeman (1910 -1989). He was like Mèliés an accomplished craftsman who, with a small budget, impeccable taste and subtle humour, created his "innocent inventions" in the form of several movies combining actors with illustrations and scenes inspired by 20^th century book illustrations. In his tribute to Jules Verne and his world Vynález zkázy, Facing the Flag, he turns Jules Verne´s novel into a peculiar and masterly visualized move.  My olderst daughter, who lives in Prague, gave it to me as a Christmas present and I have now watched it several times.

Zeman kept Verne's legacy alive and have inspired innovative movie makers like Terry Gilliam and Tim Burton, who also happen to be excellent draughtsmen. They have both used the skills of the great Italian set designer Dante Ferretti, who for Gilliam made the set designs for The Adventures of Baron Munchhausen and in 2008 won an Oscar for his work on Burton´s  Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.

The circle was closed when Martin Scorcese gave Dante Ferretti the assignment to design his Verne-inspired sets for his cinematographic tribute to Georges Mèliés  ̶  Hugo Cabret, a work that also rendered Ferretti an Oscar.

Ferretti was also the designer behind Fellini's remarkable extravaganza  ̶  And the Ship Sails On, a movie that similarly may be considered as an homage to Verne. Fellini´s move has accurately bee described as “driven by the excellence of Fellini's unmistakably personal manner of directing. A brilliant spectacle about a past world. Captured at the moment it passed away." Fellini has revealed that important sources for his movie making have been the "great liar" Odysseus, the infallible Jules Verne and his own fascination with the comics he read as a child, like Dick Tracy and Little Nemo.

And the Ship Sails On begins with Gloria N., a luxurious cruise ship that in July 1914 leaves the port of Naples in order to by the island Erimo spread the ashes of opera singer Edmea Tetua, who had been born there. Tetua was considered to have been the world's greatest soprano. The ship´s passengers and crew appear as a collection of originals worthy of a novel by Verne; Ildebranda a bitter soprano, a crew-cut and stout Russian basso, Sir Reginald Dongby, a voyeuristic English aristocrat, the Grand Duke of Harzock, an obese Prussian, a sickly young man with a pensive blind sister, and several others.

After a while a nauseous odour rises up from the ship's hold. It turns out to originate from love-sick old rhinoceros that has been neglected by the ship´s crew. The huge animal is hoisted up from the cargo area, washed on deck and returned back together with fresh water and hay.

On the third day of the trip, group of shipwrecked Serbs are sighted and taken care of. However, the Gloria N. is soon threatened by the flagship of the Austrian-Hungarian Navy, which captain demands that the Serb refugees are immediately delivered to the destroyer. However, the Austrian-Hungarian admiral who is present on board the Imperial ship does after negotiations agree to the request that Edmea Tetua´s ashes are spread by the island of Erimo before the refugees can be extradited. However, a young Serb throws a bomb at the Austrian-Hungarian battle ship, which responds by bombarding Gloria N. that badly damaged begins to go under, while a grand piano slides over the deck smashing windows and doors during its rampage and butterflies are fluttering above abandoned suitcases floating in flooded corridors. The demise of Gloria N. constitutes, like in so many of Verne's novels, a catastrophic grand finale.

Finally I have now arrived at the reason to why I started to write this blog entry. I just finished reading a book, which I have forgotten where and when I purchased it. It contained not more than a hundred pages, but on a couple of occasions I had to laugh out loud. This happens very rarely when I read novels, though once in a while when I watch movies, such as John Cleese´s Fawlty Towers (including each and every one of the episodes, I do not know how many times I've seen them) and Blake Edward´s Oh, What a Party. According to what I remember the only novels that have made me laugh out aloud are the The Brave Soldier Švejk and Three Men in a Boat, and now Jules Verne´s A Fantasy of Dr Ox have joined the other two.

In this short novel, Jules Verne's describes how the phlegmatic citizens of the small and sleepy little Flemish town of Quiquendone suddenly change into passionate and aggressive fanatics. What made me laugh was his account of a pandemonium caused by a performance of the once so popular opera The Huguenots.

The performances of this serious opera generally lasts for more than five hours, although in the quirky Quiquendone, its laid-back and good-natured citizens usually prefer a version that lasts much longer. However, under the influence the strange affliction that has affected the town the performers, choir and orchestra start to behave at an insane pace, rushing in and out, stumbling over each other in an ever-increased speed. In their attempts to keep up the pace, members of the orchestra are crashing their instruments, while the excited audience screams and roars. Meyerbeer's masterpiece is finished off in twenty minutes, something that reminds me of Spike Jones's fast version of Carmen, which lasts twelve minutes.

Verne´s short novel begins with a portrayal of the bucolic Quiquendone (probably a name inspired by the English expression quick and done) that despite its laziness houses a college, a medieval castle and factories manufacturing whipped cream, sweet corn and confectionery. In the house of the town´s mayor, bourgmestre van Tricasse, a select group of  reliable and phlegmatic citizens are once again discussing whether the crumbling city gate has to be restored and if they may relieve themselves from the costs for the underemployed police commissioner Passauf. As usual, decisions are postponed to the next meeting.

But suddenly everything changes. A distressed Police Commissioner Passauf (Watch-out)  shows up announcing that in a fit of choleric madness two of the city's most respected citizens, the lawyer André Schut and the physician Dominique Custos have most unexpectedly and extremely agitated began to discuss politics! They ended up challenging each other on a duel. Everything becomes increasingly insane while the frenzied behaviour of the small city´s inhabitants increases unabated. A social event, a recurring dance for all citizens willing and able to attend, degenerates into a frantic orgy where, amongst others, the aging and timid Tante Némance turns into a passionate bacchantine, eagerly courted by the otherwise so discrete police commissioner Passauf.

The frenzy turns into uncontrolled aggressiveness, which to be prevented from destroying Quiquendone´s century-old, harmonious socializing has to be directed towards outer enemies. Accordingly, the common rage is turned against the neighbouring town of Le Quesnoy (Why not?). Each and every one of Quiquendon's infuriated citizens tries to lay their hands on a deadly weapon to once and for all settle a dispute originating from the fact that a cow sometime during the Middle Ages had disappeared from Quiquendon, supposedly stolen by a Quesnoy resident.

In a state of mutual anger, Mayor Tricasse and the chairman of the City Council, Monsieur Niklausse climb up the stairs of Quiquendone's tall medieval tower in order to from its summit inspect the surrounding terrain. This as a preparation for a planned battle manoeuvre. While they are taking in the view of the fertile and prosperous Flemish landscape, breathing in the fresh air and enjoy the sunshine, the mood of the two gentlemen changes. 

They regard each other with endless goodwill, cheerfully assuring their eternal friendship. However, as soon as they are walking down the staircase, their impatient irritation returns and by the time they have reached the tower´s entrance they are involved in a violent fight.

What is affecting Quiquendone´s otherwise sane and healthy citizens? The reader understands that there is a connection with Dr. Ox´s and his assistant Ygène´s (ox-ygen) sudden appearance and generous offer to install municipal gas lighting for the entire city of Quiquendone and its private homes. In fact, Dr. Ox is one of Verne's diabolically crazy scientists who exposes the prospering Quiquendone to a reckless experiment.

This hilarious trifle from Jules Verne is like so many of his stories a combination of petty bourgeois, everyday life and absurd technology/science. If critically scrutinized, the charming little story reveals depths and political insights that originally can be somewhat hard to discern. The story actually describes how a benevolent, prosperous, albeit a little far too phlegmatic idyll, becomes poisoned by a narcissistic manipulator's discreet dissemination of a venom that causes division within an otherwise well-organized and stable, small community. The citizens´ solution to the problem is, instead of searching for the actual roots of the evil, to direct their rage and frustration towards the citizens of Le Quesnoy, who have nothing at all to do with the malaise affecting Quiquendone. A fable well worth considering, especially now when Sweden, and other countries as well, are affected by a mindless populism/nationalism and soon, through important elections, has to choose what its future will be.

DeKiss, Jean-Paul (2005) Jules Verne: Le poète de la science. Boulogne-Billancourt: Timée-éditions. Jarry, Alfred (1996) Exploits and Opinions of Dr Faustroll. Pataphysician. New York: Exact Change. Kipling, Rudyard (2015) Soldiers Three, and Other Stories. Scotts Valley, CA: Create Space. Roussel, Raymond (1983) Locus Solus: A novel. London: John Calder Publications. Roussel, Raymond (2005) How I wrote Certain Of My Books. New York; Exact Change. Verne, Jules (1996) Paris in the 20^th Century. New York:  Random House. Verne, Jules (2003) A Fantasy of Dr Ox, with a foreword by Gilbert Adair. London: Hesperus Press. Verne, Jules (2008) The Steam House: The Demon of Cawnpore and The Steam House: Tigers and Trators (2 volumes). Rockville MD: Wildside Press. Vereshchagin, Vasily (2018) Souvenirs; Enfance, Voyages, Guerres. London: Forgotten Books. Wagner, Kim A. (2016) “´Calculated to Strike Terror´: The Amritsar Massacre and the Spectacle of Colonial Violence”, Past & Present, Vol. 233, Issue 1, November. Wells, H.G. (2005) The First Men in the Moon. London: Penguin Classics. 

Då jag arbetade i Paris bodde jag i en liten lägenhet vid en återvändsgränd, Square Adanson. Eftersom jag var ensam hade jag om kvällarna, och under de helger jag inte åkte hem till familjen i Rom, gott om tid för mig själv. Jag strosade därför ofta kring i staden och hade då en bok med mig, som jag allt som oftast satt och läste i om jag fann en ledig bänk någonstans. Om jag gick från min gränd hamnade jag på Rue Monge som leder hela vägen ner till Seine.

Rue Monge slutar vid en park, Square René Viviani, som ligger mittemot Notre Dame. Jag hamnade ofta där, satt på en bänk under ett högt träd och läste tills det började skymma. Att det blev Square René Viviani som jag många gånger hamnade i berodde på utsikten och att det i närheten finns gott om boklådor, samt flera hyfsade caféer och restauranger.

Längsmed parkens östra sida löper Rue Lagrange vid vilken man finner ett av Paris alltmer sällsynta specialantikvariat  ̶  Librairie Jules Verne. Då jag passerade kunde jag inte låta bli att stanna upp för att betrakta de praktfulla volymerna av Hetzels Voyages Extraordinaires, Extraordinära resor. Det rörde sig om de praktutgåvor av Jules Vernes romaner som Pierre-Jules Hetzel gav ut. Så gott som samtliga volymer fanns utställda i Librairie Jules Vernes skyltfönster.

Det var efter det att Hetzel 1863 antog den då trettiofemårige Jules Vernes roman Cinq semaines en ballon, Fem veckor i ballong, som både författare och förläggare blev förmögna män. Romanen blev en omedelbar succé. Verne skrev ett kontrakt med Hetzel som stipulerade att han till honom skulle leverera inte mindre än två romanmanuskript om året, som Hetzel sedan skulle publicera i form av de raffinerade Voyages Extraordinaires. Mellan 1863 och 1905 publicerades inom den bokserien femtiofyra våldsamt uppskattade romaner av Jules Verne (allt som allt skrev han 62 romaner och 18 noveller) och han behåller fortfarande sin plats som världens mest översatte författare, efter Agatha Christie och före William Shakespeare.

Någon gång steg jag in i antikvariatet, betraktade mängden av Jules Verneutgåvor och bläddrade i en del av de nyare upplagorna. Med ett leende kände jag igen den alldeles speciella stämning Herzels Vernepublikationer utstrålar. Genom sina magnifika röda pärmar väcker de fortfarande barnets förundran inför världslitteraturens skattkammare. Genom sina märkligt föråldrade och likväl actionfyllda och fantasieggande illustrationer kastas betraktaren omedelbart tillbaka till en förgången barndom och dess entusiasm inför allt som var spännande, annorlunda och exotiskt. De tillhör en sfär som samtidigt var långt borta och mycket nära, en parallell verklighet som var fjärran min barndomstillvaro, men ständigt närvarande i fantasier och drömmar.

Hetzel lade ner stor omsorg på illustrationerna och krävde en alldeles speciell noggrannhet och stil från de artister han engagerade för att ge djup och liv åt Vernes berättelser. Det är svårt att skilja upphovsmännen till de alltid lika skickligt utförda alstren av hans tre mest anlitade illustratörer, Éduard Riou, Léon Benett och Georg Roux, men det går inte att ta miste på deras känsla för uppseendeväckande originalitet, dramatik och exotism.

För att jag fullt ut skall kunna avnjuta Jules Verne tycks det som jag också behöver de där illustrationerna, som på ett föredömligt sätt berikar texten. Varje Jules Vernemanuskript publicerades av Herzel på samma sätt. Först presenterades romanen som följetong i hans tidskrift Magasin d'Éducation et de récréation, Magasin för utbildning och avkoppling, där varje avsnitt var försett med flera illustrationer. Sedan publicerade han i en billighetsupplaga de samlade följetongerna, utan illustrationer, innan de inbundna volymerna i serien Voyages Extraordinaires gavs ut lagom till julafton.

När jag såg böckerna i original förstod jag att de var barn av sin tid. Verne skrev science fiction i ordens rätta bemärkelse  ̶  ”vetenskaplig fiktion”, alltså berättelser där vetenskapliga och teknologiska inslag bryter in i berättandet och därmed gör historierna mer fantastiska än vardagliga. Vernes berättelser utspelar sig i hans samtid, visserligen ofta på exotiska platser, men de är väldokumenterade. Vernes Ryssland, Indien och flamländska byar har sina rötter i läsefrukter och egna upplevelser. Precis som de fantastiska berättelserna av en annan av mina favoritförfattare  ̶  H.G. Wells  ̶  tar de sin utgångspunkt i alldagligheten.

Wells The First Men in the Moon, Den första färden till Månen, börjar med att en affärsman med ekonomiska bekymmer drar sig tillbaka till en liten by i Kent för att där söka ro och stillhet så han kan avsluta den pjäs han arbetar med. Den förhoppningsfulle författaren kan dock inte koncentrera sig på sitt arbete emedan en tillbakadragen granne ständigt stör honom med diverse oljud. Det visar sig vara en originell, smått galen vetenskapsman, Mr Cavor, som är i färd med att uppfinna ett ämne, cavorit, som upphäver gravitationskraften. Affärsmannen blir motvilligt indragen i Mr Cavors experimenterande, som bland annat, under ett ögonblick hotar att förstöra hela världen. Ett exempel på hur grundforskning i form av galet experimenterande, hur ofarligt och begränsat det än kan tyckas vara, kan få förödande konsekvenser för hela mänskligheten.

Efter sin tämligen vardagliga inledning övergår romanen till ett alltmer omfattande fantasteri. De båda männen färdas i en farkost bestruken med cavorit till månen, i vars inre de konfronteras med vad som tycks vara ett slags insektsliknande samhälle med intelligenta varelser. Dessa känner inte till krig och egoistisk resursfördelning, utan lever i harmoni med sin omgivning. Alltså förvandlas berättelsen efterhand till en förödande kritik av Wells, och även vår samtid, samtidigt som han berättar en märklig och spännande historia.

Det händer att Vernes och Wells historier emellanåt utspelar sig framtiden, men för det mesta är de förankrade i deras samtid. Wells fantasier är ohöljt samhällskritiska och idébaserade, en tendens som i allmänhet inte är så uppenbar hos Verne, men den finns där, med dess tämligen besatta tekniker, vetenskapsmän och miljonärer med världsbehärskartendenser. Liksom Wells är även Verne diskret medverkande i sina texter, vi känner igen hans lätt distanserade tonfall. Och kanske är det Verne själv som i sin roll av allvetande författare, skapare av egna världar, som skymtar bakom hans besatta vetenskapsmän. Originella skapelser som Professor Otto Lidenbrock, Kapten Nemo, alias Prins Dakkar, och Robur Erövraren.

I början av sin karriär skrev Jules Verne en framtidsroman som speglade mycket av den ångest och oro han kände innan hans första manuskript hamnade hos Pierre-Jules Hetzel. Tillsammans med Fem veckor i ballong gav han Hetzel ett manuskript kallat Paris au XXe siècle, Paris i tjugonde seklet. Bokförläggaren avfärdade det omgående med orden:

Jag förväntade mig inte fullkomlighet  ̶  för att upprepa, jag förstår att du försökte det omöjliga  ̶  men jag hoppades på något bättre. I det här försöket finns det inte en enda frågeställning om den verkliga framtiden som ges en korrekt lösning, ingen kritik som inte tidigare har gjorts eller omarbetats. Jag förvånas över dig ... [den är] glans- och livlös.

Kritiken kom från en förläggare med känsla för vad marknaden kräver, förutom Vernes romaner gav Hetzel även ut Balzac, Hugo och Zola. Visst har Paris i tjugonde seklet sina uppenbara tillkortakommanden, men jag tror likväl att den är en av Jules Vernes mest personliga böcker. Han låste in manuskriptet i ett kassaskåp och det återfanns inte förrän 1989 av ett av hans söners barnbarn.

Paris i tjugonde seklet är en dystopi som utspelas i slutet av 1961. Nutida kommentarer har till största delen koncentrerat sig på de tekniska förutsägelser som romanen är fylld av. De är en återglans av 1800-talets teknologiska framtidsförhoppningar. Fordon drivs med inbyggda gasmotorer, vars bränsle distribueras genom gasstationer och de färdas över ett effektivt, asfalterat vägnät. Snabba tunnelbanetåg drivs med magnetism och komprimerad luft. Det finns skyskrapor och elektiskt ljus, ”bildtelegrafer”, hissar, vindkraft och en sorts räknemaskiner som sänder trådlös information. Som Hertzel så riktigt påpekade var ingenting av allt detta speciellt märkligt, Vernes samtid var fylld av liknande spekulationer om framtida teknologiska landvinningar.

Nutida kritiker tycks ha förblindats av romanens yttre aspekter, dess tro på att fredligt samhälle behärskat av teknisk bekvämlighet. Man har jämfört Vernes tämligen stillsamma dystopi med Huxleys och Orwells politiska framtidshelveten med deras förödande krig och repressiva, totalitära regimer. Hos Verne finns inga kusliga, förtyckande övervakningssystem. Ingenting som begränsar medborgarnas frihet. Men, trots den något tafatta skildringen av ett framtida, d.v.s. vårt, samhälle, har Paris i tjugonde seklet dystra undertoner, som är nog så politiska, om nu läsaren tar sig tid att begrunda dem.

Exempelvis så styrs Michel Dufrénoys, Jules Vernes sextonårige huvudpersons värld, av ett jättelikt kapitalistiskt konglomerat la Société Générale de Crédit instructionnel, Den akademiska kreditföreningen. Den kapitalistiska utvecklingen har åstadkommit växande, jättelika förstäder och enorma köpcentra. All undervisning har likriktats mot teknologi och ekonomi, humaniora är ett i stort sett ett okänt begrepp. Visserligen förkommer inga krig, men det beror på att krigsföringen blivit så teknologisk att det inte längre krävs några mänskliga soldater, enbart “dödsmaskiner” som fortlöpande utvecklas av kemister och mekaniker. Världen befinner sig terrorbalansens grepp, varje krigshandling kan leda till ett motangrepp och därmed utlysa det slutgiltiga, totalförstörande kriget.

Det finns en total press- och yttrandefrihet, men tidningar och kritiska reportage har försvunnit. En strikt lag garanterar varje individ, eller dess ombud, som kan definieras i ett reportage rätten att inom samma media besvara kritiken med exakt samma antal rader och ord. Något som gjort att all offentlig kritik är döfödd redan innan den yppats. Sjukdomar har genom medicinska landvinningarna så gott som utrotats och samhället har genom den ökade tryggheten blivit alltmer hedonistiskt. Medborgarna söker utlopp för sina drifter, något som gjort att nöjesindustrin behärskas oanständiga spektakel, i allmänhet kryddade med nakenhet och offentliga sexuella akter. Verne beklagar sig också över att den klassiska musiken har försvunnit och ersatts av elektroniskt framkallade rytmiska ljud. Genom att hem- och industriarbete har mekaniserats har en arbetsmarknad på lika villkor öppnats för kvinnor. De konkurrerar framgångsrikt med män inom områden som teknologisk utveckling och naturvetenskap. Kvinnors ökade frihet har lett till familjelivets upplösning och en växande skara föräldralösa barn.

I allt detta är Michel Dufrénoy en alienerad främling. Hans far var musiker och han utbildades i litteratur och historia. En poet född försent. Michel söker efter böcker av författare som Hugo och Balzac, men all tillgänglig litteratur rör enbart teknologi och naturvetenskap. Han finner vad han söker i ett undanskymt hörn av det Kejserliga biblioteket, men hittar inget sätt att försörja sig. Det finns inget behov av poeter, musiker, skönlitterära författare och journalister. Både män och kvinnor föraktar en romantisk loser som Michel Dufrénoy. Ingen vill publicera hans diktsamling Hoppet och kvinnan han åtrår avvisar hans försök till uppvaktning.

I slutet av 1961 slår naturen tillbaka mot det galna resursutnyttjandet. En fimbulvinter sätter in och lamslår all jordbruksproduktion, med massvält som följd. Temperaturen sjunker till 30 grader under noll och alla europeiska floder fryser till is. Utan vänner och familj vandrar Michel ensam bland Paris sönderfrusna teknologiska underverk, slutligen vandrar den döende artisten på en kyrkogård, runt, runt i meningslösa cirklar, tills han medvetslös faller omkull i snön och antagligen fryser till döds.

Det är inte otänkbart att denna framtidskildring föddes ur Vernes förtvivlade situation, strax innan han fick sin första roman antagen av Hetzel. Efter det att Verne gett upp sina juridiska studier ville hans far inte veta av honom. Han hade fru och ett barn att försörja och enbart ett uselt betalt arbete som sekreterare vid Théâtre Lyrique. Tio år tidigare hade Jules Verne fått en rafflande historisk novell publicerad, Martin Paz, som blev en måttligt framgångsrik pjäs, men sedan dess hade han skrivit roman efter roman, alla ständigt refuserade. I ett anfall av förtvivlan kastade han manuskriptet till Fem veckor i ballong i kaminen, men i sista stund räddade hans hustru det från lågorna, det hamnade på Hetzels skrivbord och hans och Jules Vernes lycka var gjord.

I ett förord till en nyutgåva av en av Jules Vernes mindre kända romaner skriver den skotske författaren Gilbert Adair att enligt honom är de framtidskildringar som beskriver en närliggande framtid de mest intressanta. Storheten hos Orwells 1984 och Stanley Kubricks 2001 har uppenbarats först efter det att dessa år har passerats. I all sin mångfald och detaljrikedom håller dessa mästerverk fortfarande och kan, trots att den framtid de beskrivit nu är förfluten tid, fortfarande betraktas som både sanna och utopiska. Enligt Adair har Wells och Vernes fantastiska romaner samma egenskaper som Peter Pan och Alice in Wonderland, de utspelas kringgärdade av sin tids samhällen, om än i en parallell verklighet.

Tillbaka i Librairie Jules Verne finner jag Jules Vernes La maison à vapeur. En våg av nostalgi far genom mig. Den boken fann jag under min slukarålder i Morfars bokhylla. Den hette då Ånghuset och var en upplaga från 1916. Jag blev nöjd och glad då jag fann den. Jag hade nämligen tidigare läst berättelsen i en Illustrerad Klassiker med titeln Tigrar och förrädare. Den exotiska miljön och den rafflande handlingen hade gripit tag i mig. Jag minns speciellt en otäck bild av en indier som av engelsmännen bundits fast framför en kanonmynning för att skjutas i stycken. Jag letade i Morfars bok efter en liknande bild, men då jag inte fann den började jag istället läsa romanen. Redan från början blev jag trollbunden och då jag läst ut romanen, läste jag den en gång till.

Det kan kanske vara på sin plats att kortfattat redogöra för handlingen i den här inte speciellt välkända Verneromanen för att därigenom demonstrera Jules Vernes förmåga att samla lexikaliska uppgifter kring historia och geografi och sedan förena dem med en i det närmaste filmatiskt rafflande handling och sina märkligt antikverade, mekaniska uppfinningar. En i det närmaste oemotståndlig kompott för en äventyrstörstande, ung bokmal.

Under efterdyningarna av det blodiga Sepoyupproret irrar en galen kvinna kring i Narmadas djungler. Hon bär en fackla och kallas Irrande facklan. Lokalbefolkningen som både fruktar och respekterar henne ger henne mat, men hon lever som ett vilddjur i djungeln. Hon har någon slags koppling till upprorsledaren Nana Sahib (en historisk gestalt vid namn Dundu Panth), som försöker återuppta kampen mot engelsmännen och med sina män rör sig mellan grottor och övergivna palats. Den Irrande facklan tycks hela tiden vara honom på spåren.

Samtidigt bjuder en engelsk ingenjör vid namn Banks in en grupp vänner, franska och engelska äventyrare och storviltjägare, att tillsammans med honom färdas med en ångelefant genom norra Indien. Behemoth, som den väldiga, mekaniska elefanten kallas, drar efter sig två lyxinredda vagnar försedda med specialkonstruerade hjul som gör att de likt en stridsvagn kan ta sig fram över oländig terräng och även färdas över vatten. Den första vagnen hyser Banks och hans vänner. I den andra bor deras tjänare, en brokig skara från världens alla hörn.

Under sin dramatiska färd norrut attackeras ångelefanten av fanatiska sekterister som uppfattar den som deras gudoms heliga farkost, av brittiska truppenheter, av horder med apor, bufflar, tigrar och elefanter. Den tar sig genom djungler och över floder, klarar tropiska stormar och andra missöden. Under det att färden sakta går mot norr inser resesällskapet snart att dess vän och medpassagerare, överste Munro, har som främsta syfte med resan att utkräva hämnd för sin hustrus död. Den man han vill finna och döda är ingen annan än Nana Sahib.

Under en jakt blir överste Munro räddad från en giftorm av en indier vid namn Kalanga. Den verserade Kalanga blir sällskapets guide genom de allt tätare djunglerna. Vid stranden av sjön Puturia drivs ångelefanten av en väldig flock elefanter ut i vattnet, bränslet tar slut och Behemoth blir hjälplöst flytande mitt i sjön.

Kalangi erbjuder sig att simma i land och hämta hjälp. Då han dröjer följer överste Munro och hans trogne Gurkhatjänare Goumi efter Kalanga, denne visar sig vara Nana Sahibs handgångne man och så fort överste Munro når sjöns strand blir han tillfångatagen, medan Goumi lyckas fly.

Kalangi för sin fånge till Nana Sahibs fäste som visar sig vara ett övergivet djungelpalats. Där döms den engelske officeren till döden av Nana Sahib för de brott som engelsmännen begått mot hans folk. Det bestäms att överste Munro, liksom engelsmännen gjort med upproriska Sepoys, skall spännas fast framför en kanonmynning och i gryningen slitas i stycken då kanonen avfyras. Munro tillbringar natten bunden vid kanonen, men befrias av den trogne Goumi som hållit sig dold i den väldiga kanonens eldrör. Då de skall fly från platsen uppenbarar sig den galna Irrande Facklan. Överste Munro känner igen sin hustru, som han trott vara död, men i sin galenskap känner hon inte igen maken och i det tumult som uppkommer då överste Munro griper tag i henne och försöker få henne att förstå vem han är, tappar hon facklan som antänder kanonluntan och avfyrar den.

Kalangi och hans män kommer rusande och de flyende överste Munro och Goumi tvingas lämna Den Irrande Facklan bakom sig. Under sin flykt överraskar de Nana Sahib, som varit på besök i en grannby, övermannar honom och tar honom med sig mot ångelefanten. Banks och hans sällskap har lyckats få upp Behemoth på stranden och skaffat bränsle, de startar den väldiga maskinen och blir snart förföljda av Kalanga och hans män. Med väldig hastighet spränger ångmastodonten genom djungeln. Dess ångmaskin blir dock alltmer överhettad och då den är nära att sprängas i bitar kastar sig Banks och hans sällskap ur elefanten, men de får inte med sig den bakbundne Nana Sahib. Ångelefanten sprängs i en våldsam explosion som dödar en mängd förföljare. Banks resesällskap lyckas undkomma och söka skydd i ett engelskt fort. Nana Sahibs kropp återfinns inte.

Det är inte underligt att speciellt filmregissörer och konstnärer har fängslats av Vernes levande berättarstil, som utan att vara speciellt sofistikerad och skickligt beskrivande likväl har äger en åskådlighet som gör att läsaren ser händelseförloppet och de ofta exotiska miljöerna framför sig. De detaljer Verne väljer ut stannar ofta kvar i minnet. Som det här med kanonavrättningar. Ägde de verkligen rum?

Vasily Vereshshagin (1842 - 1904) var en på sin tid berömd rysk konstnär, som då han var bosatt i München organiserade en mängd mycket uppmärksammade enmansutställningar, bland annat i Paris, London, Dresden, Berlin och Wien. Efter att under flera år ha tjänstgjort som kadett i flottan och under krigsexpeditioner i Turkestan och det Rysk-turkiska kriget (1877-78) hade Vereshshagin kommit att avsky alla former av krig och våld.

Jag har älskat solen hela mitt liv och skulle vilja måla solsken. Så råkade jag se krigföring och sa vad jag tyckte om det, jag gladde mig över att åter kunna ägna mig åt solen. Men, krigets raseri fortsatte att förfölja mig.

Vereshshagin kunde inte slå sig till ro och sökte upp stridsskådeplatser under det Första kines-japanska kriget, 1894 – 95 och 1900 följde han de ryska trupperna i Manchuriet under Boxarupproret. Vereshshagin var på Filippinerna under Filippinsk-amerikanska kriget och besökte även Kuba under den amerikanska ockupationen där. Under Rysk-japanska kriget 1904 – 1905 befann han sig i Japan.  

I sina realistiska målningar skildrade Vereshshagin avrättningar, lidande och olika krigsbrott, något som gjorde att en av hans utställningar stängdes i St. Petersburg, eftersom hans verk ”framställde den ryska armén i dålig dager”. Den tyske fältmarskalken Helmuth von Moltke förbjöd medlemmar av den tyska krigsmakten att bevista Vereshshaginutställningar och samma order utfärdades för den österrikisk-ungerska armén av den österrikiske krigsministern.

Den engelska publiken blev våldsamt upprörd av Vereshshagins målning Engelsmännens undertryckande av den Indiska revolten som framställer hur militäriskt disciplinerade brittiska soldater binder fast indier vid kanonmynningar. Protesterna vände sig inte enbart mot osmakligheten i att framställa engelska avrättningar, utan också mot det faktum att en tavla från 1884 framställde avrättningar som ägt rum 1857 som om de utförts av engelsmän iförda samtida uniformer. Vereshshagin försvarade sitt tilltag genom att förklara att det gjorde det samma vilken uniform soldaterna hade, eftersom engelsmännen inte ursäktat det förra barbariet så fanns det inget som hindrade att de tillämpade samma metod vid ett nytt uppror. Målningen är numera försvunnen och det anses allmänt att den köptes av den brittiska regeringen och förstördes.

Det förnekades dock inte att den barbariska avrättningsmetoden hade använts relativt flitigt för att bestraffa de indiska myteristerna, speciellt som den var avskräckande för många av de muslimer som trodde att kroppens alla delar måste hänga samman då de återuppstod efter döden.

Det finns flera ögonvittnesskildringar av dylika avrättningar, bland annat från brittiska officerare. Rudyard Kipling nämner i sin novell På stadsmuren hur han en gång får se en gammal man som blickar ner från en fängelsemur och sjunger med en röst "skrovlig som hajskinnet på ett svärdsfäste". Han frågar en indisk vän vem han är och Wadi Dad svarar:

En envis man, han bekämpade er '46 då han var en ung krigare; han slogs mot er igen '57, och försökte igen '71, men ni hade alltför väl lärt er tricket att från kanoner spränga män i bitar. Nu är han gammal; men om han kunde skulle han fortfarande slåss.

I december 1857 publicerade The Times en anonym ögonvittnesskildring under rubriken En indisk avrättning. En engelsk reporter hade bevittnat hur fem Sepoys hade sprängts i bitar av kanoner:

Jag gick rakt fram till den upprivna och rykande marken framför kanonerna. Jag kom först till en arm, avsliten ovanför armbågen, knytnäven sluten, det nakna benet var blottat med flera decimeter. Sedan var marken beströdd med otäckt röda fragment, sedan ett svarthårigt huvud och en annan, intakt arm ... i närheten låg den nedre halvan av en kropp, söndersliten i två delar, långa tarmslingor vindlade på marken. Därefter en lång klädtrasa brinnande och hopskrynklad. En man låg i en samlad, men splittrad hög, där fanns allt utom armarna; benen var uträckta långt ifrån varandra, ryggraden blottad, hans huvud låg också i närheten … Trupperna marscherade omedelbart därifrån och jag red fort tillbaka hem, och då jag suttit av kom hundarna fram och slickade mina fötter.

Låt oss lämna rysligheterna och istället tala om den inspiration Vernes romaner och deras illustrationer utgjort för en mängd författare och regissörer. Förutom den uppenbart vetenskapliga sidan av Verne, som onekligen var behäftad med en något egendomlig, nästan naiv aspekt, så fanns det många särtecken i hans konstnärskap som tilltalade andra uppsluppna och anarkistiskt anstrukna konstnärssjälar.  Exempelvis hade de upptäckt att en solitt borgerlig, stadgad och konservativ man som Jules Verne, som dessutom var kommunalråd i sin hemstad, i sina verk kunde hävda vad som på hans tid uppfattades som extrema politiska positioner, som en öppen antikolonialism och en ofta visad sympati för anarkism. Man uppskattade hans förkärlek för ordlekar, underdrifter och en godmodig, distanserande ironi.  

Inom konsten svävar Vernes ande över dadaister och surrealister. Han återfinns exempelvis i Max Ernsts märkliga collageböcker, som Une semaine de bonte.

För många år sedan greps jag av en bestående fascination inför Paul Delvauxs L´Ecole des savants, De lärdas skola, där en grupp Verneska vetenskapsmän tycks diskutera en ung flickas skönhet, alltmedan Professor Otto Lidenbrock i ett hörn skärskådar en fossil.

Samme professor som i Till jordens medelpunkt för sin brorson Axel och deras guide Hans Bjelke genom jordens innandömen, där de bland annat konfronteras med jättelika svampskogar och förhistoriska havsvidunder. Aldrig kommer jag att glömma skräcken då Axel skiljs från sina färdkamrater och är nära att möta döden i total ensamhet, i beckmörkret långt under jordytan, kringirrande i smalnande gångar, fjärran från mänskligheten.

Då jag betraktar Max Ernsts collage eller Paul Delvauxs målning med deras malplacerade detaljer, som likväl tycks passa väl in i konstverkens helhetsintryck, förstår jag deras skapares Vernefascination. Det är egentligen inte märkvärdigare än att Verne får oss att tro att en grupp excentriska herrar med en jättelik ångdriven elefant färdas genom hans samtida indiska djungler.

Upplägget får mig att inse att patafysiker betraktar Jules Verne som en av sina likasinnade. Patafysiken introducerades och förklarades av Alfred Jarry i hans 1911 postumt utgivna Dåd och idéer av doktor Faustroll. Patafysik är det omöjligas vetenskap. Verkligheten betraktad genom poesi och fantasi så att den därigenom framstår i sin rätta skepnad. Ett sätt att betrakta tillvaron vid sidan om, att bortse från all logik och vedertagna åsikter.

Jarry var en sann arvtagare till Medeltidens karnevaler, till den grundlärde Rabelais och andra som genom folkligt gyckel och hån gapskrattade åt konformiteten. Patafysiken har blivit till en livshållning och en filosofi, med ett Patafysiskt Kollegium som har sitt säte i Paris och löst anknutna grupper som det Vestrogotiska Patafysiska Institutet i Sverige. Patafysikers lek med ord och logik kan kanske exemplifieras genom Jan Stenmarks bilder och deras logikförnekande humor, fast jag har inte aning om han är patafysiker eller ej.

Det bästa exemplet på en patafysiker som tycks ha gått fullständigt över styr är den extreme excentrikern, musikern, schackspelaren och miljonären Raymond Roussel, som slösade bort sitt fadersarv på resor kring jorden och överdådiga uppsättningar av sina milt sagt galna verk. Han skriver som en Jules Verne på droger och Verne var hans husgud:

Min beundran för honom är gränslös. I vissa passager i Till jordens medelpunkt, Fem veckor i en ballong, En världsomsegling under havet, Från jorden till månen, Månen runt, Den hemlighetsfulla ön och Hector Servadecs resor i rymden, höjde han sig till de högsta höjder som mänskligt språk kan uppnå. O, ojämförliga mästare, må du välsignas för de sublima timmar som jag under mitt liv omättligt har ägnat åt att läsa och åter läsa dina verk.

Till en början var det faktiskt mer genom Roussels sanslösa verk än Jules Vernes romaner som flera surrealister och dadaister upptäckte de dolda djupen och mäktiga inspiration till konstnärlig verksamhet som stod att finna i Vernes berättelser. I sin roman Locus Solus från 1914 dränker sig Roussel i Verneskt fantasteri. Romanen måste läsas för att du skall kunna bilda dig en uppfattning om dess fanatiska blandning av läsefrukter, verklig och påhittad historia, ohejdad berättarglädje, vimsig vetenskap, långa och snåriga utvikelser och ett sällsamt fascinerande ramverk, som beskriver hur en bisarr och stormrik miljonär förevisar en grupp besökare sina galna uppfinningar.

Bland annat för den excentriske professor Canterel sina besökare till ett ishus som han låtit uppföra i sin väldiga trädgård. Där förevisas de tablåer som spelas upp av till synes levande människor. Men, aktörerna är i själva verket avlidna personer som väckts till liv genom att Canterel har injicerat dem med resurrectine, som bevarar deras inre och yttre, samt alla livsfunktioner, förutom självständigt tänkande. De avlidna personerna kan endast väckas till liv om en ampull med vitalium ”introduceras genom ett smalt hål som borrats upp ovanför det högra örat”.

Dessa levandegjorda zombies kan enbart i detalj återupprepa vad som utgör deras starkaste minne. Efter att ha aktiverats av vitalium agerar de inom minutiöst återskapade rum, där varje detalj är verklig. Samma handling upprepas gång på gång, tills dess ampullen med vitalium avlägsnas och zombien återgår till sin evighetsdvala.

Innan professor Canterel presenterar sina tablåer beskriver han i detalj aktörernas livshistoria; infallsrika och ytterst virriga berättelser, som likväl har en udda charm, liksom de underliga tablåerna som ger de intryck av att vara inspirerade av Roussels samtida korta stumfilmssnuttar uppspelade i ett överdrivet tempo.

Rousell var samtida med trollkonstnären Georges Mèliés, han tog livet av sig i Palermo 1933, fyra år före den store filmpionjärens död.  Raymond Roussel och Georges Mèliés var samma andas barn. Redan 1902 lyckades Georges Mèliés genom en egensinnig kombination av deras berättelser Från Jorden till månen och Den första färden till månen i sin Le Voyage dans la Lune fånga den excentriskt bisarra charmen hos Jules Verne och H.G. Wells.

Dessa två författare blev långt senare en mäktig inspiration för tjecken Karel Zeman (1910  ̶  1989). Han var liksom Mèliés en artist och hantverkare som med liten budget och utsökt smak, barocka inslag och underfundig humor skapade sina ”oskyldiga uppfinningar” i form av underfundiga filmer. I sin hyllning till Jules Verne och hans värld Vynález zkázy, Det dödliga vapnet, tar han Jules Vernes Face au Drapeau, Det yttersta vapnet, till utgångspunkt för en subtil och egendomlig film i vilken han låter skådespelare interagera med illustrationer och kulisser inspirerade av 1800-talsillustrationer. Jag fick filmen i julklapp av min dotter Janna, som bor i Prag, och jag har sedan dess sett den flera gånger.  

Zeman har fört Vernes arv vidare genom att inspirera filmkonstnärer som Terry Gilliam och Tim Burton. Dessa båda egensinniga regissörer har använt sig av den store italienske set designern Dante Ferretti för att skapa den mystiska stämningen i sina filmer Baron Münchhausens äventyr och Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.

Cirkeln slöts då Martin Scorcese lät Dante Ferretti designa de Verneinspirerade scenerierna i hans hyllning till filmkonsten och Geroges Mèliés  ̶  Hugo Cabret.

Ferretti var också designern bakom Fellinis märkvärdiga extravaganza  ̶   Och skeppet går, en Vernehyllning även den, som med all rätt har beskrivits som ”förkonstling driven till skön konst på Fellinis omisskännligt personliga vis. Ett lysande spektakel om en förgången värld. Fångad i det ögonblick den förgick.” Fellini har berättat om sin inspiration från den “store lögnaren” Odysseus, den oförliknelige Jules Verne och hans barndoms serietidningarn, som Dick Tracy och Little Nemo.

Filmen inleds med att kryssningsfartyget Gloria N. i juli 1914 lägger ut från Neapels hamn för att vid ön Erimo sprida askan av operasångerskan Edmea Tetua, som föddes där. Tetua ansågs vara världshistoriens största sångerska. Med på båten är en samling original som hämtade ur en roman av Verne; Ildebranda en bitter sopran, en borsthårig rysk bassångare, Sir Reginald Dongby en voyeuristisk engelsk aristokrat, storhertigen av Harzock, en överviktig preussare, en sjuklig ung man med en späd, blind syster, med flera.

Efter en tid stiger en olidlig stank upp ur fartygets inre. Den visar sig komma från kärlekskrank noshörning som försummats av fartygsbesättningen. Det väldiga djuret halas upp, tvättas på däck och återvänder med färskt vatten och hö till lastrummet.

På resans tredje dag upptäcker passagerarna en grupp skeppsbrutna serber som tas om hand. Men, de hotas snart av flaggskeppet i den österrikisk-ungerska flottan som kräver att de serbiska flyktingarna skall utlämnas. Kaptenen går med på det under förutsättning att Edmea Tetuas aska innan dess sprids vid Erimoön. En ung serb kastar dock en bomb mot den väldiga pansarkryssaren som svarar genom att bombardera Gloria N., som går till bottnen medan en flygel far över däcken och under sin framfart krossar glas och dörrar, alltmedan fjärilar stillsamt fladdrar över resväskor i översvämmade korridorer. Slutet blir liksom i så många av Vernes romaner en katastrofal Grand Finale.

Äntligen har jag nu kommit till orsaken till varför jag började skriva det här blogginlägget. Jag började läsa en bok som jag glömt när och var jag köpte. Den var inte på mer än hundra sidor, men vid ett par tillfällen kunde jag inte låta bli att skratta högt. Detta händer ytterst sällan då jag läser romaner, men en och annan gång då jag ser på film, exempelvis John Cleeses Fawlty Towers (samtliga avsnitt, jag vet inte hur många gånger jag har sett dem) och Blake Edwards Oh, vilket party. Romaner som fått mig att skratta är Den tappre soldaten Švejk och Tre män i en båt och nu senast Jules Vernes Ett experiment av Dr Ox.

Vad som fick mig att skratta var Jules Vernes mästerligt uppskruvade skildring av hur de tidigare så groteskt flegmatiska medborgarna i den lilla flamländska staden Quiquendone under inverkan av en överdos av en blandning av vät- och syrgas blir fullkomligt förvildade under en föreställning av den på sin tid våldsamt populära operan Hugenotterna.

Föreställningen av denna ytterst allvarliga opera brukar i allmänhet pågå i mer än fem timmar, fast i det sävliga Quiquendone brukar de godmodiga borgarna föredra en version som varar betydligt längre. Men, under påverkan av gasen sjunger och spelar sångare, kör och orkester i ett vansinnigt tempo, de rusar in och ut, hetsar varandra att agera i alltmer uppskruvat tempo, de snavar över varandra alltmedan orkestern spelar sönder sina instrument och den alltmer upphetsade publiken vrålar och skriker. Meyerbeers mästerverk avverkas på tjugo minuter, något som får mig att tänka på Spike Jones galna snabbversion av Carmen, som avverkas på tolv minuter.

Kortromanen tar sin början i en skildring av den bukoliska småstaden Quiquendone (antagligen en ordlek inspirerad av det engelska quick and done, snabbt och gjort), som trots sin sävliga stillsamhet hyser en högskola, ett medeltida slott och fabriker som tillverkar vispgrädde, kornsocker och konfektyr. I borgmästare Tricasses bostad sammanträder några pålitligt trygga och flegmatiska borgare, för att än en gång dryfta om de skall restaurera den fallfärdiga stadsporten och möjligen befria sig från kostnaderna för den sysslolöse poliskommissarien Passauf (Se upp). I vanlig ordning bordläggs frågorna.

Men plötsligt förändras allt. En andfådd Passauf dyker upp och meddelar att i ett koleriskt vansinne har två av stadens mest stadgade medborgare, advokaten André Schut och läkaren Dominique Custos högst oväntat och ytterst uppbragta börjat diskutera politik! Det hela slutade med att de utmanade varandra på duell!  Allt blir vansinnigare och tempot i den lilla staden ökar. En sällskapsdans urartar till en frenetisk orgie där bland andra den åldrande och timida ungmön Tante Némance förvandlas till en lidelsefull backantinna, ivrigt uppvaktad av den annars så tillbakadragne poliskommissarie Passauf.

Frenesin ökar och övergår till okontrollerad aggressivitet, som för att hindras från att förstöra Quiquendones sekelgamla grannsämja nu riktas mot grannstaden Le Quesnoy (Varför inte?). Samtliga Quiquendones medborgare rustar sig för en blodig uppgörelse för att hämnas för att en ko någon gång under Medeltiden försvunnit från Quiquendone och då antogs ha stulits av en Quesnoybo.

Under ständigt grälande stiger borgmästare Tricasse och kommunalrådets ordförande Niklausse upp i stadens höga, medeltida torn för att från dess krön betrakta den omgivande terrängen, som förberedelse för det planerade krigståget. Väl däruppe blir de dock milda till sinnes, njuter av solskenet och anblicken av det bördiga och välmående flamländska landskapet.

De betraktar varandra med välvilja och försäkrar varandra muntert om sin eviga vänskap. Medan de går nerför trappan återkommer dock deras otåliga irritation och vid dess fot är de inbegripna i ett våldsamt slagsmål.

Vad har drabbat Quiquendones annars så beskedliga och sunda medborgare? Läsaren förstår att det finns ett samband med Dr Oxs och hans medhjälpare Ygènes (oxygène, syre) plötsliga uppdykande och generösa erbjudande om att installera kommunal gasbelysning för hela staden Quiquendone och dess privata bostäder. I själva verket är Dr Ox en av Vernes diaboliskt galna vetenskapsmän som utsätter det stillsamma Quiquendone för ett hänsynslöst experiment.

Den uppsluppna bagatellen är liksom så många av Vernes historier en kombination av småborgerlig vardag och absurd teknologi/vetenskap. Vid närmare eftertanke uppenbarar den oskyldiga berättelsen oanade djup. Den handlar faktiskt om hur en välvillig, om än lite väl flegmatisk idyll, förgiftas av en narcissistisk manipulatörs diskreta spridande av ett gift som orsakar splittring inom ett annars välorganiserat och stabilt litet samhälle. Dess totala upplösning förhindras enbart genom att medborgarnas agg och raseri riktas mot utomstående, mot staden Le Quesnoy. En fabel väl värd att begrunda, speciellt nu då Sverige snart skall välja sin framtid.

Asplund, Uno (1973) Jules Vernes underbara resor: Hans liv, filmer och pjäser. Uddevalla: Niloe. Jarry, Alfred (1964) Den fjättrade Ubu; Kung Ubu; Dåd och idéer av doktor Faustroll. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Roussel, Raymond (1989) Locus Solus. Stockholm: Författarförlaget. Kipling, Rudyard (2015) Soldiers Three, and Other Stories. Scotts Valley, CA: Create Space. Roussel, Raymond (2005) How I wrote Certain Of My Books. New York: Exact Change. Verne, Jules (1916) Ånghuset – eller en färd genom norra Indien. Stockholm: Beijer. Verne, Jules (1996) Paris in the 20^th Century. New York:  Random House. Verne, Jules (2003) A Fantasy of Dr Ox, with a foreword by Gilbert Adair. London: Hesperus Press. Vereshchagin, Vasily (2018) Souvenirs; Enfance, Voyages, Guerres. London: Forgotten Books. Wagner, Kim A. (2016) “´Calculated to Strike Terror´: The Amritsar Massacre and the Spectacle of Colonial Violence”, Past & Present, Vol. 233, Issue 1, November. Wells, H.G. (1954) Den första färden till månen. Stockholm: Natur och Kultur. 

Reading Fire and Fury, just one in a line of several books I have read about the mystery Donald John Trump. As a person, Trump does not appear as being mysterious. I do not doubt that he is a full-fledged narcissist. The mystery consists in the fact that such a person has been elected president of the US and remains in power; an unlettered buffalo, with a buffalo's limited emotions. Actually, it was probably quite unfair to liken Mr. Trump to a buffalo. A buffalo is, after all, a herd animal and thus have to be sensitive to the feelings of others, though the mob that surrounds Mr Trump, as well as the careerists who helped him to seize power, do not seem to be driven by any feelings of care for others. Trump´s entourage resembles a chaotic horde caught up in a self-destructive stampede, which threatens to destroy their own habitat  ̶  the United States of America. Making America worse!

Is Trump a victim of his personal background, his class and nation? A man who grew up in the shadow of a dominant, callous father and took over his economic empire. Is that therason why Trump is able to sympathize with Kim Jong-un, another strange character who was born privileged and is endowed with inadequate empathy? Certainly, Kim Jong-un comes from a completely different environment than Trump, raised as he was within the innermost circle of a totalitarian regime, which twenty years ago observed how a tenth of its oppressed subjects succumbed to a famine that was allowed to continue almost unabated while their tightly controlled state machinery spent millions on the well-being of the Kim family and a money devouring nuclear program. This while people who had been forced to steal for their own and their families´ survival were interned, starved to death and executed. By the way, this piece of history, as well as the current existence of deplorable concentration camps, were not mentioned by the propaganda that Trump supporters unfurled in anticipation of his meeting with the Rocket Man.

By the mid-1990s, when the North Korean famine was at its worst, villages and cities were pasted with posters announcing:

Death by Firing Squad to Those Who Hoard food! Death by Firing Squad to Those Who Waste Electricity! Death by Firing Squad to Those Who Cut Military Communications Lines! Death by Firing Squad to Those Who Hoard State Resources!

We still do not know enough about who this Kim Jong-un really is and the grotesque environment in which he grew up. What does Trump know? Does he know anything, or does he not want to know? Why does he otherwise avoid mentioning the at least 200,000 human beings who are currently detained in Kim Jong-un´s concentration camps, as well his regime's constant and blatant abuse of fundamental human rights? Ignorance or disinterest?

Trumps world, like Kim Jong-un´s, consists of a grotesque lie. It is fake, but hardly fake news, we all know that it is all nothing more than a smoke screen, an illusion constituted by gorgeous magazines, glamour, boastfulness and show business. A pathetic showcase, covering a rotting swamp of money laundering and other forms of illegal business transactions. Kim Jong-un´s world is also a bizarre sham, where an unpleasant reality is hidden behind imaginative Potemkin façades. Certainly worse than the capitalist society described by Guy Debord in his La société du spectacle, The Society of Spectacle from 1967. A hard-to-read book in which our western civilization is portrayed as an "incarnated ideology” where critical thinking has been replaced by a passive intake of manipulating messages and mindless consumerism, not different from a reality that currently is taking shape in Putin's Russia, Erdogan´s Turkey, Trump´s US and not the least in an increasingly nationalistic/populistic Europe.

A playacting society? One aspect of the unscrupulous and grotesque North Korean personality cult is the cultural interests of the ruling Kim family, which manifests itself primarily in extensive film production, operas, circus performances and the meticulously choreographed mass gymnastics of the Arirang Festivals. To obtain an insight into the latter phenomenon, the extremely detailed preparations and advanced child abuse behind the spectacles, I may recommend the movie On the Green Carpet.

A propaganda film based on an ideologically approved and chaste love story between two charming youth leaders, it unintentionally reveals the defects of a totalitarian system where people compete to become perfect, well-oiled, operating parts within an inhuman system. The film inadvertently depicts how thousands of children, under the leadership of youthful, fine-looking and sprightly mentors are forced to torment their juvenile and still undeveloped bodies to become self-sacrificial units in mass demonstrations, which praise ruthless despots, who are denying them their human worth.

Kim Il-sung, Eternal President of the Republic, who now has a divine status, claimed in his memoirs that during the Japanese annexation he wrote a play, The Flower Girl. Thirteen years after the liberation from the Japanese, whose control of the country lasted from 1910 to 1945, the play was turned into an opera. Kim Il-sung's son  ̶  Guiding Star of the 21st Century, Heaven´s Resplendent General, Unvanquished and Beneficent Commander, The People's Father and Sunbeam  ̶  Kim Jong-il, produced in 1972 a movie based on his father's opera.

Since uncertainty dims almost everything connected with the ruling Kim dynasty it is impossible to know if Kim Il-sung really wrote The Flower Girl. However, it has to be acknowledged that Kim Jong-il has a fervent interest in movie making. In any case, The Flower Girl became a hit, not least in neighbouring China.

Somewhat overly sentimental as it is, it cannot be denied that The Flower Girl is a passable movie, with professional acting, beautiful songs and a rather effective pace. The story is simple and straightforward. The beautiful Kotpatnum is daughter of dirt poor serfs. Her father is dead and to support her ailing mother and blind sister she sells flowers in the square of a small town, probably sometime during the Japanese occupation, maybe in the 1930s. However, the story could just as well take place during the Middle Ages, not much more than the dresses worn by some of the townspeople and the construction of a railroad suggest anything else. Kotpatnum´s little sister has become blind after the wife of their landlord had thrown boiling water in her face. The older brother of Kotpatnum finds himself far away in a Japanese prison, after he in revenge for the blinding of his sister had burned down the landlord´s barn.

Things get worse. Kotpatnum's mother dies and under the threat of being sold to the town's brothel to cover her mother's debts to the wicked landlord, Kotpatnum leaves in search for her imprisoned brother. Meanwhile, her blind little sister is taken care of by an aunt. However, when the wife of the landlord becomes mad due to her bad conscience, her husband assumes that it is the blind girl who, with the help of a demon, has bewitched his wife as a punishment for causing her mother's death and her own blindness. He orders one of his subordinates to put out the blind girl to die in the winter cold, while assuming the girl is dead the landlord´s wife recuperates.

After a year, Cotpatnum returns to the village. She has found out that her brother has died in Japanese custody and she is now told that her little sister has disappeared, probably frozen to death in the wilderness. Furious from rage and desperation Kotpatnum breaks into the house of the landlord and throws boiling water in the face of his wicked wife. Her enraged husband orders Kotpatnum to be tied up and locked in, to be sold to the brothel the next day, and if it does not want her  ̶  have her drowned in the river. However, it turns out that Kotpatnum ´s brother has not died, but escaped his imprisonment to join the Communist insurrectionists. He returns home at the right moment. With an old huntsman, in whose hut he has found shelter for the night, the brother encounters his blind little sister, who previously had been taken care of by the old man. The next day, the brother of Kotpatnum convinces the oppressed serfs that they have to rise up against their feudal lord and liberate Kotpatnum. Under his leadership the peasants lynch the landowners, their henchmen and the Japanese soldiers who protect them. The revolutionaries finally drive away the Japanese oppressors and a glorious socialist era begins.

Kim Il-sung's heroic deeds have been overly exaggerated by himself and his acolytes. Apparently, were Kim Il-sung's guerrilla achievements during the Japanese annexation quite limited. Nevertheless, his alleged heroics have been told in five volumes of memories, With the Century, and several action movies. He spent most of the WWII in Soviet exile. When Korea in1945 was freed from Japanese rule, Soviet forces entered from the north, while US troops moved up from the south. The armies met at the 38th parallel, which eventually divided the Korean peninsula in two territories.

Kim Il-sung was by the Soviets installed as leader of what became the Democratic People's Republic of Korea and in 1950 his forces invaded the southern part of the peninsula. Initially, the North Koreans were successful, but after the US army , with UN support, interfered in the fighting, Kim Il Sung's troops had to retreat and it was only with Chinese and Soviet support they were able to retrieve lost ground and the war ended in the same deadlock as before  ̶  a border along the 38th parallel. South Korea had then lost an estimated one million people, roughly the same number of North Koreans had perished, while China lost 600,000 soldiers, the United States just over 36,000 and the other UN countries 3,000 men. Soviet support was concentrated on providing material and air support to the North Korean war effort, making Russian losses almost insignificant.

It is a mystery that a man like Kim Il-sung is said to be the author of the play/novel/opera/movie The Flower Girl, which story is concentrated to the plights of one single Korean. A beautiful girl plagued by being born poor and oppressed. Whether this story really was written by Kim Il-sung remains an open question.  Maybe he was just as much the author of this popular tale as Donald Trump was to The Art the Deal  ̶  i.e. not at all. Nevertheless, Kim Il-sung was exceedingly proud of “his” book, just like Trump is extremely proud of his. The American president has on several occasions stated that it is his favourite book, “after the Bible” he likes to add. Kim Il-sung´s Flower Girl is even featured on North Korean banknotes.

Well, it is possible that Kim Il-sung wrote the original play, but how could he then behave even worse than the feudal lords he condemns so passionately? Like them, his power was supported by foreign superpowers  ̶  China and the Soviet Union. Like former Korean kings Kim Il-sung also lived in luxury, with exotic foods and concubines, while his minions subsisted in fear and oppression. In his play, Kim Il-sung makes the landlord's wife become sick by her bad conscience, though I wonder if Kim Il-sung for a single minute was overwhelmed by his own crimes and injustices.

As soon as the Korean War had ended, Kim Il-sung separated friends from enemies. The founders of the Communist party were purged and killed. The same fate was also met by several others who had helped Kim Il-sung to power. North Korea became more like an ancient Chinese empire with Kim Il-sung as the Son of Heaven, a sovereign of a country, with an appetite for more. When he had cleansed his Worker´s Party, Kim Il-sung turned his attention to the people. Each citizen was subjected to rigorous background checks and classified in accordance with his/her ancestry and family  ̶  parents, grandparents, even first and second cousins, their occupations and beliefs. Had any of them collaborated with the Japanese, South Koreans, or Americans? Were they “pure” Koreans born in the country, or was Japanese or Chinese blood running in their veins? Were they, or their relatives, peasants, landowners, workers, or civil servants?

Loyalty check-ups were conducted in various phases and became increasingly complex. A classification system was introduced as the basis for a variety of privileges and obligations, at least as rigorous as the ancient Indian caste system. Like in the old Korean class society your songhan affiliation determined your human dignity and your development potential. Individual ownership was prohibited in principle, the rural population was divided into collectives. The State controlled all production and distributed food and wages. If you belonged to the lowest level in the songhan system, you were banned from higher studies and could not be employed within governmental administration.

Until 1994, when the big famine was at its worst, North Koreans were dependent on a distribution system through which the government dispensed both household items and food. The rations´ size, regularity and content were determined by which songhan you belonged to. The highest ration was distributed on a daily basis and was assigned to party secretaries, the directors of central party units and high ranking officers. Further down in the hierarchy, the distribution took place every third day, once a week and finally once a month. The majority of the North Korean citizens received monthly rations, a distribution which definitely came to an end in 1994, while the food deliveries continued to those who earlier on had received their quotas more than once a week.

Neighbours spied on neighbours, friends on friends. Any sign of disloyalty towards the State and the Collective was immediately reported to the all-powerful authorities, who could reward informers with a TV, or a refrigerator. Neighbourhood committees were established to control each individual and were led by a chairman, or just as often a chairwoman, inminbanjang, who received complaints and continuously reported irregularities to the authorities. Every crime against society was punished hard and ruthlessly. It could be a theft, treachery against the state, hoarding or other crimes against the wellbeing of the Collective.

Criminals could be detained in ordinary prisons, jibkyliss, managed by the People's Security Bureau, or to work camps, rodong dallyeon dae, which interns dug dikes, laid asphalt and carried out heavy farm work. Criminals could also be detained in kyohwaso, "Enlightenment Centres", where they were supposed to be trained and rehabilitated through political indoctrination and hard work. Kyohwaso were concentration camps rigorously controlled and enclosed by barbed wire and detainees died from starvation and hardship, though the punishment was generally time-limited. The worst fate was to end up in a kwanliso, "Control and Surveillance Site", their detainees did not escape alive. Children born in a kwanliso remained there for the rest of their lives. There may still be more than 200,000 North Koreans living within the current kwanliso system.

The Almighty Leader Kim Il-sung had given his people its faith and guiding principle  ̶  Juche, "Self-Confidence". A philosophy proclaiming that Koreans are completely unique creatures. An ideology that denies that it was with the support of China and the Soviet Union that Kim Il-sung came to power and that they had guaranteed his reign. Neither Marx nor Engels are mentioned in the school books, songs are still sung to honour Kim Il-sung's legacy and every North Korean is obliged to bow in morning in front in front of him and his son. They are constantly present, in the form of large, gilded statues in every town and as portraits in every North Korean home. The most common hymn glorifying Kim Il-sung is:

Our father, we have nothing to envy here in the world.
Our house is within in the embrace of the Workers´ Party.
We are all brothers and sisters.
Even if a sea of fire comes towards us, sweet children
do not be afraid.
Our father is here.
We have nothing to envy in this world.

In order to maintain such a harmonious society, external enemies are required. The fatherland is protected by a ten-year military forced conscription (which means that men are recommended to marry at the age of thirty) in charge of the alertness and preparedness to face constantly threatening chaos and war. Especially the Americans are considered to be a constant threat. In museums, books and pictures they are generally portrayed as terrifying demons. Children sing:

Our enemies are the American bastards
who are trying to take over our beautiful fatherland.
With guns that I make with my own hands
I will shoot them. BANG, BANG, BANG.

Despite its Juche ideology, North Korea proved unable to manage on its own. By the end of the 1970s, economic development was slackening. Insufficient investments resulted in a stagnation of agricultural production, as well as in mining and heavy industry. By the beginning of the 1990s disaster had become a fact. Major trading partners and donors, i.e. the Soviet Union and China, abandoned an increasingly isolated Korea. The Soviet Union collapsed and to stimulate its own economy China turned inwards. North Korean soils were rapidly destroyed by drought and depletion, lack of improved seeds, fertilizers and pesticides proved to be disastrous. Soon the famine harvested ever increasing numbers of victims. People collapsed and died in streets and fields, in schools and unworkable factories  ̶  workers were still forced to arrive in their workplaces, even if nothing was produced and no salaries were paid.

Help arrived from the outside world, not least from the United States. The ruling and consuming class first seized the food supplies, but soon they were reaching the most affected areas. However, it was already late. The unimaginable catastrophe had become a horrid reality.  Between 1990 and 1997 between 600,000 and two million North Koreans died from starvation. Despite the State's once rigorous control of the population, there are no official statistics available about the magnitude of famine victims. Through large posters and constant propaganda in TV, radio and movies the State urged people to endure their horrific suffering. Through cynical comparisons with the Great Leader Kim Il-sung's self-sacrificing (but largely imaginary) battle against the Japanese, the state provided a name to the famine. Posters and media declared that The Ardous March would soon come to an end and like Kim Il Sung's pursuit it would eventually be rewarded with success and prosperity.

Barbara Demick, whose eyewitness sources provide horrifying accounts of the ravages of hunger, injustice and tyranny, describes how dockers scraped fat from cargo holds to find something edible, hungry families collected faeces in streets and fields and dried it to find residues of rice and corn. Throughout the country, hordes of abandoned children, kochebi, wandering swallows, tried to survive by begging and stealing. Boys were often the sole survivors of a family, since parents and siblings saved what little that was left to eat for them. Demick's eyewitnesses describe the symptoms of lethal starvation; bony bodies, enlarged heads, flaking skin, white spots around the eyes, the stench, exhaustion, mental decay and disintegration of all bodily functions. Rotting corpses at railway stations, in the streets and in the fields, rampant violence and criminality. Though also compassion and ingenuity born out of a fervent will to survive, a development that soon threatened the cynical, self-promoting Kim regime, which answered with increased terror. Highly positioned party members and the military leadership persisted with their mouths' confessions and pathetic submission to the Kim family, whose luxurious life style continued unabated.

Kim Jong-il, who had become ever more powerful through his father's worsened health and lack of social skills, cynically undermined Kim Il-sung´s power while he furthered his megalomania with increasingly grotesque tributes to his father´s superhuman greatness. Kim Jong-il himself soon developed into the prototype of a mad dictator. He lived detached from reality in seventeen different, rigorously guarded palaces and luxury apartments. Along the railways there were stations exclusively serving his personal needs. Every day Kim Jong-il ate lobster with his exclusively designed silver chopsticks and enjoyed other exotic dishes prepared by his Japanese chef. This chef had a foreign passport with a feigned name that made it possible for him to travel all over the world to identify dishes and recipes that would appeal to his husband. This Kenji Fujimoto is one of the main sources to what we know about Kim Jong-il and his son Kim Jong-un. However, the cook was a spy working for the Japanese intelligence service and he eventually managed to escape to Japan and write his memoirs. Fujimoto´s descriptions of Kim family vices were generally perceived as grossly exaggerated, though experts have increasingly come to consider them to be true to reality, especially since they have been confirmed by several high-ranking North Koreans who have managed to escape from the country in recent years.

Kim Jong-il was a movie enthusiast, demonstrated by two volumes about film, which he apparently wrote himself, and his more than 20,000 DVDs, among them his favourites  ̶  James Bond movies, Friday 13th, Rambo, Godzilla and action movies from Hong Kong. The latter is a taste he shared with Donald Trump. USA's own Great Leader does not get tired of watching his favourite movie Bloodsport, in which Jean-Claude van Damme with great variety of kills his opponents in various martial arts staged within underground fighting dens.

Kim Il-jong's taste for apocryphal monster movies is somewhat extraordinarily, particularily while considering the state of the country under his rule. His interest prompted him to order the kidnapping of the South Korean film director Shin Sang-ok, who during eight years directed seven Kim Il-jong produced films. Shin Sang-ok was able to escape while he was in Vienna to promote his latest North Korean movie, Pulgasari, an infantile monster film in the Godzilla genre, which as well as several other North Korean films is available on Youtube. Due to the suspicion that he had voluntarily collaborated with the North Korean dictator, Shin Sang-ok chose to live in the US, where he among other movies directed some martial arts comedies.

Kim Jong-il was fascinated by all Western glamour. His idol was Elvis Presley, whose speech and appearance he imitated during private gatherings. Like his son, Kim Jong-il was also a big basketball fan and, also like his son, he organized a pop group consisting solely of female artists, but unlike Kim Jong-un, he enjoyed their appearance and music only in closed company.

The contemporary North Korean popular music success Moranbong Band, is organized by Kim Jong-un himself based on his selection of 20 young women from all over North Korea. With their miniskirts and colourful outlook, Moranbong Band has become a trendsetter in North Korea, where women increasingly are abandoning their drab grey or brown uniforms in synthetic materials, for increasingly colourful outfits. The group is said to have gotten its name from a hill, Pony Heights, in Pyongyang, though older Koreans are well aware of the fact that in the past Moranbong was the name of the Capital's infamous red light district.

The challenging radiance of the beautiful young girls makes it easy to associate them with other phenomena of North Korea's sexually suppressed culture, for example is kissing not allowed neither on film nor publicly. Nevertheless, like Trump, Kim Jong-un likes to surround himself with beautiful, young women, especially those who enthusiastically expose their devotion to him.

Nor has it escaped foreign observers that female soldiers in North Korea's massive and impressive military parades in are goose stepping in mini-skirts.

Events that may not be so far from the exposure of well-shaped females in American beauty contests or the cheer leaders and baton girls who appear during sporting events and giant parades.

Huge spectacles and film production (albeit not as prolific as in the 1980s when 15 to 20 movies were produced annually) continue under Kim Jong-un, while the big city Pyongyang increasingly assumes the appearance of an oversized Hollywood film set, like something made for a Disneyland-inspired mastodon movie, a kind of glamour version of Fritz Lang's Metropolis. Visitors marvel at the city's vast squares and largely empty boulevards, its pastel-coloured skyscrapers dominated by the gargantuan Ryonyong. This huge, unfinished construction site may be likened to the entire Kim Jong-unregime. The building was designed by the end of the 1980s and intended to be the world's largest hotel, 300 metres high with 3000 rooms. At the top there would be luxury restaurants and a casino housed within a rotating tower. The building is now nothing but a huge shell, covered with glass windows. Very few know what is inside, probably it is empty.

Ryonyong Hotel's crystal façade conceals a vacuum, a cover-up like the one that has been erected around the lack of compassion and the commitment to nothing else than the power and wellbeing of a cynical clique of self-serving autocrats. A make-believe world presented to controlled tourist groups, who are introduced to Pyongyang's Moscow-inspired subway and gilded giant statues of the beloved leaders, monument after monument paying homage their supernatural characteristics. 

 and impressive shows staged within surreal youth and science palaces. They are seduced or disgusted by an avalanche of propaganda praising North Korea's ambitious nuclear weapons program.  Depictions and models of missiles appear almost everywhere; in museums, in squares, in work places, schools and day care centres.

Tourists are completely in the grip of their minders who along on empty highways take them to visit model farms, or even to be welcomed in the homes of "ordinary Koreans" whose sterile abodes lack any sign of normal family life and thus may be suspected to be just another aspect of a North Korean society of spectacle where actors pretend to be “commoners”.

Behind these fabulous facades lies a desolate countryside where most work is carried out without any help of machines, not only by farmers but also by state prisoners and conscripts. Tractors seem to be largely missing and ploughing is still done with wooden devices drawn by oxen, or by peasants bending over spades and hoes. Invisible to foreigners are the concentration camps where hundreds of thousands of unwelcome elements and regime critics are starved, beaten and killed. To get an idea of ​​what is happening in this hell, I recently read Blaine Harden´s book about Shin Dong-huk´s upbringing within a kwanliso concentration camp, a wretched existence worse than I could have imagined.

Recurring cleansing of people who are becoming too powerful or annoying for Kim Jong-un continues, including the killing of the husband to Kim Jong-un´s only aunt, a fate shared by the victim´s wife  and several other members of his family. Power and social control still reside with the Organisation and Guidance Department (OGD), an agency of the Central Committe of the Worker´s Party of Korea, which effectiveness was perfected during Kim Jong-il when he patiently and systematically removed his father from power and influence while turning him to God. Kim Jong-un´s control of State and Army is based on his father's repressive system, which engine is the Organisation and Guidance Department. Kim Jong-un has effectively used the ministry's refined terrorist methods to punish opponents and eliminate competitors to his unrestricted power, most recently his half-brother Kim Jong-nam, who was murdered at Kuala Lumpur's airport last year under mysterious circumstances.

When I watch and listen to what has been created in North Korea, my first thought is that it is completely absurd. Its sheer ludicrousness fascinates me. A clinical interest? Psychologists and psychiatrists often explain their examinations of mental patients and abnormal states of mind by explaining that a thorough knowledge of extremes increases our ability to understand what we perceive as normal. Might North Korea serve as a magic mirror that reveals the absurdities in our own environment?

It is often said that reality exceeds fiction. I have my doubts, assuming they are often on equal footing. I find that García Marquéz's fictional, Colombian small town of Macondo in his One Hundred Years of Solitude to be a fairly adequate depiction of my wife's birthplace in the Dominican Republic, just like my daughters, who lived in that country for many years, assure me that Monty Python's Flying Circus provides a quite correct impression of England. In my bookshelf I found Martin Esslin's Theater of the Absurd. When I read it more than 40 years ago, while studying Drama, Theatre, Film at Lund University, I found it to be the best textbook I had been forced to read. It still fascinates and in it I encountered a lot that may be applied not only to Trump and North Korea, but to my own existence as well.

I read about the first play Harold Pinter wrote  ̶  The Room. Before writing that play, Pinter had struggled with a novel he was unable to finish. One evening, he told a friend that he had found out how a really engaging play ought to be like:

Two people in a room. The curtain goes up on the stage, and I see it as a very potent question. What is going to these two people in the room? Is someone going to open the door and come in? Obviously they are scared of what is outside the room. Outside the room there is a world bearing upon them which is frightening. I am sure it is frightening to you and me as well.

The friend, who was in charge of an amateur theatre group at Bristol University, became enthusiastic:

̶  It's brilliant! Absolutely brilliant! Write a play based on this. Write it down at once. Already within a week we need something new and tumultuous. It as if you've been thinking about this for a long time. You should write it down now.

Pinter hesitated and the following day he asked his friend to forget about the whole idea. Nevertheless, he sat down and finished the play in four days: "I don´t know how it happened, but it did."

Rose is a fairly common, aging lady whose husband Bert never talks to her. Nevertheless, she pampers him, engulfing the grumpy man with her motherly care. The room is in a large building. Outside reigns winter and night. For Rose, the room constitutes a safe and cosy haven, placed within a dangerous and threatening world. A warm, bright and sheltered place, just right for her. The cellar would have been far too cold and humid and higher up in the building she would be exposed and vulnerable. Rose's only fear is that someone should invade her secure space, drive her out of her home. Rose and her husband are visited by a certain Mr. Kidd. We do not really understand who he is, whether he is the landlord or the janitor. Rose asks how many floors and rooms the house has. Mr. Kidd answers evasively: “Well, to tell you the truth, I don´t count them now.” When he is asked about who he really is and where he comes from Mr. Kidd is just as vague: “I think my mum was a Jewess. Yes, I wouldn´t be surprised to learn that she was a Jewess.”

Mr. Kidd and Bert leave the room. In her solitude, Rose becomes increasingly agitated. After a while she opens the door and finds that a young couple is waiting in the staircase. What are they doing there? They have heard that there is a room available in the building and are waiting for the landlord to come and show it to them, but he never turns up. What room is it? Number seven, that's why they are waiting outside Rose's door, it's the number of her room. The young couple apologizes and disappears down the stairs. Rose returns into the room. She is now violently upset. What if she would lose her safe haven? A knock on the door. Rose opens, it is Mr. Kidd who has returned. No, he does not know if Rose's room is up for rent, he just came to inform her that she soon will have a visitor. Mr. Kidd leaves the room. A by now horrified Rose stares at the closed door. It knocks again, she opens. A blind, black man enters. He presents himself as “Riley” stating that he has a message for Rose: “Your father wants you to come back home. Come back, Sal!” Rose does not deny that her name is Sal, though she demands: “Don´t call me that.” Rose´s husband, Bert, comes in through the open door and utter his her first lines: “I came back, after all.” He tells his wife that it is pitch-dark out there, though his van has brought him safely back home. Then he discovers the black man sitting by the kitchen table. Furiously Bert attacks the defenceless, blind man and beats him mercilessly until he ends up lifeless on the floor. The hysterically screaming Rose covers her eyes. Curtain.

As a truly absurdist play Pinter's work is opens to several interpretations. Who is the black man? Is he Death entering Rose´s lair? An illegal immigrant violating her privacy, triggering the unprovoked wrath of her otherwise indolent, constantly newspaper reading husband? Is the visitor an indication of the fact that status quo, how sad and miserable it might be, cannot remain the same? May we thus consider Pinter's play as a comment on North Korea's current situation? A fake façade covering up a secluded state of misery that cannot be kept away from outside intervention. Perhaps is Pinter acting as some kind a prophet while describing an existence that reminds us about the kind of society a populist party like the one of the Swedish Democrats wants us Swedes to strive at  ̶  a deceivingly cosy existence removed from the realities of the world we all live in?

The Room was written in 1957, four years after Beckett's ground breaking Waiting for Godot. Post-war Europe was ripe for the absurdists' gloomy view of life and their gallows humoristic mockery of morality, religion and other obsolete ideologies. What can you do? What are we waiting for? Socialist or capitalist utopia? The Apocalypse? Godot? My oldest daughter, Janna, who for a while was fascinated by Beckett's gloomy humour, found an astute interpretation of whom Godot could be. Who, or rather what, we were waiting for. She did not assume that the name might be a reference to an absent God, but rather a composition of the English phrase go-do-it, Go and do something! I found it to be a brilliant suggestion. What the clumsy, constantly squabbling tramps, Estragon and Vladimir, really lack is initiative. They are utterly unable to do anything about their hopeless situation. They have lost faith in their own abilities and are waiting for an alien, illusive power that will change their wretched existence.

In that sense I agree with Esslin  ̶  Absurdism, from Kirkegaard, Nietzsche, Camus and onwards, tackles the question of whether we, after all the insane violence and totalitarianism, have something left to believe in. Where was God when we needed him the most? Is it really worthwhile to engage in art and aesthetics in a world where we, with Beckett´s words are born with our mothers crouching:

astride of a grave and a difficult birth. Down in the hole, lingeringly, the grave digger puts on the forceps. We have time to grow old. The air is full of our cries. But habit is a great deadener. 

Esslin refers to Nietzsche´s Thus spoke Zarathustra. Nietzsche had in The Birth of Tragedy claimed that it was merely “an aesthetic phenomenon that existence and the world are eternally justified” and that “without music, life would be a mistake.” However, in his Zarathustra-book Nietzsche seems to have changed his mind. Neither art, nor music, are able to give us any relief from our existential suffering.

When Zarathustra descended from his mountain peaks to preach about his insights among the people, he met in the deep forests a hermit. The old man advised the prophet to remain in the wilderness. He knew that it was not worth trying to persuade any townspeople about the truths of life. They were full of themselves, their own personal striving and would not care one bit about any what any truth-teller had to say. When Zarathustra wondered what the old saint was doing his loneliness, he replied: “I make up songs and sing them; and when I make up songs I laugh, I weep, and I growl; thus do I prise God.” Zarathustra did not follow the hermit´s advice to remain in the forest and when he resumed his wanderings Zarathustra asked himself: “Can it be possible! This old saint in the forest had not yet heard that God is dead!”

According to Nietzsche we humans are free to both search for and blame God, though after all it is a meaningless endeavour. It is far better to forget all about God and assume full responsibility for our own acts. For sure, an extremely difficult task  ̶  "human, all too human". Who might be able to gain such strength and independence? At least not Nietzsche. He had to give up the struggle, was broken and spent the last ten years of his life as a vegetable.

We humans are limited by our own shortcomings; by our language and our environment. Another exceptional individual, Ludwig Wittgenstein, acknowledged the inadequacies of language, how it limits our thinking and actions. Wittgenstein was a man who mastered more languages ​​than regular human beings, he was familiar with both logic and mathematics, He suggested that we are all restricted by our language games, Sprachspiele. This means that not only words and sentences are affected by rules established through human interaction, even our entire way of thinking is enclosed by Sprachspiele:

A picture held us captive. And we could not get outside of it, for it lay in our language, and language seemed to repeat it to us inexorably.

If the Sprachspiele are controlled by a totalitarian regime, like the one who now holds North Korea in its iron grip, our thinking and behaviour also become affected.  Someone who clearly realized that was George Orwell, who in his novel 1984 explained how important it is for a totalitarian regime to transform the language ​​of its subordinates. In an appendix to his scary novel Orwell explained how the dictatorship's Newspeak was constructed. Most characteristic was that the amount of words was constantly reduced, in order to cleanse it from all subtleties and implications.

The vocabulary had to be transformed and limited and become as precise and direct as possible. Everything that was not in conformity the State doctrine had to be cleared away. There should be no other means of expression than those intended and controlled by the Government. Such policies are also found in another dystopian novel about an oppressive regime's attempt to limit people's ability to think - Ray Bradbury´s Fahrenheit 451.

In his novel Brave New World from 1932, Aldous Huxley divides the people of a distant future into different categories. People categorized as Alfa and Beta occupy the high and medium positions of society, while those of the Gamma, Delta and Epsilon categories are like bees and ants unable to think for themselves and act as individuals. The North Korean regime has also divided its citizens in a similar manner.

In an appendix to 1984, Orwell stated that language ​​could, within a meticulously controlled social structure, be divided according to class affiliation and centrally appointed roles The vocabulary of Newspeak is divided into three different categories; A for everyday speech, B for political contexts and C for expert use. The latter means of expression is divided by subject, meaning that each specific expert is provided with a strictly limited list of the words s/he needs to use during her/his allotted professional activities.

Newspeak´s simplified vocabulary was deliberately created to be as remote as possible from an earlier, more dynamic, often literally influenced language. An example  ̶  to express appreciation you had to use the word plusgood, meaning “great” or “very good”, or even doubleplusgood, “incredibly good”, “wonderful.

Newspeak ​​contained various sets of expressions, like Duckspeak, literally meaning to “quack like a duck”, i.e. talking without thinking. Duckspeak might be both good or bad, ungood, depending on who uses it and whether its use is in accordance with Big Brother's political stipulations. Talking and cheating could often benefit the Party.

Orwell's observations seem to be applicable to Donald Trump's limited vocabulary. He uses linguistic ineptitudes and abundant hyperboles, such as “bigly”, “winning”, “tremendous/tremendously”, “incredible”, “millions and billions”. When he does not know what to say Trump uses insipid phrases like “we're looking into it” or “you'll find out”. Even when it comes to invectives Trump has a quite limited vocabulary, his most common vilifications are “loser” or “moron”. However, he reveals a slightly more advanced imagination when it comes to finding epithets for his opponents. Here the list can be made wuite long, some examples may suffice to give a general idea of ​​the extent of his capacity: Crooked Hillary, Slippery James Comey, Wild Bill Clinton, Low Energy Jeb Bush, Lyin´ Ted Cruz, Cheatin´ Obama, Pocahontas (Elizabeth Warren), or Mr Magoo (Jeff Sessions). He also uses his not so particularily witty epithets on various organizations, especially newspapers and news channels, such as the Failing New York Times, the Very Fake News (CNN), and the Fake ABC News.

Several of my friends are constantly watching news with and around Trump, of course hoping to hear that he is going to be ousted from office, but also for the pathetic entertainment value of watching and listening to how a grotesque clown is managing the world´s mightiest nation. It has something of the desperately dark humour of the theatre of the absurd; laughing at the edge of the abyss.

In Orwell's 1984, Ministry of Love is the name of Oceania's sinister Interior Ministry. Through fear and propaganda, an effective bureaucracy engineers the massive brainwashing scheme of Big Brother. Surrounded by barbed wire, high walls, steel doors and guardians, the officials of Ministry of Love work separated from "ordinary" people. Most feared in the huge complex of the Ministry is the infamous torture chamber  ̶  Room 101, which Orwell named after a conference room at the BBC where he had suffered endless, tedious meetings. The English artist Rachel Whiteread once exhibited a concrete copy of a hermitically sealed room, which she called Room 101, naming it after Orwell's torture chamber.

The Korean writer Jang Jin-sung also ended up in a place called 101, actually a department of the North Korean Organisation and Guidance Department. Office 101's name had nothing to do with Orwell's novel. The designation was based on the establishment of the Department in early October 1970, more particularly 1/10, making it 101. Just like Orwell's Room 101, Jang Jin-sung's workplace served as a tool for an absurd, oppressive regime trying to adapt reality to its distorted ideology and is thus another example of how literature unintentionally can be reflected and even surpassed by reality.

Jang Jin-sung and his colleagues´ task was to write poems, novels and newspaper articles praising the North Korean system, its leaders and especially the Kim family. Their concoctions had to give an impression that they had been written by South Korean writers and then been leaked to the North Korean press. To make the authors of Office 101 able to think and write like South Koreans they spent their working days completely isolated from North Korean society. Their food supplies exclusively consisted of imported products and on a daily basis they read a large amount of articles and books produced in South Korea. After working hours, all material had to be locked up. Office 101 employees could nevertheless borrow an occasional newspaper or book over night, though only after the loan had been carefully registered.

Jang Jin-sung's tragedy consisted of lending a South Korean magazine to a good friend. The friend had had the publication in his briefcase, but on the bus ride back home someone stole the portfolio and with it the dangerous magazine. Diffusion and possession of foreign literature was punishable by death, both Jang Jin-sung and his friend had to flee for their lives. Against all odds, Jin-sung succeeded in escaping to China and then South Korea. In a well-written book, he tells about his plight and dramatic escape.

As in North Korea, the language of the West is becoming depleted by media and advertising. In Sweden, public space is filling up with bad language, appalling stereotypes and shallow reporting. The increasing specialization of information and interests is strengthened by limited interests of different populations. During my childhood and youth there were only three radio stations in Sweden and first one, but later two TV channels. Certainly, that was a big limitation, but most Swedes had quite a lot of conversation topics in common.

Now the supply of information is so extensive that it has become possible for all us to limit our information intake to narrow fields of subjects and interests. When I for a few months of time recently worked as a high school teacher, I found that some of my students spent most of their time, both inside and outside of the classrooms, by following up on Kim Kardashian's rather uninteresting life and interests, while others devoted their attention to follow a ball´s, or a motorcycle's, virtual journey through an imaginary landscape.

The universe of words has shrunk. The verbal flow in social media is decreasing. Newspapers and magazines are disappearing. Investigative journalism is replaced by short, snappy slogans and catch-words. The Fourth Estate is losing punch and credibility. The intranet is changing character, becoming depleted and less verbal than before; Email shrank and became Facebook, which turned into Twitter, to Instagram, ending up as Snapchat. At the same time, words are replaced by visual signals and markers, such as different network symbols, Smileys and Emoji.

Trump is a child of his times. He does not read any books and gets the most of his stimuli in the form of pictures, mainly television. His written means of expression essentially consists of Twitter and the signing of Executive Orders. It would not surprise me if Kim Jong-un is found to be living in the same limited sphere of communication. As early as 1959, the undoubtedly somewhat too provocative Norman Mailer stated that:

The sickness of our times for me has been just this damn thing that everything has been getting smaller and smaller and less and less important, that the romantic spirit has dried up, that there is no shame today … We're all getting so mean and small and petty and ridiculous, and we all live under the threat of extermination.

I do not think it was better before, but when I found that my students are no longer able to keep their interests awake during an exciting movie, and even less so to read a novel, without after five minutes becoming plagued by an uncontrollable urge to grab their mobile phone to learn what Kim Kardashian might have been doing during the short period of time they have not been able to follow her, or been hindered from driving an imaginary motorcycle through an artificial landscape for a thousand times, then I wonder if Mailer's concerns were not justified.

Perhaps we are becoming too indolent to be able to influence not only our surroundings, but ourselves? Perhaps we are losing our language and thus our independent thinking? Perhaps Big Brother is watching us awaiting the right moment for taking command over us and the entire world?

Beckett, Samuel (2011) Waiting for Godot: A Tragicomedy in Two Acts. New York: Grove Press. Debord, Guy (1994), The Society of the Spectacle. New York: Zone Books. Demick, Barbara (2010) Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea. New York: Spiegel & Grau. Esslin, Martin (1970) The Theatre of the Absurd. Harmondsworth: Pelican Books. Harden, Blaine (2013) Escape from Camp 14; One Man´s Remarkable Odyssey from North Korea to Freedom in the West. London: Penguin Books. Huxley, Aldous (2007) Brave New World. London: Penguin Modern Classics. Jin-sung, Jang (2015) Dear Leader: My Escape from North Korea. New York: Atria/37 INK. Lennon, Michael J. (1988) Conversations with Norman Mailer. Oxford MS: University Press of Mississippi. Nietzsche, Friedrich (1969) Thus Spoke Zarathustra: A book for Everyone and No One. Harmondsworth: Penguin Classics. Orwell, George (1990) 1984. London: Penguin Classics. Wittgenstein, Ludwig (2009) Philosophical Investigations. Chichester: Wiley-Blackwell. Wolff, Michael (2018) Fire and Fury: Inside the Trump White House. London: Little, Brown.

Läser Fire and Fury, som blivit en i raden av flera böcker jag läst om mysteriet Donald John Trump. Som person betraktad, framstår Trump inte som ett mysterium. Det framgår klart att han är en fullfjädrad narcissist. Mysteriet består snarare i att en sådan person kan väljas till president och därefter hålla sig kvar vid makten; en obildad buffel, med en buffels begränsade känsloliv. Egentligen borde jag inte skriva illa om bufflar. En buffel är ju trots allt ett flockdjur och måste därför ta hänsyn till andra, men den flock som Trump omger sig med, samt de myglare och karriärister som förde honom till makten, tycks inte drivas av någon drift att samarbeta för allas överlevnad. Trumps entourage är snarast att likna vid en kaotisk hord virrpannor vars panikartade och självdestruktiva framfart hotar att ödelägga sitt habitat  ̶  USA. Making America worse!

Är Trump ett resultat av sin personliga bakgrund, sin klass och sin nation? En man som vuxit upp i skuggan av en dominerande, kylig fader och tagit över hans imperium. Är det därigenom han kan sympatisera med och uppenbarligen umgås med Kim Jong-un, en annan stackare som fötts priviligierad och begåvats med en ytterst bristfällig empatisk förmåga. Förvisso kommer Kim Jong-un från en helt annan miljö än Trump, uppvuxen som han är inom en totalitär regims innersta krets, som för tjugo år sedan bevittande hur en tiondel av dess förtryckta undersåtar dukade under i en svältkatastrof som tilläts fortgå alltmedan den fortsatte spendera miljoner på sitt eget välbefinnande och ett penningslukande kärnvapenprogram. Detta medan människor som tvingats stjäla för sin överlevnad internerades, svältes till döds och avrättades. För övrigt något som inte nämnts i all den propaganda som Trump vältrade sig i inför sitt möte med Raketmannen.

Vid mitten av 1990-talet, då den nordkoreanska svälten var som värst, fanns i nordkoreanska byar och städer plakat uppsatta som kungjorde att:

Den som hamstrar mat bestraffas med arkebusering. Den som slösar med elektricitet bestraffas med arkebusering. Den som förstör militära kommunikationslinjer bestraffas med arkebusering. Den som hamstrar statliga resurser bestraffas med arkebusering. Den som sprider utländsk kultur bestraffas med arkebusering. Den som ägnar sig åt skvaller bestraffas med arkebusering.

Vi vet fortfarande inte tillräckligt om denne Kim Jong-un och den groteska miljö han växte upp i. Vad vet Trump? Vet han något, eller vill han inte veta? Varför teg han annars om de minst 200 000 människor som nu sitter inspärrade i Kim Jong-uns koncentrationsläger, om hans regims ständiga övergrepp på fundamentala mänskliga rättigheter? Okunskap, känslokyla eller ointresse? 

Trumps värld är, liksom Kim Jon-uns, en grotesk lögn. Den är fake, men knappast fake news, vi vet nämligen alltför väl att den inte är annat än en kuliss, inspirerad av glättiga magasin, glamour, skryt och show business.  En patetisk dokusåpa, som täcker ett stinkande träsk av penningtvätt och andra former av illegala affärstransaktioner. Alltmedan Kim Jong-uns värld är ett groteskt skådespelssamhälle, där en otäck verklighet döljes bakom fantasifulla potemkinkulisser. Visserligen än värre än det kapitalistiska samhälle som Guy Debord 1962 beskrev i sin La société du spectacle, Skådespelssamhället. En svårläst bok i vilken vår västliga civilisation skildras som en ”förkroppsligad ideologi”, där medborgarna till förfång för sin kritiska tankeförmåga har tilldelats den passiva åskådarens och manipulerade konsumentens roll, inte olik den verklighet som nu tar form i Putins Ryssland, Erdogans Turkiet, Trumps USA och inte minst i vårt kluvna, nationalist/populistiska Europa.

Ett skådespelssamhälle? Ett märkligt inslag i den både skoningslösa och groteska nordkoreanska personkulten är den härskande Kimfamiljens kulturintresse, som främst manifesterar sig i en omfattande filmproduktion, folkoperor, cirkusföreställningar och de väldiga Arirangfestivalernas massgymnastiska spektakel. För att få en inblick i det sistnämnda fenomenet, det minutiösa förberedelsearbetet och avancerade barnplågeri som ligger bakom eländet, rekommenderas filmen On the Green Carpet, På den gröna mattan. 

En propagandafilm som bakom en ideologiskt tillrättalagd och kysk kärlekshistoria mellan två charmerande ungdomsledare oavsiktligt avslöjar ett totalitärt system där människor tävlar om att vinna ynnest genom att i hård konkurrens förvandlas till välsmorda, perfekta kuggar inom ett omänskligt system. Filmen visar hur tusentals barn, under ledning av vackra, hurtigt välmående ledare, tvingas tukta sina unga, outvecklade kroppar för att därigenom förvandlas till självutplånande enheter i massuppvisningar som hyllar en nation som förnekar deras människovärde.

Kim Il-sung, Republikens Evige President, som numera har en gudomlig status, påstod i sina memoarer att han under japansk fångenskap skrev en pjäs, Blomsterflickan. Tretton år efter befrielsen från japanerna, vars kontroll av landet varade från 1910 till 1945, gjordes pjäsen om till en opera. Kim Il-sungs son  ̶  2000-talets Ledstjärna, Den strålande generalen härstammande från Himlen, Den ständigt segerrike, viljestarke Befälhavaren, Folkets fader och vägledande solstråle  ̶  Kim Jong-il, producerade 1972 en film baserad på faderns opera.

Nu är visserligen allt som gäller Kimfamiljen osäkert, man vet exempelvis inte hur stor Kim Il-sungs insats hade varit vid hans påstådda författande av Blomsterflickan, det går däremot inte att ta miste på Kim Jong-ils stora filmintresse. Under alla förhållanden blev Blomsterflickan en stor succé, inte minst i grannlandet Kina.

Lite väl sentimental som den är, kan det dock inte förnekas att Blomsterflickan är en hyfsad film, med goda skådespelarinsatser, vackra sånger och ett skapligt tempo. Historien är enkel och rättfram. Den vackra Kotpatnum, dotter till ett liveget par, säljer blommor på torget i en liten stad, antagligen under den japanska ockupationen, någon gång under 1930-talet. Historien skulle lika gärna ha kunnat utspela sig under Medeltiden, inte mycket mer än ett par stadsbors kostymer och byggandet av en järnväg antyder något annat. Kotpatnums fader har dött, hennes mor är utarbetad och sjuk, lillasystern blind efter det att frun till deras herre och jordägare har kastat kokande vatten i hennes ansikte, brodern sitter i japanskt fängelse efter det att han som hämnd för vållandet av systerns blindhet har tänt fyr på husbondens lada.

Efterhand blir det allt värre. Kotpatnums mor dör och under hotet om att bli såld som glädjeflicka till stadens bordell, som betalning för moderns skulder, ger sig Kotpatnum iväg för att söka efter sin fängslade bror. Under tiden bor hennes blinda lillasyster hos en moster, men då husbondens hustru blir galen av sitt dåliga samvete, tror jordägaren att den blinda flickan har förhäxat henne som straff för moderns död och sin egen blindhet. Han beordrar en av sina underlydande att sätta ut den blinda flickan för att dö i vinterkylan. Uppenbarligen befriad från sin demon blir husbondens hustru därvid åter ”normal”.

Kotpatnum kommer efter ett år tillbaka till byn. Hon har fått reda på att brodern dött i japansk fångenskap och man talar nu om för henne att systern är försvunnen, antagligen ihjälfrusen. Rasande bryter sig Kotpatnum in i husbondens hus och slänger kokande vatten i ansiktet på hans ondsinta hustru. Den rasande patronen ger befallning om att Kotpatnum skall bindas och låsas in, för att nästa dag bli såld till bordellen, och om den inte vill ha henne  ̶  att dränkas i floden. Det visar sig dock att brodern inte har dött utan lyckats fly och ansluta sig till de kommunistiska frihetskämparna. Han återvänder i rättan tid. Hos en gammal jägare där han sökt härbärge för natten finner han sin blinda lillasyster, som tidigare har räddats till livet av jägaren. Dagen efter uppviglar Kotpatnums bror de förtryckta bönderna, som under hans ledning befriar Kotpatnum, lynchar jordägarparet, deras handgångna män och de japanska soldaterna som skyddat dem. Revolutionärerna driver slutligen japanerna på flykt och en strålande socialistisk framtid tar sin början.

Kim Il-sungs bedrifter har av honom själv och hans akolyter blivit våldsamt överdimensionerade. Uppenbarligen var Kim Il-sungs insatser som gerillaledare under japanerna begränsade, även om hans påstått heroiska bedrifter har skildrats i de fem första volymerna av hans oavslutade sjävbiografi, Med århundradet (knappast skriven av honom själv), och en mängd påkostade filmer. Han tillbringade större delen av Andra världskriget i sovjetisk exil. Då Korea1945 befriades från den japanska annekteringen drog sovjetiska styrkor in från norr, medan amerikanska trupper tågade in från söder. Arméerna möttes vid den 38:e breddgraden och där drogs sedermera den gräns som fortfarande delar Korea i två territorier.

Kim Il-sung installerades av ryssarna som ledare för det som blev den Demokratiska folkrepubliken Korea och hans styrkor invaderade 1950 halvöns södra del. Till en början var nordkoreanerna framgångsrika, men efter det att USA, med FNs stöd, blandat sig i striderna drevs Kim Il-sungs trupper till reträtt och endast genom kinesiskt och sovjetiskt stöd kunde kriget avslutas i samma dödläge som tidigare  ̶  en gräns längs den 38:e breddgraden. Sydkorea förlorade uppskattningsvis en miljon människor, Nordkorea en miljon, Kina troligen 600 000 soldater, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder 3 000 man. Det sovjetiska stödet koncentrerades till att förse de nordkoreanska trupperna med material och flygunderstöd, varigenom de ryska förlusterna blev tämligen obetydliga.

Det är en gåta att en man som Kim Il-sung står som upphovsmannen till en pjäs/roman/opera/film som Blomsterflickan, som rör sig kring ett enskilt människoöde. En vacker flicka som plågas genom att vara född fattig och förtryckt. Vare sig det var hans verk eller ej, kanske var Kim Il-sung lika mycket författare till Blomsterflickan som Donald Trump var till The Art the Deal  ̶  det vill säga inte alls, så var Kim Il-sung, liksom Trump, mäkta stolt över ”sitt” verk.  Filmens Blomsterflicka finns till och med återgiven på nordkoreanska sedlar.

Nåväl, det är möjligt att Kim Il-sung skrev den ursprungliga pjäsen, men hur kunde det då komma sig att han uppförde sig betydligt värre än de feodalherrar han så lidelsefullt fördömde? Liksom dem stödde han sin makt på främmande stormakter  ̶  i Kim Il-sungs fall Kina och Sovjetunionen. Liksom tidigare koreanska kungar och storgodsägare levde Kim Il-sung som en förmögen man, alltmedan det koreanska folket tack vare honom förtrycktes och svalt. I sin pjäs låter Kim Il-sung jordägarens hustru bli sjuk av sitt dåliga samvete, jag undrar dock om Kim Il-sung för en enda minut våndades över sina egna missgärningar.

Så fort Koreakriget avslutats skiljde Kim Il-sung vänner från fiender. Grundarna till kommunistpartiet rensades ut och avrättades. Samma öde mötte även andra som hjälpt Kim Il-sung till makten. Nordkorea kom alltmer att framstå ett antikt, kinesiskt kejsardöme med Kim Il-sung som Himmelens son och landets obestridde härskare. Då han rensat upp inom sitt Arbetarparti, vände Kim Il-sung sin uppmärksamhet mot folket. Varje medborgare utsattes för rigorösa bakgrundkontroller och klassificerades i relation till egna, sina föräldrars, far- och morföräldrars och till och med sysslingars bakgrund. Hade någon av dem samarbetat med japanerna, sydkoreanerna, eller amerikanerna? Var de ”rena” koreaner, födda i landet, eller hade de kanske japansk eller kinesiskt blod i sina ådror? Hade de och deras släktingar varit bönder, jordägare, arbetare eller tjänstemän? 

Lojalitetsundersökningarna verkställdes i olika faser och blev alltmer komplicerade. Ett klassificeringssystem infördes som underlag för en mängd privilegier och förpliktelser, minst lika rigoröst som det forna indiska kastsystemet. Liksom inom det gamla koreanska klassamhället avgjorde din songhantillhörighet ditt människovärde och dina utvecklingsmöjligheter. Enskilt ägande blev principiellt förbjudet, landsbygdsbefolkningen delades upp i kollektiv. Staten tog hand om produktionen och fördelade mat och löner. Om du tillhörde den lägsta nivån inom songhansystemet förnekades du högre studier och kunde heller inte bli anställd inom statsförvaltningen.

Fram till 1994, då den stora svälten härjade som värst, var nordkoreanerna beroende av ett distributionssystem genom vilket Staten fördelade såväl hushållsartiklar som mat. Ransonernas storlek bestämdes av vilken songhan du tillhörde. Den högsta ransonen var daglig och tilldelades partisekreterare, direktörer för de centrala partienheterna och högre officerare. Längre ner i hierarkin skedde ransoneringsfördelningen var tredje dag, en gång i veckan och slutligen en gång i månaden. Majoriteten av de nordkoreanska medborgarna fick månadsransoner, något som definitivt upphörde 1994 alltmedan leveranserna fortsatte till dem som erhöll sina matkvoter mer än en gång i veckan.

Grannar spionerade på grannar, vänner på vänner. Minsta tecken på dislojalitet mot Staten och kollektivet rapporterades omgående till de allsmäktiga myndigheterna, som kunde belöna angivarna med en TV eller ett kylskåp. Grannskapsgrupper bildades för att kontrollera varje individ och leddes av en ordförande, inminbanjang, som tog emot klagomål och rapporterade oegentligheter till myndigheterna. Varje brott mot samhälligheten bestraffades hårt och skoningslöst. Det kunde röra sig om stöld, förtal av Staten, eller undansmusslande för egen del av sådant som tillkom kollektivet.

Förbrytare kunde interneras i vanliga fängelser, jibkyliss, om sköttes av Folkets säkerhetsbyrå, eller i arbetsläger, rodong dallyeon dae, vars interner rörde sig ute bland folk där de grävde diken, lade asfalt och utförde tungt jordbruksarbete. Brottslingar kunde även interneras i kyohwaso, ”upplysningscenter”, där det var tänkt att de skulle omskolas och rehabiliteras genom politisk indoktrinering och hårt arbete. Kyohwaso var taggtrådsomgärdade och hårdbevakade koncentrationsläger, många fångar dog av svält och umbäranden, men straffen var i allmänhet tidsbegränsade. Det värsta ödet var att hamna i kwanliso, ”kontroll och övervakningsplatser”, dem slapp man inte levande ifrån. Barn som föddes där förblev i lägren livet ut. Fortfarande kan det finnas uppemot än 200 000 interner inom kwanlisosystemet.

Den Allsmäktige Ledaren Kim Il-sung hade skänkt sitt folk dess tro och rättesnöre  ̶  Juche, ”Självtillit”. En filosofi som förkunnar att koreaner är fullkomligt unika varelser. En ideologi som bland annat förnekar att det var med Kinas och Sovjetunionens stöd som Kim Il-sung kom till makten och möjliggjorde hans fasthållande vid den. Varken Marx eller Engels nämns numera i skolböckerna, men man sjunger fortfarande sånger till Kim Il-sungs ära och bugar varje morgon vördnadsfullt inför honom och hans son. De finns ständigt närvarande, i form av stora, förgyllda statyer i varje stad och som porträtt i varje nordkoreanskt hem. Den vanligaste hymnen till Kim Il-sung är:

Vår fader, vi har inget att avundas här i världen.
Vårt hus vilar i Arbetarpartiets händer.
Vi är alla bröder och systrar.
Även om havet och elden kommer emot oss, kära barn
behöver vi inte vara rädda,
Vår fader är här.
Vi har inget att avundas i världen.

För att kunna hålla samman ett så harmoniskt samhälle krävs yttre fiender. Fosterlandet skyddas genom en tioårig värnplikt (något som gör att män rekommenderas gifta sig vid trettio års ålder) som står för vakthållning och beredskap mot hotande kaosmakter, speciellt amerikanerna, som i muséer, böcker och bilder i allmänhet skildras som skräckinjagande demoner. Barnen sjunger:

Våra fiender är de amerikanska hundarna
som försöker ta över vårt fosterland.
Med vapen som jag tillverkar för egen hand
ska jag skjuta dem. PANG, PANG, PANG.

Trots Jucheideologin klarade sig inte Nordkorea på egen hand. Den ekonomiska utvecklingen var under 1970-talet nära att avstanna; otillräckliga investeringar resulterade i att produktionen inom jordbruk, gruvdrift och den tunga industrin började stagnera. Vid 1990-talets början blev katastrofen ett faktum, de stora handelspartnerna och biståndsgivarna, Sovjetunionen och Kina, övergav det genom Jucheideologin alltmer isolerade Korea. Sovjetunionen föll samman och Kina vände sig inåt för stimulera sin egen ekonomi. Jordarna förstördes av torka och utarmning, bristen på konstgödsel var skriande. Snart skördade svälten alltfler offer. Människor föll samman och dog på gator och fält, i skolor och obrukbara fabriker  ̶  arbetarna hade fortsatt arbetsplikt och måste infinna sig på sina arbetsplatser, även om ingenting producerades och inga löner utbetalades.

Hjälp kom från omvärlden, inte minst från USA. Den styrande och tärande klassen lade först beslag på livsmedelsleveranserna, men snart nådde de även de mest drabbade områdena. Mellan 1990 och 1997 hade dock mellan 600 000 och två miljoner nordkoreaner dött av svält. Trots Statens en gång så rigorösa kontroll av befolkningen finns det fortfarande ingen tillgänglig, officiell statistik om svältoffrens antal. Med stora affischer hade Staten manat folket att uthärda sina svåra prövningar. I cynisk jämförelse med den Store Ledaren Kim Il-sungs självuppoffrande (men i stort sett imaginära) kamp mot japanerna gav Staten ett namn på svältkatastrofen. Affischer och massmedia talade om den Den Mödosamma Marschen och försäkrade att prövningarna till slut, liksom Kim Il-sungs strävan, skulle lönas med framgång och välstånd.

Barbara Demick ger i sina ögonvittnesskildringar från Nordkorea fruktansvärda redogörelser för massvältens härjningar; hur hamnarbetare skrapade fett ur lastrummen för att finna något ätbart, uthungrade familjer samlade på gator och fält avföring och torkade den för att finna rester av ris och majs. Genom landet drev horder med övergivna barn, kochebi, vandrande svalor, pojkar dog ofta sist eftersom deras familjer sparade vad som fanns kvar att äta till dem. Demicks ögonvittnen beskriver svältsymptomen; de beniga kropparna och förstorade huvudena, flagnande hud, vita fläckar på skinnet, stanken och förruttnelsen. Likhögar på stationer och torg, brottsligheten, men också viljan att överleva, uppfinningsrikedomen då det gällde att finna mat, att hjälpa och stödja varandra i den ständiga kampen mot hungern. Hur detta krossade mycket av den disciplin och kontroll som Kimregimens Jucheförtryck utvecklat, alltmedan höga partifunktionärer och militärledningen framhärdade med sina munnars bekännelser och underkastelse under Kimfamiljen, som inte lät sig störas i sin lyxtillvaro.

Kim Jong-il, som blev allt mäktigare genom sin fars försämrade hälsa och bristande samhällskontroll, utvecklades till prototypen för en världsfrånvänd, galen diktator. Han levde skild från verkligheten i sjutton olika, rigoröst bevakade palats och lyxlägenheter. Längs järnvägarna fanns stationer enbart för hans personliga bruk. Kim Jong-il åt varje dag hummer med silverätpinnar och avnjöt exotiska rätter som hans japanske kock tillagade. Kocken hade ett pass med fingerat namn och reste fritt över världen för att finna rätter och recept som skulle tilltala hans husbonde. Denne Kenji Fujimoto är i mångt och mycket huvudkällan till vad vi vet om Kim Jong-il och hans son Kim Jong-un. Kocken var den japanska underrättelsetjänstens spion och lyckades slutligen hoppa av från sin tjänst och fly landet. Hans skildringar uppfattades som grovt överdrivna, men experter har alltmer kommit att uppfatta dem som överensstämmande med verkligheten, speciellt som de har bekräftats av flera högt uppsatta nordkoreaner som under senare år har lyckats fly från landet.

Bland Kim Jong-ils många egenheter fanns hans stora filmintresse, som demonstrerades genom två uppenbarligen egenhändigt skrivna volymer om film och hans mer än 20 000 DVDs, bland dem hans favoriter  ̶  James Bond, Fredag den 13:e, Rambo, Godzilla och action movies från Hong Kong. Det senare är en faiblesse han delade med Donald Trump. USAs Great Leader tröttnar inte på sin älsklingsfilm, Bloodsport i vilken Jean-Claude van Damme med stor variationsrikedom slår ihjäl motståndare i olika kampsporter som iscensätts i underground figthing dens.

Kim il-Jongs smak för monsterfilmer fick honom att 1978 beordra kidnappningen av den sydkoreanske filmregissören Shin Sang-ok, som under åtta år regisserade sju Kim Jong-li producerade filmer. Shin Sang-ok lyckades fly i Wien under visningen av hans sista film, Pulgasari, en infantil monsterfilm inom Godzillagenren, som liksom flera andra nordkoreanska filmer finns tillgänglig på Youtube. På grund av misstanken att han frivilligt samarbetat med den nordkoreanske diktatorn valde Shin Sang-ok att leva i USA, där han bland andra regisserade kampsportskomedier.

Kim Jong-il var fascinerad av all västerländsk glamour. Hans idol var Elvis Presley, vars tal och utseende han imiterade under privata sammankomster.  Liksom sin son var Kim Jong-il också en stor basketballfan och liksom sonen organiserade han en popgrupp med kvinnliga artister, men till skillnad från Kim Jong-un avnjöt han deras västerländskt inspirerade musik och förställningar enbart inom slutna sällskap.

Den samtida nordkoreanska populärmusiksuccén Moranbong Band, är av Kim Jong-un organiserad utifrån ett personligt urval av 20 unga kvinnor från hela Nordkorea. Med sina kortkorta kjolar och riviga shower har Moranbong Band blivit en trendsetter i Nordkorea, där kvinnor alltmer överger sina grå eller bruna uniformer i trista syntetmaterial för alltmer färggranna kläder. Gruppen sägs ha fått sitt namn från en kulle, Ponnyhöjden, i Pyongyang, äldre koreaner är dock väl medvetna om att det förr i tiden var namnet på huvudstadens ökända red light district.

De vackra unga flickornas utmanande utstrålning gör det lätt att associera till andra fenomen i Nordkoreas märkligt sexuellt undertryckta kultur, exempelvis får kyssar varken visas på film eller förekomma offentligt. Liksom Trump gillat Kim Jong-un att omge sig med, vackra unga kvinnor, speciellt sådana som entusiastiskt visar sin uppskattning av honom.

Det har heller inte undgått utländska observatörer att de kvinnliga soldaterna under Nordkoreas massiva och imponerande militärparader marscherar förbi i gåsmarsch och kortkorta kjolar.

Skådespel som kanske inte är så fjärran från exponerandet av kvinnligt hull i amerikanska skönhetstävlingar eller genom lättklädda cheer leaders och baton girls under sportevenemang och gigantiska parader.

Jättelika spektakel och riklig filmproduktion har fortsatt under Kim Jong-un. Alltmedan storstaden Pyongyang alltmer antar formen av en slags överdimensionerad hollywoodkuliss, uppbyggd för en Disneylandinspirerad mastodontfilm, en glamourversion av Fritz Langs gamla Metropolis. Besökare förundras över stadens väldiga torg och i stort sett biltomma boulevarder, dess pastellfärgade skyskrapor som domineras av mastodontbygget Ryonyong. Detta skrytbygge kan stå som modell för hela Kim Jong-unregimen. Byggnaden projekterades vid slutet av 1980-talet och var tänkt att bli världens största hotell, 300 meter högt med 3000 rum. Högst upp skulle det finnas lyxrestauranger och ett kasino inrymda inom ett roterande torn.  Byggnaden är nu ett jättelikt skal, täckt med glasfönster. Mycket få vet vad som finns inuti, antagligen är det tomt.

Ryonyonghotellets spegelblanka fasad, som döljer en ofärdig tomhet, kan liknas vid Kim Jong-unregimens ofantliga propagandaspektakel, som förevisas högt betalande turistgrupper, som hårt kontrollerade ges möjlighet att beundra ståtliga byggnadsverk, Pyongyangs moskvainspirerade tunnelbana och förgyllda jättestatyer av de älskade ledarna. 

Monument efter monument hyllar deras övermänskliga bedrifter. De högt ärade turisterna undfägnas dessutom med utsökta middagar och får bevittna imponerande shower på ungdoms- och vetenskapspalats. De förfäras eller förförs av all propaganda kring Nordkoreas ambitiösa atomvapenprogram. Bilder och modeller av missiler tycks finnas överallt; i muséer, på torg och i skolor och daghem.

Turister, helt i händerna på sina minders, skötare, bussas runt på tomma motorvägar och besöker mönsterjordbruk och grisfarmer. Kanske kan de till och med välkomnas i hemmen hos ”vanliga koreaner”, vars sterila bostäder dock tycks sakna varje tecken på normalt familjeliv och därmed kan misstänkas vara en del av skådespelssamhället, med statister som agerar ”vanliga” koreaner. Det tycks som om varje utländsk nordkoreabesökare undfägnas med exakt samma gästfrihet och besöker samma platser, som tillrättalagts för deras trivsel och uppskattning. 

Bakom de sagolika fasaderna gömmer sig en utarmad landsbygd där allt arbete utförs utan hjälp av maskiner, inte enbart av bönder, utan också av statsfångar och värnpliktiga. Traktorer tycks i stort sett saknas och plöjning sker fortfarande med träplogar spända bakom oxar, eller med ryggar krökta över spadar och hackor. Koncentrationslägren där hundratusentals ovälkomna element och regimkritiker svälter, misshandlas och dödas finns kvar. För att få en aning om vad som sker i dessa helveten läste jag nyligen Blaine Hardens bok om Shin Dong-huks barndom och den var mer fruktansvärd än jag kunde ana.

De återkommande utrensningarna i maktens korridorer fortsätter också, liksom avrättningar och mord, bland annat dödandet av maken till Kim Jong-uns faster och större delen av hans släkt och familj, bland dem fastern till Koreas strålande sol, Kim Jong-un, som tycks fortsätta terrortraditionen från sin far och farfar.

Makt och total samhällskontroll vilar fortfarande hos Departementet för organisation och vägledning vars effektivitet fulländades under Kim Jong-il, då han tålmodigt och systematiskt utmanövrerade sin far från makten, samtidigt som han förvandlade honom till Gud. Kim Jong-uns kontroll över Stat och armé grundar sig på hans fars i det närmaste perfekta förtryckarsystem och vars motor är Departementet för organisation och vägledning. Kim Jong-un har verkningsfullt använt sig av departementets förfinade terrormetoder för att straffa motståndare och undanröja konkurrenterna till hans oinskränkta makt, senast hans halvbror Kim Jong-nam, som förra året under mystiska omständigheter giftmördades på Kuala Lumpors flygplats.

När jag ser och lyssnar till sådant som skapats i Nordkorea är min första tanke att det är fullkomligt absurt. Det är genom sin uppenbara orimlighet som landet fascinerar mig. Ett kliniskt intresse? Psykologer och psykiatriker förklarar ofta sitt studium av mentalpatienter och abnorma sinnestillstånd med att en grundlig kännedom om ytterligheter ökar möjligheten att bedöma sådant vi ansar vara normalt. Kan Nordkorea tjäna som en trollspegel som avslöjar absurditeterna i vår egen omgivning?

Det sägs ofta att verkligheten överträffar dikten. Jag har mina tvivel och tror att de ofta är lika vederhäftiga. Exempelvis tror jag att García Marquézs colombianska by Macondo i hans ”fantastiska” roman Hundra år av ensamhet i mångt och mycket skulle kunna vara en realistisk skildring av min hustrus karibiska födelsebygd, liksom mina döttrar, som i många år bott i det landet, försäkrar mig om att Monty Python´s Flying Circus ger en korrekt bild av England. I bokhyllan finner jag Martin Esslins The Theatre of the Absurd, Den absurda teatern. Boken hamnade där för mer än fyrtio år sedan då jag läste Drama, teater, film vid Lunds universitet. Jag tyckte då att den var den bästa kursbok jag läst. Den fascinerar fortfarande och jag finner att en hel del som står i den kan tillämpas på Trump och Nordkorea.

Läser om den första pjäs Harold Pinter skrev  ̶  The Room. Innan han skrev pjäsen hade Pinter kämpat med en roman som aldrig blev klar. En kväll berättade han för en vän att han hade funderat på hur en ”riktigt gripande” pjäs skulle kunna se ut:

Två personer i ett rum. Ridån går upp, som åskådare frågar jag mig: ”Vad kommer att hända med dem i det där rummet? Kommer någon att öppna dörren och kliva in?” Självklart är de rädda för vad som finns utanför rummet. Där ute finns en värld som de upplever som skrämmande. Jag är säker på att den även är skrämmande … för dig och för mig.

Vännen, som ledde en amatörteatergrupp vid universitet i Bristol, blev entusiasmerad:

̶  Det är genialt! Alldeles strålande! Bygg en pjäs av dina tankar. Skriv ner den genast. Redan inom en vecka behöver vi något nytt och omtumlande. Det verkar som om du funderat en hel på det här. Du borde klara det.

Pinter tvekade och dagen efter bad han vännen glömma hela idén. Men strax därefter satte han sig trots allt ner och fullbordade pjäsen på fyra dagar: ”Jag begriper inte hur det gick till, men jag gjorde det.”

Rose är en tämligen alldaglig, åldrande dam, vars make Bert aldrig talar med henne. Trots detta skämmer hon bort honom och öser sina moderliga omsorger över den buttre mannen. Rummet ligger i en stor byggnad. Utanför råder vinter och natt. För Rose är rummet en trygg och ombonad tillflyktsort, belägen mitt i en farlig, hotande omvärld. En varm, ljus och skyddad plats, alldeles lagom för henne. Källaren vore alltför kall och fuktig, högre upp i huset skulle hon känna sig skyddslös och utsatt. Roses enda fruktan är att någon skall tränga sig in i tryggheten, eller köra ut henne från hemmets lugna ro. Rose och hennes make får besök av en viss Mr. Kidd. Vi förstår inte riktigt vem han är, om han är hyresvärden eller husets vaktmästare. Rose frågar honom hur många våningar och rum huset har. Mr. Kidd svarar undvikande: ”För att vara riktigt uppriktigt, så har jag aldrig räknat dem.” På frågan om vem han är och var han kommer ifrån är Mr. Kidd lika vag: ”Jag tror att min mamma var judinna. Jo, jag skulle inte bli förvånad om jag fick reda på att hon var en judinna.”

Mr. Kidd och Bert lämnar rummet. I sin ensamhet blir Rose alltmer oroad. Efter en tid gläntar hon på dörren och finner att ett ungt par väntar i trappuppgången. Vad gör de där? Jo, de har hört att det skall finnas ett rum ledigt i byggnaden och väntar nu på att värden skall komma för att visa dem det, men han dyker aldrig upp. Vilket rum är det? Nummer sju, det är därför de väntar utanför Roses dörr, det är nämligen numret på hennes rum. Det unga paret ursäktar sig och försvinner nerför trappan. Rose återvänder in i rummet. Hon är nu våldsamt upprörd. Tänk om hon skall förlora sin trygga tillflyktsort? Det knackar på dörren och Rose finner att det är Mr. Kidd som återkommit. Nej, han vet ingenting om att Roses rum skall hyras ut, men han vill meddela henne att hon strax kommer att få besök. Han lämnar rummet. Rose stirrar i skräck på den stängda dörren. Det knackar igen, hon öppnar. En blind, svart man stiger in i rummet. Han presenterar sig som Riley och säger att han har ett budskap till Rose: ”Din far vill att du skall komma tillbaka hem. Kom hem, Sal!” Rose förnekar inte att hennes namn är Sal, utan muttrar enbart: ”Kalla mig inte det.” Roses make, Bert, kommer in genom den öppna dörren och säger sin första replik: ”Jag kom tillbaka, trots allt.” Han berättar att det är beckmörkt därute, men att hans bil tryggt förde honom tillbaka hem. Då får han syn på den svarte mannen, som satt sig ner vid köksbordet. Fullkomligt rasande kastar sig Bert sig över den värnlöse, blinde mannen och misshandlar honom skoningslöst, tills besökaren blir livlöst liggande på golvet. Rose håller sig skräckslaget för ögonen. Ridå.

Som en sant absurdistisk pjäs öppnar sig Pinters verk för flera tolkningar. Vem är den svarte mannen? Är han Döden som tränger sig in för att hämta Rose. En invandrare som bryter sig in i hennes trygga värld och väcker den annars så stillatigande makens vrede? Ett tecken på att status quo, hur trist och eländigt det än är, aldrig är ett beständigt tillstånd? Kanske går det att betrakta Pinters pjäs som en kommentar till Nordkoreas nuvarande situation. Fasaden som täcker en dyster, vacklande verklighet som inte kan upprätthållas under någon längre tid. Omvärlden kommer att bryta sig in i det slutna samhället. Kanske är Pinter en profet som skildrar det samhälle som Sverigedemokraterna vill få oss att tro att Sverige har förvandlats till?

The Room skrevs 1957, fyra år efter Becketts banbrytande I väntan på Godot. Efterkrigstidens Europa var moget för absurdismens trolöst beckmörka livssyn och galghumoristiska hånskratt åt moralens, religionens och de föråldrade ideologiernas solkighet. Vad skulle man göra? Vad väntade man på? Godot? Min äldsta dotter, Janna, som under en tid var djupt gripen av Becketts svartsyn fann en för mig förbluffande tolkning av vem Godot egentligen kunde vara. Vem vi väntade på. Hon såg namnet inte som så många tolkat det, nämligen en referens till en frånvarande Gud, utan snarare en sammansättning av den engelska frasen Go-do-it, Gå och gör nåt! Jag tyckte det var en genial tanke. Vad de håglösa och schabblande luffarna Estragon och Vladimir saknar är just initiativkraft, handlingsstyrka. De är totalt oförmögna att göra något åt sin hopplösa situation. De förmår helt enkelt inte skärpa sig, ta sig i kragen. De tror inte på något, de kan ingenting.

I så måtto kan jag ge Esslin rätt. Absurdismen, från Kirkegaard, Nietzsche, Camus och framåt, tacklar frågan om vi efter allt vansinnigt våld och totalitarism egentligen har något att tro och hoppas på. Var fanns Gud då vi behövde honom? Är det verkligen lönt att ägna sig åt konst och estetik i en värld där, med Becketts ord i Väntan på Godot, kvinnorna föder sina barn ”hukande över en grav, för ett ögonblick glimmar ljuset till och sedan är det åter natt.”

Esslin hänvisar till Nietzsches Så talade Zarathustra från 1885. Nietzsche hade i Tragedins födelse hävdat att det var enbart som ”ett estetiskt fenomen som tillvaron och världen ägde sitt berättigande” och ”utan musik vore livet ett misstag”. I sin Zarathustrabok tycks Nietzsche dock ha ändrat uppfattning. Varken konst eller musik förmår ge någon lindring.

Då Zarathustra steg ner från sina berg för att bland människorna predika sin lära, träffade han i de djupa skogarna en eremit. Den gamle mannen tyckte att profeten borde förbli i ödemarken. Han visste att det inte lönade sig att försöka övertyga några stadsbor om livets sanningar. De hade fullt upp med sitt och brydde sig inte alls om vad en sanningssägare hade att säga. Då Zarathustra undrade hur det gamla helgonet klarade sin ensamhet, svarade han: "Jag skapar sånger och sjunger dem för mig själv; då jag gör det skrattar jag, gråter och nynnar; på det viset prisar jag Gud." Då Zarathustra åter var för sig själv undrade han: "Hur kan det vara möjligt! Att det där gamla helgonet i djupet av sin skog ännu inte hade hört att Gud är död!"

Hädanefter var människan hänvisad enbart till sig själv. Visst kunde hon både söka efter och skylla på Gud, men det var lönlöst. Hon har numera fullt ansvar för sig själv och andra. En oerhörd uppgift  ̶  ”mänskligt, alltför mänskligt”. Det kräver en övermänsklig ansträngning. Vem förmår vara övermänniska? I varje fall inte Nietzsche. Han visste att det var omöjligt och krossades.

Vi människor begränsas av våra tillkortakommanden; av vårt språk och vår miljö. En annan gränsöverskridare, Ludwig Wittgenstein, insåg att språkets otillräcklighet gör oss hopplöst begränsade i allt vårt handlande. Som en man som behärskade andra språkområden än vi vanliga dödliga använder oss av i vår vardag, som logik och matematik, insåg Wittgenstein att vi alla begränsas av våra språkspel, Sprachspiele. Det innebär att inte enbart ord och meningar får sin betydelse genom de speciella regler som har etablerats genom samspelet mellan människor, även vårt tänkande präglas av sådana Sprachspiele. Vår mänskliga förmåga begränsar oss.

En bild höll oss fångna. Vi kunde inte bryta oss loss, oförmågan fanns i vårt språk, ett språk som tycktes upprepa sig all oändlighet.

Och än värre blir det om die Sprachspiele behärskas av en totalitär regim, som den som nu håller Nordkorea i sitt järngrepp. En sådan diktatur försöker för sin egen överlevnads skull behärska allt, inte minst språket. Någon som klart insåg det var George Orwell som i sin roman 1984 förtydligade hur viktigt det är för en totalitär regim att förvandla sina underlydandes språk. I ett supplement till sin skrämmande bok förklarar Orwell hur diktaturens Newspeak, Nyspråk, är uppbyggt. Mest utmärkande är att mängden ord hela tiden minskas och att alla undermeningar undviks och rensas bort.

Ordförrådet omskapas och begränsas för att så exakt som möjligt, och i det närmaste undermedvetet, uttrycka diktaturens avsikt att behärska varje samhällsmedborgares tänkande. Allt som inte stödjer Statens intentioner rensas bort. Det skall inte finnas några andra uttrycksmedel än de som förordnats av statsmakten. En strävan som återfinns i en annan dystopisk roman om en förtryckande regims försök att begränsa människors tankeförmåga – Ray Bradburys Fahrenheit 451. 

I sin roman Du sköna nya värld från 1932 delar Aldous Huxley in framtidens människor i olika kategorier. Persontyperna Alfa och Beta besätter samhällets höga och mellanhöga positioner, alltmedan Gamma, Delta och Epsilon kategorierna är hänvisade till att vara arbetare, utan förmåga att tänka själva och handla på egen hand. Den nordkoreanska regimen har delat in sina medborgare på ett liknande sätt.

I sitt appendix till 1984 förklarade Orwell att även språk kan indelas i enlighet med klasstillhörighet och centralt anvisade roller inom samhällsstrukturen. Vokabulären i nyspråk är indelad i tre vitt skilda kategorier; A för vardagligt tal, B för politiska sammanhang och C för expertbruk. Den sistnämnda språktillämpningen är uppdelad enligt ämne, så att varje expert blir försedd med en strikt begränsad lista på de ord hon/han behöver inom sin yrkesverksamhet.

Nyspråkets förenklade vokabulär skapades medvetet för att vara så fjärmad som möjligt från ett tidigare, mer dynamiskt, ofta litterärt influerat språk. Några exempel, att uttrycka sin stora uppskattning för något begränsades till uttryck som plusgood, plusbra, i meningen ”jättebra” eller ”mycket bra”, eller doubleplusgood, dubbelplusbra, för att ersätta ”otroligt bra”, ”underbart”, eller något annat, antikverat ord eller uttryck

Nyspråk innehåller, bland andra, även kategorin Duckspeak, ankspråk, något som bokstavligt betyder ”att kvacka som en anka” i meningen ”att snacka utan att tänka”. Duckspeak kan vara både bra eller dåligt, ungood, beroende på vem som använder sig av det och huruvida användandet är i enlighet med Big Brother´s politiska tänkande. Att kallprata och ljuga kan ofta vara till Partiets fördel.

Orwells iakttagelser tycks stämma väl överens med Donald Trumps begränsade vokabulär. Han använder sig av språkligt klumpiga och rikligt förekommande överdrifter, som det oöversättliga bigly, storligt, winning, vinnande, tremendous/tremendously, enormt, incredible, otroligt, millions and billions, miljoner och biljoner. När han inte vet vad han skall säga hasplar Trump ur sig till intet förpliktigande fraser som we´re looking into it, vi håller på att ta en titt på det, eller you´ll find out, ni kommer att upptäcka det.  Även då det gäller invektiv har Trump ett begränsat ordförråd, präglat av ord som loser, förlorare eller moron, dumskalle. Han visar dock en något större fantasi då det gäller att finna epitet på sina motståndare. Här kan listan göras mycket lång, några exempel kan räcka för att ge en uppfattning om vidden av hans kapacitet: Crooked Hillary, Slippery James Comey, Wild Bill Clinton, Low Energy Jeb Bush, Lyín Ted Cruz, Cheatin' Obama, Pocahontas (Elizabeth Warren), eller Mr Magoo (Jess Sessions). Han använder även sina inte speciellt spirituella, stående epitet på olika organisationer, speciellt tidningar och nyhetskanaler, som Failing New York Times, Very Fake News (CNN), och Fake ABC News.

Flera personer i min omgivning tittar jämt och ständigt på nyheter med och omkring Trump, givetvis med förhoppningen om att få höra att han gått för långt och skall avsättas, men också för det patetiska underhållningsvärdet i att få se och höra hur en grotesk clown styr världens mäktigaste nation. Det har hela den absurda teaterns mörka underton av humor vid avgrundens rand. Absurdisternas insikter om att ett gapande bråddjup har öppnat sig mellan språk och verklighet.

I Orwells 1984 fungerar Kärleksministeriet som Oceaniens inrikesdepartement. Genom rädsla och propaganda verkställer där en massiv byråkrati genom systematisk hjärntvätt av alla medborgare Storebrors snedvridna visioner om trygghet och säkerhet. Omgivna av taggtråd, murar, ståldörrar och väktare arbetar tjänstemännen skilda från ”vanligt” folk. Mest fruktat inom Kärleksministeriet är tortyrkammaren rum 101, som Orwell uppkallade efter ett konferensrum på BBC där han genomled oändligt tråkiga möten. Den engelska konstnären Rachel Whiteread ställde vid ett tillfälle ut en betongkopia av ett slutet rum som hon kallade Rum 101, efter Orwells tortyrkammare.

Den koreanske författaren Jang Jin-sung hamnade också på en plats som kallades 101, en avdelning inom det nordkoreanska Departementet för organisation och vägledning.  Kontor 101:s namn hade märkligt nog ingenting med Orwells roman att göra.  Beteckningen kom sig av att avdelningen hade instiftats den första oktober 1970, alltså 1/10, därav 101. På ett liknande sätt som Orwells rum 101 var Jang Jin-sungs arbetsplats ett bevis på hur en absurd förtryckarregim försöker anpassa verkligheten till sin snedvridna ideologi och är därmed ännu ett exempel på hur absurdistisk litteratur speglas och överträffas av verkligheten.

Jang Jin-sungs och hans kollegors uppgift var att skriva dikter, romaner och tidningsartiklar som hyllade de nordkoreanska ledarna och alldeles speciellt Kimfamiljen. Deras alster skulle dock skrivas som om de hade författats av sydkoreanska författare och de spreds sedan spridits till den nordkoreanska pressen. Avsikten var att bevisa hur uppskattad Kimregimen var även på halvöns södra del. För att författarna inom Kontor 101 skulle tänka och skriva som sydkoreaner tillbringade de sina arbetsdagar fullkomligt isolerade från det nordkoreanska samhället. Deras matleveranser bestod uteslutande av utländska produkter och de läste dagligen en stor mängd artiklar och böcker som producerats i Sydkorea. Efter arbetstiden skulle allt material låsas in, eller lämnas tillbaka till det specialbibliotek som gav dem tillgång till den annars förbjudna litteraturen. Kontor 101:s anställda kunde dock under ett dygn tillåtas att låna hem en tidning eller en bok, efter det att lånet omsorgsfullt hade registrerats.

Jang Jin-sungs tragedi bestod i att han lånat ut en sydkoreansk tidskrift till en god vän. Vännen hade haft tidningen i sin portfölj, men i bussen då han var på väg till sitt arbete stal någon portföljen. Eftersom straffet för såväl spridande, som innehav av utländsk litteratur bestraffades döden var både vännen och Jang Jin-sung tvungna att fly för sina liv. Mot alla odds lyckades Jin-sung ta sig till Kina och därefter Sydkorea. I en välskriven bok, som även gått som följetong i P1, berättar han om sin dramatiska flykt.

Liksom i Nordkorea utarmas språket i Väst genom media och reklam. I Sverige fylls det offentliga rummet med svordomar och slentrianmässiga upprepningar. Tillvarons ökande specialisering förstärks ytterligare genom begränsandet av intressena hos olika befolkningsgrupper. Exempelvis så fanns det i Sverige under min uppväxt enbart tre radiokanaler och först en, men sedermera två TVkanaler. Visst, det var en stor begränsning, men de flesta samhällsmedborgare hade dock gemensamma samtalsämnen.

Nu är utbudet av information så stort att det blivit möjligt för oss att begränsa vårt informationsintag till mycket smala ämnesområden. När jag för några månader sedan arbetade på en gymnasieskola fann jag att några av mina elever ägnade det mesta av sin tid, både i och utanför klassrummen, åt att in i minsta detalj följa Kim Kardashians tillrättalagda och tämligen ointressanta liv och intressen, medan andra ägnade sig åt att följa en kulas, eller en motorcykels. virtuella färd genom ett imaginärt landskap.    

Ordens universum har krympt. Det verbala flödet i sociala medier minskas alltmer. Dagstidningar och tidskrifter dör. Undersökande journalistisk ersätts med korta, slagkraftiga nätnotiser. Intranätet blir alltmer språkligt begränsat; Email har kortats ner till Facebook, till Twitter, till Instagram, till Snapchat. Samtidigt ersätts orden med visuella signaler och markeringar, som olika nätsymboler, Smileys och Emoji.

Trump är ett barn av sin tid. Han läser inga böcker och får det mersta av sina stimuli i form av bilder, främst genom kabelTV. Hans skriftliga uttrycksmedel är i stort sett Twitter och underskrifter. Det skulle inte alls förvåna mig om det visar sig att Kim Jong-un lever inom samma begränsade kommunikationssfär. Redan 1959 hade den onekligen lite väl talföre och provocerande Norman Mailer konstaterat att:

För mig består vår tids sjukdom i att allting blir mindre och mindre, allt betydelselösare. Hela den romantiska tidsandan har torkat bort, det finns ingen skam idag. Vi har alla blivit elakare, mer begränsade, fördomsfulla och löjliga, detta trots att hotet om vårt utplånande växer sig allt starkare.

Inte tror jag att det var bättre förr, men då jag finner att mina elever inte längre orkar hålla sitt intresse så pass vaket att de kan följa med i en spännande film, och än mindre en roman, utan att de efter fem minuter känner sig tvungna att gripa efter sin mobil för att se vad Kim Kardashian kan ha hittat på under den korta tid de inte har kunnat följa hennes förehavanden, eller för att för tusende gången följa en imaginär motorcykel genom ett artificiellt landskap, då undrar jag om inte Mailers farhågor är befogade.

Kanske håller vi på att bli sinnesslöa, alltför pacificerade för att förmå påverka inte enbart vår omgivning, utan även oss själva? Kanske håller vi på att förlora vårt språk och därmed vårt självständiga tänkande? Kanske Storebror ser oss och väntar på ett tillfälle att ta kommandot över oss och världen?

Debord, Guy (2002), Skådespelssamhället. Göteborg: Daidalos. Demick, Barbara (2011) Inget att avundas: Vardagsliv i Nordkorea. Stockholm: Natur & Kultur. Esslin, Martin (1970) The Theatre of the Absurd. Harmondsworth: Pelican Books. Harden, Blaine (2012) Flykten från Läger 14: Den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger. Stockholm: Norstedts. Huxley, Aldous (2007) Brave New World. London: Penguin Modern Classics. Jin-sung, Jang (2014) Käre ledare: Min flykt från Nordkorea. Stockholm: Norstedts. Lennon, Michael J. (1988) Conversations with Norman Mailer. Oxford MS: University Press of Mississippi. Nietzsche, Friedrich (2007) Så talade Zarathustra: En bok för alla och ingen. Umeå: h:ström. Orwell, George (1990) 1984. London: Penguin Classics. Wittgenstein, Ludwig (2009) Philosophical Investigations. Chichester: Wiley-Blackwell. Wolff, Michael (2018) Fire and Fury: Inside the Trump White House. London: Little, Brown.

As so often before, I ended up standing in front of a bookshelf at home, watching the book spines. I pulled out one book bound in red  ̶  Bible for Children. My grandfather had given it to me when I turned eight. On the back of the cover sheet I had once pasted a letter from Grandpa, written with his easily read, beautiful handwriting:

Tallebo 19/8 1962

            My little Jan!

Here comes the gift you would have received by Christmas 1961, but then it was not available in any bookshop because it had been sold out.
However, now it is back in a new edition. Hope you take good care of it and often read in it, now when you have learned to read so well. And so beautiful pictures it has! Here's a lot to see and think about. You can learn a lot from those pictures.

            With heartfelt greetings from Grandpa.
            Sw. Psalm 515

Grandpa was right. The pictures were beautiful and inspiring. With childish seriousness I studied each detail. They had been painted by a certain William Hole, who by the beginning of the last century had spent a few years in Palestine. The result was almost photographic, documentary images, which brought their viewer into the centre of events.

I invented my own stories in connection with several of those pictures. It was especially one picture I found unusually scary. It was Hole's depiction of the crucifixion. As he often did, Hole had chosen a point somewhat distant from the centre of the action. At the top right corner of the picture we discern the three crosses, with the mourning women kneeling at the foot of the cross of Jesus. They like white stone blocks.

Some men are coming towards the viewer. Gestures and postures seem to reflect their feelings about the executions they have just witnessed. It was especially one of those men who caught my attention. A white-robed man who is stumbling forward with his head bent down. He has seized his turban with both hands, but to me it looked like he had been decapitated and held his hands across an open wound. I assumed he was a living dead. Somebody who had  been beheaded and then risen from his grave. I had namely read:

And behold, the veil of the temple was rent in twain from the top to the bottom; and the earth did quake; and the rocks were rent; and the tombs were opened; and many bodies of the saints that had fallen asleep were raised; and coming out of the tombs after his resurrection, they entered into the holy city and appeared to many.

I was not only scrutinizing the Bible's pictures but also read it from cover to cover. It was not an easy read for a little boy who had just learned to read and write. This Bible for Children had no less than 500 tightly written pages and had not been adapted to and rewritten for children, but consisted of a selection of Bible texts from the official Swedish Bible translation. My great respect for Grandpa, who treated me as if I was more mature than I really was and often told me stories from the Bible, or Greek and Nordic mythology, made me read the book very carefully. Perhaps due to Grandpa´s thrilling manner of telling the biblical stories I became fascinated, despite the difficult language and the many incomprehensibilities.

When I now read Grandpa´s letter, I wondered which psalm number 515 was alluding to. It must be a hymn from the 1937 official hymn book, and not the more recent one from 1986. It turned out to be a psalm by the Swedish-Finnish poet Johan Ludvig Runeberg.

I lift my eyes unto heaven above
and fold my hands to draw near thee;
for thou, dear Lord, dust they children love,
and has promised to hear me.
How sweet to bless and praise thy Name,
for thou, O Christ, art my Saviour;
kind Shepherd, guard me from sin and shame
and let me love thee forever.

That must be the same childhood faith that inspired a hymn that the immensely popular Sami-Lisa Öst sang in the 1950s, both in Sweden and among Swedish communities in Minnesota and Dakota:

Do you still believe in heart,
nor from childhood faith depart?
Can you pray as in the days of long ago:
"Lord, who loves the children all,
keep me, guard me, though I'm small"?
Aged mother will rejoice with heart aglow!

Childhood faith, childhood creed,
a golden bridge to heaven you are indeed!
Childhood faith, childhood creed,
a golden bridge to heaven you are indeed!

I have to admit that I lost that kind of faith long ago. I even assume that I may pinpoint the moment I lost it. I must have been younger than ten years. It was a summer day and I lay on the couch in the living room reading a Classics Illustrated. I do not really remember which one it could have been, maybe Pitcairn's Island.

Some lost sailors were searching for a ship, but were unable to explain to the Polynesians how big the ship was and the number of its crew. A native islander took a watermelon, chopped it into two halves and through gestures explained that one half represented the ship. Then he took out the black seeds, put a number of them into his palm and arranged them on one melon half. The white sailors understood that a European sailing ship had previously passed by the island and that the islanders even had observed the number of its crew.

I put the comic aside and thought about the story, looking up at the ceiling I saw how sunshine that entered through the open balcony door turned it yellow. I went out on the balcony, a cloud covered the sun, everything darkened around me, with a sudden and crushing insight I understood that there is no Paradise above the clouds, not even beyond the blue sky. Only endless space and no God at all, no angelic hosts.

Religion is a human phenomenon and is thus affected by our personality and predispositions. Religion is exclusive to humanity, our experiences, insights and knowledge create and reshape our beliefs. Christianity is no exception. Since Grandpa gave me that Bible, I have often pondered on how my own faith has been shaped by people who lived hundreds, even thousands of years ago. Certainly, it was Jesus who founded Christianity, but it was his followers who interpreted and dispersed it across the globe. St Paul's letters and the Acts of the Apostles are the oldest evidences of Jesus´s existence and they were written by men who had not known him personally.

Sometime in the mid-1980s we bought an apartment in Lund, a town in the south of Sweden. It was rather worn down and covered with dirty wallpaper. When I some years later saw a few paintings by the quite well-known Swedish artist Ola Billgren, I realized that they had been painted in a similar apartment. I recognized the rooms, the views through the windows and the dirty wallpaper.

We started to paint the walls, it took more time than expected and we slept on mattresses directly on the floor, surrounded by moving boxes. The electricity was not yet plugged in and in the evenings I read a novel using a battery lamp I had attached to the book cover. It was The Kingdom of the Wicked by Anthony Burgess. A tersely and quite effectively written story about the first Christians. Burgess had tried to mix everything into the stew  ̶  Paul and Peter's travels and quarrels, their fanaticism and doubts. The random violence and staggering cruelty of the Roman Empire, the mind-blowing decadence within its absolute epicentre, La Cittá Eterna, Caput Mundi  ̶  Rome. Probably because the novel was based on a movie manuscript it was filled with dialogues and picturesque, realistic details. The story is told by a Greek shipping clerk, implausibly well- informed about the followers of a certain Yehoshua Naggar, or Iesous Marengos, an unusually strong and well-read construction worker whose physical strength made him survive his own crucifixion.

It was undoubtedly a well-written novel. Burgess displayed a thorough knowledge of nascent Christianity and Hellenistic civilization. Nevertheless, like so many other historical novels, Burgess´s story was somewhat too congested. His narrator knows everything and the novel´s scenery is crammed with the usual well-known actors; St Peter and St Paul, Seneca, Herod Agrippa, and the usual depraved Roman emperors. Burgess even shoves in a dialogue between Nero and St. Paul. The characters become far too one-dimensional, the discussions didactic and events are predictable.

Perhaps my appreciation of Burgess's novel had become somewhat soiled  by the fact that, just before I read The Kingdom of the Wicked I had come across a masterful, historical novel  ̶  Alejo Carpentier´s Il Siglo de las Luces, “Explosion in a Cathedral”. In that novel, history is told in a dazzlingly beautiful language, which takes  its starting point among unknown people who experience disturbing world events, although from a somewhat different perspective than the one commonly known.

At the heart of the tale is a fairly well-known character, Victor Hughes, who brought the French Revolution to Guadalupe, though otherwise we perceive most of the well-known, historic actors from at a distance, while we are thrown into an environment distanced from us both in time and place, though Carpentier succeeds in telling us his story as if he himself had experienced everything he is writing about. This overwhelming effect may partly be due to the fact that Carpentier as a Cuban writer was well versed in Caribbean history, as well as acquainted with the various settings he writes abou and the course of a revolution that had been enacted in the Caribbean during his own life time. Since 1966 Carpentier was ambassador for the Cuban revolutionary regime in Paris, where he died in 1980. He wrote Il siglo de las luces in 1962 while he was still living in Cuba and it is somewhat surprising that the novel could be published there since it unmistakably describes how a revolution devours its own children.

Carpentier´s novel is filled with aromas, weather changes and seemingly insignificant details. For example, he describes the books read by his protagonists, books that now are forgotten, but once was an integrated part of bibliophiles´ lives and discussions, more than those which now are considered to be classics. Carpentier walks and lives among people who existed more than two hundred years ago.

I come to think about how Carpentier describes the bloody and rusty blade of a guillotine, placed in the central square of the French small town of Bayonne. How it is raised and lowered in a gloomy drizzle, being watched by an insignificant crowd of fishermen and ruffians, while a group of authorities crouches under their black umbrellas:

Distanced from its larger and celebrated context, far from the square sprinkled with the blood of a monarch, where it had played its part in a fateful tragedy, now this blood drenched machine – not even horrible, but ugly, not even destructive, but sad and pathetic – gave the same ridiculous and pathetic impression as an ambulatory troupe of wretched comedians trying to imitate the virtuosity of the Capital's greatest stars.

This is history made alive, spiced with personal experience and heart-felt empathy. Someone who also is able to achieve this is the French author Emmanuel Carrère, who in his Le royuame, The Kingdom, like Anthony Burgess is depicting the life and opinions of St. Paul and the birth of Christianity, here perceived through the eyes of the Greek medical doctor, Luke, author of the Gospel of St Luke and The Acts of the Apostles. Carrère takes liberties with his basic material, although his depictions indicate an intimate and accurate knowledge of The Gospels, The Acts of the Apostles and other sources, like Eusebius´s History of the Church from the third century AD, as well as a host of scientific findings and interpretations. Neverthelss, Carrère´s story is a highly personal interpretation of the nascent Christianity and his comparisons to current phenomena and personal experiences make Le royuame an exciting read.

According to Carrère, the agreeable and quite refined Greek St. Luke was one of many intellectuals who had been attracted by the intense piety, sense of togetherness and devotion to an all-powerful deity that characterized the Jewish faith. Furthermore, such spiritual searchers had been  attracted by the intense study the Jews devoted to their holy scriptures, Tanach, which by the beginning of the 200's B.C. in Alexandria had been translated into Greek  ̶   the so called Septuaginta.

Greek had for a long time been the main language of Jewish traders and administrators, who had spread throughout the Hellenic world, especially living in thriving, trading cities. It was only sometime in the late first century AD that the Sanhedrin, the Great Council of the Temple of Jerusalem, had decreed that all Jews should read the Tanach in Hebrew and not in Greek.

Goyim, non-Jews, were welcomed to visit the synagogues, which existed all over the Roman Empire and they were even encouraged to participate in discussions and rituals. Carrère writes that Judaism was probably quite "fashionable", its attraction could maybe be compared to today's New Age enthusiasts, who gather to practice Yoga and Tai Chi. It was in synagogues outside of Palestine that St. Paul began to preach his Jewish-Greek-inspired teachings about a resurrected Messiah and that a belief in Him could mean a completely changed life, a salvation. St Paul and his followers began to organize the first Christian communities among non-Jews, who already had been attracted to the Jewish faith.

Carrère assumes that it was in the small town of Troas in Asia Minor that St. Luke was presented to Paul, perhaps he was called to try to cure the charismatic prophet from seizures caused by a mysterious disease that St. Paul occasionally mentions in his letters.

As you know, it was because of an illness that I first preached the gospel to you, and even though my illness was a trial to you, you did not treat me with contempt or scorn. Instead, you welcomed me as if I were an angel of God, as if I were Christ Jesus himself (Galatians 4:13-14).

I know a man in Christ who fourteen years ago was caught up to the third heaven. Whether it was in the body or out of the body I do not know — God knows. […] I will boast about a man like that, but I will not boast about myself, except about my weaknesses. […] In order to keep me from becoming conceited, I was given a thorn in my flesh, a messenger of Satan, to torment me. Three times I pleaded with the Lord to take it away from me (2 Corinthians, 12: 2-8).

There has been quite a lot of speculations about the nature of Paul's disease. The most common assumption has been that it could have been some kind of temporal lobe epilepsy, an affliction expressed through epileptic seizures, often associated with severe cramps and feelings such as fear or euphoria, déjà vu, hallucinations, hearing- and vision disorders, as well as dissociation.

In any case, St. Luke was deeply taken by the charismatic and eloquent St Paul and his preaching about a life-changing faith in Jesus Christ as a path to personal joy and salvation. Luke followed Paul on some of his tours and also ended up together with him in Jerusalem, where Luke met with people who had known Jesus and he was also given access to written testimonies and descriptions of Jesus´s acts and teachings, which he used to compile his gospel.

In Jerusalem, the apostles John and Peter were still alive and a congregation adhering to the teachings of Jesus was led by a brother of Jesus. Brother? Yes, Jesus had had no less than four named brothers and several sisters, whose names we do not know (Mark 6:3). His brother James was heading a group of followers, which in Jerusalem was named "Those Who Follow the Path." It was in the Syrian town of Antioch that converted Greeks came to be known as "Christians".

Eusebius quotes in his History of The Church a certain Hegesippus "belonging to the first generation after the apostles". Hegesippus tells us that James was a strictly Orthodox Jew, who, although converted to his brother's teachings, continued to live as a Jew, demanding that Those Who Follow the Path had to allow themselves to be circumcised and ordered them to obediently follow the Jewish law:

… this one was holy from his birth; he drank no wine or intoxicating liquor and ate no animal food; no razor came near his head; he did not smear himself with oil, and took no baths. He alone was permitted to enter the Holy Place, for his garments were not of wool but of linen. He used to enter the Sanctuary alone, and was often found on his knees beseeching forgiveness for the people, so that his knees grew hard like a camel´s.

James and John were sceptical of St Paul and his teachings about Jesus, though Peter vacillated between doubts and support. On several occasions, the Jewish/Christian congregation of Jerusalem dispatched preachers to foreign synagogues where St. Paul was spreading his interpretations of Jesus´s teachings, intending to correct his “misconceptions”. However, it appears as if the Jewish Christians over time accepted Paul as an “apostle for the Gentiles" and acknowledged his deviations from what they considered to be the correct doctrine. For many years, the two interpretations of the teachings of Jesus existed side by side. In the church of Santa Sabina on the Aventine Hill in Rome you can still see a mosaic dating from the 5^th century AD (422-432 CE), presenting the Jewish Christian Church side by side with the Pagan Christian Church  ̶  Ecclesia ex circumcisione and Ecclesia ex gentibus.

Within this unique, ancient Christian environment, Carrère allows Paul´s and Luke's personalities and doubts to reflect his own attractions and doubts concerning the teachings of Jesus. Carrère applies a kind of parallel approach, meaning that he offers in-depth descriptions of his own time as being "saved”, and his later "awakening" from his fanatic convictions. He compares St. Paul´s convictions and the blind faith of the first Christians to Lenin and the Bolsheviks, though Carrère does stress the love and compassion of Christians as being different from the Bolsheviks´ merciless inflexibility.

When I read about Luke and Paul and their meetings with men and women who knew Jesus, I come to think of  my own meetings with people along the border between Haiti and the Dominican Republic, who by the beginning of the twentieth century had known the charismatic peasant leader Olivorio Mateo. Like the more than hundred years old Julian Ramos, who described his friend to me:

Olivorio was a sturdy fellow, compact. He was generally in a cheerful mood, liked to dance and was fond of fish. He drank a lot, but not excessively. I knew him and am convinced that he is the living God.

At a first meeting, you might assume that Julian Ramos was slightly crazy, though he was actually a wise and sensible man. He was well-acquainted with his surroundings, who exhibited great respect towards him and during our discussions he taught me things which I found to be quite profound.

While I studied History of Religions at Lund University, one of my professors explained prophetism by presenting me with an example:

If a man runs naked through a city crying out aloud: "I´m chosen by God. Follow me and you´ll be saved!" If no one follows him he is crazy. However, if people start to run after him, crying: "We believe you. We will follow you to the end of the World!" Then he is a prophet.

An odd and charismatic person may inspire people just through his way if being. As in a scene from Robert Zemecki's movie Forrest Gump. The naive, kind-hearted, but far from smart Forrest is after his girlfriend's death overwhelmed by an urge to run. He runs from USA´s east coast to its west coast, back and forth for several years. He becomes famous. TV reporters ask him:

̶  Why are you doing this? Are you doing it for world peace? Are you doing it for the homeless? Are you running for women´s rights? For the environment? For animals?

Gump simply states: ”I just felt like running”. Later someone runs up by his side:

̶   I saw you on TV and thought “Is it really you!” I thought here´s someone who got it all right. Here´s someone who have it all figured out. I´ll follow you everywhere, Mr. Gump.

Soon a whole bunch of followers are running behind Forrest Gump.  After more than three years of running from coast to coast, he suddenly stops. His followers stop running as well and eagerly await his words:

̶  Quiet, quiet, He´s going to say something.

Gump surveys his hangers-on:

̶  I´m pretty tired. I think I´ll go home now.

They watch him with bewildered disillusionment:

̶  Now what? What are we supposed to do now? 

Gump is harmless and far from being a prophet. However, there are many real-life examples of how religious and charismatic individuals have merged their own beliefs with what they assume to be assignments bequeathed to them by God himself. They have used their fanatic convictions to create strict rules for everyone else, to entire communities and even nations. Some of them have even demanded that if the entire planet is going to be changed and saved, the rules laid down by them must be followed by each and every one. Thus, those who do not follow these rules may be branded as dangerous opponents, the scum of Satan, who have to be punished, or even wiped out.

Such freaks may be religious fanatics, or any other kind of convinced ideologists. Benito Mussolini did for example consider his own ego to be identical to the real soul of Italy. He was certainly delusional and brought his nation to the edge of the abyss  ̶  he and his cronies actually dropped it into the chasm. Nevertheless, Mussolini was no idiot. When signing a Concordat with the Vatican, the Catholic Church was rendered its long-awaited influence over education and morals. It actually became a state-subsidized authority in Italian society  ̶  on condition that the pope gave his full support to Mussolini and his fascist dictatorship.

However, the convinced atheist Mussolini did not want appear as the Pope's stooge and while defending his support to the Vatican he did in a parliamentary speech present Catholicism as an Italian creation. A result of the power and influence of the Roman Empire. The Pope and his Catholic Church would never have existed without the Roman emperor Constantine making Christianity the only permissible religion of his Empire. Ergo  ̶ the Pope was then, just as now, dependent on the goodwill of the state, i.e. Mussolini',  and not the other way round:

This religion was born in Palestine, but it became Catholic in Rome. Very probably it would simply been one of the many sects that flourished in that overheated environment … and very likely it would have died out, without leaving a trace. The Italian state is Catholic but also Fascist, indeed before all else exclusively and essentially Fascist.

Obviously the pope became furious. The easily agitated Pius XI scolded Mussolini's hapless ambassador to the Vatican:

I am offended, mortally offended: Open your mouth, and your breath offends the Pope; you move, and you humiliate me; you get your sinister brain in motion and plot things that insult the Church … Enough! Enough!

Nevertheless, in my opinion Mussolini was right. Christianity became a power factor after Constantine made it the obligatory faith of his empire. This eventually became both the strength and weakness of Catholicism.

Emmanuel Carrère tells us how some dedicated men and women became the founders of a world religion. Personal convictions were eventually transformed into general law. History offers examples of several such processes; how a person's fanatic opinions become the moral criterion for thousands, even millions of people  ̶  Hitler, Stalin, Mao. Let us consider such a process on a smaller scale  ̶  Savoranola´s road to power in Florence, followed by a pathetic failure, which nevertheless sowed a seed to a sea change of Christianity, eventually resulting in the subsequent death of  millions of people.

By his opponents, the Dominican monk Girolamo Savoranola (1452-1498) has been depicted as a demon. I recently read about him in Simon Monteforte´s Monsters:

His very name is a synonym for mad monks, and the crimes of theocracy and misguided virtue.

Savoranola has thus gone down in history as a fanatic opponent to the beauty and splendour represented by the very words “Italian Renaissance”, epitomized by an enlightened, tolerant and beauty-worshiping Florentine Republic. This despite the fact that some of the Renaissance's greatest heroes, such as the humanist Pico Della Mirandola and the artist Sandro Botticelli were devoted admirers of Savoranola. 

The truth about Savoranola is thus not as one-dimensional as it often has been depicted. His character and actions should be judged in relation to his contemporary society. To me the best source to this strange era remains Jakob Burckhardt's magnificent The Civilization of the Renaissance in Italy from 1860; easy-to-read, well-written and clarifying it paints a frieze that turns into a formidable overview, with a wealth of astonishingly details it depicts an entire era and after more than a hundred years the colours still appear as fresh as ever.

A few years ago I visited Savoranola´s cell in the San Marco monastery in Florence. I saw the desk where he wrote down his revelations and the horsehair shirt he wore during sleepless nights to chase away his sinful thoughts and chastise his body. Through a window in his cell, Savoranola could see how the beauty-loving millionaire, poet, patron of the arts and charmer Lorenzo de Medici quietly walked in his rose garden.

The Medici were Florence's factual rulers, despite the complicated parliamentary system practiced by the city's Signoria. It was Lorenzo's grandfather, Cosimo, who had founded the magnificent San Marco monastery, contracting masters like Fra Angelico and Ghirlandaio to adorn it with exquisite frescoes. It was Lorenzo de Medici, who for good reasons was called Il Magnifico, who recalled Savoranola to Florence after his Dominican superiors had sent the rabble rousing and fanatic monk on an apparently never-ending preaching tour through northern Italy.

On his return, the formerly quite ugly and unarticulated Savoranola became a changed person. A masterful, charismatic speaker who with his fiery sermons convinced members of ever increasing audiences about a future fall from grace of the corrupt and morally despicable Pope Alexander VI, Rodrigo Lanzol-Borja y Borja, as well as the necessity to guarantee rights of and support to the poor people of Florence, finally introducing a true democracy curbing the mafia rule of the Medici and eradicating the alarming debauchery of the Florentines.

Judgment Day is approaching! Repent! I have visited the Paradise and across Florentine skies I have seen mighty, heavenly warnings about the times that are on their way!

When Lorenzo de Medici in April 1492 found himself by death´s door, he called for his devoted opponent Savoranola. The severe monk came and demanded Lorenzo´s unconstrained confession and for that purpose they had to be left alone in the room. After Lorenzo had confessed his sins, Savoranola required that he had to unreservedly surrender to the grace of God. "I'm doing that with all my heart and soul," replied Lorenzo. "Are you renouncing your ill-gotten wealth and going to restore what has been wrongfully taken?” “Father, I will do so, or I will cause my heirs to do it if I cannot.” Finally, Savoranola requested Lorenzo to guarantee Florentines their freedom and order his heirs to be instrumental in establishing a strictly Republican regime. Lorenzo refused to answer, turning his face towards the wall. The monk did not give him the viaticum and left the room. The same night Lorenzo died. The story has been told by Savoranola himself, though as so much else concerning the "demonic monk" his enemies have portrayed the meeting in a different manner:

The haughty Savoranola appeared, probably thinking that in these last moments of agitation and suffering he might be enabled to collect material for his factious purposes. Lorenzo had already confessed his sins, been absolved and obtained the Last Rites.

Nevertheless, it is a fact that Savoranola and Lorenzo for a long time were left alone in Lorenzo´s chamber of death.

One of the reasons to why Savoranola nurtured worries about the piety of Lorenzo de Medici was his enthusiasm for Classical Greek paganism. Lorenzo had summoned an "academy" consisting of an intimate circle of enlightened and congenial friends. Among the academicians we find Marsilio Ficino, translator of Plato, directly from the Greek originals that had been brought from Constantinople just before it´s fall to the Turks in 1453. Pico della Mirandola, the humanist who believed that knowledge of all ages and places could be combined with his great appreciation of the Greek philosophers. To that end he studied Arabian and Jewish philosophy, the Church Fathers, Islam and Persian religion. Angelo Poliziano, a precocious poet and Lorenzo´s competitor in a joint effort to apply the most delightful Italian vernacular to their pioneering poetry. The ingenious artist Sandro Boticelli, creator of the immaculate masterpieces The Birth of Venus and Primavera. Cristoforo Landino, diligent commentator to The Aenid and The Divine Comedy and not the least  ̶  Leon Battista Alberti, apogee of what it meant to be a Renaissance man. Alberti was an outstanding musician, architect, painter, natural scientist, art theorist, poet and athlete. Even Leonardo da Vinci considered himself to be a mere dilettante compared to this incomprehensible master, who once declared that search and effort is the meaning of life: "There is no art which has not had its beginnings in things full of errors. Nothing is at the same time both new and perfect." 

Sodomy was quite common in groups such as these. This behaviour was violently condemned by Savoranola, who was in agreement with the great philosopher of his Dominican order, Thomas Acquinas, who considered that of all sins homosexuality was second only to murder. Homosexuality was so endemic among Lorenzo´s compatriots that it was commonly labelled as the Florentine Affliction. Lorenzo il Magnifico himself was openly bisexual. Savoranola´s greatest crime was probably that after his most virulent sermon in December 1494 he demanded that the Signoria imposed death penalty for sodomy.  However, the Florentines apparently preserved their tolerance for this kind of transgression. Only one person was burned alive for sodomy, though he was also accused of theft and brigandage.

Lorenzo de Medici was not a beautiful man, though both men and women were attracted to him. He was a skilled poet, endowed with a winning charm. Burckhardt wrote:

Lorenzo the Magnificent was supreme over his circle, not, as we might be led to believe, through the princely position which he occupied, but rather through the wonderful tact he displayed in giving perfect freedom of action to the many and varied natures which surrounded him.

Accordingly, Lorenzo was completely different from the stern Savoranola, who had a tendency to force all people to adapt themselves to his idealistic Procrustes bed.

Lorenzo il Magnifico arranged and paid for sumptuous festivals and public pageantries. He supported a host of extremely talented sculptures, architects and painters. At the same time, Lorenzo, like several of his family members, was a skilled schemer, who deliberately manipulated, threatened and bribed members of Florence's "elected" town council  ̶  La Signoria. Like a mafia boss, Lorenzo put the welfare of his own family above everything else and he was quite inhibited and shameless when it came to bring his youngest son Giovanni to the fat income possibilities guaranteed by a brilliant Church career. Through generous gifts to the pope, Lorenzo managed to have the charming, chubby and luxury loving Giovanni appointed as Cardinal at the tender age of fourteen years. He later became Pope Leo X. Lorenzo's contemporary, the historian Franceso Guicciardini, described the economic and political power of the Medici family:

But even with a clear-sighted a man as Lorenzo, such a position might easily lead to errors, and he did in fact make mistakes in important cases to the disadvantage of the State, either by allowing himself to be carried away by passion or by regarding only his personal position and advantage, always under the pretext that his greatness and that of his family was necessary to the common good.

Savoranola´s times were tough and dissented, with constant skirmishes between power hungry city states, like Naples, Venice, Genoa, Florence and the Papal territories, while the whole of the Italian peninsula was constantly threatened by France in the West, the Turks to the East and Barbaresque pirates in the South. When the somewhat imbecilic and power-infested young French king Charles VIII, with a great army, entered Italy the same year as Lorenzo il Magnifico died, Savoranola saw him as a new Cyros II of Persia who would liberate Italy from its corrupt Pope and power greedy princes.  

Karl VIII appears to be a somewhat unlikely hero for an ascetic and principled monk. The French king was of short stature and slightly hunchbacked, with six toes on each foot and a constantly gaping mouth, through which he tended to mumble to himself. Worse than those physical shortcomings was Karl VIII's rock-solid conviction of his own excellence, combined with stubbornness and plain inanity, worsened by an excruciating sexual appetite.

The French campaign ended in failure, but made the Medici abandon Florence, thus opening for the election of an unprecedentedly democratic Signoria, renamed as The Great Council, which, inspired by Savoranola's fiery preaching about the necessity of a moral shake-up and social justice, began to establish new, harsh laws.

By the end of the fifteenth century, large crowds gathered to listen to Savoranola´s Advent sermons. All over Italy, members of the Franciscan and Dominican preaching orders competed in arousing the passions of church goers. People flocked in their thousands to listen to the most famous orators, whose fame was almost equal to today's rock stars.

Savoranola was the main attraction. This may seem strange judging from the descriptions of his visions, which he wrote down to defend himself from the accusations of the Papal Curia, Compendium di Rivelazione e Dialogus de veritate prophetica, "Compendium of Revelations and a Dialogue concerning Genuine Prophecy". This book, which became an immediate bestseller, conveys a rather heavy-footed impression. Savoranola´s detailed descriptions of the Paradise appear derive from church frescoes, his convoluted conversations with the Devil are wearisome and it is only occasionally that his outbursts become visionary and inspiring. 

Savoranola´s oratory must have been quite different. He considered his sermons to be some kind of inspired speech coming to him directly from God. They were fired by a personal blaze of frenzy, not witnessed until the appearance of Luther, 40 years later. In these times, without loudspeakers, radio, television and the intranet, a man like Savoranola had to be able to enthral his audience through his powerful and instantaneous charisma.

While preparing for his 1492 Advent sermons Savoranola had been particularly worried and tense. He knew they were crucial for his and Florence´s future, though any divine inspiration refused to appear, in spite of intense fasting and mortification of the flesh. However, one night it seemed to him as if the sky opened up. In an ecstatic fever Savoranola saw how a gigantic hand hit the air above Florence with a bloody dagger. Above the monstrous hand flaming letters declared: Gladius Domini superterram, cito et velociter, "The Lord's sword above the earth, stinging and swift." A powerful voice proclaimed:

The time is nigh when I shall unsheath my sword. Repent before my wrath is vented upon you. For when the day of my judgement comes you may seek to hide but you will find no refuge. You will fall prey to raging foes; see rivers blood in the streets; wives will be torn from their husbands, virgins ravished, children murdered before their mothers´ eyes; all will be terror and fire; and bloodshed.

Savranola's empathy, his fanatic belief in his own prophecies, which could sometimes be quite accurate, probably due to the fact that he was quite well-informed about politics and current events, impressed most of the Florentines. During a few years the city found itself overshadowed by Savoranola´s glowing fanatism.

The piagnoni, the city's proletariat, gathered behind the prophet's message and gangs of white-mantled, chanting and light-bearing youths broke into private houses, dragging with them luxury items, which they gathered in Piazza della Signoria. Many also volunteered their most precious possessions, since Savoranola had claimed that their attachment to them prevented their salvation. Savoranola remained a role model in asceticism and moral high-ground. His Dominican brethren, he had eventually become abbot of the San Marco monastery, adored him. Gambling dens and brothels were cleansed, bathhouses closed down, men and women who appeared in elegant gear, adorned with jewellery and precious fabrics, were mocked and shamed. Famous were the two occasions when Savoranola organized his huge Bonfires of Vanity:

On the lowest tier were arranged false beards, masks, and carnival disguises; above came volumes of the Latin and Italian poets, among others Boccaccio, the ’Morgante’ of Pulci, and Petrarch, partly in the form of valuable printed parchments and illuminated manuscripts; then women’s ornaments and toilet articles, scents, mirrors, veils and false hair; higher up, lutes, harps, chessboards, playing-cards; and finally, on the two uppermost tiers, paintings only, especially of female beauties, partly fancy pictures, bearing the classical names of Lucretia, Cleopatra, or Faustina, partly portraits of the beautiful Bencina, Lena Morella, Bina and Maria de’ Lenzi.  […] When the pile was lighted, the Signoria appeared on the balcony, and the air echoed with song, the sound of trumpets, and the pealing of bells. The people then adjourned to the Piazza di San Marco, where they danced round in three concentric circles. The innermost was composed of monks of the monastery, alternating with boys, dressed as angels; then came young laymen and ecclesiastics; and on the outside, old men, citizens, and priests, the latter crowned with wreaths of olive.

Savoranola's senseless struggle against luxury and immorality did not have much in common with Jesus's teachings of forgiveness and tolerance. Nevertheless, immorality was rampant at the very centre of Christianity. The scandalous court of Pope Alexander VI was populated by his various concubines, bastard children, boot-lickers and consummate criminals. A Vanity Fair where revenue-generating offices were sold to the highest bidder. The Catholic Church had become a lucrative revenue for wealthy and unscrupulous men, enjoying lifetime incomes from tithes and fat bishoprics. There was not much the Christian love, nor compassion for the suffering poor. Savoranola preached that the fish was rotting from the head.

However, Savoranola became blinded by his own successes. Soon his moral aloofness and boldness knew no limits. In sulphurous sermons he attacked Alexander VI and demanded his immediate departure from office. He wrote to Europe's princes and asked them to gather for a Council and jointly disperse of the corrupt Sybarite occupying St Peter´s chair and within the tarnished Church restore the true teachings of Christ.

However, by attacking the spiritual authorities, Savoranola also attacked the worldly powers. His violations of the wealthy Florentines´ privacy, the fanatic assertions of his self-serving prophecies and his self-proclaimed role as God's representative on earth earned Savoranola powerful enemies. The pope banned Savoranola and forbade him to preach; his faithful Pigioni was soon attacked by i Arrabbiati, the Furious Ones; annoyed youngsters who felt choked in Savoranola´s godly Republic. Soon Florence was plagued by daily and sometimes deadly riots. Savoranola´s supporters lost their majority in The Great Council and the Signoria was reinstated. The Pope's henchmen appeared in Florence with orders to suffocate all opposition to his rule. In collusion with the Franciscans, envious of the influence of Savoranola´s Dominicans, a plan was cocked up to dethrone “the mad monk”.

Although the Savoranola was quite Medieval in his moral convictions and revelations, he was nevertheless an enlightened person. He considered astrology and alchemy, which were quite fashionable among the intellectual elite, as humbug and considered these “sciences” to be an abuse, a denial of the almighty power of God. He also fiercely condemned all other forms of “superstition”. When a Franciscan monk challenged Savoranola for a fire test, he knew quite well that he would not participate in such a superstitious contest. A fire test was a seldom used remnant from Medieval times and consisted of two "competitors" jointly passing through a burning tunnel. If one of them survived the trial, it was considered as a sign that God approved of his faith and teaching. To Savoranola´s annoyance one of the Dominican brethren accepted the challenge in his abbot´s name and declared he was willing to endure the test in his superior´s place. It was decided that the fire test would be conducted in Piazza della Signoria. A tunnel of twigs impregnated with oil was prepared. However, both the Dominican and the Franciscan contestant hesitated to undergo the test and the great crowd became increasingly unruly. When an intense rainfall inhibited the performance the crowd's anger and disappointment were transformed into an uncontrollable rage.

I Arrabiati ensured that the anger was directed against the Dominicans, who headed off to their monastery, where they soon were attacked by an angry and armed mob demanding the hand-over of Savoranola. However, the Dominicans took up a violent fight, fiercely defending themselves and their abbot. A few monks who had seen what was coming had, without the knowledge of Savoranola, stockpiled weapons; swords, crossbows, pikes and even some primitive muskets. Although Savoranola pleaded that everyone had to lay down their arms, the monks fought with unabated fury, killing and wounding several the attackers. However, they had to give up the fight when the Signoria ordered the city's troops to attack the monastery. The humiliated Savoranola was, accompanied by the Arrabiati´s angry jeering, brought to be judged by the Pope's representatives.

Savoranola's formerly triumphal story now turned into a tragedy. His already battered and emaciated body was broken through merciless torture with il strappado. This meant that his hands were pinioned and a hook attached to his wrists. Then he was winched up towards the ceiling and kept dangling there with his arms stretched above his head, while he underwent long, pitiless interrogations. If the hearings did not lead to the expected results, the rope was loosened and Savoranola fell down towards the floor, only to be halted immediately before his feet reached the pavement. The violent jerk generally caused the shoulder bones to be dislocated. After the bones had been reset, the prisoner was brought back to his cell. Time and time again, Savoranola was exposed to il strappado. Soon his body was broken down and he had to be carried to the interrogations. The persecutors shouted at him that he was a false prophet. A liar in love with his own magnificence and persuasiveness.

Savoranola broke down, both physically and mentally. In the end, he acknowledged everything he was accused of. He confessed that he had been blinded by his own vanity and deliberately seduced the people. He had had no revelations. His prophecies were his own inventions. Actually, he was a renegade lacking any honest belief in God and Jesus. In his cell, Savoranola wrote:

Unfortunate am I, abandoned by all, I who have offended heaven and earth, where am I to go? With whom can I seek refuge? Who will have pity on me? I dare not raise my eyes to heaven because I have sinned against heaven. On earth I can find no refuge, because here I have created a scandalous state of affairs … Thus to Thee, most merciful God, I return filled with melancholy and grief, for Thou alone art my hope. Thou alone my refuge.

In the end, Savoranola realized the meaninglessness of his confessions. He stated that he had actually believed in his visions  ̶  they were real, they came from God. He honestly felt that the pope was an apostate and a spoiler of the true doctrine of Christ. He did not want to disappoint the poor who still believed in him. He had devoted his life to God. Would he now deny him in the face of death?

When the pope's messenger brought the troubled monk from his cell and once more ordered the executioner to undress him and tie him to il strappado, Savoranola shouted:

Now hear me, God! Thou hast caught me. I confess that I have denied Christ, I have told lies. O you Florentine Lords, be my witness here: I have denied Him from fear of being tortured. If I have to suffer, I wish to suffer for the truth: What I said, I heard from God. Thou art making me do penance for having denied Thee under fear of torture. I deserve it. 

Savoranola had thus withdrawn his confession and was immediately sentenced to death. With two of his monk brethren, he was brought to Piazza della Signoria; the convicted heretics were forced to climb up a ladder leaning against a tall pole. On top of it they were hanged in such a way that they would die as slowly as possible, while a fire was lit beneath them.

Savoranola´s ashes were sprinkled in the Arno River. Sic transit gloria mundi. It is foolish to let State morality penetrate citizens´ private lives (with the exception of safeguarding the human rights), how benevolent and necessary it might seem to be for society as a whole. The victims will eventually feel violated and sooner or later they will revolt.

Burckhardt, Jacob (1990) The Civilization of the Renaissance in Italy. London: Penguin Classic. Burgess, Anthony (1986) The Kingdom of the Wicked. London: Abacus. Carpentier, Alejo (1972) Explosion in a Cathedral. Harmondsworth: Penguin Modern Classics. Carrère, Emmanuel (2018) The Kingdom. London: Penguin. Eusebius (1989) The History of the Church from Christ to Constantine. London: Penguin Classics. Kertzer, David I. (2015) The Pope and Mussolini: The Secret History of Pius XI and the Rise of Fascism in Europe. New York: Random House. McGuinn, Bernard (1979) Apocalyptic Spirituality: Treatises and Letters of Lacantius, Adso of Montier-en-Der, Joachim of Fiore, the Spiritual Franciscans, Savoranola. New York:  Paulist Press. Landsborough, David (1987) “St Paul and temporal lobe epilepsy”, Journal of Neorology, Neurosurgery, and Psychiatry. No. 50. Monteforte, Simon Sebag (2009) Monsters: History´s most Evil Men and Women. London: Quercus. Strathern, Paul (2012) Death in Florence: The Medici, Savoranola and the Battle for the Soul of Man. London: Vintage Books. Williamson, Hugh Ross (1974) Lorenzo the Magnificent. London: Michael Joseph Ltd.